Wikisource svwikisource https://sv.wikisource.org/wiki/Wikisource:Huvudsida MediaWiki 1.39.0-wmf.21 first-letter Media Special Diskussion Användare Användardiskussion Wikisource Wikisourcediskussion Fil Fildiskussion MediaWiki MediaWiki-diskussion Mall Malldiskussion Hjälp Hjälpdiskussion Kategori Kategoridiskussion Tråd Tråddiskussion Summering Summeringsdiskussion Sida Siddiskussion Författare Författardiskussion Index Indexdiskussion TimedText TimedText talk Modul Moduldiskussion Gadget Gadget talk Gadget definition Gadget definition talk 0 2538 502228 502172 2022-07-22T20:50:14Z Thurs 138 Gör version 502172 av [[Special:Contributions/194.16.221.50|194.16.221.50]] ([[User talk:194.16.221.50|diskussion]]) ogjord efter källa wikitext text/x-wiki {{Titel|I en sal på lasarettet|Okänd|kommentar=Även känd som Lasarettvisan. Här i den version som finns i Lennart Kjellgrens "Visor från farfars tid" (1973). {{wikipedialänk|I en sal på lasarettet}}}} {{midi|fil=I_en_sal_pa_lasarettet.mid|titel=I en sal på lasarettet}} <poem> '''1.''' I en sal på lasarettet där de vita sängar står låg en liten bröstsjuk flicka blek och tärd med lockigt hår. '''2.''' Allas hjärtan vann den lilla där hon låg så mild och god. Bar sin smärta utan klagan med ett barnsligt tålamod. '''3.''' Så en dag hon frågar läkarn, som vid hennes sida stod: Får jag komma hem till påsken till min egen lilla mor? '''4.''' Läkarn svarar då den lilla: Nej mitt barn, det får du ej, men till pingsten kan det hända du får komma hem till mor. '''5.''' Pingsten kom med gröna björkar blomsterklädd står mark och äng, men den lilla sjuka flickan låg där ständigt i sin säng. '''6.''' Så på nytt hon frågar läkarn som vid hennes sida står: Får jag komma hem till hösten till min egen lilla mor? '''7.''' Läkarn svarar ej den lilla, men strök sakta hennes hår, och med tårar i sitt öga vänder han sig om och går. '''8.''' Nu hon slumrar uti mullen slumrar sött i snövit skrud. Från sin tåligt burna längtan har hon farit upp till Gud. </poem> [[Kategori:Sångtexter]] [[Kategori:Skillingtryck]] [[Kategori:Okänd författare]] mgx60mlkorr3ku3cwowcvypkqwcuhn3 104 43195 502191 378365 2022-07-22T15:36:21Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" /></noinclude> <h2 align=center>LII.<br/> EN STOR HERRGÅRD.</h2> '''GAMLE HERRN OCH UNGE HERRN.''' För några år sedan fanns det i en socken i Västergötland en obeskrivligt snäll och söt liten folkskollärarinna. Hon var både duktig att undervisa och styv att hålla ordning, och barnen tyckte så mycket om henne, att de aldrig ville komma till skolan utan att kunna sina läxor. Föräldrarna voro också mycket nöjda med henne. Det var bara en enda, som inte förstod hur bra hon var, och det var hon själv. Hon tyckte, att alla andra voro klokare och skickligare än hon, och sörjde över att hon inte kunde bli som de. Då lärarinnan hade varit i tjänsten några år, föreslog skolrådet, att hon skulle gå igenom Nääs slöjdseminarium, så att hon hädanefter skulle kunna lära barn att arbeta inte bara med huvudet, utan också med händerna. Det kan ingen tänka sig hur skrämd hon blev, när hon fick denna uppmaning. Nääs låg inte alls långt bort från hennes skola. Hon hade gått förbi det vackra och ståtliga stället flera gånger, och hon hade hört mycket beröm om slöjdkurserna, som höllos på den stora gamla herrgården. Lärare och lärarinnor från hela landet samlades dit för att lära att bruka sina händer, ja, det kom till och med människor från utlandet. Hon visste på förhand hur förfärligt ängslig hon skulle komma att känna sig bland så mycket utmärkt folk. Hon tyckte, att det var mer, än hon kunde orka att gå igenom. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 27ptgmf3oay5dvrwj3r1nt1pza1gqqa 104 43196 502192 378366 2022-07-22T15:38:20Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{Huvud||<small>EN STOR HERRGÅRD</small>|659}}</noinclude>Men hon ville inte heller säga nej till skolrådet, utan sände in sin ansökan. Hon blev antagen som elev, och en vacker junikväll, dagen innan sommarkurserna skulle börja, packade hon in sina kläder i en liten nattsäck och vandrade till Nääs. Och hur många gånger hon än stannade på vägen, och hur långt bort hon än önskade sig vara, kom hon fram till sist. På Nääs var det liv och rörelse med alla kursdeltagarna, som anlände från olika håll, och som nu skulle få sig anvisade bostäder i villor och torp, som hörde till den stora egendomen. Alla kände sig en smula bortkomna i den ovana omgivningen, men lärarinnan tyckte som vanligt, att ingen bar sig tafatt och besynnerligt åt mer än hon. Hon hade skrämt upp sig själv, så att hon varken hörde eller såg. Det var också svåra saker, som hon hade att gå igenom. Hon blev anvisad ett rum i en vacker villa, där hon skulle bo med några unga flickor, som hon inte alls kände, och hon fick äta sin kvällsvard tillsammans med sjuttio främmande. På ena sidan om henne satt en liten herre med gulaktig hy, som skulle vara från Japan, och på den andra en skollärare från Jockmock. Och det hade varit ett samspråk och en glättighet omkring de långa borden från första stunden. Alla hade talat och gjort bekantskaper. Hon var den enda, som ingenting hade vågat säga. Nästa morgon tog arbetet sin början. Här som i en vanlig skola hade dagen begynt med morgonbön och sång, sedan hade direktören, som förestod seminariet, talat litet om slöjd och gett några korta förhållningsorder, och så, utan att hon rätt visste hur det hade gått till, befann hon sig framför en hyvelbänk med ett stycke trä i ena handen och en kniv i den andra, och en gammal slöjdlärare försökte visa henne hur hon skulle tälja en blompinne. Sådant arbete hade hon aldrig förr prövat på. Hon hade inte handgreppen inne. Och så förvirrad, som hon då var, kunde hon ingenting fatta. När läraren hade gått<noinclude> <references/></noinclude> 9kwa9rrljp899lobrd86qsakfeg3fv5 104 43197 502193 378367 2022-07-22T15:40:25Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{Huvud|660|<small>EN STOR HERRGÅRD</small>|}}</noinclude>ifrån henne, lade hon ner kniven och trästycket på hyvelbänken och stod och stirrade rätt framför sig. Runt om i rummet stodo hyvelbänkar, och vid dem alla såg hon människor, som med friskt mod togo fatt på arbetet. Ett par av dem, som voro litet hemma i konsten, kommo och ville hjälpa henne till rätta. Men hon kunde inte ta emot någon handledning. Hon stod och tänkte på att alla omkring henne lade märke till hur galet hon bar sig åt, och detta gjorde henne så olycklig, att hon blev alldeles som förlamad. Det blev frukost, och efter frukosten blev det nytt arbete. Direktören höll en föreläsning, sedan följde en gymnastikövning, och så vidtog åter slöjdundervisningen. Därpå kom middagsrast med middagsätning och kaffedrickning i den stora, glada samlingssalen och så på eftermiddagen nytt slöjdande, sångövning och till sist lekar ute i det fria. Lärarinnan var i rörelse hela dagen, gick med de andra, men kände sig alltjämt lika förtvivlad. Då hon sedan tänkte tillbaka på de första dagarna, som hon hade tillbringat på Nääs, tycktes det henne, att hon hade gått som i en dimma. Allt hade varit dunkelt och omtöcknat, och hon hade rakt inte sett eller förstått vad som försiggick omkring henne. Detta hade varat i två dagar, men andra dagen på kvällen hade det helt plötsligt kommit att ljusna omkring henne. Då de hade spisat kvällsvard, hade en gammal folkskollärare, som hade varit på Nääs flera gånger förut, berättat för ett par nykomlingar hur slöjdseminariet hade uppstått, och som hon hade råkat sitta helt nära, hade hon inte kunnat undgå att lyssna till hans ord. Han hade talat om, att Nääs var ett mycket gammalt ställe, men någonting annat än en stor och vacker herrgård hade det inte varit, förrän den gamle herrn, som nu ägde det, hade flyttat dit. Han var en rik man, och de första åren, sedan han hade slagit sig ner där, hade han ägnat sig åt att försköna slottet och parken och att hjälpa upp de underhavandes bostäder.<noinclude> <references/></noinclude> 1caj781ddqhr8cxo3jvpjxehgt0ur1x 104 43198 502198 378368 2022-07-22T16:47:52Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{Huvud||<small>EN STOR HERRGÅRD</small>|661}}</noinclude>Men så hade hans hustru dött, och som han inte hade några barn, kände han sig mången gång ensam på sin stora gård. Han övertalade då en ung systerson, som var honom mycket kär, att bosätta sig hos honom ute på Nääs. I förstone var det meningen, att den unge herrn skulle hjälpa till med gårdens skötsel, men när han fördenskull gick omkring bland de underhavande och såg hur det levdes i de fattigas kojor, hade han kommit på underliga tankar. Han hade lagt märke till att på de flesta ställen sysslade varken karlarna eller barnen, ja, ofta nog inte en gång kvinnorna, med handarbete under de långa vinterkvällarna. Förr i världen hade folket måst flitigt nyttja sina händer för att tillverka kläder och husgeråd, men numera fanns allt sådant att köpa, och därför hade de slutat upp med den sortens arbete. Och nu tyckte sig den unge herrn förstå, att i den stugan, där hemarbetet hade upphört, där hade hemtrevnaden och välståndet också flyttat bort. Någon gång träffade han på ett hem, där far snickrade samman stolar och bord och mor vävde, och det var lätt att se, att där voro människorna inte bara mer välbärgade, utan också lyckligare än på de andra ställena. Han hade talat vid sin morbror om detta, och den gamle hade insett, att det skulle vara en stor lycka, om människor kunde ägna sig åt handarbete på lediga stunder. Men för att de skulle komma därhän, fordrades det helt visst, att de finge lära sig att bruka sina händer allt ifrån barndomen. De båda herrarna tyckte, att de inte kunde hjälpa saken framåt på bättre sätt än genom att inrätta en slöjdskola för barn. De ville lära dem att förfärdiga enkla saker av trä, därför att de tyckte, att sådant arbete låg närmast till hands för var och en. De voro säkra om att den, som en gång hade fått sin hand uppövad till att väl sköta kniven, han skulle lätteligen lära sig att föra smedens slägga och skomakarens hammare. Men den, som inte hade fått sin hand invand till arbete, när han var ung,<noinclude> <references/> {{sidfot|<small>26. — <i>Nils Holgerssons resa.</i> II.</small>||}}</noinclude> flrnkllxroryynhrdnlz3adpho829ho 104 43199 502199 378369 2022-07-22T16:50:10Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{Huvud|662|<small>EN STOR HERRGÅRD</small>|}}</noinclude>han skulle kanske aldrig komma underfund med att han i den ägde ett verktyg, som är förmer än alla andra. De hade således börjat undervisa barn i handaslöjd på Nääs, och de hade snart funnit, att detta var så nyttigt och gott för de små, att de önskade, att alla barn i Sverige kunde få liknande undervisning. Men hur skulle något sådant bli möjligt? Det växte upp hundratusentals barn i Sverige. Inte kunde man samla ihop alla dessa på Nääs och ge dem slöjdundervisning. Det var ju alldeles otänkbart. Då hade den unge herrn kommit med ett nytt förslag. Tänk, om de i stället för att ge undervisning åt barn, skulle anordna ett slöjdseminarium för deras lärare! Tänk, om lärare och lärarinnor från hela landet komme till Nääs och lärde att slöjda, och om de sedan gåve slöjdundervisning åt alla de barn, som de hade i sina skolor! På det sättet skulle kanske alla barn i Sverige få sin hand uppfostrad likaväl som sin hjärna. När de väl hade gripits av denna tanke, kunde de inte låta den fara, utan sökte att sätta den i verket. De båda herrarna hjälptes troget åt. Den gamle herrn byggde slöjdsalar, samlingshus, gymnastiksal och sörjde för att de, som kommo till skolan, fingo mat och bostad. Den unge blev seminariets direktör. Han ordnade undervisningen, övervakade arbetet och höll föreläsningar. Och mer än så. Han levde ständigt bland kursdeltagarna, tog reda på hur var och en hade det ställt för sig och blev deras varmaste och trognaste vän. Och ett sådant tillopp av lärjungar, som de fingo allt ifrån första början! Det hölls fyra slöjdkurser varje år, och till dem alla anmälde sig fler lärjungar, än som kunde mottagas. Skolan hade snart blivit bekant också i utlandet, och lärare och lärarinnor från alla jordens länder kommo till Nääs för att lära sig hur de skulle sköta handens uppfostran. Det fanns inte något ställe i Sverige, som var så känt ute i världen som Nääs, och ingen svensk hade så<noinclude> <references/></noinclude> 8rhenw0g8lu9ug0769z7v8qngq6z4sd 104 43200 502272 378370 2022-07-23T07:38:47Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{Huvud||<small>EN STOR HERRGÅRD</small>|663}}</noinclude>många vänner över hela jorden som direktören för Nääs slöjdseminarium. Lärarinnan satt och lyssnade till detta, och ju mer hon hörde, desto ljusare blev det omkring henne. Hon hade förut inte förstått varför slöjdskolan fanns på Nääs, hade inte tänkt på att den hade blivit skapad av två män, som ville gagna sitt folk, hade rakt inte begripit att de gjorde detta utan lön, att de offrade allt, som de kunde offra, för att hjälpa medmänniskor att bli lyckligare och bättre. När hon nu besinnade den stora välviljan och människokärleken, som låg bakom allt detta, grep det henne så djupt, att hon hade velat gråta. Något sådant hade hon aldrig förr varit med om. Nästa dag tog hon fatt på arbetet med annat sinne. När allt gavs av välvilja, då fick hon ju lov att bättre än hittills ta vara på det. Hon glömde bort att tänka på sig själv och mindes bara slöjden och det stora mål, som skulle uppnås genom den. Och från den stunden skötte hon sig förträffligt, för hon hade lätt för allting, bara hon inte misstrodde sig själv. Nu, sedan hon hade fått sina ögon befriade från dunklet, märkte hon överallt den stora, underbara välviljan. Nu såg hon hur kärleksfullt det var ordnat för dem, som gingo igenom seminariet. Kursdeltagarna fingo vida mer än bara undervisning i handarbete. Direktören höll föreläsningar om uppfostran för dem, de gymnastiserade, bildade en sångförening, och nästan var kväll hade de samkväm med musik och uppläsningar. Och dessutom fanns det böcker, båtar, badhus och piano för deras räkning. Det var meningen, att de skulle ha det bra och trivas och vara lyckliga. Hon började förstå vilken oskattbar förmån det var att under sommarens vackra dagar få vistas på en stor svensk herrgård. Slottet, där den gamle herrn bodde, låg högt på en kulle, som var nära nog kringfluten av en<noinclude> <references/></noinclude> rwk7bd62piaka9ah8bqf533fu6b2in5 104 43201 502273 378371 2022-07-23T07:50:33Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{Huvud|664|<small>EN STOR HERRGÅRD</small>|}}</noinclude>slingrande sjö och förbands med land genom en vacker stenbro. Hon hade aldrig sett något så skönt som blomgrupperna på terrasserna framför slottet, som de gamla ekarna i parken, som vägen längs med stranden, där träden lutade ut över vattnet, eller som utsiktspaviljongen på klippan ovanför sjön. Skolbyggnaderna lågo på fasta landet mittemot slottet på gröna, skuggiga strandängar, men det stod henne fritt att ströva omkring i slottsparken, när hon hade tid och lust. Hon tyckte, att hon aldrig hade vetat hur ljuvlig sommaren var, förrän hon hade fått njuta den på ett så vackert ställe. Det var inte så, att det skedde någon stor förändring med henne. Hon blev inte modig och självsäker, men hon kände sig lycklig och glad. Hon gick och blev genomvärmd av all välviljan. Hon kunde ju inte känna sig ängslig på ett ställe, där alla önskade hennes bästa och alla sökte hjälpa henne. När kursen var slut och kursdeltagarna bröto upp från {{Rättelse|Näs|Nääs}}, kände hon sig avundsjuk på alla dem, som kunde säga ett riktigt tack till den gamle och den unge herrn, och som med vackra ord kunde uttrycka vad de kände. Så långt kom aldrig hon. Hon vände om hem, tog fatt på skolarbetet som förut och var lika glad åt det, som hon brukade vara. Hon bodde inte längre från Nääs, än att hon kunde vandra dit, när hon hade en ledig eftermiddag, och hon gjorde det också rätt ofta till en början. Emellertid var det ständigt nya kurser, nya ansikten, skyggheten kom tillbaka, och hon blev en allt sällsyntare gäst vid slöjdskolan. Men den tiden, då hon själv hade gått igenom Nääs, den stod alltjämt för henne som den bästa hon hade upplevat. En vårdag fick hon höra, att den gamle herrn på Nääs var död. Då tänkte hon på den ljuvliga sommar, som hon hade fått njuta på hans gods, och hon blev bedrövad över att hon aldrig hade tackat honom riktigt. Han hade väl fått tacksägelser tillräckligt ändå från både höga och låga, men hon skulle ha känt sig lyckligare, om hon med ett par<noinclude> <references/></noinclude> ibo05va68khp5ov4ws5jtd9k4witbj6 104 43202 502274 378372 2022-07-23T07:52:37Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{Huvud||<small>EN STOR HERRGÅRD</small>|665}}</noinclude>ord hade kunnat tala om för honom hur mycket han hade gjort för henne. Vid Nääs fortgick undervisningen på samma sätt som före den gamle herrns död. Han hade nämligen skänkt hela den sköna gården till skolan, och hans systerson stod kvar vid styret och förvaltade alltsammans. Var gång lärarinnan kom dit, fanns det något nytt att se. Numera var det inte bara slöjdkurser, som drevos där, utan direktören ville också väcka upp folkets gamla seder och gamla glädjeämnen, och han inrättade därför kurser i sånglekar och i mångahanda andra slag av lekar. Men det var sig likt där på det sättet, att människorna gingo som förr och genomvärmdes av välvilja och kände hur det ställdes och styrdes, för att de skulle vara lyckliga och föra med sig inte bara kunskaper, utan också arbetsglädje, när de vände tillbaka till de små skolbarnen runt om i landet. Bara några få år efter gamle herrns död fick lärarinnan höra en söndag vid kyrkan, att direktören på Nääs skulle vara sjuk. Hon visste, att han hade haft anfall åt hjärtat flera gånger på sista tiden, men hon hade inte trott, att det var någon fara för livet. Det menade man, att det skulle vara denna gång. Allt sedan hon hade fått höra detta, tänkte hon bara på att kanske direktören skulle dö, han som gamle herrn, innan hon hade kommit sig för att tacka honom. Och hon undrade och funderade hur hon skulle bära sig åt för att ännu kunna nå honom med ett tack. På söndagseftermiddagen gick lärarinnan omkring till grannarna och bad, att deras barn skulle få följa med henne till Nääs. Hon hade hört, att direktören var sjuk, och hon trodde, att det skulle göra honom en glädje, om barnen komme och sjönge ett par sånger för honom. Det var ju redan tämligen långt lidet på dagen, men det var ett så starkt och klart månsken nu om kvällarna, att det inte skulle<noinclude> <references/></noinclude> 6oxfqai5kd3zhokwh3uq8tbqnk9zk6f 106 127547 502245 502173 2022-07-22T21:16:41Z Thurs 138 wikitext text/x-wiki [[File:Emilie Flygare-Carlén i Ny Illustrerad Tidning 1887.jpg|miniatyr|Emilie Flygare-Carlén 1887]] '''Emilie Flygare-Carlén''', född 1807, avled 1892, författare. {{wikipedialänk}} ==Verk (urval)== *Waldemar Klein, 1838 *Representanten, 1839 *Gustav Lindorm, 1839 *Professorn och hans skyddslingar, 1840 *Kyrkoinvigningen i Hammarby, 1840 *Fosterbröderne, 1840 *Skjutsgossen, 1841 *[[Rosen på Tistelön]], 1842 *Kamrer Lassman såsom gammal ungkarl och äkta man tecknad, 1842 *[[”― ― Ända in i döden”]] i Nordstjernan 1843 *Pål Värning: en skärgårds-ynglings äfventyr, 1844 *Fideikommisset, 1844 *Vinds-kuporna, 1845 *Bruden på Omberg, 1845 *Ett år, 1846 *Enslingen på Johannisskäret, 1846 *Bruden på Omberg, 1846 *En natt vid Bullar-sjön, 1847 *En nyckfull qvinna, 1848 *Jungfrutornet, 1848 *Roman-hjeltinnan, 1849 *Familjen i dalen, 1849 *Ett rykte, 1850 *Ett lyckligt parti, 1851 *Förmyndaren, 1851 *Inom sex veckor, 1853 *Ett köpmanshus i skärgården, 1859 *Stockholmsscener bakom kulisserna, 1864 *Skuggspel: tidsmålningar och ungdomsbilder, 1865 *Jungfrutornet, 1869 {{STANDARDSORTERING:Flygare Carlén, E}} [[Kategori:Författare]] [[Kategori:Emilie Flygare-Carlén| ]] c781x9g6725p2p3uero4avhwm7temmy 502246 502245 2022-07-22T21:20:49Z Thurs 138 wikitext text/x-wiki [[File:Nordstjernan1843 bild006.jpg|miniatyr|Emilie Flygare-Carlén ur Nordstjernan 1843.]] '''Emilie Flygare-Carlén,''' född 1807, död 1892, författare. {{wikipedialänk}} ==Verk (urval)== *Waldemar Klein, 1838 *Representanten, 1839 *Gustav Lindorm, 1839 *Professorn och hans skyddslingar, 1840 *Kyrkoinvigningen i Hammarby, 1840 *Fosterbröderne, 1840 *Skjutsgossen, 1841 *[[Rosen på Tistelön]], 1842 *Kamrer Lassman såsom gammal ungkarl och äkta man tecknad, 1842 *[[”― ― Ända in i döden”]] i Nordstjernan 1843 *Pål Värning: en skärgårds-ynglings äfventyr, 1844 *Fideikommisset, 1844 *Vinds-kuporna, 1845 *Bruden på Omberg, 1845 *Ett år, 1846 *Enslingen på Johannisskäret, 1846 *Bruden på Omberg, 1846 *En natt vid Bullar-sjön, 1847 *En nyckfull qvinna, 1848 *Jungfrutornet, 1848 *Roman-hjeltinnan, 1849 *Familjen i dalen, 1849 *Ett rykte, 1850 *Ett lyckligt parti, 1851 *Förmyndaren, 1851 *Inom sex veckor, 1853 *Ett köpmanshus i skärgården, 1859 *Stockholmsscener bakom kulisserna, 1864 *Skuggspel: tidsmålningar och ungdomsbilder, 1865 *Jungfrutornet, 1869 {{STANDARDSORTERING:Flygare Carlén, Emelie}} [[Kategori:Författare]] [[Kategori:Emilie Flygare-Carlén| ]] 3xczshvr3onsbtavnvhciyg8mel3v81 104 128139 502247 439916 2022-07-22T21:33:29Z Thuresson 20 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" /></noinclude><h2 align="center" style="border-bottom:none;">IX.</h2> När fänriken Sigfrid Björnram efter den kyliga resan i vinternatten första gången med fullt medvetande slog upp sina ögon, såg han omkring sig ett grönt sängomhänge, genom hvilket marssolen dämpad lyste in. Genom en springa på förhänget urskilde han ett par låga björkstolar, öfver hvilka knutits hvit- och grönrandiga hemväfda öfverdrag, och bakom dessa skymtade ett stycke af en kammare, hvilken han aldrig förr visste sig hafva sett. För svag att ännu tänka redigt, genomgick fänriken i minnet de spridda intryck, hvilka stannat kvar från den långa, pinsamma färden, plågorna under sjukdomen, uppenbarelsen af en man i herredräkt, med hvilken han tyckte sig hafva talat, en gammal tjänarinna, som gifvit honom föda och medicin, en plågsam dröm, som fyllt honom med ångest. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> ix4m87uoeudq5hs0x71qkigbk780wik 104 128140 502248 439917 2022-07-22T21:34:34Z Thuresson 20 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{c|— 108—}}</noinclude>Den sjuke utstötte ett sakta ljud, som om själfva tystnaden oroat honom, i samma nu stod Sara framför bädden, och fänriken började utfråga henne. Kort, knappt och vänligt besvarade den gamla hans spörsmål. Den unge mannen lyssnade uppmärksamt på Saras ord. Till sist sade han: — Hur länge får jag stanna här? — Till dess att fänriken blir frisk, kom svaret. Den sjuke slöt ögonen och föll åter i den sömnlika dvala, som är hälsans förebud. Så förgick en hel månad, och under denna tid hade den sjuke officern ännu icke fått lämna bädden. Febern var längesedan borta, men tillfrisknandet gick långsamt. Doktorn kom numera sällan, och vid sitt sista besök ordinerade han blott stark, närande föda och tålamod. Faran hade varit stor, förklarade han, och krafterna hade blifvit nedsatta, därför att sjukdomen brutit ut under resan, och nödig vård kommit först i elfte timmen. När han gick, sade doktorn till brukspatronen: — Ungdomen, min värderade vän och studiekamrat, ja, ungdomen. Den kan göra underverk. Karin hade stått i vestibulen och hört doktorns ord, och utan att hon tänkte däröfver,<noinclude> <references/></noinclude> skqhe0kwddt6fe83167xtsb1e7lb49f 104 128141 502249 439920 2022-07-22T21:37:11Z Thuresson 20 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{c|— 109 —}}</noinclude>märkte hon blott, att hon med ens blef så tindrande glad. Tyst smög hon sig upp på sitt rum, och uppkommen dit, satte hon sig ned och sjöng med sin outvecklade klara stämma tyst för sig själf. Hon sjöng, emedan hon ej kunde annat. Men hon sjöng tyst, emedan hon fruktade, att den sjuke kunde höra henne och blifva störd. På en hel månad hade hon icke hört sin egen röst, så tyst hade allting varit, så förfärlig den tanken, att någon fanns hemma, som kunde dö i deras eget hus. Hon sjöng om »Den Bergtagna», hon sjöng om »Sorgens natt». <poem>Liten Kerstin och hennes moder de lade gull i bår, Hvem bryter löfven af liljeträd? Liten Kerstin hon sörjer sin fästeman ur graf, I fröjden eder alla dagar.</poem> Visorna hade hon funnit i moderns bokskåp, där nyckeln satt i, och på clavecinen hade hon tagit ut melodierna. Nu droppade snön från taken, nu rann bäcken öfver stenarna mellan den våta snön i skogen, nu sken marssolen, och om några dagar kom april. Isen på sjön bar icke längre, genom skogarna och kring fälten svepte vårblåsten. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> op26w7fg59sszxh2m48lvrpoijpsksp 104 128142 502250 439921 2022-07-22T21:38:36Z Thuresson 20 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{c|— 110 —}}</noinclude>Hur tyst Karin än sjöng, hördes dock sången tydligt in i den sjukes rum. Sara märkte, hur fänriken ifrigt började lyssna, och i tanke att han kände sig störd, ville hon gå ut för att göra slut på visorna. Men fänriken hindrade henne med en otålig rörelse, och när sången omsider tystnade, frågade den sjuke Sara, hvem det var, som sjöng så vackert. Sara svarade kort, att det var brukspatrons yngsta dotter, och då fänriken märkte, att den gamla därmed ansåg samtalet vara afslutadt, inställde han alla vidare frågor. Icke ens när han åter hörde samma röst, denna gång ledsagad af de aflägsna tonerna från ett klaver, lät han märka någon särskild rörelse. Hans vanligen tungsinta ansikte klarnade blott upp, och han vände hufvudet åt väggen för att få vara i ro med sina drömmar. Ett par dagar därefter öfverraskade Magnus Brandt sin yngsta dotter med att helt hastigt ropa henne till sig. Han stod på trappan i päls och med resskärpet knutet om lifvet. Nedanför på gården höll giggen. — Du får hjälpa Sara med att se om vår gäst och hålla honom sällskap, sade han. Det är inte passande, att han ständigt blir lämnad ensam. Jag har mycket att göra just<noinclude> <references/></noinclude> e858izlw52srfil924ltodcecl5dbtf 104 128143 502251 439922 2022-07-22T21:39:22Z Thuresson 20 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{c|— 111 —}}</noinclude>i dessa dagar, och Cecilia har fått annat att tänka på. Därmed kysste Brandt dottern på kinden, steg i släden och körde bort. Karin stod ensam kvar på trappan och fattade icke, att det som händt kunde vara sanning. I det uppdrag, Magnus Brandt gifvit sin dotter, låg vid denna tid ingenting, som kunde verka öfverraskande på en ung flicka. Ärbar som tiden var, voro dess former friare och enklare än våra, och när behofvet kräfde, sköts konvenansen undan lättare än nu. Hos sina vänner bland folket hade Karin mer än en gång setat vid sjuksängar, mäns lika väl som kvinnors. Och dock kände hon sig nu brydd, ängslig och lycklig på samma gång. Fylld af de mest förvirrade känslor och föreställningar sprang hon uppför trappan och in i sitt rum. Hon vågade ej sätta på sig ett smycke, hur gärna hon än velat. Men håret ordnade hon, under halslinningen fäste hon ett fint hvitt krås, och öfver klädningen band hon ett förkläde med bred, lysande bård. Ute i korridoren mötte hon Sara. — Hvart tänker Karin gå? frågade den gamla tjänarinnan. — Far har sagt, att jag skall hålla fänriken sällskap. Han är ju så ensam. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> l5kdj1w52rummrkdqwc8px1vrbfj3ns 104 128144 502252 439923 2022-07-22T21:40:14Z Thuresson 20 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{c|— 112 —}}</noinclude>— Har far sagt det? — Ja. Sara frågade ingenting mer. Med en min, som om hon tvått sina händer, steg hon långsamt utför trappan, och Karin gick vidare fram till gröna gästrummets dörr. Där steg hon in och blef först stående vid dörren utan att kunna säga något. Det ansikte, Karin nu mötte, var så olika med det hon förut sett, att hon först icke kunde hämta sig från sin öfverraskning. Ännu mera förvirrad blef hon, när den sjuke icke yttrade någon förvåning öfver att se henne, endast log med muntra ögon, som hade han väntat hennes besök och gladt sig däråt. — Far har sagt, att jag skulle komma, sade Karin som en förklaring. Den unge mannen fortfor att le emot henne, log åt hennes förvirring, log åt sig själf, emedan han låg där som sjukling, log åt hela denna situation, hvilken kommit så plötsligt. — Jag visste, att ni skulle glädja mig med ett besök, fortfor den unge fänriken. Jag har själf bedt om det. Ännu mindre förstod Karin. Hvem hade han bedt? Hvarför hade han gjort så? Hvad ville han henne? Den unge mannen insåg, att han gjort den<noinclude> <references/></noinclude> rz7585eu5wxe9ooymoweq556quexw4f 104 128145 502253 439924 2022-07-22T21:41:31Z Thuresson 20 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{c|— 113 —}}</noinclude>unga flickan förlägen. Därför berättade han, att han hört hennes sång, sade att den gjort honom godt, påstod, att han hört den många gånger, och att han icke visste något i världen, han tyckte mera om än sång. — Jag talade om det för er far, tillade fänriken, och bad honom, att fröken skulle komma in, så att jag åtminstone fick säga er tack. Därmed sträckte han ut sin hand emot den unga flickan, och Karin tog den. — Jag kan inte känna igen herr fänriken, sade hon. — Har fröken varit inne här förr? kom det snabba svaret. Bekännelsen härom hade undsluppit Karin, utan att hon anat det, och därför steg nu rodnaden på hennes kinder. Förställa sig kunde hon icke. En smula tafatt satte hon sig ned midt emot bädden, och i det hon lutade sig fram, sade hon hastigt och lågt: — Jag kom in en gång för att fråga Sara, om ni skulle få lefva. Fänriken smålog vid dessa ord, och äfven på hans kinder kom färg. — Goda änglar ha vakat öfver mig, sade han sakta. Åtminstone en. I tanke att han sagt för mycket och gjort<noinclude> <references/></noinclude> 9gbcthpfqzpu0fkjm9r5n7d1kd78j72 104 128146 502254 439925 2022-07-22T21:42:50Z Thuresson 20 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{c|— 114 —}}</noinclude>den unga flickan brydd, började han tala om annat, hur han blifvit sjuk och dock trott sig kunna fortsätta färden, hur till sist febern öfvermannat honom och hur hela resan blifvit till en underlig dröm. Länge talade han, och hela tiden satt Karin stilla och hörde på hans ord. Allt hvad hon tyckte sig upplefva blef henne så verkligt, men just därför så mycket vackrare, än hvad hon någonsin hade drömt. Nu satt hon på en af de smala björkstolarna, med de grön- och hvitrandiga öfverdragen, satt där verkligen och visste icke, hvarför den unge mannen oupphörligen tackade henne. Han gjorde det med ord och med det, som sade mera än ord. Hans ögon, hans åtbörder, hans stämmas klang, allt syntes samla sig kring Karin i en enda stor tacksamhet, för hvilken hon ingenting visste sig hafva gjort. Karin visste icke af, att hennes ögon hela tiden hvilade på den unge mannen. Men hon såg, att hans händer voro fina och välvårdade, och hon gömde instinktlikt sina, som voro brynta af väder och vind. Hon hörde, att han talade korthugget och långsamt, som om han behöft söka efter orden, eller som om hans tankar ständigt arbetade och ville finna något mer, än hvad orden förmådde uttrycka. Och hon fann, att just så måste han ju tala, just<noinclude> <references/></noinclude> l20gzvwev7f47xnhd2z29qln31o722z 104 128147 502255 439926 2022-07-22T21:43:44Z Thuresson 20 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{c|— 115 —}}</noinclude>därigenom blef han olik alla andra, hon förr mött. Karin gladde sig åt att se honom så frisk och liflig, och att det kom färg på hans kinder. Hur länge som helst skulle hon kunnat sitta så och endast glädja sig åt vissheten, att han skulle få lefva. Endast därpå tänkte Karin, när hon log och sade: — Tacka mig icke mer. Jag har ju ingenting gjort, och sjunga kan jag inte. Då blef det första gången tyst mellan dessa två, och tystnaden räckte länge. Den unge fänriken såg plågad ut, och det kom något mörkt öfver hans ansikte, som skrämde Karin. Hon trodde, att hon gjort honom ledsen, och visste ej hvad hon skulle säga mera. Då bröt den unge mannen ändtligen tystnaden, och, talande i en helt annan ton, lägre än förut, nästan som om han blygts öfver sina egna ord och velat göra dem mildare, sade han: — Jag har varit döden mycket nära och känner först nu, att jag vaknat åter till lifvet. Därefter teg han på nytt, tystnaden, som föll omkring dem båda, tycktes darra af tankar, dem ingen uttalade. Karin kunde icke göra sig fri från den känsla af skrämsel, som gripit henne, och i det hon sökte efter ord för att<noinclude> <references/></noinclude> dib1mkdccin9ja3nqim33zory69jfp7 104 128148 502256 439927 2022-07-22T21:44:42Z Thuresson 20 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{c|— 116 —}}</noinclude>allt åter skulle bli så gladt, ljust och leende som nyss, sade hon: — Ni ser ju riktigt frisk ut. Karin visste aldrig, hvarför hon strax därefter reste sig upp och gick. För allt i världen ville hon icke gå, men ändå gick hon. — Kom ofta igen, bad han, när hon stod i i dörren. — Ja, sade Karin. Jag ska komma ofta. Ensam gick hon där nere. Sjunga kunde hon ju icke, då hon nu visste, att i stillheten hvarje ton skulle höras dit upp, där hon setat nyss. Fram och åter vandrade hon i de tomma rummen, och hennes hjärta var fullt. Då såg hon Cecilia komma emot sig. Systern var klädd i sitt hushållsförkläde och hade den min, som plägade betyda, att hon hade brådtom. I samma nu, just för att hon själf kände sig så upprörd och lycklig som aldrig förr, slog det Karin, att systern under de sista dagarna gått omkring med en förgrämd uppsyn, som bure hon på en hemlig sorg, eller som hade en olycka händt henne. Karin kunde icke fråga Cecilia direkt, om något tryckte henne. Därtill kände sig Karin alltför oerfaren och ung, och dessutom visste hon att sådant alltid varit systern emot. Därför gick hon endast fram och tog den äldre<noinclude> <references/></noinclude> nrwl3mhddms9ahytnjru5c5gj06jegg 104 128149 502257 439928 2022-07-22T21:45:42Z Thuresson 20 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{c|— 117 —}}</noinclude>systern om lifvet, smög sig intill henne och lutade sitt hufvud mot hennes axel. Karin gjorde så, emedan hon kände behof af att just nu närma sig någon, och emedan hon just nu icke kunde tåla se någon, som icke var glad. Systern lät det ske och förvånade sig icke däröfver. Hon var van vid den yngre systerns smeksamhet och rördes alltid af den andras vänlighet. Men hennes ansikte klarnade icke upp. Karin såg detta och outtalade frågor brände på hennes läppar. Vid sin systers sida gick hon upp och ned i det stora rummet, där solen föll in genom låga, fyrkantiga fönster. Ingenting kunde hon säga, ingenting fråga. Glad var hon innerst också, att systern ingenting yppade, som kunde störa hennes egen lycka just nu. Hufvudet höll hon nedböjdt, som tålde hon icke att låta någon se det solljus, hvilket brann öfver hennes drag. {{linje|4em}} {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 43nrjfzjncgaduw6s9gz753baa7spl8 14 153439 502285 495333 2022-07-23T09:33:15Z Thurs 138 wikitext text/x-wiki Texter och verk, vilka utgivits i tidskriften '''Freja''' (29 juli-20 juli 1838), '''Nya Freja''' (7 augusti-23 oktober 1838), '''Nyare Freja''' (9 november 1838-3 december 1839) eller '''Nyaste Freja''' (6 december 1839-8 mars 1844). Se [http://runeberg.org/lundstedt/2/0063.html Sveriges periodiska litteratur del 2]. [[Kategori:Tidskrifter]] tmcssjkmutdgbgkcqm33b40wveb6mjh 0 157242 502231 502132 2022-07-22T20:52:35Z Thurs 138 De var inte ens gifta 1840 wikitext text/x-wiki {{Titel|Aspen|Johan Gabriel Carlén|kommentar=Tryckt i [https://archive.org/details/snosippanfor1841lilja/page/n23/mode/2up Snösippan. Poetisk Vinterkalender för 1841] Utgiven av Nils Lilja. Lund 1840}} <div class="layout2" style="text-align:justify"> {{c|<h3><big>Aspen.</big></h3>}} <poem> {{större|V|200}}inden tystnar: sista fläkten Slumrar in från lek och strid. Trädens flock, i gröna drägten, Hvilar ut i stilla frid. Aspen ensamt sorgligt klagar, Hon kan ingen hvila få. Vet — i tidens första dagar Var likväl det icke så; När det då blef lungt i lunden, Stod ock hon så stilla glad I den slutna syskonrunden Med i slummer sänkta blad. Men den dag då hatet tände Blodigt bloss och stormen ljöd, När den milde Gudasände Skulle dö sin offerdöd; Låt ju hon, af menskan lånad, Till det kors sig forma då, Hvarpå Christus, grymt förhånad, Gjöt sitt blod — så mild ändå. Straxt flög ångrens bittra oro Smärtsamt in i hennes bröst. Och de dar, som fridens voro, Nu hon sörjer utan tröst. Och ännu, när höstens dimmor Jagas fram i gulnad lund, Dallra blodets röda strimmor På hvart blad i kronans rund. Derför ser du, om ock fläkten Slumrar in från lek och strid, Aspen dock i glesa drägten Ständigt skälfva a utan frid. </poem> {{ph|{{sc|Carlén.}}}} {{linje|6em}} [[Kategori:Snösippan]] [[Kategori:Johan Gabriel Carlén]] [[Kategori:Poesi]] npwwiygr6rq7w012b4e28f5eiroibhp 0 157248 502233 502185 2022-07-22T20:54:09Z Thurs 138 wikitext text/x-wiki {{Titel|Söndagseftermiddagen på landet|Johan Gabriel Carlén|kommentar=Tryckt i [https://archive.org/details/snosippanfor1841lilja/page/n31/mode/2up Snösippan. Poetisk Vinterkalender för 1841], utgiven av Nils Lilja. Lund 1840}} <div class="layout2" style="text-align:justify"> {{c|<h3><big>Söndagseftermiddagen på landet.</big></h3>}} <poem> Slut det är med middagsbråket, Granris strös på golfvet ut: Om kollekt och ingångsspråket Inspektorn har talt till slut. Pappa nu sin pipa stoppar, Slår sig tung i soffan ner; Kaffe dricks ur fasters koppar: Surkålslukten käns ej mer. Mormor läser sin postilla. Ber till Gud i evighet; Thilda gäspar, mår så illa: Skinkan var så fasligt fet! Informatorn sitter trägen Vid ett fönster, röd och varm, Räknar jäntorna på vägen, Der de vandra arm i arm. Ifrån köket gamla Lena Gnolar högljudt på en psalm; Karo hvilar, trött i bena, Nervid porten på sin halm. Prostens dräng vid trädgårdsgrinden Jemte Brygghusmaja står, Och ur kistan uppå vinden Får han snart en afskedstår. Men i knät på mamma sitter Lilla Per, den ”snälla gris,” Lyss på sparfvens muntra qvitter, Han, som aldrig plär få ris? Bakom systers myrtenblomma Kura barnen i sitt lag, Undra om det ej skall komma Någon främmande i dag. Stackars Moppe ömt de smeka Der han gnäller under stoln: Han med Emma ville 1ekä, Men ref sönder nya Kjoln. Ur sin dröm nu Thilda vaknar, Ser så mulen ut och tvär; Staden hon ofantligt saknar: Kors, hvad söndan tråkig är! Med gitarrn, kring halsen bunden, Sitter undertecknad stum, Tills han går i skymnngsstunden In i guvernantens rum. Der han vackert musicerar — Och hans stämma blir så len, När han sist mamsell trakterar Med ett stycke af </poem> {{ph|{{sc|Carlén.}}}} {{linje|6em}} [[Kategori:Snösippan]] [[Kategori:Johan Gabriel Carlén]] [[Kategori:Poesi]] 76mv38uqy8xchza2tm2q3eei0v98rsz 502234 502233 2022-07-22T20:54:35Z Thurs 138 wikitext text/x-wiki {{Titel|Söndagseftermiddagen på landet|Johan Gabriel Carlén|kommentar=Tryckt i [https://archive.org/details/snosippanfor1841lilja/page/n31/mode/2up Snösippan. Poetisk Vinterkalender för 1841], utgiven av Nils Lilja. Lund 1840}} <div class="layout2" style="text-align:justify"> {{c|<h3><big>Söndagseftermiddagen på landet.</big></h3>}} <poem> Slut det är med middagsbråket, Granris strös på golfvet ut: Om kollekt och ingångsspråket Inspektorn har talt till slut. Pappa nu sin pipa stoppar, Slår sig tung i soffan ner; Kaffe dricks ur fasters koppar: Surkålslukten käns ej mer. Mormor läser sin postilla. Ber till Gud i evighet; Thilda gäspar, mår så illa: Skinkan var så fasligt fet! Informatorn sitter trägen Vid ett fönster, röd och varm, Räknar jäntorna på vägen, Der de vandra arm i arm. Ifrån köket gamla Lena Gnolar högljudt på en psalm; Karo hvilar, trött i bena, Nervid porten på sin halm. Prostens dräng vid trädgårdsgrinden Jemte Brygghusmaja står, Och ur kistan uppå vinden Får han snart en afskedstår. Men i knät på mamma sitter Lilla Per, den ”snälla gris,” Lyss på sparfvens muntra qvitter, Han, som aldrig plär få ris? Bakom systers myrtenblomma Kura barnen i sitt lag, Undra om det ej skall komma Någon främmande i dag. Stackars Moppe ömt de smeka Der han gnäller under stoln: Han med Emma ville 1ekä, Men ref sönder nya Kjoln. Ur sin dröm nu Thilda vaknar, Ser så mulen ut och tvär; Staden hon ofantligt saknar: Kors, hvad söndan tråkig är! Med gitarrn, kring halsen bunden, Sitter undertecknad stum, Tills han går i skymnngsstunden In i guvernantens rum. Der han vackert musicerar — Och hans stämma blir så len, När han sist mamsell trakterar Med ett stycke af </poem> {{ph|{{sc|Carlén.}}}} {{linje|6em}} [[Kategori:Snösippan]] [[Kategori:Johan Gabriel Carlén]] [[Kategori:Poesi]] e9jgitrmhhmgdrt5icisyjg31k9sexo 104 157255 502187 2022-07-22T13:47:19Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<small>DEN FÖRHISTORISKA FORNFORSKNINGEN I SVERIGE 1882—84.</small>|45}}</noinclude>Lika allmänna som grafvarna från stenåldern äro på vestra sidan om Billingen, lika sällsynta äro de öster om detta vackra berg. På den östra sluttningen, nära Sköfde, ligger visserligen en sedan länge känd hällkista<ref>Afbildad i <i>Sveriges forntid,</i> texten, sid. 124.</ref> på Våmb Nedregårdens egor i Våmbs socken; men den torde vara den enda graf från nämnda tid, som hittills varit känd i denna trakt. År 1884 såg jag på Bussagårdens egor i Sjogerstads socken, helt nära öster om Billingen, en annan hällkista, som varit täckt af ett röse. Den låg i Ö.—V. och var 14 fot lång. Det förtjenar särskildt uppmärksammas, att de mycket få stenåldersgrafvar, som vi känna från Vestergötland öster om Billingen, både ligga helt nära detta berg och äro från periodens sista del. De till en äldre del af stenåldern hörande gånggrifterna, hvilka äro så talrika vester om berget, saknas alldeles öster derom. Vi hafva häruti ett bevis för, att trakten öster om Billingen fått sin befolkning <i>senare</i> än trakten vester derom. Följande inom Kronobergs län af {{sp|Småland}} gjorda graffynd från stenåldern beskrifvas af d:r Wittlock i <i>Månadsbladet</i> 1883, sid. 162—172. Vid torpet Lybeck under Tufvan i Vexiö socken, Konga härad, har d:r Wittlock i stenröse funnit en hällkista, liggande i riktningen N.—S. och innehållande en mängd obrända ben, en spjutspets och en skrapa af flinta samt en oval rundad sten, 40 cm. lång och 32 cm. bred, med en skålformig fördjupning midt på öfversidan. Stenen, hvilken påminner om den här ofvan (sid. 40) omtalade, i gånggriften vid Lundby i Vestergötland anträffade »offerstenen», är afbildad i <i>Månadsbladet</i> 1883, sid. 162. Fyndet förvaras i d:r Wittlocks samling i Vexiö. Vid Sunnansjö i Östra Torsås socken, Konga härad, har man ur en hällkista upptagit en spjutspets, en dolk och en bit af en dolk, alla af flinta, samt en stenyxa med skafthål (herr Collanders samling). Vid torpet Rydholm under samma Sunnansjö har man dessutom i en hällkista funnit en flintdolk och tvänne sönderfallna lerkrukor af temligen fint gods (herr Collanders samling). Vid Hakeberget under Vederslöf Södregården i Vederslöfs socken, Kinnevalds härad, fann man vid borttagandet af ett<noinclude> <references/></noinclude> etvzmslrtbcoduodb3dn3e0teznvcws 104 157256 502188 2022-07-22T14:12:09Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|46|<small>OSCAR MONTELIUS.</small>|}}</noinclude>stort stenröse en hällkista, som innehöll två flintdolkar (d:r Wittlocks samling). Å Gårdsby Herregårds egor i Gårdsby socken, Norrvidinge härad, har man i en i ett stenröse liggande hällkista funnit en flintdolk (d:r Wittlocks samling). Vid Rödje i Drefs socken, Uppvidinge härad, påträffades vid borttagandet af ett stenröse en hällkista och i denna en flintdolk och 2 stenyxor med skafthål (Smålands Museum i Vexiö). I Lenhofda socken, Uppvidinge härad, har man en fjerdedels mil norr om Lenhofda, der vägarna från Dädesjö och Nottebäck mötas, påträffat en i ett stenröse liggande hällkista, som innehöll en flintmejsel och en skafthålstapp till en stenyxa (pastor Palmgrens nya samling). Vid Bol i Sjösås socken, sistnämnda härad, har man vid utrifvandet af ett röse med stenkista hittat en stenyxa med skafthål (pastor Palmgrens samling). Härtill komma de fynd, som pastor Palmgren för flera år sedan gjort i 4 hällkistor inom Nottebäcks socken, Uppvidinge härad (St. M. 6481). Flera af dessa grafvar från det gamla Värend äro i föregående berättelser i korthet omtalade. I {{sp|Östergötland}} hafva under de nu i fråga varande åren tre stenåldersgrafvar undersökts, af hvilka två voro förut okända. Liksom de förut i detta landskap anträffade, och de äro ej många<ref>Ej mer än 8 eller 9 äro f. n. kända: deruti inberäknas de tre här nu omtalade. <i>Svenska Fornminnesföreningens tidskrift,</i> 4:de bandet, sid. 157, och 5:te bandet, sid. 9.</ref>, ligga de vester om Stångån; alla äro hällkistor. De gifva således nytt stöd åt den åsigten, att Östergötland ej fått någon nämnvärd befolkning förr än under stenålderns sista period, och att denna befolkning kommit från vester, från Vestergötland, det egentliga Sveriges äldsta hufvudbygd. En af dessa hällkistor ligger å Vesterlösa f. d. Häradshöfdingeboställes egor i Rogslösa socken, vid norra foten af Omberg och nära Vettern, öfver hvilken sjö man har en vacker utsigt, då man står vid grafven. Denna påträffades år 1880<ref>Den omtalas i anf. tidskrift, 5:te bandet, sid. 9.</ref>, och sommaren 1882 fick jag uppdrag att undersöka den. Grafven<noinclude> <references/></noinclude> bpm3slo3rsx32n8vvr46oq1dg18navf 104 157257 502189 2022-07-22T14:13:04Z Gottfried Multe 11434 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'befanns vara en i V.— Ö. liggande kista, 9 fot lång invändigt, 3 gafveln, der en häll stod, och 2 fot bred vid den vestra bred fot vid den östra gafveln, der ingen häll fanns, endast en mur af på hvarandra lagda kullerstenar. Kistan lär hafva varit täckt Väggstenarna, af hällar och af ett deröfver uppkastad! röse. omgifvande öfver den tum några alla af kalksten, sticka upp omkring är nedgräfd botten 2 fot marken, nu åker. Kistans Grafven innehöll j...' proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<small>DEN FÖRHISTORISKA FORNFORSKNINGEN I SVERIGE 1882—84.</small>|47}}</noinclude>befanns vara en i V.— Ö. liggande kista, 9 fot lång invändigt, 3 gafveln, der en häll stod, och 2 fot bred vid den vestra bred fot vid den östra gafveln, der ingen häll fanns, endast en mur af på hvarandra lagda kullerstenar. Kistan lär hafva varit täckt Väggstenarna, af hällar och af ett deröfver uppkastad! röse. omgifvande öfver den tum några alla af kalksten, sticka upp omkring är nedgräfd botten 2 fot marken, nu åker. Kistans Grafven innehöll jordytan. obrända under den ursprungliga ben af minst 17 fullvuxna personer och några barn, samt en stenyxa med skafthål, en spjutspets, en halfmånformig såg och två skärfvor af flinta, samt två benprylar (St. M. 7038 C). Samma sommar undersökte jag sällskap med adjunkten i K. A. Hagson en graf, som kort derförut påträffats i en till Vrcta klosters socken hörande åker. Grafven visade sig vara en lång, tre rum delad hällkista, som varit omgifven och täckt af en låg, men vid, gräsbeväxt kulle, Sjögestad Källgård i i bestående af kullersten blandad med jord. Från platsen har man en vidsträckt och vacker utsigt öfver Roxen och det omgifvande landskapet. Omkring och kullen lass 1,000 lagt i en sten skall man hafva fört bort från gärdesgärd, och jordegarens afsigt hade Grafvens östra att helt och hållet planera bort kullen. hade äfven blifvit uppgräfd, och då man deri snart påträffade menniskoben, samt rättaren märkte detta, skall han hafva frågat sin husbonde, huruvida det icke vore bäst att inställa arbetet, men fått till svar, att han skulle fortsätta och endast se noga Slutligen hade dock efter, om »något af värde» kunde hittas. genom ingripande af ett par orten boende personer grafvens varit del i fullständiga förstöring förebygts. Kistan, — Ö., bildad af kantresta kalkstenshällar, sträcker sig men dess långsidor bilda en båge mot norr. hälften var täckt hälften syntes inga sådana hällar. V. grafven längd varit före min visserligen minst 30 med fot blifvit noggrant läng i östra men öfver den vestra Då den östligaste delen af kalkstenshällar, ankomst ej Den förstörd, kan kistans hela men den har säkert Det östligaste rummet (A) uppgifvas, invändigt. har varit omkring 6 fot långt; det mellersta (B) är 15 fot långt på norra sidan, men endast (C) är 9,5 fot långt. 14,2 pä den södra; det vestligaste Bredden invändigt är 3 fot vester och 2, i<noinclude> <references/></noinclude> agdcg3jknj3320j1fxuc7m09jou0pfs 502204 502189 2022-07-22T17:51:27Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<small>DEN FÖRHISTORISKA FORNFORSKNINGEN I SVERIGE 1882—84.</small>|47}}</noinclude>befanns vara en i V.—Ö. liggande kista, 9 fot lång invändigt, 3 fot bred vid den vestra gafveln, der en häll stod, och 2 fot bred vid den östra gafveln, der ingen häll fanns, endast en mur af på hvarandra lagda kullerstenar. Kistan lär hafva varit täckt af hällar och af ett deröfver uppkastadt röse. Väggstenarna, alla af kalksten, sticka upp några tum öfver den omgifvande marken, nu åker. Kistans botten är nedgräfd omkring 2 fot under den ursprungliga jordytan. Grafven innehöll obrända ben af minst 17 fullvuxna personer och några barn, samt en stenyxa med skafthål, en spjutspets, en halfmånformig såg och två skärfvor af flinta, samt två benprylar (St. M. 7038 C). Samma sommar undersökte jag sällskap med adjunkten K. A. Hagson en graf, som kort derförut påträffats i en till Sjögestad Källgård i Vreta klosters socken hörande åker. Grafven visade sig vara en lång, i tre rum delad hällkista, som varit omgifven och täckt af en låg, men vid, gräsbeväxt kulle, bestående af kullersten blandad med jord. Från platsen har man en vidsträckt och vacker utsigt öfver Roxen och det omgifvande landskapet. Omkring 1,000 lass sten skall man hafva fört bort från kullen och lagt i en gärdesgård, och jordegarens afsigt hade varit att helt och hållet planera bort kullen. Grafvens östra del hade äfven blifvit uppgräfd, och då man deri snart påträffade menniskoben, samt rättaren märkte detta, skall han hafva frågat sin husbonde, huruvida det icke vore bäst att inställa arbetet, men fått till svar, att han skulle fortsätta och endast se noga efter, om »något af värde» kunde hittas. Slutligen hade dock genom ingripande af ett par i orten boende personer grafvens fullständiga förstöring förebygts. Kistan, bildad af kantresta kalkstenshällar, sträcker sig i V.—Ö., men dess långsidor bilda en båge mot norr. Den östra hälften var täckt med kalkstenshällar, men öfver den vestra hälften syntes inga sådana hällar. Då den östligaste delen af grafven före min ankomst blifvit förstörd, kan kistans hela längd visserligen ej noggrant uppgifvas, men den har säkert varit minst 30 fot lång invändigt. Det östligaste rummet (A) har varit omkring 6 fot långt; det mellersta (B) är 15 fot långt på norra sidan, men endast 14,2 på den södra; det vestligaste (C) är 9,5 fot långt. Bredden invändigt är 3 fot i vester och 2,3<noinclude> <references/></noinclude> 9ky6mnq8i7y7ck1c0sgd3dbn3vyimw8 0 157258 502190 2022-07-22T15:23:01Z RalphE 7636 Skapade sidan med '{{Titel|Förgängligheten|Assar Lindeblad|kommentar=Tryckt i [https://tidningar.kb.se/1532291/1823-01-22/edition/144028/part/1/page/1/?newspaper=STOCKHOLMSPOSTEN Stockholms Posten. n:r 17], 1823-01-22.}} <div class="layout2" style="text-align:justify"> {{c|{{sp|Förgängligheten}}.}} {{ph|(Insändt).}} <poem> {{större|F|200}}rån stiernan ned trill grandet Förgängligheten rår. Den sliter wändkapsbandet, Och barndomsresor sår Uti den helga mullen Wid fädrens tyst...' wikitext text/x-wiki {{Titel|Förgängligheten|Assar Lindeblad|kommentar=Tryckt i [https://tidningar.kb.se/1532291/1823-01-22/edition/144028/part/1/page/1/?newspaper=STOCKHOLMSPOSTEN Stockholms Posten. n:r 17], 1823-01-22.}} <div class="layout2" style="text-align:justify"> {{c|{{sp|Förgängligheten}}.}} {{ph|(Insändt).}} <poem> {{större|F|200}}rån stiernan ned trill grandet Förgängligheten rår. Den sliter wändkapsbandet, Och barndomsresor sår Uti den helga mullen Wid fädrens tysta graf: Den sänker ungdoms-jullen, Och bryter åldrens staf. Den står på pyramiden, Den gnager bergets rot, Och hand i hand med tiden Den går med jettefot. Dess starka jernband grusar Allt på wår sköna jord! Dess wilda störtflod brusar I söder och i nord. </poem> h8et19m9fp870a1del598ui2kf05rwe 502194 502190 2022-07-22T15:55:29Z RalphE 7636 wikitext text/x-wiki {{Titel|Förgängligheten|Assar Lindeblad|kommentar=Tryckt i [https://tidningar.kb.se/1532291/1823-01-22/edition/144028/part/1/page/1/?newspaper=STOCKHOLMSPOSTEN Stockholms Posten. n:r 17], 1823-01-22.}} <div class="layout2" style="text-align:justify"> {{c|{{sp|<big>Förgängligheten</big>}}.}} {{ph|(Insändt).}} <poem> {{större|F|200}}rån stiernan ned trill grandet Förgängligheten rår. Den sliter wändkapsbandet, Och barndomsresor sår Uti den helga mullen Wid fädrens tysta graf: Den sänker ungdoms-jullen, Och bryter åldrens staf. Den står på pyramiden, Den gnager bergets rot, Och hand i hand med tiden Den går med jettefot. Dess starka jernband grusar Allt på wår sköna jord! Dess wilda störtflod brusar I söder och i nord. Med wåldsam hand den drifwer Hwar tidsson till sin mor, Och oblygt sönderrifwer Behagens lätta flor. Den bor i guldets glitter, Och wäfs i purpirn in, Och segerkrönt den sitter På fornwerldens ruin. Se upp! den sol, som flammar, Skall mista sjelf sitt sken, Gack hän till grafwens kammar, Och se de strödda ben. Der, liksom nattens wäkter Wid morgonrodnans brand, Församlas lifwwets slägter Af dödens kalla hand. Hwar äro Greklands wise, Och walhalls kämpahär, Och alla de wi prise, Men jorden mer ej bär? På gruset af Palmora Ses månans bleka sken, Och Ossian med sin lyra Har tystand längesen. Så går det sköna under! Men än står Swea qwar Med sina gröna lunder, Med sina ljusas dasr. Wår karlwagn ännu swänger Uti ett guldströdt blå, Och se! Carl Johan hänger Sitt minne deruppå. — Hwad söker du på jorden Bland spillror och bland grus? Af himlen danad worden Du feck ett inre ljus, Att srrfwas til det höga Från lifwets låga ö: Lyft dit din själ, ditt öga, Och blunda sen, och dö. </poem> {{ph|A. L _ _ d.}} {{c|[[File:Stockholms-posten-linje.jpg|300px]]}} [[Kategori:Assar Lindeblad]] [[Kategori:Poesi]] [[Kategori:1820-talets verk]] e4ved3xk4isx6jeiq5x8qxo3gfz28v4 106 157259 502195 2022-07-22T16:06:37Z RalphE 7636 Skapade sidan med '[[Fil:Lindeblad, Assar.jpg|miniatyr|'''Assar Lindeblad''' på en [[litografi]] från omkring 1840.]] '''Assar Lindeblad''', 1800-1848, var en svensk präst och skald. {{wikipedialänk}} == Verk (urval) == * [[Förgängligheten]] av A. L _ _ d. i Stockholms Posten n:o 17, 1823-01-22. [[Kategori:Assar Lindeblad]]' wikitext text/x-wiki [[Fil:Lindeblad, Assar.jpg|miniatyr|'''Assar Lindeblad''' på en [[litografi]] från omkring 1840.]] '''Assar Lindeblad''', 1800-1848, var en svensk präst och skald. {{wikipedialänk}} == Verk (urval) == * [[Förgängligheten]] av A. L _ _ d. i Stockholms Posten n:o 17, 1823-01-22. [[Kategori:Assar Lindeblad]] olzlic1ng4stv1bleiwuw5953jo2843 502197 502195 2022-07-22T16:34:49Z RalphE 7636 /* Verk (urval) */ wikitext text/x-wiki [[Fil:Lindeblad, Assar.jpg|miniatyr|'''Assar Lindeblad''' på en [[litografi]] från omkring 1840.]] '''Assar Lindeblad''', 1800-1848, var en svensk präst och skald. {{wikipedialänk}} == Verk (urval) == * [[Förgängligheten]] av A. L _ _ d. i Stockholms Posten n:o 17, 1823-01-22. * [[Lord Byron's död]] av A. L __ d. i Stockholms Posten n:o 219, 1824-09-24. [[Kategori:Assar Lindeblad]] d8uhn5ggkimhtek1a0cr4xxjl1jc8n1 502218 502197 2022-07-22T20:25:07Z Thurs 138 wikitext text/x-wiki [[Fil:Lindeblad, Assar.jpg|miniatyr|'''Assar Lindeblad''' på en [[litografi]] från omkring 1840.]] '''Assar Lindeblad''', 1800-1848, var en svensk präst och skald. {{wikipedialänk}} == Verk (urval) == * [[Förgängligheten]] av A. L _ _ d. i Stockholms Posten n:o 17, 1823-01-22. * [[Lord Byron's död]] av A. L __ d. i Stockholms Posten n:o 219, 1824-09-24. {{STANDARDSORTERING:Lindeblad, Assar}} [[Kategori:Författare]] [[Kategori:Assar Lindeblad| ]] 7rdryc51hizqfoi7ki7ubypk6f2z25b 502221 502218 2022-07-22T20:42:48Z Thurs 138 wikitext text/x-wiki [[Fil:Lindeblad, Assar.jpg|miniatyr|'''Assar Lindeblad''' på en litografi från omkring 1840.]] '''Assar Lindeblad''', 1800-1848, var en svensk präst och skald. {{wikipedialänk}} == Verk (urval) == * [[Förgängligheten]] av A. L _ _ d. i Stockholms Posten n:o 17, 1823-01-22. * [[Lord Byron's död]] av A. L __ d. i Stockholms Posten n:o 219, 1824-09-24. {{STANDARDSORTERING:Lindeblad, Assar}} [[Kategori:Författare]] [[Kategori:Assar Lindeblad| ]] m1qce7y65ykg1nw369k1h1rmax5pv7i 502222 502221 2022-07-22T20:43:41Z Thurs 138 wikitext text/x-wiki [[Fil:Lindeblad, Assar.jpg|miniatyr|'''Assar Lindeblad''' på en litografi från omkring 1840.]] '''Assar Lindeblad''', 1800–1848, var en svensk präst och skald. {{wikipedialänk}} == Verk (urval) == * [[Förgängligheten]] av A. L _ _ d. i Stockholms Posten n:o 17, 1823-01-22. * [[Lord Byron's död]] av A. L __ d. i Stockholms Posten n:o 219, 1824-09-24. {{STANDARDSORTERING:Lindeblad, Assar}} [[Kategori:Författare]] [[Kategori:Assar Lindeblad| ]] 2vgzijnsf9ppbthv6qcfgkd8xlqp9xb 502284 502222 2022-07-23T09:20:40Z RalphE 7636 wikitext text/x-wiki [[Fil:Lindeblad, Assar.jpg|miniatyr|'''Assar Lindeblad''' på en litografi från omkring 1840.]] '''Assar Lindeblad''', 1800–1848, var en svensk präst och skald. {{wikipedialänk}} == Verk (urval) == * [[Förgängligheten]] av A. L _ _ d. i Stockholms Posten n:o 17, 1823-01-22. * [[Göthen]] av A. L__d. i Stockholms Posten n:o 110, 1823-05-15. * [[Lord Byron's död]] av A. L__d. i Stockholms Posten n:o 219, 1824-09-24. {{STANDARDSORTERING:Lindeblad, Assar}} [[Kategori:Författare]] [[Kategori:Assar Lindeblad| ]] mt41d453f2mq0k9zv97oefu69mojneq 502288 502284 2022-07-23T09:59:48Z RalphE 7636 wikitext text/x-wiki [[Fil:Lindeblad, Assar.jpg|miniatyr|'''Assar Lindeblad''' på en litografi från omkring 1840.]] '''Assar Lindeblad''', 1800–1848, var en svensk präst och skald. {{wikipedialänk}} == Verk (urval) == * [[Förgängligheten]] av A. L _ _ d. i Stockholms Posten n:o 17, 1823-01-22. * [[Göthen]] av A. L__d. i Stockholms Posten n:o 110, 1823-05-15. * [[Grekwännen]] av A. L__d. i Stockholms Posten n:o 177, 1823-08-04. * [[Lord Byron's död]] av A. L__d. i Stockholms Posten n:o 219, 1824-09-24. {{STANDARDSORTERING:Lindeblad, Assar}} [[Kategori:Författare]] [[Kategori:Assar Lindeblad| ]] d7wt4r5549dn32ql9du5ovnqhxmop3f 502291 502288 2022-07-23T10:32:50Z RalphE 7636 wikitext text/x-wiki [[Fil:Lindeblad, Assar.jpg|miniatyr|'''Assar Lindeblad''' på en litografi från omkring 1840.]] '''Assar Lindeblad''', 1800–1848, var en svensk präst och skald. {{wikipedialänk}} == Verk (urval) == * [[Förgängligheten]] av A. L _ _ d. i Stockholms Posten n:o 17, 1823-01-22. * [[Göthen]] av A. L__d. i Stockholms Posten n:o 110, 1823-05-15. * [[Grekwännen]] av A. L__d. i Stockholms Posten n:o 177, 1823-08-04. * [[En Septembernatt]] av A. L__d. i Stockholms Posten n:o 217, 1823-09-19. * [[Lord Byron's död]] av A. L__d. i Stockholms Posten n:o 219, 1824-09-24. {{STANDARDSORTERING:Lindeblad, Assar}} [[Kategori:Författare]] [[Kategori:Assar Lindeblad| ]] ejdcbae4ufc4jp3um8duqqjy1m0w4rt 14 157260 502196 2022-07-22T16:07:52Z RalphE 7636 Skapade sidan med 'Verk om och av Assar Lindeblad (1800-1848).' wikitext text/x-wiki Verk om och av Assar Lindeblad (1800-1848). t8rdzr78r7sf62vsiu7wxstwbvxn2me 502219 502196 2022-07-22T20:26:38Z Thurs 138 wikitext text/x-wiki Verk om och av [[Författare:Assar Lindeblad|Assar Lindeblad]] (1800-1848). {{STANDARDSORTERING:Lindeblad, Assar}} [[Kategori:Författares verk]] 60pbopeb2sbpq0bjw2mtnzhdvyqux6v 0 157261 502200 2022-07-22T16:59:07Z RalphE 7636 Skapade sidan med '{{Titel|Lord Byron's död|Assar Lindeblad|kommentar=Tryckt i [https://tidningar.kb.se/1532291/1824-09-21/edition/144028/part/1/page/2/?q=A.%20L_d.&newspaper=STOCKHOLMSPOSTEN Stockholms Posten. n:r 219], 1824-09-21.}} <div class="layout2" style="text-align:justify"> {{c|{{sp|<big>Lord Byron's död</big>}}.}} {{ph|(Insändt).}} <poem> {{större|W|200}}äl är det blodiga inseglet tryckt på Greklands fräslning, på dess hjeltars minne; men frihetstemplet wacklar, ofullb...' wikitext text/x-wiki {{Titel|Lord Byron's död|Assar Lindeblad|kommentar=Tryckt i [https://tidningar.kb.se/1532291/1824-09-21/edition/144028/part/1/page/2/?q=A.%20L_d.&newspaper=STOCKHOLMSPOSTEN Stockholms Posten. n:r 219], 1824-09-21.}} <div class="layout2" style="text-align:justify"> {{c|{{sp|<big>Lord Byron's död</big>}}.}} {{ph|(Insändt).}} <poem> {{större|W|200}}äl är det blodiga inseglet tryckt på Greklands fräslning, på dess hjeltars minne; men frihetstemplet wacklar, ofullbyggdt; — en pelare har fallit re'n derinne. När twedrägtsfacklan blossade en dag bland Hellas' söner; när förtrycket höjde sitt Hydrahufwud, och, förblödd och swasg, Olympens jord i åldrigt ok sig böjde; O! Byron, då som du, och sasmmasnknöt hwart Grekiskt bröst i syskonfrid, och Hellas, det sköna land, sin gamla frihet njöt; med Gud och dig det kunde icke fällas. Men fällas kunde du, en nordisk ek, som sattes om i söderns myrtenlunder; du trotsade de wilda stormars lek, men himlen ljungade, och du gick under, Gråt, Albion! din sångarfurste står ej mer på Helicon, lik Delos-Guden: med bågen bräckt, med lyran krossad, går han borrt, till Erebi församling buden. Och Hellas! gråt: din hjelteson, din wän stod som en förmur mot fötryck och wåda, och glädjens dag med honom lyfte än; ett ögonblick, — och de förswunno båda. Så står bland himlens stjernor en komet, för wantron fruktanswärd, men kär för ljuset, bak soloarne har han sin ewighety, och blott en stund han swäfwar ofwan gruset. Han bor i fridens werldm dit tro och hopp från qwalmig jord sin ömma längtan skicka, och med försoning blickar re'n dit opp hans maka, — dit försonade blott blicka. Ack! löänge, länge skall Orion stå med dimmigt öga i den kulna natten, på Pindens topp skall sorgens wålnad gå, och lagern wissna wid Eurotas watten. </poem> {{ph|A. L__d.}} {{c|[[File:Stockholm-posten-linje2.jpg|300px]]}} ohqajob82id7ecsoc1pyo51z43ea4ik 502201 502200 2022-07-22T17:04:17Z RalphE 7636 wikitext text/x-wiki {{Titel|Lord Byron's död|Assar Lindeblad|kommentar=Tryckt i [https://tidningar.kb.se/1532291/1824-09-21/edition/144028/part/1/page/1/?newspaper=STOCKHOLMSPOSTEN Stockholms Posten. n:r 219], 1824-09-21.}} <div class="layout2" style="text-align:justify"> {{c|{{sp|<big>Lord Byron's död</big>}}.}} {{ph|(Insändt).}} <poem> {{större|W|200}}äl är det blodiga inseglet tryckt på Greklands fräslning, på dess hjeltars minne; men frihetstemplet wacklar, ofullbyggdt; — en pelare har fallit re'n derinne. När twedrägtsfacklan blossade en dag bland Hellas' söner; när förtrycket höjde sitt Hydrahufwud, och, förblödd och swasg, Olympens jord i åldrigt ok sig böjde; O! Byron, då som du, och sasmmasnknöt hwart Grekiskt bröst i syskonfrid, och Hellas, det sköna land, sin gamla frihet njöt; med Gud och dig det kunde icke fällas. Men fällas kunde du, en nordisk ek, som sattes om i söderns myrtenlunder; du trotsade de wilda stormars lek, men himlen ljungade, och du gick under, Gråt, Albion! din sångarfurste står ej mer på Helicon, lik Delos-Guden: med bågen bräckt, med lyran krossad, går han borrt, till Erebi församling buden. Och Hellas! gråt: din hjelteson, din wän stod som en förmur mot fötryck och wåda, och glädjens dag med honom lyfte än; ett ögonblick, — och de förswunno båda. Så står bland himlens stjernor en komet, för wantron fruktanswärd, men kär för ljuset, bak soloarne har han sin ewighety, och blott en stund han swäfwar ofwan gruset. Han bor i fridens werldm dit tro och hopp från qwalmig jord sin ömma längtan skicka, och med försoning blickar re'n dit opp hans maka, — dit försonade blott blicka. Ack! löänge, länge skall Orion stå med dimmigt öga i den kulna natten, på Pindens topp skall sorgens wålnad gå, och lagern wissna wid Eurotas watten. </poem> {{ph|A. L__d.}} {{c|[[File:Stockholm-posten-linje2.jpg|300px]]}} 5i820gr1tbsagl7egcpfdkcof6ey2da 502220 502201 2022-07-22T20:27:45Z Thurs 138 wikitext text/x-wiki {{Titel|Lord Byron's död|Assar Lindeblad|kommentar=Tryckt i [https://tidningar.kb.se/1532291/1824-09-21/edition/144028/part/1/page/1/?newspaper=STOCKHOLMSPOSTEN Stockholms Posten. n:r 219], 1824-09-21.}} <div class="layout2" style="text-align:justify"> {{c|{{sp|<big>Lord Byron's död</big>}}.}} {{ph|(Insändt).}} <poem> {{större|W|200}}äl är det blodiga inseglet tryckt på Greklands fräslning, på dess hjeltars minne; men frihetstemplet wacklar, ofullbyggdt; — en pelare har fallit re'n derinne. När twedrägtsfacklan blossade en dag bland Hellas' söner; när förtrycket höjde sitt Hydrahufwud, och, förblödd och swasg, Olympens jord i åldrigt ok sig böjde; O! Byron, då som du, och sasmmasnknöt hwart Grekiskt bröst i syskonfrid, och Hellas, det sköna land, sin gamla frihet njöt; med Gud och dig det kunde icke fällas. Men fällas kunde du, en nordisk ek, som sattes om i söderns myrtenlunder; du trotsade de wilda stormars lek, men himlen ljungade, och du gick under, Gråt, Albion! din sångarfurste står ej mer på Helicon, lik Delos-Guden: med bågen bräckt, med lyran krossad, går han borrt, till Erebi församling buden. Och Hellas! gråt: din hjelteson, din wän stod som en förmur mot fötryck och wåda, och glädjens dag med honom lyfte än; ett ögonblick, — och de förswunno båda. Så står bland himlens stjernor en komet, för wantron fruktanswärd, men kär för ljuset, bak soloarne har han sin ewighety, och blott en stund han swäfwar ofwan gruset. Han bor i fridens werldm dit tro och hopp från qwalmig jord sin ömma längtan skicka, och med försoning blickar re'n dit opp hans maka, — dit försonade blott blicka. Ack! löänge, länge skall Orion stå med dimmigt öga i den kulna natten, på Pindens topp skall sorgens wålnad gå, och lagern wissna wid Eurotas watten. </poem> {{ph|A. L__d.}} {{c|[[File:Stockholm-posten-linje2.jpg|300px]]}} [[Kategori:Assar Lindeblad]] [[Kategori:Poesi]] [[Kategori:1820-talets verk]] t9kcm3j7n2eayfrwf9rmed7gopornpc 502223 502220 2022-07-22T20:44:32Z Thuresson 20 wikitext text/x-wiki {{Titel|Lord Byron's död|Assar Lindeblad|kommentar=Tryckt i [https://tidningar.kb.se/1532291/1824-09-21/edition/144028/part/1/page/1/?newspaper=STOCKHOLMSPOSTEN Stockholms Posten. n:r 219], 1824-09-21.}} <div class="layout2" style="text-align:justify"> {{c|{{sp|<big>Lord Byron's död</big>}}.}} {{ph|(Insändt).}} <poem> {{större|W|200}}äl är det blodiga inseglet tryckt på Greklands frälsning, på dess hjeltars minne; men frihetstemplet wacklar, ofullbyggdt; — en pelare har fallit re'n derinne. När twedrägtsfacklan blossade en dag bland Hellas' söner; när förtrycket höjde sitt Hydrahufwud, och, förblödd och swag, Olympens jord i åldrigt ok sig böjde; O! Byron, då som du, och sammansknöt hwart Grekiskt bröst i syskonfrid, och Hellas, det sköna land, sin gamla frihet njöt; med Gud och dig det kunde icke fällas. Men fällas kunde du, en nordisk ek, som sattes om i söderns myrtenlunder; du trotsade de wilda stormars lek, men himlen ljungade, och du gick under, Gråt, Albion! din sångarfurste står ej mer på Helicon, lik Delos-Guden: med bågen bräckt, med lyran krossad, går han borrt, till Erebi församling buden. Och Hellas! gråt; din hjelteson, din wän stod som en förmur mot förtryck och wåda, och glädjens dag med honom lyfte än; ett ögonblick, — och de förswunno båda. Så står bland himlens stjernor en komet, för wantron fruktanswärd, men kär för ljuset, bak solarne har han sin ewighet, och blott en stund han swäfwar ofwan gruset. Han bor i fridens werld, dit tro och hopp från qwalmig jord sin ömma längtan skicka, och med försoning blickar re'n dit opp hans maka, — dit försonade blott blicka. Ack! länge, länge skall Orion stå med dimmigt öga i den kulna natten, på Pindens topp skall sorgens wålnad gå, och lagern wissna wid Eurotas watten. </poem> {{ph|A. L__d.}} {{c|[[File:Stockholm-posten-linje2.jpg|300px]]}} [[Kategori:Assar Lindeblad]] [[Kategori:Poesi]] [[Kategori:1820-talets verk]] p1oy77hrhwam2no4bn0iujfv47b4zla 104 157262 502202 2022-07-22T17:41:33Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{c|63}}</noinclude>träda. Allt sedan hans återkomst från Gortschin hade han funnit sin förut medgifna frihet så kringskuren, att han hvarken, såsom dessförinnan, fick mottaga eller besöka någon, utan måste lefva alldeles afsöndrad från alla, hvarför åsynen af en mensklig varelse i hans ensamhet var honom ganska välkommen. Detta glada intryck minskades ingalunda då han, på ärlig svenska och af en röst som klingade med ett från fordna dagar bekant ljud, hörde sig helsas: — God afton, hederlige vän! Skulle vi då återse hvarann i den babyloniska fångenskapens elände? Förgäfves sökte han väl i skymningens matta dager, att i de, af ett yfvigt skägg kringväxta anletsdragen, hvilka visade sig från inhägnaden af den höga, uppslagna kragen på en soldatkappa, samt af den kolosala figur som denna tycktes omsluta, upptäcka den bekantskap rösten återkallade; men då den fremmande slutligen, kastande af sig kappan och nedhalande från sina armar ett litet menniskobarn, återtog: — Hvad, kapten! Jag tror ni känner icke igen er gamle vän och trätobroder! — tviflade Stael ej mer på verkligheten, utan öppnade mot den fremmande sina armar och utropade: — Hysing, min hederlige, förträfflige Hysing! — Så, ni känner nu ändtligen igen mig? — sade denne och knäppte upp sin lifrock af elgskinn, som räckte ned till knäna, hvilka höljdes af kragarne på ett par stora ryttarestöflor, och ganska väl aftecknade hans väl proportionerade vext. — Ni måste ursägta att jag icke genast gjorde det, men denna drägt och den der. — Och han pekade på barnet. — Jag förstår er! Ja, denna drägt är den besannade olycksprofetens embetsdrägt. Men det är icke värdt att skämta med eländet om icke för att visa att man är man att bära det. — Den drägten har trohet mot kung och land adlat, och jag hoppas att vår Herre känner sina tjenare lika väl under den ena kappan som den andra. — Det är rätt! För första gången gräla vi alltså icke, kapten, och det är den der soldatkappan skuld till; icke för att den bäres af mig, förstår ni, utan derför att ett helt himmelrike af kärlek och frid bott under den. Ja, Gud bevare kungen! Men nog hade det varit bättre om hans makt hindrat honom att låta det komma så långt, hvarken med honom sjelf eller hans arma folks elände. — Mens i olyckan har kung Carl visat sig störst; och hade han icke förmått sätta allt på spetsen, skulle han icke heller<noinclude> <references/></noinclude> thmupps5frqvktbydeatvi53vo9tft5 104 157263 502203 2022-07-22T17:45:06Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{c|64}}</noinclude>kunnat utveckla detta öfvermenskliga hjeltemod och denna oböjliga karakterstyrka, som ännu bryta sin glans genom hans lyckas mulnade himmel och sprida en gloria öfver hans rykte, hvilket utgör hans fienders afund. — Men denna förbländande storhet väger blott på individens vågskål, då deremot det pris hvarför den köptes kostat millioners lif och väl. — Och hvilket svenskt hjerta tror ni klagar för det pris som svenska namnets odödlighet kostat? — Ack, min kära kapten, tyvärr återfinner jag er efter sju års skiljsmessa på samma punkt, som då vi skildes! Det är beklagligt! — Det är jag återigen färdig att bestrida er. Det utgör mannens ära att förblilva fast vid sin en gång fattade öfvertygelse. — Utan sjukdom stannar barnet aldrig i vexten. Så är det ock med våra ungdomsbegrepp; äro de friska måste de vexa ut och förändra sig med vår erfarenhet och tidens förhållanden. Fördomar och ensidighet äro de sjukdomar som göra dem till dvergar. — Men, kapten, ni har väl en mugg öl och en pipa tobak att bestå mig? Tungan kännes mig som fastfrusen i halsen, och min gom är så anstucken af den otäcka ryska löken, att den behöfver en grundlig luftvexling för att bli qvitt derifrån. Stael ringde och efterskickade sin värdinna, hvilken han tillsade om några förfriskningar åt sin gäst. — Än barnet då? — sade denna, sedan hon mottagit hans reqvisitioner. Skall det ha intet, stackars liten! eller håller det redan till godo med samma slag? — Barnet, — utropade Hysing. — Nå Gud välsigna frun för den påminnelsen! Nej, det får icke läppja på sådana saker. Gif det litet varm mjölk eller ölsoppa med några skorpor till. — Mjölk och ölsoppa? — Jo det lär ni svenskar föda upp edra piltar vid! — Var god och skaffa hit det, som jag bedt er. — Några lökar skulle det väl vara till skorporna? Jag har just några nystekta af den finaste sorten, uppfrästa i olja. — Nej, min. goda fru, sådana läckerheter har det icke lärt sig förstå. — Men lite bränvin får jag väl hälla i ölsoppan, för att sätta smak och kraft i den skälla födan. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 9b3304kjxf6hl3cy26ldsjml1gtu1ja 104 157264 502205 2022-07-22T17:52:00Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{c|65}}</noinclude>— Besvära er för all del icke med sådana kokkonstens finnesser, så framt barnet skall kunna äta den, min goda fru! — bad Hysing, — Gud förbarme sig! — utbrast han då värdinnan lemnat rummet. — Är icke ändå den råaste qvinna mera oumbärlig för menniskoslägtet, än den klokaste karl! Fördömda egoism, du skulle utöda det med dina avliga bragder om det blefve lemnadt i våra händer! Detta barn, som jag älskar som vore det mitt eget, och till hvilket jag känner mig ha, om möjligt, än större pligter, skall ha en fremmande qvinna att tacka för att det slipper hungra, under det jag tänker på att smörja mitt eget krås! — Hvems är då detta barn? frågade Stael. — Ingens nu mera! Derför är det mitt. En präktig unge, eller hur tycker ni? — och han !yftade upp barnet på sitt knä och vände dess lilla ansigte mot Stael. — Jag håller med min värdinna, att det behöfver annan föda än mjölk och skorpor. Det är ju vekt som en flicka. — Och heter Sigrid. — Det är då en flicka? — Just det och ingenting annat; fast förhållandena varit sådana, att man bättre kunnat reda sig med henne som pojke, hvarför hon blifvit klädd som sådan. Men det der tillhör en historia, hvarom vi skola tala en annan gång, om ni behagar. — En annan gång är för mig en oviss sak, emedan det nu mera hör till sällsyntheterna för mig att få träffa någon menni| ska, så att det verkligen förundrar mig att lyckan att få mottaga er blifvit mig förunnad. — Det hafva vi min oförsynthet att tacka för, ska ni veta! Så fort jag kom till staden, lagade jag att få se listan på här befintlige fångar, och då jag varseblef ert namn, skaffade jag mig genast anvisning på er bostad, och begaf mig, åtföljd af en vaktare, hit. Man nekade mig till en början att träffa er. Det gjorde mig ondt, och förargade mig tillika att så snöpligt bli afvisad. Som min vaktare såg ut att vara en beskedlig karl, frågade jag honom, då jag kommit några steg ut på gatan, till hvem jag skulle vända mig för att vinna tillåtelse att råka er. — Hvad man icke får, det får man icke, — svarade han helt lakoniskt, men tillade omedelbart, i det han visade på en kibitka, dragen af ett par ståtliga hästar, som kom körande emot oss: — Om någon skulle kunna hjelpa er, vore det väl guvernören för de svenska fångarne, som kommer der åkande. — Här är ej värdt att vara buskablyg, tänkte jag, och klef så på<noinclude> <references/> {{ph|5}}</noinclude> 30to9e4ppz4zao38j22jcpqr5jk1jfz 502206 502205 2022-07-22T18:00:15Z Thuresson 20 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{c|65}}</noinclude>— Besvära er för all del icke med sådana kokkonstens finnesser, så framt barnet skall kunna äta den, min goda fru! — bad Hysing, — Gud förbarme sig! — utbrast han då värdinnan lemnat rummet. — Är icke ändå den råaste qvinna mera oumbärlig för menniskoslägtet, än den klokaste karl! Fördömda egoism, du skulle utöda det med dina manliga bragder om det blefve lemnadt i våra händer! Detta barn, som jag älskar som vore det mitt eget, och till hvilket jag känner mig ha, om möjligt, än större pligter, skall ha en fremmande qvinna att tacka för att det slipper hungra, under det jag tänker på att smörja mitt eget krås! — Hvems är då detta barn? frågade Stael. — Ingens nu mera! Derför är det mitt. En präktig unge, eller hur tycker ni? — och han lyftade upp barnet på sitt knä och vände dess lilla ansigte mot Stael. — Jag håller med min värdinna, att det behöfver annan föda än mjölk och skorpor. Det är ju vekt som en flicka. — Och heter Sigrid. — Det är då en flicka? — Just det och ingenting annat; fast förhållandena varit sådana, att man bättre kunnat reda sig med henne som pojke, hvarför hon blifvit klädd som sådan. Men det der tillhör en historia, hvarom vi skola tala en annan gång, om ni behagar. — En annan gång är för mig en oviss sak, emedan det nu mera hör till sällsyntheterna för mig att få träffa någon mennisska, så att det verkligen förundrar mig att lyckan att få mottaga er blifvit mig förunnad. — Det hafva vi min oförsynthet att tacka för, ska ni veta! Så fort jag kom till staden, lagade jag att få se listan på här befintlige fångar, och då jag varseblef ert namn, skaffade jag mig genast anvisning på er bostad, och begaf mig, åtföljd af en vaktare, hit. Man nekade mig till en början att träffa er. Det gjorde mig ondt, och förargade mig tillika att så snöpligt bli afvisad. Som min vaktare såg ut att vara en beskedlig karl, frågade jag honom, då jag kommit några steg ut på gatan, till hvem jag skulle vända mig för att vinna tillåtelse att råka er. — Hvad man icke får, det får man icke, — svarade han helt lakoniskt, men tillade omedelbart, i det han visade på en kibitka, dragen af ett par ståtliga hästar, som kom körande emot oss: — Om någon skulle kunna hjelpa er, vore det väl guvernören för de svenska fångarne, som kommer der åkande. — Här är ej värdt att vara buskablyg, tänkte jag, och klef så på<noinclude> <references/> {{ph|5}}</noinclude> s78077ipmoh9arnviedgzf8qzkehiym 104 157265 502207 2022-07-22T18:04:35Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{c|66}}</noinclude>och bad, ropande, att få tala ett ord till hans durchlaucht. I kibitkan satt en gammal man af ett ganska vänligt och ädelt utseende, och till honom anförde jag, i så ödmjuka ordalag som min lilla färdighet i ryska språket medgaf, min anhållan, hvilken han icke allenast beviljade, utan till och med påstod vara obehöflig, enär han icke utfärdat några förbud för kapten Stael att mottaga hvem som helst. Dessutom bad han mig försöka kraften af furst Ivan Gagarins namn mot alla egenmäktiga hinder; och för den nyckeln sprang dörren genast upp till ert rum. — Förträfflige vän! — utropade Stael. — Hvilken upplysning ni förskaffat mig! Förbudet utgår icke derifrån, det gäller icke alla fångarne; det är mig, man således gjort till ett föremål för en hemlig förföljelse. Det är på det sättet man i detta land vet att akta ära och tro. Emellertid hade de begärda förfriskningarne blifvit inburna. Innan Hysing sjelf tog sig något till godo deraf, lagade han att lilla Sigrid fick sin förplägning, hvarpå han med öm omsorg inbäddade henne i kappan och lade henne att sofva, under det han till Stael yttrade; — Också hon bar fått betala sin dyra skatt af de offer de sista olyckorna utpressat. — Hennes far har då stupat i kriget. — Stupat, — det vore afundsvärdt, nej!… — Tittut, pappa Hysing! sade barnet och stack leende upp hufvudet ur kappan. — Sof, din lilla satunge, ty nu vill jag prata med denna herrn och vara af med dig. Du kan dessutom vara både trött och sömnig. — Nu vill jag prata med dig. Kom och sätt dig här hos mig! — Kryp ner i kappan och sof, säger jag dig; skall du få se på min klocka då du vaknar. — Nej! Nu vill jag ha din klocka! Gif mig den genast! — Nu? Nej, det sker aldrig! — Jag vill ha den, hör du! Gig mig den bara, söta… snälla… goda… rara… — Satunge, hvem kan säga nej längre? Men vill du sofva sedan? — Ja, — svarade flickan. Men knappast hade hon fått klockan i sin hand, innan hon sprang upp, yrvaken; fattade eldgaffeln och började rida häst, hvarvid hon dinglade med klockan mot både stolar och bord, samt bringade dessa i ett kaos midt på golfvet och förde ett väsende, som ingalunda gjorde skam åt den drägt hon bar. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> h7l5wif34d3vb5d0qukmzenmg2nbxim 104 157266 502208 2022-07-22T18:29:47Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{c|67}}</noinclude>— Ha, ha, ha! skrattade Stael. — Ni som så noga tycks öfverväga theorierna för maktens bruk och missbruk, ni låter ett barn få envåldsmakten öfver våra örons ro. — Hade det varit en pojke, kapten, skulle jag gifvit honom en stut vid hans första knystning, och vi skulle fått se om han icke sofvit vid det här laget; men, en flicka! Hvem kan då ha hjerta dertill! Tyst Sigrid! du hör kapten tycker icke om du larmar! Men Sigrid tycktes icke höra derpå, och Stael sade: — Ni tycks verkligen ha tagit er vatten öfver hufvudet, min vän, med den der lilla skyddslingen. — Jag fruktar det, men jag älskar henne likväl som en far, ja, som en mor. Hon har sofvit vid mitt bröst, jag har burit henne på mina armar, och skyddat henne för kölden under samma kappa, som skyddat mig, Utan mig skulle hon legat förfrusen mellan de hjertan som varmast älskat henne. Jag har ryckt henne från döden. Detta skall, hoppas jag, hennes mor från himlen skåda, och förlåta mig att jag icke blifvit någon så exemplarisk uppfostrare för qvinnokönet. Vid dessa ord vände sig Hysing bort och torkade obemärkt en tår ur sitt öga — barnet märkte det; stannade i sin lek och sade: — Det är om mamma du talar. — Då vill jag vara tyst och snäll och höra på. — Ni skulle göra äfven mig ett nöje genom en berättelse om detta lilla barns öde, och det så mycket mer, som jag af det deltagande ni visar, kan dömma, att äfven ni kommer att framstå deri. Jag råder er att begagna den tid er lilla herrskarinna tycks vilja lemna er rådrum till. — Alltför gerna, om jag dermed kan uppfylla också er önskan; men jag ber er påminna er, min kapten, att det finnes händelser af så enkel och rörande beskaffenhet, att hvarje försök att utstyra eller förblommera dem blir vanställande fläckar på sanningens rena duk. Derefter började han: — Kort efter vår sista skiljsmessa, som ni väl torde påminna er, blef regementet beordradt att garnisonera i Riga, der vi gvarlågo ända tills vi med den öfriga arméen under general Levenhaupt tågade af, för att stöta till konungens här. Under första året al vårt vistande på nyssnämnda ställe, sammanvigde jag löjtnant Holzt med en ung Liffländska. Aldrig har jag sett tvenne menniskor lyckligare genom sin kärlek, eller mera förtröstansfulla blicka emot framtiden än de. Då jag någon gång<noinclude> <references/></noinclude> 7x70lryktr819km114he8wc89huoerh 104 157267 502209 2022-07-22T18:34:40Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{c|68}}</noinclude>talade med dem om de krigiska oroligheterna, som så hastigt kunde afbryta deras lycka, sågo de på hvarandra, i stället för att svara, och i deras blick låg elt helt himmelrike af kärlek, mod och förtröstan. Så förgingo några år, tills, såsom jag redan nämnt, regementet fick order att bryta upp och begflva sig på marsch. Detta var i Juni månad förlidet år. Då kom en dag Holzts unga maka till mig och bad mig, att som skiljedomare uppträda emellan henne och hennes man. Jag såg på henne: hon stod framför mig lika vacker, lika förtjusande och, som jag tyckte, lika frimodig, som i den stund jag lade hennes hand i den lycklige brudgummens. — Skiljedomare — upprepade jag och drog en djup suck öfver kärlekens obeständighet och skönhetens lögnaktighet. Som hon tycktes vilja undvika några vidare förklaringar, afhöll jag mig från alla slags frågor, men inställde mig i hennes hus på utsatt tid. Då jag kom träffade jag endast mannen. Han såg dyster och nedstämd ut. Grannlagenheten förbjöd mig att öppna ett ämne af så ömtålig natur, som det för hvilket jag trodde mig kallad, hvarför jag under ett likgiltigt samtal beslöt att afbida den andra partens ankomst. Efter en stunds väntan inträdde en ung livréklädd betjent. — Herr pastor — sade han till mig — löjtnant Holzt vägrar att taga mig i sin tjenst under marschen, på mina egna uppgifter om trohet och öfriga erfordeliga egenskaper, hvarför jag ber er, såsom vår församlings pastor, att ni måtte intyga min frejd och bringa honom till ett jakande heslut. — Pastor, kära pastor! — sade Holzt och slog armarne omkring sin makas hals, ty ni förstår väl att det var hon, och kysste henne rätt hjertligen. — Har ni väl någonsin sett en sådan frestare? Gif mig nu, om ni förmår, andans kraft att besegra den med, ty jag börjar förstå, att jag annars måste gifva mig förlorad. — Nej — sade hans hustru — det är till ''min'' bundsförvandt han är kallad, och jag lemnar åt honom att tolka betydelsen af dessa ord: — Hustrun skall dela ljuft och ledt med sin man. — Ni har sjelf — fortfor hon och vände sig till mig — uttalat dem för mig; säg mig nu, om Guds bud skola begagnas endast som en spegel, hvari vi vid högtidliga tillfällen få skåda den styrka och de ädlare drifter de förutsätta hos oss, eller om vi icke skola taga oss dem till efterrättelser för lifvet, och i deras uppfyllande sätta vår ära och vår sällhet? Ehuru denna fråga icke kunde besvaras på mera än ett sätt, sökte jag likväl eludera de pligter hon åberopade till öfverenstämmelse med de förhållanden naturen och de medborgerliga<noinclude> <references/></noinclude> aj1sxi9rpdch23e2of5cu6zk98jmtro 104 157268 502210 2022-07-22T18:43:04Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{c|69}}</noinclude>förbindelserna föreskrifva; föreställde henne de besvärligheter, för hvilka hon utsatte sig och förenade mig med hennes man att afböja hennes beslut. — Herr pastor, — sade hon, — ni tviflar på min styrka och mitt mod, emedan ni icke kan bedöma det, Min far stupade vid Narwa år 1700; några år derefter, under ryssarnes förödande härjningar i Liffland, satte kosackerra eld på vår gård, plundrade vårt hus, mördade min moder och togo mina tvenne unga bröder tillfånga; förtviflad vid åsynen af alla dessa grymheter, sprang jag att gömma mig i en vrå af det brinnande huset, beitad, att hellre omkomma i lågorna än falla i de råa bödlarnes våld. Jag hörde dem storma deromkring under svordomar öfver att jag undkommit dem, utan att de likväl vågade förfölja mig inom flammornas lågande vakt; jag hörde tak och sparrar ramla, jag kände hettan och röken med hvarje ögonblick ökas; färdig att qväfvas, sprang jag fram till en liten fönsterglugg, den jag utslog; jag såg då en ung officer i spetsen för en liten flock svenska soldater rycka an, samt kosackerna fly för dess blotta åsyn. En känsla af glädje och tacksamhet, sådan den aldrig kan beskrifvas, bemäktigade sig mig, med den förlorade jag allt vidare medvetande, intill dess jag kallades till lif af den unge officeren, som höll mig i sina armar. Vid åsynen af det brinnde huset hade han störtat ditin, för att söka om något menniskolif der var att rädda, och funnit mig. — Denne unge ofcer, mitt lifs räddare, blef sedan min make. Ni finner nu allt hvad kriget beröfvat mig, och allt hvad Försynen återskänkt mig; och jag ber er öfverväga, om icke alla faror och besvärligheter måste synas mig ringa, vid jemnförelsen att skiljas från den jag högst älskar. — Jag kunde allenast återupprepa hvad jag sagt, och föreställde henne gränserna för en qvinnas krafter. — Ni tager då icke i betänkande dem, som mycken motgång och mycken kärlek skänker själen? — Men ni har också ett barn, en liten tvåårig flicka, och det tillhör er, som moder, att taga edra pligter äfven mot henne med i beräkningen. — Ni har rätt — sade hon — och jag har också öfvervägt detta. Moderskärleken skall äfven komma min styrka till hjelp. Min lila flicka är kry och rask; jag skall kläda henne som gosse och låta henne medfölja. Henne har jag ämnat be er få, till en del, anförtro åt eder vård, emedan ni färdas åkande med någorlunda beqvämlighet. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> go8n1vatnmiqe7duvjo8cfsxd3rv82t 104 157269 502211 2022-07-22T18:57:07Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{c|70}}</noinclude>I Lithauen, dit marchen lärer vara bestämd, har jag välmående slägtingar, der jag kan lemna henne, om så skulle fordras, och der hon i alla händelser skall vara bättre och säkrare än här; ty hvad skulle icke här kunna drabba henne då, som troligt är, ryssarne skola få fritt spelrum i landet, sedan kärnan af svenska trupperna dragits derifrån. Som jag sagt, hennes ord kommo från de skönaste läppar och, hvad mer var, från det varmaste hjerta. De hade ock en så öfvertalande kraft att jag, oaktadt min kristliga ståndpunkt, måste erkänna henne som en valkyria med segrens afgörande makt i sin hand. Jag kan icke neka att jag också, i de framtidsminnen hon gick att samla åt sin lilla dotter, såg ett rikt arf till henne af sådana exempel af kärlek, mod och försakelse, som sällan faller på qvinnans lott. Som det då icke gafs någon aning om de oerhörda strapatser och olyckor som voro arméen förbehållna, uten denne, van vid segerlycka, tvertom trodde sig gå gyllene öden till mötes, var det omöjligt att förutse ens hälften af de mödor och lidanden, som blefvo lönen för den unga qvinnans mod och trohet. Sedan hon öfvertalat sin man till eftergift och mig till medhåll, började vi nogsamt taga verkställigheten af hennes plan i öfvervägande. Öfverstelöjtnant Sass, hvilken anförde regementet, emedan Dela Gardie sjelf af sjukdom var hindrad från att åtfölja det, hade tillbjudit mig att under marchen begagna hans vagn. Detta blef nu en omständighet, som erbjöd stora förmåner. Vi beslöto att Maria, så hette Holzts maka, skulle i sin nya förklädnad, och under förevändning af en ledvrickning i ena foten, få plats bredvid mig i vagnen, och barnet likaledes i ombytt drägt, åtfölja mig som en skyddling, från hvilken jag icke velat skilja mig. Som vårt, jemte general Lewenhauts eget, och öfverste Knorrings regementen voro de första, som aftågade, funno vi i början af vår march öfverallt goda qvarter och fulla förråder, tills vi i Czereja fingo veta att ryssarne afbrändt Mohilev, som låg i vår väg, och att arméen skulle vända sig in åt Severien, för att der stöta till konungens. Här frågade Holzt sin maka, om hon ej redan pröfvat nog af en krigsmarschs besvärligheter, och föreslog henne att begifva sig in åt Lithauen, till sina slägtingar, men hon ville icke lyssna dertill. Kort derefter föreföll det olyckliga slaget vid Liesna, som med sin dyrköpta seger blef förebudet till våra stundande mot-<noinclude> <references/></noinclude> m91t8gf3a2qyslhmawe75j0klu5avs7 104 157270 502212 2022-07-22T19:05:45Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{c|71}}</noinclude>gångar. Här började också missödena att sätta hjeltemodet och ståndaktigheten af Marias karakter på hårda prof. När regementerna, efter träffningens slut, åter samlades, för att, skyddade af det påfallande mörkret, draga sig undan för en öfverlägsen fiende, mot hvilken de icke hade styrka uthärda ännu en sådan seger, saknades Holzt på sin plats. Då ilade hans maka till fältet, der striden stått. Till en liten skogsdunge, der ryssarne trenne gånger blifvit anfallna af vårt fotfolk, och der striden varit som skarpast, leddes hon af sina aningar. Der, bland blodet och de stympade liken, sökte hon och fann sin make. Blodet flöt ur hans öppna sår, men hans hjerta klappade och hans pulsar rörde sig ännu, Maria bandt sin näsduk öfver hans sår och släpade honom på sina axlar med sig, tills hon träffade några soldater, hvilka lade honom på sina kappor, och så, liksom i en hängbår, buro honom till bagaget der de sårade förbundos och funno sin skötsel. Från denna stund var Maria upptäckt. Hon lemnade icke ett ögonblick sin makes sjukvagn, Till fots följde hon den dagarne igenom, och omgaf den lidande med dessa tusende små välgörande omsorger, som blott qvinnan kan uppfinna, och som i ödemarken liksom i palatset öfva samma magiska verkan på vårt lif. Upptäckten af hennes hjeltemod och åsynen af hennes trogna uppförande gjorde henne snart till hela regementets afgud; generalbefölhafvaren hade icke hjerta att krossa så mycken kärlek, utan tillät henne, tvert emot det allmänna förbudet för qvinnor, att åtfölja sin man; hvarje officer helsade henne med vördnad och hvarje soldat gjorde honnörstecknet för henne, såsom för sin förman. En hvar egnade henne sin aktning, och skulle hafva ansett för en outplånlig skam ej allenast att mot henne tillåta sig någon slags förnärmelse, utan äfven att lemna en sådan ohämnad, om den blifvit henne tillfogad. Så gick hon trygg och hedrad midt ibland en rå och ohyfsad soldatmassa med sin skyddande vakt inom sitt eget bröst. Oaktadt vi voro temligen framskridna i September månad, hade vi att fägna oss åt den mildaste luft och de herrligaste dagar. Under dessa gick jag ofta hela milen till fots bredvid sjukvagnen och dess trogna följeslagerska, och plockade än bär, blommor och mossa i skogarne åt lilla Sigrid — som nu färdades i sjukvagnen, på en liten bräda, slagen öfver den sjukes fötter — och än talade med den unga makan och modren om dessa allvarliga sidor af lifvet, hvilka åsynen af död, lidanden och elände framställa, hvarunder jag lärde hur djupt religionen slår sina rötter i det sinne, som beherrskas af kärleken. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> qr2gvohuheaarqx666dr0ftllz6b0tg 104 157271 502213 2022-07-22T19:18:01Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{c|72}}</noinclude>Vår väg började allt mer och mer fördjupa oss i skogar och ödemarker. Hvarje dag besvek oss hoppet att påträffa konungens armé och erhålla någon visshet om målet för våra mödor. Otåligheten bland trupparne började allt omisskänneligare ge sig tillkänna, sedan hunger och törst blifvit våra dagliga ledsagare i det främmande ödelagda landet; endast Holzts trogna maka klagade aldrig. Hon fann alltid vägen lätt och brödet tillräckligt, äfven då blott några smulor kunde falla på hennes del. Under sådane omständigheter fortsatte vi tåget, tills vi ändtligen, i början af Oktober, stötte på några svenska regementen vid byn Trokanow. Jag vill icke försöka att beskrifva de känslor, som uttryckte sig hos alla, från soldaten till generalen, vid detta efterlängtade sammanträffande, emedan det skulle föra mig från mitt ämne; jag vill blott säga er, att den blåa jackan var som broderstecknet mellan alla, höga och låga, och att både trötthet, möda och hunger glömdes för känslan att vara svensk, och nöjet att få utvexla berättelserna om ömsesidiga mandater. Man hade allmänt förmodat att konungen ämnat intaga Starodub, och der öfvervintra, förläggande sin armé i den bördiga trakten deromkring, men vi fingo nu veta att ryssarne brånnt denna stad och att ingen var klok på konungens afsigter. På detta sätt ryckte händelserna oss med allt större makt in i deras ström; och ehuru hoppet om ett önskadt mål nu vek allt längre bort, var det dock förgäfves att söka någon annan tillflykt än i sin egen ståndaktighet och förtröstan till ett högre beskydd. Genom Ukrän gick marchen genom fruktbara länder och bland ett folk som ansåg oss som vänner, emedan det knöt sina förhoppningar att befria sig från ryska oket vid kraften af den svenske hjeltekonungens svärd. Men denna lustmarch var icke långvarig, och sedan fingo vi på så mycket skarpare allvar erfara hvad nöden i dess ytterligaste grader ville säga. Hvad vi förut lidit var ett lekverk mot hvad som nu drabbade oss. Utan all möjlig tillgång till lifsmedel, hade vi också att kämpa mot en köld, sådan hvarken menniskor eller djur äro skapade att uthärda. Fåglar föllo i stora skaror förfrusna ner på snön, bäckar och källor voro bottenfrusna och soldaternas händer fastfröso icke sällan vid musköttkolfven. Jag vill icke omtala de tusentals, som om morgnarne lågo ihjälfrusna på snön<ref>4000 man efter Lewenhaupts uppgift, 6000 eft. andra.</ref> efter våra bivuaker, eller de ännu talrikare, som med<noinclude> <references/></noinclude> r29etoxxd5pr1sm1zma7gmqfo4b754l 104 157272 502214 2022-07-22T19:26:31Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{c|73}}</noinclude>stympade lemmar fingo betala sin gärd för att ha undkommit döden. Ni kan emellertid finna att under sådana förhållanden var det icke stora utsigter för en sårad att tillfriskna. Holzts blessyrer bröto också gång efter annan upp och höllo honom allt jemt bland de sjukas antal. Emellertid och för att förlätta hans makas omsorger, köpte jag honom en egen kibitka, deri hon kunde färdas vid hans sida; deras lilla flicka deremot åkte stundom med mig, stundom hos dem. Så stort hade det allmänna deltagandet under tiden blifvit för den trogna hustrun, att sjelfva soldaterna, när nöden det fordrade, sammansköto af sin otillräckliga kost för att skydda henne, hennes man och barn för hungern, och att, så fort vi trädde i qvarter, det bästa af hvad huset bestod frivilligt lemnades henne. Men qvarter väntade oss, ty värr, icke hvarje afton; många, att icke säga de flesta nätter, fingo tillbringas under bar himmel. En morgon efter en af de bistraste, med en snöyra, som skulle gjort det omöjligt att midt på ljusa dagen upptäcka hvad som befann sig på två alnars afstånd, saknade jag kibitkan, bvari Holzt med sin maka och sin lilla flicka befann sig, och hvilken i trängen vanligen brukade hålla sig i närheten af min vagn. En dyster aning genombäfvade mig. Jag steg ur och, vadande i snön nästan till knäet, gaf jag mig in i massan af bagaget för att efterfråga Holzts åkdon. Ingen hade sett det, eller visste något spår efter det. Då tog jag några soldater till häst med mig, skaffade mig sjelf en sådan och vände tillbaka på vår väg, emedan jag fruktade att kusken, förvillad af snön och mörkret, tagit vilse om spåret och kommit ur trängen. Denna fruktan var endast alltför välgrundad, I en snödrifva, icke tio alnar från vägen stodo hästarne och kibitkan nedsjunkna; i den senare funnos Holzt och hans trogna maka ihjälfrusna. De suto sida vid sida, under den der samma kappan, som ni nyss sett mig bära, hon lutad öfver hans sårade och lidande bröst, som hade hon ännu i dödsminuten velat beskydda honom och med sin andedrägt uppvärma honom, han med armen om hennes lif; och midt emellan dem satt flickan der hopkrupen. Antingen au blodet flyter hetare i barnets ådror eller att kärleken ur föräldrarnes brustna hjertan meddelade det lifvets värma, allt nog, på dess ansigte förmärktes ett tecken till lifsfärg och då jag lade min varma hand på dess hjerta, började dess slag höja sig. Jag knäppte nu flickan inom min egen kappa och förde henne så, framför mig, på min häst tillbaka till min vagn, under det soldaterna spände sina hästar för kibitkan och följde efter. Kanhända bidrog skakningen af<noinclude> <references/></noinclude> ruu96mn0r2eggjv6jrdkiznho2qvgxl 104 157273 502215 2022-07-22T19:37:43Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{c|74}}</noinclude>ridten att sätta blodet i omlopp på lilla Sigrid, ty vi hade icke hunnit långt innan hon började röra sig och krya upp sig, fråga efter — mamma och pappa. — Frampå dagen kommo vi till en by, der vi funno ett godt qvarter ; och der hon efter en ändamålsenlig behandling återvann sin förra lifighet och raskhet. I en liten skogspark, som låg helt nära byn — der vi i tvenne dagar fingo qvarstanna och hvila ut — uppkastades af soldaterna en graf under den djupa spön, der, vid trummors klang och snart sagdt, hela regementets snyftningar, löjtnant Holzt och hans trogna maka nedsänktes, sida vid sida, bröst emot bröst, såsom döden funnit dem. Kappan hvarunder de utandats sitt lif och kärlek, uppoffringar och ståndaktighet, tog jag som ett dyrbart arf åt deras dotter. Under många svåra strapatser har den sedan följt oss, — mig och lilla Sigrid, ty ni kan förstå att vi efter den dagen hörde tillsammans, och under den har jag alltid funnit oss såsom under makten af en skyddande talisman, — Men, — sade Stael. — Hvad i all verlden tänker ni taga er till med flickan? — I sanning, om jag det ännu rätt vet, och er fråga skulle göra mig ett ganska stort bekymmer, om jag icke tänkte att ''han'', som icke låter en sparf falla till jorden utan sitt behag, har kärlek och makt till öfverflöd för detta lilla stackars barnets framtidsöde. Men, kapten, min berättelse har redan allt för länge uppehållit oss vid ämnen som för er icke kunna hafva samma intressen som för mig. Förlåt mig det! Nu är turen hos er att underhålla mig och jag ber er att icke göra ett alltför kort sammandrag af berättelsen om edra öden under de år som förflutit sedan vi sist samspråkade. — Om fem års fångenskap skulle det knappast vara fem ord att säga om… — Ni afbryter er. — — Vidare! — — — — — Om icke hjertat hade sin historia; eller hur, kapten? Har jag gissat rätt? I detsamma lät Hysings vaktare påminna om att den timme var inne då fångarne, en och hvar borde befinna sig i sina qvarter, och mot denna påminnelse fanns ingen apell. — Farväl min kapten! — sade Hysing. — Ett ord måste jag dock säga er, innan vi skiljas. Min prestkappa och min<noinclude> <references/></noinclude> 7ofz0dwtay5m47qhgidj58tzn04is93 104 157274 502216 2022-07-22T19:49:17Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{c|75}}</noinclude>handbok har jag ännu till er tjenst, i behåll; oaktadt de goda ryssarne i öfrigt sökt befria oss från all den lösegendom, som kunnat påminna oss om bättre tider. {{linje|5em}} <section end=kap10 /> <section begin=kap11 /> <h2 align="center" style="border-bottom:none;">11 Kapitlet.</h2> Alltsedan den i ett föregående kapitel omtalade aftonen på Gortschin, hade Stael icke hört någonting från Ingeborg. Skriftvexling var på den tiden ingen så vanlig sak som nu, hvarför kärlekens låga under skilsmessans tider måste hemta sin olja mera från tron på den älskades beständighet, än den öfvertygelse som derom kunde inhemtas per posto. På sin Ingeborgs trohet och tillgifvenhet tviflade Stael ingalunda; men hans saknad var derför icke mindre djup och otålig, och den upptäckten att enskilda förbud begagnades mot honom, hvilka hvarken gällde hans medbröder i olyckan, eller ens voro kända af guvernören, förbittrade hans belägenhet i ganska hög grad. Förgäfves väntade han att med påföljande dag få se Hysings besök förnyas; både en och tvenne lupo till ända, utan att detta hopp uppfylldes, då slutligen den förhatliga dagen uppgick, som såg så många hjeltars hjertan blöda, så många vunna lagrar trampade i stoftet, så mycket mannamod, så mycken ståndaktighet i nöd och mödor, så mycken kärlek för kung och fosterland belönade med spott och hån. Den 23 December gick in. Hela Moskaus befolkning var redan vid daggryningen i rörelse och böljade öfver dess gator och torg med nyfikenheten och nyhetsbegäret målade på sina ansigten. Redan dagen förut hade czaren låtit hopsamla och uppställa alla fångarne, för alt taga dem i betraktande. Sjelfva staden var på det festligaste utsmyckad. Sju triumfbågar, uppresta på de förnämsta platser, samt en mängd skilderier och emblemer till segervinnarens ära och de besegrades skymf, utmärkte den väg triumfatorn skulle taga, från Strelitzerförstaden genom Kremln<ref>Den förnämsta delen af staden.</ref> ända till tyska slabboden. Redan på morgonen satte sig tåget i rörelse, förkunnadt af pukor och trumpeter, som företrädde det, hvarpå det öppnades af gamla furst Mikael Gallizin, såsom generallöjtnant och öfverste för lifgardet till häst och simonowskiska gardet till fots, hvarefter simonow-<noinclude> <references/></noinclude> tlegi1cykewqyunfjwl1ijtfmubv9kg 0 157275 502217 2022-07-22T19:50:40Z Thuresson 20 Kap 10 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Georg Bogislaus Stael v. Holstein 1854.pdf" from=70 to=83 fromsection="kap10" tosection="kap10" kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Georg Bogislaus Stael v. Holstein|10]] exu54yulhbyjxbcd1gstgglbr7kuw2a 104 157276 502224 2022-07-22T20:46:22Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|167}}</noinclude>— Gå, utropade jag, och framför till förrädaren G. M. och hans falska älskarinna den förtvivlan, vari hennes eländiga brev störtat mig! Men säg dem också, att de inte skola förnöja sig däröver länge och att jag skall sticka ned dem båda två med min egen hand. Jag kastade mig ned på en stol, min hatt föll åt ena sidan, min käpp åt den andra. Två bittra tårefloder begynte strömma ur mina ögon. Det anfall av raseri, som hastigt övergått mig, förbyttes i en djup smärta. Jag kunde på en lång stund endast gråta, sucka och jämra mig. — Kom hit, mitt barn, kom hit, utbrast jag därpå, vänd till den unga flickan, eftersom det är dig man sänt att trösta mig! Säg mig, om du vet någon bot för raseri och förtvivlan, för lusten att taga sitt eget liv sedan man dödat två trolösa, som inte förtjäna att leva. Ja, kom hit, fortfor jag, då hon ängsligt och tveksamt började närma sig, kom hit och torka mina tårar, kom och återskänk friden åt mitt hjärta, kom och säg att du älskar mig, så att jag må vänja mig vid att vara älskad av någon annan än min trolösa. Du är vacker, jag kan måhända älska dig tillbaka. Det stackars barnet, som knappast var sexton eller sjutton år och tycktes vara mer sedesam än sina likar, var tydligen ytterst häpen över denna besynnerliga scen. Hon närmade sig likväl för att hugna mig med några smekningar, men jag stötte henne genast tillbaka. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> ags8frubr1s5u8nwspxj2ohia5h591u 104 157277 502225 2022-07-22T20:47:28Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />168</noinclude>— Vad vill du mig, utbrast jag. — Ah, du är en kvinna, du tillhör ett kön, som jag avskyr och som jag inte längre kan tåla. Ditt anletes ljuvhet hotar mig med något ytterligare förräderi! Gå din väg och lämna mig ensam här! Hon gjorde en nigning utan att våga svara ett ord och vände sig om för att gå. Jag ropade åt henne att stanna. — Men säg mig åtminstone, återtog jag, varför, hur och i vilket syfte du blivit hitskickad. Hur har du fått veta mitt namn och det ställe, varest jag kunde träffas? Hon omtalade då, att hon sedan länge var bekant med herr de G. M. Han hade skickat bud efter henne klockan fem, och betjänten, som framfört budet, hade ledsagat henne till ett stort hus, där hon funnit honom spelande piké med en vacker ung dam. Båda två hade givit henne i uppdrag att överbringa det där brevet och sagt henne, att hon skulle finna mig i en täckvagn vid slutet av Saint-André-gatan. Jag frågade, om de icke hade sagt henne något mera, och hon svarade rodnande, att de ingivit henne förhoppning, att jag skulle behålla henne som sällskap. — De ha bedragit dig, min stackars flicka, genmälde jag, de ha bedragit dig. Du är en kvinna, och du bör ha en man, men du bör ha en som är rik och lycklig, och det är inte här du finner en sådan. Vänd om, vänd om till herr de G. M. Han<noinclude> <references/></noinclude> a6maptcnjyyordi5movr45vyodud6kd 104 157278 502226 2022-07-22T20:48:30Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|169}}</noinclude>har allt, som behövs för att bli älskad av de sköna, han har möblerade hus och ekipage att skänka bort. Vad mig beträffar, som endast har kärlek att bjuda, så förakta kvinnorna min fattigdom och driva gäck med min beskedlighet. Jag tillade ytterligare en mängd utgjutelser, än sorgmodiga, än häftiga, allteftersom de känslor, vilka växelvis upprörde mig, gåvo vika eller togo överhand. Mina sinnesrörelser utmattades emellertid genom själva sin våldsamhet och började lämna rum för eftertanke. Jag jämförde denna sista olycka med dem jag redan utstått av samma slag och fann icke ställningen mer ohjälplig än vid de föregående tillfällena. Jag kände ju Manon, varför uppröra mig så över ett missöde, som jag borde ha förutsett? Varför icke hellre ägna mig åt att söka ett botemedel? Det var ännu tid. Jag borde åtminstone icke spara mig någon möda, om jag ej ville ha det att förebrå mig, att jag genom försumlighet bidragit till mina egna lidanden. Jag började således övertänka alla de medel, som kunde öppna en utsikt till hopp. Att med våld slita henne ur G. M:s händer var en förtvivlad utväg, som icke, kunde medföra annat än mitt fördärv och icke erbjöd den minsta möjlighet att lyckas. Men det tycktes mig, att om jag blott kunde förskaffa mig tillfälle att växla några ord med henne, så skulle jag ovillkorligen göra något<noinclude> <references/></noinclude> qj5bjipz1gz14ckeegcfkld471recny 104 157279 502227 2022-07-22T20:49:35Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />170</noinclude>intryck på hennes hjärta… jag kände ju så väl alla dess känsliga punkter, jag var ju så viss om att hon älskade mig! Jag kunde ha slagit vad om att själva det besynnerliga infallet att sända mig en vacker flicka till tröst härrörde från henne och att det var ett uttryck av hennes medlidande med mig. Jag beslöt att uppbjuda all min fyndighet för att få träffa henne. Bland den mängd utvägar, som jag skärskådade, den ena efter den andra, stannade jag vid följande: Herr de T. hade redan visat mig alltför mycken välvilja, för att jag skulle kunna hysa det minsta tvivel om hans uppriktighet och vänskap. Jag föresatte mig nu att oförtövat gå till honom och förmå honom att skicka bud efter G. M. under förevändning av någon viktig angelägenhet. Jag behövde blott en halvtimme för att hinna tala med Manon. Min avsikt var att bereda mig tillträde till hennes egen kammare, och jag trodde, att detta skulle gå lätt för sig under G. M:s frånvaro. Detta beslut gjorde mig lugnare, och jag betalade frikostigt den unga flickan, som ännu var kvar. För att betaga henne lusten att återvända till dem, som skickat henne, anhöll jag om hennes adress, i det jag lät henne hoppas, att jag skulle komma och tillbringa natten hos henne. Därefter steg jag upp i min hyrvagn och lät köra mig i galopp till herr de T:s bostad. Jag hade den turen att finna honom hemma, något som jag under färden hade oroat mig för. Några ord voro tillfyllest<noinclude> <references/></noinclude> tjdj4wa11e5l3t37te9cjpi6keszf1y 104 157280 502229 2022-07-22T20:50:44Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|171}}</noinclude>att klargöra för honom mitt bekymmer och den tjänst jag åstundade av honom. Han blev så förvånad över att G. M. lyckats förleda Manon, att han, okunnig om att jag själv medverkat till mitt olycksöde, ädelmodigt erbjöd sig att samla ihop alla sina vänner för att taga deras armar och värjor i anspråk för min älskarinnas befrielse. Men jag lät honom förstå, att en sådan våldsamhet kunde vara olycksbringande för Manon och mig. — Låt oss spara vårt blod till yttersta nödfall, sade jag. — Jag har en mera stillsam plan i sinnet, av vilken jag väntar mig lika mycken framgång. Han lovade utan förbehåll att göra allt vad jag begärde av honom, och då jag förklarade, att det icke var fråga om annat än att låta underrätta G. M. att han önskade tala med honom och hålla honom ur vägen en timme eller två, begav han sig genast iväg med mig för att göra mig till viljes. Vi sökte efter ett lämpligt medel att uppehålla G. M. så länge. Jag rådde herr de T. att först skriva en enkel biljett, dagtecknad på någon källare, och däri bedja honom att genast begiva sig dit i och för en angelägenhet, som icke tålde något uppskov. — Jag för min del, tillade jag, skall avvakta hans bortgång och sedan utan svårighet träda in i huset, där jag ju inte är känd av någon annan än Manon och Marcel, min betjänt. Under tiden sällskapar ni med G. M. Ni kan ju säga honom, att den viktiga angelägenheten bestod i ett tillfälligt penningbehov,<noinclude> <references/></noinclude> pr3zy4401mi1nng996ij1x47lc4flnk 104 157281 502230 2022-07-22T20:52:05Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />172</noinclude>att ni förlorat alla era kontanter på spel och haft den oturen att spela bort åtskilligt mer på ert hedersord. Han behöver då tid att anskaffa pengarna och jag får tid att utföra min plan. Herr de T. följde detta förslag till punkt och pricka. Jag lämnade honom på en källare, där han ofördröjligen skrev sitt brev, och gick att ställa mig på post några steg ifrån Manons hus. Jag såg budet anlända och G. M. en liten stund därefter avlägsna sig till fots, åtföljd av en betjänt. Så snart han hunnit in på en annan gata, gick jag fram till min trolösas port och klappade därpå, oaktat all min vrede med något av den vördnad man hyser för ett tempel. Lyckligtvis var det Marcel, som kom och öppnade. Jag tecknade åt honom att vara tyst, och ehuru jag ingenting hade att frukta av de andra tjänarna, frågade jag med låg röst, om han kunde föra mig till det rum, där Manon befann sig, utan att jag blev sedd. Han svarade, att detta lätt nog gick för sig, om vi utan buller stege uppför stora trappan. — Låt oss då skynda oss upp, sade jag, och försök sedan hindra att någon kommer, så länge jag är där. Jag lyckades utan hinder intränga i Manons rum. {{linje|5em}} <section end=kap15 /> {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 8w809tr0v4yrrrdapa4nhp04z6af7eg 104 157282 502232 2022-07-22T20:53:42Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude><section begin=kap16 /> <h2 align="center" style="border-bottom:none;">SEXTONDE KAPITLET.</h2> Manon satt och läste. Återigen fick jag orsak att förundra mig över denna sällsamma flickas karaktär. Långt ifrån att bli förskräckt eller visa sig förlägen vid min åsyn, ådagalade hon endast de svaga tecken till överraskning, som man icke kan undertrycka vid anblicken av en person, som man trodde vara långt borta. — Ah, är det du, min älskling, utropade hon och omfamnade mig med sin vanliga ömhet. — Store Gud, vad du är vågsam! Vem kunde väl ha väntat dig här i dag? Jag befriade mig ur hennes armar, och i stället för att besvara hennes smekningar avvärjde jag dem med förakt och tog ett par steg tillbaka från henne. Denna rörelse bragte henne ur fattningen. Hon stod kvar i samma ställning och fäste blicken på mig, i det hon skiftade färg. Jag var i själva verket så förtjust över att återse henne, att jag knappast hade styrka att banna henne. Likväl blödde mitt hjärta ännu av den grymma oförrätt hon tillfogat mig, jag återkallade den livligt i mitt minne för att uppegga min harm och sökte få mina ögon att lysa av en annan eld än kärlekens. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 2kys0tkv8ljoezhpvkw2heoghfubfq6 0 157283 502235 2022-07-22T20:54:41Z Thuresson 20 Kap 15 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Manon Lescaut 1944.djvu" from=170 to=176 fromsection="kap15" tosection="kap15" kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Manon Lescaut|15]] mjlbhiafwujfpwkkp4f202q8g4zwgt1 106 157284 502236 2022-07-22T21:05:16Z Thurs 138 Skapade sidan med ''''Johan Gabriel Carlén,''' 1814–1875, svensk poet och skriftställare. == Verk == * [[Aspen (Snösippan)]] * [[Den förste döde]] * [[Flick-hjertats himmel]] * [[Krigssång (Carlén)]] * [[Lejonbruden]] * [[Söndagseftermiddagen på landet]] ==Porträtt== * [[Carlén, Joh. Gabr.]] == Externa länkar == * {{Wikipedialänk-Författare}} {{STANDARDSORTERING:Carlén, Johan Gabriel}} [[Kategori:Författare]] [[Kategori:Johan Gabriel Carlén| ]]' wikitext text/x-wiki '''Johan Gabriel Carlén,''' 1814–1875, svensk poet och skriftställare. == Verk == * [[Aspen (Snösippan)]] * [[Den förste döde]] * [[Flick-hjertats himmel]] * [[Krigssång (Carlén)]] * [[Lejonbruden]] * [[Söndagseftermiddagen på landet]] ==Porträtt== * [[Carlén, Joh. Gabr.]] == Externa länkar == * {{Wikipedialänk-Författare}} {{STANDARDSORTERING:Carlén, Johan Gabriel}} [[Kategori:Författare]] [[Kategori:Johan Gabriel Carlén| ]] nsb2ajwoqon877mlmo68shzo2mjp17n 502237 502236 2022-07-22T21:09:26Z Thurs 138 wikitext text/x-wiki [[Fil:File:Nordstjernan1844 bild088.jpg|miniatyr|:Johan Gabriel Carlén i Nordstjernan 1844]] '''Johan Gabriel Carlén,''' 1814–1875, svensk poet och skriftställare. == Verk == * [[Aspen (Snösippan)]] * [[Den förste döde]] * [[Flick-hjertats himmel]] * [[Krigssång (Carlén)]] * [[Lejonbruden]] * [[Söndagseftermiddagen på landet]] ==Porträtt== * [[Carlén, Joh. Gabr.]] == Externa länkar == * {{Wikipedialänk-Författare}} {{STANDARDSORTERING:Carlén, Johan Gabriel}} [[Kategori:Författare]] [[Kategori:Johan Gabriel Carlén| ]] dgv72ellgjr5ghf1ny7lo53pd6pu8vd 502238 502237 2022-07-22T21:09:42Z Thurs 138 wikitext text/x-wiki [[Fil:Nordstjernan1844 bild088.jpg|miniatyr|:Johan Gabriel Carlén i Nordstjernan 1844]] '''Johan Gabriel Carlén,''' 1814–1875, svensk poet och skriftställare. == Verk == * [[Aspen (Snösippan)]] * [[Den förste döde]] * [[Flick-hjertats himmel]] * [[Krigssång (Carlén)]] * [[Lejonbruden]] * [[Söndagseftermiddagen på landet]] ==Porträtt== * [[Carlén, Joh. Gabr.]] == Externa länkar == * {{Wikipedialänk-Författare}} {{STANDARDSORTERING:Carlén, Johan Gabriel}} [[Kategori:Författare]] [[Kategori:Johan Gabriel Carlén| ]] 5610eyr5t3j1hccea2wok0v86f0b4ix 502239 502238 2022-07-22T21:09:55Z Thurs 138 wikitext text/x-wiki [[Fil:Nordstjernan1844 bild088.jpg|miniatyr|Johan Gabriel Carlén i Nordstjernan 1844]] '''Johan Gabriel Carlén,''' 1814–1875, svensk poet och skriftställare. == Verk == * [[Aspen (Snösippan)]] * [[Den förste döde]] * [[Flick-hjertats himmel]] * [[Krigssång (Carlén)]] * [[Lejonbruden]] * [[Söndagseftermiddagen på landet]] ==Porträtt== * [[Carlén, Joh. Gabr.]] == Externa länkar == * {{Wikipedialänk-Författare}} {{STANDARDSORTERING:Carlén, Johan Gabriel}} [[Kategori:Författare]] [[Kategori:Johan Gabriel Carlén| ]] 7uvcg9efiqvc108fssfgup1bq5tbsyf 502240 502239 2022-07-22T21:10:12Z Thurs 138 wikitext text/x-wiki [[Fil:Nordstjernan1844 bild088.jpg|miniatyr|Johan Gabriel Carlén i Nordstjernan 1844.]] '''Johan Gabriel Carlén,''' 1814–1875, svensk poet och skriftställare. == Verk == * [[Aspen (Snösippan)]] * [[Den förste döde]] * [[Flick-hjertats himmel]] * [[Krigssång (Carlén)]] * [[Lejonbruden]] * [[Söndagseftermiddagen på landet]] ==Porträtt== * [[Carlén, Joh. Gabr.]] == Externa länkar == * {{Wikipedialänk-Författare}} {{STANDARDSORTERING:Carlén, Johan Gabriel}} [[Kategori:Författare]] [[Kategori:Johan Gabriel Carlén| ]] lu6yclcrf0z6x96j48bl48y4vpgf6qn 502241 502240 2022-07-22T21:11:40Z Thurs 138 /* Verk */ wikitext text/x-wiki [[Fil:Nordstjernan1844 bild088.jpg|miniatyr|Johan Gabriel Carlén i Nordstjernan 1844.]] '''Johan Gabriel Carlén,''' 1814–1875, svensk poet och skriftställare. == Verk == *[[Aspen (Snösippan)|Aspen]].Tryckt i Snösippan. Poetisk Vinterkalender för 1841], utgiven av Nils Lilja. Lund 1840 * [[Den förste döde]] * [[Flick-hjertats himmel]] * [[Krigssång (Carlén)]] * [[Lejonbruden]] *[[Söndagseftermiddagen på landet]].Tryckt i Snösippan. Poetisk Vinterkalender för 1841], utgiven av Nils Lilja. Lund 1840 ==Porträtt== * [[Carlén, Joh. Gabr.]] == Externa länkar == * {{Wikipedialänk-Författare}} {{STANDARDSORTERING:Carlén, Johan Gabriel}} [[Kategori:Författare]] [[Kategori:Johan Gabriel Carlén| ]] gbndnez3nao895atxu7lkufunh7k8oj 502242 502241 2022-07-22T21:11:56Z Thurs 138 wikitext text/x-wiki [[Fil:Nordstjernan1844 bild088.jpg|miniatyr|Johan Gabriel Carlén i Nordstjernan 1844.]] '''Johan Gabriel Carlén,''' 1814–1875, svensk poet och skriftställare. == Verk == *[[Aspen (Snösippan)|Aspen]]. Tryckt i Snösippan. Poetisk Vinterkalender för 1841], utgiven av Nils Lilja. Lund 1840 * [[Den förste döde]] * [[Flick-hjertats himmel]] * [[Krigssång (Carlén)]] * [[Lejonbruden]] *[[Söndagseftermiddagen på landet]]. Tryckt i Snösippan. Poetisk Vinterkalender för 1841], utgiven av Nils Lilja. Lund 1840 ==Porträtt== * [[Carlén, Joh. Gabr.]] == Externa länkar == * {{Wikipedialänk-Författare}} {{STANDARDSORTERING:Carlén, Johan Gabriel}} [[Kategori:Författare]] [[Kategori:Johan Gabriel Carlén| ]] de9ookl57o2c9r8lg29rwsrr1h607lx 502243 502242 2022-07-22T21:12:12Z Thurs 138 wikitext text/x-wiki [[Fil:Nordstjernan1844 bild088.jpg|miniatyr|Johan Gabriel Carlén i Nordstjernan 1844.]] '''Johan Gabriel Carlén,''' 1814–1875, svensk poet och skriftställare. == Verk == *[[Aspen (Snösippan)|Aspen]]. Tryckt i Snösippan. Poetisk Vinterkalender för 1841, utgiven av Nils Lilja. Lund 1840 * [[Den förste döde]] * [[Flick-hjertats himmel]] * [[Krigssång (Carlén)]] * [[Lejonbruden]] *[[Söndagseftermiddagen på landet]]. Tryckt i Snösippan. Poetisk Vinterkalender för 1841, utgiven av Nils Lilja. Lund 1840 ==Porträtt== * [[Carlén, Joh. Gabr.]] == Externa länkar == * {{Wikipedialänk-Författare}} {{STANDARDSORTERING:Carlén, Johan Gabriel}} [[Kategori:Författare]] [[Kategori:Johan Gabriel Carlén| ]] 0hjwm0zbiiuwm88qmcc85c6yiu3x2k8 502244 502243 2022-07-22T21:16:30Z Thurs 138 wikitext text/x-wiki [[Fil:Nordstjernan1844 bild088.jpg|miniatyr|Johan Gabriel Carlén i Nordstjernan 1844.]] '''Johan Gabriel Carlén,''' 1814–1875, svensk poet och skriftställare. == Verk == ;Stycken på vers (1838) * [[Lejonbruden]] ;Snösippan (1840) *[[Aspen (Snösippan)|Aspen]]. Tryckt i Snösippan. Poetisk Vinterkalender för 1841, utgiven av Nils Lilja. Lund 1840 *[[Söndagseftermiddagen på landet]]. Tryckt i Snösippan. Poetisk Vinterkalender för 1841, utgiven av Nils Lilja. Lund 1840 ;Nordstjernan (1844) * [[Den förste döde]] * [[Flick-hjertats himmel]] * [[Krigssång (Carlén)]] ==Porträtt== * [[Carlén, Joh. Gabr.]] == Externa länkar == * {{Wikipedialänk-Författare}} {{STANDARDSORTERING:Carlén, Johan Gabriel}} [[Kategori:Författare]] [[Kategori:Johan Gabriel Carlén| ]] 8ckem4w2313qlo3nzlk87ibr6qvt97v 0 157285 502258 2022-07-22T22:13:37Z Cassiodore89 12149 Skapade sidan med '<div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Tros-Sånger - 5th ed. - 1916.djvu" from=192 to=193 fromsection=S161 tosection=S161 prev="[[Ned i en död av namnlöst ve]]" current="[[Som Guds Israel i forna dagar]]" next="[[Fader! Vi din kärlek prisa]]" header=1 /> <references/> </div> [[Kategori:Psalmer]] [[Kategori:Sångtexter]]' wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Tros-Sånger - 5th ed. - 1916.djvu" from=192 to=193 fromsection=S161 tosection=S161 prev="[[Ned i en död av namnlöst ve]]" current="[[Som Guds Israel i forna dagar]]" next="[[Fader! Vi din kärlek prisa]]" header=1 /> <references/> </div> [[Kategori:Psalmer]] [[Kategori:Sångtexter]] t1gk6p9wn0l2chqmlhee3zm38jk7rvh 0 157286 502259 2022-07-22T22:14:30Z Cassiodore89 12149 Skapade sidan med '<div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Tros-Sånger - 5th ed. - 1916.djvu" from=193 to=194 fromsection=S162 tosection=S162 prev="[[Som Guds Israel i forna dagar]]" current="[[Fader! Vi din kärlek prisa]]" next="[[Vår Fader! Vi av hjärtat tacka Dig]]" header=1 /> <references/> </div> [[Kategori:Psalmer]] [[Kategori:Sångtexter]]' wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Tros-Sånger - 5th ed. - 1916.djvu" from=193 to=194 fromsection=S162 tosection=S162 prev="[[Som Guds Israel i forna dagar]]" current="[[Fader! Vi din kärlek prisa]]" next="[[Vår Fader! Vi av hjärtat tacka Dig]]" header=1 /> <references/> </div> [[Kategori:Psalmer]] [[Kategori:Sångtexter]] d835lediue5v7mf59ymiuirz27j80m9 0 157287 502260 2022-07-22T22:17:28Z Cassiodore89 12149 Skapade sidan med '<div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Tros-Sånger - 5th ed. - 1916.djvu" from=194 to=195 fromsection=S163 tosection=S163 prev="[[Fader! Vi din kärlek prisa]]" current="[[Vår Fader! Vi av hjärtat tacka Dig]]" next="[[O dyre Herre Jesus!]]" header=1 /> <references/> </div> [[Kategori:Psalmer]] [[Kategori:Sångtexter]]' wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Tros-Sånger - 5th ed. - 1916.djvu" from=194 to=195 fromsection=S163 tosection=S163 prev="[[Fader! Vi din kärlek prisa]]" current="[[Vår Fader! Vi av hjärtat tacka Dig]]" next="[[O dyre Herre Jesus!]]" header=1 /> <references/> </div> [[Kategori:Psalmer]] [[Kategori:Sångtexter]] 4uoo2oimg9edo514m5plusg4d8elyv1 0 157288 502261 2022-07-22T22:18:39Z Cassiodore89 12149 Skapade sidan med '<div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Tros-Sånger - 5th ed. - 1916.djvu" from=195 to=196 fromsection=S164 tosection=S164 prev="[[Vår Fader! Vi av hjärtat tacka Dig]]" current="[[O dyre Herre Jesus!]]" next="[[Ej av denna världen]]" header=1 /> <references/> </div> [[Kategori:Psalmer]] [[Kategori:Sångtexter]]' wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Tros-Sånger - 5th ed. - 1916.djvu" from=195 to=196 fromsection=S164 tosection=S164 prev="[[Vår Fader! Vi av hjärtat tacka Dig]]" current="[[O dyre Herre Jesus!]]" next="[[Ej av denna världen]]" header=1 /> <references/> </div> [[Kategori:Psalmer]] [[Kategori:Sångtexter]] i65f61js467s6cqpcn0dtftcf83p63m 0 157289 502262 2022-07-22T22:20:56Z Cassiodore89 12149 Skapade sidan med '<div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Tros-Sånger - 5th ed. - 1916.djvu" from=196 to=197 fromsection=S165 tosection=S165 prev="[[O dyre Herre Jesus!]]" current="[[Ej av denna världen]]" next="[[Låt oss vår Gud förbida]]" header=1 /> <references/> </div> [[Kategori:Psalmer]] [[Kategori:Sångtexter]]' wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Tros-Sånger - 5th ed. - 1916.djvu" from=196 to=197 fromsection=S165 tosection=S165 prev="[[O dyre Herre Jesus!]]" current="[[Ej av denna världen]]" next="[[Låt oss vår Gud förbida]]" header=1 /> <references/> </div> [[Kategori:Psalmer]] [[Kategori:Sångtexter]] gioz6ytz6o14m8hcmasydl4h0k5nq6l 0 157290 502263 2022-07-22T22:21:53Z Cassiodore89 12149 Skapade sidan med '<div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Tros-Sånger - 5th ed. - 1916.djvu" from=197 to=198 fromsection=S166 tosection=S166 prev="[[Ej av denna världen]]" current="[[Låt oss vår Gud förbida]]" next="[[Tacksägelsens offer]]" header=1 /> <references/> </div> [[Kategori:Psalmer]] [[Kategori:Sångtexter]]' wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Tros-Sånger - 5th ed. - 1916.djvu" from=197 to=198 fromsection=S166 tosection=S166 prev="[[Ej av denna världen]]" current="[[Låt oss vår Gud förbida]]" next="[[Tacksägelsens offer]]" header=1 /> <references/> </div> [[Kategori:Psalmer]] [[Kategori:Sångtexter]] 5tui19ivz7yfi4zxsqkb74y0ztw3ofc 502264 502263 2022-07-22T22:22:26Z Cassiodore89 12149 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Tros-Sånger - 5th ed. - 1916.djvu" from=198 to=199 fromsection=S166 tosection=S166 prev="[[Ej av denna världen]]" current="[[Låt oss vår Gud förbida]]" next="[[Tacksägelsens offer]]" header=1 /> <references/> </div> [[Kategori:Psalmer]] [[Kategori:Sångtexter]] 8tr6r01qysimn0avp6ioa2e1xpvivrk 0 157291 502265 2022-07-22T22:26:10Z Cassiodore89 12149 Skapade sidan med '<div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Tros-Sånger - 5th ed. - 1916.djvu" from=199 to=200 fromsection=S167 prev="[[Låt oss vår Gud förbida]]" current="[[Tacksägelsens offer]]" next="[[Fader uti härligheten]]" header=1 /> <references/> </div> [[Kategori:Psalmer]] [[Kategori:Sångtexter]]' wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Tros-Sånger - 5th ed. - 1916.djvu" from=199 to=200 fromsection=S167 prev="[[Låt oss vår Gud förbida]]" current="[[Tacksägelsens offer]]" next="[[Fader uti härligheten]]" header=1 /> <references/> </div> [[Kategori:Psalmer]] [[Kategori:Sångtexter]] e00d4m9widvs4xqo2yzpzkkpj6vc17c 0 157292 502266 2022-07-22T22:28:14Z Cassiodore89 12149 Skapade sidan med '<div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Tros-Sånger - 5th ed. - 1916.djvu" from=201 to=201 fromsection=S168 tosection=S168 prev="[[Tacksägelsens offer]]" current="[[Fader uti härligheten]]" next="[[Vila i hemmet hos Herren]]" header=1 /> <references/> </div> [[Kategori:Psalmer]] [[Kategori:Sångtexter]]' wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Tros-Sånger - 5th ed. - 1916.djvu" from=201 to=201 fromsection=S168 tosection=S168 prev="[[Tacksägelsens offer]]" current="[[Fader uti härligheten]]" next="[[Vila i hemmet hos Herren]]" header=1 /> <references/> </div> [[Kategori:Psalmer]] [[Kategori:Sångtexter]] eitpq0qkofppihw8t4lote9aegxwb7b 0 157293 502267 2022-07-22T22:29:42Z Cassiodore89 12149 Skapade sidan med '<div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Tros-Sånger - 5th ed. - 1916.djvu" from=201 to=202 fromsection=S169 prev="[[Fader uti härligheten]]" current="[[Vila i hemmet hos Herren]]" next="[[Gud, giv oss nåd i tron att stå]]" header=1 /> <references/> </div> [[Kategori:Psalmer]] [[Kategori:Sångtexter]]' wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Tros-Sånger - 5th ed. - 1916.djvu" from=201 to=202 fromsection=S169 prev="[[Fader uti härligheten]]" current="[[Vila i hemmet hos Herren]]" next="[[Gud, giv oss nåd i tron att stå]]" header=1 /> <references/> </div> [[Kategori:Psalmer]] [[Kategori:Sångtexter]] b566jdax9rqtumbzbc8m5gjihi6170z 0 157294 502268 2022-07-22T22:30:46Z Cassiodore89 12149 Skapade sidan med '<div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Tros-Sånger - 5th ed. - 1916.djvu" from=202 to=203 fromsection=S170 tosection=S170 prev="[[Vila i hemmet hos Herren]]" current="[[Gud, giv oss nåd i tron att stå]]" next="[[I himmelen, i himmelen]]" header=1 /> <references/> </div> [[Kategori:Psalmer]] [[Kategori:Sångtexter]]' wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Tros-Sånger - 5th ed. - 1916.djvu" from=202 to=203 fromsection=S170 tosection=S170 prev="[[Vila i hemmet hos Herren]]" current="[[Gud, giv oss nåd i tron att stå]]" next="[[I himmelen, i himmelen]]" header=1 /> <references/> </div> [[Kategori:Psalmer]] [[Kategori:Sångtexter]] t8xoogu4t2mmd18zikkzy1uv8nqfy5q 104 157295 502269 2022-07-22T23:54:57Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud||( 436 )|}}</noinclude>sprida sina välsignade frukter. Skola då missbördiga maximer, vådelige för Folkets rätta sällhet, ännu längre vara gällande? När jag betraktar denna hopstaplade byggnad af olikartige, vanstälde och brutne stycken, desse många fiättrar af monopolier, inskränkningar, tullar, afgifter och vexationer: så önskar och hoppas jag, at en mild och vis Konung väl afpassar tiden, at driftigt förstöra denna oändlighet af oredor, illgrep och missbruk, som upfräta Folkets märg, och äro mer dödande för Landet än alla andra landsplågor. {{linje|6em}} Med ordning och skick, kan mycket godt uträttas. Lundby- och Biörksta-församlingar, hafva å daga lagt den berömligaste omtanka, för sine allmose-hion och fattige barns underhåll och upfostran. De härom skedde föreningar äro af Kongl. Maj:t bekräftade <ref>Hvarom Herr Revis. Secr. och R. {{sc|Kinninmundt}} underrättat mig.</ref>. Alt tiggeri är således hämmat i desse socknar, och Barnen upfostras at blifva<noinclude> {{huvud|||nyttige}} <references/></noinclude> pv5pvwvtytr7emr0ypz2gg13zx3uk2a 104 157296 502270 2022-07-23T00:15:38Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ myket/mycket? Många, många exempel på "mycket" i boken; alltså är "myket" bara ett tryckfel. proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud||( 437 )|}}</noinclude>nyttige arbetare. Hvarföre har detta icke kunnat upmuntra de andre vid Mälaren belägne socknar til efterföljd? Hvarföre blifva icke Arbetshus inrättade på landsbygden, hvarigenom tiggerier förekommas, gärningslösa människjor syslosättas, och utvägar öpnas til förädling af många landtmanna-varor. — En Landt-police-stadga vore utan tvifvel nödvändig. Vi hafve sedt den goda verkan, en förbättrad Police medfört i hufvudstaden. Om landtbygden icke just kan hafva en sådan, skall den derföre hafva alsingen? — Ännu fattas en viss lämpelig byggningsstadga, som i hvarje province borde utfärdas — Men det är så {{rättelse|myket|mycket}} som fattas, som hade redan kunnat vara giordt i landet, om vi haft nog tilgång af rådige och driftige höfdingar, af nitiske kyrkoherdar, och patriotiske landtgodsägare. Visserligen är granskapet af Stockholm, i anseende til afsättning med landtmanna varor, ganska fördelaktigt; men detta granskap verkar i andra afseenden stora olägenheter. Den ene Possessionaten efter den andre, dragen til hufvudstaden, hinner icke at behörigen<noinclude> {{huvud||E e 3|skö-}} <references/></noinclude> mdc82ra6ukiqjkidhc3rkf9smh88t3j 104 157297 502271 2022-07-23T04:43:36Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{c|''Register.''}}</noinclude>Upsiö, 341. <br> Upstäder, 46, 105, 424. <br> Utgröpningar, 350. <br> Utsigter, 5, 12, 16, 26, 30, 33, 40, 54, 62, 143, 147. <br> Utskeppningar, 76, 362-365, 374, 394. {{em|4}}{{st|V.}} <br> Vachtel, 166. <br> Vachtel König, 166. <br> Vallhall, 113. <br> Varfoglar, 158. <br> Vargar, 159. <br> Varor, 76. <br> Vattenbaggar, 207. <br> Vattenflod, 318. <br> Vattenfoglar, 161. <br> Vattenflyttning, 328. <br> Vattenhöna, 165. <br> Vattenleder, 107. <br> Vattenmiskning, 328, 349. <br> Vattenmärka, 286. <br> Vattenriket, 317-350. <br> Vatten Stare, 167. <br> Vatten-upfodring, 344. <br> Vedknarr, 160. <br> Vennern, 59, 77, 331. <br> Vettern, 77, 331, 345. <br> Victualier, 362. <br> Vide, 269. <br> Viflar, 203. <br> Vigd jord, 118. <br> Vikar, 72. <br> Vikingar, 128. <br> Viksbergs källa, 336. <br> Vild-Apel, 263. <br> Vildgåsen. 161. <br> Vild-persilja, 286. <br> Vild-portlaka, 23. <br> Vild-päron, 264. <br> Vimba, 196. <br> Vinbär, 279, 353. <br> Vindspole, 163. <br> Viner, 280. <br> Vinter-and, 161. <br> Vinternotar, 193, 198. <br> Vipslägtet, 164. <br> Vårby-källa, 334. <br> Vårdkasar, 38, 130. <br> Vårdstenar, 136. <br> Vårflod, 343. <br> Väderlek, 356, 358. <br> Väga säden, 372. <br> Vällinge, 31. <br> Vänngarn, 397. <br> Väntholmen, 81. <br> Västerås, 76, 79, 106. 114, 381, 406-409. <br> Väster-Ridön, 87. <br><noinclude> {{huvud|||Västra}} <references/></noinclude> 7krvhcd79yn3fy4bhkow9bqbb9rj6if 104 157298 502275 2022-07-23T08:08:18Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{c|76}}</noinclude>skiska gardet till häst visade sig, hvilket efterträddes af svenska fältartilleriet, tillika med alla de fanor och standarer, hvilka Levenhaupt i slaget vid Liesna måst lemna i sticket till byte åt fienden; så kommo allt det manskap, underbefäl och kompaniofficerare, som före slaget vid Pultava blifvit fångne, åtföljde af Preobrazinskis garde; derefter följde den vid sistnämnda ställe och vid Dniepern tillfångatagna armén, i nyss iakttagna ordning, samt under- och öfverbefälet af artilleriet, äfvensom detta, tillika med alla fanor, standarer, pukor och trummor, som der blifvit segervinnarnes rof. Sedermera följde först alla svenska majorer, öfverstlöjtnanter, generaladjutanter och öfverstar; derefter de af konungens hofstat, som råkat med i fångenskapen samt den sönderskjutna båren, dragen af tvenne hästar, på hvilken Carl låtit bära sig under hela slagtningen; slutligen de svenska generalmajorerne Hamilton, Stackelberg, Roos, Kruse, Creutz och Schlippenbach, samt till sist generalen, grefve Levenhaupt, fältmarskalken grefve Rehnsköld och kungliga rådet grefve Piper. Härefter kom czaren sjelf till häst, något steg framför de begge furstarne Menzikof och Dolgorucki, hvilka intogo hans högra och venstra sida, åtföljd af hela sin stab.<ref>Historiskt.</ref> Så gick tåget ända till Kremlns murar och inom dessa till platsen utanför czarernas stolta palats, hvilket gifvit hela denna stadsdel sitt namn. Här, liksom på flera andra ställen voro estrader anbragta, på hvilka förfriskningar höllos tillhanda för alla utan undantag, såväl svenskar som ryssar.<ref>Historiskt.</ref> Under det tåget här på en gifven signal stannade och fångarne, liksom deras besegrare, begåfvo sig till mat- och dryckesdiskarne, blef Tschammer, som var med i czarens stab, varse Stael, som ensam och med ögonen sänkta mot jorden stod orörlig som en bild på den plats der hans led stannat, utan att deltaga i de flödande förplägningarne eller tyckas hafva någon uppmärksamhet för de andras ifver dervid. Då vände Tschammer sin stolte gångare emot honom och red honom så nära att han lät denne stänka fradgan från sitt silfverbetsel på Staels kläder. — Ni ser icke ut att befinna er afundsvärd, min kapten! Det gör mig ondt! Men som jag sade er, ångren kommer för sent, då man förkastar sin lycka. — Ni bedrar er, herr general — svarade denne, utan att rubba sig ett enda steg. — Jag känner mig tvertom ganska afundsvärd i detta ögonblick. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> s4od91ozjl9feovnsc5pkqocecq88yx 104 157299 502276 2022-07-23T08:12:18Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{c|77}}</noinclude>— Är det med mig, och i denna belägenhet ni tillåter er att gäckas? {{Rättelse||—&nbsp;}}Gäckas — upprepade Stael. — Det är långtifrån mig. Men tillåt mig fråga, om ni verkligen icke anser det afundsvärdt att icke finna en skymf af tyngre art än skam? — Och han skakade härvid, med baksidan af sin hund detta från sin rock. Tschammer ryggade sin häst och sade: — Ert mod står ännu ganska högt. Men se dit! — och han visade på ett skilderi, som föreställde ett bundet lejon, fördt vid handen af en ryss<ref>Ett sådant fanns verkligen bland de omnämnda skilderierna.</ref>. — Se dit och betrakta hur vi förmå qväsa det svenska öfvermodet, äfven der det med mera skäl kunde ursäktas än af en person sådan som ni. — Det är blott skada att man till förtydligande af bilden glömt ditsätta devisen: Endast bunden vågar man håna mig — anmärkte Stael. Tschammer bet sig i läppen. — Bojan kan brista, min general, och säg mig, tror ni väl då, att den ryska förarn vågade vända sig om och se lejonet i dess gnistrande öga? — Jag har icke uppfordrat er till spörsmål, som ni torde erinra er. Och det smärtar mig, att er ungdomliga öfverilning skall bortstöta en vän, som vill ert bästa. Men, för att kunna älska menniskorna, måste man glömma deras fel och framsöka deras dygder, och hos er, min herre, behöfver man icke söka förgäfves. Jag vill derför säga er helt upprigtigt, att er kärlek till fröken Ingeborg Horn är fruktlös. Hon skall, hon kan aldrig tillhöra er. Efter denna underrättelse, lemnar jag er ännu en gång att, som ett förhastande återtaga det val ni en gång missaktade. Tro mig, vasstrået, som böjer sig för vinden, står säkrare på sin svaga rot, än masten på det skepp, som trotsar stormar och vågor. Ett ord, ett enda ord af er, och ni är ryckt från denna förnedrande plats; de tusende ögon, som från alla dessa palatsers fönster blicka ned på czarens stolta tåg, skola icke mer räkna er bland hans slagna fångars antal. — Ni har talat om fröken Horn — sade Stael då generalen slutat — och rörande henne torde jag få påminna er, att de rättigheter till hennes tacksamhet, ni genom ert beskydd förvärfvat, må vara huru stora som helst, kunna de dock icke sträcka sig till en myndighet, som allenast tillhör den faderliga värdigheten, och ber er derför vara förvissad om den ringa verkan edra hotelser på mig kunna hafva. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 3wfz2uul5k15el3angsqyvfnpau3pz7 104 157300 502277 2022-07-23T08:14:53Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|48|<small>OSCAR MONTELIUS.</small>|}}</noinclude>fot i öster. Vid den östra gafveln af A skall en häll hafva stått; mellan A och B sågs ett slags tröskel, och härpå hade troligen stått en häll med ett stort rundadt hål eller stor rundad urskärning uti, af hvilken sten ett stycke vid min ankomst låg qvar i denna del af grafven<ref>Jfr <i>Sveriges forntid,</i> texten, sid. 124 131, och <i>Månadsbladet</i> 1877, sid. 125 (hällkista vid Karleby Utbogården).</ref>. Mellan B och C stod en häll utan hål, och vid vestra gafveln af C fanns nedre delen af en häll. Rummet C, som möjligen icke tillkommit vid samma tid som de två andra, hade ett golf af kalkstenshällar, lagda tätt intill hvarandra; i de andra rummen fanns intet sådant golf. I B och C träffades en mängd obrända menniskoben. Flera af dessa ben hade hört till lik som legat utsträckta, några med hufvudet i öster, andra med hufvudet i vester. I rummet A lära endast spridda ben hafva träffats. Utom ben hittades i grafven en dolk, en spjutspets och en skrapa af flinta, samt en pryl och en nål af ben (St. M. 7038 A). På kullens yta hade man, enligt uppgift af de arbetare, som varit med om dess borttagande, söder om kistan sett en rundel af omkring 2 famnars diameter; kanten, en fot bred, var utmärkt genom grönare och mörkare gräs än det som växte på öfriga delar af kullen. I rundeln hade man funnit obrända menniskoben, en tång och en liten ring af brons, ett par fot mellan båda, samt ej långt derifrån det afslagna fästet till en flintdolk (St. M. 7038 A). Tången är af en form egendomlig för den äldre bronsåldern. På ett annat ställe, äfven söder om kistan, lågo några skelett med hufvudena mot denna. Äfven på andra ställen i kullen utanför kistan träffades menniskoben. Emedan kullen till största delen var bortgräfd, då jag kom till stället, kunde jag ej finna något mera. Att helt och hållet gräfva bort den del af kullen, som fanns qvar närmast kistan, var omöjligt, emedan denna senares stenar då skulle hafva fallit. Vid Kärrsjö i Ledbergs socken, ej långt från Vreta kloster, påträffades år 1884 en hällkista, som jag samma år undersökte. Kistan ligger på en åker, ej långt från Svartån och omkring 600 alnar öster om det ställe, der man för några år sedan stött på en annan graf af samma slag<ref><i>Svenska Fornm.-för:s tidskrift,</i> 4:de bandet, sid 156.</ref>. Den nu funna hällkistan,<noinclude> <references/></noinclude> rbsemahrzowngsnn03lfdfayn7034xu 104 157301 502278 2022-07-23T08:16:35Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{c|78}}</noinclude>— Jag har icke begärt ert utlåtande öfver saker som angå endast mig. Men på min ståndpunkt kan jag förlåta er. Ert nästa ord blir det sista afgörande för er sjelf. — För mig? — — Ni har en gång hört mitt beslut, och om jag skulle hafva något att tillägga, vore det blott mitt erkännande af den högre grad af tacksamhet för lyckan att vara svensk, som czaren genom detta tåg hos oss alla vetat väcka, och af den negativa ära han derigenom bevisar oss; ty konung Carl har med sina svenskar segrat en emot tio af edra, utan att han ansett det förtjent af något skryt. — Trotsige! — utbröt generalen och kastade med rynkade ögonbryn om sin häst — Jag har velat besegra honom, nej, henne. Genom mitt ädelmod, jag har afklädt lejonets natur för lammets — — Ha, hvilka underverk kan ej kärleken åstadkomma! Men han har trotsat mig. Med Ingeborgs fosterlandskänsla, sammanvext med kärleken för en fader, som derför vågat sitt lif och sitt blod, skulle hennes kärlek genom Staels öfvergång, kommit i en stark strid och lätteligen besegrats — men nu — — Brytningen måste dock ske. Hon skull glömma honom och bortförvisningen blir nu enda medlet. Du har så velat det, min stolte Stael! Hennes tårar falle öfver dig! — Så talade Tschammer i sina tankar, under det han lemnade Stael och i sakta gång återtog sin plats i närheten af czarens person. — Stael blef emellertid icke länge öfverlemnad åt sig sjelf, ty knappast hade han sett generalen förlora sig bland czarens talrika svit innan han hörde en röst som tilltalade honom: — God vän! Ett glas på värdens vägnar, att muntra er med! Sådane gästabud bestås icke alla dagar! Hvad man fritt får bör man också fritt förtära. Då han såg sig om blef han varse Naddins ansigte, som skrattade mot honom med sitt vanliga grin. — Också du hväser med din lilla ormtunga! Det finnes då intet verktyg så lumpet, att det icke kan tagas i tjenst för tillfällets ädla syftemål. — Bah! Gäckas icke med de små verktygen! Det är just med dem de finaste saker åstadkommas; det vill jag genast bevisa er. Derpå vände sig Naddin till soldaten, som qvarstannat som bevakning i Staels närhet, och sade: — Min gode vån, och arma satan! Mitt hjerta vill brista vid att se dig stå här och torka ut, som ett träsk i solsken, under det en hel syndaflod rinner i dina kamraters strupar. Gå och drif upp din lifström med några goda klunkar, ty ser jag rätt är du snart bottenfrusen, och jag lofvar dig att här föreställa<noinclude> <references/></noinclude> r81lw0aebkrtig2xwy75pzxcrg5c84e 104 157302 502279 2022-07-23T08:19:40Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{c|79}}</noinclude>din värda person, det vill säga, jag svarar dig för denne gode fånge, och att du skall återfinna honom lika spak som du lemnar honom. Soldaten såg på dvergen tvekande. — Hvad! Du ser på mig, din kanalje, som förstode du icke att det finnes folk med hjerta i bröstet, och att, då detta fått sin plats i mellanvåningen, mellan strupen och magen, det lätt kan från beggedera hållen få påminnelser om sin nästas behof. — Ni svarar för fången? — sade soldaten, som länge stått och sväljt på förtreten att icke få en droppa med af traktaten. — Fången! Din åsna! Hvar ville fången ta vägen? Befinner han sig icke inom Kremlns murar och de goda Moskoviternas vakt? Men det är sannt, vi stå här så ensamma som ett sjömörke på ett grund, och du kan icke vika från din plats utan att bli sedd. Låtom oss dölja oss i hopen! Han gjorde ett betydelsefullt tecken åt Stael, men denne rörde sig icke från stället. — Hvad! Ni lyder icke mina råd? Tycker ni icke spektaklet är nog stort det förutan? — Jo visst! Och derför behöfver det icke förökas med extra scener af en narr. — Herre, vet ni hvad en narr är? — — Fast han gjort gycklet till sin konst är han menniska till sin natur, och kan så mycket varmare offra sig för tacksamhetens känslor som dessa så sällan väckas i hans själ. Stael fästade forskande sin blick på honom. Naddins hela fysionomi var förändrad; det var som om han för ett ögonblick bortkastat en vidrig mask; men i det nästa låg löjets tvungna grin ånyo på hans tjocka läppar, och han sade: — Följ mig, som vore jag galionen och ni akterstammen på samma skuta! — och med dessa ord drog han sig in bland en hop som flockat sig utanför portalen till ett af de stora palatserna kring platsen. Här lemnade soldaten dem. Knappast såg Naddin sig qvitt detta besvärande vittne, innan han hviskade till Stael: — Vet ni, hvem detta palats tillhör? — General Tschammer. — Ni väl! Säger ert hjerta er ingenting? Se uppåt fönstret med den gröna jalusien. Stael följde med sina blickar mekaniskt rigtningen af Naddins hand, och fästade den på den gröna jalusien. Denne bör-<noinclude> <references/></noinclude> o7wfncx8bp42vcue5h7clicrdr3an8x 104 157303 502280 2022-07-23T08:23:33Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{c|80}}</noinclude>jade röra sig och dallra, och mellan de uppslagna spjelarne skymtade en hvit gestalt. Staels hjerta sade honom hvem det var som rörde sig derinom, och en namnlös känsla bemäktigade sig honom. — Misstror ni mig ännu, eller skola vi fortsätta våra rôler, och styra dit upp i hamnen? — Jag följer. — En Gud har sändt dig. Som en liten rännil i bottnen på en flod, trängde dvergen sin väg fram genom menniskomassan, till en af palatsets sidoportar, den han öppnade för Stael, som tätt följde i spåren. Genom denna förde han honom, genom en labyrint af mörka hvalfgångar och trånga vindeltrappor, till en liten korridor, i hvars slut befanns en dörr. Här stannade han och sade: — Klappa på och ni skall sjelf vidare förskaffa er tillträde. Men glöm icke att lyda signalen till återtåg, som jag vill gifva er i lagom tid att ej bli ertappad. — Och med dessa ord drog han sig hastigt tillbaka. Stael stod ett ögonblick förstenad. Han bäfvade, han darrade, men det var af en ljuf, namnlös känsla, skild från all slags fruktan, men dock full af all slags oro. Han tänkte på dessa lyckliga drömmar, som, förvillande oss med sina skenbarheter af sanning, skilja oss från alla verklighetens bittra erfarenheter, men sluta med att lemna oss åt deras fulla inflytande, och han trodde sig nästan bedårad af en sådan. Han tvekade om han vågade vidröra dörren, för att icke skingra den ljufva villan, och likväl kunde han icke afhålla sig derifrån. Han hörde den sakta knackningen derpå af sin egen hand, utan att den väckte honom och såg i nästa ögonblick Ingeborg sjelf, utan att verkligheten ryckt hennes bild från hans tjusta öga. {{linje|5em}} <section end=kap11 /> <section begin=kap12 /> <h2 align="center" style="border-bottom:none;">12 kapitlet.</h2> Vi vilja icke försöka skildra den första förtjusningen af detta återseende som Naddins tacksamhet och — låtom oss gerna tillstå det! — naturliga böjelse att blanda sig i andras angelägenheter och göra sig vigtig genom sin slughet, förskaffat våra unga älskande. Det var en lika stor öfverraskning för Ingeborg som för Stael, emedan allt, såsom vi sett, vid dess verkställighet berodde mera på slumpen än på en plan, möjlig att beräkna på förhand. Vår lilla dverg, som visste att Ingeborg<noinclude> <references/></noinclude> avyta6jpvlby9uwpjb5aeebmdwfye44 0 157304 502281 2022-07-23T08:24:46Z Thuresson 20 Kap 11 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Georg Bogislaus Stael v. Holstein 1854.pdf" from=83 to=88 fromsection="kap11" tosection="kap11" kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Georg Bogislaus Stael v. Holstein|11]] rct8tyeqt57h5buru3yvf1idlvzuj5z 104 157305 502282 2022-07-23T08:41:19Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<small>DEN FÖRHISTORISKA FORNFORSKNINGEN I SVERIGE 1882—84.</small>|49}}</noinclude>hvilkens riktning är VNV.—OSO., mäter 10,5 fot i längd och 2,4 fot i bredd; vid den östra ändan fanns ingen häll. I denna kista lågo obrända ben af minst 7 fullvuxna menniskor och ett barn, samt en hel spjutspets och en afslagen, i båda ändar nött spjutspets af flinta (St. M. 7495). Vid Remröd i Stora Malms socken, Oppunda härad, {{sp|Södermanland}}, hittades för ett par år sedan en vacker flintyxa med plana smalsidor, 19,5 cm. lång (St. M. 7234). Enligt ett denna vinter erhållet meddelande af öfver-kammarherren grefve A. Lewenhaupt hittades på samma ställe dels en dylik flintyxa, som köptes af öfverste-kammarherren friherre C. J. Bonde, dels »så mycket ben, att de hade förts till benstampen». Då årstiden medgifver en undersökning på stället, torde en sådan böra företagas, för att, så vidt numera möjligt är, få utrönt, om benen varit af menniskor, och om således grafvar från stenåldern här anträffats. Man känner väl från Södermanland två grafvar, hvilka till formen likna gånggrifter och således troligen förskrifva sig från stenåldern<ref><i>Antiqv. tidskr. f. Sv.,</i> 3, sid. 301, 302.</ref>, men man känner intet graffynd från denna tid i Södermanland. Då Oppunda härad är den del af landskapet, der det största antalet fornsaker af sten anträffats<ref><i>Antiqv. tidskr. f. Sv.,</i> 3, sid. 425.</ref>, är det icke i och för sig osannolikt, att man en gång skulle finna äfven grafvar från stenåldern i denna trakt. Utom grafvar hafva under de sista åren äfven andra minnen från stenåldern i stort antal anträffats eller blifvit kända. Bland dem kunna vi emellertid här endast omnämna följande. Rundt omkring stränderna af den nyligen något sänkta Ringsjön i Skåne har man på många ställen funnit mer eller mindre arbetade föremål och skärfvor af flinta samt yxor af grönsten och bitar af lerkärl. Det mesta af hvad som här hittats har blifvit tillvarataget genom grefvarne C. D. och F. F. Reventlow, hvilka icke sparat någon möda för att rädda så mycket som möjligt af dessa till utseendet obetydliga, men i sjelfva verket särdeles vigtiga fynd. I sällskap med grefve C. D. Reventlow hade jag 1882 tillfälle att besöka flera af fyndställena. På alla dessa ställen har tydligen tillverkning af flintsaker egt rum, och fynden visa, att stränderna kring Ringsjön varit<noinclude> <references/> {{sidfot|||4}}</noinclude> kgw07ielbtvsiwv9wywiw8nnuxcttqh 104 157306 502283 2022-07-23T08:42:19Z Gottfried Multe 11434 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'bebodda eller besökta af stenålderns folk under långa tider. Många af flintverktygen skilliga förskrifva sig från en andra slagna, ocb det är möjligt, att åt- groft ä ro ganska gammal del af stenåldern en senare del af denna period. tillhöra Rönne-åns utlopp ur Ringsjön har man, enligt medde- Vid lande af grefve 0. D. Reventlow, pä den genom sjösänkningen torrlagda marken funnit en mängd pålar och »mellan dem massor af lerkärlsfragment,...' proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Gottfried Multe" />{{huvud|50|<small>OSCAR MONTELIUS.</small>|}}</noinclude>bebodda eller besökta af stenålderns folk under långa tider. Många af flintverktygen skilliga förskrifva sig från en andra slagna, ocb det är möjligt, att åt- groft ä ro ganska gammal del af stenåldern en senare del af denna period. tillhöra Rönne-åns utlopp ur Ringsjön har man, enligt medde- Vid lande af grefve 0. D. Reventlow, pä den genom sjösänkningen torrlagda marken funnit en mängd pålar och »mellan dem massor af lerkärlsfragment, skrapor och pilspetsar af flinta». Flint- kärnor och flintspåner förekommo äfven mängd, deremot nästan inga grönstcnsyxor. Pålarna kunna väl vara från senare tid, men fyndet torde dock förtjena att antecknas. i Grefvarne Reventlow hafva till Statens Historiska Museum skänkt sin samling samt livad de framdeles komma att införf va med densamma, med förbehåll att samlingen icke aflemnas, sä länge någon af dem qvarlefver. En intressant öfversigt öfver fynden från Ringsjön är efter meddelanden af grefve C. D. Månadsbladet 1883, sid. (>0 72. Reventlow införd Äfven på flera andra ställen hafva verkstadsplatser frän 1 i — i stenåldern anträffats, de hland många som upptäckts och har inom i Ii vilka särskildt torde böra nämnas Bohuslän, på Orust af d:r Ekhoff Sotenäs härad af amanuensen Gustafson. Den sistnämnde funnit 3 sådana tillverkningsplatser inom Askums och 2 1 i en af de sistnämnda var belägen invid Tossene socken; en gånggrift. Till en samling af fornsakcr frän Dal, som riksdagsmannen Andersson Högkil år 1884 sålde till Statens Historiska Museum, hörde icke mindre än 4 tappar afslagna vid borrandet af skafthål stenyxor (St. M. 7392). Sådana hafva hittills ganska P. i i sällan anträffats, eller tillvaratagits, i Sverige. Från Dal har nämnda museum för öfrigt under de sista åren erhållit ett ganska stort antal forusaker från stenåldern: med löjtnant Sahlins år 1883 inköpta senare samling 329 föremål, h vartill komma 582 hans första, år 1880 inlösta samling; med en af artisten Werner år 1883 såld samling 42 föremål; med riksdagsmannen P. Anderssons nyss nämnda samling 52 föremål; samt dessutom åtskilliga föremål sålda af olika personer. i De flesta 1 ria, ‘t : stensakerna Bidrag (1 j i; ti/l liäviiedom bandet, sid. 178. i löjtnant om Göteborgs Sahlins samlingar voro funna och Bohusläns fornminnen och histo-<noinclude> <references/></noinclude> dsk60vmpv5n8lrnm8l6y8uhqpcuarb4 502287 502283 2022-07-23T09:51:41Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|50|<small>OSCAR MONTELIUS.</small>|}}</noinclude>bebodda eller besökta af stenålderns folk under långa tider. Många af flintverktygen äro groft slagna, och det är möjligt, att åtskilliga förskrifva sig från en ganska gammal del af stenåldern; andra tillhöra en senare del af denna period. Vid Rönne-åns utlopp ur Ringsjön har man, enligt meddelande af grefve O. D. Reventlow, på den genom sjösänkningen torrlagda marken funnit en mängd pålar och »mellan dem massor af lerkärlsfragment, skrapor och pilspetsar af flinta». Flintkärnor och flintspåner förekommo äfven i mängd, deremot nästan inga grönstensyxor. Pålarna <i>kunna</i> väl vara från senare tid, men fyndet torde dock förtjena att antecknas. Grefvarne Reventlow hafva till Statens Historiska Museum skänkt sin samling samt hvad de framdeles komma att införlifva med densamma, med förbehåll att samlingen icke aflemnas, så länge någon af dem qvarlefver. En intressant öfversigt öfver fynden från Ringsjön är efter meddelanden af grefve C. D. Reventlow införd i <i>Månadsbladet</i> 1883, sid. 60—72. Äfven på flera andra ställen hafva verkstadsplatser från stenåldern anträffats, bland vilka särskildt torde böra nämnas de många som upptäckts i Bohuslän, på Orust af d:r Ekhoff<ref><i>Bidrag till kännedom om Göteborgs och Bohusläns fornminnen och historia,</i> 3:dje bandet, sid. 178.</ref> och i Sotenäs härad af amanuensen Gustafson. Den sistnämnde har funnit 3 sådana tillverkningsplatser inom Askums och 2 inom Tossene socken; en af de sistnämnda var belägen invid en gånggrift. Till en samling af fornsaker från Dal, som riksdagsmannen P. Andersson i Högkil år 1884 sålde till Statens Historiska Museum, hörde icke mindre än 4 tappar afslagna vid borrandet af skafthål i stenyxor (St. M. 7392). Sådana hafva hittills ganska sällan anträffats, eller tillvaratagits, i Sverige. Från Dal har nämnda museum för öfrigt under de sista åren erhållit ett ganska stort antal fornsaker från stenåldern: med löjtnant Sahlins år 1883 inköpta senare samling 329 föremål, hvartill komma 582 i hans första, år 1880 inlösta samling; med en af artisten Werner år 1883 såld samling 42 föremål; med riksdagsmannen P. Anderssons nyss nämnda samling 52 föremål; samt dessutom åtskilliga föremål sålda af olika personer. De flesta stensakerna i löjtnant Sahlins samlingar voro funna<noinclude> <references/></noinclude> 0la7pngbap3a3fp80vqp77n0eroiywp 0 157307 502286 2022-07-23T09:46:29Z RalphE 7636 Skapade sidan med '{{Titel|Göthen|Assar Lindeblad|kommentar=Tryckt i [https://tidningar.kb.se/1532291/1823-05-15/edition/144028/part/1/page/1/?newspaper=STOCKHOLMSPOSTEN Stockholms Posten. n:o 110], 1823-05-15.}} <div class="layout2" style="text-align:justify"> {{c|{{sp|<big>Göthen</big>}}.}} {{ph|(Insändt).}} <poem> {{större|Ä|200}}n äro Göthens bygder Det gamla sagoland, Der o hwart bröst gro dygder Och swärd fins i hwar hand. På Göthiska ruiner Står nordens sångförbund,...' wikitext text/x-wiki {{Titel|Göthen|Assar Lindeblad|kommentar=Tryckt i [https://tidningar.kb.se/1532291/1823-05-15/edition/144028/part/1/page/1/?newspaper=STOCKHOLMSPOSTEN Stockholms Posten. n:o 110], 1823-05-15.}} <div class="layout2" style="text-align:justify"> {{c|{{sp|<big>Göthen</big>}}.}} {{ph|(Insändt).}} <poem> {{större|Ä|200}}n äro Göthens bygder Det gamla sagoland, Der o hwart bröst gro dygder Och swärd fins i hwar hand. På Göthiska ruiner Står nordens sångförbund, Och minnets fackla skiner Kring ättekullars rund. Kom främling! och sitt neder Wid fädrens ärfda ek: Lär enfald uti seder, Lär mod i bardalek. Kring wåra berg och dalar Har hwarje sinne stål, Och nordens ungdom talar Blott hjeltars tungomål. Den fäders jord, jag brukar, Är kär och nog för mig; Kom! gästfriheten dukar SItt lilla bord för dig. Uppå en bänk wi taga Wår plats, och orda s'en: Wi eldas af en saga Mer än af brasans sken. Den fordne Göthen skydde Ej kamp och wapenbrak, Hasn flög dit swärden gnydde, Och fann der hem och tak. En son utaf naturen Han sällan hemma låg, Men på sin drake buren, Han plöjde hafwwets wåg. Der hjelm och brynja blänkte, Der trifdes han så godt; På flygt han aldrig tänkte, Men uppå seger blott. Han under sig såg jorden, Hasn slogs, och trädde se'n Till hjeltars hem: i norden War wägen dertill gen. De kämpar flögo sammasn, Som falkar, — hwilken strid! Men krig war fädrens gamman, War deras gyllne tid. Wildt ljudde stridens lurar Bland Göthers tappra flock; Då föllo stad och murar, Och fienden föll ock. Walkyrian red i striden, Der slaget hetast brann, Och till Einheria-friden Han inbjöd mången man. Och Walhalls portar sprungo I ljus och sällhet opp, Och wälkomst-skålar klungo, Wid sång i Barders tropp. Der stå de gamla gudar, Som de på jorden stå, Med waspenklädda skrudar Och gyllne hjelmar på. De räcka wänligt handen Åt hwarje kommen gäst Från höga nordanlanden, Och fägna honom bäst. Wäl! jag är redobogen, Att dö för fosterland, Min Gud och Konung trogen, Jag lyfter stridens hand. Att segra eller falla, Det är den kosnt, jag lärt: Jag l'längtar till alhalla, Och Gersodd är mig kärt. De wilda horder tämjas Med klinga, ej ,ed röst, Och Thor och Baldur sämjas I ett och sammas bröst. Hur modigt då jag tågar I kampens öppna led! Der striden djerfwast lågar, Der will jag wara med. </poem> {{ph|A. L__d.}} {{c|[[File:Stockholm-posten-linje2.jpg|300px]]}} [[Kategori:Assar Lindeblad]] [[Kategori:Poesi]] [[Kategori:1820-talets verk]] pj70nzuriws8h1jc5dui0zmd3iu6fan 0 157308 502289 2022-07-23T10:23:37Z RalphE 7636 Skapade sidan med '{{Titel|Grekwännen|Assar Lindeblad|kommentar=Tryckt i [https://tidningar.kb.se/1532291/1823-08-04/edition/144028/part/1/page/1/?newspaper=STOCKHOLMSPOSTEN Stockholms Posten. n:o 110], 1823-05-15.}} <div class="layout2" style="text-align:justify"> {{c|{{sp|<big>Grekwännen</big>}}.}} {{ph|(Insändt).}} {{c|A.}} <poem> {{större|H|200}}war är det land, der konstens tempel samlar en himmelsk ungdom i sin ljusa famn, der främlingen bland minnesstoder famlar, och dagen k...' wikitext text/x-wiki {{Titel|Grekwännen|Assar Lindeblad|kommentar=Tryckt i [https://tidningar.kb.se/1532291/1823-08-04/edition/144028/part/1/page/1/?newspaper=STOCKHOLMSPOSTEN Stockholms Posten. n:o 110], 1823-05-15.}} <div class="layout2" style="text-align:justify"> {{c|{{sp|<big>Grekwännen</big>}}.}} {{ph|(Insändt).}} {{c|A.}} <poem> {{större|H|200}}war är det land, der konstens tempel samlar en himmelsk ungdom i sin ljusa famn, der främlingen bland minnesstoder famlar, och dagen kysser sina gudars namn? Hwar är det land? Jag längtar dit från norden. Mwer warm är solen der, och blommigare jorden. </poem> {{c|B.}} <poem> Det är ej mer. Olympens sal står öde, och Platsos republik wet ingen af, Athén är tomt, dess oratorer döde, Och Thebes' portar stänga blott en graf. Ack! will du se ruienr, hwarför ila till fjerranländer hän? De rundt omkring dig hwila. </poem> {{c|A.}} <poem> Ej blott ruiner, men också det slägte, som wettenskapers wagga fostrat opp; se ångren gråta wid Sokrates häkte, se glädjen leka ibland Nymfers tropp. Farwäl! jag hastar öfwer land och sjöar från nordens kalla berg till hellas' blomster.öar. </poem> {{c|B.}} <poem> O! främling, stanna qwar på fosterjorden; det land, du söker, är af slafwar bygdt, der thronar sjelfswåldet, der flyga morden, för ärans helgedom är porten lykt. Jag ser din tår: tryckt till din flickas hjerta, skall du ej gråta mer, du ädle son af Hertha! </poem> {{c|A.}} <poem> Du ser min tår, se ock min luft att strida för Greklands frihet med de tappras mod; Mitt swärd är godt, det wantrifs i sin skida, Det törstat efter Musulmännens blod. Jag måste dit, der krigets åska wältar: o! den, som fick en graf bland Thermopyles hjeltar! </poem> {{c|B.}} <poem> Kom, ädle! tag min hand: det gamla Hellas Skall segrande gå ur sin långa strid, och lagerkransadt skasll ett altar ställas på hwarje punkt med knöböjd tro derwid. Folkbrödralag wi swära nu hwarandra, men stanna på det land, der Carlars skuggor wandra. </poem> {{ph|A. L__d.}} {{c|[[File:Stockholm-posten-linje2.jpg|300px]]}} [[Kategori:Assar Lindeblad]] [[Kategori:Poesi]] [[Kategori:1820-talets verk]] 9s6fwyhuo31rdbu065uk84x46365e2n 502290 502289 2022-07-23T10:24:31Z RalphE 7636 wikitext text/x-wiki {{Titel|Grekwännen|Assar Lindeblad|kommentar=Tryckt i [https://tidningar.kb.se/1532291/1823-08-04/edition/144028/part/1/page/1/?newspaper=STOCKHOLMSPOSTEN Stockholms Posten. n:o 177], 1823-08-04.}} <div class="layout2" style="text-align:justify"> {{c|{{sp|<big>Grekwännen</big>}}.}} {{ph|(Insändt).}} {{c|A.}} <poem> {{större|H|200}}war är det land, der konstens tempel samlar en himmelsk ungdom i sin ljusa famn, der främlingen bland minnesstoder famlar, och dagen kysser sina gudars namn? Hwar är det land? Jag längtar dit från norden. Mwer warm är solen der, och blommigare jorden. </poem> {{c|B.}} <poem> Det är ej mer. Olympens sal står öde, och Platsos republik wet ingen af, Athén är tomt, dess oratorer döde, Och Thebes' portar stänga blott en graf. Ack! will du se ruienr, hwarför ila till fjerranländer hän? De rundt omkring dig hwila. </poem> {{c|A.}} <poem> Ej blott ruiner, men också det slägte, som wettenskapers wagga fostrat opp; se ångren gråta wid Sokrates häkte, se glädjen leka ibland Nymfers tropp. Farwäl! jag hastar öfwer land och sjöar från nordens kalla berg till hellas' blomster.öar. </poem> {{c|B.}} <poem> O! främling, stanna qwar på fosterjorden; det land, du söker, är af slafwar bygdt, der thronar sjelfswåldet, der flyga morden, för ärans helgedom är porten lykt. Jag ser din tår: tryckt till din flickas hjerta, skall du ej gråta mer, du ädle son af Hertha! </poem> {{c|A.}} <poem> Du ser min tår, se ock min luft att strida för Greklands frihet med de tappras mod; Mitt swärd är godt, det wantrifs i sin skida, Det törstat efter Musulmännens blod. Jag måste dit, der krigets åska wältar: o! den, som fick en graf bland Thermopyles hjeltar! </poem> {{c|B.}} <poem> Kom, ädle! tag min hand: det gamla Hellas Skall segrande gå ur sin långa strid, och lagerkransadt skasll ett altar ställas på hwarje punkt med knöböjd tro derwid. Folkbrödralag wi swära nu hwarandra, men stanna på det land, der Carlars skuggor wandra. </poem> {{ph|A. L__d.}} {{c|[[File:Stockholm-posten-linje2.jpg|300px]]}} [[Kategori:Assar Lindeblad]] [[Kategori:Poesi]] [[Kategori:1820-talets verk]] 4f8kutue9xdpdb4muzv1lfxutw9zv9d 0 157309 502292 2022-07-23T10:44:36Z RalphE 7636 Skapade sidan med '{{Titel|En Septembernatt|Assar Lindeblad|kommentar=Tryckt i [https://tidningar.kb.se/1532291/1823-08-04/edition/144028/part/1/page/1/?newspaper=STOCKHOLMSPOSTEN Stockholms Posten. n:o 177], 1823-08-04.}} <div class="layout2" style="text-align:justify"> {{c|{{sp|<big>En Septembernatt</big>}}.}} {{ph|(Insändt).}} <poem> {{em|3}}{{större|S|200}}ilfwerrunden, {{em|3}}blyga måna! wänder du åt jordens frid. {{em|3}}Skön är stunden: {{em|3}}fjerran blåna sekler af en...' wikitext text/x-wiki {{Titel|En Septembernatt|Assar Lindeblad|kommentar=Tryckt i [https://tidningar.kb.se/1532291/1823-08-04/edition/144028/part/1/page/1/?newspaper=STOCKHOLMSPOSTEN Stockholms Posten. n:o 177], 1823-08-04.}} <div class="layout2" style="text-align:justify"> {{c|{{sp|<big>En Septembernatt</big>}}.}} {{ph|(Insändt).}} <poem> {{em|3}}{{större|S|200}}ilfwerrunden, {{em|3}}blyga måna! wänder du åt jordens frid. {{em|3}}Skön är stunden: {{em|3}}fjerran blåna sekler af en gyllne tid. {{em|3}}Natten breder {{em|3}}ut sin kalla perlduk, lik en smyckad brud. {{em|3}}frid kring eder, {{em|3}}joredens alla trötta söner, — frid af Gud! {{em|3}}Rädd är fången: {{em|3}}winden skaskar tjellens strå och älskarns själ; {{em|3}}men så mången {{em|3}}engel wakar öfwer dygd och oskuld wäl. {{em|3}}Wintern stundar {{em|3}}och anturen sliter blommornas tapet: {{em|3}}Snart hon blundar {{em|3}}näktergalar slå sin ömma drill ej mer: {{em|3}}I de gröna {{em|3}}fält och daslar ej den späda blomman ler. {{em|3\\Löfwen falla: {{em|3}}dagen grånar öfwer stormig lund och wåg. {{em|3}}Winterns kalla {{em|3}}silfwermånar ordna sina stjernors tåg. </poem> 7npj2j55geimmm2svdd197b1y1s87i5