Wikiquote
svwikiquote
https://sv.wikiquote.org/wiki/Huvudsida
MediaWiki 1.47.0-wmf.9
first-letter
Media
Special
Diskussion
Användare
Användardiskussion
Wikiquote
Wikiquotediskussion
Fil
Fildiskussion
MediaWiki
MediaWiki-diskussion
Mall
Malldiskussion
Hjälp
Hjälpdiskussion
Kategori
Kategoridiskussion
TimedText
TimedText talk
Modul
Moduldiskussion
Event
Event talk
Boken om San Michele
0
7784
37282
2026-07-04T11:55:19Z
Thuresson
22
Ny
37282
wikitext
text/x-wiki
'''Boken om San Michele''' är bok av Axel Munthe, först publicerad 1929.
:"''Redan började jag bli förtrogen med de flesta sjukdomar som fjättrade de lidande vid deras sängar. Redan började jag hantera kirurgins försvarsvapen mot den Obeveklige som gick sin rond i salarna med lien i handen natt och dag. Han tycktes ha slagit ner sina bopålar på allvar i det dystra gamla sjukhuset som under århundraden härbärgerat så mycket lidande och sorg. Ibland kom han rusande som en galning genom salarna, slående till höger och vänster, gammal och ung, gripande det ena offret om strupen med ett grymt grepp, slitande bandaget från en annans gapande sår tills den sista blodsdroppen förrunnit. Ibland kom han tyst och stilla på tå och slöt med en nästan öm tryckning av fingret ögonlocken på en annan stackare vars läppar log när han gick. Ofta visste jag inte ens att han var därinne. Endast barnen vid mödrarnas bröst tycktes förstå när han nalkades och spratt till i sömnen med ett gällt skrik. Och ofta hände det att någon av de gamla nunnorna som levat där hela sitt liv såg honom nätt och jämnt i tid för att hinna lägga ett krucifix på den sjukes säng.''" (Kapitel 2)
:"''Många var inte sjuka alls och skulle kanske aldrig ha blivit det om de inte kommit till Avenue de Villiers. Många inbillade sig att de var sjuka. De hade mest att berätta, de talade om sina morföräldrar, sina tanter och sin svärmor, tog ur fickan ett litet papper och började läsa upp en oändlig lista på sina symtom “le malade au petit papier”, som Charcot brukade säga. Allt detta var nytt för mig som hade min enda erfarenhet från sjukhusen där det inte var tid till dylikt nonsens, och jag begick mången blunder. Längre fram, när jag visste mer om den mänskliga naturen, lärde jag mig att behandla dessa patienter lite bättre, men vi kom aldrig riktigt bra överens. De tycktes känna sig illa till mods när jag sade dem att de såg riktigt krya ut och att deras hy hade frisk färg, men de kvicknade till när jag tillade att deras tunga var dålig — vilket vanligen var fallet. Min diagnos i de flesta dylika fall var: för mycket mat, för mycket kakor och sötsaker under dagen, för tunga middagar på kvällen. Det var sannolikt den korrektaste diagnos jag ställde på den tiden, men den hade ingen framgång. Ingen ville höra på det örat.''" (Kapitel 3)
:"''Det blev snart tydligt att appendiciten sjöng på sista versen och att en ny sjukdom måste uppfinnas för att tillfredsställa den allmänna efterfrågan. Fakulteten förlorade ingen tid, en ny sjukdom lanserades genast på marknaden, ett nytt ord präglades, ett gyllene ord — COLITIS! Det var en nätt och bekväm åkomma, trygg för kirurgens kniv, alltid till hands när den behövdes, avpassad för allas smak. Ingen visste när den kom, ingen visste när den gick. Jag visste att flera av mina kolleger redan prövat colitis på sina patienter med stor framgång, men hittills hade jag inte haft tillfälle att diagnostisera sjukdomen.''" (Kapitel 3)
:"''Det var rent märkvärdigt att se hur väl mina patienter stod ut med behandlingen. När Napoleons örnblick överfor listan på de officerare som var föreslagna för befordran till generaler, brukade han skriva i marginalen bredvid ett namn: “Har han tur?” Jag hade tur, en häpnadsväckande, nästan onaturlig tur med allt jag rörde vid, med varenda patient jag skötte. Jag var inte en skicklig läkare, mina studier hade varit för hastiga, min sjukhusutbildning hade varit för kort, men det råder inte det ringaste tvivel om att jag hade stor framgång som läkare. Vad är hemligheten med framgång? Att inge förtroende. Vad är förtroende? Var kommer det ifrån, från huvudet eller från hjärtat? Härleder det sig från de övre skikten av vår mentalitet, eller är det ett mäktigt kunskapens träd på gott och ont med rötter i vår varelses djupaste skikt? Genom vilka kanaler meddelar det sig med andra? Är det synligt i ögat, kan det förnimmas i det talade ordet? Jag vet inte, jag vet bara att det inte kan förvärvas genom böcker, inte heller vid patientens säng. Det är en magisk gåva som förlänats den ena människan och förvägrats den andra. Den läkare som äger denna gåva kan nästan uppväcka de döda.''" (Kapitel 4)
:"''En hund erkänner villigt sin husbondes överlägsenhet, accepterar hans domar som slutgiltiga, men i motsats till vad många hundälskare tror, anser han sig inte som någon slav. Hans underkastelse är frivillig och han väntar sig att hans små rättigheter skall respekteras. Han ser upp till sin husbonde som till sin kung, nästan sin gud, han väntar sig att hans gud skall vara sträng men rättvis. Han vet att hans gud kan läsa hans tankar och han vet att det inte tjänar något till att dölja dem. Kan han läsa sin guds tankar? Sällskapet för psykisk forskning må säga vad det vill, men telepati emellan människor har ännu inte blivit bevisad. Telepati mellan hund och människa har däremot påvisats gång på gång. Hunden kan läsa sin husbondes tankar, kan förstå hans växlande sinnesstämningar och förutsäga hans beslut. Han förstår av instinkt när man inte vill veta av honom, ligger alldeles stilla i timtal när hans kung arbetar strängt, som kungar ofta gör eller åtminstone borde göra. Men när hans kung är nedstämd vet han att hans stund är inne och kommer då fram och lägger huvudet i hans knä. Var inte ledsen! Bry dig inte om att alla överger dig, jag stannar kvar, jag ska ersätta alla dina vänner och bekämpa alla dina fiender! Kom, låt oss gå ut och glömma alltihop!''" (Kapitel 5)
:"''Det susar också ständigt i öronen på mig alltsedan människorna började med det där förskräckliga sprängandet i bergen runtomkring. Somliga säger att det är för att röva guld och järn från trollen. Andra påstår att det är för att bryta väg för den där eldsprutande draken med de två svarta strimmorna på ryggen som ringlar fram genom skogarna och över floder och sjöar. Vi tomtar är alla rädda för honom. Alla djur i skog och på hed, alla fåglar i luften, alla fiskar i floder och sjöar, till och med trollen flyr sin väg in i bergen när han kommer. Vad ska det bli av oss stackars tomtar? Hur ska det gå för barnen när vi inte längre håller till i barnkammarn för att berätta sagor för dem medan de somnar och vaka över deras drömmar? Vem ska se efter hästarna i stallet, vem ska se till att de inte faller omkull på isen och bryter benen? Vem ska väcka korna och hjälpa dem att sköta de nyfödda kalvarna? Det är hårda tider ska jag säga dig, jag tror det är någonting på tok med världen. Det är ingen ro någonstans, allt det här bullret och bråket tar på mina nerver.''" (Kapitel 7)
:"''Jag har ej i åratal kunnat bevittna kampen mellan Liv och Död utan att så småningom lära känna något om de två motståndarna. När jag först började iaktta Döden i hans arbete på sjukhusen var det endast en envigskamp mellan de två, en ren barnlek jämfört med vad jag senare såg. Jag såg Döden under koleratiden i Napoli ta livet av mer än tusen människor om dagen. Jag såg honom i Messina på en minut begrava över hundratusen män, kvinnor och barn under de fallande husen. Längre fram såg jag honom i Verdun, med armarna röda av blod till armbågarna, slakta fyrahundratusen man och meja ner eliten av en hel armé på Flanderns slätter och vid Somme. Det är först sedan jag sett honom arbeta i stor skala som jag börjat förstå något av de krigförandes taktik. Det är ett fascinerande studium, fullt av motsägelser och svårlösta gåtor.''" (Kapitel 8)
:"''Fastän kvinnorna inte tycks förstå det själva, vill de hellre lyda än befalla. De säger att de är våra jämlikar, men de vet själva endast alltför väl att de inte är det så mycket bättre för dem, för om de vore våra jämlikar skulle vi tycka mycket mindre om dem. På det hela taget sätter jag kvinnan högre än mannen, jag säger det till dig, men jag aktar mig noga att säga det till dem. De har mera mod än vi, de uthärdar plågor och möter döden bättre än vi, de har större medlidande än vi, de är mindre fåfänga än vi. Deras instinkt är på det hela taget en säkrare vägvisare genom livet än vår intelligens, de gör inte så många dumheter som vi. Ordet kärlek betyder långt mer för en kvinna än för en man, det betyder allt. Sinnligheten spelar en mycket mindre roll i deras liv än mannen vanligen förstår. En ung kvinna kan bli kär i en ful man, även i en gammal man om han sätter hennes fantasi i rörelse. En man blir inte kär i en kvinna om hon inte sätter hans sexuella instinkt i rörelse.''" (Kapitel 9)
:"''Jag sade att det var hopplöst att försöka föra räkenskaper, och vad räkningar angick hade jag aldrig skrivit några och skulle aldrig komma att göra det. Vårt yrke var konstnärskap och inte köpenskap, att schackra med lidandet vore en förödmjukelse. Jag blev blossande röd när en patient lade sitt tjugufrancsstycke på mitt bord, och om han stack det i min hand kände jag det som om jag ville slå honom. Norström sade att detta enbart var fåfänga och högfärd och att jag lugnt skulle stoppa i fickan alla pengar jag kunde komma åt liksom mina kolleger gjorde, om det så också var begravningsentreprenören som gav mig dem. Jag sade att vårt yrke var ett heligt kall som stod lika högt som prästens, om inte högre, att oskäligt höga förtjänster borde vara förbjudna i lagen. Läkarna borde avlönas av staten och avlönas väl, som domarna i England. De som inte gillade en dylik anordning kunde spekulera på börsen eller öppna en butik. Läkarna skulle gå omkring som visa män, ärade och omhuldade av alla sina medmänniskor. De skulle ha rätt att ta från sina rika patienter vad de behövde för sina fattiga patienter och för sig själva, men de skulle varken räkna sina besök eller skriva räkningar.''" (Kapitel 17)
:"''Jag sade att om jag reste till Capri nu, så skulle jag aldrig återvända till Paris, jag hatade storstadens artificiella liv mer och mer. Jag ville inte längre öda bort mina år i denna atmosfär av sjukdom och ruttenhet. Jag ville lämna denna tillvaro på allvar. Jag ville inte vara en läkare på modet, ju fler patienter jag fick, desto tyngre kände jag blacken om foten. Jag hade många andra intressen i livet än att sköta om mina rika amerikaner och nevrotiska damer. Vad brydde jag mig om hans ständiga prat om att kasta bort “min lysande framtid”, min framtid låg bakom mig. Han visste mycket väl att jag saknade de nödiga förutsättningarna för att bli en berömd läkare, att jag var en läkare på modet berodde enbart på osviklig tur. Han visste också att mycket pengar kunde jag varken förtjäna eller behålla. Förresten ville jag inte ha mycket pengar, jag visste inte vad jag skulle göra med dem. Jag var rädd för pengar, jag hatade pengar. Jag ville leva ett enkelt liv bland enkla naturliga människor. Kunde de varken läsa eller skriva, så mycket bättre. Allt vad jag behövde var ett rum med vitkalkade väggar, en hård säng, ett enkelt furubord, ett par stolar och ett piano. Fågelkvitter utanför mitt öppna fönster och havsbrus i fjärran. Allt vad jag verkligen satte värde på kunde fås för mycket litet pengar, jag skulle vara fullkomligt lycklig i den enklaste omgivning bara jag slapp störande osköna ting omkring mig.''" (Kapitel 20)
:"''Detta är mitt hus, förklarade jag för dem, romerska pelare bär upp de välvda rummen och naturligtvis finns små gotiska kolonner i alla fönster. Det här är den stora loggian med sina starka valvbågar, vi får se längre fram hur många valv den ska ha. Här kommer en lång pergola med över hundra kolonner, den leder upp till kapellet. Att stora vägen går tvärsigenom min pergola betyder ingenting, den får maka åt sig lite. Här, med utsikt över Castello Barbarossa, blir det en annan loggia, tillsvidare vet jag inte riktigt hur den kommer at se ut, men jag är säker på att den i rätta ögonblicket springer fram ur mitt huvud. Det där är en liten inre gård, ett slags atrium med en sval fontän i mitten och romerska kejsarhuvuden i nischerna runt omkring. Här, bakom huset, ska vi riva ner hela trädgårdsmuren och bygga en klostergång, något i stil med den i Lateranen i Rom. Här kommer en stor terrass där ni flickor ska dansa tarantella om sommarkvällarna. Högst uppe i trädgården ska vi spränga bort berget och bygga en grekisk teater, öppen åt alla håll för sol och vindar. Där går en cypressallé som leder upp till kapellruinen, som naturligtvis ska byggas upp som kapell igen med gamla klosterstolar, ett stort refektoriebord och målade fönster, det ska bli mitt bibliotek. Där löper en pelargång med gotiska kolonner, och här, med blicken vänd mot den vida blåa golfen, ska vi lägga en kolossal egyptisk sfinx av röd granit, äldre än Tiberius själv. Det är rätta platsen för en sfinx, för tillfället har jag visserligen ingen aning om var jag ska få tag i en, men jag är säker på att också den ska dyka upp i rätta ögonblicket.''" (Kapitel 21)
:"''Det slutade med att jag erbjöd mig att ta hand om Billy under hans bortovaro och installera apan på min lilla bakgård under Spanska trappan, där jag hade ett slags konvalescenthem för alla möjliga djur. Doktor Campbell skulle komma tillbaka om tre månader. Han kom aldrig tillbaka, jag fick aldrig veta vad det blivit av honom, ingen annan visste det heller. Jag hörde ett rykte om att han hade blivit ihjälskjuten under ett slagsmål på en krog, men jag vet inte om det var sant. Jag har ofta undrat vem mannen var och om han alls var läkare. Jag såg honom en gång amputera en arm med en häpnadsväckande färdighet, han måste ha haft ett visst hum om anatomi men visste tydligen mycket litet om desinfektion och förband. Och hans instrument var synnerligen primitiva. Den engelske apotekaren berättade för mig att han alltid skrev ut exakt samma recept, ofta felstavade och i oriktiga doser. För min egen del tror jag att han inte alls var läkare utan snarare en före detta slaktare, som kanske tjänstgjort som sjukvårdssoldat vid någon ambulans under kriget och haft goda skäl att försvinna från sitt eget land.''" (Kapitel 22)
:"''Hur dessa Små systrar lyckades förse sina trehundra fattighjon med mat och kläder var ett stort mysterium för mig. Deras skrangliga gamla vagn som kuskade omkring från hotell till hotell för att samla upp de kvarlevor de kunde komma över var en välkänd syn för dåtidens Romfarare. Tjugu Små systrar, två och två i sällskap, var på fötterna från morgon till kväll med sina säckar och sina penningbössor. Två av dem fanns vanligen i ett hörn av min hall under mottagningstiden, många av mina forna patienter kommer säkert ihåg dem. Liksom alla nunnor var de glada och skämtsamma och de hade ingenting alls emot att slinka bakvägen till mitt mottagningsrum för att få prata en stund när jag hade tid. Båda var de unga och behagliga att se på. La Mère supérieure hade för länge sen anförtrott mig att gamla och fula nunnor inte dög till att samla in allmosor.''" (Kapitel 25)
:"''Vad mig själv angår blev jag aldrig ofredad av någon människa, tvärtom var alla rörande vänliga och hjälpsamma mot mig liksom mot andra. De som kommit över några kläder eller någon mat var alltid glada att dela med sig åt den som inte fått fatt i något. Jag fick till och med i present av en okänd inbrottstjuv en mycket elegant vadderad dammorgonrock, en av de mest välkomna presenter jag någonsin mottagit. En kväll när jag gick förbi ruinerna av ett palats, lade jag märke till en välklädd man som kastade ner brödbitar och en knippa morötter åt två hästar och en liten åsna som var levande begravda i sitt underjordiska stall utan möjlighet att komma ut, jag kunde just se en skymt av de dödsdömda djuren genom en rämna i muren. Mannen berättade för mig att han gick dit två gånger om dagen med de matbitar han kunde komma över, åsynen av de stackars djuren som långsamt dog av hunger och törst var så olidlig att han skulle velat skjuta dem med sin revolver om han bara haft mod därtill, men han hade aldrig kunnat förmå sig till att skjuta ett djur, inte ens en vaktel.''" (Kapitel 26)
:"''Som jag nu återsåg San Michele, tyckte jag att det var mer underbart än någonsin. Huset var litet och rummen få, men där var gott om loggior, pergolor och terrasser från vilka man kunde se solen, havet och molnen — själen behöver mer utrymme än kroppen. Få möbler i rummen, men de som fanns där kunde inte köpas för enbart pengar. Ingenting överflödigt, ingenting oskönt, inga bibelots, inga bric-à-bracs. Några primitiva målningar, en etsning av Dürer och en grekisk basrelief på den vitkalkade väggen. Ett par gamla persiska mattor på mosaikgolvet, några böcker på borden, blommor överallt i skimrande vaser från Faenza och Urbino. Cypresserna från Villa d'Este som kantade stigen till kapellet hade redan vuxit upp till en allé av ståtliga träd, de ädlaste träd som finns i världen.''" (Kapitel 28)
:"''Jag har varit borta från San Michele ett helt år — vilken illa använd tid! Jag har kommit tillbaka med ett öga mindre än jag hade då jag for. Det är ingenting mer att säga om det, det var väl i förutseende av en sådan möjlighet som jag kom till världen med två ögon. Jag har kommit tillbaka som en annan människa. Det förefaller mig som om jag med mitt enda återstående öga betraktade världen från en helt annan synvinkel än förr. Jag kan inte längre se vad som är fult, rått och frånstötande, jag kan bara se vad som är vackert, tilltalande och rent. Också männen och kvinnorna omkring mig tycks vara annorlunda än de var förut. Genom någon sorts optisk illusion ser jag dem inte längre sådana de är, utan som det var meningen att de skulle vara och som de kanske skulle velat vara om de haft en chans.''" (Kapitel 33)
[[Kategori:Litteratur]]
mvr8vsvoq3a97byl1ukxls0gs8yurkd