Wikisource svwikisource https://sv.wikisource.org/wiki/Wikisource:Huvudsida MediaWiki 1.39.0-wmf.23 first-letter Media Special Diskussion Användare Användardiskussion Wikisource Wikisourcediskussion Fil Fildiskussion MediaWiki MediaWiki-diskussion Mall Malldiskussion Hjälp Hjälpdiskussion Kategori Kategoridiskussion Tråd Tråddiskussion Summering Summeringsdiskussion Sida Siddiskussion Författare Författardiskussion Index Indexdiskussion TimedText TimedText talk Modul Moduldiskussion Gadget Gadget talk Gadget definition Gadget definition talk 10 13906 503640 503271 2022-08-04T19:43:26Z Thuresson 20 +1 wikitext text/x-wiki <!-- Lägg nya korrekturlästa verk under denna rad --> 4 augusti [[Georg Bogislaus Stael v. Holstein]] av [[Författare:Sophie Bolander|Sophie Bolander]]<br /> 1 augusti [[Manon Lescaut]] av [[Författare:Abbé Prévost|Abbé Prévost]]<br /> 28 juli [[Beskrifning om Mälaren|Utkast til Beskrifning om Mälaren]] av [[Författare:Johan Fischerström|Johan Fischerström]]<br> 16 juli [[Tonys läroår]] av [[Författare:Agnes von Krusenstjerna|Agnes von Krusenstjerna]]<br /> 1 juli [[Kameliadamen]] av [[Författare:Alexandre Dumas den yngre|Alexandre Dumas den yngre]]<br /> 1 juni [[Den siste mohikanen]] av [[Författare:James Fenimore Cooper|James Fenimore Cooper]]<br /> 28 maj [[Upp med händerna!]] av [[Författare:Gunnar Örnulf|Gunnar Örnulf]]<br /> 1 maj [[Drottning Margot]] av [[Författare:Alexandre Dumas den äldre|Alexandre Dumas den äldre]]<br /> 15 april [[Dikter (Södergran)|Dikter]] av [[Författare:Edith Södergran|Edith Södergran]]<br> 1 april [[En yankee vid kung Arturs hov]] av [[Författare:Mark Twain|Mark Twain]]<br /> <small>{{höger|Fler [[Special:Nya_sidor|nya sidor]]}}</small> <noinclude> [[Kategori:Mallar]] </noinclude> o73lfyh8s5o3vjjv2ginok17tay647v 104 16122 503693 353649 2022-08-05T11:06:53Z PWidergren 11678 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thurs" /></noinclude>{{c|{{större|I.}}}} Ett par mil ifrån kusten, där landet långsamt började höja sig emot fjällen, lågo här och där enstaka små gårdar, och flacka myrar sträkte sig svarta med säfkantade vattenputtar mellan sluttningarne, där ljungen växte bland stora stenar. Vägen, som utgjordes af ett enda samvetsgrant hjulspår, bugtade sig fram mellan tufvor och stenar, såsom försiktiga hästar hade lunkat fram alt sedan den tid de gingo med klöfsadel, och ingen häst, än mindre någon människa, hade någonsin tänkt sig utom detta ena samvetsgranna hjulspår. Längs vägen kom en lång, kraftfull bondgosse med rödt hår och fräknar. Han gick med det stora, skäggiga ansiktet vändt mot nordväst, mot hafvet, mot staden, rakt mot aftonsolens guld, som kastade ett rödaktigt skimmer öfver ljungen, böljade i en bred strimma ner mot den låga västkusten och glittrade skarpt på den smala hafstran-<noinclude> <references/></noinclude> m22cofwkpetofb067kkv0pd6hsit8n3 503696 503693 2022-08-05T11:21:19Z PWidergren 11678 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thurs" /></noinclude><h2 align=center>I.</h2> Ett par mil ifrån kusten, där landet långsamt började höja sig emot fjällen, lågo här och där enstaka små gårdar, och flacka myrar sträkte sig svarta med säfkantade vattenputtar mellan sluttningarne, där ljungen växte bland stora stenar. Vägen, som utgjordes af ett enda samvetsgrant hjulspår, bugtade sig fram mellan tufvor och stenar, såsom försiktiga hästar hade lunkat fram alt sedan den tid de gingo med klöfsadel, och ingen häst, än mindre någon människa, hade någonsin tänkt sig utom detta ena samvetsgranna hjulspår. Längs vägen kom en lång, kraftfull bondgosse med rödt hår och fräknar. Han gick med det stora, skäggiga ansiktet vändt mot nordväst, mot hafvet, mot staden, rakt mot aftonsolens guld, som kastade ett rödaktigt skimmer öfver ljungen, böljade i en bred strimma ner mot den låga västkusten och glittrade skarpt på den smala hafstran-<noinclude> <references/></noinclude> dz561qfn3wn05xx750rcpibmobjbfno 104 16125 503694 353658 2022-08-05T11:14:03Z PWidergren 11678 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thurs" /> 6</noinclude>hvardera handen. Dem slog han emot hvarandra så hårdt han förmådde och sjöng: därunder „Guld och flickor, flickor och guld!“ Han sjöng högljudt och stampade takten med foten, fastän han icke hade någon röst. Han gick och likasom krossade någonting annat, medan han själf växte, växte förbi sina tjugu år, växte så stor, att han måste öppna sin mun med de starka tänderna likasom för att uppsluka sitt eget otyglade begär. Och då han såg båten ligga på södra sidan om stenen och ingen människa bredvid den, då rusade han jublande ner för den sista backen, rakt fram till båten. Men vid ljudet af hans sista skutt på de lösa strandstenarne tittade ett hufvud fram bakom den stora stenen, och en man, som Törres viste vara Anders, frågade barskt: — Hvad ämnar du göra med min båt? Med en obehaglig känsla af fruktan och missräkning släpte Törres strax stäfven och sade lugnt, likasom om det hade varit hans egentliga ärende: — Kan du ro mig öfver till stationen Anders? — Nej. — Så-å . . . jag betalar för det. — Båten är uthyrd, — svarade Anders och spottade samt vände sig lugnt om och försvann åter bakom stenen. Nu hördes flere röster; det skrattades och pratades bakom stenen, medan Törres helt villrådig stod och samlade sina tankar. Men hans blod hade råkat i en sådan svallning, hans sinne var så uppfyldt af den gyllene drömmen, att han ro-<noinclude> <references/></noinclude> 7wtqf1z4rgmuru8km5gq6ng3s6mwpkq 104 16126 503695 353661 2022-08-05T11:16:24Z PWidergren 11678 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thurs" /> {{ph|7}}</noinclude>pade med hög röst, just för att det skulle höras af de andra bakom stenen: — Jag bjuder femtio öre för rodd till stationen. Men då ljöd ett skratt öfver det lugna vattnet, ett skratt, hvars make Törres aldrig hade hört, därför att det var stadsskratt — retande, öfverlägset och fritt. Och det ropades: — Kom fram! Fram med mannen med de femtio örena! . . . Låt oss få se guldfågeln! Ett par glada röda ansikten sträktes fram för att se på honom, och då Törres flyttade sig litet, fick han se tre stadsherrar med fiskredskap, som hade slagit sig ner i gräset, i lä bakom den stora stenen. De hade en hvit duk utbredt emellan sig, och flaskor lågo i ring från den ena till den andra. Där funnos glas med rödt och gult uti, smör i glasskål, fint stadsbröd, öppnade bleckdosor, kycklingar i papper; — Törres såg det alt i ett enda ögonkast utan att uppfatta annat än att det var ofantligt dyrt; och han kände sig helt modlös. — Kom hit, pojke, och drick ett glas! — ropade den äldste af herrarne, som var fet och röd i ansiktet. Men Törres stod där mörk i hågen och svarade bara: — Jag skall öfver sjön, jag. — Drag åt helvetet! — ropade den tjocke herrn och tömde själf glaset. — Det är vi som rå om båten. — Fins det plats för flere i den Anders? — frågade en af de andra. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 9i6zi6kb5lukly6g98sl8mm5jyn1daw 104 16130 503697 353628 2022-08-05T11:27:56Z PWidergren 11678 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thurs" /> {{ph|11}}</noinclude>De små, trånga gatorna hade han snart fått nog af, men hufvudgatorna, där husen voro af sten, med de ofantliga fönstren med en enda glasruta, hvilken var så genomskinlig som den klara luften och likväl så präktig att spegla sig i, där vandrade Törres i timtal. Stadens finaste butik var den Brandtska. Det var där damerna handlade, där fans profningsrum och syatelier. Men sedan gammalt fans där också kaffe, te och cigarrer, hvilka varor voro utstälda i ett särskildt fönster, behängdt med draperier och gardiner. Den mest trafikerade gatan i staden vidgades just utanför Brandts butik, och ditåt vette tre stora fönster utom glasdörren. Där gick Törres af och an och studerade hela dagen. Han försökte att värdera varorna, men ganska få prislappar voro synliga, och icke ens dem förstod han. Spetsar och gardintyg uppskattade han lika lågt, men sammeten trodde han var värd hela världens guld. Brandts närmaste granne var Cornelius Knudsen. Deras hus stodo sida vid sida, men Knudsen hade bara ett fönster åt hufvudgatan. Resten af det stora huset låg mot en smal bigata och slutade nere vid stranden med magasiner och upplagsplatser. Denna affär sköttes af Cornelius Knudsens unga enka, medan den stora Brandtska butiken innehades af gamle Brandts svärson Gustaf Kröger. I Cornelius Knudsens ena fönster mot gatan syntes en blandning af alt det som fans hos Brandt och litet till. Törres upptäkte emellertid<noinclude> <references/></noinclude> n4f824mp60q2mfokciy3vy1bhscgvtk 104 16132 503698 353634 2022-08-05T11:32:17Z PWidergren 11678 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thurs" /> {{ph|13}}</noinclude>Det var emellertid altför fint för honom uppe vid hufvudgatorna — tilsvidare. Han gick därför neråt staden, och då han såg en äldre man ensam i sin bod, gick Törres in och frågade utan vidare inledning om det fans plats för en gosse. — Nej, — svarade mannen och såg upp från sin tidning. Men då Törres utan att visa något tecken till missräkning ämnade gå, började handelsmannen röra på sig. — Du är från landet? ... har just nu kommit? ... är du stark? — Åhja, tämligen! — svarade Törres undvikande. Han hade emellertid sett sig om och förstod att en stark karl i den affären mest skulle få att göra med sill och tjärtunnor nere vid sjöbodarne, och det var icke det han ville. Handelsmannen hade emellertid börjat tycka om bondgossen. — Jag behöfver inte nu strax någon gosse här, — sade han. — Ja, men det borde vara strax, — svarade Törres. — Åh, bönderne tänka alltid att bara de komma till staden, så står grötfatet färdigt med smör i, — utbrast den gamle hökaren förargad. Men Törres sade skrattande: — Här måste väl ändå finnas arbete i staden. Denna tvärsäkerhet slog an på hökaren. Det fans någonting hos den gossen, som man icke kunde taga miste på. — Du ... du kunde ju försöka, — började han. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 1fl7nchamid4l6fh05cnsdzmsvopehb 104 16133 503699 353637 2022-08-05T11:34:21Z PWidergren 11678 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thurs" /> 14</noinclude>— Huru stor är lönen för en bodgosse? — frågade Törres. — Lönen! ... Lönen? ... Du skulle alt få nöja dig med tak öfver hufvudet och mat och litet kläder till en början, — menade den gamle. Törres tog ett steg mot dörren, genom hvilken i detsamma tvänne flickor, som skulle handla, trädde in. — Ja, du kan titta in i morgon, — sade hökaren, som måste gå till kunderna. — Du skall lofva mig att vika in i morgon, — ropade han en gång till. Han hade fått god lust på den gossen. — Ja, det skall jag göra, — svarade Törres, men då han gick ut ur den halfmörka boden, var han fast besluten att aldrig mera komma dit. Nu skulle han gå raka vägen till Brandt eller Knudsen. Han hade nog märkt att den gamle hökaren ville ha honom, och mindre än mat och husrum kunde de väl icke bjuda honom. Om han bara väl vore innanför dörren, så skulle han nog reda sig. I ett nu hade han lämnat små gatorna bakom sig, men då han vek om hörnet vid Brandtska butiken, var alt förändradt. Gasen hade blifvit tänd, och de stora fönstren strålade i en sådan glans, som Törres icke hade tänkt sig såsom en möjlighet annanstädes än i själfva himmeln. Mellan de ljusa, lätta tygerna, som voro uthängda, såg han några lyckliga varelser, som färdades längs disken eller gingo uppför stegar mel-<noinclude> <references/></noinclude> pydv81r2tb4dmm6qxp2zz9m13b6ppd2 104 16134 503700 353640 2022-08-05T11:37:09Z PWidergren 11678 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thurs" /> {{ph|15}}</noinclude>lan varorna, som voro uppstaplade på hyllorna, alldeles såsom änglarna i Jakobs dröm, tykte han. Utan att kasta en blick på Cornelius Knudsens fönster, där gasen icke ens var tänd ännu, gick han modigt, men med klappande hjärta rakt in i den lysande butiken. Han frågade efter husbonden, och ett fruntimmer af betjäningen, som just var sysselsatt med några kunder, öppnade disken för honom; hon trodde att han var skickad i något ärende. Törres följde den väg hon med handen anvisade honom, alldeles betagen af det som han såg, af doften och ljuset här inne i den värld, som han hade drömt om. Dörren till kontoret stod öppen. Törres gick in. En fet herre med hatt på hufvudet stod och läste ett bref vid gaslågan. Törres frågade om det fans plats för en gosse. Herrn vände sig förargad om, men då han fick sikte på Törres, slog han ut med armarne och sade: — Det var då fan till pojke! ... Är han nu här också! Törres var i ett nu ute genom dörren; det var den tjocke från i går, hans fiende. Ut genom butiken skyndade han och drog icke andan, förrän han hade hunnit ner på den smala gatan utanför Cornelius Knudsen, där det var mörkt och folktomt. Nu var det nästan slut med hans mod, och dagen var snart förliden. Att skaffa sig nattkvarter för pengar i den dyra staden skulle bli hans sista utväg. Han hade varit så fast beslu-<noinclude> <references/></noinclude> 8nm4sf4vpz4z2kwjpubkiykn556hcby 104 125798 503656 435430 2022-08-04T23:59:27Z PWidergren 11678 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" /></noinclude><h2 align="center" style="border-bottom:none;">{{sp|MARGARETA CELSING}}</h2> DAGARNA FÖRE JUL kom majorskan resande ned till Lövsjö härad, men först på själva julaftonen kom hon till Ekeby. Under hela resan var hon sjuk. Hon hade lunginflammation och svår feber, dock hade man aldrig sett henne gladare eller hört flera vänliga ord av henne. Brobyprästens dotter, som hade vistats hos henne på bruket i Älvdalsskogarna alltsedan oktober månad, satt vid hennes sida i släden och ville gärna påskynda resan, men hon kunde inte hindra den gamla från att hejda hästarna och kalla varje vandringsman fram till släden för att spörja om nyheter. »Hur går det er härnere i Lövsjö?» frågade majorskan. »Oss går det väl» fick hon då till svar. »Bättre tider stunda. Den galna prästen därnere på Ekeby och hans hustru hjälpa oss alla.» »En god tid är kommen,» svarade en annan. »Sintram är borta. Ekeby kavaljerer arbeta. Broby-<noinclude> <references/> {{ph|553}}</noinclude> 0tsqxx9x4ddz3y4zxnxx454jiuyf8fo 104 125799 503657 435431 2022-08-05T00:01:25Z PWidergren 11678 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" /></noinclude>prästens pengar äro funna i Bro kyrktorn. De äro så många, att Ekeby ära och makt kunna upprättas med dem. De räcka också till att skaffa bröd åt de hungriga.» »Vår gamla prost har vaknat upp till nytt liv och ny kraft,» sade en tredje. »Varje söndag talar han med oss om Guds rikes tillkommelse. Vem kan vilja synda mer? Det godas välde tillstundar.» Och majorskan åkte långsamt vidare, frågande vem hon mötte: »Hur går det med er? Lider ni inte brist här på orten?» Och feberhettan och den stickande smärtan i bröstet stillades, då de svarade henne: »Här finnas två goda, rika kvinnor, Marianne Sinclaire och Anna Stjärnhök. De hjälpa Gösta Berling med att gå ur hus i hus och se till, att ingen behöver svälta. Och numera kastas ingen säd i brännvinspannan.» Det var, som om majorskan hade suttit där i släden och hållit en lång gudstjänst. Hon var kommen till ett heligt land. Hon såg gamla, fårade ansikten klarna, då det talades om de tider, som voro komna. Sjuklingarna glömde sina smärtor för att prisa glädjens dag. »Vi vilja alla vara sådana, som den gode kapten Lennart,» sade de. »Vi vilja alla vara goda. Vi vilja tro alla om gott. Vi vilja inte skada någon. Sådant skall påskynda Guds rikes tillkommelse.» Hon fann dem alla gripna av samma ande. På herrgårdarna hölls fri spisning för de mest behövande. Den, som hade ett arbete att utföra,<noinclude> <references/> 554</noinclude> 1taepwe5xxlzwvmjusz7n47lho1oyxt 104 125800 503658 435432 2022-08-05T00:04:10Z PWidergren 11678 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" /></noinclude>lät det nu ske, och på alla majorskans bruk var verksamheten i full gång. Aldrig hade hon känt sig friskare, än då hon satt där och lät den kalla luften strömma in i sitt värkande bröst. Ingen gård kunde hon resa förbi utan att stanna och fråga. »Nu är allt gott,» sade då husfolket. »Här var stor nöd å färde, men de goda herrarna från Ekeby hjälpa oss. Majorskan skall komma att förundra sig över allt, som har blivit utfört där. Nu är kvarnen nästan färdig, och smedjan är i gång, och det brända huset är upptimrat till takåsen.» Det var nöden och de hjärteskakande händelserna, som hade förvandlat dem alla. Ack, det skulle väl bara räcka en liten tid! Men det var ändå gott att vända åter till ett land, där den ene tjänade den andre, och där alla ville göra det goda. Majorskan kände, att hon kunde förlåta kavaljererna, och hon tackade Gud därför. »Anna Lisa,» sade hon. »Jag, gamla människa, sitter här och tror, att jag redan färdas in i de saligas himmel.» Då hon äntligen kom fram till Ekeby och kavaljererna skyndade till för att hjälpa henne ur släden, kunde de knappt känna igen henne, ty hon var lika god och blid som deras egen unga grevinna. De äldre, som hade sett henne som ung, viskade till varandra: »Det är inte majorskan på Ekeby, det är Margareta Celsing, som kommer tillbaka.» Stor var kavaljerernas glädje över att se henne komma så god och så fri från alla hämndtankar,<noinclude> <references/> {{ph|555}}</noinclude> 8ud278kflhrdu4e1m1bj7hp133lhlzm 104 125801 503659 435433 2022-08-05T00:07:21Z PWidergren 11678 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" /></noinclude>men snart byttes den i sorg, då de funno hur sjuk hon var. Hon måste genast bäras in i gästrummet i kontorsflygeln och bäddas ned. Men på tröskeln vände hon sig om och talade till dem. »Det har varit Guds storm,» sade hon, »Guds storm. Jag vet nu, att allt har varit till det bästa.» Därmed stängdes dörren till sjukrummet, och de fingo inte se henne mer. Det är dock så mycket att säga till den, som håller på att dö. Orden trängas på tungan, då man vet, att i nästa rum ligger den, vars öra snart skall stängas för alltid. »Ack, min vän, min vän,» vill man säga, »kan du förlåta? Kan du tro, att jag har älskat dig, trots allt? Hur kunde det dock bliva så, att jag skulle vålla dig så mycken sorg, medan vi vandrade här tillsammans? Ack, min vän, tack för all glädje du har skänkt mig!» Detta ville man säga och så mycket, mycket annat. Men majorskan låg i brinnande feber, och kavaljerernas röst kunde inte nå henne. Skulle hon då aldrig få veta hur de hade arbetat, hur de hade upptagit hennes verk, hur de hade räddat Ekeby ära och glans? Skulle hon aldrig få veta det? Kort därpå gingo kavaljererna ned till smedjan. Där var allt arbete avstannat, men de kastade nya kol och nytt tackjärn i ugnen och redde till en smälta. De kallade inte smederna, som hade gått hem för att fira jul, utan arbetade själva vid härden. Kunde blott majorskan få leva, tills hammaren<noinclude> <references/> 556</noinclude> f0lgj5fwyjzpmuox6dnzccf17pzk1qp 104 125802 503660 435434 2022-08-05T00:09:05Z PWidergren 11678 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" /></noinclude>komme i gång, då skulle den tala deras sak hos henne. Det blev kväll, och det blev natt under arbetet. Flera av dem tänkte på hur underligt det var, att de nu åter kommo att fira julnatt i smedjan. Den mångförfarne Kevenhüller, som hade varit smedjans och kvarnens byggmästare under denna bråda tid, och Kristian Bergh, den starke kaptenen, stodo framme vid härden och skötte smältan. Gösta och Julius drogo kol. Av de övriga sutto några på städet under den upphissade hammaren, och andra hade slagit sig ned på kolkärror och tackjärnshögar. Lövenborg, den gamle mystikern, talade med farbror Eberhard, filosofen, som satt bredvid honom på städet. »I natt dör Sintram,» sade han. »Varför just i natt?» frågade Eberhard. »Bror vet väl, att vi i fjol ingingo ett vad. Nu ha vi intet gjort, som inte har varit kavaljersmässigt, och därför har han förlorat.» »Bror, som tror på sådant, vet väl då också, att vi ha gjort mycket, som inte har varit kavaljersmässigt. För det första hjälpte vi inte majorskan, för det andra började vi arbeta, för det tredje var det inte fullt riktigt, att Gösta Berling inte dödade sig, då han hade lovat det.» »Jag har också tänkt på detta,» yttrade Lövenborg, »men jag förmenar, att bror inte uppfattar saken rätt. Att handla i tanke på egna, småaktiga fördelar var oss förbjudet, men inte att handla så,<noinclude> <references/> {{ph|557}}</noinclude> p1maw2q01ixa2uwm2ww4bndd4nw4h6j 104 125803 503661 435435 2022-08-05T00:12:44Z PWidergren 11678 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" /></noinclude>som kärleken eller äran eller vår eviga salighet fordrade. Jag tror, att Sintram har förlorat.» »Bror kan ha rätt.» »Jag skall säga bror, att jag vet det. Jag har hört hans bjällror hela kvällen, men det är inga riktiga bjällror. Snart ha vi honom här.» Och den lilla gubben satt och stirrade fram mot smedjeporten, som stod öppen, och mot det av glesa stjärnor besatta stycke blå himmel, som syntes genom den. Om en stund for han upp. »Ser bror honom?» viskade han. »Där kommer han nu insmygande. Ser inte bror honom i dörröppningen?» »Ingenting ser jag,» genmälde farbror Eberhard. »Bror är sömnig, det är hela saken.» »Jag såg honom så tydligt mot den ljusa himlen. Han hade sin långa vargskinnspäls och pälsmössan. Nu är han inne i mörkret där, och jag kan inte se honom. Se, nu är han framme vid ugnen! Han står tätt bredvid Kristian Bergh, men Kristian ser honom visst inte. Nu lutar han sig fram och kastar något i elden. Å, vad han ser stygg ut! Akta er, vänner, akta er!» Som han sade detta, sköt en eldkvast ut ur ugnen och överhöljde smederna och deras hjälpare med slagg och gnistor. Det skedde dock ingen skada. »Han ville hämnas,» viskade Lövenborg. »Bror är för galen!» utbrast Eberhard. »Bror borde ändå ha haft nog av sådant.» {{tomrad}}<noinclude> <references/> 558</noinclude> pay9n3g4y5thscp6dgrhsuebus1znsk 104 125804 503662 435436 2022-08-05T00:14:38Z PWidergren 11678 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" /></noinclude>»Sådant kan man väl tänka och önska, men det hjälper föga. Ser inte bror hur han står där vid stolpen och grinar åt oss? Men sannerligen tror jag inte, att han lossar hammaren!» Han for upp och ryckte Eberhard med sig. Ögonblicket därpå slog hammaren dånande mot städet. Det var bara en krampa, som hade lossnat, men Eberhard och Lövenborg hade med nöd undkommit döden. »Ser bror, att han ingen makt har över oss!» sade Lövenborg triumferande. »Men det syns, att han vill hämnas.» Och han ropade till sig Gösta Berling. »Gå dit upp till kvinnorna, Gösta! Kanske visar han sig för dem också. De äro inte så vana som jag att se sådant. De torde bli rädda. Och ta dig i akt, Gösta, för han har mycket agg till dig, och kanske han har makt över dig för det där löftets skull. Kanske han har det.» Sedermera fick man nog höra, att Lövenborg hade haft rätt, och att Sintram hade dött julnatten. Somliga sade, att han hade hängt sig själv i fängelset. Andra trodde, att rättvisans tjänare i all hemlighet hade låtit döda honom, ty rättegången syntes gå väl för honom, och det kunde ju inte gå an att åter släppa honom lös över folket i Lövsjö. Ännu andra var det, som trodde, att en mörk herre hade kommit resande i en svart vagn, dragen av svarta hästar, och tagit honom bort ur fängelset. Och Lövenborg var inte den ende, som såg honom under julnatten. Även på Fors vart<noinclude> <references/> {{ph|559}}</noinclude> l74jvvyvx8woczf2oc3obp28llamdyx 104 125805 503663 435437 2022-08-05T00:16:44Z PWidergren 11678 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" /></noinclude>han sedd och i Ulrika Dillners drömmar. Många berättade om hur han hade visat sig för dem, ända tills Ulrika Dillner flyttade hans lik till Bro kyrkogård. Hon lät också driva bort de onda tjänarna från Fors och införde där ett gott regemente. Sedan spökar där inte mer. [[Fil:Asterisk.svg|center|10px]] Det sägs, att innan Gösta Berling hann upp till gården, hade en främmande kommit till kontorsflygeln och där avlämnat ett brev till majorskan. Ingen kände budbäraren, men brevet blev inburet och lagt på bordet bredvid den sjuka. Strax därpå blev hon helt oväntat bättre; febern stillades, smärtorna avtogo, och hon blev i stånd att läsa skrivelsen. De gamla ville gärna tro, att denna förbättring berodde av mörka makters inflytande. Sintram och hans vänner kunde ha fördel därav, att majorskan läste detta brev. Det var en urkund skriven med blod på svart papper. Kavaljererna skulle nog ha känt igen den. Den författades förra julnatten i smedjan på Ekeby. Och majorskan låg där nu och läste, att eftersom hon hade varit en häxa och sänt kavaljerssjälar till helvetet, så dömdes hon att förlora Ekeby. Detta och annan dylik dårskap läste hon. Hon granskade datum och underskrifter och fann följande anteckning bredvid Göstas namn: »Därför<noinclude> <references/> 560</noinclude> 1deeuz6mj4ecpz3h3resgypcc4sjab9 104 125806 503664 435438 2022-08-05T00:18:55Z PWidergren 11678 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" /></noinclude>att majorskan har begagnat sig av min svaghet för att locka mig bort från ärligt arbete och behålla mig som kavaljer på Ekeby, därför att hon har gjort mig till Ebba Dohnas mördare genom att förråda för henne, att jag är en avsatt präst, skriver jag under.» Majorskan vek långsamt tillhopa papperet och lade in det i omslaget. Sedan låg hon stilla och begrundade vad hon hade fått veta. Hon förstod med bitter smärta, att sådan var folkets tanke om henne. En häxa och trollpacka var hon för alla dessa, som hon hade tjänat, som hon hade givit arbete och bröd. Detta var hennes lön, sådant skulle hennes eftermäle varda. De kunde inte tro en äktenskapsbryterska om bättre. Men vad räknade hon på dessa okunniga? De hade dock stått henne fjärran. Men dessa fattiga kavaljerer, som hade levat av hennes nåd och kände henne väl, även de trodde det eller låtsade tro det för att få en förevändning att rycka till sig Ekeby. Snabba gingo hennes tankar. Vild vrede och hämndlystnad lågade i hennes feberheta hjärna. Hon lät Brobyprästens dotter, som jämte grevinnan Elisabet vakade över henne, sända bud till Högfors efter förvaltaren och inspektoren. Hon ville göra sitt testamente. Åter låg hon tänkande. Hennes ögonbryn sammandrogos, hennes anletsdrag förvredos hemskt av lidandet. »Majorskan är mycket sjuk,» sade grevinnan sakta. {{tomrad}}<noinclude> <references/> {{huvud|<small>''36.''</small>||561}}</noinclude> rh9nfzs0j94xdmbgbaa3f2hpfx3hhlz 104 148269 503648 503394 2022-08-04T21:23:01Z Thurs 138 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thurs" />{{c|<u>14</u>}}</noinclude>blir. Dvärgen gick ut, aflägsnade sig och försvann från folkets ögon i Lummelunds hästhage. Ingen Karin kom på hela aftonen. Fulle af undran och förskräckelse skickade hennes föräldrar öfver till granngården, Hemmingsbo, att af Thomas’ far eller mor erhålla någon upplysning. Men här visste man ingen ting; ty Thomas hade icke heller hemkommit, sedan man sett honom i Karins sällskap gå ned till sjön att meta. {{linje|6em}} När Karin vid sidan af sin obekante följeslagare hann högre upp ibland stenrösena, såg hon, att byggnaderna voro långt mera förfallna, än de på långt håll förekommo. Hela högar af stenar, nedfallna öfver hvarann, stängde ofta vägen; och man måste göra en krok förbi dem, för att komma fram. Långa rader af trän och småskog fyllde platsen, der fordom murar stått. Ansenliga porthvalf tillkännagåfvo byggnadens forntida storhet. Karin gick ej utan rysning in genom dessa hvalfbågar, hvilka innanför sig icke längre hade något hus. Hon såg derinne blott ännu ödsligare ruiner. Stora nässlor, otaliga karborrar, bolmörtstånd och tistlar öfvertäckte ett fält, besådt med kullerstenar; och när de vandrande följde en smal gångstig, slingrande sig likt en omätlig orm mellan alla dessa hinder, kunde de likväl ej gå fram på den, utan att som oftast såras, brännas och stickas af de obehagliga buskarne. Gigantiska ormbunkar i stora samlingar voro de hyggligaste växter här mötte; och Karin var mången gång på väg till höga rop af fruktan för ödlor och paddor, som hon såg kräla utmed gölarne och de sedan sista regnet qvarlemnade vattenpölarne mellan grus- och lerhögar. Hennes bröst sammandrog sig af bäfvan och undran. Hon tyckte att vägen borde vara slut, när de redan befunno sig bland ruinerna; men hennes ledsagare, utan att yttra ett ord, förde henne obevekligt vidare. Och röda kappmannen följde efter, på ett afstånd, som minskats, sedan man kommit upp i bergen. Vid en blick bakom sig, såg Karin till sin outsägliga förskräckelse, att han nu var alldeles inpå dem. Hon trängde sig tätt till sin unga ledsagares sida. Efter en stund slöt vägen vid en hög jerndörr. Den stackars flickan kunde åt alla häll intet annat upptäcka än sönderfallna murar och hvalf, men intet hus, hvartill denna port<noinclude> <references/></noinclude> 3763xgpuy8t600klxrc3th9nmgfeucv 104 148270 503649 503395 2022-08-04T21:29:42Z Thurs 138 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thurs" />{{c|<u>15</u>}}</noinclude>kunde leda. Hennes beherrskare stannade, och i detta ögonblick gick mannen med yfviga skägget om dem, ehuru med en vördnadsfull åtbörd, drog upp en nyckel, så ansenlig, att endast han kunde bära den, satte axet i låset, vred om tvenne tag, öppnade den höga dörren, och stod stilla vid ingången, för att, likt en kammartjenare, bjuda sitt herrskap träda in. Karin märkte nu, att hon förut alldeles misstagit sig på denna person. Man steg in, och hon hörde jerndörren gnisslande tillslutas bakom sig. Porten ledde ej till någon gård. Karin såg sig stå i ett litet trångt, men högt rum, omgifvet af tjocka, rödsvarta väggar, och som måste befinna sig i sjelfva muren. Men hennes ledsagare stannade ej här, utan nalkades en liten dörr till venster. Han bad henne här stiga in, och ursäkta att han sjelf icke följde med. Karin tvekade ett ögonblick. Hon skulle således i denna hemska boning skiljas vid den ende, hon åtminstone en halftimme egt till bekant? Men hvad hade hon att göra? Hon måste lyda. Hon trädde in. Den lilla dörren igenlästes efter henne. Hon märkte sig vara i ett fullkomligt mörker, och kunde ej urskilja, om hon stod i ett stort eller litet rum, i ett fängelse, eller hvar. Hon sträckte ut armarne, för att med händerna känna sig före, innan hon började gå vidare. Hon höjde ett sakta rop af klagan och ängslan. Knappt hade hon tillkännagifvit sin närvaro genom dessa ljud, förrän hon hörde ett öfverljudt skratt någonstädes i grannskapet. I detsamma öppnades en dörr på någon vägg midt emot henne, och tvenne flickor inträdde med ljus i händerna. En behagligare syn kunde den stackars vackra Karin icke få. Men de anlända flickorna sade henne alldeles ingenting. De togo henne blott i handen, en på hvardera sidan, och förde henne in genom den dörr, som de sjelfva nyss öppnat. Karin fann sig nu i ett nytt rum, vackert möbleradt, gladt och hyggligt, men utan fönster. Man måste således här bruka ljus. Midt på golfvet stod ett marmorbadkar. Utan att göra sitt främmande någon fråga, förde de henne fram till en soffa, och begynte afkläda henne. Skall jag bada? utbrast hon, och såg på sina begge artiga tjensteqvinnor. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> q9gy7xcn3ex76xrxh74nfv27c8mpf86 503650 503649 2022-08-04T21:30:04Z Thurs 138 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thurs" />{{c|<u>15</u>}}</noinclude>kunde leda. Hennes beherrskare stannade, och i detta ögonblick gick mannen med yfviga skägget om dem, ehuru med en vördnadsfull åtbörd, drog upp en nyckel, så ansenlig, att endast han kunde bära den, satte axet i låset, vred om tvenne tag, öppnade den höga dörren, och stod stilla vid ingången, för att, likt en kammartjenare, bjuda sitt herrskap träda in. Karin märkte nu, att hon förut alldeles misstagit sig på denna person. Man steg in, och hon hörde jerndörren gnisslande tillslutas bakom sig. Porten ledde ej till någon gård. Karin såg sig stå i ett litet trångt, men högt rum, omgifvet af tjocka, rödsvarta väggar, och som måste befinna sig i sjelfva muren. Men hennes ledsagare stannade ej här, utan nalkades en liten dörr till venster. Han bad henne här stiga in, och ursäkta att han sjelf icke följde med. Karin tvekade ett ögonblick. Hon skulle således i denna hemska boning skiljas vid den ende, hon åtminstone en halftimme egt till bekant? Men hvad hade hon att göra? Hon måste lyda. Hon trädde in. Den lilla dörren igenlästes efter henne. Hon märkte sig vara i ett fullkomligt mörker, och kunde ej urskilja, om hon stod i ett stort eller litet rum, i ett fängelse, eller hvar. Hon sträckte ut armarne, för att med händerna känna sig före, innan hon började gå vidare. Hon höjde ett sakta rop af klagan och ängslan. Knappt hade hon tillkännagifvit sin närvaro genom dessa ljud, förrän hon hörde ett öfverljudt skratt någonstädes i grannskapet. I detsamma öppnades en dörr på någon vägg midt emot henne, och tvenne flickor inträdde med ljus i händerna. En behagligare syn kunde den stackars vackra Karin icke få. Men de anlända flickorna sade henne alldeles ingenting. De togo henne blott i handen, en på hvardera sidan, och förde henne in genom den dörr, som de sjelfva nyss öppnat. Karin fann sig nu i ett nytt rum, vackert möbleradt, gladt och hyggligt, men utan fönster. Man måste således här bruka ljus. Midt på golfvet stod ett marmorbadkar. Utan att göra sitt främmande någon fråga, förde de henne fram till en soffa, och begynte afkläda henne. Skall jag bada? utbrast hon, och såg på sina begge artiga tjensteqvinnor.<noinclude> <references/></noinclude> jxowbrn6awgtbuk4ysxz5vapq5kd9xl 104 148271 503651 503396 2022-08-04T21:35:44Z Thurs 138 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thurs" />{{c|<u>16</u>}}</noinclude>Ja! svarade den ena af dem, höfligt, nästan underdånigt; det var den äldsta, som väl kunde hafva sett sina tjugutre år. Efter det var nödvändigt, kunde Karin så gerna hjelpa till sjelf, och efter ett ögonblick låg hon i karet. Flickorna framtogo ett par förgyllda flaskor och öste någonting i vattnet, hvarigenom en ånga af behagligaste lukt uppsteg ur vattnet. Snart var saken gjord. Med sina hyggliga uppasserskors tillhjelp uppsteg hon åter ur det aromatiska vattnet, som doftade om hennes långa, utfallna lockar. Hon ärnade nu kläda sig. Men hvad såg hon? Hennes kläder voro borta. I stället låg för hennes ögon en drägt af finaste, skönaste tyg, tillskuren efter de förnämas sätt. Hon måste beqväma sig deruti. Färdigklädd, såg hon sig sjelf vara en dame af yppersta slag. Kammarjungfrurna förde henne ut. Hon förmodade sig komma tillbaka till det lilla mörka rummet, hvarigenom hon först inträdt. Men tvertom. Man ledsagade henne åt ett alldeles motsatt håll. Hon såg sig, efter genomgången af en vacker sal, ute i friska luften. Men hvarest? Hon befann sig i en trädgård. Herrliga blommor doftade hvart hon vände sig; frukter prunkade på träden; buskar och gräs gladde ögat med den lifligaste och täckaste grönska. Hvar äro då de hemska ruinerna? sade hon till sig sjelf. Befinner jag mig verkligen hos en trollkarl; och har han förvandlat den rysligaste ödemark till ett paradis, för att göra mig ett nöje? När hon såg sig närmare om, fann hon likväl, att den vackra trädgård, hvari hon gick, icke var af alltför vidsträckt omfång. Den begränsades på alla håll af murar; och när hon betraktade murarne med uppmärksamhet, igenkände hon på dem flere af ruinernas drag. Hon insåg, att hela den sköna boningen, med trädgård, källor och park, låg innesluten inom bergsträckornas branter, de skrofliga murarne och förfallna tornen. Ingen kunde utanföre ana, att allt detta befann sig innanföre. När hon betraktade sig sjelf, fann hon sig i hög grad förändrad. Hon var klädd i siden och liknade i allt ett fruntimmer af hög rang. Hon hade ej gått omkring här många slag, förrän hon såg en angenäm man nalkas. Hon igenkände genast följe-<noinclude> {{sidfot|||sla-}} <references/></noinclude> hmj8lxx773wsd7tysivaf9jdphz9lfr 104 148272 503652 503397 2022-08-04T21:41:00Z Thurs 138 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thurs" />{{c|<u>17</u>}}</noinclude>slagaren, som fört henne upp till ruinerna. Han helsade på henne med utsökt godhet, började spatsera vid hennes sida i trädgården och förde henne slutligen till en täck grässoffa i grannskapet. Karin! sade han med en skön stämma, det är tid, att jag säger dig hvad som ligger mig på hjertat. Jag älskar dig, och jag har länge älskat dig. Jag vet icke fullkomligt hvad du tänker om mig; men förmodligen anser du mig för ett elakt väsende: för en, som kan trolla. Tvertom, goda Karin! det är du, som har förtrollat mig. Jag erkänner väl, att jag kan något, men du förmår vida mer. Den unga flickan såg på sin värd, men teg. Jag vet, fortfor den förnäme herrn, att du, min goda Karin, på sätt och vis kan kallas förlofvad med en annan, denna beskedliga token Thomas, arrendatorns son. Men hvad är det för en förlofning? Hans och dina föräldrar hafva roat sig med att låta er kalla hvarann fästman och fästmö, utan att ni ens vetat betydelsen häraf. Ni har vant er på ömse sidor att gifva hvarann dessa namn, likasom man kallar personer med många andra titlar. Men jag tror icke, att tycke och kärlek hos dig ställa Thomas i en vackrare och bättre dager, än hvem som helst. Med ett ord: jag anser icke, att du älskar honom; och jag är säker på, att han icke heller älskar dig på annat sätt än som en syster, eller en god vän och barndomsbekant. Öfver Karins kinder for en lätt rodnad; men hon fortfor oafbrutet att bibehålla tystnad. Hvad mig sjelf beträffar, fortfor herr Laurits Björnram, så skall jag med några ord förklara dig hvem jag är. Min far var egare till hela detta gods i södra Vestergötland; det är af honom, som dina och Thomas’ föräldrar arrenderat gårdarne, hvarpå de sitta. Min far har alltid varit en egen man, känd vid sjelfva hofvet i konung Gustafs dagar. Han egde kunskaper i naturen, som öfvergå andres, och var alltså i den meningen att kalla en trollkarl. Jag har ärft flere af hans hemliga recepter, och förmår således ett och annat: det tillstår jag. Men det märkvärdigaste hos mig, är, att jag till en del funnit smak i samma lefnadssätt som min far, men icke i allt. När han för mycket långt tillbaka — det var i hans ungdom — inköpte detta gods, var det egentligen kärleken till de stora<noinclude> {{sidfot|||2}} <references/> {{ph|2}}</noinclude> ssvcwm9lzugt47g729qz41vsoeup5e9 104 148362 503692 503496 2022-08-05T10:16:42Z Thurs 138 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thurs" />{{c|<u>23</u>}}</noinclude>såg ”junker Thomas” den ena gången efter den andra besvara den vackra flickans ömhetsbetygelser. Hon borde icke hafva tittat genom rutan; men hon gjorde det ändå. Hon stod som fastvuxen vid sidenfransarne, och andades knappt. Hennes sällskap, kammarjungfrun, gick på hennes begäran efter ett glas vatten. Under det att Karin således befann sig i ensamhet, måste hon höra lika mycket som se. Hon märkte, att Thomas, på allt sätt obesvärad, samtalade med sin vän om framtiden. Flickan förebrådde honom för hans onyttiga lefnad. Thomas svarade, att han ämnade blifva en förmögen karl och icke tänkte arbeta onödigtvis. Fy, Thomas! sade Karin för sig sjelf, och kastade en bekymrad blick omkring sig i det mörka rummet, der hon stod vid rutan. Efter ett ögonblick såg hon Thomas med öfvermodig munterhet spatsera öfver rummet, och yttra: minsjäl! den jag älskar, skall få åka med hästar och i herrskapsvagn. När vi komma till kyrkan, skola alla gapa afundsjukt på oss; och när vi sitta i kyrkan, blir jag man för, att flere skola kika på oss, än på presten. En sådan odugling! utbrast lilla Karin åter för sig, och en tår smög sig utför hennes kinder. I detsamma återkom kammarjungfrun och bjöd sin gäst ett glas af den mest uppfriskande tillblandning. Tillika helsade hon från Laurits Björnram, som ånyo önskade se sitt älskvärda fremmande, för att underhålla henne med ett passande tidsfördrif för aftonen, innan han lät henne färdas hem — tillade kammarjungfrun. Karin följde gerna. Sedan de vandrat genom ett par rum, inträdde de i en skön kammare, der ruinernas herre satt vid ett pianoforte. Då han såg sin landtligt vackra gäst nalkas, steg han upp och emottog henne på det innerligaste. Kammarjungfrun aflägsnade sig. Värden förde nu sin bekantskap till en soffa, der han bad henne sätta sig ned, medan de väntade på några frukter och förfriskningar. Emellertid fortfor han sjelf att spela och sjunga. Förtjust af att höra visor och musik, steg lilla Karin upp och gick fram till instrumentet. Sångaren utförde<noinclude> <references/></noinclude> hptkaydf8lpcj3c3nbuwolhov5s03mb 104 148363 503691 503495 2022-08-05T10:12:26Z Thurs 138 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thurs" />{{c|<u>22</u>}}</noinclude>stund under samtal härinne, tyckte Karin sig märka röster från ett angränsande rum. ”Det är min syster” — inföll den andra. Din syster? Är det den andra kammarjungfrun? ”Ja.” Men hon tyckes ej vara ensam? ”Nej; hon talar vid en god vän.” Aha? sade Karin. Men då böra vi gå undan. Det är orätt att höra hvad folk tala med hvarann. ”Lappri. De göra ingen hemlighet af sig. Det är en god gosse, en ung karl, som min syster älskar, och som älskar henne.” Han bor här? ”I trakten.” Liksom jag sjelf? Kammarjungfrun såg på henne med ett stort ögonkast. ”Karin känner honom nog,” inföll hon. ”Det är närmaste grannen, unga junker Thomas, såsom hans egna föräldrar bruka kalla honom.” Thomas! Och han är vän med din syster? ”Hvarföre icke?” Hafva de känt hvarann länge? ”De hafva många gånger träffats ute på äng, i skog och betesmark, der unga Thomas med sina föräldrars tillåtelse helst fordrifver sin tid med att göra ingenting.” Jag vet det nog, suckade Karin. Att han skall vara en sådan dagdrifvare! ”Så ingenting har han dock ej gjort, att han icke talat vid min syster, då hon varit i ärenden från slottet här.” Låt oss gå bort härifrån, sade Karin med beslutsamhet. Det anstår oss icke att lyssna på hvad de tala. Kammarjungfrun förde sin gäst in i ett sidorum, som Karin hoppades skulle vara aflägsnare från det förra. Men häruti bedrog hon sig. Kammaren låg väl litet mera åt ena sidan, men skildes blott med en tunn brädvägg från det rum, hvari Thomas och hans väninna befunno sig. Det fans till och med en liten ruta på en dörr, som bar ditinn. För rutan hängde väl en grön sidengardin. Men denna satt till hälften dragen åt sidan; och det var icke möjligt, att ej kasta sina ögon ditinn. En fin blekhet drog sig öfver Karins kinder, när hon här<noinclude> <references/></noinclude> 358r9jc3aqb91mtu40t1h99l3dqyerv 104 148364 503654 503494 2022-08-04T21:58:21Z Thurs 138 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thurs" />{{c|<u>21</u>}}</noinclude>jag det vore godt att kanna sig van i något, som duger; eller hur?” Herr Laurits såg på henne. Han sökte dölja sin rörelse. Men, vidtog han efter en paus, om jag blir din och du blir min, behöfver du då frukta för fattigdom? ”Det är en sak för sig” — svarade hon. ”Det är ingen, som vet hvad som kan hända. Och då tänker jag, att det säkraste är det bästa.” Vill du då icke tillåta mig, att älska dig? Karin sade ingenting. Likväl såg hon ömt och betydelsefullt på herr Laurits. Det underligaste var, att hon med detsamma drog sig litet tillbaka på trädgårdsbänken, der hon satt. Var uppriktig, Karin! icke kan du i sjelfva verket älska Thomas? ”Det är icke så gifvet” — sade hon med en liten nick. Och du tror väl, att han älskar dig så utomordentligt? ”Det känner Gud bäst: men nog skulle det kunna hända.” Det är godt: vi få väl se — sade värden och steg upp. Han bjöd den vackra flickan armen, och de började ånyo gå upp och ned i trädgården. Karin syntes häraf mycket in-tagen. Hon var upprymd och glad öfver allt hvad hon hörde och såg. Slutligen yttrade herr Björnram: nu, goda Karin, vill jag säga dig, att jag sändt bud hem till dina föräldrar, för att ställa dem tillfreds öfver din frånvaro. Du blir här till aftonen. Var utan all fruktan! Gå in på en stund till de begge flickorna, hvilkas bekantskap du redan gjort. De skola blifva dina kammarjungfrur och uppasserskor, om du sjelf blir min. Är du min maka, så skall du hvarje dag kunna skicka hem någon af dem med skänker af alla slag till dina föräldrar. Vid dessa uttryck från den älskvärda mannen strålade Karins hela uppsyn af glädje. Man trädde in. Herrn tog på en stund afsked från sin sköna gäst, med en handtryckning, som hon sakta besvarade. Karin mottogs af den ena, den yngre kammarjungfrun, som införde henne i några salar, der hon ännu icke varit. Under det att Karin och denna goda flicka tillbringade en<noinclude> <references/></noinclude> ay2rzoevxxfzg0lk6160x3rhfza8blp 503655 503654 2022-08-04T22:09:36Z Thurs 138 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thurs" />{{c|<u>21</u>}}</noinclude>jag det vore godt att känna sig van i något, som duger; eller hur?” Herr Laurits såg på henne. Han sökte dölja sin rörelse. Men, vidtog han efter en paus, om jag blir din och du blir min, behöfver du då frukta för fattigdom? ”Det är en sak för sig” — svarade hon. ”Det är ingen, som vet hvad som kan hända. Och då tänker jag, att det säkraste är det bästa.” Vill du då icke tillåta mig, att älska dig? Karin sade ingenting. Likväl såg hon ömt och betydelsefullt på herr Laurits. Det underligaste var, att hon med detsamma drog sig litet tillbaka på trädgårdsbänken, der hon satt. Var uppriktig, Karin! icke kan du i sjelfva verket älska Thomas? ”Det är icke så gifvet” — sade hon med en liten nick. Och du tror väl, att han älskar dig så utomordentligt? ”Det känner Gud bäst: men nog skulle det kunna hända.” Det är godt: vi få väl se — sade värden och steg upp. Han bjöd den vackra flickan armen, och de började ånyo gå upp och ned i trädgården. Karin syntes häraf mycket in-tagen. Hon var upprymd och glad öfver allt hvad hon hörde och såg. Slutligen yttrade herr Björnram: nu, goda Karin, vill jag säga dig, att jag sändt bud hem till dina föräldrar, för att ställa dem tillfreds öfver din frånvaro. Du blir här till aftonen. Var utan all fruktan! Gå in på en stund till de begge flickorna, hvilkas bekantskap du redan gjort. De skola blifva dina kammarjungfrur och uppasserskor, om du sjelf blir min. Är du min maka, så skall du hvarje dag kunna skicka hem någon af dem med skänker af alla slag till dina föräldrar. Vid dessa uttryck från den älskvärda mannen strålade Karins hela uppsyn af glädje. Man trädde in. Herrn tog på en stund afsked från sin sköna gäst, med en handtryckning, som hon sakta besvarade. Karin mottogs af den ena, den yngre kammarjungfrun, som införde henne i några salar, der hon ännu icke varit. Under det att Karin och denna goda flicka tillbringade en<noinclude> <references/></noinclude> p2omc7hydd4fbfgj28re9vauyhi0x9h 104 148367 503653 503398 2022-08-04T21:48:58Z Thurs 138 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thurs" />{{c|<u>18</u>}}</noinclude>antika ruinerna, som förmådde honom till handeln. Han älskade forntidens mystiska tänkesätt, dess byggnadsformer och gestalter. Långt ifrån att iståndsätta några murar här, lät han dem förfalla ännu mera; åtminstone i allt, som låg för menniskors ögon utomkring. Men innanför omkretsen af den gamla borgens belastade omhägnad anlade han denna trädgård, som kan kallas en lustgård. Hvad som ursprungligen förmått min far, att välja denna till utseendet ensliga boning, vet jag icke. Men han sysselsatte sig mycket här med ett nöje, som torde förekomma andre ovanligt. Han roade sig med att pröfva menniskorna. Kan du inse, Karin, hvad glädje han kände deraf? På omvägar förde han ofta-personer hit, utan att de anade något; och han frestade dem på många sätt. På karlar och äldre personer ställde han invecklade spörsmål, som de borde besvara; och att beklaga var den, som icke ådagalade skarpsinne och klokhet i sina genmälen. Yngre folk och isynnerhet vackra fruntimmer bjöd han ofta hit, roade dem med sina konster, men slutade icke förr, än han genom medel, som voro en sådan trollkarl alldeles egna, pröfvat deras karakterer, deras tänkesätt, godhet, finhet, älskvärdhet — ”Hm,” utbrast Karin med oförställd uppriktighet, ”det måste hafva varit en underlig man, som ej kunde låta folk vara?” Jag tycker så också. Hvad hade han att göra med deras sinnelag, deras godhet, klokhet eller tänkesätt? Men — han hade sina fratser, likasom alla trollkarlar. Förmodligen hade han i sin ungdom lidit svåra motgångar, som gjort honom misstänksam mot folk. Nu ville han undersöka alla han kom öfver; och till hans beröm bör jag ej förtiga, att dem han fann hålla profvet, visste han alltid att på något sätt belöna och göra ganska lyckliga. ”Minsann! det kunde vara roligt nog, när han satt i sin enslighet. Men hade han ingen hustru?” Han hade haft. Men min mor dog tidigt; jag såg henne aldrig. Min far uppfostrade mig sjelf, och lät mig vistas än här, än på andra gårdar, såväl som i städer, der vi egde stora hus och vackra våningar. ”Jo, jag tackar, jag!” utbrast Karin med en ung flickas strålande blick, vid tanken på så mycken herrlighet och rikedom. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> mktpqkmn626lpnxcgsat9ttrxtk9f6l 104 149104 503604 484508 2022-08-04T11:59:34Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude>han kom, ställde han honom framför sig, såg honom in i ögona och frågade varför han inte hade rest, han som de andra, då smittkopporna gick. Sven svarade ingenting. Han blev bara röd, som om detta skulle ha varit det värsta någon kunde ha frågat om. »Var han inte rädd?» — »Jo då.» — »Tyckte han, att han var i ansvar för bruket?» — »Ånej.» — Men Altringer drog fram sanningen till sist. Sven hade stannat, därför att förvaltarns fiol hade hängt på kontorsväggen. Han hade kunnat spela på den var dag, medan han var ensam. »Jaså, han tycker om att spela fiol?» hade Altringer sagt. »Vi ska be förvaltarn, att han får låna fioln en gång till och spela för oss.» Och detta var Sven inte rädd för. Han stämde och spelade upp en simpel spelmanslåt, som han hade lärt av smederna. Altringer skrattade först, men blev snart allvarsam. Han märkte, att pojken lade in något i musiken, så att han fick den gamla slagdängan att låta på ett alldeles nytt vis. »Hör han,» sa Altringer, »han ska resa med mig i morgon. Han ska till Stockholm och lära sig spela fiol.» Maja Lisa hade tyckt, att detta var en alltför vacker historia. Men det var en sak, som hon inte kunde förstå. Hade det inte gått bra för honom i Stockholm? Varför var han nu på Henriksberg igen? Jo, det hade visst gått bra. I fem år höll<noinclude> <references/></noinclude> bt9fs44hv65pk8vr5bz3r8acayrc7dd 104 149105 503605 484509 2022-08-04T12:00:46Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude>han på att studera i Stockholm, men då var han fullgod mästare, kunde åtminstone så mycket, att ingen i detta landet hade något mer att lära honom. Altringer var nöjd med honom och hade sina funderingar på att skicka honom till utlandet, så att han inte skulle behöva att stå tillbaka för någon. Men för tre år se'n kom Sven en dag helt oväntat resande till Ekeby för att fråga Altringer om han inte hade en inspektorsplats ledig på något av de många brukena, som han ägde. »Åjo, det kunde väl inte vara omöjligt,» sa Altringer. »Är det någon god vän, som han vill ha den åt?» — Nej, Sven ville be om den för egen del. Han hade ju gått på bruk i så många år, att han trodde, att han kunde sköta en inspektorsplats. — »Nå, än musiken då?» — Musiken var det slut med. Han trodde inte, att han nånsin mer skulle komma att röra en stråke. Altringer såg närmare på honom. Sven hade alltid haft något sorgset i blicken, men nu var hela karlen som en sorgens bild. »Jag ser, att det har hänt honom något allvarsamt,» sa Altringer. »Han får tala om för mig vad det är. Jag ska säga, att just som han kom in på kontoret, satt jag och räknade över om jag hade råd att låta honom resa utrikes.» Sven hade svårt för att svara. Han stod och bet sig i läppen, medan han kämpade för att göra rösten stadig. »Har inte brukspatron hört hur det gick, sist jag spelade?» — Nej, Altringer hade<noinclude> <references/></noinclude> 3q0bi2ih65ddtjsimvpznwi8v6djk5t 104 149106 503606 484510 2022-08-04T12:01:58Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude>ingenting hört, och Sven fick tala om vad som hade hänt. Det hade varit bal på ett stort ställe nere på Näset, och Sven var med bland gästerna. Men de hade spelat dansmusik på ett klavér, som var gammalt och tonlöst, och det hade inte blivit något liv i dansen. Sven tog då fram sin fiol, och genast blev det annat av. Unga och gamla kom i farten, och var gång han ville sluta, klappade de händer och stampade i golvet och ropade, att han skulle börja på nytt. Men det blev ett förfärligt slut på detta. En av döttrarna i huset hade dansat för ivrigt. Mitt i vildaste dansen hade hon blivit hängande över kavaljerens arm och sedan sjunkit ner på golvet. Och hon hade aldrig rest sig mer. Hon var död. Altringer förstod nog, att detta var svårt, men inte tyckte han, att en ung mans bana behövde brytas för en sådan orsak. »Han får komma över det där,» sa han. »Det var en olycka, som kunde ha hänt vem som helst. Jag anser, att den, som förde henne i dansen, hade mesta skulden.» — »Nej,» sa Sven, »det var jag, som tvang henne att dansa. Jag spelade bara för henne hela den kvälln. Det var så vackert att se henne dansa. Hon var livlig och lätt som en eldslåga. Hon dansade för mig, liksom jag spelade för henne.» Altringer ryckte bara på axlarna. »Det där är griller, förstår han. Det är kanske inte underligt, att han känner det så nu, strax efteråt, men i nästa vecka skickar jag honom utomlands, så går det över.» {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> p9tlfjgr1ks8n4mbnzwid7kwjgdb8nl 104 149108 503607 484512 2022-08-04T12:03:15Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude>»Nej, brukspatron, det går inte över. Vart än brukspatron skickar mig, så kan jag inte glömma, att jag har spelat en människa från livet.» Altringer såg på honom än en gång. »Var herrn kär i henne?» — »Ja,» sa Sven, »jag hade friat till henne samma kväll.» Altringer sa inte ett ord mer om att Sven skulle resa utrikes. »Han ska få bli förvaltare på Henriksberg nu så länge, tills det där är glömt,» avgjorde han. »Jag tror inte, att han kan allt, som behövs för att sköta platsen, men jag tänker, att han kan lära sig, och så vet jag, att jag kan lita på honom.» Ja, på det sättet hade det gått till, att Sven Liljecrona hade slutat upp med fiolspelet och i stället blivit bruksförvaltare. Maja Lisa hade hört på alldeles tyst utan att göra något avbrott. Ack, hon tyckte, att det var helt underligt, att hon snart skulle få se den, som hade gått igenom något så sorgligt, och som kunde hysa en så djup kärlek. På en lång stund kunde hon ingenting säga, men plötsligen. vände hon sig till pastor Liljecrona och frågade om hans bror var mörk. O ja, det var han visst, mörk som natten. Strax efteråt föll det henne in, att det var en bra dum fråga. Men medan pastor Liljecrona talade om brodern, hade hon hela tiden undrat om han inte såg ut så som den långa, mörka smeden från Henriksberg. Månne han inte hade likaså bedrövade och djupa ögon? Hon kunde<noinclude> <references/></noinclude> 3bwgz21m9dzz884dv4j9jt5d7s40rpk 104 149109 503608 484514 2022-08-04T12:04:48Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude>inte säga varför, men de två hade smält ihop till en i hennes inbillning. Och även nu, medan smeden stod därborta vid skåpet och spelade lustiga polskor, hade hon svårt att inte tro, att det var han, som hade gått igenom allt det, som hon nyss hade hört. Han hade kommit åkande, medan hon och Liljecrona ännu gick på vägen, just då skymningen hade blivit så grå, att de började tala om att gå in, och släden for förbi dem med sådan hast, att de inte hade hunnit se vem det var, som satt i den. Pastor Liljecrona hade trott, att det var brodern från Henriksberg, som kom nu äntligen. Maja Lisa hade tyckt sig se, att det var den mörka smeden, som satt i släden, men hon hade ingenting sagt. Och mycket riktigt! När de vände tillbaka till gården, stod gästgivarn på trappan och berättade, att det hade kommit en karl från Henriksberg med bud, att förvaltarn inte kunde möta sin bror i Svanskog den dagen. Han hade brev med sig i stället. Ja, karlen höll på att sätta in hästen i stallet, om pastorn ville råka honom. Pastor Liljecrona gick ner till stallet, och Maja Lisa sökte upp sin moster i storstugan. Hon satt redan med sina pigor framför den stora stockvedsbrasan och skötte sin spånad. Maja Lisa slog sig ner bredvid moster och räckte henne kardorna. Strax efteråt kom husbonden och drängarna med sina slöjdarbeten och ökade ut ringen omkring brasan. Allra sist trädde pastor Liljecrona in i<noinclude> <references/></noinclude> jx36bcxptua10yqdngsubmggoco5er0 104 149110 503609 484515 2022-08-04T12:06:15Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude>rummet och smeden med honom. De skulle följas åt till Henriksberg i afton, men hästen måste vila först. Den vackra prästen letade ut en plats åt sig så nära Maja Lisa som möjligt, men smeden satte sig i mörkaste skuggan, så långt bort han kunde komma. Och det hade varit ett enda glammande och pratande och historieberättande, ända tills moster hade vänt sig till smeden och frågat om han inte ville spela ett par låtar för dem. Hon hade då hört sägas, att han skulle kunna. Han hade inte krusat emot så värst länge. Gästgivarn hade lånat honom sin skrälliga fiol, och nu stod han och spelade polskor och gamla danslekar varken bättre eller sämre än en vanlig bondspelman. Maja Lisa kunde inte hjälpa, att hon kände sig litet besviken. Det kom sig därav, att hon var bunden av en dröm och inte kunde skilja inbillning från verklighet. Hon tänkte hela kvälln på honom, som hade spelat dödsdansen för sin käresta, och hon såg honom för sig under smedens gestalt. Hon hade visst väntat, att också han skulle ha så stor och farlig makt i sin stråke, att han kunde spela människor från livet. Men i alla fall kunde hon inte rycka sig lös ur drömmen, utan gång på gång kom hon på sig med att hon såg bort till smeden och undrade om han aldrig tänkte på någon annan än henne, som han hade förlorat. Smeden hade kastat av sig den styva, åtsittande forbondepälsen för att bättre kunna röra<noinclude> <references/></noinclude> rqc7cqr5mbyoss5ao8e7byg44jqyer1 104 149111 503610 484516 2022-08-04T12:07:28Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude>armarna, och nu, vid en av dessa korta blickarna, som hon smög sig till att sända honom, märkte hon, att på klockkedjan, som hängde ut ur fickan, var fästad en stor, blank silverslant. Maja Lisa ryckte till litet. Var det den speciedalern, som hon hade skickat honom? Smeder brukade alltid vara så fattiga. Hur kunde det komma sig, att denne ägde en klocka? Hade kanske förvaltarn skänkt den till honom? Och även om så vore, hur kunde han ha råd att gå med en speciedaler hängande onyttig på klockkedjan? Han var väl ingen — — Hon blev förvånad över sig själv, över att hon hade suttit stilla och inte sprungit upp och ropat högt, när hon helt tvärt förstod hur det hängde ihop. Det var han själv! Det var Sven Liljecrona, som hade spelat sin käresta till döds, som stod därborta! Hon blev på ett enda ögonblick så viss på sin sak, att hon hade kunnat gå fram till honom och be, att han inte skulle förställa sig vidare. Hon visste vem han var. Varför han hade kommit till Lobyn som simpel forbonde för ett par veckor se'n, kunde hon inte riktigt räkna ut. Kanske han hade klätt sig så, därför att det var bekvämast för honom, då han skulle ut i bondbygden. Och då ingen hade känt igen honom, utan alla hade tagit honom för en smed, hade han låtit dem behålla sin tro. Hade kanske känt sig generad att tala om vem han var, då han råkade komma mitt i bröllopsfirandet. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> br4vhm3c65n9ittfkxsecql63mgmsd0 104 149112 503611 484517 2022-08-04T12:08:26Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude>Hon upphörde att räcka kardor till moster och lade händerna över ögona. Varför hade han kommit utklädd i dag också? Hon behövde inte grubbla länge. Alltsammans stod genast klart för henne. Nu var det något, som han ville. Denna gången hade han en bestämd avsikt. Han önskade, att hon och hans bror — — Det var så ljuvt, och det var så besynnerligt. Hon förstod, att det hade varit hans mening, att de två skulle få se varandra och talas vid. Det var väl, sedan han hade fått speciedalern från henne i går kväll, som han hade skickat skidlöparn till brodern för att locka honom hit till Svanskog. Och här hade han låtit honom vänta på sig hela dagen. När han nu kom sent på kvälln, kom han som smed. Han ville inte synas, han. Hon skulle inte tänka på någon annan än brodern. Och nu stod han och spelade bondpolskor på bondspelmansmanér för att roa bondfolket! Han hade ju sagt en gång, att han inte mer kunde föra en stråke, men detta räknade han nog inte heller som fiolspel. Det var inte hennes förstånd, som sa henne allt detta. Hon kände, att hon kunde gissa sig till alla hans tankar. Och hon visste inte om hon skulle le eller gråta åt honom. Ett var då säkert, att inte tyckte han illa om henne, eftersom han hade ställt till detta mötet mellan henne och brodern. Eller hade det bara gjort honom ont om henne, för att hon hade<noinclude> <references/></noinclude> 0up6e4gt0gxsgc6mdls7ps30yzwxew2 104 149113 503612 484518 2022-08-04T12:09:44Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude>det svårt hemma? Han hade velat skaffa henne en klok och god vän, som kunde föra henne bort från allt betryck. Se, han hade sin stora sorg. Den kunde han aldrig komma ifrån. Hans käresta var död, och henne skulle han aldrig glömma. Maja Lisa Lyselius var för honom bara en fattig tös, som hade suttit och gråtit i spiselvrån, då han råkat på henne, och som han ville hjälpa till heder och lycka. Hon fick lov att lyfta upp huvudet och se bort till de andra. För verkeligen höll hon inte på att falla i gråt, när hon tänkte på att han alls intet begärde av livet för egen del. Men just då, när hon slog upp ögona och tankarna gick som ivrigast genom hennes huvud och hon var full både av sorg och av glädje och var långt, långt borta från allt det, som var hennes plåga under andra dagar, då tog det på nytt i dörrn, och någon stack in huvudet. Hon stirrade på den inkommande, som var det en obekant, och hon gick inte emot henne. Moster sköt tillbaka spinnrocken och reste sig, men Maja Lisa satt orörlig och kunde inte vakna. Det var knappt, att hon förstod vem som hade kommit, då hon hörde den främmande säga med sträv röst, att hon hade följt med Långe-Bengt för att hämta hem Maja Lisa, och då moster svarade, att pastorskan hade väl inte så brått, att hon inte kunde lägga av sig kläderna och äta kvällsvard, innan hon for hem igen. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> l34cr8dnbki29vhecu0p1l3m6t9nhyb 104 149114 503672 484519 2022-08-05T09:38:22Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude><h2 align="center" style="border-bottom:none;">FÄNRIKEN.</h2> DEN NYA prästfrun på Lövdala hade för vana att skicka budsändningar och små uppdrag med alla människor. Antingen det var en bonde eller en herrkarl, som for förbi prästgården, brukade hon stå på kökstrappan och vifta och ropa, tills han stannade. Sedan var det för Maja Lisa eller lilljänta att rusa upp till vägen och be de resande, att de skulle vara så beskedliga och ta med sig en mark smör, som fru Raklitz ville sälja till kaptens på Berga, eller lämna tillbaka en vävsked, som hon hade haft till låns från gamla fru Moreus. Ibland hittade hon på att be om sådant, som var både svårt och besvärligt, och snart blev människor riktigt rädda för att ta vägen förbi Lövdala. Tråkigt var det att säga nej till prästfrun och alldeles omöjligt att slippa förbi, utan att hon såg, när man kom. Hur som helst, hade hon en ovanlig förmåga att få folk att gå hennes ärenden. Hon var till och med i stånd att få en sådan odåga som vackre Örneclou att göra henne en tjänst. Det såg just inte ut, som om det skulle bli någon vänskap mellan fänriken och prästfrun, då<noinclude> <references/></noinclude> 01qbkp54p8v4tpx8ikvyylr0v72u9t0 104 149138 503673 484602 2022-08-05T09:39:56Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude>han kom till Lövdala den sista veckan i januari. Han brukade alltid komma vid den tiden och stanna en åtta, fjorton dar. Men prästfrun sa, strax han kom, att hon nog skulle laga, att den där lättingen inte blev gammal i gården. Hon hade just kommit i de rätta arbetstagena efter allt kalasandet i julas, och hon ville inte ha någon främmande i huset, som de skulle behöva att passa upp på. Och så var det inte bara Örneclou själv, som man fick ta emot, utan så fattig han var, kom han åkande efter egen häst. Och hästen skulle ha mat och skötsel, den, likasåväl som husbonden. Prästfrun gjorde allt hon kunde, för att han skulle få det obehagligt. För det första lät hon kammarpigan bära upp den tunga kappsäcken, där han hade sina locktänger och peruker, på det sämre gästrummet. Örneclou var van att få ligga på det bättre, där det fanns eldstad och sparlakanssäng med fina dunkuddar och fjäderbolster, men han hade aldrig sett så belåten ut, när han hade kommit in där, som han gjorde nu, då han blev införd på det andra. Se, här hade han alltid velat ligga, sa han. Det var ju detta rummet, som de kallade för »nattstuga», och där vem som helst, som kom till prästgården och bad om härbärge, fick ta in. Här kunde han nästan vara säker om att få sällskap var natt, och han hade dålig sömn, så att han behövde någon att tala med. Och det brukade bli så kvavt i den stora himmelssängen på<noinclude> <references/></noinclude> bhw5xuovr5wvr90rcwctx29jr1xwamo 104 149139 503674 484603 2022-08-05T09:41:30Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude>gästrummet. Han låg mycket hellre på halm i det smala sängstället härinne. Det allra bästa var, att det varken fanns spis eller kakelugn, utan att rummet fick sin värme från den stora spismuren, som gick upp från köket och fyllde närapå halva kammarn. Tänk, inte något os och inte någon rök, utan jämn och behaglig värme hela dygnet om! Bastant och präktig möblering var det också, med det stora, omålade bordet och de ostoppade stolarna. Det var ingenting, som han kunde komma i skada för, när han brände peruken eller färgade sina mustascher. Så där gick han på, så länge som kammarpigan var inne i rummet. Men vad min han gjorde, när hon var gången, kan ingen veta. Det var en kall dag, och det var nog inte mycket varmt på det oeldade rummet, när han nu skulle byta om kläder och göra sig fin. Men han var så skönt rosenröd om kinderna och hade så väl penslade ögonbryn, när han kom ner för att äta middag, att man alls inte kunde märka, att han hade fått utföra hela konstverket med fingrar, som var stela av köld. Prästfrun visste mycket väl, att det inte fanns en värre goddagspilt än Örneclou, och att det inte var nog med att han ville ha god mat, utan att han också satte värde på att äta den i ett fint rum och få den serverad på fint damastduktyg och blankt silver. Hon förstod nog, att han förr i världen hade fått spisa i saln, och att de hade<noinclude> <references/></noinclude> 852xt3cx20rv9jvabrodzr9hvee8okk 104 149140 503675 484604 2022-08-05T09:42:30Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude>bullat upp för honom, så gott de förmått, men nu, då hon ville göra slut på hans besök så snart som möjligt, satte hon fram maten i kökskammarn på riktigt vardagsvis och bjöd inte på något annat än paltbröd och kålsoppa. Örneclou var i sitt allra ämablaste humör och satt hela middagen och komplimenterade prästen för att han hade varit så klok och gift om sig. Tänk bara, hur den gamla prosten i Sjöskoga hade haft det, han, som hade levat som änkling i så många år! När fänriken sist hade hälsat på hos honom, hade det inte varit skurat i matsaln, utan de hade måst äta i ett av sovrummena. Rent duktyg hade det inte funnits i huset, utan det var fläckar på varenda duk, och pigorna var så lata, att de inte iddes koka någon ny mat, utan kålsoppan, som hade blivit lagad på söndagen, kom tillbaka dag efter dag, och de fick vara glada, så länge den räckte. Men fänrikens gamla vän och bror här på Lövdala hade det ju helt annorlunda ställt för sig. En så kunnig matmor som hans fru fick man leta efter. Fänriken hade hört så mycket beröm om henne, att han hade varit i stor undran vad han skulle få smaka för läckerheter, när han kom till prästgården den här gången. Och tänk, så nyttigt för Maja Lisa att få lära sig, hur ett bord skulle dukas och hur mat skulle serveras, av en person, som så väl visste, hur det gick till i fina hus! Vackre Örneclou hade en särdeles förmåga<noinclude> <references/></noinclude> 333cujvn5n4i1q3oubb5xeaevfg96p6 104 149141 503676 484605 2022-08-05T09:43:36Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude>att säga elakheter, och de träffade nog sitt mål, men Anna Maria Raklitz var inte den, som gav med sig för så litet som ett par stickord, utan hon sa med sin grova röst: »Om fänriken inte trivdes hos den där änklingen, hade det ju gått an att resa sin väg.» Då förstod Örneclou, att han inte skulle få äta i saln eller sova på det rätta gästrummet, om han inte valde en ny taktik. Helst skulle han ha givit sig av med detsamma, men här var det något annat, som kom till. Det var märkvärdigt, att ett fruntimmer ville driva bort honom. Det hade han aldrig förr behövt vara med om, och det kunde han rakt inte finna sig i. Visserligen var han ett stycke inne på fyrtitalet, men han var en vacker karl alltjämt, och ingen kvinna hade ännu kunnat motstå honom. Fänriken stannade kvar. Ett par timmar satt han och spelade bräde med prästen, och när denne i skymningen gick ut för att ha några överläggningar med Långe-Bengt om gårdsbruket, gick fänriken in i saln och företog sig att konversera med prästfrun. Hon satt kapprak på en stol vid fönstret och gjorde sig nytta av det lilla, som fanns kvar av dager, för att stoppa färdigt ett par strumpor. Örneclou började nu så där försöksvis tala om att han kände, att han höll på att bli gammal. Och med årena hade han kommit till bättre förstånd än förr. Det fanns bara obeständighet och<noinclude> <references/></noinclude> pdl14yz6zsfsn820zwoodywv0vuf1tp 104 149142 503677 484606 2022-08-05T09:45:23Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude>fladderaktighet hos de unga flickorna. Han ämnade sluta upp med den fjärilleken och undrade om inte kusin — han hoppades, att han som en gammal vän till hennes man fick säga kusin? — kände till någon litet äldre dam, ja, inte alltför gammal, men ändå ett par år över de tjuge, som vore stadgad och huslig och ville ta sig an en sådan stackare, som han var. Prästfrun satt orörlig. I det matta skymningsljuset var det inte gott att se vilken min hon hade satt på sig. Men Örneclou tyckte sig märka en liten dragning över de smala läpparna. Det var inte olikt, att hon satt där och gjorde narr av honom. Det var en förfärlig människa, som Lyselius hade gift sig med! Det brukade väl vara det allra säkraste medlet att komma till rätta med en äldre dam, detta, att intressera henne för ens giftermålsplaner. Örneclou hade aldrig i sitt liv talat med ett fruntimmer om annat än kärlek eller giftermål. Han kunde inte hitta på ett ord att säga i något annat ämne. Därför började han med samma sak omigen. Han sa bara raka motsatsen till det, som han hade kastat fram nyss förut. »Jag ser allt,» sa han, »att kusin har hört så mycket om mig, att kusin inte tror på det där, att jag skulle kunna nöja mig med en hustru, som inte vore vacker och inte heller riktigt ung längre. Men kusin får väl tro så pass gott om mig, att jag gärna vill, att hon ska vara både<noinclude> <references/></noinclude> tj2s040hyqtbb4htex3h4agh7f4can7 104 149143 503678 484607 2022-08-05T09:46:57Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude>klok och förståndig, på samma gång som hon har de andra qualitéerna. Och jag tycker, att Maja Lisa Lyselius nu, sedan hon har kommit under kusins ledning…» Örneclou höll inne försiktigtvis för att söka leta ut om han borde fortsätta, eller om han löpte i en galen tunna. Mörkret föll på mer och mer, så att det blev allt svårare att läsa sig till ansiktsuttrycket hos den omedgörliga personen, som satt framför honom. Men nog såg det närmast ut, som om hon stal sig till att småskratta. »Det är förstås meningen, att Maja Lisa ska gifta sig med en präst och bo och regera här på Lövdala,» sa Örneclou, »och det är ju mycket, som talar för saken. Lyselius kommer nog att välja ut åt henne en rask och präktig karl, som förstår mer än att stå på en predikstol, och som kan sköta jordbruk lika bra som han själv. En sådan som jag skulle behöva hjälp av svärmor i var vändning, och det kunde kanske falla sig besvärligt. Kusin vill väl ha det så ställt, att kusin, när kusin blir änka — och det är ju bedrövligt vad Lyselius har fallit av på sista året inom parentes sagt —, ska få sitta på en kammare liksom fru Beata Spaak och inte behöva ha omtanke om någonting.» Prästfrun satt på samma sätt, rak och stel, och drog nålen ut och in. Men nu vände hon sig mot fönstret för att se bättre, och då märkte han, att hon rent av satt och skrattade. Örneclou började tro, att ingenting i världen<noinclude> <references/></noinclude> mktxdla7sv4zfunv8iw5xpub38ju4db 104 149144 503679 484608 2022-08-05T09:48:06Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude>bet på henne. Han reste sig för att gå upp på sitt rum och krusa peruker eller fräscha upp sina bröstkrås, som han brukade göra, då han var i misshumör. Men nu vände sig prästfrun mot honom och gjorde honom en fråga: »Fänriken, som jämt far omkring åt alla håll, känner väl också den där Liljecrona, som är präst i Finnerud?» Fänriken hajade till. Det tycktes, att det, som han hade sagt om mågskapet, hade tagit skruv i alla fall. Liljecrona var kanske påtänkt till måg, och nu hade hans ord väckt tanken på att han möjligen inte var riktigt lämplig. »Olle Liljecrona!» sa han. »Visst känner jag honom. Jag har till och med varit hos honom däruppe i Finnmarken. Det är minsann en präktig karl, förstår sig på allting, har ju gått och undervisat både karlar och kvinnfolk i alla slags sysslor.» »Jag undrar allt om han inte har ett gott öga till Maja Lisa,» sa prästfrun helt öppenhjärtigt. »Man hör ju inte annat än beröm om honom.» Hon lät bara moderligt intresserad, men Örneclou tyckte, att det var någonting i tonen, som tydde på att hon inte skulle ha något emot att höra en liten smula klander om friarn. »Kusin är väl så pass förståndig, att kusin har överseende med ungdomen?» sa Örneclou. »Man får tänka på hur ensamt han har haft det däruppe bland finnarna. Jag själv ska alltid vara den sista, som kastar sten i sådana fall. Men<noinclude> <references/></noinclude> a92f334up6xwxf1hs63aicve6y495ed 104 149145 503680 484610 2022-08-05T09:49:31Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude>det kan ju inte förnekas, att Liljecrona har ett förhållande sedan flera år tillbaka. Det kan naturligtvis mycket väl ordnas, utan att Maja Lisa behöver få någon aning om saken.» Mörkret hade äntligen tvungit prästfrun att sluta med strumpstoppningen, men hon tände inte ljus fördenskull, utan hon grep till en stickning, som hon kunde sköta utan att behöva följa arbetet med ögona. Stickorna gick jämnt och tyst, men när Örneclou talade om, att den unga prästen hade ett förhållande, slamrade de till. Prästfruns röst lät också ganska altererad, när hon yttrade: »Vad säger fänriken? Det är väl inte möjligt, att en prästman…? Hur kan biskopen…?» »Kusin vet inte hur långt det är till Finnerud. Jag får säga kusin, att jag tror ingen har reda på saken, inte en gång de närmaste släktingarna. Det var en ren tillfällighet, att jag kom den på spårena. Och jag har naturligtvis tegat, ända tills nu, då jag anser det vara en plikt mot en öm och orolig moder att uttala mina betänkligheter.» Stickorna slamrade till än en gång med samma häftighet. »Det kanske inte är någon sanning heller? En får ju höra förtal om alla människor.» Örneclou harklade sig. »Kusin tvingar mig att förråda mer, än jag har lust till. Men, som sagt, jag håller det för en plikt att låta kusin få en klar inblick i affären. Jag bedyrar kusin, att jag inte hade en aning om hur det stod till förrän vid mitt sista besök hos Liljecrona kort före jul.<noinclude> <references/></noinclude> tjfhidv3ni5ca0648zmyi7a9cjhu0ri 104 149146 503681 484612 2022-08-05T09:51:38Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude>Han var inte hemma, när jag kom, men hans hushållerska tog emot mig på bästa sätt och bad mig invänta husbonden. Nå, det dröjde rätt länge, innan han kom, och under tiden började jag ett samtal med kvinnan. Hon är på sitt sätt en syperb människa, vet kusin. Inte av finnras, utan från svenskbygden, som de säger däruppe, och så duglig, att man måste förvånas. Jag har alltid beundrat det outtröttliga nit, varmed hon har gjort livet i finnbygden uthärdligt för den stackars Liljecrona. — Nå, vi sitter alltså och talas vid. Kusin förstår: hon är inte av bättre folk, egentligen bara en bondpiga, men rätt förståndig i allt, vad hon säger. Vi har emellertid inte växlat många ord, förrän jag märker, att det är något, som oroar henne. Jag talar vänligt — kusin vet, att jag förstår mig på fruntimmer —, hon fattar förtroende till mig. Hon frågar mig rent ut hur jag tror att det ska bli, om Liljecrona får det stora pastoratet. Han hade lovat henne redan för åtta år sedan, då hon först kom dit upp, att gifta sig med henne, så snart som han hade fått ett bättre gäll. Men nu var hon rädd, därför att detta Sjöskoga var så alltför stort. Bara inte Liljecrona skulle tycka, att hon inte var fin nog att bli prostinna! »Kusin begriper hon var helt förtvivlad. Jag kunde inte annat än lugna henne, så gott jag förstod, och jag lovade henne att ta reda på Liljecronas planer. Nästa dag sa jag Liljecrona rent ut, att jag hade genomskådat deras<noinclude> <references/></noinclude> ah2x80ecs4ndze9g2wy3d50zf6ag7e2 104 149152 503682 484619 2022-08-05T09:53:42Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude>förhållande, och jag frågade honom varför han inte likaså gärna legaliserade förbindelsen. Han svarade helt frankt, att han hade varit för fattig. Ifall han gifte sig med sin piga, som han uttryckte sig, bleve hon ju fru, och då måste han hålla en annan piga för att passa upp henne. ’Bror kan vara viss om’, sa han, ’att hon då skulle sluta upp att mjölka korna och att hjälpa Pekka ute på åkern. Men gifta mig ska jag naturligtvis, så fort jag får råd.’ — Jag säger, att när han nu kommer till Sjöskoga — — ’Å, Sjöskoga,’ svarar han, ’det vill jag visst inte ha! Det ämnar jag avsäga mig.’» Örneclou tystnade. Han kunde knappt se prästfrun i mörkret, och han hörde inte heller, att stickorna skramlade. Han blev nästan hemsk till mods. Han hade kanske råkat begå, om inte en ogärning, så åtminstone en rätt stor oförsiktighet. »Nu har jag sagt kusin allt, vad jag vet,» sa han. »Och jag får be kusin inte fästa sig alltför mycket vid detta. Det finns i alla fall inte någon utmärktare ung prästman än Liljecrona i hela stiftet. Betänk: med hans gåvor att uppoffra sig till den grad för fattiga finnbönder! Att i hela elva år leva i fattigdom, som han har gjort! Jag vill säga, att han är en hjälte, han, likaväl som den där korsikanarn, som man nu för tiden gör så mycket väsen av.» Tystnaden fortfor. Fänriken kände sig alltmer kuslig. Han började på nytt berömma<noinclude> <references/></noinclude> 1f5dzkcqa8ngjyd0v632sqxmgjzdur9 104 149154 503683 484621 2022-08-05T09:54:57Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude>Liljecrona, då prästfrun reste sig från sin plats och sa med en röst, som hade en helt annan klang än förut under samtalet: »Jag hör, att Lyselius kommer in. Och nu ska kusin Örneclou gå in till honom och språka och inte sitta här i mörkret hos mig. Han är nog glad att få rå om en så gammal god vän som kusin ensam en stund.» Och efter detta var prästfrun som en omvänd hand. Örneclou fick äta i saln, han fick sova på det bästa gästrummet, och han blev bjuden sådana anrättningar, att inte en gång prästen hade fått maken. Örneclou var inte så värst förvånad. Han visste ju av gammalt, att inget fruntimmer kunde motstå honom, när han gjorde sig så mycket besvär, som han hade gjort med gamla Raklitz. Men ändå var det något, som föreföll honom besynnerligt i detta, ända tills han funderade ut, att hon alldeles säkert hade besinnat sig på hans anbud och hade för avsikt att ta honom till måg. Nåja, Örneclou hade inte haft så mycken mening med frieriet. Men varför inte? Det vore inte så illa, om han kunde få Maja Lisa Lyselius. Och att han kunde få henne, det var klart som dagen. Svärmor var så dann med honom, visste rakt inte hur väl hon ville honom. Men innan han band sig riktigt på allvar, tyckte han, att han borde göra en tur runtom hela Värmland till alla de goda gamla ställena,<noinclude> <references/></noinclude> 9l7csy72sdqq37qht0r2h1p4ul9rzhg 104 149155 503684 484623 2022-08-05T09:56:17Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude>där han hade åtnjutit gästvänskap. När han blev gift och fick hustru och gård, måste han förstås stanna hemma. Han kunde visst inte ge sig tid att dröja så länge på Lövdala den här gången, som han annars brukade, utan han fick ge sig av ju förr ju hellre. Bara för att kunna komma tillbaka så mycket fortare förstås. När han nästa morgon förklarade, att han måste resa sin väg, kunde han märka både på prästfrun och prästdottern, att de blev ledsna. De ville övertala honom att stanna kvar, men han var obeveklig. Han skulle nödvändigt vara i Karlstad innan kvälln. Han sa förstås inte rent ut, att han bara for för att komma igen och bli husbonde på gården, men det låg ju under alltsammans. Prästfrun, som tycktes vara ett ovanligt fruntimmer, förstod nog vad meningen var. Han kände, att han längtade tillbaka, redan innan han var borta. Här skulle han nog komma att trivas. Just som han var i färd med att pälsa på sig, kom prästfrun och frågade om det var möjligt, att han ville göra henne en tjänst. Det var Så, att hennes nåd på Lökene hade bett att få köpa en tupp, och nu undrade hon om det skulle vara för stort besvär för honom att ta den med sig. Om han ämnade sig till Karlstad, låg ju Lökene rätt i vägen för honom. Fänriken svarade strax ja och var glad till. För det första kunde han göra den blivande<noinclude> <references/></noinclude> m418up57k5mm7wflcqssu6pols1jos4 104 149156 503685 484624 2022-08-05T09:58:54Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude>svärmodern en tjänst, och för det andra hade han då anledning att titta in på Lökene och få sig ett mål mat. Men när fänriken sa ja, visste han förstås inte, att tuppen, som han skulle frakta med sig, var levande. Se, fänriken åkte ju i en så ynkligt liten släde. Det kunde inte bli på annat sätt, än att han fick placera lådan med tuppen fram i sitsen och själv sätta sig på hundsfotten. Men han höll god min ända till slutet. Det gällde att visa gamla Raklitz, att hon inte kunde få en svärson, som var mera artig och eftergivande. Fänriken hade kommit ut i ett klart och härligt januariväder. Solen sken som i slutet av mars, och det var inte någon köld att tala om. Han kände sig som en annan människa nu, än då han kom i går. Lövdala och Maja Lisa! Besitta och regera! Att få eget hem och kunna ta emot sina vänner, när man så ville, det var allt något annat, det, än att resa från gård till gård hela året om och aldrig vara riktigt trygg för hur man skulle bli mottagen, när man åkte fram till en herrgårdstrappa. Det gick raskt undan på det goda föret, och Örneclou var snart i Lobyn. Här kom en bondgubbe emot honom med ett halmlass. Det var visst självaste Björn Hindriksson! »En rik och präktig man, den där Björn Hindriksson.» Fänriken fick dra in tömmarna och<noinclude> <references/></noinclude> dlnqss7tit6cg63gq97dem6rxvt0l6f 104 149159 503686 484627 2022-08-05T10:02:46Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude>språka ett par ord med honom. Han var granne till Lövdala, och när Örneclou snart blev herre där, var det bäst att ha honom till vän. Men vad nu då? Vad var det, som gol rätt i örona på honom, just som han stannade? Han höll på att ramla av den smala hundsfotten i förskräckelsen. Han hade rent glömt av tuppen. Örneclous Fingal gjorde inte en rörelse. Den hade varit med om. så mycket, att ingenting i världen kunde skrämma den. Men Björn Hindrikssons Bruning var inte så härdad mot överraskningar. Den satte av i sken och välte hölasset ner i vägdiket. Det var nog inte rätta sättet att inviga grannsämjan. Fänriken svängde piskan över Fingal i sin förtret. Så snart som släden kom i gång, teg tuppen. Åter bar det av med god fart framåt vägen, och åter fick Örneclou Maja Lisa i tankarna. Hon var vacker, hon var inte mer än sjutton år, och hon ägde halva Lövdala. Det skulle vara en sådan karl som han, som kunde vinna en så stor lycka nu, då han inte längre var i sin första ungdom. Därborta på vägen kom återigen någon emot honom. Det var en herre och en dam till häst. Kunde knappast vara någon annan än grevinnan Dohna, som var ute och red på den här vägen. Grant fruntimmer, den där änkegrevinnan på Borg! Alltid roligt att möta en ryttarinna, som kunde föra sig så väl till häst. Skada bara, att hon jämt skulle ha med sig den där lilla<noinclude> <references/></noinclude> 5k9cdklf2z44u3njjt23vchconghsit 104 149161 503687 484630 2022-08-05T10:04:02Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude>svartmuskiga emigranten, som hon nu hade tagit under sitt beskydd. Örneclou stannade, steg ner från hundsfotten och intog en beundrande ställning med mössan i hand. Då gol tuppen. Grevinnan drog åt sig tyglarna och såg sig förvånad omkring. Varifrån kom galandet? Hur var det möjligt, att en tupp befann sig ute på landsvägen så långt från någon gård? Hon skulle kanske ingenting ha förstått, om inte tuppen hade galit än en gång. Men då begrep hon. Och som det intrikata stycke hon var, gav hon sig till att konversera med Örneclou och tvang honom att i tre minuter stå stilla på landsvägen. Tuppen gol hela tiden, gol mellan vart ord de sa. Och detta måste vackre Örneclou gå igenom! Den förnämsta kavaljeren i Värmland måste tåla, att han på detta sättet gjordes till ett åtlöje. Grevinnan satt stilla på hästen och bara konverserade. Låtsades inte det minsta om tuppen. Tycktes rakt inte märka, att vartannat ord gjordes ohörbart av ett hanegäll. Men Örneclou våndades, så att kallsvetten trängde fram på pannan. Till sist stod han inte ut längre. Han kastade sig upp på hundsfotten och gav sig av. Då tystnade tuppen genast, men i stället hörde Örneclou grevinnans klara, pärlande skratt. Det följde honom till sockengränsen, det följde<noinclude> <references/></noinclude> 5v4ejwq8jh6o2guo60iclo3obgtpft7 104 149163 503688 484633 2022-08-05T10:05:11Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude>honom på hela resan, det följde honom genom hela livet. Han kunde aldrig förgäta det. Det var allt frestande att öppna locket på lådan och släppa ut tuppen. Men Örneclou tänkte på Maja Lisa och på Lövdala och beslöt att framhärda. Det gick inte an att komma i ogunst hos svärmor. Och bara han hade farit förbi Svartsjö kyrka, gick vägen in i ödslig skogstrakt, och där trodde han inte att han skulle möta någon. Men olyckligtvis var vädret alltför vackert. Alla människor tycktes ha fått lust att dra ut på långfärd just denna dagen. Det dröjde inte så länge, förrän fänriken kom i möte med regementschefen. Örneclou hade ju lämnat tjänsten för längesedan, men fastän han hade avsked, satte han sin ära i att alltid uppträda med nobless och värdighet, såsom det anstår var och en, som har trampat ärans fält. I samma ögonblick, som Örneclou sträckte upp sig till en stram hälsning, gol naturligtvis tuppen. Det var så, att en människa kunde råka i förtvivlan. Det ena olyckliga mötet följde efter det andra. Ingenting annat än otur på otur. Till sist, långt borta på Sundgårdsbergena, mötte han den nya brukspatronen på Björne, Melchior Sinclaire. Det var bara det, som fattades. Det var det värsta av allt. Folk brukade kalla Sinclaire för Tuppen, därför att han var högfärdig och högröstad och alltid redo att gräla och slåss. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> d62ynvrt62m2twt86n3gtg5nfhv0gq9 104 149165 503689 484635 2022-08-05T10:06:11Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude>Sinclaire visste om öknamnet, och han var inte förtjust i det. Det var så, att man knappt tordes tala om höns eller ägg, när han var i närheten. I denna sin nöd beslöt Örneclou, att han inte skulle stanna och hälsa på Sinclaire. Han skulle fara förbi så fort, som Fingal kunde springa. Men det blev galet, hur han ställde sig. Brukspatronen hade just varit inne i Karlstad och fått sig en uppsättning nya dombjällror, som klingade så praktfullt, att tuppen blev uppspelt och tog sig till att gala just i förbifarten. Örneclou reste sig för att nå Fingal med piskan och gav honom ett vasst slag över länden. Här gällde det att komma undan så fort som möjligt. Men det skulle inte gå så lätt för honom att dra sig ur spelet. Melchior Sinclaire blev rasande. Han hade inte hunnit att få syn på lådan med tuppen, men Örneclou hade han känt igen, och han trodde, att fänriken hade härmat en tupp, då han for förbi, för att retas med honom. Han svängde om hästen och jagade åstad efter Örneclou för att tukta honom. Fänriken hörde, att han kom, och han tänkte, att det var bäst att hålla stilla och förklara saken. Då gol tuppen igen, så att det genljöd i skogen. Och den store brukspatronen, som trodde, att det var fänriken, blev så rasande, att han röt som ett vilddjur. Örneclou vågade inte invänta honom, utan han gav sig av. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> hyy3h2oq0j1wtnk073pbkh24coqq124 104 149167 503690 484638 2022-08-05T10:07:07Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude>Sedan blev det ett par minuters vild jakt bort över Sundgårdsbergena. Men brukpatronen hade en god travare, och Örneclous Fingal var gammal och utnött, så att det var givet, att fänriken snart skulle bli upphunnen. Och när han såg sig om, märkte han hur brukspatronen satt med piskskaftet i högsta hugg för att slänga det i huvudet på honom. Då sa Örneclou farväl till sina förhoppningar om Maja Lisa och Lövdala. Han böjde sig framåt, lyfte upp lådan med tuppen och slängde den i Melchior Sinclaires väg. På det sättet kom han undan. Annars hade den store brukspatronen slagit ihjäl honom, för han var inte den, som hörde på skäl och förklaringar, då han var retad. När fänriken kom fram till Ilbergs gästgivargård, var han alldeles utmattad. Han trodde, att han aldrig skulle kunna hämta sig efter denna resan. Han fick leva i många år, men aldrig blev han så gammal, att han inte stormsvor, var gång han talade om den. På Lövdala visade han sig aldrig mer. För detta var det vedervärdigaste äventyr, som han hade varit ute för i hela sitt liv. Besitta och regera! Han stod inte ut med att bli påmind om det. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 67qau1dyxejcruc96hw4iciguwllbqt 104 152735 503630 493107 2022-08-04T15:21:43Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||( 95 )|}}</noinclude>Utom desse 60 holmar, får jag äfven upnämna: <i> {| || {{em|2}} || Ellholmen. || Kassgarn. |- || || Slagstaholmen. {{em|2}} || Skogarn. |- || || Galtholmen. || Husgarn. |- || || Stallarholmen. || Flackan. |- || || Prästholmen. || Fläsklösan. |- || || Biskopsholmen. || Skäftingen. |- || || Rågholmen. || Nysslingen. |- || || Gisselholmen. || Germundskär. |- || || Stråholmen. || Knipskär. |- || || Foderholmen. || Rastaskär. |- || || Vargholmen. || Askskär. |- || || Harholmen. || Kuröskär. |- || || Ullholmen. || Grytskär. |- || || Hattaholmen. || Möskär. |- || || Aspholmen. || Vaxängskär. |- || || Standalsholmen. || Kråkskär. |- || || Brandholmen. || Mitsundsskär. |- || || Gåsholmen. || Biörkskär. |- || || Kråkholmen. || Laxingsskär. |- || || Syltaholmen. || Storskär. |- || || Skåpholmen. || Sandskär. |- || || Nibleholmen. || Stenskär. |} </i><noinclude> {{huvud|||''Bred-''}} <references/></noinclude> huc86v5tcnmii1bsjdn4r2mjclxgxhj 104 152750 503631 493162 2022-08-04T15:24:15Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||( 96 )|}}</noinclude><i> {| |- || {{em|2}} || Bredskärsholmen. {{em|2}} || Grässkär. |- || || Borrholmen. || Näckskär. |- || || Norsholmen. || Rönskär. |- || || Fiskarholmen. || Långskär. |- || || Sotholmen. || Ertskär. |- || || Jungfruholmen. || Myrskär. |- || || Fantholmen. || Afvundskär. |- || || Broholmen. || Ekeskär. |- || || Notholmen. || Kattskär. |- || || Visholmen. || Oxeskär. |- || || Bolstaholmen. || Hampskär. |- || || Bornäsholmen. || Hummelskär. |- || || Kofsholmen. || Hvitskär. |- || || Lappholmen. || Tegelskär. |- || || Kobergsholmen. || Varnboskär. |- || || Flatholmen. || Karinskär. |- || || Storholmen. || Tyfskär. |- || || Ytterholmen. || St. Erlsskär. |- || || Länsmansholmen. || Helgonskär. |- || || Brokholmen. || Högmässskär. |- || || Låssaholmen. || Gallskär. |- || || Mellholmen. || Kroppskär. |- || || Skräddarholmen. || Frökenskär. |- || || Ryttarholmen. || Hakskär. |- || || Ingrisholmen. |} </i><noinclude> {{huvud|||''Sött-''}} <references/></noinclude> 5xbpx404vgqf7ug1rxrfh11tid260b6 104 152751 503632 493163 2022-08-04T15:27:40Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||( 97 )|}}</noinclude><i> {| |- || {{em|2}} || Söttholmen. || Asköskär. |- || || Hundholmen. || Märskär. |- || || Smedsholmen. || Tärskär. |- || || Grönbergsholmen. {{em|2}} || Korsskär. |} </i> Desse senare 100 holmar och skär, til storlek och beskaffenhet icke determinerade, förtjäna mer och mindre upmärksamhet. Men utom alle redan anförde Holmar, bör jag äfven nämna: <i>Vallingen, Rågsäcken, Kalskär, Bråkaren, Håfvaren, Qvakaren, Gunnaren, Homman, Dagvalen, Våmban, Trillingen, Storskallen, Fläskan, Tallgåsen, Flisan, Tallkubben, Kotan, Klockhäll, Rohäll, Pimpeln, Hielmarsön, Missommaren, Estbröten, Kofsan, Brölösan</i> och <i>Morgongåfvan.</i> Likaledes <i>Nyckelbyholmen, Getholmen, Bockholmen, Matholmen, Grytholmen, Stuguholmen, Käringholmen, Gubbholmen, Källarholmen, Gregholmen, Galgholmen, Sånkaholmen, Almusholmen, Rörlundsholmen, Lillåkersholmen, Edebyholmen, Hesselbyholmen, Mörbyholmen, Kopparholmen, Vifarnaholmen, Kumlaholmen, Säbyholmen, Undersåsholmen, Bergholmen, Kalkuddsholmen, Arnäsholmen, Imaskär, Löfskär,</i><noinclude> {{huvud||G|''Strö-''}} <references/></noinclude> 6n843fut1t0i1ssiuchgpfc42zn6b1d 104 152752 503633 493166 2022-08-04T15:30:23Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||( 98 )|}}</noinclude><i>Strömingskär, Kalfskär, Granskär, Tallskär, Vadskär, Stackarsskär, Götskär,</i> &c. &c. &c. Jag kan sannerligen icke lämna något fullständigt register öfver alla Holmar, Skär och Grund <ref>Såsom <i>Amundsgrund, Homansgrund, Djurstagrund, Röfvargrund, Måsegrund, Byggningsgrund, Gäddegrund, Flåttgrund, Klåckarsgrund, Matkullsgrund, Djupgrund, Kalfgrund, Kruggagrund, Rörgrund, Nyckelgrund,</i> m. fl.</ref> som Mälaren innehåller, och hvem kan göra det? Hvad som redan är anfört lärer emedlertid vara tilräckeligt at visa, huru oförliknelig vår Insjö är i dessa hänseenden. Ett antal af 294 öar och holmar har jag upnämnt. Men öfver 1000 smärre holmar och skär finnas dessutom i Mälaren, som vidlyftigheten och sjelfva omöjligheten förbjuder at upnämna <ref>Man finner många små holmar och skär som ännu icke blifvit namngifne. Man finner öar och holmar, som fått lika namn, til exempel: ''Fagerön'' i Norra Björkfjärden, och Fagerön i Gran-fjärden; ''Segerön'' i Tynnelsö-fjärden, och Segerön emellan Strängnäs och Gran-fjärdarne; ''Lindön'' i Grönsö-fjärden, och Lindön i Söder-fjärden; ''Alholmen'' i N. Björkfjärden och en annan of samma namn i Blackfjärden, med flere, onödige at här upräkna.</ref>. {{tomrad}}<noinclude> {{huvud|||Alle}} <references/></noinclude> 2omq0wpcx038c7c0rkxuzkl823xn9re 104 152756 503634 502766 2022-08-04T15:32:24Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||( 99 )|}}</noinclude>Alla dessa öars och holmars beskaffenhet, deras sköna belägenhet emellan så många fjärdar, vikar och sund, jämte de omliggande stranders behagligheter, låckade invånare ända från de äldste tider at här vistas, anlägga gårdar och upföra de vackraste bygnader, dels på sjelfva öarne, dels på fasta landet rundt omkring denna förträffeliga insjö. Om den härjande tiden ödelagt flere här belägne gamla Kongshus, Håf-gårdar, Borgar, Skansar och Fästen, så äro deremot i senare tider de präktigaste Herresäten anlagde. <section end="skär" /> <section begin="slott" /> <br> {{sc|Slott, Kongsgårdar}} ''och'' {{sc|Säterier,}} hvilka ännu vid Mälarens farvatten möta och fägna ögonen, äro: <i>Drottningholm, Svartsjö, Vändtholmen, Mälsåker, Engsö, Alje, Lagnö, Tidö, Bergshammar, Hesselbyholm, Skär, Säby, Ekebyhof, Stafsund, Bona, Stenby, Marby, Arnöberg, Grönsö, Aggarö, Stäke, Tynnelsö, Arnö, Kaggeholm, Malmvik, Ådö, Bryggholm, Stensjö,</i> hvilka såsom förut nämnde, äro med någre flere på sjelfva öarne liggande. {{tomrad}}<noinclude> {{huvud||G 2|Dess-}} <references/></noinclude> gp53fxghxrs7k4w87h743kpn8w0pwpg 104 152757 503636 493184 2022-08-04T17:56:45Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||( 100 )|}}</noinclude>Dessutom äro vid Mälarens strander belägne, icke allenast <i>Carlberg, Ekolsund, Segersta, Rosersberg, Löfstaholm, Steninge, Håtunaholm, Sko-kloster, Fånö <ref>Detta Fånö i Hacksta-Socken, bör skiljas från ett annat Fånö i Skären och Lenna-Sockn; kallades fordom ''Fanö,'' af det gamla ordet ''Fan'' eller ''Fanin,'' som bemärkte en Herre. O. Verelius ansåg detta ord så märkvärdigt, at han utgaf en hel dissertation ''de Fanin,'' som försvarades i Upsala år 1698. — I Närdinghundra-härad är en insjö som ännu kallas ''Fansjön.''</ref>, Ekholmen, Åkehof, Wenngarn, Ultuna, Krusenberg, Haga, Sjö, Vik, Giörväln, Runsa, Nyborg, Friberg, Ulfsunda, Rörstrand, Säbyholm, Skytteholm, Nybyholm, Brunsholm, Ekham, Ericssund, Huseby, Stenby, Högby, Sundby, Boda, Eka, Hornö, Utö, Hammarskog, Strömsta, Torsätra, Vålsätra,</i> såsom Upland tilhörige; utan äfven <i>Gripsholm, Räfsnäs, Sundbyholm, Fiholm, Sturehof, Lyna, Edeby, Sundsör, Härsta, Fogelsta, Bergholm, Husby, Vårby, Alby, Hesselby, Näsby, Skärby, Sundby, Österby, Borg, Ekesberg, Göksten, Höjentorp, Löfsta, Sätra, Stagsta, Halunda, Hunhamra,</i><noinclude> {{huvud|||''Käg-''}} <references/></noinclude> 2mrgjvr1yfnzlnxypothg0985dwi19d 104 152765 503637 493194 2022-08-04T18:00:37Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||( 101 )|}}</noinclude><i>Kägbol, Larslunda, Vaxäng, Viksberg. Strand, Ulfhäll, Huvesta, Hägersten, Årsta,</i> m. m. såsom Södermanland tilhörige; — Likaledes <i>Strömsholm, Kongsör, Johannisberg, Gäddeholm, Fiholm <ref>Det förra, af 2 mantal, i Jäders Socken. Detta senare, 3 {{bråk|7|8}} mantal, i St. Rytters Socken, tilhörde fordom Biskopparne i Västerås, blef sedan Kongsgård til år 1723, då den utbyttes emot Rådmansö vid Norr-Telje.</ref>, Stäholm, Hessle, Frösåker, Fullerö, Almö, Däfö <ref>Eller Dåfö, Davidsbo, Davidsö; efter en Engelsk lärare ''David,'' som hitkom år 1022, ock troddes vara en {{sp|så}} helig Man, at han kunde hänga sina handskar på solstrålarne. Han var den förste Biskop i Västerås.</ref>, Lindö, Håfgård, Ekeby, Målhammar, Vikhus,</i> m. fl. såsom Vestmanland tilhörige. Alle desse Säterier och Landtgårdar anföras utan afseende på någon slags rangordning dem emellan. Jag har ej ledighet at nagelfara huru vida den ena Gården kan äga företräde framför den andra. Kan hända en och annan saknas, som på den anförda listan bordt äga rum; kan ock hända at någon obehörig blifvit inblandad. Emedlertid kan<noinclude> {{huvud||G 3|an-}} <references/></noinclude> 2bcduht37j1iq7u16tsrq7vf1oj5z29 503639 503637 2022-08-04T18:15:02Z Bio2935c 11474 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||( 101 )|}}</noinclude><i>Kägbol, Larslunda, Vaxäng, Viksberg. Strand, Ulfhäll, Huvesta, Hägersten, Årsta,</i> m. m. såsom Södermanland tilhörige; — Likaledes <i>Strömsholm, Kongsör, Johannisberg, Gäddeholm, Fiholm <ref>Det förra, af 2 mantal, i Jäders Socken. Detta senare, 3 {{bråk|7|8}} mantal, i St. Rytters Socken, tilhörde fordom Biskopparne i Västerås, blef sedan Kongsgård til år 1723, då den utbyttes emot Rådmansö vid Norr-Telje.</ref>, Stäholm, Hessle, Frösåker, Fullerö, Almö, Däfö <ref>Eller Dåfö, Davidsbo, Davidsö; efter en Engelsk lärare ''David,'' som hitkom år 1022, ock troddes vara en så helig Man, at han kunde hänga sina handskar på solstrålarne. Han var den förste Biskop i Västerås.</ref>, Lindö, Håfgård, Ekeby, Målhammar, Vikhus,</i> m. fl. såsom Vestmanland tilhörige. Alle desse Säterier och Landtgårdar anföras utan afseende på någon slags rangordning dem emellan. Jag har ej ledighet at nagelfara huru vida den ena Gården kan äga företräde framför den andra. Kan hända en och annan saknas, som på den anförda listan bordt äga rum; kan ock hända at någon obehörig blifvit inblandad. Emedlertid kan<noinclude> {{huvud||G 3|an-}} <references/></noinclude> iuq0osocnhdc0ko0xmurvj0pfpwxad2 104 152766 503638 493195 2022-08-04T18:02:38Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||( 102 )|}}</noinclude>antagas, at omkring 20 Slott och förnäma Säterier finnas på sjelfva Öarne, utom några och 50 Säterier med trähus bebygde. Men på fasta landen, rundt omkring vid Mälarens strander, kunna räknas emellan 20 och 30 Slott och Stenhus, samt flere än 100 träbygde Säterier; Så at hela summan af Slott, Kongsgårdar och Säterier, som vid dessa angenäma Far-vatten äro belägne, öfverstiga 200:de. Et antal som ingen insjö af lika storlek lärer kunna upvisa. Vid flere af desse Herresäten finnas kostsamma byggnader, stora paradträgårdar, vidlyftiga spasergångar, konstiga parterrer, berceauer, orangerier, treillager, o. s. v. Men det angenäma är icke altid i sällskap med det präktiga. Den härligaste byggnad saknar behaglighet, då man ej varit lycklig i dispositionen af dess delar, och då anstalterne icke blifvit lämpade efter ortens läge och verkeliga beskaffenhet. Antingen man bygger eller planterar eller hvad afsigt man ock kan hafva, borde naturen aldrig förglömmas. Hon måste handteras som et sedigt fruntimmer, klädas, men ej öfverlastas med prydna-<noinclude> {{huvud|||der.}} <references/></noinclude> 6808r84qppt85h06i9xehxmrursk2nf 108 157040 503628 501762 2022-08-04T15:05:15Z Thuresson 20 Korrekturläst proofread-index text/x-wiki {{:MediaWiki:Proofreadpage_index_template |Upphovsman=[[Författare:Sophie Bolander|Sophie Bolander]] |Titel=[[Georg Bogislaus Stael v. Holstein]] |År=1854 |Oversattare= |Utgivare=C. F. Arwidssons förlag |Källa=[[:File:Georg Bogislaus Stael v. Holstein 1854.pdf|pdf]] |Bild=[[File:Georg Bogislaus Stael v. Holstein 1854.pdf|page=7|250px]] |Sidor=<pagelist 1="omslag" 2to6="tom" 7="titel" 8="tryck" 9=1 215to219="tom" 220="omslag" /> |Anmärkningar={{clear}} #[[Georg Bogislaus Stael v. Holstein/Kap 01|Kapitel 1]], 1 #[[Georg Bogislaus Stael v. Holstein/Kap 02|Kapitel 2]], 6 #[[Georg Bogislaus Stael v. Holstein/Kap 03|Kapitel 3]], 9 #[[Georg Bogislaus Stael v. Holstein/Kap 04|Kapitel 4]], 16 #[[Georg Bogislaus Stael v. Holstein/Kap 05|Kapitel 5]], 27 #[[Georg Bogislaus Stael v. Holstein/Kap 06|Kapitel 6]], 34 #[[Georg Bogislaus Stael v. Holstein/Kap 07|Kapitel 7]], 39 #[[Georg Bogislaus Stael v. Holstein/Kap 08|Kapitel 8]], 46 #[[Georg Bogislaus Stael v. Holstein/Kap 09|Kapitel 9]], 54 #[[Georg Bogislaus Stael v. Holstein/Kap 10|Kapitel 10]], 62 #[[Georg Bogislaus Stael v. Holstein/Kap 11|Kapitel 11]], 75 #[[Georg Bogislaus Stael v. Holstein/Kap 12|Kapitel 12]], 80 #[[Georg Bogislaus Stael v. Holstein/Kap 13|Kapitel 13]], 89 #[[Georg Bogislaus Stael v. Holstein/Kap 14|Kapitel 14]], 97 #[[Georg Bogislaus Stael v. Holstein/Kap 15|Kapitel 15]], 106 #[[Georg Bogislaus Stael v. Holstein/Kap 16|Kapitel 16]], 108 #[[Georg Bogislaus Stael v. Holstein/Kap 17|Kapitel 17]], 116 #[[Georg Bogislaus Stael v. Holstein/Kap 18|Kapitel 18]], 128 #[[Georg Bogislaus Stael v. Holstein/Kap 19|Kapitel 19]], 134 #[[Georg Bogislaus Stael v. Holstein/Kap 20|Kapitel 20]], 147 #[[Georg Bogislaus Stael v. Holstein/Kap 21|Kapitel 21]], 156 #[[Georg Bogislaus Stael v. Holstein/Kap 22|Kapitel 22]], 170 #[[Georg Bogislaus Stael v. Holstein/Kap 23|Kapitel 23]], 177 #[[Georg Bogislaus Stael v. Holstein/Kap 24|Kapitel 24]], 183 #[[Georg Bogislaus Stael v. Holstein/Kap 25|Kapitel 25]], 191 #[[Georg Bogislaus Stael v. Holstein/Kap 26|Kapitel 26]], 194 #[[Georg Bogislaus Stael v. Holstein/Kap 27|Kapitel 27]], 199 |Width= |Css= |Kommentar= }} [[Kategori:Internet Archive]] [[Kategori:Korrekturlästa index]] 92fz87ru58ncegcyvrhk2qrz90scy4w 109 157854 503665 503563 2022-08-05T00:40:27Z Bio2935c 11474 /* Annan inskanning */ Svar wikitext text/x-wiki == Annan inskanning == @[[Användare:Bio2935c|Bio2935c]]: Det finns en annan inskanning av verket på [https://stockholmskallan.stockholm.se/post/7990 Stockholmskällan] som kan användas som referens vid otydliga ord. Om man inte vill byta ut hela filen förstås. [[Användare:Thurs|Thurs]] ([[Användardiskussion:Thurs|diskussion]]) 4 augusti 2022 kl. 08.39 (CEST) :Tack! Men jag tror att jag behåller versionen från Google. Om huvudidén är att den tolkade texten skall bli rätt, så duger den nog. Och om det blir fler ställen där den är svårläst så har man ju nu Stockholmskällan att kolla. (Hmmm. Går det att ha mer än ett verk i rutan för "Källa" på Index-sidan? Får lov att kolla det - men inte idag.) Men den verkliga anledningen att jag inte vill ladda upp en ny fil - nu när jag har börjat - är att sidorna inte stämmer. Versionen på Stockholmskällan har hoppat över några (tom)sidor i början, <u>och</u> lagt till duplicerade sidor lite här och var i resten. :-( Mer krångel än man behöver. [[Användare:Bio2935c|Bio2935c]] ([[Användardiskussion:Bio2935c|diskussion]]) 5 augusti 2022 kl. 02.40 (CEST) jst5xik2d8ktkmjaz9v9jckk09o5qce 503669 503665 2022-08-05T08:55:55Z Thurs 138 wikitext text/x-wiki == Annan inskanning == @[[Användare:Bio2935c|Bio2935c]]: Det finns en annan inskanning av verket på [https://stockholmskallan.stockholm.se/post/7990 Stockholmskällan] som kan användas som referens vid otydliga ord. Om man inte vill byta ut hela filen förstås. [[Användare:Thurs|Thurs]] ([[Användardiskussion:Thurs|diskussion]]) 4 augusti 2022 kl. 08.39 (CEST) :Tack! Men jag tror att jag behåller versionen från Google. Om huvudidén är att den tolkade texten skall bli rätt, så duger den nog. Och om det blir fler ställen där den är svårläst så har man ju nu Stockholmskällan att kolla. (Hmmm. Går det att ha mer än ett verk i rutan för "Källa" på Index-sidan? Får lov att kolla det - men inte idag.) Men den verkliga anledningen att jag inte vill ladda upp en ny fil - nu när jag har börjat - är att sidorna inte stämmer. Versionen på Stockholmskällan har hoppat över några (tom)sidor i början, <u>och</u> lagt till duplicerade sidor lite här och var i resten. :-( Mer krångel än man behöver. [[Användare:Bio2935c|Bio2935c]] ([[Användardiskussion:Bio2935c|diskussion]]) 5 augusti 2022 kl. 02.40 (CEST) ::Det går, men vanligen lägger man alternativa bildkällor/filer under "Anmärkningar".--[[Användare:Thurs|Thurs]] ([[Användardiskussion:Thurs|diskussion]]) 5 augusti 2022 kl. 10.55 (CEST) h5rn79ualf7cdgnleor45fenf3w6r51 104 157862 503614 2022-08-04T14:54:47Z Thuresson 20 /* Utan text */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="0" user="Thuresson" /></noinclude><noinclude> <references/></noinclude> oxbllpeyfqigxl7qn4ey8to11wi5iki 104 157863 503615 2022-08-04T14:56:16Z Thuresson 20 /* Utan text */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="0" user="Thuresson" /></noinclude><noinclude> <references/></noinclude> oxbllpeyfqigxl7qn4ey8to11wi5iki 104 157864 503616 2022-08-04T14:56:25Z Thuresson 20 /* Utan text */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="0" user="Thuresson" /></noinclude><noinclude> <references/></noinclude> oxbllpeyfqigxl7qn4ey8to11wi5iki 104 157865 503617 2022-08-04T14:56:36Z Thuresson 20 /* Utan text */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="0" user="Thuresson" /></noinclude><noinclude> <references/></noinclude> oxbllpeyfqigxl7qn4ey8to11wi5iki 104 157866 503618 2022-08-04T14:56:49Z Thuresson 20 /* Utan text */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="0" user="Thuresson" /></noinclude><noinclude> <references/></noinclude> oxbllpeyfqigxl7qn4ey8to11wi5iki 104 157867 503619 2022-08-04T14:56:56Z Thuresson 20 /* Utan text */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="0" user="Thuresson" /></noinclude><noinclude> <references/></noinclude> oxbllpeyfqigxl7qn4ey8to11wi5iki 104 157868 503620 2022-08-04T15:02:09Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude><h1 align="center" style="border-bottom:none; font-size:250%; letter-spacing: 0.100em;"><b>Georg Bogislaus Stael v. Holstein.</b></h1> {{c|{{större|Romantiserad teckning|125}}}} {{c|från}} {{c|Svenska fångarnes vistande i Ryssland under Carl XII:s tid,}} {{c|af}} {{c|{{större|<b>S―e ―der.</b>|125}}}} {{linje|5em}} {{c|<b>Götheborg.</b>}} {{c|På C. F. Arwidssons Förlag.}} {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> eqkntqk2pgn6r6gdbefz58b1ydum7lg 104 157869 503621 2022-08-04T15:02:51Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>{{c|Göteborg 1854. Snällpresstryck af N. J. Gumpert & Comp.}} {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> n23525ce4hbi9w55ppt765zkeycuw5k 104 157870 503622 2022-08-04T15:03:05Z Thuresson 20 /* Utan text */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="0" user="Thuresson" /></noinclude><noinclude> <references/></noinclude> oxbllpeyfqigxl7qn4ey8to11wi5iki 104 157871 503623 2022-08-04T15:03:12Z Thuresson 20 /* Utan text */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="0" user="Thuresson" /></noinclude><noinclude> <references/></noinclude> oxbllpeyfqigxl7qn4ey8to11wi5iki 104 157872 503624 2022-08-04T15:03:22Z Thuresson 20 /* Utan text */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="0" user="Thuresson" /></noinclude><noinclude> <references/></noinclude> oxbllpeyfqigxl7qn4ey8to11wi5iki 104 157873 503625 2022-08-04T15:03:35Z Thuresson 20 /* Utan text */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="0" user="Thuresson" /></noinclude><noinclude> <references/></noinclude> oxbllpeyfqigxl7qn4ey8to11wi5iki 104 157874 503626 2022-08-04T15:03:44Z Thuresson 20 /* Utan text */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="0" user="Thuresson" /></noinclude><noinclude> <references/></noinclude> oxbllpeyfqigxl7qn4ey8to11wi5iki 104 157875 503627 2022-08-04T15:03:55Z Thuresson 20 /* Utan text */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="0" user="Thuresson" /></noinclude><noinclude> <references/></noinclude> oxbllpeyfqigxl7qn4ey8to11wi5iki 0 157876 503629 2022-08-04T15:09:46Z Thuresson 20 Ny wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Georg Bogislaus Stael v. Holstein 1854.pdf" from=7 to=7 next="[[Georg Bogislaus Stael v. Holstein/Kap 01|Kapitel 1]]" kommentar={{nop}} header=1/> {{innehåll börjar}} #[[Georg Bogislaus Stael v. Holstein/Kap 01|Kapitel 1]], 1 #[[Georg Bogislaus Stael v. Holstein/Kap 02|Kapitel 2]], 6 #[[Georg Bogislaus Stael v. Holstein/Kap 03|Kapitel 3]], 9 #[[Georg Bogislaus Stael v. Holstein/Kap 04|Kapitel 4]], 16 #[[Georg Bogislaus Stael v. Holstein/Kap 05|Kapitel 5]], 27 #[[Georg Bogislaus Stael v. Holstein/Kap 06|Kapitel 6]], 34 #[[Georg Bogislaus Stael v. Holstein/Kap 07|Kapitel 7]], 39 #[[Georg Bogislaus Stael v. Holstein/Kap 08|Kapitel 8]], 46 #[[Georg Bogislaus Stael v. Holstein/Kap 09|Kapitel 9]], 54 #[[Georg Bogislaus Stael v. Holstein/Kap 10|Kapitel 10]], 62 #[[Georg Bogislaus Stael v. Holstein/Kap 11|Kapitel 11]], 75 #[[Georg Bogislaus Stael v. Holstein/Kap 12|Kapitel 12]], 80 #[[Georg Bogislaus Stael v. Holstein/Kap 13|Kapitel 13]], 89 #[[Georg Bogislaus Stael v. Holstein/Kap 14|Kapitel 14]], 97 #[[Georg Bogislaus Stael v. Holstein/Kap 15|Kapitel 15]], 106 #[[Georg Bogislaus Stael v. Holstein/Kap 16|Kapitel 16]], 108 #[[Georg Bogislaus Stael v. Holstein/Kap 17|Kapitel 17]], 116 #[[Georg Bogislaus Stael v. Holstein/Kap 18|Kapitel 18]], 128 #[[Georg Bogislaus Stael v. Holstein/Kap 19|Kapitel 19]], 134 #[[Georg Bogislaus Stael v. Holstein/Kap 20|Kapitel 20]], 147 #[[Georg Bogislaus Stael v. Holstein/Kap 21|Kapitel 21]], 156 #[[Georg Bogislaus Stael v. Holstein/Kap 22|Kapitel 22]], 170 #[[Georg Bogislaus Stael v. Holstein/Kap 23|Kapitel 23]], 177 #[[Georg Bogislaus Stael v. Holstein/Kap 24|Kapitel 24]], 183 #[[Georg Bogislaus Stael v. Holstein/Kap 25|Kapitel 25]], 191 #[[Georg Bogislaus Stael v. Holstein/Kap 26|Kapitel 26]], 194 #[[Georg Bogislaus Stael v. Holstein/Kap 27|Kapitel 27]], 199 {{innehåll slutar}} {{Sida:Georg Bogislaus Stael v. Holstein 1854.pdf/8}} </div> [[Kategori:Romaner]] [[Kategori:Georg Bogislaus Stael v. Holstein|*]] [[Kategori:Sophie Bolander]] [[Kategori:1850-talets verk]] 1ulxc1yygijkvok445zli91iqbsquqv 104 157877 503635 2022-08-04T16:11:30Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|106|<small>HANS HILDEBRAND.</small>|}}</noinclude>han kunde åstadkomma en fullständigt reglerad fattigvård. Det dröjde århundraden innan en sådan kom till stånd. Under medeltiden kom man i allmänhet ej längre än till upprättande af särskilda institutioner, genom hvilka man sörjde för de nödlidande. Det är åt dem vi nu skola egna vår uppmärksamhet. Det är lätt att förstå, att de första åtgärderna för lindrande af likars nöd under medeltiden utgingo från kyrkan. Redan tidigt omtalas xenodochier, gästhus; det grekiska namnet antyder upprinnelsen inom den grekiska kyrkans område. Benämningen var ej alldeles obekant i Sverige. När k. Magnus ladulås vid grundläggningen af den heliga Claras kloster något utanför det dåvarande Stockholm till detsamma öfverlemnade rätt mycken jord, hörde dertill äfven »all tomt och område, som tillhört förra spetälskehospitalet vid Stockholm». Detta område hade konungen, genom byte, erhållit af erkebiskopen i Upsala; i bytesbrefvet kallas hospitalet <i>xenodochium leprosorum,</i> och detta säges der ’fordom’ hafva befunnit sig på tomten. Detta uttryck tvingar oss att från år 1286, då bytet skedde, gå något tillbaka i tiden för att komma till den epok, då hospitalet upphörde att ega bestånd; och då ingen anledning finnes till antagandet, att det blifvit, så att säga, försöksvis anlagdt och derför efter en mycket kort tillvara upphört, kunna vi med all sannolikhet anse hospitalet grundadt ganska långt bort i tiden. Om det skulle hafva kommit till stånd efter eller i sammanhang med Stockholms grundläggande, som ju skall hafva egt rum någon gång under perioden 1250—1266, d. v. s. icke synnerligen långt före år 1286, är det föga troligt att det redan det sistnämnda året skulle vara upphäfdt, till och med icke nyss upphäfdt. Det synes mig derför antagligare, att upphäfvandet stått i sammanhang med anläggningen af staden: spetälskehuset kan hafva befunnits ligga för nära staden och af denna anledning blifvit flyttadt. Vi måste antaga, att öfver den plats, der Stockholm anlades, i urgammal tid gått en gammal färdväg, och denna har kunnat gifva anledning till grundande af ett xenodochium, långt innan staden fanns eller ens var påtänkt. En annan fråga står härmed i sammanhang, hvilken ej är lätt att besvara. Det är ej rimligt att, sedan staden kommit till stånd, ett tidigare anlagdt hospital blifvit upphäfdt, ty det kunde nu behöfvas mera än någonsin tillförene, och ej heller hade sannolikt erkebiskopen<noinclude> <references/></noinclude> eu5vfop2zveywfcewhufwiu6bdnn301 104 157878 503641 2022-08-04T19:47:49Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|69}}</noinclude>och en hy, som i hvithet täflade med snön på hennes hemlands berg. Likväl var hennes utseende hvarken tvinande eller tankfullt; ty både hennes anletsdrag och hennes lynne buro pregeln af munterhet, och hennes hy, ehuru ej blomstrande, var så skär, att den tycktes genomskinlig; den minsta sinnesrörelse jagade genast blodet till hennes ansigte och hals. Ehuru hennes växt var under medelstorlek, var den likväl utmärkt behaglig, och hennes rörelser voro lätta, lediga och otvungna. Hon kom nu från ett annat håll af trädgården för att emottaga kapten Wawerley, hvarvid hennes sätt vägde mellan blyghet och artighet. Sedan de första helsningarne blifvit vexlade, erbjöd hon sig med förlägen höflighet att visa främlingen vägen till det ställe, der hennes far befann sig, hvilket ej var långt derifrån, då de förekommos af baronen af Bradwardine i egen hög person. På David Gellatleys kallelse infann denne sig, »upptagen af gästvänliga tankar», och närmade sig dem med steg, så snabba och långa, att de påminde Wawerley om sjumilsstöflarna i ammsagan. Baronen var en reslig, mager, atletisk man, som, ehuru gammal och gråhårig, likväl genom ständig kroppsöfning fått hvarje muskel så styf som en sena. Han var vårdslöst klädd och mer liksom en den tidens fransman än en engelsman, medan hans hårda anletsdrag och den stela rakheten i hans hållning gåfvo honom tycke af en officer vid Schweizergardet, hvilken någon tid vistats i Paris och antagit dess invånares drägt, utan att det lyckats honom vinna deras ledighet; och, sanningen att säga, voro hans språk och vanor lika litet som hans yttre utseende lämpade efter hans ställning. Till följd af hans naturliga böjelse för studier eller kanske af den allmänna skotska plägseden att gifva unga män af börd en juridisk uppfostran, hade han blifvit uppfödd till advokatståndet; men då hans familjs politiska tänkesätt uteslöt hoppet för honom att komma fram på denna bana, företog mr Bradwardine under några år en resa i främmande länder, hvarunder han gjorde några fälttåg i utländsk tjenst. Efter anklagelsen för högförräderi 1715 hade han lefvat på sitt gods och nästan uteslutande umgåtts med dem bland sina grannar, hvilka hyllade hans egna grundsatser. Juristens pedanteri i förening med<noinclude> <references/></noinclude> owndnkc9v0hcir4c2ak1e7ypzvezpno 104 157879 503642 2022-08-04T19:50:38Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />70</noinclude>krigarens militäriska stolthet torde erinra en af vår tids män om den nitiska volontärtjenstens dagar, då våra sakförares domstolsmantlar ofta kastades öfver en lysande uniform. Härtill måste läggas de fördomar, som voro en följd af gammal börd och jakobitiska tänkesätt och hvilka blifvit stärkta genom hans vana vid ensam och oberoende myndighet; ehuru endast utöfvad inom gränserna af hans halfkultiverade egendom, var denna myndighet likväl der obestridlig och obestridd. Ty, som han brukade säga, Bradwardine, Tully-Veolan och andra länderier hade blifvit upphöjda till ett fritt baroni genom ett öppet bref af David den förste, hvilket bref var affattadt i temligen svårtydda ordalag, hvilkas egentliga mening få eller ingen kunde förklara, men innehållet af det hela var, att baronen af Bradwardine efter behag kunde fängsla, anställa ransakning med och afrätta sina vasaller och underhafvande. Men, liksom Jakob I, var den nuvarande innehafvaren af denna makt mera road af att tala om sina företrädesrättigheter än att utöfva dem, och utom att han lät kasta två tjufskyttar i Tully-Veolans gamla tornfängelse, der de så när blifvit ihjelskrämda af spöken och uppätna af råttor, samt stälde en gammal qvinna vid skampålen, emedan hon sagt, att det fans flere narrar än David Gellatley på egendomen, kan jag ej finna, att han någonsin anklagades för att missbruka sin myndighet. Men det stolta medvetandet af att ega den gaf en ökad vigtighet åt hans språk och skick. Vid hans första helsning på Waverley tycktes det, som det innerliga nöje, han erfor af att se sin väns brorson, till någon del rubbade den stela, högtidliga värdigheten i baronens af Bradwardine uppförande; ty tårarne stodo den gamle herrn i ögonen, medan han, efter att först på engelskt sätt hjertligt hafva skakat hand med Edward, omfamnade honom ''à la mode française'' och kysste honom på båda kinderna, hvarvid hårdheten af hans famntag och den mängd skotskt snus, som hans ''accolade'' meddelade, framkallade motsvarande droppar af fuktighet i hans gästs ögon. »På min gentlemanna-heder», sade han, »gör det mig inte ung på nytt att se er här, mr Waverley! En värdig ättlägg af Waverley-Honours gamla stam — ''spes altera,''<noinclude> <references/></noinclude> m4k1rzyc2m6vperh1yup0t5042yg0cb 104 157880 503643 2022-08-04T19:54:53Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|71}}</noinclude>som Maro säger — och ni ser ut som en af den gamla slägten, kapten Waverley; likväl inte fullt så välmående som min gamle vän, sir Everard — <i>mais cela viendra avec le temps</i>, som min holländske vän, baron Kikkitbroeck, sade om ''la sagesse de madame son épouse''. — Och således har ni anlagt kokarden? Rätt, mycket rätt, ehuru jag kunde önskat färgen annorlunda, och det skulle sir Everard äfven gjort, efter hvad jag tror. Men vi skola inte mer tala om det; jag är gammal, och tiderna äro förändrade. — Och hur mår den värde baroneten och den vackra mrs Rachel? Åh, ni skrattar, unge man! Men hon var den vackra mrs Rachel året sjuttonhundrasexton efter Kristi börd; tiden går — ''et singula predantur anni'' — det är då visst och sant. Ännu en gång hjertligt välkommen till mitt ringa hus, Tully-Veolan! — Skynda dig in, Rosa, och laga, att Alexander Saunderson tar fram den gamla Château-Margaut, som jag år 1713 skickade från Bourdeaux till Dundee.» Rosa trippade af temligen sedesamt, tills hon vikit om hörnet, då hon började springa med en elfvas snabbhet för att, sedan hon uträttat sin fars ärende, hinna kläda om sig och sätta på sig alla sina små grannlåter, en sysselsättning, hvartill den annalkande middagstimmen lemnade henne blott föga tid. »Vi kunna ej täfla i yppighet med ert engelska bord, kapten Waverley, eller bjuda er på Waverley-Honours ''epulæ lautiores'' — jag säger ''epulæ'' hellre än ''prandium'', derför att det senare uttrycket har afseende på det lägre folket; <i>epulæ ad senatum, prandium vero ad populum attinet</i>, säger Suetonius Tranquillus. Men jag hoppas, ni skall skänka min Bourdeaux ert bifall; ''c'est des doux oreilles'', som kapten Vinsauf brukade säga; rektorn vid S:t Andrews benämnde det ''vinum primæ notæ''. Än en gång, kapten Waverley, det fägnar mig hjertligt, att ni är här för att dricka det bästa, min källare kan åstadkomma.» Detta tal, med nödiga inflickade svar, räckte från den nedre trädgårdsgången, der de råkades, ända till porten, der fyra eller fem betjenter i gammalmodiga livréer, anförde af taffeltäckaren Alexander Saunderson, som numera ej bar några märken af sitt trädgårdsarbete, i galakostym mottogo dem {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> pvsiivuiwd00neg2vqbikbmekuy1fwm 104 157881 503644 2022-08-04T19:57:38Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />72</noinclude><poem>I en gammal sal, rikt prydd med bågar och med spjut, Med sköldar och med harnesk, som mångt hugg hållit ut.</poem> Med mycken högtidlighet och ännu större hjertlighet förde baronen utan att stanna sin gäst genom flere rum till en stor, ekpanelad matsal, som rundt kring väggarne var behängd med hans förfäders porträtter; ett bord var der dukadt för sex personer, och ett skänkskåp visade allt den Bradwardineska familjens gamla, massiva bordsilfver. En klocka hördes nu ringa vid öfre ändan af allén; ty en gammal man, som vid högtidliga tillfällen tjenstgjorde som portvaktare, hade förnummit den uppståndelse, som Waverleys ankomst förorsakat, och skyndat på sin post, hvarifrån han förkunnade nya gästers ankomst. Dessa voro, efter hvad baronen försäkrade sin unga vän, högst aktningsvärda personer. »Först är det den unge lairden af Balmawhapple, med tillnamnet Falconer, af huset Glenfarquhar; han är mycket begifven på jagt — ''gaudet equis et canibus'' — men för öfrigt en mycket hygglig ung man. Vidare är det lairden af Killancureit, som egnat sin tid åt jordbruk och landthushållning och skryter af att ega en makalös tjur, hemtad från grefskapet Devon, romarnes Damnonia, om vi få tro Robert af Cirencester. Som ni säkert lär förmoda af denna hans böjelse, är han blott af ofrälse härkomst — <i>servabit odovem testa diu</i> — och jag tror, oss emellan sagdt, att hans farfar var från den orätta sidan af gränsen — en viss Bulsegg, hvilken kom hit som inspektor, förvaltare, intendent eller någonting dylikt åt den siste Girnigo af Killancureit, som dog af tvinsot. Efter hans husbondes död, sir — ni skulle knapt kunna tro en sådan skandal — gifte sig denne Bulsegg, som såg ståtlig och bra ut, med enkan, som var ung och kär, och tillskansade sig egendomen, som tillfallit denna olyckliga qvinna genom ett förordnande af hennes aflidne man, tvärt emot ett obevakadt fideikommissbref och till förfång för testamentsgifvarens eget kött och blod, i hans naturliga arfvinges och kusins i sjunde led, Girnigos af Tipperhewit person; dennes familj råkade genom den påföljande processen i så knappa omständigheter, att hans ättling tjenar som simpel soldat vid det högländska Svarta gardet. Men denne herre, den nuvarande mr Bulsegg af Killancureit, har godt blod<noinclude> <references/></noinclude> asacxjmkfq67qq0qv1cyd8tz5gdqoot 104 157882 503645 2022-08-04T19:59:26Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|73}}</noinclude>i sina ådror både på sin mors och sin farmors sida, som båda voro af familjen Pickletillim, och han är väl tåld och ansedd samt vet sin plats; och Gud förbjude, kapten Waverley, att vi, som äro af oklanderlig härkomst, skulle förhäfva oss öfver honom, då det kan hända, att hans afkomlingar i åttonde, nionde eller tionde led på visst sätt kunna mäta sig med landets gamla adel. Rang och förfäder, sir, borde minst nämnas af oss, män med obefläckad börd — ''vix ea nostra voco'', som Naso säger. — Vidare är det en prest af den äkta (ehuru undertryckta) biskopliga skotska kyrkan. Han bekände sig till den samma år 1715, då en whigpöbel förstörde hans församlingshus, sönderref hans kappa, plundrade hans hus på fyra silfverskedar och tillgrep hans saltade kött och hans mjöllår samt två fat, ett med dricka och ett med öl, jemte tre buteljer brännvin. Min intendent, mr Duncan Macwheeble, är den fjerde på vår lista. I anseende till obestämdheten i den forna ortografien är det oafgjordt, huruvida han tillhör clanen Wheedle eller Quibble; men båda hafva frambragt utmärkta jurister.» <poem>Då så till namn och stånd han noga dem beskref, De trädde in i sal'n, och middag framsatt blef.</poem> {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> gmjnk1sy3jl0qvvx6xwdezfxpd7kcgw 104 157883 503646 2022-08-04T20:01:33Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude><h2 align="center" style="border-bottom:none;">ELFTE KAPITLET.<br /><b>Gästabudet.</b></h2> {{Initial|U}}ndfägnaden var riklig och präktig, enligt den tidens begrepp i Skottland, och gästerna gjorde måltiden all heder. Baronen åt som en utsvulten soldat, lairden af Balmawhapple som en jägare, Bulsegg af Killancureit som en arrendator, Waverley sjelf som en resande, och intendenten Macwheeble som alla fyra tillsammans, ehuru han, antingen af större vördnad eller för att bibehålla den passande kroppsställning, som utvisade, att han visste sig vara i sin gynnares närvaro, satt på kanten af stolen, som var skjuten tre fot från bordet, och stälde sig i förbindelse med sin tallrik genom att framsträcka kroppen i en linea, som sneddade af från nedra ändan af hans ryggrad, så att den, som satt midt emot honom, endast kunde se tupén på hans peruk. Denna lutande ställning skulle varit obeqväm för hvarje annan än den värde intendenten, för hvilken vanan att både sittande och gående iakttaga den, gjort den till en andra natur. I den senare ställningen förorsakade detta visserligen, att en mindre passande kroppsdel kom att utskjutas mot personer, hvilka råkade gå bakom honom; men som de alltid voro ringare personer — ty mr Macwheeble var ständigt ytterst sorgfällig att ge rum för alla, som voro förmer än han sjelf — frågade han föga efter, hvilken slutsats de af denna omständighet kunde draga till hans förakt eller missaktning. Häraf kom sig, att han, då han vankade öfver gården till och från sin gamla<noinclude> <references/></noinclude> 2mk33df4613yaf9v0qbg08jqmqzwnlw 0 157884 503647 2022-08-04T20:02:46Z Thuresson 20 Kap 10 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Waverley 1879.djvu" from=72 to=77 kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Waverley|10]] [[fr:Waverley/Chapitre X]] mozf9cna4ty54zwome5pso2ls1zq4a7 104 157885 503666 2022-08-05T02:59:53Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{linje}}{{linje}}</noinclude><h2 align="center" style="border:none;">{{sc|Första Afdelningen.}}</h2> <h2 align="center" style="border:none;">Om Stockholm innom Broarne.</h2> {{linje|6em}} <h3 align="center" style="border:none;">I. CAPITLET.</h3> <h3 align="center" style="border:none;"><i>Om Stockholms Stads första anläggning.</i></h3> {{c|§. 1.}} Konung <i>Agne, Dags</i> Son, den tolfte i ordningen af Ynglinga-ätten, efterträdde sin fader på Svea Konunga-thron. Han var en segersam hjelte; men en olyckelig älskare. Det är på mångfalldiga ställen i våra häfder berättat, huru han i ett sjötåg till Finland slagit <i>Froste,</i> en Finsk Höfdinge; plundrat landet och med sig bortfört hans dotter <i>Skialf</i> eller <i>Skialfva,</i> såsom ett rikt byte och segertecken; att han på återresan hamnat vid <i>Stocksund,</i> att han med hänne der ärnade, fast emot hännes vilja, fira sitt brölopp; och att då minnet af <i>Skialfvas</i> afledne fader, borde vid detta tillfället, äfven högtideligen begås; <i>Agne</i> dervid, efter för mycken välfägnad, insomnadt, och såfvande, genom <i>Skialfvas</i> föranstaltande blifvit hängd i ett träd, som med sina grenar öfverskyggade hans tält. <i>Skialfva</i> mera styrd af sitt begär, att hämnas sin faders död, än att kröna sin friares mod och tapperhet; flydde sedan hon fullbordat ett så grymt anslag. Åminnelsen af <i>Agnes</i> namn och hans olycka stiftades såmedelst, att der ett ringa Fiskaläge då var, har en folkrik Stad<noinclude> {{huvud|''1. Bandet.''|A|upp-}} <references/></noinclude> o007erfcoemzpjrj70tiq97hvc2fu2a 104 157886 503667 2022-08-05T07:49:52Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<small>OM VÄLGÖRENHET UNDER MEDELTIDEN.</small>|107}}</noinclude>medgifvit rätt och slätt borttagandet af en under hans inseende stående stiftelse. Vi måste antaga, att hospitalet blifvit flyttadt, men hvart? Väl fanns under medeltiden ett hospital å holmen mellan Clarastranden och den egentliga staden, men detta, det s. k. Helgeandshuset, har tillkommit först efter k. Magnus ladulås’ tid. Vi torde dessutom böra tänka oss platsen för ett spetälskehus vald längre bort. De utländska xenodochierna lågo i städer och ute på landet, i synnerhet invid de mer trafikerade vägarne. När under den karolingiska tiden, efter hvarjehanda missförhållanden, de kyrkliga angelägenheterna ordnades, fann man det nödigt att på ett alldeles särskildt sätt sörja för barmhertighetens utöfvande. Som man ej kunde lita på, att folkets sinnen voro så genomträngda af kristendomens anda, att välgörenheten var en normal dygd, och som derjemte församlingsväsendet ej var så ordnadt, att välgörenheten kunde blifva en kommunal angelägenhet, måste man, såsom redan blifvit sagdt, för densamma göra särskilda inrättningar. Det reformerade klosterväsendet tog hospitalsfrågan om hand. Hvart kloster hade sitt sjukhus afsedt för klosterfolket, men åtminstone större kloster hade derjemte sitt <i>hospitium</i> och sitt <i>hospitale pauperum,</i> äfven kalladt <i>eleemosynaria.</i> För de vägfarande under en tid, då värdshusen voro få, utgjorde klostren välbehöfliga tillflyktsorter, för rika och för fattiga eller, såsom man fordom i detta fall uttryckte sig, för de ridande och gående. Hospitalet var afsedt för de förre och var, när allt var på bästa sätt ordnadt, deladt i tre rum, en matsal i midten, sofrum för män och för qvinnor i båda ändarna. Befolkningen i hospitalet vexlade allt efter tilloppet af resande. I hospitiet deremot fanns en ständig uppsättning af fattiga, vanligen tolf, som der hade sitt ständiga underhåll, der intogs derjemte som vexlande befolkning alla medellösa, som under sin vandring genom landet önskade trygg hvila för natten och lindrande af hunger och törst. Den ordinarie födan var ett bröd, som lemnades den ankommande; vid bortgåendet på morgonen fick han ett halft bröd till vägkost. Skyldigheten för klosterstiftelserna att på detta sätt gifva hjelp och öfva gästfrihet hade så inträngt i det allmänna medvetandet, att när på 800-talet kraf framstäldes, att de vid samma<noinclude> <references/></noinclude> qufjctjjm445208oe7hzluolc5npdmb 104 157887 503668 2022-08-05T08:35:31Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|108|<small>HANS HILDEBRAND.</small>|}}</noinclude>kyrka tjenstgörande prestmännen skulle föra ett gemensamhetslif, i gemensam klosterlig bostad, efter en bestämd regel, blef det af detta en gifven följd, att »stiftet» liksom klostret skulle särskildt vinnlägga sig om välgörenhet. Under den senare delen af 1000-talet uppenbarade sig inom den vesterländska kristenheten en kraftig väckelse. Den mest framstående af dennas följder voro korstågen, en annan var reformen af klosterväsendet. Härtill anknöt sig en tredje, som uppenbarade sig hos män och qvinnor, hvilka icke kunde inlåta sig på något så vidlyftigt och kostsamt som korståg, och som, utan att vilja underkasta sig en formlig ordensregel, önskade visa sitt fromma nit genom att offra tid och krafter åt Guds tjenst. Klostren hade tidigare hållit sig strängt skilda från den yttre verlden, men klosterfolket måste då utföra hvarjehanda arbeten, som icke voro af andlig natur. Nu anslöto sig till klostren skaror af lekmän och qvinnor, kallade <i>konverser.</i> De förrättade de yttre gerningarna, lefde efter någon lindrigare regel, utan att uppgifva sitt lekmannastånd, och fingo komma i åtnjutande af klostrens andliga förmåner. Man kunde, enligt en samtida uppgift, få se grefvar arbeta i klostrets kök eller vakta dess svin. Bland andra uppgifter, som vid denna tid lemnades dessa konverser, förekom äfven tjensten i de med klostren sammanhängande hospitalen. Småningom afskildes dessa på flere ställen och anförtroddes helt åt lekmän. Under sådana förhållanden uppkommo korstågen, med ökade behof i det fjärran liggande landet, med fiendtlig befolkning, af barmhertighet mot alla, af omsorgsfull vård af fattiga och sjuka. Riddareväsendet innebar visserligen en förpligtelse att taga sig af alla värnlösa, men icke alla riddare gjorde det, och under de ständiga fejderna måste de alltför ofta mera egna sig åt att slå sår än att hela dem. Ömmande för de kristnas nöd i det heliga landet, hade en köpman i Amalfi redan före det första korståget i Jerusalem anlagt ett betydande hospital, hvilket någon tid derefter fick namn efter Johannis döparen, hvars kyrka låg närheten af en hospitalets byggnad. Sedan Jerusalem hade blifvit intaget af de kristna, ingingo många korsfarare i det broderskap, som skötte hospitalet, och för detta upprättades en noggrant formulerad regel, som af hvar broder kräfde försakandet af all enskild egendom,<noinclude> <references/></noinclude> bbrs5w2cgbb5gebi2w39l9jckx9ogsx 104 157888 503670 2022-08-05T09:18:19Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<small>OM VÄLGÖRENHET UNDER MEDELTIDEN.</small>|109}}</noinclude>samt derjemte lydnad och kyskhet. Hvar broder var förbunden att utföra äfven de ringaste tjenster. Derför beböfde riddaren, som hade inträdt i broderskapet, icke alldeles lägga å sidan krigiska idrotter, ty det hörde äfven till Johanniternas eller Hospitaliternas uppgift att försvara pilgrimerna under deras färder till och från Jerusalem. Den benägenhet att öfvergifva den ursprungliga strängheten, som uppenbarat sig hos de flesta ordnar, saknades emellertid icke hos Johanniterna, hvilka småningom delades i tre grupper, riddare, klerker och tjenande bröder, hvilka senare fingo öfvertaga det lägre arbetet inom klostret och hospitalet. Riddarne fingo derigenom tillfälle att egna sin uppmärksamhet åt de yttre förhållandena. De voro på väg att bilda en egen stat i norra Palestina, men de kristnas välde inom det heliga landet bröts, och Johanniterna flyttade derefter till Cypern; sedermera upprättades deras stat på Rhodus, till sist på Malta<ref>Ännu mer egnade sig tempelherrarne åt verldsliga värf. Äfven de utgingo från det Amalfitiska hospitalet. Der hade nämligen åtta franska riddare inträdt, hvilka uteslutande egnade sig åt krigiskt skydd för pilgrimer och i allmänhet åt kampen mot de otrogna. Som den rol de spelade med afseende på utöfvande af barmhertighet är ytterst ringa, böra de här ej omtalas annat än i i förbigående.</ref>. Äfven den tyska orden bildades under korsfärderna i det heliga landet, mot slutet af 1100-talet. Dess första uppgift var att vårda sjuka, och i ordens stiftande deltogo köpmän. Men äfven här upphörde hospitalsvården att vara det enda syftet; medlemmarne delades i riddare och tjenande bröder, som egnade sig åt de sjukes vård; något senare tillkom en tredje klass, den presterliga. Jemte sjukvård idkades i ganska vidsträckt mått välgörenhet mot fattiga. Af brödet, som bakades för ordens räkning, skulle en tiondedel lemnas åt de fattiga. När en ordensbroder afled, bortskänktes hans bästa klädnad och under de fyratio dagarne efter dödsfallet lemnades all mat och dryck, som skulle hafva kommit den döde till del, derest han hade stannat i lifvet, åt de fattiga. Tidigt (alltifrån 1197) upplätos åt denna orden hospital i Europa, mången gång sådana som visat sig vara illa skötta, och som man hoppades skulle genom ordens mellankomst bringas i god ordning. År 1227 började orden flytta till det preussiska landet, hvarest den kristna kyrkan hade att utstå hvarjehanda nöd genom den hedniska<noinclude> <references/></noinclude> ihn3xr5awtr4ea865ihylityc1neoby 104 157889 503671 2022-08-05T09:19:25Z Gottfried Multe 11434 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'befolkningens ovilja och obändighet. I dessa nordliga trakter hade samman ordenssamfund, förut riddare kraft bekämpa hedningarne. Dessa samfund nas Lifland) gingo i gadt att Fredrik kejsar Acco 11 mån egna sig åt politisk verk- det land de eröfrade, öfver h vil ket redan styra hade lenmat dem suveräna rättigheter. Så de kristnes händer, bodde befann sig Palestina i med för att ex. svärdsbröder- (t. fortfarande underhöll... proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Gottfried Multe" />{{huvud|110|<small>HANS HILDEBRAND.</small>|}}</noinclude>befolkningens ovilja och obändighet. I dessa nordliga trakter hade samman ordenssamfund, förut riddare kraft bekämpa hedningarne. Dessa samfund nas Lifland) gingo i gadt att Fredrik kejsar Acco 11 mån egna sig åt politisk verk- det land de eröfrade, öfver h vil ket redan styra hade lenmat dem suveräna rättigheter. Så de kristnes händer, bodde befann sig Palestina i med för att ex. svärdsbröder- (t. fortfarande underhöll hospital, måste väsentlig i i tyska orden ocb skattade denna vid- i man dessa trakter i samhet, för länge upp Ehuru välde. orden sig slutit i högmästaren, ordens öfverste ledare, derstädes. han representerad af den s. k. tyske mästaren, Tyskland var I i Preussen af en Lifland af en härmästare. Från Acco flyttades sedermera ordens hufvudsäte först till Venedig, dernäst till Maricnbnrg Preussen. Det område, inom h vilket orden hade nå- landmästare, i i got att säga, indelades i distrikt, som förestodos af komturer. hade den tyska orden erhållit besittningar inom Södertörn. Hufvudgården var Årsta, hvarest en ordenskomtur bodde. År 1467 såldes alla de svenska godsen till hr Erik Axelsson (Tott). Om någon ordens verksamhet inom vårt land barmhertighetens tjenst har jag ej funnit några upplysningar. Om tempelherrarne funnits Norden vill jag lenma osagdt. För deras tillvara der har man anfört tvänne påfliga skrifvelser. den ena, af år 1216, underrättas erkebiskopen af Lund, hans 1 lydbiskopar m. fl. samt mästarne för tempelherrarne ocb jolmn niterna, att alla kloster skulle under tre års tid lenma tjugondedelen af sina inkomster till en helgelandshjelp. Två klerker ocb tvä bröder af de nämnda två ordnarne skulle fara igenom det område, som andligt hänseende lydde under erkebiskopen Sverige 1 i i i af Lund gifterna. herrar i — således Danmark ocb Sverige — för att af- Svårligen innehålla dock dessa bref fullgiltiga tempelherrcordens förekomst Norden. 1 båda fallen att göra med förordningar, som gälde hela den euro- gods indragas. bevis för hafva vi i peiska kristenheten, ocb vi kunna lätt tänka oss, att påfliga kansliet utfärdade lika lydande befallningar liga insamla Den andra, af år 11108, föreskri fver, att alla tempelSverige, Norge ocb Danmark skulle fängslas och deras områden, utan att så befallningar kunde allestädes till man alla i det kyrk- noga taga reda på. huruvida dessa Om för öffullt mått tillämpas. i<noinclude> <references/></noinclude> ptbg2y4jvsaraa71jwri8whkkdlslng