Wikisource svwikisource https://sv.wikisource.org/wiki/Wikisource:Huvudsida MediaWiki 1.39.0-wmf.22 first-letter Media Special Diskussion Användare Användardiskussion Wikisource Wikisourcediskussion Fil Fildiskussion MediaWiki MediaWiki-diskussion Mall Malldiskussion Hjälp Hjälpdiskussion Kategori Kategoridiskussion Tråd Tråddiskussion Summering Summeringsdiskussion Sida Siddiskussion Författare Författardiskussion Index Indexdiskussion TimedText TimedText talk Modul Moduldiskussion Gadget Gadget talk Gadget definition Gadget definition talk 104 43220 503046 378397 2022-07-30T08:21:38Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" /></noinclude><h2 align=center>LIV.<br/> HOS HOLGER NILSSONS.</h2> {{Huvud|||<small>Tisdag 8 november.</small>}} Det var en dag, då det var disigt och tungt väder. Vildgässen hade betat på de stora åkrarna omkring Skurups kyrka och sutto och höllo middagsvila, då Akka kom fram till pojken. »Det ser ut, som om vi skulle få lugnt väder nu en tid,» sade hon, »och jag tänker, att vi kommer att fara över Östersjön i morgon.» — »Jaså,» sade pojken helt kort, för strupen snördes samman på honom, så att han inte kunde tala. Han hade nog ändå hoppats, att han skulle ha blivit löst ur förtrollningen, medan han var kvar i Skåne. »Vi är nog tämligen nära Västra Vemmenhög nu,» sade Akka, »och jag tänkte, att du kanske ville fara hem på en stund. Det kommer att dröja, innan du får se någon av de dina.» — »Det är nog bäst att låta bli,» sade pojken, men det hördes på rösten, att han blev glad över förslaget. — »Om gåskarlen stannar här hos oss, så kan ju ingen olycka ske,» sade Akka. »Jag tycker, att du borde ta reda på hur de har det hemma hos dig. Du kan måhända hjälpa dem på något sätt, fastän du inte blir människa.» — »Ja, det har ni rätt i, mor Akka. Det borde jag ha tänkt på förut,» sade pojken och blev helt ivrig. I nästa ögonblick voro han och förargåsen på väg till Holger Nilssons, och det dröjde inte länge, förrän Akka slog ner bakom stengärdsgården, som gick runt om husmansstället. »Det var besynnerligt, vad allt är sig likt här,» sade pojken och klättrade hastigt upp på gärdsgården för att<noinclude> <references/></noinclude> bzgyuod31cjt6fs7s2vy9uahbhq1ug0 104 43221 503047 378398 2022-07-30T08:24:20Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{Huvud|688|<small>HOS HOLGER NILSSONS</small>|}}</noinclude>kunna se sig omkring. »Jag tycker inte, att det är en dag, sedan jag satt här och såg er komma flygande oppe i luften.» »Jag undrar om din far har en bössa?» sade Akka plötsligt. — »Jo, det har han nog,» sade pojken. »Det var just för bössans skull, som jag stannade hemma i stället för att gå till kyrkan den där söndagen.» — »Då törs jag inte stå här och vänta på dig,» sade Akka. »Det blir bäst, att du kommer och möter oss vid Smygehuk i morgon bittida, så får du bli kvar hemma över natten.» — »Nej, res inte än, mor Akka!» sade pojken och sprang hastigt ner från gärdsgården. Han visste inte hur det kom sig, men han fick en känsla av att det skulle hända vildgåsen eller honom själv något, så att de aldrig skulle råkas mera. »Ni ser nog, att jag är bedrövad, därför att jag inte kan få min rätta skapnad tillbaka,» fortfor han. »Men jag vill säga er, att jag inte ångrar, att jag följde med er i våras. Nej, jag vill hellre aldrig mer bli människa, än att jag inte skulle ha fått göra den resan.» Akka sög in luft ett par gånger, innan hon svarade. »Det är en sak, som jag borde ha talat med dig om förut, men eftersom du inte skulle vända tillbaka till de dina, tyckte jag, att det inte var någon brådska. Det kan ändå aldrig skada att ha det sagt.» — »Ni vet nog, att jag gärna vill göra er till viljes,» sade pojken. — »Om du har lärt dig något gott hos oss, Tummetott, så kanske du inte tycker, att människorna bör vara ensamma på jorden,» sade förargåsen högtidligt. »Tänk på att ni har ett stort land och att ni nog kunde ha råd att lämna några nakna skär och några grunda sjöar och sumpiga mossar och några öde fjäll och avlägsna skogar åt oss fattiga djur, där vi finge vara i fred! I all min tid har jag varit jagad och förföljd. Det vore gott att veta, att det funnes en fristad också för en sådan som jag.» »Nog skulle jag ha varit glad, om jag hade kunnat hjälpa er med detta,» sade pojken, »men jag får väl aldrig någon makt bland människor.» — »Nej, vi står här och<noinclude> <references/></noinclude> 105nxo9ho8xon69rntiy7wu1p6dyqaj 104 43222 503048 378399 2022-07-30T08:26:35Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{Huvud||<small>HOS HOLGER NILSSONS</small>|689}}</noinclude>talar, som om vi aldrig skulle träffas mer,» sade Akka, »och vi kommer väl ändå att mötas i morgon. Nu ska jag fara tillbaka till de mina.» Hon lyfte vingarna, men hon kom åter, strök ett par gånger med näbben uppåt och neråt Tummetott och flög så äntligen sin väg. Det var ljusan dag, men ingen människa rörde sig på gården, så att pojken kunde gå, vart han ville. Han skyndade till kostallet, för hos korna visste han att han skulle få bäst besked. Det såg bedrövligt ut i lagården. I våras hade det funnits tre präktiga kreatur där, men nu stod där bara en enda ko. Det var Majros, och det märktes på henne, att hon längtade efter sina kamrater. Hon hängde med huvudet och hade knappt rört ett strå av maten, som låg framför henne. »Goddag, Majros!» sade pojken och sprang utan fruktan in i båset. »Hur står det till med mor och far? Hur mår katten och gässen och hönsen, och var har du gjort av Stjärna och Gull-Lilja?» När Majros hörde pojkens röst, ryckte hon till, och det såg ut, som om hon skulle ha ämnat stånga honom. Men hon var inte så häftig nu som förr, utan hon gav sig tid att se på Nils Holgersson, innan hon stötte till. Han var lika liten, som när han for sin väg, och han var klädd på samma sätt, men han var sig ändå alldeles olik. Den Nils Holgersson, som hade farit bort i våras, hade haft en tung och långsam gång och släpig röst och sömniga ögon, men den, som kom igen, var lätt och vig, rask i talet och ögon hade han, som lyste och blixtrade. Han hade en så käck hållning, att man måste få respekt för honom, så liten han var, och fastän han inte själv såg glad ut, blev den glad, som såg honom. »Muu,» råmade Majros. »De sade, att du hade blivit annorlunda, men jag har inte kunnat tro det. Välkommen hem, Nils Holgersson, välkommen hem! Det här var den första glada stunden, som jag har haft på aldrig så länge.»<noinclude> <references/></noinclude> 8dpp22drintdtzrn6ygtnofb12jglig 104 43223 503049 378400 2022-07-30T08:28:20Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{Huvud|690|<small>HOS HOLGER NILSSONS</small>|}}</noinclude>— »Tack ska du ha, Majros!» sade pojken och kände sig riktigt glad över att bli så väl mottagen. »Tala nu om hur det står till med far och mor!» »De har inte haft annat än sorger, allt sedan du for din väg,» sade Majros. »Allra värst är det med den dyra hästen, som har stått och ätit hela sommaren. Din far tycker inte, att han vill skjuta den, och inte kan han få den såld. Det är för hästens skull, som både Stjärna och Gull-Lilja har kommit härifrån.» Det var en annan sak, som pojken egentligen ville veta, men han var förlägen att fråga rent ut. Därför sade han: »Mor blev väl allt bra ledsen, när hon fick se, att Mårten gåskarl var bortflugen?» »Jag tror inte, att hon skulle ha sörjt så mycket för gåskarlen, om hon hade vetat hur det gick till, när han for sin väg. Nu klagar hon mest av allt över att det var hennes egen son, som smög sig hemifrån och tog gåskarlen med sig.» »Jaså, hon tror, att jag stal bort gåskarlen?» sade pojken. — »Vad annat skulle hon tro?» — »Far och mor inbillar sig väl, att jag har drivit omkring i sommar som en annan landstrykare.» — »De tänker, att det står illa till med dig,» sade Majros, »och de har sörjt över dig, såsom man sörjer, när det käraste man äger har gått förlorat.» Pojken gick helt hastigt ut ur kostallet, när han hade fått höra detta, och begav sig in i häststallet. Det var litet, men snyggt och fint. Det märktes på allting, att Holger Nilsson hade velat inrätta det så, att nykomlingen skulle trivas. Därinne stod en präktig, grann häst, som riktigt sken av välmåga. »Goddag i stallet!» sade pojken. »Jag har hört, att det ska finnas en sjuk häst här. Det kan väl aldrig vara du, som ser så frisk och välmående ut?» Hästen vände på huvudet och såg noga på pojken. »Är du sonen i huset?» sade han. »Jag har hört mycket ont om honom. Men du har ett så gott utseende, att jag aldrig skulle tro, att du<noinclude> <references/></noinclude> o3hhjafe6qx44yrcagmogfaat8zd7xk 104 43224 503050 378401 2022-07-30T08:30:17Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{Huvud||<small>HOS HOLGER NILSSONS</small>|691}}</noinclude>vore han, om jag inte visste, att han har blivit förvandlad till en pyssling.» — »Jag vet nog, att jag har lämnat ett dåligt namn efter mig här på gården,» sade Nils Holgersson. »Min egen mor tror, att jag gav mig av som en tjuv, men det kan göra detsamma, för jag ska inte dröja länge hemma. Innan jag går, vill jag i alla fall höra vad det är, som fattas dig.» »Skada, att du inte stannar,» sade hästen, »för jag känner på mig, att vi skulle ha blivit goda vänner. Med mig är det inte något annat fel, än att jag har fått något i foten, en knivsudd, eller vad det kan vara. Den sitter så väl gömd, att doktorn inte har kunnat finna den, men den sticker och sticker, så att jag rakt inte kan gå. Om du ville tala om för Holger Nilsson vad som fattas mig, så tror jag, att han lätt kunde hjälpa mig. Jag skulle bli glad att kunna göra nytta för mig. Jag riktigt skäms att stå och äta utan att arbeta.» »Det var väl, att du inte har någon riktig sjukdom,» sade Nils Holgersson. »Jag får försöka ställa så, att du blir botad. Det gör dig väl ingenting, om jag tar och ritar litet med min kniv här på din hov?» Nils Holgersson var nätt och jämnt färdig med hästen, när han hörde röster på gården. Han sköt upp stalldörren litet på glänt och såg ut. Det var far och mor, som kommo gående från vägen upp till huset. Det syntes tydligt, att de voro tyngda av bekymmer. Mor hade fått många fler rynkor i ansiktet än förut, och fars hår hade grånat. Mor gick och talade med far om att han borde försöka få ett lån av hennes svåger. »Nej, jag vill inte låna mer pengar,» sade far, just då han gick förbi stallet. »Ingenting är så svårt som att vara skuldsatt. Det är bättre att sälja stugan.» — »Jag skulle inte ha så mycket emot, att vi gör oss av med den,» sade mor, »om det inte vore för pojkens skull. Men vart ska han ta vägen, om han kommer hem en dag, fattig och eländig, som man kan förstå att han ska vara, och vi inte finns här?» — »Ja, du har ju rätt i detta,»<noinclude> <references/></noinclude> o2vk3bsvxbjeqjtgsuqye8ga3sci0h7 104 43225 503051 378402 2022-07-30T08:32:08Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{Huvud|692|<small>HOS HOLGER NILSSONS</small>|}}</noinclude>sade far, »men vi får väl be dem, som kommer efter oss, att de tar vänligt emot honom och talar om för honom, att han är välkommen till oss. Vi ska inte säga ett ont ord, hurudan han än är. Ska vi, mor?» — »Ånej då! Om jag bara hade honom här tillbaka, så att jag visste, att han inte behövde svälta och frysa ute på vägarna, skulle jag inte fråga efter något annat.» När far och mor hade sagt detta, gingo de in, och pojken kunde inte höra mera av deras samtal. Han blev allt mycket glad och rörd, när han hörde, att de hyste så stor kärlek för honom, fastän de trodde, att han hade kommit på avvägar, och han skulle ha velat skynda fram till dem. »Men det blir kanske än större sorg för dem, om de får se mig sådan, som jag nu är,» tänkte han. Medan han stod och tvekade, kom ett åkdon och stannade vid grinden. Pojken hade så när ropat till av förvåning, för de, som stego ur och gingo in på gården, kunde inte vara några andra än Åsa gåsapiga och hennes far. De höllo varandra i hand, när de vandrade upp till huset. De kommo så stilla och allvarliga, men med en vacker glans av lycka i ögonen. När de voro ungefär mittpå gården, hejdade Åsa gåsapiga sin far och sade till honom: »Ni kommer väl ihåg, far, att ni inte får säga något till dem om träskon eller om gässen eller om pysslingen, som var så lik Nils Holgersson, att om det inte var han själv, måtte den ändå ha haft något att göra med honom.» — »Nej, för all del,» sade Jon Assarsson. »Jag ska bara säga, att du fick god hjälp av deras son flera gånger, medan du gick och sökte efter mig, och att vi därför har kommit hit för att fråga om vi inte kan göra dem någon tjänst tillbaka, nu när jag har blivit burgen karl och har mer, än jag behöver, genom gruvan, som jag fann däroppe.» — »Ja, jag vet nog, att du kan lägga dina ord väl,» sade Åsa. »Det var bara det där enda, som jag ville att du inte skulle säga.» {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> by6su7knr2j4d4ykchn7avqae8kidyv 104 43226 503053 378403 2022-07-30T08:37:21Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{Huvud||<small>HOS HOLGER NILSSONS</small>|693}}</noinclude>De gingo in i stugan, och pojken skulle bra gärna ha velat höra vad de talade om därinne, men han vågade sig inte ut på gårdsplanen. Det gick inte särdeles lång tid, förrän de kommo ut igen, och då följde far och mor med dem ner till grinden. Det var märkvärdigt, hur glada de nu voro. Det såg ut, som om de hade fått nytt liv. När de främmande voro borta, stodo far och mor kvar vid grinden och sågo efter dem. »Ja, nu bryr jag mig inte om att vara bedrövad mer,» sade mor, »sedan jag har fått höra så mycket gott om Nils.» — »Det var kanske inte så mycket, som de berättade om honom,» sade far betänksamt. — »Var det inte nog, att de kom särskilt resande för att säga, att de ville hjälpa oss, därför att vår Nils hade gjort dem stora tjänster? Jag tycker, att du skulle ha tagit emot deras anbud, jag, far.» — »Nej, mor. Jag vill inte ta emot pengar av någon varken som skänk eller lån. Jag vill göra mig fri från skulderna nu för det första, och sedan ska vi arbeta oss opp igen. Vi är inte så lastgamla än, du mor.» Far riktigt skrattade, när han sade detta. »Jag tror, att du tycker det blir roligt att sälja det här stället, som vi har lagt ner så mycket arbete på,» sade mor. — »Du förstår allt varför jag skrattar,» sade far. »Det var detta, att pojken hade gått förlorad, som tyngde ner mig så, att jag har varit alldeles maktlös, men nu, när jag vet, att han lever och har artat sig väl, så ska du få se, att Holger Nilsson ännu duger till något.» Mor gick in i stugan, men pojken fick brått att krypa undan in i en vrå, för far kom till stallet. Han gick in i spiltan till hästen och tog, som han brukade, upp foten för att försöka upptäcka vad det var för ett fel med den. »Vad är detta?» sade far, för han såg, att det stod några bokstäver inristade på hoven. »Ta ut järnet ur foten!» läste han och såg sig omkring undrande och spörjande, men började i alla fall titta och känna på hovens undersida. »Där tror jag sannerligen att det sitter något vasst,» mumlade han om en stund. {{Tomrad}}<noinclude> <references/> {{sidfot|<small>28. — <i>Nils Holgerssons resa.</i> II.</small>||}}</noinclude> 3hg0tlanlye7a69d7u13rcgk1oza1c3 104 43227 503052 378404 2022-07-30T08:34:26Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{Huvud|692|<small>HOS HOLGER NILSSONS</small>|}}</noinclude>Medan far sysslade med hästen, och pojken satt undankrupen i stallvrån, hände det, att det kom annat främmande till gården. Det förhöll sig nämligen så, att när Mårten gåskarl var så nära sitt forna hem, hade han rakt inte kunnat motstå lusten att visa hustru och barn för de gamla kamraterna på husmansstället, utan helt enkelt tagit Dunfin och gässlingarna med sig och farit i väg. Det fanns ingen människa ute på gården hos Holger Nilssons, när gåskarlen kom fram. Han slog ner i allsköns trygghet och gick lugnt omkring och visade Dunfin hur präktigt han hade haft det, då han ännu var en tamgås. När de hade besett hela gårdsplanen, märkte han, att dörren till kostallet stod öppen. »Titta hit ett ögonblick!» sade han, »så får ni se hur jag bodde förr i världen! Det var annat än att hålla till i träsk och kärr, som vi nu gör.» Gåskarlen stod på tröskeln och såg inåt kostallet. »Det finns ingen människa här,» sade han. »Kom, Dunfin, så får du se på gåskätten! Var inte rädd! Det är inte det minsta farligt.» Härpå gingo gåskarlen, Dunfin och alla sex ungarna raka vägen in i gåskätten för att se i vilken ståt och härlighet den store vite hade levat, innan han gav sig i lag med vildgäss. »Jo, så hade vi det. Där var min plats, och där stod mathon, som alltid var fylld med havre och vatten,» sade gåskarlen. »Vänta, det finns litet mat i den nu med!» Och därmed rusade han bort till hon och började sörpla i sig havre. Men Dunfin var orolig. »Låt oss gå ut igen!» sade hon. — »Bara ett par korn till!» sade gåskarlen. I detsamma upphävde han ett skrik och skyndade mot utgången. Men det var för sent. Dörren smällde igen, matmor stod utanför och lade på kroken, och där voro de instängda! Far hade dragit ut ett vasst järnstycke ur Svartens fot och stod helt förnöjd och smekte sin häst, då mor<noinclude> <references/></noinclude> g8xjm94q2k3rc6dwr6rp1dwg8jmag2n 104 43228 503054 378405 2022-07-30T08:40:19Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{Huvud||<small>HOS HOLGER NILSSONS</small>|695}}</noinclude>skyndade in i stallet. »Kom, far, och se vad jag har gjort för en fångst!» sade hon. — »Nej, vänta, mor! Titta först hit!» sade far. »Nu har jag fått reda på vad som fattades hästen.» — »Jag tror, att lyckan börjar vända åter till oss,» sade mor. »Tänk du, att den stora gåskarlen, som försvann i våras, måtte ha följt med vildgässen! Han har kommit tillbaka hit i sällskap med sju vildgäss. De gick in i gåskätten, och jag har stängt in dem där allihop.» — »Det var då märkvärdigt,» sade Holger Nilsson. »Och vet du, mor, att det bästa med detta är, att vi inte mer behöver tro, att pojken tog gåskarlen med sig, när han gick hemifrån.» — »Ja, det har du rätt i, far. Men jag är rädd för att vi blir tvungna att slakta dem nu i kväll. Vi har Mårtensgås om ett par dar, och vi får skynda oss, om vi ska hinna att få in dem till sta’n.» — »Jag tycker, att det är rent synd att slakta gåskarlen, när han har kommit hem till oss med så stort följe,» sade Holger Nilsson. — »Om det vore andra tider, skulle han få leva, men när vi själva ska flytta härifrån, kan vi ju inte behålla gässen.» — »Ja, det är sant, det.» — »Kom med och hjälp mig att bära in dem i stugan!» sade mor. De gingo sin väg och ett par ögonblick därefter såg pojken hur far kom med Dunfin och Mårten gåskarl, en under vardera armen, och gick in i huset i sällskap med mor. Gåskarlen ropade: »Tummetott, kom och hjälp mig!» som han brukade, när han var i fara, fast han inte kunde veta, att pojken fanns i närheten. Nils Holgersson hörde honom nog, men han stod kvar i stalldörren i alla fall. Han dröjde inte därför, att han visste, att det skulle vara bra för honom själv, att gåskarlen bleve lagd på slaktbänken — det kom han inte en gång ihåg i det ögonblicket —, utan därför, att om han skulle kunna rädda gåskarlen, måste han visa sig för far och mor, och för detta hade han en stor motvilja. »De har det ju svårt nog ändå,» tänkte han. »Ska jag behöva göra dem en sådan sorg?» {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 1cx52msc7lp703t40m1o7alirqygpcg 104 43229 503055 378406 2022-07-30T08:42:26Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{Huvud|696|<small>HOS HOLGER NILSSONS</small>|}}</noinclude>Men när dörren var stängd om gåskarlen, kom det liv i pojken. Han rusade i väg över gårdsplanen, hoppade upp på ekbrädan framför ingångsdörren och sprang in i förstugan. Här strök han av sig träskorna av gammal vana och närmade sig dörren. Men det bar honom alltjämt så emot att visa sig för far och mor, att han inte orkade lyfta handen för att knacka. »Det är Mårten gåskarl det gäller,» tänkte han då, »han, som har varit din bästa vän, allt sedan du stod här sist.» Och i ett ögonblick påminde han sig allt, vad han och gåskarlen hade gått igenom på frusna sjöar och stormigt hav och bland farliga rovdjur. Hjärtat svällde av tacksamhet och kärlek, och han övervann sig själv och slog på dörren. »Var det någon, som ville in?» sade far och öppnade. »Mor, ni får inte röra gåskarlen!» ropade pojken, och med detsamma gåvo gåskarlen och Dunfin, som lågo bundna på en bänk, till ett glädjeskrik, så att han hörde, att de ännu voro vid liv. Den, som också gav till ett glädjeskrik, det var mor. »Nej, vad du har blivit stor och grann!» ropade hon. Pojken hade inte kommit in i stugan, utan stod kvar på tröskeln liksom en, som inte är säker på hur han skall bli mottagen. »Gud vare tack och lov för att jag har dig här igen!» sade mor. »Kom in! Kom in!» — »Välkommen ska du vara!» sade far, och inte ett ord mer kunde han få fram. Men pojken dröjde ännu på tröskeln. Han kunde inte förstå, att de blevo så glada åt honom, sådan, som han var. Men så kom mor och slog armarna om honom och drog honom in i rummet, och då märkte han hur det var fatt. »Mor och far, jag är stor, jag är människa igen!» ropade han. {{Linje|8em}} {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 393by4j19bgg4btbqpeot01kson4v5b 104 43230 503056 378408 2022-07-30T08:44:32Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" /></noinclude><h2 align=center>LV.<br/> AVSKED FRÅN VILDGÄSSEN.</h2> {{Huvud|||<small>Onsdag 9 november.</small>}} Pojken steg upp före dager nästa morgon och vandrade neråt kusten. Han stod på stranden ett stycke öster om Smyge fiskeläge, innan det ännu var riktigt ljust. Han var alldeles ensam. Han hade varit inne i kätten hos Mårten gåskarl och försökt att väcka honom. Men den store vite hade inte velat ge sig av hemifrån. Han hade inte sagt ett ord, bara stuckit in huvudet under vingen och somnat om. Det såg ut att bli en härlig och klar dag. Det var nästan lika så vackert väder som den vårdagen, då vildgässen hade kommit över till Skåne. Havet bredde ut sig lugnt och orörligt. Luften var i stillhet, och pojken tänkte på vilken god överresa vildgässen skulle få. Han själv var ännu i ett slags yrsel. Än tänkte han sig som tomte och än som människa. När han såg en stengärdsgård utmed vägen, var han rädd att gå vidare, innan han hade övertygat sig om att det inte låg något rovdjur och lurade bakom den. Och strax därpå skrattade han åt sig själv och gladde sig åt att han var lång och stor och stark och inte behövde vara rädd för någonting. När han kom till kusten, ställde han sig, så stor han var, ytterst på strandbrädden, för att vildgässen skulle se honom. Det var en stor flyttningsdag. Det ljöd oupphörligt locktoner uppifrån luften. Han smålog för sig själv, när han tänkte på att ingen såsom han hade reda på vad det var, fåglarna ropade till varandra. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> qyi91cg4lvcd6vumruzezyedryb4h14 104 43231 503057 378409 2022-07-30T08:46:13Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{Huvud|698|<small>AVSKED FRÅN VILDGÄSSEN</small>|}}</noinclude>Nu kommo också vildgäss flygande. Den ena stora flocken följde den andra. »Bara det inte är mina gäss, som far bort utan att säga farväl till mig!» tänkte han. Han ville bra gärna tala om för dem hur allt hade gått till och visa dem, att han var människa igen. Det kom en flock, som flög raskare och skrek ljudligare än de andra, och det var något, som sade honom, att denna flocken måste det vara. Men han kunde inte känna igen den så säkert, som han skulle ha gjort dagen förut. Flocken saktade farten och for fram och tillbaka längs med kusten. Då begrep pojken, att det var den rätta. Han kunde bara inte förstå varför vildgässen inte slogo ner bredvid honom. Det var då omöjligt, att de inte skulle se honom, där han stod. Han sökte uppge en lockton, som skulle kalla ner dem till honom. Men tänk, att tungan ville inte! Han kunde inte få fram det rätta ljudet. Han hörde Akka ropa uppe i luften, men han förstod inte vad hon sade. »Vad är detta? Har vildgässen bytt om språk?» undrade han. Han vinkade åt dem med sin luva, och han sprang utmed stranden och ropade: »Här är jag, var är du?» Det såg ut, som om detta bara skulle skrämma dem. De höjde sig och foro utåt havet. Då förstod han äntligen! De visste inte, att han var en människa. De kände inte igen honom. Och han kunde inte kalla dem till sig, därför att en människa inte kan tala fåglarnas språk. Han kunde inte tala det, och inte heller kunde han förstå det. Fastän pojken var så glad åt att vara löst ur förtrollningen, tyckte han, att det var bittert, att han på detta sättet hade blifvit skild från sina goda kamrater. Han satte sig ner i sanden och slog händerna för ansiktet. Vad tjänade det mer till att se efter dem? Men strax därpå hörde han brus av vingar. Den gamla mor Akka hade känt det tungt att fara från Tummetott,<noinclude> <references/></noinclude> 2czknltsnbm0oid79bkk3rbb0mxjz23 104 43232 503058 378410 2022-07-30T08:48:09Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{Huvud||<small>HOS HOLGER NILSSONS</small>|699}}</noinclude>och hon hade vänt tillbaka än en gång. Och nu, då pojken satt stilla, vågade hon att fara honom närmare. Plötsligt hade väl något öppnat hennes ögon för vem han var. Hon slog ner på udden tätt bredvid honom. Pojken ropade till av glädje och tog den gamla Akka i sin famn. De andra vildgässen ströko näbbarna mot honom och trängdes omkring honom. De kacklade och pratade och sade honom all sin hjärtliga lyckönskan, och han talade också till dem och tackade dem för den underbara resan, som han hade fått göra i deras sällskap. Men på en gång blevo vildgässen underligt stilla och drogo sig bort från honom. Det var, som om de ville säga: »Ack, han är en människa! Han förstår inte oss, vi förstår inte honom.» Då reste sig pojken och gick fram till Akka. Han smekte och klappade henne. Detsamma gjorde han med Yksi och Kaksi, Kolme och Neljä, Viisi och Kuusi, de gamla, som hade varit med från första början. Därpå gick han över stranden mot land, för han visste ju, att fåglarnas sorg aldrig varar länge, och han ville skiljas från dem, medan de ännu voro bedrövade över att de hade mistat honom. När han hade kommit upp för strandvallen, vände han sig om och betraktade de många fågelflockarna, som foro ut över havet. Alla skreko fram sina locktoner, endast en vildgåsflock for tyst framåt, så länge som han kunde följa den med blickarna. Men fylkingen var jämn och välordnad och farten god, och vingslagen voro starka och kraftiga. Och pojken kände en sådan längtan efter de bortflygande, att han nära nog önskade att återigen vara Tummetott, som kunde rida över land och hav med en vildgåsflock. {{linje|12em}} {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> ewy2xyrgn5w67zervnywjbpwgu21jtq 104 43233 503059 378411 2022-07-30T08:50:45Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" /></noinclude><big><center>{{sp|INNEHÅLL.}}</center></big> {|style="margin: 1em auto 1em auto;" width=400px |- |align=right|22.||[[Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige/22|Karrs och Gråfälls saga]]||align=right|265 |- |align=right|23.||[[Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige/23|Den sköna lustgården]]||align=right|302 |- |align=right|24.||[[Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige/24|I Närke]]||align=right|319 |- |align=right|25.||[[Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige/25|Islossningen]]||align=right|339 |- |align=right|26.||[[Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige/26|Arvskiftet]]||align=right|344 |- |align=right|27.||[[Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige/27|I Bergslagerna]]||align=right|349 |- |align=right|28.||[[Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige/28|Järnverket]]||align=right|357 |- |align=right|29.||[[Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige/29|Dalälven]]||align=right|373 |- |align=right|30.||[[Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige/30|Brorslotten]]||align=right|384 |- |align=right|31.||[[Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige/31|Valborgsmässoafton]]||align=right|402 |- |align=right|32.||[[Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige/32|Vid kyrkorna]]||align=right|412 |- |align=right|33.||[[Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige/33|Översvämningen]]||align=right|416 |- |align=right|34.||[[Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige/34|Sagan om Uppland]]||align=right|429 |- |align=right|35.||[[Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige/35|I Uppsala]]||align=right|435 |- |align=right|36.||[[Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige/36|Dunfin]]||align=right|453 |- |align=right|37.||[[Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige/37|Stockholm]]||align=right|467 |- |align=right|38.||[[Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige/38|Gorgo, örnen]]||align=right|483 |- |align=right|39.||[[Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige/39|Fram över Gästrikland]]||align=right|496 |- |align=right|40.||[[Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige/40|En dag i Hälsingland]]||align=right|506 |- |align=right|41.||[[Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige/41|I Medelpad]]||align=right|520 |- |align=right|42.||[[Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige/42|En morgon i Ångermanland]]||align=right|532 |- |align=right|43.||[[Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige/43|Västerbotten och Lappland]]||align=right|541 |- |align=right|44.||[[Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige/44|Åsa gåsapiga och lille Mats]]||align=right|559 |- |align=right|45.||[[Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige/45|Hos lapparna]]||align=right|578 |- |align=right|46.||[[Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige/46|Mot söder! Mot söder!]]||align=right|592 |- |align=right|47.||[[Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige/47|Sägner från Härjedalen]]||align=right|610 |- |align=right|48.||[[Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige/48|Värmland och Dalsland]]||align=right|621 |- |align=right|49.||[[Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige/49|En liten herrgård]]||align=right|629 |- |align=right|50.||[[Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige/50|Skatten på skäret]]||align=right|641 |- |align=right|51.||[[Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige/51|Havssilver]]||align=right|650 |- |align=right|52.||[[Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige/52|En stor herrgård]]||align=right|658 |- |align=right|53.||[[Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige/53|Resan till Vemmenhög]]||align=right|682 |- |align=right|54.||[[Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige/54|Hos Holger Nilssons]]||align=right|687 |- |align=right|55.||[[Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige/55|Avsked från vildgässen]]||align=right|697 |} {{linje|8em}}<noinclude> <references/></noinclude> armrr4906xaeaeyp8z46nn98klz6c8d 104 122031 503013 429372 2022-07-29T15:28:34Z Språka 8257 /* Validerad */ #molkom2022 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Språka" />{{c|<u>11</u>}}</noinclude>hörde. Hemmansägaren var en myndig man i sin ort och hade en tid varit nämndeman. Många av sockenborna kommo till honom för att få råd, och hans ord gällde mycket. När nu något var i olag eller nämndemannen eljest tyckte, att han borde visa sin myndighet, plägade han säga: »Vad är det här för ordning?» och tillade: »Vet ni inte vem jag är? Jag är Petter Svensson i Söderby»; så hette nämligen han själv och hans gård. Staren, som ofta hörde dessa ord, hade icke svårt att lära sig dem. Detta kom honom en gång väl till pass. [[Fil:50 småhistorier - Den talande staren.png|ramlös|höger|"Den talande staren'' illustration av Jenny Nyström]] Nämndemannen sjuknade och dog. Arvingarna togo hand om huset, men staren brydde de sig ej mycket om. Så hände, att fågeln kom lös och flög ut i bygden. Där slöt han sig till en flock andra fåglar, som voro hemmastadda i fria luften. Men det gick ej bättre, än att allasamman fastnade i en fågelfängares nät. Snart kom denne för att se efter sin fångst. Han tog nu den ena fågeln efter den andra och vred om halsen på honom. Men när han sträckte ut handen för att taga staren, skrek denne, alldeles som om han vetat huru han bäst skulle frälsa sitt liv: »Vad är det här för ordning?» Fågelfängaren blev nu mycket förvånad, och ännu mer ökades förvåningen, då staren tillade: »Vet ni inte vem jag<noinclude> <references/></noinclude> 6s59bc90ssw8smk3a1euw537h46m4yp 104 128536 503033 440605 2022-07-29T21:32:33Z Thuresson 20 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" /></noinclude><h2 align="center" style="border-bottom:none;">XIV.</h2> Fiskar-Anders fick denna tid dubbla hemligheter att bevara, och han hade nog sina tankar för sig själf, när han tog emot de olika brefven och lämnade dem ifrån sig åt postbudet. Men han sade sig själf, att en slant var god att ha, isynnerhet den man fick i hemlighet. Då behöfde gumman inte räkna och bråka, som hon gjorde med det han fick för fisken. Något skulle väl en ärlig karl ha till en sup eller en tugga snus. Att det kunde ligga en fara för honom själf i detta maskopi, anade fiskar-Anders, och för att ingenting behöfva veta, gjorde han heller inga frågor. Tog bara brefven och slantarna och gjorde, som han blifvit befalld. Genom det att posten gick så sällan, blef i alla händelser förtjänsten icke stor, och något extra vankades icke hvar dag. Med det att posten kom så sällan, hängde också tillsammans, att den, som då för tiden<noinclude> <references/></noinclude> 2iz3lyo3nldx2r9bhqv78ozb20fd0cn 104 128537 503034 440606 2022-07-29T21:33:31Z Thuresson 20 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{c|— 159 —}}</noinclude>mottagit ett bref, nog tog rundlig tid på sig, innan han kom sig för att besvara det. Också började trädens blad gulna, och ute på åkern stod hafren i skyl, innan gamla hennes nåd på Malmhyttan lät någon på Skogaholm ana, att dotterdotterns bref kommit henne i handom. Saken var äfven den, att den gamla frun fann brefvet svårt nog att besvara. »Man bör icke lägga sig i andras giftermål, däraf skördar man endast otack samt råkar i förtret och än värre calamiteter,» var en maxim, hvilken hon städse plägat uttala, och hvilken hon i hela sitt lif obrottsligt hållit. Att nu på gamla dagar tränga sig mellan barken och trädet var henne mycket emot. Å andra sidan erkände hon ju, trots allt, att hon dock var flickans rätta mormor, och sina barns äktenskap, såväl söners som döttrars, hade hon städse plägat utan hänsyn till ofvan nämnda gyllene lefnadsregel både ordna och besluta öfver. Den ende, som i sin tid förmått öfvervinna hennes makt, var — som hon heller aldrig kunnat glömma — just Magnus Brandt, hvilken mycket mot den gamlas vilja blifvit gift med hennes äldsta dotter. Därför hade hon såväl mot honom som mot hans barn känt sig främmande, och denna känsla gjorde, att hon nästan betraktade dem som bipersoner inom familjen, med hvilka hon till sin egen<noinclude> <references/></noinclude> 69efupgvruh9csolqezv4f1hqqyt8d8 104 128539 503035 440608 2022-07-29T21:34:27Z Thuresson 20 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{c|— 160 —}}</noinclude>lycka, helst då hennes egen dotter var död och borta, strängt taget icke behöfde taga någon befattning. Men den gamla frun hade därjämte i detta som i andra fall sitt hufvud för sig, och att förutsäga hur hon skulle komma att handla i en viss gifven sak, hörde till omöjligheterna. Många hade försökt sådant, men ingen hade hittills lyckats. Otaliga voro också historierna om de öfverraskningar, hvilka hon i dylika fall beredt släkten. Nu var saken den, att Cecilias bref hade tilltalat den gamla. Dess klara, enkla ton, fri från alla öfverdrifter och allt, som kunde kallas känslosamhet, hade väckt genklang hos mormodern, hvilken eljest icke var lätt att göra till lags. Att flickan så resolut vändt sig till henne själf, väckte hos den gamla frun öfvertygelsen, att Cecilia var en kvinna med urskiljning och förstånd. Bara att flickan vågat skrifva på egen hand och därtill skrifva till henne, slog an på mormodern som något ovanligt tappert och modigt. Sådant kunde icke lämnas ur räkningen, när svar skulle afgifvas. Därför dröjde gamla hennes nåd på Malmhyttan länge med att bestämma sig. Hur hon skulle handla och svara öfvervägdes omständligt och noga. »Så hux flux blir väl inte<noinclude> <references/></noinclude> f8buiv60ttd3gjfi86u2rh2vnpi952e 104 128540 503036 440609 2022-07-29T21:35:30Z Thuresson 20 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{c|— 161 —}}</noinclude>bröllopet,» resonerade hennes nåd, »och att lära sig vänta är nyttigt för ungdomen.» Men när till sist det efterlängtade brefvet afsändes, var det vänligt och kort, nämnde klokt och försiktigt ingenting om, ens att Cecilia skrifvit, ännu mindre om innehållet i hennes bref. Mormodern sände sin dotterdotter endast en enträgen bjudning att snarast möjligt göra ett besök på Malmhyttan och stanna där någon tid samt slöt med vänliga och formella hälsningar till söta far och syster, hvilka på detta sätt under några veckor skulle nödgas umbära Cecilias sällskap och hjälp i hemmet. När Cecilia mottagit detta bref, klarnade hennes ansikte för första gången under denna långa tid. Icke ett ord fanns där, som kunde tagas ens som antydan om ett löfte. Mycket väl kunde hon tänka sig att mormodern skrifvit så, endast för att få tillfälle att inverka på henne och förmå henne böja sig för faderns vilja. Men så läste icke Cecilia brefvet. I själfva dess ton låg något, som gjorde henne lugn, något kärft vänligt och på samma gång nästan moderligt. Därför kände Cecilia vid läsandet af detta bref, som om en stark hand fattat hennes och lofvat henne stöd. Och hennes instinkt sade henne att just det, att mormodern dels låtit henne vänta så länge,<noinclude> <references/></noinclude> b2msc2db90vwhyhrox6kx8tgr11ai7v 104 128541 503037 440610 2022-07-29T21:36:21Z Thuresson 20 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{c|— 162 —}}</noinclude>dels icke med ett ord omnämnt hennes egen skrifvelse, var ett godt tecken. Magnus Brandt mottog brefvet till läsning samma afton, medan han och döttrarna sutto vid kvällsbordet. Han påsatte glasögonen, hvilka han måst anskaffa, då hans ögon under de sista åren blifvit svaga, och läste betänksamt igenom det hela. När han läst alltsammans två gånger, sköt han papperet tillbaka till dottern, afslutade hastigt måltiden och steg upp från bordet. Först sedan fadern gått in till sig, lät Cecilia systern läsa hvad mormodern skrifvit. Full af stridiga tankar läste Karin i sin tur detta bref, hvilket dröjt så länge och, när det nu kom, innehöll helt annat, än hvad någon af systrarna kunnat ana. — Tror du, far låter dig resa? sade Karin eftertänksamt. — Far kan nog icke säga nej, sade Cecilia småleende. Hon smålog, emedan hon visste, hur mäktig mormodern var, och att ingen i släkten gärna motsatte sig hennes vilja. Dock låg ingenting af triumf i hennes röst, som skulle hon gladt sig åt att med kvinnlig förslagenhet ha besegrat fadern. Hennes ansiktsuttryck var blott lugnt och fast som på den, hvilken tagit de första<noinclude> <references/></noinclude> blj9jxn75uo90swoi9b3z48q804p59y 104 128544 503038 440613 2022-07-29T21:37:10Z Thuresson 20 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{c|— 163 —}}</noinclude>stegen för att gå sin egen väg och är besluten att fortsätta. — Kommer du aldrig hem mer? var Karins andra fråga. — Hvad vet jag? blef svaret. Har någon frågat mig om, hvad jag vill, eller hvad som skall ske? Jag reser, för att jag icke kan annat. Råda öfver mig själf får jag aldrig. Detta var mer, än hvad Karin kunde fatta, och för första gången i sitt lif fick hon en aning om, hur olika människors naturer äro, och hur olika vägar de därför måste gå. Känslan af, hur starkt hon själf var bunden, och hur lycklig hon därigenom var, kom öfver henne, och tyst frågade hon ånyo: — Är det det bästa du vet att råda öfver sig själf? Cecilia måste se på systern, när hon uttalat dessa ord. Så varmt och stilla ljöd hennes stämma, en sådan skygg glans kom plötsligt öfver hennes drag, som hade hela ansiktet lysts upp af ett ljus, hvilket kom inifrån. Undrande öfver systerns ord, strök hon stilla Karin öfver håret. — Du drömmer ännu, sade hon. Och Karin kunde ingenting svara henne. Följden af detta bref blef emellertid, att Cecilia några dagar senare, försedd med en väl<noinclude> <references/></noinclude> 9fyjaygnfwnh1h6mxyaanqqmuelit9d 104 128545 503039 440614 2022-07-29T21:38:03Z Thuresson 20 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{c|— 164 —}}</noinclude>packad reskoffert, innehållande allt af kläder och kvinnliga prydnader, som i hemmet sällan kom i bruk, samt en reskassa, afsedd för drickspenningar och småutgifter, en höstmorgon i oktober afreste för att göra besök hos mormodern, hvilken hon ej sett, sedan hon var barn. Magnus Brandt var till och med glad att så skedde, och vid afresan sade han till dottern: — Kom ihåg, att med din mormoder kan du tala om allt, hvad du vill. Hon har hjärtat på rätta stället, om man bara förstår sig på henne. Hvarför hon just nu inbjudit dig, vet jag ej. Men jag anar, att hon erfarit något om de planer, som stå i förbindelse med din framtid. Lyssna därför till hennes råd. Och kom åter med vilja och mod att göra det rätta. Då går allt bra. Cecilia hörde dessa faderns ord, och hon sträfvade fåfängt att synas lugn. Skygg för att gifva och mottaga smekningar hade hon alltid varit. Och i detta ögonblick kände hon denna egenskap som en olycka för sig själf, ja nästan som ett lyte. Medan fadern talade, hade hon mött Karins blick, och då hon däri tyckte sig läsa något, som liknade en förebråelse, blef det henne med ens så bittert och tungt att veta, att hon nu stod här för att säga farväl, kanske<noinclude> <references/></noinclude> 6ih1n4m39p6dgj2z2558j7oh9ev1h4g 104 128546 503040 440615 2022-07-29T21:38:56Z Thuresson 20 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{c|— 165 —}}</noinclude>på helt annat sätt, än fadern anade eller ens någonsin skulle få veta. Känslan för fadern, som varit det högsta för henne, denna inrotade vördnadskänsla, med hvilken hon kämpat så tungt och så ensam, innan hennes beslut mognat, kom öfver henne med sådan kraft, att hon helst velat kasta sig om faderns hals, gråta ut hos honom och säga honom allt. Men hon förmådde det icke. Den värme, som låg bunden inom henne, löste sig icke så lätt, och själfbevarelseinstinkten befallde henne äfven att vara hård nu för att icke en gång senare helt förhärdas. Med återhållen rörelse räckte hon fadern sin hand och sade vemodigt: — Jag vill göra, hvad som är rätt, far. Det vill jag. Kunde man bara veta det alltid? Magnus Brandt höll dottern om båda armarna och såg in i hennes ansikte. — Nånå! genmälde han med ett försök att skämta. Vi skiljas väl icke för lifvet. — Nej, nej, svarade dottern, och sprang hastigt upp i den gamla sufflettvagnen, som väntade. Karin satt där redan för att följa systern till stora landsvägen, där ägorna togo slut. Så for Cecilia Brandt bort från sin faders gård, bort från den plats, där hon haft det så ondt och så godt, den enda plats hon riktigt<noinclude> <references/></noinclude> h3fqpo93o19kaudpt7nv3vv5dwapkoo 104 128547 503041 440616 2022-07-29T21:40:03Z Thuresson 20 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{c|— 166 —}}</noinclude>kände på hela jorden. Våldsamt ryckt loss och utkastad i världen kände hon sig. Ingen annan hade hon att förtro sig åt än en syster, hvilken hon vant sig betrakta som ett barn, och inte ens åt henne kunde hon förtro sig så, som hon velat. När nu vagnen kom fram till allégrinden, vände hon sig om och såg i en sista blick sitt hem genom den långa raden af aflöfvade träd. I samma ögonblick började regn falla, och Johan måste hoppa ned från kuskbocken för att slå upp suffletten. Som om hon trott sig vara ensam, kröp Cecilia samman i sitt hörn och slöt ögonen. När Karin efter en stund lade sin hand på hennes för att taga afsked, spratt hon till, som hade hon blifvit väckt ur en djup sömn. Utan ord kysste hon systern till farväl, och från dikesrenen, där Karin stod kvar, såg hon blott vagnen, som rullade bort i regnet, hvilket föll allt stridare öfver den blöta stubbåkern, svepande som ett moln kring skogen, där vagnen försvann. Cecilia böjde sig icke ens ut ur suffletten för att vifta farväl. Inhöljd i sin täta kappa, gick Karin i den tidiga gryningen långsamt hemåt. Medan regnet vätte hennes unga kinder, kände hon sig lättare till sinnes, och för andra gången kom hon att tänka på, hur lyckligt det var, att patron Skottes<noinclude> <references/></noinclude> o0vt4eve0ao1vj933t0huoyfexg6gbt 104 128548 503042 440617 2022-07-29T21:40:30Z Thuresson 20 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{c|— 167 —}}</noinclude>val fallit på systern och icke på henne själf, hon, som icke visste, hvem hon älskade högst, fadern eller den man, vid hvilken hon fäst sitt hjärta. Och medan Karin tänkte på detta, log hon och tänkte: Så grym kan Gud icke vara, att Han ställer en människa inför ett sådant val. {{linje|4em}} {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> r3v1lqh09njo645txsejd6tti1cb3uu 104 128831 503044 441190 2022-07-29T21:55:21Z Thuresson 20 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|95}}</noinclude>bart, att han blifvit förstörd för mycket lång tid tillbaka, och är således föga förhoppning om att han skall återfinnas. <h4 align="center">13. Hofsta socken, Kumla by. (Nyfunnen.)</h4> [[File:Nerikes gamla minnen 095.jpg|miniatyr|center|stående=2.0]] Omkring år 1812 blef en runsten i Kumla by sönderslagen och lagd i muren till en källarebod, som för några år sedan åter nedrefs, då den dervid erhållna stenen användes till en liten stenmur nära invid stugubyggningen, som ännu qvarstår i gamla byn. Med denna anvisning uppdrog förf. åt stud. hr Hallgren vid Axbergs prestgård förleden sommar att eftersöka stenen, som också till en del återfanns i den nämnda muren. De efterspaningar, förf. sedan dess sjelf anställt för att få reda på det öfriga, ha visserligen ännu icke krönts med framgång, ehuru det är att hoppas, att äfven detta skall komma till rätta. Emellertid meddelas här hvad som är funnet: <b>ᚾ᛬ᚠᚱᚯᚴᚾᛅᚾ᛬ᛏᚱ...ᚼᚢᛚᛘᛁ᛬ᛋᚢᚾ᛬ᚼᛅᚾᛋ᛬</b> <b>...N FROKNAN TR[IK]...HULMI SUN HANS.</b> <i>...n froeknan treng...Hulmi sun hans.</i> <i>(...n tapper dräng (ung man)...Holme son hans.)</i> {{linje|5em}} <section end=kap07 /> {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 0p1jc0w7attqnzqwsecvwtjw40tfn7i 104 157640 503001 502988 2022-07-29T12:28:37Z Gottfried Multe 11434 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|78|<small>OSCAR MONTELIUS.</small>|}}</noinclude>ungefär samma form, men mindre. Likheten mellan dessa spjutspetsar och dem, som förekomma i fynd från Tène-perioden, gör det sannolikt, att de tillhöra en mycket tidig del af vår jernålder. Vid Södra Lund i Flistads socken, Bobergs härad, Östergötland, gjordes våren 1882 ett märkligt fynd från nämnda period (St. M. 7038: <small>10—18</small>). Det anträffades i en grusgrop, på ett ställe der inga högar eller stensättningar syntes; nära derintill ligga emellertid åtskilliga smärre, runda högar, samt runda och fyrkantiga stensättningar. Vid grushemtning fann man här på 1,5—2 fots djup under jordytan en mängd små gropar, fylda med svart jord och brända ben; hvarje grop var betäckt med en kalkstensflisa. Ofta fanns bland benen ett litet lerkärl, som ej innehöll några ben. Endast en gång lär man hafva funnit ett större lerkärl, som innehöll brända ben. Det 7. Jernspjut. Nosaby i Skåne. {{bråk|1|2}}. 9. Bronskärl med grepe af jern. Sköfde i V.-Götl. {{bråk|1|5}}. 8. Jernspjut. När på Gotland. {{bråk|1|3}}.<noinclude> <references/></noinclude> 78n5b293uuem8mpcpgo59zkzuzv2d12 104 157642 503000 2022-07-29T12:28:13Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|80|<small>OSCAR MONTELIUS.</small>|}}</noinclude>af ett föga djupt, stenblandadt jordlager. Kärlet innehöll ett litet kärl af finare lera, brända ben, en halsring af brons och två små bronsspännen. Med undantag af det större lerkärlet, som vid upptagandet gick sönder, förvaras detta vigtiga fynd nu i Statens Historiska Museum (n:is 6298 och 6364), dit det som gåfva öfverlemnats af agronomen Nordenskjöld. Spännena äro af samma typ som det nyss omtalade från Isberga. Halsringen består af en vriden bronsten, som vid hvardera ändan slutar i en stor rund knopp; ändarna äro afbildade fig. 64 å sid. 341 i Undsets <i>Jernalderens begyndelse i Nord-Europa</i> (der ringen af misstag uppgifves vara från Gotland). Ringar af detta slag hafva visat sig vara samtidiga med Tène-perioden. En spjutspets af jern, som utan tvifvel hör till samma tid, är funnen å Åsby egor i Rogslösa socken, Dals härad, och förvaras i Linköpings Museum. Den är af ungefär samma form som vår fig. 8, men större; längden är nämligen icke mindre än 14 tum, och det breda, skarpryggade bladet är på bredaste stället 3,1 tum. Då fynd från bronsåldern och den äldre jernåldern ej äro synnerligen talrika i Östergötland, är det anmärkningsvärdt nog, att man på icke mindre än fyra olika ställen träffat minnen från den äldsta delen af jernåldern. Det förtjenar äfven uppmärksammas, att alla dessa ställen ligga vester om Stångån och söder om Motala-ström, således just i den del af landskapet, hvilken, såsom vi af stenåldersgrafvarnas utbredning sett (sid. 46 här ofvan), är den först befolkade. Till en mycket tidig del af jernåldern hör äfven ett större bronskärl, som år 1884 anträffades på sluttningen af Billingen, strax ofvanför Sköfde. Vid plöjning på den s. k. Grenanders kulle hittades nämligen det bronskärl, som är afbildadt fig. 9 i en femtedel af verkliga storleken. Det var omgifvet af fyra flata stenar, öfver hvilka var lagd en häll, som vid plöjningen uppkastades. Kärlet innehöll brända ben, men inga andra anmärkningsvärda föremål träffades. På kärlets hals hafva grofva beslag af jern varit fastnitade, på hvilka de öglor suttit, som hållit grepen. Denna är tjock och icke vriden, såsom fallet annars ofta är; ändarna äro afbrutna (St. M. 7523). Att ett bronskärl, som ganska mycket påminner om detta, träffats vid Isberga i vestra delen af Östergötland, är nyss nämndt. Ett<noinclude> <references/></noinclude> kul0ncp7kldvk959sgp7n4b72vtal82 104 157643 503002 2022-07-29T15:14:32Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|217}}</noinclude>dan häftigt bannat honom för hans försök att inlåta sig med Manon. Det återstod mig således endast våldets väg, sådan som herr de T. hade utstakat den, och till denna begränsade jag nu alla mina förhoppningar. — De äro mycket osäkra, sade jag, men den mest välgrundade och för mig mest hugsvalande är den förhoppningen, att åtminstone gå under på kuppen, om den icke lyckas. Jag lämnade honom, i det jag bad honom bistå mig med sina välönskningar. Jag tänkte nu icke på annat än att samla omkring mig kamrater, vilka jag kunde meddela en gnista av mitt mod och min beslutsamhet. Den första, som kom mig i minnet, var samme livdrabant, som jag använt till att fasttaga G. M. Jag hade även för avsikt att tillbringa natten i hans bostad, enär jag under eftermiddagens lopp icke haft tid och sinnesro att skaffa mig nattkvarter. Jag fann honom ensam hemma. Det fägnade honom att se mig frigiven från Châtelet, och han erbjöd vänskapligt sina tjänster. Jag förklarade då, vilka han kunde göra mig. Han hade tillräckligt sunt förnuft för att inse alla därmed förknippade svårigheter, men var icke desto mindre nog ädelmodig att åtaga sig att försöka övervinna dessa. Vi använde en del av natten till att rådgöra om mitt företag. Han förordade de tre gardister, som han tagit till hjälp vid förra tillfället, såsom varande beprövade slagskämpar. Herr de T. hade<noinclude> <references/></noinclude> mactdu1ajoepwq9iigvoc7bberi0dvy 104 157644 503003 2022-07-29T15:15:36Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />218</noinclude>upplyst mig om antalet av de stadsvakter, som skulle eskortera Manon, det var endast sex. Fem djärva och beslutsamma karlar skulle räcka till att sätta skräck i dylika pultroner, som aldrig söka försvara sig hedersamt, om de på något lumpet sätt kunna undgå en strid. Som jag icke saknade pengar, rådde livdrabanten mig att ingenting spara, som kunde betrygga framgången av vårt angrepp. — Vi behöva hästar, sade han, samt pistoler och var sin karbin. Vidare måste vi ha tre civila dräkter åt våra soldater, som inte skulle våga uppträda i regementets uniform på en expedition av detta slag. Jag gav honom utan prut de hundra pistoler jag fått av herr de T. De gingo åt följande dag ända till sista sou. De tre soldaterna mönstrades av mig, jag eggade dem med stora löften och för att bortjaga all misstro gav jag dem i förskott tio pistoler var. Då handlingens dag kommit, skickade jag en av dem tidigt på morgonen till spinnhuset för att han med egna ögon skulle iakttaga stadsvakternas avtåg med sitt byte. Ehuru denna åtgärd endast förestavades av min ytterliga oro och försiktighet, befanns det, att den var alldeles nödvändig. Jag hade nämligen rättat mig efter falska uppgifter angående färdens riktning och skulle eljest fåfängt ha inväntat den olycksaliga truppen på Orleansvägen, emedan jag trodde, att den skulle inskeppas i La Rochelle. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> namb5smv8aok0dv4hupjz277t4aroxn 104 157645 503004 2022-07-29T15:16:46Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|219}}</noinclude>Genom gardistens rapport blev jag nu upplyst om att den i stället styrde kosan till Normandie, och att det var från Havre-de-Grâce den skulle avgå till Amerika. Vi begåvo oss utan dröjsmål till Saint-Honoré-porten, i det vi iakttogo det försiktighetsmåttet att passera genom skilda gator. Först vid förstadens slut slöto vi oss tillsammans. Våra hästar voro friska och utvilade, och det dröjde icke länge, förrän vi fingo syn på de sex vakterna och de två eländiga vagnarna, som ni såg i Passy för två år sedan. Denna syn var nära att beröva mig krafterna och medvetandet. — O öde, utropade jag. — Grymma öde, förunna mig här åtminstone död eller seger! Vi höll en liten stund rådslag om bästa sättet att utföra vårt anfall. Stadsvakterna hade icke stort mer än fyrahundra stegs försprång, och vi kunde genskjuta dem genom att snedda över ett litet fält, kring vilket landsvägen krökte sig. Livdrabanten röstade för denna väg, som tillät oss att plötsligt och oförmodat störta över dem. Jag gillade denna plan och var den förste att giva hästen sporrarna. Men ödet hade obevekligt förkastat mina böner. Då stadsvakterna fingo se fem ryttare komma framstormande emot dem, insågo de genast, att de skulle bli utsatta för ett överfall. De rustade sig därför till försvar och gjorde ganska beslutsamt i ordning sina bössor och bajonetter. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> rsfmyg6dzj4y6wcd9za287nt6wjaufl 104 157646 503005 2022-07-29T15:18:52Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />220</noinclude>Åsynen av dessa krigiska förberedelser, som endast ytterligare uppeggade livdrabanten och mig, betog med ens våra tre fega följeslagare modet. De stannade som på överenskommelse, och sedan de sinsemellan växlat några ord, som jag icke kunde höra, vände de om sina hästar och galopperade i sporrsträck tillbaka till Paris. — Store Gud, sade livdrabanten, som tycktes vara lika upprörd som jag över detta skändliga förräderi, vad ska vi nu ta oss till? Vi äro ju endast två. Jag var förstummad av bestörtning och raseri. Jag stannade och övervägde, om icke min första hämnd borde vara att sätta efter och tukta de uslingar, som lämnat mig i sticket. Jag följde med blicken deras flykt men såg i nästa ögonblick åt andra hållet på stadsvakterna. Om jag varit i stånd att klyva mig i två personer, skulle jag på en gång kastat mig över dessa båda föremål för mitt raseri. Jag slukade dem nu med blicken allesammans. Livdrabanten, som av mina kringirrande blickar slöt sig till mitt vankelmod, bad mig lyssna till hans råd. — Det skulle vara vanvettigt för oss två, sade han, att angripa sex man, lika väl beväpnade som vi, och som redan intagit försvarsställning. Vi måste vända om till Paris och försöka göra ett bättre val av medhjälpare. Stadsvakterna kunna inte gärna göra några snabba dagsresor med två tunga vagnar, i morgon hinna vi lätt nog upp dem igen. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 46u3v5vvjdu6g79ykoyu6j051zwgtza 104 157647 503006 2022-07-29T15:19:58Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|221}}</noinclude>Jag funderade ett ögonblick på denna plan, men då jag på alla håll endast såg orsaker till hopplöshet, fattade jag ett i sanning förtvivlat beslut, nämligen att tacka min följeslagare för hans tjänster och i stället för att anfalla stadsvakterna helt saktmodigt gå fram och anhålla att bli upptagen i deras trupp för att tillsammans med dem ledsaga Manon till Havre-de-Grâce samt sedan följa henne över havet. — Hela världen förföljer eller förråder mig, sade jag till livdrabanten. — Jag kan inte längre lita på någon människa, jag väntar intet mer vare sig av slumpens eller av människors hjälp. Mina olyckors mått är rågat, det återstår mig intet annat än att underkasta mig det oundvikliga. Jag tillsluter därför mina ögon för allt hopp. Må himlen belöna ert ädelmod! Farväl! Jag ämnar hjälpa mitt hårda öde att fullborda mitt fördärv, i det jag frivilligt ilar det till mötes. Han bemödade sig förgäves att förmå mig till att återvända. Jag bad honom låta mig hållas och genast lämna mig, för att inte stadsvakterna skulle tro, att vi alltjämt hade för avsikt att anfalla dem. Därpå red jag ensam fram emot dem, långsamt och med så förstörd uppsyn, att de ej gärna kunde finna något hotande i mitt närmande. Icke desto mindre bibehöllo de sin försvarsställning. — Lugna er, mina herrar, sade jag till dem, jag har endast fredliga avsikter och kommer för att be om en ynnest av er. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 1man00lq20nv4q998wiybc55sn9cw5x 104 157648 503007 2022-07-29T15:21:23Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />222</noinclude>Jag bad dem fortsätta sin färd utan misstro och meddelade dem sedan under vägen, vad jag önskade av dem. De rådslogo sinsemellan om hur de skulle upptaga detta förslag. Därpå tog anföraren för truppen till orda å allas vägnar. Han svarade, att de hade ytterst stränga order angående sina fångars bevakning, jag föreföll dem dock att vara en så hygglig människa, att de för min skull gärna ville lossa något litet på pliktens band. Jag borde emellertid inse, att detta krävde något vederlag. Jag hade omkring femton pistoler i behåll, och jag upplyste dem oförbehållsamt, hur stor summa min börs innehöll. — Gott, vi skall inte vara obeskedliga. Det skall endast kosta er en écu i timmen att sällskapa med den av våra flickor, som behagar er mest… det är det gängse priset i Paris. Jag hade icke talat särskilt om Manon, ty jag ville ej upplysa dem om min kärlek. De antogo till en början, att det var ett ungdomligt infall, som drev mig att söka en smula tidsfördriv hos dessa flickor, men så snart de tyckte sig märka, att jag var förälskad, ökade de tributen till den grad, att min börs var tom redan vid avfärden från Mante, där vi hade legat över natten före den dag, då vi anlände till Passy. Behöver jag väl tala om det sorgesamma ämnet för mina samtal med Manon under denna färd eller om den verkan åsynen av henne utövade på mig, då jag av vaktarna erhållit tillstånd att närma mig<noinclude> <references/></noinclude> amenj8oh4d8z85dwad2cytyu1pj9r9p 104 157649 503008 2022-07-29T15:22:22Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|223}}</noinclude>hennes vagn? Ack, orden kunna aldrig mer än till hälften uttrycka hjärtats känslor! Föreställ er min stackars käresta med bojor om midjan, sittande på några halmknippor, med huvudet matt lutat mot ena vagnssidan, anletsdragen bleka och fuktade av en tåreflod, som banade sig väg under hennes ögonlock, ehuru hon oavlåtligt höll ögonen slutna! Hon hade icke ens brytt sig om att öppna dem av nyfikenhet, då hon hörde vaktarnas oro, då de fruktade ett överfall. Hennes linne var nedsmutsat och oordnat, hennes fina händer blottställda för luftens åverkan, kort sagt, hela denna tjusande skapelse, denna gestalt, mäktig att förleda en hel värld till dyrkan, tedde sig nu i ett tillstånd av obeskrivlig vanvård och förnedring. Jag fortfor en stund att betrakta henne, ridande bredvid vagnen. Jag var så försjunken i detta beskådande, att jag flera gånger var nära att falla av hästen. Mina suckar och mina upprepade utrop tilldrogo sig slutligen hennes uppmärksamhet. Hon såg upp, igenkände mig, och jag märkte, att hon i första ögonblickets sinnesrörelse sökte kasta sig ur vagnen emot mig, men då kedjan höll henne fast, föll hon tillbaka i sin förra ställning. Jag bad stadsvakterna att av medlidande stanna ett ögonblick, och de samtyckte av snikenhet. Jag steg av hästen och satte mig vid hennes sida. Hon var så utmattad och vanmäktig, att hon på en lång stund varken kunde röra sin tunga eller sina hän-<noinclude> <references/></noinclude> s3k1y5jmlxso24h79dq9v4uyifa3w6p 104 157650 503009 2022-07-29T15:23:43Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />224</noinclude>der. Under tiden fuktade jag de senare med mina tårar, och då även jag var ur stånd att frambringa ett enda ord, befunno vi oss i en av de mest ömkansvärda belägenheter man kan föreställa sig. Ej mindre bedrövliga voro våra yttranden, sedan vi omsider återvunnit talförmågan. Manon talade föga, det var som om blygseln och smärtan förändrat hennes röst… den ljöd svag och darrande. Hon tackade mig för att jag icke glömt henne och för att jag låtit henne få den tillfredsställelsen att åtminstone se mig ännu en gång och säga mig ett sista farväl. Men då jag bedyrade, att ingenting kunde skilja mig från henne, och att jag var redo alt följa henne till världens ände för att taga vård om henne, tjäna henne, älska henne och olösligt sammanlänka mitt öde med hennes, då hängav sig den stackars flickan åt ett sådant svall av ömma och smärtsamma känslor, att jag befarade, det hon skulle duka under för detta våldsamma själsuppror. Allt vad som rörde sig i hennes själ tycktes samla sig i hennes ögon, som hon höllo fästa på mig. Understundom öppnade hon läpparna utan att förmå utsäga de ord, hon påbörjade. Några undföllo henne dock. Det var uttryck av beundran för min kärlek, det var ömt beklagande av dess övermått, det var undran över att hon kunde ha varit nog lycklig att ingiva mig en sådan fullkomlig kärlek, det var yrkanden att jag skulle avstå från planen att följa henne och i stället på annat håll söka mig en lycka, vilken jag ej kunde hoppas att vinna med henne. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> ncrxld9ibefe7hhnhw4aa0qn4ujbl2h 104 157651 503010 2022-07-29T15:24:23Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<small>DEN FÖRHISTORISKA FORNFORSKNINGEN I SVERIGE 1882—84.</small>|81}}</noinclude>bronskärl, som ännu mera liknar det från Sköfde, är upptaget ur en grafhög vid Bargfeld i nordöstra delen af Hannover; det har liksom vårt grofva, pånitade jernbeslag med öglor för en grepe<ref>Det förvaras i Hannovers Museum och är afbildadt i Lindenschmits <i>Die Alterthümer unserer heidnischen Vorzeit,</i> II: 3 pl. 5 fig. 9.</ref>. Bronskärl af nu i fråga varande slag äro icke förfärdigade i norra Europa, utan hit införda söderifrån; de tillhöra utan tvifvel århundradena närmast före Kristi födelse. Till en sannolikt ännu äldre del af vår jernålder än kärlet från Sköfde hör en halsring af brons, som är 1883 hittades vid Finsta i Skederids socken, Sjuhundra härad (St. M. 7352). Vid anläggning af en ny väg genom en sandig hagmark påträffade man här ett lerkärl, som var täckt af en mindre stenhäll och omgifvet af ett stenröse under jorden. Kärlet, hvilket föll sönder vid upptagandet, innehöll brända ben och kol; omkring eller bredvid detsamma låg halsringen, som är afbildad fig. 2 å sid. 11 i <i>Månadsbladet</i> 1884. Den består af två halfvor, förenade genom en ledgång; der är ringen bred och platt, men ändarna äro smala, trinda och omböjda till hakar, hvilka utan tvifvel uppburit sådana stora runda knoppar, som ej sällan ses på nordiska halsringar samtidiga med Tène-perioden <ref>En halsring af brons, som mycket liknar den från Finsta, är förut funnen i Sverige och afbildad i Undsets <i>Jernalderens begyndelse i Nord-Europa,</i> sid. 339 fig. 63.</ref> {{linje|10em}} Bland fynd från den del af <b>den äldre jernåldern,</b> som ligger hitom Kristi födelse, och under hvilken Norden rönte inflytande af den romerska kulturen, torde följande här böra omnämnas. Vid Bjers i Hejnums socken på Gotland har man funnit bitar af ett romerskt bronskärl, af bronsbeslagen till ett eller ett par dryckeshorn, en del af ett betsel af delvis bronsbeklädt jern, m. m. (St. M. 7109). Bronskärlet har haft sådana uppstående öron med hål för en grepe, som ses på fig. 344 i Ryghs <i>Norske oldsager;</i> kärlets form kan för öfrigt icke bestämmas, då endast bitar af kanten hittats eller tillvaratagits. De 52 grafvar från den äldre jernåldern, som direktör Nordin år 1882 på Svenska Fornminnesföreningens bekostnad<noinclude> <references/></noinclude> 4rlgov0g74lbffamvg71vefwr2guovi 104 157652 503011 2022-07-29T15:26:16Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|225}}</noinclude>Oaktat det grymmaste av alla öden fann jag min sällhet i hennes blickar och i den visshet jag hade om hennes tillgivenhet. Jag hade i sanning förlorat allt, vad andra människor skatta högt, men jag hade vunnit Manons hjärta, den enda skatt, som jag värderade. Vad frågade jag efter, om jag levde i Europa eller i Amerika, när jag visste, att jag skulle bli lycklig, om jag blott finge leva vid min älskades sida! Är icke hela världen fosterland för ett trofast älskande par? Om någonting vållade mig oro, så var det fruktan att se Manon utsatt för brist och nöd. Jag föreställde mig redan tillsammans med henne en vistelse i en ouppodlad och av vildar bebodd trakt. — Jag är ändå ganska övertygad om, att det ibland dem inte kan finnas några så omänskliga som G. M. och min far, sade jag. — De komma åtminstone att låta oss leva i fred tillsammans. Ifall det som man berättat om dem är sant, så följa de naturens lagar. De känna varken till den girighet, som anfäktar G. M. eller de fantastiska hedersbegrepp, som upphetsat min far emot mig. De komma inte att störa två älskande, som de se leva lika enkelt och naturligt som de själva. I detta avseende var jag således lugn. Men jag gjorde mig inga romaneska föreställningar i fråga om det dagliga livets behov och villkor. Jag hade alltför ofta erfarit, att det finnes outhärdliga försakelser, enkannerligen för en ung kvinna, som är van vid ett bekvämt och yppigt liv. {{tomrad}}<noinclude> <references/> {{ph|M. L. 15}}</noinclude> ovyd54gmwtszcfvwawx15spc8zc6i0v 104 157653 503012 2022-07-29T15:27:15Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>Jag var tröstlös över att jag till ingen nytta tömt min börs och att den lilla summa, jag hade kvar, var på väg att berövas mig genom stadsvakternas gemena rofferi. Om jag haft ett litet kapital med mig, skulle jag kunnat hoppas att icke blott någon tid skydda oss för nöd i Amerika, där pengarna voro sällsynta, utan kanske till och med grunda något företag till varaktig försörjning. Denna betraktelse väckte hos mig tanken att skriva till Tiberge, som jag alltid funnit så villig att erbjuda sina väntjänster. Jag skrev i första stad, där vi rastade. Jag uppgav intet annat skäl än den nödställdhet, vari jag, enligt vad jag förutsåg, skulle komma att befinna mig i Havre-de-Grâce, dit jag bekände att jag var på väg med Manon. Jag bad om hundra pistoler. — Låt dem komma mig tillhanda i Havre genom postmästaren, skrev jag. Du förstår väl, att detta är sista gången jag besvärar din vänskap, och att jag icke kan låta min olyckliga käresta, då hon nu slites ifrån mig för alltid, fara utan någon hugsvalelse, som kan mildra hennes öde och min sargande smärta. Stadsvakterna blevo så omedgörliga, då de upptäckt min häftiga passion, att de oupphörligt fördubblade priset på minsta förmåner. Sålunda blev jag snart nog alldeles utblottad. Kärleken tillät mig också icke att spara mina mynt. Jag glömde mig<noinclude> <references/></noinclude> okdbwkygl3helmsg5ipzeu7i9vlmzwz 104 157654 503014 2022-07-29T15:29:02Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|227}}</noinclude>kvar hos Manon från morgon till kväll, och tiden mättes icke längre i timmar utan i hela dagar. När min penningpung slutligen var alldeles tom, fann jag mig utsatt för nyckerna och råheten hos sex uslingar, vilka behandlade mig med outhärdligt översitteri. Ni var själv vittne därtill i Passy. Mitt möte med er vart en stund av hugsvalelse, som lyckan förunnade mig. Er medkänsla vid åsynen av mina kval var min enda rekommendation hos ert ädla hjärta. Den handräckning, ni så frikostigt gav mig, hjälpte mig att uppnå Havre, och stadsvakterna höllo sitt löfte till er redligare än jag vågat hoppas. {{linje|5em}} <section end=kap20 /> <section begin=kap21 /> <h2 align="center" style="border-bottom:none;">TJUGUFÖRSTA KAPITLET.</h2> Då vi anlände till Havre, gick jag genast till postkontoret. Tiberge kunde ännu ej ha hunnit att svara mig, men jag gjorde mig noga underrättad om, vilken dag jag kunde vänta hans brev. Det kunde ej inträffa förrän två dagar därefter, och mitt olycksöde fogade det så, att vårt fartyg skulle avgå på morgonen till den efterlängtade dagen för postens ankomst. Jag kan icke giva er en föreställning om min förtvivlan. — Min Gud, utropade jag, ända in i de minsta omständigheter skall jag ständigt förföljas av oturen! {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> n5ahqu3z1izldrur5pcigttlej4kn5s 0 157655 503015 2022-07-29T15:29:51Z Thuresson 20 Kap 20 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Manon Lescaut 1944.djvu" from=220 to=231 fromsection="kap20" tosection="kap20" kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Manon Lescaut|20]] ok1xajn1uskyqneu9lf74kj45kwyphu 104 157656 503016 2022-07-29T15:44:26Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|82|<small>OSCAR MONTELIUS.</small>|}}</noinclude>undersökte vid Bläsnungs i Vestkinde socken, äro redan utförligt beskrifna (sid. 1—26 här ofvan). År 1884 fortsatte han med anslag af de Bergerska donationsmedlen undersökningen af graffältet vid Bläsnungs, då 78 grafvar öppnades. Det öfvervägande antalet af dem täcktes af ett röse, sammanfördt af gråsten, kalkklapper och jord. Rösena vexlade i storlek från små, knapt märkbara kullar till sådana som bestodo af flera tjugutal lass sten. Utom rösena undersöktes 4 grafvar vid resta kalkhällar och 2 ringformiga stensättningar. Brända ben träffades i 50 grafvar, af hvilka 2 derjemte innehöllo obrända menniskoben; i 20 andra grafvar träffades lemningar af endast obrända lik. De öfriga 8 fornlemningarna innehöllo ej säkra spår efter vare sig jordande eller bränning. De föremål, som oftast förekommo, voro jernknifvar, ringformiga beslag af jern, antagligen till bälten, lerkärl, harztätningar till träkärl och bronshalfperlor. Dessutom hittades några spännen, men för öfrigt äro prydnader, och ännu mera vapen, sällsynta på detta graffält. Några fullständiga harztätningar, som noggrant aftecknades, gifva upplysning om att träkärl, inneslutande lerkärl och föremål af jern, stälts hos de döda. Särskild uppmärksamhet förtjena 8 här funna, klotformiga, slipade gråstenar och en platt dylik sten, sannolikt löpare till handqvarnar. Ännu mera anmärkningsvärda äro tre andra gråstenar, som ej voro slipade utan blott helt groft tillhuggna. Direktör Nordin, sjelf gotländing, ser utan tvekan i dem s. k. »varpor». Varpspelet, som ännu i dag med stor ifver bedrifves på Gotland, idkades således på ön redan under den äldre jernåldern. Amanuensen Gustafson hade år 1881 undersökt 14 grafvar i den nordligaste delen af det vidsträckta graffältet å Barshalders hed, hvilken hör till Gröttlingbo och Fide socknar. År 1882 öppnade han 20 grafvar i den sydligaste delen af detta graffält. De visade sig tillhöra den äldre jernåldern. En redogörelse för dessa gräfningar, äfvensom för de andra undersökningar af grafvar från samma tid, som han och direktör Nordin under de sista åren utfört, torde snart blifva offentliggjord. På Gotland, liksom på Öland, har man dessutom vid jordarbete under de sista åren funnit åtskilliga spännen och andra minnen från den äldre jernåldern. Då sådana fynd oftare göras<noinclude> <references/></noinclude> bknt27snrotl6czgoyktv3yp6agegg1 104 157657 503017 2022-07-29T16:23:18Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{c|171}}</noinclude>kunnat tjena till typ för Macbets hexor. Hade Stael haft den allraminsta benägenhet att tro på augurer, så skulle han lätt tagit den gamla qvinnan för ställets onda genius, och genast skyndat derifrån såsom flyende för ett olycksöde; men nu tänkte han snarare att dess uselhet skulle afvända alla efterspaningar, ifall man verkligen skulle hafva anställt sådana efter honom. Efter otaliga försök att göra sig förstådda af den gamla, som dels var döf, och dels okunnig med hvarje annat tungomål än den simplaste bondryska, och vid hvarje missförstånd lät en ström af eder tolka sin obekantskap äfven med tålamodets vackra dygd, lyckades det ändtligen våra resande att här få sig herberge öfver natten. Såsom man väl kan förstå, var detta ställe icke så beskaffadt att resande der gerna inträdde, hvarför ett enda litet gästrum var mer än tillräckligt för beholvet, alldenstund det sällan inträffade att någon kände sig frestad att sätta sin fot inom dess tröskel. I detta rum blefvo emellertid Stael och den tyske köpmannen instufvade, under det gumman med mycket knot och krus tillredde de begge sängarne som der befunnos. Ehuru litet inbjudande för sömnens andar man skulle tro den hufvudgärd vara, som tillredts af sådana händer, hade vår hederlige tysk dock knappast, efter det han tömt en god mugg öl, som huset lyckligtvis hade att bestå, nedlagt sitt hufvud, innan de omisskänneligaste sömnljud förkunnade att han icke mer fanns i de vakandes verid. För Stael deremot var ingen sömn att vänta. Tanken på hans älskade Ingeborg och de oväntade händelser som gifvit ett så nytt och äfventyrligt uppslag åt hans öde, höll honom i alltför stark spänning för att han ett enda ögonblick skulle kunna låta öfverraska sig af förgätenheten deraf. Sedan han några timmar kastat sig fram och åter på sin säng, på hvilken han halfklädd nedlagt sig, slog han opp eld och påtände tranlampan, som var den värdiga belysningen åt detta ställe. Hans känsla sade honom att Ingeborg i hans rensel gömt någon af de böcker, med hvilkas läsning de tillsammans brukade sluta sin dag, och nedkalla himlens beskydd öfver nattens frid; och hans behof dref honom oemotståndligen att öppna dess blad för att hemta den hugsvalelse som religionens kraft och minnet af den älskade der förenade bjödo honom. Han hade icke bedragit sig. Men vid letandet derefter påträffade han något som han ännu mindre väntat sig, och hvaraf han kände sig lika djupt rörd. Det var det lilla skrinet,<noinclude> <references/></noinclude> c79icgf99rsno1w4xoujxlrlui5amqp 104 157658 503018 2022-07-29T16:26:09Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{c|172}}</noinclude>som innehöll alla Ingeborgs nipper och dyrbarheter. Här återfann han alla de prydnader, hvaraf han visste henne vara besittning, ända till den medaljong som omslutit hennes mors porträtt, hvilket han dock fann uttaget, och således förvaradt af den barnsliga kärleken. Vid åsynen af detta nya bevis på hennes rörande ömhet, kände Stael sina ögon fuktas af tårar. Han tryckte medaljongen till sina läppar och betraktade med en nästan pietistisk känsla de dyrbara ringarne och smyckena, som voro ett arf af vördade slägten och ämnade att under lyckligare förhållanden i palatsen och konungagemaken blanda sin strålande glans med en skönhet, skapad att der hemta sin beundran och sitt pris. Ur de många tankar och betraktelser, hvaraf han kände sig öfverväldigad, väcktes han slutligen genom bullret af en vagn, som på långt håll lät höra sig. I den förmodan att det kunde vara någon resenär, hvilken, okunnig om ställets beskaffenhet, här kom att dela hans och hans kamrats lott, men betänkande att försigtigheten är den angelägnaste omsorgen för em person i hans belägenhet, nedlade han i hast nipperna, släckte lampan, kastade elddonet i en vrå och lade sig, med skrinet under bufvuddynan, i sin säng. Hans förmodan var endast alltför rigtig, ty efter en liten stunds förlopp hörde han vagnen stanna på gården, och väldiga slag på förstugudörren förkunna att någon önskade komma in, Men denne arme någon var icke lyckligare än han och hans kamrat nyss varit, utan fick fullt ut lika länge hålla på att klappa, tills ändtligen samma slags klinkning på låset inifrån, som bebådat deras inlåtande, äfven nu tillkännagaf samma resultat för honom. Men må man föreställa sig Staels känslor, då han får höra en röst, den han igenkände vara general Tschammers, begära att blifva insläppt och erhålla ett rum! Det minst tiofaldiga upprepandet af samma begäran, hvartill gummans döfhet tvingade den talande, lemnade Stael så mycket säkrare öfvertygelse om att han ej bedrog sig. — Ett rum, — upprepade qvinnan gäspande, sedan hon ändtligen hunnit öfvertyga sig om hvarom saken handlade. — Vi ha bara ett, och i det ligga redan tvenne herrar, som kommit från Moskau i qväll. — Från Moskau, — sade generalen, — Nå väl, för mig dit in. Jag undrar just om händelsen der redan hunnit blifva bekant! sade han lågare. På så usla ställen måste man underkasta sig de olägenheter som icke kunna undvikas. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> k72ulvnrpn6vu173lp63ulyiki2l0o8 104 157659 503019 2022-07-29T16:30:35Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{c|173}}</noinclude>— Mycket beskedliga herrar, — mumlade qvinnan, — Nöjde med allt. Lade sig genast och ha sedan icke låtit höra kny af sig. De ska nog inte besvära. — Min vagn gick sönder här nära intill. Skulle annars icke gjort intrång i detta eländiga kyffe. Laga nu att min kusk genast får reda på en smed… — Ska' er kusk vara med? Då torde det väl bli litet trångt derinne; men han kan sätta sig på kistan. Sedan generalen rättat hennes villomening och ändtligen hunpit upplysa henne om att han önskade komma derifrån så fort som möjligt, hvaraf icke ett enda ord gått Staels öra förbi, öppnade den gamla dörren, tände lampan och bjöd generalen ta sin plats hvar han kunde, emedan någon säng icke mer fanns att få. Stael hade vändt sig åt väggen och dragit täcket öfver hufvudet, men genom den lilla öppning han lemnat öfver ansigtet, såg han skuggan af generalens gestalt på väggen. Generalen gick med snabba och häftiga steg öfver golfvet och gjorde vida mer buller af sig än han hade behöft, hade ej hans tydliga mening dermed varit att uppväcka sina medgäster. Men detta var fåfängt, ty den verkliga tysken sof som om han insomnat midt i en laddning vallmo, och Stael var ej den som låtsade sig vara begåfvad med mindre lycklig sömnförmåga. När generalen således fann att så lindriga medel ingenting uträttade, gick han fram till den förstnämndes säng och stötte omkull stolen, på hvilken den utdrackna ölmuggen stod, så att den klingade i tusende stycken; men också detta var fruktlöst. — Komna från Moskau i qväll. — Hm! Det borde der vara bekant. Jag kan icke tvinga min otålighet. — Och med dessa ord, som han halfhögt frammumlade, tog han lampan i handen och nalkades Staels säng. Han sträckte lampan så att dess sken skulle falla Stael i ögonen, hvarvid han med andra handen fattade i täcket, för att bortrycka det och såmedelst förmå honom att vakna. Men Stael, som i tid insåg hans afsigt och fattade hela faran af sin belägenhet, kände knappast generalens hand vidröra täcket, som tjenade till hans skygd, innan han under brummandet af: “Der Teufel geht los”! slängde upp den ena armen med sådan häftighet och så väl afpassad rigtning, att han slog lampan ur generalens hand, så att den rullade långt ut åt golfvet, hvarvid den naturligtvis slocknade. Nu var det kolmörkt i rummet. Ett godt värn mot faran att blifva upptäckt. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 3bhfo3w2c64gdll7q394cows6dj0e5f 104 157660 503020 2022-07-29T16:33:05Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{c|174}}</noinclude>— Hvad! — brummade generalen. — Ni är något häftig i edra rörelser. — Hvem tusan stör min goda sömn? — Ni har släckt lampan. Hur skola vi få eld på den igen? — Man sofver inte vid ljus, min broder. — Er broder? — Förlåt mig, min herre, jag är en resande, hvars ekipage gått sönder och derför nödgats taga in här; man har anvisat mig detta rum; jag har derför lika rättighet som ni, att begagna mig af de få förnödenheter det bjuder. Jag vill ha eld på lampan. — Mjuka tjenare, min herre! Kan icke vara er till tjenst. Var god och anmäl er hos värdinnan på stället. Innan ni hunnit få henne vaken och hon att få eld på lampan, hoppas jag att längesedan vara insomnad, emedan jag känner hvad tid processen fordrar, och ber jag er begagna edra rättigheter iså vidsträckt mån ni behagar, blott att vi, min kamrat och jag, få sofva i fred. Här gällde nu att antingen qvarblifva i mörkret, eller gå miste om den nyhet han önskade erhålla. Tschammer valde det förra och sade: — Jag tackar er för rådet. Ehuru otrefligt det är att vara i mörkret, tror jag dock att jag föredrager det framför att underkasta mig alla obehagligheter, som den gamla trollpackans handräckning skulle kunna lägga i ljuset. Ni har förmodligen gjort en lång resa, emedan ni kan njuta en så afundsvärd sömn? — Åh nej! Bara från Moskau i qväll. Men jag har en liten resa för mig i hopp att göra goda affärer, och då kan man ta sin sömn med hjertans lust. — I qväll från Moskau, säger ni? — Ja, vid pass klockan nio. Man kommer alltid sent från hemmet, då man måste slita sig från vigtiga affärer. —— Hvad nytt i Moskau, min herre? — Förlåt min frågvishet. Intresserar det er? Är ni bekant der? — Jag ämnar mig dit, och tar gerna emot underrättelser derifrån. — Ni ämnar er dit? I denna natt? — Så snart min vagn hinner bli lagad, hvilket jag hoppas ej skall dröja länge, emedan man sade mig att en smed skulle finnas i byn. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> ezy824wvgk4i7hxjcvge4ieb4usiihl 104 157661 503021 2022-07-29T16:36:22Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{c|175}}</noinclude>— Ni kommer då lagom för att få se… Man sade att de svenske skulle… Men, herre, det är väl icke möjligt att czaren vågar — att han har hjerta, mente jag, att utgjuta deras blod? ― Hvad säger ni? — Hm, jag talar efter pratet jag. I min bod och på mitt kontor vet man litet om hvad man bör rätta sig efter eller ej af dylika rykten. Dessutom fick jag höra det just som jag satte mig i vagnen. Ser ni, midt öfver på gatan bodde det hos en af mina vänner ett par svenskar, och just som jag skulle fara kom deras värd och tog afsked af mig och sade, att vakterna fått skarpladdade gevär och att något farligt förestod, — Så! — sade Tschammer och Stael märkte att han andades starkare. — Det var ändå beskedligt folk de der svenskarne — återtog Stael, som ännu icke funnit skäl förmoda att Tschammer fattat några misstankar mot honom. — Och så kunde vi också något lite förtjena på dem, det vill säga på de rikare, som hade pengar att öda, De måtte spelat bra sinsemellan, de bestarne! Tschammer svarade icke, ― Det var en som hette Stael… — Stael von Holstein, menar ni? — Kan hända, fast jag inte känner honom till hela den ramsan af namnet. — Hvad har ni er bekant om honom? — En mycket hederlig karl! Behöfde ofta pengar och hade redbara saker att låna på. — Och han lade sig i händerna på er? — Han behöfde min tjenstaktighet, och jag är den hjelpsammaste menniska i verlden. Hade alltid goda panter. Hustruns nipper, redbara saker! — Hustruns nipper, säger ni? — Ja, stackars liten, inte kan det vara så roligt för en hustru heller att få släppa till sina grannlåter för de pengar mannen behöfver till sina spelskulder. För min del skulle jag hellre — — ja herre, jag ville hellre dö, än att ge min hustru skammen att ha en sådan man! — Pantsatt sin hustrus nipper, säger ni? — Ja just det! Men inte har jag något att beklaga mig öfver; ty ser ni, den som förstår sin sak, lemnar aldrig kontanter för mer än halfva värdet. — Hans hustrus nipper i edra händer? — I mina händer! {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> t8guhl0bfl1fth05wr554yctbqd28km 104 157662 503022 2022-07-29T16:39:43Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{c|176}}</noinclude>— Kommer ni snart tillbaka till Moskau? Eller snarare, vill ni nu genast vända om tillbaka med mig dit och jag utlöser dem. Affären skall der vara uppgjord på en timma och ni kan sedan fortsätta er resa. — Återvända med er. — — Nej herre! Jag och min kamrat hafva stämt möte på utsatt dag med några hederliga köpmän i Mitau, och i affärer skall man aldrig mankera. Dessutom behöfs det icke ifall ni här på stället vill uppgöra affären. — Huru? — Ja, ser ni herre, när, såsom jag berättat er, min granne i afresans ögonblick kom och berättade mig det rysliga öde, — som förestod svenskarne, så tänkte jag naturligtvis genast att försäkra mig för all slags förlust; och som, om nu Stael skulle omkomna, panterna följaktligen äro mina, så tog jag alltsammans med mig, för att gå i råd med en af de der hederliga vännerna vi skola träffa i Mitau, som just oförlikneligt väl förstår sig på värdet, emedan han sjelf gör affärer med sådane saker; derför har jag hvarenda smula med mig här, här under min hufvudgärd, bredvid min respistol. Men ni måste alltid dokumentera er vederhäftighet. — Min vederhäftighet — — Vet ni hvem jag är? — Hur skulle jag veta det? — Har ni hört talas om general Tschammer? — Egaren till det stora palatset vid Kremlplatsen? — Han sjelf. — Om förlåtelse ers durchlaucht! Hur skulle det vara mig möjligt förmoda att komma i transaktioner med en så ädel herre. — Hur stor är er fordran? Till större delen torde jag kunna godtgöra er den, ur den kassa jag medför. — Ingen brådska, jag försäkrar! Hedern att hafva med ers durchlaucht att göra, anser jag så stor, att jag ber skulden må få innestå tills jag återkommer till Moskau. — Ovisst om jag vid samma tid befinner mig der qvar. — När det faller er lägligt, kon ni i annat fall skicka penningarne till min bror på mitt kontor, som qvitterar. Ni finner Ebermans bod i huset n:o… — gatan — — — Och summan? — Jag minnes icke så noga och vill icke bedraga er. Min bror känner affärerna lika väl som jag. Jag skall ge honom order att visa er böckerna, och icke begära mera än en ganska måttlig procent af er. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> ejlel9x4ixjc0mslfaa1amwarx9c0oe 104 157663 503023 2022-07-29T16:44:06Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{c|177}}</noinclude>— Låtom oss nu räkna nipperna. — Bagatell! ers durchlaucht. Ni förolämpar mig om ni kunde förutsätta, att jag skulle hysa misstro mot er! — Hvad! Skulle det finnas så mycken heder hos en köpman? — Då en köpman har den hedern att uppgöra en affär med en sådan hederlig herre. Men det kör! Det är er vagn förmodligen, som blifvit lagad. Tillåt mig få lemna asken i edra händer! Och han framtog den och räckte den i mörkret till Tschammer. {{linje|5em}} Då Tschammer lemnat rummet, sprang Stael upp från sin säng. — Store Gud! — sade han vid sig sjelf — Är det möjligt att jag kunnat låna mig till så mycken förställning? Är det möjligt att jag kunnat ge min röst och mina ord så mycken säkerhet och sammanhang att de ej vittnat emot mig? Hade han kunnat ''se'' mig, skulle jag hafva varit förlorad. Hu! Jag ryser för mig sjelf, och dock, jag tackar Gud! — — — Han hade icke tid att fortfarande öfverlemna sig åt sina tankar, ty han förstod att hans flykt ej länge härefter skulle kunna blifva dold för Tschammer och att försigtigheten bjöd honom skynda undan så fort som möjligt, Han väckte derför sin sofvande kamrat, trots all den möda det fordrade, och uppmanade honom att genast gifva sig af. Sedan vi nu sett honom lyckligen undkomma en så hotande fara, låtom oss önska honom en god fortsättning af resan och vidare följa generalen på hans vägar! {{linje|5em}} <section end=kap22 /> <section begin=kap23 /> <h2 align="center" style="border-bottom:none;">23 Kapitlet.</h2> Sedan generalen ankommit till Moskau och något hvilat ut efter resans ansträngningar, gick han att besöka Ingeborg. De i staden varande fångarne hade tidigt på morgonen blifvit sammanförda och inspärrade i vissa hus, för att derifrån utföras att nedskjutas<ref>Historiskt.</ref>. Att han således fann Ingeborg ensam i sin boning, försänkt i den djupaste smärta och med spår af tårar på sina kinder, var ingenting annat än han väntat och kunde så-<noinclude> <references/> {{ph|12}}</noinclude> iz79279wor4hpd1wge9kh1k9gpmsswy 0 157664 503024 2022-07-29T16:45:08Z Thuresson 20 Kap 22 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Georg Bogislaus Stael v. Holstein 1854.pdf" from=178 to=185 fromsection="kap22" tosection="kap22" kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Georg Bogislaus Stael v. Holstein|22]] pariddv5k4vraa740dfwq5gvdyh9ttg 104 157665 503025 2022-07-29T21:19:57Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />22</noinclude>språk. Han var likväl gammal och efterlåten, och den ständigt återkommande mellan-regering, hvarunder Edward var helt och hållet befriad från hans uppsigt, förorsakade en sådan förslappning i hans myndighet, att ynglingen till en stor del tilläts att läsa huru han behagade, hvad han behagade och när han behagade. Denna efterlåtenhet skulle varit förderflig för en gosse med trögare förstånd, som, då han fann förvärfvandet af kunskap vara ett arbete, helt och hållet skulle hafva åsidosatt det utan en tuktomästares befallning; och den skulle visat sig lika farlig för en yngling, hvars fysiska förmögenheter varit starkare än hans inbillning eller hans känslor, ty den skulle oemotståndligt lockat denne till jagtnöjen från morgon till qväll; men Edward Waverleys karaktär var skild från båda dessa slag. Hans fattningsgåfva var så ovanligt snabb, att den nästan kunde kallas åskådning, och hans lärares förnämsta omsorg var att hindra honom från att springa om sitt villebråd, såsom en jägare skulle uttrycka sig, det vill säga, förvärfva sina kunskaper på ett förhastadt och ofullständigt sätt. Och här hade läraren äfven att motarbeta en annan böjelse, som allt för ofta är förenad med en liflig fantasi och lysande själsförmögenheter — nemligen denna hoglöshet, som blott kan eggas till verksamhet genom någon kraftig bevekelsegrund till nöje och som afstår från studiet, så snart nyfikenheten är tillfredsstäld, nöjet att besegra de första svårigheterna uttömdt, och nyhetens behag förbi. Edward kastade sig med ifver öfver hvarje klassisk författare, som hans lärare föreslog honom till genomläsning, gjorde sig så mäktig framställningssättet, att han kunde förstå berättelsen, och om denna behagade eller intresserade honom, slutade han boken; men det var förgäfves att söka fästa hans uppmärksamhet på kritiska språkskiljaktigheter, skönheten af ett lyckligt uttryck, eller det konstmessiga i ordställningen. »Jag kan läsa och förstå en latinsk författare», svarade Edward med en femtonårig ynglings öfverilade sjelfförtroende, »och Scaliger eller Bentley kunde inte göra mycket mer.» Ack! medan han sålunda tilläts att läsa blott för sitt eget nöjes skull, anade han ej, att han för alltid förlorade tillfället att förvärfva vanan af sträng och uthållande flit samt att inhemta konsten att beherska,<noinclude> <references/></noinclude> s1s0fb422niml4buugaohe5176ykev7 104 157666 503026 2022-07-29T21:22:11Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|23}}</noinclude>rikta och samla sina själskrafter till allvarlig forskning — en konst, som är vida vigtigare, än sjelfva den lärdom, som är studerandets första ändamål. Jag inser, att jag här torde blifva påmind om nödvändigheten att göra undervisningen angenäm för ungdom, och om Tassos inblandning af honung i det läkemedel, som var tillredt åt ett barn; men på en tid, då barn få lära de torraste vetenskaper medelst undervisande spel, har man föga skäl att befara följderna af för allvarsamma eller för stränga studier. Engelska historien är nu förvandlad till ett kortspel, och matematikens problem till gåtor och konststycken, och vi äro förvissade om, att man kan tillräckligt inhemta aritmetikens grunder genom att fördrifva ett par timmar i veckan vid en ny och förbättrad upplaga af det kungliga gåsspelet. Det behöfves blott ett steg till, för att äfven de tio budorden och trons artiklar läras på samma sätt, utan att vid deras uppläsning erfordras det allvarliga ansigte, den betänksamma ton och den andäktiga uppmärksamhet, som hittills fordrats af detta lands väluppfostrade ungdom. Det torde emellertid kunna utgöra ett ämne för allvarsamt öfvervägande, huruvida ej de, som äro vana att endast på lek inhemta lärdom, bringas derhän, att de förkasta den, som nalkas dem i form af allvarligt studium; huruvida ej de, som lära historien medelst kort, torde föranledas att föredraga medlet framför ändamålet; och huruvida ej våra lärjungar, i fall vi skulle lära dem religionen på lek, derigenom småningom torde förledas att leka med sin religion. För vår unga hjelte, som egde tillåtelse att inhemta undervisning blott efter sitt eget tycke och som följaktligen blott sökte kunskaper, så länge det roade honom, hade hans lärares flathet skadliga följder, hvilka länge fortforo att inverka på hans karaktär, hans lycka och duglighet. Edwards lifliga inbillning och brinnande kärlek till literaturen voro så långt ifrån att afhjelpa det onda, att de snarare förvärrade det. Biblioteket på Waverley-Honour, ett stort götiskt rum med dubbla hvalfbågar och ett galleri, innehöll en talrik och blandad boksamling, som hopats der under loppet af två århundraden af en familj, som alltid varit rik och följaktligen böjd att af prål och utan synnerlig urskilning förse sina hyllor<noinclude> <references/></noinclude> 50zkel0zk4ertzkwa9plaq9btygz0r8 104 157667 503027 2022-07-29T21:23:57Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />24</noinclude>med den för dagen gängse literaturen. Inom detta vidsträckta rike fick Edward ströfva omkring efter behag. Hans lärare hade sina egna studier att sköta, rörande de statskyrkliga förhållandena och stridiga trospunkter, hvilka studier, jemte hans böjelse för lärd maklighet, ehuru de ej afhöllo honom från att på de bestämda lästimmarne egna sin uppmärksamhet åt de framsteg, hans gynnares arftagare gjorde, likväl förledde honom att tillgripa hvarje undskyllan, som kunde befria honom från en sträng och regelbunden uppsigt öfver hans lärjunges studier. Sir Everard sjelf hade aldrig varit någon läskarl och hyllade, liksom hans syster, miss Rachel Waverley, den allmänna satsen, att sysslolöshet är oförenlig med hvad slags läsning som helst, och att blotta uppfattningen af bokstäfverna med ögat, utan något närmare eftersinnande, hvilka föreställningar och lärdomar de möjligen kunna bibringa, i och för sig är ett ganska nyttigt och förtjenstfullt göromål. Med en längtan efter tidsfördrif, som bättre handledning snart kunde förvandlat till törst efter kunskaper, dref unge Waverley genom bokhafvet, som ett skepp utan styrman och roder. Ingenting tilltager kanske så mycket genom efterlåtenhet, som en flyktig läslystnad, isymmerhet med ett sådant tillfälle att tillfredsställa den. Jag tror, att ett bland skälen, hvarför man finner så talrika exempel på lärdom bland de lägre folkklasserna, torde böra sökas deri, att den fattigare lärjungen vid tillfredsställandet af sitt kunskapsbegär är inskränkt till en trång bokkrets och derför först fullkomligt måste hafva inhemtat de få böcker han eger, innan han kan skaffa sig flere. Edward deremot, lik epikurén, som blott täcktes taga en enda bit af persikans solsida, läste en bok endast så länge den väckte hans intresse eller nyfikenhet, och den nödvändiga följden blef, att vanan att blott söka detta slags nöje gjorde det med hvar dag svåråtkomligare, tills läslystnaden, liksom hvarje annat häftigt begär, genom att tillfredsställas alstrade ett slags öfvermättnad. Innan han kom till denna likgiltighet, hade han likväl genomläst och i ett ovanligt godt minne hopat en mängd sällsynta, ehuru oredigt sammanblandade kunskaper. I engelska literaturen var han hemmastadd med Shakespeare och Milton, med våra äldre dramatiska författare, med många anslående ställen i våra<noinclude> <references/></noinclude> blgkcctc7rzfm0x2s2cupj35jwx0fb7 503031 503027 2022-07-29T21:30:40Z Thuresson 20 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />24</noinclude>med den för dagen gängse literaturen. Inom detta vidsträckta rike fick Edward ströfva omkring efter behag. Hans lärare hade sina egna studier att sköta, rörande de statskyrkliga förhållandena och stridiga trospunkter, hvilka studier, jemte hans böjelse för lärd maklighet, ehuru de ej afhöllo honom från att på de bestämda lästimmarne egna sin uppmärksamhet åt de framsteg, hans gynnares arftagare gjorde, likväl förledde honom att tillgripa hvarje undskyllan, som kunde befria honom från en sträng och regelbunden uppsigt öfver hans lärjunges studier. Sir Everard sjelf hade aldrig varit någon läskarl och hyllade, liksom hans syster, miss Rachel Waverley, den allmänna satsen, att sysslolöshet är oförenlig med hvad slags läsning som helst, och att blotta uppfattningen af bokstäfverna med ögat, utan något närmare eftersinnande, hvilka föreställningar och lärdomar de möjligen kunna bibringa, i och för sig är ett ganska nyttigt och förtjenstfullt göromål. Med en längtan efter tidsfördrif, som bättre handledning snart kunde förvandlat till törst efter kunskaper, dref unge Waverley genom bokhafvet, som ett skepp utan styrman och roder. Ingenting tilltager kanske så mycket genom efterlåtenhet, som en flyktig läslystnad, isymmerhet med ett sådant tillfälle att tillfredsställa den. Jag tror, att ett bland skälen, hvarför man finner så talrika exempel på lärdom bland de lägre folkklasserna, torde böra sökas deri, att den fattigare lärjungen vid tillfredsställandet af sitt kunskapsbegär är inskränkt till en trång bokkrets och derför först fullkomligt måste hafva inhemtat de få böcker han eger, innan han kan skaffa sig flere. Edward deremot, lik epikurén, som blott täcktes taga en enda bit af persikans solsida, läste en bok endast så länge den väckte hans intresse eller nyfikenhet, och den nödvändiga följden blef, att vanan att blott söka detta slags nöje gjorde det med hvar dag svåråtkomligare, tills läslystnaden, liksom hvarje annat häftigt begär, genom att tillfredsställas alstrade ett slags öfvermättnad. Innan han kom till denna likgiltighet, hade han likväl genomläst och i ett ovanligt godt minne hopat en mängd sällsynta, ehuru oredigt sammanblandade kunskaper. I engelska literaturen var han hemmastadd med Shakespeare och Milton, med våra äldre dramatiska författare, med många anslående ställen i våra {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> pphyvapprn04ul8oq5q9k21un2luqet 104 157668 503028 2022-07-29T21:25:27Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>[[File:Waverley Woldemar Friedrich 1876 02.jpg|miniatyr|center|stående=2.0|{{c|Edward Waverley i slottets bibliotek.}}]] {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 2fscr137leenonkn5zzo9p63tqnagfi 104 157669 503029 2022-07-29T21:27:27Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />26</noinclude>historiska folksägner, och isynnerhet med Spencer, Drayton och andra romantiska skalder, hvilka pläga förtjusa en ungdomlig inbillningskraft, innan passionerna vaknat och fordra ett känslofullare skaldeslag. I detta hänseende öppnade hans bekantskap med italienskan honom ett ännvidsträcktare fält. Han hade genomläst de talrika romantiska poem, hvilka allt ifrån Pulcis dagar varit en favoritsysselsättning för Italiens snillen, och hade sökt sin förnöjelse i de talrika novellsamlingar, som denna bildade men yppiga nation frambragt i täflan med Decameron. I den klassiska literaturen hade Waverley gjort de vanliga framstegen och läst de vanliga auktorerna, och den franska hade förskaffat honom en nästan outtömlig samling af memoirer, som voro föga trovärdigare än romaner, och af romaner, som voro så väl skrifna, att man knapt kunde skilja dem från memoirer. Froissarts herrliga arbete, med dess uppskakande och bländande beskrifningar på krig och tornérspel, utgjorde hans favoritlektyr, och af Brantome och de la Noue lärde han att jemföra de ligistiska ädlingarnes tygellösa och vidskepliga karaktär med hugenottpartiets stränga, sträfva och ibland upproriska lynne. Spanien hade äfven lemnat sitt bidrag till hans förråd af ridderlig och romantisk lärdom; och de nordiska folkslagens literatur undgick ej uppmärksamheten hos en person, som läste mera för att väcka inbillningskraften än för att rikta förståndet. Men oaktadt Edward Waverley hade reda på mycket, som blott är bekant för få, kunde han likväl med skäl anses okunnig, emedan han blott visste litet af det, som ger mannen värdighet och sätter honom i stånd att intaga och pryda en upphöjd samhällsställning. Den uppmärksamhet, hans föräldrar emellanåt egnade honom, skulle verkligen kunnat bidraga att förhindra den själsslapphet, som uppkom af ett så hållningslöst undervisningssätt; men hans mor dog på sjunde året efter brödernas försoning, och fadern, som efter denna tilldragelse nästan ständigt vistades i London, var för mycket upptagen af sina egennyttiga och äregiriga planer för att fästa någon vidare uppmärksamhet vid Edward, än att denne hade anlag för studier och sannolikt komme att blifva biskop. Om han haft reda på och kunnat fatta sin sons vakna drömmar, skulle han dragit en annan slutsats deraf. {{linje|5em}} {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 26rt74xai8dyohy12il1k93g7044qum 503043 503029 2022-07-29T21:42:31Z Thuresson 20 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />26</noinclude>historiska folksägner, och isynnerhet med Spencer, Drayton och andra romantiska skalder, hvilka pläga förtjusa en ungdomlig inbillningskraft, innan passionerna vaknat och fordra ett känslofullare skaldeslag. I detta hänseende öppnade hans bekantskap med italienskan honom ett ännu vidsträcktare fält. Han hade genomläst de talrika romantiska poem, hvilka allt ifrån Pulcis dagar varit en favoritsysselsättning för Italiens snillen, och hade sökt sin förnöjelse i de talrika novellsamlingar, som denna bildade men yppiga nation frambragt i täflan med Decameron. I den klassiska literaturen hade Waverley gjort de vanliga framstegen och läst de vanliga auktorerna, och den franska hade förskaffat honom en nästan outtömlig samling af memoirer, som voro föga trovärdigare än romaner, och af romaner, som voro så väl skrifna, att man knapt kunde skilja dem från memoirer. Froissarts herrliga arbete, med dess uppskakande och bländande beskrifningar på krig och tornérspel, utgjorde hans favoritlektyr, och af Brantome och de la Noue lärde han att jemföra de ligistiska ädlingarnes tygellösa och vidskepliga karaktär med hugenottpartiets stränga, sträfva och ibland upproriska lynne. Spanien hade äfven lemnat sitt bidrag till hans förråd af ridderlig och romantisk lärdom; och de nordiska folkslagens literatur undgick ej uppmärksamheten hos en person, som läste mera för att väcka inbillningskraften än för att rikta förståndet. Men oaktadt Edward Waverley hade reda på mycket, som blott är bekant för få, kunde han likväl med skäl anses okunnig, emedan han blott visste litet af det, som ger mannen värdighet och sätter honom i stånd att intaga och pryda en upphöjd samhällsställning. Den uppmärksamhet, hans föräldrar emellanåt egnade honom, skulle verkligen kunnat bidraga att förhindra den själsslapphet, som uppkom af ett så hållningslöst undervisningssätt; men hans mor dog på sjunde året efter brödernas försoning, och fadern, som efter denna tilldragelse nästan ständigt vistades i London, var för mycket upptagen af sina egennyttiga och äregiriga planer för att fästa någon vidare uppmärksamhet vid Edward, än att denne hade anlag för studier och sannolikt komme att blifva biskop. Om han haft reda på och kunnat fatta sin sons vakna drömmar, skulle han dragit en annan slutsats deraf. {{linje|5em}} {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 9gg7lmyg8nozjlkec4pkavnaw2bbiab 104 157670 503030 2022-07-29T21:29:38Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude><h2 align="center" style="border-bottom:none;">FJERDE KAPITLET.<br /><b>Luftslott.</b></h2> {{Initial|J}}ag har redan låtit förstå, att den läckra, kräsmagade och yppiga smak, som förvärfvas genom ett öfvermått af flyktig läsning, ej blott gjorde vår hjelte oduglig för allvarliga studier, utan äfven i viss mån ingaf honom leda för dem, åt hvilka han dittills öfverlemnat sig. Han var på sitt sextonde år, då hans afsöndrade vanor och tycke för enslighet blefvo så märkbara, att de väckte sir Everards ömma farhogor; han sökte motverka dem genom att förmå sin brorson att sysselsätta sig med jagt, som utgjort hans eget förnämsta ungdomsnöje. Men ehuru Edward ifrigt bar bössan under en jagttid, upphörde likväl detta tidsfördrif att roa honom, så snart vanan skaffat honom någon färdighet. Påföljande vår ingaf läsningen af gamle Isak Waltons bok om fiske Edward lust att blifva en »anhängare af metkroken». Men bland alla förströelser, som någonsin blifvit uppfunna till sysslolöshetens bistånd, är väl fiske det olämpligaste att roa en på en gång maklig och otålig menniska, och vår hjeltes metspö blef snart kastadt åt sidan. Sällskap och exempel, hvilka mer än några andra bevekelsegrunder beherska och styra den naturliga riktningen af våra passioner, skulle nog haft sin vanliga inverkan på vår unge drömmare; men grannskapet var glest bebodt, och de obildade unga landtjunkare, det hade att erbjuda, voro ej af den klass, att de passade till Ed-<noinclude> <references/></noinclude> t1ggbmqi3gho6pjedrgp7bxgzuz6w26 0 157671 503032 2022-07-29T21:31:11Z Thuresson 20 Kap 3 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Waverley 1879.djvu" from=25 to=30 kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Waverley|03]] [[fr:Waverley/Chapitre III]] 3wyns0felq9j6697hfggjebrtiohm4u 104 157673 503060 2022-07-30T09:11:27Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<small>DEN FÖRHISTORISKA FORNFORSKNINGEN I SVERIGE 1882—84.</small>|83}}</noinclude>på dessa öar än på fastlandet, är det emellertid icke nödigt att nu dröja vid dem. I Bjäre härad, nordvestra Skåne, är ett bronsbetsel, likt fig. 298 i <i>Sv. forns.,</i> funnet. En del deraf erhöll Statens Historiska Museum (n:o 7047) genom byte med veterinärläkaren E. O. Kullberg i Engelholm; en annan, större del af samma betsel tillhör öfverste H. A. Sjöcrona i Helsingborg. I ett grustag nära Lund har man funnit en bägare af mycket tjockt, mattgrönt glas, hvilken till formen liknar en upp- och nedvänd kon; med en höjd af 12 cm. har den nämligen vid mynningen en vidd af 8,5 cm., men afsmalnar nedåt, så att den jemnslipade yta, på hvilken den står, knapt är 1,5 cm. vid. Utsidan är prydd med inslipade ränder och ovala fördjupningar (Lunds Museum). På Sjogerstad Humlagårdens egor i Sjogerstads socken, strax öster om Billingen, i Vestergötland, gjordes år 1883 ett märkligt graffynd. I en rund, ej särdeles stor grafhög, som höll 50 fot i diameter och var omgifven af en stenkrets, fann man här ett skelett med hufvudet åt norr och fötterna åt söder. Vid fötterna låg en stor och präktig, ehuru krossad glasbägare, närmast lik fig. 338 i Ryghs <i>Norske oldsager.</i> Dessutom upptogos ur grafven en spiralfingerring af guld i 2 hvarf; lemningar af ett träkärl med bronsbeslag; ett bronsspänne närmast likt fig. 327 i <i>Sv. forns.;</i> en sönderbruten benkam; 53 små runda, på undersidan flata, på öfversidan kullriga benbrickor, som troligen varit spelbrickor; 2 dylika, men mindre, och med två hål på undersidan, som möjligen varit knappar, m. m. (St. M. 7327). Fyndet, som tillvaratogs af bibliotekarien Torin, hör till en ganska sen del af den äldre jernåldern. — I högens kant, utanför grafven, hittades en hopböjd patén af förgyldt silfver, sannolikt för lång tid sedan stulen ur Sjogerstads kyrka, eller någon annan kyrka i grannskapet, och af tjufven gömd i högen. Sommaren 1884 undersökte jag ett par bredvid denna graf belägna smärre högar och fann i en af dem två bronsspännen, hvilka liksom det nyss beskrifna fyndet höra till en ganska sen del af den äldre jernåldern. På den vestra sluttningen af Billingen äro äfven några fynd från den äldre jernåldern under de sista åren gjorda. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> m30hn5lo6edwsv73f5s6y82mdoswzh1