Wikisource svwikisource https://sv.wikisource.org/wiki/Wikisource:Huvudsida MediaWiki 1.39.0-wmf.23 first-letter Media Special Diskussion Användare Användardiskussion Wikisource Wikisourcediskussion Fil Fildiskussion MediaWiki MediaWiki-diskussion Mall Malldiskussion Hjälp Hjälpdiskussion Kategori Kategoridiskussion Tråd Tråddiskussion Summering Summeringsdiskussion Sida Siddiskussion Författare Författardiskussion Index Indexdiskussion TimedText TimedText talk Modul Moduldiskussion Gadget Gadget talk Gadget definition Gadget definition talk 0 3510 504318 70493 2022-08-11T04:53:49Z Kwamikagami 13955 wikitext text/x-wiki {{Titel|[[Lättsamma tankar av år 1905]]|Jerome K. Jerome| nästa=[[Lättsamma tankar av år 1905. Bör kvinnor få vara vackra?|Bör kvinnor få vara vackra?]]}} == Är vi verkligen så intressanta som vi tror att vi är? == ”Så trevligt! Väldigt varmt väder på sista tiden — jag menar kallt. Låt mig se, jag tror inte jag uppfattade namnet nyss? Tack så mycket. Ja, det är mycket likt.” Och tystnaden faller, då ingen av oss lyckas komma på vad vi skall säga härnäst. Vad som hänt mig är följande: Min värd har mött mig i dörren och hjärtligt skakat min hand. ”Så glad att ni kunde komma”, har han sagt. ”Några av mina vänner är här, mycket angelägna att få träffa er.” Han har bogserat mig genom rummet. ”Charmerande människor. Ni kommer att tycka om dem — har läst alla era böcker.” Han har fört mig till en ståtlig dam och presenterat mig. Vi har utbytt de vanliga fraserna och hon, känner jag, väntar på att jag skall säga något intelligent, originellt och taktfullt. Och jag vet inte om hon är presbyterian eller mormon; protektionist eller förespråkar frihandel; om hon är förlovad, eller just har gått igenom en skilsmässa! En av mina vänner brukar klokt nog alltid förse mig med en persons korta biografi innan han för mig fram till vederbörande. ”Jag kommer att presentera dig för en Mrs Jones”, viskar han. ”Mycket begåvad kvinna. Skrev en bok för två år sedan. Har glömt titeln. Någonting om tvillingar. Undvik att tala om korvar. Fadern drev en slakteributik i the Borough. Maken arbetar på fondbörsen. Håller sig borta från koks. Någon slags otrevlig episod rörande något företag. Det är bäst om du håller dig till boken. Innehåller en massa om platoniska förhållanden. Försök att inte stirra alltför närgånget på henne. Hon är en smula skelögd och försöker dölja det.” Vid det laget har vi nått fram till damen, och han presenterar mig som en vän som helt enkelt ''måste'' prata med henne. ”Vill tala om din bok”, förklarar han. ”Håller inte alls med dig angående platoniska förhållanden. Helt säkert kan du övertyga honom.” Det besparar oss bägge en hel del problem. Jag börjar med ens tala om platoniska förhållanden, ställer frågor till henne om tvillingar, samt undviker att tala om korvar eller koks. Hon anser mig vara en ovanligt intressant karl, och jag blir mindre uttråkad än vad annars skulle ha varit fallet. Jag har ibland ansett att det skulle vara nyttigt, om vi i sällskapslivet, alla bar ett litet kort — fastnålat låt oss säga, på vår ryggtavla — med all nödvändig information; våra namn, tydligt skrivet, samt hur de skall uttalas; vår ålder (inte nödvändigtvis helt uppriktigt, men till ledning för vår konversation. En gång sårade jag allvarligt en tysk dams känslor, genom att fråga henne om det fransk-tyska kriget <ref>1870-71 års krig mellan Frankrike och Tyskland.</ref>. Hon betraktade mig, som om jag anklagat henne för att vara fyrtio år gammal. Det visade sig att hon fyllt trettiosju. Om jag inte varit engelsman så hade jag tvingats utkämpa en duell); våra religiösa och politiska övertygelser; tillsammans med en förteckning över de ämnesområden vi är mest bekanta med; samt några korta fakta om våra karriärer — tillräckligt för att bespara en främling från att, som den vulgära termen lyder, ”trampa i klaveret”. Innan man skämtar om ”gulingar” eller diskuterar frågan om billig kinesisk arbetskraft, kan man snegla på ryggen och notera om ens sällskap kryssat för ”kolonialist” eller ”boervän”. Gäster som önskar tala med någon trevlig person — en ”trevlig person” definierad enligt salige Lord Beaconfield som ”en person som instämmer i ens åsikter” — kunde därigenom underlätta sitt urval av samtalspartner. ”Ursäkta mig. Skulle jag kunna få besvära att ni vände er om ett ögonblick? Aha, ’Tycker om Wagner’! Jag är rädd för att vi inte skulle trivas ihop. Jag föredrar den italienska skolan.” Eller: ”Vad trevligt. Jag ser att ni inte tror på vaccinationer. Får jag föra er till bordet?” De som, å andra sidan, tycker om att diskutera, skulle kunna välja ut en lämplig motståndare. Man skulle kunna utse en ceremonimästare, som stod i mitten av rummet och efterlyste samtalspartner: ”En dam med starka åsikter angående kvinnligt företagande önskar träffa en herre som vidhåller aposteln Paulii uppfattningar. Med lust att diskutera.” En amerikansk dam skrev, för ett eller ett par år sedan, ett brev till mig, som gjorde mig mycket gott: Hon var så förstående inför mitt arbete och gav mig positiv kritik på ett mycket sympatiskt sätt. Hon tillade att, när hon besökte England föregående sommar, hade hon sånär antagit en inbjudan att få träffa mig; men i sista ögonblicket hade hon ångrat sig; hon var så övertygad — hon framlade saken på ett mycket trevligt sätt, men detta var innebörden — att min person i kött och blod inte skulle leva upp till hennes förväntningar. För egen del var jag ledsen att hon tackat nej; det skulle ha varit värt en hel del att få träffa en så förnuftig kvinna. En författare som presenteras för personer som har läst — eller säger sig ha läst — hans böcker, känner sig alltid som någon som för första gången skall träffa sin blivande hustrus släktingar. De är alla mycket trevliga. De försöker att få honom att känna sig väl till mods. Men han känner instinktivt att de är besvikna på honom. Jag minns när en mycket ung man deltog på en fest, där en mycket berömd amerikansk humorist var hedersgäst. Jag stod bakom en dam som talade med sin make. ”Han ser då inte ett dugg rolig ut”, sade damen. ”Herre jösses!” svarade maken. ”Hur hade du förväntat dig att han skulle se ut? Trodde du att han skulle ha en röd näsa och lapp över ena ögat?” ”Nja, jag trodde att han skulle se roligare ut än så här, i alla fall”, svarade damen, ytterst besviken. ”Det här var inte värt besväret att komma hit för.” Vi känner alla till historien om värdinnan, som lutar sig över bordet under desserten och ber den lustige mannen att han skall vara snäll att säga något roligt, eftersom de kära barnen skall gå och lägga sig strax. Barn har, antar jag, inte mycket bruk av lustiga människor som väljer att inte vara roliga. Jag bjöd en gång in en vän att bo hos oss mellan lördag och måndag. Han är en underhållande man, och innan han anlände, redogjorde jag för hans underhållningskonst — kanske något obegåvat — för en viss ungdomlig person boende hos oss, och som har för vana att lyssna när hon inte borde göra det, och aldrig när hon borde. Min vän råkade vara på ett ohumoristiskt humör den aftonen. Min unga släkting klättrade efter middagen upp i mitt knä. Under hela fem minuter satt hon så tyst. Därpå viskade hon: ”Har han sagt någonting roligt än?” ”Shhh. Nej, inte än. Var inte löjlig.” Fem minuter senare: ”Var det där roligt?” ”Nej, naturligtvis inte.” ”Varför inte då?” ”Därför att… Hör du inte på? Vi talar om folkpensioner.” ”Vad är det?” ”Det är… Bry dig inte om det. Det är inte ett ämne som man kan säga något roligt om.” ”Varför vill han prata om det i så fall?” Hon väntade i ytterligare en kvarts timme. Därefter, tydligt uttråkad, och till min stora lättnad, föreslog hon själv att hon lika gärna kunde gå och lägga sig. Morgonen därpå sprang hon mig till mötes i trädgården, med en min av triumf. ”Han sade något så lustigt igår kväll”, berättade hon. ”Å, vad var det?” frågade jag. Det föresvävade mig att jag missat hela saken. ”Nja, jag kommer inte ’håg exakt vad han sade”, förklarar hon, ”inte just nu. Men det var väldigt roligt. Jag drömde om det, förstår du.” <center>🙝🙟</center> För folk som inte själva är berömdheter, utan deras nära släktingar, måste presentationer vara verkligt prövande. Man säger dem, att man längtat efter att få träffa dem i flera år. Man försäkrar, med rösten darrande av känslor, att det är ett verkligt nöje. Man lägger till att redan som pojke… Då avbryter de en för att förklara, att de inte är herr Ditt-och-Datt, utan endast hans kusin eller farfar; och allt man kommer på att säga är: ”Å, jag beklagar.” Jag hade en systerson, som en gång i tiden var världsmästare i långdistanscykling. Jag har honom fortfarande, men nu är han tjockare och har skaffat sig automobil. I idrottskretsar blev jag alltid presenterad som ”Shorlands morbror”. Unga män med kortklippt hår brukade förstummat stirra på mig; för att därpå fråga: ”Och vad gör ni för egen del, Mr. Jerome?” Men mitt öde var inte lika illa som en av mina vänners, en läkare. Han gifte sig med en berömd skådespelerska, och kallades efter detta för ”Fröken B — — — — :s äkta make.” På stora middagsbjudningar, där man intar sin plats för kvällen bredvid någon som man kanske aldrig träffat tidigare, och som man troligen aldrig kommer att träffa igen, är konversationen en svår och farlig konst. Jag minns en gång då jag talade med en dam på en middag på Vagabond Club. Hon frågade mig under förrätten — med ett milt skratt, minns jag nu i efterhand — vad jag, uppriktigt, tyckte om en viss berömd författarinnas senaste bok. Jag berättade vad jag tyckte, och en viss kyla spred sig emellan oss. Det visade sig att ''hon'' var denna berömda författarinna; hon hade bytt plats i sista stund, för att inte behöva sitta i närheten av en annan kvinnlig författare som hon avskydde. Ibland måste man byta plats, vid dessa tillfällen. En tidningsman kom fram till mig nu senaste 9 november på ''the Mansion House''. ”Skulle du kunna tänka dig att byta plats med mig?” frågade han. ”Det är en smula besvärligt. De har placerat mig bredvid min första hustru.” <center>🙝🙟</center> En gång för länge sedan hade jag själv en besvärlig kväll. Jag eskorterade en ung änka till en mottagning med musik, hos en dam som hade fler bekanta än hon själv visste om. Vi möttes av hennes butler på yttertrappan. Min väninna talade och sade: ”Presentera oss som Fru Dash <ref>Efternamnet är en oöversättlig ordlek, eftersom ”Dash” både kan vara ett efternamn och betyder ”tankestreck, ”—”.</ref> och…” Butlern inväntade inte resten — han var en ungdomlig karl — utan ropade ut: ”Herr och fru Dash.” ”Kära du! Hur har du lyckats hålla det hemligt!” utropade vår värdinna förtjust. ”Tillåt mig att få gratulera er båda.” Överraskningen var alltför stor och vår värdinna för stunden alltför distraherad för att våra förklaringar skulle ha någon verkan. Vi sveptes iväg och bägge två tillbringade vi resten av kvällen med att ivrigt försäkra omgivningen om att vi var ensamstående. Om detta hade hänt på en teaterscen så skulle det ha tagit oss hela resten av pjäsen att ta oss ur det hela. Människor i pjäser får aldrig lägga saker tillrätta, när de blir tagna för någon annan. Om pjäsens hjälte väntar på en rörmokare, så måste den förste man som kommer in i hans arbetsrum vara rörmokare. Han tillåts aldrig att påpeka att han aldrig varit rörmokare; att han inte ser ut som en rörmokare; att ingen utom en ren idiot skulle kunna missta honom för att vara rörmokare. Istället måste han bli inlåst i badrummet och få vatten sprutat över sig, som vore han en rörmokare — en rörmokare på scenen, vill säga. Inte förrän i slutet av den sista akten tillåts han framföra, att han är den nye hjälpprästen. Jag genomled en gång en pjäs, där de flesta i publiken skrattade. Mig gjorde den sorgsen. En fin gammal dam hade gjort entré i slutet av första akten. Vi visste att hon var fastern. Ingen kan någonsin missta sig på en teaterfaster — utom människorna i pjäsen. De tog henne, naturligtvis, felaktigt för att vara cirkusryttarinna och låste in henne i ett klädskåp. Det är vad klädskåp verkar vara avsedda för i teaterpjäser. Ingenting placeras någonsin i dem, förutom hjältens släktingar. När hon inte befann sig i klädskåpet, stoppade de henne i en klädkorg eller band fast henne i en gardin. Allt hon hade behövt göra var att hålla fast sig i någonting, under det att hon sade till hjälten: ”Om du slutar skrika och hoppa omkring i tio sekunder, och ger mig en chans att påpeka att jag är din ogifta faster från Devonshire, så skulle de här galenskaperna kunna få ett slut.” Det skulle ha löst hela saken. Faktum är att det var så allt slutade klockan fem minuter över elva. Det hade inte gått upp för henne att säga så tidigare. <center>🙝🙟</center> I verkliga livet känner jag endast till ett fall där en man led i tysthet sådana otrevligheter som han skulle ha kunnat undvika med ett enda ord; och det var fallet med salige Corney Grain. Han hade engagerats för att underhålla i ett hus på landsbygden. Frun i huset var nyrik och tämligen snobbig. Hon gav order om att Corney Grain, när han anlänt, skulle äta med tjänstefolket. Butlern, som hade bättre vett, bad om ursäkt för detta; men Corney var inte en man som lätt tappade fattningen. Han njöt av måltiden och efter middagen reste han sig upp och sade till de församlade vid bordet: ”Så där, mina goda vänner”, sade Corney, ”om vi nu alla är klara och om ni så önskar, skall jag be att få framföra min lilla föreställning för er.” Tjänstefolket jublade. Man hade inget piano. Corney underhöll sin publik på ett utmärkt sätt utan ett sådant. Klockan tio kom ett meddelande ner till dem: Herr Corney Grain skulle komma upp till salongen. Corney gick dit. Där satt sällskapet bänkade och väntade. ”Nu är vi beredda, herr Grain”, anmärkte värdinnan. ”Beredda på vad då?” ville Corney veta. ”På er underhållning”, svarade värdinnan. ”Men jag har redan genomfört min föreställning”, förklarade Corney; ”och mitt engagemang gällde endast ett framträdande.” ”Genomfört den! Var då? När då?” ”För en timme sedan, en trappa ned.” ”Vad är det här för dumheter”, utbrast värdinnan. ”Det föreföll mig en smula ovanligt”, svarade Corney; ”men jag har alltid haft nöjet av att äta tillsammans med sällskapet som jag skall underhålla. Jag antog därför, att ni hade arrangerat en liten överraskning för tjänstefolket.” Och Corney gick därifrån för att ta tåget hem. <center>🙝🙟</center> En annan underhållare berättade följande historia, även om han var den som stod för komiken. Han och Corney Grain hade delat en liten stuga vid floden. En man kom på besök tidigt en morgon, och talade med Corney i salongen, vilken var belägen på bottenvåningen. Fönstret stod öppet. Den andre underhållaren — den man som berättade denna historia för mig — höll på att klä sig i rummet ovanför. Han tyckte sig känna igen besökarens röst och lutade sig ut genom sitt sovrumsfönster för att kunna höra bättre. Han lutade sig dock för långt ut och föll hals över huvud ner i blomsterrabatten och hans nakna ben — och endast hans nakna ben — var det enda som syntes genom det öppna salongsfönstret. ”Milda makter!” utropade besökaren, efter att ha vänt sig om ett ögonblick, för att få syn på ett par sprattlande ben över fönsterbrädan; ”vem är det där?” Corney rättade till sina glasögon och vandrade fram till fönstret. ”Å, det är bara han vad-han-nu-heter”, förklarade han. Vilken skojare. Kan vara tämligen rolig om morgnarna.” == Fotnoter == <references/> {{Lättsamma tankar av år 1905}} b447cu28itsibo6sbb6zh01kbqpzlw6 0 3511 504320 70475 2022-08-11T04:55:22Z Kwamikagami 13955 wikitext text/x-wiki {{Titel|[[Lättsamma tankar av år 1905]]|Jerome K. Jerome| förra=[[Lättsamma tankar av år 1905. Är vi verkligen så intressanta som vi tror att vi är?|Är vi verkligen så intressanta som vi tror att vi är?]]| nästa=[[Lättsamma tankar av år 1905. När är det mest lämpligt att roa sig?|När är det mest lämpligt att roa sig?]]}} == Bör kvinnor få vara vackra? == Vackra kvinnor kommer att få det svårt i framtiden. Hittills har de i alltför stor utsträckning fått saker och ting som de vill ha det. I framtiden kommer det inte att finnas några vackra flickor, av det enkla skälet att det inte kommer att finnas några alldagliga flickor som de kan jämföra sig med. På senare tid har jag systematiskt läst igenom damtidningarna. De alldagliga flickorna genomgår en serie ”behandlingar”. På aderton månader förvandlas hon till en beundrad societetsskönhet. Och det sker helt och hållet av vänlighet. En flicka skriver: ”För inte alls så länge sedan brukade jag betrakta mig i spegeln och gråta. Nu ser jag på mig själv och skrattar.” Brevet åtföljs av två fotografier av den unga damen ifråga. Jag skulle ha gråtit även jag, om jag sett ut som hon gör på den första av dem. Hon var en knubbig, platthövdad, brednäst, skelögd varelse. Hon såg inte ens bra ut. En dygd tycks hon ändå ha besuttit. Det var tron. Hon hade tron på att förvandlingen var möjlig och följde de råd hon fick. Hon är nu en lång, förtjusande ung person, vars enda bekymmer är, skall jag tillstå, att hon inte vet vad hon skall göra åt sitt hår — det når henne till knäna och måste besvära henne mycket. Hon skulle må bättre av att göra sig av med litet av det. Vad denna unga dams exempel innebär är, att den flicka som avstår från att vara en ljuvlig dröm, väljer detta på rent trots. Vad helst råmaterialet än må vara, förefaller vara av mindre vikt. Förutsatt att ingen viktig detalj saknas, blir resultatet ett och detsamma. <center>🙝🙟</center> Efter åratal i undanskymdhet, träder nu de unga möerna fram för att välja det skönhetsideal de själva föredrar. Kommer det att bli en Juno, en Venus eller en Helena? Kommer hon att få en klassisk grekisk näsa, eller en liten uppnäsa, liknande rosens knopp? Låt henne pröva rosenknoppen till att börja med. Professorn tror att den skulle passa henne bäst. Om hon i efterhand inte är nöjd, kan hon alltid pröva den klassiskt grekiska. Det är svårt att avgöra detta utan att prova. Vill damen ha hög eller låg panna? Vissa damer önskar se intelligenta ut. Det är endast fråga om tycke och smak. Tillsammans med den klassiskt grekiska näsan kanske den låga, breda pannan passar bättre. Det är det mest moderiktiga valet. Å andra sidan kanske den höga, intellektuella pannan är mer originell. Det får damen avgöra själv. Så kommer frågan om ögonen. Damen föredrar en vackert blå, inte alltför uttalad färg — en av dessa användbara nyanser som passar till så gott som allt. Samtidigt bör den innehålla djup och passion. Professorn förstår exakt vad för ögon damen menar. Men det kommer att bli dyrt. Det finns en billigare kvalitet; men professorn avråder ifrån den. Det är sant att de ger lyster ifrån sig i gasljus, men solljus avslöjar dem för vad de är. De brister ifråga om ömhet, och till ett sådant pris kan man knappast förvänta sig att de skall innehålla någon dold mening. Professorn rekommenderar den hjärtsmältande ”O-George-tag-mig-i-dina-armar-och-trösta-mig-från-min-barnsliga-rädsla”-modellen. De kostar lite mer, men betalar sig i slutänden. Kanske det är bäst, att nu när frågan om ögonen har avgjorts, att diskutera hårfrågan. Professorn öppnar sin mönsterbok. Kanske damen är av en viljestark natur. Hon älskar att springa skrattande genom skogen när det regnar extremt mycket; eller att galoppera över dynerna utan hatt, under det att hennes vackra lockar fladdrar i vinden och familjens gamle kusk pustar och beklagar sig i hennes kölvatten. Om man får tro på de populära romanerna så har detta ofta kunnat tillförsäkra synnerligen tillfredsställande äkta makar på detta sätt. Naturligtvis ser man en extra gång på en flicka som vandrar genom en skog, hjärtligt skrattande av uppenbarligen ingen annan anledning än att det regnar — som rider i sporrsträck i galopp utan hatt. Har man inget annat för sig, så följer man efter henne. Det säger sig själv att en flicka av detta slag kan ta sig för något verkligen roande innan hon beger sig hem igen. Och det är så allt brukar inledas. För en flicka av detta slag, är det naturligtvis av högsta vikt att hennes hår är lockigt. Det måste vara det slags hår som ser bäst ut när det är genomblött. Flaskorna med det ämne som framkallar detta slags hår kan anses vara dyra, om man enbart ser till deras pris. Men det är inte så man skall se saken. ”Vad kan det åstadkomma för min del?” Det är frågan en flicka måste ställa sig. Man får inte låta hela fartyget gå under, för att spara in kostnaden för en tunna tjära, som ordspråket säger. Om man önskar vara en strålande, viljestark skönhet, måste man ha ett hår som passar, annars faller hela tanken till marken. Ögonbryn och ögonfransar, antar professorn, önskar damen att de skall matcha hennes hår. Professorn kan inte tillåta alltför mycket excentricitet. Naturen är, när allt kommer omkring, den bästa vägledningen; måtta i kombination med god smak, är det ideal man bör sträva mot. Ögonbrynen bör vara så gott som raka, anser professorn; ögonfransarna långa och silkiga, med en antydan till rundning. Professorn skulle även vilja rekommendera en smula lägre kindben. Kindben är inte moderna denna säsong. Föredrar damen en grop i hakan, eller kanske en mer jämn käklinje? Kanske är den jämna käklinjen och den fasta, vackra munnen mer passande för den gifta kvinnan? De passar bättre tillsammans med spädbarn och tekannor, samt med den starka, stolta maken i bakgrunden. För den ogifta flickan är grop i hakan och rosenmun kanske, när allt kommer omkring, ett säkrare kort. Vissa herrar blir så nervösa inför den där bestämda, fyrkantiga haktypen. För närvarande, låt oss i alla händelser bestämma oss för rosenmun och grop. Huden! Nå, det finns endast ett slags hud värd att överväga — en krämvit hy, upplättad med en elegant ton av persikorosa. Det passar till allt och är alltid lika effektivt. Rikt olivfärgad, eller intressanta bleka nyanser — ja, man hör att sådana klarar sig bra. Men enligt professorns erfarenhet dock, kan dessa slags excesser aldrig stå sig lika bra som det enkla vita och rosa. Det blir minst krångel, och det är det enklaste att när som helst korrigera. När det gäller figuren rekommenderar professorn något litet och nätt. Fem fot och fyra tum <ref>162,6 centimeter.</ref> är en lagom höjd, även om denna syn måste diskuteras i förväg med er sömmerska. När det gäller att färdas med tåg är fem fot och sex tum <ref>167,6 centimeter.</ref> kanske att föredra. Men den sportande flickan, som måste kunna bära korta klänningar, passar, naturligtvis inte i denna längd. Bysten och midjan är även de områden där sömmerskan bör konsulteras. Det finns ingen mening med att förhasta sig i dessa frågor. Vilket mode kommer att gälla om två eller tre säsonger? Det finns moden som kräver att med början från vid nacken skall kroppen svänga ut som på en skrävlande duva. Det är uppenbarligen inte några svårigheter att uppnå detta. Men om till exempel krinoliner åter kommer på modet! Damen behöver bara föreställa sig själv: Effekten kan bli grotesk, liknande ett vandrande timglas. Detsamma gäller midjan. För vissa moden är det lämpligast att den sitter en fot <ref>30,48 centimeter.</ref> ifrån halsen. Vid andra tillfällen är den till mer nytta längre ner. Damen bör vara snäll och tänka igenom dessa detaljer och lämna besked till professorn. Det är lika bra att göra ett bra arbete när man ändå håller på. Det hela är så enkelt och, när man tänker efter, verkligen inte dyrt. Ålder innebär verkligen ingen skillnad. En kvinna är så gammal som hon ser ut. I framtiden, föreställer jag mig, kommer det inte att finnas några kvinnor över tjugofem års ålder. Rynkor! Varför någon dam alls skulle envisas med att ha dem är ett mysterium. Med måttlig omsorg skulle vilken medelklasskvinna spara tillräckligt mycket av hushållspengarna per månad, för att göra sig av med varenda en av dem. Grått hår! Naturligtvis, om man envisas med att vilja ha grått hår, så är det ingenting mer att säga om den saken. Men för damer som lika gärna har ett rikt hår med bruna slingor, eller en vacker gyllene nyans, skulle jag vilja påpeka att det finns etthundrafyrtiosju billiga krämer till salu, var och en, om man masserar den försiktigt in i hårbotten med en tandborste (inte alltför hårdhänt), strax innan sänggåendet, kommer att, för att använda ett folkligt uttryck, göra susen. Är ni alltför tjock, eller alltför mager? Allt ni behöver göra är att ange vilketdera och bifoga frimärken. Men begå inte misstaget och skicka efter fel recept. Om ni är alltför mager, kan följden bli att ni plötsligt försvinner helt och hållet innan ni har upptäckt ert misstag. En mycket tjock kvinna jag kände arbetade med sig själv i aderton månader och blev bara tjockare för var dag. Detta avskräckte henne så mycket att hon gav upp alla vidare försök. Utan tvivel hade hon blandat ihop allting och sänt efter fel flaska, men hon vägrade att lyssna på vidare råd. Hon sade, att hon tröttnat på alltihop. I framtiden kommer det inte att krävas att en ung man letar länge efter en hustru; han kan helt enkelt ta närmaste flicka, berätta för henne om sina ideal, och om hon verkligen bryr sig om honom, kommer hon att kunna gå till butiken och få sig själv uppiffad enligt hans mönster. I vissa länder i österlandet, har jag hört, förekommer redan något liknande. En herre som önskar utöka sin familj skickar med bud runt mått och vikt på sin favorithustru i grannskapet, med en förfrågan om en likadan med samma proportioner finns att få tag på. Fäderna går igenom sina döttrar och väljer ut det mest passande exemplaret, och göder henne till rätt vikt har uppnåtts. Detta följer deras brutala, österländska seder. Här i västerlandet är vi mer civiliserade. Mödrar som vill skaffa sina döttrar ett gott parti kommer troligen att återinföra den gamla seden med konfessionsböcker. Tilltänkta ungkarlar kommer att ombes att fylla i en sida: ”Favoritlängd hos kvinnor”, ”favoritmått kring midjan”, ”föredrar ni brunetter eller blondiner?”. Det är därpå upp till flickan att välja. ”Jag tycker att Henry William är outsägligt söt”, kommer framtidens ungmö att mumla för sig själv. Försiktigt, blygt, kommer hon att dra ur honom hur hans kvinnoideal ser ut. Mellan sex månader och ett år senare kommer hon att stå framför honom, som den Perfekta Kvinnan; längd, mått, vikt — allt korrekt i varje detalj. Han kommer att ta henne i sina armar. ”Äntligen”, kommer han att utropa, ”jag har funnit henne, mina drömmars kvinna.” Och om han inte byter uppfattning och om flaskorna inte med tiden förlorar sin kraft, finns all chans i världen att de skall komma att leva lyckliga i alla sina dagar. Kan inte vetenskapen komma att utvecklas till och med ännu längre? Varför nöja sig med att skapa en hel värld med kvinnor som är vackra? Kan inte vetenskapen, medan hon ändå arbetar med saken, göra dem till goda människor på samma gång. Jag ber inte om ursäkt för mitt förslag. En gång i tiden ansåg jag alla kvinnor vara både vackra och goda. Det är deras egna tidningar som har desillusionerat mig. Jag brukade betrakta än den ena, än den andra damen — blygt, när ingen tycktes se mig — och tänka på hur vacker hon var, hur ståtlig. Nu undrar jag bara vem som är hennes apotekare. De sade mig, när jag var en liten pojke, att flickor var gjorda av socker och kryddor. Nu för tiden vet jag bättre än så. Jag har läst alla recepten i Frågespalten. När jag var en tämligen ung man, brukade jag sitta i mörka hörn och lyssna, med svällande hjärta, på människor vid pianot som berättade mig varifrån små flickebarn fick sina underbara ögon ifrån, och vad de gjorde med dem i Himmelen som gav dem smilgropar. Å herre je! Jag önskar att jag aldrig kommit i kontakt med dessa damtidningar. Numera känner jag till vad som framkallar dessa förtrollande ögon. Jag känner till butikerna där de framställer dessa smilgropar; jag har gått förbi dem och kikat in där. Jag föreställde mig att de framkallades av änglars kyssar, men det fanns inte en enda ängel på de där ställena, vad jag kunde se. Kanske har jag även blivit dragen vid näsan ifråga om deras godhet. Kanske inte alla kvinnor är fullt så perfekta som de framställs i novellerna. Det är skälet till att jag föreslår att vetenskapen bör gå vidare, och göra dem lika sköna i anden som den numera är i stånd att göra deras kroppar. Kanske får vi inte i framtiden se, i annonsspalterna i damtidningarna, ett porträtt av en ung flicka som tjurar i ett hörn: ”Innan jag intog detta medel”. Samma flicka som dansar runt med sina små bröder och systrar och sprider solsken i hemmet: ”Efter de tre första flaskorna!” Kanske får vi aldrig se en Mixtur för Husfrid: ”En matsked vid sänggående garanterar att husets fru mumlar: ’God natt kära du; sov gott’, för att därefter genast somna, med läpparna lätt skiljda åt i ett leende”? Kanske kommer någon specialist i framtiden att utannonsera Sinnesmassage: ”Garanteras att från den mest motvilliga patient avlägsna alla spår av hat, avund och illvilja.” Och när vetenskapen har åstadkommit allt detta för kvinnorna, kan det inte skada att hon vänder sin uppmärksamhet mot oss män. Hennes tanke tycks för närvarande vara att vi män är alltför vackra, i både fysisk och moralisk mening, för att behöva förbättras. För min personliga del anser jag att det finns en eller annan detalj där min uppfattning är en annan. == Fotnoter == <references/> {{Lättsamma tankar av år 1905}} 0ni6egd595cwyddksvuppr3hzcvf0o9 0 3512 504319 70484 2022-08-11T04:55:10Z Kwamikagami 13955 wikitext text/x-wiki {{Titel|[[Lättsamma tankar av år 1905]]|Jerome K. Jerome| förra=[[Lättsamma tankar av år 1905. Bör kvinnor få vara vackra?|Bör kvinnor få vara vackra?]]| nästa=[[Lättsamma tankar av år 1905. Ligger vi kvar i sängen alltför länge?|Ligger vi kvar i sängen alltför länge?]]}} == När är det mest lämpligt att roa sig? == Det finns så mycket jag skulle kunna göra för att förbättra sakernas tillstånd i allmänhet och i Europa i synnerhet, om jag endast hade tid. Jag skulle dock inte föreslå några större, genomgripande förändringar. Dessa stackars folkslag har lagt sig till med egna vanor. Det vore oklokt att reformera allt på en gång. Men det finns många småsaker jag skulle kunna göra för dem, så många små misstag som jag skulle kunna rätta till åt dem. De känner inte till denna sak. Om de endast visste, att det levde en man mitt i deras egen skara, som var villig att fatta deras händer och ställa allt tillrätta för dem, hur glada skulle de då inte vara. Men det är alltid en och samma historia. Man läser om den bland kontaktannonserna: ”Ung dam, enligt andra med fördelaktigt utseende” — hon är för egen del inte säker i denna sak; hon känner att det är möjligt att hon är partisk; vad hon framför är ju helt enkelt traktens skvaller; folk påstår att hon är vacker; de kan ha rätt, de kan ha fel: Det är inte upp till henne att avgöra — ”välutbildad, av tillgiven sinnesdisposition, önskar träffa gentleman med sinne för äktenskap.” Alldeles under kan man läsa om en gentleman på tjugoåtta år, ”lång, mörk, anses trevlig”. I själva verket lär oss blygsamheten hos dessa kontaktannonserande oss vanliga dödliga en mycket vacker läxa. Jag kan instinktivt säga, att om någon plötsligt skulle fråga mig: ”Skulle ni anse er själv vara en trevlig karl?”, skulle jag omedelbart svara: ”En trevlig karl! Naturligtvis är jag en trevlig karl. Vad är det för slags fåniga frågor ni ställer?” Om denne person envisades med sitt tal, genom att säga: ”Men det finns människor som inte anser att ni är en trevlig karl”, skulle jag bli mycket arg på honom. ”Å, tycker de det, säger ni?” skulle jag säga. ”Nåja, hälsa dem från mig, att de bara är en hop babblande idioter. Inte trevlig! Vem säger att jag inte är trevlig? Jag ska nog visa dem vad ’inte trevlig’ betyder.” Dessa unga män som söker sig en hustru tiger stilla ifråga om sina egna dygder. Det är något som andra får upptäcka. De som annonserar i kontaktspalterna håller sig till enkla fakta: De anses trevliga av andra. Han är husligt lagd och är välbeställd. Han vill träffa en dam som är allvarligt lagd, med håg för äktenskap. Om även hon bör vara välbeställd — nå, det tål att tänka på. Han insisterar inte på att så skall vara fallet; men å andra sidan vill han inte diskriminera någon välbeställd dam i sammanhanget; huvudsaken är att ett äktenskap kommer till stånd. Det är sorgligt att tänka sig en ung dam, som andra tycker ser bra ut (låt oss hålla oss till ”ser bra ut” och nöja oss med det: Grannskapet ställer sig inte upp och förklarar att en flicka ser bra ut såvida hon inte gör det, det är endast hennes eget ödmjuka sätt att uttrycka saken), låt oss säga en ung dam, som ser bra ut, är välutbildad och med ett tillgivet sätt — det är utan tvivel sorgligt att tänka sig att en sådan kvinna, med håg för äktenskap skall vara tvungen att ta till en äktenskapsannons i en tidning. Vad tänker grannskapets unga män egentligen på? Vad mer är det de önskar sig? Är det den pånyttfödda Venus, med tiotusen pund per år i inkomst, som de väntar på? Jag blir ilsken över mitt eget kön, när jag läser dessa annonser. Och när man betänker de flickor som faktiskt blir gifta! Men livet är ett mysterium. Faktum kvarstår: Här finns den ideala hustrun, som förgäves söker efter en make. Och här, omedelbart under — jag påstår inte att han är den ideala äkta mannen, han kan ha sina fel och brister; ingen av oss är perfekt, men jämfört med andra män är han en avgjord tillgång vid varje äktenskaplig härd, en trevlig gentleman, som trivs med hemmalivet, ingen festprisse — som ropar ut i alla fyra väderstreck efter en hustru — vilken slags hustru som helst, förutsatt att hon har allvarliga avsikter. I sin förtvivlan har han givit vika för alla andra hänsyn. ”Finnes där i denna värld”, har han sport sig själv, ”en enda ogift kvinna, villig att gifta sig med mig, en trevlig karl, med god inkomst.” Möjligtvis har detta par passerat varandra på gatorna, suttit sida vid sida i spårvagnen, utan att känna till saken, att den andra var exakt vad de sökte för att göra livet vackert. Husfruar som söker tjänstefolk, inte så mycket för att få arbete utfört, utan snarare i syfte att lyckliggöra dem, annonserar på en tidningssida. På den motsatta annonserar tjänsteandar, Carlyles disciplar, uppenbarligen utifrån en passionerad kärlek till arbete för dess egen sak — efter anställning, inte så mycket i förhoppning på ekonomisk kompensation, som av hopp att finna möjligheter att kunna undfås lyxen av att känna att deras liv är meningsfulla. Dessa filantropiska husfruar, dessa arbetsälskande husjungfrur, har levt sida vid sida i samma stad under flera år, utan att känna till varandra. <center>🙝🙟</center> På samma sätt är det med dessa stackars europeiska folkslag. De passerar mig på gatorna. De kan aldrig gissa att jag är beredd och villig att ta dem i mitt beskydd, att lära dem sunt förnuft med min lysande intelligens — att vara, kan man säga, en fader för dem alla. De betraktar mig. Det finns inget hos mig som avslöjar för dem, att jag vet vad som är deras eget bästa bättre än de själva gör. I sagorna bar de vise männen spetsig hatt och en lång slängkappa med skimrande föremål fastsatta kring kanterna. Då visste man att detta var en klok karl. Det onödiggjorde varje vidare förklaring. Olyckligtvis har detta mode nu försvunnit. Vi vise män tvingas numera bära helt vanliga kläder. Ingen vet att vi är vise män. Till och med om vi berättar detta för folk, så tror de oss inte. Detta gör vår uppgift så mycket svårare. Ett av de första ärenden jag skulle åtgärda, om Europas affärer lades i mina händer, vore tidpunkten för firandet av karnevalen. Som det nu ligger till, firas karnevalen över hela Europa i februari. I Nizza, i Spanien eller i Italien kan det då och då vara möjligt att känna, att man önskar dansa omkring på gatorna i tunna kostymer under februari. Men i mer nordligt belägna länder har jag, i karnevalstider endast sett en enda man i förnuftig maskering; det var en man som klätt ut sig till dykare. Det var i Antwerpen. Regnet öste ner i floder; en frisk och frostig John-Bullaktig östanvind tjöt genom stadens gator med en hastighet av femton miles per timme <ref>6,7 meter per sekund.</ref>. Pierroter med frusna händer snöt sina blåfrusna näsor. En äldre Cupido hade från ett kafé lånat ett paraply och stod och väntade på spårvagnen. En mycket liten djävul grät över kylan och torkade sig i ögonen med sin egen svanstipp. I varenda portgång trängdes skakande maskeraddeltagare. Dykaren var den ende som, ensam, vandrade upprätt, under det att vattnet forsade från honom. Februari är inte rätt månad för att hålla maskerader utomhus. ”Konfettin” som har utvecklats till att inte bestå av något annat än färgat papper, klippt i mycket små bitar, blir till en fuktig massa. När en klump av den träffar en i ögat, är inte ens första tanke att skratta lyckligt, utan att finna den person som kastade den och slå tillbaka. Detta är inte i enlighet med karnevalens sanna anda. Det underliga är att man, det nästan ständigt lika fientliga vädret till trots, fortsätter hålla dessa karnevaler. I Belgien, där den Romersk-katolska tron fortfarande är den förhärskande religionen, bibehåller karnevalen sin starka ställning på ett mer utpräglat sätt än någon annanstans i norra Europa. I en liten stad, Binche, nära gränsen till Frankrike, pågår den oavbrutet under tre dagar och två nätter, under vilken tid hela befolkningen, understödd av besökare från 20 miles radie, skriker, skränar, äter, dricker och dansar. Efteråt packas besökarna som sardiner in i järnvägsvagnar. De fäster sina biljetter med nålar på rockarna och somnar därpå omedelbart. Vid varje station går järnvägens tjänstemän från vagn till vagn i lyktsken. De sista, matta ansträngningarna från de mer vakna festdeltagarnas sida, innan de sällar sig till högen av snarkande mänsklighet på järnvägsvagnarnas golv, är att byta ut biljetterna på ett par av sina medvetslösa medresenärer. På detta sätt kommer herrar på väg österut att släpas ut i benen vid järnvägsknutarna och packas på västgående tåg; under det att södergående familjefäder kastas av i den kyliga gryningen på avlägsna stationer i norr, för att finna att de hälsas med entusiasm av andra människors familjer. I Binche, sägs det — jag har inte räknat efter för egen del — att trettio tusen maskerade deltagare kan ses dansa på en och samma gång. När de inte dansar kastar de apelsiner på varandra. Husens ägare barrikaderar sina fönster. Restaurangerna tar ner sina speglar och gömmer undan alla glas. Om jag åkte på maskerad i Binche, skulle jag klä mig i rustning från Henrik VII:s dagar. ”Gör det inte ont”, frågade jag en dam som varit där, ”att få apelsiner kastade på sig? Vilken sort använder de, allmänt sett, den där saftiga, goda sorten — Java, tror jag att man kallar dem — eller de där små, hård med skal som en muskotkvarn? Och om bägge slagen används utan åtskillnad, vilken sort föredrar ni personligen?” ”De extravaganta”, svarade hon ”är sig lika överallt — de skall alltid slå på stort — de använder javaapelsiner. Om de träffar en i ryggen så föredrar jag javaapelsiner. Det blir visserligen kladdigare än de andra sorterna, men de efterlämnar inte den där underliga känslan av att tillfälligt blivit förlamad. De flesta människorna använder sig naturligtvis av de små, hårda apelsinerna. Om man duckar i tid, så att de träffar upptill på huvudet, gör det inte så ont som man skulle kunna tro. Om de, å andra sidan träffar på något känsligt ställe — tja, då tycker jag att en smula ''sal valatile'' i kombination med gammal konjak — lika delar, förstår ni — är det absolut bästa botemedlet. Men det gäller ju endast en gång per år”, tillade hon. Nästan varje stad utdelar priser till den grupp som klätt ut sig bäst. I vissa fall belöper sig förstapriset på så mycket som tvåhundra pund. Slaktarna, bagarna och ljusstaksmakarna slår sig samman och tävlar. De anländer i vagnar, var och en med sin orkester. Fri konkurrens uppmuntras. Varje stad och by i närheten skickar sitt eget lass med glädjespridare. Det är i dessa mindre städer, som Kung Karnevals ande finner sitt mest tillfredsställande utlopp. Så gott som var tredje invånare deltar i det roliga. I Bryssel och de större städerna anser man hela affären vara smått löjlig. Några hundratal maskerade människor tränger sig fram med svårighet genom tusentals vardagligt klädda åskådare, påminnande om en spansk flod om sommaren — en ynka ström som trögt flyter fram över tunnland efter tunnland av lerig flodbotten. I Charleroi, den belgiska svarta jordens mittpunkt, är huvudattraktionen under karnevalen barnens danser. Ett särskilt område har röjts av för dem. Om solen av en händelse är vänlig nog att skina så är detta en vacker syn. Hur älskar de inte att klä sig vackert och uppträda, de små knattarna! En ung busunge — hon kan knappast ha varit äldre än tio år — var uppsnofsad som en vacker ung dam. Kanske hade någon äldre syster fått tjäna som modell. Hon bar en utsökt peruk av lockigt hår, en hatt som jag lovar skulle ha gjort sig utmärkt på kapplöpningarna vid Ascot, en kjol som släpade två yards <ref>1,8 meter.</ref> bakom henne, ett par av vad som en gång hade varit vita handskar i getskinn, och ett blått silkesparasoll. Värdighet! Jag har sett förföriska barflickor, jag har träffat flickorna i balletten — inte på något oanständigt sätt, var snälla och missförstå mig inte, utan endast som åskådare — längsmed floden på söndagarna. Men aldrig har jag har jag skådat hos någon mänsklig varelse så mycket ''hauteur'' per pund ''avoir-dupois'', som denna flickunge uppvisade längs Charlerois gator. De som var hennes kamrater andra dagar, vanliga vulgära pojkar och flickor, påstod sig vara hennes bekanta. Hon passerade dem med en sådan föraktfull blick, att det fick dem att dratta baklänges över varandra. När de väl hade återhämtat sig själva tillräckligt för att upptäcka en gammal tennkastrull liggande till reds i rännstenen, hade hennes vagn redan svängt runt nästa gathörn. Två uselt klädda rackarungar, ej i stånd att skrapa ihop de fåtal sous nödvändiga för att hyra en eller annan klädtrasa, hade inte desto mindre bestämt sig för att inte helt falla ur ramen. De hade lyckats låna ett par vita blusar — inte vad ni förstår med vita blusar, mina damer, någonting skinande och prytt med fransar och broderier, utan det slags kraftiga vita plagg i säckväv som gatsoparna bär över sina egna kläder. De hade även lånat ett par kvastar. Deras små huvuden såg löjligt små ut, som stack upp ur de stora, vita plaggen, när de gravallvarliga vandrade, den ena före den andre, sopande smutsen ner i rännstenen. De deltog även de i karnevalen, utklädda till renhållningsarbetare. Jag har även bevittnat en annan underlig syn. ”Serpentinen” är en företeelse hos karnevalen i Belgien. Det är en remsa av färgat papper, några dussin yards <ref>1 Yard = 0,91 meter.</ref> lång, kanske. Man slänger det på samma sätt som en lasso, tills det slingrar sig kring någon förbipasserandes huvud. Naturligtvis är de belgiska pojkarnas mål oftast de belgiska flickorna. Och naturligtvis är även den flicka som finner sig mest insnärjd den flicka som — för att åter låna ett uttryck från den kvinnliga annonsören ovan — ”enligt andra besitter ett fördelaktigt utseende”. Serpentinerna kring hennes huvud är liksom ”fjädern i hennes hatt” för de belgiska flickorna under karnevalsdagarna. Jag sprang en gång nästan ihop med en flicka när jag rundade ett gathörn. Hon stod med ryggen emot mig. Det var på en tyst gata. Hon höll ett dussin av dessa serpentiner. Snabbt och med darrande händer snodde hon dem runt, runt sitt eget huvud. Jag betraktade henne när jag passerade. Hon blev blossande röd. Stackars lilla uppnästa, gräddhyade unga dam! Jag önskar att hon aldrig hade fått syn på mig. Jag kunde ha köpt serpentiner för motsvarande sex pence, följt efter henne och irriterat henne med dem; under det att hon skulle ha — låtsat indignerat — försökt, på ett diskret sätt, undkomma mig. <center>🙝🙟</center> Längre söderut, där blodet flyter snabbare, är Kung Karneval i sanning en glad gammal ande. I München regerar han under sex veckor och det hela avslutas med en galen, två dagar lång festlighet på stadens gator. Under hela denna period anser folk i allmänhet, att vardagskläder är någonting besynnerligt; de undrar vad man har för sig då man bär dem. Från ''Grafin'' till ''Dienstmäddchen'', från ''Herr Professor'' till ''Piccolo'' (som de kallar de konstnärer i det lilla som vi andra kallar hotellbärare), är det dansen som gäller, någonstans, på något vis, i maskeradkostymering. Varenda teater tömmer scenerna, vartenda kafé ställer undan stolar och bord i hörnen, själva gatorna töms för att man skall kunna dansa där. München blir som vansinnigt. München är alltid en smula galet. Den galnaste bal jag någonsin dansat på ägde rum i München. Jag gick dit tillsammans med en professor från Harvard. Han hade fått höra, att alla dessa balar var sig lika. Som alltid på jakt efter kunskap om allt, beslöt han sig för att ta reda på fakta i saken. Även de lärde måste ibland lära. Jag gick med på att göra honom sällskap. Vi hade inte för avsikt att själva dansa. Vår tanke var att vi skulle kunna vara nyktra åskådare, betraktande, i vetenskapligt syfte, hopens dårskap. Professorn var klädd i vad som är passande för en professor. För egen del bar jag en enkel smokingjacka, med byxor i franskgrått kläde. Dörrvakten förklarade för oss att det var en maskerad; han var ledsen, men herrar kunde endast beredas tillträde om de bar smoking eller maskeraddräkt. Klockan var över ett på morgonen. Vi hade stannat uppe sent med avsikt; vi hade givit oss av utan att äta middag; vi hade gått två miles <ref>3,2 kilometer.</ref>. Professorn föreslog att han skulle nåla upp skörten på sin prästerligt skurna kappa och vika upp den under sin väst. Dörrvakten fruktade att det inte skulle bli riktigt rätt i alla fall. Dessutom lät mina franskgrå byxor sig inte anpassas. Dörrvakten föreslog att vi skulle hyra maskeraddräkter — ett av hans egna påfund; herrar fann det ibland enklare, i synnerhet gifta herrar, att hyra en maskeraddräkt på detta sätt, för att därefter kunna byta till din vanliga klädsel innan de återvände hem. Det besparade dem en hel del i annat fall nödvändiga förklaringar. ”Har ni någonting, min gode man”, sade professorn, ”någonting som skulle utgöra en komplett förklädnad?” Dörrvakten hade vad som krävdes — en kinesisk ensemble, med kombinerad mask och peruk. Den passade mycket bra över huvudet och var försedd med en enkel men genial mekanism, med vilken man synnerligen väl kunde kontrollera knutpiskan. Mig själv dolde dörrvakten i skepnaden av en munk ur Karmeliterorden. ”Jag hoppas att ingen känner igen oss”, viskade min vän professorn, i det vi steg in i salen. Jag kan endast uppriktigt hoppas att de inte gjorde det. Jag önskar inte tala om mig själv. Det skulle ha varit alltför självupptaget. Men mysteriet med professorn sysselsätter mig än i denna dag. En allvarlig, hederlig gentleman, familjefader, som jag med egna ögon sett placera denna fåniga papiermachémask över huvudet. Senare — mycket senare — fann jag mig själv åter vandra i hans sällskap genom gatorna som lystes upp av stjärnorna. Var han varit under mellantiden, och vem som varit den egendomliga varelsen under den kinesiska masken, kommer för alltid att förbli en olöst gåta. == Fotnoter == <references/> {{Lättsamma tankar av år 1905}} pjwabqkpogrn1tsv604b9alev61akbt 0 3513 504321 70483 2022-08-11T04:55:41Z Kwamikagami 13955 wikitext text/x-wiki {{Titel|[[Lättsamma tankar av år 1905]]|Jerome K. Jerome| förra=[[Lättsamma tankar av år 1905. När är det mest lämpligt att roa sig?|När är det mest lämpligt att roa sig?]]| nästa=[[Lättsamma tankar av år 1905. Bör gifta män spela golf?|Bör gifta män spela golf?]]}} == Ligger vi kvar i sängen alltför länge? == Det var i Paris, för många år sedan, som av en händelse kom in i denna vana att stiga upp tidigt om morgnarna. Min natt — av skäl vilka jag inte behöver fördjupa mig i — hade varit orolig. Trött på den varma säng som inte erbjöd mig någon sömn, steg jag upp och klädde på mig, smög nerför de knarrande trapporna, med känslorna hos en inbrottstjuv i vardande, låste upp hotellets ytterdörr och gav mig ut i en okänd, tyst stad, som badade i ett underligt, mjukt ljus. Alltsedan dess har denna gryningens magiska, vackra stad aldrig upphört att locka mig. Det må så vara i London, åter i Paris, i Bryssel, Berlin eller Wien som jag somnat, men om jag av en händelse vaknar innan det mänskliga livets tidvattensvåg återvänt för att skymma dess storslagenhet med sina dimmor och ångor under den bullrande dagen, vet jag att utanför mitt fönster döljer sig en sagostad, som jag såg den för första gången för så många år sedan — staden utan tårar, utan sorger, genom vilken ingen ondska kryper; staden med tysta vyer, sjunkande ihop till förhoppningar; denna stad av avlägsna röster som viskar om lugn och ro; denna gryningens stad som fortfarande är ung — bjuder in mig att tala med sig en stund, innan dagens timmar driver iväg den för att med en suck försvinna varifrån den en gång kom. Det är storstadens enda timme av renhet, av värdighet. Till och med lumpsamlerskan, som gräver med sina smutsiga händer i askan går, istället för att vara ett föremål för vårt förakt, från dörr till dörr, i sina nersmutsade kläder, hennes krökta kropp, ärriga ansikte, märkt av fattigdomens ärr, en anklagelsens symbol och ett tydligt bevis för världens orättvisa, som sover bakom slutna fönsterluckor. Men ändå har även i hennes förmörkade sinne den frid sjunkit in, som denna korta stund fyller staden. Även detta skall dock få sitt slut, min syster! Män och kvinnor föds inte för att leva av de smulor som samlas i soptunnorna utanför de rika människornas portar. Håll ut blott ytterligare ett kort ögonblick, du och dina likar. Dina ögon fördunklade av tårar, var en gång ljusa, dina tunna hårtestar en gång mjuka och lockiga, din stackars böjda rygg var en gång rak; och kanske skall, som de säger dig i sina förgyllda kyrkor, skall en gång den tyngande säcken komma att lyftas från dina trötta axlar och dina kroknade lemmar åter komma att bli uträtade. Du vandrar inte fullkomligt osedd genom dessa tomma gator. Icke alla universums ögon är slutna i sömn. Den lilla sömmerskan, som jäktar till sitt arbete i ottan! Om blott en liten stund kommer hon att ingå i den dåraktiga folkhopen, förena sig i de fåniga skratten, i de grova gesterna på arbetsplatsen: Men än har dock inte dagens jäkt fått sitt tag om henne. Arbetsplatsen är ännu avlägsen; hemmet med sina vardagliga bekymmer och sin kamp för tillvaron ligger bakom henne. Även för henne, i denna stund, finns de angenäma tankarna på kvinnligheten. Hon sätter ner sin påse, vilar en stund på en bänk. Om blott hela dagen endast bestod av gryningstimmen, om denna känsla av morgon i staden alltid kunde leva inom oss! En kyrkklocka i närheten slår trekvartsslaget. Hon reser sig ur sin dagdröm och jäktar vidare, till sin bullrande arbetsplats. Ett kärlekspar vandrar igenom parken, de håller varandra i händerna. De kommer att återvända senare denna dag, men då kommer deras ögon att vara tomma och deras handslag att ha en annan innebörd. Men nu är morgonens renhet hos dem. En tjock, medelålders kontorist kommer stånkande: Hans fåniga lilla uppenbarelse är tunnformad. Han stannar för att ta av sig sin hatt och torka sin kala skalle med näsduken: Även åt honom lånar morgonen av sin romantiska stämning. Hans feta ansikte förändras nästan genast, medan man iakttar honom. Man kan åter ana den lille gossen med sina gryende förhoppningar och absurda ambitioner. Det finns en staty av Afrodite i en av Paris mindre parker. Två gånger under samma vecka, utan att ha planerat det, fann jag mig själv stående tidigt om morgonen framför denna staty, stirrande tankfullt på den, som man gör när man dagdrömmer; och vid båda tillfällen, när jag vände mig för att gå därifrån, såg jag samme man, även han stirrande på den med, vad som föreföll vara tankfull blick. Han såg ut som en tämligen ointressant man — möjligen ansåg han samma sak om mig. Av hans klädsel att döma, kan han ha varit en framgångsrik köpman, en lägre statstjänsteman, en läkare eller en jurist. Omkring tio år senare besökte jag för tredje gången samma staty i samma tidiga timme. Denna gång var han där redan när jag anlände. Jag stod dold bakom några buskar. Han såg sig omkring, men upptäckte mig inte; och sedan gjorde han något egendomligt. Han lade sina händer högst uppe på piedestalen, vilken var omkring sju fot <ref>2,13 meter.</ref> hög och hävde sig upp, för att därefter försiktigt kyssa, nästan som av vördnad, statyns fötter, utan hänsyn till att den var betäckt av stadens smuts. Om han hade varit en långhårig student från ''Quartier Latin'', skulle detta inte ha varit så förbluffande. Men han var en så vardaglig man, med fullständigt respektabelt yttre. När han var klar, tog han upp en pipa ur fickan, stoppade den omsorgsfullt och tände den, tog sitt paraply från bänken där han lagt det, och gick sin väg. Hade detta varit deras mötesplats för länge sedan? Hade han försummat att berätta för henne, under det att han betraktade henne med den förälskade mannens ögon, hur lik hon var statyn? Men skulptören hade inte avbildat vilken vardaglig kvinna som helst. Kanske hade flickan, när hon lyfte blicken, blivit förvirrad; kanske för ett ögonblick förargad — troligen en ung modist eller guvernant. I Frankrike träffar aldrig en ''jeune fille'' <ref>Franska: Ung flicka.</ref> av bättre familj sin älskade utan förkläde. Had var det som hade hänt? Eller var detta endast en uppvisning av den medelålders bourgeoisens konstbeundrare, som sökte att föreställa sig det slags romantik som verkligheten så sällan erbjuder, genom att leva ut sin dröm om kärleken över denna livlösa staty. <center>🙝🙟</center> I en av Ibsens bittra komedier lovar det älskande paret att skiljas åt medan de fortfarande är unga, för att aldrig mer råkas. De kommer bägge att bära med sig bilden av den andra under resten av sina liv, som gudarnas like, strålande av ungdom och kärlek; var och en av dem kommer att vårda minnet av den andra och låta den andra förbli vacker för evigt. För att deras avsked kanske inte är sådant vilt nonsens som det till att börja med kan verka, visar Ibsen oss andra älskande par, som gift sig på traditionellt manér. Hon hade allt som krävs av en god hustru. De talar om henne som de känt henne på den tiden, för femton år sedan, när varje man låg för hennes fötter. Han var på den tiden en ung student, som brann för de ädlaste idealen, med intresse för hela mänskligheten. De gör entré. Vad hade ni egentligen trott? Femton år har gått — femton års kamp med livets realiteter. Han är tjock och skallig. Elva barn kräver sin försörjning. Hans höga ideal skulle inte ens betala skomakarräkningen. För sin existens tvingas han ta till alla medel, hur smutsiga de än är. Och den söta kvinnliga hjältinnan! Nu är hon en bekymrad moder till elva rackarungar! Ridån går ner under sataniska skrattsalvor. Detta är anledningen, ett skäl bland så många andra, till att jag älskar detta slags mystiska morgonljus. Det har en egendomlig förmåga att avslöja all den skönhet som är dold för oss i dagens hårdare ljus. Dessa slitna män och kvinnor, som kommit att se så fåniga ut, så oromantiska; dessa hantverkare och små butiksbiträden som plöjer fram mot sina enahanda dagsverken; dessa trögögda kvinnor av folket, på väg att pruta om småpengar på marknaden, att gräla och slåss om små matsmulor. I det magiska morgonljuset blir det fördolda uppenbarat. De blir vackra, inte fula, genom årens hårt slit och umbäranden; dessa livsöden, så tålmodigt uthärdade, läggs fram inför världen att begrunda. Glädje, hopp och nöjen — de är klara med allt detta, det glada livet är för deras del förbi. Ändå fortsätter de arbeta, oavbrutet, utan att klaga. Det är endast barn som gråter. En morgon, nära Bryssel, mötte jag en vagn lastad med grenar, dragen av en hund så mager, att om man klappat den skulle man ha skurit sig i handen. Jag blev chockerad — ilsken, till dess jag upptäckte den andra varelsen som sköt på vagnen bakifrån. Den gamla gumman var en riktig fågelskrämma! Det var inte mycket som skiljde dem åt. Jag slog följe med dem en kortare sträcka. Hon bodde nära Waterloo. Hela dagarna samlade hon grenar i den stora skogen, och varje morgon klockan tre, gav sig de bägge magra figurerna sig av, mellan sig dragande kärran nio miles <ref>14,5 kilometer.</ref> till Bryssel och åter när hon sålt sin last. Med lite tur kunde hon få ihop ett par francs. Jag frågade henne om hon inte kunde tjäna sitt uppehälle på något annat sätt. Jodå, det skulle vara möjligt, för de yngre, hennes barnbarn. Folk anställer inte gamla gummor, som hade barnbarn att försörja. O, ni eleganta damer, som aldrig skulle känna till att det var morgon, om inte någon kom in i era sovrum, drog upp persiennerna och berättade det för er! Ni gör klokt i att inte våga er ut i detta magiska morgonljus. Ni skulle se så alldagliga ut — nästan fula, vid sidan av dessa vackra kvinnor. <center>🙝🙟</center> Det är märkligt vilken attraktionskraft kyrkan alltid haft på de människor som bedriver handel. Kristus drev ut månglarna ur templet, men ännu, i varje stad på Kontinenten, samlas de utanför templets murar. Det utgör en högst charmerande anblick tidiga morgnar — den stora katedralen med dess massiva skuggor utgör bakgrunden; utspridda kring dess fot, likt en vacker blomsterrabatt, vid några gamla träds stammar, sitter kvinnorna och de unga flickorna i sina färgglada kläder, bakom sina framställda korgar med grönsaker eller skinande frukter. I Bryssel hålls den viktigaste marknaden på Grand Place. De stora, utsmyckade husen har tittat ner på i stort sett samma scen varenda morgon under de senaste fyrahundra åren. Om somrarna inleds den omkring klockan halv fem; vid femtiden är hela torget en surrande bikupa, medan den stora staden runt omkring fortfarande sover. Hit kommer de fattiga, sparsamma husmödrarna, för vilka en tiondels pence för en kålrot är mycket viktig, och innehavarna av mindre pensionat. Det finns pensionat i Bryssel där man får mat, lyse, sovplats och betjäning för två francs per dygn. Krökta gamla damer, uråldriga guvernanter, som undervisar för fyrtio centimes per timme, samlas runt de rangliga stånden, skyfflar i sig den tunna soppan, grymtar över det vattniga kaffet, tar med en girighet som inte är passande för en dam för sig av potatispajen. Det krävs åtskilligt av kunskap i hushållning för att kunna hysa dessa stackars varelser för två francs per dygn och ändå göra sig en smärre vinst. Så, ”madam”, den illa förtalade, som gått till sängs omkring klockan tolv, stiger upp strax före fem och tar sig ner till torget med sin korg. På så vis kan hon spara in några sous på dagens uppköp. Ibland är det blott ett barn, personen som förestår hushållet. Man kan kanske anse, att denna tidiga övning i prutandets konst inte är särskilt nyttig för henne. Redan finns där ett hårt uttryck i dess barnsliga ögon, och elaka streck kring den lilla munnen. Mänsklighetens mer ädla kvaliteter är dyrbar lyx, som de fattiga inte har råd med. De sliter ut sina tålmodiga hundar och ger dem inte tillräckligt att äta. Under de två timmar marknaden pågår, vilar de arma djuren, fortfarande fastspända vid sina små vagnar, på den öppna platsen kring den närliggande Börsen. De snappar efter vad man kastar åt dem; de tackar inte ens för gåvan med en svansviftning. Tacksamhet! Artighet! Vad menar ni? Det har vi aldrig hört talas om. Vi bara arbetar. I larmet och oväsendet ligger vissa av dem och sover mellan vagnens skaklar. Vissa av dem slickar de andras sår. Man önskar att de behandlades bättre; O ve! Så är även deras ägare utarbetade och får för lite mat och deras bostäder är inte mycket bättre än hundkojor. Men om inte majoriteten i varje samhälle vore utarbetade, undernärda och bodde uselt, så skulle ju minoriteten inte vara utvilade, övernärda och bo furstligt. Men detta är ett slags tal till vilka ingen respektabel läsare skall behöva stå ut med. <center>🙝🙟</center> De liknar Babel med sitt prutande, dessa marknadsplatser. Köparen väljer ut ett blomkålshuvud. Lyckligtvis saknar blomkålshuvuden känslor, i annat fall skulle de förmodligen brista ut i tårar över det uttryck med vilka de betraktas. Det är omöjligt att tänka sig att någon riktig dam skulle kunna tänkas vilja köpa ett sådant blomkålshuvud. Ändå vill hon, av ren nyfikenhet, veta priset på det — det vill säga, om blomkålens ägare inte skäms alltför mycket över att behöva nämna det. Blomkålens ägare säger sex sous. Detta är alltför skrattretande för att vara sant. Köparen brister också mycket riktigt ut i skratt. Blomkålsägaren blir sårad. Hon framhåller blomkålshuvudets alla goda egenskaper. Uppenbarligen är just detta blomkålshuvud just det i hela hennes lager som hon älskar allra mest; ett bättre blomkålshuvud har aldrig levat; om det fanns fler blomkålshuvuden i världen som just detta blomkålshuvud, skulle allt vara annorlunda. Hon redogör kortfattat för blomkålshuvudets hela karriär, från ungdomen och framåt. Det kommer att bli mycket svårt för henne att skiljas från det, när den stunden kommer. Om nu den andra damen inte besitter tillräcklig kunskap om blomkålshuvuden för att kunna uppskatta det, vill hon då vara vänlig att inte kladda på det, utan lägga tillbaka det och ge sig av därifrån och aldrig mer besvära blomkålinnehaverskan igen? Den andra damen, vill mer som en vän än som köpare, påpeka några av blomkålshuvudets brister. Hon har endast blomkålsägarinnans bästa i sinnet, och vill därför lära henne lite om hur hon bör sköta sina affärer. En dam som tror att detta slags blomkålshuvud kan vara värt sex sous, kan näppeligen röna någon framgång som blomkålsförsäljerska. Har hon någonsin gjort sig besväret att undersöka blomkålshuvudet, eller har hennes kärlek till det gjort henne blind för dess tillkortakommanden? Blomkålsägarinnan är alltför indignerad för att kunna svara. Hon rycker det ur den andra kvinnans händer, verkar trösta det, för att därpå lägga tillbaka det i dess korg. Den andra damen sörjer över mänsklig trilska och enfald i allmänhet. Om ni blomkålsinnehavaren nu besatt någon slags förnuft skulle hon ha bett om fyra sous. Slutligen kommer man överens om priset fem sous. Seden är densamma överallt utomlands — att fråga om en varas pris är helt enkelt endast ett sätt att inleda konversationen. En dam berättade för mig, att första dagen hon gjorde sina inköp till hushållet i Florens, hade hon till en slaktare räckt över det belopp han begärt för en kyckling — slaktaren beklagade sig över att han förlorade på affären men att han, tydligen av familjeskäl, var tvungen att göra sig av med kycklingen. Han stod i en halv minut och stirrade på henne, för att därpå, eftersom han var en hederlig sort, gav henne en duva på köpet. Utländska kunder som handlar i London för första gången, blir sårade när våra köpmän vägrar att acceptera tre shilling och sex pence för varor som är märkta med priset half-a-crown. ”Varför skriver ni ''half-a-crown'' om det är vad de kostar?” frågar de uppbragt. == Fotnoter == <references/> {{Lättsamma tankar av år 1905}} f0tf7v09a35lf67e1twon6i017bhnuw 0 3515 504322 70485 2022-08-11T04:55:53Z Kwamikagami 13955 wikitext text/x-wiki {{Titel|[[Lättsamma tankar av år 1905]]|Jerome K. Jerome| förra=[[Lättsamma tankar av år 1905. Är det ett misstag att sätta bo tidigt?|Är det ett misstag att sätta bo tidigt?]]| nästa=[[Lättsamma tankar av år 1905. Bör soldater vara artiga?|Bör soldater vara artiga?]]}} == Skriver författare alltför långrandigt? == På en löpsedel häromdagen såg jag en blänkare för en ny roman av en firad författare. Jag köpte ett exemplar av tidningen och bläddrade ivrigt till sista uppslaget. Jag blev besviken då jag upptäckte att jag hade missat de första sex kapitlen. Berättelsen hade inletts föregående lördag; detta skedde en fredag. Jag sade att jag var besviken, och det var jag också, till att börja med. Men min besvikelse varade inte länge. Den intelligente och duktige underredaktören hade, enligt den sed som numera är på modet, försett mig med ett kort sammandrag av de första sex kapitlen, så att jag utan att behöva bekymra mig om att läsa dem, visste vad de handlade om. ”Första avsnittet”, läste jag, ”presenterar läsaren för ett lysande och distingerat sällskap, församlat i salongen i Lady Marys ''maisonette'' på Park Street. Man ägnar sig åt lysande konversation.” Jag känner nog till den där sortens ”lysande konversation”. Om jag inte hade haft turen att missa det där första avsnittet, skulle jag återigen behöva lyssna till den. Möjligen hade det, ifråga om vissa passager, funnits något nytt att inhämta, men det skulle, vet jag med säkerhet, ha låtit precis likt allt gammalt och vant. En rar, trevlig, vithårig dam i min bekantskapskrets förvånas aldrig vad som än händer: ”Någonting som mycket påminner om det ni berättar hände”, minns hon, ”en vinter när vi bodde i Brighton. Men den gången hette mannen, tror jag, visst Robinson.” Vi hämtar aldrig våra historier ur livet — inte heller det vi skriver. Mannens namn i den ursprungliga berättelsen var Robinson, vi ändrar det till Jones. Det hände, i den gamla bortglömda berättelsen i Brighton om vintern; vi ändrar det till Eastbourne om våren. Det blir då nytt och originellt — för dem som aldrig hört ”någonting som mycket påminner om” detta tidigare. ”Lysande konversation” skrev underredaktören. Det finns inget som helst behov av att fråga efter ytterligare information. Där förekommer en grevinna som säger opassande saker. En gång i tiden brukade hon kunna chockera mig. Men jag känner henne vid det här laget. Hon är egentligen en trevlig kvinna; hon menar inget ont med det hon säger. Och när hjältinnan befinner sig i svårigheter, mot mitten av boken, är grevinnan lika roande ställd bredvid dygden. Där finns också en yngre dam vars specialitet är ordspråk. Uppenbarligen skriver hon varje gång hon hör ett ordspråk, ner det och funderar över på hur många olika sätt hon kan vända och vrida på det. Man framstår som begåvad; men faktum är att det är synnerligen enkelt. ”Lyckan bor i dygden.” Hon kastar ner alla tänkbara kombinationer: ”Var odygdig och bli lycklig.” ”Alltför enkelt”, säger hon sig själv. ”Var dygdig och dina vänner vill se dig olycklig.” ”Bättre, men inte tillräckligt elakt. Låt oss tänka. ’Var lycklig och folk kommer att tro att du är dygdig.’” ”Den blev bra. Den prövar jag på partyt imorgon.” Hon är en mycket omsorgsfull dam. Om hon kom på bättre tankar, skulle hon förmodligen kunna göra en hel del nytta. Där förekommer även en chockerande gammal adelsman, som berättar fräcka historier, men som innerst inne är en trevlig människa; men han är så pass oförskämd, att man undrar vem som bjudit honom. Ibland förekommer även en slangtalande flicka, liksom en präst som tar hjältinnan avsides och talar förnuft med henne uppblandat med ordspråk och talesätt. Alla dessa människor talar som en blandning av Lord Chesterfield och Oliver Wendell Holmes, Heine, Voltaire, Madame de Stael och den på senare tid sörjda H. J. Byron. ”Hur de klarar av saken är mer än jag begriper”, som jag en gång, på en Music-Hallteater, hörde en tjock dam erkänna för sin väninna, under det att de bevittnade en mycket skicklig grupps uppträdande. Gruppen kallade sig för ”Universums skelettlösa underverk”. Sammandraget tillade: ”Ursula Bart, en charmerande och enkel ung amerikansk flicka, med mystisk framtoning, stiftar sina första bekantskaper inom Londons socitetsliv.” Här har en hel veckas onödigt arbete, av författaren kokats ihop till rena fakta. Hon var ung. Man hade knappast förväntat sig en äldre hjältinna. Ordet ”ung” kunde fullkomligt ha utelämnats, i synnerhet som vi upplyses om att hon är en flicka. Men kanske detta är att vara övermaga kritisk. Det finns ju unga och gamla flickor. Det kanske ändå är bäst att fästa saken svart på vitt; hon var ung. Hon var en amerikansk ung flicka. Det förekommer endast ett slags amerikanska flickor i engelsk skönlitteratur. Vi känner så väl till de okonventionella saker en sådan flicka tar sig före, allt förbluffande originellt hon kommer att säga, de fräscha, strålande idéerna hon kommer att få, under det att hon iklädd en löst sittande rob, av någon sorts mjukt, åtsmitande tyg, sitter framför den öppna spisen, i ensamheten på sitt eget rum. För att göra beskrivningen komplett, har hon en ”mystisk framtoning”. Den tiden då vi brukade upprätta kataloger över hjältinnans ”egenskaper” är förbi. Tidigare var det möjligt. En man kanske skrev omkring ett halvdussin romaner under hela loppet av sin karriär. Han kunde ha en mörk flicka med i sin första, en ljus flicka i sin andra, teckna bilden av en gladlynt, ung tös i den tredje, samt beskriva en frappant flicka i den fjärde romanen. För de återstående två kunde han hämta material från utlandet. Nu för tiden, när en och samma man låter ge ut en roman och sex noveller per år, har man måst offra hela signalementet. Detta beror inte på författarens. Det finns inte tillräckligt stor variation inom kvinnosläktet. Så här brukade vi presentera henne: ”Föreställ er, kära läsare, en utsökt och gracil varelse, omkring fem fot och tre tum <ref>1,59 meter.</ref> lång. Hennes gyllene hår, i just den besynnerliga nyansen…” — här följer vägledning som möjliggör för läsaren att själv komma till klarhet i nyansfrågan. Denne kunde uppmanas att hälla ett visst sorts vin i ett visst sorts glas och svänga det framför ögonen i ett visst sorts ljus. Eller att gå ut klockan fem en morgon i mars och inträda i en skog. På så vis kunde han bilda sig en uppfattning om exakt den guldgula nyans, som hjältinnans hår råkade ha. Om läsaren var nonchalant och lat, kunde han bespara sig tid och ansträngning, genom att tro författaren på dennes ord. Det var det många som gjorde. ”Hennes ögon!” De var utan undantag djupa och själfulla. De ''var tvungna'' att vara tämligen djupa, för att kunna rymma allt det som doldes i dem; solljus och skugga; odygd; oanade möjligheter; blandade känslor; stark, vild längtan. Allt det vi inte lärt känna om henne sedan tidigare, fanns dolt i hennes ögon. ”Hennes näsa!” Efter att ha läst beskrivningen, var man kapabel att, från en bit lera för en penny, skapa en kopia av den. ”Hennes panna!” Den var alltid ”låg och bred”. Inte vet jag varför den alltid var låg. Kanske för att en intellektuellt lagd hjältinna inte var i ropet. För den delen undrar jag, om hon verkligen skulle vara i ropet nu för tiden. Den hjärnlösa dockan, är jag rädd, kommer att under många år fortsätta att vara männens idealkvinna — och även kvinnors idealbild under exakt lika lång tid; det kan man vara säker på. ”Hennes haka!” Man tillät sig en mindre variationsgrad ifråga om hakor. Dess vinkel måste vara aningen pikant, samt åtminstone en antydan till grop i den var obligatorisk. För att korrekt föreställa sig hennes hy, förväntades man förse sig själv med en samling blandade frukter och blommor. Det finns årstider då det måste ha varit svårt för den samvetsgranne läsaren att säkert återskapa hennes hy. Möjligen var det detta syftet med de vaxblommor och dito -frukter, omsorgsfullt skyddade från dammet i glaslådor, som var vanliga i gamla dagar, på borden hos de kultiverade människorna. Nu för tiden nöjer vi oss — liksom våra läsare, är jag böjd att förmoda — med att snabbt teckna henne med några få penseldrag. Vi säger, att närhelst hon steg in i ett rum, uppenbarades en gammal dröm man haft om en trädgård i den gamla världen och ljudet av avlägsna bjällrors klang. Att hennes närvaro bar med sig doften av stockrosor och timjan. Men, faktum är, att jag tvivlar på att stockrosor alls doftar. Men det är en struntsak; om sådant bryr vi oss föga. I fallet med en husmoderligt lagd flicka, kan jag inte förstå varför vi inte skall låna herr Pickwicks uttryck och definiera henne genom att säga, att på något underligt sätt är hon alltid lagd att omvärva sig med en doft av kotletter och tomatsås. Om vi vill vara precisa, som just denne författare förefaller ha haft för avsikt, att hon ”omvärvdes av ett gåtfyllt uttryck”, eller en genomträngande doft. Eller, att hon befann sig i mittenskiktet av en svårbeskrivbar nyans. Men det är inte sed att alltför noggrant gå in på detaljer. En klok karl bland mina vänner, som kan sin sak, beskriver alltid sin hjälte utan undantag i de allra mest vaga termer. Han avslöjar inte ens om mannen ifråga är kort eller lång, renrakad eller skäggig. ”Beskriv karlen som trevlig”, är hans råd. ”Låt varje kvinnlig läsare själv föreställa sig just denne man. Då kommer allt han säger och gör att vara av vikt för hennes del. Hon kommer inte att vilja missa ett enda ord.” Av samma skäl ser han till, att hans hjältinna har något av varje flicka i sig. I allmänhet är hon en blandning mellan Romola och Dora Copperfield. Hans romaner säljer i väldiga upplagor. Kvinnorna säger att hans porträtt av män är levande, men att han inte verkar veta särskilt mycket om kvinnor. Männen tycker om hans kvinnor, men anser hans män vara idioter. Om en annan berömd författare har ingen kvinna i min bekantskapskrets någonting alls alltför fördelaktigt att säga. De säger mig att hans kunskap om kvinnokönet helt enkelt är lysande, att hans insikter och förståelse av dem nästan är otäck. Eftersom jag trodde att det skulle vara nyttigt, genomförde jag en omfattande studie av hans böcker. Jag lade märke till att hans kvinnor utan undantag var strålande, charmerande varelser, i besittning av en Lady Wortlay Montagus spirtualitet, i förening med en George Eliots visdom. De var inte alls samtliga goda kvinnor, men de var alla begåvade och samtliga mycket fascinerande. Jag kom till den slutsatsen att hans kvinnliga kritiker hade rätt: Han förstod sig faktiskt på kvinnor. Men för att nu återvända till vårt sammandrag: Det andra kapitlet föreföll det, förde oss till Yorkshire, där: ”Basil Longleat, en vanlig ung engelsman, kvarliggare vid sitt college, är bosatt med sin moder som är änka, samt två systrar. De utgör en trivsam familj.” En hel värld av svårigheter besparas här både författaren och läsaren. ”En vanlig ung engelsman”! Författaren skrev förmodligen fem sidor, där detta utreddes i grunden. De fem ord som redaktören använder, säger mig betydligt mer. Jag ser för mig hur han formligen skiner av resultatet av bruk av tvål och vatten. Jag ser för mig hans klara, blå ögon; hans vackra, lätta hårsvall, den naturliga lockigheten som irriterar honom själv, även om det förefaller samtliga omkring honom som förtrollande; hans ärliga, vinnande leende. Han är ”kvarliggare vid college”, vilket säger mig att han är en förstklassig cricketspelare; en förstklassig roddare; att han som halvback saknar motstycke; att han simmar likt en Kapten Webb; är en enastående tennisspelare; att hans halvwolley i pingpong aldrig har stoppats. Det säger dock mig föga om hans hjärnkapacitet. Beskrivningen om honom som ”en vanlig ung engelsman”, antyder mer information i just detta avseende. Man antar att den amerikanska flickan med det gåtfulla uttrycket kommer att vara i tillräcklig besittning av den varan för dem båda två. ”De utgör en förtjusande familj.” Redaktören säger det inte öppet, men jag föreställer mig att de två systrarna jämväl är typiska unga engelska flickor. De rider och jagar och lagar mat och syr sina egna kläder, besitter sunt förnuft och älskar ett gott skämt. Det tredje kapitlet ”behandlar de underhållande momenten hos en lokal cricketmatch”. Tack så mycket, herr redaktör. Jag inser att jag står i stor tacksamhetsskuld till er. I det fjärde återinträder Ursula Bart (jag började bli orolig för hennes del) i handlingen. Hon övernattar i den goda Lady Marys hushåll i Yorkshire. Hon träffar av en händelse Basil en morgon, då hon är ute ensam och rider. Det är det som är fördelen med att välja en amerikansk flicka till sin hjältinna. Hon liknar den brittiska armén; som dyker upp överallt och gör vad som helst. I kapitel fem träffas Basil och Ursula åter; denna gång under en picknick. Redaktören önskar inte upprepa sig, annars hade han möjligen summerat kapitel fem genom att skriva att det ”upptas av de underhållande momenten hos en normal picknick”. I kapitel sex händer dock någonting: ”Basil, som återvänder hem i gryningen, träffar Ursula Bart på ett ödsligt ställe på heden, under det att hon talar allvarligt med en främling med hårdfört utseende. Han närmar sig dem över den mjuka marken, undgår upptäckt och kan inte undgå att höra Ursulas avskedsord till främlingen med det grymma utseendet: ’Vi måste träffas igen! Imorgon natt omkring klockan halv tio! Vid porten till klosterruienen!’ Vem är denne man? Och varför är Ursula tvungen att träffa honom igen, vid en sådan sen timme, på en sådan plats?” Så, till priset av att läsa tjugo rader, har jag, som man säger, landat rätt i sjunde kapitlets början. Varför inleder jag då inte genast läsningen av det? Redaktören har skämt bort mig. ”Så läs det då ni”, önskar jag säga honom. ”Berätta imorgon för mig vad det hela går ut på. Vem var denne skummis? Varför måste Ursula träffa honom igen? Varför valde hon en sådan dragig plats? Varför halv tio på kvällen, vilket måste vara en obekväm tidpunkt för dem bägge två — enbart för att talas vid? Varför skall jag plöja igenom detta sjunde kapitel på tre och en halv spalter? Det är ert arbete. Vad är det ni har betalt för egentligen?” Jag befarar att tänkande av detta slag kommer att leda till krav från publikens sida på romansammanfattningar. Vilken upptagen människa kommer att tillbringa alla kvällar i en veckas tid med att läsa en viss bok, när en trevlig och välvillig redaktör på fem minuter kan säga honom vad saken handlar om. Så kommer den dagen — det är jag säker på — när den affärssinnade redaktören kommer att säga sig själv: ”Vad i helsike är det för idé att jag betalar en person för att skriva en historia på sextiotusen ord åt mig, samt en annan person som läser den och återberättar den med sextonhundra?” <center>🙝🙟</center> Det kommer att förväntas av oss att kapitlen i våra romaner inte överstiger tjugo ords längd. Våra noveller kommer att inskränkas till följande formel: ”Liten pojke. Ett par skridskor. Går ner sig i en vak — Himmelens portar.” Tidigare skulle en författare som fått i uppdrag att skildra ett barns tragedi i denna genre i till exempel ett julnummer, ha brett på med omkring femtusen ord. Personligen skulle jag ha inlett historien redan hösten året innan — för att ge läsaren möjlighet att under sommaren och hösten bekanta sig med gossen. Han skulle ha varit en sådan god liten pojke; den sorts liten pojke som är allra mest lämpad att skickas ut på svag is. Han skulle ha bott i en liten stuga. Jag kunde ha beskrivit den stugan på hela två sidor; allt som växte i trädgården, utsikten från ytterdörren. Ni skulle ha lärt känna den där gossen mycket väl, innan jag var klar med honom — trott er ha känt honom hela ert liv. Hans udda sätt att uttrycka sig, hans barnsliga tankar, hans önskningar och drömmar skulle ha präglats in i ert medvetande. Fadern var kanske en lustig fyr och moderns flickaktighet skulle ha gjort sig bra i skrift. För isens skull skulle vi ha försett trakten med en gåtfull sjö som sades vara hemsökt av spöken. Gossen skulle ha älskat över allt annat att stå på sjöns strand. Han hade där kunnat höra mystiska röster ropa på honom. Man skulle ha anat vad som komma skulle. Så mycket skulle kunna göras i saken. När jag tänker på att hela denna intrig kastas bort på nio ord, gör det mig rosenrasande. Och vad blir det av oss författare, om detta är det nya modet inom litteraturen? Vi betalas efter längden på våra manuskript, till taxor från en half-a-crown per tusen ord och uppåt. Ifråga om sådana typer som Doyle och Kipling, har jag hört sägas, rör det sig om hela pund. Hur skall vi kunna leva på novellskriverier för pressen, där de flesta av oss arbetar för fyra shilling och nio pence? Det går inte. Det är ingen idé att ni säger mig att ni inte kan se något skäl varför vi skulle få överleva. Det är inget svar på frågan. Jag talar här om strikt affärsmässiga skäl. Och vad med bokrättigheterna? Vem skulle köpa en roman på tre sidor? De skulle få tryckas i broschyrform och säljas för en penny per dussin. Marie Corelli och Hall Caine — om allt jag hör om dem är sant — kommer möjligen att kunna tjäna tio eller tolv shillings per vecka. Men alla vi andra? Detta oroar mig. == Fotnoter == <references/> {{Lättsamma tankar av år 1905}} mwu3qhj3mofqw38qbf5so5ibhvkdetk 0 3516 504323 70492 2022-08-11T04:56:08Z Kwamikagami 13955 wikitext text/x-wiki {{Titel|[[Lättsamma tankar av år 1905]]|Jerome K. Jerome| förra=[[Lättsamma tankar av år 1905. Bör gifta män spela golf?|Bör gifta män spela golf?]]| nästa=[[Lättsamma tankar av år 1905. Skriver författare alltför långrandigt?|Skriver författare alltför långrandigt?]]}} == Är det ett misstag att sätta bo tidigt? == Jag är numera försiktig med att erbjuda råd i sammanhang där jag inte är och inte kan vara en auktoritet. För länge sedan gav jag mig själv i uppgift att skriva om spädbarn. Jag avsåg inte att skriva en lärobok i ämnet. Jag menade heller inte att avhandla ämnet uttömmande. Jag ville att andra, de som kom i min efterföljd, skulle kunna fortsätta att utforska ämnet — det vill säga, vid närmare eftertanke, om de fortfarande ansåg att det fanns något mer att säga om det. Jag var mycket nöjd med min artikel. Jag gick ut för att köpa ett exemplar av den tidskrift där den var införd, i avsikt att visa den för en av mina kvinnliga vänner. Hon var innehavare av ett eller två spädbarn, inte på något sätt några märkliga exemplar, även om hon själv av naturliga skäl gjorde sitt bästa för att framhäva deras fördelar. Jag ansåg att det skulle vara nyttig läsning för henne: Åsikterna och synpunkterna, inte från en rivaliserande spädbarnsinnehavare som skulle kunna anses jävig, utan från en begåvad amatör i ämnet. Jag satte tidskriften i händerna på henne, öppnad på rätt ställe. ”Läs igenom det där noggrant och tyst”, sade jag, ”låt ingenting distrahera dig. Ha en blyertspenna och en papperslapp till hands, och notera de avsnitt du skulle vilja ha ytterligare information om. Om det finns något där, som du anser att jag har utelämnat, så säg till mig. Det kan hända att du i en eller annan fråga inte instämmer i vad jag skrivit. Tveka inte över att säga det till mig i så fall, jag lovar att inte bli arg på dig. Om man ber mig kommer jag mycket sannolikt att ge ut en utvidgad och förbättrad version av denna artikel, i form av en broschyr, och i så fall kan idéer och förslag som för dig framstår som småttigheter vara mig till mycket stor hjälp.” ”Jag har inte någon blyerts”, sade hon. ”Vad handlar det om?” ”Det handlar om spädbarn”, förklarade jag och lånade henne en blyertspenna. Det är ytterligare något jag lärt mig. Låna aldrig ut en blyertspenna till en kvinna, om du någonsin vill se den igen. Det finns tre möjliga svar hon kan ge dig när du begär att få den tillbaka. Det första är, att hon redan givit den tillbaka till dig och att du lade ner den i din ficka, och att det är där den befinner sig nu, och om den inte gör det, är det där den borde befinna sig. Det andra är, att du aldrig lånat henne någon penna. Det tredje är, att hon önskade att mänskor slutade låna ut pennor och sedan kräva dem tillbaka precis när hon hade något betydligt viktigare för händerna. ”Vad vet du om spädbarn”, fordrade hon att få veta. ”Om du bara läser artikeln”, svarade jag, ”kommer du snart att få veta det. Där står alltihop.” Hon ögnade genom sidorna med förakt. ”Det verkar inte vara så mycket?” påpekade hon. ”Det är ett sammandrag”, meddelade jag henne. ”Jag är glad att det är kort. Jag skall läsa det”, lovade hon. Jag trodde att min närvaro kunde störa hennes läsning, så jag gick ut i trädgården. Jag ville att hon skulle tillgodogöra sig artikeln. Jag smög tillbaka då och då för att kika in genom det öppna fönstret. Hon verkade inte anteckna någonting alls. Men jag hörde att hon gav ifrån sig små läten. När jag såg att hon nått till sista sidan, återinträdde jag i rummet. ”Nå?” sade jag. ”Är det avsett att vara roligt”, ville hon veta, ”eller skall man ta det på allvar?” ”Kanske att det finns små stänk av humor här och där…” Hon väntade inte tills jag hade talat färdigt. ”För om det är menat att vara roligt”, sade hon, ”tycker jag inte det är roligt alls. Och om det är allvarligt menat, finns det en sak som står fullkomligt klar, och det är att du inte är moder själv.” Med den aldrig felande instinkten hos den födde kritikern, hade hon dykt rakt på min svaga punkt. Andra invändningar som ställts emot mig hade jag kunnat hantera. Men denna enda, stingande attack gick inte att invända emot. Detta har gjort mig, som jag förklarade, försiktig ifråga om att avge råd i ämnen utanför mina egna områden i livet. I annat fall, omkring Alla hjärtans dag, finns det en hel del jag skulle vilja säga till mina goda vänner fåglarna. Jag skulle vilja tala allvar med dem och fråga: Är inte februari en alltför tidig månad? Naturligtvis skulle deras svar bli detsamma som i fallet med min moderliga väninna: ”Å, vad vet du om sådana saker? Du är inte en fågel.” Jag vet att jag inte är en fågel, men det är själva skälet till varför de bör lyssna på vad jag har att säga. Jag erbjuder dem min friska åsikt i frågan. Jag är inte bunden av fågeltraditionerna. Februari, mina kära vänner — i alla fall i vårt nordliga klimat — är alldeles för tidigt. Ni bygger era bon uppe i den yrande vinden och ingenting, tro mig på mitt ord, prövar en dams tålamod så mycket som att ruskas runt. Naturen är sig lik och kvinnor, mina kära herrar, är sig lika över hela världen, vare sig man talar om fåglar eller människor. Jag är äldre än de flesta av er, så jag talar med vikten av stor erfarenhet. Om jag stod i begrepp att bygga ett nytt hem åt mig och min hustru, skulle jag inte välja en årstid när tegelstenar och plankor inte riskerad att slitas ur hennes hand, hennes kjolar blåsa upp över hennes huvud, och hon inte lämnades ensam att klänga sig fast för dyra livet vid en byggnadsställning. Jag känner till de kvinnliga tvåbeningarna, och lita på mig, det är inte hennes uppfattning om en lyckad smekmånad. I april eller maj, när solen skiner och luften är uppfriskande — när, efter det att man burit upp till henne ett eller ett par lass tegelsten, och ett eller ett par tråg med murbruk, man kan ta ledigt från arbetet några minuter, utan att behöva frukta att hela huset blåser iväg till nästa gata — kan sitta sida vid sida på murkanten, med benen dinglande, och mura tillsammans; därefter kanske jag visslar en stump för henne — då är husbygge ett rent nöje. <center>🙝🙟</center> Svalorna är de klokaste; juni är rätt tidpunkt enligt dem, och det är en mycket god tanke. I en bergsby i Tyrolen, tidigt en sommar, fick jag tillfälle att mycket nära följa ett svalbosbygge. Efter kaffet den första morgonen, steg jag ut från den stora, kalla, mörka korridoren på värdshuset i det starka solljuset, och utan att tänka på saken stängde jag den massiva dörren bakom mig. Under det jag stoppade min pipa, snuddade en svala sånär vid mig, innan den girade runt igen och siktade in sig på en punkt på staketet, endast några få yards ifrån mig. Han bar på vad som för honom måste ha varit en utomordentligt stor och tung sten. Han lade ner det bredvid sig på staketet och sjöng ut någonting som jag inte förstod. Jag stod blick stilla. Han blev en smula upphetsad och sade någonting annat. Det rådde ingen som helst tvivel om att han talade till mig — ingen annan fanns i närheten. Jag tyckte mig förstå från hans tonfall, att han började bli irriterad på mig. I samma ögonblick stack mitt resesällskap, som just avslutat sin morgontoalett, ut sitt huvud genom fönstret rakt ovanför mig. ”Så ytterst egendomlig”, ropade han ner till mig. ”Jag lade aldrig märke till det igår kväll. Ett svalpar håller på att bygga ett bo nere i hallen. Man kan lätt ta miste på det och en hatthylla. Värdinnan säger att de har byggt sitt bo där regelbundet under de senaste tre åren.” Då förstod jag vad det var svalherren hade sagt till mig: ”Hallå där, min herre, ni med den där träbiten i munnen! Ni har stängt dörren, så jag kommer inte in!” Nu med gåtans lösning för handen, stod saken så klar och lättförståelig för mig, så jag glömde för stunden att han endast var en fågel. ”Jag ber om ursäkt”, svarade jag, ”det hade jag ingen aning om. Vilket utomordentligt ställe att bygga bo på.” Jag öppnade dörren åt honom, och efter att ha plockat upp stenen igen, flög han in och jag följde efter honom. Jag kunde höra honom tala med någon. ”Han stängde dörr’n”, hörde jag honom säga; ”den där kufen där, som suger på en träbit. Trodde aldrig jag skulle komma in.” ”Jag vet”, blev svaret; ”det har varit så mörkt här inne. Tro mig på mitt ord, jag har knappt sett vad jag sysslar med.” ”Titta vilken vacker sten! Var vill du ha den någonstans?” När de såg att jag stod kvar därinne, sänkte de sina röster. Uppenbarligen ville hon att han skulle lägga ner stenen och lämna henne ensam att tänka efter. Hon var inte helt säker på var hon ville placera den. Han, å sin sida, var övertygad om att han funnit var den passade bäst. Han pekade på det och framförde sina synpunkter. Andra fågelarter grälar en hel del under sitt bobyggande, men svalorna är de vänligaste ibland småfolket. Hon lät hon placera den där han ville ha den, och han kysste henne, innan han åter flög iväg. Hon blinkade efter honom, avvaktade tills han var utom synhåll, innan hon bestämt och snabbt tog loss stenen och lade den på andra sidan om boets ingång. ”De stackarna” (jag kunde se hur hon skakade lätt på huvudet); ”de tror alltid att de vet bäst; det är lika bra att inte säga emot dem.” <center>🙝🙟</center> Varje sommar genomlider jag samma slags indignation. Jag älskar att iaktta hur svalorna bygger bo. De bygger dem under takskägget utanför fönstret i mitt arbetsrum. De är ena glada snacksaliga krabater. Lång tid efter solnedgången, när de andra fåglarna gått och lagt sig, samtalar svalorna stilla med varandra. Det låter som om de berättade sagor för varandra, och ofta hör jag att det måste röra sig om lustiga historier, eftersom man då och då hör små kluckande skrattsalvor. Jag är så glad över att ha dem där, så nära mig själv. Tanken slår mig, att jag en dag, när min hjärna övats, skall i skymningen kunna förstå de sagor de berättar. En eller annan fras har jag redan listat ut: ”Det var en gång…” — ”För länge, länge sedan…” — ”I ett underligt, avlägset land…” Jag hör dessa ord så ofta, så jag är övertygad om att jag förstått dem rätt. Jag kallar det för ”Svalgatan”, denna länga beståënde av sex eller sju bon. Två eller tre av dem ligger liksom villor på egna tomter, de andra är radhus. Det retar mig att sparvarna skall komma och stjäla dem. Sparvarna hänger med avsikt i omgivningen och väntar på ett svalpar skall få sitt bo färdigt, för att därpå, med ett brutalt skratt som får blodet att koka i mina ådror, köra iväg svalorna och ta boet i besittning. Och svalorna är så underbart tålmodiga. ”Strunt i det, lilla gumman”, säger Tommy Svala, när de gråtit färdigt, till Jenny Svala, ”vi bygger ett nytt bo.” Och en halvtimme senare, fulla av nya färska planer, väljer de ut en lämplig plats, under det att de tjattrar glatt med varandra igen. Jag iakttog byggandet av ett alldeles speciellt bo under närmare fjorton dagar ett år; och när jag, efter två eller tre dagars frånvaro, återkomm, fann jag att ett sparvpar gjort det bekvämt för sig där inne. Jag blev vansinnig av ilska. Jag såg Fru Sparv titta ut. Kanske var det ilskan som fick min fantasi att skena iväg, men det verkade som om hon nickade emot mig: ”Trevligt litet hus, eller hur? Det är vad jag kallar välbyggt.” Därefter kom Herr Sparv flygande med en vacker, blåfärgad fjäder i munnen. Den fjädern tillhörde mig. Jag kände igen den. Den hade trillat loss från den dammvippa som tjänsteflickan använder för att krossa porslinsprydnadsfigurerna i vårt vardagsrum. När som helst annars skulle jag med glädje låta honom flyga iväg med hela grunkan, med handtag och allt. Men nu ansåg jag att stölden av denna enda fjäder rågade måttet. Fru Sparv kvittrade av glädje när hon fick syn på den där färglagda monstrositeten. Eftersom de kommit över själva huset billigt, kunde de spendera sin lilla energiförmögenhet på inredning och utsmyckning inomhus. Detta var helt klart deras uppfattning om ”elegant heminredning”. Hon såg mer ut som en cockneysparv än en dito från landet — född och uppvuxen längs Regent Street utan tvivel. ”Det finns inte mycket rättvisa i denna värld”, sade jag till mig själv; ”men jag skall minsann skipa något litet av den varan — det vill säga om jag kan hitta en stege.” Jag hittade verkligen en stege, och lyckligtvis var den tillräckligt lång. Herr och Fru Sparv hade lämnat boet när jag kom dit, möjligen på jakt efter billiga fotografiramar och japanska solfjädrar. Jag ville inte ställa till någon röra. Jag tog bort boet och lade det i soptunnan, samt sopade gatan ren från alla spår av det. Jag hade just ställt tillbaka stegen, när Fru Sparv återvände med ett stycke skär bomullstyg i munnen. Det var hennes idé om lämpligt färgschema: Äppelblomsrosa och Reckitt’s-blått sida vid sida. Hon lade ner sitt tygstycke och satte sig på hängrännan, i det hon försökte förstå vad som hade hänt. ”Nummer ett, två och fyra; var sjuttsingen” — sparvar är i allmänhet mycket vulgära, och honorna är i allmänhet lika fördärvade som hannarna — ”finns nummer tre?” Herr Sparv kom flygande över taket. Han bar en bit gult tyg, en bit från en lampskärm, efter vad jag kunde bedöma. ”Rör på påkarna”, sade han; ”vad är det för vits med att sitta här i regnet?” ”Jag gick ut, bara under ett kort ögonblick”, svarade Fru Sparv; ”jag var nog inte borta mer än, ja bara några minuter. När jag kom tillbaka…” ”Å, låt oss gå inomhus”, sade Herr Sparv, ”och fortsätta tala där.” ”Det är just vad jag försöker säga dig”, fortsatte Fru Sparv, ”om du bara lyssnade på mig. Det finns inget inomhus. Det finns inget hus.” ”Finns inget…” Herr Sparv höll sig fast i rännans kant, välte sig ner huvudstupa och spanade av gatan.Från var jag stod bakom lagerbuskarna kunde jag inte se något annat än hans ryggtavla. Han satte sig tillrätta igen, ilsken och rodnande. ”Vad har du gjort med vårt hus? Så fort jag vänder ryggen till, om så bara för en minut…” ”''Jag'' har inget med saken att göra. Som jag sade till dig, jag hade bara lämnat det…” ”Å, jag struntar i vart du tog vägen. Vart har det förbaskade huset tagit vägen? Det är vad jag skulle vilja veta.” De stirrade på varandra. Om någonsin förvåning kunnat manifestera sig genom fåglars kroppställning, sade detta sparvpars stjärtfjädrar allt om den saken. De viskade ilsket samman. Tanken slog dem att de kanske genom våld och list kanske skulle kunna lägga beslag på något annat bo. Men de var alla upptagna, och till och med den vänliga Jenny Svala är, när hon återfått ett eget hem och med sina ungar runt omkring sig, inte att leka med. Herr Sparv stack in huvudet i bo nummer två, för att därpå återvända till hängrännan. ”Damen säger att vi inte bor här”, förklarade han för Fru Sparv. Det var tyst ett ögonblick. ”Det här är inte vad jag skulle kalla en förstklassig gata”, var Fru Sparvs kommentar. Om det inte vore för att jag är så fruktansvärt trött”, sade Herr Sparv, ”förbaske mig om jag inte skulle kunna bygga ett eget hus.” ”Kanske det”, sade Fru Sparv, ”… Jag har hört sägas att en smula arbete då och då bara är nyttigt för en.” ”Det snackas så mycket nu för tiden”, sade Herr Sparv, ”det duger inte att lyssna på allt struntprat.” ”Och det duger inte heller att sitta stilla och inte göra någonting alls heller”, utbrast Fru Sparv. ”Jag vill inte bete mig illa, men… Nåja, varje riktig karl skulle förstå vad jag menar.” ”Varför gifte jag mig?” svarade Herr Sparv. De flög iväg tillsammans, fortfarande grälandes. == Fotnoter == <references/> {{Lättsamma tankar av år 1905}} tlm1r82whwmdhwinotfa5proxspeto7 0 3517 504324 70476 2022-08-11T04:56:31Z Kwamikagami 13955 wikitext text/x-wiki {{Titel|[[Lättsamma tankar av år 1905]]|Jerome K. Jerome| förra=[[Lättsamma tankar av år 1905. Skriver författare alltför långrandigt?|Skriver författare alltför långrandigt?]]| nästa=[[Lättsamma tankar av år 1905. Bör historier vara sanna?|Bör historier vara sanna?]]}} == Bör soldater vara artiga? == Min håg var en gång att tillbringa en fridfull och trevlig vinter i Bryssel, för att där sköta mitt arbete och förkovra mitt sinne. Bryssel är en ljus och gladlynt stad, och jag tror att jag skulle ha rönt framgång i mina avsikter, om det inte vore för den belgiska armén. Den belgiska armén förföljde mig överallt och orsakade mig mycket oro. Enligt min egen bedömning är det en mycket skicklig armé. Napoleon framlade som ett axiom att ens fiende aldrig borde tillåtas att komma undan — aldrig skulle få tro, ens för ett ögonblick, att de skakat en av sig. Vilken taktik nu den belgiska armén nu än må anlägga under andra omständigheter kan jag inte uttala mig om, men emot mig personligen var detta den kampanjplan som den förelade sig själv och som den sedan satte i verket med en framgång som var häpnadsväckande, till och med för mig. Jag fann det utomordentligt omöjligt att komma undan den belgiska armén. Jag ansträngde mig att välja de lugnaste och mest oväntade gatorna, jag varierade tidpunkt på dygnet — tidiga morgnar, eftermiddagar, sent på kvällen. Det fanns stunder av vild upphetsning, då jag föreställde mig att jag skakat dem av mig. Jag kunde inte se dem någonstans, jag kunde inte höra dem. ”Nu så”, sade jag mig själv, ”nu får jag lugn och ro i fem minuter.” Men jag missbedömde dem: De hade gjort en kringgående rörelse. Från närmaste gathörn kunde jag höra mullret från deras trummor. Innan jag ens hunnit ytterligare ett kvarter, var de mig åter i hälarna. Jag kunde hoppa ombord på en spårvagn och resa med den flera miles <ref>1 Mile = 1,604 kilometer.</ref>. Då, när jag trodde jag skakat dem av mig, steg jag av och fortsatte min promenad. Fem minuter senare hade en annan trupp tagit upp förföljandet. När jag gömde mig i min bostad, hörde jag hur den belgiska armén utmana mig med sina segervissa trumvirvlar. Förskrämd, utskämd och med min öbosstolthet för alltid krossad, smög jag upp i mina rum och stängde dörren. Den tappra belgiska armén kunde därefter marschera tillbaka till sina härläger. Om de ändå hade förföljt mig med en militärorkester: Jag tycker mycket om militärorkestrar. Jag kan när som helst luta mig emot en stolpe och lyssna på militärorkestrar. Jag skulle inte ha haft så mycket emot om de kommit efter mig med en militärorkester. Men den belgiska armén tycks dock helt sakna militärorkester. Det enda de har är dessa trummor. Det är inte ens riktiga trummor — inte vad jag kallar trummor. Det är en slags leksakstrummor, det slags trummor som jag själv brukade banka på en gång i tiden, till dess folk tog den ifrån mig och hotade mig med, att om de hörde mig använda den en enda gång till den dagen, skulle de slå sönder den över mitt eget huvud. Det är fegt att gå fram och tillbaka, trummande på denna slags trumma, när det inte finns någon som är i stånd att hindra en. Männen skulle inte ha vågat sig på den saken om deras mödrar funnits i närheten. De spelar inte ens på dem. De vandrar gatan fram och hamrar på den med en liten pinne. Det finns ingen melodi och det hela är fullkomligt meningslöst. De håller inte ens takten. Jag brukade tro, till att börja med, när jag hörde det hela på avstånd, att det var en liten rackarunges verk, någon som borde ha befunnit sig i skolan eller ha varit till nytta genom att ta med sig Lillan ut på promenad i barnvagnen: Och jag drog mig undan i någon mörk portgång, beslutsam att, när han kom förbi, störta ut och dra honom i örat för den sakens skull. Till min förvåning — under den första veckan — fann jag att det rörde sig om den belgiska armén, som vande sig, får man förmoda, vid krigets fasor. På mig fick det till följd att det gjorde mig till pacifist till vilket pris som helst. <center>🙝🙟</center> Folk säger mig att alla dessa arméer är nödvändiga för att bevara lugnet i Europa. För egen del skulle jag vara beredd att ta risken att ett eller annat dån uppstod då och då. Kan ingen säga dem, att de är förlegade, med sina plymer och fjädrar och sin blandade sortering av järnmanufakturprodukter — vuxna karlar, som man inte kan skicka ut på promenad, försåvitt de inte åtföljs av ett par spelemän, som blåser i mässingsvisslor och slår på trummor från leksaksaffärerna, för att hålla ordning på dem och förhindra att de går vilse: man skulle kunna tro att det handlade om kycklingar. En soldathop med sina kaskar och matkanistrar och ränslar, och alla dessa dödsbringande föremål de har fastspända överallt, knatande fram i takt till en melodi, får mig alltid att tänka på den Vite riddaren som Alice mötte i Underlandet. Jag föreställer mig att för det praktiska syftet — att kunna slåss för sitt land, eller för någon annans, vilket allmänt sett är mer populärt — är den viktigaste egenskapen att en viss del av befolkningen lär sig skjuta och träffa med gevär. Hur förmågan att stå på led och vända tårna i rätt vinkel skall kunna bli till någon nytta, under modern krigsföring, är en av de åtskilliga frågor som mitt intellekt är oförmöget att fatta. Under medeltiden, när man kämpade man emot man, måste det ha funnits fördelar i gemensamma och exakta trupprörelser. På den tiden när arméerna var rena järnmaskinerna, och alla ansträngningar i strid gick ut på att den ena armén försökte slå den andra till marken, var det en del av spelets regler att tusentals armar slog till samtidigt. Numera, när vi skjuter på varandra från skyddade positioner med rökfritt krut, är det hjärnan och inte den råa muskelkraften — individens vett, som utgör skillnaden mellan vinst och förlust. Kan ingen, som jag tidigare föreslagit, förklara för de militära herrarna, att det rätta stället för exercissergeanterna numera är under ett glaslock på något militärhistioriskt museum. En gång i tiden bodde jag nära kasernerna vid Hyde Park, och kunde iaktta mycket av exercissergeanternas metoder. I allmänhet är han en tjock karl med gången hos en egenkär duva. Hans röst är en av naturens allra egendomligaste företeelser: Lyckas man skilja det från en hunds skall, så är man skicklig. De säger mig att de meniga, efter någon tids övning, lär sig den konsten — vilket gör att man kommer att hysa en högre uppfattning om deras intelligens, än vad eljest skulle ha varit fallet. För egen del betvivlar jag dock detta påstående. Jag var, vid den tidpunkt jag nu talar, ägare av en fin retriever-hund, och ibland brukade han och jag roa oss med att betrakta herr Sergeanten exercera sina beväringar. En morgon hade han som vanligt skrikit ut sina ”whough, whoughm whough!” i omkring tio minuter, och allt hade fram till dess gått bra. Plötsligt, och uppenbarligen till hans stora bestörtning, vände sig hela truppen med ryggen mot honom och började marschera bort mot the Serpentine. ”Halt!” ropade sergeanten, i samma stund som hans förvånade indignation tillät honom att åter yttra sig, vilket lyckligtvis inträffade i tid för att rädda hans mannar från drunkningsdöden. Truppen gjorde halt. ”Vem vid alla glödheta och rödmålade och allt annat gav er order om något sådant?” Truppen såg förvirrad ut, men svarade inte, och fördes tillbaka till utgångspunkten. En minut senare inträffade exakt samma sak. Jag trodde på fullt allvar att sergeanten skulle spricka av ilska. Jag förberedde mig att ila till kasernen efter medicinsk hjälp. Men hans paroxysmer gick över. Åkallande himmelens och helvetets samlade krafter för att bistå honom i hans svårigheter, bad han sin trupp att, som en man till en annan, att upplysa honom om varför, som det verkade, de gav håken i hans order och exercerade sig själva. I samma ögonblick gav Columbus åter skall och svaret uppenbarade sig för honom. ”Var vänlig avlägsna er, min herre”, bad han mig. ”Hur skall jag kunna exercera mina män, när er hund lägger sig i stup i kvarten?” Detta var inte enda gången. Det hände vid andra tillfällen. Hunden föreföll förstå och roas av hela saken. Ibland när vi mötte en soldat som promenerade arm i arm med sin käresta, brukade Columbus i skydd av mina ben, plötsligt ge skall. Omedelbart släppte då mannen sin flicka och började, ofrivilligt, att utföra militära konster. Krigsministeriet anklagade mig för att ha tränat hunden att göra detta. Jag hade dock inte tränat honom: Det var helt enkelt hans naturliga röst. Jag föreslog Krigsministeriet att istället för att gräla på hunden över att han talade sitt eget språk, skulle de öva sergeanterna i konsten att tala engelska. Detta kunde de inte förstå. Otrevligheter låg i luften, och eftersom jag bodde där jag bodde vid den här tiden, ansåg jag det bäst att göra mig av med Columbus. Jag kunde ana vad Krigsministeriet hade i kikaren och hade ingen lust att ansvaret för den brittiska arméns ineffektivitet skulle placeras på mina axlar. <center>🙝🙟</center> För tjugo år sedan genomgick vi, här i London, en period med upplopp, och ett upprop gick ut till laglydiga medborgare att ta värvning som särskilda konstaplar. Jag var ung och förhoppningen att hamna i trubbel tilltalade mig mer då än det gör idag. I sällskap med omkring fem- eller sexhundra andra mer eller mindre respektabla medborgare, fann jag mig själv en söndagmorgon på exercisplatsen vid Albanykasernerna. Det var myndigheternas mening att vi skulle vara bättre i stånd att vakta våra hem och skydda våra hustrur och barn bättre, om vi först av allt lärde oss att rikta ”blicken höger” eller vänster på korrekt kommando, och att marschera med tummarna på föreskrivet sätt. Följaktligen avdelades en exercissergeant för att drilla oss i dessa färdigheter. Han kom ut från mässen, torkande sig om munnen och piskande sitt ben, enligt reglementet, med sin exercisstav. Men, då han närmade sig oss, förändrades hans ansiktsuttryck. Vi var knubbiga herremän med pompös utstrålning, de flesta av oss, klädda i smokingjacka och silkeshattar. Sergeanten var en man med känsla för vad som var passande. Hans ambition att skrika och svära åt oss försvann ur hans sinne: Och när detta flytt, föreföll ingen glädje finnas gör handen hos honom. Styvheten försvann ur hans hållning. Han bemötte oss med en undfallande attityd och tilltalade oss med normalt röstläge: ”God morgon, mina herrar”, sade sergeanten. ”God morgon”, svarade vi, varvid en paus uppstod. Sergeanten vaggade på fötterna. Vi väntade. ”Nå, mina herrar”, sade sergeanten, med ett trevligt leende, ”hur skulle det vara om vi ställde upp oss?” Vi gick med på att ställa upp oss på led. Han visade hur det skulle gå till. Han kastade en kritisk blick längsmed det bakre ledet. ”En smula framåt, nummer tre, om ni inte har något emot det, min herre”, föreslog han. Nummer tre, som var en herre med viktig min, klev framåt. Sergeanten kastade sin kritiska blick längsmed den främre linjen. ”En smula bakåt, om ni inte har något emot saken, min herre”, föreslog han den tredje karlen från slutet. ”Går inte”, förklarade den tredje mannen, ”hur mycket jag än försöker.” Sergeanten kastade sin kritiska blick mellan raderna. ”Aha”, sade sergeanten, ”en smula rundmagade, vissa av oss. Vi flyttar fram hela främsta raden en fot, var så goda, mina herrar.” På detta angenäma sätt fortlöpte exercisen. ”Jaha, mina herrar, skall vi försöka oss på en liten promenad? Framåt marsch! Tack så mycket, herrarna. Jag är ledsen över att behöva besvära er, men det kan visa sig nödvändigt att vi springer en bit — framåt, alltså, naturligtvis. Så, om ni verkligen inte har något emot det, så gör vi samma sak, med språng. Halt! Och om ni nästa gång skulle kunna behålla leden — det gör ett betydligt mer imponerande intryck, om ni förstår vad jag menar. Andningen får ni fason på med lite övning.” Om nu det hela alls måste göras, varför inte på detta sätt? Varför kan inte sergeanten tilltala sina nya rekryter på ett artigare sätt: ”Nåja, mina unga vänner, är ni beredda allihop? Ingen hets: Varför förvandla något som borde vara ett rent nöje till hårt arbete. Det är rätt, mycket bra, verkligen — betänkande att ni är nybörjare. Men det lämnar fortfarande ett och annat att önska ifråga om er hållning, menige Bully-boy. Ursäkta en personlig fråga, men är den där kobentheten medfödd? Eller skulle ni, om ni ansträngde er, eventuellt kunna inta en ställning med mindre av marionettdocka vars snören har slaknat? Tack så mycket, det är mycket bättre. Det här kan förefalla vara bagateller, det inser jag, men när allt kommer omkring vill vi ju framstå i så god dager som möjligt… Trivs ni inte i era marschkängor, menige Montmorency? Å, jag ber så mycket om ursäkt. Jag antog från det sätt ni böjde er ner och betraktade dem, att kanske de inte var i er smak. Då tog jag miste. Lider ni av matsmältningsproblem, min gode man? Skall jag hämta en liten konjak åt er? Är det inte matsmältningsproblem, säger ni? Vad lider ni i så fall av? Det är väl inget att skämmas för — kan drabba den bäste. Stig fram, herrn. Nå, låt höra?” Efter att på detta sätt ha inlett med några liknande vänliga ord, skulle han föreslå lite hälsosamma övningar. ”På axel gevär! Mycket bra, mina herrar, för att vara första gången. Ändå, om jag får vara en smula kritisk, inte helt perfekt. Allt är inte vad det synes vara, mina herrar. Får jag påpeka för menige Henry Thompson att en musköt som bärs över axeln i felaktig vinkel, utgör ett irritationsmoment för mannen bakom en själv. Till och med för den egna bekvämlighetens skull, är jag övertygad om att menige Thompson skulle trivas bättre med att bära vapnet enligt vedertagen sed. Jag skulle även vilja påpeka för menige St. Leonard att vi inte är här för att öva oss i konsten att balansera en tung musköt på den utsträckta handflatan. Menige St. Leonards föreställning med musköten är mycket skicklig. Men det är inte krigskonst. Tro mig, mina herrar, allt detta är omsorgsfullt uträknat, och inga förbättringar kan förmodligen göras genom egna improvisationer. Låt själva tanken vara likformighet. Det är enahanda, men det är säkert. Nå såja, mina herrar, en gång till.” Exercisplatsen skulle övergå till att utgöra en källa för oskyldigt nöje för tusentals män. ”Officer och gentleman” skulle som begrepp fyllas med mening. Jag erbjuder härmed min idé, vad den nu kan vara värd, med varm hand till Pall Mall. <center>🙝🙟</center> Felet med militärerna är att de läser alltför mycket, alltför mycket historia och funderar alltför mycket. Om de istället såg sig omkring, skulle de lägga märke till att saker och ting förändras. Någon har sagt de brittiska militärerna att Waterloo vanns på Etons idrottsplaner. Så de åker till Eton och idrottar. En vacker dag kommer de att åter kallas till strid vid något nytt Waterloo; och efteråt — när det är för sent — kommer man att förklara för dem att slaget inte vanns på idrottsplanerna, utan i klassrummen. Från den gamla högplatåns mynning vid Waterloo kan man göra sig en föreställning om hur bataljer, under tidigare omständigheter, måste ha gått till. De andra slagfälten i Europa håller snabbt på att försvinna: Nyttig holländsk kål, som Carlyle skulle ha påpekat med rättfärdig tillfredsställelse, döljer numera skådebanorna för mänsklighetens dårskaper. Man finner där, i allmänhet, skomakare i full färd med att tillverka skor, kvinnor glatt skvallrande kring en tvättgryta, på platsen där, för hundra år sedan, enligt guideboken, tusen män klädda i blått och tusen män klädda i rött rusade samman likt grälsjuka fox-terrierar, och krigade sig till döds. Men på Waterloos fält är det mesta sig likt. Vägvisaren, vars farfar var närvarande vid slaget — det måste ha funnits ett alldeles särdeles stort antal blivande far- och morfäder som slogs vid Waterloo: De måste ha utgjort hela regementen — kan visa på var på marken varje framryckning gjordes, varje klippblock bakom vilket infanteriet sökte skydd. Hela affären inleddes och avslutades inom en yta något under en kvadratmile. Om han förstå fördelarna som på den tiden fanns att vinna hos en perfekt samordnad militärapparats rörelser; användningen av echelonger, syftet med samordnade bataljoner, hur man manipulerade centern och de högra och vänstra flankerna. På den tiden var det värt mödan — om nu krig någonsin kan vara mödan värt, vilket vuxna karlar med sunt förnuft alltmer börjar betvivla — att ödsla två år av militär träning av soldaterna till att lära dem gå i gåsmarsch. Under det tjugonde århundradet kommer det att vara lika vettigt att lära soldaterna om krigskonsten under trettioåriga kriget som att ladda våra dagars kanoner med tavelduk. <center>🙝🙟</center> Jag följde en gång ett volontärkompani över Blackfriars Bridge på deras väg från Southwark till the Temple. Vid Ludgate Hill beordrade deras befäl, en ung herre med pålitligt utseende, ”Vänster om marsch”, varvid hela truppen satte av nerför en trång gränd — jag har glömt vad den heter — vilken skulle ha lett dem ut i Whitefriars utmarker, där de, med all sannolikhet, skulle ha försvunnit för alltid. Hela kompaniet fick kommenderas halt, höger om och därefter retirera omkring hundra yards. Därefter gavs ordern ”Med språng — marsch!”. Hela truppen rusade fram över Ludgate Circus i riktning emot the Meat Market. Då gav det unge befälet upp alla militära ambitioner och talade förnuftigt. ”Inte ditåt”, ropade han. ”Uppför Fleet Street och via Middle Temple Lane.” Och så, utan vidare svårigheter, hamnade dessa framtida soldater på den rätta vägen igen. == Fotnoter == <references/> {{Lättsamma tankar av år 1905}} id8qypnlk7ti133i0pp1im1gteqzi8t 0 3518 504330 85776 2022-08-11T05:09:51Z Kwamikagami 13955 wikitext text/x-wiki {{Titel|[[Lättsamma tankar av år 1905]]|Jerome K. Jerome| förra=[[Lättsamma tankar av år 1905. Bör soldater vara artiga?|Bör soldater vara artiga?]]| nästa=[[Lättsamma tankar av år 1905. Varelser som en gång skall bli till människor|Varelser som en gång skall bli till människor]]}} == Bör historier vara sanna? == Det var en gång en charmerande ung dam, begåvad med mycket god smak, som tillfrågades av sina oroliga föräldrar, eftersom åren gick och familjens ekonomiska situation inte avlastades, vilken av de flertaliga och lämpliga unga män som då uppvaktade henne, hon tyckte bäst om. Hon svarade, att just i denna fråga låg hennes prekära situation: Hon kunde inte bestämma sig vem hon tyckte bäst om. De var alla så trevliga. Hon kunde omöjligt välja en framför de andra. Vad hon skulle ha föredragit var att gifta sig med dem allihop; men det, antog hon, var inte genomförbart. Jag känner att jag liknar denna unga dam, inte så mycket ifråga om charm och skönhet som när det gäller obeslutsamhet, när jag tillfrågas om vilken min favoritförfattare eller favoritbok är. Det är likadant när man tillfrågas om sin favoritmaträtt. Det finns stunder då man önskar ett ägg med sitt te. Vid andra tillfällen står ens håg till böckling. Idag suktar man efter hummer. Imorgon önskar man att man någonsin slipper ens se en hummer. Man bestämmer sig för att ett tag nöja sig med en diet på bröd, mjölk och rispudding. Om någon plötsligt avkrävde mig besked huruvida jag föredrog glass till soppa, eller biffstek till kaviar, skulle jag inte ha någon som helst uppfattning i frågan. Det kan finnas läsare som endast bryr sig om en smalare litterär diet. Jag är en allätare, som kräver många författares verk för att tillfredsställa min aptit. Det finns tillfällen då den vildsinta styrkan i systrarna Brontës böcker tilltalar mig. Man fröjdar sig åt den ständiga dysterheten i ”Svindlande höjder”, som de fallande skyarna under en höststorm. Kanske kommer en del av förtrollningen hos denna bok sig av vetskapen att författarinnan är en vacker, bräcklig ung kvinna. Man undrar hur hennes framtida verk skulle ha blivit, om hon fått leva och skaffa sig en vidare livserfarenhet; eller var det något gott för hennes eftermäle, att Naturen så snart tog pennan ur hennes hand? Hennes undertryckta passion kanske hade lämpat sig bättre på dessa små slingrande byvägarna i Yorkshire, än längsmed de mer öppna, räta vägarna livet erbjuder. Det finns inte så stora likheter mellan de två böckerna, men ändå, när jag tänker på Emely Brontë, går alltid mina tankar vidare till Olive Schreiner. Även hon var en ung flicka med en vuxen mans fulla röststyrka. Olive Schreiner lever än, lyckligtvis; men jag tvivlar på att hon någonsin kommer att skriva en bok påminnande om hennes första. ”En berättelse om en farm i Afrika” är ett arbete som är svåröverträffat. Litteraturen har gått framåt på senare tid. Jag kommer ihåg den indignationsstorm med vilken ”Farmen i Afrika” togs emot av fru Grundy och hennes då otaliga, men numera lyckligtvis minskande i antal, lärjungar. Det ansågs vara en bok som borde hållas ifrån varje ung mans och kvinnas händer. Men de unga männens och kvinnornas händer sträcktes ut och de grep tag i den, för sitt eget bästa. Det är en besynnerlig tanke, denna fru Grundy hyste, att unga män och kvinnor aldrig får tillåtas tänka själva — att all litteratur som åstadkommer något som helst annat än att eka ut gällande konventioner alltid måste hållas i doldom. Så finns det stunder då jag älskar att galoppera iväg genom historien på Sir Walters kvastskaft. Vid andra tillfällen är det angenämt att sätta sig och konversera den kloka George Eliot. Från hennes trädgårdsterrass ser jag ut över Loamshire och dess vardagslivsmänniskor; under det att hon med sin dämpade, djupa röst berättar för mig om de hemliga hjärtan som slår och bultar innanför dessa sammetsjackor och spetsprydda krås. Vem kan undgå att älska Thackeray, den slagfärdigaste bland män, trots den bleka misstanken om snobberi som vidlåder honom? Det finns någonting patetiskt i den gode mannens rädsla för snobberi av detta slag, för vilken han själv föll offer. Kanske var det ett utslag av medfödd, omedveten självmedvetenhet? Hans hjältar och hjältinnor är alla av nödtvång goda människor, passande umgänge för fina herrar och damer i läsekretsen. För honom var ofta utsidan alltför ofta det som erbjöds hos en litterär person. Under sina stoppade kalvskinnsbyxor stod till och med Jeames de la Pluche på en äkta mans ben, men Thackerays kunde aldrig genomskåda honom längre in än till silkesstrumporna. Thackeray levde och dog i Clubland. Man tror sig förstå att hans värld inte sträckte sig längre än Temple Bar i öster och Park Lane i väster; men det som är gott i Clubland, det visade han oss, och för de storslagna herrarnas och de ljuva damernas skull, som hans vänliga ögon fann på i denna trånga sektor, alls inte överbefolkade med storslagna herrar och ljuva damer, låt oss ge honom den ära som tillkommer honom. ”Tom Jones”, ”Peregrine Pickle” och ”Tristram Shandy” är böcker som en man gör bäst i att läsa, om han läser dem med förnuft. De lär honom att litteratur, för att vara en levande konstform, måste ägna sig åt alla livets olika sidor, och att vi har mycket lite att vinna ur den vansinniga föreställningen hos oss att vi är perfekta i varje avseende, att vi lever perfekta liv, att endast berättelsens skurk bör avvika från rättfärdighetens stig. <center>[[Bild:Separator.jpg]]</center> Detta är något som bör övervägas både skribenter och läsare. Om litteratur betraktas enbart som underhållning under lata timmar, är det en fördel ju mindre släktskap den har med verkligheten. Om man ser på den som en sanningstrogen spegel av livet, tvingas man tänka efter; och när eftertanken kliver in genom fönstret, slinker självtillfredsställelsen ut genom dörren. Bör en roman eller en pjäs förmå oss till överväganden om existentiella frågor, eller locka oss bort från världens dammiga allfartsvägar en stund, till Drömvärldens angenäma ängder? Om endast det senare är fallet, så låt då våra hjältar och hjältinnor vara förmer än verkliga män, som de borde vara. Låt Angelina alltid förbli fläckfri och Edwin alltid ärlig. Låt dygderna för alltid segra över lasterna i det sista kapitlet; och låt oss anta att bröllopsakten alltid är lösningen på Sfinxens gåta. Dessa sagor är mycket angenäma, de där prinsen alltid är modig och vacker; där prinsessan alltid är den bästa och skönaste prinsessa som någonsin levt på vår jord; där man känner igen elakingarna med en gång på deras fulhet och dåliga uppförande och alla misstag på så vis undvikes; där de goda feerna är, till sin natur, mer kraftfulla än de onda; där dunkla stigar alltid leder till vackra slott; där drakarna alltid förintas; och där väluppfostrade makar och makor kan förlita sig på att leva lyckligt i alla sina dagar. ”Världen följer oss alltför troget, bittida och sent.” Det är klokt att då och då slinka iväg till Sagoland. Men, ack, vi kan inte bo i Sagoland, och kunskap om dess geografi är till liten hjälp, när vi återvänder till Verklighetens kantiga värld. Är inte bägge dessa litteraturens grenar nyttiga? För all del, låt oss drömma, om midsommarnätter, om trogna älskande som leds på bedrägliga stiga till Lyckan, av Puck; om dygdiga grevar — man finner en hel del av den varan i Sagoland; om hur ett hårt öde kan lindras genom trohet och ömhet. Men finner vi då icke även, i våra mer allvarligt lagda stunder, tillfredsställelse i att dela Hamlets eller Coriolanus tankar? Kan inte både Dickens och Zola ha sina salustånd vid fåfängans marknad? Om litteraturen skall vara oss till hjälp, likväl vara ett tidsfördriv, måste den behandla både det fula och det sköna; den måste förevisa oss själva, inte endast som vi önskar framstå, utan sådana som vi vet att vi är. Människan har beskrivits som ett djur med förhoppningar att nå upp till Himmelen och med drifter härstammande — från annat håll. Är det litteraturens uppgift att smickra henne, eller att avslöja henne inför sig själv? Om levande författare är det inte tillrådligt, förmodar jag, att tala, förutom möjligen om dem som varit hos oss så länge nu att vi har kommit att glömma av att de inte tillhör det förgångna. Har rättvisa någonsin veterfarits Ouidas tveklösa geni från vårt ytliga stim av kritiker, alltid så skickliga i att upptäcka brister lika framträdande som finnar på ansiktshud? Hennes hirdmän ”leker” med maten. Hennes hästar vinner derbyt tre år i rad. Hennes elaka kvinnfolk kastar persikor från Guinea ut genom fönstret på ''the Star and Garter'', i Themsen, vid Richmond. Avståndet är omkring trehundrafemtio yards <ref>318,5 meter</ref>, vilket skulle vara ett mycket bra kast. Nåja, nåja, det är inte frånvaron av alla absurditeter som gör böcker läsvärda. Ouida besitter styrkan, ömheten, uppriktigheten och passionen; och med dessa kvaliteter hos en författare är hon förmögen att bära upp åtskilliga fler brister än dem, som belastar Ouida. Men detta är våra småskurna litteraturkritikers metoder. Det illustrerar hur Gulliver såg damerna i Brobdingnag. De är alltför små själva i deras helhet; en skönhetsfläck eller en vårta upptar hela synbilden. Varför lästes inte George Gissing mer än han gjordes? Ifall trogenhet till livet självt vore nyckeln till litterär framgång, skulle Gissing ha sålts i miljonupplagor, istället för i hundratals tryckta exemplar. Har Mark Twains litterära egenskaper, helt bortsett från hans fina humor, alls uppmärksammats i litterära kretsar i den grad som de förtjänar? ”Huck Finn” skulle ha varit ett storartat verk, om man inte skrattade sig igenom den från pärm till pärm. Bland indianerna och vissa andra vilda folkslag är det faktum att en medlem av deras samhällen förlorat en av sina sinnesförmögenheter en stor fördel; han betraktas som en övermänsklig varelse. Samma sak gäller bland ett kotteri av anglosaxiska läsare, där det krävs av en man, om han önskar tillerkännas någon som helst erkänsla inom litteraturen, att han helt och hållet är i avsaknad av sinne för humor. Ett eller två kuriösa moderna exempel på dylik litterär framgång tack vare sådana mentala brister stiger genast fram i mitt sinne. <center>🙝🙟</center> Alla dessa författare jag nyss nämnt är mina favoriter; men en sådan allmännelig smak anses idag vara helt smaklös. Man säger oss, att om man älskar Shakespeare, så måste man med nödvändighet avsky Ibsen; att man inte samtidigt kan uppskatta Wagner och samtidigt tolerera Beethoven; att om vi erkänner meriterna hos Dore, kan vi omöjligen förstå oss på Whistler. Hur skulle jag kunna säga vilken min favoritroman är? Jag kan endast fråga mig vilken som lever vidare klarast i mitt minne, vilken bok jag oftast av alla ställer min kosa till under den där angenäma halvtimmen innan middagsklockan ringer, när — med all aktning för den gode Mr Smiles, det är omöjligt att tänka eller arbeta. Jag finner, vid närmare undersökning, att min ”David Copperfield” är i ett värre tillstånd av sönderfall än någon annan roman i mina hyllor. När jag vänder dess hundörade sidor, läsande de välbekanta kapitelrubrikerna ”Herr Micawber i svårigheter”, ”Herr Micawber i fängelse”, ”Jag förälskar mig i Dora”, ”Herr Barkis försvinner med tidvattnet”, ”Min barnhustru”, ”Traddles i en rosenbädd” — framkallar de sidor ur mitt eget liv; så många av mina sorger, så många av mina egna stunder av lycka är i mitt sinne sammanvävda med det ena eller andra kapitlet. Den dag — hur tydligt minns jag inte, när jag läste om Davids frieri, men avsnittet om Doras dödsfall var jag noga med att hoppa över. Stackars, vackra lilla Mrs Copperfield vid grinden, hållande upp barnet i sina armar, är för alltid förenat i mitt minne med ett spädbarns skrik, hört under lång tid. Jag återfann boken, platt på magen i en länstol, flera veckor senare, aldrig flyttad från stället där jag snabbt lagt den ifrån mig. Mina gamla vänner, allesammans, hur många gånger har jag inte slunkit iväg från mina bekymmer till ert angenäma sällskap! Peggotty, min kära, det gläder mig så att återse dina vänliga ögon. Vår gemensamma vän, herr Charles Dickens, är lagd, det vet vi, till aldrig så frikostiga överdrifter. Han är en hygglig karl, men han ser aldrig några brister hos dem han älskar, men dig, min kära dam, om du tillåter mig att använda ett ord som i sådan grad missbrukats, har han tecknat med sanningens pensel. Jag känner dig mycket väl, med ditt goda hjärta, din kvicktänkthet, dina vardagskloka, medmänskliga tankar. För egen del kan du aldrig gissa ditt eget höga värde — hur mycket bättre har världen inte blivit, tack vare människor som du! Du anser dig vara en vardaglig människa, nyttig endast genom din kokkonst och ditt stoppande av strumpor, och om en man — inte en ung man, med endast dunkelt, halvöppna ögon, utan en man som livet gjort förmögen att se till den skönhet som vilar dolt bakom alldagliga ansikten — kom att knäfalla framför dig och kyssa dina röda, valkiga händer, skulle du bli i hög grad förbluffad. Men han vore en klok man, Peggotty, som förstod sig på vad en man verkligen bör värdera högt, och vad man bör tacka Gud för, Han som skapat skönheten i så många former. Herr Wilkins Micawber, och ni, den främsta bland trogna hustrur, fru Emma Micawber, för er bägge höjer jag också min hatt. Hur ofta har inte er livsfilosofis exempel räddat mig, när jag, på samma sätt som ni, har lidit under tillfälligt betryck i form av pekuniära svårigheter; när lyckans sol, även hos mig, har sjunkit under världens mörka horison — kort sagt, när även jag, funnit mig själv i klistret. Jag har då frågat mig, vad skulle makarna Micawber ha gjort i mina kläder. Och jag har svarat mig själv. De skulle ha satt sig ner vid varsin portion lammgryta, beredd och serverad av Emmas skickliga händer, nersköljd med en skål punsch, kompletterad med en ångande Wilkins, och ha glömt sina bekymmer för ögonblicket. Varefter jag, efter att ha kontrollerat att ett tillräckligt belopp i småpengar fanns i min byxficka, jag inträdde på närmaste restaurang, där jag unnat mig själv ett sådant överdåd som det ovannämnda byxfickekapitalet tillät mig, för att utträda ur restaurationen stärkt till kropp och själ och redo för strid. Och se! Min lyckas sol kikade åter fram mot mig genom molnen i en fräck blinkning, som för att säga mig ”gaska upp dig; jag finns här, alldeles runt hörnet”. Muntra och uthålliga herr och fru Micawber, hur skulle halva vår värld kunna stå ut med sin lott, om det inte vore för vänliga och ytliga naturer sådana som ni själva? Jag älskar att tänka på, att era sorger kan dränkas i någonting så harmlöst som en skål med punsch. Jag dricker härmed för er välgång, Emma, och för er, Wilkins, samt för tvillingarnas! Må ni och så barnalika mänskor vandra med lätta steg över stenarna på era livs stigar! Må alltid någonting hända som vänder ert öde till framgång, mina kära vänner! Må livets regnväder alltid falla likt skurar i april på ert enkla, skalliga huvud, herr Micawber! Och du, min kära Dora, låt mig erkänna att jag älskar dig, även om förnuftiga mänskor anser det fåfängt. Å du dumma Dora, formad av den kloka Moder Natur som känner till att svaghet och hjälplöshet är likt en talisman som framkallar styrka och ömhet hos en man, bekymra dig inte i onödan med ostronen och den något underkokta fårsteken, lilla vän. Goda, vanliga kockar som kostar oss tjugo pund om året ser till sådana saker åt oss. Ditt arbete är att lära oss ömhet och vänlighet. Lägg ditt huvud i mitt knä, barn. Det är från sådana som dig vi lär oss sann vishet. Dåraktiga, ”kloka” människor ser ner på dig. Dåraktiga, ”kloka” människor skulle rycka upp de skrattande liljorna och de onyttiga rosorna ur sina trädgårdar, och i dess ställe plantera nyttig, hälsosam kål. Men trädgårdsmästaren, han som vet bättre, han planterar dessa fåniga, kortlivade blomstren, medan dåraktiga, ”kloka” människor frågar i vilket syfte. Du galante Traddles, med ditt hjärta av guld och med oredigt hår; Sophy, du trognaste bland flickor; Betsy Trotwood, med dina ädelborna manér och ditt moderliga hjärta, du har kommit till mig i usla boningar, som du fått att lysas upp av ditt väsende. I mörka timmar har ditt vänliga ansikte betraktat mig från skuggorna och din vänliga röst lättat mitt sinne. Lilla Em’ly och Agnes, det må vara tecken på dålig smak, men jag kan inte dela min vän Dickens’ entusiasm för dem. Dickens’ goda kvinnor är alla alltför goda för den mänskliga naturens dagliga föda. Esther Summerson, Florence Dombey, Lilla Nell — ni saknar brister att älska er för. <center>🙝🙟</center> Scotts kvinnor liknade även de illuminerade kyrkfönster. Scott tecknade blott en enda levande hjältinna — Catherine Seton. Hans andra kvinnor var helt enkelt endast de priser som hjälten var tvungen att vinna i bokens slut, liksom den digris eller fårskanken som byfånen klättrar uppför den fettinsmorda pålen för att erövra. Att Dickens kunde sannfärdigt teckna ett kvinnoporträtt visade han genom Bella Wilfer och Estella i ”Lysande utsikter”. Men verklighetstrogna kvinnor har aldrig varit särskilt populära inom skönlitteraturen. Manliga läsare föredrar de osanna, och kvinnliga läsare reser invändningar emot sanningen. Ur ett konstnärligt perspektiv var ”David Copperfield” utan tvekan Dickens’ bästa verk. Dess humor är mindre översvallande; dess patos mindre högtravande. En av Leechs bilder föreställer en droskkusk som lugnt sover i rännstenen. ”O, stackars karl, han är sjuk”, säger en ömhjärtad dam i folkmassan. ”Sjuk!” replikerar en manlig kringstående indignerat, ”sjuk! Han har fått för mycket av så’nt som ja’ har fått för lite av!” Dickens led av att ha fått för lite av vad vissa av oss har fått för mycket av — kritik. Hans verk mötte alltför litet av det slags motstånd som får en författare att växa. Alltför ofta sjunker hans blir hans patos blott patetiskt och detta inte i brist på skicklighet, utan på grund av oförsiktighet. Det är svårt att tro att den populäre författare som låter sin sentimentalitet — eller snarare den läsande allmänhetens sentimentalitet — löpa iväg med sitt förnuft i scener som Paul Dombeys och lilla Nells dödsfall, var samme konstnär som uppmålade Sidney Cartons och Barkins hädanfärder. Barkis bortgång, efter överste Newcomes frånfälle är, enligt mitt förmenande, en av de mest perfekta exemplen på patosladdade scener inom den engelska litteraturen. Inga synnerligen djupa känslor är inblandade. Han är en vardaglig gammal man, som dåraktigt klamrar sig fast vid sin alldagliga levnadslott. Hans enkla hustru och den gamle båtsmannen står vid hans dödsläger, lugnt inväntande slutet. Det förekommer inga besvärande efterkonstruktioner. Man upplever hur döden stiger på, förädlar allt i sin omgivning; och berörd av dennes hand, växer sig den simple gamle Barkis till en stor man. Hos Uriah Heap och fru Gummidge tecknar Dickens snarare typer än verkliga personligheter. Pecksniff, Podsnap, Dolly Varden, herr Bumble, fru Gamp, Mark Tapley, Turveydro, fru Jellyby — dessa är inte personer; de är mänskliga karaktärsroller i mänsklig skepnad. Vi får gå tillbaka till Shakespeare för att finna en författare som, genom skönlitteraturen, i motsvarande grad har berikat folks tankevärld. Medge alla Dickens’ tillkortakommanden och dubblera dem, så har vi ändå en av de största författarna i modern tid. Men dylika varelser som de Dickens skildrar har aldrig trampat vår jord, säger våra småsinta kritiker. Inte heller Prometheus, alla mäns förebild i ande, eller Niobe, alla mödrars moder, sannfärdiga porträtt av de medborgare man sannolikt skulle ha stött på särskilt ofta under en morgonpromenad genom antikens Aten. Inte heller har det någonsin vuxit ett träd likt det i Ardens skogar, även om varje Rosalind och Orlando känner stigen till gläntorna där de träd som har mycket gemensamt med dessa, växer. Steerforth, som Dickens uppenbarligen själv var mycket stolt över, måste jag erkänna, har aldrig lyckats fånga min gunst. Han är en melodramatisk ung man. Det värsta jag skulle kunna ha önskat mig honom var att han gifte sig med Rose Dartle och bosatte sig tillsammans med henne och hennes mor. Det skulle ha varit rätt åt honom, så attraktiv som han var. Gamla Peggotty och Ham är, naturligtvis alltför osannolika. Man får acceptera dem som typer, även de. Dessa bröderna Cheeryble, Kitsarna, Joe Gargerier, Boffinar, Garlandar, John Peerybinglar kan vi acceptera som arketyper över den godhet som finns hos människa — även om i verkliga livet den mängd dygder som Dickens ofta ödslar på en enskild individ, skulle, av den mer sparsamt lagda Naturen, ha räckt till för femtio mänskor. <center>🙝🙟</center> För att sammanfatta: ”David Copperfield” är en enkel saga, berättad med enkla medel; och detsamma gäller alla tidlösa böcker. Excentriciteter ifråga om stil, konstnärliga stilgrepp må tilltala de samtida kritikerna, men litteratur är en berättelse som fascinerar oss, pojkar och flickor, män och kvinnor. Det är sorgsna böcker; och detta, återigen, ger dem ytterligare charm i dessa dystra tider. Mänskligheten går mot sin ålders höst och vi har kommit att trivas med sorgsenheten, som den vän som vi längst har umgåtts med. I vår ungdom gladdes vi. Med Odysseus’ sjömän välkomnade vi solskenet jämväl åskans dunder med glada rop. Det röda blodet flödade i våra ådror, vi skrattade och våra berättelser var starka och mustiga och fyllda av hopp. Nu sitter vi, likt gamla män, och stirrar efter ansikten i eldens sken; och historierna vi älskar är sorgsna — liksom de historier vi själva upplevt. == Fotnoter == <references/> {{Lättsamma tankar av år 1905}} 64owshdcme8lngbmzrkearbdgmwa4q9 504332 504330 2022-08-11T05:10:46Z Kwamikagami 13955 wikitext text/x-wiki {{Titel|[[Lättsamma tankar av år 1905]]|Jerome K. Jerome| förra=[[Lättsamma tankar av år 1905. Bör soldater vara artiga?|Bör soldater vara artiga?]]| nästa=[[Lättsamma tankar av år 1905. Varelser som en gång skall bli till människor|Varelser som en gång skall bli till människor]]}} == Bör historier vara sanna? == Det var en gång en charmerande ung dam, begåvad med mycket god smak, som tillfrågades av sina oroliga föräldrar, eftersom åren gick och familjens ekonomiska situation inte avlastades, vilken av de flertaliga och lämpliga unga män som då uppvaktade henne, hon tyckte bäst om. Hon svarade, att just i denna fråga låg hennes prekära situation: Hon kunde inte bestämma sig vem hon tyckte bäst om. De var alla så trevliga. Hon kunde omöjligt välja en framför de andra. Vad hon skulle ha föredragit var att gifta sig med dem allihop; men det, antog hon, var inte genomförbart. Jag känner att jag liknar denna unga dam, inte så mycket ifråga om charm och skönhet som när det gäller obeslutsamhet, när jag tillfrågas om vilken min favoritförfattare eller favoritbok är. Det är likadant när man tillfrågas om sin favoritmaträtt. Det finns stunder då man önskar ett ägg med sitt te. Vid andra tillfällen står ens håg till böckling. Idag suktar man efter hummer. Imorgon önskar man att man någonsin slipper ens se en hummer. Man bestämmer sig för att ett tag nöja sig med en diet på bröd, mjölk och rispudding. Om någon plötsligt avkrävde mig besked huruvida jag föredrog glass till soppa, eller biffstek till kaviar, skulle jag inte ha någon som helst uppfattning i frågan. Det kan finnas läsare som endast bryr sig om en smalare litterär diet. Jag är en allätare, som kräver många författares verk för att tillfredsställa min aptit. Det finns tillfällen då den vildsinta styrkan i systrarna Brontës böcker tilltalar mig. Man fröjdar sig åt den ständiga dysterheten i ”Svindlande höjder”, som de fallande skyarna under en höststorm. Kanske kommer en del av förtrollningen hos denna bok sig av vetskapen att författarinnan är en vacker, bräcklig ung kvinna. Man undrar hur hennes framtida verk skulle ha blivit, om hon fått leva och skaffa sig en vidare livserfarenhet; eller var det något gott för hennes eftermäle, att Naturen så snart tog pennan ur hennes hand? Hennes undertryckta passion kanske hade lämpat sig bättre på dessa små slingrande byvägarna i Yorkshire, än längsmed de mer öppna, räta vägarna livet erbjuder. Det finns inte så stora likheter mellan de två böckerna, men ändå, när jag tänker på Emely Brontë, går alltid mina tankar vidare till Olive Schreiner. Även hon var en ung flicka med en vuxen mans fulla röststyrka. Olive Schreiner lever än, lyckligtvis; men jag tvivlar på att hon någonsin kommer att skriva en bok påminnande om hennes första. ”En berättelse om en farm i Afrika” är ett arbete som är svåröverträffat. Litteraturen har gått framåt på senare tid. Jag kommer ihåg den indignationsstorm med vilken ”Farmen i Afrika” togs emot av fru Grundy och hennes då otaliga, men numera lyckligtvis minskande i antal, lärjungar. Det ansågs vara en bok som borde hållas ifrån varje ung mans och kvinnas händer. Men de unga männens och kvinnornas händer sträcktes ut och de grep tag i den, för sitt eget bästa. Det är en besynnerlig tanke, denna fru Grundy hyste, att unga män och kvinnor aldrig får tillåtas tänka själva — att all litteratur som åstadkommer något som helst annat än att eka ut gällande konventioner alltid måste hållas i doldom. Så finns det stunder då jag älskar att galoppera iväg genom historien på Sir Walters kvastskaft. Vid andra tillfällen är det angenämt att sätta sig och konversera den kloka George Eliot. Från hennes trädgårdsterrass ser jag ut över Loamshire och dess vardagslivsmänniskor; under det att hon med sin dämpade, djupa röst berättar för mig om de hemliga hjärtan som slår och bultar innanför dessa sammetsjackor och spetsprydda krås. Vem kan undgå att älska Thackeray, den slagfärdigaste bland män, trots den bleka misstanken om snobberi som vidlåder honom? Det finns någonting patetiskt i den gode mannens rädsla för snobberi av detta slag, för vilken han själv föll offer. Kanske var det ett utslag av medfödd, omedveten självmedvetenhet? Hans hjältar och hjältinnor är alla av nödtvång goda människor, passande umgänge för fina herrar och damer i läsekretsen. För honom var ofta utsidan alltför ofta det som erbjöds hos en litterär person. Under sina stoppade kalvskinnsbyxor stod till och med Jeames de la Pluche på en äkta mans ben, men Thackerays kunde aldrig genomskåda honom längre in än till silkesstrumporna. Thackeray levde och dog i Clubland. Man tror sig förstå att hans värld inte sträckte sig längre än Temple Bar i öster och Park Lane i väster; men det som är gott i Clubland, det visade han oss, och för de storslagna herrarnas och de ljuva damernas skull, som hans vänliga ögon fann på i denna trånga sektor, alls inte överbefolkade med storslagna herrar och ljuva damer, låt oss ge honom den ära som tillkommer honom. ”Tom Jones”, ”Peregrine Pickle” och ”Tristram Shandy” är böcker som en man gör bäst i att läsa, om han läser dem med förnuft. De lär honom att litteratur, för att vara en levande konstform, måste ägna sig åt alla livets olika sidor, och att vi har mycket lite att vinna ur den vansinniga föreställningen hos oss att vi är perfekta i varje avseende, att vi lever perfekta liv, att endast berättelsens skurk bör avvika från rättfärdighetens stig. <center>🙝🙟</center> Detta är något som bör övervägas både skribenter och läsare. Om litteratur betraktas enbart som underhållning under lata timmar, är det en fördel ju mindre släktskap den har med verkligheten. Om man ser på den som en sanningstrogen spegel av livet, tvingas man tänka efter; och när eftertanken kliver in genom fönstret, slinker självtillfredsställelsen ut genom dörren. Bör en roman eller en pjäs förmå oss till överväganden om existentiella frågor, eller locka oss bort från världens dammiga allfartsvägar en stund, till Drömvärldens angenäma ängder? Om endast det senare är fallet, så låt då våra hjältar och hjältinnor vara förmer än verkliga män, som de borde vara. Låt Angelina alltid förbli fläckfri och Edwin alltid ärlig. Låt dygderna för alltid segra över lasterna i det sista kapitlet; och låt oss anta att bröllopsakten alltid är lösningen på Sfinxens gåta. Dessa sagor är mycket angenäma, de där prinsen alltid är modig och vacker; där prinsessan alltid är den bästa och skönaste prinsessa som någonsin levt på vår jord; där man känner igen elakingarna med en gång på deras fulhet och dåliga uppförande och alla misstag på så vis undvikes; där de goda feerna är, till sin natur, mer kraftfulla än de onda; där dunkla stigar alltid leder till vackra slott; där drakarna alltid förintas; och där väluppfostrade makar och makor kan förlita sig på att leva lyckligt i alla sina dagar. ”Världen följer oss alltför troget, bittida och sent.” Det är klokt att då och då slinka iväg till Sagoland. Men, ack, vi kan inte bo i Sagoland, och kunskap om dess geografi är till liten hjälp, när vi återvänder till Verklighetens kantiga värld. Är inte bägge dessa litteraturens grenar nyttiga? För all del, låt oss drömma, om midsommarnätter, om trogna älskande som leds på bedrägliga stiga till Lyckan, av Puck; om dygdiga grevar — man finner en hel del av den varan i Sagoland; om hur ett hårt öde kan lindras genom trohet och ömhet. Men finner vi då icke även, i våra mer allvarligt lagda stunder, tillfredsställelse i att dela Hamlets eller Coriolanus tankar? Kan inte både Dickens och Zola ha sina salustånd vid fåfängans marknad? Om litteraturen skall vara oss till hjälp, likväl vara ett tidsfördriv, måste den behandla både det fula och det sköna; den måste förevisa oss själva, inte endast som vi önskar framstå, utan sådana som vi vet att vi är. Människan har beskrivits som ett djur med förhoppningar att nå upp till Himmelen och med drifter härstammande — från annat håll. Är det litteraturens uppgift att smickra henne, eller att avslöja henne inför sig själv? Om levande författare är det inte tillrådligt, förmodar jag, att tala, förutom möjligen om dem som varit hos oss så länge nu att vi har kommit att glömma av att de inte tillhör det förgångna. Har rättvisa någonsin veterfarits Ouidas tveklösa geni från vårt ytliga stim av kritiker, alltid så skickliga i att upptäcka brister lika framträdande som finnar på ansiktshud? Hennes hirdmän ”leker” med maten. Hennes hästar vinner derbyt tre år i rad. Hennes elaka kvinnfolk kastar persikor från Guinea ut genom fönstret på ''the Star and Garter'', i Themsen, vid Richmond. Avståndet är omkring trehundrafemtio yards <ref>318,5 meter</ref>, vilket skulle vara ett mycket bra kast. Nåja, nåja, det är inte frånvaron av alla absurditeter som gör böcker läsvärda. Ouida besitter styrkan, ömheten, uppriktigheten och passionen; och med dessa kvaliteter hos en författare är hon förmögen att bära upp åtskilliga fler brister än dem, som belastar Ouida. Men detta är våra småskurna litteraturkritikers metoder. Det illustrerar hur Gulliver såg damerna i Brobdingnag. De är alltför små själva i deras helhet; en skönhetsfläck eller en vårta upptar hela synbilden. Varför lästes inte George Gissing mer än han gjordes? Ifall trogenhet till livet självt vore nyckeln till litterär framgång, skulle Gissing ha sålts i miljonupplagor, istället för i hundratals tryckta exemplar. Har Mark Twains litterära egenskaper, helt bortsett från hans fina humor, alls uppmärksammats i litterära kretsar i den grad som de förtjänar? ”Huck Finn” skulle ha varit ett storartat verk, om man inte skrattade sig igenom den från pärm till pärm. Bland indianerna och vissa andra vilda folkslag är det faktum att en medlem av deras samhällen förlorat en av sina sinnesförmögenheter en stor fördel; han betraktas som en övermänsklig varelse. Samma sak gäller bland ett kotteri av anglosaxiska läsare, där det krävs av en man, om han önskar tillerkännas någon som helst erkänsla inom litteraturen, att han helt och hållet är i avsaknad av sinne för humor. Ett eller två kuriösa moderna exempel på dylik litterär framgång tack vare sådana mentala brister stiger genast fram i mitt sinne. <center>🙝🙟</center> Alla dessa författare jag nyss nämnt är mina favoriter; men en sådan allmännelig smak anses idag vara helt smaklös. Man säger oss, att om man älskar Shakespeare, så måste man med nödvändighet avsky Ibsen; att man inte samtidigt kan uppskatta Wagner och samtidigt tolerera Beethoven; att om vi erkänner meriterna hos Dore, kan vi omöjligen förstå oss på Whistler. Hur skulle jag kunna säga vilken min favoritroman är? Jag kan endast fråga mig vilken som lever vidare klarast i mitt minne, vilken bok jag oftast av alla ställer min kosa till under den där angenäma halvtimmen innan middagsklockan ringer, när — med all aktning för den gode Mr Smiles, det är omöjligt att tänka eller arbeta. Jag finner, vid närmare undersökning, att min ”David Copperfield” är i ett värre tillstånd av sönderfall än någon annan roman i mina hyllor. När jag vänder dess hundörade sidor, läsande de välbekanta kapitelrubrikerna ”Herr Micawber i svårigheter”, ”Herr Micawber i fängelse”, ”Jag förälskar mig i Dora”, ”Herr Barkis försvinner med tidvattnet”, ”Min barnhustru”, ”Traddles i en rosenbädd” — framkallar de sidor ur mitt eget liv; så många av mina sorger, så många av mina egna stunder av lycka är i mitt sinne sammanvävda med det ena eller andra kapitlet. Den dag — hur tydligt minns jag inte, när jag läste om Davids frieri, men avsnittet om Doras dödsfall var jag noga med att hoppa över. Stackars, vackra lilla Mrs Copperfield vid grinden, hållande upp barnet i sina armar, är för alltid förenat i mitt minne med ett spädbarns skrik, hört under lång tid. Jag återfann boken, platt på magen i en länstol, flera veckor senare, aldrig flyttad från stället där jag snabbt lagt den ifrån mig. Mina gamla vänner, allesammans, hur många gånger har jag inte slunkit iväg från mina bekymmer till ert angenäma sällskap! Peggotty, min kära, det gläder mig så att återse dina vänliga ögon. Vår gemensamma vän, herr Charles Dickens, är lagd, det vet vi, till aldrig så frikostiga överdrifter. Han är en hygglig karl, men han ser aldrig några brister hos dem han älskar, men dig, min kära dam, om du tillåter mig att använda ett ord som i sådan grad missbrukats, har han tecknat med sanningens pensel. Jag känner dig mycket väl, med ditt goda hjärta, din kvicktänkthet, dina vardagskloka, medmänskliga tankar. För egen del kan du aldrig gissa ditt eget höga värde — hur mycket bättre har världen inte blivit, tack vare människor som du! Du anser dig vara en vardaglig människa, nyttig endast genom din kokkonst och ditt stoppande av strumpor, och om en man — inte en ung man, med endast dunkelt, halvöppna ögon, utan en man som livet gjort förmögen att se till den skönhet som vilar dolt bakom alldagliga ansikten — kom att knäfalla framför dig och kyssa dina röda, valkiga händer, skulle du bli i hög grad förbluffad. Men han vore en klok man, Peggotty, som förstod sig på vad en man verkligen bör värdera högt, och vad man bör tacka Gud för, Han som skapat skönheten i så många former. Herr Wilkins Micawber, och ni, den främsta bland trogna hustrur, fru Emma Micawber, för er bägge höjer jag också min hatt. Hur ofta har inte er livsfilosofis exempel räddat mig, när jag, på samma sätt som ni, har lidit under tillfälligt betryck i form av pekuniära svårigheter; när lyckans sol, även hos mig, har sjunkit under världens mörka horison — kort sagt, när även jag, funnit mig själv i klistret. Jag har då frågat mig, vad skulle makarna Micawber ha gjort i mina kläder. Och jag har svarat mig själv. De skulle ha satt sig ner vid varsin portion lammgryta, beredd och serverad av Emmas skickliga händer, nersköljd med en skål punsch, kompletterad med en ångande Wilkins, och ha glömt sina bekymmer för ögonblicket. Varefter jag, efter att ha kontrollerat att ett tillräckligt belopp i småpengar fanns i min byxficka, jag inträdde på närmaste restaurang, där jag unnat mig själv ett sådant överdåd som det ovannämnda byxfickekapitalet tillät mig, för att utträda ur restaurationen stärkt till kropp och själ och redo för strid. Och se! Min lyckas sol kikade åter fram mot mig genom molnen i en fräck blinkning, som för att säga mig ”gaska upp dig; jag finns här, alldeles runt hörnet”. Muntra och uthålliga herr och fru Micawber, hur skulle halva vår värld kunna stå ut med sin lott, om det inte vore för vänliga och ytliga naturer sådana som ni själva? Jag älskar att tänka på, att era sorger kan dränkas i någonting så harmlöst som en skål med punsch. Jag dricker härmed för er välgång, Emma, och för er, Wilkins, samt för tvillingarnas! Må ni och så barnalika mänskor vandra med lätta steg över stenarna på era livs stigar! Må alltid någonting hända som vänder ert öde till framgång, mina kära vänner! Må livets regnväder alltid falla likt skurar i april på ert enkla, skalliga huvud, herr Micawber! Och du, min kära Dora, låt mig erkänna att jag älskar dig, även om förnuftiga mänskor anser det fåfängt. Å du dumma Dora, formad av den kloka Moder Natur som känner till att svaghet och hjälplöshet är likt en talisman som framkallar styrka och ömhet hos en man, bekymra dig inte i onödan med ostronen och den något underkokta fårsteken, lilla vän. Goda, vanliga kockar som kostar oss tjugo pund om året ser till sådana saker åt oss. Ditt arbete är att lära oss ömhet och vänlighet. Lägg ditt huvud i mitt knä, barn. Det är från sådana som dig vi lär oss sann vishet. Dåraktiga, ”kloka” människor ser ner på dig. Dåraktiga, ”kloka” människor skulle rycka upp de skrattande liljorna och de onyttiga rosorna ur sina trädgårdar, och i dess ställe plantera nyttig, hälsosam kål. Men trädgårdsmästaren, han som vet bättre, han planterar dessa fåniga, kortlivade blomstren, medan dåraktiga, ”kloka” människor frågar i vilket syfte. Du galante Traddles, med ditt hjärta av guld och med oredigt hår; Sophy, du trognaste bland flickor; Betsy Trotwood, med dina ädelborna manér och ditt moderliga hjärta, du har kommit till mig i usla boningar, som du fått att lysas upp av ditt väsende. I mörka timmar har ditt vänliga ansikte betraktat mig från skuggorna och din vänliga röst lättat mitt sinne. Lilla Em’ly och Agnes, det må vara tecken på dålig smak, men jag kan inte dela min vän Dickens’ entusiasm för dem. Dickens’ goda kvinnor är alla alltför goda för den mänskliga naturens dagliga föda. Esther Summerson, Florence Dombey, Lilla Nell — ni saknar brister att älska er för. <center>🙝🙟</center> Scotts kvinnor liknade även de illuminerade kyrkfönster. Scott tecknade blott en enda levande hjältinna — Catherine Seton. Hans andra kvinnor var helt enkelt endast de priser som hjälten var tvungen att vinna i bokens slut, liksom den digris eller fårskanken som byfånen klättrar uppför den fettinsmorda pålen för att erövra. Att Dickens kunde sannfärdigt teckna ett kvinnoporträtt visade han genom Bella Wilfer och Estella i ”Lysande utsikter”. Men verklighetstrogna kvinnor har aldrig varit särskilt populära inom skönlitteraturen. Manliga läsare föredrar de osanna, och kvinnliga läsare reser invändningar emot sanningen. Ur ett konstnärligt perspektiv var ”David Copperfield” utan tvekan Dickens’ bästa verk. Dess humor är mindre översvallande; dess patos mindre högtravande. En av Leechs bilder föreställer en droskkusk som lugnt sover i rännstenen. ”O, stackars karl, han är sjuk”, säger en ömhjärtad dam i folkmassan. ”Sjuk!” replikerar en manlig kringstående indignerat, ”sjuk! Han har fått för mycket av så’nt som ja’ har fått för lite av!” Dickens led av att ha fått för lite av vad vissa av oss har fått för mycket av — kritik. Hans verk mötte alltför litet av det slags motstånd som får en författare att växa. Alltför ofta sjunker hans blir hans patos blott patetiskt och detta inte i brist på skicklighet, utan på grund av oförsiktighet. Det är svårt att tro att den populäre författare som låter sin sentimentalitet — eller snarare den läsande allmänhetens sentimentalitet — löpa iväg med sitt förnuft i scener som Paul Dombeys och lilla Nells dödsfall, var samme konstnär som uppmålade Sidney Cartons och Barkins hädanfärder. Barkis bortgång, efter överste Newcomes frånfälle är, enligt mitt förmenande, en av de mest perfekta exemplen på patosladdade scener inom den engelska litteraturen. Inga synnerligen djupa känslor är inblandade. Han är en vardaglig gammal man, som dåraktigt klamrar sig fast vid sin alldagliga levnadslott. Hans enkla hustru och den gamle båtsmannen står vid hans dödsläger, lugnt inväntande slutet. Det förekommer inga besvärande efterkonstruktioner. Man upplever hur döden stiger på, förädlar allt i sin omgivning; och berörd av dennes hand, växer sig den simple gamle Barkis till en stor man. Hos Uriah Heap och fru Gummidge tecknar Dickens snarare typer än verkliga personligheter. Pecksniff, Podsnap, Dolly Varden, herr Bumble, fru Gamp, Mark Tapley, Turveydro, fru Jellyby — dessa är inte personer; de är mänskliga karaktärsroller i mänsklig skepnad. Vi får gå tillbaka till Shakespeare för att finna en författare som, genom skönlitteraturen, i motsvarande grad har berikat folks tankevärld. Medge alla Dickens’ tillkortakommanden och dubblera dem, så har vi ändå en av de största författarna i modern tid. Men dylika varelser som de Dickens skildrar har aldrig trampat vår jord, säger våra småsinta kritiker. Inte heller Prometheus, alla mäns förebild i ande, eller Niobe, alla mödrars moder, sannfärdiga porträtt av de medborgare man sannolikt skulle ha stött på särskilt ofta under en morgonpromenad genom antikens Aten. Inte heller har det någonsin vuxit ett träd likt det i Ardens skogar, även om varje Rosalind och Orlando känner stigen till gläntorna där de träd som har mycket gemensamt med dessa, växer. Steerforth, som Dickens uppenbarligen själv var mycket stolt över, måste jag erkänna, har aldrig lyckats fånga min gunst. Han är en melodramatisk ung man. Det värsta jag skulle kunna ha önskat mig honom var att han gifte sig med Rose Dartle och bosatte sig tillsammans med henne och hennes mor. Det skulle ha varit rätt åt honom, så attraktiv som han var. Gamla Peggotty och Ham är, naturligtvis alltför osannolika. Man får acceptera dem som typer, även de. Dessa bröderna Cheeryble, Kitsarna, Joe Gargerier, Boffinar, Garlandar, John Peerybinglar kan vi acceptera som arketyper över den godhet som finns hos människa — även om i verkliga livet den mängd dygder som Dickens ofta ödslar på en enskild individ, skulle, av den mer sparsamt lagda Naturen, ha räckt till för femtio mänskor. <center>🙝🙟</center> För att sammanfatta: ”David Copperfield” är en enkel saga, berättad med enkla medel; och detsamma gäller alla tidlösa böcker. Excentriciteter ifråga om stil, konstnärliga stilgrepp må tilltala de samtida kritikerna, men litteratur är en berättelse som fascinerar oss, pojkar och flickor, män och kvinnor. Det är sorgsna böcker; och detta, återigen, ger dem ytterligare charm i dessa dystra tider. Mänskligheten går mot sin ålders höst och vi har kommit att trivas med sorgsenheten, som den vän som vi längst har umgåtts med. I vår ungdom gladdes vi. Med Odysseus’ sjömän välkomnade vi solskenet jämväl åskans dunder med glada rop. Det röda blodet flödade i våra ådror, vi skrattade och våra berättelser var starka och mustiga och fyllda av hopp. Nu sitter vi, likt gamla män, och stirrar efter ansikten i eldens sken; och historierna vi älskar är sorgsna — liksom de historier vi själva upplevt. == Fotnoter == <references/> {{Lättsamma tankar av år 1905}} 5l3eq53ape52tw7440tzaocub0kuhiy 0 3519 504331 109900 2022-08-11T05:10:28Z Kwamikagami 13955 wikitext text/x-wiki {{Titel|[[Lättsamma tankar av år 1905]]|Jerome K. Jerome| förra=[[Lättsamma tankar av år 1905. Bör historier vara sanna?|Bör historier vara sanna?]]| nästa=[[Lättsamma tankar av år 1905. Hur man kan glädjas åt småsaker|Hur man kan glädjas åt småsaker]]}} == Varelser som en gång skall bli till människor == Jag borde tycka bättre om Ryssland än jag gör, om så endast för alla de goda vänner jag är stolt över att jag har bland det ryska folket. Ett stort, fyrkantigt fotografi står alltid på min spishäll; det hjälper mig att behålla mitt sinne så rent som krävs för utövande av allt litterärt arbete. Det innehåller i mitten en vackert skriven adress på utmärkt engelska, som jag uppriktigt erkänner att jag aldrig tröttnar på att läsa, omkring vilken finns arrangerade några hundra namn jag inte kan läsa, men vilka, deras egendomliga bokstäver till trots, vet bildar namnen på goda ryska män och kvinnor, hos vilka det, för ett eller två år sedan, föll in den vänliga tanken att som julkort tillsända mig detta uppmuntrande meddelande. Ryssarna är som individer bland de mest charmanta människorna på vår jord. Om de tycker om en, tvekar de inte att låta en få reda på den saken; inte endast genom varje till buds stående medel, utan genom vad som kanske är det mest nyttiga i denna grå, gamla värld, genom generöst, impulsivt tal. Vi anglosaxer är benägna att stoltsera med vår förmåga till behärskning. Max Adeler berättar om en pojke som av sin far skickades ut för att hämta ved. Pojken tog tillfället i akt och försvann, för att inte visa sig inom föräldrahemmets väggar på mer än tjugo år. Så en kväll, steg en leende, välklädd främling in till det gamla paret, och presenterade sig som deras för länge sedan förlorade son, som äntligen återkommit. ”Tja, du har ju inte jäktat”, muttrade den gamle mannen, ”och förbaske mig, om du inte glömt bort veden.” Jag åt lunch med en engelsman på en Londonrestaurang en dag. En man kom in och satte sig vid ett bord i närheten av oss. Han såg sig omkring och mötte min väns ögon, varvid han log och nickade. ”Ursäkta mig en minut”, sade min vän, ”jag måste bara tala med min bror — har inte träffat honom på mer än fem år.” Han åt upp sin soppa och torkade nonchalant sina mustascher, innan han flanerade över och skakade hand. De talades vid en stund, varpå min vän återände till vårt bord. ”Trodde aldrig jag skulle se honom mer”, anmärkte min vän, ”han var med på ett av de där fälttågen på det där stället i Afrika — vad det nu heter — där Mahdifolket slog till. Var bara tre av dem som klarade livhanken. Har alltid varit en lyckans rackare, Jim.” ”Men, skulle du inte vilja tala mer med honom?” frågade jag; ”vi kan ju tala om vår lilla affär när som helst.” ”Åh, det behövs inte”, svarade han, ”vi har just gjort upp om den saken — ska träffas imorgon igen.” Jag tänkte på denna lilla scen en afton när jag åt middag med några ryska vänner på ett hotell i Sankt Petersburg. En person i sällskapet hade inte träffat sin syssling, en gruvingenjör, på nästan ett och ett halvt år. De satt mitt emot varandra och åtminstone ett dussin gånger under måltidens lopp hoppade den ene eller den andre av dem upp från sin stol, sprang runt bordet och omfamnade den andre. De kastade armarna om varandras axlar, kysste varandra på bägge kinder, och satte sig därpå igen, med tårade ögon. Deras uppförande väckte ingen som helst uppståndelse bland deras landsmän. Men ryssarnas vrede är lika snabbt övergående och kraftfullt dundrande som deras kärleksuttryck. Vid ett annat tillfälle åt jag kvällsvard med vänner på en av de bättre restaurangerna på Nevskij. Två herrar vid ett angränsande bord, som fram till dess varit inbegripna i vänligt samtal, reste sig plötsligt med ett språng och ”kastade sig över” varandra. En av dem tillförsäkrade sig om vattenflaskan, som han omedelbart drämde i den andres huvud. Hans motståndare valde som vapen en tung mahognystol, tog därpå sats, i syfte att få in en god swing och stötte därigenom in i min värdinna. ”Å, var snäll och tag det lugnt”, sade damen. ”Ber tusen gånger om ursäkt, madame”, svarade främlingen, från vars huvud blod och vatten strömmade i lika mängder; och under det han ansträngde sig å det yttersta för att inte inkräkta vidare på vår bekvämlighet, lyckades han att med ett mästarslag fälla sin antagonist. En poliskonstapel inträdde nu på valplatsen. Han försökte inte ingripa, utan sprang ut på gatan för att berätta om den lyckliga tilldragelsen för en poliskollega. ”Det här kommer att stå dem dyrt”, anmärkte min värd, som lugnt fortsatte äta sin måltid; ”att de inte lugnade sig tills senare?” Det stod dem också dyrt. Omkring ett halvdussin poliskonstaplar var tillstädes, innan det hunnit gått samma antal minuter, och var och en av dem krävde en dusör av de stridande som muta. Därpå önskade de de bägge kombattanterna god natt och avtågade, uppenbarligen på mycket gott humör. De två herrarna, med våta servetter kring huvudet, satte sig åter ner, och strax hörde man åter skratt och vänlig konversation från deras bord. Det framstår för en främling som ett barnsligt folkslag, men samtidigt får man en känsla av mindre vackra karaktärsdrag under ytan. Arbetarna — eller slavarna som det nästan är mer korrekt att benämna dem — låter sig utnyttjas med det tålamod som kloka dragdjur uppvisar. Ändå medger varje bildad ryss man talar med om detta ämne, att en revolution är förestående. Men de talar endast om denna sak bak stängda dörrar, eftersom ingen i Ryssland kan vara säker på att hans egna tjänare inte är polisspioner. Jag diskuterade politiska frågor med en rysk statstjänsteman i dennes arbetsrum, när hans gamla hushållerska inträdde i rummet — en mjukögd, gråhårig kvinna, som varit i hans tjänst i mer än åtta år, och vars ställning i hushållet var nästan den hos en god vän. Han avbröt sig abrupt och bytte samtalsämne. Så snart som hon åter stängt dörren bakom sig, förklarade han: ”Det är bättre att tala om dessa frågor när man är helt ensam”, skrattade han. ”Men helt säkert kan du väl lita på henne”, sade jag, ”hon förefaller ju vara fullkomligt hängiven till er allesammans.” ”Det säkraste är att inte lita på någon”, svarade han. Och därefter fortsatte han tala, från den punkt där vi blivit avbrutna. ”Det är på väg”, sade han, ”ibland kan jag nästan känna blodlukten i luften. Jag är en gammal man, och kan komma att undgå det, men mina barn kommer att lida — lida, som alla barn måste lida för sina fäders synder. Vi har alla skapat brutala odjur av folket, och som brutala odjur kommer de att stå inför oss, grymma, utan urskillnad; de kommer, utan att skilja på rätt och fel, att krossa oss alla. Men det måste ske, det är nödvändigt.” Det är ett misstag att tala om de ryska klasserna som motsätter sig alla framsteg, som en kompakt mur av egoism. Den ryska historien kommer att motsvara utvecklingen hos den franska revolutionen en gång till, men med denna skillnad: Att de bildade klasserna, tänkarna, som nu tvingar fram de stumma massorna, denna gång gör detta med öppna ögon. Det kommer inte att förekomma någon Maribeau eller någon Danton, som är besvikna över sitt folks otacksamhet. Bland männen som idag arbetar för en revolution i Ryssland, finns statsmän, militärer, fint uppfostrade kvinnor, rika landägare och handelsmän, samt studenter väl bekanta med historiens läxa. De känner väl till det blinda monster, som de är i färd att blåsa liv i. Han kommer att krossa dem, det vet de; men tillsammans med dem kommer han även att krossa orättvisorna och den enfald de har lärt sig att hata mer än de älskar sitt eget liv. De ryska bönderna kommer, när de reser sig, att visa mer fruktansvärda, mer skoningslösa än männen av år 1790. De är mindre intelligenta, mer brutala. De sjunger en vild, sorgsen sång, dessa ryska bönder, under sitt arbete. De sjunger den i kör på kajerna medan de lastar och lossar godset, de sjunger den i fabrikerna, de låter ropen skalla ut över de tröstlösa, ändlösa stäpperna, där de skördar det korn som de inte får äta. Den handlar om deras herrars vällustingsliv, om hur de festar och lever goddagspiltsliv, hur deras barn skrattar och hur älskande par kysser varandra. Men den sista raden i varje vers är alltid densamma. När man ber en ryss översätta den, skakar han bara på axlarna. ”Å, det betyder”, säger han, ” att deras dagar skall komma även de — en vacker dag.” Det är ett patetiskt, förtrollande omkväde. De sjunger det i salongerna i Moskva och Sankt Petersburg, och på något sätt dör konversationen och skratten ut, och en susning, som en kylig vindil, kryper in genom de stängda dörrarna och går genom rummet. Det är en underlig sång, som en utmattad vinds ylande, och en dag kommer den att svepa över landet som ett förebud för terrorn. <center>🙝🙟</center> En skotte som jag träffade i Ryssland berättade för mig, att när han för första gången kom till landet för att arbeta som chef för en större fabrik i Sankt Petersburg, tillhörande hans skotska arbetsgivare, begick han oavsiktligt ett misstag den första veckan, då han skulle betala ut lönerna till sina anställda. Genom att räkna fel ifråga om den ryska valutan, betalade han, var och en, nästan en rubel för lite. Han upptäckte sitt misstag innan påföljande lördag, och ställde då allting till rätta igen. Männen godtog hans förklaring med absolut fattning och utan några som helst kommentarer. Det inträffade förbluffade honom. ”Men ni måste ha insett att jag betalade er för lite”, sade han till en av sina män. ”Varför påpekade ni det inte för mig?” ”Å”, svarade mannen, ”vi trodde ni stoppade pengarna i egen ficka, och om vi då hade klagat, skulle det ha inneburit att ni avskedat oss. Ingen skulle ha trott vårt ord emot ert.” Korruptionen framstår vara så allmänt utbredd genom hela det ryska samhället, att alla samhällsklasser har kommit att godta det som en del av sakernas naturliga tillstånd. En vän gav mig en liten hund i present. Det var ett värdefullt djur, och jag önskade behålla det. Det är strängt förbjudet att ta med sig hundar i järnvägsvagnarna. Listan över förseelser och de böter som utdöms för dem, skrämde mig i synnerlig grad. ”Å, det är ingen fara”, försäkrade min vän; ”se bara till att ha några rubler tillgängliga i fickan.” Jag mutade stationschefen och jag mutade konduktören och kände mig tämligen nöjd med mig själv. Men jag hade inte förväntat mig vad som låg framför mig. Nyheten att en engelsman, med en hund i en korg och rubler på fickan var på väg, måste ha telegraferats längs hela järnvägslinjen. Vid så gott som minsta station steg någon enorm järnvägstjänsteman ombord, i allmänhet iklädd svärd och hjälm. Till en början var jag skräckslagen inför dessa män. Jag trodde åtminstone att de var fältmarskalkar. Tankar på Sibirien gick genom mitt huvud. Orolig och darrande gav jag den förste ett guldmynt. Han skakade vänligt min hand — jag trodde till och med att han skulle kyssa mig. Om jag hade sträckt fram kinden, är jag övertygad om att han skulle ha gjort det. Nästa man jag träffade imponerade mindre på mig. För ett par rubel välsignade han mig, som jag uppfattade saken, och under det att han ställde min välgång i Den Allsmäktiges händer, gav han sig av. Innan jag hade nått den tyska gränsen, hade jag givit ut motsvarande sex engelska pence till män klädda som, och med hållningen hos generalmajorer; och att se deras ansikten lysa upp och motta deras hjärtliga välsignelser var väl värt detta belopp. Men mot den som saknar rubel i sina fickor, är dem ryska tjänstemannakåren inte lika trevlig. Genom att erläggandet av några mynt till, fick jag min hund genom tullen utan problem och såg mig omkring. En stackars undersåte blev omkringknuffad av ett halvt dussin män i uniform, och han — hans magra ansikte grimaserade av smärta — svarade dem oroligt på deras frågor; hela scenen påminde om när någon halvt utsvulten gatuförsäljare blir anfallen av en hop skolpojkar. Någon liten formalitet hade visat sig vara felaktig i hans pass, upplyste en medpassagerare som jag blivit bekant med, mig om. Han saknade rubelmynt i sina fickor, och följaktligen skickade de tillbaka honom till Sankt Petersburg — en omkring aderton timmar lång resa — i en vagn, som i England inte ens skulle godkännas för transport av oxar. Det hela föreföll vara ett gott skämt för de ryska tjänstemännen; de tittade förbi då och då, betraktade honom där han satt ihopkrupen i ett hörn i väntrummet, för att därpå ge sig av, skrattande. Hans grimas av smärta var försvunnen från hans ansikte; en dyster, hopplös likgiltighet hade tagit dess plats — samma uttryck man ser hos en slagen hund, efter det att slagen slutat hagla, när den ligger mycket still, med sina stora ögon stirrande ut i tomma intet, och man undrar vad den tänker på. <center>🙝🙟</center> Den ryske arbetaren läser inga tidningar, har inga klubbar, men ändå verkar han känna till det mesta. Det finns ett fängelse på Nevas stränder i Sankt Petersburg. Man säger att saken numera avskaffats, men fram till helt nyligen fanns det en cell därinne, under isnivån, där fångar som placerades där kom att försvinna en eller ett par dagar senare, utan att någonsin höras av igen, utom möjligen av Östersjöns fiskar. De talar om dylika saker, man och man emellan; slädkuskarna kring sina kolbrasor, arbetarna på fälten som kommer och går i den grå gryningen, fabriksarbetarna, vars viskningar drunknar i vävstolarnas rasslande. <center>🙝🙟</center> Jag letade efter en bostad i Bryssel för några vintrar sedan, och jag hänvisades till en vid en smal gata vid Avenue Louise. Den saknade nästan helt möbler, men hade många tavlor, stora och små. De täckte väggarna i varenda rum. ”Dessa tavlor”, förklarade hyresvärdinnan, en gammal, väderbiten kvinna, ”kommer inte att finnas kvar, jag tar dem med mig till London. De är alla målade av min make. Han skall hålla en utställning där.” Min vän som skickat mig dit, hade berättat för mig att kvinnan var änka, som i Bryssel fört en mager existens genom att hyra ut rum under de senaste tio åren. ”Har ni gift om er?” frågade jag henne. Kvinnan log. ”Inte gift om mig. Jag var gift för arton år sedan i Ryssland. Min make förvisades till Sibirien bara några dagar efter det att vi gift oss, och jag har inte träffat honom igen.” ”Jag skulle nog ha följt med honom”, tillade hon, ”men varenda år trodde vi, att han nog skulle släppas fri.” ”Är han frisläppt nu?” frågade jag. ”Ja”, svarade hon. ”De släppte honom i förra veckan. Han kommer att möta mig i London. Där kommer vi att kunna avsluta vår smekmånad.” Hon log ett leende, som sade mig att hon en gång varit en ung flicka. Jag läste i engelska tidningar om utställningen i London. Det sades att konstnären var mycket löftesrik. Så kanske kunde han äntligen se fram emot en öppning i sin karriär. <center>🙝🙟</center> Naturen har gjort livet svårt för ryssarna, hög som låg. På Nevas stränder, med sina frossor och influensaframkallande dis och dimmor, föreställer man sig gärna att blott Djävulen själv måste ha lett Peter den stores beslut. ”Visa mig, i alla mina landamären, den mest hopplöst otrevliga plats och där skall jag bygga min huvudstad”, måste Peter ha bett; och den smådjävul som visade honom på den plats där Sankt Petersburg idag står, måste ha återvänt till sin herre på mycket gott humör. ”Jag tror nog, min käre Peter, att jag har åt er funnit någonting alldeles extra. Det är ett pestsmittat träsk, till vilket en mäktig flod för oväder och kyla som går genom märg och ben, under det att under den korta sommaren vinden för med sig sand i mängder. På detta sätt kan ni kombinera Nordpolens nackdelar med dem i Saharas öken.” <center>🙝🙟</center> Under vintern tänder ryssarna sina stora spisar och sätter igen dörrar och fönster med dubbla lager; och i denna atmosfär, som i mycket liknar den i ett växthus, tillbringar många av deras kvinnor sex månader, utan att våga sig utanför ytterdörren. Till och med männen går endast ut i undantagsfall. Varje kontor, varje butik liknar en bakugn. Fyrtioåriga karlar har vitt hår och frostbitna ansikten; och deras kvinnor har åldrats vid trettio. Lantarbetarna arbetar under de korta sommarmånaderna så gott som helt utan att sova. Det lämnar de till vinterhalvåret, när de likt sovmöss låser in sig i sina kyffen, med sina mat- och vodkaförråd begravda under golven. De kan sova flera dagar i sträck, för att vakna till, gräva och åter gå till sängs. <center>🙝🙟</center> Fester i Ryssland varar hela nätterna igenom. I ett angränsande rum finns sängar och soffor; ett halvdussin gäster ligger där och sover. En timmes tid är tillräckligt för dem, därefter återvänder de till festen, och andra gäster intar deras ställe. Ryssarna äter när de är hungriga; borden står ständigt dukade och gästerna kommer och går. En gång om året hålls en stor festhögtid i Moskva. Ryska hantverkare och deras vänner sätter sig tidigt till bords, och man serverar en slags tjock, söt pannkaka, rykande het. Festen pågår i flera timmar, och den ryske hantverkarens ambition är att äta mer än sina grannar. Femtio eller sextio sådana pannkakor kan en enda man konsumera under en och samma sittning, vilket får ett dussin begravningar i Moskva till följd. <center>🙝🙟</center> Ett ociviliserat folk, det är vårt överlägsna sätt att avfärda dem på, men det är ett ungt folk. Rysslands historia är inte mer än trehundra år lång. De kommer att överleva oss, det är jag böjd att tro. Deras energi, deras intelligens — när den höjer sig över horisonten — är oomkullrunkelig. Jag har hört om ryssar som lärt sig kinesiska på sex månder. Engelska! Det lär de sig medan man talar med dem. Barnen spelar schack och lär sig spela violin för sitt eget nöjes skull. Världen kommer att älska Ryssland — när hon fått sitt hus i ordning. == Fotnoter == <references/> {{Lättsamma tankar av år 1905}} 6ibe5r85fma475dbbpblstcvpd098mu 0 3520 504333 85842 2022-08-11T05:11:01Z Kwamikagami 13955 wikitext text/x-wiki {{Titel|[[Lättsamma tankar av år 1905]]|Jerome K. Jerome| förra=[[Lättsamma tankar av år 1905. Varelser som en gång skall bli till människor|Varelser som en gång skall bli till människor]]| nästa=[[Lättsamma tankar av år 1905. Bör vi säga vad vi anser, eller stå för vad vi säger?|Bör vi säga vad vi anser, eller stå för vad vi säger?]]}} == Hur man kan glädjas åt småsaker == Människor som lider av jingoism, dubbelörnism, chauvinism — alla dessa slags —ismer, beroende på vilket land de kommer ifrån — skulle må väl av att besöka Holland. Det är en tanke i tiden, att storlek är detsamma som lycka. Ju större ett rike är, desto bättre är det för dess invånare. Den lyckligaste fransman kan omöjligen ha det lika bra som den uslaste britt, av den anledningen att Storbritannien besitter flera tusentals fler kvadratmiles yta än Frankrike. Den schweiziska odalmannen måste, i jämförelse med de livegna bönderna i Ryssland, när han betraktar en karta över Europa och Asien, känna sig som den mest usla bland mänskliga varelser. Skälet till att alla människor i Amerika är lyckliga och har det bra, finns att finna i det faktum att Amerikas yta är lika stor som månens. Den amerikan som tagit fel på häst, missat sitt tåg och förlorat sitt bagage, minns detta faktum och blir genast på gott humör igen. Enligt detta resonemang, borde fiskarna vara de lyckligaste bland dödliga varelser, eftersom haven täcker — så säger mig åtminstone min atlas; jag har inte kontrollmätt saken för egen del — etthundrafyrtiofyra miljoner kvadratmiles <ref>Cirka 230 miljoner kvadratkilometer.</ref>. Men kanske haven är indelade i riken på ett sätt vi inte känner till. Kanske är de sardiner som bor utanför Bretagnes kuster missnöjda, eftersom de norska sardinerna är stolta innehavare av en större havsyta. Kanske det är därför de lämnat Bretagnes kuster. Skamsna över att vara bretagniska sardiner har de emigrerat till Norge, blivit nationaliserade norska sardinmedborgare och är åter lyckliga. Den lycklige londonbon kan, under dimmiga dagar, värma sig med tanken på att solen aldrig går ner över det brittiska imperiet. Han ser inte solen så ofta, men det är ju lappri. Han betraktar sig själv som solens härskare; Solen stiger upp över det Brittiska Imperiet och går ner över det Brittiska Imperiet. Oförnuftiga människor i andra länder sitter i solskenet och känner sig uppvärmda, men det beror enbart på att de inte har bättre förstånd. De vet icke, att solen tillhör Storbritannien; visste de det, då skulle de frysa. Mina åsikter i denna fråga gränsar till, det vet jag, hädelse. Jag kan inte få in i mitt opatriotiska huvud, att storlek är det enda man behöver bekymra sig om. I England, när jag vågar mig på att ge uttryck för mina föråldrade åsikter, kallas jag för en ”småengländare”. Det retade mig till att börja med; jag kände att jag förringades till en skugga. Men numera har jag vant mig. Det skulle vara samma sak, tror jag, vart jag än kom. I New York skulle jag bli en ”småamerikan”; i Konstantinopel en ”småturk”. Men det var Holland jag skulle tala om. En semester i Holland tillrättaför ens alltför överdrivna, imperialistiska känslor. Det finns inga fattiga människor i Holland. De må vara ett olyckligt folkslag, eftersom de känner till vilket litet rike de bebor; men, om så är fallet, döljer de detta faktum mycket väl. Det förefaller som om den holländska bonden, rökande sin stora pipa, är lika mycket karl för sin hatt som hökaren i Whitechapel, eller torghandlaren på Paris boulevarder. Jag såg en gång en tiggare i Holland — i den lilla staden Enkhuisen. Stora folkmassor skyndade fram från bakgatorna för att ta sig en titt på honom; man trodde först, att det rörde sig om ett vad. Det visade sig, att han var portugis. De erbjöd honom arbete i hamnen — till dess han fick tag på ett bättre arbete — till en lön av, i engelska pengar, omkring tio shillings per dag. Jag frågade efter honom på min återresa, och man sade mig, att han hade lånat lite pengar från förmannen och därpå givit sig av med kvällståget. Detta är inte rätt land för luffare. I Holland är det lätt att få tag på ett arbete; vilket berövar arbetssökandet all sin charm. En lantarbetare i Holland bor i tegelhus om sex rum, vilket i allmänhet tillhör honom själv, med omkring en acre <ref>40,74 ar.</ref> eller så stor tomt, och han äter endast kött en gång per dag. Resten av tiden stoppar han i sig ägg, höns, ost och öl. Men man hör honom sällan klaga. Hans fru och döttrar kan om söndagarna ses bära smycken av guld och silver, värda mellan femtio och etthundra pund, och i allmänhet finns i huset porslin och koppargods i tillräcklig mängd för att sätta upp ett lokalmuseum, om det varit någon annanstans än i Holland. På helgdagar, av vilka Holland äger åtskilliga, skulle det vara väl värt mödan att rymma med vilken holländsk ''vrouw'' som helst. De holländska bondflickorna har inget behov av illustrerade veckotidningar för att få reda på vilket mode som gäller; det kan hon se i sin moders porträtt, eller mormoderns, som hänger över den blänkande spiselhärden. När holländskorna syr sina kläder, är det för att de ska vara länge; de ärvs från mor till dotter, men består av prima kvalitet redan från början. En väninna till mig ansåg att de holländska klänningarna skulle kunna bli till trevliga maskeradutstyrslar, så hon bestämde sig för att försöka köpa en av dem, men övergav tanken, när hon fick reda på vad de kostade. En holländsk flicka i sina söndagskläder måste vara värd runt femtio pund — smyckena oräknade. I vissa delar bär de en tättsittande slags hjälm, tillverkad antingen helt i guld eller helt i silver. De holländska kavaljererna smyger, innan de ger sig till känna, på tå bakom sitt hjärtas utvalda, och betraktar sin spegelbild i hennes huvudbonad, för att försäkra sig om att deras hattar sitter som de ska, samt att deras skjortkrås befinner sig på rätt ställe. I de flesta andra europeiska länder dör bruket av nationaldräkter ut, medan år för år skräpmodet brer ut sig allt mer. Men i Rubens och Rembrandts, Teniers och Gerard Dows land, lever det vidare i högsta välmåga. Vykorten överdriver inte. Männen i dessa märkliga, säckiga äppelknyckarbyxor, från vars fickor man ibland kan se ett par kycklinghuvuden sticka upp; i färgglada skjortor, med ullstrumpor och gigantiska träskor, rökande sina stora pipor — kvinnorna med sina mångfärgade underkjolar, med underbart vackert broderade västar, krönta av en gloria av spetsar, glittrande av guld och silver — är inte något som en konstnär fantiserat fram. Man möter dem i tusental under helgdagseftermiddagarna, allvarligt vandrande arm i arm, kurtiserande varandra under nykter, holländskt uppriktighet. Under kyligare dagar bär kvinnorna ljusa sjalar, tillverkade av finaste silke, under vilkas frikostiga veck man ibland kan höra ett litet skrik; och ibland tittar ett litet, påpälsat huvud fram, betraktar med lillgammal tankfullhet den leksakslika världen utanför, innan det åter tar betäckning. Vad barnen beträffar — små kvinnor i miniatyr, med den enda skillnaden i klädedräkt att de bär färgglada förkläden — kan man endast säga, att de liknar holländska dockor. Men vilka rara, belåtna och glada små dockor! Man påminner sig de hålögda, bleka dockor man sett i stora skaror i större, och därmed lyckligare länder, och önskar sig att landets yta skulle vara av mindre vikt för våra statsmän och ärade redaktörer, och lyckan och välbefinnandet hos landets mänskliga varelser skulle uppta mer av deras tankemödor. <center>🙝🙟</center> Den holländske bonden bor omgiven av kanaler, och når sin stuga via en öppningsbar bro. Jag antar att alla holländska barn har i blodet vetskapen att de inte skall drulla ner i kanalerna, och att de holländska mödrarna aldrig förefaller förvänta sig att något sådant kan hända. Man kan föreställa sig den genomsnittliga engelska modern försöka sig på att uppfostra sin familj i ett hus omgivet av kanaler. Hon skulle inte få en lugn stund, innan barnen låg i sina sängar. Men å andra sidan innebär blotta åsynen av en kanal för engelska barn det samma som nöjet i ett plötsligt och oväntat bad. Jag ställde frågan till en holländare vid ett tillfälle. Hände det möjligen ibland att holländska barn föll ner i kanalerna? ”Javisst”, svarade han, ”det har inträffat.” ”Gör ni ingenting åt den saken?” frågade jag. ”Jodå”, svarade han. ”Vi fiskar upp dem igen.” ”Men vad jag menar är”, förklarade jag, ”gör ni ingenting för att förhindra att de faller i — för att skydda dem från att det sker en gång till?” ”Ja”, svarade han, ”vi ger dem stryk.” <center>🙝🙟</center> Det blåser alltid i Holland; vinden kommer in från havet. Det finns ingenting som kan hindra dess framfart. Den hoppar över de låga sandbankarna och sveper tjutande över de sorgsna, mjuka dynerna, och tror att den ska kunna ha lite skoj och ställa till oreda i landet. Men holländarna skrattar bakom sina stora pipor, när den kommer till honom, ropande och vinkande: ”Välkommen, min vän, välkommer!” kluckar han, ”kom du stormande och skroderande; ju starkare du är, desto bättre tycker jag om dig”. Och när den väl kommit in i landet, bakom dess lång, raka strandbankar, bakom dynernas böljande rader, fångar han in den, och låter den inte komma undan innan den är klar med sin arbetskvot. Vinden är holländarnas slav; innan han åter släpper den fri har den snurrat på tio tusen väderkvarnar, pumpat upp vatten och sågat ved, lyst upp städerna och drivit vävstolarna, smitt järnet och skjutit på de stora, långsamma, tysta pråmarna, och lekt med barnen i trädgårdarna. Det är en dämpad vind, när den återvänder tillbaka till havet, utmattad, uttröttad, som får komma ifrån holländarna, där de står skrattande med sina eviga pipor. Det finns kanaler i Holland, längsmed man färdas liksom genom ett fält av vindfläktad säd; ett mjukt, lågt rasslande mumlande som är allstädes närvarande i ens öron. Det är det aldrig tystnande suset från de stora väderkvarnarnas segel. Långt ut till havs är vindarna som rasande vildar, slåendes, skrikande, rivande — utan vett och sans. Här ibland väderkvarnarnas rader, är vinden tämjd, sakta nynnande under sitt arbete. Det som förtjusar en besökare i Holland allra mest är den goda ordningen och renligheten i hela landet. För holländarna själva kanske detta är en nackdel. I de holländska hushållen måste livet te sig som en enda lång vårstädning. Ingen mjölkspann anses tillräckligt ren förrän den lika gärna kan användas som spegel. De stora mässingspannorna, som händer i takrännorna utanför stugdörrarna, blänker som vore de av polerat guld. Man kan äta sin middag direkt på de röda tegelgolven, men de stora matborden av furu- eller granträ, skurade tills de får samma färg som gräddost, är bekvämare. Vid varje tröskel står en rad tomma träskor, och ve den holländare som stiger över tröskeln i något annat än strumplästen. Det finns ett mode i deras träskor. Varje vår målas de om. Ett distrikt föredrar rödgult, ett annat rött, ett tredje vitt, vilket står för renhet och oskuld. De mer konstnärligt lagda ägnas sig åt ornamenteringen; en rosa fris, en stjärna vid tårna. Att gå i träskor är inte lika enkelt som det ser ut. Att försöka sig på att springa i dem, är ingenting jag rekommenderar nybörjaren att pröva på. ”Hur kan ni springa i träskor?” frågade jag en gång en holländare. Jag hade prövat på saken och gjort mig illa. ”Vi springer aldrig”, svarade holländaren. Och erfarenheten har visat att han hade rätt. De holländska gossarna tar, när de ska springa, med fördel av sig dem och bär dem i händerna, och slår andra holländska pojkar i huvudet med dem, när de passerar. Vägarna i Holland, raka och jämna, samt hela tiden beskuggade av träd, ser från tågfönstret ut som de skulle vara mycket lämpade för cykling; men det är felaktigt. Jag for en gång över med båt från Harwich, tillsammans med en välkänd svart-och-vitmålande konstnär och en lika känd och aktad humorist. De hade tagit med sig sina cyklar, för att cykla i Holland. Jag träffade dem fjorton dagar senare i delft, eller snarare, vad som var kvar av dem. Till att börja med var jag chockerad. Jag trodde de hade druckit. De kunde inte stå stilla, de kunde inte sitta stilla, de darrade och skakade i varje lem och ledamot, deras tänder skallrade då de försökte tala. Humoristen hade inte skämt kvar i sin kropp. Konstnären skulle inte ens kunna teckna ihop sin egen lön; han skulle ha tappat den på vägen ner i fickan. De holländska vägarna är stenbelagda i hela sin sträckning — stora, runda kullerstenar, över vilka cykelhjulen hoppar, studsar och skakar. Om man önskar se hur Holland ter sig utanför de större städerna, är det nödvändigt att lära sig en smula holländska. Att tala tyska är inte så svårt. Holländska — jag talar språket helt amatörmässigt — framstår som mycket usel tyska, med ännu värre uttal. För egen del har jag funnit att jag klarar mig mycket bra i Holland med min tyska, till och med bättre än i Tyskland. Personer av anglosaxisk börd bör inte försöka sig på att uttala bokstaven ”g” på holländska. Det är hopplöst att ens försöka, och försöken har lett till inre skador. Holländarna tycks förvara alla sina g:n i magen och att hala upp ett närhelst han behöver det. Jag själv har funnit, att ett vanligt ”g”, föregånget av en hickning och följt av en suck, är det närmaste jag kan komma förlagan. Men de säger mig, att jag inte gör helt rätt, ännu. Man behöver spara ihop lite pengar i förväg, om man önskar tillbringa någon längre tid i Holland. Man talar om ”dyra gamla England”, men det dyrbaraste landet i hela världen är det lilla landet Holland. En florin gäller för en fransk france och en engelsk shilling. De säger, att cigarrer är billiga i Holland. En billig, holländsk cigarr räcker en hel dag. Det är inte förrän man åter glömt hur de smakar, som man vill röka ytterligare en. Jag kände en man som sade sig ha sparat hundratals pund genom att i en månad röka enbart holländska cigarrer. Det tog flera år, innan han provade på bruket av tobak igen. Att betrakta byggnadsarbeten i Holland, bankar in den läxa, som tidigare enbart varit teoretisk kunskap — nämligen att hela landet är uppbyggt på pålar. Ett dussin fot under gatunivån ser man hur arbetarna iförda höga fiskarstövlar, med vatten upp till knäna, bankar ner stora trästolpar i leran. Många av de äldre husen lutar framåt i en sådan vinkel, att man blir orolig när man passerar under dem. Jag skulle vara nervös som en kattunge, om jag bodde i en av de övre våningarna. Men hålländarna lutar sig ut genom fönster, som hänger ut över gatan, sex fot bortom husfoten, och röker lugnt och belåtet. De har en lustig sed i Holland att låta järnvägarnas klockor gå tjugo minuter före övriga klockor i städerna — eller om det är tjugo minuter efter? Jag kan aldrig hålla reda på den saken, när jag är där, och jag är inte helt säker nu heller. Inte heller holländarna vet säkert. ”Ni har gott om tid”, säger de. ”Men tåget går klockan tio”, säger man, ”stationen ligger en mile <ref>1,604 kilometer.</ref> härifrån och klockan är nu halv tio.” ”Ja, men det innebär tjugo minuter över tio”, svarar de, ”ni har nästan en timme på er.” Fem minuter senare knackar de en på axeln. ”Jag hade fel, tåget går tjugo minuter i tio. Jag fick för mig att det var tvärtom.” Någon säger emot honom, att han hade rätt från början. De anlägger vetenskapliga metoder för att lösa frågan. Under tiden har man störtat ut i en droska. Resultatet blir alltid detsamma: Man är antingen fyrtio minuter för tidig, eller har missat tåget med tjugo minuter. En holländsk järnvägsperrong är alltid fylld av kvinnor, som idogt förklarar för sina äkta män, antingen att det inte fanns några skäl varför de skulle ha så bråttom, eller att de skulle ha hunnit med tåget om de givit sig av tjugo minuter tidigare, varvid felet i bägge fallen är makens, naturligtvis. Männen vandrar av och an och svär. Man har framfört förslaget att järnvägarnas klockor och klockorna i städerna skulle visa samma tid. Argumenten mot denna tanke är att om detta skulle genomdrivas så skulle det inte finnas någonting alls för holländarna att irritera sig över. == Fotnoter == <references/> {{Lättsamma tankar av år 1905}} qioarr8m55e75emrneyhm36yqpuh24d 0 3521 504334 70477 2022-08-11T05:11:47Z Kwamikagami 13955 wikitext text/x-wiki {{Titel|[[Lättsamma tankar av år 1905]]|Jerome K. Jerome| förra=[[Lättsamma tankar av år 1905. Hur man kan glädjas åt småsaker|Hur man kan glädjas åt småsaker]]| nästa=[[Lättsamma tankar av år 1905. Är de amerikanska äkta männen målade på kyrkfönster?|Är de amerikanska äkta männen målade på kyrkfönster?]]}} == Bör vi säga vad vi anser, eller stå för vad vi säger? == En tokig vän till mig vill ha det till, att vi lever i förställningens tidsålder. Hans argument är att all social samvaro är grundad på förställningen. När en tjänare inträder, för att meddela att herr och fru Tråkmåns väntar i salongen: ”Å, fördömt!” säger mannen. ”Tyst!” säger kvinnan. ”Stäng dörren, Susan. Hur ofta ska jag behöva säga åt dig att aldrig lämna dörren öppen?” Mannen smyger en trappa upp på tårna och låser in sig i sitt arbetsrum. Kvinnan gör något framför en spegel, väntar tills hon känner att hon är tillräckligt härskarinna över sig själv för att inte visa sina känslor, och inträder därefter i salongen med utsträckta händer och uttrycket hos den som välkomnar en ängels besök. Hon beskriver hur förtjust hon är att se herr och fru Tråkmåns — hur snällt det var av dem att komma på besök. Varför tog de inte med sig fler medlemmar av familjen Tråkmåns? Var är den elake Tråkmåns junior? Varför kommer han aldrig på besök numera? Hon är riktigt arg på honom för den sakens skull. Och söta lilla Flossie Tråkmåns? För ung för att gå på visiter? Dumheter. En ”mottagningsdag” är inte värd namnet, om inte alla i familjen Tråkmåns kommer förbi. Makarna Tråkmåns, som hoppats att hon inte skulle vara hemma — som endast kommit på besök därför att handboken i vett och etikett sade dem, att de måste begå en visit åtminstone fyra gånger per säsong, förklarar hur hårt de ansträngt sig för att komma förbi. ”Denna eftermiddag”, deklarerar fru Tråkmåns, ”hade vi bestämt oss för att besöka er. ’John, kära du’, sade jag i morse. ’Jag ska gå och hälsa på kära fru Dysterkvist i eftermiddag, vad som än händer.’” Fru Tråkmåns förklarade, att om så Prinsen av Wales kom på besök, skulle han endast nås av beskedet att han inte kunde komma in. Om han önskade, kunde han återkomma samma kväll, eller någon annan dag. Denna eftermiddag skulle makarna Tråkmåns roa sig på sitt eget sätt, genom att besöka fru Dysterkvist. ”Och hur mår herr Dysterkvist?” vill fru Tråkmåns veta. Fru Dysterkvist förblir stum under några sekunder och spetsar sina ögon. Hon kan höra honom smyga förbi dörren på sin väg nerför trapporna. Hon hör hur ytterdörren försiktigt öppnas och stängs. Hon vaknar åter till liv, liksom ur en dröm. Hon har tänkt på hur Dysterkvist kommer att ångra sig, när han återvänder hem och får reda på vad han har gått miste om. <center>🙝🙟</center> Och det är på det sättet det ligger till, inte bara med tråkmånsar och dysterkvistar, utan även med oss andra, som varken är tråkmånsar eller dysterkvistar. Samhället grundar sig, på alla nivåer, på humbuget att alla mänskor är trevliga; att vi alltid är förtjusta över att träffa alla andra; att alla andra är förtjusta över att träffa oss; att det är så snällt av alla andra att komma på besök; att vi är förtvivlade över att de verkligen måste gå. <center>🙝🙟</center> Vilket skulle vi snarare föredra — att röka klart våra cigarrer, eller att avbryta vår cigarrökning, för att hasta in i salongen för att höra fröken Skrikhals sjunga? Går det ens att ställa den frågan? Vi springer hals över huvud in i salongen. Fröken Skrikhals föredrar personligen att inte behöva sjunga alls; men vi insisterar — vi insisterar verkligen. Fröken Skrikhals går, med tydlig tvekan, med på saken. Vi är mycket noga med att inte se på varandra. Vi sitter med blicken fäst i taket. Fröken Skrikhals avslutar sin sång och reser sig. ”Men, det var ju så kort”, säger vi, så snart vi kan göra oss hörda över applåderna. Är fröken Skrikhals helt säker på att det var hela sången? Eller har hon spelat oss ett spratt, den elaka damen, och lurat oss på en eller annan vers? Fröken Skrikhals försäkrar oss, att det är kompositörens fel. Men hon kan en annan sång. Vid detta besked lyser våra ögon åter upp av glädje. Vi ''kräver'' att få höra mer. <center>🙝🙟</center> Vår värdinnas vin är alltid det mest lysande som vi någonsin smakat. Nej nej, inte ett glas till; det vågar vi inte — läkarens order, han var mycket sträng i den frågan. Vår värds cigarrer! Vi visste inte att det fanns dylika cigarrer i sinnevärlden. Nej nej, vi kan verkligen inte röka en till. Nåja, om han nu kräver det, kanske får vi då stoppa den i fickan? Sanningen är den, att vi inte är vana vid storrökande. Vår värdinnas kaffe! Kan hon inte berätta hemligheten bakom det? Barnet! Vi finner nästan inte ord. Alla andra barn — dem har vi ju sett. Som regel, för att vara uppriktiga, har vi aldrig kunnat upptäcka särskilt mycket ifråga om spädbarn — har alltid hyst den vanliga uppfattningen, att de inte är att lita på. Men detta barn! Vi höll nästan på att fråga dem var de köpt det. Det är exakt ett barn av detta slag som vi själva önskat oss. Lilla Janets recitation: ”Ett besök hos tandläkaren”! Hittills har amatörrecitatörer aldrig fallit oss i smaken. Men detta är ju helt enkelt genialt. Hon borde få gå på teaterskola. Hennes mor förefaller att inte helt godkänna dessa planer. Vi talar varmt för teatern — tänk om scenkonsten skulle berövas en dylik talang. <center>🙝🙟</center> Varje brud är underskön. Varje brud ser charmerande ut i en enkel klänning av — för ytterligare detaljer, vänligen se lokaltidningen. Varje bröllop är ett skäl för hela universum att jubla. Med våra vinglas i händerna, föreställer vi oss det idealliv som ligger framför dem. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt? Hon, hennes moders dotter. (Skål!) Han, ja nåja, vi känner honom ju alla. (Flera skålar.) Och alla ofrivilliga skrattsalvor från en ung man utan hyfsning vid bordets ena ände undertrycks omedelbart. <center>🙝🙟</center> Vi bär mer oss vår förställning till och med in i vår religion. Vi sitter i kyrkan, och med röster som sväller av stolthet, berättar vi för den Allsmäktige, med viss regelbundenhet, att vi är usla maskar — att det inte finns en smula gott i oss. Det slags saker som, antar vi, förväntas av oss; det gör oss ingen skada, utan anses vara nyttigt för oss. Vi låtsas att varje kvinna är god, att varje man är hederlig — till dess att de tvingar oss, emot vår vilja, att lägga märke till att de inte är det. Då blir vi mycket arga på dem, och förklarar för dem att de, eftersom de är syndfulla mänskor, inte är lämpade att beblanda sig med oss perfekta människor. Vår sorg, då vår rika moster avlider, är för stor för att kunna bäras. Likbjudare tjänar förmögenheter på att låta oss på ett otillräckligt sätt visa vår förtvivlan. Vår enda tröst är, att hon har gått till en bättre värld. Alla och envar går till en bättre värld när de har fått ut allt de kan av den jordiska. Vi står runt den öppna graven och övertygar varandra om den saken. Prästen är så säker på detta, att för att spara tid, har man skrivit ut denna formel åt honom, och låtit trycka den i en liten bok. Som barn brukade detta förvåna mig — det faktum att alla kom till Himmelen. När jag betänkte alla de människor som avlidit, föreställde jag mig att stället borde vara överbefolkat. Nästan så jag kände medlidande med Djävulen, eftersom ingen någonsin kom förbi, så att säga. Jag såg honom framför mig i fantasin, en ensam, gammal herreman, sittande vid sin grind dag efter dag, uppammande den sista gnuttan hopp, muttrande för sig själv, att det knappt var värt besväret att hålla öppet. En gammal barnsköterska, för vilken jag en gång yppade mina tankar, var övertygad om att, om jag fortsatte tala på detta sätt, skulle han få tag i mig, åtminstone. Jag måste ha varit en hårdhjärtad yngling. Tanken på hur han skulle hälsa mig välkommen, den enda människan som han träffat på flera år, fascinerade mig till viss grad; en gång i livet skulle någon dalta med mig. <center>🙝🙟</center> Vid varje offentligt möte är huvudtalaren alltid en ”hedersprick”. Om någon marsinnevånare skulle läsa våra tidningar, skulle han övertygas om, att varenda parlamentsledamot var ett jovialiskt, vänligt, varmhjärtat, generöst helgon, med exakt tillräcklig mänsklighet inom sig, för att förhindra att änglarna kroppsligen bar bort honom. Förklarar inte hela åhörarskaran unisont, rörd av en gemensam impuls, honom omvald för tredje gången, och med stentorsstämmor för att vara en ”''jolly good fellow''”? Och ”''so say all of u''s”. Vi har alltid lyssnat med den allra största tillfredsställelse till det lysande tal som vår vän, den föregående talaren, just avlevererat. När man trodde att vi gäspade, avnjöt vi i själva verket hans strålande talekonst med öppen mun. <center>🙝🙟</center> Ju högre någon klättrar på den sociala stegen, desto viktigare blir denna slags förställning. När någonting verkligt sorgligt händer någon högt uppsatt person, så är det knappt att hans underlägsna medmänniskor förmår leva vidare. Med tanke på att jorden något överflödar av personer av vikt, och att antingen det ena eller det andra händer dem, undrar man ibland hur det kommer sig att världen kan fortsätta existera. Det var en gång en högt uppsatt och god herre, som drabbades av sjukdom. Jag läste i min tidning att hela nationen drabbades av sorg. Folk som åt på offentliga restauranger, sänkte, när kyparen meddelade dem nyheten, sina huvuden till bordet och snyftade. Främlingar som möttes på gatorna, kastade sig i varandras armar och grät som småbarn. Jag befann mig vid denna tidpunkt utomlands, men på hemfärd. Jag nästan skämdes över att åka hem. Jag betraktade mig själv i spegeln, och chockerades över vad jag såg.: Bilden av en man som inte haft några bekymmer på flera veckor. Jag upplevde det som att tränga sig på denna sorgtyngda nation med en uppenbarelse såsom min egen, skulle vara att lägga sten på deras börda. Det gick upp för mig, att jag måste vara av en ytlig, egoistisk natur. En av mina teaterpjäser hade varit framgångsrik i Amerika, och jag kunde för mitt liv inte förmå mig att se ut att vara slagen av sorg. Det fanns stunder då, om jag inte var på min vakt, jag kom på mig med att vissla. Om det varit möjligt, skulle jag ha stannat kvar utomlands tills jag drabbad av någon slags olycka som fått mig mer i samma stämning som mina landsmän. Men mina affärer krävde att jag återvände. Den förste man jag talade med i Dovers hamn var en tulltjänsteman. Man skulle kunna ha trott, att sorgen skulle ha gjort honom likgiltig till en sådan bagatell som fyrtioåtta cigarrer. Men tvärtom föreföll han synnerligen belåten, när han fann dem. Han krävde mig på tre shilling och fyra pence, och kluckade av skratt när han fick dem. På järnvägsperrongen i Dover skrattade en liten flicka, när en dam tappade en handväska på en hund; men å andra sidan saknar alltid barn känsla för god ton — eller så hade hon, kanske, inte hört nyheten än. Vad som dock förvånade mig mest, var att i järnvägsvagnen finna en man med respektabelt utseende läsa en skämttidning. Det var sant att han inte skrattade särskilt ofta: Så mycket anständighet visade han dock; men vad hade en medborgare drabbad av sorg nu alls för skäl att läsa en skämttidning? Innan jag vistats en timme i London, hade jag kommit till slutsatsen, att vi engelsmän måste vara ett folkslag i besittning av en underbar slags självkontroll. Dagen innan hade, enligt tidningarna, hela landet varit i allvarlig fara att sörja sig till döds till följd av brustet hjärta. På en enda dag hade hela landet dock tagit sig samman. ”Vi har gråtit hela dagen”, hade de sagt sig, ”vi har gråtit hela natten. Men det verkar inte ha hjälpt speciellt mycket. Låt oss nu åter ta tag i livets börda.” Vissa av dem — det lade jag märke till i hotellets matsal den kvällen — åt med tämligen frisk aptit. <center>🙝🙟</center> Vi förställer oss i de mest allvarliga frågor. I krig är varje lands soldater alltid världens mest modiga. Det andra landets soldater är alltid förrädiska och lömska; det är skälet till att de ibland vinner. Litteraturen i synnerhet är förställningens konstart framför andra. ”Om ni nu alla sätter er ner och lägger era småslantar i min mössa”, säger författaren, ”så kommer jag att låtsas att det i Bayswater bor en ung dam vid namn Angelina, som är den skönaste unga mö som någonsin levat. Och i Notting Hill, låtsas vi, bor en ung man som heter Edwin, som älskar Angelina.” Och så, när det finns tillräckligt med småslantar i mössan, inleder författaren sin berättelse, och låtsas att Angelina tänkte än det ena, och sade än det andra, och att Edwin gjorde alla möjliga slags underbara stordåd. Vi vet att han hittar på vartefter. Vi vet att han hittar på just det han tror att vi vill höra. Han å sin sida måste låtsas att han gör allt detta av inre tvång, på grund av att han är en konstnär. Men vi vet allihop, att skulle vi sluta slänga småslantar i hans mössa, skulle han sluta så snart han bara kunde. Teaterdirektören slår på sin trumma: ”Kom hit! Kom hit!” ropar han, ”vi skall låtsas att fru Johnson är en prinsessa, och att gamle herr Johnson är en pirat. Stig på, stig på och kom i tid!” Så fru Johnson gör entré, under det att hon låtsas vara en prinsessa, i en ranglig historia som vi enas om är ett slott; och gamle herr Johnson, som låtsas vara pirat, skjuts fram på något annat rangligt, som vi med acklamation avgör är oceanen. Fru Johnson låtsas vara förälskad i honom, vilket vi vet inte är fallet. Och Johnson låtsas vara en mycket avskyvärd person; och fru Johnson låtsas fram till klockan elva att hon tror på det. Och vi betalar entré, varierande mellan en skilling till en halv soverign, för att under två timmar få sitta och lyssna på dem. <center>🙝🙟</center> Men, som jag förklarade i inledningen, är min vän en smula tokig. == Fotnoter == <references/> {{Lättsamma tankar av år 1905}} pdbqkmsdpe1iun3gn6jq6tw504qfqgm 0 3522 504335 70491 2022-08-11T05:13:41Z Kwamikagami 13955 wikitext text/x-wiki {{Titel|[[Lättsamma tankar av år 1905]]|Jerome K. Jerome| förra=[[Lättsamma tankar av år 1905. Bör vi säga vad vi anser, eller stå för vad vi säger?|Bör vi säga vad vi anser, eller stå för vad vi säger?]]| nästa=[[Lättsamma tankar av år 1905. Vet unga män allt som är värt att veta?|Vet unga män allt som är värt att veta?]]}} == Är de amerikanska äkta männen målade på kyrkfönster? == Jag är glad över att jag inte är en amerikansk äkta make. Vid första påseendet kan detta framstå som en oartig anmärkning vis à vis den amerikanska äkta makan. Men det är det inte alls, utan helt tvärt däremot. Vi, här i Europa, har gott om tillfällen att bedöma de amerikanska äkta makorna. I Amerika hör man talas om de amerikanska hustrurna, man hör berättelser om de amerikanska hustrurna, man ser dem porträtterade i de illustrerade tidskrifterna. Om man letar under rubriken ”Upplysningar från utlandet”, får man reda på vad de har för sig. Men här i Europa känner vi dem, möter dem ansikte mot ansikte, talar med dem, kurtiserar dem. Detta är anledningen till, att jag skriver, att jag är glad att inte vara en amerikansk äkta make. Om de amerikanska äkta männen endast visste hur trevliga de amerikanska kvinnorna är, skulle de sälja sina företag och komma hit, där de då och då skulle få träffa dem. <center>🙝🙟</center> För flera år sedan, då jag började resa runt i Europa, sade jag mig själv, att livet i Amerika måste kosta en livet. Hur sorgligt var det inte, tänkte jag, att på detta sätt, vart man än kom, stöta på amerikanska änkor i tusental. På en trång bakgata i Dresden, beräknade jag, såg jag fjorton amerikanska mödrar med deras nio och tjugo amerikanska barn, och inte en enda fader ibland dem — inte en enda äkta make bland alla fjorton av dem. Jag föreställde mig fjorton ensamma gravar, spridda över hela Förenta Staterna. Jag såg för mitt inre öga dessa fjorton gravstenarna av prima material, huggna för hand, där dessa fjorton döda och begravda äkta makarnas alla dygder fanns återgivna. Underligt, tänkte jag, mycket underligt. Dessa amerikanska makar måste vara av ett synnerligen bräckligt slag. Det är ett mirakel att deras mödrar ens lyckas framföda dem. De gifter sig med underbara flickor, de flesta av dem; två eller tre söta barn gives dem, och efter detta förefaller det inte längre finnas något bruk för dem, i denna världen i alla fall. Kan ingenting göras för att stärka deras kroppskonstitution? Vore någon slags medicin till någon nytta? Ingen ordinär slags medicin, menar jag, inte av det slaget som endast är till för att få reumatiska gamla herrar att få lust att köpa en ring, utan det slags medicin som påstås, att om man häller tre droppar på en skinksmörgås, så börjar den grymta. Det föreföll mig gripande, att föreställa mig alla dessa amerikanska änkor som lämnar sitt hemland, och kommer över hit i båtlast efter båtlast, för att tillbringa resten av sina usla liv i exil. Blotta tanken på Amerika, föreställde jag mig, hade för alltid blivit dem en plåga. Det land som en gång ''hans'' fötter beträtt! De gamla, välbekanta ställena, som en gång upplystes av ''hans'' leenden! Allting i Amerika skulle för evigt påminna dem om ''honom''. Hållande sina barn vid sina hävande barmar, lämnade de det land, där all glädje i detta livet begravts, sökande en fristad och glömska i Paris, Florens eller Wien. Det slog mig även som mycket vackert, denna ädla fattning med vilken de bar sin sorg, döljande den från likgiltiga främlingar. Vissa änkor gör sådant väsen av saken, går omkring i veckovis och ser dystra och deprimerade ut, och gör inte den minsta ansträngning att se glada ut. Dessa fjorton änkor — jag kände dem personligen, alla fjorton, bodde på samma gata — vilken modig glättighet uppvisade de inte! Vilken god läxa för änkor i allmänhet och europeiska änkor i synnerhet, dessa dystergökar till änkor! Man kunde tillbringa flera dagar i deras sällskap — jag hade upplevt den saken — inledande dagen i ottan med en slädutflykt, och avsluta dagen sent på kvällen med en liten middagsbjudning, följd av en improviserad dans; och aldrig från deras yttre åthävor upptäcka, att de inte roade sig helt och fullt. Från mödrarna vände jag mina beundrande blickar mot barnen. Detta är hemligheten bakom amerikanernas framgång, sade jag mig; detta ädelmodiga mod, detta spartanska förakt för lidande. Se bara på dem! Dessa galanta små män och kvinnor. Vem skulle kunna tro, att de var faderslösa? Jag har sett brittiska barn mer upprörda över att ha förlorat sex pence. <center>🙝🙟</center> När jag talade med en liten flicka en dag, frågade jag henne om hennes fars hälsa. I nästa ögonblick kunde jag ha bitit tungan av mig, när jag påminde mig, att hon inte — att inget amerikanskt barn på gatan — hade någon far. Hon brast inte ut i tårar, som de gör i romanerna. Hon sade: ”Han har det bara bra, tack”, så enkelt, så känslobefriat, helt apropå. ”Det är jag säker på”, svarade jag med värme, ”han har det bra och är så lycklig som han förtjänar att vara, och en dag skall ni åter träffas; där ovan efter.” ”Javisst”, svarade hon, och lyste upp, som det verkade på mig, i sitt vackra, unga ansikte. ”Mamma säger att hon börjar tröttna så smått på dessa enkla ställen. Hon ser mycket fram emot att få träffa honom igen.” Detta rörde mig i djupet av min själ: Den trötta kvinnan, utled av saknad och sorg, såg faktiskt fram emot den fruktade resan, som skulle återförena henne med sin älskade, som nu väntade på henne i en bättre värld. Denna ömsinta, varmhjärtade varelse växte i min aktning. Under alla de månader jag känt henne, träffat henne så gott som dagligen, hade hon inte en enda gång hört minsta klagan undfly hennes läppar, inte en gång hade jag hört henne förbanna sitt öde. Av alla dem som besökt henne i hennes vackra våning, hade inte en enda av dem, så vitt jag kände till, erbjudit henne någon tröst eller medkänsla. Det föreföll mig grymt, opassande. Hennes överlastade hjärta, som inte fann något utlopp för sin innestängda sorg, aldrig mötte ett medkännande öra där hon kunde avlasta sig sin sorg och veklagan; nå, sådant är aldrig nyttigt. Jag bestämde mig för — när nu ingen annan tog sig an saken — att jag skulle erbjuda henne detta medkännande öra. Redan nästa gång jag träffade henne i enrum, tog jag upp ämnet. ”Ni har bott här i Dresden länge nu, eller hur?” frågade jag. ”Omkring fem år”, svarade hon. ”Från och till.” ”Alldeles ensam”, kommenterade jag med en suck, ämnad att inbjuda till förtroenden. ”Nåja, knappast ensam”, rättade hon mig, under det att en smula tålmodig resignation lade värdighet till hennes pikanta ansiktsdrag. ”Ni förstår, jag har ju alltid mina älskade barn omkring mig, under loven.” ”Dessutom”, tillade hon, ”är människorna här verkligt vänliga emot mig; de tillåter mig nästan aldrig att känna mig ensam. Vi ställer till med små fester, vet ni, picknicker och utfärder. Och så är det, naturligtvis operaföreställningar och symfonikonserter, och de subskriberade danstillställningarna. Den käre gamle kungen har hållit en hel det tillställningar denna vinter; och jag måste säga att folket på ambassaden är mycket omtänksamma, vad mig anbelangar. Nej, det vore inte rättvist av mig att klaga över ensamheten, inte nu längre, när jag har lärt känna en hel del människor, så att säga.” ”Men saknar ni inte er make?” frågade jag. Ett moln passerade hennes annars soliga ansikte. ”Å, var snäll och tala inte om honom”, sade hon, ”det gör mig verkligen ledsen att tänka på honom.” ”Hur gick han bort?” frågade jag. Hon gav mig en blick vars känslor jag sent skall glömma. ”Vad menar ni, unge man”, utropade hon, ”försöker ni framföra saken på ett försiktigt sätt till mig? För om så är fallet, hade jag föredragit att ni berättat det rakt på sak. Vad dog han av?” ”Så då lever han fortfarande?” frågade jag, ”jag menar så vitt ni vet?” ”Har aldrig hört ett ord om att han skulle vara död, innan ni tog upp ämnet”, svarade hon. ”Så vitt jag vet lever han och har hälsan.” Jag sade att jag beklagade detta. Jag fortsatte med att förklara, att jag inte menade att jag var ledsen att höra, att han med största sannolikhet levde och hade hälsan. Vad jag menade var, att jag beklagade att jag tagit upp detta smärtsamma ämne. ”Vilket smärtsamma ämne?” ”Er make, menar jag”, svarade jag. ”Men varför kallar ni honom ett ’smärtsamt ämne’?” Jag fick för mig att hon började bli arg på mig. Hon sade det inte rätt ut, men jag förstod det. Men jag måste, på något sätt förklara mig. ”Nå”, svarade jag, ”jag tror mig förstå att ni inte trivdes bra tillsammans, och jag är övertygad om att det måste ha berott helt och hållet på honom.” ”Nej, vet ni vad”, sade hon, ”säg inte ett enda ont ord om min man, eller så skall ni få med mig att göra. En vänligare, mer ömsint karl har aldrig levat.” ”Men varför skiljde ni er i så fall?” frågade jag. Det var oförsynt, det var oförsvarligt. Min ursäkt är att den gåta som omger den amerikanska äkta mannen bekymrat mig i flera månader. Här hade nu av en slump tillgång till gåtans lösning. Rent instinktivt grep jag nu tillfället i flykten. ”Vi har inte skiljt oss”, sade hon. ”Vi kommer aldrig att skilja oss. Snart blir jag ursinnig på er.” Men nu gick det inte att få stopp på mig. ”Om han inte är död, och ni inte är skiljda, var är han då?” krävde jag, med viss hetta, att få veta. ”Var han är?” svarade hon förbluffad. ”Var skulle han vara? Hemma, naturligtvis.” Jag såg mig om i det luxuriöst möblerade rummet, med dess stämning av ombonad komfort och utpräglad lugn och fridfullhet. ”Hurså hemma?” frågade jag. ”Hemma! Naturligtvis i vårt hem, i Detroit.” ”Vad gör han där?” Jag hade vid det här laget gått så upp i frågan, att min röst omedvetet antagit ett auktoritärt tonläge. Förmodligen hypnotiserade detta henne. Eftersom hon besvarade mina frågor som satt hon i vittnesbåset. ”Hur skulle jag kunna veta det? Hur skulle jag kunna säga er, vad han gör just nu? Vad har folk vanligtvis för sig i sina hem?” ”Här är det jag som ställer frågorna, inte ni, madame. Vad gör ni här. Och sanningen, var så vänlig.” Mina ögon var som klistrade vid henne. ”Roar mig. Han tycker om när jag roar mig. Dessutom uppfostrar jag barnen.” ”Ni menar, att de går på internatskola, medan ni flamsar omkring här. Vad är det för fel på det amerikanska undervisningsväsendet? När träffade ni senast er make?” ”Senast? Låt mig tänka efter. Nej, förra julen var jag i Berlin. Det måste ha varit julen innan, tror jag.” ”Om han nu är den älsklige, vänlige karl som ni säger att han är, hur kommer det sig att ni inte har träffat honom på två år?” ”Eftersom, som jag sade er, han befinner sig hemma i Detroit. Hur skulle jag kunna träffa honom, när jag befinner mig här i Dresden och han i Detroit? Ni ställer så dumma frågor. Han har för avsikt att komma hit om somrarna, om han får tid, och så, naturligtvis…” ”Besvara mina frågor, tack. Det har jag redan sagt er. Anser ni, att ni uppfyller era plikter som hustru, när ni roar er i Dresden och Berlin, under det att er make arbetar strängt i Detroit?” ”Han har inget emot att jag bor här. Amerikanska äkta män är anständiga karlar, som trivs när deras fruar har trevligt.” ”Jag frågade er inte om era åsikter om amerikanska äkta män. Jag frågar er om era åsikter om amerikanska hustrur — om er själv. De amerikanska äkta makarna förefaller vara en slags helgon målade på kyrkfönster, och ni amerikanska hustrur drar nytta av dem. Det gör er själva ingen heder och det kan inte pågå för evigt. En dag skall komma, när den amerikanska äkta mannen skall vakna upp och inse att han gör sig själv till åtlöje, och genom sin överdrivna omsorg, sin överdrivna hängivenhet, håller på att förvandla de amerikanska kvinnorna till hjärtlösa, själviska odjur. Hur tror ni att han har det, hemma i Detroit, medan ni och barnen vistas här? Säg mig, är amerikanska äkta män skapade helt i formad snö, med blod utvunnet ur månstrålar, eller består de av samma ämnen som andra människor? Om det senare är fallet, så lyd mitt råd och res hem. Jag antar att det i Amerika finns miljontals hem, där kvinnan fullföljer sin plikt enligt spelets regler. Men det står även helt klart, att tusentals hem i Amerika är blott och bart ekande tomma rum, där mannen vandrar omkring ensam och övergiven, under det att fru och barn är utspridda över Europa. Det är inte passande, det kan aldrig vara rätt och riktigt. Lyd nu en sann väns goda råd. Packa era saker — ni och barnen — och res hem.” Jag lämnade henne. Det började bli sent. Jag kände att det var dags att gå därifrån. Om hon lydde mitt råd eller inte, vet jag inte. Det enda jag vet, är att det fortfarande i Europa finns ett mycket stort antal amerikanska hustrur, som borde lyda samma goda råd. == Fotnoter == <references/> {{Lättsamma tankar av år 1905}} tw19lqxi0w6yc232hv4jgnvu4or6avp 0 3523 504336 70490 2022-08-11T05:13:57Z Kwamikagami 13955 wikitext text/x-wiki {{Titel|[[Lättsamma tankar av år 1905]]|Jerome K. Jerome| förra=[[Lättsamma tankar av år 1905. Är de amerikanska äkta männen målade på kyrkfönster?|Är de amerikanska äkta männen målade på kyrkfönster?]]| nästa=[[Lättsamma tankar av år 1905. Hur charmerande är musik, enligt er uppfattning?|Hur charmerande är musik, enligt er uppfattning?]]}} == Vet unga män allt som är värt att veta? == Det har sagts mig, att amerikanska professorer ”sörjer bristen på idealitet” vid Columbia University — möjligen även vid andra universitet utspridda över hela Förenta Staterna. Om det kan vara till någon tröst för dessa sörjande amerikanska professorer, kan jag försäkra dem, att de inte är ensamma i sin sorg. Jag bor inte långt från Oxford, och åtnjuter förmånen att emellanåt kunna lyssna till engelska universitetsprofessorers jeremiader. Mer än en gång har tyska professorer gjort mig den äran att använda mig som verktyg i syfte att öva upp sin engelska. De har då även uttryckt liknande sorg över bristen på idealitet i bland annat Heidelberg och Bonn. Ungdomar är sig lika över hela världen; de har sina egna ideal; dessa stämmer inte alltid överens med dem hos en universitetsprofessor. Förklaringen är tämligen enkel. Ungdomar är unga och universitetsprofessor, allmänt sett, är i medelåldern. Jag kan hysa medkänsla med den sörjande professorn. Även jag har, i mina dagar, hyst liknande förtvivlan. Jag minns det så väl; det var på min trettonårsdag. Jag minns den oheliga glädjen, med vilken jag betänkte att i framtiden skulle mina olyckliga föräldrar tvingas betala full avgift för mig vid järnvägsresor; det utgjorde ett stort steg emot min mognad till fullvuxen man. Jag befann mig nu i tonåren. Denna eftermiddag kom en av våra släktingar på besök. Hon medförde tre små barn; en flicka på sex år; en vacker, guldlockig sak iförd spetskrage, som kallade sig själv pojke, fem år gammal; och en tredje, ännu mindre varelse, som kan ha varit av manligt eller av kvinnligt kön; jag kunde då inte avgöra saken, och kan inte heller nu ge besked om detta. Denna samling miniatyrmänniskor överantvardades nu i min vård. ”Visa nu att du är stora karlen”, sade mig min ömma moder, ”kom ihåg att du nu är en tonåring. Tag med dem på promenad och roa er; och se till att ingenting händer dem.” Barnens mor gav dem följande instruktioner: De skulle göra som jag sade åt dem, inte förstöra sina kläder, eller komma tillbaka nedsmutsade. Dessa instruktioner föreföll mig, då, tämligen motsägelsefulla. Men jag sade inte emot. Och ut i vildmarken begav vi oss alla fyra. Jag var enda barnet i vår familj. Min egen barndom mindes jag inte längre. För mig, vid tolv års ålder, var en sexårings tankar lika svåra att förstå, som dem hos en tjugoåring, för en fyrtioårig universitetsprofessor. Jag ville leka pirater. Runt hörnet på andra sidan av vägen fanns ett byggarbetsplats. Plankor och bjälkar fanns där till hands. Naturen hade mycket bekvämt förlagt en grund damm i närheten. Det var lördagseftermiddag. Närmaste pub fanns på en miles <ref>1,604 kilometer.</ref> avstånd. Sålunda var vi tillförsäkrade att inte avbrytas av brittiska byggnadsarbetare. Det föll mig in att jag skulle placera mina tre ledsna släktingar på en flotte, stjäla den äldsta flickans sex pence, försätta flotten ur manövrerbart skick och låta den driva utan roder. Detta skulle skaffa mig oskyldigt nöje under åtminstone en halvtimmes tid. De ville inte leka pirater. Vid första anblick av dammen, började den lilla saken som påstod sig vara en pojke att gråta. Den sexåriga damen sade att hon inte tyckte om dammens lukt. Inte ens efter det att jag förklarat leken för dem, blev de mer entusiastiska inför saken. Jag föreslog då att vi skulle leka indianer och vita. De kunde gå och lägga sig i byggnaden som var under uppförande, på en säck kalk. Jag skulle komma krypande genom gräset, tända eld på huset och dansa runt det, under det jag svängde och viftade med min tomahawk, och med grym tillfredsställelse iaktta blekansiktenas frenetiska, men lönlösa ansträngningar att undkomma sitt oblida öde. Det ”slog inte an” — inte ens detta. Den dyrbara saken i spetskrage började åter att gråta. Skapelsen vars kön jag inte kunde utröna gjorde sig inga besvär att argumentera, utan tog till harvärjan; den verkade ha gripits av en alldeles särskild antipati för just detta fält. Den snubblade över en uppstickande bjälke och började gråta även den. Hur bar man sig egentligen åt, för att roa människor av detta slag? Jag bad dem att själva föreslå något vi kunde göra. De ansåg att de skulle kunna tänka sig ”mamma-pappa-barn” — inte vid detta gärde, utan vid något annat. Den äldsta flickan skulle vara mamma. De andra två skulle föreställa hennes barn. De skulle plötsligt ha blivit sjuka. ”Vattenverket”, som jag döpt honom till, skulle hålla sina händer mitt på kroppen och stöna. Hans ansikte lyste upp vid detta förslag. Den obeskrivbara skulle ha tandvärk. Den antog denna roll utan ett ögonblicks tvekan, och satte igång att gasta. Jag skulle vara läkare och titta på deras tungor. Detta var deras uppfattning om den ”ideala” leken. Som jag sade, när jag minns tillbaka på denna eftermiddag, hyser jag medkänsla med universitetsprofessorernas sorg över ungdomens brist på idealitet. Möjligen var ”mamma-pappa-barn” min egen favoritlek vid sex års ålder. När jag nu ser tillbaka på den hög av födelsedagar som jag nu står på, förefaller det mig mycket troligt att så verkligen var fallet. Men ur en tolvårings perspektiv, blev jag sorgsen ända in i själen, vid tanken på att det fanns varelser i denna värld, som i dylika dumheter kunde finna något nöje. Åtta år senare, eftersom hans far inte hade tid, följde jag unge herr ”Vattenverk”, nu en sund, ointressant, klumpig gosse, till en skola i Schweiz. Det var min första tripp till Kontinenten. Jag skulle ha trivts mycket bättre med den, om jag inte haft honom i mitt sällskap. Han ansåg att Paris var en ”tråkig håla”. Han delade inte min beundran för fransyskorna; han till och med tyckte, att de klädde sig fult. ”Varför har de så åtsittande kläder, de kan ju inte ens gå rakt”, var det enda intryck de efterlämnade hos honom. Vi bytte samtalsämne; det var mycket irriterande att lyssna till honom. De vackra varelser, en Junos likar, som vi träffade senare i Tyskland, ansåg han vara för feta. Han skulle vilja se dem springa. Jag ansåg att han helt och hållet saknade själ. <center>🙝🙟</center> Att förvänta sig att en pojke skall älska bildning och kultur, är som att förvänta sig att han skall föredra gamla fina årgångsviner framför krusbärsdricka. Kultur är för de flesta en tillägnad njutning. För egen del, håller jag fullkomligt med universitetsprofessorn. Jag anser att kunskap, sökande efter iakttagelser som leder till reflektion vara det nyttigaste bagage en resenär på livets stigar kan medföra. Jag skulle vilja, att jag besatt mer av denna vara. Att kunna njuta av en tavla är av större värde, än att ha råd att köpa den. Allt vad universitetsprofessorn kan uppbåda, till båtnad för idealismen, är jag beredd att understödja. Men å andra sidan är jag nu — låt oss säga — trettionio år gammal. Vid fjorton var min uppriktiga åsikt den, att han talade ”smörja”. Jag betraktade denne gamle hedersman — en äldre herre, med glasögon och smalt bröst, som bodde längre upp på vår gata. Han verkade inte ha så mycket roligt, minsann. Hans liv var inte mitt ideal. Han berättade, att ett eller annat skrivits på ett språk som kallade grekiska, som jag skulle uppskatta att läsa, men jag hade ännu inte läst alla Kapten Marryatböckerna. Det fanns berättelser av Sir Walter Scott och ”Jack Harkaways skoldagar”! Jag tyckte att grekerna kunde få vänta lite. Det fanns en kuf vid namn Aristofanes, som hade skrivit komedier, satirer över de politiska institutionerna i ett land som försvunnit för tvåtusen år sedan. Jag erkänner, utan att skämmas, att pantomimen vid Drury Lane och Barnums cirkus utgjorde större lockelser på mig vid denna tid. Men eftersom jag ville ge den gamle mannen en chans, gav jag mig på översättningarna. Vissa av dessa gamla typer var inte så dåliga som jag hade föreställt mig dem. En man vid namn Homeros hade skrivit en del verkligt intressanta saker. Här och var, var han kanske en smula långrandig, men, när man såg till helheten, fanns det en del ”fart” i hans berättelser. Det fanns en annan — Ovidius hette han. Han kunde verkligen berätta historier, han. Han hade fantasi. Han var nästan lika bra som ”Robinson Crusoe”. Jag trodde att det skulle vara trevligt för min professor, om jag berättade för honom, att jag läste dessa, hans favoritförfattare. ”Läser du dem”, utropade han, ”men du behärskar ju varken grekiska eller latin?” ”Men jag talar engelska”, svarade jag; ”de har alla blivit översatta till engelska. Det berättade ni aldrig för mig!” Det föreföll nu inte vara samma sak. Det fanns små nyanser ifråga om språket, som med nödvändighet försvann i till och med den bästa översättning. Dessa små nyanser kunde jag endast tillgodogöra mig genom att ägna de följande sju eller åtta åren av mitt liv åt att studera grekiska och latin. Det kommer att göra universitetsprofessorn ont att höra det, men tillgodogörandet av dessa små nyanserna ifråga om språket föreföll mig inte — var vänliga och kom ihåg att jag endast var fjorton år vid detta tillfälle — vara värda vare sig denna tid eller allt besvär. <center>🙝🙟</center> Pojkar är materiellt lagda — vilket den sörjande amerikanska professorn har upptäckt. Jag ville inte bli en idealist som bodde på en bakgata. Jag ville bo i det största huset vid den bästa gatan i hela staden. Jag ville rida på hästar, bära pälsrockar, och ha tillgång till så mycket mat och dryck jag någonsin kunde önska mig. Jag ville gifta mig med den skönaste kvinnan i hela världen, se mitt namn i tidningarna, och veta att envar avundades mig. Sörj över denna sak, min käre herr professor, om ni så önskar — men det är detta som är meningen med mänsklig ungdom; och så länge den mänskliga naturen förblir sådan den nu en gång är, kommer detta att fortsätta. Det är ett materialistiskt ideal — ett smutsigt ideal. Kanske är det som det är med nödvändighet. Kanske skulle utvecklingen i världen aldrig gå framåt, om de unga männen började tänka efter alltför tidigt. De vill bli rika, så därför kastar de sig frenetiskt ut i kampen. De bygger upp städer, bygger järnvägarna, hugger ner skogarna, gräver fram malmen ur gruvorna. En dag kommer, när det går upp för dem, att jakten efter rikedom är en tråkig sysselsättning — att det endast finns en sak som är mer tröttsam än att vara miljonär, och det är att försöka bli miljonär. Men, under tiden, har världen fått en hel del arbete uträttat. Den amerikanske professorn fruktar, att utvecklingen inom konstens område i Amerika lämnar mycket i övrigt att önska. Jag fruktar, att utvecklingen inom konstens område i de flesta länder lämnar mycket i övrigt att önska. Varför förlade annars redan de gamla atenarna sina dramaföreställningar emellan brottnings- och boxningsmatcher? Sofokles och Euripides pjäser var ”utfyllnad”. Huvudnumren på programmet var tävlingar och kapplöpningar. Dessutom är Amerika fortfarande en ung nation. Den är upptagen med att ”slå sig fram här i världen”. Ändå finns det tecken på, att det unga Amerika börjar närma sig sin trettionioårsålder. Det börjar finna lite tid och lite pengar att avvara för konsten. Man kan nästan höra Herr Amerika — inte fullt så ung som han en gång var — säga till Fru Europa, när han träder in genom butiksdörren: ”Tjaha frun, här är jag nu, och kanske blir ni glad över att höra, att jag har lite pengar att spendera. Javisst, frun, jag har fixat till ett och annat på andra sidan vattnet; vi kommer inte att svälta. Så nu, damen, kan ni och jag ha ett litet samtal om all den däringa konsten som jag hört så mycket talas om. Låt oss ta en titt på den, frun, plocka fram den bara, och var inte rädd att säga vad den kostar.” Jag är böjd att tro att Fru Europa inte blyges att sätta ett tillräckligt högt pris på den konst hon sålt till Uncle Sam. Jag är rädd att Fru Europa har, ibland, ”skörtat upp” Uncle Sam. Jag talade med en viss konsthandlare en eftermiddag, det är nu flera år sedan, på ”the Uwantit Club” <ref>Oöversättbar ordlek: Uwantit = You Want It = ungefär ”Du vill ha det”</ref>. ”Vad är nästa stora artikel?” frågade jag honom under vår konversation. ”Några thmåthaker av Hoppner, helt thäkert”, svarade han mig i förtroende. ”Hoppner”, mumlade jag, ”jag tror nog att jag har hört talas om honom.” ”Javiththt; han kommer thnart i ropet, under de närmathe arton månaderna eller thå. The bara till, att ni inte tröttnar på honom, det är allt”, skrattade han. ”Men”, fortsatte han tankfullt, ”Reynolth är överthpelad. Inte mycket att göra åt Gainthborough, heller. Att thpekulera i dem numera, är som att driva ett pothtkontor. Men Hoppner är på uppgång.” ”Ni kanske har köpt upp Hoppners arbeten billigt”, antydde jag. ”Othth två emellan”, svarade han, ”javiththt, jag tror att jag äger allihop. Kanthke finnth det en och annan, men jag tror inte att jag har miththat thå många av dem.” ”Ni kommer att kunna sälja dem för mer än ni gav för dem”, föreslog jag. ”Ni är en thmart man”, svarade han och betraktade mig med beundran. ”Det är inte mycket thom undgår er, inte.” ”Hur bär ni er åt?” frågade jag honom. Vid vissa tidpunkter på dagen var han mycket hemlighetsfull. ”Här har vi alltså nu denne Hoppner. Jag antar att ni köpt hans tavlor för i genomsnitt hundra pund per styck, och att de flesta ägare var tämligen nöjda med att få så mycket. Mycket få människor utanför konstskolorna har någonsin hört talas om honom. Jag slår vad om att just nu finns det inte en enda konstkritiker som ens kan stava till hans namn, utan att slå upp det i ett lexikon. Om arton månader kommer ni att sälja hans tavlor för allt från ett tusen till tio tusen pund. Hur går det till?” ”På thamma thätt thom allt annat som thkötth på rätt thätt”, blev hans svar. ”Genom hederligt arbete.” Han drog sin stol närmare min egen. ”Jag får tag på en tjomme — en tjomme av er egen thort — han thkriver en artikel om Hoppner. Jag får tag på en annan, som skriver en replik. Innan jag är klar, kommer det att ha thkrivitth hundratals artiklar om Hoppner — hanth liv, hans kamp under ungdomthåren, anekdoter ur hanth liv. Därefter kommer tavla av Hoppner att thäljath på offentliga auktioner för tuthen guineath.” ”Men, hur kan ni vara säker på att den kommer att säljas för tusen guineas?” avbröt jag honom. ”Efterthom jag känner mannen thom kommer att köpa den.” Han blinkade åt mig, och jag förstod vad han menade. ”En fjorton dagar thenare, kommer ett halvduththin att erbjudath till förthäljning, och under mellantiden kommer pritherna att ha thigit.” ”Och efter det?” sade jag. ”Efter det”, svarade han och reste sig, ”kommer den amerikanthka miljonären! Han kommer att thtå och vänta på gallerietth tröskel på att vi thka öppna dörrarna.” ”Om jag nu, av en händelse, skulle komma över en Hoppner?” sade jag och skrattade, under det att jag förberedde mig på att gå därifrån. ”Behåll den då inte alltför länge, det är hela thaken”, var hans råd till mig. == Fotnoter == <references/> {{Lättsamma tankar av år 1905}} t34hb2w5fn11plcn7d8fp3j0oizamyr 0 3524 504337 140892 2022-08-11T05:14:22Z Kwamikagami 13955 wikitext text/x-wiki {{Titel|[[Lättsamma tankar av år 1905]]|Jerome K. Jerome| förra=[[Lättsamma tankar av år 1905. Vet unga män allt som är värt att veta?|Vet unga män allt som är värt att veta?]]| nästa=[[Lättsamma tankar av år 1905. Den vite mannens börda! Måste den vara så tung?|Den vite mannens börda! Måste den vara så tung?]]}} == Hur charmerande är musik, enligt er uppfattning? == Salig herr Wagner hävdade, att de stora operorna — musikaliska dramer, som han kallade dem — innehöll alla andra konstformer, och därför gjorde dem överflödiga. De innehåller musik i alla dess former, så långt håller jag med salig herr Wagner. Det finns stunder, det erkänner jag, när min lidelse för musik möjligen skulle chockera salig herr Wagner — stunder när jag inte känner mig kapabel att följa tre parallella musikaliska teman på en och samma gång. ”Hör”, viskar Wagnerentusiasten till mig, ”kornetten håller nu Brunhildamotivet.” Det förefaller då för mig, i mitt tillstånd av obildning, som om kornettisten hade händerna fulla av mer än han klarade av. ”Andrafiolerna”, fortsätter wagnerentusiasten, ”bär på Wotans tema.” Att de bär sig åt behöver inte påpekas: Svetten strömmar nerför musikernas ansikten. ”Mässingsblåsarna”, förklarar min vän — hans avsikt är att odla mitt musiköra — ”ackompanjerar sångarna.” Jag skulle ha sagt att de överröstar dem. Det finns tillfällen, då jag kan pladdra om Wagner med de främsta bland konnässörerna. Vi har alla våra ljusa stunder. Skillnaden mellan de verkliga finsmakarna och oss vardagliga typer, vi som arbetar för brödfödan, är densamma som mellan, låt oss säga en örn och en vanlig höna i hönsgården. Jag är hönan. Jag har vingar. Det förekommer extatiska ögonblick, då jag önskar att skudda jordens smuts av mina fötter och segla iväg upp i konstens högre sfärer. Jag kan flyga en smula, men min kropp är tung, och jag kan endast ta mig upp på staketet. Efter en stund finner jag det ensamt uppe på staketet, och då hoppar jag tillbaka till mina medhönor. Att lyssna till Wagner, under sådana, tillfälliga filisteiska ögonblick, gör att mitt sinne för rent spel upprörs. En ensam och övergiven kvinna står på scenen och försöker göra sin stämma hörd. Hon tvingas göra detta för att tjäna ihop till sin försörjning; kanske har hon en invalidiserad mor och yngre bröder och systrar, som är beroende av hennes inkomster. Etthundrafyrtio män, alla beväpnade med kraftfulla musikinstrument, under effektiv ledning och de flesta av dem förefaller välfödda, förenar sig i målsättningen att göra varje ton denna stackars kvinna frambringar omöjlig att höra över deras eget dånande. Jag ser hur hon står där, öppnar och stänger munnen och blir allt rödare i ansiktet. Hon sjunger, det råder det inget tvivel om; man skulle höra vad, om bara dessa etthundrafyrtio karlar lade av för bara en minut. Hon gör en mäktig, enastående ansträngning; över pukornas bultande, trumpeternas brölande, stråkarnas gnisslande, hör man en sista förtvivlad ton från henne. Hon har segrat, men segern har stått henne dyrt. Hon sjunker ihop, avsvimmad på scenen och bärs bort av vaktmästarna. Min ridderliga indignation har fått det svårt för mig att sitta kvar på min plats och bara iaktta den ojämna kampen. Av instinkt ville jag hoppa över barriären, kasta den flintskallige befälhavaren över hennes fiendeskaror ur hans pulpet, och ge mig på trombonisten eller klarinettisten — vilkendera av dem som jag snabbast fått tag i. ”Ni fega uslingar”, skulle jag ha velat skrika, ”skäms ni inte! Etthundrafyrtio av er emot en ensam varelse, och det en fortfarande vacker och, jämförelsevis, ung dam. Håll klaffen ett tag, va! Ge den stackars flickan en chans.” En dam i min bekantskapskrets säger, att sitta igenom en wagneropera förefaller henne som att lyssna på en sångare, som ackompanjeras av fyra orkestrar som alla spelar olika stycken på samma gång. Som jag sade, finns det stunder när Wagner bär mig med sig, när jag njuter av stormen och fläkten i hans medryckande harmonier. Men, o ve! Det finns dessa andra stunder — i synnerhet efter en bättre måltid — när min håg ställs till något som absolut påminner om en melodi. Men det finns ju andra kompositörer av operor än Wagner. Jag håller med salig herr Wagner, att, när det gäller musik, kan operor verkligen ge oss mer av den varan än vi behöver. <center>🙝🙟</center> Men Wagner hävdade även, att operan kan förse oss med skådespeleri, och där är jag böjd att hysa en avvikande mening. Wagner ansåg, att skådespelar- och sångarkonsten skulle kunna förenas. Jag har sett de artister som den store mannen själv lärt upp. Vad deras sångkonst anbelangar, lämnade de inget i övrigt att önska, men när det gäller skådespeleriet inom operans område, har ingen ännu lyckats imponera på mig. Wagner lyckades aldrig undkomma konventionerna inom operakonsten, och ingen kommer någonsin att göra detta. När förste älskaren träffar sin käresta, ställer han henne i ett hörn och, med ryggen vänd emot henne, kommer han fram till ljusrampen och berättar för publiken hur mycket han avgudar henne. När han är klar, drar han sig, i sin tur tillbaka in i ett hörn, och hon kommer fram och säger till publiken, att hon är fullkomligt tokig i honom. Helt överlycklig över att få höra, att hon verkligen tycker om honom, kommer han fram från höger, och säger att detta är det lyckligaste ögonblicket i hans liv; och hon står till vänster om honom, på tolv fots <ref>3,65 meter.</ref> avstånd, i den sinnesstämningen, att allt detta är alltför bra för att vara för evigt. De går ut tillsammans, sida vid sida, Om det förekommer något slags kurtiserande överhuvudtaget, sker detta, som jag har förstått termen, ”bakom kulisserna”. Detta är inte vad jag menar med skådespeleri. Men jag kan inte förstå hur man skall kunna ersätta det hela med någonting mer naturligt. När man sjunger för full hals, vill man inte ha en tung kvinna hängande kring halsen. När man dödar någon och gal som en tupp på en och samma gång, vill man inte att den andra skall strutta runt och försöka försvara sig. Man vill att han skall visa en smula tålamod och vänta på anfallet på överenskommen plats, tills man är klar med att berätta för honom, eller snarare publiken, hur mycket man avskyr och föraktar honom. När rätta ögonblicket är inne, och om han befinner sig där man förväntat sig att finna honom, under det att man tänker på sitt höga C, slår man lätt till honom på axeln med svärdet, och därpå kan han få dö under det att han sjunger sin alldeles egna sång. Om man blivit allvarligt skadad i strid, eller i någon annan slags råkurr, och tvingas sjunga en lång aria innan man slutligen avlider, vill man inte behöva fundera på hur en man skulle bete sig i verkligheten, om han visste med sig att han endast hade ett par minuter kvar i livet och var ledsen över den saken. Risken är stor, att han inte skulle bry sig om att sjunga alls. Kvinnan som verkligen höll av honom, skulle inte uppmuntra honom att sjunga. Hon skulle nog föredra att han höll tyst, under det att hon flyttade sig närmare, ifall det fanns något hon kunde göra för honom. Om en folkhop kom störtande uppför trapporna, törstande efter ens blod, skulle man inte vilja förbli stående med utsträckta armar, gott och väl arton fot <ref>5,48 meter.</ref> från dörren, under det att man omständligt redogör för de händelser, som lett till detta upplopp. Om man hade för avsikt att agera naturligt, skulle man hålla emot dörren för allt man var värd, samt skrika åt någon att skaffa fram en byrå eller en sängram, eller något liknande, som gick att använda till att barrikadera dörren med. Om man vore en kung, och höll en fest, skulle man inte vilja att ens gäster placerade en i ett hörn och lämnade en där, utan någon annan än drottningen att tala med, under det att de, med ryggarna åt en, satte igång att utföra en lång och komplicerad dans för egen del. Man skulle vilja delta i den; man skulle vilja låta dem få reda på vem som var kungen. Inom skådespelarkonsten är alla dessa småsaker något att ta i beaktande. Inom operan, offras allt för de musikaliska nödvändigheterna. Jag har sett unga, entusiastiska operasångare, som trodde att han eller hon kunde agera och sjunga på samma gång. De erfarna konstutövarna intar mitten av scenen och uppbådar sina resurser. Om han antas vara upprörd över att någon mördat hans moder, eller glad över att få bege sig ut i strid mot sitt lands fiender, som endast väntar på att han skall sluta sjunga, så de kan anfalla staden, överlämnar han åt kompositören att reda ut. <center>🙝🙟</center> Det var även herr Wagners tanke, att kulisserna skulle få operabesökarna likgiltiga inför bildkonsten. Slottet uppe på sin klippa, tillgänglig enbart genom ballonguppstigningar, i vilket vartenda fönster tänds samtidigt och ögonblickligen, en minut efter solnedgången, under det att fullmånen rusar över himlen med en fart hos en snabb komet — det underbara havet, som plötsligt öppnar sig och sväljer fartyget — dessa snöklädda berg, över vilka hjältens skugga passerar, som ett hotande moln — det vackra gamla slottet, som skakar i vinden — vilket behov skulle framtidens operabesökare ha av en Turner eller en Corot, när man, från priser från en shilling och uppåt, kan se ett dussin målningar som de jag nämnde, rullas upp och rullas ihop framför ens ögon, varenda kväll? <center>🙝🙟</center> Men kanske var hans allra djärvaste hopp ändå, drömmen herr Wagner hyste, den att hans operasångare och korister i grupper, till slut skulle tillfredställa publikens behov av högklassig skulpturkonst. Jag är inte helt säker på att publiken i allmänhet alls bryr sig om skulpturkonst. Jag vet inte om tanken någonsin slagit anarkisterna, men om jag ansvarade för att organisera hemliga kommittémöten i skumma syften, skulle jag kalla mina kamrater till möten i den delen av ortens museum som ägnas åt skulpturer. Jag kan inte tänka mig något annat ställe, där vi skulle vara så befriade från snokande ögon och tjuvlyssnande öron. Ett litet urval människor uppskattar dock skulpturer; men dessa människor skulle inte, är jag böjd att tro, nöja sig med att få utlopp för sin passion, genom att betrakta operasångarna i deras olika, underliga kostymeringar. Och även om tenoren alltid tillfredsställde ens idealbild av Apollon, och sopranen alltid var så sylfidisk som hon beskrivs i librettot, även i dessa fall skulle jag betvivla att den genomsnittliga operakören skalle anses av konnässören som en billigt och angenäm ersättning för en fresk från Elginfriserna. Det som främst fordras av operakören är erfarenhet. Körmästaren har ingen användning för snutfagra ungtuppar. Han begär nyktra, hederliga, skickliga damer och herrar, med musikkunskaper. Vad jag framförallt beundrar hos kören, är dess enhetlighet. Hela byn klär sig på exakt samma sätt. I vanliga, världsliga byar förekommer rivalitet, vilket leder till osämja och avundsjuka. En dam kommer plötsligt, på låt oss säga en bankhelgdag, ut i byn klädd i klädsamma blå kläder, som får hjärtat att smälta hos alla karlar. Nästa helg klär sig hennes rival i en grön hatt. I byarna i operans värld måste det vara så, att flickorna samlas i förväg för att arrangera saker och ting. Troligen sammankallas ett byråd. ”Den käre grevens bröllop”, anmäler ordförandekvinnan, ”har, vilket säkert kommer att glädja er alla, fastställts till den fjortonde, klockan elva om förmiddagen. Hela byn kommer att församlas, klockan halv elva, för att invänta bröllopskortegens från kyrkan återkomst, och erbjuda brudparet sin välgångsönskan. Gifta damer kommer, självklart, att eskorteras av sina makar. Ogifta damer måste var och en åtföljas av en manlig kavaljer, så nära sig själva ifråga om längd som möjligt. Lyckligtvis är antalet manliga invånare i byn exakt detsamma som antalet kvinnliga, så ingenting behöver störa denna vackra tavla. Barnen kommer att ställas upp i sin egen lilla grupp, där de skall stå och utgöra ett pittoreskt inslag. Det har ansetts tillrådligt”, fortsätter ordförandekvinnan, ”att byns invånare möter den käre greven och hans brud vid en punkt inte alltför långt ifrån byns värdshus. Damernas kostym skall bestå av en kort, skär kjol, som slutar vid knäna, ornamenterad med blomstergirlander; ovanför denna en bolero i ljuslila siden utan ärmar och djup urringning. Skorna skall vara av gul satin och ni skall ha hudfärgade strumpor. Damerna som står främst skall bära ett pärlhalsband, samt ett och ett enkelt smaragdsmycke i håret. Tack och lov har vi alla råd med det, och förutsatt att det råder uppehållsväder och inget oförutsett inträffar — han är inte vad jag skulle säga en lyckosam person, vår greve, och det är alltid bäst att förbereda sig på alla möjligheter — nåja, tror jag att vi kan se fram emot en mycket trevlig dag.” <center>🙝🙟</center> Det låter sig inte göras, herr Wagner, tro mig. Man kan inte ersätta alla de andra konstformerna med musikdramat. Vad den kloke kompositörens mål borde vara, att under det att vi åhör hans musik, få oss att glömma alla återstående konstnärliga hänsyn. == Fotnoter == <references/> {{Lättsamma tankar av år 1905}} 5awfvtif8jrb746cfys47hr6hbpi7ew 0 3525 504338 70478 2022-08-11T05:14:50Z Kwamikagami 13955 wikitext text/x-wiki {{Titel|[[Lättsamma tankar av år 1905]]|Jerome K. Jerome| förra=[[Lättsamma tankar av år 1905. Hur charmerande är musik, enligt er uppfattning?|Hur charmerande är musik, enligt er uppfattning?]]| nästa=[[Lättsamma tankar av år 1905. Varför gifte han sig inte med den där flickan?|Varför gifte han sig inte med den där flickan?]]}} == Den vite mannens börda! Måste den vara så tung? == Det är en förtjusande promenad, en solig sommarmorgon, från den Haag till Huis ten Bosch, ”det lilla huset i skogen”, byggt för prinsessan Amalia, änka efter Stadtholter Frederick Henry, under vilken Holland slutligen andslapp sina fienders förtryck, och inträdde i frihetens förlovade land. När man lämnar de tysta gatorna och de träplanksinklädda kanalerna, med sina framsniglande pråmar, passerar man en trevlig park, där de sammetsögda rådjuren samlas runt en, sårade och ilskna om man ingenting har med sig i fickorna — inte så mycket som en sockerbit ens — åt dem. Det är inte så att de är giriga — det är bristen på uppmärksamhet som sårar dem. ”Jag trodde att han var en gentleman”, verkar de säga sinsemellan, när man kikar över axeln, ”han verkade vara en gentleman.” Deras milda ögon förföljer en i tankarna; nästa gång glömmer man inte. Parken övergår i skogen; man går längs slingrande stigar, tills man når den välvårdade trädgården, omgärdad av en vallgrav, i vars mitt står den vackra, gammalmodiga villan, vilken för den enkle holländaren framstår som ett palats. Vaktmästaren, en gammal soldat, bugar sig djupt för en och presenterar en för sin hustru — en ståtlig, vithårig dam, som kan tala lite på de flesta språk, så länge det handlar om allt inne i och i närheten av detta lilla palä i skogen. Om sådant som finns därute — bortom skogen — sträcker sig inte hennes konversationskonst: Uppenbarligen intresserar sådana saker henne icke. Hon leder en till det Kinesiska rummet: solen strålar genom fönstren, och lyser på de underbara, gyllene drakarna, som står fram i stolt relief från det polerade lackarbetet, som framhäver ytterligare av ljuset och skuggan de delikata sidenbroderierna, vilka av smala händer vävts med oändliga ansträngningar. Väggarna är tapetserade med rispapper, föreställande de konventionella scenerna från vardagslivet i Kina. Ens tankar börjar vandra. Dessa groteska figurer, dessa karikatyrer av mänskligheten! Komiska varelser, i sanning, dessa kinamän, civilisationens pantalonger. Hur nyttiga har de inte varit för oss, till våra farser och komiska operor! Dessa gulhyade småbarn, i sina vida särkar, som levde för tusentals år sedan, som nu har ingått i denna underliga, andra barndom. Men är de på utdöende — eller börjar nationens liv vakna upp på nytt, som efter sömn? Är de verkligen så lustiga och harmlösa som de utmålar sig? Och om inte? <center>🙝🙟</center> Antag att friskt blod skulle börja strömma genom dessa trehundra tusen miljoner människor? Vi trodde att de var synnerligen besegrade; vi trodde att tiden var inne för att skära upp och fördela deras land, och att den enda faran var att vi skulle börja gräla över slaktkroppen inom våra egna led. <center>🙝🙟</center> Antag att fabeln om skogshuggaren och björnen visar sig stämma? Skogshuggaren fann björnen liggande ute i skogen. Till att börja med var han förskräckt, men björnen fortsatte att ligga anmärkningsvärt stilla. Så skogsmannen smög sig närmare och vågade sig på att ge björnen en spark — mycket försiktigt, beredd att springa sin väg, om det blev nödvändigt. Men björnen var verkligen död! Och vissa delar av björnen går att äta, och björnskinn är mycket användbara för fattigt skogsfolk under kalla vinternätter. Så skogsmannen tog fram sin kniv och skulle just inleda de nödvändiga åtgärderna. Men björnen var inte död. Om kineserna inte är döda? Om slaktprocessen endast har tjänat till att väcka dem? Vi skall snart få reda på sanningen. Från det Kinesiska rummet för den vithåriga damen oss till det Japanska rumet. Hade den fagra prinsessan Amalia några vaga, förebådande tankar om framtiden i sitt sinne, när hon planerade dessa två rum i fil? De japanska dekorationerna är än mer groteska, dess former mindre glatt komiska än dem hos deras kusiner, kineserna. Dessa monstruösa, missbildade brottare, dessa tålmodiga gudar med sina outgrundliga ögon! Fanns de alltid där, eller är det endast i ljuset av samtida händelser, som man läser in i dem fantastiska planer hos konstnären, som för länge sedan i porten till sitt pappershus, innebörder som fram till nu har undgått oss? Men huvudattraktionen i Huis ten Bosch, är den storslagna Brandgula salongen, upplyst av en kupol, femtio fot <ref>15,24 meter.</ref> över golvet och vars väggar fyllts med bilder, huvudsakligen i en underbara Jordaenskolan — ”Lasternas övervinnande”, ”Tiden övervinner skvallret” — till största delen allegoriska, prisande alla dygder, prisande upplysning och framsteg. Passande nog hölls, i ett rum dekorerat på detta sätt, den berömda fredskongress, som avslutade det förra århundradet. Man kan knappast undgå att le, när man betänker den högtidliga församlingen av höga herrar, som här församlades för att förkunna fredens utbrytande. Det var på hösten samma år, som Europa beslutade sig för att dela upp Kina, som soldater fick order av de kristna monarkerna att anlägga massakrer emot män, kvinnor och barn, med tanken att i den hedniska kinamannen inpränta den vite mannens överlägsna civilisation. Boerkriget följde nästan omedelbart därpå. Sedan dess har den vite mannen varit tämligen upptagen över hela världen med sina ”expeditioner” och sina ”missioner”. Världen blir utan tvivel alltmer raffinerad genom dem. Vi tycker illa om fula ord. Till och inbrottstjuven föredrar att glatt tala om ”det lilla uppdrag” som han har på gång. Man skulle tro att han fått arbete i staten. Det skulle inte förvåna mig att få reda på att han ber en bön innan han skrider till verket, och telegraferar hem till sin oroliga hustru följande morgon att hans arbetsinsats krönts med framgång. Fram till den avlägsna dag då alla människor förenats i det Världsomspännande Brödraskapet, kommer krigen att fortsätta. Ärenden som anses som oviktiga för bägge parter kommer — under mäktiga trumpeters dån — att tas upp till förhandlingar. Jag talade om en berömd finansman för ett tag sedan, med en man som varit hans sekreterare. Bland andra anekdoter, berättade han för mig om ett visst avtal, över vilket en tvist hade uppstått. Den berömda finansmannen tog avtalet i sina händer och gjorde några snabba beräkningar. ”Låt det vara”, fastställde ha, ”det gäller ju bara tusen pund. Man kan lika gärna vara hederlig i detta fall.” Över en eller annan död fiskare, över gränser genom ofruktbara bergskedjor, kommer vi att förhandla och känna oss dygdiga. Över guldgruvor och god åkerjord, uppblandad med lite tal om ära för att förläna tillställningen en anstrykning av anständighet, kommer vi att fortsätta att strida som fordomdags. Krig är således ofrånkomligt, kommer mänskligheten att jubla över att genom denna strålande tes, så enkel när man får den förklarad för sig, blir kriget i framtiden att anses lika tillfredsställande för både segrare och de besegrade. <center>🙝🙟</center> Under valår, som en slagfärdig skribent påpekat, förekommer inga förluster — endast segrar och moraliska segrar. Tanken verkar ha slagit rot. Krigen i framtiden kommer uppenbarligen att verkställas på grundval av samma slags överenskommelser. Det var en gång, i ett land långt borta, en viss general som telegraferade hem till sin regering, för att fienden inte uppvisat någon som helst lust att hindra hans reträtt. Hela landet jublade. ”De försökte ju inte ens att stoppa honom”, sade medborgare som träffade varandra på gatorna. ”Å, de hade fått nog. Jag slår vad om att de endast är alltför glada över att han gav sig av. De säger att han sprang flera miles utan att få minsta skymt av fienden.” Fiendens general, å sin sida, skrev även han hem och gratulerade sin regering. På detta sätt kan bägge parter glädja sig över ett och samma slag. Förnöjsamhet är glädjens stora hemlighet. Allting ordnar sig till det bästa, om man bara ser saken an på rätt sätt. Det kommer att bli framtidens paroll. Framtidens generaler kommer att telegrafera till huvudkvarteret, att han är glad att kunna informera Hans Majestät, att fienden, efter att ha slagit ner allt motstånd, har lyckats med att gå över gränsen och nu är på marsch mot Hans Majestäts huvudstad. ”Han går i fällan”, kommer han att lägga till, ”och det så snabbt han bara kan. Med nuvarande framryckningstakt, hyser jag gott hopp att han skall vara framme den tionde.” Om mindre dåraktigt lagda, civila personer, undrar vari anledningen till glädjen ligger, kommer militären inte att nedlåta sig till att avge någon förklaring. Fienden luras allt längre från sin hemmabas. Den besegrade generalen — som i själva verket inte är besegrad, endast mycket skicklig, och som förefaller retirera, retirerar i själva verket inte alls. Tvärtom springer han ju hemåt — och tar, som förklaringen lyder, fienden med sig. Om jag minns rätt — det är länge sedan jag senast lekte denna lek — finns det en sällskapslek som kallas ”Puss i hörnet”. Man pekar på en annan deltagare med sitt finger och ropar ”Puss, puss!”. Därefter måste han lämna sin stol — sin ”hemmabas” som militärerna uttrycker det — och försöka nå fram till en, utan att något drabbar honom. Krigen kommer i framtiden att likna Puss i hörnet, men i större skala. Man lurar iväg fienden från hans bas. Om allt går väl — om han inte upptäcker den fälla som gillrats för honom — kommer han, innan han vet vad som skett, att finna sig själv i ens våld. Det är slutet på leken. Man tar då reda på vad det är han verkligen vill. Förutsatt att det är något rimligt, och man råkar ha det till hands, ger man det till honom. Han återvänder hem galande, och den egna sidan, skrattar när man betänker på hur listigt man lyckats lura iväg honom från hans hemmabas. Men allting har en ljus sida. Den officer som beordrats försvara en fästning, kommer att träffa den officer som har erövrat den och skaka hand med honom mitt ibland ruinerna. ”Så där är ni till sist!” kommer han att säga. ”Varför kom ni inte tidigare? Vi har väntat på er.” Och han kommer att skicka iväg kurirer, lyckönskande sin chef över att man lyckats bli av med den där fästningen, tillsammans med alla de bekymmer och utgifter den förorsakat dem. När krigsfångar tas kommer man trösta sig med tanken på att nu kostnaden för att bespisa dem i framtiden kommer att drabba fienden. Erövrade kanoner kommer man att betrakta, när de släpas iväg, med en suck av lättnad. ”Fördömt tunga saker”, kommer man att säga sig. ”Tack och lov att vi blev av med dem. Låt dem nu få nöjet av att släpa omkring dem på dessa usla vägar. Få se vad de tycker om det.” Krig är en fånig metod att avgöra tvister. Allt som kan göras för att få den fåniga aspekten mer uppenbart bör man välkomna. Den nya skolan bland krigskorrespondenterna kan komma att vända till och med pöbelns skrattsalvor emot det. <center>🙝🙟</center> De nuvarande bekymren i Österlandet skulle aldrig ha uppstått om det inte varit för den vite mannens entusiasm att bära andra folkslags bördor. Vad vi kallar den gula faran, är fruktan att den gule mannen inom kort kommer att kräva av oss, att så långt honom själv anbelangar, skall vi släppa taget om just hans börda. Det kan komma att inträffa, att han anser att det är hans egendom, och att han därför vill bära den själv. En polisman i London berättade häromdagen följande historia, som för honom var ett gott exempel på cockneyns humor under prövande förhållanden. Men den kan även tjäna som en fabel. På en tom gata i trakterna av Covent Garden, hörde konstapeln ropen ”stoppa tjuven!” ropande med en barnslig stämma. Han anlände till platsen i precis rätt tid för att haffa en ung huligan, som hade stulit en korg med frukt från en liten grabb — en grönsakshandlares springpojke, som det visade sig — på bar gärning. Grönsakshandlarens springpojke framlade, flåsande och gråtande, anklagelserna. Huliganen betraktade honom med ett uttryck av förvånad indignation. ”Va’ menar ’u att ja’ stal den!” utropade herr Huligan. ”Men, ja’ bar ’n ju bara åt dig!” Den vite mannen har sluppit undan med att ”bära” andra folkslags bördor, och nu verkar det som om den gule mannen skulle protestera emot att vi bär dem vidare. Kanske kommer han att bli oförskämd och insistera på att själv få bära dem. Vi kallar detta den ”gula faran”. <center>🙝🙟</center> En av mina vänner — han är en man som på gatorna kolliderar med lyktstolpar, för att därpå be dem om ursäkt — ser i Österlandets resning gryningen hos en ny dag i mänsklighetens historia. Den gula faran innebär för honom ett gyllene hopp. Han ser en ras, sedan länge hindrad i sin utveckling, sträck sin gigantiska folkkropp emot de första, svaga strålarna från det återvändande livet sol. Han är en usel slags patriot; han kallar sig, förmodar jag, för en vit man, ändå säger han sig hellre vilja se Asiens miljoner resa sig ur ruinerna av sina urgamla civilisationer, för att erövra sin del av mänsklighetens framtid, än att halva jordens befolkning skall förbli i bojor för hans egen ras’ nöje och profit. Han går till och med så långt, att han anser att den vite mannen har något att lära sig av detta. Världen har nu tillhört honom under några tusen år. Har han brukat den på bästa sätt? Är hans egna ideal de slutgiltiga? Inte det som den gule mannen lärt sig av Europa, utan vad han kommer att skänka Europa, är det som intresserar min vän. Han betraktar en ny krafts födelse — ett inflytande som ännu är okänt. Han vidhåller den ömma övertygelsen, att nya tankar, nya lösningar, som skall ersätta de gamla, slitna fraserna, kan, under dessa tusentals år, ha utvecklats i dessa begåvade hjärnor bakom de imponerade gula maskerna, som arbetat så länge i tystnad och i det fördolda. == Fotnoter == <references/> {{Lättsamma tankar av år 1905}} axd5wp2zehytqhijykuqq206agviph2 0 3526 504339 70488 2022-08-11T05:15:05Z Kwamikagami 13955 wikitext text/x-wiki {{Titel|[[Lättsamma tankar av år 1905]]|Jerome K. Jerome| förra=[[Lättsamma tankar av år 1905. Den vite mannens börda! Måste den vara så tung?|Den vite mannens börda! Måste den vara så tung?]]| nästa=[[Lättsamma tankar av år 1905. Vad fru Wilkins ansåg om saken|Vad fru Wilkins ansåg om saken]]}} == Varför gifte han sig inte med den där flickan? == Vad är det egentligen för fel på äktenskap? Jag upptäcker att jag funderar på denna fråga mycket ofta, när jag läser förstklassig litteratur. Jag överlade med mig själv i frågan härom kvällen, under ett framförande av Faust. Varför gifte sig Faust inte med flickan? Jag skulle, för egen del, aldrig ha gift mig med henne på några som helst villkor; men det är inte det som är problemet. Faust kunde, uppenbarligen, inte upptäcka några brister hos henne. Båda två var de galna i varandra. Ändå verkar tanken på ett stilla, anspråkslöst bröllop med en veckas bröllopsresa, låt oss säga till Wien, följt av bosättning i en vacker liten stuga, inte alltför långt från Nürnberg, så att deras vänner kunde komma och hälsa på, ha slagit någon av dem. De kunde ha haft en liten trädgård. Margareta kunde ha hållit höns och en ko. Den sortens flicka, uppfostrad till hårt arbete och på intet sätt alltför välutbildad, har det som allra bäst, när hon har något att ta sig före. Senare, i och med barnens gradvisa ankomst, skulle de kunna anställa en god hushållerska som hjälp i hemmet. Faust skulle, naturligtvis, ha fullt upp med sina studier och återuppta sitt arbete; det skulle hållit honom borta från alla framtida ofog. Tanken att en begåvad karl, i hans ålder, skulle kunna bli lycklig utan något att göra hela dagarna, utom att tramsa runt med fruntimmer var helt befängd redan från början. Valentin — en bra karl, Valentin, med trevliga idéer — skulle ha valt att tillbringa lördag till måndag tillsammans med dem. Över en pika och ett glas vin, skulle Faust och han ha diskuterat den lokala politiken. Han skulle ha gungat barnen på sitt knä, ha berättat för dem om kriget — lärt den äldsta gossen att skjuta. Faust, med en praktiskt lagd man som Valentin som stöd, skulle förmodligen ha uppfunnit en ny slags kanon. Valentin skulle ha fått den såld. Det skulle ha gått dem väl. Sibylla skulle, med tiden, ha gift sig och lugnat ner sig — kanske bosatt sig i ett litet hus i grannskapet. Han och Margareta skulle — när fru Sibylla inte var i närheten — ha skämtat om hans tidigare kärlek till henne. Mormor skulle ha kommit rultande från Nürnberg — inte för ofta och hon skulle endast stanna över dagen. Det hela blir bara bättre, ju mer man funderar på saken. Varför gick det aldrig upp för dem själva? Man skulle kanske ha fått lite problem med gubben. Jag kan tänka mig att Mefistofeles skulle ha blivit upprörd över saken, eftersom han skulle känna sig bedragen. Naturligtvis, om detta var skälet — ifall Faust sade sig: ”Jag skulle vilja gifta mig med flickan, men det kommer inte ifråga; det skulle inte vara rätt emot gamlingen; han har gjort sig en hel del besvär med att ordna upp saker och ting; av vanlig anständig tacksamhet kan jag inte göra helt om nu, och agera som vilken anständig, vettig karl skulle ha gjort; det skulle inte vara att följa spelets regler.” — om detta var hur Faust resonerade, så finns det inget mer att säga. I sanning, det får honom att framstå i ett slags förklarat ljus — ädel, om än en Don Quixotes like. Om han, å andra sidan betraktat frågan utifrån sin egen och flickans synvinkel, tror jag att det skulle gå att ordna upp det hela. Allt man på den tiden behövde göra, för att bli kvitt Djävulen, var att visa honom en svärdsegg. Faust och Margareta kunde ha slunkit in i en kyrka någon förmiddag, och hållit honom stången med en svärdsegg till dess att bröllopsakten var genomförd. De skulle kunna ha anställt en ung pojke: ”Ser du den där herrn i rött? Nå, han vill ha tag i oss och vi vill inte att han skall få tag i oss. Det är det enda som skiljer oss åt. Såja, tag ni detta svärd, och när du ser att han närmar sig, visa honom då eggen. Gör honom inte illa; visa honom bara svärdet och skaka på huvudet. Det kommer han att förstå.” Den gamle herrens uttryck, när Faust i det följande presenterade honom för Margareta, skulle ha varit intressant att se: ”Tillåt mig att presentera min hustru. Min kära, en — en av mina vänner. Du kanske minns att du träffat honom den där natten hos din moster?” Som jag sade, skulle det ha funnits svårigheter; men jag kan inte för egen del förstå, varför de inte kunde ha övervunnits. Det fanns ingenting skrivet i avtalet, som sade att Faust inte fick gifta sig, enligt vad som framgår. Gamlingen var en man med humor. Min egen uppfattning är den, att efter att ha kommit över den första upprördheten, skulle han ha insett det komiska i situationen. Jag kan till och med föreställa mig, hur han då och då kom på besök hos herr och fru Faust. Barnen skulle tvingas i säng. Till att börja med skulle det råda en något tryckt stämning. Men gamlingen kunde hantera honom. Han skulle ha berättat en eller ett par historier, över vilka Margareta skulle ha rodnat och Faust skulle ha skrattat. Jag kan se framför mig, hur den gamle kufen emellanåt sitter med vid matbordet. Barnen, förstummade till att börja med, skulle ha betraktat honom storögt. Men som jag sade, gamlingen kunde hantera honom. Varför skulle han inte ha kommit på bättre tankar? Den goda kvinnans omedvetet goda inflytande — det rara, barnsliga struntpratet! Sådant har man ju hört talas om förr. Kanske skulle han ha kommit att bli känd som ”fabbo”? För egen del — det tror jag att jag redan skrivit — skulle jag aldrig ha gift mig med Margareta. Hon lever inte upp till mitt ideal för trevliga flickor. Jag tyckte inte om det sätt på vilket hon bedrog sin mor. Och den där mostern! Nåja, trevliga flickor skulle aldrig ha umgåtts med kvinnor av det slaget. Hon uppträdde inte heller särskilt trevligt emot Sibylla heller. Det är helt klart, att hon lurade den stackars pojken. Och vad var det hon hade för sig med det där juvelskrinet, för resten? Hon var ingen dumsnut. Det gick inte an att hon varje dag gick till den där fontänen, för att prata med sina väninnor, och inte lärde sig ett enda dugg. Hon måste ha förstått, att folk inte går omkring och lämnar ädelstenar till tjugo tusen punds värde efter sig på dörrtrösklar, som ett led i några slags sällskapslekar. Om hon varit en ordentlig flicka, skulle hennes instinkt sagt henne att inte bry sig om den. Jag litar inte på dessa ”oskuldsfulla” människor, som halva tiden inte vet vad de har för sig. Fråga vilken domare som helst i London, vad han anser om damen, som förklarade att hon hittat en diamantbrosch: ”Jag mena’ aldri’, naturligtvis ers nåd, att stjäla den. Nå’t så’nt skulle ja’ allri göra. Men så här gick de’ till, ers nåd. Jag sto’, så att säga där, och eftersom ingen annan fanns i butiken, öppna’ ja’ asken och tog ut den, i tron att den kanske tillhörde någon; och så kom plöttsli’t den där herr’n fram, som ja’ inte lagt märke till förut, fram till mig och sa’; ’kom me’ här nu bara’ sa’ han. ’Vafför då?’ fråga’ ja’ ’n. ’Ja’ känner er ju inte ens?’ sa’ ja’. ’För att ni har stulit’, sa’ han då. ’Ä’ de’ rätt sätt att tala till en dam på?’, sa’ ja’ då; ’ja’ fösstår inte va’ ni menar!” Och om hon nu hade satt dem på sig, allihop, utan att tänka efter, vad skulle i så fall en ordentlig flicka ha gjort, då herrn kom dit och försäkrade henne, att hon fick dem till skänks? Det skulle ha tagit henne trettio sekunder att ta dem av sig, för att därpå slänga ner dem i juvelskrinet. ”Tack så mycket”, skulle hon sagt. ”Jag ber er att lämna denna trädgård lika snabbt som ni kom, och att ta dessa saker med er. Jag är inte den sortens flicka.” Margareta behåller juvelerna och fattar den unge mannens arm för en månskenspromenad. Och när det väl faller hennes oskyldiga huvud in, att han och hon har vandrat i denna skuggade trädgård alltför länge, vad gör hon då, när hon tagit farväl och stängt dörren efter sig? Hon öppnar fönstret på bottenvåningen och börjar sjunga! Kanske är jag inte poetiskt lagd, men jag har sinne för det passande. Om andra flickor skulle göra något dylikt, skulle man kalla dem för en mängd otäcka saker. Jag förstår inte varför just denna flicka skall hållas fram som ett ideal. Hon dödar sin mor. Enligt hennes egen uppgift var det en olyckshändelse. Det är inte ett särskilt unikt försvar, och vi tillåts aldrig höra åklagarens bevisning. Hon dödar även sitt spädbarn. Man får dock inte lägga henne detta till last, eftersom hon vid denna tidpunkt inte mådde bra. Jag kan inte förstå varför denna flicka skulle erbjudas en egen änglarad, som förde henne upp till Himmelen. Det måste ha funnits andra, anständiga och hårt arbetande kvinnor i Nürnberg, mer berättigade till den biljetten. <center>🙝🙟</center> Vad är det som gjort att vi i alla dessa år nöjt oss med, att acceptera Margareta som urtypen för oskuld och dygdighet? Förklaringen är, förmodar jag, att Goethe skrev denna bok i en tid, då det var ''comme-il-faut'' att betrakta kvinnor som dygderika. Allt i kjoltyg var dygdigt. Om hon felade, var skulden alltid någon annans. ''Cherchez la femme'' är ett senare påfund. På Goethes tid var parollen ''Chercez l’homme''. Allt var männens fel. Det var Djävulens fel. Det var vemsomhelsts fel, utom hennes eget. Denna sociala regel är inte helt utdöd. Jag läste häromdagen en synnerligen intressant bok av en lysande amerikansk författarinna. Eftersom hon bor för långt för att kunna komma åt mig, vågar jag mig på att nämna hennes namn. Jag talar om ''Tålamod, fröken Sparvhök'', av Gertrude Atherton. Jag nämner denna bok, eftersom den är typisk för en stor genre inom skönlitteraturen. Fröken Sparvhök lever ett besvärligt liv: Det förbryllar henne. Hon frågar sig, vari felet ligger. Hennes egen tanke är, att det är civilisationens fel. Om det inte är civilisationens fel, så beror det på den amerikanske mannen, eller Naturen — eller demokratin. Fröken Sparvhök gifter sig med fel man. Senare förlovar hon sig med ytterligare en felaktig man. I slutänden fås vi att tro, att hon nu skall gifta sig med rätt man. Jag skulle ha varit mer tillfreds, om jag fått höra fröken Sparvhök uttala sig igen, sex månader efter detta senaste äktenskaps ingående. Men om återigen ett misstag hade begåtts, är jag övertygad om att, enligt fröken Sparvhöks uppfattning, skulle det inte ha varit fröken Sparvhök som begått det. Skälet är ständigt ett och detsamma: Eftersom fröken Sparvhök är en dam, kan hon inte begå några misstag. Om nu fröken Sparvhök vill lyssna på mig i fem minuter, så ska jag försöka ställa ett och annat till rätta. ”Det är alldeles riktigt, kära flicka”, skulle jag säga henne, ”att något är fel — mycket fel. Men det beror inte på de amerikanska männen. Bry er inte om de amerikanska männen: Låt dem sköta sin egen frälsning. Ni är inte rätt flicka att få dem att bättra sig, ens i de frågor där de har fel. Och det beror inte på civilisationen. Civilisationen har en hel del att stå till svars för, det medges: Men lägg inte sten på den bördan med era egna problem. Det som inte står rätt till ifråga om er — om ni ursäktar att jag påpekar den saken — är ni själv. Ni skämmer ut er; ni gifter er med en karl som är ett odjur, eftersom han tilltalar era djuriska instinkter. Och så, likt den där damen som utropade ’o ve, jag har gift mig med en svart’, åkallar ni Himlarna över orättvisan att ni blivit vigd till en narr. Ni är inte en särskilt trevlig flicka, vare sig när det gäller era tankar eller det sätt ni uppför er på. Jag förebrår er det inte; det var inte ni, som skapade er själv. Men när ni sätter er före att försöka tilltala alla de lägsta sidorna hos människan, varför blir ni då så förvånad över er egen framgång? Det finns mycket gott om chockerande amerikanska män, det håller jag med om. Man möter deras sort till och med utanför Amerika. Men trevliga amerikanska flickor kan tala om för er att det även finns trevliga amerikanska män. Det finns ett ordspråk om att göra en fågel av en fjäder. Nästa gång ni finner er själv i sällskap med en otrevlig amerikansk man, fråga då er själv hur han har hamnat där och hur det kommer sig att han känner sig så hemtam i ert sällskap. Ni måste lära er behärska er själv. Inbilla er inte att ni är hela universums mittpunkt, och försök förstå att en underkjol inte är någon helgongloria, och ni kommer att inse att civilisationen inte är ens hälften så felaktig som ni trodde den vara.” Jag vet vad fröken Sparvhök skulle ha svarat: ”Och det säger ni till mig — mig, en dam? Gud i Himmelen! Vart har all ridderlighet tagit vägen?” En fransman ställdes en gång inför rätta för att ha mördat sin far och mor. Han erkände gärningen, men bad att rätten skulle visa barmhärtighet, av det skälet att han var föräldralös. Ridderlighet baserades på antagandet, att kvinnor var värdiga dyrkan. Den moderna kvinnans uppfattning är den, att när hon handlar felaktigt, bör den ridderliga mannen ursäkta henne, eftersom hon är kvinna. Jag tycker om den elaka hjältinnan; det gör vi alla. Hjältinnan under den tidiga viktorianska eran — ängeln i vit skrud, var urtråkig. Vi visste alltid vad hon skulle ta sig till — det rätta. Vi behövde inte ens fråga oss själva: ”Vad kommer hon att anse vara det rätta att ta sig före under dessa omständigheter?” Det var alltid vad som ansågs vara rätt enligt konventionen. Man skulle ha kunnat svara som henne i söndagsskolan, och det skulle alltid ha varit rätt svar. Hjältinnan med passioner, drifter, känslor, är något som vi skall välkomna. Men jag önskar att hon skall inse, att hon blott och bart endast är en av oss andra. Jag skulle tycka bättre om henne, om hon istället för att uppfordrande frågade: Vad är det som är fel med vår civilisation? Vart är världen på väg?” och så vidare, hon emellanåt kunde säga till sig själv: ”Jösses, vilken toka jag var den här gången. Jag skäms verkligen över mig själv.” Hon skulle inte förlora något på den saken. Vi skulle respektera henne desto mer. == Fotnoter == <references/> {{Lättsamma tankar av år 1905}} jx4vt8evfmddru0dwxfr5pt3gvzb5o2 0 3527 504340 70486 2022-08-11T05:15:20Z Kwamikagami 13955 wikitext text/x-wiki {{Titel|[[Lättsamma tankar av år 1905]]|Jerome K. Jerome| förra=[[Lättsamma tankar av år 1905. Varför gifte han sig inte med den där flickan?|Varför gifte han sig inte med den där flickan?]]| nästa=[[Lättsamma tankar av år 1905. Kommer kinesisk, billig arbetskraft att ruinera oss?|Kommer kinesisk, billig arbetskraft att ruinera oss?]]}} == Vad fru Wilkins ansåg om saken == Förra året, under en tunnelbaneresa, träffade jag en man; han var en av de sorgsnaste män jag sett på flera år. Jag kände honom väl förr i tiden, då vi bägge arbetade som journalister. Jag frågade honom, med ett medkännande tonfall, hur det stod till med honom. Jag förväntade mig som svar en flod av tårar, och att jag till slut skulle vara tvungen att sticka till honom en femma. Till min förvåning svarade han att allt var strålande. Jag ville inte fråga honom helt fräckt: ”Vad har i så fall hänt, eftersom du ser ut som en drinkare på en godtemplarbegravning?” Jag sade: ”Och hur står det till med familjen?” Jag trodde, att om hans bekymmer låg inom detta område så skulle han gripa chansen att få tala om saken. Det lättade något hans sinne, detta att behöva svara på min fråga. Men han sade mig, att hans hustru var vid bästa hälsa. ”Du minns henne”, fortsatte han med ett leende; ”underbart humör, alltid gladlynt, ingenting verkar kunna få henne ur balans, inte ens…” Han avbröt meningen abrupt, med en suck. Hans svärmor hade, fick jag reda på när vi fortsatte samtalet, avlidit sedan jag senast träffade honom, och de hade fått ärva ett välkommet bidrag till familjeekonomin. Hans äldsta dotter var förlovad och skulle gifta sig. ”Det är ett verkligt kärleksäktenskap”, utropade han, ”och han är en så rar och god man, att jag inte skulle ha rest några invändningar ens om han varit fattig. Men, naturligtvis, när det är som det är, är jag desto mer nöjd.” Hans äldste son hade fått ett Mottlestipendium och skulle studera vid Cambridge till hösten. Hans egen hälsa, sade han mig, hade förbättrats oerhört; och en roman som han skrivit på sin lediga tid lovade att bli en av säsongens succéer. Det var då jag talade uppriktigt med honom. ”Om jag nu öppnar ett sår som är alltför plågsamt för att vidröras”, sade jag, ”säg mig då så. Men, om det å andra är något vanligt trångmål, vilket en kollegas medkänsla kan lindra, så berätta om det för mig.” ”Vad mig anbelangar”, svarade han, ”skulle jag med glädje berätta för dig. Att tala om saken gör mig gott, och kunde kanske — så är alltid mitt hopp — kunna inge mig någon idé om dess lösning. Men, för ditt eget bästa, lyd mitt råd och förmå mig inte att säga något om saken.” ”Hur skulle det kunna påverka mig?” frågade jag, ”det har ju inget med mig att göra, eller hur?” ”Det behöver inte ha något med dig att göra”, svarade han, ”om du är förnuftig nog att hålla dig utanför det hela. Om jag säger dig detta: Från och med nu och allt framöver kommer det att drabba även dig. I vilket fall som helst har det hänt i fyra andra fall. Om du önskar bli det femte, och göra att halvdussinet av oss är fullständigt, så välkommen. Men glöm inte, att jag har varnat dig.” ”Vad har hänt med de andra fem?” ville jag veta. ”Det har förändrat dem från gladlynta, sällskapliga personer, till dystra, ensidiga tråkmånsar”, berättade han. ”De tänker bara på en enda sak, de talar bara om en enda sak, de drömmer endast om en enda sak. Istället för att komma över det med tiden, tar det dem i sin besittning alltmer. Det finns naturligtvis sådana män som inte skulle påverkas av det — som kan skaka det av sig. Jag varnar dig i synnerhet, eftersom, trots allt jag har hört om motsatsen, jag är övertygad om att du har sinne för humor; och eftersom det är på det viset, kommer det att fånga dig i sitt grepp. Det kommer att plåga dig natt och dag. Du ser ju, hur det har gått för mig! För tre månader sedan beskrev en kvinnlig intervjuare mig som att jag besatt ett soligt temperament. Om du känner ditt eget bästa, så kliv av vid nästa station.” <center>🙝🙟</center> Jag önskar nu, att jag hade lytt hans råd. Men istället tillät jag min nyfikenhet att ta kontrollen över mig, och bad honom förklara sig. Och det gjorde han. ”Det var runt julen”, sade han. ”Vi diskuterade pantomimen vid Drury Lane — vi var tre eller fyra stycken — i rökrummet på Devonshireklubben, och unge Gold sade, att han ansåg att det skulle komma att visa sig vara ett misstag, detta att införa ett sådant ämne som tullfrågan i historien om Klumpeduns. Dessa två ämnen hade, såvitt han kunde förstå, ingenting med varandra att göra. Han tillade att han hyste verklig respekt för herr Dan Leno, som han en gång hade träffat ombord på en ångbåt, men att det fanns andra ämnen, vilka han hellre skulle ta del av denne herres åsikter om. Nettleship, å andra sidan, förklarade att han inte hade någon som helst förståelse för åsikten att konstnärer aldrig skall lägga sig i det allmännas affärer. Skådespelarna är våra medmedborgare likväl som alla andra människor. Han sade, att vare sig man delade deras åsikter eller inte, måste man erkänna, att nationen var tack skyldig fru Brown Potter och fröken Olga Nethersole, för att dessa delat med sig av sina övertygelser. Han hade talat med bägge damerna i avskildhet om ämnet och var övertygad om, att de visste lika mycket som vem som helst om saken. Burnside, som var en av deltagarna i sällskapet, hävdade, att om åsikter nu skulle hävdas, så borde en pantomim endast ägna sig åt att förespråka frågan om fria livsmedel, eftersom det var frågan om en form av underhållning, riktad i första hand till småfolkets smak. Så gav jag mig in i diskussionen. ’Tullfrågan’, sade jag, ’är på allas tungor. Eftersom så är fallet, är det både lämpligt och passande att frågan behandlas i vår årliga pantomim, vilken har kommit att anses som en återblick på årets händelser. Men den borde inte ha behandlats utifrån en politisk ståndpunkt. Den korrekta vinkeln hade varit den hos det oskyldiga raljeriet, fritt från varje spår av ställningstagande.’ Gamle Johnson hade vandrat fram och stod nu bredvid oss. ’Faktiskt precis vad jag har försökt få tag på i flera veckor nu’, sade han — ’en glad, roande sammanfattning av hela frågan, som inte skulle kunna såra någondera sidan. Ni känner ju till vår tidning’, fortsatte han; ’vi håller oss undan från politiken, men samtidigt försöker vi vara uppdaterade; det är inte alltid så lätt. Att behandla ämnet efter de riktlinjer ni förslog, är precis vad vi behöver. Jag önskar verkligen, att ni ville skriva ihop något sådant åt mig.’ Han är en trevlig gammal gosse, Johnson; det verkade vara en barnlek. Jag sade att jag åtog mig saken. Och ända sedan dess har jag funderat på hur jag ska gå till väga. Faktum är, att jag inte tänkt på så mycket annat. Kanske kan du föreslå någonting?” <center>🙝🙟</center> Jag kände mig på bästa arbetshumör följande morgon. ”Pilson”, sade jag mig, ”kommer att tjäna på detta. Han behöver inte något övermåttan roligt. Några få lekfullt, skämtsamma kommentarer i frågan är vad som krävs.” Jag tände en pipa och satte mig ner för att tänka efter. Klockan halv ett, när jag måste få ett par brev skrivna, innan jag gjorde avbrott för lunch, lämnade jag tullfrågan åt sitt öde. Men inte särskilt länge. Den oroade mig hela eftermiddagen. Jag tänkte att något kanske skulle komma för mig under kvällen. Jag slarvade bort hela den kvällen och följande morgon. Det finns något roligt i allting, sade jag mig. Man hittar på roliga historier om bröllop och begravningar. Det finns knappt någon slags olycka som kan drabba mänskligheten, som inte har givit upphov till komisk litteratur. En av mina amerikanska vänner skrev kontrakt med ett försäkringsbolags tidskrift att skriva fyra humoristiska historier; en skulle handla om jordbävningar, nästa om en cyklon, den tredje om en flodvåg, och den fjärde om ett åskväder. Och roligare historier än dessa har jag aldrig läst. Vari ligger nu svårigheterna i tullfrågan? För min egen del har jag skrivit lättsamma saker om metallurgi. ''Home Rule'' brukade vi roa oss åt på åttiotalet. Jag minns en rasande trevlig kväll på Codgers Hall. Den skulle ha varit ännu trevligare, om det inte varit för en råbarkad irländare, som ställde sig upp framåt klockan elva och önskade få reda på om någon mer talare hade för avsikt att skämta mer kring ämnet Gamla Irland; för, om så var fallet, var den råbarkade herren beredd att spara tid genom att avvakta och därpå ta itu med dem alla på en gång. Men om inte — sade och talade den råbarkade herren — var hans avsikt den att ge sig på den senaste talaren och den nästnäst siste talaren på en gång, utan vidare varning. Ingen ytterligare humorist reste sig, varför den råbarkade herren fortsatte med att göra bruk av sin hals, med den följden att det roliga avmattades något. Till och med angående boerkriget brukade vi viska fram lustigheter åt varandra på öde platser. Det måste finnas något roligt att säga om tullfrågan. Men vad? Under flera dagar tänkte jag inte på så mycket annat. Min tvätterska — som vi kallar dem i ''the Temple'' — uppmärksammade mina svårigheter. ”Fru Wilkins”, erkände jag, ”jag försöker komma på något oskyldigt men roande att säga om tullfrågan.” ”Ja’ har hört talas om den”, sade hon, ”men ja’ har inte så mycket tid till att läsa tidningarna. Dom vill att vi ska’ betala mer för maten, eller hur?” ”För en del av den”, förklarade jag. ”Men å andra sidan kommer vi att betala mindre för andra saker, så i själva verket kommer vi inte att betala mer alls.” ”Då verkar de’ ju inte vara något vits med de’”, var fru Wilkins uppfattning. ”Exakt”, höll jag med henne, ”det är fördelen med hela systemet. Det kommer inte att kosta någon någonting, och kommer att leda till att vi alla får det bättre.” ”Då ä’ det tråkigt”, sade fru Wilkins, ”det som ä’ synd ä’ att ingen har tänkt på ’t tidigare.” ”Det stora problemet hittills”, förklarade jag, ”är att utlänningarna har satt sig emot saken.” ”Åhå”, sade fru Wilkins, ”ja’ har då aldri’ hört nå’t gott om dem, även om dom säjer att den Allsmäkti’e har en mening me’ allt han skapat.” ”Ni förstår, utlänningarna”, fortsatte jag, ”tyskarna och amerikanerna, de dumpar varor hos oss, hela tiden.” ”Va’ ä’ de fö’ slag?” fordrade fru Wilkins att få veta. ”Att dumpa? Jo, det innebär att man dumpar priserna, förstår ni. Man tar sina varor, och så dumpar man dem här.” ”Men vaddå för varor? Hur bär dom sig åt?” frågade fru Wilkins. ”Tja, alla slags varor: Järnmalm, bacon, dörrmattor — allt möjligt. De fraktar hit dem — på fartyg, förstår ni — och så dumpar de dem här, på vår kust.” ”Ni försöker välan inte lura i mig, att dom helt enkelt kastar iland dem och lämnar dom där?” frågade fru Wilkins. ”Naturligtvis inte”, svarade jag; ”när jag säger att de dumpar dessa varor utmed vår kust, är det bara ett uttryck. Vad jag menar är, att de säljer dem till oss.” ”Men varför köper vi dom av dom, om vi inte vill ha dom?” frågade fru Wilkins. ”Vi ä’ välan inte tvungna att köpa dom av dom, eller?” ”Det är det som är tricket”, förklarade jag; ”dessa tyskar och amerikaner, och alla andra; de är lika goda kålsupare allihop — de envisas med att sälja oss dessa varor för mindre pengar än det kostar dem att tillverka dem.” ”Det verkar inte särskilt klokt, eller va?” funderade fru Wilkins. ”Men jag antar, att eftersom dom stackarna är utlänningar, så har dom naturligtvis inte så vidare värst mycket förnuft.” ”Det kan förefalla dumt, om man betraktar saken på det sättet”, erkände jag, ”men vad man måste ha i åtanke är den skada det åsamkar oss.” ”Kan inte förstå hur det kan göra oss så mycke’ skada”, hävdade fru Wilkins; ”verkar snarare rena turen vi har haft hittills. Dom kan gärna få komma å’ dumpa ett å’ annat åt mitt håll också.” ”Jag kanske inte lyckas förklara det här på rätt sätt för er, fru Wilkins”, erkände jag. ”Det är en lång kedja argument, och ni kanske inte förstår den; men ni måste inse att det numera anses vara ett axiom, att ju billigare man köper saker och ting, desto förr har man gjort av med sina pengar. Genom att tillåta utlänningarna att sälja alla dessa varor till oss för omkring halva priset, blir de rikare för var dag, och vi fattigare. Förutsatt att vi, som nation, inte insisterar på att få betala åtminstone tjugo procent mer för alla varor vi vill köpa, har man beräknat att om bara några få år kommer England inte att ha en enda penny kvar.” ”Låter som rena snurren”, tyckte fru Wilkins. ”Det kan verka så”, svarade jag, ”men jag är rädd att det inte kan råda något som helst tvivel om saken. Kommittén för handelsbalansen har bevisat den saken mycket tydligt.” ”Nå, guskelov att vi kom på den saken i tid”, utbrast fru Wilkins fromt. ”Vi är att gratulera för den sakens skull”, höll jag med henne; ”svårigheten ligger i att en hel del andra människor säger att istället för att bli ruinerade, kommer vi att få det mycket bra och bli rikare för vart år som går.” ”Men, hur kan dom säja de’?” protesterade fru Wilkins, ”när, som ni sa’, dom där handelsbalansmänskorna just bevisat motsatsen?” ”Jo, de säger samma sak, fru Wilkins, att kommittén för handelsbalansens siffror bevisar motsatsen.” ”Men, de kan ju inte båda ha rätt”, sade fru Wilkins. ”Ni skulle bli förvånad, fru Wilkins”, sade jag, ”om ni visste hur mycket som kan bevisas av kommitténs för handelsbalansens siffror.” Men jag har fortfarande inte kommit på vad jag skall skriva i den där artikeln åt Pilson. == Fotnoter == <references/> {{Lättsamma tankar av år 1905}} 4w4xyczxrnmxahc6bhgh15ux81zq6s7 0 3530 504341 140896 2022-08-11T05:15:42Z Kwamikagami 13955 wikitext text/x-wiki {{Titel|[[Lättsamma tankar av år 1905]]|Jerome K. Jerome| förra=[[Lättsamma tankar av år 1905. Hur kan vi lösa tjänstefolksfrågan?|Hur kan vi lösa tjänstefolksfrågan?]]}} == Varför vi avskyr utlänningar == Fördelen som utlänningarna har framför engelsmännen, är att de är födda som goda människor. De behöver inte anstränga sig att leva väl, som vi är tvingade till. De måste inte inleda det nya året med at avge löften att bli goda människor, för att därpå lyckas förbli goda (om inget oförutsett inträffar) till och med mitten av januari. De är goda människor hela året om. När en utlänning ombedes påstiga eller avstiga en spårvagn från den sida som är vänd mot trottoaren, faller det honom aldrig in att det ens skulle vara tänkbart att bereda sig tillträde till den, eller att utrymma den samma från gatusidan. I Bryssel bevittnade jag en gång ett djärvt försök från en lagtrotsare till utlänning att stiga på en spårvagn från fel sida. Grindarna stod öppna: Han stod alldeles bredvid dem. Andra fordon var i hans väg: Att ta sig runt till rätt sida av spårvagnen skulle ha inneburit att han missade den. Han steg på när konduktören såg åt ett annat håll och satte sig ner. Konduktörens förvåning över att finna honom där var enorm. Hur hade han kommit på spårvagnen? Konduktören hade betraktat den korrekta ingången och ''denne'' man hade inte passerat honom. Senare föll den sanna förklaringen konduktören in, men under ett bra tag tvekade han över att anklaga en medmänniska för ett sådant oerhört brott. Han vädjade till passageraren. Var hans närvaro följden av ett mirakel eller en synd? Passageraren erkände. Det var mer av sorg än av vrede, som konduktören uppmanade honom att genast avlägsna sig. Denna spårvagns anseende skulle förbli respektabelt. Passageraren visade sig ovillig att åtlyda ordern, varför vagnen stannades och man anropade gendarmeriet. Som är polismäns sed, steg de upp ur marken, som man säger och bildade led bakom en imponerande officer som jag antog var deras sergeant. Till att börja med kunde sergeanten inte tro konduktörens utsaga. Till och med i denna stund, om passageraren påstått att han ombordstigit på spårvagnen genom korrekt ingång, skulle de ha trott honom på hans ord. Det hade varit mycket enklare för dessa utländska lagens tjänare att tro, att konduktören slagits av tillfällig blindhet, än att tro att någon person av kvinna född medvetet skulle ha förbrutit sig emot en regel som tydligt anslagits genom en tryckt skylt. För egen del, skulle jag ha ljugit och kommit undan. Men han var en stolt man, eller saknade i stort sett vett — endera av de två, så han vidhöll sitt tilltag. Det påpekades för honom att han genast måtte avstiga och invänta nästa spårvagn. Andra gendermer strömmade till från alla håll: Motstånd syntes under dessa omständigheter båta föga. Han sade, att han skulle stiga av. Han försökte denna gång att lämna spårvagnen på rätt sida, men det gick inte för sig. Han hade ombordstigit på fel sida och måste därför även avstiga på fel sida. Följaktligen hamnade han åter mitt ute i trafiken, varvid konduktören höll ett kortare föredrag från spårvagnens mittsektion, rörande faran i att stiga på eller stiga av på fel sida av den samma. <center>🙝🙟</center> Det finns en lag som gäller i hela Tyskland — det är en utmärkt lag: Jag önskar att vi hade en liknande i England — som förbjuder envar att kasta papper på gatan. En engelsk vän till mig, en militär, berättade att han en dag i Dresden, innan han hört om detta förbud, rev ett långt brev som han just läst, i omkring femtio bitar och kastade dem på marken. En poliskonstapel stoppade honom och förklarade, mycket artigt, vad lagen föreskrev i detta avseende. Min vän militären höll med om att det var en mycket bra lag, tackade polismannen för upplysningen och sade att han i framtiden skulle tänka på att följa denna lag. Detta skulle, som polismannen påpekade, vara utmärkt för framtiden, men för närvarande var det nödvändigt att ta itu med det förflutna — med de omkring femtio pappersbitar, som nu låg kringströdda på trottoar och vägbana. Min vän militären erkände, med ett trevligt skratt, att han inte insåg vad som fanns att göra åt saken. Polismannen, som hade livligare fantasi, såg dock en utväg. Det var att min vän militären borde sätta igång och plocka upp dessa femtio pappersbitar. Han var en engelsk general i reserven och mycket imponerande i sin framtoning: Han kan emellanåt framstå som mycket arrogant. Han kunde inte föreställa sig på händer och knän mitt på Dresdens huvudgata, om eftermiddagen plockande upp pappersbitar. Den tyske polismannen erkände, att situationen var obehaglig. Om den engelske generalen inte kunde finna sig i denna lösning, fanns det händelsevis ett alternativ. Det var att den engelske generalen skulle komma med polismannen genom stadens gator, åtföljda av den vanliga folkmassan, till närmaste arrestlokal, omkring tre miles <ref>4,8 kilometer.</ref> därifrån. Eftersom klockan nu var fyra om eftermiddagen, skulle de troligen finna att domaren gått för dagen. Men alla arrestens bekvämligheter skulle ställas till hans förfogande, och polismannen hyste inga allvarliga tvivel om att generalen, efter att ha betalat sina böter på fyrtio mark, skulle komma att släppas ut som en fri man igen, vid lunchtid följande dag. Generalen föreslog att han skulle anställa en gosse för att plocka upp pappersbitarna. Polismannen läste igenom lagen, ord för ord, och såg att detta inte skulle vara tillåtet. ”Jag tänkte igenom hela frågan”, berättade min vän för mig, ”och föreställde mig alla tänkbara alternativ, inbegripet det att slå till karlen och försöka smita, och kom till den slutsatsen, att hans första förslag skulle, allt medtaget i beräkningen, leda till minst obehag. Men jag hade ingen aning om hur ansträngande det var att plocka upp små pappersbitar från smutsig stenläggning! Det tog mig närmare tio minuter och roade, enligt mina beräkningar, omkring tusentalet personer. Men det är en bra lag, vet du: Allt jag önskar är att jag hade känt till den i förväg.” <center>🙝🙟</center> Vid ett tillfälle åtföljde jag en amerikansk dam till en operaföreställning i Tyskland. Avtagandet av huvudbonader i tyska teatrar är obligatoriskt och återigen önskar jag att fallet vore så även i England. Men de amerikanska damerna är vana vid att bortse från regler som uppfunnits av någonting så trivialt som män. Hon förklarade för dörrvakten att hon ämnade behålla sin hatt på. Han, å sin sida, förklarade för henne att det skulle hon inte: De var bägge en smula korta i tonen gentemot varandra. Jag tog tillfället i akt att gå åt sidan för att köpa ett program: Ju färre människor som är inblandade i ett gräl desto bättre, är min mening. Mitt sällskap förklarade mycket öppenhjärtigt för dörrvakten att hon inte brydde sig det minsta om vad han sade; hon skulle inte bry sig om honom alls. Han verkade inte vara en särskild talför man alls och kanske tappade han målföret ytterligare av hennes yttrande. I vilket fall gjorde han inga försök att svara henne. Allt han gjorde var att stå mitt i dörröppningen med blicken fäst långt bort i fjärran. Öppningen var omkring fyra fot <ref>1,28 meter.</ref> bred: Han var omkring tre fot och sex tum <ref>1,06 meter.</ref> tvärsöver och vägde omkring tjugo stones <ref>127 kilogram.</ref>. Som jag förklarat var jag upptagen med att köpa ett program och när jag återvände, hade min väninna sin hatt i händerna och körde in långa nålar i den: Jag tror att hon föreställde sig att det var i dörrvaktens hjärta. Hon ville inte längre lyssna på operan, utan hon ville endast tala hela tiden om denne dörrvakt, men folket runt omkring henne ville inte ens låta henne göra det. Hon har tillbringat två vintrar i Tyskland sedan dess. Numera, när hon känner för att gå igenom en dörr som står vidöppen rakt framför henne och som leder till exakt det ställe dit hon vill gå, men en tjänsteman skakar på huvudet åt henne, samt förklarar att hon inte får gå in den vägen, utan måste gå uppför trapporna två våningar, längsmed en korridor och nerför ytterligare trappor, för att komma dit hon skall, ber hon om ursäkt för sitt misstag och travar iväg, med ett generat uttryck i ansiktet. <center>🙝🙟</center> Regeringarna på Kontinenten har lärt upp sina medborgare till perfektion. Lydnad är den främsta lagen på Kontinenten. Historien som berättas om den spanske kungen som nästan drunknade, eftersom den särskilt utsedde tjänaren vars plikt det var att dyka i efter spanska kungar närhelst de drullade ur vattnet, hade avlidit och hans efterträdare ännu inte var utsedd, kan jag mycket väl tro är sann. På järnvägarna på Kontinenten riskerar man fängelsestraff om man åker i en andraklassvagn med en förstaklassbiljett. Vad straffet är för att åka i första klass med en andraklassbiljett vet jag inte — troligen dödsstraff — även om en vän till mig kom mycket nära, vid ett tillfälle, att få reda på den saken. Allt skulle ha gått honom väl, om han inte varit så jäkla ärlig. Han är en av dessa män som berömmer sig för att vara ärliga. Han hade köpt en andraklassbiljett till en station som låg uppe på ett berg, men träffade av en händelse på perrongen en dambekant och hade därpå åtföljt henne in i en förstaklasskupé. Vid ankomsten till destinationen förklarade han för biljettkontrollören vad han just gjort och med plånboken i handen ville han veta hur mycket mellanskillnaden var. De förde honom till ett rum och låste dörren. De skrev ut hans erkännande, läste upp det för honom och fick honom att skriva under det, varpå de skickade efter en poliskonstapel. Polisen korsförhörde honom i omkring en kvarts timme. De trodde inte på hans historia om damen. Var fanns denna dam? Det visste han inte. De sökte i grannskapet efter henne, men fann henne inte. Han föreslog — vilket visade sig stämma — att hon tröttnat på att vänta vid stationen och begivit sig upp i bergen. Ett anarkistupplopp hade förekommit i grannstaden för några månader sedan. Poliskonstapeln föreslog att man skulle söka efter bomber. Lyckligtvis återvände just en agent för Cook’s med en grupp turister, tillbaka till stationen och åtog sig att på det besvärliga språket förklara att min vän var en åsna som inte såg skillnad mellan första och andra klass. Det var de röda kuddarna som fått min vän att missta sig; han trodde att det var första klass, när det ju faktiskt var andraklass. Alla kunde därpå andas ut igen. Bekännelsen revs itu under allmän glädje: Och så ville den narren till biljettkontrollör veta, hur det i så fall låg till med damen — som måste ha rest i en andraklasskupé med en förstaklassbiljett. Det verkade som hon hade en besvärlig stund att vänta sig, när hon återvände till stationen. Men den beundransvärde representanten för Cook var återigen situationen mäktig. Han förklarade att min vän även var lite av en lögnhals. När han sade att han rest tillsammans med damen var det helt enkelt bara skryt. Han skulle ha velat resa med henne, det var vad han menat att säga, men tyvärr talade han så dålig tyska. Återigen utbröt glädje på platsen. Min väns rykte verkade återupprättat. Han var inte den förhärdade syndare alla tagit honom för — utan enbart, uppenbarligen, en kringlallande fåntratt. En sådan kunde de tyska tjänstemännen respektera. På en sådans bekostnad kunde en tysk tjänsteman rentav nedlåta sig till att dricka en öl. <center>🙝🙟</center> Inte endast de utländska männen, kvinnorna och barnen, utan även utländska hundar är födda goda. I England, om man råkar vara hundinnehavare, tillbringar man mycket tid med att släpa ut den ur slagsmål, under det att man grälar med innehavaren till den andra hunden som satte igång i det; att förklara för ilskna gamla damer att ens hund inte dödat deras katt utan att katten måste ha dött av hjärtproblem under det att den sprang över gatan; att försäkra vantrogna jakträttsinnehavare om att detta inte är ens hund och att man inte har den blekaste aning om vem hunden tillhör. Vad gäller de utländska hundarna framflyter deras liv fridsamt. När de utländska hundarna ser ett slagsmål, stiger tårar upp i deras ögon: De hastar vidare och försöker hitta en poliskonstapel. När de utländska hundarna ser en katt skynda förbi, stiger de åt sidan för att släppa förbi den. De klär på de utländska hundarna — en del av dem — en liten rock med en ficka för näsdukar och sätter små skor på deras fötter. De har ännu inte klätt på dem hatt — inte ännu. När så sker, kommer de att finna på ett eller annat sätt för att artigt kunna lyfta på den, när de möter en katt som de tror sig känna. En morgon, i en stad på Kontinenten, stötte jag på bråk — det kanske är mer korrekt att säga att bråket stötte på mig; det svepte förbi mig, omringade mig innan jag ens visste att jag befann mig mitt i det. Det hade formen av en foxterrier, tillhörande en mycket ung dam — det var först när bråket var till viss grad över som vi upptäckte att hunden tillhörde den unga damen. Hon anlände mot slutet av bråket, synnerligen andfådd; hon hade sprungit en mile <ref>1&nbsp;609 meter.</ref>, stackars flicka och ropat under den större delen av den sträckan. När hon såg sig omkring och upptäckte allt som inträffat och fick höra ett och annat förklarat för sig, började hon att gråta. En engelsk ägare av den där foxterriern skulle ha kastat en enda blick omkring sig, för att därefter hoppat upp på första bästa spårvagn för att ta sig därifrån. Men, som jag sade, utlänningarna är födda goda människor. När jag gick därifrån, gav hon sju olika människor sitt namn och sin adress. Men det var om hunden jag ville nämna något i synnerhet. Han hade inlett det hela i all oskyldighet genom att försöka fånga en sparv. Det finns ingenting som tilltalar en sparv så mycket, som att bli jagad av en hund. Ett dussin gånger trodde han att han hade fångat in sparven. Då lade sig en annan hund i saken. Jag vet inte vad vi kallar den hundrasen, men utomlands är den mycket populär: Den har ingen svans och ser ut som en gris — de vackraste exemplaren. Just detta exemplar såg ut, när jag såg det, mer som en bit av en dörrmatta. Foxterriern hade gripit tag i den i nackskinnet och rullade runt med den i rännstenen, precis framför en motorcykel. Dess ägare, en storvuxen dam, hade störtat fram för att rädda den, och därvid kolliderat med motorcyklisten. Den storvuxna damen hade kastats omkring ett halvdussin yards <ref>5,48 meter.</ref> mot en italiensk pojke som bar en bricka lastad med gipsskulpturer. Jag har sett en hel del olyckor i mina dagar, men aldrig någon där inte en italiensk gatuförsäljare av gipsskulpturer på ett eller annat sätt varit inblandad. Var dessa gossar gömmer sig när frid råder är ett mysterium. Chansen att de skall komma att vältas omkull drar dem till sig som solsken attraherar flugor. Motorcykeln hade kört rakt in i en liten mjölkkärra och de låg nu utspridda snyggt och prydligt mitt i spårvagnsspåren. Det såg ut som om spårvagnstrafiken skulle bli uppehållen i minst en kvarts timme; men det verkade som om varenda spårvagnsförare som nalkades platsen hade fått den idén i huvudet, att om han ringde tillräckligt flitigt i sin klocka, skulle detta hinder för hans framfart upplösas i tomma intet och försvinna. I en stad i England skulle allt detta inte ha tilldragit sig så mycket uppmärksamhet. Någon skulle ha förklarat att en hund var den ursprungliga orsaken, och hela händelsekedjan skulle ha framstått som vardaglig och naturlig. Dessa utlänningar drabbades av fruktan för att den Allsmäktige, av någon anledning, var arg på dem. En poliskonstapel sprang iväg för att fånga in hunden. Den förtjusta hunden sprang baklänges och ilsket skällande och försökte kasta iväg gatstenar med sina bakben. Detta skrämde en barnsköterska, som sköt på en barnvagn och det var då jag inträdde i handlingen. Sittande på trottoarkanten, med en barnvagn på ena sidan om mig, och med ett gråtande spädbarn på den andra, talade jag om för hunden vad jag tyckte om dess beteende. Glömsk över att jag befann mig utomlands — att den kanske inte förstod vad jag sade — sade jag vad jag hade att säga på engelska; jag berättade det utförligt, mycket tydligt och klart. Han stod en yard <ref>0,91 meter.</ref> framför mig, lyssnade på mig med ett uttryck av extatisk glädje som jag aldrig förr eller senare sett uttryckt i något ansikte — mänskligt eller tillhörande en hund. Han insöp mina ord som om det varit musik från Paradiset. ”Var har jag hört de där ljuden förut?” verkade han fråga sig själv, ”det där gamla välkända språket som de brukade talas till mig när jag var valp?” Han drog sig närmare mig och han hade nästan tårar i ögonen, när jag talat klart. ”Säg dem igen”, verkade han be mig. ”Å, säg dem till mig igen, dessa kära gamla engelska eder och förbannelser, som jag i detta gudsförgätna land aldrig mer trott att jag skulle få höra.” Jag fick reda på av den unga damen, att han var en foxterrier född i England. Det förklarade hela saken. De utländska hundarna skulle aldrig ha tagit sig till något sådant. Utlänningarna är födda som goda människor; det är därför vi avskyr dem. <center>'''— Slut —'''</center> == Fotnoter == <references/> {{Lättsamma tankar av år 1905}} 4qtvr2bc3h30hez1z280sq1ir54doms 104 107365 504325 401363 2022-08-11T05:03:42Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud|180|KEJSARN AV PORTUGALLIEN|}}</noinclude><h2 align="center" style="border-bottom:none;">JAN OCH KATTRINNA.</h2> Aldrig förr hade Jan i Skrolycka haft så mycket att tänka på och fundera över som nu, då han hade blivit kejsare. För det första fick han ju lov att vara obegripligt vaksam, sedan storheten hade kommit över honom, så att han inte lät högmodet få insteg hos sig. Han måste jämt komma ihåg, att vi människor, vi är alla gjorda av en och samma materia, och ifrån ett och samma föräldrapar härstammar vi, och svaga och syndiga är vi alla, så att i grund och botten har den ena ingenting att berömma sig av framför den andra. I hela sitt liv hade han sett sig led åt hur människor sökte att förhäva sig över varandra, och inte ville han nu göra på samma sätt. Men han märkte nog, att det inte var så lätt att hålla sig vid den rätta ödmjukheten för en, som hade blivit så upphöjd, att det numera inte fanns någon i hela socknen, som var hans like. Mest ängslig var han förstås för att göra eller säga något, så att de gamla vännerna, som gingo kvar i sitt dagliga slit och släp, skulle känna sig förbisedda och bortglömda. Det var nästan bäst<noinclude> <references/></noinclude> ocfd6rbxzez9jpmh7vi0rx7pppwsa5h 104 107366 504326 401358 2022-08-11T05:04:50Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud||JAN OCH KATTRINNA|181}}</noinclude>att inte nämna ett ord till dem om det, som hände honom, när han infann sig vid alla bjudningar och kalas i hela trakten, såsom det nu var hans plikt att göra. Inte kunde han beskylla dem för avundsjuka. Å, långt ifrån! Men i alla fall borde han inte tvinga dem att göra jämförelser. Inte heller fick han begära av sådana karlar som Börje och notbindarn, att de skulle kalla honom för kejsare. Så gamla vänner fick ju säga »Jan», som de alltid hade gjort. De skulle aldrig ha kunnat komma sig för med något annat. Men den, som han fick tänka mest på och vara mest varsam med, det var förstås den gamla hustrun, som han hade sittande hemma i stugan. Det hade varit en bra stor lättnad, och glädje med, om det hade kommit något budskap om upphöjelse också till henne, men det hade det inte, utan hon var densamma som förr. Och det var kanske inte möjligt annat. Klara Gulla begrep väl, att det inte stod till att göra någon kejsarinna av Kattrinna. Man kunde inte tänka sig, att hon skulle sätta en guldmaljong på håret, när hon gick i kyrkan. Förr hade hon väl stannat hemma, än hon hade visat sig där med något annat än den vanliga svarta silkeduken på huvudet. Kattrinna sade rent ut, att hon inte ville höra talas om att Klara Gulla hade blivit kejsarinna. Och det var kanske det bästa, när allt kom omkring, att göra henne till viljes härvidlag. Men man kan nog förstå, att det inte var så<noinclude> <references/></noinclude> c0klmmeop6512t87bflk3z25d5z13r0 104 107367 504327 401359 2022-08-11T05:06:05Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud|182|KEJSARN AV PORTUGALLIEN|}}</noinclude>lätt för den, som var förmiddag gick ner till bryggan och där var omgiven av alla dem, som väntade på ångbåten, och fick heta kejsare i var vändning, att alldeles lägga av högheten, när han satte foten inom tröskeln till sitt eget hem. Det var inte utan, att det frestade på att bära ved och vatten åt Kattrinna och att till på köpet bli så tilltalad, som om man hade gått tillbaka och inte framåt. Om Kattrinna hade nöjt sig med detta, så hade det ju ändå gått an, men hon klagade också över att han inte ville gå på dagsverke som förr i världen. Men när hon kom med sådant, vände han allt dövörat till. Han visste ju, att kejsarinnan av Portugallien skulle skicka honom så mycket pengar, att han aldrig mer i sitt liv skulle behöva sätta på sig arbetskläderna. Det hade rent av varit illa handlat mot henne att ge efter för Kattrinna i den saken. En eftermiddag i slutet av augusti satt Jan på stenen framför förstudörrn och rökte ur en liten pipsnugga, då han fick se skymten av ljusa klänningar och hörde unga röster uppifrån skogen. Kattrinna hade gått ner i björkhagen för att skära ris till en kvast, men dessförinnan hade hon sagt till honom, att hädanefter måste de väl ställa det så, att hon gick till Falla och grävde diken. Han kunde ju stanna hemma och laga mat och lappa kläder, eftersom han hade blivit för fin att arbeta hos andra. Han hade inte svarat henne med ett ord, men det hade i alla fall varit<noinclude> <references/></noinclude> e1fp74vvdvqhk71cnp0893fb6jg5zqa 104 107368 504328 401360 2022-08-11T05:06:59Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud||JAN OCH KATTRINNA|183}}</noinclude>svårt att höra henne, så att han blev riktigt glad att få vända tankarna åt annat håll. Så fort han kunde, sprang han in efter kejsarmössan och käppen och hann just fram till grinden, då de unga flickorna skulle gå förbi. Det var inte mindre än fem stycken. De tre småmamsellerna från Lövdala var med i flocken. De andra var väl några främmande, som hade kommit på besök. Jan slog upp grinden på vid gavel och trädde ut mot dem. »Go'dag, mina snälla hovfröknar!» sa han och gjorde en så stor sväng med mössan, att den närapå rörde vid marken. De tvärstannade och såg litet blyga ut till en början, men han fick dem snart över den första förlägenheten. Då blev det »go'dag» och »vår snälla kejsare», och det syntes mer än väl, att det var en riktig glädje för dem att få se honom igen. Dessa småmamsellerna var inte som Kattrinna och det andra folket i Askedalarna. De hade inte alls något emot, de, att höra talas om kejsarinnan, och de frågade strax hur det stod till med henne, och om hon inte snart skulle vara att hemförvänta. De undrade också om de inte kunde få gå in i stugan och se hur det såg ut där. Och det behövde han inte neka dem, för Kattrinna höll det alltid så snyggt och ordentligt, så att hos dem kunde vem som helst gärna få hälsa på. När de små herrgårdsmamsellerna kom in,<noinclude> <references/></noinclude> lal56pz9uyalyoz4b1simepr0y6tib1 104 107369 504329 401361 2022-08-11T05:07:49Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud|184|KEJSARN AV PORTUGALLIEN|}}</noinclude>blev de nog förvånade över att den stora kejsarinnan hade vuxit upp på ett så litet ställe. Det gick väl an förr, när hon var van vid det, sade de, men hur skulle det bli, om hon kom tillbaka? Skulle hon bli boende här hos föräldrarna, eller skulle hon vända tillbaka till Portugallien? Jan hade nog tänkt på detsamma, och han hade ju förstått, att Klara Gulla inte kunde stanna kvar i Askedalarna, då hon hade ett helt rike att styra. »Det blir väl så, att kejsarinnan kommer å vända tebaka te Portugallien,» sa han. »Då kommer väl ni att följa med henne?» frågade en av småmamsellerna. Jan visste med sig, att han helst skulle ha önskat, att hon inte hade frågat om den saken. Han gav henne inte något svar heller till en början, men den unga flickan ville inte ge sig. »Ni vet kanske inte än hur det ska bli?» sa hon. Jo, det hade han väl reda på, men han var inte riktigt på det klara med hur folk skulle ta hans beslut. De kanske inte skulle tycka, att det var rätt handlat av en kejsare. »Nej, jag ska väl bli kvar hemma, jag,» sa han. »Det kan ju inte gå an, att jag far ifrån Kattrinna.» »Jaså, Kattrinna reser inte med, hon?» »Nej, det står nog inte te å få Kattrinna te å fara ifrån stugan. Å jag ska väl bli kvar hos henne. Se, när en har lovat trohet i nöd och lust.» {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> jvn42febmz3884ctrst45y4nmqpx413 104 107370 504342 401362 2022-08-11T05:15:57Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud||JAN OCH KATTRINNA|185}}</noinclude>»Ja, det löftet förstår jag att man inte kan svika,» sa den herrgårdsmamsellen, som var mest ivrig att fråga om allting. »Hör ni det, ni andra?» sa hon. »Jan vill inte fara ifrån sin hustru, fastän hela Portugalliens härlighet lockar honom.» Och tänk, att de blev riktigt glada åt detta! De klappade honom på axeln och sade, att det var rätt gjort av honom. Det var ett gott tecken, sade de. Det var inte slut ännu med den gamla, snälla Jan Andersson i Skrolycka. Han förstod inte riktigt vad de kunde mena. Men de var väl glada åt att de fick ha honom kvar i socknen. De sade adjö och gick strax efteråt. De skulle vandra bort till Duvnäs bruk på kalas. Men tänk, att knappt var de gångna, förrän Kattrinna kom in! Hon måtte ha stått alldeles utanför dörrn och väntat. Hon hade väl inte velat gå in till de främmande, men hur länge hon hade stått där, och hur mycket hon hade hört av samtalet, det kunde ingen veta. Hur det nu förhöll sig med den saken, så såg hon mer blid och god ut, än hon hade gjort på länge. »Du är en kopstolle,» sa hon. »Å jag undrar vad andra kvinnfolk skulle säja, om di hade en sån man. Men det var ändå väl, att du inte ville fara ifrån mej.» {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> qq4vqbjja5qv7pp91gw3xi1go4wyqvo 104 107444 504346 401495 2022-08-11T09:36:54Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud|186|KEJSARN AV PORTUGALLIEN|}}</noinclude><h2 align="center" style="border-bottom:none;">BEGRAVNINGEN.</h2> Inte hade det kommit bud eller hälsning till Jan Andersson i Skrolycka, att han skulle närvara vid begravningen efter Björn Hindriksson i Lobyn, det hade det inte, men de efterlevande kunde inte heller rätt veta om han ville räkna släkt med dem, sedan han hade stigit upp till en sådan ära och härlighet, som han nu levde i. De tänkte kanske också på att det skulle bli svårt att ordna med både ett och annat, om en sådan man som han kom på begravningen. De närmaste släktingarna till Björn Hindriksson ville förstås åka främst i liktåget, men där borde det ju med rätta göras plats för honom, som var kejsare. De visste ju inte, att han aldrig var nogräknad med sådant, som andra satte mest värde på. Han var i alla fall den han var, han. Det föll honom aldrig in att vilja gå i vägen för dem, som var glada åt att få sitta främst vid gästabuden. För att inte bli orsak till någon förargelse gick han alltså inte till begravningsgården på morgonen, innan liktåget hade gett sig av, utan han vandrade direkt till kyrkan. Och först när<noinclude> <references/></noinclude> 0dtz8kw59y5nr7rna8cu0dscawl0a9i 104 107445 504347 401496 2022-08-11T09:38:14Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud||BEGRAVNINGEN|187}}</noinclude>klockorna ringde och den långa processionen ordnade sig på talbacken, steg han fram och tog plats bland de andra släktingarna. De såg allt liksom litet häpna ut i begravningsföljet, när han kom, men nu var han så van vid att folk blev överraskade av hans nedlåtenhet. Sådant fick man lov att ta med lugn. Säkert hade de velat ställa honom i främsta ledet, men det var det ingen tid med, för tåget hade redan satt sig i rörelse bortemot kyrkogården. När jordfästningen var över och han följde med begravningsgästerna och satte sig i samma bänk som de nere i kyrkan, såg de återigen litet generade ut. Men de hann inte säga någonting om det, att han för deras skull hade flyttat ner från den fina platsen på läktarn. Det gick inte an att göra ursäkter, just som ingångspsalmen stämdes upp. Efter gudstjänstens slut, när alla åkdon, som hörde till begravningsföljet, körde fram på talbacken, gick han och satte sig på den stora flakvagnen, där kistan hade stått under färden till kyrkan. Vagnen skulle gå tom hem tillbaka nu, det visste han, så att där tog han inte upp platsen för någon. Mågen och dottern till Björn Hindriksson gick förbi ett par gånger och såg på honom, som satt där. De var kanske ängsliga över att de inte kunde bjuda honom att åka i en av de främsta kärrorna, men han ville ju inte, att det skulle ske någon omflyttning för hans skull. Han var den han var i alla fall, han. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> lp3khu759gou8b7ebq5o7c18yikoxr3 104 107447 504349 401498 2022-08-11T09:39:22Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud|188|KEJSARN AV PORTUGALLIEN|}}</noinclude>Medan han for från kyrkan, kunde han inte låta bli att tänka på den gången, då han och den lilla Klara Gulla hade gått för att hälsa på de rika släktingarna. Ja, det var alltsammans ombytt nu, det var det. Vem var det nu kanske, som var mäktig och ansedd? Vem var det nu, som gjorde de andra en heder genom att besöka dem? Allt eftersom gästerna kom fram till begravningsgården, blev de införda i det stora vardagsrummet på nedre botten, där de lade av sig kläderna. Sedan kom ett grannfolk till Björn Hindrikssons, som var utsedda att sköta värdskapet, och bad de förnämsta bland de främmande att stiga upp i övervåningen, där middagsbordet stod dukat. Det var ett ansvarsfullt uppdrag att välja ut dem, som fick gå dit upp, för på en så stor begravning var det inte möjligt att få rum för alla gästerna vid middagsbordet på en gång, utan man fick lov att göra flera bordsättningar. Men det var många, som skulle ha ansett det för ett så stort bevis på missaktning, om de inte hade fått komma med i första omgången, att de aldrig skulle ha kunnat förlåta det. Och vad nu särskilt beträffar den, som var upphöjd till kejsare, så kunde han ju vara medgörlig i många stycken, men att han skulle få sitta med i första bordsättningen, det var han tvungen att hålla på. Annars skulle folk tro, att<noinclude> <references/></noinclude> jmxmn168o1kwjc6499w8bjin986otby 104 107448 504350 401499 2022-08-11T09:40:24Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud||BEGRAVNINGEN|189}}</noinclude>han inte visste med sig, att han hade rätt att gå före alla andra. Men det var förstås ingen fara, fastän han inte blev ombedd att stiga upp i övervåningen bland de allra första. Det var ju så självklart, att han skulle få äta på samma gång som prästen och herrskaperna, så det behövde han inte ha någon oro för. Han satt tyst och ensam på en bänk, för här var det inte någon, som kom fram och ville språka om kejsarinnan. Det var nog så, att han kände sig litet missmodig. När han gick hemifrån, hade Kattrinna sagt till honom, att på den här begravningen borde han inte gå, därför att folket här i gården var av så hög ätt, att de krusade varken för kungar eller kejsare. Nu såg det allt ut, som om hon skulle få rätt. Gamla bönder, som hade bott på samma gård, allt sedan världen skapades, de höll sig förmer än alla andra högheter. Det gick inte fort att samla ihop dem, som skulle vara med om första bordsättningen. Värden och värdinnan gick länge omkring och sökte efter de värdigaste, men fram till honom kom de inte. Bredvid honom satt ett par ogifta kvinnfolk, som inte hade den minsta förhoppning om att bli uppkallade redan nu, och språkade i god ro. De talade om hur väl det var, att Linnart Björnsson, sonen till Björn Hindriksson, hade hunnit hem i tid och fått försona sig med fadern. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> hjj2erfq2pk391ooam9v6oddkpwss5x 104 107449 504352 401500 2022-08-11T09:41:48Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud|190|KEJSARN AV PORTUGALLIEN|}}</noinclude>Det hade ju inte varit någon egentlig ovänskap mellan dem, utan det förhöll sig så, att för en trettio år sedan, då Linnart var ett par och tjugu år gammal och skulle till att gifta sig, hade han frågat gubben om han inte ville låta honom överta gården, eller om han kunde ställa på annat sätt, så att Linnart fick bli sin egen. Men gamle Björn hade sagt nej både till det ena och det andra. Hans önskan var, att sonen skulle gå kvar där hemma som förut och överta gården, när gubben hade lagt sitt huvud till ro. — »Nej,» skulle då sonen ha sagt, »inte vill jag gå hemma å vara dräng under er, så far min ni är. Jag får hellre gå ut i världen å skaffa mej mitt eget, för jag måste vara lika god karl som ni, annars blir det snart slut på vänskapen mellan oss.» — »Den kan ta slut ändå, om du vill gå dina egna vägar,» hade då Björn Hindriksson svarat. Sedan hade sonen dragit upp i de stora skogarna norr och öster om Duvsjön, slagit sig ner i den värsta obygd och röjt upp en gård åt sig. Hans hemman låg i Bro socken, och han visade sig aldrig i Svartsjö. Inte på trettio år hade föräldrarna sett till honom, men för åtta dar sen hade han råkat komma hem, just som gamle Björn låg på sitt yttersta. Jan i Skrolycka blev riktigt glad. Det här var goda nyheter. Förra söndagen, då Kattrinna hade kommit hem från kyrkan med underrättelsen, att det snart var slut med Björn Hindriksson, hade Jan strax frågat efter sonen och undrat<noinclude> <references/></noinclude> oajoliuzwsgq6tq1cp772ehh0xtu0dy 104 107450 504353 401501 2022-08-11T09:43:17Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud||BEGRAVNINGEN|191}}</noinclude>om han hade blivit efterskickad. Men det hade han inte blivit. Kattrinna hade hört, att Björn Hindrikssons hustru hade tiggt och bett, att hon skulle få sända bud till honom, men hon hade blivit så strängt förbjuden. Gubben hade förklarat, att han ville ha fred på sitt dödsläger. Men Jan hade inte lugnat sig med detta. Han hade inte kunnat låta bli att tänka på Linnart Björnsson, som gick där borta i sin skog och ingenting visste. Och så hade han, Jan, beslutat sig för att handla tvärt emot gamle Björns önskan och gå med bud till sonen. Han hade ingenting hört om hur allt hade avlupit förrän nu här på begravningen. Han blev så upptagen av att lyssna till det, som de två kvinnfolken talade om, att han rent glömde bort att tänka på både den första och andra bordsättningen. Ja, när sonen hade kommit hem, hade de varit så blida mot varandra, både han och fadern. Gubben hade skrattat och sett på hans kläder. — »Du kommer i dina arbetskläder,» hade han sagt. — »Ja, jag borde väl vara finklädd, eftersom det är söndag,» hade Linnart Björnsson svarat, »men, ser ni, det har varit ett sånt överflöd på regn oppe hos oss i sommar. Jag hade just tänkt köra in lite havre på söndagseftermiddan.» — »Nå, hann du å få in någe?» frågade gubben. — »Jag hann å lassa på ett lass, men det lämna' jag kvar på åkern, när budet kom. Jag gav mej i väg genast utan å bry mej om å byta kläder.» — »Vem var<noinclude> <references/></noinclude> mc8ehqcy3iuuxnsgsexcouqb41oqbl9 104 107451 504354 401502 2022-08-11T09:44:57Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud|192|KEJSARN AV PORTUGALLIEN|}}</noinclude>det, som kom med bud te dej?» frågade fadern om en stund. — »Det var en karl, som jag aldrig har sett förr,» svarade sonen. »Jag tänkte inte på å fråga'n vem han var. Han såg mest ut som en liten tiggargubbe.» — »Den karl'n ska du ta reda på å ge honom tack från mej,» hade gamle Björn sagt med stort eftertryck. »Honom ska du hedra, var du råkar honom. Han har menat väl med oss.» Så där lugnt och gott hade det varit mellan dem, ända tills allt var slut. De var så lyckliga över försoningen, så att det var, som skulle döden ha bringat dem glädje och inte sorg. Jan hade ryckt till av obehag, då han hörde, att Linnart Björnsson hade kallat honom för en tiggargubbe. Men han förstod ju, att det berodde därpå, att han varken hade haft kasketten eller kejsarkäppen med sig dit upp i obygden. Detta förde tankarna tillbaka till hans nuvarande bekymmer. Han hade säkert väntat länge nog nu. Nu borde han allt redan vara uppkallad, om det inte skulle bli för sent. Det här stod aldrig rätt till. Han reste sig, gick resolut över rummet och förstugan, steg uppför trappan och öppnade dörrn till stora salen i övervåningen. Han såg genast, att middagen redan var i full gång. Det stora hästskobordet var fullsatt med människor, första rätten var redan kringbjuden. Det hade inte varit meningen, att han skulle få komma med bland de förnämsta. Där satt<noinclude> <references/></noinclude> ntxxjy11ybggqd19t16ny4b7epk4rpt 104 107452 504356 401503 2022-08-11T09:46:10Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud||BEGRAVNINGEN|193}}</noinclude>prästen, där satt klockarn, där satt löjtnanten från Lövdala och hans fru, där satt alla, som borde sitta där, utom han. En av de unga flickorna, som bar omkring maten, skyndade fram till Jan, så snart som han hade kommit inom dörrn. »Vad ska ni här å göra, Jan?» sa hon med låg röst. »Gå ner med er!» »Men, min snälla matvärdinna!» sa Jan. »Kejsar Johannes av Portugallien skulle väl vara med i första omgången.» »Å, tyst nu, Jan!» sa flickan. »I dag passar det sej inte, att ni kommer med era dumheter. Gå nu ner, så ska ni få mat, när er tur kommer!» Det var ju så, att Jan hade mer respekt för detta huset än för något annat i socknen. Och just därför skulle han ha satt så stort värde på att bli mottagen här så, som det anstod honom. Det kom en sådan märkvärdig modlöshet över honom, där han stod nere vid dörrn med mössan i handen. Han kände själv hur hela kejsarvärdigheten föll av honom. Men mitt i denna svåra belägenheten hörde han hur Linnart Björnsson borta vid bordet gav till ett utrop. »Där står ju den karl'n, som kom te mej förra söndan med bud om att far var sjuk!» sa han. — »Vad säjer du?» frågade hans mor. »Är du säker på den saken?» »Ja visst, det kan ju ingen ann' vara. Jag har sett'en förut i dag, men jag har inte känt igen'en,<noinclude> <references/> <small>13. — <i>Kejsarn av Portugallien.</i></small></noinclude> fw4shxaslxa3c197ica5zn4e0im53j5 104 107453 504358 401504 2022-08-11T09:47:11Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud|194|KEJSARN AV PORTUGALLIEN|}}</noinclude>därför att han var så konstigt utklädd. Men nu ser jag, att det är han.» »Ja, är det han, så ska han inte längre stå där borta ve dörrn som en tiggare,» sa den gamla matmodern. »Utan då får vi göra plats för'en här ve bordet. Honom är vi skyldiga bå' heder å tack, för det var han, som gjorde döden lätt för gamle Björn, å mej har han skaffat den enda tröst, som kunde mildra min sorg efter en sån man, som jag har mistat.» Och plats blev det, fastän det tycktes vara trångt nog allaredan. Jan fick sitta innerst i hästskon mitt emot prästen. Bättre kunde det inte vara. Till en början var han litet bortkommen, för han kunde inte begripa, att de gjorde sådant väsen av honom, bara därför att han hade sprungit ett par mil genom skogen med bud till Linnart Björnsson. Men så insåg han ju hur det hängde ihop. Det var förstås kejsarn, som de ville hedra i alla fall. Det var kanske därför, att ingen skulle känna sig tillbakasatt, som de gjorde det på det här sättet. Någon annan förklaring gavs det ju inte. För snäll och beskedlig och hjälpsam, det hade han varit i alla sina dar, men aldrig någonsin hade han blivit på minsta sätt hedrad eller firad fördenskull. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> ph273wmcyu4ma481b69u8lkxauiqbpv 104 107456 504359 401508 2022-08-11T09:48:17Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud||DET DÖENDE HJÄRTAT|195}}</noinclude><h2 align="center" style="border-bottom:none;">DET DÖENDE HJÄRTAT.</h2> När ingenjör Boræus på Borg gjorde sina dagliga korta turer ner till ångbåtsbryggan, kunde han förstås inte undgå att lägga märke till en sådan folksamling, som det jämt var nuförtiden omkring den lilla gubben ifrån Skrolycka. Numera behövde han inte sitta ensam och driva bort ledsamheten med tysta drömmar, såsom han hade måst göra förut under sommarn. I dess ställe kom alla de, som väntade på ångbåten, fram till honom för att höra beskrivas hur det skulle gå till vid kejsarinnans hemkomst, framför allt vid landstigningen här vid Borgs brygga. Var gång ingenjör Boræus gick förbi, hörde han talas om guldmaljongen, som kejsarinnan skulle bära på håret, och om guldblommorna, som skulle slå ut på träd och buskar, så snart som hon satte foten på landbacken. Långt fram i oktober, när ungefär tre månader var förflutna sedan den dagen, då Jan i Skrolycka för första gången just här vid Borgs brygga kungjorde nyheten om Klara Gullas upphöjelse, såg ingenjörn en förmiddag, att en ovanligt stor hop människor var församlad omkring honom.<noinclude> <references/></noinclude> di7fdl3v8ojbrmc988f5nvwj8f2s16q 104 107457 504360 401509 2022-08-11T09:49:42Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud|196|KEJSARN AV PORTUGALLIEN|}}</noinclude>Ingenjörn hade ämnat gå förbi med en kort hälsning som vanligt, men han ändrade tankar och stannade för att ta reda på vad som försiggick. Vid första blicken kunde han inte finna något anmärkningsvärt. Jan satt på väntestenarna, som han brukade, och hade en mycket värdig och högtidlig min på sig. Bredvid honom satt ett storvuxet kvinnfolk, som talade så fort och så ivrigt, att orden liksom sprutade ur munnen. Hon skakade på huvudet, knep ihop ögonen och böjde kroppen långsamt framåt, så att hon hade ansiktet ända nere vid jorden, när hon var färdig med det, som hon ville säga. Ingenjör Boræus kände förstås genast igen Stoll-Ingborg, men i början var det rent omöjligt för honom att höra vad hon sade. Han fick lov att fråga en av de kringstående vad det var fråga om. »Hon ber honom, att han ska ställa så, att hon får följa mä kejsarinnan te Portugallien, när hon reser dit tebaka,» upplyste denne. »Hon har talat ve honom om detta nu en lång stund, men han vill inte ge'na någe löfte.» Nu var det inte svårt för ingenjörn att följa med samtalet. Men han blev inte glad åt det han hörde. Rynkan mellan ögonbrynen blev djup och röd, medan han lyssnade. Här satt den enda i världen, som trodde på Portugalliens härlighet utom Jan själv, och hon blev nekad att resa dit! Den gamla stackarn visste, att i det landet fanns det ingen svält och<noinclude> <references/></noinclude> sovo721mg1sm5w7tcvevt6i8biolw9c 104 107458 504362 401510 2022-08-11T09:50:46Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud||DET DÖENDE HJÄRTAT|197}}</noinclude>ingen fattigdom, inga råa människor, som gjorde narr av en olycklig, inga barn, som följde efter ensamma, hjälplösa vandrare långa vägar och kastade sten på dem. Där rådde ständig frid och goda år, och dit ville hon bli förd bort ifrån allt sitt arma livs elände. Hon bad och hon grät, och hon brukade all sin övertalningsförmåga, men hon fick bara nej och nej till svar. Och den, som gjorde sig döv för alla hennes böner, var en, som hade tillbragt hela detta sista år i längtan och sorg! Han skulle kanske inte ha sagt nej för några månader sedan, då hans hjärta ännu var vid liv, men nu tycktes det ha blivit alldeles förstenat under framgångens tid. Till och med hans yttre röjde, att en stor förändring hade försiggått med honom. Han hade fått feta kinder, hakpåse, en tät mörk mustasch på överläppen. Ögonen var litet utträngda ur sina hålor, och blicken hade blivit stel och stirrande. Ja, ingenjörn undrade om inte näsan rent av hade höjt sig, blivit större och fått en ädlare form. Håret tycktes vara alldeles avfallet, inte ett strå sköt fram under läderkasketten. Ingenjörn hade haft ögonen på honom allt sedan deras första samtal i somras. Det var inte hans stora längtan, som numera drev honom till bryggan. Han såg knappt efter ångbåten. Han kom bara dit för att råka folk, som gick in på hans galenskaper, som kallade honom kejsare för att få höra honom sjunga och berätta sina inbillningar. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> mxci2xh4kfzqxr5zvunnpbpfp7kupnr 104 107459 504363 401511 2022-08-11T09:51:40Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud|198|KEJSARN AV PORTUGALLIEN|}}</noinclude>Men vad var nu detta att förarga sig över? Karlen var ju en galning. Men kanske att galenskapen aldrig hade behövt bita sig så fast, som den nu hade gjort? Det föll ingenjörn in, att om man kraftigt och obarmhärtigt hade ryckt ner honom från hans kejsartron strax i början, skulle han ha kunnat räddas. Ingenjörn kastade ännu en prövande blick på Jan i Skrolycka. Han såg nådigt beklagande ut, men han var lika obeveklig. I det där fina landet Portugallien skulle det förstås endast finnas prinsar och generaler, idel grannklätt folk. Det var nog så, att Stoll-Ingborg inte skulle ha tagit sig något ut där i sin bomullsduk och hemstickade kofta. Men, Herre Gud! Ingenjörn tyckte verkligen — — — Det såg ut, som hade han haft lust att själv ge Jan den läxa han behövde, men så ryckte han på axlarna. Han var inte rätta mannen till detta, skulle bara göra ont värre. Han avlägsnade sig tyst från folkhopen och gick ner till bryggan, där ångbåten just blev synlig bakom närmaste udde. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> szhw04ngnid4i0oq0t1blp2ipovds8v 104 107474 504365 401534 2022-08-11T09:53:01Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud||AVSÄTTNING|199}}</noinclude><h2 align="center" style="border-bottom:none;">AVSÄTTNING.</h2> Långt innan Lars Gunnarsson hade blivit gift med Anna Eriksdotter i Falla, hade han en gång råkat vara närvarande vid en auktion. Det var ett fattigt folk, som hade ställt till med den, och de hade kanske inte några lockande saker att bjuda kunderna, för det var rent märkvärdigt hur dåligt det gick med handeln. De hade haft rätt att vänta bättre, för Jöns i Kisterud var auktionist, och han var en sådan rolighetsmakare, att folk brukade gå till auktioner bara för att få höra på honom. Men fastän Jöns kom fram med alla sina vanliga kvickheter, kunde han inte sätta någon fart i buden den här gången. Till slut visste han sig ingen annan råd än att lägga klubban ifrån sig och säga, att han hade blivit så hes, att han inte förmådde ropa mer. »Riksdagsman får skicka fram nån ann', som kan göra utropena,» sa han till Karl Karlsson i Storvik, som stod för auktionen. »Jag har skrikit mej så hes på di stenbelätena, som står här omkring mej, så att jag får lov å gå hem å sätta mej å tiga i flera veckor, innan jag kan få tebaka målföret.» {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> dezwvyy4nntc4i4ege1cn97yhb766n2 104 107475 504368 401535 2022-08-11T09:54:18Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud|200|KEJSARN AV PORTUGALLIEN|}}</noinclude>Det var en allvarsam sak för riksdagsmannen att vara utan utropare, när de flesta varorna ännu var osålda, och han gjorde flera försök att övertala Jöns i Kisterud att fortsätta, men det var ju klart, att Jöns inte kunde ge vika. Han ville inte förlora sitt goda anseende genom att hålla en dålig auktion, och han blev så hes på en gång, att han inte ens kunde viska fram orden. Han bara väste. »Ja, kanske det finns någon annan här, som kan ropa ut varorna en stund, medan Jöns vilar sej?» sa då riksdagsmannen. Han såg sig om i folkhopen utan stor förhoppning att finna en hjälpare, då Lars Gunnarsson trängde sig fram till honom och sade, att han var villig att försöka. Han såg så ung ut på den tiden, att Karl Karlsson bara skrattade åt honom och sade, att han inte hade användning för pojkar, som inte hade gått och läst en gång. Men Lars svarade, att han till och med hade exercerat, och bad så ivrigt att få sköta klubban, att riksdagsmannen gav med sig. »Nåja, vi kan ju låta dej fresta på saken en stund,» sa han. »Det kan väl inte gå sämre, än det har gjort hittills.» Lars steg nu upp på Jöns i Kisteruds plats, tog en gammal smörbytta i handen för att bjuda ut den, men hejdade sig och blev i stället stående och bara såg på den. Han vände den upp och ner, knackade både i bottnen och på sidorna, såg ut att bli förvånad över att inte finna minsta fel på den och ropade sedan ut den med en<noinclude> <references/></noinclude> cukjlocymavig3z79zmkb6fttq12nwc 104 107476 504370 401536 2022-08-11T09:55:21Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud||AVSÄTTNING|201}}</noinclude>bedrövad röst, liksom olycklig över att nödgas sälja bort en dylik kostbarhet. Han för sin del såg tydligen helst, att det inga bud gjordes. Han trodde, att det var bättre för ägarn, om ingen förstod hur präktig den här smörbyttan var, så att han fick behålla den. När nu det ena budet kom efter det andra, kunde man märka, att det gjorde riktigt ont i honom. Det gick an, medan de var så låga, att han inte behövde lyssna på dem, men när de steg och steg, förvreds hela ansiktet på honom av sorg. Det var ett tungt offer han gjorde, när han till slut lät förmå sig att slå bort den gamla sura smörbyttan. Härefter kom turen till vattenämbar, såar och bykkar. Lars Gunnarsson var någorlunda medgörlig i fråga om de äldre och sålde bort dem utan alltför stor suckan. Men andra, som var nyare, ville han rent av inte bjuda ut. »Di är för go'a,» sa han till mannen, som ägde dem. »Di är så lite begagnade, så att ni kunde sälja dom som nya på marknan.» De auktionsbesökande visste rakt inte hur det kom sig, att de började ropa mer och mer ivrigt. Lars Gunnarsson visade en sådan ängslan för varje nytt bud, att det visst inte var för att göra honom till viljes, som de bjöd på. Men de hade på något sätt kommit att inse, att det var riktigt värde med det, som han ropade ut. De tänkte på att de behövde både det ena och det andra där hemma. Här var riktiga affärer att göra, nu köpte<noinclude> <references/></noinclude> 9rkn3fj401v9c6klklbe6xgiqrqobf6 104 107477 504372 401537 2022-08-11T09:56:21Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud|202|KEJSARN AV PORTUGALLIEN|}}</noinclude>de inte bara för lustighets skull, som när Jöns i Kisterud var auktionist. Efter det där mästerprovet blev Lars Gunnarsson ständigt och jämt anlitad som utropare. Det blev inte så roligt som förr på auktionerna, sedan han hade börjat föra klubban, men det fanns ingen, som hade en sådan förmåga att få folk att längta efter att bli ägare till gammalt onyttigt skräp eller att locka ett par storgubbar att bjuda över varandra i tävlan om saker, som de platt inte behövde, bara för att få visa vad de hade råd att kosta på sig. Lars Gunnarsson brukade också sälja bort rubb och stubb vid alla de auktioner, där han tjänstgjorde. En enda gång bara höll det på att gå illa för honom, och det var vid auktionen efter Sven Österberg i Storstuga i Bergvik. Han hade där ett präktigt bo att bjuda ut, mycket folk var församlat, och fastän det var långt lidet på hösten, var det så vackert väder, att auktionen kunde försiggå ute i det fria, men ändå ville det inte lyckas med försäljningen. Lars kunde inte förmå folk att intressera sig för utropen eller att bjuda på. Det såg ut, som skulle det inte gå bättre för honom, än det hade gjort för Jöns i Kisterud den dagen, då Lars hade måst överta klubban i hans ställe. Men Lars Gunnarsson hade ingen lust att lämna ämbetet till en annan, utan försökte i stället leta ut vad det kunde vara, som gjorde, att folk var så förströdda och inte ville göra några affärer.<noinclude> <references/></noinclude> 8n60z6kltjidanlrbq2h3lnztp49a54 104 107478 504373 401538 2022-08-11T09:57:15Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud||AVSÄTTNING|203}}</noinclude>Och det dröjde inte heller länge, innan han fick reda på orsaken. Lars hade ställt sig på ett bord, för att alla skulle kunna se vad han bjöd ut, och från den platsen var det inte svårt för honom att märka, att den nyblivna kejsarn, som bodde i den lilla grannstugan till Falla och hade gått på dagsverke där i hela sitt liv, gick omkring i folkhopen. Lars såg hur han hälsade till höger och vänster med nådiga småleenden och lät folk titta på den prydliga käppen och på stjärnorna. En lång rad av barn och ungdom följde honom i hälarna, vart han vände sig, och gammalt folk höll sig inte heller för goda att byta ord med honom. Det var inte underligt, att det gick på tok med auktionen, då det var en sådan storkarl närvarande, som drog uppmärksamheten till sig. Lars gjorde inte något avbrott i auktionen till en början. Han bara följde Jan i Skrolycka med ögonen, ända tills han hade hunnit bana sig fram till främsta ledet närmast auktionsförrättarn. Man behövde inte vara rädd, att Johannes av Portugallien skulle stanna i skymundan. Han skakade hand med alla han kände och gav dem några förbindliga ord, men på samma gång trängde han sig förbi dem, så att han inom kort stod innerst i ringen. I samma ögonblick, som han hade hunnit så långt, gjorde Lars Gunnarsson ett hopp ner från bordet, rusade rakt på honom, ryckte till sig både läderkaskett och kejsarkäpp och var uppe med<noinclude> <references/></noinclude> 5882f3ais986081iaps4lxal1f99dwm 104 107479 504375 401539 2022-08-11T09:58:07Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud|204|KEJSARN AV PORTUGALLIEN|}}</noinclude>dem på bordet, innan Jan hann att tänka på att göra honom motstånd. Jan ropade högt och ville kasta sig upp på bordet för att ta tillbaka de rövade skatterna, men Lars svängde käppen mot honom, så att han fick lov att draga sig tillbaka. På samma gång uppstod det ett mummel av ovilja i folkhopen, men Lars lät inte avskräcka sig. »Jag förstår, att ni är förvånade över att jag bär mej så här åt,» ropade han med sin starka auktioniststämma, som hördes över hela gården. »Men den här mössan å käppen hör te oss i Falla. Min svärfar, Erik Ersa, har ägt dom, å han hade ärvt dom åv den gamla husbonden, som styrde gården före honom. Di här sakerna har alltid hållits högt i ära där hemma, å jag kan inte tåla, att en stolle ska gå å bära dom på sej. Jag kan inte säja hur han har kommit åt dom, men det vet jag, att nu ska det inte hända mer, att han får gå å göra sej grann mä det, som är vårt.» Jan hade hastigt lugnat sig, och medan Lars höll sitt tal, stod han med armarna korslagda över bröstet och ett uttryck i ansiktet, som om det vore likgiltigt vad Lars pratade. Så snart han tystnade, vände sig Jan till de närvarande med en myndig åtbörd. »Nu, mina snälla hovherrar,» sa han, »nu får ni lov å skaffa mej tebaka mina ägodelar.» Men inte en enda människa rörde sig för att hjälpa honom. Det var till och med flera, som<noinclude> <references/></noinclude> pdrql80ea7fllfv8sp0gnwz489qf5m1 104 107480 504376 401540 2022-08-11T09:59:07Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud||AVSÄTTNING|205}}</noinclude>skrattade åt honom. Nu hade allihop gått över på Lars' sida. En enda fanns det, som tyckte, att det var synd om honom. Han hörde ett kvinnfolk inne i hopen ropa till auktionisten : »Å, Lars, låt honom ha kvar kejsargrannlåten ! Ni kan ju inte själv begagna varken käppen eller mössan.» »Jag ska ge'n en åv mina egna mössor, bara jag kommer hem,» sa Lars, »men näggum han får gå omkring längre med di här arvklenoderna å göra dom te ett åtlöje.» Det följde ett högt skratt från folkhopen på detta yttrande, och Jan blev så förvirrad av det, att han bara blev stående på en fläck och såg sig omkring. Han vände sig från den ena till den andra och kunde inte komma ifrån sin förvåning. Kära nån! Var det ingen av alla, som hade hyllat och hedrat honom, som ville hjälpa honom nu i nödens stund? Men de stod orörliga. Han såg, att ingenting betydde han för dem och ingenting ville de göra för honom. Han blev så skrämd, att hela kejsarvärdigheten föll av honom, och han liknade mest ett barn, som håller på att brista i gråt, därför att det har mistat sina leksaker. Lars Gunnarsson vände sig mot den stora högen av varor, som låg uppstaplad bredvid honom, och ville börja försäljningen på nytt. Då gjorde Jan ett försök att reda sig på egen hand. Under jämmer och klagan gick han ända fram till bordet, där Lars stod, men hunnen dit, böjde<noinclude> <references/></noinclude> rr8ty4igiryycivu4ykvezeoxpdqntl 104 107481 504377 401541 2022-08-11T10:00:13Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud|206|KEJSARN AV PORTUGALLIEN|}}</noinclude>han sig hastigt ner och sökte välta det över ända. Men Lars lät inte överraska sig. Han svängde till med kejsarkäppen och gav Jan ett så hårt slag över ryggen, att han måste dra sig tillbaka. »Nej, du,» sa Lars, »jag behåller allt di här sakerna så länge. Å nu tycker jag, att du har förspillt nog mycken tid på det här kejsarskapet. Nu kan du gärna gå hem å ta te mä dikninga. Sånt folk som du har ingenting på auktioner å göra.» Det såg inte ut, som om Jan skulle ha haft stor lust att lyda, men då gjorde Lars en ny sväng med käppen. Och mer behövdes inte för att kejsaren av Portugallien skulle vända ryggen till och fly. Ingen rörde sig för att gå efter honom och säga ett tröstens ord, ingen kallade honom tillbaka. Ja, de flesta kunde inte låta bli att gapskratta, när de såg hur ömkligt och utan all heder han förlorade hela sin storhet. Men detta var inte i Lars Gunnarssons smak, det heller. Han ville ha det likaså högtidligt på sina auktioner som under en gudstjänst. »Jag tror, att det är bättre å tala allvar mä Jan än å skratta åt'en,» sa han. »Det är många, som går in på hans galenskaper, å som till å mä kallar'n för kejsare, men det kan ju inte vara rätt handlat emot'en. Då är det väl bättre å försöka få'n te å förstå vem han är, om det också inte skulle vara välbehagligt för'en. Jag har<noinclude> <references/></noinclude> b0c4r7dvqvajucl941c2p9r96uzvtla 104 107482 504378 401542 2022-08-11T10:01:03Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud||AVSÄTTNING|207}}</noinclude>var't hans husbonde så pass länge, så att jag tycker, att det tillhör mej å se te, att han börjar arbeta igen. Annars lär han snart komma å ligga sockna te last.» Efter detta höll Lars en riktigt grann auktion med täta bud och höga priser. Och belåtenheten, som han kände, blev inte mindre, när han vid hemkomsten nästa dag fick höra, att Jan i Skrolycka hade satt på sig arbetskläderna och börjat dika på trädet. »Då ska vi aldrig mer påminna'n om hans galenskap,» sa Lars Gunnarsson, »så kanske han får ha kvar sitt förstånd. Det har aldrig var't större, än att han behöver behålla det oförminskat.» {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> b771glpbacxiaa2y2vipiyuykai18sp 104 107484 504380 401544 2022-08-11T10:01:56Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud|208|KEJSARN AV PORTUGALLIEN|}}</noinclude><h2 align="center" style="border-bottom:none;">HUSFÖRHÖRET.</h2> Ingenting var Lars Gunnarsson så glad åt som att han hade fått det infallet att ta käppen och läderkasketten ifrån Jan i Skrolycka. Det såg rent av ut, som om han skulle ha tagit galenskapen ifrån honom på samma gång. Ett par veckor efter auktionen i Bergvik skulle det hållas husförhör i Falla. Människor samlades dit från hela trakten runt om Duvsjön, och folket från Skrolycka kom bland de andra. Och tänk, att det var inte möjligt att märka på Jan, att det inte skulle stå rätt till med hans förstånd! Allt vad bänkar och stolar, som fanns i Falla, var inflyttade i det stora rummet på nedre botten. Här slog nu husförhörsfolket sig ner i täta rader och Jan med dem, men utan att tränga sig fram till en bättre plats, än som tillkom honom. Lars höll ögonen på honom hela tiden, och han måste medge, att det var en sanning, att galenskapen hade gått tillbaka. Jan uppförde sig alldeles som en annan människa. Han var rätt tyst, och den, som hälsade på honom, fick inte något annat svar än en tvär nick,<noinclude> <references/></noinclude> q67i7t30q39ee4r4ptk48mh4tyh9mdf 104 107485 504382 401545 2022-08-11T10:02:59Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud||HUSFÖRHÖRET|209}}</noinclude>men det kunde ju också bero på det, att han inte ville bryta andakten på husförhöret. Innan själva förhöret började, skulle alla de närvarande antecknas, och när prästen ropade upp Jan Andersson i Skrolycka, svarade Jan ja utan minsta betänkande, liksom om kejsar Johannes av Portugallien aldrig hade funnits till. Prästen satt vid ett bord överst i rummet med den väldiga husförhörsboken framför sig. Bredvid honom satt Lars Gunnarsson och hjälpte honom till rätta genom att upplysa om vilka som hade flyttat från detta husförhörsdistriktet under året, och vilka som hade gått och gift sig. När nu Jan svarade så riktigt och rätt, såg alla de närvarande, att prästen vände sig till Lars och med låg röst frågade honom om någonting. »Det var inte så farligt, som det såg ut,» svarade Lars. »Jag tog det ur honom, jag. Han går på arbete här i Falla var dag, som han jämt har gjort.» Lars hade inte haft förstånd att dämpa rösten, han, som prästen. Alla begrep vem det var han talade om, och många blickar sökte sig fram till Jan, men han satt så lugn, som om han ingenting skulle ha hört. Sedan, när förhöret kom i gång, föll det sig så, att prästen bad en av de darrande ungdomarna, som skulle prövas i sin kristendomskunskap, att läsa upp fjärde budet. Det var inte alldeles tillfälligtvis, som prästen valde att tala om just det budet denna kvällen.<noinclude> <references/> <small>14. — <i>Kejsarn av Portugallien.</i></small></noinclude> d4czd9z0we3w11xjd5s6fq0ipwlj4np 104 107486 504386 401546 2022-08-11T10:04:14Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud|210|KEJSARN AV PORTUGALLIEN|}}</noinclude>När han satt så här i en trygg och ståtlig gammal stuga med väggfasta bänkar och gammaldags inredning också i övrigt och med tydliga tecken till välstånd, vart han såg, så kände han sig manad att påminna människorna om hur väl det går dem, som håller ihop släktled efter släktled, som låter de gamla styra, så länge de mäktar, och sedan vördar och hedrar dem under alla de år de finns kvar i livet. Han hade just börjat utveckla de stora löften, som Gud gjorde dem, som hedrar fader och moder, då Jan i Skrolycka reste på sig. »Det är nån, som står utanför dörrn å inte törs komma in,» sa han. »Se efter hur det förhåller sej, ni Börje, som sitter närmast dörrn !» bad prästen. Börje reste sig, öppnade dörrn och såg ut i förstugan. »Nej, det finns ingen här,» sa han. »Jan har allt hört miste.» Förhöret tog vid på nytt. Prästen förklarade för sina åhörare, att det här budet var inte så mycket en befallning som ett gott råd, som man borde noga följa, om man ville, att det skulle gå en väl i livet. Han var bara en ung man, sade han, men så mycket hade han redan hunnit se och erfara, att han kunde vittna om att förakt för föräldrar och olydnad mot deras bud var det, som säkrast lade grunden till en hel levnads olyckor. Medan prästen talade, vände Jan i Skrolycka gång på gång huvudet mot dörrn. Han tecknade<noinclude> <references/></noinclude> 7h411x9al5u7gy8qad2vvsprvgrlyq8 104 107487 504387 401547 2022-08-11T10:05:32Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud||HUSFÖRHÖRET|211}}</noinclude>åt Kattrinna, som satt på bortersta stolraden och hade lättare att tränga sig fram än han, att hon skulle gå och öppna. Hon satt stilla i det längsta, men hon var också litet rädd för att inte göra Jan till lags i de dagarna, och till sist lydde hon honom. Men då hon väl hade fått upp dörrn, såg hon lika litet till någon människa i förstugan, hon, som Börje. Hon skakade på huvudet åt Jan och gick tillbaka till sin plats. Prästen hade inte låtit störa sig av Kattrinnas vandring. Till alla de läsepliktigas stora glädje hade han nästan kommit ifrån att göra frågor, utan hängav sig i stället åt att framlägga alla de vackra tankar, som trängde sig på honom. »Tänk,» sa han, »så gott å vist det är anordnat med de kära gamla, som sitter hos oss i våra hem! Är det inte ljuvligt för oss att få vara ett stöd för dem, som hjälpte oss, då vi ingenting förmådde, att få göra livet lätt för dem, som kanske både svalt å frös för att skaffa oss bröd? Det är en heder för ett ungt par att ha en gammal far eller mor sittande lycklig å nöjd — — — Just som prästen sade detta, hördes en sakta gråt från en vrå i andra ändan av rummet. Lars Gunnarsson, som hade suttit med andäktigt sänkt huvud, reste sig genast. Han gick på tå över golvet för att inte störa, lade armen om livet på sin svärmor och drog henne med sig fram till bordet, där prästen satt. Här fick hon inta Lars Gunnarssons plats, medan han själv ställde sig bakom och såg ner på henne. Han gjorde också<noinclude> <references/></noinclude> s6iaoqfqjq00mljb57mzuv5dpfovm9h 104 107488 504388 401548 2022-08-11T10:06:40Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud|212|KEJSARN AV PORTUGALLIEN|}}</noinclude>ett tecken till hustrun, och hon kom då och ställde sig på andra sidan. Det såg vackert ut. Alla förstod, att Lars ville visa dem, att här hos honom var det så, som prästen sade att det borde vara. Prästen såg ljus och glad ut, då han blickade upp på den gamla modern och hennes barn. Det enda, som verkade litet oroande på honom, var, att gumman alltjämt grät, så att hon kunde flyta bort. Han hade aldrig förr lyckats framkalla en sådan rörelse hos någon av sina församlingsbor. »Ja,» fortfor prästen, »det är inte något svårt att hålla det fjärde budet, så länge som vi är unga å står under våra föräldrars lydno, men det är sedan, som det kostar på. När vi själva har blivit vuxna å tycker, att vi är likaså kloka — — Här blev prästen på nytt störd av Jan. Han hade nu äntligen själv trängt sig fram till dörrn och öppnat den. Jan hade bättre tur än de andra. Man hörde hur han sade go'dag till någon, som stod ute i förstugan. Alla vände sina ögon mot utgången för att kunna se vem det var, som hade stått där ute under hela husförhöret utan att våga sig in. De hörde hur Jan bad och trugade och såg honom slå upp dörrn på vid gavel, men den, som stod där ute, gjorde visst invändningar nu också. Till sist drog Jan igen dörrn och kom ensam in i rummet. Men han gick inte tillbaka till sin förra plats, utan trängde sig med stort besvär fram till bordet, där prästen satt. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> if5wx0xcnlp7ke719d4ij9t4ena6ka4 104 107489 504389 401549 2022-08-11T10:08:01Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud||HUSFÖRHÖRET|213}}</noinclude>»Nå, Jan,» sa prästen litet otåligt, »får vi nu veta vem det är, som har stört oss hela kvällen?» »Det var den gamla husbonden här i Falla, som stog där ute,» förkunnade Jan utan att själv vara det minsta förvånad eller upprörd över det, som han hade att berätta. »Han ville inte gå in, men han bad mej framföra en hälsning te Lars, att han skulle ta sej i akt för den första söndan efter midsommar.» I första ögonblicket var det inte många, som förstod vad som låg under orden. De, som satt på de bakre bänkarna, hade inte kunnat höra riktigt, men de märkte av det sätt, varpå prästen ryckte till, att Jan hade sagt något förskräckligt. De sprang upp och trängde sig närmare och frågade till höger och vänster vem i all världen det var, som Jan hade hälsat ifrån. »Men, Jan!» utbrast prästen med sträng röst. »Vet du vad du säjer?» »Visst vet jag det,» sa Jan och nickade bestyrkande åt prästen. »Jag har ju hört'en där ute hela tiden. Jag bad'en gå in, men han ville inte, utan bara han fick framföra hälsninga te mågen, så gick han sin väg. “Säj honom,” sa'n, “att det inte är jag, som vill honom någe ont för att han lät mej ligga i snön i mitt elände å inte kom med hjälp i tid! Men det fjärde budet är ett strängt bud. Hälsa honom från mej, att det är bäst, att han ångrar å bekänner! Han får tid på sej te söndan efter midsommar.”» Jan talade så redigt och framförde det<noinclude> <references/></noinclude> hwyww1zrqxvsj5328aqby7lh0xyjq7i 104 107490 504390 401550 2022-08-11T10:09:16Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud|214|KEJSARN AV PORTUGALLIEN|}}</noinclude>märkvärdiga budskapet så trovärdigt, att både prästen och de andra under flera sekunder kände sig bundna i den tron, att Erik i Falla verkligen hade stått utanför dörrn till sitt gamla hem och talat med honom. Och de vände ovillkorligen ögonen mot Lars Gunnarsson för att se vad Jans ord skulle ha för verkan på honom. Men Lars stod och skrattade. »Jag trodde, att Jan var klok,» sa han, »annars skulle jag inte ha låtit'en komma på husförhöret. Pastorn får vara god å ursäkta störninga. Det är galenskapen, som bryter fram igen.» »Ja visst!» sa prästen lättad och for med handen över pannan. Han hade varit nära att tro, att han hade råkat ut för något övernaturligt. Det var gott, att det inte var fråga om annat än ett påhitt av en galning. »Jan har nog ingen stor kärlek te mej, ser pastorn,» fortfor Lars att förklara, »å det röjer han nu, då han inte har förståndet, som håller tebaka. Jag får ju erkänna, att om en ska räkna noga, så är det mitt fel, att dottra måste ge sej ut i väla å tjäna pengar. Det är det, som han inte kan förlåta mej.» Prästen blev visst litet förvånad över den ivriga tonen. Han gav Lars en forskande blick ur de djupa blå ögonen. Lars mötte inte blicken, utan såg åt sidan. Han märkte, att detta var illa gjort, ansträngde sig för att se prästen rakt i ansiktet, men kunde det inte och vände sig bort med en svordom. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> q8vbv0z6cu24pyihhlq0amz45lr4y5t 104 107491 504392 401551 2022-08-11T10:10:20Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud||HUSFÖRHÖRET|215}}</noinclude>»Lars Gunnarsson!» utbrast prästen. »Vad går det åt er?» Lars hämtade sig strax. »Kan jag inte bli åv med den där stollen?» sa han, som om det var Jan han hade svurit åt. »Här står pastorn å alla mina grannar å betraktar mej som en mördare, bara för det att en galning har ett gammalt agg te mej. Jag säjer er ju, att det är för dottras skull, som han vill åt mej. Inte visste jag, att hon skulle fara bort å råka i olycka, därför att jag ville ha ut min fordran. Är det inte nån här, som kan ta vara på Jan, så att vi andra får fortsätta andakten?» Prästen strök sig än en gång över pannan. Han kände sig illa till mods vid Lars' ord, men inte kunde han våga tala bestraffande till honom, då han ingenting bestämt visste. Han såg sig om efter den gamla matmodern, men hon hade smugit sig bort. Sedan blickade han ut över församlingen, men där fick han ingen ledning. Han var säker på att varenda en visste om Lars var brottslig eller ej, men när prästen vände sig mot dem, tycktes deras ansikten stänga till sig, så att de förlorade allt uttryck. Kattrinna hade kommit fram och tagit Jan under armen. De var på väg mot utgången, och med dåren ville prästen i alla fall inte anställa något förhör. »Jag tror, att det kan vara nog för i dag,» sa prästen stilla. »Vi ska göra en avslutning.» Han bad en kort bön, och man sjöng en psalm. Därpå avlägsnade sig alla de främmande. Prästen var den sista, som gick. Då Lars<noinclude> <references/></noinclude> rsrt91ue8ve517s2a5t520wst7i4vog 104 107492 504393 401552 2022-08-11T10:10:59Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud|216|KEJSARN AV PORTUGALLIEN|}}</noinclude>följde honom till grinden, vände han självmant samtalet till det, som nyss hade hänt. »Märkte pastorn, att det var söndan efter midsommar, som jag skulle akta mej för?» sa han. »Det visar just, att det är flickan, som Jan tänker på. Det var söndan efter midsommar i fjol, som jag var inom hos Jan för å göra opp om stugan.» Prästen blev alltmer hemsk till mods vid alla dessa förklaringar. Helt hastigt lade han sin hand på Lars Gunnarssons axel och försökte se in i hans ansikte. »Lars Gunnarsson!» sa han med varmt övertalande röst. »Jag är ingen domare. Men glöm inte, att om ni har något på ert samvete, så kan ni komma till mej! Jag väntar er, Lars Gunnarsson, var dag. Låt det bara inte bli för sent!» {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> biel1e4caujg0vknofetyo99xullahg 104 107511 504394 401580 2022-08-11T10:13:04Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud||ETT GAMMALT TROLL|217}}</noinclude><h2 align="center" style="border-bottom:none;">ETT GAMMALT TROLL.</h2> Den andra vintern, som den lilla flickan ifrån Skrolycka var borta från hemmet, blev det rent ohyggligt kallt framme i slutet på januari. Kölden var så svår, att man fick lov att skotta upp snö runt om de små stugorna i Askedalarna, för att den skulle hjälpa till att hålla kvar värmen, och korna måste man var natt bädda över med halm, av ängslan för att de annars skulle frysa ihjäl. Det var så kallt, att brödet frös och osten frös, ja, till och med smöret blev till en isklump. När kölden stod på som värst, tycktes det, som om inte en gång elden själv var i stånd att hålla sig så varm, som den brukade. Hur stor brasa man än lade in i spisen, så ville inte värmen sprida sig längre än till kanten av spishällen. En dag, då kölden kändes strängare än eljest, gick inte Jan i Skrolycka bort på arbete, utan satt hemma och hjälpte Kattrinna med att hålla elden vid makt. Varken han eller hustrun hade vågat sig utom dörrn allt sedan morgonen, och ju längre de satt inne, ju mer frusna blev de. När det började skymma på så där vid femtiden, sade Kattrinna, att de gärna kunde gå och lägga sig. Det<noinclude> <references/></noinclude> 77n0e76tk1sy2v8zs6cat47ksnv0agz 104 107512 504396 401581 2022-08-11T10:14:23Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud|218|KEJSARN AV PORTUGALLIEN|}}</noinclude>var ingen nytta med att de satt uppe längre och pinade sig. Jan hade varit framme vid fönstret flera gånger under eftermiddagen och sett ut genom ett litet hörn på glaset, som alltjämt höll sig klart, fastän alla rutorna för övrigt var täckta med tjocka isblommor, och nu gick han dit tillbaka. »Du kan gärna gå å lägga dej, min snälla Kattrinna,» sa han, medan han stod och såg ut, »men jag får lov å stanna oppe en stund te.» »Det vet jag visst!» sa Kattrinna. »Vad har du oppe å göra? Varför skulle du inte kunna gå å lägga dej, du som jag?» Jan svarade inte direkt på frågan. »Det är besynnerligt, att jag inte har sett Agrippa Prästberg gå förbi än,» sa han. »Är det honom du väntar på?» sa Kattrinna. »Han har just inte var't så mot dej, att du kan behöva sitta oppe å frysa för hans skull.» Jan slog upp med handen. Det var det enda av alla de maner, som han hade lagt sig till med under kejsartiden, som han inte alldeles hade slutat med. Det var inte tal om att Prästberg skulle komma in till dem, men Jan hade hört, att han var bjuden på supkalas till en av fiskargubbarna här i Askedalarna, och nu undrade han på att han inte hade sett honom gå förbi. »Han har väl var't så pass klok, att han har stannat hemma,» sa Kattrinna. Det blev allt kallare och kallare, ju längre det led på dagen. Det small i knutarna, liksom<noinclude> <references/></noinclude> shi29khjrmhhdfyuysxyb4a2mx1gic6 104 107513 504399 401582 2022-08-11T10:16:33Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud||ETT GAMMALT TROLL|219}}</noinclude>om kölden ville knacka på för att be om lov att komma in. Alla buskar och träd var höljda i så tjocka pälsar av snö och rim, att de såg oformliga ut, men de var väl tvungna, de som andra, att sätta på sig allt, vad de kunde komma över, för att få skydd mot kölden. Om en stund kom Kattrinna igen med sitt förslag. »Jag ser nog, att klockan inte är mer än halv sex,» sa hon, »men jag sätter i alla fall på grötgrytan å lagar i ordning kvällsmaten. Sen kan du lägga dej eller sitta oppe å vänta på Prästberg, allt som du har lust te.» Jan hade inte vikit från fönstret på hela tiden. »Jag tycker, att det är rent omöjligt, att han kan ha gått här förbi, utan att jag skulle ha sett'en,» sa han. »Det måtte väl göra dej detsamma, om en sån karl kommer eller inte kommer,» sa Kattrinna med skarp röst, för nu var hon trött på att höra talas om den där gamla landstrykarn. Jan drog en tung suck. Kattrinna hade mer rätt i det hon sade, än hon själv visste. Jan frågade inte en smul efter om den gamle Greppa gick förbi. Det var bara för att få en förevändning att stå vid fönstret, som Jan hade talat om, att han var att vänta. Intet tecken och intet bud hade han fått från den stora kejsarinnan, den lilla flickan ifrån Skrolycka, allt sedan den dagen, då Lars i Falla tog makten och härligheten ifrån honom. Han visste, att det inte hade kunnat ske utan hennes tillstånd,<noinclude> <references/></noinclude> 06gl916raqzrhn9vqx20m5vbf4it6d7 104 107514 504401 401583 2022-08-11T10:17:35Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud|220|KEJSARN AV PORTUGALLIEN|}}</noinclude>och därav förstod han, att han, Jan, hade gjort något, som hade varit henne misshagligt. Men vad det var, det kunde han omöjligt utfundera. Det grundade han på under de långa vinterkvällarna, under de långa, mörka mornarna, när han stod och tröskade på logen i Falla, under den korta dagen, då han körde ner ved från storskogen. Inte kunde han tro, att hon hade misstyckt detta med kejsarskapet. Allting hade ju gått lyckligt och bra i hela tre månader. Han hade då haft en tid, som han aldrig kunnat drömma om att han, fattig karl, skulle få uppleva, men det kunde ju inte vara Klara Gulla emot. Nej, han hade gjort eller sagt någonting, som hon hade blivit missnöjd med. Det var därför, som straffet hade kommit över honom. Men hon kunde väl inte vara så långsint, att hon aldrig skulle förlåta honom? Om hon bara ville tala om för honom vad hon var ond för! Vad han kunde göra för att försona henne, det ville han underkasta sig utan klagan. Hon såg ju själv, att han hade satt på sig arbetskläderna och gått bort på dagsverke, så fort som hon hade låtit honom veta, att hon ville ha det så. Han ville inte tala varken med Kattrinna eller med notbindarn om hur han hade det. Han skulle vara tålig och vänta, tills det kom ett säkert tecken från Klara Gulla. Han kände också många gånger, att det var så nära, att han borde kunna nå det bara genom att sträcka ut handen. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> tw3vlo1lofeh8ikweb6oxl47sq5b4r0 104 107515 504403 401584 2022-08-11T10:18:33Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud||ETT GAMMALT TROLL|221}}</noinclude>Just den här dagen, då han hade suttit instängd, hade han känt så säkert på sig, att det var nyheter från Klara Gulla i antågande. Och dessa var det, som han stod och spejade efter genom det lilla klara hörnet på rutan. Han kände på sig, att om de inte kom snart, så skulle det inte vara möjligt för honom att stå ut med livet. Nu hade det i alla fall blivit så mörkt, att han knappt kunde se så långt som till grinden, och alltså var det slut för i dag med allt hopp. Han gjorde inte heller några fler invändningar mot att de skulle lägga sig. Kattrinna satte på gröten, kvällsvarden blev äten, och innan klockan var kvarten över sex, hade de redan gått till vila. De somnade nog in också, men det blev ingen lång slummer. Den stora dalkarlsklockan hade knappast hunnit fram till halv sju, förrän Jan sprang upp ur sängen. Han skyndade sig att lägga nytt bränsle på elden, som inte var alldeles utgången, därpå började han att klä sig. Han försökte nog att vara så tyst som möjligt, men han undgick inte att väcka Kattrinna. Hon satte sig upp och frågade om det redan var morgon. Nej då, det var det visst inte. Men den lilla flickan hade kallat på honom i drömmen och befallt honom att gå uppåt skogen. Nu var det Kattrinnas tur att sucka. Det var väl galenskapen, som hade kommit tillbaka. Hon hade väntat den var dag den sista tiden, för Jan hade varit så nedstämd och orolig. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> bu3cy7gfaxzhi8xxi7tbc7w6fjipvu7 104 107516 504404 401585 2022-08-11T10:19:49Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud|222|KEJSARN AV PORTUGALLIEN|}}</noinclude>Hon gjorde inga försök att förmå honom att stanna hemma. I stället steg hon upp och klädde sig, hon med. »Vänta lite!» sa hon, då Jan stod färdig borta vid dörrn och ämnade gå. »Om du ska ut i skogen i natt, så vill jag gå med dej.» Hon hade väntat, att Jan skulle göra invändningar, men det kom inga, utan han stod kvar vid dörrn, tills hon var färdig. Han tycktes nog ha mycket bråttom, men på samma gång var han mer redig och sansad nu än förut på dagen. Jo, det var allt en kväll att ge sig ut i! Kölden stod emot dem som en mur av rivande och stickande glasskärvor. Det stack i skinnet, det kändes, som om näsan skulle hålla på att slitas ur ansiktet, det sved i fingertopparna, och tårna tycktes ha blivit avhuggna med detsamma; man kunde inte märka vidare, att man hade några. Men Jan lät inte höra ett ljud av klagan och inte Kattrinna heller. De gick bara på. Jan tog av in på vintervägen över höjden, densamma, där de hade gått med Klara Gulla en julmorgon, då hon var så liten, att hon måste bäras. Det var klar himmel, och en smal, vit månskärva satt och blänkte i väster, så att det var långt ifrån mörkt. Men det var ändå svårt att hålla vägen, därför att allt var så vitt. Gång på gång kom de för långt ut på kanten och sjönk djupt ner i drivan. De arbetade sig i alla fall framåt ända till den stora stenen, som en gång av en jätte hade blivit<noinclude> <references/></noinclude> pjli5ej89rozl6hz4hiv5ssqe9p1xs6 104 107517 504405 401586 2022-08-11T10:20:59Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud||ETT GAMMALT TROLL|223}}</noinclude>kastad mot Svartsjö kyrka. Jan hade redan hunnit förbi den, då Kattrinna, som kom efter, gav till ett skrik. »Jan!» ropade hon, och Jan hade inte hört henne låta så rädd sedan den dagen, då Lars hade kommit för att ta stugan ifrån dem. »Ser du inte, att här sitter nån?» Jan vände om och gick fram till henne, och nära var det, att de hade tagit till fötter, både han och Kattrinna, för sannfärdeligen satt där inte lutat mot stenen och nästan överklätt med vit rimfrost ett stort gammalt troll med borstigt skägg och en näsa som en snabel. Det satt alldeles orörligt, och man kunde ju inte tro annat, än att det hade blivit så förstelnat av köld, att det inte hade tagit sig tillbaka ner i sin jordhåla, eller var det nu eljest höll till. »Tänk, att det ändå finns så'na här te!» sa Kattrinna. »Det hade jag inte velat tro, så mycke jag än har hört talas om dom.» Den, som först sansade sig, så att han begrep vad det var de såg, var inte Kattrinna, utan Jan. »Det är inte någe troll, Kattrinna,» sa han. »Det är Agrippa Prästberg.» »Kära då, vad är det du säjer?» utbrast Kattrinna. »Ja, han ser ju sån ut, att det är lätt å ta miste.» »Han har satt sej ner här å somnat. Han måtte väl aldrig vara död!» De ropade gubbens namn, och de skakade honom, men han satt där stel och orörlig. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 2pcij8vg3kopici3gs1hgb76q6j4dqz 104 107518 504406 401587 2022-08-11T10:22:09Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud|224|KEJSARN AV PORTUGALLIEN|}}</noinclude>»Spring du tebaka efter kälken, så att vi får dra hem'en!» sa Jan. »Jag ska stanna här å gnida'n med snö, te dess att han vaknar.» »Bara du inte fryser ihjäl, du med!» sa Kattrinna. »Min snälla Kattrinna,» sa då Jan, »jag har inte varit så varm som nu i kväll på mången god dag. Jag är så lycklig över den lilla flickan. Var det inte bra vackert åv henne, att hon skicka' ut oss för te å frälsa livet på den, som har gått omkring å spritt ut så mycke lögner om'na?» Ett par veckor efteråt, just som Jan var på hemväg från arbetet, kom Agrippa Prästberg emot honom. »Jag är allt frisk å färdig nu igen,» sa Greppa, »men jag förstår nog, att om inte du å Kattrinna hade kommit å hjälpt mej, så hade det inte funnits mycke kvar åv Johan Utter Agrippa Prästberg ve det här laget, å därför har jag funderat på hur jag skulle kunna visa er en återtjänst.» »Det behöver ni alls inte tänka på, min snälla Agrippa Prästberg,» sa Jan och slog upp med handen. »Tyst nu, ska du få höra!» sa Prästberg. »När jag säjer, att jag tänkte på å göra er en återtjänst, så är det inte tomt snack, utan det är mening mä't. Å nu är det redan ombeställt. Jag mötte häromda'n den där handelsman, som gav tösa eran den rö' klänningen.» {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 9zeulbjljkey0ntqwefedg057ffe9sr 104 107519 504408 401588 2022-08-11T10:23:24Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud||ETT GAMMALT TROLL|225}}</noinclude>»Vem?» sa Jan och blev så upprörd, att han började flämta efter luft. »Den karl'n; som gav tösa klänningen, å som sen ställde så, att hon råka' illa ut i Stockholm. Å först gav jag'en så mycke smörj för eran räkning, som han kunde tåla, å sen sa jag te'n, att härnäst han visa' sej i detta häradet, skulle han få lika mycke te.» Jan ville inte tro, att han hörde rätt. »Men vad sa han? Frågte ni'n inte efter Klara Gulla? Hade han inga hälsningar?» »Vad skulle han säja? Han tog emot stryket å teg. Å nu har jag gjort er en återtjänst, så att nu är vi kvitt. Johan Utter Agrippa Prästberg vill inga skulder ha.» Han marscherade vidare, men Jan stod kvar på vägen och jämrade sig högt. Den lilla flickan, den lilla flickan! Hon hade velat skicka honom ett budskap. Den här handelsmannen hade nog hälsningar från henne. Men nu fick Jan ingenting veta. Karlen var bortjagad. Jan vred sina händer. Han grät inte, men han kände plågor i hela sin kropp, värre än om han hade varit sjuk. Nu förstod han, att det hade varit Klara Gullas mening, att Prästberg, som alltid var på vandrande vägar, skulle ha tagit emot en hälsning från handelsmannen och fört den vidare till Jan. Men det var så med Prästberg som med trollen, att antingen de ville hjälpa eller stjälpa, så kom de bara olyckor åstad. {{tomrad}}<noinclude> <references/> <small>15. — <i>Kejsarn av Portugallien</i>.</small></noinclude> b7azrdmqd1o14rlk9tigmd7p60vhdkl 104 107528 504409 401603 2022-08-11T10:25:04Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud|226|KEJSARN AV PORTUGALLIEN|}}</noinclude><h2 align="center" style="border-bottom:none;">SÖNDAGEN EFTER MIDSOMMAR.</h2> Den första söndagen efter midsommar blev allt folket i Askedalarna bjudna till notbindarns på det stora kalaset, som han och hans svärdotter brukade ställa till med vartenda år vid den här tiden. Man kunde nog undra på att två så utfattiga människor skulle göra ett gästabud vart år, men för alla dem, som hade reda på anledningen, föreföll det nog rätt naturligt. Det förhöll sig nämligen så, att då notbindarn hade varit en rik man, hade han gett sina två söner var sin gård. Den äldsta sonen hade förfarit med sin egendom ungefär på samma sätt som Ol'Bengtsa själv och hade dött utfattig. Den andra sonen var mer stadgad och ordentlig. Han hade sin gåva i behåll och hade till och med förökat den, så att han hade blivit rätt förmögen. Men det han nu ägde var ju bara en ömklighet mot vad han kunde ha haft, om fadern inte hade farit fram med sådant överdåd och slarv och gjort över med både pengar och egendomar till ingen världens nytta. Om en sådan rikedom hade fallit i sonens händer i hans tidiga ungdom,<noinclude> <references/></noinclude> iiekvcxieqp0mmrfuj0rssj0z0gvczg 104 107529 504410 401604 2022-08-11T10:26:09Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud||SÖNDAGEN EFTER MIDSOMMAR|227}}</noinclude>så var det omöjligt att säga hur långt han skulle ha kommit. Han kunde ha ägt alla skogar i Lövsjö härad, haft handelsbod i Broby och ångbåt på Löven. Ja, han kunde kanske till och med ha suttit som brukspatron på Ekeby. Sonen hade förstås haft svårt att förlåta fadern hans misshushållning, men han hade alltid lagt band på sig, så att det inte hade kommit till någon brytning. När det gick omkull för Ol'Bengtsa, hade visst en hel del folk, och fadern med, väntat, att han skulle ha kommit honom till hjälp med det han ägde, men vad skulle det ha tjänat till? Det hade ju bara gått till fordringsägarna. Det var just med tanke på att fadern skulle ha något att komma till, när allt hans var slut, som sonen behöll det, som han hade fått. Att nu Ol'Bengtsa hade slagit sig ner hos den äldsta sonens änka och bjöd till att försörja sig och henne med att knyta nät, det var inte sonens fel. Han hade bett fadern komma och bo hos honom inte en gång, utan minst hundra. Det var nästan en ny orätt, det här, som fadern begick mot honom, för han fick dåligt anseende bland dem, som visste, att gubben hade det svårt. Men inte heller fördenskull hade det kommit till någon osämja mellan honom och fadern, utan för att bevisa honom sin vänskap krånglade han sig fram på den livsfarliga vägen till Askedalarna en gång var sommar med hustru och barn och stannade över där en hel dag. Om nu folk hade vetat hur betryckta de kände<noinclude> <references/></noinclude> q9wye99pjq14i4oznbw5i7i3mbgkseb 104 107530 504411 401605 2022-08-11T10:27:12Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud|228|KEJSARN AV PORTUGALLIEN|}}</noinclude>sig, både hustrun och han, var gång de såg den lilla stugan och det eländiga rucklet till uthus och det steniga potatislandet och svägerskans alla trasiga ungar, så skulle de ha förstått vilket hjärta han hade för fadern, när han kunde gå igenom detta en gång om året för att få råka honom. Allra värst tyckte både han och hustrun det var, att det skulle ställas till kalas för dem. De bad och tiggde, var gång de for sin väg, att han skulle låta bli att bjuda ihop grannarna för att fira dem, då de kom igen nästa år, men gubben var obeveklig. Han ville inte avstå från kalaset, fastän han visst inte hade råd till det. Man skulle inte ha trott, att det fanns mycket kvar av den gamle Ol'Bengtsa i Ljustersbyn, när man såg hur gammal och utslocknad han gick där, men lusten att slå på stort den hade han i behåll. Den hade bragt honom i olycka, och den tycktes han aldrig kunna bli fri ifrån. Sonen hade fått höra på omvägar, och det förstod han ju i alla fall av sig själv, att gubben och svägerskan sparade och skrapade hela året bara för att kunna ha ett hedersamt gille den dagen, då han kom. Men då var det också mat i ett, i ett. Kaffe och stort smörgåsbord, innan de var ur kärran en gång. Och middag för alla grannarna med fisk och kött och risgrynskaka och saftkräm och en myckenhet dryckesvaror. Det var så bedrövligt, att man ville gråta åt det. Han och hans hustru gjorde ingenting för att uppmuntra galenskapen. De tog ingen annan förning med<noinclude> <references/></noinclude> dw50fahnnkhf7k9rphf1mm8n9vlph8z 104 107531 504412 401606 2022-08-11T10:28:27Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud||SÖNDAGEN EFTER MIDSOMMAR|229}}</noinclude>sig än sådant, som bara kan ätas i vardagslag. Men kalaset det slapp de inte undan i alla fall. De sade ibland till varandra, att det blev väl ingen annan råd till sist, än att de fick låta bli att fara, för att inte fadern måtte för deras skull ruinera sig en gång till. Men de var rädda för att ingen skulle ha förstått deras välmening, om de hade stannat hemma. Och tänk ett sådant sällskap, som de fick vara tillsammans med på de där kalasen! Gamla smeder och fiskargubbar och backstusittare. Om inte ett så pass präktigt folk som De i Falla också hade brukat komma, så hade det inte funnits en människa, som de hade kunnat byta ett ord med. Sonen till Ol'Bengtsa hade förstås tyckt mest om Erik i Falla själv, men han hade också riktigt stor högaktning för Lars Gunnarsson, som hade övertagit gården efter svärfaderns död. Han var ju inte kommen av någon förnämlig släkt, men det var en karl, som hade haft förstånd att skaffa sig ett gott gifte, och som nog skulle komma att tränga sig fram till både rikedom och anseende, innan han gav upp spelet. Det var alltså en stor missräkning för honom, när han kom till Askedalarna tredje året efter Erik i Fallas död, att få höra strax vid ankomsten, att Lars Gunnarsson troligen inte skulle komma på kalaset den här gången. — »Det är inte mitt fel,» sa den gamla notbindarn. »Han är just inte av mitt folk, men jag gick ändå över te Falla i går å bjöd 'en för din skull.» — »Han är kanske<noinclude> <references/></noinclude> g045vcdhzc81f83dnh0xvmxwg0hixzt 104 107532 504413 401607 2022-08-11T10:30:01Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud|230|KEJSARN AV PORTUGALLIEN|}}</noinclude>utledsen på di här kalasena,» sa då sonen. — »Ånej,» sa gubben, »jag tror allt, att han mer än gärna ville vara med här, men det är nog någe annat, som hindrar.» Gubben förklarade inte närmare vad han menade, men när de höll på med den första kaffedrickningen, kom han på nytt tillbaka till ämnet. — »Du ska inte vara så ledsen för att inte Lars kommer hit i kväll,» sa han. »Det är inte sagt, att du skulle tycka om å vara i sällskap med'en numera, för han har börjat bli oordentlig den sista tiden.» — »Ni menar väl aldrig, att han har slagit sej på dryckjom?» framkastade sonen. — »Åjo, det är nog inte så illa gissat,» svarade gubben. »Det har kommit över'n nu på vår'n, å allt sen midsommar har han visst inte var't nykter en enda dag.» Det brukade gå så till vid de här besöken, att strax sedan kaffet var drucket, tog fadern och sonen var sitt metspö och ställde sig vid sjön för att meta. Därvid var gubben mestadels mol tyst för att inte skrämma bort fisken, men det här året gjorde han ett undantag. Han gav sig i tal med sonen gång på gång. Det kom trögt förstås efter vanligheten med korta meningar, men det var tydligt, att det var mer liv i honom än förut om åren. Man skulle nästan ha trott, att det var något särskilt, som han ville ha sagt, eller rättare, att det var något, som han ville ha svar på av sonen. Han var som en, som står utanför ett tomt hus<noinclude> <references/></noinclude> 3ck9tf6j32p5oadcqfe1sch1dj2lsbq 104 107533 504414 401608 2022-08-11T10:31:07Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud||SÖNDAGEN EFTER MIDSOMMAR|231}}</noinclude>och ropar och kallar och inte vill avstå från hoppet, att någon skall komma ut och öppna. Han vände flera gånger tillbaka till Lars Gunnarsson. Han berättade en del om hur det hade gått till vid sista husförhöret, och han drog också fram allt pratet, som hade gått om honom i Askedalarna efter Erik i Fallas död. Sonen gav honom rätt i att det nog hände, att Lars inte var riktigt oskyldig. Och om han nu hade börjat dricka, så var det ju dåliga tecken. »Ja, jag är nyfiken på hur han ska komma över den här da'n,» sa gubben. Sonen fick ett napp i detsamma, så han behövde inte svara. Det var ju inte något i hela historien, som var likt det, som han och fadern hade emellan sig, men han kunde ändå inte låta bli att tro, att gubben ville lägga in en särskild mening i det han sade. »Jag hoppas, att han reser te prästen i afton,» sa gubben. »För det finns förlåtelse, bara han söker den.» När han hade sagt ut de orden, blev det tyst en lång stund. Sonen hade så brått med att sätta en ny mask på kroken, att han inte tänkte på att svara. Och det var ju heller ingenting, som han behövde svara på. Men då kom det från gubben en suck så djup, att han måste se bort till honom. »Ser ni inte, att ni har napp, far?» sa han. »Jag tror, att ni låter abborrn ta metspöet ifrån er.» Gubben ryckte till. Han tog fisken av kroken,<noinclude> <references/></noinclude> d3k13f72v3hft5roqtz52f5e7wzs6j4 104 149506 504345 485442 2022-08-11T09:32:06Z RalphE 7636 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="RalphE" />{{c|<u>53</u>}}</noinclude>Junos stolthet, i det hennes ansigte antog ett aftonsken af den vredens skönhet, i hvilken hon fordom, i sin ålders morgonrodnad, stod framför herr Carl Stattland i Brandenburger Mark, eller då hon, vid pass ett år sednare, med egen fin hand tilldelade bemälte löjtnant den kraftiga örfilen på Isola le Vignole<ref>Förf. förutsätter, kanske något oblygt, att man känner hans sednast utgifne roman: <i><b>Familjen Falkensvärd</b></i>. För dem, som ej läst den, förklarar sig i alla fall denna lilla berättelse genom sig sjelf.</ref>. Huldaste Adelaïde! började fru Ribler; värdaste Julie! hvad tänken J på, mitt herrskap! En sådan ordvexling kan passa det gemena borgerskapets fruar; men J, mina damer, kommen ihåg, att J föreställen den verldsliga och andliga makten här i staden, samt att det tillkommer er, att bland oss vara en föresyn i bildning, belefvenhet och god ton. Hittills ha ju också våra <i><b>cofféer</b></i> varit ett mönster i den vägen, riktiga tempel för enighet och samdrägt, med undantag af litet smågnabb och pikar, som endast göra vänskapen desto mer pikant. Men i dag har vänskaps-pepparn råkat bli litet för stark. Alltså, söta Adelaïde, sätt dig ner, och trankillisera dig; jag förmodar att vår aktade prostinna, såsom dagens värdinna, är den första, som ger ett godt ord. — Alltför gerna, svarade denna med en sötsur mine, under det borgmästarinnan satte sig ned och fläktade på sina blossande kinder med en magnifik solfjäder, en skänk af en viss hög herre. Desto hellre, fortfor hon, som det tillkommer mitt stånd, att uttala fredens och försoningens ord; alltså bjuder jag gerna min hand till förlikning, och förklarar att det ej var min mening att stöta min värdaste vän, borgmästarinnan, fastän orden råkade falla litet på sned. — Der hör du det, Adelaïde! sade grossörskan. Och du har väl ock någonting artigt att säga tillbaka, så är allting glömdt och utslättadt. — Jag nyttjar samma ord, som prostinnan, hvilken alltid så lätt hittar sina uttryck, och tillägger den önskan, att hädanefter få lefva med henne på alldeles samma vänskapsfulla fot som förut. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> l5who1rdkmfw91gspj5s44hwrlmume2 104 154237 504305 496764 2022-08-10T15:58:11Z QubeCube 10984 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="QubeCube" /></noinclude> <h3 align=center><big><big>Tids- och Krigs-Bilder.</big></big></h3> <h3 align=center><big>SKALDE-FÖRSÖK</big></h3> {{c|<i>af</i>}} {{c|<b><big>C. F. RIDDERSTAD.</big></b>}} {{linje|4em}} {{c|<b>Första Häftet.</b>}} {{linje|4em}} {{c|[[File:Norrlands-Blommor p1 linje.jpg|500px]]<br> <b><big>STOCKHOLM</big>, 1837.</b><br> TRYCKTE HOS P. A. NORSTEDT & SÖNER,<br> Kongl. Boktryckare.}}<noinclude> <references/></noinclude> 00mhf1a4rq1zvempzwk7ua8bdw5qm7a 104 154241 504402 502078 2022-08-11T10:18:30Z RalphE 7636 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="RalphE" /></noinclude>{{c|[[File:Tids- och Krigs-Bilder linje.jpg|500px]]}} {{c|TILL}} {{c|<h3><big><big>HANS K. H. KRONPRINSEN.</big></big></h3>}} {{linje|4em}} <poem> {{större|E|200}}n syn jag hade. Jag såg Skanda throna Uppå en runeristad bautasten; Ej hjelm dess panna har, den har en krona, Och vid dess fot låg svärdet kastadt hän; Och buktigt pansar, barmens sköldblå bona, Låg jemte svärdet emot soln oeh sken; Och bredvid henne, i den svala lunden, Liksom en måne hängde skölderunden. </poem><noinclude> <references/></noinclude> iijnrl6zgjioib5dtlz1yiz2pkheiiq 104 154255 504364 502079 2022-08-11T09:52:26Z RalphE 7636 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="RalphE" />{{ph|1{{em|2}}}}</noinclude>{{c|[[File:Tids- och Krigs-Bilder linje.jpg|500px]]}} {{c|<h3><big><big>{{sp|Till Mina Wänner}}.</big></big></h3>}} {{linje|4em}} <poem> {{större|M|200}}in Sångmö var ej alltid utan vänner, Hon haft ett litet tal; Hvar äro de, när nu jag lutan spänner, Till sång på fjell, till sång i skog och dal? Förnimma de den röst, som flyktig sväfvar, Från lund till lund? Och månne den, fastän Förklingad, bäfvar, Som fordom än, i deras bröst en stund? Församlen Er! För er min Sångmö träder, Ej blott med myrth och ros, Ty hon är väpnad nu i pansar-kläder, Med spjut och sköld, som en Valkyria tros. Ett, <i>framät!</i> nu i strängad lyra klingar. Ett <i>stridsrop</i> nu! Gif, Himmel! sången tvenne örnevingar, Och till ett örnbo gör min lyra du! J vänner, hvilka mig med vänskap hörde, I vårens första dar, Då tanken mig fram som en kastvind förde, Men visste ock, som den, ej hvart det bar; </poem><noinclude> <references/> {{ph|i{{em|2}}}}</noinclude> 5vdqko42sysgmlhwnfa5sjhzwinfrjn 104 154259 504366 502080 2022-08-11T09:53:16Z RalphE 7636 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="RalphE" />{{em|2}}4</noinclude>{{c|[[File:Tids- och Krigs-Bilder linje.jpg|500px]]}} {{c|<h3><big><big>{{sp|Till Swear}}.</big></big></h3>}} {{linje|4em}} <poem> {{större|T|200}}ro ej minuten med sin slappa lära, Om flyktad kraft och om försvunnen ära; Minuten är en dikt allenast sjelf, En bubbla blott på tidens vilda elf. Tro ej att Sverge re’n, med orklös tunga, På fjellet sitter att sin svansång sjunga; Tro ej att modet flytt från hem och hus, Och re*n blåst bort med nordanvindens sus. Tro ej den skald, hvars sång vår tid fördömer, Och blott om häfden ocli dess storhet drömmer; Han gör det för att ge sin dikt mer glans, Men drömmens verklighet är endast hans. Tro icke dem, som rädda eller lama, Blott scen för scen betrakta tidens drama, Och icke anden, hvilken alfvarsam, På djupet stryker som en stormvind fram. Det är ett bruk att se vår kraft stå bunden, Uppå schavotten af den lumpna stunden; </poem><noinclude> <references/></noinclude> 0fj0r993wo9wf9osw7hgf2ybaxn1ps1 104 154263 504369 496806 2022-08-11T09:55:07Z RalphE 7636 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="RalphE" />{{ph|17{{em|2}}}}</noinclude>{{c|[[File:Tids- och Krigs-Bilder linje.jpg|500px]]}} {{c|<h3><big><big>{{sp|Mannen}}.</big></big></h3>}} {{linje|4em}} <poem> {{större|D|200}}et går en man kring jorden, helt ringa tyckes han, Och nöd och armod hvila i drägten vid hvaran; Hans hatt tycks brämen sloka, som satt den på en skälm, Men akta dig, den gömmer likväl en soiblank hjelm. Groftecknad är hans panna, hvart anletsdrag är rått, Och skönheten har väft det af sina lumpor blott. Och kall och blek är kinden, som drifvan högt vid pol; Men detta hufvud gömmer, hvad tror du väl, en sol. Ej några rosor falla från tungan i hans tal, Och på hans läppar sjunger ej någon näktergal; Men varliga hans tankar utöfver verlden gå, Dock väck ej upp hans sinne, en blixt blir tungan då. Med armen tyckes vanmagt blott leka som den vill, Och handen bär en krycka, för den trycks handen till. Hos armod och hos ålder är kraftlösheten stor; Men här en storm i armen, ett svärd i stafven bor. Hans mantel synes utsatt alltjemt för vindens skämt, Och svartögd kikar nöden utur dess trådar jemt; </poem><noinclude> <references/></noinclude> 37bvz7qnkxsods36uerdm4wsnmfg0qq 4 157148 504300 503475 2022-08-10T12:16:35Z Alexis Jazz 13925 Updating gadget usage statistics from [[Special:GadgetUsage]] ([[phab:T121049]]) wikitext text/x-wiki {{#ifexist:Project:GUS2Wiki/top|{{/top}}|This page provides a historical record of [[Special:GadgetUsage]] through its page history. To get the data in CSV format, see wikitext. To customize this message or add categories, create [[/top]].}} Följande data är cachad och uppdaterades senast 2022-08-08T12:59:57Z. Maximalt {{PLURAL:5000|ett|5000}} resultat finns {{PLURAL:5000|tillgängligt|tillgängliga}} i cachen. {| class="sortable wikitable" ! Finess !! data-sort-type="number" | Antal användare !! data-sort-type="number" | Aktiva användare |- |ReferenceTooltips || data-sort-value="Infinity" | Standard || data-sort-value="Infinity" | Standard |- |hocr || 26 || 11 |- |ocr || 34 || 12 |- |proofread-editnext || 25 || 9 |} * [[Special:GadgetUsage]] * [[m:Meta:GUS2Wiki/Script|GUS2Wiki]] <!-- data in CSV format: ReferenceTooltips,default,default hocr,26,11 ocr,34,12 proofread-editnext,25,9 --> 0u9ukedu8o139um671swzuq6qgr7v1a 104 157218 504367 502082 2022-08-11T09:53:58Z RalphE 7636 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="RalphE" /></noinclude>{{c|[[File:Tids- och Krigs-Bilder linje.jpg|500px]]}} {{c|<h3><big><big>{{sp|Runeswärdet}}.</big></big></h3>}} {{linje|4em}} <poem> {{större|I|200}} fordna dagar fanns ett runesvärd, Vårt gamla Svithiod var den klingan värd! Så vidt berömdt fanns intet i Europa, Det svärdet mätte sig med allihopa. Då fram det fördes var det alltid bart, Och klingan lyste som ett norrsken klart, Klart som då strålen af en ljungeld faller, I nattens djup, på fjellets is-kristaller. Så det till Södern, så till Vestern kom, Och Seine och Tibern sjunga än derom. De gamla minnen dö ej bort, de lefva, Fast menskor falla och fast throner bäfva. Men hvart det kom, hem kom det dock igen, Men mera skarpt och kärt och dyrbart än; Det växte för dess ägare i värdet, Dock nordens genius bodde ock i svärdet. Med bäfvan såg man fjerran från derpå; Men såg sig likväl icke mätt ändå. </poem><noinclude> <references/></noinclude> dxdyjl858ganbifusib8eauq6zapz1b 104 157961 504301 2022-08-10T14:49:14Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<small>FORNLEMNINGAR I VESTKINDE SOCKEN PÅ GOTLAND.</small>|137}}</noinclude><i>N:o 101.</i> Obetydlig, gräsbevuxen <i>kulle</i> mellan 90 och 88. Diam. 2 m.; höjde sig föga öfver marken. Bestod af något gråstenar samt fyllning af jord. I midten var jorden något litet <i>svart,</i> och deribland hittades <i>brända menniskoben.</i> <i>N:o 102.</i> Obetydlig, gräsbevuxen <i>kulle,</i> 3 m. i diam., belägen invid sydvestra kanten af 90. Ofvanpå kullen låg en gråsten af 40 cm:s genomskärning, af naturen formad som ett klot. Röset bestod af medelstora gråstenar och kalkstenar samt jordfyllning. I bottnen under stenarna låg en stor <i>gråstensvarpa.</i> I norra delen af röset påträffades under stenarna en bädd af <i>aska</i> och <i>brända menniskoben</i> samt något <i>kol,</i> hållande en half m. i vidd. Här lågo många tunna <i>beslag af brons,</i> en <i>ring,</i> delar af ett <i>spänne</i> samt flera andra <i>föremål af jern.</i> <i>Varpan,</i> af röd granit, är den största af de tre, som påträffats i graffältet och håller ej mindre än 15 cm. i vidd. I ena kanten är hon något tjockare än i de andra, eller 6 cm. Hon har åtminstone fyra tydliga hugg efter knackning. En stark arm har det fordrats för att föra denna stora varpa, och jag kan knappt påminna mig hafva sett någon större varpa begagnas nu för tiden. <i>Bronsbeslagen</i> bestå af: 1:o) många hela eller söndriga föremål af tunn bronsplåt, i ändarna hopvikta, så att de visa sig hafva varit böjda öfver något platt, 2 à 3 mm. tjockt, 2,5 cm. bredt föremål, hvars rätsida, men icke baksida täckts deraf; 2:o) bitar af tunna bronsbeslag, antagligen till samma föremål, genomborrade af små hål och försedda med pressade figurer, samt 3:o) »halfperlor» af brons, lika fig. 363 i <i>Sv. forns.</i> <i>Jernspännet</i> tyckes hafva varit af ungefär samma form som fig. 12 i <i>Månadsbladet</i> för år 1880. De öfriga <i>jernföremålen</i> utgöras dels af en grof <i>sölja,</i> 4 cm. vid, en eller tvänne smala — 1 cm. — platta <i>jernstänger</i> med isittande nitar, samt bitar af en tunn, 3 cm. bred <i>jernplatta.</i> <i>N:o 103.</i> Liten, låg, gräsbevuxen <i>kulle</i> af jord, uppblandad med gråsten, belägen invid 102 åt S. Här hittades under stenarna två små fläckar af <i>aska</i> och <i>brända menniskoben</i> på 20 cm:s afstånd från hvarandra, samt i hvardera fläcken delar af ett <i>bronsspänne.</i> Spännena hade varit med på bålet, och bronsen var derför mycket skör. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> ktwj8dbob5ysoj72fbejdqb3xncjl6x 104 157962 504302 2022-08-10T15:27:41Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|138|<small>FREDRIK NORDIN.</small>|}}</noinclude>Det ena spännet är afbildadt fig. 7 i {{bråk|2|3}} af verkliga storleken. Bygeln är konkav på undersidan. Tvärslån af jern, omgifven af en i många hvarf spirallindad bronstråd; runda knappar i ändarna. Det andra spännet är så skadadt af eld, att formen svårligen kan bestämmas. {{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne56sven).pdf|sid=472|bildtext=7. <i>Bronsspänne, funnet i röset 103.</i> {{bråk|2|3}}.}} <i>N:o 104.</i> Liten gräsbevuxen <i>kulle,</i> föga höjd öfver marken, invid 103 åt SV. Bestod af jord, uppblandad med mindre gråstenar. Diam. ungefär 3 m. I midten var jorden <i>svart</i> på öfver 1 m:s vidd och rikligt uppblandad med <i>brända menniskoben</i> samt något <i>kol.</i> I vestra kanten häraf låg ett hopböjdt <i>jernsvärd,</i> brustet i flera delar. Det var lagdt längs med jordytan, blott några få cm. under densamma. Det är en mellanform mellan fig. 281 och 282 <i>Sv. forns.</i> Bredd 7 cm.; längden kan ej bestämmas. Fästet, som är afbrutet, tyckes hafva varit ganska kort. Det har haft tre nitar, af hvilka den nedersta sitter mycket nära eggen. Trähandtaget har således nedtill varit nästan lika bredt som svärdet och på midten insvängdt. <i>N:o 105.</i> Otydlig, liten, gräsbevuxen <i>kulle,</i> invid föregående åt S., bestående af jord uppblandad med små gråstenar. Under stenarna lågo spridda på öfver 1 m:s vidd en mängd <i>brända menniskoben.</i> Här och der var jorden litet mörk. Några fragment af <i>brons</i> påträffades äfvensom några <i>beslag af jern.</i> {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> qeai2z96mdnmtpz4qj075f3m5ojxqka 0 157963 504303 2022-08-10T15:40:08Z RalphE 7636 Skapade sidan med '<div class="layout2" style="text-align:justify"> <pages index="Tids- och Krigs-Bilder.djvu" from=29 to=32 header=1 /> </div> [[Kategori:Tids- och Krigs-Bilder]] [[Kategori:Poesi]]' wikitext text/x-wiki <div class="layout2" style="text-align:justify"> <pages index="Tids- och Krigs-Bilder.djvu" from=29 to=32 header=1 /> </div> [[Kategori:Tids- och Krigs-Bilder]] [[Kategori:Poesi]] 15o0kraqtq08x37ip7xz80cxy4bfwdp 104 157964 504304 2022-08-10T15:46:33Z RalphE 7636 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="RalphE" /></noinclude>{{c|[[File:Tids- och Krigs-Bilder linje.jpg|500px]]}} {{c|<h3><big><big>{{sp|Seglaren}}.</big></big></h3>}} {{linje|4em}} <poem> {{em|4}}{{större|I|200}} gyldne topp {{em|4}}Fort segel opp! Mitt segel, det är tvenne vingar. {{em|4}}Skjut vestan på, {{em|4}}Fort må det gå! Att lutan, som ligger i bölja blå, För frustande guldstäfven klingar. {{em|4}}Vid vindens gång {{em|4}}Är djupets sång Så skön, det är andar som sjunga. {{em|4}}Ack, tonen är {{em|4}}Så klar och skär! Jag undrar om icke hvar ande der, Har glödande flamma till tunga. {{em|4}}Om båk ock fyr {{em|4}}Jag mig ej bryr: Min vårdkas bland stjernorna blänker. {{em|4}}Jag lemnat Pohln, {{em|4}}Som hjelte-rôln, </poem><noinclude> <references/></noinclude> s23gixm62w3cxgi3a9sjih53o7ehdfl 504307 504304 2022-08-10T16:05:10Z RalphE 7636 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="RalphE" />{{ph|13{{em|2}}}}</noinclude>{{c|[[File:Tids- och Krigs-Bilder linje.jpg|500px]]}} {{c|<h3><big><big>{{sp|Seglaren}}.</big></big></h3>}} {{linje|4em}} <poem> {{em|4}}{{större|I|200}} gyldne topp {{em|4}}Fort segel opp! Mitt segel, det är tvenne vingar. {{em|4}}Skjut vestan på, {{em|4}}Fort må det gå! Att lutan, som ligger i bölja blå, För frustande guldstäfven klingar. {{em|4}}Vid vindens gång {{em|4}}Är djupets sång Så skön, det är andar som sjunga. {{em|4}}Ack, tonen är {{em|4}}Så klar och skär! Jag undrar om icke hvar ande der, Har glödande flamma till tunga. {{em|4}}Om båk ock fyr {{em|4}}Jag mig ej bryr: Min vårdkas bland stjernorna blänker. {{em|4}}Jag lemnat Pohln, {{em|4}}Som hjelte-rôln, </poem><noinclude> <references/></noinclude> l0hnrgpoh7kssul9gk98iu5rlurt5n2 104 157965 504306 2022-08-10T16:04:20Z RalphE 7636 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="RalphE" />14</noinclude><poem> För friheten stred, tills den gick i moln: Till Donna Maria mig tänker. {{em|4}}Jag för om bord {{em|4}}En perlkrans gjord Blott utaf Pohlonias tårar; {{em|4}}Ur ädelsten, {{em|4}}Af hvar och en, En engel jemt blickar, så ljus och ren, Och tyder på kommande vårar. {{em|4}}I lockens svall {{em|4}}Perlkransen skall Maria vid kröningen bära. {{em|4}}Är barmen full {{em|4}}För folkets skull, Hvar perla skall blomma, af idel gull, En stjernkrans kring drottningens ära. {{em|4}}Men är dess barm {{em|4}}Af flärd blott varm, Så stridt skola tårarne falla; {{em|4}}Hvarthän hon må Än vandra då, Dc skola som speglar för henne slå. Och blod skall det blifva af alla. {{em|4}}En flamma klar {{em|4}}Om bord jag har, </poem><noinclude> <references/></noinclude> 2osaqsxbmiiy051y87ouf6n0i31ubei 504308 504306 2022-08-10T16:05:35Z RalphE 7636 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="RalphE" />{{em|2}}14</noinclude><poem> För friheten stred, tills den gick i moln: Till Donna Maria mig tänker. {{em|4}}Jag för om bord {{em|4}}En perlkrans gjord Blott utaf Pohlonias tårar; {{em|4}}Ur ädelsten, {{em|4}}Af hvar och en, En engel jemt blickar, så ljus och ren, Och tyder på kommande vårar. {{em|4}}I lockens svall {{em|4}}Perlkransen skall Maria vid kröningen bära. {{em|4}}Är barmen full {{em|4}}För folkets skull, Hvar perla skall blomma, af idel gull, En stjernkrans kring drottningens ära. {{em|4}}Men är dess barm {{em|4}}Af flärd blott varm, Så stridt skola tårarne falla; {{em|4}}Hvarthän hon må Än vandra då, Dc skola som speglar för henne slå. Och blod skall det blifva af alla. {{em|4}}En flamma klar {{em|4}}Om bord jag har, </poem><noinclude> <references/></noinclude> e3fo6m55c8kym8z12jdagw5keq3keda 504312 504308 2022-08-10T16:19:08Z RalphE 7636 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="RalphE" />{{em|2}}14</noinclude><poem> För friheten stred, tills den gick i moln: Till Donna Maria mig tänker. {{em|4}}Jag för om bord {{em|4}}En perlkrans gjord Blott utaf Pohlonias tårar; {{em|4}}Ur ädelsten, {{em|4}}Af hvar och en, En engel jemt blickar, så ljus och ren, Och tyder på kommande vårar. {{em|4}}I lockens svall {{em|4}}Perlkransen skall Maria vid kröningen bära. {{em|4}}Är barmen full {{em|4}}För folkets skull, Hvar perla skall blomma, af idel gull, En stjernkrans kring drottningens ära. {{em|4}}Men är dess barm {{em|4}}Af flärd blott varm, Så stridt skola tårarne falla; {{em|4}}Hvarthän hon må {{em|4}}Än vandra då, Dc skola som speglar för henne slå. Och blod skall det blifva af alla. {{em|4}}En flamma klar {{em|4}}Om bord jag har, </poem><noinclude> <references/></noinclude> 6379wma2y32dkpncgjqkd74ezrja8j5 104 157966 504309 2022-08-10T16:11:54Z RalphE 7636 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="RalphE" />{{ph|15{{em|2}}}}</noinclude><poem> Som brann i Pohlonias klinga; {{em|4}}Som ljuset skön, {{em|4}}Så hvit som snön, Den brann lika ren som en hjeltes bön; Maria jag flamman skall bringa. {{em|4}}I hennes tal, {{em|4}}Den drottning smal, Skall jag den besjälande gömma. {{em|4}}Bär hvart dess ord {{em|4}}Nation om bord, Igenom dess bröst och dess fosterjord Skall flamman med himlar blott strömma. {{em|4}}Men om hon för {{em|4}}Sitt rike dör; I djupet af glödande hjerta, {{em|4}}Med rastlös strid {{em|4}}Den skall dervid Förfölja dess tankar i evig tid, Och öppna en graf utaf smärta. {{em|4}}Skjut våg blott på, {{em|4}}Fort må det gå, På vägen jag töfvar ej gerna. {{em|4}}Se masten min, {{em|4}}I himlen in Den skjuter en stråle, du stråle brinn! Brinn vimpel af fladdrande stjerna! </poem><noinclude> <references/></noinclude> lx3ywx6zr43ib564siqgw5ypvhcr7ni 504311 504309 2022-08-10T16:18:20Z RalphE 7636 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="RalphE" />{{ph|15{{em|2}}}}</noinclude><poem> Som brann i Pohlonias klinga; {{em|4}}Som ljuset skön, {{em|4}}Så hvit som snön, Den brann lika ren som en hjeltes bön; Maria jag flamman skall bringa. {{em|4}}I hennes tal, {{em|4}}Den drottning smal, Skall jag den besjälande gömma. {{em|4}}Bär hvart dess ord {{em|4}}Nation om bord, Igenom dess bröst och dess fosterjord Skall flamman med himlar blott strömma. {{em|4}}Men om hon för {{em|4}}Sitt rike dör; I djupet af glödande hjerta, {{em|4}}Med rastlös strid {{em|4}}Den skall dervid Förfölja dess tankar i evig tid, Och öppna en graf utaf smärta. {{em|4}}Skjut våg blott på, {{em|4}}Fort må det gå, På vägen jag töfvar ej gerna. {{em|4}}Se masten min, {{em|4}}I himlen in Den skjuter en stråle, du stråle brinn! Brinn vimpel af fladdrande stjerna! </poem><noinclude> <references/></noinclude> 1lh0lnh2sn4n6wh2yww0drdfqjj8zva 104 157967 504310 2022-08-10T16:17:44Z RalphE 7636 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="RalphE" />{{em|2}}16</noinclude><poem> {{em|4}}Mitt skepp, en svan {{em|4}}På böljig ban, Min hand vet helt lustigt att styra. {{em|4}}Jag synes stå {{em|4}}Ett skepp uppå, Blott gjordt af ett flygande hjerta också, Med vant af den strängade lyra. {{em|4}}Utaf dess fart {{em|4}}Man ser så klart, Att det vill min vilja betjena. {{em|4}}På böljors svall, {{em|4}}Af ljus kristall, Jag ofta kring verlden nu styra skall. Fast jag är en tanke allena. {{em|4}}Hvar <i>kröningsdag</i> {{em|4}}Härefter jag, Med dessa smycken skall gästa; {{em|4}}Tills åter fri {{em|4}}Från slafveri Jag får dem, vid här-rop och jubel, i Pohlonias guldlockar fästa. </poem> {{linje|6em}}<noinclude> <references/></noinclude> 3og8bmnwajg9ips4dyfvhm7txybigwy 104 157968 504313 2022-08-10T19:43:26Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud||{{linje|5em}}{{linje|5em}}|15}}</noinclude>siscaner-kloster med dess Kyrka {{rättelse|är|år}} 1282 eller 1287 efter Fornforskares olika uppgifter. Der hade han ock utsedt sin graf, dit han blef buren 1290, efter dess på <i>Visingsö</i> timade död. <i>Stockholmen</i> midt i Stocksund, sedan <i>Helgeandsholmen,</i> hade förut ett Capell, som <i>Birger Jarl</i> tädan förde, till Slotts-byggnaden, som <i>Messenius</i> skrifver. I dess ställe, blef af <i>Birgers</i> Son <i>Magnus,</i> ett Helgeandshus eller Hospital upprättadt, deraf Holmen fick det namn, som den intill våra tider behållit. Der bodde då äfven många Borgare, och förekommer det troligt, att denna Holme varit ibland de först bebyggde ställen, redan i K. <i>Knut Erikssons</i> tid. Till Malmen Norr om Staden, var en bro från Helgeandsholmen. Berget som sedan fick namn af <i>Brunkeberg,</i> gick då ned till Strömmen och derifrån, till Brunsviken och Sollna Kyrka, samt intog större delen af denna Malm. Väster om Berget och vid dess fot, var <i>S:t Claræ</i> gärde, der K. <i>Magnus Ladulås</i> år 1282 eller 1288, lät bygga ett Kloster med sitt Capell, hvilket tillägnades Jungfru <i>Maria</i> och den heliga <i>Fransiscus.</i> Allmänna vägen lopp der förbi, till <i>Östra Aros.</i> <i>Åsöna,</i> nu Södermalm, prunkade då med sin härliga skog, sina höga berg och der emellan belägne lunder och slätter. Att Ön 1288 sedan varit så bebodd, att Ärke-Biskopen <i>Jacob Israëlis,</i> ville räkna den till sitt Stift, hvilket Biskopen i <i>Strengnäs</i> skall bestridt, enligt den sednares bref, dat. d. 15 Julii 1288; synes troligast kunna så förklaras, att den Helige Fadren förut<noinclude> {{huvud|||sedt,}} <references/></noinclude> i0k7t0l7ctb20y1jbztnmnh50ldfc8l 104 157969 504314 2022-08-10T20:17:22Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud|16|{{linje|5em}}{{linje|5em}}|}}</noinclude>sedt, hvad deraf framdeles kunde blifva. Anmärkningsvärdt är dock härvid, att <i>Rhyzelius</i> i Biskops-Krönikan (p. 36) berättar, Erke-Biskopens dödsår hafva inträffat 1286; men att Biskopen i Strengnäs, <i>Anundus</i> kallad <i>And,</i> d. 17 Junii 1288, då stadd på <i>Färingö,</i> hafver å sitt Capitels vägnar påstådt, att Stockholm med dess Södra Malm, borde ligga, icke under Erke-Biskopen i <i>Upsala,</i> utan med rätt höra till <i>Strengnäs</i> Stift (p. 20, 210), hvarom vidare på sitt ställe. <i>Vadmuls, Vadmals</i> och <i>Valdemars</i>-ön, nu Djurgården och Ladugårdslandet<ref>Dalins Sv. Historia II. Del. p. 741.</ref>, tillbytte sig K. <i>Magnus Ladulås</i> af Upsala Biskopsstol 1286, emot åtskillige Krono-Hemman i Norrby och Hussby Sochen och i Bro, m. f. <i>Arnön, Lidarnön, Munklederne</i> nu <i>Kungsholmen,</i> med de Öar och Holmar, som i öfrigt ökte Stadens vackra utsigt och till dess utvidgande, vore nära och väl belägne; såsom <i>Käpplingen, Vangsjö</i> eller <i>Vongisö,</i> nämde i Rimkrönikorne och flerestädes; skola i det följande, på sina ställen blifva ihugkomne och närmare beskrifne. Vid <i>Mälaren</i> fordom <i>Laugur, Logaren</i> kallad, af <i>lau,</i> lugn, och <i>garn,</i> Sjö, eller den stilla och lugna Sjön; blef Staden anlagd och vid dess nu varande enda fall och utlopp i salta Hafvet, lika som omarmad af Norra och Södra Strömmen. {{tomrad}}<noinclude> {{huvud|||Den-}} <references/></noinclude> 96wgg7c4qd35ba13u91rqnfm4hq5asa 104 157970 504315 2022-08-10T20:54:00Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud||{{linje|5em}}{{linje|5em}}|17}}</noinclude>Denna, en ibland Sveriges största Insjöar, af mera än tolf mils längd, emottager allt det vatten, som genom många Elfvar, Strömmar och Åar, kommer ifrån Dalarne och {{rättelse|krigliggande|kringliggande}} Landskap. Utom många Slott, Gods och Sätesgårdar, frugtbärande Fält, grönskande Skogar, Öar och Holmar, öfver 1200 till antalet, omgafs Mälarens stränder den tiden; och utan att räkna det förstörda <i>Björkö</i> och det afbrända <i>Sigtuna,</i> af sju större och mindre Uppstäder. Åt dem alla beredde Jarlen, en Stapelstad som skulle lifva hela nejdens rörelse och handel, uppmuntra slögd och näringar och löna den trefne Landtmannens flit och omtanke. På Stadens Östra sida åter, trängde sig Baltiska Hafvets Vikar, genom en lång; men vacker Skärgård, intill dess murar<ref>Peringsköld berättar l. c. sig i ett gammalt permebref hafva läsit, att Stockholms yttre murar blifvit anlagde att afvärja hafsens böljor.</ref>. Uti en af höga berg omgifven djup och säker hamn, hade den största Flotta, der med all trygghet kunnat fälla sitt ankar. Ehuru hinderlig, senare tider, kunna i anseende till handel och sjöfart, finna Skärgårdens längd af 18 mil; var dock derutinnan, för en tillväxande Stad, ett slags försvar och säkerhet. I denna segelled liksom kringströdd af Öar och Holmar saknades icke, hvarken tillfällen till Skantsars och Fästens anläggande, eller säkre Hamnar för Sjöfarande i storm och under en missgynnande vind. Om Mälaren och Stockholms dubbla Hamn sjunger en Svensk Skald: {{tomrad}}<noinclude> {{huvud|<i>1. Bandet</i>|B|Heic}} <references/></noinclude> 8lw9xacvzo5nottmcvuusl7wpfcg1rq 104 157971 504316 2022-08-10T22:15:02Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud|18|{{linje|5em}}{{linje|5em}}|}}</noinclude><poem>Heic Balthis Melero sese commiscet amicè, Doris amara suas Najade dulcat aquas. Dædalus heic solers frenat laxatque Tridentem Et facit alternas ire redire rates: Protubus Urbs binis bimarem Superatqve Corinthum, Et Byzantinos commoditate sinus<ref>G. Lithous Encomium Stockholmiæ. St. 1749. in folio.</ref>.</poem> Så såg Stockholm ut i sin första början. Skada är att konsten den tiden icke lämnadt en tekning deraf, för att nu mera kunna se, de inkräcktningar af Haf och Sjö, som tid efter annan blifvit gjorde; dels till förmån, då nya platser blifvit intagne, Gator anlagde, Hus och Palatser upförde; dels till skada, då strömmar, hamnar och vattuleder blifvit fyllde och hopträngde; med de flere underrättelser, som af en pålitelig grundritning kunnat inhämtas. {{c|§. 5.}} I anledning af hvad om Stockholms situation här åfvanföre korteligen är förmält; synes ordningen fordra, att de Chartor, tekningar och utsigter af Stockholm omtalas och uppräknas, hvarom någon kundskap, till upplysning, kunnat erhållas. 1. Den älldste Grundritning eller Plan-Charta, före år 1547 öfver Stockholm, finnes i Stad-Ingenieurs-Contoiret, illa faren; hvaraf ett litet utdrag blifvit gjordt och i koppar stuckit 1791, åtföljande <i>Lüdekes</i> Dissert. om Tyska Kyrkan; vid hvilket utdrag likväl anmärkes,<noinclude> {{huvud|||att}} <references/></noinclude> igw3jb8ttt02nirtoey4dy4gtm34b7p 104 157972 504317 2022-08-11T00:01:23Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud||{{linje|5em}}{{linje|5em}}|19}}</noinclude>att de derå befintelige bokstäfver och ziffror, ej finnas på originalet, utan blifvit tillsatte, för att desto bättre kunna determinera de fordna brukeliga namnen, på gator och flere ställen, enär de framdeles med säkerhet, kunna utredas. Denna planta är utan åratal, men älldre än 1570, då K. <i>Johan III.</i> d. 12 Jan. befallte <i>Gertruds</i> Gillestugas förstärkande med pelare eller så kallade conforter, hvilka saknas vid dess på Chartan teknade läge. Hon är också efter all anledning älldre, än 1547, emedan den föreställer Svartmunke-Kloster, såsom en qvarstående byggnad, då man likväl af Stadens Protocoll 1547, p. 27, inhämtar; att Svartmunke Kloster bröts neder i grund och fördes till Slottet. Den innehåller väl scala, som då Chartan jämnföres med nu varande distancer, finnes innefatta ett mått, närmast svarande emot 6 af våra nu brukeliga alnar; men synes i öfrigt icke vara, med den noggranhet författad, som kan vittna om någon pålitelig geometrisk handläggning. 2. En Charta öfver den åt Staden närmaste delen af Södermalm, befintelig i Landtmäteri-Contoiret, utan Författares namn eller åratal. Den föreställer Malmen, med dess äldre krokige vägar och irreguliere quarter, samt desseiner till den gatu-reglering, som sedermera synes vara fölgd, och torde för samma ändamål vara författad och således före 1636. Den är åtminstone senare än 1622; emedan den anviser Tullar, som då först anlades, och innefattar Söder ut den del, som lär varit med Staqvet omgifven. {{tomrad}}<noinclude> {{huvud||B 2|3. En}} <references/></noinclude> fxn5mvdjcnjcr6xyxkuu4o3ueie1icd 104 157973 504343 2022-08-11T08:13:53Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<small>FORNLEMNINGAR I VESTKINDE SOCKEN PÅ GOTLAND.</small>|139}}</noinclude><i>N:o 106.</i> Liten, otydlig, gräsbevuxen <i>kulle,</i> nära SV. om föregående. Bestod af jord och gråstenar. Under stenarna i midten af kullen hittades två <i>brända</i> skärfvor af <i>menniskoben</i> samt ett bronsspänne. Detta är tyvärr sönderfallet i flera bitar, hvilka dock visa, att spännet varit af ungefär samma form som fig. 312 i <i>Sv. forns.</i> <i>N:o 107.</i> Liten, otydlig, gräsbevuxen <i>kulle,</i> nära 106 åt S. Diam. ungefär 3 m., höjd omkring 10 à 15 cm. Bottnen var belagd med kalkstenar, derofvanpå gråstenar och jord. Här hittades i midten några <i>brända menniskoben</i> och en förrostad <i>jernbit.</i> <i>N:o 108.</i> Gräsbevuxen <i>kulle,</i> lik de närmast föregående, 5 m. V. om 107. Diam. ungefär 2,5 m. Bestod af jord och medelstora gråstenar. I midten under stenarna lågo spridda rätt mycket <i>brända menniskoben.</i> En liten bit <i>kol</i> och en helt obetydlig bit <i>brons</i> hittades äfven; ingenting vidare. <i>N:o 109.</i> Gräsbevuxen <i>kulle,</i> lik de närmast föregående, liggande nära gärdesgården åt utskogen strax invid 108. Diam. 3,5 m., höjd obetydlig ofvan jord. I vestra kanten låg en rund gråsten af en god mansbördas storlek, 45 cm. i genomskärning. Ett mycket tunnt lager af <i>aska,</i> uppblandadt med något <i>brända menniskoben,</i> sträckte sig från samma kant 1,5 m. inåt midten. I östra kanten hittades några fragment af <i>brons</i> och i den norra bitar af ett groft <i>lerkärl.</i> Äfven en <i>jernsölja</i> med remhållare hittades. <i>Söljan</i> är fyrkantig och längs kanterna prydd med ett punkteradt band af ett på bältebeslagen från detta graffält vanligt slag. Söljan är rund, platt och 4 cm. vid. Det hela har varit ett rätt vackert arbete. <i>Lerkärlet</i> har varit af mycket groft, 8 à 10 mm. tjockt, blått gods. Kärlet tyckes hafva varit skålformigt. <i>N:o 110.</i> Litet gräsbevuxet <i>röse,</i> beläget 12 m. V. om 109, alldeles intill gärdesgården åt utskogen. Diam. 3,5 m., höjd 30 cm. Bestod af mycket stora kalkstenar och något gråstenar samt jord. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 5ngjm41l6tw33zifhy2juwluzd1e5vy 104 157974 504344 2022-08-11T09:31:46Z RalphE 7636 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="RalphE" />{{c|<u>54</u>}}</noinclude> — Vackert, ädelt, genmälte fredstiftarinnan. Låt oss nu changera conversation! Den som dock visste något ämne att bringa på tapeten, ty förrådet för tillfället är, som sagdt, komplett uttömdt. Eller kanske är det tid att taga afsked! — Visst inte, mitt herrskap. Det är ännu långt till afskedstiden; medan herrskapet smakar på bakelsen med litet åkerbärssylt, begagnar jag tillfället att föredraga ett ämne, som länge legat mig på hjertat, men hvarom jag ej velat tala, för att ej väcka obehagliga controverser. Men efter vi i dag kommit på en ännu förtroligare och innerligare fot med hvarandra än någonsin, så torde nu dertill vara bästa tillfället. Men jag frågar först: får jag rycka fram med milt förslag? — Om, svarade grossörskan, ämnet skulle vara ömtåligt, så vore det kanske bäst att spara det. — Roligt skulle det ändå vara att förnimma hvad vår goda prostinna kunde hafva för ett förslag! sade fröken Aurore, ordföranden bland den adliga societeten. Alltså säger jag: <b><i>ryck fram! ryck fram!</i></b> Eller hvad menar herrskapet? <b><i>Ryck fram! ryck fram!</i></b> upprepade en chor af röster. — Jag tackar sällskapet för dess godhet, återtog prostinnan. Likväl är jag lite förlägen för en god inledning. Herrskapet behagade nyss säga att Bierköping är en <b><i>liten</i></b> stad: det upptages således väl icke illa, att jag, fastän utbörding, upprepar detsamma, förstås utan alla förolämpande comparationer med mitt Linköping. — Visst inte, svarade fru Ribler. Både borgmästarinnan och jag och flera andra hafva ej haft den lyckan, att vara födda i <b><i>detta</i></b> samhälle; men visst inte lära de öfriga stöta sig på om vi skulle säga — ifall sådant nödvändigt skulle behöfva sägas — att Bierköping är en småstad. — Denna anmärkning, mitt herrskap, hör verkligen nödvändigt till ingressen. Nå väl: Bierköping är en liten stad, men den lider dock af en olägenhet, från hvilken småstäder annars pläga vara befriade. — Hvilken då, om det behagas? frågade flera. — Af den att hafva en egen tidning. — Men skulle detta vara en olycka? frågade borgmä-<noinclude> <references/></noinclude> dglwpoe46vc2f5x673omkf6al3fkui3 104 157975 504348 2022-08-11T09:39:20Z RalphE 7636 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="RalphE" />{{em|2}}18</noinclude><poem> Men denna mantel gömmer, fast usel och fast arm, En vinge på hans skuldra, ett pansar kring hans barm. Engång skall dock han kasta sin driigt af lumpor af, Då skall ett norrsken blixtra utöfver jord och haf; Och vid det flamman gnistrar skall mannen med sitt svärd, Omtimra land och rike, omtimra stat och verld. Då akta dig, du sjelfske, som i ditt öfvermod Regalierna förökat med bila, stänkt med blod, Som mången seger vunnit, med svekfull här af guld; Hos en besoldad ära står hvar din bragd i skuld. Då akta dig, du djerfve, som jorden famna vill, Och då ej famnen räcker knutpiskan lägger till; Som sväller och som sväller, dig akta, djerfve, du! Hvart väsen har sitt öde, ditt blir att spricka tu. Dä akta dig, du råe, som i ditt öfverdåd, Vill lifvets vishet fästa vid nycken af din nåd; Som släcker ljusets lampa, ha! släck dock ut den väl, Du eljest, fast på thronen, dock osa kan ihjäl. Då akta dig, du blinde, som verlden, fast den låg uti din hand allredan, det ensamt dock ej såg; Men chapeau bas dig böjde, så djupt, så djupt, kanske På det att ingen skulle de toma ögon se. </poem><noinclude> <references/></noinclude> nxkh7h8ckop825udde5z9c5ms6rd9og 0 157976 504351 2022-08-11T09:40:33Z RalphE 7636 Skapade sidan med '<div class="layout2" style="text-align:justify"> <pages index="Tids- och Krigs-Bilder.djvu" from=33 to=35 header=1 /> </div> [[Kategori:Tids- och Krigs-Bilder]] [[Kategori:Poesi]]' wikitext text/x-wiki <div class="layout2" style="text-align:justify"> <pages index="Tids- och Krigs-Bilder.djvu" from=33 to=35 header=1 /> </div> [[Kategori:Tids- och Krigs-Bilder]] [[Kategori:Poesi]] k3a88maqngzdhwai8ht7k2r0rrix2s4 104 157977 504355 2022-08-11T09:45:40Z RalphE 7636 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="RalphE" />{{ph|19{{em|2}}}}</noinclude><poem> Då akta dig, du niske, som i ditt land ej mer, Än endast för din önskan ett gyldne malmbrott ser, Som alltjemt kongligt lefver i yttre rikedom, Men dör i barmens himmel, på hvarje himmel tom. Då Albion, dig akta, fastän du hög och rik, Midt uti hafvet gungar ett ståtligt drakskepp lik, Till köpmans vara gjorde du djerft din äras kraf, Och på Europas väntan en arm procent blott gaf. Dig akta ock i vester, du magt hvars gyldne thron Är roten och är blomman till all inqvisition; Som jemte krigarns pansar, så blankt, med solen slugt, Har dolken och har oket gömt i en munke drägt. Dig söderns andefurste, du må dig akta ock, Från dig har anden vikit, fast du ej ser det dock; Men svagsynt är ju natten och verldens natt är du, Och all din storhet är blott ett frågetecken nu. Er akten J, som stolte af yfverboren ätt, Ha’n lekt med folkens ära, ha’n lekt med mensko rätt; Den man, som jag besjungit, skall bli ert ödes man, Och hören hvad han heter — han heter <i>Frihet</i> han. </poem> {{linje|6em}}<noinclude> <references/></noinclude> 4w0bw3j9i4w6usnmsqfyy8uvn8o4nb3 0 157978 504357 2022-08-11T09:46:54Z RalphE 7636 Skapade sidan med '<div class="layout2" style="text-align:justify"> <pages index="Tids- och Krigs-Bilder.djvu" from=36 to=36 header=1 /> </div> [[Kategori:Tids- och Krigs-Bilder]] [[Kategori:Poesi]]' wikitext text/x-wiki <div class="layout2" style="text-align:justify"> <pages index="Tids- och Krigs-Bilder.djvu" from=36 to=36 header=1 /> </div> [[Kategori:Tids- och Krigs-Bilder]] [[Kategori:Poesi]] 7idogf9jghykessi8r0nrplh9vmijok 104 157979 504361 2022-08-11T09:50:26Z RalphE 7636 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="RalphE" /></noinclude>{{c|[[File:Norrlands-Blommor p1 linje.jpg|500px]]}} {{c|<h3><big><big>{{sp|Soldat Philosophi}}.</big></big></h3>}} {{linje|4em}} <poem> {{större|M|200}}in philosophi Är, bröder, den; Att fylla i Och dricka sen. Min philosophi Är icke lång, Att tjusad bli Af dikt och sång. Min philosophi Är skön också, Består deri Att kyssar få. Min philosophi Går derpå ut, Att lefva fri Och dö till slut. Min philosophi Ej bort jag ger; J mystici Behållen Er! </poem> {{linje|6em}}<noinclude> <references/></noinclude> ni262tz1er1i3nve1jot63awly9pimz 504371 504361 2022-08-11T09:55:47Z RalphE 7636 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="RalphE" /></noinclude>{{c|[[File:Tids- och Krigs-Bilder linje.jpg|500px]]}} {{c|<h3><big><big>{{sp|Soldat Philosophi}}.</big></big></h3>}} {{linje|4em}} <poem> {{större|M|200}}in philosophi Är, bröder, den; Att fylla i Och dricka sen. Min philosophi Är icke lång, Att tjusad bli Af dikt och sång. Min philosophi Är skön också, Består deri Att kyssar få. Min philosophi Går derpå ut, Att lefva fri Och dö till slut. Min philosophi Ej bort jag ger; J mystici Behållen Er! </poem> {{linje|6em}}<noinclude> <references/></noinclude> n9mriz9iopbndel881zh1ml7d35kq0m 504400 504371 2022-08-11T10:16:54Z RalphE 7636 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="RalphE" />{{em|2}}20</noinclude>{{c|[[File:Tids- och Krigs-Bilder linje.jpg|500px]]}} {{c|<h3><big><big>{{sp|Soldat Philosophi}}.</big></big></h3>}} {{linje|4em}} <poem> {{större|M|200}}in philosophi Är, bröder, den; Att fylla i Och dricka sen. Min philosophi Är icke lång, Att tjusad bli Af dikt och sång. Min philosophi Är skön också, Består deri Att kyssar få. Min philosophi Går derpå ut, Att lefva fri Och dö till slut. Min philosophi Ej bort jag ger; J mystici Behållen Er! </poem> {{linje|6em}}<noinclude> <references/></noinclude> hpq6g694z4hxclitij70gfm2814xa6c 0 157980 504374 2022-08-11T09:57:28Z RalphE 7636 Skapade sidan med '<div class="layout2" style="text-align:justify"> <pages index="Tids- och Krigs-Bilder.djvu" from=37 to=37 header=1 /> </div> [[Kategori:Tids- och Krigs-Bilder]] [[Kategori:Poesi]]' wikitext text/x-wiki <div class="layout2" style="text-align:justify"> <pages index="Tids- och Krigs-Bilder.djvu" from=37 to=37 header=1 /> </div> [[Kategori:Tids- och Krigs-Bilder]] [[Kategori:Poesi]] i9bk1wg2nvymgwxm3xttdrqfea5gi0k 104 157981 504379 2022-08-11T10:01:32Z RalphE 7636 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="RalphE" />{{ph|21{{em|2}}}}</noinclude>{{c|[[File:Tids- och Krigs-Bilder linje.jpg|500px]]}} {{c|<h3><big><big>{{sp|Bragd och Sång}}.</big></big></h3>}} {{linje|4em}} <poem> {{större|I|200}} menniskans handlingar hjertblodet strömmar, I menniskans sånger bo brinnande drömmar, De höga Cheruber, med vingar af gull, Af hvilka dess själ som en himmel är full. Som hjertblodet strömmar, må vågorna bära Två stormvanda seglare: styrka och ära! Må hjertblodet strömma för fädernejord, Och seglarne föra en himmel om bord! Som sången, i jublande toner, sig svingar, En verldsharpa buren på flammande vingar, Må tonerna väcka hvar slumrande själ; Hvar kraft uti verlden behöfves rätt väl! I sång och i handling, der famna hvarannan Det höga i själn, med den strålande pannan, Det fasta i viljan, med svärdet i hand, Som väldiga andar de famna hvarann. </poem> {{linje|6em}}<noinclude> <references/></noinclude> poeg487f3pgdxdbqqujp2cfi7wgkxw2 0 157982 504381 2022-08-11T10:02:43Z RalphE 7636 Skapade sidan med '<div class="layout2" style="text-align:justify"> <pages index="Tids- och Krigs-Bilder.djvu" from=38 to=38 header=1 /> </div> [[Kategori:Tids- och Krigs-Bilder]] [[Kategori:Poesi]]' wikitext text/x-wiki <div class="layout2" style="text-align:justify"> <pages index="Tids- och Krigs-Bilder.djvu" from=38 to=38 header=1 /> </div> [[Kategori:Tids- och Krigs-Bilder]] [[Kategori:Poesi]] 57ipnd20ge3wloh4gzcy4sxvcv3zh7r 0 157983 504383 2022-08-11T10:03:07Z RalphE 7636 Skapade sidan med '<div class="layout2" style="text-align:justify"> <pages index="Tids- och Krigs-Bilder.djvu" from=39 to=39 header=1 /> </div> [[Kategori:Tids- och Krigs-Bilder]] [[Kategori:Poesi]]' wikitext text/x-wiki <div class="layout2" style="text-align:justify"> <pages index="Tids- och Krigs-Bilder.djvu" from=39 to=39 header=1 /> </div> [[Kategori:Tids- och Krigs-Bilder]] [[Kategori:Poesi]] 81y773zzhlf9kg1j812w71luo7io8ex 104 157984 504384 2022-08-11T10:04:01Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|140|<small>FREDRIK NORDIN.</small>|}}</noinclude>Ingenting påträffades här utom en liten obetydlig fläck <i>svart jord</i> i södra delen af röset under stenarna. <i>N:o 111.</i> Litet, gräsbevuxet <i>röse,</i> beläget 9 m. S. om föregående. Diam. 3 m., höjd 30 cm. Bestod af mindre gråstenar och jord. Två stora trädstubbar stodo i röset. I midten under stenarna hittades litet <i>brända menniskoben,</i> något <i>kol</i> samt ett <i>rundt jernbeslag.</i> Vid tilläggningen hittades en rund <i>stenkula.</i> <i>Jernbeslaget</i> är en knapp med stor platta, 3,3 cm. vid, och en uppstående buckla i midten. Längs kanten har den haft någon numera otydlig ornering. <i>Stenkulan</i> af någon grå stenart (granit?), är ej klotrund, i det den har två plattade, mycket väl slipade sidor. Bredd 10 cm., höjd 6 cm. <i>N:o 112.</i> Litet, gräsbevuxet <i>röse,</i> 12 m. SV. om föregående. Diam. 3 m., höjd 10 à 20 cm. Bestod af gråstenar med fyllning af jord samt kalkstenar i bottnen. I midten växte en tall, som försvårade arbetet. Kalkhällarna befunnos täcka en <i>kista</i> af på kant stälda <i>kalkhällar,</i> hvilken gick i riktning NO.—SV. Den södra ändan afi kistan var fullständig, den norra deremot ofullständig. Kistan inneslöt ett <i>menniskoskelett,</i> som låg med hufvudet åt NO. Öfre delen af skelettet var förmultnad, nedre delen deremot väl bibehållen, men liggande i oordning. Egendomligast var förhållandet med det venstra lårbenet, hvilket låg tvärt öfver kistan. Skelettet låg på blotta jorden, täckt af jord, hvilken dock ej gick ända upp till kistans öppning, utan var tomrum der lemnadt. Kistans längd var 1,9 m., bredd och djup 40 cm. Ingenting vidare påträffades. <i>N:o 113.</i> Litet, gräsbevuxet <i>röse,</i> 8 m. S. om 108. Diam. 3,5 m., höjd 30 cm. Utomkring syntes åt N. spår af en krets, som gått rundt omkring röset, 8 m. i diam. I midten stod en stor stubbe. Under och på sidorna om denna var jorden <i>svart.</i> Här hittades några få <i>brända menniskoben</i> och litet <i>kol</i> samt bitar af ett<noinclude> <references/></noinclude> jhqg4bdd3gchrocopq5n7rbe5s4k0if 0 157985 504385 2022-08-11T10:04:14Z RalphE 7636 Skapade sidan med '<div class="layout2" style="text-align:justify"> <pages index="Tids- och Krigs-Bilder.djvu" from=40 to=41 header=1 /> </div> [[Kategori:Tids- och Krigs-Bilder]] [[Kategori:Poesi]]' wikitext text/x-wiki <div class="layout2" style="text-align:justify"> <pages index="Tids- och Krigs-Bilder.djvu" from=40 to=41 header=1 /> </div> [[Kategori:Tids- och Krigs-Bilder]] [[Kategori:Poesi]] j8213ua8wkh7hxwgoxldpbikysqzodn 104 157986 504391 2022-08-11T10:09:16Z RalphE 7636 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="RalphE" /></noinclude>{{c|[[File:Tids- och Krigs-Bilder linje.jpg|500px]]}} {{c|<h3><big><big>{{sp|Förbunds-Sång}}.</big></big></h3>}} {{linje|4em}} <poem> {{em|4}}{{större|K|200}}lingorna dragas, Lederna växa af stålklädda män. {{em|6}}Sagas Herrliga dagar, förnyas igen. {{em|4}}Kämparne svära, Eden förkunnas af fjellarnes röst; {{em|6}}Ära Repar den upp uti kämparnes bröst. {{em|4}}Vigen nu eder, Höjen mot himlen de blottade svärd! {{em|6}}”Fäder Följen i skyn oss på ledunga-färd!” {{em|4}}”Fulla af anda Sköldborg vi draga kring hembygden nu; {{em|6}}Skanda, Trygg kan du sitta i sköldborgen du!” {{em|4}}”Gerna vi falla, Gerna för dig, ha! du fjellarnes brud! {{em|6}}Alla Svära vi det vid den evige Gud!” </poem> {{linje|6em}}<noinclude> <references/></noinclude> 187fan6qyrqtisv4e8an9fxuqmajr1f 504398 504391 2022-08-11T10:16:25Z RalphE 7636 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="RalphE" />{{em|2}}22</noinclude>{{c|[[File:Tids- och Krigs-Bilder linje.jpg|500px]]}} {{c|<h3><big><big>{{sp|Förbunds-Sång}}.</big></big></h3>}} {{linje|4em}} <poem> {{em|4}}{{större|K|200}}lingorna dragas, Lederna växa af stålklädda män. {{em|6}}Sagas Herrliga dagar, förnyas igen. {{em|4}}Kämparne svära, Eden förkunnas af fjellarnes röst; {{em|6}}Ära Repar den upp uti kämparnes bröst. {{em|4}}Vigen nu eder, Höjen mot himlen de blottade svärd! {{em|6}}”Fäder Följen i skyn oss på ledunga-färd!” {{em|4}}”Fulla af anda Sköldborg vi draga kring hembygden nu; {{em|6}}Skanda, Trygg kan du sitta i sköldborgen du!” {{em|4}}”Gerna vi falla, Gerna för dig, ha! du fjellarnes brud! {{em|6}}Alla Svära vi det vid den evige Gud!” </poem> {{linje|6em}}<noinclude> <references/></noinclude> 4tkbbhi4leijghh4ld277ixeyv8cu2z 104 157987 504395 2022-08-11T10:13:17Z RalphE 7636 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="RalphE" />{{ph|23{{em|2}}}}</noinclude>{{c|[[File:Tids- och Krigs-Bilder linje.jpg|500px]]}} {{c|<h3><big><big>{{sp|Friskt mod Kamrater}}.</big></big></h3>}} {{linje|4em}} <poem> {{större|F|200}}riskt mod kamrater! Der hemma går Vår fader, den gamle och beder; Men komma vi hem utan seger i år, Så skäms han för mig och för eder. Dock vi skola visa, att son var värd, Att draga för gubben det blanka svärd. Friskt mod kamrater! Der hemma går Vår flicka, så skön att betrakta; Men komma vi hem utan seger i år Hon skulle den fege förakta. Dock vi skola visa, om ock med vår död, Att rätt vi förstodo hvad kärleken böd. Friskt mod kamrater! Gån trygga på Dit äran och pligten oss kalla; Det skönaste lifvet har krigarn ändå, Han kan icke fly, endast falla. Och den som fäller bland blixtrande svärd, Skall Svea finna en lager värd. </poem> {{linje|6em}}<noinclude> <references/></noinclude> 7n6nqkhq8sq29gggsd000k6qr7hsfox 104 157988 504397 2022-08-11T10:16:00Z RalphE 7636 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="RalphE" />{{em|2}}24</noinclude>{{c|[[File:Tids- och Krigs-Bilder linje.jpg|500px]]}} {{c|<h3><big><big>{{sp|Jägaren}}.</big></big></h3>}} {{linje|4em}} <poem> {{större|F|200}}ri såsom vinden Jägaren är, Snabb såsom hinden Har han der. Svärdet vid sidan Blänker så klart, Tappad är skidan, Bröstet är bart. Ryggen han böjer, Lätt är dess tå; Pannan han höjer Dristigt ändå. Målet, han söker Syntes just nyss; Vägen sig kröker, Der smög en Ryss! </poem><noinclude> <references/></noinclude> dnyejiq7cg09rd05uv7xr8tbei8fvmj 104 157989 504407 2022-08-11T10:22:10Z RalphE 7636 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="RalphE" />{{ph|25{{em|2}}}}</noinclude><poem> Stilla! Han springer — Jägare, fort! Eld är ditt finger; Nu är det gjordt. Kullar och dalar, Hörde dig nog; Jägaren talar Djerft i hvar skog! Graföl vi dricke, Skön är vår skål, Jägarn tar icke Vilse på mål. Ladda på stunden Pipan igen; Dyr är sekunden, Nyttja ock den. </poem> {{linje|6em}}<noinclude> <references/> {{ph|2{{em|2}}}}</noinclude> 2y9wmht70mic4qr3shz1mbe81vfrhks