Wikisource svwikisource https://sv.wikisource.org/wiki/Wikisource:Huvudsida MediaWiki 1.39.0-wmf.23 first-letter Media Special Diskussion Användare Användardiskussion Wikisource Wikisourcediskussion Fil Fildiskussion MediaWiki MediaWiki-diskussion Mall Malldiskussion Hjälp Hjälpdiskussion Kategori Kategoridiskussion Tråd Tråddiskussion Summering Summeringsdiskussion Sida Siddiskussion Författare Författardiskussion Index Indexdiskussion TimedText TimedText talk Modul Moduldiskussion Gadget Gadget talk Gadget definition Gadget definition talk 0 3438 504476 113580 2022-08-12T00:34:21Z Kwamikagami 13955 wikitext text/x-wiki {{Titel|[[Tre män i en båt]]|Jerome K. Jerome| nästa=[[Tre män i en båt. Kap 2|Kapitel II]]}} == Kapitel I == '''Tre sjuklingar — Georges och Harris' lidanden. — Ett offer för etthundrasju dödliga sjukdomar — Ett användbart recept — Huskur mot leversjukdomar hos barn — Vi enas om att vi är utarbetade och behöver vila — En vecka på det salta havet? — George föreslår floden — Montmorency inlägger sin reservation — Den ursprungliga motionen antas genom tre fjärdedels majoritet''' Vi var fyra — George, William Samuel Harris och jag själv, samt Montmorency. Vi satt på mitt rum och rökte, samt talade om hur eländiga vi var — ur rent medicinsk synpunkt menar jag, naturligtvis. Vi mådde alla dåligt och var alla oroliga över vår hälsa. Harris sade, att han drabbades av så utomordentligt starka yrselanfall emellanåt, att han knappt visste vad han gjorde; och då sade George att ''han'' led av starka yrselanfall, och knappt visste vad ''han'' gjorde. Hos mig var det levern som krånglade. Jag visste att det var levern som var problemet, eftersom jag just hade läst en annons om en patentmedicin mot leversjukdomar, i vilken alla förekommande symptom beskrevs i detalj vilka möjliggjorde för en människa att avgöra när hennes lever krånglade. Jag hade alla dessa symptom. Det är något alldeles utomordentligt underligt, men jag kan aldrig läsa en annons för patentmediciner, utan att genast komma till den slutsatsen att jag lider av just den speciella sjukdomen som annonsen tar upp och det i dess mest våldsamma form. Diagnosen verkar i varje enskilt fall stämma exakt med alla de lidanden jag någonsin har erfarit. Jag minns hur jag en dag gick till British Museum, för att slå upp behandlingen av någon liten åkomma som jag fått en släng av — hösnuva, tror jag att det var. Jag fick tag på boken och läste det jag hade kommit för att läsa; och så, utan eftertanke, vände jag lättsamt blad och började likgiltigt läsa om sjukdomar i största allmänhet. Jag har glömt vilken som var den första åkomman jag stötte på — något fruktansvärt, förödande plågoris var det i alla fall — och innan jag ens hunnit ögna igenom listan med ”tidiga symptom”, gick det upp för mig, att jag troligen drabbats av den. Jag satt en stund, slagen av skräck; och så, med en känsla av lamslagen förtvivlan, vände jag åter sida. Jag kom till tyfoidisk feber — läste om symptomen — upptäckte att jag hade tyfoidisk feber, måste ha lidit av det i månader utan att känna till det — undrade över vad jag annars kunde tänkas ha; vände sida till S:t Vitus danssjuka — upptäckte, som förväntat, att jag även led av den — började bli riktigt intresserad av mitt fall, och bestämde mig för att gå till botten med det hela, så jag började om, i bokstavsordning — läste om ague <ref>En sorts malaria.</ref> och insåg att jag höll på att insjukna i den och att det akuta stadiet borde inträda om cirka fjorton dagar. Brights sjukdom hade jag, insåg jag lättad, endast i en modifierad form, och kunde, så vitt jag förstod, komma att överleva i åratal. Cholera hade jag också, med allvarliga komplikationer, liksom difteri, vilket verkade vara medfött i mitt fall. Jag plöjde samvetsgrant igenom de 26 kapitlen och den enda åkomma jag inte kunde upptäcka hos mig var skurgumsknän. Jag kände mig tämligen kränkt av detta till att börja med; det föreföll mig på något sätt något småsint. Varför hade jag inte skurgumsknän? Varför detta förargliga undantag? Efter en stund segrade dock mina mindre giriga känslor. Jag tänkte, att eftersom jag hade varenda annan känd åkomma inom hela läkarvetenskapen, så skulle jag visa mig osjälvisk nog att klara mig utan skurgumsknän. Gikt hade drabbat mig, i sin allra mest allvarliga form, uppenbarligen utan att jag varit medveten om saken; och zymosiska sjukdomar <ref>Sjukdomar relaterade till kroppens enzymer</ref> hade jag tydligen lidit av sedan pojkåren. Det fanns inga fler sjukdomar efter de zymosiska, så jag drog den slutsatsen, att i övrigt var jag fullt frisk. Jag satt och funderade. Jag tänkte på vilket intressant fall jag måste vara ur medicinsk synvinkel, vilken tillgång jag skulle kunna vara i undervisningssammanhang! Studenterna skulle inte behöva ”göra AT-tjänst” på sjukhusen, om de bara hade mig. Jag var ett vandrande sjukhus. Allt de behövde göra var att gå igenom mig, för att därefter kunna ta sina examina. Så undrade jag över hur länge jag hade kvar att leva. Jag försökte undersöka mig själv. Jag kände efter min puls. Jag kunde till att börja med inte känna någon puls alls. Så, plötsligt, verkade den börja slå. Jag drog fram min klocka och tog tiden. Jag fick min puls till etthundrafyrtiosju slag i minuten. Jag försökte känna mitt hjärta. Jag kunde inte känna mitt hjärta. Det hade slutat slå. Jag har efteråt kommit till den slutsatsen, att det måste ha funnits där och slagit hela tiden, men det är ingenting jag kan redogöra för hur det skulle ha gått till. Jag klappade mig själv över hela framsidan, från vad jag kallar min midja och upp till huvudet, och jag tog några tag längs sidorna och en liten bit upp på ryggen. Men jag kunde inte känna eller höra någonting misstänkt. Jag försökte att examinera min tunga. Jag sträckte ut den så långt jag förmådde, och jag slöt det ena ögat och försökte besiktiga den med det andra. Jag kunde endast se dess spets och det enda jag kunde finna ut genom detta, var att övertyga mig allt starkare om, att jag led av scharlakansfeber. Jag hade promenerat in i läsesalen som en lycklig, hälsosam man. Jag kröp därifrån som ett sjukligt vrak. Jag gick till min läkare. Han är en gammal vän till mig, som tar min puls, tittar på min tunga, samt talar om vädret utan extra kostnad, när jag tror att jag är sjuk; så jag tyckte att jag skulle återgälda hans vänlighet genom att besöka honom nu. ”Vad en läkare behöver”, sade jag mig, ”är praktik. Han skall få öva sig på mig. Han kommer att få mer övning på mig än från sjutton hundra av sina vanliga, trivia-la patienter, som endast har en eller ett par sjukdomar var.” Så jag gick raka vägen upp till honom och han sade: ”Nå, vad är det nu som fattas dig?” Jag sade: ”Jag skall inte ta upp din tid, käre gamle gosse, genom att berätta vad som fattas mig. Livet är kort och du kan komma att avlida innan jag talat färdigt. Men jag skall berätta, vad som ''inte'' fattas mig. Jag har inte skurgumsknän. Varför jag inte har skurgumsknän, det vet jag inte; men faktum kvarstår, att jag inte har det. Allt annat, ''har'' jag dock.” Och jag berättade för honom, hur jag kommit underfund med den saken. Så fick jag gapa och han kikade ner i halsen, och grep tag in min handled och slog mig sedan i bröstet när jag som minst förväntade mig det — riktig fegt, enligt min mening — och lade omedelbart därpå sitt öra mot mitt bröst. Sedan satte han sig ner och skrev ut ett recept, som han vek ihop och gav mig och jag lade det i min ficka och gick därifrån. Jag tittade aldrig på det. Jag tog med det till närmaste apotek och räckte fram det. Mannen läste det och gav det därpå åter till mig. Han sade, att han inte lagerförde det jag behövde. Jag sade: ”Ni är apotekare?” Han sade: ”Jag är apotekare. Om jag hade varit en kooperativ livsmedelsbutik och familjehotell i en och samma person, så hade jag kanske kunnat hjälpa er. Men att enbart vara apotekare hindrar mig.” Jag läste receptet. Där stod: : ''1 pund <ref>453 gram.</ref> biffstek, med'' : ''1 pint <ref>58 centiliter.</ref> kraftigt öl var sjätte timme.'' : ''1 tio-miles <ref>16 kilometer.</ref> promenad varje morgon.'' : ''I säng klockan elva prick varje kväll.'' : ''Och sluta att fylla ditt huvud med en massa sådant som du inte begriper.'' Jag följde dessa råd med det lyckliga resultatet — för min egen del — att jag fick behålla livet och att detsamma fortfar att pågå. I det nu aktuella fallet, för att återvända till reklambladet för leverpiller, led jag av alla symptom, bortom alla misstag, varvid det viktigaste bland dem var ”en allmän ovilja mot allt slags arbete”. Mitt lidande är något som ingen tunga rättvist kan redogöra för. Från min tidigaste spädbarnstid har jag varit en martyr under detsamma. Som pojke lämnade sjukdomen mig så gott som aldrig en enda dag. Mina närmaste visste inte då, att det var min lever som krånglade. Medicinvetenskapen var betydligt mindre utvecklad då än nuförtiden och de brukade kalla det jag led av för lättja. ”Men, din lille latmask”, brukade de säga, ”stig upp och gör rätt för brödfödan nu” — naturligtvis utan att veta att jag var sjuk. Och de gav mig inte piller; de gav mig örfilar istället. Och hur underligt det än kan förefalla, så bo-tade dessa örfilar mig — för stunden. Jag har upplevt hur en enda örfil haft större effekt på min levers tillstånd, fått mig att vilja stiga upp snabbare, samt göra vad som förväntades av mig, utan vida-re tidsutdräkt, än vad en hel ask piller kan få mig till nuförtiden. Ni vet, så är det ju ofta — dessa enkla, gammaldags huskurer är mer effektiva ibland, än allt som finns att tillgå på en läkarklinik. Vi satt där i en halvtimme och beskrev våra åkommor för varandra. Jag förklarade för George och William Harris hur ''jag'' mådde då jag klev upp om morgnarna, och William Harris berättade om hur ''han'' kände sig då han gick till sängs; och George stod på brasmattan och gav oss en inträngande och kraftfull skildring genom sitt kroppsspråk, av hur ''han'' mådde om nätterna. George ''tror bara'' att han är sjuk; men i själva verket är det inga som helst problem med hans hälsa. {{c|🙝🙟}} Just då knackade Mrs. Poppets på dörren, för att höra efter om vi var klara att äta kvällsmat. Vi log sorgset mot varandra och sade, att det förmodligen var bäst att vi försökte få i oss en smula mat. Harris sade att en munsbit i magen ofta höll ens sjukdomar i schack; och Mrs. Poppets bar in brickan och vi satte oss till bords och lekte lite med en smula stek med lök, samt något litet rabarbertårta. Jag måste ha varit mycket svag vid detta tillfälle; eftersom jag minns att efter den första halvtimmen eller så, föreföll jag inte kunna visa något som helst intresse för maten — någonting ovanligt för min del — och ville inte ens ha någon ost. När dessa plikter var avklarade, fyllde vi åter våra glas, tände våra pipor, samt återupptog diskussionen om våra respektive hälsotillstånd. Vad som egentligen felade oss, kunde ingen av oss vara helt säker på; men vår fullkomligt eniga uppfattning i frågan var, att vad det än var — så var orsaken överansträngning. ”Vad vi behöver, är vila”, sade Harris. ”Vila och fullkomlig omväxling”, sade George. ”Ansträngningen som våra hjärnor utsatts för, har framkallat en allmän depression i samtliga våra kroppssystem. Miljöombyte, samt fullkomlig avhållsamhet från tankearbete torde komma att återställa vår själsliga balans.” George har en kusin, som vanligen i polisprotokollen beskrivs såsom medicine studerande, så det är därför naturligt för honom att ibland uttrycka sig på detta husläkaraktiga sätt. Jag instämde i Georges uppfattning, och föreslog att vi skulle uppsöka någon undanskymd och gammaldags plats, långt från den larmande folkhopen och där drömma oss bort under en solig vecka bland sömniga småvägar — i någon halvt bortglömd håla, dold bland älvorna, utom räckhåll för den bullriga världen — något udda ställe som Gud glömt, där 1800-talets bullrande vågor endast märktes i fjärran. Harris sade att han ansåg att detta lät toppen. Han sade sig känna till det slags ställe som jag talade om; där alla gick och lade sig klockan åtta och man inte kunde få sig ett glas starkt ens för allt smör i Småland och man fick promenera tio miles<ref>16 kilometer</ref> för att få tag på tobak. ”Nej”, sade Harris, ”om det är vila och miljöombyte vi är ute efter, så finns det ingenting som går upp emot en tur till sjöss.” Jag invände emot en sjöresa å det starkaste. En sjötur gör nytta om man har ett par månader på sig, men gäller det endast en vecka, så är det bortkastat. Man börjar på måndagen, med föresatsen att man skall njuta i fulla drag. Man tar ett salt farväl av pojkarna på stranden, tänder sin största pipa, och vaggar över däck som vore man Kapten Cook, Sir Francis Drake och Christoffer Columbus i en och samma person. På tisdagen önskar man, att man aldrig givit sig in på det hela. På onsdag, torsdag och fredag önskar man att man vore död. På lördagen lyckas man svälja en aning biffstek vid tedags och att sitta en stund uppe på däck, samt svara med ett svagt, vackert leende då vänligt sinnade mänskor frågar en hur man mår för tillfället. På söndagen kan man åter gå omkring och lyckas inta sina måltider. Och på måndag morgon, då man med sin väska och sitt paraply i händerna, står vid landgången, i väntan på att gå iland, då börjar man att på allvar att trivas. Jag minns att min svåger en gång gav sig ut på en kortare sjöresa, för befrämjande av sin hälsa. Han köpte en tur-och-returbiljett från London till Liverpool; och när han var framme i Liverpool, var det enda han ville, att få sälja returbiljetten. Den utbjöds över hela staden, till ett synnerligen nedsatt pris, har det berättats mig; och såldes slutligen för 18 pence till en ung man med sjukligt utseende, som just blivit rådd av sin läkare att resa till kusten och att motionera. ”Kusten!” sade min svåger, i det han tillgivet tryckte biljetten i hans hand; ”ni kommer att se tillräckligt av den varan, för att det skall räcka i hela ert liv; och vad gäller motion! Nåja, ni kommer att få mer motion genom att sitta på det där fartyget, än ni någonsin hade fått genom att slå frivolter på torra land.” För egen del återvände min svåger med tåg. Han sade att ''the North-Western Railway'' var tillräckligt hälsosamt för hans del. En annan man som jag kände, åkte iväg på en veckas kryssning utmed kusten och innan båten avgick, kom stewarden fram till honom och frågade, om han ville betala för vart och ett av de måltider han intog, eller köpa alla måltider på förhand. Stewarden rekommenderade det sistnämnda alternativet, eftersom det skulle bli mycket billigare. Han sade att på det sättet skulle hela veckans måltider endast gå lös på två pund och fem shilling. Han sade att till frukost skulle serveras fisk, följt av grillat kött. Lunch serverades klockan ett och bestod av fyra rätter. Kvällsmat klockan sex — soppa, fisk, förrätt, kokt kött, hönsfågel, sallad, bakelser, ost och dessert. Och därpå en lättare måltid vid tiotiden. Min vän slog till på två-pund-fem-erbjudandet, eftersom han trodde sig kunna gå med vinst på det sättet (han har mycket god aptit). Lunchen serverades just som de passerade Sheerness. Han var inte så hungrig som han trodde att han skulle vara, så han nöjde sig med en bit kokt kött och lite jordgubbar med grädde. Han funderade en hel del under eftermiddagen och vid ett tillfälle föreföll det honom som om han levt enbart av kokt kött i flera veckor och vid andra tillfällen som om han endast ätit jordgubbar med grädde i åratal. Inte heller köttet eller jordgubbarna med grädde verkade trivas inom honom — de föreföll synnerligen missnöjda. Klockan sex kom man och sade åt honom, att kvällsmaten var färdig. Detta tillkännagivande väckte ingen entusiasm hos honom, utan han kände det som en plikt att avverka något av de där två punden och fem shillingarna, och han höll i sig i rep och diverse föremål och gick ned under däck. En ljuvlig doft av lök och varm skinka, blandad med friterad fisk och grönsaker hälsade honom vid trappans fot; och så kom stewarden fram med ett oljigt leende, och sade: ”Vad kan jag göra för er, min herre?” ”Tag mig härifrån”, blev det matta svaret. Och så förde man honom snabbt upp på däck igen, ställde ifrån sig honom i lä och lämnade honom där. Under de följande fyra dagarna förde han en enkel och oskyldig livsföring på tunna kaptenskex (jag menar, det var alltså kexen som var tunna, inte kaptenerna) och sodavatten; men, framemot lördag kände han sig bättre och fick ner svagt te och torrt, rostat bröd; och på måndagen slog han på stort med kycklingbuljong. Han gick i land på tisdagen och då fartyget ångade iväg från hamnen, betraktade han det sorgset. ”Där far hon”, sade han, ”där far hon sin väg med mat för två pund ombord som tillhör mig och som jag inte ätit upp.” Han sade, att om de endast hade givit honom en dag till så hade han kunnat ställa detta till rätta. Så jag motsatte mig alltså en sjöresa. Inte, som jag förklarade, på grund av mig själv. Jag blir aldrig sjösjuk. Men jag oroade mig för George. George sade att han nog skulle klara sig och snarast skulle komma att trivas, men han rekommenderade dock Harris och mig att avstå, eftersom han var övertygad om att vi båda skulle komma att insjukna. Harris sade, att för hans del hade det alltid varit ett mysterium, detta hur folk lyckades bli sjösjuka — han sade sig tro, att folk måste göra det med vett och vilja — han sade sig ofta ha ''velat bli'' sjösjuk, men aldrig lyckats. Så berättade han diverse skrönor om hur han seglat över kanalen när det rått så hårt väder, att man tvingats binda fast passagerarna i deras kojer; samt hur han och kaptenen var de enda två levande varelserna ombord som inte insjuknade. Ibland var det han och andrestyrman som inte blev sjösjuka; men det var i allmänhet han själv och ytterligare någon annan. Om det inte var han och en annan till person så var det Harris ensam. {{c|🙝🙟}} Det är ett underligt faktum, men ingen blir någonsin sjösjuk — på land. Till sjöss stöter man på åtskilliga verkligt drabbade mänskor, hela båtlaster; men jag har ännu aldrig träffat någon, på land, som någon gång ens vetat någonting sjösjuka. Var dessa sjutusen sjösjuka sjömän som översvämmar varje skepp gömmer sig då de befinner sig på land, är ett mysterium. Om de flesta karlar vore som den man jag såg på Yarmouth-båten en gång, så skulle jag enkelt kunna redogöra för gåtans lösning. Det var strax bortom Southend-piren minns jag, och han lutade sig ut genom en av ventilerna i en verkligt farlig vinkel. Jag gick fram till honom och försökte rädda honom. ”Hallå där, luta er inte så långt ut”, sade jag och skakade hans axlar. ”Ni kan falla överbord!” ”Å Herre min Skapare, det önskar jag att jag gjorde”, var det enda svar jag fick; och så var jag tvungen att lämna honom ifred. Tre veckor senare, mötte jag honom i kafferummet på ett hotell i Bath, där han talade om sina resor och förklarade entusiastiskt, hur mycket han älskade att vara till sjöss. ”Om jag är en ''duktig sjöman!''” svarade han en avundsjuk ung mans ödmjuka förfrågan; ”nja, jag kände mig en smula ''underlig'' vid ''ett tillfälle'', det erkänner jag. Det var vid Kap Horn. Fartyget gick till botten följande morgon.” Jag sade: ”Var ni inte en smula omskakad vid Southend Pier häromveckan och önskade bli kastad överbord?” ”Southend Pier!” svarade han, med ett förvånat uttryck. ”Ja, på resan ner till Yarmouth, i fredags för tre veckor sedan.” ”Å, javisst ja...” svarade han och sken upp; ”nu minns jag. Jag hade en gräslig huvudvärk den eftermiddagen. Det berodde på den syltade löken, förstår ni. De serverade den mest gräsliga syltade lök jag någonsin smakat på en i övrigt anständig båt. Åt ni också av den?” För egen del har jag upptäckt ett utmärkt motmedel emot sjösjuka; att ''balansera''. Man ställer sig mitt på däcket och allteftersom skeppet lutar eller häver sig, flyttar man på kroppsvikten, så att man alltid håller sig upprätt. När fartygets för stiger, lutar man sig framåt, till dess att däcket nästan vidrör ens näsa; och när aktern reser sig, lutar man sig bakåt. Det där går mycket bra under någon timme eller två, men man kan inte stå och väga sådär i en vecka. {{c|🙝🙟}} George sade: ”Låt oss segla uppför floden.” Han sade att vi skulle få frisk luft, motion och tystnad; det ständiga miljöombytet skulle sysselsätta våra sinnen (inklusive vad än Harris besatt av den varan); och att det hårda arbetet skulle ge oss god aptit och få oss att sova gott. Harris sade, att han inte ansåg att George borde ägna sig åt någonting som gjorde honom mer sömnig än han var i vanliga fall, eftersom det kunde vara farligt. Han sade att han inte kunde förstå hur George skulle kunna sova bort mer tid än han redan gjorde, eftersom dygnet endast hade 24 timmar, sommar som vinter; han ansåg vidare att om han verkligen sov mer, så skulle han lika gärna kunna vara död och därvid inbespara sig kostnaden för kost och logi. Harris sade dock, att floden skulle passa honom som ett ”T”. Jag vet inte vad ”T” avser (utom det man får för sex pence, inklusive smör och bröd och småkakor, vilket är billigt, om man inte ätit någon middag). Det verkar dock passa de flesta människor dock, vilket är dess stora fördel. Det passade mig som ett ”T” också, och Harris och jag sade att det var en god idé från Georges sida; och vi sade det med ett tonfall som verkade på något sätt antyda att det förvånade oss att George hade kommit på något så vettigt. Den ende bland oss som inte var entusiastisk över detta förslag var Montmorency. Han hyste inga höga tankar om floden, den gode Montmorency. ”Det är nog gott och väl för er, kamrater”, säger han; ”ni trivs med det, men det gör inte jag. Där finns inget för mig att göra. Att betrakta utsikten är ingenting för mig, och jag röker inte. Om jag får syn på en råtta, vägrar ni att stanna; och om jag somnar, så gör ni bort er ifråga om båtens navigering och jag kanar överbord. Om ni frågar mig, så skulle jag vilja kalla det hela för rena tokskapsdillerier-na.” Men omröstningen utföll tre mot en dock, så förslaget bifölls. == Fotnoter == <references/> {{Tre män i en båt}} [[en:Three Men in a Boat/I]] [[fr:Trois Hommes dans un bateau/1]] bo06g9vm695i49hi8fcu1pojsr90jyw 0 3441 504478 95414 2022-08-12T00:47:22Z Kwamikagami 13955 wikitext text/x-wiki {{Titel|[[Tre män i en båt]]|Jerome K. Jerome| förra=[[Tre män i en båt. Kap 1|Kapitel I]]| nästa=[[Tre män i en båt. Kap 3|Kapitel III]]}} == Kapitel II== '''Planen diskuteras. — Nöjet i att tälta under vackra nätter. — Dito regniga nätter. — Vi beslutar oss för en kompromiss. — Montmorency, första intrycket av. — Oron över att han är för god för denna världen, en oro som därpå avfärdas såsom varande grundlös. — Mötets avslutande.''' Vi tog fram kartorna och diskuterade vår plan. Vi kom överens om att starta följande lördag från Kingston. Harris och jag skulle resa ner på morgonen och ta båten upp till Chertsey och George, som inte skulle kunna komma iväg från City förrän om eftermiddagen (George sover på en bank mellan tio och fyra varje dag, utom lördagar, då de väcker honom och kastar ut honom vid två), skulle möta oss där. Skulle vi tälta eller ta in på värdshus? George och jag var för att tälta. Vi sade att det skulle bli så vilt och fritt, så ''manligt''. Sakta sjunker det gyllene minnet av den bortdöende solen under molnens kalla, sorgsna rand. Tyst, liksom sörjande barn, har fåglarna upphört med sin sång, och endast sothönans klagande skri och det stränga krakandet från kornknarrna bryter den trolska tystnaden vid vattnet, där den döende dagen tar sina sista andetag. Från den mörka skogen på båda stränderna rycker Nattens spöklika arméer, de grå skuggorna, fram på ljudlösa fötter, för att jaga iväg ljusets sista, kvarstannande eftertrupper och för att passera, på ljudlösa, osedda fötter, ovan det svängande sjögräset, och genom de suckande vassarna; och Natten, på sin mörka tron, drar sina svarta vingar över den mörknande världen och, från sitt fantompalats, upplyst av de ljussvaga stjärnorna, regerar hon i stillhet. Då för vi vår lilla båt in i någon stilla flodkrök, och tältet sätts upp, och vår blygsamma måltid tillagas och aväts. Så stoppar vi våra stora pipor, tänder dem och en angenäm konversation med musikaliska undertoner tas upp; medan floden, under pauser i vårt samtal, spelar runt vår båt; nynnar fram underliga gamla berättelser och hemligheter, sjunger lågt det gamla barnets sång, som den har sjungit i så många årtusenden — kommer att fortsätta sjunga under kommande årtusenden, innan dess röst blir gammal och trött — en sång som vi, som har lärt oss älska dess oföränderlighet, som så ofta lagt oss till rätta i hennes välkomnande famn, tror oss på något vis, förstå oss på, trots att vi inte med ord allenast kan återge den saga hon berättar för oss. Och där sitter vi, vid dess rand, under det att månen, som också älskar henne, lutar sig fram för att kyssa henne; en systers kyss, och kastar sina silverarmar runt henne i en omfamning; och vi betraktar henne, där hon flyter fram, för alltid sjungande, alltid viskande, på sin väg att möta sin konung, havet — tills våra röster dör ut i tystnad, och piporna slocknar — till dess vi, vanliga, vardagsynglingar som vi ju är, känner oss ovanligt tankefyllda, till hälften sorgsna, hälften glada, och utan behov av att behöva säga något mer — tills vi skrattande reser oss, knackar ur våra slocknade pipor, säger ”god natt” och, vaggade till ro av det viskande vattnet och de susande träden, faller till sömns under de glimmande, tysta stjärnorna, och drömmer att världen åter är ung — ung och vacker, som hon brukade vara, innan sekler av kamp och bekymmer fårat hennes vackra anlete, innan hennes barns synder och dårskaper gjort hennes älskande hjärta gammalt — vacker som hon var i dessa gångna dagar då, som nybliven moder, hon närde oss sina barn, vid sitt eget, frikostiga bröst — innan civilisationens glättade laster lockat oss iväg från hennes ömma armar, och de giftiga hånleendena från allt konstlat gjort oss skamsna inför det enkla liv vi levde tillsammans med henne och över det enkla men goda hem där mänskligheten föddes för så många årtusenden sedan. Harris sade: ”Och hur blir det när det regnar?” Man kan aldrig entusiasmera Harris. Han har inget sinne för poesi, han Harris — ingen vild längtan efter det ouppnåeliga. Harris ”gråter aldrig utan att veta varför”. Om Harris ögon fylls av tårar, kan man slå vad om att det beror på att Harris har ätit rå lök, eller hällt för mycket Worcester över sin kotlett. Om man skulle stå nattetid på en strand och säga: ”Lyssna! Hör Du inte? Är det blott sjöjungfrurna som sjunger i djupen, under vågorna; eller sorgsna andar som viskar sorgesånger över vita kroppar, fångade i sjögräset?” så skulle Harris gripa en vid armen och säga: ”Jag vet nog vad det är, gamle vän; du har blivit förkyld. Nu skall du komma med mig, jag vet ett litet ställe runt hörnet, där du kan få dig den bästa skotska whisky som du någonsin smakat — kommer att få dig i form på nolltid.” Harris känner alltid till ett litet ställe runt hörnet, där man kan få sig någonting alldeles enastående ifråga om drycker. Jag tror, att träffade man på Harris i Paradiset (om man nu kan tänka sig något sådant) så skulle han genast hälsa en genom att säga: ”Vad trevligt att du dyker upp; jag har hittat ett trevligt ställe precis runt hörnet, där de serverar verkligen förstklassig nektar.” Vid det förevarande tillfället, dock, rörande frågan om att kampera i det fria, utgjorde hans praktiska synsätt på frågan ett mycket relevant inlägg. Att tälta i regnväder är inte trevligt. Det är kväll. Man är genomvåt rakt igenom, och det finns gott och väl två tum vatten i båten, och alla ens ägodelar är fuktiga. Man finner ett ställe vid flodstranden som inte är lika genomblött som andra ställen man sett, och man lägger till och släpar fram tältet, och två i sällskapet sätter igång arbetet med att få upp det. Det är genomsurt och tungt, och det flaxar omkring och välter över en, och det smetar fast sig kring ens huvud och driver en till vansinne. Regnet vräker stadigt ner hela tiden. Det är svårt nog att få upp ett tält i torrväder: I regn, blir det hela till en uppgift av herkuliska proportioner. Istället för att hjälpa en, verkar det för en att den andre karlen helt enkelt bara tramsar omkring. Precis som man fått sin sida helt i ordning, rycker han till i sin ände och förstör alltihop. ”Hallå där, vad håller du på med?” ropar man. ”Vad håller du på med”, svarar han; ”släpp efter, va!” ”Ryck inte, du gör helt fel, fårskalle!” ropar man. ”Nej, det gör jag inte”, skriker han tillbaka; ”släpp efter på din sida!” ”Jag säger ju att du gör helt fel!” vrålar man, önskande att man kunde få tag på honom; och man rycker till i sina rep och rycker därvid upp alla hans tältpinnar. ”Å, den sabla idioten!” hör man honom muttra för sig själv; och så kommer ett våldsamt ryck och iväg åker ens egen sida. Man lägger ner klubban och börjar gå runt för att tala om för honom vad man tycker om hela saken, samtidigt som han börjar gå runt åt samma håll, för att komma runt och förklara sin syn på saken. Och man följer efter varandra runt, runt, svärjandes, tills tältet trillar ihop i en hög, och får bägge att betrakta varandra över ruinerna och att utbrista upprört, i ett och samma andetag: ”Där ser du! Vad var det jag sade?” Under tiden vill den tredje mannen, som har öst båten och därvid spillt vatten i sina kavajärmar, och som har svurit för sig själv konstant under de senaste tio minuterarna, veta vad i glödheta helvete det är ni båda håller på med och varför det förbaskade tälteländet inte är uppe än. Slutligen, på ett eller annat vis, kommer det upp och ni lyfter in grejorna. Det är en hopplös uppgift att försöka få igång en brasa, så ni tänder stormköket och samlas kring det. Regnvatten kommer att utgöra huvudparten av er diet till kvällsmaten. Brödet består till två tredjedelar av regnvatten, biffstekspajen är synnerligen bemängd av det, och sylten, smöret, saltet och kaffet har alla förenat sig med det för att bilda en enda soppa. Efter kvällsvarden, finner ni att tobaken är blöt och att ni därför inte kan röka. Lyckligtvis har ni en flaska av den dryck som gläder och berusar, om intagen i rätt mängd och den ger er i tillräckligt hög grad livslusten tillbaka, för att ni skall kunna gå och lägga er. Sedan drömmer ni att en elefant plötsligt har satt sig på ert bröst, och att en vulkan har exploderat och kastat er ner till havets botten — elefanten ligger fortfarande i fridfull sömn på ert bröst. Ni vaknar upp och inser, att någonting fruktansvärt verkligen har hänt. Ert första intryck är att jordens undergång redan ägt rum; och så tänker ni, att så kan det ju inte ligga till och att det måste vara tjuvar, mördare eller en eldsvåda som är i farten och denna tanke ger ni uttryck för på det sedvanliga sättet. Ingen hjälp kommer till undsättning dock och det enda ni vet är att tusentals personer sparkar på er och att ni håller på att bli strypt. Någon annan verkar också ha problem. Ni kan höra hans svaga skrik som kommer underifrån er säng. Besluten att, i varje fall, sälja ert liv så dyrt som möjligt, kämpar ni tappert, slåendes till höger och vänster med armar och ben och hela tiden skrikande och till sist är det något som ger med sig och ni finner att ert huvud befinner sig i friska luften. Två fot ifrån er ser ni svagt en halvklädd grobian, som bara väntar på att få slå ihjäl er och ni förbereder er på en kamp på liv och död med honom, då det börjar gå upp för er att det är Jim. ”Å, det är du!” säger han, då han känner igen er i samma nu. ”Ja”, svarar ni och gnuggar er i ögonen; ”vad är det som har hänt?” ”Det jäkla tältet blåste ihop, tror jag”, säger han. ”Var är Bill?” Så häver ni båda upp era röster och ropar ”Bill!” och marken under er häver sig och gungar, och den dämpade rösten som ni hört tidigare svarar inifrån ruinerna: ”Stig av mitt huvud!” Och Bill kryper fram, ett lerigt, nertrampat vrak, och på onödigt aggressivt humör — i den uppenbara tron att ni ställt till alltsammans med vilje. På morgonen är ni alla tre mållösa, på grund av att ni förkylt er allvarligt under natten; ni är även mycket grälsjuka, och ni svär åt varandra med hesa viskningar under hela frukosten. Vi beslöt oss därför att vi skulle sova utomhus under vackra nätter; samt att ta in på hotell eller värdshus eller pubar, som anständiga mänskor, när det var blött eller när vi kände för en smula omväxling. {{c|🙝🙟}} Montmorency mottog denna kompromiss med mycket gillande. Han är ingenting för romantisk ensamhet. Ju bullrigare och helst en smula lågsint, desto trevligare. När man betraktar Montmorency, föreställer man sig att han är en ängel sänd ner till denna världen av någon anledning som undgår allt mänskligt förnuft, i en liten foxterriers skepnad. Det vilar ett slags åh-vilken-ond-värld-detta-är-och-hur-önskar-jag-inte-att-jag-kunde-göra-någonting-för-att-göra-den-bättre-och-ädlare-uttryck över Montmorency, som har framkallat tårar i ögonen på godhjärtade gamla damer och herrar. När han kom för att leva på min bekostnad, trodde jag aldrig att han skulle komma att bli långlivad. Jag brukade sitta och betrakta honom, när han satt på mattan och såg upp på mig och tänka: ”Å, den där hunden kommer aldrig att få leva. Han kommer att föras upp till Himmelens ljus i en gyllene kärra, det är vad som kommer att ske med honom.” Men, efter det att jag hade betalat för omkring ett dussin kycklingar som han hade dödat; och hade dragit honom, morrande och sparkande, i nackskinnet, bort från ett hundra och fjorton gatuslagsmål; och fått en död katt framsläpad och förevisad av en ilsken kvinna, som kallade mig för mördare; och blivit instämd till rätten av grannen i nästnästa huset, eftersom jag låtit en grym hund gå lös som hållit honom instängd i hans egen verktygsbod, alltför rädd för att våga sticka ut näsan under mer än två timmars tid en kall natt; och fått reda på att trädgårdsmästaren, utan min vetskap, hade vunnit 30 shillings på vadslagning om att han kunde döda råttor på tid, så började jag inse att de kanske skulle komma att låta honom vandra på jorden ett längre tag, när allt kommer omkring. Att hänga i stall och där samla ihop ett gäng av hundar med det allra mest tvivelaktiga rykte som finns i staden, och leda dem på marscher runt slummen för att bekämpa andra hundar med dåligt rykte, är vad Montmorency anser vara ”livet”; och därför, som jag tidigare antytt, gav han förslaget om värdshus och pubar sitt allra mest entusiastiska bifall. När vi sålunda hade kommit överens om sovarrangemangen till alla fyras belåtenhet, var det enda som återstod att diskutera vad vi skulle ta med oss; och detta hade vi just börjat gräla om, då Harris sade, att han hade fått nog av parlamenterandet för ikväll och föreslog att vi skulle gå ut och ha roligt, under det att han sade sig ha funnit ett ställe på andra sidan torget, där man kunde få sig en droppe irländskt, som verkligen var drickvärt. George sade sig vara törstig (jag har aldrig upplevt ett tillfälle då han inte är det); och jag hade en känsla av att lite whisky, varm, med en citronklyfta, skulle göra mitt lidande gott, var debatten, med acklamation, bordlagd till följande afton; och församlingen tog på sig sina hattar och gick. == Fotnoter == <references/> {{Tre män i en båt}} [[en:Three Men in a Boat/II]] [[fr:Trois Hommes dans un bateau/2]] dyheigxejt01prppu0bod03fw93079u 0 3442 504483 95415 2022-08-12T00:49:33Z Kwamikagami 13955 wikitext text/x-wiki {{Titel|[[Tre män i en båt]]|Jerome K. Jerome| förra=[[Tre män i en båt. Kap 2|Kapitel II]]| nästa=[[Tre män i en båt. Kap 4|Kapitel IV]]}} == Kapitel III == '''Vi enas om planerna. — Harris' arbetsmetoder. — Hur en äldre familjeförsörjare sätter upp en tavla. — George kommer med en vettig anmärkning. –Tidiga morgonbads avnjutande. — Åtgärder i händelse av kantring.''' Så, den följande aftonen var vi åter församlade, för att diskutera och utveckla våra planer. Harris sade: ”Nu är det första vi behöver avgöra, vad vi skall ta med oss. Hämta nu en bit papper och skriv ner allt, J, och du tar fram livsmedelskatalogen, George och någon av er, ge mig en blyertspenna, så skall jag göra upp listan.” Det är Harris i ett nötskal — alltid beredd att ta sig an hela bördan själv, för att fördela den på andra människors axlar. {{c|🙝🙟}} Han påminner mig alltid om min stackars farbror Podger. Man har aldrig sett så stor oreda i hela huset någonsin, som när min farbror Podger åtog sig att utföra något arbete. Kanske hade en tavla kommit hem från rammakaren och stod i matsalen, i väntan på att hängas upp; och faster Podger frågade kanske vad man skulle göra åt den och farbror Podger sade då: ”Å, låt ''mig'' ta hand om den saken. Bry er inte om det, Det tar ''jag'' hand om.” Så tar han av sig sin kavaj och inleder arbetet. Han skickar iväg flickan för att köpa för sex pence spik, och därpå en av pojkarna efter henne, för att tala om vilken storlek hon skall köpa; och så arbetar han sig gradvis igenom hela hushållet och sätter dem i arbete. ”Gå nu och hämta min hammare, Will”, brukar han ropa; ”och du tar hit linjalen, Tom; och jag behöver trappstegen och det är bäst att jag får en köksstol också; och Jim! Spring ner till Mr. Goggles och hälsa från pappa och säg att jag hoppas att hans ben är bättre; och fråga om jag kan få låna hans spritvattenpass. Och gå inte härifrån, Maria, eftersom jag behöver någon som håller lampan åt mig; och när flickan kommer tillbaka, måste hon ut igen efter en bit snöre; och Tom! — var är Tom? — Tom, kom hit; du behövs för att räcka mig tavlan.” Och så lyfter han upp tavlan och tappar den, och då har den hoppat ur ramen, och så försöker han rädda glaset och skär sig; och så hoppar han runt i rummet, på jakt efter en näsduk. Han finner ingen näsduk, eftersom den finns i fickan på kavajen som han tagit av sig och han vet inte var han lade kavajen och hela hushållet tvingas nu avbryta letandet efter verktyg, för att istället söka efter hans kavaj; under det att han hoppar omkring och hindrar dem. ”Finns det ''ingen'' i hela huset som vet var min kavaj är? Jag har väl aldrig råkat ut för en sådan skara mänskor förut i hela mitt liv — så sant jag lever. Ni är sex stycken — och ni kan inte finna en kavaj som jag lade ifrån mig för mindre än fem minuter sedan! Va, av alla…” Så reser han sig och upptäcker att han har suttit på den, och ropar: ”Åh, ni kan sluta leta! Jag har funnit den själv. Skulle lika gärna kunna be katten hitta något, som att förvänta mig att ni mänskor ska klara av den saken.” Och, då en halvtimme ägnats åt att förbinda hans finger, ett nytt glas skaffats fram och verktygen, stegen, stolen, och ljuset har plockats fram, gör han ett nytt försök, medan hela familjen, inklusive flickan och städerskan, står runt omkring honom i en halvcirkel, beredda att rycka in. Två personer måste hålla i stolen och en tredje hjälper honom upp på den och håller i honom, och den fjärde räcker honom en spik, och en femte räcker honom hammaren, och han tar tag i spiken och tappar den. ”Så där ja!” säger han med ett sårat tonfall, ”nu har spiken försvunnit också.” Och så måste vi alla falla på knä och leta efter den, under det att han står på stolen och muttrar och vill veta om han skall stå där hela kvällen. Till sist återfinns spiken, men vid det laget har han förlagt hammaren. ”Var är hammaren? Var gjorde jag av hammaren? Milda himlar! Ni är sju stycken, som står här omkring och gapar och ingen vet var jag gjorde av hammaren!” Vi hittar hammaren åt honom och då har han förlorat det märke han gjorde i väggen ur sikte, där han skulle slå in spiken och vi tvingas alla upp på stolen bredvid honom, för att se om vi kan finna det och vi hittar det alla på olika ställen och han kallar oss alla åsnor, den ena efter den andra och säger åt oss att stiga ner. Och så tar han linjalen och mäter en gång till och finner att det skall vara hälften av trettioen och tre åttondelars <ref>Hälften av 31 3/8 engelska tum = 15,6875 tum = cirka hälften av 79,9 centimeter = cirka 39,9 centimeter.</ref> tum från hörnet och försöker räkna ut det i huvudet och blir vansinnig. Och så försöker vi alla att räkna ut det i huvudet och vi kommer alla till olika resultat och fnyser åt varandra. Och i det allmänna bråket glömmer alla bort det ursprungliga talet och farbror Podger tvingas att mäta upp det igen. Denna gång använder han en bit snöre, och vid det kritiska tillfälle när den gamle dåren lutar sig i en vinkel på fyrtiofem grader från stolen, för att försöka nå ett ställe som ligger tre tum <ref>7,62 centimeter.</ref> längre bort än vad det är möjligt för honom att nå, slinter snöret och han glider ner på pianot; en verkligt vacker musikalisk effekt uppstår genom plötsligheten med vilken hans huvud och kropp slår an alla tangenter på en gång. Och faster Maria säger, att hon inte tillåter att barnen står runt omkring och lyssnar på uttryck av det slaget. Till sist hittar farbror Podger återigen rätt ställe och sätter spikspetsen på detta med vänster hand och tar hammaren i sin högra. Och, vid första slaget, slår han sig på tummen och tappar hammaren med ett skrik, på någons fot. Faster Maria anmärker då milt, att nästa gång farbror Podger skall slå in en spik i en vägg, hoppas hon att han låter henne veta det i god tid, så hon kan förbereda sig för att åka och besöka sin mor en vecka, under tiden arbetet pågår. ”Å, ni kvinnor gör så stort väsen av allt”, svarar farbror Podger, under det att han samlar sig. ”Men jag, jag ''trivs'' med den här sortens småjobb.” Och så gör han ett nytt försök, och vid andra slaget åker spiken rakt genom gipset och halva hammaren följer efter och farbror Podger sitter som limmad mot väggen, med en kraft som nästan är tillräcklig för att platta till hans näsa. Och så måste vi åter leta reda på linjalen och repet igen och ett nytt hål åstadkoms och omkring midnatt är tavlan uppsatt — inte alls rakt och mycket ostadigt och väggen ser flera yards <ref>1 yard = 91 centimeter.</ref> omkring den ut som om den jämnats till med en kratta, och alla är utmattade och ilskna — utom farbror Podger. ”Där ser ni”, säger han och stiger tungt ner från stolen på städgummans liktorn, beskådande den röra han ställt till med, med uppenbar stolthet. ”En hel del mänskor skulle ha anlitat någon för en struntsak som detta!” {{c|🙝🙟}} Harris kommer att bli precis den sortens man när han växer upp, det vet jag och det har jag även sagt till honom. Jag sade, att jag inte kunde tillåta att han tog på sig en så tung arbetsbörda för egen del. Jag sade: ”Nej, ''du'' hämtar papper och en blyerts och katalogerna, och George skriver, så gör jag allt arbete.” Den första lista som vi åstadkom fick vi kassera. Det stod klart att de övre delarna av Themsen inte skulle tillåta navigation med en båt tillräckligt stor för att medföra allt det vi skrivit ner såsom varande oumbärligt; så vi rev sönder den listan och såg på varandra! George sade; ”Vet ni, vi är helt fel ute. Vi får inte tänka på vad vi tror oss behöva, utan endast ta med oss sådant vi inte klarar oss utan.” George kan vara verkligt vettig emellanåt. Man blir förvånad. Jag kallar detta för verklig vishet, inte endast med hänsyftning till det aktuella fallet, utan gällande allas vår resa uppför livets flod, i allmänhet. Hur många mänskor lastar inte, på den resan, ner sina båtar till dess att de lider stor risk att kappsejsa tillsammans med en hel butik av fåfängliga ting som de anser väsentliga för sitt nöje och sin komfort på livets resa, men vilka i själva verket endast är oanvändbart krimskrams. Hur lastar de inte ner sina små flytetyg upp till masttoppen med vackra kläder och stora hus; med värdelösa tjänare och en skara förnäma vänner som inte bryr sig om dem för två pence en gång och som de inte bryr sig om för tre halvpence för egen del; med dyrbara nöjen som ingen finner nöje i, med formaliteter och moden, med skrymteri och prålande med rikedom, samt med — å, den tyngsta och mest dåraktiga formen av skräp! — fasan för vad grannarna ska säga, med lyx som endast smickrar, med nöjen som tråkar ut, med tom förställning som endast, liksom forna tiders brottslingars järnkrona, får det ömma och värkande huvudet som bär den att blöda! Det är skräp, människa — endast skräp! Kasta det överbord. Det gör båten så tungrodd, att du nästan svimmar vid årorna. Det gör den så besvärlig och farlig att hantera, att du aldrig kommer att få en enda stund utan oro och bekymmer, aldrig få en enda stunds ro för drömmande lättja, ingen tid att iaktta de lätta skuggorna över de glimmande djupen, eller de glittrande solstrålarna som kilar fram och åter över vågorna, eller de stora träden längs kanalen som ser ner på sina egen spegelbilder, eller skogarna, i grönt och guld, eller liljorna som står vita och gula, eller de stilla gungande buskarna, eller sälgen, eller orkidéerna, eller de blå förgätmigejerna. Kasta bort skräpet, människa! Låt ditt livs båt bli lätt, ta endast med dig det du behöver — ett angenämt hem och enkla nöjen, en eller ett par vänner värda namnet, någon att älska och som älskar dig, en katt, en hund och en pipa eller två, tillräckligt med mat och tillräckligt med kläder, och en aning mer än tillräckligt att dricka; eftersom törst är en allvarlig sak. Du kommer att upptäcka att båten blir mycket lättare att ro och inte så lätt kappsejsar; och om den ändå skulle välta, gör detta inte så mycket, eftersom goda, enkla varor tål vatten. Du kommer att få tid både till att tänka och att arbeta. Tid över för att ta in livets solsken — tid över att lyssna till den eoliska musiken som Guds vindar låter ljuda ur de mänskliga hjärtesträngarna runt om oss — tid till att… Jag ber verkligen om ursäkt. Jag glömde fullkomligt bort mig. Nåja, vi lämnade listan till George och han påbörjade den. ”Vi tar inte med oss något tält”, föreslog George; ”vi skall ha en båt med kapell. Det gör allt så mycket enklare och bekvämare.” Det föreföll vara en god idé och vi antog den. Jag vet inte om ni någonsin sett en sådan båt som jag talar om här. Man sätter upp järnstöttor över båten, sträcker en presenning över dem och fäster den hela vägen runt, från för till akter, och det gör om båten till ett slags litet hus och det är mycket trevligt, om än en smula kvavt; men å andra sidan, allting har sina för- och nackdelar, som mannen sade när hans svärmor dog och de skickade räkningen för begravningen till honom. George sade, att i så fall måste vi ta med oss en filt var, en lampa, lite tvål, kam och borste (att dela på), en tandborste (en var!), en balja, tandkräm, rakknivar (uppräkningen låter som en språkövning i franska, eller hur?) och ett par badlakan om vi skulle vilja bada. Jag har lagt märke till, att folk alltid vidtar omfattande förberedelser för badning när de beger sig i närheten av vatten, men de badar inte särskilt mycket när de väl kommer fram. Det är samma sak när man åker till kusten. Jag beslutar mig alltid för — när jag tänker över saken hemma i London — att jag skall gå upp tidigt varje morgon och ta mig ett dopp före frukost och därför packar jag troget ner ett par badbyxor och badhandduk. Jag har alltid röd baddräkt. Jag trivs med mig själv i röd baddräkt. Det går så väl ihop med min hud. Men när jag kommer fram till havet, känner jag på något sätt att jag inte önskar ta det där morgondoppet på långa vägar lika mycket som jag ville det när jag var i London. Tvärtom känner jag att jag vill stanna kvar i sängen så länge som möjligt, för att därpå gå ner och äta frukost. Vid ett eller två tillfällen har dygden vunnit och jag har stigit upp klockan halv sju — klätt mig och tagit min baddräkt och min handduk och dystert travat iväg. Men jag har aldrig njutit av det. Det verkar som om de håller sig med en särskild östlig vind som tränger in i märgen, väntande på mig, när jag går ner mot badplatsen tidigt om morgnarna; och de väljer ut alla trekantiga stenar och lägger dem på marken, och de slipar klipporna och döljer kanterna med en smula sand, så att jag inte skall upptäcka dem och så flyttar de ut havet två miles <ref>3,2 kilometer.</ref> från var stranden brukar vara, så att jag tvingas omfamnande mig själv, huttrande vada genom sex tum <ref>15,24 centimeter</ref> högt vatten. Och när jag väl når havet, är det vilt och oförskämt. En enorm våg fångar mig och puttar mig till sittande ställning, så hårt den någonsin kan, ner på en sten som har placerats där just för min skull. Och innan jag ens hunnit säga ”Oj, aj!” och funderat ut vad som hänt, kommer vågen tillbaka och drar med sig mig halvvägs ut i oceanen. Jag börjar simma frenetiskt för att åter nå stranden, och undrar om jag någonsin skall få se mitt hem och mina vänner igen, och jag önskar att jag hade varit snällare mot min lillasyster som pojke (när ''jag'' var pojke, menar jag). Just som jag har givit upp allt hopp, drar sig vågen tillbaka och lämnar mig, sprattlande som en sjöstjärna i sanden, och jag reser mig upp och ser bakom mig, att jag simmat för livet i vatten som är två fot <ref>60 centimeter</ref> djupt. Jag hoppar tillbaka till land, krälar hem, där jag tvingas låtsas att jag njutit av det hela. I den för handen varande situationen, lät det dock på oss alla som om vi skulle ta oss en lång simtur varje morgon. George sade, att det var så angenämt att vakna i båten en vacker morgon, för att hoppa ner i den klara flodens vatten. Harris sade att det inte fanns något som en simtur före frukost för att väcka aptiten. Han sade, att han alltid fick så god aptit av det. George sade, att om det skulle få Harris att äta mer än Harris vanligtvis äter, så inlade han sitt veto emot att Harris alls badade. Han sade att det skulle bli ansträngande nog att frakta med sig erforderliga mängder föda åt Harris uppför floden redan som det var. Jag påpekade för George hur mycket trevligare det skulle vara att ha Harris ren och fräsch i båten, även om det innebar att vi fick ta med oss ytterligare ett par hundredweight <ref>1 Imperial (även Long eller London) Hundredweight = 112 lbs = 8 stones = 50.8 kilogram. </ref> mer provision; och fick honom att se saken ur mitt perspektiv och återtog han sin invändning mot Harris’ badande. Till slut enades vi om att borde ta med ''tre'' badhanddukar, för att slippa vänta på varandra. Angående kläder sade George, att det räckte om vi tog med oss två flanellkostymer, eftersom vi själva kunde tvätta dem i floden, då de blev smutsiga. Vi frågade honom om han någonsin försökt sig på att tvätta flanell i floden, och han svarade: Nej inte precis han själv; men han kände några karlar som hade gjort det, och det var inga problem; och Harris och jag var själssvaga nog att tro på att han visste vad han talade om och att tre respektabla unga män, utan ställning eller inflytande och utan all erfarenhet av tvättning, verkligen skulle kunna tvätta sina egna skjortor och byxor i floden Themsen, med hjälp av en bit tvål. Vi skulle få lära oss under de kommande dagarna, när det var alltför sent, att George var en usel bedragare, som uppenbarligen inte känt till det minsta om saken. Ni skulle se våra kläder efter… Men, som författarna av pigromaner uttrycker sig, låt oss inte gå händelserna i förväg. George imponerade på oss genom att ta med ombyte av underkläder och många par sockor, för den händelse att vi kantrade och ville byta; även många näsdukar, eftersom de kunde användas till att torka av saker med, och ett par läderskor förutom våra båtskor, eftersom vi behövde dem om vi kantrade. == Fotnoter == <references/> {{Tre män i en båt}} [[en:Three Men in a Boat/III]] [[fr:Trois Hommes dans un bateau/3]] l7dt01j0lh5j2fcsx03oe4hq9lmed5f 0 3459 504487 95416 2022-08-12T00:50:59Z Kwamikagami 13955 wikitext text/x-wiki {{Titel|[[Tre män i en båt]]|Jerome K. Jerome| förra=[[Tre män i en båt. Kap 3|Kapitel III]]| nästa=[[Tre män i en båt. Kap 5|Kapitel V]]}} == Kapitel IV== '''Proviantfrågan. — Invändningar mot fotogen som atmosfär betraktad. — Fördelarna med att resa tillsammans med en ost. — En gift kvinna överger sitt hem. — Vidare förberedelser i händelse av kantring. — Jag packar. — Tandborstars lömskhet. — George och Harris packar. — Montmorencys avskyvärda uppträdande. — Vi går till sängs.''' Därpå diskuterade vi matfrågan. George sade: ”Låt oss börja med frukost.” (George är så praktisk.) ”Till frukosten behöver vi en stekpanna” — (Harris sade att de är så svårsmälta; men vi uppmanade honom att inte vara en sådan åsna, och George fortsatte) — ”en tekanna och en kastrull, och ett spritkök.” ”Ingen fotogen”, sade George, med en menande blick; och Harris och jag instämde. Vi hade en gång tagit med ett fotogenkök, men ’’aldrig mer’’. Det hade varit som att bo på ett fotogenlager hela veckan. Det stank. Jag vet ingenting som kan stinka som fotogen. Vi förvarade det i båtens för, och därifrån stank det hela vägen till aktern, impregnerade hela båten och allt i den på vägen och den stank ut över floden och satte sig i omgivningarna och förstörde hela atmosfären. Ibland blåste en västlig fotogenvind, och vid andra tillfällen en ostlig fotogenvind, eller en nordlig fotogenvind eller en sydlig fotogenvind; men vare sig vinden kom från de arktiska isvidderna eller hade sitt ursprung i öknarnas sanddyner, kom den i alla fall att tynga ner oss med doften av kristallolja. Och den där fotogenen steg upp och fördärvade solnedgången; och vad månstrålarna beträffar, så stank de helt enkelt fotogen. Vi försökte undkomma den i Marlow. Vi lämnade båten vid bron, och tog en promenad genom staden för att undfly den, men den följde efter oss. Hela staden var full av fotogenos. Vi gick genom kyrkogården, och det föreföll oss som folket där hade begravts i olja. High Street stank olja; vi undrade hur folk kunde bo där. Och vi vandrade flera miles längs vägen mot Birmingham; men det var fåfängt, landsbygden var indränkt i fotogen. Vid slutet av denna utfärd samlades vi vid midnatt på ett öde fält, under en åskslagen ek, och svor en helig ed (vi hade svurit hela veckan om saken på ett allmänt, medelklassigt sätt, men det här var någonting helt annat) — en helig ed att aldrig mer ta med oss fotogen i en båt — utom, förstås, vid sjukdomsfall. Därför höll vi oss denna gång till träsprit. Även om det är illa nog. Man äter träspritspaj och träspritskaka. Men träsprit är mer hälsosam när den intas i stora mängder än vad fotogen är. Annat i frukostväg som George föreslog var ägg och bacon, vilket var enkelt att tillaga, kallskuret, te, smör och bröd, och sylt. Till lunch, sade han, kunde vi ta med småkakor, kallskuret, smör och bröd och sylt — men ’’ingen ost’’. Ostar är som fotogen, de gör för mycket väsen av sig. De vill ha hela båten för sig själva. Ost tränger genom sin förpackning och ger allt annat i matsäcken ostsmak. Man kan inte avgöra om man äter äppelpaj, tyska korvar eller jordgubbar med grädde. Allt smakar ost. Ost luktar helt enkelt för mycket. Jag minns när en av mina vänner köpte ett par ostar i Liverpool. Utmärkta ostar var det, mogna och möra, och med tvåhundra hästkrafters doft, som skulle kunna vandra tre miles <ref>4,82 kilometer</ref> i radie och slå omkull en man på tvåhundra yards <ref>182,88 meter.</ref> avstånd. Jag var i Liverpool vid detta tillfälle och min vän sade, att om jag inte hade något emot det, så skulle han vilja att jag tog dem med mig tillbaka till London, eftersom han själv inte skulle resa tillbaka förrän om ytterligare en eller ett par dagar och han ansåg inte att ostarna borde stanna så länge. ”Å, med nöje, käre gosse”, svarade jag, ”med nöje.” Jag lät hämta ostarna och tog dem med mig i en droska. Det var en fallfärdig historia, framdragen av en kobent, andfådd sömngångare, vilken dess ägare, i entusiastiska ögonblick vid konversation, brukade kalla för häst. Jag lade ostarna på taket och vi startade med en fart som borde ha gjort vilken ångvält som någonsin byggts rättvisa och allt gick lika glatt till som klockringningen vid en begravning, till dess vi svängde om hörnet. Där kom vinden att fånga en gnutta av ostarnas doft och förde den till vår stolta springare. Den väckte honom och med en sniffning av fasa, rusade han iväg i en hastighet av tre miles per timme <ref>4,82 kilometer per timme.</ref>. Vinden fortfor att blåsa åt hans håll och innan vi nått gatans slut, hade han fått upp oss i en hastighet av nästan fyra miles per timme <ref>6,43 kilometer per timme.</ref>, lämnande krymplingar och feta gamla damer långt bakom oss. Det krävdes två bärare och dess ägare för att hålla honom vid stationen, och jag tror inte de skulle ha klarat den saken, om inte en av dem haft sinnesnärvaro nog att lägga en näsduk över hästens nos och att tända eld på en bit brunt papper. Jag tog min biljett och marscherade stolt upp längs plattformen med mina ostar, under det att allt folket höll sig på respektfullt avstånd vid sidorna. Tåget var fullt med folk och jag måste sätta mig i en kupé där redan sju andra personer satt. En rynkig gammal man hade invändningar, men in kom jag i alla fall; och jag lade mina ostar på bagagehyllan, trängde mig ner med ett angenämt leende och sade, att det var en varm dag. Det gick en kort stund, och därefter började den gamle herrn att skruva på sig. ”Synnerligen instängt här inne”, sade han. ”Mycket tryckande”, sade mannen bredvid honom. Och de började bägge sniffa, och vid den tredje sniffningen fick de korn på ostarna och reste sig utan ett ord till och gick sin väg. Och så reste sig en tjock dam och sade, att det var en skam att en respektabel, gift kvinna skulle behöva bli chikanerad på detta sätt och hon samlade ihop en väska och åtta paket och gick sin väg. De återstående fyra passagerarna satt kvar ett tag, tills en man med högtidlig framtoning i hörnet, vilken av sin klädedräkt och allmänna utseende att döma, tycktes tillhöra begravningsentreprenörernas skrå, sade att lukten påminde om den från döda spädbarn; och de tre andra passagerarna försökte ta sig ut genom dörren alla på en gång, och gjorde sig därvid illa. Jag log åt den svartklädde herrn och sade, att jag förmodade att vi skulle komma att få hela kupén för oss själva och han skrattade trevligt och sade att vissa personer gjorde sådant väsen över småsaker. Men till och med han blev underligt nedtryckt då tåget avgått och så, då vi nådde Crewe, bad jag honom att följa med och ta något att dricka. Han accepterade och vi tvingade oss fram till buffén, där vi skrek, stampade och viftade med våra paraplyer i en kvarts timmes tid; och så kom en flicka fram och frågade oss, om vi ville ha någonting. ”Vad önskar ni?” sade jag, vänd mot min vän. ”För en half-a-crown konjak, inte utspädd, tack fröken”, svarade han. Och han gav sig obemärkt av efter det att han druckit upp den och satte sig i en annan vagn, vilket jag tyckte var elakt gjort. Från Crewe hade jag kupén fullkomligt för mig själv, trots att tåget var fullsatt. Då vi anlöpte de olika stationerna, rusade folket mot min kupé, då de såg att den var tom. ”Hitåt, Maria; kom hit, här finns gott om utrymme.” ”Hallå, Tom; här kliver vi på”, ropade de. Och de sprang fram, bärande tunga väskor och kämpade vid dörren för att kunna kliva in först. Och de öppnade dörren och klev uppför trappstegen och ryggade tillbaka i famnen på den som stod bakom dem; och så drog de ett andetag, för att därpå slinka undan och tränga in sig i andra vagnar, eller betala mellanskillnaden för att få åka i första klass. Från Eustonstationen tog jag ostarna till min väns hem. Då hans hustru kom in i rummet, sniffade hon runt ett ögonblick. Därpå sade hon: ”Vad är det? Berätta vad som har hänt.” Jag sade: ”Det är ostar. Tom köpte dem i Liverpool, och bad mig ta dem med mig hit.” Och jag tillade, att jag hoppades att hon förstod att jag inget hade med saken att göra; och det sade hon sig vara övertygad om, men att hon skulle tala med Tom om saken då han kom hem. Min vän blev uppehållen i Liverpool längre än förväntat; och tre dagar senare, då han ännu inte återvänt hem, besökte hans hustru mig. Hon sade: ”Vad sade Tom angående dessa ostar?” Jag svarade, att han hade sagt att de skulle förvaras på ett fuktigt ställe, och att ingen skulle röra dem. Hon sade: ”Det är inte sannolikt att någon kommer att röra dem. Kände han hur de luktade?” Det trodde jag att han hade gjort, och tillade att han förefallit mycket fäst vid dem. ”Tror du att han skulle bli upprörd”, frågade hon, ”om jag gav en man en shilling för att ta dem med sig och begrava dem?” Jag svarade, att jag i så fall trodde att han aldrig någonsin skulle le igen. En idé slog henne. Hon sade: ”Skulle du ha något emot att förvara dem åt honom? Låt mig skicka efter dem.” ”Min goda fru”, svarade jag, ”för egen del trivs jag med doften av ost och resan häromdagen tillsammans med dem från Liverpool kommer jag att för alltid se tillbaka på som en lycklig avslutning på en angenäm semester. Men i denna världen måste vi alltid ta hänsyn till andras åsikter. Den kvinna under vars tak jag har äran att bo, är änka och för allt vad jag vet, även föräldralös. Hon har en stark, för att inte säga, tydligt uttryckt motvilja mot att bli vad hon kallar ’skojad med’. Närvaron av er makes ostar i hennes hus skulle hon, tror jag rent instinktivt, anse som att bli ’skojad med’; och det skall aldrig komma att sägas om mig, att jag skojat med änkor eller föräldralösa.” ”Nåja”, sade min väns hustru och reste sig, ”allt jag kan säga är att jag tar barnen med mig och resa till ett hotell till dess att dessa ostar är uppätna. Jag vägrar att längre vistas i samma hus som dem.” Hon höll sitt ord, och lämnade hemmet i städerskans vård, vilken då hon tillfrågades om hon stod ut med lukten, svarade ”vilken lukt?” och som, då hon fördes i närheten av ostarna och ombads att ta ett djupt andetag, sade sig kunna upptäcka en svag doft av melon. Det antogs efter det att endast mycket ringa skada kunde åsamkas denna kvinna av de atmosfäriska omständigheterna och hon lämnades kvar i huset. Hotellräkningen gick på femton guineas; och min vän, efter att ha lagt ihop alla utlägg, kom fram till att ostarna hade kostat honom åtta shilling och sex pence per pund. Han sade att han var mycket förtjust i ost, men att detta blev alltför dyrt; så han bestämde sig för att göra sig av med dem. Han kastade dem i kanalen; men han var tvungen att fiska upp dem igen, eftersom besättningen på pråmarna klagade. De sade att doften gjorde dem alldeles matta. Och därpå tog han med dem en mörk natt och lämnade dem i församlingens bårhus. Men coronern upptäckte dem och ställde till ett himlaskriande liv om saken. Han sade, att det rörde sig om en sammansvärjning, i syfte att beröva honom sitt levebröd, genom att väcka de döda åter till livet. Min vän blev till sist av med dem, genom att ta dem med sig till en stad vid kusten, där han begravde dem på stranden. Det hjälpte upp stadens rykte en hel del. Besökare sade att de aldrig förr hade lagt märke till, hur stark luften var, och lungsiktiga och ålderdomssvaga personer brukade vallfärda dit under åratal efteråt. Hur förtjust jag själv är i ost, håller jag därför med George i hans vägran att vi skulle ta med oss någon dylik. {{c|🙝🙟}} ”Vi kommer inte att behöva någon måltid vid tedags”, sade George (Harris tappade ansiktet då han hörde detta); ”utan vi äter ett stadigt mål vid sjutiden istället — middag, te och kvällsvard allt i ett.” Harris såg då gladare ut. George föreslog kött- och fruktpajer, kallskuret, tomater, frukt och grönsaker. Till måltidsdryck valde vi något underbart, klistrigt hopkok som Harris ägde, vilken man blandade med vatten och kallade lemonad, gott om te och en flaska whisky, för den händelse vi skulle kantra. Det föreföll mig som om George tjatade lite väl mycket om tanken på att kantra. Det verkade på mig som fel sätt att planera för denna utflykt. Men jag är glad att vi tog med whiskyn. Vi tog inte med oss öl eller vin. De är ett stort misstag på floden. De får en att bli sömnig och tunghövdad. Ett glas om aftonen, då man tar sig en stilla tur runt staden och tittar på flickor är nog i sin ordning; men man skall inte dricka när solen gassar på ens huvud, då man har hårt arbete att utföra. Vi gjorde upp en lista på allt vi skulle ta med oss och det blev en tämligen lång lista, innan vi skiljdes åt den aftonen. Följande dag, som var fredag, samlade vi ihop allt och träffades på kvällen för att packa. Vi tog en stor gladstoneväska <ref> En sorts resväska med flexibla sidor på en styv ram, som öppnar sig i två avdelningar.</ref> för kläderna, samt ett par korgar för viktualierna och köksattiraljerna. Vi flyttade undan bordet mot fönstret, lade allt i en hög mitt på golvet, satte oss runt den och iakttog den. Jag sade, att jag skulle packa. Jag är tämligen stolt över min packningsförmåga. Packning är en av de många ämnen som jag vet med mig att jag är bättre på än någon annan nu levande människa. (Det förvånar ibland till och med mig själv, hur många de frågorna är.) Jag inpräntade detta faktum hos George och Harris, och sade dem, att det var bäst att de lämnade hela saken till mig helt och hållet. De föll för detta förslag med en beredvillighet som var smått skrämmande. George tände en pipa och bredde ut sig i fåtöljen, Harris satte sig med sina ben korsade på bordet och tände en cigarr. Det var knappast vad jag hade avsett. Vad jag menat var naturligtvis, att jag skulle leda arbetet och att Harris och George skulle vimsa runt under mitt överinseende, medan jag puffade undan dem då och då, med ett ”å, din…!” och ”seså, låt mig ordna det där. Där ser du, det var väl inte så svårt!” — verkligen lära dem, som man skulle kunna uttrycka sig. Det sätt de tolkade saken på irriterade mig. Det finns ingenting som irriterar mig mer än att se andra sitta och göra ingenting, medan jag arbetar. Jag bodde tillsammans med en man en gång, som brukade driva mig till vansinne på det viset. Han brukade vräka sig på soffan och betrakta hur jag gjorde saker och ting, timtals i sträck, följande mig med blicken runt rummet, varthelst jag gick. Han sade att det gjorde honom verkligt gott att betrakta mig, när jag stökade kring. Han sade, att det fick honom att känna att livet inte var en lättjefull dröm, som man kunde gäspa och slöa sig igenom, utan en ädel uppgift, fylld av plikter och hårt arbete. Han sade, att han ofta undrade nu för tiden, hur han hade klarat sig innan han träffade mig, utan någon att betrakta medan denne arbetade. Nu är jag inte skapt på det sättet. Jag kan inte sitta stilla och se på medan en annan man slavar och sliter. Jag vill då stiga upp och leda arbetet, vandra runt med händerna i fickorna och förklara för honom hur han skall göra. Det är min energiska natur. Jag rår inte för det. Jag sade dock ingenting, utan började packa. Det verkade vara ett mer utdraget arbete än jag beräknat; men jag fick till sist väskan klar, satte mig på den och spände remmarna kring den. ”Ska ’ru inte packa ner stövlarna?” sade Harris. Och jag såg mig om, och upptäckte att jag hade glömt dem. Det är typiskt för Harris. Han sade naturligtvis inget förrän jag hade stängt och spänt igen väskan. George skrattade — ett av dessa irriterande, tanklösa, obehagliga, skadeglada skratten han brukar åstadkomma. De driver mig till vansinne. Jag öppnade väskan och packade ner stövlarna; och så, just som jag skulle till att stänga den, slog mig en fruktansvärd tanke. Hade jag packat ner min tandborste? Jag vet inte vad det kan bero på, men jag minns aldrig om jag packat ner min tandborste. Min tandborste förföljer mig då jag är på resa, och gör mitt liv eländigt. Jag brukar drömma att jag inte packat ner den, och vaknar upp kallsvettig, och stiger upp ur sängen för att leta rätt på den. På morgonen packar jag ner den innan jag har använt den och måste packa upp den och den är alltid det sista föremål jag får tag på i väskan; och så packar jag åter väskan och glömmer bort den och jag måste rusa upp efter den i sista stund och bära den med mig till järnvägsstationen, invirad i min ficknäsduk. Naturligtvis tvingades jag att röra om minsta pinal och, naturligtvis kunde jag inte finna den. Jag ställde till allt till nästan samma tillstånd som måste ha rått före världens tillkomst, när kaos rådde. Naturligtvis hittade jag Georges och Harris’ tandborstar arton gånger om, men jag såg aldrig till min egen. Jag lade tillbaka sakerna, en efter en och höll allt upp och ner och skakade dem. Då fann jag den, i botten på en sko. Jag packade allting en gång till. Då jag var klar frågade George mig om jag packat ner tvålen. Jag sade, att jag inte brydde mig ett dugg om ifall tvålen var eller inte var nedpackad; och jag slog igen väskan och upptäckte, att jag hade packat ner min tobakspung, och fick öppna väskan igen. Jag fick den stängd klockan 10.05 om aftonen, och då återstod korgarna att packa. Harris sade, att vi skulle ge oss av om mindre än 12 timmars tid, så han ansåg att det var bäst att han och George fick försöka packa resten; och jag instämde och satte mig ner och de började packa. De inledde arbetet vid mycket god stämning, uppenbarligen i avsikt att visa mig, hur det skulle gå till. Jag kommenterade inte; jag helt enkelt väntade. Den dagen man hänger George kommer Harris att bli världens sämsta packare; och jag betraktade staplarna av tallrikar, koppar, kastruller, flaskor, burkar, pajer, spisar, tårtor, tomater och så vidare, och jag kände, att hela saken snart nog borde kunna bli intressant. Det blev den. De inledde genom att krossa en kopp. Det var det första de gjorde. Det gjorde de enbart för att visa mig vad de verkligen ''kunde'' åstadkomma — för att väcka mitt intresse. Så packade Harris ner jordgubbssylten ovanpå en tomat som mosades och de tvingades ta upp tomaten med en tesked. Och så var det Georges tur och han trampade i smöret. Jag sade ingenting, utan gick och satte mig på bordsändan och betraktade dem. Det irriterade dem mer än någonting jag kunde ha sagt. Det kände jag. Det gjorde dem nervösa och retade upp dem; och de klev på saker, lade saker bakom sig och kunde sedan inte hitta dem när de ville ha tag på dem; och de packade ner pajerna i botten och lade tunga saker ovanpå som krossade pajerna. De hällde salt på allting, och som de ställde till det med smöret! Jag har aldrig sett två karlar ställa till det mer med smör för en shilling och två pence i hela mitt liv, än vad de åstadkom. Efter det att George hade fått bort det från sin tröja, försökte de med att lägga det i grytan. Det ville inte få plats och det som ''hamnade'' i grytan ville inte flyttas därifrån. De skrapade fram det till sist och lade smöret på en stol och Harris satte sig på det och det fastnade på honom och de gick runt och letade efter det i hela rummet. ”Jag kan svära på att jag lade det på stolen”, sade George och stirrade på den tomma sitsen. ”Det såg jag att du gjorde med egna ögon, för mindre än en minut sedan”, sade Harris. Så rusade de runt i rummet igen, sökande efter det; och så möttes de igen i rummets mitt, och stirrade på varandra. ”Det var det underligaste jag någonsin varit med om”, sade George. ”Mycket mystiskt!” sade Harris. Så kom George att runda Harris och upptäckte smöret. ”Men, där har det ju varit hela tiden”, utbrast han uppbragd. ”Var då?” utropade Harris och snurrade runt. ”Kan du inte stå still!” vrålade George och sprang efter honom. Och de fortsatte och packade ner det i tekannan. Montmorency var efter dem hela tiden, naturligtvis. Montmorencys livs ambition är att vara i vägen och att bli svuren åt. Om han kan vara någonstans där man i synnerhet inte vill att han skall vara och vara till maximalt mycket besvär och driva folk till vansinne och få saker kastade emot sitt huvud, då tycker han att dagen inte har varit helt bortkastad. Att få någon att snubbla över honom och att svära åt honom i en timme, är hans livs mål och mening; och då han lyckas med att åstadkomma detta, blir hans goda självkänsla fullkomligt outhärdlig. Han gick och satte sig på saker och ting, precis då de skulle packas ner; och han var under det felaktiga intrycket att närhelst Harris eller George sträckte ut handen efter något, så var det hans kalla, fuktiga nos som de letade efter. Han satte ena benet i sylten och han rörde kring bland teskedarna, och han lekte att citronerna var råttor och de hamnade i korgen, där han dödade tre av dem, innan Harris fick in en träff på honom med stekpannan. Harris sade att jag uppmuntrade honom till det. Det gjorde jag inte. En sådan hund behöver ingen uppmuntran. Det är dess naturliga, ursprungligt medfödda arvsynd, som driver den till sådana saker. Vi var klara med packningen klockan 12.50; och Harris satt på den stora korgen och sade, att han hoppades att ingenting gått sönder. George sade, att om något gått sönder så var det sönder, en tanke som tycktes lugna honom. Han sade även, att han var färdig att gå och lägga sig. Vi var alla färdiga för sängen. Harris skulle sova över hos oss den natten och vi gick en trappa upp. Vi förberedde vårt sänggående och Harris skulle sova i min säng. Han sade: ”Föredrar du att sova innerst eller ytterst, J?” Jag sade, att jag i allmänhet föredrog att sova ''i'' en säng. Harris sade, att det skämtet var gammalt. George sade: ”Hur dags skall jag väcka er båda?” Harris sade: ”Klockan sju.” Jag sade: ”Nej — sex”, eftersom jag hade några brev att skriva. Harris och jag grälade en stund över detta, men kom till sist fram till en kompromiss och bestämde oss för halv sju. ”Väck oss klockan 6.30, George”, sade vi. George svarade inte och vi upptäckte, då vi gick över till hans säng, att han redan sovit en god stund; så vi ställde badbaljan där han skulle snubbla över den då han steg upp nästa morgon, och gick själva till sängs. == Fotnoter == <references/> {{Tre män i en båt}} [[en:Three Men in a Boat/IV]] [[fr:Trois Hommes dans un bateau/4]] tmgd1i2gzpjeetjtud2pz6fbvg0l5xo 0 3460 504489 95417 2022-08-12T00:51:51Z Kwamikagami 13955 wikitext text/x-wiki {{Titel|[[Tre män i en båt]]|Jerome K. Jerome| förra=[[Tre män i en båt. Kap 4|Kapitel IV]]| nästa=[[Tre män i en båt. Kap 6|Kapitel VI]]}} == Kapitel V == '''Mrs P. väcker oss. — George, den uslingen. — Bedrägeriet kring ”väderprognoser”. — Vårt bagage. — Gossars lastbara uppträdande. — Folket samlas kring oss. — Vi ger oss av i stor stil och ankommer till Waterloo. — Oskulden hos tjänstemännen vid ''South Western'' rörande sådana världsliga ämnen såsom tåg. — Vi kastar loss, kastar loss i en öppen båt.''' Det var Mrs. Poppets som väckte mig nästa morgon. Hon sade: ”Vet ni om att klockan nästan är nio, herrn?” ”Nio vadå?” utropade jag och störtade upp ur sängen. ”Klockan är nio”, svarade hon, genom nyckelhålet. ”Jag var orolig att ni hade försovit er.” Jag väckte Harris och berättade det för honom. Han sade: ”Jag trodde att du ville stiga upp klockan sex?” ”Det ville jag också”, svarade jag; ”varför väckte du mig inte?” ”Hur skulle jag ha kunnat väcka dig, när du inte väckte mig?” svarade han. ”Nu kommer vi inte att kunna gå till sjöss förrän efter tolv. Jag undrar just, varför du alls bryr dig om att stiga upp.” ”Hum”, svarade jag, ”lyckligtvis för din del, så gör jag det. Om inte jag hade väckt dig så hade du legat här i fjorton dagar.” Vi snäste åt varandra på detta sätt under de följande minuterna, då vi avbröts av en tydlig snarkning från George. Det påminde oss, för första gången sedan vi blivit väckta, om hans existens. Där låg han — den mannen som velat veta hur dags han skulle väcka oss, med munnen vidöppen och med uppdragna knän. Jag vet inte hur det kommer sig, men synen av en annan karl som ligger och sover då jag stigit upp, retar mig till vansinne. Det förefaller mig som så chockerande att se hur de dyrbara timmarna av en mans liv — de oskattbara ögonblicken som aldrig kommer tillbaka — kastas bort på enfaldig sömn. Där låg George, bortkastande i fruktansvärd lättja, tidens ovärderliga gåva; sitt dyrbara liv, där varje sekund var något han senare skulle komma att få redogöra för, skiljande sig från dem, helt utan nytta. Han kunde ha varit uppstigen och fyllt sig själv med ägg och bacon, irriterat hunden, eller slavat för brödfödan, istället för att ligga där och tryna, insjunken i själsdödande dvala. Det var en fruktansvärd tanke. Harris och jag verkade slås av den i ett och samma ögonblick. Vi beslutade oss för att rädda honom och med den goda föresatsen glömde vi bort vår egen dispyt. Vi flög över rummet och kastade av honom sängkläderna och Harris drämde till honom med en toffel och jag skrek i hans öra, tills han vaknade. ”Vadärdetfråganom?” undrade han, då han satt sig upp. ”Stig upp, din tjockskallige klump!” vrålade Harris. ”Klockan är kvart i tio.” ”Vad!” skrek han och hoppade ur sängen och hamnade i badbaljan. Vem i helsike har ställt den där grunkan här?” Vi sade åt honom, att han måste vara en riktig idiot, som inte sett badbaljan. Vi avslutade vår påklädning, och det visade sig att vi kom på att vi hade packat ner både tandborstarna och kammar och borstar (dessa mina tandborstar, det är jag säker på, kommer en dag att bli min död), och vi tvingades gå till bottenvåningen och fiska fram dem ur väskan. Och när vi gjort det, ville George ha rakutrustningen. Vi sade honom, att han fick klara sig utan rakning den morgonen, eftersom vi inte tänkte packa upp väskan igen åt vare sig honom eller någon annan av hans sort. Han sade: ”Var inte barnsliga. Hur skulle jag kunna åka till City i det här skicket?” Det var verkligen ett tämligen hårt slag mot City, men vad brydde vi oss om mänsklighetens lidande? Som Harris uttryckte det, på sitt vardagliga, vulgära sätt, var det något som City fick stå ut med. Vi gick ner för att äta frukost. Montmorency hade bjudit in två andra hundar för att se oss åka och de höll just på med att fördriva tiden genom att slåss på tröskeln. Vi lugnade ner dem med hjälp av ett paraply och satte oss ner med kotletter och kall biff. Harris sade: ”Det är så gott att äta en rejäl frukost”, då han inledde med ett par kotletter, eftersom han ville äta dem medan de var varma, och biffen tålde att vänta. {{c|🙝🙟}} George fick tag i tidningen och läste för oss om alla båtolyckor, och väderprognosen, vilken sistnämnda förutspådde ”regn, kyla, nederbörd och senare uppklarnande” (vilka ytterligare hemskheter kan man tänka sig?), ”emellanåt lokala åskväder, ostlig vind, med allmänt lågtryck över grevskapen i the Midland (London och Kanalen). Fallande barometervärden.” Jag anser verkligen att, av alla de fåniga, irriterande tokdillerier vi lider under, är dessa ”värderrapports”-svindlerier bland de mest upprörande. De ”prognostiserar” exakt vad som hände häromdagen eller dessförinnan och exakt motsatsen till hur vädret blir idag. Jag minns hur en av mina semestrar blev helt och hållet förstörd en höst, genom att vi kom att förlita oss till innehållet i väderrapporten i den lokala tidningen. ”Kraftiga skurar, med åska kan förväntas under dagen”, stod det på måndagen och vi gav upp planerna på en picknick, utan stannade inomhus hela dagen, i väntan på regnet. Och folk passerade vårt hus, åkande i vagnar och droskor, så glada och lyckliga de någonsin kunde bli, eftersom solen sken och inte ett moln syntes på himlen. ”Aha!” sade vi, där vi stod och betraktade dem genom fönstret, ”de kommer att åka hem genomsura!” Och vi skrattade åt tanken på hur våta de skulle bli; och vi satte oss, rörde om i brasan, tog våra böcker och plockade med våra sjögräs- och snäcksamlingar. Men klockan tolv, då solen stekte in genom fönstren och hettan blev tämligen outhärdlig, undrade vi när dessa tunga regnskurar och tillfälliga åskväder skulle dyka upp. ”Å, de kommer under eftermiddagen, skall ni se”, sade vi till varandra. ”Å, ''så blöta'' de där människorna kommer att bli. Vilket gott skämt!” Och klockan ett kom värdinnan in för att fråga, om vi inte skulle gå utomhus en sådan vacker dag. ”Nej, nej”, svarade vi med ett menande skratt. ”Inte vi. ''Vi'' vill inte blöta ner oss — nej, nej.” Och när nästan hela eftermiddagen hade gått, utan ett spår synts till av regnet, försökte vi muntra upp oss med tanken att det skulle komma fallande allt på en gång, precis som folket hade börjat sin hemfärd, utom räckhåll för varje skydd och att de sålunda skulle komma att bli ännu mer genomdränkta än annars. Men inte en droppe föll och detta avslutade en dag med vackert väder och en ljuvlig natt följde därpå. Följande morgon läste vi att det skulle bli ”varmt, klart till halvklart väder; mycket hett”; och vi klädde oss lätt och gick ut och en halvtimme efter det att vi givit oss av, började det regna kraftigt och en bittert kylig vind blåste upp och de bägge höll i sig stadigt resten av dagen; och vi kom hem med förkylningar och reumatism allihop och tvingades gå till sängs. Vädret är något som jag sannerligen inte förstår mig på alls. Jag har aldrig begripit det. Barometrar är värdelösa: De är lika missvisande som tidningarnas prognoser. Det fanns en som hängde på ett hotell i Oxford, där jag bodde förra våren och när jag anlände, pekade den på ”vackert väder”. Regnet hällde ner utanför och hade så gjort hela dagen; och jag förstod ingenting. Jag knackade på barometern, och den hoppade upp till ”mycket torrt”. Boots stannade till då han passerade, och sade sig tro att den menade morgondagens väder. Jag antog att kanske den tänkte på förrförra veckan, men Boots sade, att nej, det trodde han inte alls. Jag knackade på den följande morgon, och den steg ytterligare, och regnet forsade ner värre än någonsin. På onsdagen gick jag och slog till den igen, och visaren svängde runt, förbi ”vackert”, ”mycket torrt” och ”mycket hett”, tills den stannade emot en spärrpinne, och inte kunde komma längre. Den gjorde sitt bästa, men instrumentet var så konstruerat att den inte kunde förutsäga bättre väder än den redan gjorde utan att skada sig själv. Den ville helt uppenbart fortsätta, till att profetera om torka och vattenbrist, solsting och samuner från Sahara och dylikt, men spärren hindrade den och den fick nöja sig med att peka på det mer prosaiska ”mycket torrt”. Under tiden föll regnet i strida strömmar och de lägre delarna av staden stod under vatten, tillföljes att floden svämmat över. Boots sade, att det var uppenbart att vi skulle komma att få en period av strålande väder ''någon gång'' framöver och läste det tänkvärda ordstäv som stod skrivet överst på oraklet ifråga, och som löd: : ''”Tidigt spått'' : ''står sig länge.'' : ''Det som kommer fort på'' : ''går snabbt förbi.”'' Det vackra vädret kom aldrig den sommaren. Jag antar att maskinen måste ha avsett den följande våren. Så har vi de här nymodiga barometrarna, de avlånga, upprätta sakerna. Jag har aldrig kunna skilja bak och fram på dem. En sida avser kl. 10 f.m. igår och den andra kl. 10 f.m. idag; men det är inte alltid man hinner fram till dem till kl. 10, eller hur. De stiger eller faller för regn eller vackert väder, med mycket eller lite blåst, och en ände är ”Nly” och den andra ”Ely” (vad ni Nelly och Elly har med saken att göra?) och knackar man på dem, säger de en ingenting. Och man måste ställa om dem till havsnivån och räkna om värdena till Fahrenheit, och inte ens då förstår jag vad de menar. Men vem vill egentligen veta hur vädret skall bli i förväg? Det är illa nog då det väl kommer, utan att man skall behöva lida av att få reda på det i förväg. Det slags profet vi vill ha, är gamlingen som, i synnerhet på mulna morgnar en viss dag då vi verkligen önskar oss vackert väder, ser sig runt horisonten med verkligt kunnig blick och säger: ”O, nej då herrn, jag tror nog att det kommer att klarna upp. Det ger sig nog, herrn.” Och vi känner en tillgivenhet gentemot mannen, som inte alls avtar genom det faktum att det ''inte'' klarnar upp, utan fortsätter att regna stadigt hela dagen. ”Nåja”, tänker vi, ”han gjorde sitt bästa i alla fall.” För den man som spår dåligt väder hyser vi däremot, endast bittra och hämndlystna tankar. ”Kommer det att klarna upp, tror ni?” ropar vi glatt, när vi passerar honom. ”Nja, nej herrn; jag är rädd för att det blir värre framåt dagen”, svarar han och skakar sitt huvud. ”Tokiga gamle gubbstrutt”, muttrar vi, ”vad vet väl han om den saken?” Och om hans förutsägelse visar sig stämma, är vi ännu mer ilskna över honom och hyser en vag aning om att han, på något sätt, har något med saken att skaffa. {{c|🙝🙟}} Det var alltför ljust och soligt, denna speciella morgon, för att Georges blodisande högläsning om ”fallande bar. tryck”, ”atmosfäriska störningar, vilka i en rak linje passerar över s. Europa”, samt ”väderläget försämras” för att vi skulle bli särdeles oroade av det: Och så, då han fann att han inte kunde reta upp oss, och endast slösade bort sin tid, snodde han åt sig den cigarett som jag just rullat för eget bruk, och gick sin väg. Harris och jag hade vid det laget ätit upp de få livsmedel som fanns kvar på bordet och kärrade ut vårt bagage på yttertrappen och inväntade en droska. Vårt bagage tycktes mycket skrymmande då vi ställde allt på ett ställe. Där var gladstoneväskan, den mindre väskan och de två korgarna, samt en stor rulle med filtar och fyra eller fem överrockar och macintoshar, samt några paraplyer och så en melon som låg ensam i en påse, ett par pund <ref>1 pound (lbs) = 453,39 gram.</ref> druvor i en annan påse och ett japanskt pappersparasoll och en stekpanna, vilken hade varit för stor för att packa ner så vi hade virat om den med brunt omslagspapper. Det såg ut som en hel del och Harris och jag började skämmas över det, utan att jag vet varför vi gjorde det. Ingen droska kom förbi, men det gjorde däremot gatupojkarna, och de blev tydligen intresserade av föreställningen, eftersom de stannade till. Biggs pojke var den förste som anlände. Biggs är vår grönsakshandlare och hans främsta förtjänst ligger i att se till att anställa de allra mest försummade och ohyfsade springpojkarna som vår civilisation någonsin frambringat. Om någonting synnerligen mer än vanligt spjuveraktigt pojkstreck sker i våra kvarter, vet vi att det är Biggs senaste fynd som varit framme. Jag hörde att vid tidpunkten för mordet vid Great Coram Street, drog man genast vid vår gata slutsatsen att det var Biggs pojke (den han hade anställd just då) som låg bakom det och hade han inte kunnat, vid de stränga förhör han utsattes för av konstapel nummer 19, då han kallades till platsen morgonen efter brottet (åtföljd av nummer 21, som råkade vara där just då), uppvisa ett vattentätt ''alibi'', skulle det ha slutat illa för hans del. Jag kände inte Biggs dåvarande pojke, men efter vad jag sett av dem sedan dess, skulle jag inte ha fäst särdeles stor vikt vid det ''alibit'', för egen del. Biggs pojke kom som tidigare sagts, runt hörnet. Han hade uppenbarligen mycket bråttom då han fick klart för sig vad som pågick, men, då han fick syn på Harris, mig och Montmorency och allt resgods, stannade han till och stirrade på oss. Harris och jag rynkade pannan emot honom. Det skulle nog ha sårat en mer känslig natur än honom, men Biggs gossar är av princip icke känsligt lagda. Han gjorde halt, en yard <ref>0,91 meter.</ref> från vår trappa och lutad mot räcket, med ett utvalt halmstrå att tugga på, fäste han blicken på oss. Han tänkte uppenbarligen stanna och se hur allt förlöpte. En stund senare passerade specerihandlarens pojke på andra sidan gatan. Biggs pojke ropade till honom: ”Hallå! Bottenvåningen i 42-an håller på att flytta!” Specerihandlarens pojke korsade gatan och intog ställning på andra sidan trappan. Så kom den unge herrn från skoaffären och förenade sig med Biggs pojke; varvid utkastaren från puben ”The Blue Posts” ställde sig för sig själv på trottoaren. ”De kommer då inte att svälta, va!” sade unge herrn från skoaffären. ”Å, man skulle nog ta både det ena å’ de’ andra me’ sig”, svarade ”The Blue Posts”, ”om man skall korsa Atlanten i en liten båt.” ”Inte ska’ ’rom korsa Atlanten”, insköt Biggs pojke; ”dom ska’ iväg å’ leta rätt på Stanley <ref>Henry Morton Stanley, 1841-1904. Amerikansk upptäcktsresande och.journalist. Mest berömd för att, på tidningen New York Heralds uppdrag ha letat reda på missionären David Livingstone. Då Stanley fann Livingstone i byn Ujiji vid Tanganyikasjön i Kongo, den 10 november 1871, lär Stanley ha yttrat de berömda orden ”Doctor Livingstone, I presume”.</ref>.” Vid det laget hade en liten folksamling samlats och folk frågade varandra vad som stod på. Ett parti (de unga och gladlynta i församlingen) höll för troligt att det rörde sig om ett bröllop, samt utpekade Harris som brudgummen; under det att de äldre och förståndigare bland populasen lutade åt tanken att det handlade om en begravning och att jag förmodligen var likets bror. Till sist dök en tom droska upp (det rör sig om en gata där, som regel och då man inte behöver dem, lediga droskor passerar i en takt av tre stycken per minut och de står och dräller och är i vägen) och efter att ha packat in våra tillhörigheter i den, samt slängt ut ett par av Montmorencys vänner, vilka uppenbarligen svurit att aldrig överge honom, körde vi iväg under folkskockens jubel och Biggs pojke kastade en morot efter oss, för att skänka oss lycka på färden. {{c|🙝🙟}} Vi kom till Waterloo klockan elva och frågade varifrån tåget klockan 11.05 avgick. Naturligtvis var det ingen som visste; ingen vet någonsin varifrån ett tåg avgår på Waterloo, eller vart tågen går då de går, eller någonting annat om någonting alls. Bäraren, som tagit hand om våra saker, trodde att tåget skulle gå från plattform två, under det att en annan bärare, med vilken vår diskuterade saken, hade hört ryktas att det skulle gå från plattform ett. Stationschefen däremot, var övertygad om att det skulle avgå från lokaltågsplattformen. För att reda ut frågan gick vi en trappa upp och frågade trafikchefen och han berättade att han just träffat någon, som sade sig ha sett det vid plattform tre. Vi gick till plattform tre, men de ansvariga där sade, att de trodde att tåget där var Southamptonexpressen, eller annars lokaltåget till Windsor. Men de var helt säkra på att det inte var tåget till Kingston, även om de inte kunde svara på hur det kom sig, att de var så säkra på den saken. Så sade vår bärare att det måste finnas vid den övre plattformen; han sade sig känna till det tåget. Så vi gick till den övre plattformen och talade med lokföraren och frågade honom om han skulle köra till Kingston. Han sade, att han naturligtvis inte kunde vara helt säker på saken, men det trodde han nog att han skulle göra. I vilket fall, om hans tåg inte var det klockan 11.05 till Kingston, så sade han att han var tämligen säker på att det var Virginia Water-tåget klockan 09.32, eller 10.00-expressen till the Isle of Wight, eller något åt det hållet och att vi alla skulle få reda på vilket, när vi väl kom fram. Vi tryckte en half-crown i hans hand och bad honom vara 11.05-tåget till Kingston. ”Ingen kommer någonsin att få reda på, på denna linje”, sade vi, ”vilket tåg ni kör, eller vart ni kommer att köra. Ni känner till vägen, kör iväg tyst och stilla, men kör oss till Kingston. ”Nja, jag vet inte, mina herrar”, svarade den ädle mannen, ”men jag antar att ''någons'' tåg ändå måste köra till Kingston; så jag slår till. Ge mig halv-crownen.” Så gick det till, då vi färdades till Kingston med ''the London and South-Western Railway''. Vi fick i efterhand reda på, att det tåg vi färdats med i själva verket var posttåget till Exeter, och att de hade lagt ner flera timmars arbete på Waterloo i eftersökandet av det, och att ingen visste vart det tagit vägen. {{c|🙝🙟}} Vår båt väntade på oss i Kingston strax nedanför bron, och mot den begav vi oss och runtom den ställde vi vårt bagage, och i den steg vi ner. ”Går det bra, herrn?”, sade karlen. ”Mycket bra”, svarade vi; och med Harris vid årorna och mig vid rorkulten, samt med Montmorency, olycklig och synnerligen misstänksam, i fören, sköt vi ut på det vatten som, under de kommande fjorton dagarna, skulle bli vårt hem. == Fotnoter == <references/> {{Tre män i en båt}} [[en:Three Men in a Boat/V]] [[fr:Trois Hommes dans un bateau/5]] g89q33s4qv1q9gcovprxpuz91meyv5u 0 3461 504491 95418 2022-08-12T00:52:55Z Kwamikagami 13955 wikitext text/x-wiki {{Titel|[[Tre män i en båt]]|Jerome K. Jerome| förra=[[Tre män i en båt. Kap 5|Kapitel V]]| nästa=[[Tre män i en båt. Kap 7|Kapitel VII]]}} == Kapitel VI == '''Kingston. — Tänkvärda anmärkningar rörande tidig engelsk historia. — Tänkvärda iakttagelser angående skuren ek och livet i allmänhet. — Stivving d. y.:s tragiska lidanden. — Funderingar rörande antikviteter. — Jag glömmer bort att det är jag som styr. — Intressant följd av detta. — Labyrinten i Hampton Court. — Harris som ciceron.''' Det var en ljuvlig morgon, senvår eller tidig sommar, hur ni nu vill ha det, när den färska grönskan hos gräs och löv just djupnar till mörkare grönt; och året förefaller likna en vacker ung mö, darrande av förunderliga, vaknande pulsar, på gränsen till att bli kvinna. De vackra, gammaldags bakgatorna i Kingston, där de leder ner till vattenbrynet, är synnerligen pittoreska i det flödande solljuset, vid den glimrande floden med sina drivande pråmar, den plankbelagda dragarbanan och de prydliga villorna på andra sidan, Harris i en röd och brandgul blazer, grymtande för sig själv vid årorna, de avlägsna glimtarna av ätten Tudors grå gamla palä, utgjorde allt en solig tavla, så ljus men ändå så lugn, så fylld av liv, och ändå så rofylld, att, hur tidigt på dagen det än var, kom jag att drivas in i en drömmande, eftertänksam stämning. Jag funderade på Kingston, eller ”Kyningestun”, som det en gång kallades, på den tiden då saxiska ”kinges” kröntes här. Den store Caesar <ref>Gaius (eller även Caius) Julius Caesar (född den 12 juli 100 f. Kr.; mördad den.15 mars 44 f. Kr); romersk militär och politisk ledare, som spelade en viktig roll i omvandlingen av den romerska republiken till det romerska kejsardömet. Hans erövrande av Gallien utvidgade det romerska riket ända till Atlantens kust i och med den första romerska ockupationen av Britannien år 55 f. Kr. Han anses allmänt vara ett av historiens största militära genier, liksom en storslaget skicklig politiker, samt en av antikens starkaste ledare.</ref> korsade floden här, och de romerska legionerna kamperade på dess sluttande högland. Caesar, liksom, senare, Elizabeth <ref>Elizabeth I, född den 7 september 1533, död den 24 mars 1603); drottning av England, Frankrike (det senare dock endast till namnet) och Irland från den 17 november 1558 till sin död. Kallades för ”jungfrudrottningen” (eftersom hon aldrig gifte sig), Glosiana eller ”Good Queen Bess”. Elizabeth var den femte och sista monarken i dynastin Tudor. Hon regerade under en period då Englands styrka och inflytande över världen växte och då stor religiös oro rådde inom Englands gränser.</ref>, förefaller att ha stannat till överallt: Men han var dock mer respektabel än den goda drottning Bess; han tog inte in på pubar. Hon var fullkomligt galen i pubar, hon Englands jungfrudrottning. Det finns knappast en enda anständig pub inom tio miles’ <ref>10 miles = 16,09 kilometer.</ref> radie från London, som hon inte verkar ha slunkit in på, eller rastat vid, eller sovit över på, vid ett eller annat tillfälle. Jag undrar just, om man antar att Harris skulle, låt oss säga genomgå en metamorfos och bli till en imponerande och god mänsklig varelse, som en dag utsågs till premiärminister innan han dog, om de skulle sätta upp skyltar utanför alla ''public-houses'' vars tjänster han tagit i anspråk: ”Harris drack en pint <ref>0,58 liter.</ref> bitter på detta värdshus”; ”Harris fick sig två kylda glas skotsk whisky här, sommaren ’88”; ”Harris kastades ut härifrån i december 1886.” Men nej, det skulle bli alltför många av dem! Det skulle istället komma att bli de ställen där han aldrig satt sin fot, som blev berömda. ”Det enda etablissemang i södra London där Harris aldrig har druckit en droppe!” Folk skulle gå man ur huse för att se vad det var för fel på ett sådant ställe. Hur illa måste inte den mildsinte kung Edwy <ref> Edwy All-Fair, eller Eadwig, f. 941?, d. 1 okt. 959; kung i England från 955 till sin död. Hans regeringstid präglades av ständiga konflikter med sin familj (Thanes) och i synnerhet med kyrkan, under ledning av S:t Dunstan och ärkebiskop Odo.</ref> ha tyckt om Kyningestun! Kröningsfesten blev för mycket för honom. Kanske galthuvuden fyllda med sockerplommon var alltför svårsmälta för hans del (det skulle det vara för min, det är jag säker på) och han hade fått sig för mycket sekt och mjöd; så han smet iväg från den bullriga festen, för att smyga sig till en stilla timme i månskenet med sin älskade Elgiva. Kanske stående hand i hand i de franska fönstren, betraktade de det stilla månskenet över floden, under det att de från de avlägsna festsalarna hörde det larmande bullret komma flytande i brutna skurar av otydliga vrål och tumult. Därpå tvingade sig den brutale Odo <ref> Odo the Severe (ung. den stränge); Oda eller Odo, d. 959; biskop av Ramsury från 927 till 942 och deltog tills. m. kung Æethelstan i slaget vid Brunanburh år 937. År 942 efterträdde han Wulfhelm som ärkebiskop i Canterbury.</ref> och Sankt Dunstan <ref> Dunstan, f. 909, d. 19 maj 988; ärkebiskop av Canterbury 961 – 988. Blev efter sin död kanoniserad till helgon. Han rönte berömmelse för de många historierna om sin skicklighet i att bekämpa djävulen. Han är guldsmedernas skyddshelgon och var själv verksam som smed, målare och juvelerare.</ref> självsvåldligt in i det tysta rummet och hävde ur sig otillbörliga förolämpningar riktade mot den väna drottningen, samt drog med sig stackars Edwy tillbaka till fyllbultarnas högljudda stoj. Åratal senare, till slagfältets larmande musik, begravdes här saxiska kungar och saxiska adelsmän sida vid sida och Kingstons storhetstid var över för ett tag, för att återuppstå då Hampton Court blev ätterna Tudors och Stuarts palats, och de kungliga sluparna lade till vid flodbankarna och ädlingarna, klädda i ljusa kläder vaggade ner längs trappstegen till floden för att ropa: ”Färja, ohoj! För bövelen, hitåt!” Många av de gamla husen i trakten vittnar mycket tydligt om de dagar då Kingston var en kunglig by, och ädlingar och hovuppvaktningen bodde där, i sin kungs närhet, och den långa vägen till palatsets grindar hela dagarna fylldes av ljudet av klingande stål och klappret från hästhovar, prasslande siden och sammet och man såg sköna anleten överallt. De stora och rymliga husen, med sina burspråk med spröjsade fönsterrutor, de stora eldstäderna och spetsiga tak, andas av fyrspannens, de pärlbroderade kappornas och de komplicerade sedernas era. De byggdes på den tiden ”då man visste hur ett hus skulle byggas”. Det hårda, röda teglet har endast blivit än starkare genom åren och deras trappor i ekträ knakar och jämrar sig inte, då man försöker smyga tyst nerför dem. {{c|🙝🙟}} På tal om trappor i ekträ, påminner det mig om att det finns en magnifik, snidad ektrappa i ett av Kingstons hus. Huset är numera butik vid torget, men det var helt klart tidigare någon betydelsefull persons hem. En av mina vänner, som bor i Kingston, gick in dit en dag för att köpa sig en hatt och i ett obetänksamt ögonblick stoppade han handen i sin ficka och betalade för den, rätt där han stod. Butiksinnehavaren (som känner min vän) blev naturligtvis förvånad till att börja med; men hämtade sig snabbt och ansåg att något måste göras för att uppmuntra den sortens gärningar. Han frågade därför vår hjälte om denne ville se på vacker, gammal snidad ek. Min vän sade, att det ville han och butiksägaren tog därpå med honom genom butiken och uppför husets trappa. Trappräckena var superba exempel på gott hantverk och väggarna pryddes av ekpaneler från golv till tak, med sniderier som skulle ha hedrat ett slott. Från trappan gick de in i ett sällskapsrum, ett stort, ljust rum, prytt av något oroliga med dock glada tapeter med blå bakgrund. Det fanns dock inget som helst anmärkningsvärt i detta rum och min vän undrade varför han förts dit. Ägaren gick fram till väggen och knackade på den. Den avgav ett ljud som från massivt trä. ”Ek”, förklarade han. ”Allt är snidad ek, uppifrån och ned, exakt likadan som den ni såg i trappan.” ”Men, i den store Caesars namn, karl!” utbrast min vän; ”ni menar väl inte att ni har täckt över snidad ek med blå tapeter?” ”Jovisst”, blev svaret: ”Det blev inte billigt. Vi tvingades låta spika över den med plank först, naturligtvis. Men rummet ser mycket trevligare ut nu. Det var mycket dystert innan.” Jag kan inte säga att jag helt fördömer vad denne man hade gjort (vilket tvivelsutan måste vara en stor lättnad för honom). Ur hans synvinkel, vilket torde utgöra den genomsnittlige husägarens, i avsikt att göra livet så glatt som möjligt och inte sett från dessa bevara-allt-gammalt-tokars sätt att se det, finns det rim och reson i vad han gjort. Snidad ek är mycket trevligt att betrakta och att ha en liten smula av, men det är utan tvivel något deprimerande att behöva bo i, för dem vars smak inte är lagd åt det hållet. Det skulle vara som att bosätta sig i en kyrka. Nej, det som var sorgligt i detta fall, var att han, som inte uppskattade snidad ek, skulle behöva ha sitt sällskapsrum fyllt av det, under det att folk som trivs med det, tvingas betala enorma summor för att komma över det samma. Det verkar vara den regel som gäller här i världen. Var och en har vad han inte vill ha, medan andra människor har vad han själv vill ha. Gifta karlar har hustrur och verkar inte vilja ha dem; och unga, ensamstående karlar jämrar sig över att de inte kan få tag på kvinnor. Fattigt folk, som knappt kan försörja sig själva har åtta barn. Rika gamlingar, som saknar arvingar, dör barnlösa. Så finns det flickor som har kavaljerer. Flickorna med kavaljerer vill aldrig veta av dem. De säger att de lika gärna kunde slippa se dem, att de besvärar dem, och varför försvinner de inte för att uppvakta fröken Smith eller fröken Brown, som är alldagliga och äldre och som saknar beundrare? ''De'' å andra sidan vill inga kavaljerer ha. ''De'' tänker då aldrig gifta sig. Det båtar föga att tänka för länge på slika ting; det gör en så sorgsen. {{c|🙝🙟}} Det fanns en pojke i min skola. Vi brukade kalla honom ”Sandford and Merton” <ref> Sandford och Merton; förorter till London utmed floden Themsen. Även titeln på en engelsk barnbok från 1789 av Thomas Day, född den 22 juni 1748, död den.28 september 1789; brittisk författare. ''Sandford and Merton'' (författad 1783-89), framstår numera som gammaldags överpedagogisk och till och med pekoral, men på sin tid bedömdes den ha mycket högt pedagogiskt värde för inpräntande av manliga och självständiga dygder. Day var Rousseauan och anslöt sig till Rousseaus teser om den ideala naturens lagar. Han uppfostrade två hittebarn, med vilka han med tiden hoppades kunna gifta sig med den ena av dem. De uppfostrades efter de strängaste principer, men ingen av dem utvecklade den stoicism som han hade hoppats. Efter flertalet avvisade frierier till andra damer, gifte han sig med en arvtagerska, beredd att dela hans asketiska livsstil. Han bosatte sig slutligen i Ottershaw i Surrey, där han upprättade ett lantbruk efter filantropiska principer. Han hade många underliga och opraktiska teorier, som att alla djur kunde tämjas med hjälp av vänligt bemötande. Då han höll på att rida in en unghäst kastades han av nära Wargrave och dog av sina skador. Han var en pionjär för antislaverirörelsen och sympatiserade starkt med amerikanerna under amerikanska frihetskriget.</ref>. Hans verkliga namn var Stivvings. Han var den underligaste kurre som jag någonsin stött på. Jag tror verkligen att han tyckte om att studera. Han brukade få veritabla utskällningar för att han låg i sängen och läste grekiska; och vad gällde franska oregelbundna verb fanns det helt enkelt inte ett enda sätt att hålla honom borta från dem. Han var fylld av konstiga och onaturliga åsikter om att göra sina föräldrar heder och att göra sitt bästa i skolan; och hans önskan var att vinna priser, och växa upp och bli en studerad karl och andra svagsinta idéer av det slaget. Jag har aldrig någonsin träffat en så konstig kropp, men ändå renhjärtad och oskuldsfull, lägg det på minnet, som ett nyfött spädbarn. Nå, den gossen brukade insjukna omkring två gånger per vecka, så att han inte kunde gå till skolan. Det har aldrig funnits en pojke som kunnat insjukna som denne Sandford and Merton. Om det fanns någon känd sjukdom inom tio miles <ref>16,09 kilometer.</ref> avstånd från honom, så drabbade den honom och det med besked. Han kunde få bronkit mitt i högsommaren och hösnuva kring jul. Efter sex veckors torka, drabbades han av reumatisk feber; och han kunde gå ut i novemberdimman för att komma hem med solsting. De behandlade honom med lustgas ett år, stackars pojke och drog ut alla hans tänder för att ersätta dem med lösgommar, eftersom han led så av så fruktansvärd tandvärk; som sedan övergick till neuralgia och öroninflammation. Han var aldrig fri från förkylning, utom under de nio veckorna då han hade scharlakansfeber; och han hade ständigt frostblåsor. Under den stora koleraskräcken år 1871, var vårt grannskap helt fritt från kolera. Det förekom endast ett känt fall i hela församlingen; och det fallet var unge Stivvings. Han var tvungen att stanna till sängs då han var sjuk, samt äta kyckling med gräddsås och druvor; och han låg där och grät, eftersom de inte lät honom göra sin latinläxa, samt tog ifrån honom hans tyska grammatikbok. Och alla vi andra gossar, som skulle ha givit tio terminer av vår skoltid för en enda dags sjukfrånvaro och inte hade någon som helst lust att ge våra föräldrar minsta skäl att envisas med oss, drabbades inte ens av minsta lilla nackstyvhet. Vi satt i drag och det gjorde oss endast gott och friskade upp oss; och vi åt saker för att bli sjuka, och det gjorde oss feta och gav oss god aptit. Inget vi kunde komma på att göra, fick oss att insjukna, förrän skollovet var inne. Då, på skolavslutningen blev vi förkylda och började hackhosta, och drabbades av alla slags åkommor, vilka höll i sig till dess att skolan åter började; då vi, oavsett vad vi tog oss före, plötsligt åter tillfrisknade, och blev friskare än någonsin. Sådant är livet; och vi är endast löv som följer vinden, varthän den blåser. {{c|🙝🙟}} För att återgå till frågan om den snidade eken så måste de ha haft mycket sofistikerade tankar kring konst och skönhet, våra farfarsfarsfäder. För alla dessa konstskatter av idag är endast de framgrävda alldagligheterna från tre- eller fyrahundra år sedan. Jag undrar om det finns någon verklig intrikat skönhet hos de sopptallrikar, ölstånkor och ljussläckare som vi numera värdesätter så högt, eller om det endast är ålderns patina som omger dem som gör dem så värdefulla i våra ögon. Det ”gammelblå” som vi idag pryder våra väggar med som smycken, var vardagliga, triviala husgeråd för några århundraden sedan; och de skära herdar och gula herdinnor som vi nu räcker runt bland alla våra vänner, för att imponera på dem, och få dem att låtsas förstå sig på, var billiga prydnader på spiselhyllan, som mödrarna under 1700-talet gav sina spädbarn att suga på då de grät. Kommer samma sak att ske i framtiden? Kommer morgondagens högt skattade konstföremål alltid att utgöras av gårdagens billiga krimskrams? Kommer våra dagars middagstallrikar med vidjemönster att radas upp på spiselkransen hos de rika år 2000 och framåt? Kommer de vita kopparna med förgylld kant och vackra gyllene blommor inuti (blommornas art okänd), som Sarah Jane nu slår sönder av rent lättsinne, att lagas omsorgsfullt och ställas upp på finhyllan och endast dammas av husets fru? Tag den lilla porslinshund som pryder sovrummet i min möblerade våning. Det är en vit hund. Den har blå ögon. Dess nos är känsligt röd, med prickar. Dess huvud är ytterst upprätt, och dess ansikte uttrycker en vänlighet som gränsar till imbecillitet. Jag beundrar den inte för egen del. Som konstverk betraktad kan jag säga, att den irriterar mig. Tanklösa vänner gör sig lustiga över den och inte ens min hyresvärdinna hyser särskilt höga tankar om den, utan ursäktar dess närvaro genom den omständigheten, att hennes moster givit henne den. Men, om tvåhundra år, är det mer än sannolikt att denna lilla hund kommer att grävas fram från ett eller annat ställe, minus dess ben och med svansen avbruten, samt att den kommer att säljas såsom varande antikt porslin och ställas i ett vitrinskåp. Och folk kommer att låta den gå från hand till hand och beundra den. De kommer att slås av det oerhörda djupet hos färgen på nosen och spekulera över, hur underbar den biten av svansen som nu saknas måste ha varit. Vi som lever idag, ser inte skönheten hos denna hund. Den är oss alltför välbekant. Det är som med solnedgången och med stjärnorna; vi inser inte deras ljuvlighet, eftersom vi ser dem så ofta. Så är det även med den lilla hunden. År 2288 kommer folk att beundra den. Konsten att göra dylika hundar kommer att ha gått förlorad. Våra sentida efterföljare kommer att undra över hur vi gjorde dem och påpeka hur skickliga vi var. De kommer att kalla oss ”dessa storartade konstnärer, vars arbete frodades under 1800-talet, som kunde åstadkomma dessa hundar av porslin”. Den ”märkduk” som äldsta dottern gjorde i skolan kommer att omtalas som ”broderi från den viktorianska eran” och vara så gott som ovärderlig. De blå-vita muggarna från dagens utvärdshus kommer att letas fram, alla spruckna och kantstötta och säljas för sin vikt i guld och rika mänskor kommer att dricka slottsviner ur dem; och besökare från Japan kommer att köpa upp alla dessa ”Välkommen till Ramsgate” och ”Souvenir från Margate” som undgått förstörelsen och ta dem med sig tillbaka till Jedo såsom varande antik, engelsk kuriosa. {{c|🙝🙟}} Vid det laget kastade Harris ifrån sig årorna, ställde sig upp och lämnade sin toft, satte sig på ändan och sträckte benen i vädret. Montmorency ylade och gjorde en kullerbytta och den översta korgen hoppade upp och dess innehåll flög ur den. Jag blev något förvånad, men jag förlorade inte humöret. Jag sade, i ett trevligt tonfall: ”Hallå där, vad håller du på med?” ”Vad ''jag'' håller på med? Du din…” Nej, vid närmare eftertanke vill jag inte upprepa vad Harris sade. Skulden kan ha varit min, det skall jag erkänna; men ingenting ursäktar rått och ovårdat språk, i synnerhet hos en man som fått en god uppfostran, vilket jag vet att Harris fått. Jag hade suttit i andra tankar, och glömt bort, vilket man lätt kan förstå, att det var jag som styrde, och följden blev, att vi kommit en bra bit upp på dragarstigen bredvid kanalen. Det var svårt att avgöra för ögonblicket, vad som var vi och vad som var Middlesex’ flodbankar; men det redde vi ut efter en stund och skiljdes åt. Harris sade dock, att han rott tillräckligt nu för ett tag, och föreslog att jag skulle ta en törn; så då vi ändå var iland steg jag ur och tog bogserlinan och drog båten förbi Hampton Court. Vilken kär gammal mur som löper utmed floden där! Jag kan aldrig passera den utan att reagera starkt inför dess åsyn. En sådan, mild, ljus, vacker gammal mur; vilken vacker tavla, med lavar krypande här och mossor växande där, en och annan ung, blyg vinranka tittar upp över dess krön, för att se vad som pågår på den livfulla floden, och på den nyktra gamla murgrönan som klänger en bit längre bort på muren! Den har femtio olika skuggningar och nyanser för var tionde yard <ref>10 yards = 9,1 meter.</ref>, den gamla muren. Om jag endast kunde teckna och visste hur man målade, skulle jag ha kunnat åstadkomma en ljuvlig skiss av den gamla muren, det är jag säker på. Jag har ofta tänkt, att jag skulle trivas med att bo i Hampton Court. Det verkar så fridfullt och så lugnt och det är en så angenäm trakt att traska runt i under tidiga morgontimmar, då inte så mycket folk är i farten. Men å andra sidan tror jag inte att jag verkligen skulle trivas, om jag omsatte tanken till praktisk handling. Det skulle bli så outhärdligt tråkigt och deprimerande om kvällarna, när ens lampa kastar skrämmande skuggor på de panelklädda väggarna och ekot av avlägsna fötter ekade genom de kyliga stenkorridorerna, än kom närmare och än dog ut och allt var dödslik tystnad, bortsett från slagen från ens eget hjärta. Vi är Solens barn, vi män och kvinnor. Vi älskar ljus, liv och rörelse. Det är därför vi församlar oss i städerna och landsbygden avfolkas alltmer för vart år. I solljuset — på dagarna, då Naturen lever och stimmar omkring överallt, då trivs vi på de öppna bergssluttningarna och även i skogarnas djup; men om natten, då Moder Jord har gått till vila, och lämnat oss vakande, åh! Då förefaller vår värld oss så tom och övergiven, och vi blir rädda, som barn i ett tyst hus. Då sitter vi och snyftar, och längtar till gasupplysta gator, till ljudet av människoröster och de trygga ljuden av mänsklig aktivitet. Vi känner oss så hjälplösa och små i den stora tystnaden, när de mörka träden rasslar i nattens vind. Det finns så många spöken omkring oss och deras stilla suckar gör att vi blir sorgsna. Låtom oss samlas i stora städer, och tända stora bål av millioner gasljus, skrika och sjunga tillsammans och känna oss modiga. {{c|🙝🙟}} Harris frågade mig, om jag någonsin besökt labyrinten vid Hampton Court. Han sade, att han gått in där en gång, för att visa någon annan vägen. Han hade studerat den på en karta och det såg så enkelt ut, att det verkade vara rena barnleken — knappt ens värt de två pence man tog i inträde. Harris sade, att han trodde att kartan måste ha skapats som ett elakt skämt, eftersom den inte stämde ett dugg med labyrinten, utan endast var missvisande. Det var en kusin från landet som Harris tagit med sig. Han sade: ”Nå, vi går in här, så att du kan säga att du har varit här, men den är faktiskt mycket enkel. Det är absurt att kalla det labyrint ens. Man tar bara av till höger hela tiden. Vi går runt i tio minuter och sedan äter vi lunch.” De träffade några människor strax efter att de hade kommit in, som sade sig ha befunnit sig därinne i tre kvarts timme och som hade fått nog av det hela. Harris sade till dem, att de kunde följa med honom om de ville; han skulle bara in och därpå strax gå ut igen. De sade, att det var mycket vänligt, slöt upp efter honom och följde med. De plockade upp en del andra personer som ville komma därifrån, allteftersom de fortsatte gå, tills de hade samlat alla människor som befann sig i labyrinten. Folk som givit upp allt hopp om att vare sig komma in eller ut, eller någonsin mer få se vänner eller hem igen, samlade mod då de fick se Harris och hans sällskap, förenade sig med processionen och välsignade honom. Harris sade sig uppskatta att det måste ha rört sig om tjugotalet personer sammanlagt, som följde honom; och en kvinna med ett spädbarn, som vistats därinne sedan morgonen, insisterade på att få ta hans arm, av rädsla att förlora honom ur sikte. Harris fortsatte att svänga åt höger, men vägen föreföll lång, och hans kusin sade, att han antog att labyrinten var mycket stor. ”Å, en av de största i Europa”, sade Harris. ”Ja, det måste den vara”, svarade kusinen, ”eftersom vi redan gått gott och väl två miles <ref>3,2 kilometer.</ref>.” Harris begynte att tycka att det var tämligen underligt även han, men han fortsatte tills de slutligen passerade en halväten en-pennysbulle på marken, som Harris’ kusin svor på att han lagt märke till på samma plats för sju minuter sedan. Harris sade: ”Åh, det är omöjligt!” men kvinnan med barnet sade: ”Inte alls”, eftersom hon själv hade tagit ifrån sitt barn den och slängt den där på marken, strax innan hon träffat Harris. Hon tillade även, att hon önskade att hon aldrig träffat Harris och uttryckte den uppfattningen att han var en bedragare. Detta gjorde Harris ilsken, och han tog fram sin karta, och förklarade sin teori. ”Kartan är nog som den ska”, sade en i sällskapet, ”om man bara vet var man befinner sig just nu.” Det visste inte Harris och föreslog att det bästa de kunde göra var att gå tillbaka till ingången och börja om från början. Den delen som handlade om att börja om från början väckte ingens entusiasm; men vad gällde att återvända till ingången var man fullkomligt eniga och så vände de om och följde återigen efter Harris, i motsatt riktning. Omkring tio minuter gick och så fann de sig stående i labyrintens mitt. Harris tänkte till att börja med låtsas att det var exakt det som varit hans avsikt; men folkhopen såg farlig ut, så han beslutade sig för att behandla det skedda som ett olyckligt sammanträffande. Nå, nu hade de dock en utgångspunkt. De visste var de befann sig och man rådfrågade kartan en gång till och hela saken föreföll enklare än någonsin och så gav de sig av för tredje gången. Och tre minuter senare befann de sig åter i mitten. Efter det kunde de helt enkelt inte komma någon annanstans. Var de än svängde, så förde det dem tillbaka till mitten. Till slut var det några i skaran som stannade kvar, väntande medan de andra vandrade iväg, för att återvända till dem. Haris tog återigen fram sin karta, efter ett tag, men blotta åsynen av den retade endast upp mobben och de sade åt honom att använda den som papiljotter i håret. Harris sade, att han inte kunde hjälpa att i någon utsträckning känna, att hans popularitet var i dalande. Till sist blev de alla som tokiga och ropade på parkvakten, och han kom och klättrade upp på en stege utanför och ropade ut instruktioner till dem. Men alla var vid det laget så snurriga i huvudet, att de var oförmögna att förstå någonting alls, så karlen sade åt dem att stå kvar där de befann sig, så skulle han komma in och hämta ut dem. De samlade sig i en klunga och väntade; och han klättrade ner och begav sig in. Han var en ung parkvakt, vilket var lyckosamt och ny på sin befattning; och då han kom in kunde han inte hitta dem och han vandrade runt i hopp om att nå dem och så råkade även han vilse. De fick syn på honom då och då, där han sprang på andra sidan häcken och han såg även dem och sprang emot dem och så väntade de i ungefär fem minuter och så dök han upp igen på exakt samma ställe och frågade dem vart de tagit vägen. De fick vänta tills en av de äldre parkvakterna kom tillbaka från sin matrast, innan de kom ut. Harris sade, att han ansåg det vara en utmärkt labyrint, för så vitt han kunde bedöma; och vi enades om att försöka lura in George i den, på vår väg tillbaka. == Fotnoter == <references/> {{Tre män i en båt}} [[en:Three Men in a Boat/VI]] [[fr:Trois Hommes dans un bateau/6]] 820sdp1ija4aszkfq1s2c2c7bz8kjn6 0 3462 504492 95419 2022-08-12T00:53:00Z Kwamikagami 13955 wikitext text/x-wiki {{Titel|[[Tre män i en båt]]|Jerome K. Jerome| förra=[[Tre män i en båt. Kap 6|Kapitel VI]]| nästa=[[Tre män i en båt. Kap 8|Kapitel VIII]]}} == Kapitel VII == '''Floden i söndagskläder. — Hur man klär sig på floden. — Ett ypperligt tillfälle för männen. — Harris brist på god smak. — Georges kavaj. — En dag tillsammans med modemedvetna unga damer. — Mrs. Thomas’ grav. — Mannen som inte älskade gravar, kistor eller dödskallar. — Harris’ galenskap. — Hans åsikter om George, banker och lemonad. — Han utför diverse konster.''' Det var medan vi passerade genom slussen i Moulsey, som Harris berättade för mig om sina labyrinterfarenheter. Det tog oss en stund att passera genom slussen, eftersom vi var den enda båten, och det är en stor sluss. Jag tror inte att jag någonsin kan påminna mig ha sett Moulsey Lock med endast en båt i tidigare. Jag tror att den är, Boulter’s inte undantagen, den mest livligt trafikerade slussen längs hela floden. Jag har ibland stått och betraktat den, vid tillfällen då man inte kunnat se det minsta av vattenytan, utan endast ett färgrant myller av ljusa kavajer, roliga mössor och stora hattar, färggranna parasoller, silkesmattor och dito rockar, strömmande tygband och skinande vita klänningar; då har man, då man skådat ner i slussen från kajkanten, kunnat föreställa sig synen av en stor låda, i vilken någon kastat ner blommor i alla former och färger, huller om buller, travade i en regnbågsskimrande hög, täckande varje hörn av den. Under vackra söndagar uppvisas den denna syn så gott som hela dagen, medan det, uppströms och nedströms, ligger, väntande på sin tur utanför grindarna, långa rader av ännu fler båtar; och andra båtar närmar sig och försvinner bort, så att hela den soliga floden, från slottet upp till Hampton Church, är prickad och fylld av gula, blå, brandgula, vita, röda och skära färgfläckar. Alla invånarna i Hampton och Moulsey klär sig i båtkostymer och går ner och promenerar vid slussen, tillsammans med sina hundar och flirtar, röker och tittar på båtarna och sammantaget, alla dessa kepsar och kavajer på herrarna, kvinnornas vackert färgade klänningar, de upphetsade hundarna, de kringflytande båtarna, de vita seglen, det vackra landskapet och det skimrande vattnet, gör detta till en av de trevligaste syner jag känner till i närheten av vår tråkiga gamla stad London. Floden erbjuder rika tillfällen att klä upp sig. För en gångs skull tillåts vi män att uttrycka vår smak för färger och jag tror nog att vi klarar oss galant, om ni frågar mig. Jag trivs med att bära något rött plagg — rött och svart. Ni vet, mitt hår är liksom gyllenbrunt, i en ganska vacker nyans har det sagts mig och mörkrött matchar det mycket bra; och så tycker jag att en ljusblå slips passar väl därtill, och ett par ryska läderskor och en röd sidennäsduk kring midjan — en näsduk ser så mycket bättre ut än ett skärp. Harris håller sig alltid till olika nyanser eller blandningar av brandgult eller gult, men jag tror inte att han gör klokt i det. Hans hy är för mörk för gula färger. Gult passar honom inte, det råder det inget tvivel om. Jag försöker få honom att använda blått som bakgrundsfärg, med vita eller krämfärgade brytningar; men! Ju sämre smak en person har angående kläder, desto envisare verkar han bli. Det är mycket synd, eftersom han aldrig kommer att ha någon framgång på egen hand, medan det finns en eller ett par färger i vilka han kanske inte skulle se så pjåkig ut, om han behöll hatten på. George hade köpt nya kläder inför denna utflykt och jag är tämligen arg på honom för den sakens skull. Kavajen är för skrikig. Jag skulle aldrig säga det till George, men det finns faktiskt inget annat ord för den. Han tog med den hem till oss och visade den på torsdagskvällen. Vi frågade honom vad han kallade dess färg och han sade sig inte veta vad den hette. Han trodde inte att det fanns något namn på den. Mannen hade sagt honom, att det var en orientalisk formgivning. George satte den på sig och frågade vad vi ansåg om den. Harris sade, att som något att hänga över en blomrabatt tidigt på våren, för att skrämma bort fåglarna, skulle han kunna stå ut med den; men att den, avsedd som ett klädesplagg för en mänsklig varelse, bortsett från Pellejönsar, fick honom att må illa. George tog mycket illa vid sig; men, som Harris sade, om han inte ville höra hans åsikt, varför frågade han då efter den? Vad som oroar Harris och mig, rörande den är att vi är rädda att den skall komma att dra till sig uppmärksamheten till vår båt. {{c|🙝🙟}} Inte heller flickor ser så pjåkiga ut i båtar, om de klär sig vackert. Det finns inget som är mer tilldragande, enligt min mening, än en vacker båtkostymering. Men en ”båtkostymering”, vilket vore mycket bra om alla damer förstod den saken, skall vara kläder som kan bäras ombord på en båt och inte endast i glasskåp. Det förstör en utflykt helt och hållet, om man har folk i båten som hela tiden tänker mer på sin klädsel än på själva resan. Det var en gång min stora otur att göra en utflykt på vattnet tillsammans med två damer av detta slag. Det var en händelserik upplevelse! De var bägge två mycket vackert utstyrda — i spetsar, silkessaker, blommor, band, nätta små skor och ljusa handskar. Men de var klädda för en fotografs ateljé, inte för en utflykt på floden. De bar ”båtkostymer” av franskt snitt. Det var ren dårskap från deras sida att flamsa omkring i dessa kläder ens i närheten av jord, luft och vatten. För det första ansåg de, att båten inte var ren. Vi torkade av alla tofterna åt dem och försäkrade dem att de var rena, men de trodde oss inte. En av dem gnuggade en dyna med fingerspetsen på sina handskar och visade resultatet för den andra och de suckade bägge och satte sig, med minen av tidiga kristna martyrer som försökte göra det bekvämt för sig på korsen. Det går inte att undvika att man stänker en aning då man ror, och det verkade som en enda droppe vatten kunde förstöra deras kläder. Den försvann aldrig, utan lämnade en fläck efter sig för alltid. Jag skötte årorna i fören. Jag gjorde mitt bästa. Jag flöjlade årorna omkring två fot högt <ref>60,96 centimeter.</ref>, och jag väntade i slutet av varje årtag, för att låta vattnet droppa av dem före nästa årtag och valde ställen där vattnet var som lugnast att sätta ner dem i, varenda gång. (Mannen vid bogårorna sade efter en stund, att han inte ansåg sig vara en tillräckligt skicklig roddare för att kunna ro tillsammans med mig, men att han, om jag tillät, skulle sitta still en stund och studera min roddteknik, eftersom han sade att den intresserade honom.) Men, inte desto mindre allt detta och hur jag än bar mig åt, kunde jag inte hjälpa att det då och då stänkte upp en eller annan droppe vatten på deras kläder. Flickorna klagade inte, men de satt tätt intill varandra och höll ihop sina läppar och varje droppe som hamnade på dem fick dem att rysa till. Det var en upplyftande syn att se dem lida så under tystnad, men det gjorde mig inte mindre nervös. Jag är alldeles för känslig. Jag blev vild och oförsiktig i mitt roende och stänkte alltmer, ju mer jag ansträngde mig att låta bli. Till sist gav jag upp; jag sade att jag skulle ta bogårorna. Även mannen vid bogårorna ansåg att detta skulle vara ett bättre alternativ, så vi bytte plats. Damerna undslapp sig en ofrivillig suck av lättnad, när de såg mig gå och sken upp lite, för ett ögonblick. Stackars flickor! Det hade varit bättre om de stått ut med mig. Mannen som nu skötte förårorna var av en gladlynt, lättsinnigt tjockskallig sort, med lika mycket känslighet som man kan förvänta sig av en Newfoundlandshundvalp. Man skulle kunna ge honom stålvassa blickar en hel timme utan att han lagt märke till det och även om han gjorde det, skulle det inte bekymra honom alls. Hans rodd var skicklig, framdrivande och kraftfull och skickade vattenkaskader över båten som en fontän och fick alla ombord att genast sätta sig rakt upp på ingen tid alls. Då han skickade mer än en pint <ref>0,58 liter.</ref> vatten över en av de där klänningarna, brast han ut i ett trevligt litet skratt och sade: ”Jag ber tusen gånger om ursäkt”; och erbjöd dem sin näsduk för att torka av det med. ”Å, alls ingen orsak”, mumlade då de två stackars flickorna som svar och försökte täcka sig själva med filtar och rockar, samt skyddade sig med sina spetsprydda parasoller. Vid lunchdags led de gräsligt. Folk ville få dem att sätta sig i gräset och gräset var dammigt; och trädstammarna, emot vilka de inbjöds att luta sig, verkade inte ha blivit tvättade på flera veckor; så de bredde ut sina näsdukar på marken och satt på dem, raka i ryggarna. Någon som vandrade omkring med en tallrik biffstekspaj, snubblade över en trädrot och pajen flög iväg från tallriken. Ingenting hamnade lyckligtvis på flickornas kläder, men incidenten var ett omen om nya hotande faror i deras ögon, vilket skrämde upp dem; och så snart någon rörde sig efter denna händelse, med något i händerna som kunde falla ner och ställa till det, betraktade de denna person med växande fasa, till dess han åter satt sig ner. ”Då så, flickor”, sade vår vän Bogåran till dem glatt, sedan måltiden var över, ”kom med mig, ni måste ju diska!” Till att börja med förstod de inte vad han menade. När de väl begrep, sade de att de var rädda att de inte visste hur man diskar. ”Å, jag ska genast visa er”, ropade han; ”det är mycket roligt! Ni ligger ner på — jag menar, ni lutar över strandkanten, vet ni, och sköljer allting i vattnet.” Den äldre systern sade, att hon var rädd för att de inte var klädda för detta slags arbete. ”Å, det är ingen fara”, sade han i lätt tonfall; ”kavla bara upp ärmarna.” Och han fick dem att göra det. Han sade dem, att detta var halva nöjet med att bege sig ut på picknick. De sade, att de tyckte det var mycket intressant. När jag nu tänker efter, var denne unge man så enfaldig som vi då trodde? Eller var han — nej, omöjligt! Han hade något så okonstlat barnsligt över sig! {{c|🙝🙟}} Harris ville stiga iland vid Hampton Church, för att se Mrs. Thomas’ grav. ”Vem är Mrs. Thomas?” frågade jag. ”Hur skall jag veta det?” svarade Harris. ”Hon är en dam som har en lustig gravsten som jag skulle vilja se. Jag protesterade. Jag vet inte om det beror på att jag är felkonstruerad, men jag har aldrig längtat efter att titta på gravstenar för egen del. Jag vet att det korrekta handlandet, då man anländer till en by eller stad, är att rusa iväg till kyrkogården och njuta av dessa gravar; men det är en form av rekreation som jag gärna avstår ifrån. Jag trivs inte alls med att krypa runt i skumma och kalla kyrkor bakom väsande gamla karlar och läsa gravvårdsinskriptioner. Inte ens en spräckt kopparplatta infattad i en sten inger mig vad jag kallar verklig lycka. Jag chockerar respektabla kyrkovaktmästare genom den oemottaglighet jag kan visa vis à vis intressanta inskriptioner, och genom min brist på entusiasm för traktens släkthistoria, medan min illa dolda iver att komma ut därifrån sårar deras känslor. En gyllene morgon som inledde en solig dag, stod jag lutad mot den låga stenmuren som omgav en liten bykyrka och jag rökte, under det att jag insöp den lugna glädjen hos det vackra, rofyllda sceneriet — den grå, gamla kyrkan med dess klängande murgröna och sitt gammaldags vapenhus i snidat trä, den vita lilla stigen som snirklade sig ner längs kullen mellan rader av höga almar, de små stugorna med sina låga tak som kikade fram bakom omsorgsfullt klippta häckar, den silverne bäcken och de skogsklädda bergen i bakgrunden! Det var ett ljuvligt landskap. Det var idylliskt poetiskt, och det inspirerade mig. Jag kände mig god och ädel. Jag kände att jag inte ville synda eller vara elak någonsin mer. Jag skulle flytta hit och aldrig mer göra någonting ont och leva ett fläckfritt, underbart liv och få silver i håret då jag blev äldre och allt möjligt sådant. I den stunden förlät jag alla mina vänner och släktingar deras ondska och småskurenhet, jag välsignade dem. De visste inte om att jag välsignade dem. De fortsatte med sina olater, helt ovetande om vad jag, långt borta i den fridfulla byn, gjorde för dem; men det gjorde jag i alla fall och jag önskade att jag kunde låta dem få reda på vad jag gjort, eftersom jag ville glädja dem. Jag skulle just börja tänka alla dessa storslagna, ömsinta tankarna, då min sinnesfrid bröts av en gäll, pipig röst, som ropade: ”Jaha herrn, ja’ kummer, ja’ kummer. Såja, herrn, hoppas att han inte har bråttom!” Jag såg upp och såg en gammal, flintskallig gubbe komma linkande över kyrkogården mot mig, bärandes en stor nyckelknippa i handen, som skakade och skramlade för vart steg han tog. Jag försökte avfärda honom med stilla värdighet, men han fortsatte mot mig, under det att han ropade: ”Ja’ kummer, herrn, ja’ kummer. Ja’ ä’ lite strakbent, ja’. Ja’ ä’ inte lika kvick i benen sum ja’ bruka’ va’ furr i ti’n. Den här vägen, herrn.” ”Försvinn, gamle gubbstrutt”, sade jag. ”Ja’ kum så fort ja’ kunne, herrn”, svarade han. ”Frugan såg honom inte förr’n alldeles nyssens. Fulj mej, herrn.” ”Försvinn”, upprepade jag; ”ge er iväg innan jag klättar över muren och slår ihjäl er.” Han tycktes förvånad. ”Vill han inte se på gravarna?” sade han. ”Nej”, svarade jag, ”det vill jag ''inte''. Jag vill stå kvar här, lutad mot den här gamla stenmuren. Försvinn och stör mig inte. Jag är sprängfylld av vackra och ädla tankar och vill så förbli, eftersom det känns trevligt och angenämt. Kom inte fjantande och reta upp mig genom att förskingra alla mina ädla känslor med det där dårsnacket om era fåniga gravstenar. Försvinn och låt någon begrava er för en billig penning, så skall jag gladeligen betala halva kostnaden.” Han var förbryllad ett ögonblick. Han gnuggade sig i ögonen, och stirrade stint på mig. På utsidan verkade jag fullt mänsklig: Han kunde inte komma till klarhet över mig. Han sade: ”Han ä’ inte härifrån? Ni bor inte här, väl?” ”Nej”, sade jag. ”Om jag gjorde det, skulle ni inte göra det.” ”Nå”, sade han, ”då vill han säkert se gravarna — gravstenarna — folk som har bli’tt begravna, vet ni — kistor!” ”Ni misstar er”, svarade jag, i det jag ilsknade till; ”jag vill inte se på gravar — inte ''era'' gravar i alla fall. Varför skulle jag det? Vi har egna gravar i vår familj. Faktiskt är min farbror Podger begravd på Kensal Green Cemetery, en grav som är hela traktens stolthet; och min farfars gravvalv i Bow är i stånd att hysa åtta besökare åt gången, under det att min gammelfaster Susan har en tegelklädd grav på Finchley Churchyard, med en kaffepannsliknande slags prydnad i basrelief överst och med en sex tums skoning av de vackraste vita stenar runtom, som kostade en förmögenhet. När jag önskar titta på gravar, är det till ställen i den stilen jag går och slår runt. Jag vill inte se på främmande gravar. När ni väl är begravd, kan jag tänka mig att komma och titta på er grav. Det är det enda jag kan göra för er.” Han brast ut i tårar. Han sade att en av gravarna hade en stenbit upptill, som sades troligen vara resterna av en staty och att en annan hade en inskrift, vars ord ingen någonsin lyckats uttyda. Jag förblev oberörd och han sade, med bruten stämma. ”Men, vill han inte kumma å’ titta på minnesfunstret?” Jag ville inte ens se det, så han prövade det sista han hade att ta till. Han kom närmare och viskade hest: ”Ja’ har ett par dö’skallar nere i kryptan”, sade han; ”kum å’ se på dom. Åh, kum in å’ se på skallarna! Han ä’ en ung man ute på nujesresa, å’ då vill man ju roga sej. Kum å’ se på dö’skallarna!” Då vände jag mig om och flydde, och medan jag sprang, hörde jag hur han ropade efter mig: ”Å, kum å’ titta på dö’skallarna; kum te’baks å’ titta på skallarna!” Harris, å andra sidan, fröjdar sig över gravar, gravstenar och gravinskrfter, och gravmonument och blotta tanken på att inte få se Mrs. Thomas’ grav gjorde honom vansinnig. Han sade sig ha sett fram emot att få se Mrs. Thomas’ grav från första stunden då denna resa föreslogs — sade att han inte skulle ha kommit med om det inte varit för förhoppningen om att få se Mrs. Thomas’ grav. Jag påminde honom om Georges existens, och att vi måste få båten upp till Shepperton före klockan fem, för att hämta honom där och då gav han sig på George. Varför skulle George få fjanta omkring hela dagen och låta oss släpa denna tungrodda, gamla, övertyngda pråm upp- och nerför floden själva, för att hämta upp honom? Varför kunde inte George komma hit och hjälpa till en smula? Varför kunde han inte ha tagit ledigt och följt med oss. Fördömda bank! Vad gjorde väl han för nytta på banken? ”Jag har aldrig sett honom göra någonting vettigt”, fortsatte Harris, ”de gånger jag varit där. Han sitter bakom en glaslucka hela dagarna och försöker se upptagen ut. Vad är det för nytta med en karl bakom en glaslucka? ''Jag'' måste arbeta för mitt uppehälle. Varför behöver inte ''han'' arbeta? Vad gör han för nytta där, och vad skall man med banker till överhuvudtaget? De klår en på ens pengar och så när man skriver ut en check så skickar de den tillbaka, fullklottrad med ’Täckning saknas’ och ’Vänligen kontakta banken’. Vad skall väl ''det'' betyda? Det är den sortens spratt som de spelat mig två gånger den senaste veckan. Jag kommer inte att tåla det mycket längre. Jag kommer att avsluta mitt konto. Om han var här, skulle vi ha kunnat gå och se på den där graven. Jag tror inte alls att han är på banken. Han håller sig undan någonstans, det är just jämt vad han gör och låter oss sköta allt arbete. Nu går jag iland och får mig något att dricka.” Jag påpekade att vi var flera miles <ref>1 Mile = 1,609 kilometer.</ref> från närmaste pub; och då fortsatte han med att tala om floden och vad var det för märkvärdigt med floden och var det verkligen meningen att alla som reste på floden skulle dö av törst? Det är alltid klokt att låta Harris skälla av sig, då han är på detta humör. Då tröttar han snabbt ut sig och lugnar ner sig. Jag påminde honom om att vi hade koncentrerad lemonad med oss i korgen, samt en gallon-flaska <ref>1 Imperial Gallon = 4,4545 liter. 1 US Gallon = 3,785 liter.</ref> med vatten i fören och att de två endast behövde blandas, för att åstadkomma en kall och uppfriskande dryck. Då for han ut angående lemonad och ”den sortens söndagsskoleblask”, som han benämnde det, tillsammans med enbärsdricka, hallonsaft med mera, med mera. Han sade att de gav en magont, fördärvade en karl till både kropp och själ, samt var orsaken till hälften av alla brott som begicks i hela England. Han sade att han dock måste få sig ''någonting'' att dricka, klättrade upp på toften och lutade sig framåt för att få tag på flaskan. Den låg längst ner i korgen, och föreföll svårfunnen, så han fick luta sig allt längre fram och, då han försökte styra båten på samma gång, i sin upp-och-nervända ställning, drog han i fel lina och skickade iväg båten in mot kanalbanken. Stöten fick honom att ramla rakt ner i korgen och där stod han på huvudet, höll i sig i friborden för glatta livet med benen rätt upp i luften. Han vågade inte röra sig, av rädsla att falla omkull, utan fick stanna där han var, tills jag fått tag i hans ben och dragit upp honom. Det gjorde honom galnare än någonsin. == Fotnoter == <references/> {{Tre män i en båt}} [[en:Three Men in a Boat/VII]] [[fr:Trois Hommes dans un bateau/7]] tizaa7ynin781rzftossz6uxy3a9r9m 0 3463 504493 95420 2022-08-12T00:53:03Z Kwamikagami 13955 wikitext text/x-wiki {{Titel|[[Tre män i en båt]]|Jerome K. Jerome| förra=[[Tre män i en båt. Kap 7|Kapitel VII]]| nästa=[[Tre män i en båt. Kap 9|Kapitel IX]]}} == Kapitel VIII == '''Utpressning. — De rätta motåtgärderna. — Egoistisk tölpaktighet hos markägare längs floden. — ”Skyltar”. — Harris okristliga känslor. — Hur Harris sjunger kupletter. — En fest av yppersta klass. — Två ouppfostrade unga mäns skamliga uppträdande. - Diverse värdelösa upplysningar. — George köper en banjo.''' Vi rastade under pilarna vid Kempton Park och åt lunch. Det är ett vackert ställe; en trevlig grässlänt vid vattenbrynet, skuggad av pilträd. Vi hade just inlett avnjutandet av den tredje rätten — bröd med sylt — då en herre i skjortärmarna och med en kort pipa i munnen kom fram till oss och ville veta, om vi var medvetna om att vi gjorde intrång på privat mark. Vi sade, att vi inte hade givit frågan tillräcklig eftertanke för att komma till någon slutgiltig åsikt, men att, om han gav oss sitt ord som gentleman att vi gjorde intrång, så skulle vi, utan vidare tvivel, tro honom. Han gav oss sitt hedersord och vi tackade honom för det, men han stod kvar och föreföll missnöjd, så vi frågade om det var något ytterligare vi kunde göra för honom; och Harris, som är frikostigt lagd, erbjöd honom en smörgås med sylt. Min tro är att han måste ha tillhört något slags sällskap som svurit på avhållsamhet från bröd och sylt; eftersom han avböjde det tämligen oartigt, som vore han upprörd över att ha frestats med det och han tillade, att det var hans plikt att se till att vi försvann därifrån. Harris sade, att om det var hans plikt, så borde han se till att så skedde och frågade mannen om hans åsikt om bästa sättet för honom att få det verkställt. Harris är vad man brukar kalla en välbyggd karl, i största storleken och ser muskulös och stark ut och mannen mätte honom med blicken och sade att han skulle gå och rådgöra med sin arbetsgivare, för att därefter återkomma och kasta oss bägge två i floden. Naturligtvis såg vi inte till honom vidare och lika naturligtvis var det enda han ville ha en shilling. Det finns ett antal skojare som tjänar en rätt duktig hacka under sommarhalvåret, genom att driva runt längs kanalbankarna och utpressa ödmjuka stackare som kommer i deras väg. De säger sig vara utsända av markägaren. Det rätta sättet att handla är att erbjuda dem namn- och adressuppgifter, samt att lämna saken till ägaren att, om han verkligen har något med saken att göra, stämma en, för att därpå bevisa vilken skada man åstadkommit på hans egendom genom att sitta ner på en bit av den. Men majoriteten är så gravt lata och godvilliga, att de föredrar att uppmuntra bedrägeriet genom att ge med sig, snarare än att få ett slut på det genom att uppvisa en smula civilkurage. Även i de fallen där det verkligen är ägarna som ligger bakom, borde man lära dem en läxa. Egoismen hos markägarna utmed floden ökar för vart år. Om dessa herrar fick som de ville, skulle de stänga av floden Themsen helt och hållet. Det gör de även längs med mindre bifloder och vid bakvattnen. De driver ner stolpar i strömbädden och drar kedjor mellan dem från flodbank till flodbank och spikar upp stora skyltar på vartenda träd. Blotta åsynen av dylika skyltar uppeggar varje ondsint anlag jag bär i min själ. Jag känner hur jag vill riva ned varenda en av dem och spika fast dem i huvudet på den man som satt upp dem tills de är döda, och så skulle jag begrava dem och sätta upp skyltarna som gravstenar över dem. Jag nämnde dessa mina känslor för Harris och han sade, att han hade dem även han, men i ännu högre grad. Han sade, att han inte endast skulle vilja döda de män som satt upp skyltarna, utan även slakta hela deras familjer, vänner och släkt, för att därpå bränna ner deras hus. Detta föreföll mig att vara att gå till överdrift och det sade jag även till Harris; men han svarade; ”Inte alls. De’ ä’ va’ de förbaske mig förtjänar, å’ ja’ skulle sjunga kupletter stående på ruinerna.” Det var hemskt att höra Harris gå an på detta blodtörstiga vis. Vi borde aldrig tillåta vår rättskänsla att försumpas till enkel hämndlystnad. Det tog ett bra tag innan jag kunde få Harris att inta en mer kristen syn på saken, men slutligen lyckades jag och han lovade mig, att han skulle skona släkt och vänner i alla händelser, samt avstå från att sjunga kupletter på ruinerna. {{c|🙝🙟}} Ni har aldrig hört Harris sjunga kupletter, för i annat fall skulle ni förstå vilken tjänst jag gjorde mänskligheten. Det är en av Harris’ fixa idéer att han ''kan'' sjunga kupletter; medan den bestämda åsikten tvärtom, bland dem av Harris’ vänner som hört honom försöka är, att han ''inte kan'' och aldrig ''kommer att kunna'', samt att han aldrig igen bör tillåtas att ''försöka sig på'' det. Då Harris är på fest och blir ombedd att sjunga någonting, svarar han: ”Nja, jag kan bara sjunga ''kupletter'', vet ni”; och han säger det i sådant tonfall, att det antyder att då han sjunger ''dem'', är det dock något värt att dö för att få höra. ”Å, så ''trevlig''t”, säger värdinnan. ”Var snäll och sjung en för oss, Mr. Harris”; och Harris reser sig och går mot pianot, med den strålande gladlyntheten hos en generös natur, som just är i färd att skänka någon någonting. ”Hör ni, var snälla och var tysta, allesammans”, säger värdinnan till alla; ”Mr. Harris skall sjunga en kuplett för oss!” ”Å, så trevligt!”, mumlar alla; och de skyndar in från vinterträdgården och uppför trapporna och går och hämtar varandra från husets alla vrår och samlas i salongen och sätter sig alla leende av förväntan. Så börjar Harris sjunga. Nå, man kräver inte så mycket till röst av den som sjunger kupletter. Man förväntar sig inte korrekt frasering eller strålande tolkningar. Man tar inte illa upp om sångaren kommer på, mitt i en ton att han hamnat för högt och därför sjunker abrupt. Man bryr sig inte om takten. Man tycker inte illa vara om sångaren befinner sig två takter före ackompanjemanget och tystnar mitt i en versrad för att bråka med pianisten om den saken, för att därefter börja om med samma vers. Men man förväntar sig att han ska kunna texten. Man förväntar sig inte att han aldrig skall komma ihåg mer än de första tre raderna av första versen, för att därefter upprepa dem tills det är dags för refrängen. Man förväntar sig inte att han skall avbryta sig mitt i en mening, humma och säga, att det är mycket konstigt, men ”så förbaske mig om jag kan komma på resten”, för att därefter försöka ''hitta på'' texten, och sedan plötsligt komma på den, då han kommit till en helt annan del av visan, avbryta sig utan minsta förvarning, för att gå tillbaka och servera det första avsnittet igen. Man förväntar sig inte att… Nåja, låt mig endast ge er ett exempel på hur Harris sjunger kupletter, så kan ni döma själva: '''Harris:''' ''[står framför pianot och talar till den förväntansfulla mobben]'' Jag är rädd för att det här är en ganska gammal sak, vet ni. Jag tror nog att ni alla kan den, vet ni. Det är Domarvisan ur Pinafore… Nej, jag menar inte Pinafore — jag menar, ni vet... Ni vet vilken jag menar — den där andra, ni vet. Och så stämmer ni alla in i refrängen där, ni vet. ''[Mumlande röster uttrycker belåtenhet och oro över att stämma in i refrängen. Strålande utfört förspel från'' Domarvisan'' ur ''Juryns utslag'' från den nervöse pianisten. Det är dags för Harris att börja sjunga. Harris märker ingenting. Nervös pianist börjar om med förspelet och samtidigt börjar Harris att sjunga, får ur sig de två första raderna av ''Förste sjölordens sång'' ur ''Pinafore''. Nervös pianist försöker komma igenom förspelet, ger upp och försöker ackompanjera Harris med melodin till ''Domarvisan'' ur ''Juryns utslag'', upptäcker att den inte passar in och försöker erinra sig vad han håller på med, samt var han befinner sig, känner hur hans förnuft håller på att ge vika, och avbryter tvärt sitt spelande.]'' '''Harris:''' ''[Vänligt uppmuntrande]'' Ingen fara. Ni klarar er ju galant — verkligen! Fortsätt! '''Nervös pianist:''' Jag är rädd att vi misstog oss någonstans. Vad är det ni sjunger? '''Harris:''' ''[snabbt]'' Men, det är ju ''Domarvisan'' ur ''Juryn utslag'', vet jag. Känner ni inte till den? '''Några av Harris’ vänner (inifrån rummet):''' Nej, det är det inte, din tjockskalle, du sjunger ''Amiralsvisan'' ur ''Pinafore''. ''[Utdraget gräl mellan Harris och Harris’ vänner, om vad det egentligen är som Harris sjunger. En vän antyder till slut att det inte spelar någon roll ''vad'' Harris sjunger, bara Harris kommer igång och sjunger, och Harris, med synbar känsla av orättvisa kokande inom sig, ber pianisten att börja om från början igen. Pianisten börjar därpå spela förspelet till ''Amiralsvisan'', och Harris griper in vid vad han anser vara ett lämpligt ställe i musiken och börjar sjunga.]'' '''Harris:''' ”Då jag var ung och färsk jurist...” ''[Allmänna skrattsalvor, som av Harris tas som komplimanger. Pianisten ger, av omsorg för sin hustru och sina barn, upp sina ansträngningar och drar sig tillbaka. Hans plats intas av en annan man med starkare nerver,]'' '''Den nye pianisten:''' ''[Glatt.]'' Nå, fortsätt nu, gamle gosse, du börjar så kommer jag in efteråt. Vi struntar i förspelet. '''Harris:''' ''[För vilken sakernas tillstånd nu sakta klarnat — skrattande]'' Kors i alla mina da’r! Jag ber om ursäkt. Naturligtvis — jag har rört ihop visorna. Det var Jenkins som förvirrade mig, vet ni. Nå, då så. '''Harris:''' ''[Sjunger; hans röst förefaller komma från källaren, antydande en jordbävning som snabbt närmar sig.]'' ”När jag var en ung krabat, / Då arbeta’ jag hos en advokat...” ''[Åt sidan, till pianisten]'' För lågt, gamle gosse, vi börjar om igen, om du inte har något emot det? ''[Sjunger samma två rader igen, denna gång högt uppe i falsetten. Stor förvirring från publikens sida. En nervöst lagd äldre dam vid eldstaden börjar gråta och måste föras ut därifrån.]'' '''Harris:''' ''[Fortsätter]'' ”Jag sopade fönstren och putsade dörr¨n, / och jag...” Nej nej!... ”Jag putsade fönstren och hans ytterdörr, / och golven sken som aldrig förr...” — Nej, sablar också! — Ber om ursäkt — lustigt, jag kan inte komma på hur den där raden går. ”Och jag...” — nåväl, vi hoppar fram till refrängen och försöker oss på den.... ”Och jag diddelididdelididdelidum, diddelididdelididdelidaaah, / Tills jag idag kommenderar drottningens flottaaaaa!” Och så refrängen, det är de två sista versraderna, vet ni. '''Alla i korus:''' ”Och jag diddelididdelididdelidum, diddelididdelididdelidaaah, / Tills jag idag kommenderar drottningens flottaaaaa!” {{c|🙝🙟}} Och Harris inser aldrig hur fånig han framstår och hur han besvärar en skara människor som aldrig har gjort honom något ont. Han tror verkligen och fullt uppriktigt att han bereder dem nöje och säger att han skall sjunga ytterligare en kuplett efter middagen. På tal om kuplettsång och fester, påminner det mig om en tämligen egendomlig händelse i vilken jag själv var inblandad, vilken, enär den tydligt belyser hur den mänskliga naturen egentligen är funtad, borde, enligt min mening, finna sin plats på dessa sidor. Vi befann oss på en elegant och synnerligen kultiverad fest. Vi hade klätt oss i våra bästa kläder och vi talade vackert och var mycket glada — alla utom två unga män, studerande, som just återvänt från Tyskland, alldagliga unga män som verkade rastlösa och besvärade, som fann de denna tillställning alltför tråkig. Sanningen var den, att vi var alltför avancerade för att falla dem i smaken. Vår lysande men välpolerade konversation och vår utsökta smak var dem främmande. De kände sig utanför bland oss. De borde aldrig ha gått dit, till att börja med. Det var allas mening, senare. Vi lyssnade till ''Morceaux'' av de gamla tyska mästarna. Vi diskuterade filosofi och etik. Vi flirtade med utsökt värdighet. Vi var till och med roliga, på ett högt och ädelt sätt. Någon reciterade en dikt på franska efter middagen och vi sade att den var mycket vacker; och så sjöng en dam en sentimental ballad på spanska, och det fick en eller två bland oss att börja gråta — det var så rörande. Och så ställde sig de två unga männen upp och frågade oss, om vi någonsin hade hört Herr Slossen Boschen (som just anlänt, och befann sig i matsalen) sjunga sina storartade tyska, lustiga visor. Det hade ingen av oss, vad vi kunde erinra oss. De unga männen sade, att det var de roligaste sånger som någonsin skrivits och att de, om vi så önskade, skulle be Herr Slossen Boschen, eftersom de kände honom mycket väl, att han skulle sjunga dem för oss. De sade att de (visorna) var så lustiga, att då Herr Slossen Boschen en gång sjöng dem för den tyske kejsaren, var man tvungen att bära iväg honom (den tyske kejsaren) efteråt och lägga honom i hans säng. De sade att ingen kunde sjunga dessa sånger som Herr Slossen Boschen; han såg så intensivt allvarlig ut hela tiden, så att man skulle kunna tro att det han sjöng var en djupt tragisk sång och det gjorde, naturligtvis, hela saken desto roligare. De sade att han aldrig ens med ett tonfall eller gest antydde, att det han sjöng var menat att vara roligt — det skulle ju ha förstört allting. Det var hans allvarliga sätt, nästan som patos, som gjorde allt så oemotståndligt roligt! Vi sade att vi längtade efter att få höra detta; att vi ville få oss ett gott skratt; och de gick en trappa ner och hämtade Herr Slossen Boschen. Han verkade tycka att det skulle bli mycket trevligt att få sjunga för oss, eftersom han kom upp ensam och satte sig vid pianot utan att säga ett enda ord. ”Å, det här kommer att roa er. Vad ni kommer att skratta”, viskade de två unga männen, då de gick igenom rummet och intog ett obemärkt läge bakom professorns rygg. Herr Slossen Boschen ackompanjerade sig själv. Förspelet antydde inte precis att det skulle röra sig om en komisk visa. Det var underlig, själfull musik. Den fick det riktigt att krypa i kroppen, men vi mumlade till varandra, att det var den tyska humorn och vi förberedde oss på att avnjuta den. Jag förstår inte själv tyska. Jag lärde mig språket i skolan, men glömde bort minsta ord, innan två år gått efter examen och har mått mycket bättre alltsedan dess. Ändå ville jag inte visa upp min brist på bildning för deltagarna på den där festen, så jag kom på vad jag trodde var en god idé. Jag höll ögonen på de två studenterna och gjorde som de gjorde. Då de fnissade, då fnissade även jag; då de ylade av skratt, då ylade även jag; och jag lade även till en del skrockande skratt ur egen fatabur emellanåt, som hade jag uppfattat någon lustig nyans som undgått alla andra. I synnerhet detta ansåg jag vara mycket kreativt. Jag lade märke till, allteftersom sången framskred, att en hel del andra människor också verkade hålla ögonen på de två unga männen, liksom jag själv gjorde. Dessa andra människor fnittrade även de när ynglingarna gjorde det och vrålade av skratt då de gjorde det; och eftersom de båda unga männen fnissade och vrålade av skratt så gott som genom hela sången, gick allt mycket bra. Och ändå föreföll den där tyska professorn inte nöjd. Till att börja med, när vi började skratta åt honom, beskrev hans ansiktsuttryck utomordentlig förvåning, som om skratt vore det allra sista han hade förväntat sig att mötas av. Vi ansåg detta vara extra roligt och sade, att hans allvarliga sätt nästan var hälften av skämtet. Den minsta antydan från hans sida av att han kände till hur rolig han var, skulle ha förstört allting fullkomligt. Allteftersom vi fortsatte att skratta, gav hans förvåning vika för irritation och ilska och han stirrade ilsket runt på oss (utom på de två unga männen, som stod bakom honom). Det fick oss att bryta ihop av skratt. Vi sade till varandra, att detta skulle bli vår död. Enbart orden han sjöng var ju tillräckligt roliga för att framkalla skrattanfall, men tillsammans med hans spelade allvar — å, det blev helt enkelt för mycket! Under sista versen överträffade han till och med sig själv. Han glodde runt på oss med en blick så fylld av koncentrerad vrede att, om vi inte hade blivit förvarnade om denna tyska stil för framförande av komiska sånger, skulle den ha gjort oss nervösa; och han lade ett sådan klagande tonfall av smärta i den underliga musiken att, om vi inte vetat att det var en rolig sång så skulle vi ha fallit i gråt. Han avslutade sin sång mitt i en orkan av skrattsalvor. Vi sade att det var det roligaste vi någonsin hört i hela våra liv. Vi sade att det var så konstigt, att när man upplevt något sådant som detta, veta att tyskarna ansågs som ett folk helt i avsaknad av humor. Och vi frågade professorn, varför han inte översatte sången till engelska, så att vanliga människor skulle kunna förstå den och få reda på hur en verkligt rolig sång skulle låta. Då reste sig Herr Slossen Boschen upp och gick an något fruktansvärt. Han svor åt oss på tyska (vilket jag anser vara ett utomordentligt väl lämpat språk för detta ändamål), hoppade runt och skakade sina knutna nävar, samt kallade oss för alla fula ord han kunde på engelska. Han sade sig aldrig ha blivit så förolämpad i hela sitt liv. Det visade sig, att sången inte alls var någon komisk visa. Den handlade om en ung flicka i Harz-bergen, som offrar sitt liv för att rädda sin älskades själ; och han dör och möter hennes själ i Himmelen; och så — i sista versen, övergav han hennes ande, för att flytta samman med en annan — jag är inte helt klar över alla detaljer, men väldigt sorgligt var det, det vet jag. Herr Boschen sade att han en gång sjungit denna sång inför den tyske kejsaren, och att han (kejsaren) hade gråtit som ett barn. Han (Herr Boschen) sade att den allmänt var erkänd som en av de mest tragiska och känslomässiga visan inom det tyska språkområdet. Det var en svår situation för oss alla — mycket svår. Vi tycktes inte finna några svar. Vi såg oss omkring efter de två unga männen, som hade gjort oss detta, men de hade på ett försynt sätt lämnat huset omedelbart efter det att sången var avslutad. Det var slutet för den festen. Jag har aldrig sett ett sällskap bryta upp så stilla och med så lite uppståndelse. Vi sade inte ens adjö till varandra. Vi gick nerför trapporna en och en, gick tyst och höll oss i skuggorna. Vi bad betjänten om våra hattar och rockar med viskande röster och öppnade själva dörren och gled ut och runt hörnet så fort det bara gick, undvikande varandra så mycket som möjligt. Jag har sedan dess inte varit särskilt mycket för tyska sånger. {{c|🙝🙟}} Vi nådde Sunbury Lock klockan halv fyra. Floden är mycket vacker precis innan man kommer fram till grindarna och edorna är helt enkelt charmanta; men försök aldrig att ro uppför dem. Det försökte jag en gång. Jag rodde och jag frågade gossarna som styrde om de trodde att det lät sig göras, och de sade o ja, det trodde de, om jag tog i ordentligt. Vi befann oss precis under den lilla gångbron som korsar floden mellan de två fördämningarna, då de sade detta och jag böjde mig över årorna, satte mig upp och rodde. Jag rodde för kung och fosterland. Jag kom in i en mycket stadig rytm. Jag lade in allt mina armar, ben och min rygg hade att ge i rodden. Jag fick till verkligt fina årtag, snabba och effektiva, och arbetade på verkligen storstilat. Mina två vänner sade, att det var rena fröjden att iaktta mig. Efter fem minuter ansåg jag att vi borde vara tämligen nära dammen, så jag såg mig omkring. Vi var kvar under bron, på exakt samma ställe där vi varit då jag började ro och där stod de där båda fånarna och skrattade så de höll på att göra sig själva illa. Jag hade arbetat som en galning för att hålla båten kvar där under bron. Numera låter jag andra ro uppför edornas starka strömmar. Vi rodde upp till Walton, ett tämligen stort ställe för att vara en stad utmed floden. Liksom fallet är med alla ställen längs floden, möter endast en liten del av staden vattnet, så från en båt kan man tro att det rör sig om en by på ungefär ett halvdussin hus, allt som allt. Windsor och Abdingdon är de enda städerna mellan London och Oxford som man verkligen ser något av från floden. Alla de andra döljer sig bakom hörn, och kikar endast fram ner mot floden längs en enda gata: Stort tack för att de är så hänsynsfulla och lämnar flodbankerna åt skogar, fält och vattenreningsverk. Till och med Reading, även om den gör sitt bästa att förfula, solka ner och fördärva så mycket av floden som den kommer åt, har vänligheten att hålla sin fula nuna borta i stor utsträckning. Caesar hade, självklart sitt lilla ställe i Walton — ett läger eller befästning eller någonting sådant. Caesar var en verklig flodmänniska. Även Elizabeth har varit här hon också. Man kommer aldrig undan den kvinnan, vart man än tar vägen. Cromwell <ref>Oliver Cromwell, f. 25 april 1599, d. 3 sept. 1658; engelsk militär ledare, politiker och diktator, ”Lord Protector” över England, Skottland och Irland; den ene av endast två ofrälse personer som varit engelsk statschef (1653-58); den andre är hans son Richard Cromwell, från 1658 till 1659).</ref> och Bradshaw <ref> John Bradshaw, f 1602, d. 31 okt. 1659; en av de domare som ledde rättegången och utfärdade dödsdomen mot Charles I av England 1649. Efter att Cromwell tvingat honom att avgå, blev han motståndare till dennes protektorat.</ref> (inte mannen med tidtabellerna <ref>George Bradshaw, f. 29 juli 1801, d. aug. 1853; engelsk kartograf, förläggare och tryckeriägare, även skaparen av Bradshaw’s Railway Time Tables and Assistant to Railway Travelling, de första samlade brittiska järnvägstidtabellerna (1840 omdöpta till Bradshaw’s Railway Companion, som utgavs till och med början av 1960-talet.</ref>, utan domaren som dömde kung Charles till döden) stannade även till här ibland. De måste, allt sammantaget, ha utgjort ett trevligt litet sällskap. Det finns en ”järnskampåle” vid Walton Church. Den användes i forna dagar för att försöka styra kvinnornas tungor. Men numera har man givit upp dylika försök. Jag antog att man fick ont om järn och att inget annat material var tillräckligt starkt. Det finns även märkvärdiga gravar inuti kyrkan och jag var orolig över att jag aldrig skulle kunna få med mig Harris därifrån; men han verkade inte lägga märke till dem och vi fortsatte. Ovanför bron slingrar sig floden fram på ett storslaget sätt. Detta får den att se mycket pittoresk ut; men det är mycket irriterande ur bogser- eller roddsynpunkt och ger upphov till gräl mellan den man som drar och den man som styr. Man passerar Oatlands Park på den högra kanalbanken. Det är ett berömt gammalt ställe. Henrik VIII stal det från den ene eller den andre, jag har glömt från vem och bodde där. Det finns en grotta i parken, som man kan besöka mot en smärre avgift och som sägs vara underbar; men jag tycker inte för egen del, att den är särdeles märkvärdig. Salig hertiginnan av York, som bodde på Oatlands, var mycket förtjust i hundar och höll sig med ett ofantligt antal. Hon lät iordningställa en speciell begravningsplats, där hon begravde dem då de dog och där ligger omkring 50 av dem, med varsin gravsten med en sista hälsning inristad. Nåja, jag vågar påstå att de gjort sig förtjänta av dem i lika hög grad som en genomsnittlig kristen människa. Vid Corway Stakes — den första kröken ovanför Walton Bridge — utkämpades ett slag mellan Caesar och Cassivelaunus <ref>Cassivellaunus var en historisk brittisk hövding, som ledde försvaret mot Julius Caesars andra expedition i Britannien år 54 f. Kr. Cassivellaunus är den förste brittiske person som omnämns i skrift. Julius Caesar skriver om honom i sitt verk ''De Bello Gallico''.</ref>. Cassivelaunus hade förberett floden inför Caesars ankomst, genom att köra ner fullt av pålar (och hade, utan tvivel, även satt upp skyltar där). Men Caesar passerade trots detta. Det gick inte att hålla Caesar borta från floden. Han är det slags karl man skulle önska sig i edorna nuförtiden. Halliford och Shepperton är båda vackra små byar, där de möter floden; men det finns ingenting anmärkningsvärt hos dem. Det finns dock en grav på kyrkogården i Shepperton, som har en dikt inristad på stenen och jag var orolig att Harris skulle vilja gå i land och larva runt kring den. Jag såg hur han längtande fäste blicken på bryggan, då vi närmade oss den, så jag lyckades, genom en häftig rörelse, få hans mössa att trilla i vattnet och i upphetsningen över att försöka rädda den och i sin ilska över min klumpighet, glömde han bort allt vad gravar heter. {{c|🙝🙟}} Vid Weybridge gör the Wey (en vacker liten biflod, farbar för små båtar upp till Guildford och som jag alltid velat utforska, men aldrig gjort), ''the Bourne'' och ''the Basingstoke Canal'' gemensam entré i Themsen. Slussen ligger precis mittemot staden och det första vi fick se då den kom inom synhåll för oss, var Georges kavaj på en av slussportarna, varvid närmare iakttagelse visade, att den även innehöll George. Montmorency började skälla vilt, jag skrek och Harris vrålade; George vinkade med sin hatt och vrålade han med. Slusskötaren rusade ut med en dragg, i tron att någon hade fallit ner i slussen och verkade besviken över att så inte var fallet. George hade ett tämligen underligt paket av oljeskinn i handen. Det var runt och platt i ena änden, med ett långt, rakt handtag stickande ut i ena änden. ”Vad är det där?” sade Harris — ”en stekpanna?” ”Nej”, sade George, med något underligt, vilt glittrande i ögonen; ”det är det allra senaste den här säsongen; alla på floden skaffar sådana här. Det är en banjo.” ”Jag visste inte att du spelade banjo” utbrast Harris och jag unisont. ”Nej, inte precis”, svarade George: ”Men det är mycket lätt, har det sagts mig; och jag har en instruktionsbok.” == Fotnoter == <references/> {{Tre män i en båt}} [[en:Three Men in a Boat/VIII]] [[fr:Trois Hommes dans un bateau/8]] ct2my7xmqg3tigp167d8a8uj7t4nxck 0 3464 504494 95421 2022-08-12T00:53:05Z Kwamikagami 13955 wikitext text/x-wiki {{Titel|[[Tre män i en båt]]|Jerome K. Jerome| förra=[[Tre män i en båt. Kap 8|Kapitel VIII]]| nästa=[[Tre män i en båt. Kap 10|Kapitel X]]}} == Kapitel IX== '''George sätts i arbete. — Bogserlinors hedniska tendenser. — De otacksamma uppförandet hos en båt för två roddare. — Dragare och bogserade. — Nyupptäckt användningsområde för förälskade par. — En äldre dams mystiska försvinnande. — Mycket jäkt, mycket fart. — Att bogseras av flickor: En spännande upplevelse. — Den försvunna slussen ''eller'' flodmysteriet. — Musik. — Räddade!''' Vi satte genast George i arbete, nu då vi väl fått fatt i honom. Han ville naturligtvis inte arbeta; det behöver knappast påpekas. Han hade haft en ansträngande dag i City, förklarade han. Harris, som är en kallsinnig natur, icke lagd åt medkänsla, sade: ”Aha! Och nu skall du få en ansträngande dag på floden som omväxling; variation är bara nyttigt. Kliv ur båten! Han hade inte samvete till — inte ens Georges samvete är ''så'' rymligt — att invända, även om han faktiskt föreslog att det kanske var bättre om han stannade i båten och lagade te, medan Harris och jag bogserade, eftersom telagning var en så besvärlig uppgift och Harris och jag såg så trötta ut. Det enda svar vi gav honom var dock att räcka honom bogserlinan, och han tog den och klev ur båten. Det vilar något mycket egendomligt och svårförklarligt över en bogserlina. Man rullar ihop den med lika mycket tålamod och omsorg som man lägger ner på att vika ihop ett par nya byxor och fem minuter senare, när man plockar upp den igen, är den en enda fruktansvärd, motbjudande röra. Jag vill inte förolämpa någon, men det är min uppriktiga tro, att om man tog en genomsnittlig draglina, och sträckte ut den raklång över ett större fält, för att därpå vända ryggen till i trettio sekunder, skulle man, då man åter vände sig om, finna att den hade rullat ihop sig själv i en hög mitt på fältet och snott ihop sig, och slagit knutar på sig själv, och tappat bort sina båda ändar, och blivit till ett enda stort trassel; och det skulle ta en gott och väl en halvtimme, sittande där i gräset medan man svor en smula, att reda ut den igen. Detta är min uppfattning om draglinor i allmänhet. Självklart kan det finnas hedervärda undantag; jag säger inte att sådana saknas. Det må finnas bogserlinor som är en heder för sin yrkeskår — samvetsgranna, respektabla draglinor — draglinor som inte tror sig vara knypplingsgarn som försöker krypa ihop och bli till antimakasser i samma stund som de lämnas utan tillsyn. Jag säger att det kan finnas den sortens draglinor; det hoppas jag verkligen att det gör. Men jag har aldrig träffat någon. Just denna bogserlina hade jag själv rullat ihop, strax innan vi anlände till slussen. Jag ville inte låta Harris röra den, eftersom han är så slarvig. Jag hade vindat upp den sakta och omsorgsfullt, och knutit ihop den mittpå och vikit den dubbel, samt lagt ner den försiktigt på båtens durk. Harris hade på ett vetenskapligt sätt lyft upp den och lagt den i händerna på George. George hade tagit ett stadigt grepp om den, hållit ut den från kroppen och börjat nysta upp den, som höll han på att klä av ett nyfött spädbarn dess lindor; och innan han ens fått ut ett dussin yards, såg den ut mer som än illa gjord dörrmatta än någonting annat. Det är alltid samma sak och samma sak händer alltid i anslutning till det. Mannen på kanalbanken, som försöker reda ut linan, anser att hela skulden ligger hos den man som rullat ihop den; och när en man vid floden anser något, så säger han det rent ut. ”Vad har du försökt göra med den, ett fiskenät? En riktig röra, det är vad du har ställt till med; varför kunde du inte ha vindat upp den ordentligt, ditt dumma nöt?” grymtar han då och då, medan ha kämpar vilt med den, lägger ut den på dragarstigen och går varv efter varv runtomkring den, i försök att hitta en repända. Å andra sidan, den man som vindade upp den tror att hela skulden för röran ligger hos den man som nu försöker nysta ut den. ”Den var helt i ordning då du fick den!” utbrister han indignerat. ”Varför tänker du aldrig på vad du håller på med? Du rör alltid till allt du har för händer. Du skulle kunna trassla till en byggnadsställning!” Och de är så arga på varandra, att de skulle vilja hänga varandra med repet. Tio minuter går och den förste karlen avger ett vrål och blir vansinnig och hoppar på repet och försöker räta ut det genom att grabba tag på den första ände han får tag i och dra i den. Naturligtvis resulterar detta endast i att trasslet sitter ännu hårdare än förut. Så klättrar den andre mannen ur båten och kommer honom till hjälp och de går i vägen för varandra och hindrar varandra. De griper bägge tag i samma bit av linan och drar i den åt olika håll och undrar var den sitter fast. Till sist får de den utredd, vänder sig om och upptäcker, att deras båt har drivit iväg och nu är på väg rakt mot dammvallen. Jag såg verkligen detta inträffa en gång. Det var uppe vid Boveney, en tämligen blåsig morgon. Vi rodde ner längs strömmen och, då vi kom runt en krök, lade vi märke till ett par karlar på kanalbanken. De såg på varandra med så förbryllade och hjälplöst eländiga uttryck, som jag någonsin sett i ett mänskligt ansikte vare sig förr eller senare, och de höll en lång draglina emellan sig. Det stod klart att något hade inträffat, så vi tog oss närmare och frågade dem vad som var fel. ”Jo, vår båt har åkt sin väg!” svarade de, indignerat. ”Vi klev ur för att trassla upp draglinan och då vi såg os om, var den försvunnen!” Och de föreföll sårade över vad de uppenbarligen betraktade som en elak och otacksam handling från båtens sida. Vi fann rymlingen åt dem en halv mile<ref>804,5 meter.</ref> längre ner, i en vassrugge och vi förde den tillbaka till dem. Jag slår vad om att de inte gav den där båten en chans till att rymma under resten av den veckan. Jag kommer aldrig att glömma bilden av dessa två karlar, vandrande upp och ner längs kanalen, med en bogserlina, på jakt efter sin båt. {{c|🙝🙟}} Man upplever många lustiga incidenter längs floden, i samband med bogsering. En av de mest vanliga är synen av ett par dragare, som snabbt traskar på, djupt invecklade i en livlig diskussion, under det att mannen i båten, omkring hundra yards <ref>91 meter.</ref> bakom dem, fåfängt skriker åt dem att stanna och utsänder frenetiska nödsignaler med en åra. Någonting har gått snett; rodret har lossnat, båtshaken har trillat överbord, eller så har han tappat sin hatt i vattnet och den flyter nu snabbt iväg medströms. Han ropar till dem att stanna, tämligen vänligt och artigt till att börja med. ”Hallå! Stanna ett tag, är ni snälla”, ropar han glatt. ”Jag har tappat hatten överbord.” Därpå: ”Hallå! Tom — Dick! Hör ni inte?” Inte lika glatt. Sedan: ”Hallå! ''Förbaskade'' tjockskalliga idioter! Hallå, stanna! Å, era…” Därefter hoppar han upp och dansar omkring och vrålar, tills han är blå i ansiktet och svär åt allt i sin omgivning. Och småpojkarna längs kanalen stannar till och flinar åt honom, kastar sten på honom, medan han bogseras förbi dem, med en hastighet av fyra miles per timme <ref>6,4 kilometer per timme.</ref> och han kan inte komma ur båten. Mycket av detta slags bekymmer skulle kunna undvikas, om de som bogserar kom ihåg att de bogserar och alltsomoftast kastar ett öga bakom sig, för att se hur deras kamrat har det. Det bästa är att låta en person dra. När två gör det, börjar de prata med varandra och glömmer bort sig själva och båten som sådan, som endast utgör blott ett ringa motstånd är därigenom inte till stor hjälp i att påminna dem om detta faktum. George gav oss ett exempel på hur ytterst glömska ett par dragare kan bli inför sin uppgift, senare den kvällen då vi diskuterade ämnet efter kvällsmålet. Det var en mycket egendomlig händelse. Han och tre kamrater som han uttryckte saken, rodde en mycket tungt lastad båt från Maidenhead uppströms en kväll och en bit ovanför Cockham-slussen lade de märke till en karl och en flicka, som vandrade längs dragarstigen, djupt försjunkna i en uppenbarligen intressant och uppslukande konversation. De bar en båtshake emellan sig och fäst vid båtshaken var en draglina, som släpade efter dem, med andra änden i vattnet. Det fanns ingen båt i närheten, ingen båt alls i sikte. Det måste ha funnits en båt som varit fäst vid den där draglinan vid ett eller annat tillfälle, det var säkert; men vad som blivit av den, vilket fruktansvärt öde som drabbat den och dem som funnits i den, var förborgat. Vad nu olyckan än hade bestått i, hade den dock inte på minsta vis stört den unga damen och hennes kavaljer, de som bogserade den. De hade båtshaken och de hade linan och det föreföll vara allt de behövde för att utföra sitt arbete. George skulle just ropa på och väcka upp dem, men i samma stund flög en ljus idé igenom hans sinne och han avstod. Istället tog han sin båtshake, sträckte sig ut och drog in änden av draglinan; och de gjorde en knop på den, som de lade runt masten. Därpå stuvade de undan årorna, gick och satte sig i aktern och tände sina pipor. Och den unge mannen och den unga damen bogserade dessa storvuxna karlar och en tungt lastad båt upp till Marlow. George sade, att han aldrig sett så mycket tankfull sorg i en enda blick tidigare, som då, vid slussen, det unga paret insåg att de, under de senaste två milen <ref>2 engelska mil = 3,21 kilometer.</ref> hade bogserat fel båt. George trodde, att om det inte varit för det lugnande inflytande som den milda kvinnan vid hans sida utgjorde så hade nog den unge mannen fört ett mycket ovårdat språk. Ungmön var den första att hämta sig från förvåningen och då hon gjort det, slog hon ihop sina händer och sade, upprört: ”O, Henry, i så fall, ''var'' är moster?” ”Fick de någonsin tag på den gamla damen?” frågade Harris. George svarade, att han inte visste. Ett annat exempel på den farliga bristen på samarbete mellan dragare och bogserad, bevittnades av George och mig själv en gång nära Walton. Det var på det ställe där dragarstigen mjukt går ner mot vattnet, och vi hade slagit läger på motsatta sidan, och iakttog vad som skedde i största allmänhet. Då och då kom en liten båt inom synhåll, dragen genom vattnet i oerhörd hastighet av en kraftfull arbetshäst, på vilken en mycket liten pojke satt. Utspridda på båten, i drömmande och rofulla ställningar, låg fem män, och den man som styrde intog det allra mest vilsamma ställningen. ”Jag skulle vilja se honom dra i fel lina”, mumlade George, då de passerade. Och i exakt det ögonblicket gjorde mannen just detta och båten rusade upp på kanalbanken, med ett ljud som då man river sönder fyrtio tusen linnelakan. Två män, en korg, och tre åror lämnade genast båten på babordssidan och hamnade på kanalbanken och ett och ett halvt ögonblick senare disembarkerade ytterligare två män på styrbordssidan och hamnade på ändan bland båtshakar, segel, segeldukssäckar och flaskor. Den siste mannen höll ut under ytterligare tjugo yards <ref>20 yards = 18 meter.</ref>, för att därefter dyka i vattnet med huvudet före. Detta föreföll att lätta båten och den gled fram snabbare. Den lille gossen skrek för full hals och manade på sin springare till gallopp. Männen satte sig upp och stirrade på varandra. Det tog några sekunder innan de började ropa högt efter pojken att han skulle stanna. Han var dock alltför upptagen med hästen för att höra dem och vi såg dem springa efter honom, tills de försvann i fjärran. Jag kan inte säga att jag beklagar deras olyckshändelse. Tvärtom önskar jag att alla dessa unga tokstollar som får sina båtar bogserade på detta sätt — och de är åtskilliga — kunde råka ut för något liknande. Förutom de risker de själva löper, utgör de en fara och ett irritationsmoment för varje annan båt de passerar. När man färdas i den fart de gör, är det omöjligt för dem att hålla undan för andra och för andra att hålla undan för dem. Deras linor slår in i ens mast och man välter, eller fångar upp någon i båten och antingen faller personen då i vattnet, eller får ansiktet uppskuret. Det bästa motdraget är att hålla ställningarna och vara beredd att hålla dem undan med den tjocka änden av masten. {{c|🙝🙟}} Av alla upplevelser i anslutning till bogsering, är nog det mest spännande den att dras av flickor. Det är något som ingen borde gå miste om. Det behövs alltid tre flickor för att bogsera; två håller i repet och den tredje springer runt omkring och fnittrar. De börjar i allmänhet genom att trassla in sig i linan. De får den runt benen och måste sätta sig ner på stigen och reda ut varandra och så snor de den omkring sina halsar och är nära att strypas. De reder dock ut den till sist och börjar springa, dragande båten efter sig i tämligen farlig fart. Efter etthundra yards är de naturligtvis andfådda och stannar plötsligt, sätter sig ner i gräset och skrattar, medan ens båt driver ut i mitten av strömfåran innan man ens vet vad som har hänt eller fått tag på en åra. Så ställer de sig upp, förvånade. ”Å, se!” säger de; ”han har givit sig av ända ut till mitten.” De drar på tämligen stadigt en bit efter detta, och så kommer någon av dem på, att hon måste nåla upp sin klänning och de stannar till igen och båten går på grund. Man reser sig och får den av grundet, och så ropar man till dem att de inte skall stanna. ”Ja, vad vill du?” ropar de tillbaka. ”Stanna inte”, vrålar man. ”Stanna — varför då?” ”Stanna inte — fortsätt, fortsätt!” ”Gå tillbaka, Emily och fråga vad det är de vill”, säger en av dem; och Emely går tillbaka och frågar vad det är man vill. ”Vad vill du?” säger hon; ”är det något som är fel?” ”Nej”, svarar man, ”allt är som det skall vara — stanna inte.” ”Varför inte?” ”Jo, för om ni stannar till, så kan vi inte styra. Ni måste se till att hålla igång båten.” ”Hålla vadå?” ”Hålla den igång — den måste röra sig.” ”Å, jasså! Det skall jag säga till dem. Sköter vi oss inte bra?” ”Jovisst, alldeles utmärkt, verkligen, men stanna inte.” ”Det var ju inte ett dugg svårt. Jag trodde att det skulle vara jättesvårt.” ”Nej-nej, det är mycket enkelt. Man måste bara se till att hålla stadig fart, det är hela saken.” ”Jag förstår. Kan du ge mig min röda schal, den ligger under sittdynan.” Man finner schalen och räcker över den, och vid det laget har en annan av dem kommit dit och vill ha sin hon också och så tar de med sig Marys, för säkerhets skull, men Mary vill inte ha den, så de kommer tillbaka med den och ber om en fickkam istället. Det tar omkring tjugo minuter innan de kommer igång igen och vid nästa flodkrök får de syn på en ko och man måste stiga ur båten för att schasa iväg kon ur deras väg. Man har aldrig ett tråkigt ögonblick i en båt, om det är flickor som drar den. {{c|🙝🙟}} George fick rätsida på linan efter ett tag, och drog oss stadigt upp till Penton Hook. Där diskuterade vi den viktiga frågan om camping. Vi hade beslutat oss för att sova ombord den natten och vi kunde antingen lägga till där vi var, eller fortsätta förbi Staines. Det verkade vara för tidigt för att lägga av för dagen dock, eftersom solen fortfarande stod högt på himlen och vi enades om att fortsätta till Runnymead, tre och en halv miles <ref>4,82 kilometer.</ref> längre fram, en lugn, trädbevuxen del av floden, där man ligger väl skyddad. Vi önskade dock efteråt att vi hade stannat vid Penton Hook. Tre eller fyra miles <ref>4,82 respektive 6,43 kilometer.</ref> uppför strömmen är en bagatell tidigt om morgonen, men det är ansträngande rodd mot slutet av en lång dag. Man bryr sig inte mycket om utsikten under dessa sista milen. Man pratar inte och skrattar inte. Varje halvmile man ror känns som vore de två miles <ref>3,21 kilometer</ref>. Man kan knappast tro att man inte har hunnit längre och man är helt övertygad om att kartan måste vara felaktig; och när man har kämpat på i vad som verkar som åtminstone tio miles <ref>16,09 kilometer</ref>, och slussen fortfarande inte är i sikte, börjar man allvarligt tro att någon måste ha lagt rabarber på den och sprungit iväg med den. Jag minns en gång då jag blev fruktansvärt upprörd på floden (rent bildlikt talat, alltså). Jag var ute med en ung dam — en kusin på mödernet — och vi rodde ner mot Goring. Det var ganska sent och vi var angelägna om att komma fram — åtminstone var hon angelägen. Klockan var halv sju då vi nådde Benson’s lock, och skymningen föll runt oss, och hon började hetsa upp sig. Hon sade att hon måste vara hemma till kvällsmaten. Jag sade, att det var något som jag ville vara hemma till även jag; och jag tog fram en karta som jag hade med mig, för att se exakt hur långt det var kvar. Jag såg att vi befann oss endast en och en halv mile från nästa sluss — Wallingford — och fem därifrån till Cleeve. ”Å, ingen fara!” sade jag. Vi kommer att vara förbi nästa sluss före klockan sju, och därefter är det bara en kvar”; och jag satte igång och rodde stadigt på. Vi passerade bron och strax efter det frågade jag henne om hon såg slussen. Hon sade nej, hon såg ingen sluss; och jag sade ”å!” och högg i vid årorna. Ytterligare fem minuter gick, och jag bad henne titta igen. ”Nej”, sade hon; ”jag ser inte skymten av någon sluss.” ”Är — är du säker på att du känner igen en sluss då du ser en?” frågade jag tveksamt, eftersom jag inte ville förolämpa henne. Frågan förolämpade dock henne, och hon föreslog att det var bättre att jag själv tittade efter; så jag lade ner årorna och tog mig en titt. Floden sträckte ut sig rakt framför oss i solnedgången omkring en mile; inte skuggan av en sluss fanns att se. ”Du tror väl inte att du har rott vilse?`” frågade mitt sällskap. Jag trodde inte att något sådant var möjligt; dock kunde vi, som jag framkastade, på något sätt ha kommit in i dammfåran och nu vara på väg mot fallen. Denna tanke lugnade henne inte det minsta, och hon började gråta. Hon sade, att vi skulle komma att drunkna båda två, och att detta var straffet för att hon följt med mig. Det föreföll mig vara ett en smula strängt straff; men det tyckte inte min kusin och hon hoppades att allt snart skulle vara över. Jag försökte trösta henne och att sprida ljus över hela saken. Jag sade, att faktum uppenbarligen var det att jag inte rott så snabbt som jag trodde, men att vi snart borde vara framme vid slussen nu; och jag rodde på i ytterligare en mile. Därpå började jag bli nervös för egen del. Jag såg återigen på kartan. Där låg Wallingford-slussen, klart utritad, en och en halv mile nedströms Benson’s. Det var en mycket bra och pålitlig karta; och dessutom kom jag ihåg slussen för egen del. Jag hade varit där två gånger. Var befann vi oss? Vad var det som hade hänt oss? Jag började tro att det hela var en dröm, att jag låg och sov i min säng, att jag skulle komma att vakna upp om någon minut, och att man skulle säga mig, att klockan var över tio. Jag frågade min kusin om hon trodde att det kunde vara en dröm och hon svarade att hon just tänkt ställa samma fråga till mig; och så undrade vi om vi båda sov och i så fall vem av oss som var den verkliga personen som drömde och vem som var den som endast var en dröm; hela frågan blev verkligt intressant. Jag fortsatte dock att ro och fortfarande dök ingen sluss upp i sikte och floden blev alltmer dyster och spöklik under nattens fallande skuggor, och allt blev underligt och skrämmande. Jag tänkte på troll och vättar och tomtat, samt på de där elaka flickorna som sitter uppe på klippor hela nätterna och lurar ner folk i strömvirvlar, med mera sådant; och jag önskade att jag hade varit en bättre människa och kunnat fler psalmer; och mitt i dessa tankar hörde jag den välsignade melodin till ”He’s got ’em on”, uselt spelad på konsertina, och visste att vi var räddade. Jag tycker inte särskilt bra om konsertinamusik som regel; men oj! Hur vacker framstod inte den musiken då för oss båda — betydligt vackrare än Orfeus’ röst eller Apollons lyra, eller något av det slaget kunde ha låtit. Himmelsk musik skulle, i det sinnestillstånd vi då befann oss, endast ytterligare ha skrämt oss. Vackra harmonier, korrekt framförda, skulle vi endast ha tolkat som ytterligare ett omen, som fått oss att låta hoppet fara. Men tonerna till ''He’s got ’em on'', spasmiskt frampressade, med ofrivilliga variationer, från ett väsande dragspel, hade någonting underligt mänskligt och betryggande över sig. Det ljuvliga ljudet kom närmare, och strax låg den båt från vilken det emanerade, vid vår sida. Den innehöll ett sällskap bestående av provinsiella ’Arrys och ’Arriets, som var ute på en månskenstur. (Månen var inte synlig, men det var ju inte deras fel.) Jag har aldrig sett så tilltalande, älskvärda människor i hela mitt liv. Jag anropade dem, frågade dem om de kunde säga mig hur vi skulle komma till Wallingford-slussen; och jag förklarade att vi hade letat efter den i två timmar nu. ”Wallingford-slussen!” svarade de. ”Herre min skapare, herrn, den ä’ ju riven se’n mer än ett år. De’ finns ingen Wallingford-sluss, herrn. Ni befinner er nära Cleeve nu. Rackarns om de’ inte ä’ en kurre här som letar efter Wallingford-slussen, Bill!” Det hade jag aldrig kunnat tro. Jag ville falla dem om halsen och välsigna dem; men strömmen var alltför stark där för att göra något sådant möjligt, så jag fick nöja mig med att uttrycka min tacksamhet verbalt istället. Vi tackade dem mångordigt, och sade att det var en underbar natt, önskade dem en angenäm utflykt och jag tror att jag bjöd in dem att komma och tillbringa en vecka hemma hos mig och min kusin sade, att hennes mor gärna skulle vilja träffa dem. Och vi sjöng soldaternas kör ur Faust, och kom hem till kvällsmaten, trots allt. == Fotnoter == <references/> {{Tre män i en båt}} [[en:Three Men in a Boat/IX]] [[fr:Trois Hommes dans un bateau/9]] kxebs1sopgsrmilg0k5n9ejsunw7qaf 0 3465 504508 95422 2022-08-12T00:56:41Z Kwamikagami 13955 wikitext text/x-wiki {{Titel|[[Tre män i en båt]]|Jerome K. Jerome| förra=[[Tre män i en båt. Kap 9|Kapitel IX]]| nästa=[[Tre män i en båt. Kap 11|Kapitel XI]]}} == Kapitel X == '''Vår första natt. — I segeldukens våld. — En vädjan om hjälp. — Tekittlars vrånghet, hur man övervinner den. — Kvällsmat. — Huru vi känner oss ädelmodiga. — Önskas: En bekväm, väldränerad öde ö, helst i trakterna av södra Stilla havet. — En lustig sak som hände Georges far. — En orolig natt.''' Harris och jag började tro att Bell Weir-slussen måste ha försvunnit på samma sätt. George hade dragit oss upp till Staines och vi hade tagit över därifrån, och det verkade som om vi drog femtio ton efter oss och som hade vi dragit i fyrtio miles<ref>64,37 kilometer</ref>. Klockan var halv åtta innan vi var framme och vi klev alla i och rodde upp nära den vänstra banken, på jakt efter ett ställe att lägga till vid. Vi hade ursprungligen tänkt oss att fortsätta till Magna Carta Island, en mycket vacker del av floden, där den slingrar genom en mjuk, grön dalgång och slå läger i en av de mycket pittoreska vikarna som man finner längs dess små stränder. Men, på något sätt verkade vi inte längta så mycket efter det pittoreska som vi gjort tidigare under dagen. En bit öppet vatten emellan en kolpråm och ett gasverk skulle ha dugt utmärkt för vår del den kvällen. Vi ville inte ha vacker utsikt. Vi ville få i oss vårt kvällsmål och gå och lägga oss. Hur som helst lade vi till vid ”Picnic Point” som det kallas — i en mycket trevlig vik under en stor alm, i vars vittförgrenade rötter vi gjorde fast vår båt. Så trodde vi då att vi skulle få vår kvällsmat (vi hade struntat i te för att spara tid), men George sade nej; det var säkrast att vi fick upp kapellet först, innan mörkret föll och medan vi ännu kunde se vad vi gjorde. Därefter, sade han, skulle vi ha arbetat klart för idag och då kunde vi sätta oss ner och äta i lugn och ro. Det krävdes mer för att få upp det än jag tror att någon av oss anat. Det verkade så enkelt i teorin. Man tog fem stöttor av järn, liknande gigantiska krocketbågar och satte upp dem på båten, därefter sträckte man segelduken över den och gjorde fast den i båten: Det skulle gå på tio minuter, trodde vi. Det var en grov underskattning. Vi plockade fram bågarna och började sätta ner dem i hålen som var avsedda för dem. Man skulle inte tro att detta skulle vara något farligt arbete; men, när jag ser tillbaka på det nu, är det ett under att någon av oss överlevde så vi kan berätta om saken. De var inte bågar, de var demoner. Till att börja med ville de inte passa i hålen alls och vi fick hoppa på dem, sparka på dem och hamra på dem med båtshaken; och då de var på plats visade det sig att vi satt fel båge i fel hål och att vi måste få loss dem igen. Men de ville inte komma loss, förrän två av oss hade kämpat med dem i fem minuter, då de plötsligt hoppade upp för att försöka slänga oss i vattnet och dränka oss. De var försedda med gångjärn mittpå och när vi inte bevakade dem, nöp de oss med de där gångjärnen på känsliga kroppsdelar och medan vi brottades med en sida av en båge och försökte övertyga den om att göra sin plikt, smög sig den andra sidan fegt sig på oss och slog oss i huvudet. Vi fick dem på plats till sist och då var allt som återstod att få segelduken på plats över dem. George rullade ut den och fäste den ena änden över fören. Harris stod midskepps för att ta över efter George och rulla den vidare till mig och jag stod i aktern för att ta emot den. Det tog ett bra tag innan den kom fram till mig. George skötte sin uppgift klanderfritt, men detta var någonting nytt för Harris och han klantade till det för sig. Hur han lyckades med det vet jag inte, han kunde inte förklara det själv heller; men på något mystiskt sätt lyckades han, efter tio minuters övermänsklig ansträngning, att rulla in sig fullkomligt i segelduken. Han var så hårt inslagen, omlindad och invikt i den, att han inte kunde ta sig loss. Naturligtvis slogs han tappert för sin frihet — varje engelsmans födslorätt — och genom att göra detta (fick jag senare reda på) fick han omkull George; och då började även George, svärande åt Harris, att kämpa och så lindade in och paketerade även han sig själv. Om allt detta visste jag ingenting. Jag förstod mig inte själv på denna sak. De hade sagt åt mig att stå där jag stod och att vänta tills segelduken kom till mig och Montmorency och jag själv stod där och väntade, trogna som guld. Vi kunde se att segelduken skakade och rörde sig våldsamt, men vi antog att detta var en del av arbetet och ingrep därför inte. Vi hade även hört åtskilligt dämpat tal underifrån segelduken och vi gissade att de ansåg arbetet tämligen besvärligt och beslöt oss därför att det bästa var att vi väntade till dess att de hade rett ut situationen, innan vi grep in. Vi väntade en stund, men frågan tyckes endast bli alltmer komplicerad, tills slutligen, Georges huvud slank fram vid fribordet och talade. Det sade: ”Hjälp till här nu, fårskalle; stå inte där som en uppstoppad mumie och se på medan vi kvävs, idiot!” Jag har aldrig kunnat motstå en bön om hjälp, så jag tog loss dem; det var i grevens tid, eftersom Harris nästan var svart i ansiktet. Det tog oss en halvtimmes hårt arbete, efteråt, att få upp kapellet och därpå städade vi av däcket och påbörjade vår kvällsvard. Vi satte kitteln på spritköket för att koka upp i båtens för och gick akterut och låtsades inte ta någon som helst notis om den, utan satte igång med övriga måltidsförberedelser. Det är det enda sättet att få en kittel att koka på, på floden. Om den ser att man väntar på den och är otålig så sjunger den aldrig. Man måste gå därifrån och börja måltiden, som om man inte alls vill ha något te. Man får inte ens kika på den i smyg. Om man ignorerar den så kommer man däremot strax höra vattnet börja puttra i den, ivrig att få bli till te. Det är också en god idé, om man har mycket bråttom, att tala med varandra om hur man klarar sig utan te och inte vill ha något. Man går nära kitteln, så att den kan höra vad man säger och så ryter man. ”å, ''jag'' vill då ''inte'' ha något te; vill du det, George?”, vilket George rytande besvarar med ”å nejdå, jag ''tycker inte om'' te; vi dricker ''lemonad'' istället — te är så ''svårsmält''”. Varvid kitteln kokar över och släcker spritköket. Vi använde oss av detta lilla bedrägeri, med den följden att när allting annat var färdigt, stod teet och väntade på oss. Då tände vi lyktan och satte oss hukande till bords. {{c|🙝🙟}} Den kvällsvarden var verkligen välkommen. Under trettio och fem minuter hördes inte ett ljud ombord på hela båten, med undantag från bestickens och porslinets klinkande och det stadiga malandet av fyra uppsättningar tandgarnityrer. Efter trettio och fem minuter sade Harris ”ah!” och drog fram sitt vänstra ben som han suttit på och satte sig på sitt högra istället. Fem minuter senare sade George ”ah!” även han och slängde upp sin tallrik på kanalbanken; och ytterligare tre minuter senare avgav Montmorency det första tecknet på belåtenhet han uppvisat sedan vi gav oss av, rullade över på sidan och spred ut sina ben; och så sade jag ”ah!” och böjde mitt huvud bakåt och slog i det i en av stöttorna, men det gjorde mig inget. Jag inte ens svor. Hur väl tillfreds känner man sig inte då man är mätt — hur nöjd med sig själv och med hela världen är man inte! Folk som försökt sig på den saken, säger mig att ett rent samvete får en att känna sig mycket lycklig och nöjd; men en full mage åstadkommer detsamma nästan lika bra, är billigare, samt är lättare att uppnå. Man känner sig så förlåtande och generös efter en omfattande och välsmält måltid — så ädel till sinnes, så godhjärtad. Det är mycket underligt, detta hur våra matsmältningsorgan styr över våra intellekt. Vi kan inte arbeta, vi kan inte tänka, om inte våra magar ger oss lov. Magen dikterar våra känslor och passioner. När vi ätit bacon och ägg säger den åt oss: ”Arbeta!” Efter biffstek och porter säger den: ”Sov!” Efter en kopp te (två teskedar te för varje kopp och låt det aldrig dra mer än tre minuter) säger den till hjärnan: ”Stig nu upp och visa vad du går för. Visa vad du har av vältalighet, djup och ömhet; betrakta Livet och Naturen med klar blick; sprid dina av tankar skälvande, vita vingar och sväva, en gudalik ande, över den vida världen under dig; upp genom långa rader av flammande stjärnor, mot evighetens portar!” Efter varma muffins säger den: ”Var tråkig och själlös, liksom ett av fältens djur — ett tanklöst kreatur, med tom blick, utan varje antydan till idé eller stråk av egen vilja, eller hopp, fruktan, kärlek eller liv.” Och efter konjak, intagen i tillräcklig mängd, säger den: ”Såja din narr, skratta och gör volter, på det att dina medmänniskor må skratta — gör dina konster och utstöt meningslösa ljud och visa vilken hjälplös dåre den stackars man är, vars förnuft och vilja dränkts, som kattungar sida vid sida, i en halvtum alkohol.” Vi är inget annat än de allra mest ynkliga, mest ledsamma slavar under våra magar. Sök inte goda seder och rättfärdighet, mina vänner; vaka noga över era magar och utfodra dem med omsorg och omdöme. Då kommer dygden och förnöjsamheten att infinna sig i era hjärtan, utan att ni behöver anstränga er och ni kommer att bli till goda medborgare, kärleksfulla makar och fäder — ädla, omtänksamma män. Före kvällsmålet hade Harris, George och jag själv varit grälsjuka, korta i tonen och på dåligt humör; efter densamma satt vi och strålade mot varandra, ja till och med strålade mot hunden. Vi älskade varandra, vi älskade alla människor. Harris råkade, då han rörde sig, trampa på Georges liktorn. Om detta hade inträffat före maten så hade George uttryckt önskningar och åsikter rörande Harris öde i denna och kommande världar, vilka hade fått en känslig person att rysa. Som läget nu var, sade han bara: ”Försiktigt, gamle gosse; se opp!” Och Harris, istället för att helt enkelt anmärka, med sitt allra mest otrevliga tonfall, att ingen kunde undgå att trampa på Georges fötter om man ville röra sig det minsta inom tio yards från det ställe där George satt, samt antyda att George inte någonsin borde få befinna sig i en båt av ordinär storlek med så stora fötter, samt rått honom att hänga ut dem över båtens sida, som han skulle ha gjort före maten, sade nu bara: ”Å, jag är ledsen, gamle vän; jag hoppas att jag inte gjorde dig illa.” Och George svarade: ”Inte alls”; att det var hans fel och Harris sade nej, felet var hans eget. Det var tämligen angenämt att lyssna till dem. Vi tände våra pipor och satt, skådande ut i den tysta natten och samtalade. George undrade varför vi inte alltid kunde ha det så här bra — bort från vardagen med dess laster och frestelser, levandes våra liv nyktert och fredligt, fyllt av goda gärningar. Jag sade att det var någonting jag ofta hade längtat efter för egen del och vi diskuterade möjligheten att ge oss i väg, alla fyra, till någon liten bekväm, välutrustad, öde ö och bosätta oss i dess skogar. Harris sade, att faran med öde öar, efter vad han hade hört, var att de var så fuktiga; men George sade nej, inte om man dränerar dem ordentligt. Och så kom vi in på dränage och då erinrade sig George en mycket lustig episod som hänt hans far. Han sade att hans far varit på resa tillsammans med en kamrat i Wales och en natt tog de in på ett litet värdshus, där det även bodde några andra män och de gjorde sällskap med dessa och de tillbringade kvällen tillsammans. De fick sig en mycket trevlig afton och satt uppe sent och när det var dags att gå och lägga sig var de (detta inträffade på den tiden då Georges far var en mycket ung man) på mycket gott humör. De (Georges far och Georges fars vän) skulle sova i samma rum, men i olika sängar. De tog med sig ett ljus och gick en trappa upp. Ljuset flammade till och slocknade då de kom in i rummet och de tvingades klä av sig och gå till sängs i mörkret. Så skedde; men i stället för att lägga sig i varsin säng, som de trodde att de gjorde, klev de ner i samma säng — en med huvudet i huvudänden och den andre i helt omvänd kompassriktning, så att de kom att ligga skavfötters. Så var det tyst en stund, innan Georges far sade: ”Joe!” ”Vad är det, Tom?” hördes Joes röst från andra änden av sängen. ”Det är en karl i min säng”, sade Georges far; ”jag har hans fötter på min kudde.” ”Va, det var underligt, Tom”, svarade den andre; ”men så förbaske mig om inte jag också har en karl i min säng!” ”Vad tänker du göra?” frågade Georges far. ”Jo, jag tänker knuffa honom ur sängen”, svarade Joe. ”Jag också”, sade Georges far modigt. Så uppstod en kort kamp, följd av två tunga dunsar mot golvet och så sade en tämligen dyster röst: ”Hör du, Tom!” ”Ja!” ”Hur gick det för dig?” ”Nja, för att säga som det är så lyckades min karl knuffa ut mig.” ”Det gjorde min med! Du, det här var inget vidare bra värdshus, eller hur!” ”Vad hette värdshuset?” frågade Harris. ”''The Pig and Whistle''”, sade George. “Varför undrar du det?” “Äsch, då är det inte samma”, svarade Harris. ”Vad menar du”, frågade George. ”Jo, det är så underligt”, mumlade Harris, ”men exakt samma sak hände ''min'' far en gång på ett värdshus på landet. Jag har ofta hört honom berätta den historien. Jag trodde ett tag, att det kanske rörde sig om samma värdshus.” {{c|🙝🙟}} Vi törnade in vid tio den kvällen och jag trodde att jag skulle sova gott, eftersom jag var trött; men det gjorde jag inte. Som regel klär jag av mig och lägger huvudet på kudden, varvid någon knackar på dörren och säger att klockan är halv nio; men denna kväll verkade allt gå mig emot; nyheten i situationen, båtens hårdhet, den obekväma liggställningen (jag låg med fötterna under en toft och huvudet på en annan), vågornas kluckande kring båten och vinden i trädgrenarna, allt detta höll mig vaken och gjorde mig rastlös. Jag lyckades somna och sov faktiskt några timmar och så var det någon detalj i båten, som verkade ha stuckit upp under natten — eftersom den sannerligen inte fanns där när vi gav oss av och hade försvunnit på morgonen — som försökte tränga sig in i min ryggrad. Jag sov mig igenom det en stund och drömde att jag hade svalt ett soverign-mynt och att några personer höll på att göra ett hål i min rygg med en syl för att försöka att få ut den. Jag tyckte att detta var oerhört elakt av dem och erbjöd mig att betala tillbaka dem i slutet av månaden. Men det ville de inte höra talas om, utan sade att det skulle vara mycket bättre om de fick slanten nu, eftersom räntan i annat fall skulle bli alltför hög. Jag blev tämligen ilsken på dem efter ett tag och sade dem vad jag tyckte om dem, varvid de gav sylen en sådan inträngande vridning, att jag vaknade. Luften i båten var instängd och jag hade huvudvärk; så jag tänkte att jag skulle stiga ut i den svala nattluften. Jag tog på mig de kläder jag kunde finna, vissa plagg var mina egna, andra tillhörde George eller Harris — och kröp under segelduken ut på kanalbanken. Det var en underbar natt. Månen hade sjunkit undan och lämnat den tysta planeten jorden ensam med stjärnorna. Det verkade som om de, i tystnaden och ron som rådde, talade med henne, sin syster — samtalande om storslagna mysterier, med röster alltför väldiga och djupa för att våra barnsliga, mänskliga öron skulle kunna uppfånga dem. De förtrollar oss, dessa förunderliga, främmande stjärnor, så kalla, så klara. Vi blir inför dem som barn, vars små fötter fört oss vilse in i något svagt upplyst tempel tillhörigt en gud de lärt sig att dyrka, men icke känner och som står där de ekande valven spänner sig i det skuggbemängda ljusets långa bågar, stirrar uppåt, till hälften i förhoppning, men även bävan, inför vilka skrämmande syner de måtte se där uppe. Och ändå framstår den som så fylld av tröst och styrka, natten. I dess storslagna närvaro, kryper våra små omsorger iväg för att skämmas. Dagen har varit så fylld av jäkt och bekymmer och våra hjärtan har fyllts av ondska och bittra tankar och världen förefallit oss så hård och elak. Natten, liksom en stor, älskande moder, lägger ömt sina händer på våra febriga huvuden och vänder våra små, tårfläckade ansikten upp mot sitt eget och ler mot oss; och även om hon inte talar till oss, vet vi vad hon tänker och lägger våra heta, rodnande kinder emot hennes barm och smärtan är med ens borta. Ibland är vår smärta verkligt djup och sann, och vi står inför henne mycket tysta, eftersom vår smärta saknar ord och endast tar sig uttryck i ett jämrande. Nattens hjärta är då fyllt av medkänsla gentemot oss; hon kan inte lätta våra plågor; hon tar våra händer i sina och den lilla världen syns med ens så verkligt liten och avlägsen under oss, och burna på hennes mörka vingar, förflyttas vi för ett ögonblick till ett Högre Väsen än hennes eget och i det förunderliga ljuset från detta stora Väsen ligger allt mänskligt såsom en uppslagen bok framför oss, och vi inser att Smärta och Sorg inget annat är än Guds änglar. Endast de som burit lidandets törnekrona kan se detta förunderliga ljus; och, då de återvänder, har de icke tillstånd att tala om det, eller att avslöja dess hemligheter. {{c|🙝🙟}} Det var en gång några ädla riddare, som red genom ett främmande landskap och längs deras väg bredde en djup skog ut sig, där trassliga törnbuskar växte, så tjocka och kraftiga att de slet upp deras hud och de gick vilse bland dem. Och löven på träden som växte i den skogen var mycket mörka och tjocka, så intet solljus trängde igenom trädens grenar för att lysa upp mörkret och sorgen. Och medan de passerade genom denna mörka skog, kom en av riddarna ifrån sina kamrater, vandrade iväg och återsåg dem inte mer; och de red vidare, under stor sorg, utan honom, eftersom de trodde att han var död. De nådde det vackra slott, som var deras resas mål och stannade där i många dagar och hade en trevlig tid där; och en natt, då de satt i belåten frid kring elden som brann i slottets stora sal och drack ädla drycker, kom deras försvunna kamrat in och hälsade dem. Hans kläder var i trasor, som en tiggares såg de ut, och hans kropp var täckt av sår, men hans ansikte strålade av stor lycka. Och de frågade honom om vad han varit med om: Och han sade dem, att i den mörka skogen hade han gått vilse och där vandrat många dagar och nätter, tills han, sönderriven och blödande, hade lagt sig ner för att dö. Så, då han berett sig inför döden — Skåda! Genom det hemska mörkret kom emot honom en fager jungfru, som tog hans hand och ledde honom på undanskymda vägar, okända för människor, till dess att ur skogens mörker framträngde ett ljus så starkt som hade solens ljus om dagen endast varit en liten lampa; och i detta förunderliga ljus såg vår ädle riddare som i en dröm en syn, så fantastisk, så vacker, att han glömde sina blödande sår och endast stod som i en trans vars glädje är lika djup som havens och lika omöjlig att förtälja om. Och hans vision klingade av, och riddaren, som fallit på knä på marken, tackade det goda helgon som i denna hemska skog hade lett hans fötter vilse, för att han skulle få se vad som däri låg dolt. Och den mörka skogens namn var Sorg; men om den syn som den ädle riddaren såg därinne, får vi inte berätta. == Fotnoter == <references/> {{Tre män i en båt}} [[en:Three Men in a Boat/X]] [[fr:Trois Hommes dans un bateau/10]] qi3smubelhjzg3jvq2ppq087iwfrxyd 0 3466 504507 95423 2022-08-12T00:56:38Z Kwamikagami 13955 wikitext text/x-wiki {{Titel|[[Tre män i en båt]]|Jerome K. Jerome| förra=[[Tre män i en båt. Kap 10|Kapitel X]]| nästa=[[Tre män i en båt. Kap 12|Kapitel XII]]}} == Kapitel XI == '''Hurusom George vid ett tillfälle kom att stiga upp tidigt om morgonen. — George, Harris och Montmorency tycker inte om det kalla vattnets utseende. — Hjältemod och beslutsamhet från J:s sida. — George och hans skjorta: En historia med sensmoral. — Harris som kock. — Historisk återblick, särskilt infogad för skolbruk.''' Jag vaknade klockan sex följande morgon; och upptäckte att även George var vaken. Vi vände båda två på oss och försökte somna om, men lyckades inte. Hade det funnits någon särskild anledning till att vi inte skulle somna om, utan istället borde stiga upp och klä på oss i samma stund så skulle vi ha varit i stånd i att somna medan vi såg på våra klockor och vi hade kunnat sova till tio. Eftersom det inte fanns något jordiskt skäl till varför vi ''inte'' kunde ha sovit i ytterligare två timmar åtminstone och vårt uppvaknande vid denna tidpunkt var en enda stor absurditet, låg det endast i sakernas allmänna jäklighet, att vi båda kände att om vi låg kvar där vi låg i ytterligare fem minuter så skulle det bli vår död. {{c|🙝🙟}} George sade att samma sak, endast värre, hade hänt honom för ungefär ett och ett halvt år sedan, då han ensam bodde inneboende hos en viss Mrs. Gippings. Han sade, att något hänt med hans klocka en kväll, varvid den stannade på kvart över åtta. Han var inte medveten om detta vid tillfället, eftersom han av en eller annan anledning, glömde bort att dra upp den då han gick till sängs (något mycket sällsynt i hans fall), utan hade hängt upp den över sin huvudkudde utan att så mycket som se på den. Det var vinter då detta inträffade, mycket nära årets kortaste dag och under en vecka med tät dimma dessutom, så det faktum att det fortfarande var mycket mörkt då George vaknade om morgonen, var honom till föga vägledning ifråga om tidpunkten. Han sträckte sig upp och tog ner sin klocka. Den visade på kvart över åtta. ”Anfäkta och anamma, alla helgon beskydde oss!” utbrast George; ”och jag som måste vara i City klockan nio. Varför har ingen väckt mig? Å, det här är skandal!” Och så kastade han ifrån sig klockan och hoppade ur sängen, tog ett kallt bad, tvättade och klädde sig, samt rakade sig i kallt vatten, eftersom han inte hade tid att vänta på varmvatten, innan han i brådskan kastade ytterligare en blick på klockan. Om det var skakningarna den utsatts för då han slängde den på sängen som fått klockan att börja gå igen, eller vad det nu berodde på, det visste inte George, men den hade verkligen rört sig från kvart över åtta och pekade nu på tjugo minuter i nio. George ryckte till sig klockan och rusade nerför trapporna. I salongen var allt tyst och mörkt; ingen eld, ingen frukost. George sade att det var synd och skam av Mrs. G., och han bestämde sig för att säga henne ett sanningens ord då han kom hem den kvällen. Så kastade han på sig sin ytterrock och hatt, samt grep sitt paraply innan han gick mot ytterdörren. Denna var inte ens upplåst. George öste sitt anatema över Mrs. G. och kallade henne en lat kärring, samt ansåg det vara mycket egendomligt att folk inte kunde stiga upp vid en kristlig tidpunkt som denna, låste upp och öppnade dörren och sprang iväg. Han sprang allt vad han orkade en kvarts mile <ref>402,33 meter.</ref>, och efter den språngmarschen började han inse, hur underligt tomt på folk det var och att inga affärer var öppna. Det verkligen en mycket mörk och dimmig morgon, men ändå föreföll detta vara ett underligt skäl att avbryta all handel. ''Han'' måste minsann gå till sitt arbete: Varför skulle då andra människor få stanna i sängen endast på grund av mörker och dimma? Slutligen nådde han Holborn. Inte en enda fönsterlucka var öppen! Inga bussar! Han såg endast tre personer där, en poliskonstapel; en marknadskärra med kålhuvuden och en droska i djupt förfall. George drog fram sin klocka och såg på den: Den visade fem minuter i nio! Han stod stilla och räknade sin puls. Han böjde sig framåt och vidrörde sina ben. Så, med klockan fortfarande i handen, gick han fram till polismannen och frågade om denne visste hur mycket klockan var. ”Hur mycket klockan är?” sade karlen och värderade George med en mycket misstänksam blick uppifrån och ned; ”tja, om ni lyssnar, så hör ni när den slår.” George lyssnade, och ett närbeläget tornur stod genast till tjänst. ”Men, det var ju endast tre slag!” sade George i sårat tonfall, när klockans slag avklingat. ”Ja, och hur många slag hade ni väntat er?” svarade konstapeln. ”Nio”, sade George och visade på sin klocka. ”Vet ni var ni bor?” sade väktaren av den allmänna ordningen strängt. George tänkte efter och uppgav sin adress. ”Å, så det är där ni bor?” svarade mannen. ”Nå, lyd då mitt råd och bege er dit lugnt och stilla och ta er klocka med er; och så gör inte om samma sak en gång till.” Och George gick hem igen, djupt försjunken i tankar och släppte in sig själv. Till att börja med, då han kom hem, bestämde han sig för att klä av sig och återvända till sängen; men så tänkte han på besväret med att åter klä och tvätta sig och att ta sig ytterligare ett bad, så han beslöt sig för att avstå och istället sitta uppe och sova i fåtöljen. Men han kunde inte somna: Han hade inte varit vaknare någonsin i hela sitt liv; så han tände en lampa och tog fram schackspelet, och spelade ett parti mot sig själv. Men inte ens detta kunde muntra upp honom: Det var ett trist nöje; så han gav upp schackspelandet och försökte läsa. Han lyckades inte uppamma något intresse för läsning heller, så han satte på sig rocken och gick ut för att promenera. Det var fruktansvärt ensamt och dystert och alla polismän han mötte betraktade honom med ohöljd misstänksamhet och lyste med sina lyktor på honom och följde efter honom. Detta fick till följd att han till sist kände sig skyldig och han började slinka in på bakgator och gömma sig i mörka portgångar, då han hörde lagens väktares steg närma sig. Naturligtvis gjorde detta beteende endast polisrepresentanterna ännu mer misstänksamma och de kom fram och drog ut honom därifrån, frågade vad han hade där att göra; och då han svarade ”ingenting”, han var helt enkelt ute och promenerade (då var klockan fyra på morgonen), såg de på honom som om de inte trodde honom, och två civilklädda konstaplar följde honom hem, för att se att han verkligen bodde där han sagt sig bo. De övervakade honom medan han låste upp ytterdörren med sin nyckel och intog därpå en position mittemot för att bevaka huset. Han tänkte att han skulle tända en brasa då han kom inomhus, samt göra sig lite frukost, för att få tiden att gå; men han tycktes inte vara förmögen att hantera något föremål, från en skopa med kol till en tesked, utan att tappa den eller snava över den och därvid ställa till ett sådant oväsen att han var livrädd att det skulle väcka Mrs. G., som skulle tro att det var inbrottstjuvar i farten, öppna fönstret och ropa på polis och att de två detektiverna skulle rusa in, belägga honom med handklovar och släpa iväg honom till polisdomstolen. Hans fantasi skenade nu iväg med honom, och han föreställde sig rättegången och hur han försökte förklara omständigheterna för juryn, och hur ingen skulle tro honom, och hur han dömdes till tjugo års straffarbete och hur hans mor dog av brustet hjärta. Så han gav upp försöken att laga frukost, svepte in sig i sin överrock och satt i fåtöljen till dess Mrs. G. kom ner klockan halv åtta. Han sade att han aldrig stigit upp för tidigt sedan den morgonen; det hade lärt honom en läxa. {{c|🙝🙟}} Vi hade suttit insvepta i våra filtar under det att George berättade denna sanna historia för mig och då han var klar, inledde jag arbetet med att väcka Harris med hjälp av en åra. Den tredje snytingen hade avsedd effekt och han vände sig på andra sidan, sade att han skulle stiga upp alldeles strax, samt att han ville ha sina stora kängor. Vi lät honom snart få reda på var han befann sig dock, med hjälp av båtshaken och han satte sig hastigt upp och skickade därvid iväg Montmorency, som hade sovit den oskyldiges sömn mitt på hans bröstkorg, sprattlande över båten. Så plockade vi ner kapellet, och alla fyra lutade vi huvudena ut över relingen, tittade ner på vattnet och ryste. Tanken från föregående kväll var att vi skulle stiga upp tidigt på morgonen, kasta av oss våra filtar och schalar, plocka ner kapellet, kasta oss i floden under glada skrik och njuta av en lång, skön simtur. På något sätt hade dock, nu när morgontimmen var inne, denna tanke förlorat något av sin tjusning. Vattnet såg fuktigt och kallt ut; vinden blåste snålt. ”Nå, vem hoppar i först?” sade Harris slutligen. Ingen av oss var särdeles ivrig. George avgjorde frågan, vad honom angick, genom att dra sig tillbaka in i båten och börja ta på sig strumporna. Montmorency gav ifrån sig ett ofrivilligt ylande, som om blotta tanken skrämde honom; och Harris sade, att det skulle bli så svårt att komma tillbaka i båten igen, och gick för att reda ut sina byxor. Jag tyckte inte om tanken att behöva ge upp, även om jag inte såg fram emot ett dopp. Det kunde finnas stenar eller sjögräs under vattnet, tänkte jag. Jag hade för avsikt att kompromissa, genom att gå ut i vattenbrynet och stänka lite vatten över mig, så jag tog med en handduk, och kröp ut längs stranden och banade mig väg längs en trädgren, som växte alldeles vid vattenytan. Vattnet var iskallt. Vinden var vass som en knivsegg. Jag ansåg att det var bäst att avstå från vattenstänkandet, när allt kom omkring. Jag tänkte gå tillbaka till båten och klä på mig; och jag vände mig om för att göra det; och, medan jag vände mig om, gav den förbaskade trädgrenen vika, och jag och handduken föll i tillsammans med ett storartat plask och jag låg mitt i strömfåran, med en gallon <ref>1 Imperial Gallon = 4,545 liter.</ref> Themsenvatten i mig, innan jag förstod vad som hade hänt. ”Jösses! Gamle J. har hoppat i”, hörde jag Harris säga, då jag kom upp till ytan för att andas. ”Det trodde jag inte om honom. Gjorde du det?” ”Är det skönt?” ville George veta. ”Underbart”, frustade jag fram. ”Ni är tokiga som inte hoppar i. Jag skulle inte ha velat gå miste om det för allt smör i Småland. Varför hoppar ni inte i? Det enda som krävs är en smula beslutsamhet.” Men jag kunde inte övertyga dem. {{c|🙝🙟}} Något tämligen underhållande inträffade medan jag klädde mig den morgonen. Jag frös mycket då jag kom åter i båten och i min brådska att få på mig skjortan, råkade jag av misstag tappa den i vattnet. Det gjorde mig ytterst ilsken, i synnerhet som George bröt ut i ett skrattanfall. Jag kunde inte se något lustigt i det och det sade jag även till George, vilket endast fick honom att skratta ännu värre. Jag har aldrig sett någon skratta så mycket. Jag tappade till sist tålamodet helt och hållet med honom, och påpekade att han var en lallande dåre till imbecill idiot; men han endast ylade av skratt. Och så, just som jag skulle plocka upp skjortan, lade jag märke till att det inte alls var min skjorta, utan Georges; varvid humorn i det hela slog mig för första gången och även jag började skratta. Och ju mer jag såg från Georges våta skjorta till George, ylande av skratt, desto mer road blev jag och jag skrattade så mycket, att jag tvingades släppa skjortan tillbaka ner i vattnet igen. ”Ska’ du — ska’ du — inte plocka upp den?” sade George mellan två skrattattacker. Jag kunde inte svara honom på ett tag, eftersom jag skrattade så, men till sist, mellan mina egna skrattanfall, lyckades jag få ur mig: ”Det är inte min skjorta — det är ''din''!” Jag har aldrig i hela mitt liv sett en mans ansikte så plötsligt skifta från glädje till allvar. ”Vad!” skrek han och reste sig snabbt upp. ”Din tokstolle! Varför kan du inte vara mer försiktig? Varför i herrans namn går du inte iland och klär på dig? Du passar inte att ha i en båt, det gör du inte. Ge mig båtshaken.” Jag försökte få honom att se det roliga i situationen, men det var han inte istånd till. George har mycket svårt för humor emellanåt. {{c|🙝🙟}} Harris föreslog att vi skulle äta äggröra till frukost. Han erbjöd sig att laga till den. Det föreföll, efter vad han själv sade, som om han var mycket duktig på att laga äggröra. Han gjorde det ofta på utflykter och då han var ute och seglade. Han var tämligen berömd för den sakens skull. Folk som en gång smakat hans äggröra, förstod vi av hans tal, ville aldrig ha någonting annat att äta, utan tynade bort och dog då de inte kunde få tag på den. Det fick det att vattnas i munnen, bara att höra honom tala om saken, så vi räckte honom spritköket, stekpannan och alla äggen som inte krossats och spritts över allting i korgen och bad honom att börja tillagningen. Han hade vissa svårigheter att knäcka äggen — eller kanske inte med att knäcka dem, utan snarare att få dem att hamna i stekpannan sedan han hade knäckt dem, att få dem att inte hamna på byxorna eller rinna ner i skjortärmarna; men han fick omkring ett halvdussin av dem ner i stekpannan till sist, och så satte han sig på huk bredvid spritköket och rörde om dem med en gaffel. Det verkade vara ett besvärligt arbete, efter vad George och jag kunde avgöra. Så fort han kom i närheten av stekpannan, brände han sig, släppte allt och dansade omkring spritköket, medan han viftade med fingrarna och svor. Faktiskt, varje gång som George och jag såg på honom, ägnade han sig åt detta. Vi antog till att börja med att det rörde sig om ett nödvändigt steg i de kulinariska arrangemangen. Vi visste inte vad äggröra var för något och vi antog att det måste röra sig om någon indiansk rätt, eller kanske från Sandwichöarna, som krävde dans och bönerabblande för sin korrekta tillredning. Montmorency gick fram och lade nosen över maten och fettet stänkte upp och skållade honom och så började även han dansa runt och svära. Allt sammantaget var det bland det mest intressanta i matlagningsväg jag någonsin skådat. Både George och jag var tämligen ledsna när det var över. Resultatet var inte alls den framgång som Harris hade utlovat. Det verkade vara mycket väsen för ingenting. Sex ägg hade hamnat i stekpannan och allt som var kvar av dem var en teskedsstor klump vidbränd geggamoja, som såg synnerligen oaptitlig ut. Harris sade att det var stekpannans fel och ansåg att det hade gått bättre om vi bara haft en kastrull och en gasspis; och vi bestämde oss för att inte försöka oss på denna rätt en gång till innan vi hade dessa välsignade husgeråd till hands. {{c|🙝🙟}} Solen sken starkare då vi var färdiga med vår frukost, vinden hade lagt sig och det var en så underbar morgon som man kan begära. Mycket lite fanns inom synhåll som påminde oss om det nittonde seklet; och då vi skådade ut över floden i morgonsolen, kunde vi nästan föreställa oss att seklerna mellan oss och den för all tid så berömda junimorgonen år 1215 hade försvunnit och att vi, engelska odalmäns söner i hemvävda kläder och med dolk i bältet, väntade här för att bevittna undertecknandet av det viktiga historiska dokument, vars innebörd skulle komma att tolkas för vanligt folk, fyrahundra och några år senare, av en viss Oliver Cromwell <ref>Oliver Cromwell, f. 25 april 1599, d. 3 sept. 1658; engelsk militär ledare, politiker och diktator, ”Lord Protector” över England, Skottland och Irland; den ene av endast två ofrälse personer som varit engelsk statschef (1653-58); den andre är hans son Richard Cromwell, från 1658 till 1659).</ref>, som fullkomligt satt sig in i dess innehåll. Det är en vacker sommarmorgon — soligt, milt och vindstilla. Men genom luften far en dallring av kommande uppståndelse. Kung Johan <ref> Johan I (eng. John, el. fr. Jean), f. 24 dec. c:a 1166, d. 18 el. 19 okt. 1216; kung av England fr. 6 apr. 1199 till sin död. Yngre bror till kung Rickard I (Rickard Lejonhjärta), som han efterträdde vid dennes död. Johan fick öknamnet ”Kung Johan utan land” (eng. ”Lackland”, fr. ”Sans Terre”), p.g.a. sin brist på arv som yngre son, samt för sina territoriella förluster i Frankrike. Han kallas även ”Softsword” för sin påstådda militära inkompetens. Var av ätten Plantagenet, eller en Angevinsk kung.</ref> har övernattat på Duncroft Hall och hela dagen innan har den lilla staden Staines ekat av klangen från beväpnade mäns vapen, klappret från stora hästars hovar mot dess gatstenar, ropen från befäl, samt de osande ederna och yviga gesterna hos skäggiga bågskyttar, fotsoldater och utländska svärdsmän. Färggrant klädda sällskap av riddare och väpnare har ridit in, alla fläckade av resdamm. Och hela kvällen har de värnlösa stadsborgarnas dörrar fått öppnas fortare än kvickt, för att släppa in råa soldathopar, för vilka man måste finna kost och logi av bästa slag, annars går det huset illa och alla dem som bor i det; eftersom här är svärdet både domare och jury, målsägare och bödel, i dessa svåra tider och de betalar för sig genom att skona livet på dem de stjäl ifrån, om de får lust. Runt lägerelden på marknadstorget samlas ännu fler av baronernas trupper, de äter och dricker mycket, skrålar fram dryckessånger, spelar och grälar, allteftersom aftonen mörknar och går mot natt. Eldskenet sprider underliga skuggor över deras uppkavlade ärmar och kantiga kroppar. Stadens barn kikar fram för att betrakta dem, undrande; och kraftigt byggda lantsortsmöer kommer skrattande dit, för att utbyta ölkällarskämt och umgås med de kringklampande krigarna, så olika byns egna svenner, vilka nu, avvisade, står i bakgrunden, med fåniga leenden på läpparna. Och från de omgivande fälten glittrar det svaga eldskenet från andra läger, där stormännens, baronernas anhängare har gått till vila, eller kanske den falske kung Johans franska legosoldater. Och så, med vaktposter vid varje mörk gata, och sprakande vakteldar på varje höjd runt omkring, har natten passerat och över denna vackra dalgång vid den gamla Themsen, har morgonen denna stora dag brutit fram, den dag som skall komma att ändas så storartat och påverka historiens lopp för all framtid. Ända sedan den grå gryningen, på den lägre av de två öarna, strax ovanför där vi nu står, har det rått liv och rörelse, och hörts ljudet från många arbetare. Den stora paviljongen, som fördes dit igår kväll är nu rest, och snickare är i full färd med att spika fast sittbänkarna, under det att hantverkare från Londons stad dekorerar den med mångfärgade tyger; siden, guld- och silvertyg. Och skåda nu! Upp längs vägen som slingrar sig längs flodbanken, från Staines, kommer mot oss, skrattande och samtalande tillsammans, med djupa, gutturala röster, ett halvt tjog tappra hillebardiärer — baronernas män — som gör halt omkring etthundra yards <ref>91 meter.</ref> ovanför oss, på den andra banken, lutar sig mot sina vapen i väntan. Och så, timme efter timme marscherar ständigt nya trupper upp längs vägen och deras hjälmar och bröstplattor skimrar mot oss i den låga morgonsolens ljus, tills, så långt ögat når, vägen verkar täckt av glittrande stål och stolta springare. Och ropande ryttare galopperar från grupp till grupp och små fanor fladdrar lättjefullt i den varma brisen och emellanåt märks en kraftigare rörelse, allteftersom raderna med män formerar sig utmed vägen och en eller annan baron på sin stridshäst, med sin vakt av väpnare omkring sig, passerar utmed dem, för att inta sin plats främst bland sina undersåtar och vasaller. Och uppe på Cooper’s Hills sluttning, precis mittemot, har de undrande bönderna och nyfikna stadsborna samlats, vilka har kommit från Staines och bland vilka ingen är helt säker på vad all uppståndelse handlar om, men var och en har en egen och annorlunda version av den stora händelse som de kommit för att bevittna; och vissa av dem säger, att mycket gott skall komma folket till godo denna dag; men gamlingarna skakar på sina huvuden, eftersom de har hört den sortens tal förut. Och hela floden ner till Staines är täckt av små båtar och ännu mindre kanoter — vilka sistnämnda håller på att förlora sin popularitet nu för tiden och endast används av de fattigaste. Över fallen, där en gång Bell Weir-slussen skall stå, har de blivit dragna av sina kraftfulla roddare och nu samlas de så nära de vågar komma de stora täckta färjebåtarna, vilka ligger beredda att föra kung Johan till den plats där det betydelsefulla Magna Carta <ref>''Magna Carta'' eller ''Magna Carta Libertatum'' (lat. “Det stora dokumentet rörande friheterna”); ett engelskt dokument utfärdat 1215. Det viktigaste tidiga dokumentet som påverkat den process som ledde till dagens konstitutionella rätt. Magna Carta stadgade att kungen avsade sig vissa rättigheter, att respektera vissa andra skyldigheter och de rättsliga processerna, samt att respektera att kungens vilja kunde begränsas av gällande lagar. Magna Carta förnyades kontinuerligt under medeltiden, under Tudor- och Stuartperioden, samt under 1600- och 1700-talen. Dess text hade stort inflytande vid författandet av USA:s författning och the Bill of Rights. Faktum är, att den har haft inflytande över konstitutionens utformning i alla länder i västvärlden, vilket gör det till ett av de viktigaste dokumenten i demokratins historia.</ref> inväntar hans underskrift. Det är nu middagstid och vi och alla andra har väntat tålmodigt i många timmar och ryktet har gått runt, att den hale Johan återigen har slunkit ur baronernas grepp och att han har smitit ifrån Duncroft Hall, med sina legosoldater i hälarna och att han snart kommer att utföra annat arbete än att skriva under dokument rörande sitt folks frihet. Inte alls! Denna gång höll de honom i ett järngrepp och allt hans slingrande och förhalande var fåfängt. Långt nere längs vägen har ett litet dammoln bildats, vilket nu närmar sig och växer i storlek, och klapprandet från många hovar växer i styrka och in och ut mellan de utspridda grupperna av samlade härmän, tränger det fram en lysande kavalkad av färgglada herremän och riddare. Och som front- och eftertrupper och på bägge flankerna, rider baronernas härmän och mitt bland dem kund Johan. Han rider till det ställe där färjebåtarna ligger beredda och de mäktiga baronerna stiger fram ur leden, för att möta honom. Han hälsar dem med ett leende och med skratt och vänliga, sockrade ord, som rörde det sig om någon sorts fest anordnad till hans ära. Men då han reser sig för att sitta av, kastar han en kort blick för att kontrollera, att hans egna franska legosoldater dragit upp bakom baronernas stränga trupper, som nu spärrar hans väg. Är allt ändå för sent? Ett hårt slag mot de omisstänksamma ryttarna vid hans sida; ett utropat kommando till hans franska trupper, ett desperat anfall mot de oberedda raderna framför honom, så kanske dessa upproriska baroner hade fått ångra den dagen då de djärvdes korsa hans planer! En modigare man kanske hade kunnat välta spelet över ända, till och med i denna stund. Om det hade varit en Rickard Lejonhjärta som stod där! Då hade kanske frihetens bägare slitits från Englands läppar, och frihetens sötma undanhållits nationen i ytterligare etthundra år. Men kung Johans hjärta sjunker i bröstet, inför de stränga ansiktena hos engelska krigare, och kung Johans arm faller tillbaka och han sitter av och intar sin plats i den främsta båten. Och baronerna följer efter, var och en med handen på svärdsfästet och order ges att lägga ut. Sakta lämnar de tunga, färggrant målade färjorna stranden vid Runningmede. Sakta men säkert, mot den snabba strömmen, till dess att de med ett dovt ljud anlöper stranden på den lilla ön som från och med denna dag skall heta Magna Carta Island. Och kung Johan har stigit iland, och vi väntar under andlös tystnat, tills ett högt rop far genom luften och den viktigaste grundstenen i Englands frihets tempel har, får vi veta, lagts på plats. == Fotnoter == <references/> {{Tre män i en båt}} [[en:Three Men in a Boat/XI]] [[fr:Trois Hommes dans un bateau/11]] m8bgswut6co1o5yfaaj1inchttxv7jt 0 3467 504506 95424 2022-08-12T00:56:36Z Kwamikagami 13955 wikitext text/x-wiki {{Titel|[[Tre män i en båt]]|Jerome K. Jerome| förra=[[Tre män i en båt. Kap 11|Kapitel XI]]| nästa=[[Tre män i en båt. Kap 13|Kapitel XIII]]}} == Kapitel XII == '''Henry VIII och Anne Boleyn. - Nackdelarna med att dela hus med älskande par. — En svår stund för den engelska nationen. — Ett nattligt sökande efter det pittoreska. — Hemlösa och husvilla. — Harris bereder sig att dö. — En ängel griper in. — Plötslig glädjes inverkan på Harris. — Någonting till kvällsmat. — Lunch. — Dyrköpt senap. — En fruktansvärd batalj. — Maidenhead. — Att segla. — Tre fiskare. — Vi blir förbannade.''' Jag satt på stranden, föreställande mig denna scen, då George anmärkte att när jag kände mig helt utvilad, kanske jag inte hade något emot att diska; och sålunda återkallad från det fantastiska förflutna, till den mer prosaiska nutiden, med all dess lidande och synd, gled jag ner i båten och rengjorde stekpannan med en träpinne och en grästuva, innan jag slutligen polerade den med Georges våta skjorta. Vi tog oss över till Magna Carta Island, och tog en titt på den sten som står inne i den lilla stugan där och på vilken det viktiga dokumentet sägs ha blivit undertecknat; även om frågan om den verkligen skrevs under där, eller som vissa säger, på andra flodstranden i ”Runningmede”, inte är avgjord. Jag vägrar att binda mig i denna fråga. Men vad min egen syn på saken anbelangar, är jag dock böjd att hålla på den populära ö-teorin. Om jag hade varit en av baronerna vid denna tidpunkt, skulle jag verkligen, å det starkaste, ha yrkat på bland mina kamrater, det tillrådliga i att vi lät föra en så hal ål som kung Johan ut till ön, där det fanns mindre möjligheter för honom att ställa till med överraskningar och tjuvtricks. {{c|🙝🙟}} Det finns ruiner efter en gammal biskopsgård på Ankerwyke Houses ägor, belägna i närheten av Picnic Point, och det var i trakterna av denna gamla biskopsgård som Henrik VIII <ref>Henry VIII, f. 28 juni 1491, d. 28 jan. 1547; kung av England och Lord av Irland (senare kung av Irland) från 22 apr. 1509 till sin död. Andre monarken av ätten Tudor. Han är berömd för att ha gift sig sex gånger och för att ha varit den engelska monark vars makt varit som mest oinskränkt. Viktiga händelser under hans regim var brytningen med påven i Rom och det därpå följande grundandet av the Church of England, upplösandet av klostren och unionen mellan England och Wales.</ref> sägs ha väntat på och träffat Anne Boleyn <ref>Anne Boleyn, 1:e markisinnan av Pembroke, f. c:a 1501/07, d. 19 maj 1536, även kallad Ann Bolin och Anne Bullen; den andra hustrun till och medregent med Henry VIII. Mor till Elizabeth I. Henrys skilsmässa från Catherine of Aragon och giftermål med Boleyn var en del av den komplexa inledningen till den omfattande politiska och religiösa omvälvningen, som den engelska reformationen utgjorde, där hon själv var pådrivande i frågor om kyrkoreformer. Hon halshöggs, anklagad för otrohet och förräderi den 19 maj 1536.</ref>. Han brukade även träffa henne på Hever Castle i Kent, samt även någonstans i närheten av St. Albans. Det måste ha varit besvärligt för folk i England på den tiden, att finna en plats där dessa tanklösa unga mänskor ''inte'' svärmade omkring. Har ni någonsin vistats i ett hus där ett älskande par befinner sig? Det är synnerligen prövande. Man tänker gå och sätta sig i salongen och marscherar iväg dit. Då man öppnar dörren, hör man ljud som om någon plötsligt erinrat sig något och då man går in, står Emily vid fönstret och studerar intresserat något på andra sidan gatan och ens vän, John Edward, står i rummets andra ände, helt försjunken i anblicken av fotografier föreställande främmande människors anhöriga. ”Åh!” säger man och stannar vid dörren, ”jag visste inte att det var någon här inne.” ”Å, visste du inte det?” säger Emily kyligt, med ett tonfall som antyder att hon inte tror en. Man håller sig kvar en stund och så säger man: ”Det är mörkt härinne, varför tänder ni inte gasljuset?” John Edward säger ”Åh”, det har han inte lagt märke till; och Emily säger att Pappa inte tycker om att man tänder gasen om eftermiddagarna. Man berättar en eller ett par nyheter för dem och ger dem ens syn på och åsikter om Irlandsfrågan; men detta förefaller inte intressera dem. Allt de svarar vad man än tar upp, är ”jaha?”, ”verkligen?”, ”gjorde han det?”, ”ja”, samt ”det menar du inte!”. Och efter tio minuter av detta slags konversation, öppnar man dörren en aning och slinker ut och finner till sin förvåning att dörren omedelbart stängs bakom en och slår igen, utan att man har vidrört den. En halvtimme senare vill man försöka ta sig en pipa i vinterträdgården. Ställets enda stol är upptagen av Emily; och John Edward har, om man ska tro de spår som återfinns i hans klädedräkt, suttit direkt på golvet. De säger ingenting, men de ger en blickar som meddelar allt som kan sägas i ett civiliserat samhälle; och man backar ut därifrån, snabbt och stänger dörren efter sig. Man är nu rädd för att sticka in nosen i något av husets rum; så efter att ha vandrat upp- och nedför trapporna ett tag, går man och sätter sig i sitt eget sovrum. Men detta blir dock, efter en stund, ointressant, så man tar på sig sin hatt och promenerar ut i trädgården. Man vandrar längs gångarna och, då man passerar lusthuset tittar man in där och där sitter dessa två unga idioter, tätt tillsammans i ett av dess hörn; och de upptäcker en och får uppenbarligen för sig att man, av någon lömsk anledning som man bara själv känner till, förföljer dem. ”Varför finns det inte ett särskilt rum, avsett för sådana där saker, där de kan hålla till?” muttrar man; och rusar tillbaka till tamburen, där man tar sitt paraply och går utomhus. {{c|🙝🙟}} Så måste det ha gått till, när den kärlekskranke gossen Henrik VIII uppvaktade sin lilla Anne. Folk i Buckinghamshire råkade oförhappandes på dem, då de rantade runt Windsor och Wraysbury och utropade då, ”Åh! Är ni här?” och Henrik rodnade och sade att ”ja”, han skulle helt enkelt träffa någon här; och Anne sade, ”åh, så trevligt att träffas! Är det inte lustigt? Jag stötte just ihop med herr Henrik VIII här på vägen, och han skulle åt samma håll som jag.” Så gick de där människorna sin väg och sade sinsemellan: ”Åh, det är bäst att vi försvinner härifrån medan detta kelande och flirtande pågår. Låt oss åka ner till Kent.” Och de gav sig av till Kent, och det första de såg i Kent, när de kom dit, var Henrik och Anne som larvade runt Hever Castle. ”Åh, sjutton också”, sade de. ”Nej, vi åker. Jag står inte ut. Låt oss åka till St. Albans — ett trevligt och lugnt ställe, St. Albans.” Och då de nådde St. Albans, såg de det förbaskade paret kyssande varandra vid kyrkmuren. Då gav sig dessa människor iväg och blev pirater, till dess att äktenskapet var över. {{c|🙝🙟}} Sträckan från Picnic Point till Old Windsor Lock är en förtjusande del av floden. En skuggig väg, här och där prickig av små, välskötta stugor, går längs stranden upp till ”Bells of Ouseley”, ett pittoreskt värdshus, liksom de flesta värdshusen längs floden och ett ställe där man kan få sig ett verkligt gott glas öl, säger Harris; och om en fråga inom detta område kan man lita på vad Harris säger. Old Windsor är ett berömt ställe på sitt sätt. Edward Bekännaren <ref>Edward Bekännaren eller Eadweard III, f. c:a 1004, d. 4 jan. 1066; den näst siste anglosaxiska kungen av England och den siste av Huset Wessex. Han regerade från 1042 till sin död. Han efterträddes av Harald Godwinson. Edward Bekännaren kanoniserades 1161, trol. främst av politiska skäl. Tillnamnet Bekännaren betyder att han bekände sig till kristendomen, men att han inte dött martyrdöden.</ref> hade ett slott här, och det var här som den store Earl Godwin <ref>Godwin, ibland Godwine, f. c:a 1001, d. 15 apr. 1063; en av de mest mäktiga lorderna i England under den danske kungen Knut den store och hans efterföljare. Knut gjorde honom till den förste Earlen av Wessex. Godwin var far till Harold II och Edith av Wessex som var hustru till Edward Bekännaren.</ref> befanns skyldig av den tidens domstol för att ha medverkat till kungens brors död. Earl Godwin bröt ett stycke bröd och höll den i sin hand. ”Om jag är skyldig”, sade earlen, ”må då detta brödstycke kväva mig, då jag äter det!” Och så stoppade han brödet i munnen, svalde det, fick det i fel strupe och dog. {{c|🙝🙟}} Efter det att man passerat Old Windsor, är floden en smula ointressant och blir inte sig själv igen förrän man närmar sig Boveney. George och jag bogserade oss förbi the Home Park, vilken sträcker sig längs den högra flodbanken från Albert till Victoria Bridge; och då vi passerade Datchet, frågade George mig om jag mindes vår första tur upp längs floden, då vi landsteg i Datchet klockan tio om aftonen och ville gå till sängs. Jag sade att jag kom ihåg. Det kommer att ta lång tid innan jag har glömt den saken. Det var lördagen före August Bank Holiday <ref>August Bank Holiday, även Summer Bank Holiday; första och sista måndagen i augusti. Brittiska banker är stängda på ”Bank Holidays”, varför även större delen av det brittiska näringslivet håller stängt. Även om Bank Holidays inte är officiella helgdagar så är de flesta anställda i Storbritannien lediga dessa dagar, förutom anställda inom t ex sjukvård, brand- och polisväsende etc.</ref>. Vi var trötta och hungriga, samma tre personer som denna gång och då vi kom till Datchet tog vi vår korg, de två väskorna, filtarna, våra rockar och dylikt och gick för att leta efter nattkvarter. Vi passerade ett mycket vackert litet hotell, med klematis och klängväxter vid ytterdörren; men ingen kaprifol och, av någon anledning hade jag bestämt mig för ett ställe med kaprifoler, så jag sade: ”Åh, låt oss inte gå in där! Låt oss gå en bit till och se om det inte finns något ställe med kaprifoler.” Så vi fortsatte, tills vi kom fram till ett annat hotell. Det var även det ett mycket trevligt hotell och det växte kaprifoler utmed väggarna; men Harris tyckte inte om utseendet på den man som stod lutad mot ytterdörren. Han sade, att det inte såg ut som någon trevlig karl alls, och att han hade fula skor: Så vi fortsatte. Vi gick en duktig sträcka, utan att stöta på några fler hotell, och så mötte vi en man och bad honom om råd. Han sade: ”Tja, ni kommer precis från det hållet. Ni får vända helt om och gå tillbaka, så kommer ni till ''the Stag''.” Vi sade: ”Å, vi har varit där, och tyckte inte om stället — där fanns ingen kaprifol.” ”Nå”, sade han, ”då har ni the ''Manor House'', precis mittemot. Har ni försökt där?” Harris svarade att vi inte ville gå dit — vi tyckte inte om utseendet hos den man som stod där — Harris tyckte inte om hans hårfärg, och inte om hans skor heller. ”Nja, då vet jag inte hur jag skall råda, det är då säkert”, sade vår informatör; ”eftersom det är de enda två värdshusen här.” ”Finns det inga andra?” utropade Harris. ”Inga alls”, svarade mannen. ”Vad i herrans namn skall vi då ta oss till?” skrek Harris. Då talade och sade George. Han sade att Harris och jag kunde leta efter ett hotell som passade oss och få tag på rätt sorts människor att befolka det med. För sin egen del tänkte han återvända till the Stag. Det sägs att ingen man blir profet i sitt eget land. Harris och jag suckade över ytligheten hos alla jordiska önskningar och följde med George. Vi tog våra pinaler till ''the Stag'' och lade ner dem i hallen. Värdshusvärden kom dit och sade: ”God afton, mina herrar.” ”Å, god afton”, sade George; ”vi skulle gärna vilja ha tre bäddar.” ”Mycket ledsen, herrn”, sade värden; ”men jag är rädd att vi inte kan stå till tjänst.” ”Nåja, strunt samma”, sade George, ”två räcker. Två av oss kan sova i samma säng, eller hur?” fortsatte han, vänd mot Harris och mig. Harris sade ”o ja”; han ansåg att George och jag med lätthet kunde sova i samma säng. ”Mycket ledsen”, upprepade värden; ”men vi har verkligen inte en enda ledig säng i hela huset. Faktum är, att vi lägger två och till och med tre herrar i samma säng redan som det är nu.” Hans svar gjorde oss en smula ställda. Men Harris, som är en van resenär, levde upp till våra förväntningar och sade, med ett glatt skratt: ”Tja, det kan inte hjälpas. Vi får ta vad som finns. Ni får ställa in extrasängar i biljardrummet.” ”Mycket ledsen, herrn. Det är redan tre herrar som sover på biljardbordet, och två i kafferummet. Det finns ingen möjlighet att jag kan logera er ikväll.” Vi tog våra saker och gick över till ''the Manor House''. Det var ett vackert litet ställe. Jag sade, att jag skulle trivas bättre där än på det andra stället; och Harris sade ”o ja”, det skulle nog duga, och vi behövde ju inte titta på den där rödhårige karlen; dessutom kunde den stackaren inte rå för sitt röda hår. Harris talade mycket vänligt och känsligt om denna fråga. Folket på ''the Manor House'' väntade inte på att få höra vad vi hade på hjärtat. Värdinnan mötte oss redan på trappan med hälsningen, att vi var det fjortonde sällskapet hon hade avvisat inom de senaste nittio minuterna. Vad våra ödmjuka förslag rörande stall, biljardrum eller kolkällare beträffar, så skrattade hon bara åt dem. Alla dessa vrår hade gått åt för länge sedan. Kände hon till något ställe i hela byn, där det kunde finnas husrum över natten? ”Nja, om ni inte har något emot att det är en smula obekvämt” — men det var inget hon rekommenderade, dock — så fanns det en liten ölkällare en halv mile <ref>804,67 meter.</ref> nedför vägen mot Eton. Vi behövde inte höra mer; vi tog korgen, väskorna, rockarna, filtarna och paketen och sprang. Avståndet föreföll mer som en mile än en halv, men vi nådde till slut fram till stället, där vi rusade in, flåsande, i baren. Folket på ölkällaren var otrevliga. De skrattade endast åt oss. Det fanns endast tre sängar i hela huset och de hade redan tre herrar och två gifta par som sov där. En godhjärtad pråmskeppare, som råkade befinna sig i skänkrummet, sade dock att vi kunde pröva hos speceriaffären som låg granne med the Stag och vi gick tillbaka. Hos specerihandlaren var det fullt. En gammal kvinna som vi träffade i affären var vänlig att ta med oss en kvarts mile <ref>402,34 meter.</ref>, till en väninna, som emellanåt hyrde ut rum åt herrar. Denna gamla dam gick mycket långsamt, och det tog oss tjugo minuter att ta oss till väninnans hus. Hon underhöll oss under promenaden genom att beskriva för oss, medan vi traskade på, sina olika ryggåkommor. Hennes väninnas rum var uthyrt. Därifrån rekommenderades vi till nr. 27. Nej, det var fullt i nr. 27, men de skickade oss till nr. 32 och även hos nr. 32 var det fullt. Så gick vi tillbaka till huvudgatan och Harris satte sig på korgen och sade, att han inte tänkte gå längre. Han sade, att det var ett rofyllt ställe och att han skulle vilja dö där. Han bad George och mig att kyssa hans mor från honom och att hälsa alla hans släktingar att han förlät dem, samt att han dött lycklig. I denna stund kom en ängel till platsen, i en liten gosses skepnad (och jag kan inte tänka mig en mer effektiv förklädnad för en ängel), med en ölburk i ena handen och i den andra någonting i änden på ett snöre, som han släppte ner på varje platt sten han kom i närheten av och därefter drog upp den igen, vilket framkallade ett underligt, otrevligt ljud, antydande någons lidande. Vi frågade denne himmelske budbärare (som vi senare upptäckte att han var) om han kände till något ödsligt beläget hus, vars inhysingar var få och svaga (gamla damer eller lama herrar, företrädesvis), vilka lätt kunde skrämmas till att avstå sina sängar över natten åt tre desperata män; eller om så inte var fallet, om han kunde rekommendera någon tom svinstia, någon kalkstensugn som inte användes, eller något annat i den vägen. Han sade sig inte känna till något sådant ställe, åtminstone inte på rak arm; men han sade att om vi ville komma med honom så hade hans mor ett rum till övers, där vi kunde inkvarteras för natten. Vi föll honom om halsen där i månskenet och välsignade honom och det skulle ha utgjort en mycket vacker tavla, om inte pojken hade överväldigats så av våra känslor, att han inte kunde hålla sig upprätt inför dem, utan sjönk till marken, med oss allihop över sig. Harris var så lycklig att han svimmade och var tvungen att ta ifrån pojken hans ölburk och dricka upp hälften av innehållet, innan han återfick medvetandet. Därefter gav han sig av i ilfart och lämnade George och mig att bära bagaget. Det var ett litet torp med fyra rum, där gossen bodde, och hans mor — den goda kvinnan! — gav oss varmt bacon till kvällsmat, och vi åt upp alltihop — fem pund <ref>2,267 kilogram.</ref> — och en sylttårta efteråt och två kannor te och därefter gick vi till sängs. Det fanns två sängar i rummet; en var en 2 fot och 6 tum <ref>76,1 centimeter.</ref> bred fällsäng, som George och jag sov i, hållandes oss kvar genom att binda fast oss själva med ett lakan; och den andra var den lille gossens säng, som Harris hade alldeles för sig själv och vi fann honom, om morgonen, med två fot <ref>60,9 centimeter.</ref> bara ben stickande ut i fotändan, vilka George och jag använde till att hänga ifrån oss våra handdukar på medan vi badade. Vi var inte direkt optimistiska inför utsikterna att få tag på ett rum, nästa gång vi kom till Datchet. {{c|🙝🙟}} För att återvända till den aktuella utfärden, så hände ingenting upphetsande, och vi tog oss sakta men säkert fram till strax nedanför Monkey Island, där vi lade till och åt lunch. Vi tog oss an den kalla biffen till lunch, för att upptäcka att vi glömt att ta med oss senap. Jag tror inte att jag i hela mitt liv, vare sig förr eller senare, har längtat så mycket efter senap som jag gjorde denna gång. Jag bryr mig inte om senap alls som regel och det är mycket sällsynt att jag äter senap alls, men då hade jag kunnat ha givit bort hela världen för en klick. Jag vet att jag inte kan ge bort hela världen, eftersom den inte tillhör mig, men vem som än hade räckt mig en sked senap i just den stunden, skulle ha fått hela världen av mig. Jag blir så där hänsynslöst givmild, när det är något jag vill ha men inte kan få tag på. Harris sade, att även han skulle kunna ha givit bort hela världen för lite senap. Det skulle ha varit en god affär för vem som helst som kommit till platsen med en burk senap; han eller hon skulle kunna ha fått hela världen flera gånger om och fått sitt behov av världar täckt för resten av livet. Men å andra sidan! Jag vågar påstå, att både Harris och jag själv skulle ha försökt ta oss ur det avtalet. Det är den typen av löften man häver ur sig i stundens hetta, men naturligtvis, då man tänker efter inser hur fullkomligt absurt i avsaknad av proportioner det är i förhållande till värdet på den ifrågavarande varan. Jag hörde en man som var på väg uppför ett berg i Schweiz säga, att han skulle ge bort hela världen för ett glas öl och då vi kom fram till ett litet skjul är de förvarade ölen, skrek han som besatt, då han fick reda på att de tog fem francs för en flaska Bass. Han sade, att det var skandalöst, och han skrev till ''the Times'' angående detta. Det kastade sin skugga över oss i båten, detta faktum att vi saknade senap. Vi åt vår biff under tystnad. Hela vår existens föreföll ihålig och ointressant. Vi tänkte på vår barndoms lyckliga dagar och suckade. Vi lyste dock upp en smula över äppelkakan och då George tog fram en burk ananas från botten på korgen och rullade den till mitten av båten, kände vi att livet, då allt kom omkring, var värt att levas. Vi är mycket förtjusta i ananas, alla tre. Vi såg på bilden på burken; vi tänkte på den saftiga ananasen inuti. Vi log åt varandra och Harris höll sin sked i beredskap. Så letade vi efter burköppnaren. Vi letade igenom korgen. Vi vände upp och ner på väskorna. Vi lyfte på trallarna på båtdurken. Vi tog i land allt på stranden och skakade det. Ingenstans hittade vi burköppnaren. Så försökte Harris att öppna burken med sin fickkniv, bröt av bladet och skar sig allvarligt; och George prövade med en sax och saxens blad öppnade sig och stack sånär ut ögat på George. Medan de plåstrade om sina blessyrer, försökte jag få hål på burken med den vassa änden på båtshaken och båtshaken gled och fick mig ut mellan båtsidan och stranden i det två fot djupa, leriga vattnet och burken rullade iväg, oskadd, och hade sönder en tekopp. Då ilsknade vi till rejält. Vi tog med oss burken upp på stranden och Harris gick ut på fälten och hämtade en stor, skarp sten och jag gick tillbaka till båten och hämtade masten och George höll burken och Harris höll den vassa änden av sin sten emot den och jag tog masten och lyfte den högt upp i luften och samlade all min kraft och lät den falla. Det var Georges stråhatt som den dagen räddade hans liv. Han har behållit den (vad som är kvar av den) och om vinterkvällarna, då piporna tänts och pojkarna långrandigt berättar om de faror de gått igenom, tar George fram den och låter den gå runt och den spännande berättelsen berättas återigen, med nya överdrifter varje gång. Harris kom undan med bara ett köttsår. Därpå tog jag mig an burken och hamrade på den med masten, till dess att jag var utsliten och uttråkad av hela min själ, varvid Harris tog över. Vi slog den tills den var platt; vi knackade den åter fyrkantig; vi formade den till varenda form som geometrin känner till — men vi kunde inte få hål på den. Då gav sig George på den och knackade den till en form så främmande, så hemsk, så ickejordisk i all sin grymma fulhet, att han blev rädd och kastade ifrån sig masten. Då satte vi oss alla tre runt omkring den i gräset och betraktade den. Det fanns en stor buckla på dess topp som såg ut som ett hånleende, vilket gjorde oss rosenrasande, så Harris rusade på saken, plockade upp den och slängde ut den mitt i floden och medan den sjönk, skrek vi ut våra förbannelser över den och vi steg i båten och rodde från platsen, och stannade inte förrän vi nådde Maidenhead. {{c|🙝🙟}} Maidenhead är alltför snobbigt för att vara trevligt. Det är samlingsplatsen för flodfjantarna och deras överdrivet uppklädda kvinnliga följeslagare. Det är staden med de pretentiösa hotellen, bebodda huvudsakligen av rikemannasöner och deras balettflickor. Det är den häxkittel från vilken dessa flodens demoner — ångsluparna — utgår. ”Greven” i the London Journal har alltid sitt ”lilla ställe” i Maidenhead; och hjältinnan i alla dessa romaner i tre delar äter alltid middag där när hon är ute på galej med någon annans äkta make. Vi tog oss genom Maidenhead så snabbt vi kunde, för att därpå ta det lite lugnare i den sköna sträckan bortom Boulter’s och Cookham locks. Clieveden Woods bar fortfarande sin prydliga vårdräkt och reste sig, från vattenbrynet, i en enda lång harmoni av gröna nyanser och skuggningar. I all sin obrutna charm är detta kanske den mest charmerande sträckan längs hela floden, och lättjefullt förde vi vår lilla båt in i dess djupa frid. Vi lade till i en vik strax nedanför Cookham och drack te; och då vi kommit genom slussen, var det kväll. En styv bris hade blåst upp — medvind, konstigt nog; eftersom regeln på floden är, att det blåser alltid motvind, åt vilket håll man än är på väg. Det råder motvind om morgonen, då man ger sig av på sin dagsetapp, och man ror en lång sträcka, tänkande på hur lätt det kommer att bli att ta sig tillbaka under segel. Därpå, efter tedags, vänder vinden och man tvingas ro lika hårt på hemvägen också. Och skulle man glömma att ta med sig seglet, råder det medvind både på ut- och hemresan. Men, världen och livet är en enda lång prövning och människan är född att prövas, likväl som gnistor flyger uppåt. Denna kväll hade dock uppenbarligen något slags misstag blivit begånget, då någon riktat vinden i våra ryggar istället för mitt i ansiktet. Vi höll mycket tyst om detta och fick upp seglet snabbt innan någon kom på oss. Därpå lade vi oss i båten i tankfulla ställningar och seglet vecklades ut och sträcktes och båten flög fram. Det var jag som styrde. Det finns ingen mer spännande upplevelse än att segla. Det bringar en så nära flygning som människan hittills kommit — utom i hennes drömmar. Den framrusande vindens vingar verkar lyfta en framåt och man vet inte vart den vill föra en. Man är inte längre en trög, vaggande, slö lervarelse, som sköldpappslikt kryper fram på marken; man är en del av naturen! Ens eget hjärta bankar i takt med hennes! Hon håller sina beskyddande armar omkring en och håller en mot sitt bröst! Ens själ är en del av henne; ens lemmar blir lätta! Luftens alla röster sjunger för en. Jorden verkar liten och avlägsen; och molnen, så nära ens huvud, är ens bröder och man sträcker ut sina armar mot dem. Vi hade hela floden för oss själva, förutom att vi i fjärran kunde se en fiskeeka, ankrad mitt i strömdraget, i vilken tre fiskare satt; och vi for fram över vattenytan och passerade de trädklädda stränderna, och ingen av oss sade något. Det var jag som styrde. Då vi kom närmare, kunde vi se att de tre fiskande männen föreföll gamla och allvarstyngda. De satt på varsin stol i sin eka och betraktade koncentrerat sina revar. Och den röda, nedgående solen kastade ett mystiskt ljus över vattnet och färgade de stolta trädens stammar med sin eld, samt gav molnen en gyllene gloria. Det var en den djupa förtrollningens timme, en stund av extatiskt hopp och längtan. Det lilla seglet stod ut mot de violetta skyarna; skymningen lade sig runt oss och lindade in världen i regnbågsskuggor; och bakom oss, kom natten krypande. Vi liknade riddarna i någon gammal legend, som seglar över en mystisk sjö, in i skymningens okända land, mot solnedgångens stora rike. Vi hamnade inte i skymningens rike; vi for rakt in i den där ekan, där de där tre gamla männen satt och fiskade. Till att börja med var vi inte medvetna om vad som faktiskt hade hänt, eftersom seglet skymde sikten för oss, men av naturen hos det språk som steg upp i kvällsluften, förstod vi att vi kommit i grannskapet av mänskliga varelser, samt att dessa var ilskna och missnöjda. Harris tog ner seglet och så såg vi vad vi ställt till med. Vi hade knuffat ner de tre herrarna från deras tofter, till en enda röra på båtens botten och de höll nu sakta och noggrant på att sortera loss sig själva, medan de plockade bort fiskar från sina personer; och medan de gjorde detta, svor de över oss — inga vardagliga dussinsvordomar, utan långa, noga utvalda, omfattande eder, som gällde hela våra liv, in i den avlägsna framtiden, samt även innefattade alla våra släktingar och allt annat som kunde sättas i samband med oss — duktiga, substansfyllda kötteder. Harris sade till dem, att de borde vara tacksamma över lite spänning då de suttit där och fiskat hela dagen, samt tillade att han var chockerad och sorgsen över att höra hur män i deras ålder kunde ge efter för sitt dåliga humör på detta sätt. Men det hjälpte föga. George sade, att nu skulle han styra. Han sade att en skönande som min inte kunde anförtros styrningen av båtar — det var bättre att en mer jordnära mänsklig varelse skötte sådant, för att förhindra att vi alla drunknade och han tog över linorna och förde oss upp till Marlow. Och i Marlow lämnade vi båten vid bryggan och gick och tog in för natten på ”the Crown”. == Fotnoter == <references/> {{Tre män i en båt}} [[en:Three Men in a Boat/XII]] [[fr:Trois Hommes dans un bateau/12]] o96nm4r9wv8h9tjwl4yt8a68gvm6cu0 0 3468 504505 95425 2022-08-12T00:56:33Z Kwamikagami 13955 wikitext text/x-wiki {{Titel|[[Tre män i en båt]]|Jerome K. Jerome| förra=[[Tre män i en båt. Kap 12|Kapitel XII]]| nästa=[[Tre män i en båt. Kap 14|Kapitel XIV]]}} == Kapitel XIII == '''Marlow. — Bisham Abbey. — Munkarna i Medmenham. — Montmorency avser att döda en gammal hankatt. — Men beslutar sig till sist för att låta den leva. — Skamligt uppträdande från en foxterriers sida i Stadsförvaltningens lokaler. — Vår avfärd från Marlow. — En imponerande procession. — Ångsluparna, användbara recept för störande av och förhindrande av deras framfart. — Vi vägrar att dricka flodvatten. — En fridfull hund. — Harris’ och en pajs besynnerliga försvinnande.''' Marlow är en av de mest trivsamma små städer som jag känner till längs floden. Det är en myllrande, livlig liten stad; inte särdeles pittoresk på det hela taget, det må vara sant, men det finns många gammaldags prång och vrår att utforska där, icke desto mindre - fortfarande upprättstående brovalv i Tidens raserade bro, över vilka vi med fantasins hjälp reser tillbaka till de dagar då Marlow Manor hyste saxaren Algar som sin herre, vilket erövraren Wilhelm <ref>Wilhelm av Normandie (fr. Guillaume de Normandie), även kallad Wilhelm Erövraren eller Wilhelm Bastarden, f c:a 1028, d. 9 sept. 1087; Hertig av Normandie 1035-87 (Wilhelm II) och kung av England 1066-87 (Wilhelm I). Invaderade England och segrade vid Slaget vid Hastings 1066 och undertryckte revolterna från engelsmännen, i vad som kommit att kallas den Normanska erövringen. Kusin till Edward Bekännaren. Gift med Matilda av Flandern (f. c:a 1031, d. 2 nov. 1083). Wilhelm dog vid 59 års ålder och är begravd i S:t Stephen-kyrkan i Caen, Normandie. Han efterföljdes på tronen av sin son Wilhelm Rufus.</ref> stal, för att skänka till sin drottning Matilda, innan det övertogs av Warwick-jarlarna, eller den kloke Lord Paget, rådgivare åt fyra konungar i rad. Där finns även underbara landsvägar, om man efter att ha åkt båt, känner för en promenad, även om floden visar fram sin bästa sida här. Ner till Cookham, förbi Quarry Woods och ängarna, är en underbar sträcka. Kära gamla Quarry Woods! Med dina smala, slingrande stigar, och små, vindlande gläntor, hur mättade på minnen än i denna dag av soliga sommardagar är du inte! Hur välbesökta av de skuggiga minnena av skrattande ansikten! Hur kan man inte från dina viskande löv höra återklangen av röster från länge sedan! Från Marlow upp till Sonning är det till och med ännu vackrare. Det storslagna gamla Bisham Abbey, vars stenmurar restes under Tempelriddarnas rop och vilka vid ett tillfälle var Anna av Kleves <ref>Anna av Kleve, (eng. Anne of Cleve), f. 22 sep. 1515 i Düsseldorf, d. 16 juli 1557; engelsk drottning, Henrik VIII:s fjärde hustru 1540. Efter Jane Seymores död 1537 övertalades Henrik VIII av Thomas Cromwell att denna gång gifta sig av politiska skäl, för att få en allierad utomlands. Slutligen föll valet på den då 24-åriga Anna av Kleve. Anna kom till England nyårsdagen 1540. Henrik VIII var dock inte behagad av hennes utseende, utan kallade henne ”den flanderska märren”. De gifte sig den 6 jan 1540, men Henrik beklagade att han ”inte kom över den vämjelse han kände i hennes sällskap”. Den 10 juni 1540 lät han arrestera Thomas Cromwell, anklagad för högförräderi. Han avrättades. Parlamentet upplöste äktenskapet genom lag. Anna accepterade skilsmässan. Hon fick ett stort årligt underhåll och stannade i England resten av sitt liv.</ref> och drottning Elizabeths hem, passerar man på högra flodbanken endast en halv mile ovanför Marlow Bridge. Bisham Abbey är rik på melodramatisk rekvisita. Där finns en väggbonadsförsedd sängkammare och ett hemligt rum dolt högt uppe bland de tjocka väggarna. Lady Holys vålnad, hon som slog sin lille son till döds, vandrar fortfarande omkring där uppe om nätterna, under det att hon försöker tvätta sina andliga händer rena i ett spöklikt handfat. Warwick, kungamakaren, vilar här, numera bekymmerslös över sådana trivialiteter som jordiska kungar och jordiska kungadömen; och Salisbury, som gjorde god tjänst vid Poitiers. Strax innan man kommer fram till klostret och mitt på flodstranden, ligger Bisham Church och om några gravar och monument är värda ett besök, gäller det verkligen de i Bisham Church. Det var under det att han flöt omkring i sin båt under bokträden i Bisham som Shelley <ref>Percy Bysshe Shelley, f. 4 aug. 1792, d. 8 juli 1822; en av de främsta engelska romantiska poeterna och allmänt ansedd som bland de bästa lyriska poeter som skrivit på engelska. Han var gift med den berömda romanförfattarinnan Mary Shelley, som bl.a. skrev Frankensteins monster.</ref>, som då bodde i Marlow (man kan numera bese hans hem på West Street), författade Islams revolt. Vid Hurley Weir, en aning högre upp, har jag ofta tänkt att jag skulle kunna bo en månad, utan att ha tillräckligt med tid för att insupa sceneriets fulla skönhet. Byn Hurley, fem minuters promenad från slussen, är bland de äldsta platserna som finns kring floden, vars historia går så långt tillbaka att man får citera den åldriga fraseologin från dessa dimhöljda dagar ”från kung Seberts och kung Offas dagar”. Precis bortom dammen (om man färdas uppströms) finns Danes’ Field, där de invaderande danerna en gång slog läger, under marschen till Gloustershire; och ytterligare en bit framåt, inbäddad i en betagande flodfåra, ligger vad som är kvar av Medmenham Abbey. De berömda munkarna i Medmenham, eller ”Hell Fire Club” <ref>''Hellfire Club''; en exklusiv engelsk klubb, som sammanträdde vid oregelbundna tillfällen mellan 1746 och omkr. 1763, instiftad av Sir Francis Dashwood. Enligt sägnerna höll de ökända, orgiastiska och satanistiska seanser i Medmenham Abbey vid Themsen. Namnet Hellfire Club användes från 1750. Benjamin Franklin lär ha deltagit i vissa av klubbens möten, även om han inte var medlem. Bland bemärkta medlemmar kan nämnas John Wilkes och John Montagu, 4:e Earlen av Sandwich. De kallade sig själva bl. a. the Brotherhood of St. Francis Wycombe och the Order of Knights of Wycombe. Deras ritualer var inte i verklig mening satansdyrkan, utan snarare en kult ägnad Baccus och Venus. Klubbens motto var ”Fay ce que vouldras” eller på eng. ”Do what thou wilt”</ref>, som de allmänt kallades och bland vilka den ökände Wilkes var medlem, var ett brödraskap vars motto var ”gör som du vill”, och denna inbjudan står fortfarande inskriven över kyrkoruinens portvalv. Många år innan denna falska orden, med sin församling bestående av oförbätterliga skämtare hade grundats, låg på samma plats ett kloster av strängare slag, vars munkar var av ett något annat slag än de festprissar som skulle komma efter dem, femhundra år senare. Cisterciensermunkarna, vars klosterkyrka stod här på 1200-talet, bar endast kläder av vadmal och åt varken kött, fisk eller ägg. De låg på halm och de steg upp vid midnatt för att gå i mässan. De tillbringade sina dagar under arbete, läsande eller bedjande; och över hela deras liv rådde en tystnad som den hos döden, eftersom ingen av dem talade. Ett strängt broderskap; de levde ett strängt liv på denna vackra plats, som Gud skapat så ljus! Underligt att inte Naturens röster som omgav dem — vattnets mjuka sång, viskningarna i flodgräset, den framilande vindens egen musik — inte lärde dem en sannare mening med livet än detta. De lyssnade, genom de långa dagarna, under tystnad och väntade sig att höra en röst från Himmelen; och hela dagarna och genom de högtidliga nätterna talade den till dem med en mångfald röster, men de hörde dem inte. {{c|🙝🙟}} Från Medmenham till den vackra Hamledon Lock är floden fylld av rofylld skönhet, men efter det att den passerar Greenlands, det föga intressanta ställe där min agent har sitt flodresidens — en tämligen anspråkslös äldre herre, som man ofta stöter på i dessa trakter under sommarmånaderna, roendes omkring i lättsam men kraftfull stil, eller under charmerande konversation med någon gammal slussvakt medan han passerar slussen — fram till eller strax efter Henley, är den tämligen ointressant. {{c|🙝🙟}} Vi steg upp tämligen tidigt på måndagsmorgonen i Marlow och gick för att ta oss ett bad före frukost; och på tillbakavägen gjorde Montmorency sig till fruktansvärt åtlöje. Det enda ämne där Montmorencys och mina egna åsikter går vitt isär, är ifråga om katter. Jag tycker om katter; det gör Montmorency inte. Då jag möter en katt säger jag: ”kiss-kiss, kom då katten!”, böjer mig ner och klappar den på huvudet; och katten sätter upp svansen i vädret på ett styv, gjutjärnslikt vis, kröker på ryggen och stryker sin nos mot mina byxben; och allt är frid och fröjd. Då Montmorency träffar på en katt, får hela gatan reda på det; och han använder lika mycket fula ord under tio sekunder som skulle räcka åt en någorlunda anständig karl under dennes livstid, med råge. Jag anklagar inte hunden (utan nöjer mig, som regel med att helt enkelt ge honom en hurring över huvudet, eller att kasta stenar på honom), eftersom jag anser att det ligger i hans natur. Foxterrierna föds med omkring fyra gånger så stor odygdighet som andra hundraser, och det tar åratals av tålmodigt arbete från oss kristnas sida för att framkalla någon märkbar förändring ifråga om foxterriernas mer argsinta sidor. Jag minns en gång då jag var i farstun till butikerna vid Haymarket och runt omkring mig fanns det hundar, som väntade på att deras ägare skulle återvända efter att ha varit inne och handlat. Där fanns en mastiff, en eller två collier och en Sankt Bernard, några retrievers och newfoundländare, en galthund, en pudel med massor av hår på huvudet men tämligen skralt av den varan på kroppen; en bulldogg, några djur av Lowther Arcade av omkring en råttas storlek och några yorkshire-valpar. Där satt de, tålmodiga, snälla och tankfulla. En högtidlig ro tycktes råda i den farstun. Det rådde både lugn och resignation — en mild sorg härskade i det där rummet. Då inträdde en söt ung dam som ledde en liten foxterrier av ödmjukt utseende och hon lämnade honom, kopplad där mellan bulldoggen och pudeln. Han satt och såg sig omkring i någon minut. Därefter såg han upp i taket och föreföll, att döma av hans uttryck, att tänka på sin mor. Så gäspade han. Därefter såg han på de andra hundarna, alla tysta, lugna och ärbara. Han betraktade bulldoggen, som sov drömlöst på hans högra sida. Han såg på pudeln, högrest och högtidlig, till vänster om sig. Så, utan ett enda ord till varning, utan skuggan till provokation, bet han tag i pudelns närmaste framben och ett vrål av smärta genljöd genom lobbyns lugna skuggor. Resultatet av detta hans första experiment föreföll tilltala honom och han bestämde sig för att fortsätta att liva upp stället. Han hoppade över pudeln och gav sig djärvt på den ena collien, som vaknade och omedelbart inledde en vild och bullrig strid med pudeln. Så återvände Foxey till sin egen plats och fångade in bulldoggens öra och försökte kasta iväg honom; och bulldoggen, ett förunderligt objektivt sinnat djur, sökte strid med vem helst han fick tag på, inklusive hallvakten, vilket gav den lille, älskvärde terriern tillfälle att njuta av en stunds ostört slagsmål på egen hand, med en i lika grad villig yorkshirevalp. Var och en som känner hundarnas natur behöver knappast upplysas om att, vid det här laget, slogs alla de andra hundarna som om deras liv och lem stod på spel. De stora hundarna slogs sinsemellan utan åtskillnad; och de små hundarna kämpade inbördes, och passade på att på lediga stunder bita benen av de stora. Hela farstun var nu ett enda kackalorum, och oljudet var fruktansvärt. En folkhop samlades utanför på Haymarket och de undrade om det var ett sakristiemöte som pågick, eller i annat fall, om någon höll på att bli mördad, och i så fall varför då? Karlar kom dit med pålar och rep, för att försöka sära på hundarna och man skickade efter polisen. Och mitt i denna röra kom den söta unga damen tillbaka och fångade upp sin söta lilla hund (han hade nu oskadliggjort valpen för en månads tid framåt och därpå iklätt sig uttrycket hos ett nyfött lamm) i sina armar, kysste honom och frågade om han blivit dödad, samt vad dessa grymma sällar till hundar hade gjort med honom; och han kröp intill henne och kikade upp i hennes ansikte, med ett uttryck som ville han säga: ”O, jag är så glad att du kommer för att ta mig ifrån denna skamliga scen.” Hon sade, att människorna i saluhallarna inte hade någon rätt att tillåta, att så stora, grymma bestar som dessa andra hundar tilläts bindas tillsammans med anständigt folks hundar, samt att hon hade god lust att stämma någon. Sådan är foxterriernas sanna natur; och därför säger jag inget om Montmorency och hans tendenser att vilja slåss med katter; men denna morgon önskade han, att han inte hade givit efter för denna lust. Vi befann oss, som jag sade, på återtåg från ett morgondopp och halvvägs uppför High Street störtade en katt fram från ett av husen framför oss och började trava nerför gatan. Montmorency utstötte ett glädjetjut — vrålet hos en stolt krigare som ser sin fiende i vitögat — det slags skri som Cromwell mycket väl kan ha upphävt då han såg skottarna komma nerför kullen — och flög iväg efter sitt byte. Hans offer var en stor, svart hankatt. Jag har aldrig sett en större katt, inte heller en katt som såg mer illa beryktad ut än denna. Den hade förlorat halva sin svans, ena örat och en tämligen stor del av sin nos. Det var ett mycket långt och senigt exemplar. Det vilade ett självmedvetet lugn över den. Montmorency satte efter den stackars katten med en fart av tjugo miles per timme <ref>32,18 kilometer per timme.</ref>; men katten skyndade inte på sina steg — tycktes inte ens ha fattat misstanken att dess liv var i fara. Den travade på i lugn och ro, till dess den potentielle mördaren befann sig ungefär en yard <ref>91 centimeter.</ref> ifrån den, och då vände den sig om, satte sig mitt i gatan och betraktade Montmorency med en vänligt frågande blick, som sade: ”Jaha? Ville ni mig något?” Montmorency saknar inte mod; men det fanns något hos denna katt, som skulle ha kylt kämpaglöden hos den allra modigaste hund. Han stannade plötsligt och såg på hankatten. Ingen av dem talade; men man kunde tydligt föreställa sig, hur följande konversation utspann sig: '''Katten:''' Kan jag hjälpa er med något? '''Montmorency:''' Nej — nej tack. '''Katten:''' Låt mig bara få veta, om det är någonting ni vill, är ni snäll! '''Montmorency:''' ''[Backar ner längs High Street]'' Å nej — ingenting alls — verkligen — inget besvär för min skull. Jag — jag är rädd att jag begick ett misstag. Jag trodde att ni var någon jag kände. Ursäkta att jag störde er. '''Katten:''' Inte alls — det var bara trevligt. Är ni säker på, att det inte var något ni ville? '''Montmorency:''' ''[fortsätter att backa]'' Inte alls, tack — inte alls — mycket vänligt av er. God morgon! '''Katten:''' God morgon. Så reste sig katten och fortsatte sin promenad; och Montmorency, passande med vad han kallar sin svans mellan benen, återvände till oss och föll in bakom oss. Ännu i denna dag, när man säger ordet ”katt!” till Montmorency, kryper han synbart ihop och ser bedjande upp på en, som ville han säga: ”Å, ''var snäl''l och gör inte sådär!” {{c|🙝🙟}} Vi gjorde våra uppköp efter frukost, för att fylla på våra förråd för ytterligare tre dagar. George sade, att vi borde köpa grönsaker — att det inte var hälsosamt att avstå från dem. Han sade, att de var enkla att tillaga och att han skulle ta hand om den saken; så vi köpte tio pund <ref>4,53 kilogram.</ref> potatis, en bushel <ref>36,37 liter.</ref> ärter, och några kålhuvuden. Vi köpte vidare en biffstekspaj, ett par krusbärspajer och en fårfiol från hotellet; och frukt, kakor, bröd, smör, sylt, bacon, ägg och några andra saker som vi fann i staden. Vår avfärd från Marlow anser jag vara en av våra största framgångar någonsin. Den var ärofull och imponerande, utan att vara skrytsam. Vi hade insisterat på i alla butiker vi besökt, att våra varor skulle skickas med oss med en gång. Inget av det där ”javisst, herrn. Jag skickar iväg dem med en gång: gossen kommer att vara där innan ni själva är framme, herrn”; för att man därefter ska behöva vänta på bryggan, och därpå två gånger behöva återvända till butiken för att skälla ut dem. Vi väntade medan korgen packades och tog pojken med oss. Vi gick i åtskilliga butiker och använde denna princip vart vi kom; och följden blev den att, då vi var klara hade vi en utsökt samling pojkar med korgar i kölvattnet; och vår slutliga gåsmarsch ner längs High Street, till floden, måste ha varit det mest uppseendeväckande spektakel som Marlow skådat på mången god dag. Processionens ordning var som följer: :Montmorency, bärande en käpp. :Två hundrackor av tvivelaktigt utseende; Montmorencys vänner. :George, bärande filtar och rockar, rökande en kort pipa. :Harris, försökande att gå med lätt elegans, under det att han bär en utbuktande Gladstone-väska i ena handen och en flaska citrussaft i den andra. :Grönsakshandlarens och bagarens pojkar, med korgar. :Bäraren från hotellet, bärande vår korg. :Konditorns pojke, med korg. :Specerihandlarens pojke, med korg. :En långhårig hund. :Osthandlarens pojke, med korg. :En udda figur, bärande en korg. :Den udda figurens kollega, med händerna i fickorna och rökande en kort lerpipa. :Frukthandlarens pojke, med korg. :Jag själv, bärande tre hattar och ett par skor och låtsandes som om det regnade. :Sex små gossar och fyra gathundar. Då vi kom ner till bryggan, sade båtsmannen: ”Ge mig si, herrn; var eran båt en ångslup eller en husbåt?” Då vi upplyste honom om att den var en eka med två par åror, såg han mycket förvånad ut. {{c|🙝🙟}} Vi hade haft en hel del bekymmer med ångslupar den morgonen. Detta var alldeles innan the Henley Week <ref>''Henley Royal Regatta''; en årlig roddtävling på floden Themsen vid staden Henley-on-Thames. Den varar i fem dagar (onsdag till söndag) kring den första helgen i juli. Man tävlar alla mot alla på en sträcka om 1 mile och 550 yards (2 112 meter). Regattan ägde första gången rum 1839 och sedan 1851, då prins Albert blev dess förste kunglige beskyddare, har alltid den sittande brittiska monarken varit tävlingens beskyddare. Tävlingen är en viktig händelse i den engelska överklassens sociala liv.</ref> och de var på väg upp längs floden i stort antal; en del ensamma, andra bogserande husbåtar. Jag avskyr verkligen ångslupar: Det antar jag gäller för varje roddare. Jag kan aldrig se en ångslup utan att få lust att lura iväg den till någon avskild sträcka längs floden, för att där, i lugn och ro kunna strypa den. Det vilar något uppenbart pompöst skrytsamt över ångslupar, som kan väcka varje ondskefull önskan i min natur och få mig att längta tillbaka till den gamla, goda tiden, då man kunde tala om för folk vad man tyckte om dem med stridsyxa eller pil och båge. Ansiktsuttrycket hos de män som, med händerna i fickorna, står i aktern, rökande en cigarr, är tillräckligt för en krigsförklaring; och den svagsint befallande visslingen för att man skall flytta sig ur vägen för dem skulle, det är min övertygelse, räcka för att rättfärdiga mord, förutsatt att jurymedlemmarna var roddare. De brukade ''vara tvungna'' att tuta på oss, för att få oss att väja. Om det tillåts mig att säga så utan att framstå som skrytsam, tror jag att jag ärligt kan säga av vår lilla båt, under den där veckan, framkallade mer irritation, förseningar och uppståndelse för ångsluparna vi mötte, än alla andra farkoster på floden tillsammans. ”Ångslup på ingående!” ropade en av oss, vid första åsynen av fienden i fjärran och på ögonblicket var allt i ordning för att gå till anfall. Jag tog rodret och Harris och George satte sig bredvid mig, alla med ryggen mot slupen och så lät vi båten driva ut mitt i strömfåran. Så kom då ångslupen ikapp oss, visslande, och vi fortsatte, drivande. Då de var ungefär 100 yards <ref>91 meter.</ref> ifrån oss, brukade den börja yla som besatt och folket ombord brukade luta sig ut över relingen och skrika åt oss; men vi hörde dem inte! Harris brukade berätta en anekdot om sin mor och George och jag ville inte missa ett enda ord av den. Så avgav slupen ett slutligt skri från ångvisslan, som nästan spräckte dess ångpanna och man slog back i maskinen och släppte ut ånga, innan man girade och tog sig runt; alla ombord rusade till fören, där de skrek åt oss och folket på kanalbanken brukade stå och skrika åt oss och alla förbipasserande båtar stannade till för att förena sig med dem, till dess att hela floden flera miles upp- och nedströms var ett enda skrikande inferno. Och då avbröt sig Harris i den mest intressanta delen av sin berättelse, såg sig om med mild förvåning och sade till George: ”Men, George, så förbaske mig om där inte är en ångslup!” Varvid George svarade: ”Tja, där ser man, jag tyckte allt att jag hörde någonting.” Varvid vi blev nervösa och förvirrade och inte visste hur vi skulle få vår båt ur vägen och folket ombord på slupen ställde sig och skrek instruktioner åt oss: ”Dra i högeråran — nej, idiot! Bakåt med vänstern. Nej, nej inte ni — den andre karlen — låt bli roderlinorna! — Nu så, båda på en gång. Inte åt det hållet. Åh, vilka…!” Därpå brukade de sjösätta en jolle och komma oss till hjälp; och efter en kvarts timmes ansträngning fick de oss ur vägen, så att de kunde fortsätta; och vi brukade tacka dem hjärtligt och be dem ta oss på släp. Det gjorde de dock aldrig. Ett annat bra sätt som vi upptäckte irriterade den aristokratiska sortens ångbåtar, var att missta dem för en nykterhetsloge och fråga dem om de var Messrs. Cubits sällskap, eller Godtemplarna från Bermondsey och om de kunde låna oss en kastrull. Äldre damer, som inte är vana vid att färdas på floden, är alltid mycket nervösa inför ångsluparna. Jag minns en gång då jag var på väg upp från Staines till Windsor — en sträcka synnerligen rik på dessa mekaniska monster — tillsammans med ett sällskap innehållande tre damer vilka stämde in på denna beskrivning. Det var mycket spännande. Vid första anblicken av en ångslup, krävde de att vi skulle gå iland och sätta oss på kanalbanken, tills den åter var utom synhåll. De sade sig vara mycket ledsna, men de hade lovat sina familjer att inte utsätta sig för några onödiga risker. {{c|🙝🙟}} Vi upptäckte att vi hade slut på vattnet vid Hambledon-slussen; så vi tog vårt vattenkärl och gick upp till slussvaktarens hus, för att be om litet. George var vår talesman. Han anlade ett vinnande leende, talade och sade: ”Ursäkta, men skulle vi kunna få lite vatten?” ”Jovisst”, svarade den gamle hedersmannen. ”Ta för er så mycket ni vill och lämna kvar det ni inte behöver.” ”Tack så mycket”, mumlade George och såg sig omkring. ”Var — var förvarar ni det?” ”Det finns alltid på ett och samma ställe, min gosse”, var hans svar, ”precis bakom er.” ”Jag ser det inte”, sade George och vände sig om. ”Nämen, gusseförbarme, var har ni era ögon?” kommenterade mannen, då han vände George helt om och pekade uppför och nedför strömmen. ”Det där borde ni väl se, eller hur?” ”Åh!” utropade George då bitarna föll på plats; ”men vi kan inte dricka flodvatten, vet ni.” ”Nej, inte allt flodvatten, men en del av det”, svarade den gamle mannen. ”Det är vad jag har druckit under de senaste femton åren.” George sade, att mannens utseende, efter denna tidsrymd, inte föreföll honom vara tillräckligt god sägen för varans kvalitet; och att han föredrog vatten som kom ur en pump. Vi fick litet vatten från en stuga en bit längre upp. Jag vågar påstå att även det var vanligt flodvatten, men det visste vi inte om, så det gick bra ändå. Vad ögat inte ser, mår magen inte illa av. Vi försökte oss på flodvatten en gång, senare under säsongen, men det var ingen större succé. Vi kom uppströms ifrån och hade lagt till för att dricka te i en vik nära Windsor. Vårt vattenkrus var tomt och valet stod emellan att klara oss utan te, eller att ta vatten från floden. Harris var för att vi gjorde ett försök. Han sade, att det inte var någon fara, eftersom vi kokade vattnet. Han ansåg, att de bakterier som kunde göra oss sjuka, skulle dö vid kokningen. Så vi fyllde vår tekittel med vatten från Themsen och kokade det; och mycket noggrant såg vi till, att det verkligen kokade. Vi gjorde i ordning vårt te och satte oss tillrätta för att dricka det, då George, med koppen halvvägs till sina läppar, avbröt sig och utbrast: ”Vad var det?” ”Vad var ''vad då''?” frågade Harris och jag. ”Men — det där!” sade George och såg västerut. Harris och jag följde hans blickar och såg, kommande mot oss med den lätta strömmen, en hund. Det var en av de tystaste och mest fridfulla hundar jag någonsin sett. Jag har aldrig mött en hund som förefallit mer tillfredsställd — mer lätt till sinnes. Den flöt liksom drömmande på rygg, med sina fyra ben rakt upp i luften. Det var vad jag vill kalla en fullvuxen hund, med väl utvecklad bringa. Den kom närmare, rofyllt och stilla, tills att den låg långskepps med vår båt, bland vassen, där den lade till och lade sig tillrätta inför natten. George sade, att han inte ville ha något te och tömde sin kopp i vattnet. Harris sade sig inte vara törstig han heller och följde Georges exempel. Jag hade redan druckit halva min kopp, men önskade att så inte hade varit fallet. Jag frågade George, om han trodde att den kanske bar på tyfussmitta. Han sade ”åh nej”, han trodde nog att jag hade god chans att undkomma det. I vilket fall så skulle jag få veta inom en fjortondagarsperiod, om jag fått det eller inte. {{c|🙝🙟}} Vi färdades uppför bakvattnet till Wargrave. Det är en genväg som leder fram till den högra banken, omkring en halv mile <ref>804 meter.</ref> ovanför Marsh-slussen och det är väl värt att ta den, eftersom det är en vacker, skuggig liten strömsträcka, som dessutom sparar in nästan en halv miles sträcka. Naturligtvis är inloppet belamrat med pålar och kedjor, samt omgivet av skyltar vilka hotar med all tänkbar slags tortyr, fängsligt förvar och döden för var och en som vågar sticka sina åror i dess vatten — jag undrar ibland varför dessa girigbukar inte även hävdar äganderätten till luften och hotar envar med fyrtio shillings böter om man inandas den — men pålarna och kedjorna kan man undvika med en aning skicklighet och skyltarna kan man, om man har fem minuter till övers och ingen ser på, riva ner en eller ett par av dem och slänga dem i floden. Halvvägs upp längs bakvattnet steg vi iland och åt lunch; och det var under denna lunch som George och jag utsattes för en tämligen ansträngande chock. Harris utsattes även han för en chock, men jag tror inte att Harris’ chock kan ha varit lika illa som den som George och jag drabbades av tillfölje denna händelse. Ni förstår, det var så här det gick till: Vi satt på en äng, omkring tio yards <ref>9,1 meter.</ref> från vattenbrynet, och vi hade just satt oss tillrätta för att äta. Harris hade biffstekspajen mellan sina knän och skar upp den, och George och jag väntade med våra tallrikar beredda. ”Har ni en sked tillhands?” säger Harris; ”jag behöver en sked för att servera fyllningen.” Korgen stod strax bakom oss och George och jag vände oss båda om för att ta fram en sked. Det tog oss inte fem sekunder. Då vi åter vände oss om, hade Harris och pajen försvunnit! Det var ett stort, öppet gärde. Där fanns varken något träd eller en häckstump på hundratals yards. Han kunde inte ha drumlat i floden, eftersom vi två satt mot vattnet och han hade behövt klättra över oss för att lyckas med det. George och jag spanade oss omkring. Så stirrade vi på varandra. ”Har han månne tagits upp till Himmelen?” sporde jag. ”De skulle väl knappast ha tagit pajen också, i så fall”, sade George. Det var ett argument med tyngd och vi avfärdade därför Himlafararteorin. ”Jag antar att sanningen i denna fråga måste vara”, framkastade George och återförde oss till det vardagliga och praktiska, ”att det måste ha varit jordbävning.” Och så tillade han, med ett stänk vemod i rösten: ”Jag önskar bara, att han inte hade haft hand om pajen.” Med en suck vände vi åter blickarna mot den plats, där Harris och pajen senast setts på jorden; och där, samtidigt som vårt blod frös i ådrorna och håret reste sig på våra huvuden, såg vi Harris’ huvud — och ingenting utom hans huvud — uppstickande bland det långa gräset, rött i ansiktet och med ett uttryck av största indignation. George var den förste som hämtade sig. ”Tala!” utropade han, ”och säg oss om du är död eller levande — och var resten av dig är.” ”Åh, var inte en sådan åsna!” sade Harris’ huvud. ”Jag tror nog att ni gjorde det med flit.” ”Gjorde vadå?” utbrast George och jag. ”Vadå? Lät mig sätta mig just där — sabla fånigt infall! Här, ta emot pajen.” Och från jordens innandöme, som det verkade för oss, steg pajen upp, synnerligen kringrörd och skadad; och efter följde Harris, lerig och våt. Han hade, utan att veta om det, satt sig på kanten till en liten jordhåla som doldes av det långa gräset; och då han lutade sig en aning bakåt, hade han fallit ner i den, med paj och allt. Han sade att han aldrig blivit så överraskad i hela sitt liv, som då han kände hur han föll, utan att på minsta sätt kunna förstå vad det var som hade hänt. Han trodde till att börja med, att tidpunkten för jordens undergång var inne. Harris tror än i denna dag, att George och jag hade planerat detta på förhand. Sålunda förföljer alltid misstankarna även de allra mest oskyldiga varelser, eftersom, som poeten uttrycker det, ”vem kan undkomma falska och elaka anklagelser?” I sanning — vem! == Fotnoter == <references/> {{Tre män i en båt}} [[en:Three Men in a Boat/XIII]] [[fr:Trois Hommes dans un bateau/13]] 4l82v2u41upvkaorhbxy3nx7fd9dn31 0 3469 504504 95426 2022-08-12T00:56:31Z Kwamikagami 13955 wikitext text/x-wiki {{Titel|[[Tre män i en båt]]|Jerome K. Jerome| förra=[[Tre män i en båt. Kap 13|Kapitel XIII]]| nästa=[[Tre män i en båt. Kap 15|Kapitel XV]]}} == Kapitel XIV== '''Wargrave. — Vaxkabinett. — Sonning. — Vår stuvning. — Montmorency är sarkastisk. - Slagsmål mellan Montmorency och tekitteln. — Georges banjostudier. — Möter vår brist på uppmuntran. — Svårigheterna som möter amatörmusikern. — Att lära sig spela säckpipa. — Harris känner sig nedstämd efter kvällsmaten. — George och jag tar oss en promenad. - Återvänder hungriga och våta. — Det är något underligt med Harris. — Harris och svanarna, en anmärkningsvärd berättelse. — Harris genomlider en svår natt.''' Vi fick vind i seglen efter lunch, vilken förde oss mjukt upp förbi Wargrave och Shiplake. Inbäddad i det sömniga solskenet denna sommareftermiddag utgör Wargrave, där den ligger vilande där floden kröker sig, en gammal, vacker tavla då man passerar den, och den ligger länge kvar på minnets näthinna. Puben ''George and Dragon'' <ref>Jämför ”Sankt Göran och draken”. Tämligen vanligt pubnamn i Storbritannien, eftersom St. George är Englands skyddshelgon.</ref> i Wargrave stoltserar med en skylt, på ena sidan bemålad av Leslie, R.A. och på den andra av Hodgson av samma slag. Leslie har avbildat kampen; Hodgson har föreställt sig scenen ”efter striden” — då George, efter väl uträttat värv, njuter av en pint <ref>0,58 liter</ref> öl. Day <ref> Thomas Day, f. 22 juni 1748, d. 28 sept. 1789; brittisk författare. Hans ihågkoms främst för Sandford and Merton (1783-89), en barnbok vilken, även om den numera framstår som gammaldags överpedagogisk och till och med pekoral, på sin tid ansågs ha mycket högt pedagogiskt värde för inpräntande av manliga och självständiga dygder. Day var Rousseauan och anslöt sig till Rousseaus teser om den ideala naturens lagar. Han uppfostrade två hittebarn, med vilka han med tiden hoppades kunna gifta sig med den ena av dem. De uppfostrades efter de strängaste principer, men ingen av dem utvecklade den stoicism som han hade hoppats. Efter flertalet avvisade frierier till andra damer, gifte han sig med en arvtagerska, beredd att dela hans asketiska livsstil. Han bosatte sig slutligen i Ottershaw i Surrey, där han upprättade ett lantbruk efter filantropiska principer. Han hade många underliga och opraktiska teorier, som att alla djur kunde tämjas med hjälp av vänligt bemötande. Då han höll på att rida in en unghäst kastades han av nära Wargrave och dog av sina skador. Han var en pionjär för antislaverirörelsen och sympatiserade starkt med amerikanerna under amerikanska frihetskriget.</ref>, författaren till ''Sandford and Merton'' bodde och — till ännu mer heder för platsen — avled i Wargrave. I kyrkan finns en minnestavla över Mrs. Sarah Hill, som donerade ett pund årligen, att fördelas vid påsktid, mellan två gossar och två flickor, som ”aldrig varit olydiga mot sina föräldrar; som aldrig hörts svära eller ljuga, aldrig stulit eller krossat fönsterrutor”. Tänk er att avstå från allt detta för fem shillings per år! Det är det inte värt. Det ryktas i staden att vid ett tillfälle, för många år sedan, fanns det en gosse som verkligen aldrig gjort sig skyldig till någonting av detta — eller, som i alla händelser, vilket var allt som erfordrades eller kunde förväntas — aldrig ertappats med att göra sig skyldig till dem, som således vann utmärkelsen och äran. Han ställdes under tre veckor därpå ut i stadshuset, i en kista av glas. Ingen vet vad som blivit av dessa pengar sedan dess. Det sägs att det alltid överräckts till närmaste belägna vaxkabinett. Shiplake är en vacker by, även om den inte kan ses från floden, eftersom den ligger uppe på en kulle. Tennyson <ref> Alfred Lord Tennyson, First Baron Tennyson, f. 6 aug. 1809, d. 6 okt. 1892; brittisk poet och från 1850 hovpoet (Poet Laureate). Ansedd som en av de mest betydande poeterna på engelska språket. I Sverige är han mest känd för dikten Nyårsklockan. Begravd i Westminster Abbey, London.</ref> gifte sig i Shiplake Church. Upp till Sonning vindlar sig floden in och ut mellan många öar och är mycket fridfull, stilla och öde. Inte mycket folk, utom i skymningen, då man kan se ett eller annat par lantliga älskande som vandrar längs flodstränderna. Både ’Arry och Lord Fitznoodle har vi lämnat bakom oss i Henley och det trista, smutsiga Reading ligger ännu framför oss. Det är en del av floden lämpad för att drömma om förgångna dagar, forna former och ansikten och sådant som borde finnas kvar, men inte gör det - förbaskat också. {{c|🙝🙟}} Vi klev iland i Sonning och tog en promenad i byn. Det är den allra mest älvalika lilla avkroken längsmed hela floden. Den framstår mer som en by på en teaterscen, än en dylik uppbyggd av tegel och murbruk. Varje hus är inbäddad i rosor och nu, i den tidiga juni, slog de ut i moln av utsökt skönhet. Om ni stannar till i Sonning, besök ''the Bull'', bakom kyrkan. Det är den perfekta bilden av ett gammalt lantligt värdshus, med en fyrkantig allmänning framför, där på sittplatser under träden, de gamla männen samlas på kvällarna, för att dricka sin ale och skvallra om byns händelser; med låga, gammeldags inredda rum och blyinfattade fönsterrutor, besynnerliga trappor och vindlande passager. Vi vandrade runt i det vackra Sonning under en timme ungefär och sedan, eftersom det var för sent på dagen för att vi skulle hinna förbi Reading, bestämde vi oss för att återvända till en av Shiplake-öarna, för att slå läger för natten. Klockan var inte mycket då vi kommit i ordning och George sade, att eftersom vi hade gott om tid var detta ett utmärkt tillfälle för oss att prova på ett gott, vällagat kvällsmål. Han sade att han skulle visa oss vad som kunde åstadkommas längs floden ifråga om kokkonst och föreslog att vi, av grönsakerna och återstoden av den kalla biffen, samt lite av varjehanda annat, skulle tillaga en irländsk stuvning. Det verkade som en fascinerande idé. George samlade ved och gjorde upp eld och Harris och jag började skala potatis. Jag hade aldrig trott att det var ett sådant företag, detta att skala potatis. Arbetet visade sig vara det mest ansträngande jag någonsin varit invecklad i. Vi började vid glatt mod, man kan nästan säga att vi var glättiga, men vårt goda humör var försvunnet redan när den första potatisen var färdigskalad. Ju mer vi skalade, desto mer skal verkade det finnas kvar på potatisen; när vi väl hade fått av allt skal och tagit bort potatisens ögon, fanns det inget kvar av potatisen - åtminstone inte mycket att tala om. George kom förbi och såg på dem — de var ungefär av en jordnöts storlek. Han sade: ”Nej, det där duger inte. Ni förstör dem. Ni måste borsta dem.” Så vi borstade dem och det var svårare än att skala dem. De har så underliga former, potatisar — bara knölar och bucklor och håligheter. Vi arbetade idogt i fem-och-tjugo minuter och klarade av fyra potatisar. Sedan gav vi upp. Vi sade, att vi behövde resten av kvällen för att borsta oss själva rena. Jag har aldrig varit med om något värre än att borsta potatis i fråga om att ställa till en karl. Det verkade svårt att föreställa sig, att allt skräp som Harris och jag stod i till knäna, kunde ha kommit från bara fyra potatisar. Där ser man, vad som kan åstadkommas, med lite sparsamhet och omsorg. George sade, att det var absurt att endast ha fyra potatisar i en irländsk stuvning, så vi tvättade av ett halvdussin eller så till och lade i dem utan att skala dem. Vi lade även ner ett kålhuvud och omkring ett halvt peck <ref>1 Imperial peck = 8 dry quarts = 16 dry pints = 9,09218 liter. ½ Imp. peck = 4,54 liter.</ref> ärter. George rörde om alltsammans och sade därpå att det verkade finnas gott om rum, så vi vände ut och in på båda korgarna och plockade fram alla rester och övrigt vi fann och lade dem i vår stuvning. Där fanns en halv fläskpaj och en bit kall, koks bacon kvar, som vi lade ner i grytan. Så fann George en halv burk konserverad lax, som han tömde i grytan, även den. Han sade, att det var fördelen med irländska stuvningar, detta att man blev av med en sådan mängd rester. Jag fiskade upp ett par ägg som spruckit och lade i dem. George sade, att de skulle komma att göra spadet tjockare. Jag har glömt de andra ingredienserna, men jag vet att vi inte lät något gå till spillo; och jag minns att, mot slutet, försvann Montmorency, som uppenbarligen fattat intresse för vår kulinariska verksamhet, med uppriktig och tankfull min, för att ett par minuter senare återvända med en död vattensork i munnen, vilken han tydligt ville lämna som sitt bidrag till måltiden; om detta var ett sarkastiskt skämt, eller ett ärligt försök att vara hjälpsam, kan jag inte avgöra. Vi diskuterade huruvida vi skulle lägga sorken i grytan eller inte. Harris sade, att det borde gå, då den blandades med de andra ingredienserna och att minsta lilla hjälp var välkommen; men George försvarade traditionen. Han sade, att han aldrig hört talas om vattensorkar i irländska stuvningar tidigare och att han föredrog att hålla sig på den säkra sidan och inter experimentera. Harris sade: ”Om man aldrig prövar något nytt, hur skall man i så fall få reda på hur det smakar? Det är män som du som hindrar utvecklingen i världen. Tänk bara på den man som var den förste att prova på tyska korvar!” Den var en stor framgång, denna irländska stuvning. Jag tror aldrig att jag njutit av en måltid som av denna. Det fanns något så fräscht och pikant över den. Ens gom blir så blasé av alla vardagliga smaker: här var en rätt med en ny smak, med en smak som ingenting annat på denna jord. Och den var även närande. Som George sade, var det mycket nyttigt vi lagt i den. Ärterna och potatisarna kunde kanske ha varit en smula mjukare, men vi hade alla bra tänder, så det gjorde inte så mycket; och när det gäller spadet, var det som en saga — en smula för starkt kanske för en ömtålig mage, men mättande. {{c|🙝🙟}} Vi avslutade måltiden med te och körsbärstårta. Montmorency slogs med tekitteln under det att vi drack te och det slutade med att han kom på en ynklig andraplats. Under hela resan hade han visat stor nyfikenhet då det gällde tekitteln. Han satt och bevakade den medan den kokade upp, med en förbryllad min och försökte reta upp den då och då, genom att morra åt den. Då den började puttra och avge ånga, tog han detta som en utmaning och ville slåss med den, men i exakt samma sekund brukade någon av oss rusa fram oh bära iväg med den, innan han hunnit komma åt den. Idag hade han dock bestämt sig för att överlista oss. Vid första ljudet från tekitteln, reste han sig morrande och avancerade emot den på ett hotfullt sätt. Det var endast en liten tekittel, men det var gott gry i den, så den hoppade upp och spottade emot honom. ”Åh, du din…!” morrade Montmorency och visade tänderna; ”jag ska lära dig att retas med en hårt arbetande, respektabel hund, du din usla, långnästa, fula skurk där. Kom an bara!” Och han rusade fram mot den stackars lilla tekitteln och grep tag i den i pipen. Och så, genom kvällens ro, bröt ett blodisande rop då Montmorency lämnade båten, för ett lopp tre varv kring ön i trettiofem miles per timmes <ref>56,32 kilometer per timme.</ref> fart, endast stannande till ibland, för att begrava sin nos i litet kall gyttja. Från den dagen betraktade Montmorency tekitteln med en blandning av vördnad, misstänksamhet och avsky. Närhelst han fick syn på den, morrade han och backade snabbt, med svansen mellan benen och i samma stund som vi satte den på spisen, steg han omedelbart ur båten och satte sig på stranden, tills tedrickandet var överstökat. {{c|🙝🙟}} . George plockade fram sin banjo efter kvällsmaten och ville spela på den, men Harris invände: Han sade att han hade huvudvärk och inte kände sig stark nog för att uthärda det. George ansåg att lite musik skulle vara bra för honom — sade att musik ofta var en lisa för nerverna och fick huvudvärken att försvinna; och han slog an två eller tre toner, för att visa Harris hur det lät. Harris sade, att han hellre hade huvudvärk. George har inte än i denna dag lärt sig spela banjo. Han har mött alltför hårdnackat motstånd från sin omgivning. Han prövade två eller tre kvällar under vår utfärd längs floden, att få lite övning, men han rönte aldrig någon framgång. Harris’ språkbruk brukade vara tillräckligt för att avskräcka varje man; till vilket Montmorency brukade sätta igång och yla oavbrutet under hans föreställningar. George fick helt enkelt inte en ärlig chans. ”Vad håller han på att ylar på det där sättet för när jag spelar?” utbrast George upprört, medan han siktade på hunden med en stövel. ”Vad menar du med att spela så där när det får honom att yla?” svarade Harris och fångade stöveln. ”Lämna honom ifred. Han kan inte hjälpa att han ylar. Han är musikalisk och ditt spelande ''tvingar'' honom att yla.” Så George bestämde sig för att uppskjuta sina banjostudier tills han kom hem. Men han fick inte mycket tillfälle där heller. Mrs. P. brukade komma upp och säga, att hon var mycket ledsen för egen del — eftersom hon tyckte om att höra honom spela — men damen en trappa upp var i ett mycket känsligt tillstånd och doktorn var orolig att ljudet skulle påverka hennes barn. Så försökte sig George på att ta banjon med sig ut sent om nätterna, för att öva på torget. Men invånarna klagade hos polisen och man gillrade en fälla en natt och han åkte fast. Bevisläget mot honom var glasklart och han tvingades lova att inte bryta friden mer på sex månader. Efter det verkade han tappa intresset för banjon. Han gjorde ett eller annat halvhjärtat försök att ta upp arbetet igen, då de sex månaderna hade passerat, men möttes alltid av samma känslokyla — samma brist på sympati från sin omgivning; och efter ett tag, gav han upp saken och annonserade ut instrumentet till ett billigt pris, ”emedan ägaren icke längre har något bruk för detsamma” och gick in för att lära sig kortkonster istället. Jag kände en gång en ung man som lärde sig spela säckpipa och ni skulle bli förvånade av den stora mängd motstånd han fick stå ut med. Ja, inte ens från medlemmar av sin egen familj möttes han av vad man kallar aktiv uppmuntran. Hans far var helt emot hela saken från första början och talade mycket nedlåtande om ämnet. Min vän brukade stiga upp tidigt om morgnarna för att öva, men fick ge upp de planerna, till följd av sin syster. Hon var något religiöst lagd och hon sade att det var ett fruktansvärt sätt att behöva inleda sin dag på. Så han stannade uppe om kvällarna istället och spelade då familjen hade gått till sängs, men det dög inte heller, eftersom det gav huset ett så dåligt rykte. Folk, som var på väg hem sent, stannade utanför för att lyssna och spred därpå ut över hela staden följande morgon, att ett rysligt mord hade begåtts hemma hos familjen Jefferson föregående natt; och de brukade beskriva hur de hört offrets skrin och de allra mest grymma eder och förbannelser från mördaren, följt av böner om nåd, samt likets sista rosslingar då det dog. Så de tillät honom att öva på dagtid, i grovköket, med alla dörrar stängda; men hans mera framgångsrika passager kunde i allmänhet höras i vardagsrummet, trots alla vidtagna åtgärder, vilken nästan drev hans mor till tårar. Hon sade, att det påminde henne om hennes stackars far (som slukats av en haj, stackars karl, då han badade vid Nya Guineas kust — var sambandet fanns, det kunde hon inte förklara). Så gjorde de i ordning ett litet ställe åt honom längst ner i trädgården, omkring en kvarts mile <ref>¼ Mile = 402,33 meter. Uppenbarligen en mycket stor trädgård.</ref> från huset, samt fick honom till att ta med sig mackapären dit ner då han ville spela på det; och ibland kom en besökare till huset, som ingenting visste om vad det var frågan om och de glömde bort att berätta för honom och att varna denne, och han gick ner i trädgården för att promenera och plötsligt kom han inom hörhåll för denna säckpipa, utan att vara beredd, eller att veta vad det var fråga om. Ifall det rörde sig om en man stark till själ och ande, gav det honom endast rysningar; men en person av blott genomsnittligt intellekt drev det till vansinnets rand. Det vilar, måste man erkänna, något mycket sorgligt över nybörjarsäckpipeblåsarens ansträngningar. Jag har känt det för egen del, då jag lyssnat till min unge vän. Det verkar vara ett mycket svårt instrument att spela. Man måste få ihop tillräckligt mycket luft för att det skall räcka hela stycket igenom, innan man börjar — åtminstone efter vad jag förstod då jag iakttog Jefferson. Han brukade börja i stor stil med en vildsint, rik ”låtom-oss-gå-till-anfall”-slags ton, som påverkade en starkt. Men därpå blev det alltmer piano vartefter han fortsatte och den sista versen kollapsade i allmänhet mitt i, med en suck och ett väsande. Man måste vara i god kondition för att spela säckpipa. Unge Jefferson lärde sig endast att spela en enda sång på sin säckpipa; men jag har aldrig hört någon klaga angående det otillräckliga i hans repertoar — aldrig någonsin. Sången han lärde sig var ”The Campbells are Coming, Hooray — Hooray!”, efter vad han sade, även om hans far alltid ansåg att det var ”The Blue Bells of Scotland”. Ingen verkade helt säker på vad det faktiskt var han spelade, men alla höll med om, att det lät som någonting skotskt. Främlingar tilläts tre gissningar och de flesta av dem gissade på olika sånger varje gång. {{c|🙝🙟}} Harris var på dåligt humör efter kvällsmaten — jag tror att det måste ha varit stuvningen som fått honom sådan: Han är inte van vid att äta gott — så George och jag lämnade honom i båten och beslöt oss att ta en tur kring Henley. Han sade att han skulle ta sig ett glas whisky och en pipa, innan han gjorde sig i ordning för natten. Vi skulle ropa på honom då vi återvände, så skulle han ro över från ön och hämta oss. ”Somna inte bara, gamle gosse”, sade vi, då vi gick iväg. ”Inte stor risk för den saken, med den här stuvningen i magen”, grymtade han, då han rodde tillbaka till ön. Henley höll på att göra sig i ordning inför regattan och där rådde liv och rörelse. Vi träffade på ett stort antal män som vi kände i staden, och i deras trivsamma sällskap gick tiden tämligen fort; så klockan hann bli nära elva innan vi gav oss av på vår fyra miles <ref>6,43 kilometer.</ref> långa promenad hemåt — som vi lärt oss att kalla vår lilla farkost vid det här laget. Det var en dyster natt, kylslagen, med ett milt duggregn; och alltefter vi trängde fram över de mörka, tysta fälten, tyst samtalande med varandra och undrade om vi var på rätt väg eller inte, tänkte vi på den hemtrevliga båten, med det starka ljuset strålande ut genom det tätt tillslutna kapellet; på Harris och Montmorency, på whiskyn och önskade att vi befann oss där. Vi målade upp bilden inför våra inre ögon, trötta och en smula hungriga; av den dystra floden och de formlösa träden; och, som en gigantisk lysmask under dem, vår kära gamla båt, så varm och trygg och glättig. Vi kunde se oss äta kvällsmat där, huggande in på kallskuret och räckande varandra brödbitar; vi kunde höra våra knivars glada klapprande, våra skrattande röster som fyllde hela kapellet och strömmade ut i natten. Och vi skyndade på stegen, för att kunna förverkliga denna vår vision. Vi stötte på dragarstigen till sist och det gladde oss; eftersom vi innan dess inte varit säkra på om vi var på väg mot floden eller bort från densamma och då man är trött och önskar att gå och lägga sig, oroas man av denna sorts osäkerhet. Vi passerade Skiplake då klockan slog kvartsslaget före midnatt; och då sade George, tankfullt: ”Du råkar inte komma ihåg vilken ö det var, eller…?” ”Nej”, svarade jag, och började även jag bli tveksam, ”det vet jag inte. Hur många finns det?” ”Bara fyra stycken”, svarade George. ”Det är ingen fara, bara han är vaken.” ”Och om inte?” undrade jag; men vi lämnade den tanken därhän. Vi ropade då vi kom mittemot den första ön, men fick inget svar; så vi gick till den andra och försökte där, med samma resultat. ”Åh, nu minns jag”, sade George; ”Det var den tredje ön.” Och vi sprang, fyllda av hopp till den tredje och ropade ”hallå!”. Inget svar! Nu började det bli allvarligt. Klockan var nu över midnatt. Hotellen i Skiplake och Henley var fullbelagda; och vi kunde inte gå omkring och väcka torpägare och odalmän mitt i natten för att ta reda på om de kunde hysa oss! George föreslog att vi skulle återvända till Henley och ge oss på en poliskonstapel, för att kunna tillbringa natten i arresten. Men så slog oss tanken: Tänk om han endast slår tillbaka och vägrar att låsa in oss! Vi kunde ju inte fördriva hela natten med att slåss med poliser. Dessutom ville vi inte gå till överdrift för att därpå dömas till sex månaders fängelse. Vi prövade förtvivlat vad som i mörkret verkade vara den fjärde ön, utan större framgång. Regnet hade nu ökat i styrka och skulle, efter vad det verkade, hålla i sig. Vi var våta in på bara skinnet, kalla och på eländigt humör. Vi började undra, om det verkligen endast fanns fyra öar eller om de var fler, eller om vi alls var i närheten av öarna eller inte, eller om vi var ens en mile i närheten av var vi borde vara, eller vid helt fel del av floden; allt verkade så främmande och annorlunda i mörkret. Vi började nu begripa ''the Babes in the Wood'' <ref> Traditionell saga för barn (hänförd till en Mor Gås-ramsa, men först utgiven som en visa av Thomas Millington år 1595). Den handlar om två barn som överges i en skog, där de dör och täcks över med löv av rödhakar. Används ofta som ämne för pantomimer, men även i överförd betydelse för oskyldiga människor som hamnar i farliga situationer.</ref> lidanden. Just som vi hade låtit allt hopp fara — ja, jag vet att det alltid i romaner och sagor är då som allt reder ut sig; men det rår jag inte för. Jag beslöt mig för, då jag började skriva denna bok, att jag skulle hålla mig strikt till sanningen in i minsta detalj; och det kommer jag att göra, även om jag tvingas ta till klichéartade uttryck för att nå mitt mål. Det ''inträffade'' just som vi låtit allt hopp fara, och jag tvingas därför använda detta uttryck. Just som vi hade låtit allt hopp fara, fick jag plötsligt syn på, en bit nedanför oss, ett underligt, flimrande ljussken kring träden på andra sidan floden. För ett ögonblick trodde jag att det rörde sig om spöken: Det var ett så skuggrikt, mysteriöst ljussken. I nästa ögonblick gick det upp för mig, att det var vår båt och jag upphävde ett sådant högt skrik över vattnet, att det nästan väckte natten ur sin sömn. Vi väntade andlöst i någon minut och så - åh, den mest gudomliga musik i nattens mörker! Vi hörde Montmorencys skall som svar. Vi ropade tillbaka, tillräckligt högt för att väcka sjusovarna — jag har aldrig förstått för egen del, varför det skulle krävas mer oväsen för att väcka sju sovande personer än en enda — och, efter vad som föreföll vara en timmes väntan, men i själva verket var, antar jag, fem minuter, såg vi den upplysta båten komma emot oss i mörkret och hörde Harris¨sömniga röst fråga oss var vi var. Det vilade något svårbeskrivligt svårmodigt över Harris. Det var någonting mer än enbart vanlig trötthet. Han rodde båten emot en del av stranden varifrån det var helt omöjligt för oss att kliva i den och föll därpå omedelbart i sömn. Det krävdes en oerhörd mängd skrikande och vrålande från vår sida för att åter väcka honom och få honom att uppträda förnuftigt; men vi lyckades till sist och kom ombord. Harris¨ ansiktsuttryck var sorgset, lade vi märke till, då vi steg i båten. Han gav oss intrycket av en man som gått igenom stora svårigheter. Vi frågade honom om något hade hänt honom, och han sade: ”Svanar!” Det verkade som om vi lagt till nära ett svanbo och strax efter det att George och jag givit oss av, kom svanhonan tillbaka och ställde till mycket oväsen om denna detalj. Harris hade schasat iväg henne och hon hade givit sig av, för att hämta sin äkta make. Harris sade, att han hade slagits tappert med dessa svanar; till slut hade hans mod och skicklighet belönats, och han hade besegrat dem. En halvtimme senare återvände de, tillsammans med arton andra svanar! Det måste ha varit en fruktansvärd batalj, om vi förstod Harris’ redogörelse för den rätt. Svanarna hade försökt dra honom och Montmorency ur båten för att dränka dem; och han hade försvarat sitt liv som en sann hjälte i fyra timmar, dödat allihop och de hade simmat iväg därifrån för att dö. ”Hur många svanar sade du att det var?” frågade George. ”Trettiotvå”, svarade Harris sömnigt. ”Du sade arton alldeles nyss”, sade George. ”Nej, det gjorde jag inte”, grymtade Harris; ”jag sade tolv. Tror du inte att jag kan räkna, va?” Den verkliga sanningen kring dessa svanar fick vi aldrig fram. Vi frågade ut Harris följande morgon, och han sade: ”Vilka svanar?” och tycktes anse, att George och jag hade drömt ihop allting. O, så trevligt det var att åter vara i säkerhet i båten igen, efter dessa svåra prövningar! Vi åt ett stadigt nattmål, George och jag och vi ville ta oss en toddy efter den, om vi endast hade hittat whiskyn, men det gjorde vi inte. Vi frågade Harris var han hade gjort av den; men han verkade inte förstå vad vi menade med ordet ”whisky”, eller alls vad vi talade om. Montmorency såg ut som han visste något i frågan, men han sade ingenting. Jag sov gott den natten och skulle ha sovit till och med bättre, om det inte hade varit för Harris’ skull. Jag har en vag hågkomst av att ha blivit väckt åtminstone ett dussin gånger under natten, av Harris som vandrade omkring i båten med lyktan, i jakt på sina byxor. Han föreföll oroa sig för sina kläder hela natten. Två gånger väckte han George och mig för att kontrollera om vi låg på hans byxor. George blev tämligen upprörd andra gången. ”Vad i Himmelens namn skall du med dina byxor till, mitt i natten?” frågade han ilsket. ”Varför lägger du dig inte ner och sover?” Jag upptäckte hans bekymmer nästa gång jag vaknade, eftersom han inte kunde finna sina strumpor; och mitt sista, suddiga minne är att jag rullades åt sidan och att jag hörde Harris muttra någonting om det förunderliga i att han inte visste vart hans paraply tagit vägen. == Fotnoter == <references/> {{Tre män i en båt}} [[en:Three Men in a Boat/XIV]] [[fr:Trois Hommes dans un bateau/14]] tvzn6qeurcgd37exafsb87v5z0gh5hb 0 3470 504503 95427 2022-08-12T00:56:28Z Kwamikagami 13955 wikitext text/x-wiki {{Titel|[[Tre män i en båt]]|Jerome K. Jerome| förra=[[Tre män i en båt. Kap 14|Kapitel XIV]]| nästa=[[Tre män i en båt. Kap 16|Kapitel XVI]]}} == Kapitel XV == '''Hushållsarbete. — Min kärlek till arbete. — Den gamle flodräven, vad han gör och vad han säger att han har gjort. — Den unga generationens skepticism. — Tidiga minnen från båtfärder. — Flottfarande. — George klarar sig galant. — Den gamle båtsmannen, hans metoder. — Så lugnt, så fridsamt. — Nybörjaren. — Att punta. — En tråkig olyckshändelse. — Vänskapens välsignelser. — Segling, min första erfarenhet. — Möjliga skäl till att vi inte drunknade.''' Vi vaknade sent följande morgon och tillredde, efter Harris’ uttryckliga önskemål, endast en frugal frukost, ”utan några överdrifter”. Så städade vi upp och ställde allt i ordning (ett fortlöpande arbete, vilket hos mig var inledningen till en tämligen klar insikt om hur en kvinna som endast har ansvaret för hushållsarbetet i ett enda hus lyckas få tiden att gå) och omkring klockan tio gav vi oss av på vad vi bestämt oss för skulle bli en tämligen duktig dagsetapp. Vi enades om att vi skulle ro denna förmiddag, som omväxling till att bogsera; och Harris ansåg det mest lämpligt om George och jag rodde, medan han tog hand om rodret. Jag blev inte eld och lågor över denna tanke alls; jag sade att Harris skulle ha visat sig mer ädelmodig om han föreslagit att han och George rodde, medan jag fick vila mig en smula. Det föreföll mig, som om jag hade gjort mer än min del av arbetet under denna utfärd och mina känslor var tämligen starka i denna fråga. Det förefaller mig alltid, som om jag tvingas utföra mer arbete än jag borde. Det är inte frågan om att jag motsätter mig att arbeta, märk väl. Jag älskar arbete: Det fascinerar mig. Jag kan sitta och se på i flera timmar när andra arbetar. Jag älskar att ha det framför mig: Blotta tanken på att få det överstökat krossar mitt hjärta. Man kan inte ge mig för många arbetsuppgifter; att samla på mig arbete har sånär blivit min passion: Mitt arbetsrum är nu så fullt av det, att det knappt får plats en gnutta till. Snart måste jag skaffa mig en flygelbyggnad för att hysa det. Och jag är försiktig med mitt arbete, också. En del av det arbete som nu finns hos mig, har varit i min ägo i flera år och jag har inte så mycket som satt ett fingeravtryck på det. Jag är mycket stolt över mitt arbete; jag tar fram det då och då, för att damma av det. Ingen håller sitt arbete i bättre skick än vad jag gör. Men, även om min trängtan efter arbete är stor, så vill jag vara rättvis. Jag begär inte mer arbete än vad är skäligt. Men det kommer till mig, utan att jag ber om det — i varje fall framstår saken så för mig — och detta oroar mig. George säger, att han inte tror att jag behöver bekymra mig om den saken. Han anser, att det endast är mitt överdrivna samvete, som får mig att frukta att jag får mer än min andel; och att jag i själva verket inte får hälften så mycket arbete mig tilldelat som jag borde. Men det tror jag att han säger enbart för att trösta mig. Jag har alltid lagt märke till, att i båtar är det alltid en fix idé hos varje besättningsmedlem, att just han utför allt arbete ombord. Harris uppfattning var, att han ensam hade arbetat och att både George och jag hade åkt snålskjuts på hans bekostnad. George, å andra sidan, skrattade åt tanken på att Harris alls hade gjort någonting annat än att äta och sova och hans fasta övertygelse var, att det var han — George ensam — som hade utfört allt arbete värt att tala om. Han sade sig aldrig ha varit ute med ett par sådana latmaskar som Harris och mig. Detta roade Harris. ”Tänka sig att gamle George talar om arbete!” skrattade han; ”men, en enda halvtimmes arbete skulle bli hans död. Har du någonsin sett George arbeta?” tillade han, vänd mot mig. Jag höll med Harris om att det hade jag inte — i synnerhet inte sedan vi gav oss ut på denna färd. ”Nåja, jag förstår inte hur du skulle kunna veta något om den saken, på ena eller andra sättet”, invände George, till Harris; ”eftersom så Gud välsigne mig, om du inte har sovit halva tiden. Har du någonsin sett Harris fullt vaken, utom vid måltiderna?” frågade George mig. Min sanningskärlek tvingade mig att stödja George i denna sak. Harris hade varit till mycket liten nytta i båten, vad arbete beträffade, ända från det vi gav oss av. ”Men så tusan, om jag inte gjort mer än gamle J, trots allt”, insköt Harris. ”Nja, du kunde ju knappast ha gjort mindre”, fortsatte George. ”Jag förmodar att J. tror att han är passagerare ombord”, tillade Harris. Och det var alltså deras tack för att jag fört dem och deras sabla gamla båt hela vägen upp från Kingston och för att ha ordnat och övervakat allting åt dem och tagit hand om dem och slavat för dem. Otack är världens lön. Vi avgjorde den aktuella frågan, genom att överenskomma att Harris och George skulle ro upp förbi Reading och att jag skulle dra båten vidare därifrån. Att ro en tung båt mot starka strömmar är ingenting jag längtar efter att göra nuförtiden. Förr i tiden, för länge sedan, brukade jag be särskilt om hårt arbete: Numera överlåter jag sådant med glädje till ungdomen. Jag har lagt märke till, att detta gäller alla gamla veteraner på floden, att de drar sig tillbaka, närhelst hård rodd måste utföras. Man kan alltid skilja de vana gamla flodrävarna från nybörjarna, på det sätt de sträcker ut sig på sittdynorna i botten på båten och uppmuntrar roddarna genom att berätta anekdoter om de stordåd de själva utförde föregående säsong. ”Du påstår att ''det där'' är arbetsamt!” flinar de, mellan självbelåtna skrattsalvor, vänd mot de två svettiga noviser som har vevat på hela tiden uppströms under de senaste en och en halv timmen; ”men, Jim Biffles, Jack och jag själv rodde förra året upp från Marlow till Goring på en enda eftermiddag — vi lade inte till någonstans på vägen. Minns du det, Jack?” Jack, som har rett sig ett rede i fören av alla filtar och rockar han kunnat samla ihop och som legat och sovit i två timmar, vaknar nu till då han tilltalas och erinrar sig hela händelsen, samt att strömmen var ovanligt stark hela vägen — liksom att det rådde en styv motvind. ”Omkring trettiofyra knop <ref>17,49 meter per sekund. Hård kuling.</ref>, tror jag att det måste ha blåst”, tillägger den förste av dem, medan han böjer sig fram efter ytterligare en kudde, som han stoppar under huvudet. ”Nej — nej, överdriv inte nu, Tom”, mumlar Jack förebrående; ”trettiotre <ref>16,98 meter per sekund. Styv kuling.</ref>, som mest.” Och Jack och Tom, fullkomligt utmattade av sin ansträngning som konversatörer, somnar återigen. Och de två enfaldiga ynglingarna vid årorna känner sig ganska stolta över att tillåtas ro sådana utmärkta roddare som Jack och Tom och tar i hårdare än någonsin. {{c|🙝🙟}} Då jag själv var en ung man, brukade jag lyssna på dylika berättelser från de äldre och ta dem till mig, svälja dem med hull och hår, för att därefter be om mer; men den unga generationen verkar inte ha samma slags tilltro till dem. Vi — George, Harris och jag själv — tog med oss en ”ungtupp” förra säsongen, och behandlade honom med de sedvanliga historierna om allt det underbara vi utfört, under hela resan. Vi gav honom alla standardsagorna — de gamla skepparhistorierna, som gjort tjänst hos varje båtsman längs floden under eoner — och lade till ytterligare sju fullkomligt nya, som vi hittat på helt själva, inkluderande en verkligen tämligen sannolik historia, grundad till viss del, på en helt osann episod, vilken sades ha, i en modifierad form, ha hänt några av våra vänner för några år sedan — en historia som en ren barnunge skulle ha kunnat tro på, utan att komma till (alltför stor) skada. Och denne unge man gjorde narr av dem alla, och ville att vi skulle återupprepa våra stordåd där och då, och slog vad — tio mot ett — på att vi inte kunde göra det. {{c|🙝🙟}} Vi kom att prata om våra tidiga roddarerfarenheter denna morgon och återupplivade historier om våra första försök i roddens ädla konst. Mitt eget första båtminne är den gången då fem av oss skramlade tre pence var för att hyra en underligt konstruerad farkost i dammen i Regent¨s Park, varefter vi fick torka oss efteråt i parkvaktens lilla stuga. Efter detta, då min håg för sjöfart väckts, gjorde jag en hel del flottfärder i olika tegelbruksdammar i förorterna — ett slags övning som är betydligt mer intressant och upphetsande än man kan föreställa sig, i synnerhet då man befinner sig mitt ute i dammen och ägaren till det materiel varav man konstruerat flotten, dyker upp på stranden, med en stor käpp i handen. Ens första tanke då man ser sagda herre är, att man på något sätt inte är jämlik denne ifråga om styrka och slagfärdighet och att, om man kan göra det utan att förefalla oartig, istället bör undvika ett direkt möte; samt att ens målsättning därför bör vara att ta sig i land på den motsatta stranden i förhållande till var han står, samt att så snabbt och diskret som möjligt ta sig hem, utan att låtsas ha upptäckt honom. Han, å andra sidan, är angelägen att få ta en i hand och tala med en. Det framgår därpå, att han känner ens far, och även är synnerligen bekant med ens egen person, men det gör inte att man fattar större tycke för honom. Han säger, att han skall lära en att stjäla hans plankor för att bygga flottar av dem; men eftersom den konsten redan är något man behärskar utmärkt väl, synes erbjudandet, även om det tvivelsutan är vänligt menat, såsom överflödigt för ens egen del och man är inte böjd att ställa till bekymmer för honom genom att anta detsamma. Hans iver att träffa en är dock större än ens egen olust mot detsamma, och det energiska sätt på vilket han vandrar upp och ner längs dammens kant för att kunna befinna sig på rätt ställe för att hälsa en välkommen då man landstiger, är tämligen smickrande. Om han är av en tjock och kortbent sort, kan man enkelt undvika hans manövrer; men då han lika ofta är ungdomlig och långbent, blir ett sammanträffande förr eller senare oundvikligt. Mötet blir dock mycket kortvarigt och det mesta av konversationen sköts av honom, då ens egna inlägg till största delen består av utrop och enstaviga ljud. Så snart det är möjligt, ser man till att skilja sig själv från honom och platsen. Jag ägnade omkring tre månaders tid åt flottfärder och efter att ha förkovrat mig så långt det var möjligt inom denna gren av sjöfararkonsten, bestämde jag mig för att ta upp rodden på allvar och gick med i en av båtklubbarna på floden Lea. Att vara ute med en båt på Lea, i synnerhet under lördagseftermiddagar, gör en skicklig i konsten att hantera en farkost och i att inte bli påkörd av andra roddare, eller sänkt av pråmar; och det erbjuder även gott om tillfällen att tillägna sig den allra mest snabba och graciösa metoden att snabbt kasta sig ner på båtens botten, för att undvika att kastas i floden av passerande bogserlinor. Men det ger en inte stil. Det var inte förrän jag gav mig ut på Themsen, som jag tillägnade mig stil. Min roddarstil är nuförtiden synnerligen beundrad. Folk säger, att den är så säregen. {{c|🙝🙟}} George gick aldrig i närheten av vatten förrän han var sexton år gammal. Då gav sig han och åtta andra unga herrar i ungefär samma ålder sig ut i grupp till Kew en lördag, med avsikten att hyra en båt där, för att ro till Richmond och tillbaka; en av dem, en djärv ung man vid namn Joskins, hade en eller ett par gånger varit ute med en båt på the Serpentine och sade dem, att det var mycket roligt, att åka båt! Tidvattnet var på väg ut tämligen snabbt då de nådde bryggorna och en styv bris blåste tvärs över floden, men detta bekymrade dem inte alls och de satte igång med att välja sig en båt. Där låg en tävlingsutriggare med åtta par åror uppdragen vid bryggan; det var den som fångade deras intresse. De frågade om de kunde få hyra den, tack. Båtuthyraren var inte på plats, utan endast hans pojke. Pojken försökte dämpa deras lust att hyra utriggaren och visade dem på två eller tre mycket bekväma båtar lämpade för familjeutflykter, men dessa dög inte alls; utriggaren var den båt som de trodde skulle göra dem mest rättvisa. Så pojken sjösatte den och de tog av sig sina kavajer och gjorde sig i ordning för att inta sina platser. Pojken föreslog att George, som redan på den tiden var den tyngsta i sällskapet, skulle sitta på fyrans plats. George sade, att han med glädje skulle sitta på fyrans plats, steg genast ner i aktern och satte sig med ryggen mot fören. De fick honom på rätt plats till sist och de andra följde efter. En synnerligen nervös gosse utsågs till cox och styrandets principer förklarades för honom av Joskins. Joskins själv tog förstaåran. Han sade till de andra, att det hela var mycket enkelt; allt de behövde göra var att göra som han gjorde. De sade att de var beredda och båtuthyrarens pojke tog en båtshake och puttade ut dem. Vad som därpå följde, är George inte i stånd att beskriva i detalj. Han har ett förvirrat minne av att, omedelbart efter deras avfärd, ha fått ett våldsamt slag i ryggslutet av den breda delen av femmans åra, samtidigt som hans egen toft verkade ha försvunnit under honom, som genom trolleri, vilket lämnade honom sittande på durken. Han lade även märke till, som ett underligt sammanträffande, att tvåans åra i samma stund låg på rygg i botten på båten, med sina ben i luften, uppenbarligen drabbad av något slags anfall. De passerade under Kew Bridge långsides, med en hastighet av åtta miles per timme <ref>12,87 kilometer per timme.</ref>. Joskins var den ende av dem som rodde. George försökte, då han åter kommit upp på sin toft, att hjälpa honom, men då han doppade sin åra i vattnet, försvann den omedelbart, till hans stora förvåning, in under båten och drog så när honom med sig. Och så kastade ”coxen” båda roderlinorna överbord och brast ut i gråt. Hur de kom tillbaka vet inte George, men det tog dem endast fyrtio minuter. En stor folkskara betraktade nöjet från Kew Bridge med stort intresse och alla skrek olika goda råd åt dem. Tre gånger lyckades de få båten under brospannet och tre gånger drev de tillbaka igen. Varje gång som ”coxen” såg upp och såg bron över sitt huvud, brast han ut i förnyade snyftningar. George sade, att föga trodde han den eftermiddagen, att han någonsin igen skulle komma att intressera sig för båtar. {{c|🙝🙟}} Harris är mer van vid havsrodd än dito på floden, och säger, att som motion betraktad, föredrar han det förstnämnda. Det gör inte jag. Jag minns när jag begav mig ut i en liten båt från Eastbourne förra sommaren: Jag brukade ägna mig en del åt havsrodd för åratal sedan, så jag trodde att jag skulle klara det bra; men jag upptäckte, att jag hade fullkomligt glömt bort den konsten. När den ena åran var djupt ner i vattnet, viftade den andra vildsint uppe i luften. För att kunna greppa vattnet med båda två på en gång, var jag tvungen att stå upp. Strandpromenaden var fylld av både herrskap och tjänstefolk och jag var tvungen att ta mig förbi dem, på detta förnedrande vis. Jag landade halvvägs ned längs stranden och tillförsäkrade mig en gammal båtsmans tjänster, för att föra mig och båten tillbaka. Jag älskar att se en gammal båtsman ro, i synnerhet en som man betalar per timme. Det är något så lugnt och fridfullt över deras sätt att ro. Det är så befriat från all hets och jäkt — detta fåfänga strävande som för var dag alltmer blir 1800-talets vanhedrande kännetecken. Han skulle aldrig ta ut sig i försök att komma förbi alla andra båtar. Om någon annan båt seglar om honom, rör det honom inte i ryggen; faktum är att de alla går om honom, alla som är på väg åt samma håll. Detta skulle bekymra och reta de flesta andra människor; det upphöjda lugnet hos den lejda båtsmannen under press erbjuder oss en underbar lektion mot all ambition och förmätenhet. Vanlig, praktisk rodd av typen ”förflytta båten från A till B” är inte en särdeles svår konst att inhämta, men det kräver en hel del träning innan en man känner sig helt ledig då det gäller att ro förbi flickor. Det är ”rytmen” som oroar nybörjaren. ”Det är ganska lustigt”, säger de, då de för tjugonde gången inom fem minuters tid trasslar loss sina åror från ens egna; ”men jag klarar det mycket bättre då jag är ensam.” Att se två noviser försöka hålla takten inbördes är mycket roande. Bogåran finner det mycket svårt att hålla takten med föråran, eftersom föråran ror på ett sådant ytterligt besynnerligt vis. Föråran är mycket indignerad över detta eftersom, som han förklarar, han har ansträngt sig under de senaste tio minuterna för att anpassa sin roddteknik till bogårans bristande kunskaper i ämnet. Bogåran, å sin sida, blir då synnerligen förolämpad och ber föråran att inte bry sitt huvud med honom (bogåran), utan att ägna sig åt att hålla en takt som går att följa. ”Eller vill du att jag ska ta föråran?” tillägger han, uppenbarligen i tron att detta skulle ställa allting tillrätta. De plaskar omkring under ytterligare hundra yards, fortfarande med endast begränsad framgång, varvid hela hemligheten bakom deras bekymmer framstår i klar dager för föråran. ”Jag skall säga dig vad det beror på; du har fått mina åror”, utropar han, vänd mot bogåran. ”Räck över dina åror!” ”Det var som tusan, jag har undrat så varför jag inte kunde få fason på’t med de här”, svarar bogåran och lyser upp, innan han villigt och raskt hjälper till med utbytet. ”Nu blir det andra takter.” Men det blir det inte — inte ens då. Föråran tvingas sträcka sina armar nästan ur led nu, för att nå sina åror; under det att bogårans par nu, vid varje årtag våldsamt slår honom i bröstet. Så de byter tillbaka och kommer till slutsatsen, att uthyraren har givit dem helt och hållet felaktiga åror; och ifråga om sina gemensamma eder över denne man, blir de rörande eniga. {{c|🙝🙟}} George sade, att han ofta längtade efter att få pröva på puntning <ref> En ''punt'' är en flatbottnad båt med rak bog, utformad för att användas på små floder eller andra grunda vattendrag i Storbritannien. ''Punnting'' innebär att använda en sådan båt. ''Puntern'' framdriver i allmänhet ''punten'' genom att staka sig fram längs floden med en påle. ''Punts'' (plur.) byggdes ursprungligen som frakt- eller fiskebåtar, men i nyare tider används de nästan uteslutande för nöjesturer i universitetsstäderna Oxford och Cambridge i England, samt vid tävlingar vid ett antal sommarregattor på floden Themsen.</ref> som omväxling. Puntning är inte så enkelt som det ser ut. Som i fallet med rodd, lär man sig snart hur man gör för att framföra farkosten, men det tar lång tids övning innan man kan göra det med värdighet och utan att få vatten i kavajärmarna. En ung man som jag känner, var med om en mycket tragisk olycka den första gången han var ute och puntade. Han hade klarat sig så bra, att han blivit mycket kaxig över sin förmåga och vandrade fram och tillbaka i sin punt, arbetande med pålen, med en bekymmersfri grace som var synnerligen fascinerande att se på. Fram gick han till puntens för, satte ner sin påle och gick därefter med den akterut, precis som vana puntare gör. Å, det var en svårslagen syn! Och det skulle ha fortsatt att vara en storslagen syn, om han inte oturligt nog, under det att han såg sig omkring, för att njuta av omgivningarna, tagit blott ett enda steg mer än vad som var nödvändigt och vandrat av punten helt och hållet. Pålen satt kraftigt fast i bottenleran och han lämnades kvar, klängande i den, under det att hans punt drev iväg. Det var en mycket vanhedrande position. En elak gosse på flodstranden skrek omedelbart till en eftersläntrande kamrat, att denne skulle skynda sig på för att ”titta på apan på sin gren”. Jag kunde inte komma till hans hjälp, eftersom det råkade sig så illa, att vi inte hade vidtagit tillräckliga förberedelser genom att ta med oss en extra påle. Jag kunde endast sitta och betrakta honom. Hans ansiktsuttryck, då pålen långsamt sjönk med honom, kommer jag aldrig att glömma; det fanns så mycket tankfullhet över det. Jag såg honom sakta sjunka ner i vattnet och därefter vada i land, ledsen och våt. Jag kunde inte hjälpa att jag skrattade åt honom, eftersom han såg så komisk ut. Jag fortsatte att skrocka för mig själv över synen en stund, tills det plötsligt gick upp för mig, att jag i sanning inte hade särskilt mycket att skratta åt för egen del, när jag tänkte efter. Här satt jag, ensam i en punt, utan påle, hjälplöst framflytande mitt i strömmen — möjligen på väg mot någon dammlucka. Jag började ilskna till över min vän, för att han gått överbord på detta sätt. Han kunde, i alla händelser, ha lämnat kvar pålen hos mig. Jag drev vidare omkring en kvarts mile <ref>402 meter.</ref>, tills jag kom inom synhåll för en fiske-punt som låg förtöjd mitt i strömfåran, där två äldre fiskare satt. De såg mig komma drivande emot dem och de ropade åt mig att väja för dem. ”Jag kan inte”, ropade jag tillbaka. ”Men ni försöker ju inte ens”, svarade de. Jag förklarade hur det gått till, då jag kom närmare och de fångade in mig och lånade mig en påle. Dammen var belägen endast femtio yards <ref>45,5 meter.</ref> längre ner. Jag är glad över att de råkade befinna sig där de gjorde. Den första gången jag puntade, var i sällskap med tre andra grabbar; de skulle visa mig, hur det hela gick till. Vi kunde inte ge oss av samtidigt, så jag sade till dem att jag skulle åka i förväg, ge mig ut i punten för att pröva mig fram och öva en stund, innan de anlände. Jag fick inte tag i någon ledig punt den eftermiddagen; så det fanns inget annat för mig att göra än att sätta mig på flodstranden, betrakta floden och invänta mina vänners ankomst. Jag hade inte suttit där särskilt länge, innan min uppmärksamhet fästes vid en man i en punt som, lade jag med viss förvåning märke till, bar en exakt likadan kavaj och mössa som jag gjorde. Han var uppenbarligen en nybörjare ifråga om puntning och hans uppträdande var synnerligen intressant. Man visste aldrig vad som skulle komma att hända, då han satte ner pålen i vattnet; och det visste han helt tydligt inte heller själv. Ibland drev han sig själv uppströms, vid andra tillfällen nedströms. Vid andra tillfällen snurrade hans punt helt enkelt runt och stannade på samma ställe som där han hade börjat. Och varje gång detta inträffade, visade han sin ohöljda förvåning och irritation. Folk runt floden blev tämligen intresserade av hans framfart efter en stund och slog vad med varandra om resultatet av hans nästa staktag. Under tidens lopp anlände mina vänner till den motsatta stranden och de stannade till även de och betraktade honom. Han vände ryggen mot dem och de såg därför endast hans kavaj och mössa. Av detta drog de omedelbart den förutfattade uppfattningen, att det var jag, deras käre vän, som skämde ut sig och deras glädje visste inga gränser. De började håna honom utan någon förskoning. Jag fattade inte vilket misstag de hade begått, till att börja med och jag tänkte: ”så oartigt av dem att gå an på det sättet — och inför en fullkomlig främling också!” Men innan jag hann ropa till dem och förebrå dem, framstod förklaringen för mig och jag drog mig tillbaka bakom ett träd. Å, så de roade sig genom att håna den där unge mannen! Under gott och väl fem minuter stod de där, ropade sarkasmer till honom, förnedrade honom, retades med honom och skämtade om honom. De pepprade honom med alla slags gamla skämt och till och med uppfann ett par alldeles själva, att kasta till honom. De utsatte honom för alla våra privata skämtsamheter som vi använde inom gruppen, vilka måste ha varit fullkomligt obegripliga för honom. Och så, oförmögen att längre stå ut med deras fräckhet längre, vände han sig mot dem och de såg hans ansikte! Jag gladdes över att de hade tillräcklig anständighet kvar i kropparna för att se synnerligen fåraktiga ut. De förklarade för honom, att de hade trott att han var någon de kände. De sade, att de hoppades att han inte skulle tro dem om att vara istånd att förolämpa någon annan än en av sina vänner på detta sätt. Naturligtvis förlät det faktum att de hade misstagit honom för en vän dem deras tilltag. Jag minns att Harris en gång berättade för mig, om en upplevelse förknippad med bad, som han hade i Boulogne. Han simmade omkring där, nära stranden, då han plötsligt kände hur någon grep honom i nacken bakifrån och med våld tryckte ner hans huvud under vattnet. Han kämpade våldsamt, men vem det än var som tagit tag om honom, föreföll vara en fullkomlig Herkules ifråga om kroppskrafter och alla hans försök att undkomma var fruktlösa. Han hade slutat att försöka sparka sig loss, för att vända tankarna mot högre ting, då hans tillfångatagare släppte honom. Han ställde sig upp och vände sig mot sin potentielle mördare. Denne stod nära honom, hjärtligt skrattande, men i samma stund som han fick syn på Harris¨ ansikte, då det dök upp ur vattnet, ryggade han tillbaka och föreföll tämligen oroad. ”Jag ber verkligen om ursäkt”, stammade han förvirrat, ”men jag trodde att ni var en av mina vänner.” Harris ansåg, att det var tur för hans del, att mannen inte misstagit honom för att vara en släkting, för i så fall hade han troligen blivit dränkt omedelbart och utan förklaring. {{c|🙝🙟}} Segling är något som kräver kunskap och övning — även om jag, som pojke inte ansåg det. Jag hade fått den idén i huvudet, att det var något medfött hos pojkar, ungefär som att spela rounders <ref>Ett slags äldre föregångare till Baseball, liknar något svensk brännboll.</ref> och touch <ref>Kull, en lek där en person skall fånga in sina motspelare genom att springa ikapp och vidröra dem.</ref>. Jag kände en annan gosse som såg likadant på saken och så, en blåsig dag, ansåg vi oss beredda att pröva på att segla. Vi vistades då i Yarmouth och beslöt oss för att ta en tur uppför floden Yare. Vi hyrde en segelbåt vid varvet vid bryggan och gav oss av. ”Det blåser ganska hårt idag”, sade mannen till oss, då vi lade ut; ”det bästa är om ni tar in en rev och skotar hem ordentligt då ni kommer runt kröken.” Vi sade att vi skulle lägga det på minnet och lämnade honom med ett glatt ”god morgon”, under det att vi undrade över hur man ”skotade” och varifrån vi skulle få tag på det där revet någonstans, samt vad vi skulle göra med det då vi väl fått tag på det. Vi rodde tills vi var utom synhåll från staden och så, med rum sjö omkring oss och vinden blåsande med orkanstyrka tvärsöver vattnet, kände vi att tiden var inne att gå till verket. Hector — tror jag att han hette — fortsatte ro medan jag rullade ut seglet. Det verkade vara ett komplicerat arbete, men jag fick till sist ordning på det, innan frågan uppstod vilket som var den översta delen? Med något slags naturlig instinkt lyckades vi, naturligtvis till sist besluta oss för vad som var upp och vad som var ned och satte igång med att hissa det, upp och ned. Men det tog en lång stund, innan vi kunde få upp det vare sig rättvänt eller på något annat sätt. Seglets uppfattning tycktes vara, att vi lekte begravning och att jag spelade likets roll och att seglet var repen man använder för att hissa ner kistan i graven med. Då det upptäckte, att så inte var fallet, slog det mig i huvudet med bommen och vägrade att gå med på något alls. ”Blöt det”, sade Hector; ”doppa det i vattnet och få det blött.” Han sade, att folk på stora fartyg alltid blötte seglen innan de satte dem. Så jag blötte det; men det gjorde endast allting värre. Ett torrt segel som snor sig kring ens ben och huvud är ingen angenäm erfarenhet, men då seglet är genomblött blir det synnerligen obehagligt. Vi fick upp eländet till slut, med gemensamma krafter. Vi gjorde fast det, inte precis uppochned — utan mer sidlänges — och band fast det i masten med fallet, vilket vi fick klippa av för att passa. Att båten inte kappsejsade är något jag endast framför som ett faktum. Varför den inte kappsejsade är jag inte istånd att förklara. Jag har ofta funderat över den frågan senare i livet, men jag har aldrig lyckats komma fram till någon tillfredställande förklaring. Möjligen var detta följden av tingens inneboende tjurskallighet i denna världen. Båten kan kanske ha kommit till den slutsatsen, med tanke på hur vi uppträdde, att vi givit oss ut för att begå självmord i denna tidiga morgontimme och därpå bestämt sig för att göra oss besvikna. Det är den enda förklaring jag kan komma på. Genom att hänga oss fast för glatta livet i fribordet, lyckades vi nätt och jämt stanna kvar ombord, men det var hårt arbete. Hector sade, att pirater och andra sjöfarande i allmänhet surrade fast rodret vid det ena eller det andra och hissade toppjibben under hårda vindar och ansåg att vi borde försöka oss på något åt det hållet; medan jag förordade att lägga henne upp i vinden. Eftersom mitt råd var det som var lättast att realisera, antog vi det tillsammans och fortfarande hållande oss fast i relingen, gick vi upp i vind. Båten färdades uppströms ungefär en mile, i en fart som jag aldrig seglat i tidigare och inte heller vill återuppleva i en segelbåt. Så, i flodkröken, tippade hon över till halva hennes segel var under vatten. Så rätade hon, som genom ett mirakel upp sig och ställde sig på grund på en gyttjebank. Den gyttjebanken räddade våra liv. Båten plöjde upp mitt på den och satt därpå fast. Då vi åter fann att vi kunde röra oss som vi önskade, istället för att skakas om som ärter i en tom burk, kröp vi förut och skar ner seglet. Vi hade fått nog av segling. Vi ville inte gå till överdrift och därigenom utmana ödet. Vi hade seglat — fått en god genomgripande erfarenhet av det — och nu ansåg vi att vi skulle ro oss tillbaka, som omväxling. Vi tog fram årorna och försökte staka vår båt loss från leran och, medan vi gjorde detta, gick en av våra åror av. Efter detta gick vi till väga mer försiktigt, men det var ett uselt par åror vi hade fått, så den andra bröts av nästan ännu snabbare än den första, och nu satt vi i klistret rejält. Gyttjan sträckte ut sig omkring hundra yards <ref>91 meter.</ref> framför oss och bakom oss fanns vattnet. Det enda vi nu kunde göra, var att sitta ned och vänta tills någon kom förbi. Det var inte det slags dag då folk frivilligt begav sig ut på floden och det tog tre timmar innan vi fick syn på någon. Det var en gammal fiskare som, under stora svårigheter till sist räddade oss och vi blev bogserade tillbaka på ett mycket generande sätt, till båtvarvet. Att betala mannen som räddat oss, samt att betala för de avbrutna årorna, samt för fyra och en halv timmes båthyra, kostade oss ett betydande antal veckopengar. Men vi fick ju erfarenheter och man säger ju att sådana är billiga, oavsett vad de kostar i pengar. == Fotnoter == <references/> {{Tre män i en båt}} [[en:Three Men in a Boat/XV]] [[fr:Trois Hommes dans un bateau/15]] 1xf68hr3l57ep0oqrb56dbg1x2czr33 0 3471 504502 95430 2022-08-12T00:56:26Z Kwamikagami 13955 wikitext text/x-wiki {{Titel|[[Tre män i en båt]]|Jerome K. Jerome| förra=[[Tre män i en båt. Kap 15|Kapitel XV]]| nästa=[[Tre män i en båt. Kap 17|Kapitel XVII]]}} == Kapitel XVI == '''Reading. — Vi blir bogserade av en ångslup. — Små båtars irriterande egenheter. — Hur de är i vägen för ångslupar. — George och Harris smiter åter ifrån sina arbetsuppgifter. — En gammal, vanlig historia. — Streatley och Goring.''' Vi siktade Reading vid elvatiden. Floden är smutsig och dyster här. Man stannar inte gärna onödigt länge i närheten av Reading. Staden själv är ett berömt gammalt ställe, vars historia går tillbaka till kung Ethelreds svunna dagar, då danerna ankrade sina stridsskepp i floden Kennet och från Reading gick på härjningståg i hela Wessex; och det var här Ethelred <ref>Ethelred I, f. c:a 837, d. 23 apr. 871; kung av Wessex omkr. 865, då han efterträdde sin bror Ethelbert av Wessex.</ref> och hans bror Alfred <ref>Alfred, f 849?, d. 26 okt. 899; kung över de södra delarna av det anglosaxiska Wessex från 871 till 899. Alfred var berömd för försvaret av sitt kungadöme mot danerna (vikingar), vilket fick till följd att han är den ende engelske monark som förärats epitetet ”den Store” av sitt folk. Alfred var vidare den förste kungen av Wessex som kallade sig ”Kung av England”. Alfred var en lärd man och uppmuntrade undervisning och förbättrade sitt kungarikes rättsliga system.</ref> besegrade dem, då Ethelred stod för bedjandet och Alfred för krigandet. Under senare år verkar det som om Reading har kommit att ses som ett lämpligt ställe att smita undan på, då sakernas tillstånd blivit mindre angenäma i London. Parlamentet begav sig i allmänhet till Reading närhelst pesten drabbade Westminster; och år 1625 följde även domstolarna efter och alla rättegångar kom att hållas i Reading. Londonborna måste ha ansett det vara ett billigt pris, detta att då och då drabbas av pesten, för att bli av med både advokater och parlamentsledamöter. Under parlamentskriget var Reading belägrat av Earlen av Essex och, en kvarts sekel senare, utkämpade prinsens av Orange och kung James’ trupper sina bataljer här. Henrik I <ref> Henry I, f. 1068 el. 1069, d. 1 dec 1135; yngste son till Vilhelm Erövraren och Matilda av Flandern. Gift med Edith av Skottland, som tog sig namnet Matilda. Kung av England från 1100 till sin död. Kallades Henri Beuclerc på grund av sina lärda intressen, men även Rättvisans lejon på grund av de förbättringar han gjorde inom sin tids administration och rättsväsende. Hans regeringstid kännetecknas av stor politisk insikt, tidigare nämnda förändringar i administrationen, integrationen mellan anglosaxer och normander inom riket, hans enande av faderns landområden, samt hans kontroversiella, men välgrundade beslut att göra sin dotter till tronarvinge. Hade två legitima barn (i sitt första äktenskap) och minst 18 illegitima barn med olika kvinnor.</ref> ligger begravd i Reading, i Benedictinerklostret som grundades av honom där, vars ruiner fortfarande finns till beskådande; och i samma klosterkyrka vigdes den store Johan av Gent <ref>Johan av Gent (eng. John of Gaunt), f. 24 juni 1340, d. 3 feb. 1399; hertig av Lancaster, Edvard III:s överlevande son. Fick sitt tillnamn eftersom han föddes i Gent. Hertig av Lancaster genom äktenskap med sin kusin Blanche (1359), en titel som gav bäraren stor självständighet i förh. till kronan. Johan var mycket rik, med trettio slott och enorma landegendomar i England och Frankrike.</ref> vid sin drottning Blanche. {{c|🙝🙟}} Vid slussen i Reading stötte vi på en ångslup tillhörande några av mina vänner och de bogserade oss till omkring en mile <ref>1,6 kilometer.</ref> från Streatley. Det är mycket behagligt att bli bogserad av en ångslup. För egen del föredrar jag det framför att ro. Resan skulle ha varit ännu angenämare, om det inte hade varit för alla dessa förbaskade småbåtar som oavbrutet lade sig i vägen för vår ångslup och som, för att inte köra över dem, tvingade oss till ständiga inbromsningar. Det är verkligen synnerligen irriterande, det sätt på vilket dessa roddbåtar lägger sig ivägen för ens ångslupar längs floden; man borde göra något för att sätta stopp för det. Och de är så förbaskat oförskämda också. Man kan vissla tills ångpannan nästan exploderar, utan att de gör sig omaket att flytta sig ur vägen. Man borde sänka en eller ett par av dem då och då, om jag fick som jag ville, bara för att lära dem en läxa. {{c|🙝🙟}} Floden är mycket vacker en bit upp från Reading. Järnvägen förstör utsikten i närheten av Tilehurst, men från Mapledurham upp till Streatley är den vidunderlig. En liten bit ovanför slussen i Mapledurham passerar man Hardwick House, där Karl I <ref>Charles I, f. 19 nov 1600, d. 30 jan. 1649; kung av England, Skottland och Irland fr o m 27 mars 1625 till sin avrättning. Mest känd för att ha varit invecklad i en maktkamp med engelska parlamentet. Eftersom han förespråkade ''Kungarnas gudomliga makt'', var många i England oroliga för att han försökte tillskansa sig envälde. Han är även den ende som blivit kanoniserad av den engelska kyrkan efter den engelska reformationen. Enligt ''Guiness Book of World Records'' är han Englands kortaste kung, som vuxen endast 162 centimeter.</ref> spelade bowls. Trakten kring Pangbourne, där det gammaldags lilla värdshuset ''Swan Inn'' står, måste vara lika välbekant för habituéerna vid Konstakademien som det är för dess egna invånare. Mina vänners ångslup lämnade av oss strax nedanför grottan och då försökte Harris påskina att det var min tur att ro. Detta framstod för mig som synnerligen orättvist. Vi hade på morgonen gjort upp om, att jag skulle föra båten upp tre miles <ref>4,82 kilometer.</ref> förbi Reading. Nå, här var vi nu, tio miles <ref>16,09 kilometer.</ref> ovanför Reading! Nu var det sannerligen deras tur. Jag kunde dock inte få vare sig George eller Harris att se sakerna i rätt belysning; så för att slita tvisten, satte jag mig vid årorna. Jag hade inte rott mer än någon minut eller så, förrän George lade märke till ett svart föremål som flöt i vattnet och vi drev iväg mot det. George lutade sig ut, då vi närmade oss föremålet och tog tag i det. Så släppte han taget med ett skrik, blek i ansiktet. {{c|🙝🙟}} Det var en kvinnas döda kropp. Den låg mycket fridfullt i vattnet och dess ansikte var mjukt och fyllt av lugn. Det var inget vackert ansikte; det var alltför präglat av sorger och svårigheter, alltför tunt och fårat för att vara det; men det var ett vänligt, kärleksfullt ansikte, trots att det märkts av fattigdom och bekymmer och i det fanns ett uttryck av fridfull ro, som ibland visar sig i plågades anleten, då de till sist funnit att smärtan lämnat dem. Lyckligtvis för oss — vi hade ingen lust att tvingas stanna kvar under förundersökningen — hade även några män på stranden redan sett kroppen, så de övertog ansvaret för den från oss. Vi fick reda på kvinnans öde senare. Naturligtvis handlade det om den gamla, vanliga tragedin. Hon hade varit förälskad och blivit sviken — eller om hon hade bedragit sig själv. I alla händelser hade hon begått en synd — något som kan drabba oss alla då och då — och hennes familj och vänner, naturligtvis chockerade och upprörda, hade stängt sina dörrar framför henne. Lämnad att klara sig på egen hand, med sin skams kvarnsten hängande om halsen, hade hon sjunkit allt djupare i sin olycka. Ett tag hade hon försökt klara både sig själv och barnet på den inkomst om tolv shillings per vecka, som tolv timmars slavande per dag kunde ge henne och då hon fick betala sex shillings för barnets försörjning, tvingades hon försöka överleva själv på vad som blev kvar. Sex shillings per vecka är inte mycket att hålla sig med mat och husrum för. Det är knappast möjligt alls. Och en dag, antar jag att den trista vardagsplågan framstod för hennes inre alltför tydligt och att hennes ödes spöke skrämde henne. Hon hade vädjat en sista gång hos sina vänner, men emot deras respektabilitets känslokylas vägg, studsade den utstöttas röst förgäves; och så hade hon gått för att träffa sitt barn — hade hållit det i sina armar och kysst det, på ett plågat, utmattat sätt och utan att förråda några starka invärtes känslor, lämnat det, efter att i dess hand ha lagt en en-pennys chokladkaka som hon köpt åt barnet och därpå, för sina sista återstående shillingar hade hon köpt en biljett till Goring. Det kan tyckas att alla hennes livs bittraste tankar måste ha kretsat kring de trädkrönta stränderna och de ljust gröna ängarna runt Goring; men kvinnor har en egenhet att älska den kniv som vrids om i dem och kanske, mitt i all sin smärta hade hon samlat soliga minnen av de ömmaste timmar, som hon tillbringat på dessa skuggiga ängder över vilka de stora träden böjer sina grenar så djupt. Hon hade vandrat omkring i skogen vid flodstranden hela dagen och, då kvällen föll och det grå skymningsljuset spred sitt mörkers mantel över vattnet, sträckte hon sina armar mot den tysta floden, som kände både hennes glädje och hennes sorg. Och den gamla floden hade tagit henne i sina armar och lagt hennes trötta huvud tillrätta mot sitt bröst och vyssjat bort hennes smärta. Sålunda hade hon åter syndat i allt — syndat i livet, likväl i döden. Gud vare henne nådig! Henne och alla oss andra syndare. {{c|🙝🙟}} Goring på den vänstra stranden och Streatley på den högra är bägge två charmerande ställen att stanna till i ett par dagar. Sträckorna ner till Pangbourne riktigt uppmanar till en solig dags seglats eller en roddtur i månskenet och landskapet i omgivningarna är fyllda av skönhet. Vi hade haft för att avsikt att ta oss till Wallingsford denna dag, men flodens vackra, leende landskap gjorde att vi stannade till ett tag; och så lämnade vi vår båt vid bron och gick upp i Streatley, för att äta lunch på ”the Bull”, till framför allt Montmorencys tillfredsställelse. Det sägs att kullarna på bägge sidorna om vattendraget en gång i tiden gick samman just här och utgjorde en barriär tvärs över vad som idag är Themsen och att flodens lopp slutade här, ovanför Goring, i en enda stor sjö. Jag är inte förmögen att vare stig bekräfta eller dementera det påståendet. Jag helt enkelt lägger fram det för er. Det är en plats från forna dagar, Streatley, vars historia går tillbaka, liksom de flesta städers och byars längs floden, till fornbrittisk och saxisk tid. Goring är inte i närheten av att vara ett så vackert litet ställe att stanna till i som Streatley, om man har tillfälle att välja; men det klarar sig bra på sina egna meriter och ligger närmare järnvägen, ifall man skulle vilja ge sig av utan att betala sin hotellnota. == Fotnoter == <references/> {{Tre män i en båt}} [[en:Three Men in a Boat/XVI]] [[fr:Trois Hommes dans un bateau/16]] m62hrpxubpnvue9s3e7g1bnltyzl8tu 0 3473 504488 95431 2022-08-12T00:51:11Z Kwamikagami 13955 wikitext text/x-wiki {{Titel|[[Tre män i en båt]]|Jerome K. Jerome| förra=[[Tre män i en båt. Kap 16|Kapitel XVI]]| nästa=[[Tre män i en båt. Kap 18|Kapitel XVIII]]}} == Kapitel XVII == '''Tvättdag. — Fisk och fiskare. — Konsten att meta. — Den samvetsgranne flugfiskaren. — En fiskarhistoria.''' Vi stannade två dagar i Streatley och fick våra kläder tvättade. Vi hade försökt att tvätta dem själva i floden, under Georges överinseende och det hade misslyckats totalt. Sanningen att säga var det betydligt mer än ett totalt misslyckande, eftersom vi hade ställt till kläderna värre efter det att vi tvättat dem än de var innan. Innan vi tvättade dem, hade de varit mycket, mycket smutsiga, det är sant; men det hade gått att ta dem på sig. Efter det att vi tvättat dem — nåja, floden mellan Reading och Henley var mycket renare efter det att vi tvättat våra kläder där, än den varit innan. All smuts som flodvattnet mellan Reading och Henley innehållit, hade vi samlat in under våra tvättbestyr och arbetat in i våra kläder. Tvätterskan i Streatley sade, att hon kände sig tvungen att debitera oss tre gånger den normala taxan för vår tvätt. Hon sade, att det inte hade varit så mycket frågan om tvätt, som om en utgrävning. Vi betalade henne utan att knota. {{c|🙝🙟}} Trakterna kring Streatley och Goring är ett centrum för fiskeintresserade. Här finns gott om gott fiske. Floden flödar över av gädda, mört, löja, id och ålar här; och det är möjligt att tillbringa dagar med att fiska. Vissa människor gör just detta. Men de fångar aldrig något. Jag vet inte en enda människa som någonsin fångat någonting i Themsen, förutom elritsor och döda katter, men det har naturligtvis ingenting att göra med fiske! I fiskeguiderna för området står ingenting om att fånga någon fisk. Allt som sägs där är, att stället är ”ett utmärkt ställe för fiske”; och efter vad jag sett på ort och ställe, är jag helt beredd att instämma i detta omdöme. Det finns ingen plats i hela världen där man kan få mer fiske uträttat, eller där man kan fiska under en längre period. Vissa fiskare kommer hit och fiskar under en enda dag, andra stannar och fiskar i en månad. Man skulle kunna ligga i och fiska ett helt år, om man ville; resultatet skulle ändå bli det samma. I ''Metarens guide för Themsen'' står att ”mört och abborre fångar man mycket här”, men i detta har ”Metarguiden” fel. Det må så vara att det finns gott om mört och abborre här. Sanningen är att jag vet att det gör det. Man kan se hela stim av dem, då man tar sig en promenad längs flodbankarna: De kommer fram och står halvvägs upp ur vattnet med sina munnar öppna så man ska kunna kasta småkakor i dem,. Och om man tar sig ett bad, samlas de runt en, för att vara i vägen och irritera en. Men man kan inte ”fånga” dem med hjälp av en bit mask på en krok, eller på något annat sätt — inte dem inte! {{c|🙝🙟}} Jag är ingen hängiven fiskare för egen del. Jag ägnade en avsevärd mängd tid och energi åt detta ämne en gång i tiden och klarade mig, trodde jag själv, tämligen bra; men veteranerna sade mig, att jag aldrig skulle komma att bli riktigt skicklig, utan rådde mig att ge upp. De sade, att jag var en oerhört duktig kastare och att mitt intresse var det inget fel på, samt att jag hade den erforderliga, naturliga lättjan som krävdes. Men de var övertygade om, att jag aldrig skulle bli någon framgångsrik fiskare. Jag hade inte tillräckligt med fantasi. De sade att som poet, skillingtrycksförfattare eller reporter, eller någonting i den stilen, kunde jag kanske duga, men för att röna framgång som metare vid Themsen krävs mer fantasins flykt, mer uppfinningsrikedom än jag tycktes besitta. En del människor tror, att allt som krävs av en god fiskare, är förmågan att ljuga med lätthet och utan att rodna; men det stämmer inte. Vantligt fabulerande duger inte; det kan vilken tjockskalle som helst få till. Det är i berättelsens detaljrikedom, de små stänken av trovärdighet, den allmänna känslan av samvetsgrann — nästan pedantisk — noggrannhet med detaljerna, som den vane metaren känns igen. Vem som helst kan säga att ”jo, jag fångade femton dussin <ref>180 stycken</ref> abborrar igår kväll”; eller ”förra måndagen drog jag upp en gädda som vägde 18 pund<ref>8,16467 kilogram.</ref> och mätte tre fot <ref>91 centimeter.</ref> från nos till stjärtfena”. Det finns ingen konstnärlighet, ingen skicklighet hos en sådan berättelse. Den visar på mod, men det är allt. Nej, den skicklige metaren skulle aldrig berätta en rövarhistoria på det sättet. Hans metod är en konst i sig själv. Han kommer in tyst och stilla, med hatten på, tillägnar sig den allra bekvämaste stolen, tänder sin pipa och börjar med att röka under tystnad. Han låter ungtupparna skryta en stund, för att därpå, då det tillfälligt blir tyst, avlägsna pipan ur munnen och anmärka, medan han knackar ur pipan mot den öppna spisen: ”Tja, jag fick ett napp i tisdags kväll, men det är inte mycket att tala om.” ”Å, varför inte?” frågar de. ”Därför att jag inte förväntar mig att någon skulle tro mig”, svarar den äldre kamraten lugnt och utan ens ett stänk bitterhet i rösten, då han åter stoppar sin pipa och ber värdshusvärden att servera honom en tredubbel, kall skotsk whisky. Så följer en stunds tystnad, eftersom ingen känner sig tillräckligt självsäker för att motsäga den gamle herren. Så han tvingas fortsätta, utan uppmuntran från de kringsittande. ”Nej”, fortsätter han tankfullt. ”Jag skulle inte tro det själv, om någon berättade det för mig, men det är dagsens sanning, det är det. Jag hade suttit där, hela eftermiddagen och bokstavligen inte fått någonting alls på kroken — utom ett dussin löja och ett tjog mört; och jag skulle just ge upp hela saken, då jag plötsligt kände ett tämligen hårt drag i reven. Jag trodde att det var ytterligare någon småfisk, så jag försökte dra upp spöet. Men så tusingen, om jag ens kunde röra spöet! Det tog mig en halvtimme — en halvtimme, mina herrar! — att få iland den fisken; och i varje ögonblick trodde jag, att reven skulle gå av! Jag fick till sist upp den, och vad tror ni att det var? En stör! En stör på fyrtio pund <ref>18,14 kilogram.</ref>! Som jag tog på vanlig metrev, mina herrar! Ja, det går an att se förvånade ut — kan jag få ytterligare en tredubbel skotsk whisky, värdshusvärd, tack så mycket.” Och så fortsätter han med att berätta om vilken förvåning alla som såg den uppvisat; vad hans hustru hade sagt då han kom hem och vad Joe Buggles hade sagt om den. Jag frågade en gång en värdshusvärd längs floden, om han inte tog illa vid sig ibland, av att höra alla dessa skrönor som fiskare berättade för honom; och han sade: ”Å, nej inte numera, herrn. De brukade förbrylla mig en smula i början, men så Herren min Skapare! Ja’ å’ frugan lyssnar på ’rom hela dagarna numera. Man vänjer sig, vet herrn, man vänjer sig.” {{c|🙝🙟}} Jag känner en ung man, en mycket sanningsälskande man, som då han slog sig på flugfiske, bestämde sig för att aldrig överdriva sina fångster med mer än tjugofem procent. ”Då jag fångat fyrtio fiskar”, sade han, ”berättar jag för folk att jag har fångat femtio och så vidare. Men jag skulle aldrig ljuga mer än så, eftersom det är en synd att ljuga.” Men hans tjugofemprocentsplan fungerade inget vidare. Han kunde aldrig använda den. Det största antal fiskar han någonsin fångade på en dag var tre, och man kan inte lägga till tjugofem procent till det. I alla fall inte i fråga om fiskar. Så han ökade sitt procenttal till trettiotre och en tredjedel; men även detta var svårt de dagar han endast fångade en eller två fiskar; så för att förenkla saker och ting, beslutade han sig för att helt enkelt dubblera mängden. Han höll sig till detta arrangemang i ett par månader, innan han tröttnade på det. Ingen trodde honom, då han berättade att han endast dubblerade sin fångst och han vann därför ingen aktning på det sättet heller, eftersom hans blygsamhet gjorde att han kom i underläge i förhållande till andra fiskare. När han i verkligheten hade fångat tre små fiskar och sade att han fått sex, gjorde det honom tämligen avundsjuk att höra från en karl, som han visste säkert endast hade fångat en enda, gå an och berätta för folk att han fått upp två dussin. Så till sist bestämde han sig en gång för alla för ett system, som han med nästan religiös noggrannhet har hållit sig till sedan dess; det går ut på att han räknar varje fisk han fångar som tio stycken och utgår från siffran tio. Till exempel: Om han inte fångat någon fisk alls, säger han att han fångat tio — man kan aldrig fånga mindre antal än tio enligt detta system, det är dess grundsten. Men, om han exempelvis fått upp en fisk, säger han att det var tjugo, medan två fiskar kallas trettio, tre fyrtio och så vidare. Det är en enkel men genial plan, och det har förekommit en del tal på sista tiden, att det skulle komma att tas i allmänt bruk bland fiskarnas brödraskap. Faktiskt har styrelsen för Themsen-fiskarnas förening rekommenderat den för omkring två år sedan, men några av dess äldre medlemmar motsatte sig den. De sade sig kunna överväga den, om man dubblade antalet, så att varje fisk räknades som tjugo. {{c|🙝🙟}} Ifall ni någonsin får en eller annan kväll över då ni färdas längs floden, skulle jag råda er att titta in på något av de små byvärdshusen och sitta ner en stund i dess skänkrum. Ni kommer då med största säkerhet att stöta på en eller ett par gamla fiskare, som läppjar på sin toddy där och de kommer att berätta tillräckligt med skumma fiskehistorier för er på en halvtimme, för att det skall räcka till att ge er matsmältningsproblem i en månad. George och jag — jag vet inte vart Harris tog vägen; han hade gått för att bli rakad tidigare den eftermiddagen, kommit tillbaka och ägnat hela fyrtio minuter åt att krita sina skor; och efter det hade vi inte sett till honom — således, George och jag, samt hunden lämnade ensamma, gick på promenad till Wallingford, den andra kvällen och, på hemvägen, tittade vi in på ett litet värdshus vid floden, för att vila en stund, med mera. Vi gick in i skänkrummet och satte oss. Det var en äldre man där som rökte lerpipa och vi inledde naturligtvis ett samtal med honom. Han sade oss att vädret hade varit bra denna dag och vi berättade för honom, att vi haft vackert väder även föregående dag, för att därpå övertyga varandra om, att vädret förmodligen skulle bli strålande vackert följande dag; och George sade, att grödorna verkade ta sig bra. Därpå framkom det, på ett eller annat sätt, att vi var främlingar på trakten och att vi skulle ge oss av följande morgon. Så uppstod en paus i konversationen, under vilken våra blickar vandrade runt rummet. Till sist kom de att vila på ett dammigt vitrinskåp, uppsatt mycket högt ovanför rökgången, innehållande en forell. Den fascinerade mig mycket, denna forell; det var en så oerhört stor fisk. Faktum är, att till att börja med trodde jag att det rörde sig om en kolja. ”Aha!” sade den gamle herrn, då han följde mina blickar, ”det är en fin krabat, eller hur?” ”Mycket ovanlig”, mumlade jag; och George frågade den gamle, hur mycket han trodde att den vägde. ”Arton pund och sex ounces” <ref>8,33 kilogram.</ref>, sade vår vän, reste sig och tog på sig rocken. ”Javisst”, fortsatte han, ”de’ va’ för sexton år se’n, den tredje i nästa månad, som ja’ drog upp ’en. Ja’ fånga’n precis neranför bron me’ levande bete. Dom sa’ att han fanns där å’ ja’ sa’ att ja’ skulle fånga’n, å’ de’ gjorde ja’ också. Man ser inte många fiskar i den storleksordningen häromkring nuförti’n, va’ ja’ vet. God kväll, mina herrar, god kväll.” Och så gick han och lämnade oss ensamma. Vi kunde inte slita våra blickar från den fisken efter detta. Det var verkligen en mycket vacker fisk. Vi betraktade den fortfarande, då ortens brevbärare, som just kommit in på värdshuset, steg in genom dörren, med ett ölkrus i handen och även han såg på fisken. ”Fantastiskt stor forell, det där”, sade George och vände sig mot mannen. ”Tja, det kan man faktiskt påstå, min herre”, svarade mannen och fortsatte, efter att ha tagit sig en klunk av sitt öl, ”ni kanske inte var här då den där fisken fångades?” ”Nej”, sade vi till honom. Vi var främlingar här på orten. ”Aha”, sade brevbäraren, ”det förklarar saken. Det är snart fem år sedan som jag fångade den där forellen.” ”Jasså, var det ni som fångade den?” sade jag. Javisst, min herre”, svarade denne genuine byinvånare. ”Jag tog honom strax nedanför slussen — åtminstone det som kallades sluss på den tiden — en fredagseftermiddag; och det anmärkningsvärda var, att jag tog honom på fluga. Jag hade gått ut för att få mig några abborrar, jösses, inte trodde jag att jag skulle fånga en forell och då jag såg den där baddaren i andra änden av linan, så blev jag sannerligen tagen, ska jag säga. Ni förstår, han vägde tjugosex pund <ref>11,79 kilogram.</ref>. God kväll, mina herrar, god kväll.” Fem minuter senare kom en tredje man in och beskrev hur han hade tagit den en tidig morgon, med löja som agn; och därefter gick han och en stadig, medelålders man, med högtidlig uppsyn, kom in och satte sig borta vid fönstret. Ingen av oss sade något på ett tag; men till sist vände sig George till nykomlingen och sade: ”Jag ber så mycket om ursäkt, men jag hoppas ni förlåter oss att vi — fullkomliga främlingar här på trakten — tar oss friheter, men min vän här och jag själv skulle vara mycket tacksamma, om ni kunde berätta för oss om hur ni fångade forellen däruppe.” ”Men, vem har berättat för er att det var jag som fångade den?” var mannens förvånade undran. Vi sade, att det hade ingen gjort, men på ett eller annat sätt kände vi rent instinktivt att det måste vara han som var fångstmannen. ”Oj, det var det underligaste jag varit med om — synnerligen anmärkningsvärt”, svarade den stadige främlingen skrattande; ”eftersom sanningen är den att ni har alldeles rätt. Det var jag som fångade den. Men tänka sig att ni kunde gissa hur det låg till. Kära nå’n, det kunde man aldrig tro.” Så fortsatte han och berättade för oss, hur det hade tagit honom en halvtimme att få upp den och att den brutit av hans spö. Han sade att han hade vägt den noggrant då han kom hem, och den hade då vägt trettiofyra pund <ref>15,42 kilogram.</ref>. Så gick han sin väg och, då han hade gått, kom värdshusvärden in till oss. Vi återgav för honom de olika historierna vi fått höra om forellen och han var synnerligen road och vi skrattade alla mycket hjärtligt. ”Tänka sig att Jim Bates, Joe Muggles, Mr. Jones och gamle Billy Maunders alla sade till er att de var de som hade fångat den. Ha! Ha! Ha! Det var inte dåligt”, sade den hederlige gamle mannen och skrattade gott. ”Ja, det skulle just vara likt någon av dem, att ge den till mig för att sätta upp den i min skänkstuga, ifall de hade fångat den, eller hur! Ha! Ha! Ha!” Och så berättade han fiskens verkliga historia. Det framgick, att han hade fångat den själv, för många år sedan, då han bara var unga pojken; inte med några tricks och konster, utan med den sortens outgrundliga tur som verkar vänta på alla unga pojkar då de skolkar från skolan en dag, för att gå ut och fiska om eftermiddagen, med en bit tråd i ena änden av en trädgren. Han sade, att det faktum att han hemfört denna forell hade räddat honom från att få stryk och att till och med hans lärare hade sagt, att den var lika mycket värd som regula-de-tri eller läxläsning. Någon ropade på honom i samma stund och George och jag återgick till att stirra på fisken. Det var verkligen en storartad forell. Ju mer vi såg på den, desto mer fantastisk tyckte vi att den var. Den fångade Georges fascination så mycket att han klättrade upp på en stol för att kunna ta sig en bättre titt på den. Och så välte stolen och George fattade desperat tag i forellen, för att inte ramla; och så trillade med en smäll George, forellen och stolen ihop i en enda hög. ”Du har väl inte haft sönder fisken”, utropade jag oroad och ställde mig upp. ”Det hoppas jag inte”, sade George, reste sig försiktigt och såg sig om. Men det hade han gjort. Forellen låg utspridd i tusen bitar — jag skriver tusen, men det kan möjligen endast ha rört sig om niohundra. Jag räknade dem inte. Vi ansåg, att det var underligt att en uppstoppad forell skulle falla i småbitar på det där sättet. Och det hade varit mycket underligt och svårförklarligt, om det hade rört sig om en riktig uppstoppad forell, men så var inte fallet. Forellen var gjord av papier maché. == Fotnoter == <references/> {{Tre män i en båt}} [[en:Three Men in a Boat/XVII]] [[fr:Trois Hommes dans un bateau/17]] cdrrr3fseenlbh3juwm0tf3lhkziajb 0 3474 504484 95432 2022-08-12T00:49:51Z Kwamikagami 13955 wikitext text/x-wiki {{Titel|[[Tre män i en båt]]|Jerome K. Jerome| förra=[[Tre män i en båt. Kap 17|Kapitel XVII]]| nästa=[[Tre män i en båt. Kap 19|Kapitel XIX]]}} == Kapitel XVIII == '''Slussar. — George och jag blir fotograferade. — Wallingford. — Dorchester. — Abdington. — En familjeman. — Ett bra ställe att drunkna på. — En svår sträcka längs floden. — Flodluftens demoraliserande verkan.''' Vi lämnade Streatley tidigt nästa morgon och rodde upp till Culham och sov under tältduken i en vik där. Floden är inte särskilt intressant mellan Streatley och Wallingford. Från Cleve har man en sträcka på sex och en halv miles <ref>10,46 kilometer.</ref> utan slussar. Jag tror att detta är den längsta oavbrutna sträckan någonstans ovanför Teddington, och klubben i Oxford använder den för sina tävlings-åttor. Men, hur tillfredsställande denna frånvaro av slussar än må vara för tävlingsroddare, är det beklagligt för den som enbart söker nöje. För egen del är jag mycket fäst vid slussar. Det är ett trevligt avbrott i roendets monotoni. Jag tycker om att sitta i båten och sakta stiga upp ur de kalla djupen, till nya sträckor och ny utsikt; eller att sjunka nedåt, som vi nu gjorde, från världen och så vänta, medan de dystra portarna kvider och den smala strimman dagsljus mellan dem vidgar sig, till dess att den vackra, leende floden ligger fri framför en, och man ror sin lilla båt ut från dess tillfälliga fängelse, ut i de välkomnande vattnen. De är pittoreska små platser, dessa slussar. De stadiga gamla slussvakterna, eller deras glada små fruar, eller ljusögda döttrar, är trevligt folk att prata bort en stund med <ref>Eller snarare var. Kanalstyrelsen tycks på senare tid ha omvandlat sig själv till ett sällskap för anställande av idioter. En stor del av de nya slussvakterna, i synnerhet i de mest trafiktäta delarna av floden, är retliga, nervösa gamla män, klart olämpliga för sina arbetsuppgifter. J.K.J</ref>. Man träffar andra båtar där och utbyter flodskvaller. Themsen skulle inte vara det sagoland det är, utan dess blomstersmyckade slussar. Då jag talar om slussar, påminner det mig om en olyckshändelse som George och jag nästan råkade ut för en sommarmorgon vid Hampton Court. Det var en strålande vacker dag, och det var mycket båtar i slussen; och, vilket är vanligt längs floden, en fotograf tog bilder av oss alla för försäljning, då vi låg på den uppåtstigande vattenytan. Jag begrep inte vad som pågick till att börja med och var därför synnerligen förvånad över hur George snabbt slätade ut sina byxor, rufsade i ordning sitt hår och satte på sig en mössa käckt på svaj bakpå huvudet, för att därpå inta en pose av blandad elegans och sorgsenhet, sittande i en graciös ställning, samtidigt som han försökte dölja sina fötter. Min första tanke var, att han plötsligt hade fått syn på någon flicka han kände och jag såg mig omkring för att se vem hon var. Alla i slussen verkade plötsligt ha förvandlats till träskulpturer. De stod eller satt alla på de mest förkonstlade och underliga sätt som jag någonsin sett med undantag för på japanska solfjädrar. Alla flickor log. Å, de var så söta! Och alla män rynkade ögonbrynen för att se stränga och ädla ut. Och så äntligen, gick sanningen upp för mig och jag undrade om jag skulle hinna. Vår båt låg först i slussen och det skulle vara ovänligt av mig att förstöra mannens bild, ansåg jag. Så jag vände mig om snabbt och intog en position i aktern, där jag lutade mig med nonchalant elegans mot båtshaken, i en pose som skulle föreställa styrka och vighet. Jag lade mitt hår tillrätta, med en lock över pannan och kastade in en air av öm humor i mitt ansiktsuttryck, blandad med ett stänk cynism, vilket har sagts klä mig. Medan vi stod och väntade på det viktiga ögonblicket, hörde jag någon bakom mig ropa: ”Hallå där, akta nosen!” Jag kunde inte vända mig om för att se vad som stod på och vems näsa det var man borde akta. Jag stal till mig en sidoblick på Georges näsa! Den var som den skulle — i alla händelser var det inget fel på den som inte skulle gå att rätta till. Jag lade ögonen i kors för att betrakta min egen och den var även den som man kunde förvänta sig. ”Akta er nos, era träskallar!” hördes samma röst återigen, denna gång högre. Och så ropade en annan röst: ”Dra tillbaka er nos, ni båda — ni där, ni med hunden!” Vare sig George eller jag själv vågade röra oss. Mannen höll sin hand på avtryckaren och bilden skulle till att tas vilken sekund som helst. Var det oss de ropade på? Vad var det för fel på våra näsor? Varför skulle vi dra dem tillbaka? ”Se till er båt, herrarna; ni bägge med de röda och blå mössorna. Om ni inte skyndar er, blir det era lik som kommer med på bilden!” Då såg vi oss omkring och märkte, att vår båts nos hade fastnat i slussens träkonstruktion, under det att det inströmmande vattnet steg omkring oss och lyfte båten. Om ytterligare ett ögonblick skulle vi ha kappsejsat. Snabbt som tanken grep vi bägge två varsin åra och med en kraftig smäll emot slussen med deras baksidor, frigjorde vi båten och vi föll sprattlande på rygg. Vi gjorde oss inget vidare bra på det fotografiet, George och jag. Naturligtvis hampade det sig så, att mannen skulle sätta igång sin sabla maskin i precis det ögonblick då vi båda låg på rygg med ett vilt uttryck av ”var är jag och vad är det som händer?” i våra ansikten, medan våra fötter viftade som galna i luften. Våra fötter var tvivelsutan det mest framträdande på den bilden. I själva verket fanns det inte mycket annat och se. De fyllde ut fotografiets förgrund helt och hållet. Bakom dem kan man skymta de andra båtarna och något litet av omgivningen; men allt annat och alla andra i den slussen framstod som så ytterst oviktigt och vardagligt i jämförelse med våra fötter, att alla människor skämdes över sig själva och vägrade att köpa fotografiet. Ägaren till en ångslup, som hade tecknat sig i förväg för sex kopior, återkallade sin order, då han fick se negativet. Han sade sig villig att köpa dem, om någon kunde visa honom var på kortet hans slup fanns med, men det kunde ingen göra. Den befann sig någonstans bakom Georges högra fot. Hela affären var egentligen ganska obehaglig. Fotografen hävdade, att vi borde köpa ett dussin kopior var, eftersom bilden till nio tiondelar föreställde oss, men vi vägrade. Vi sade att vi inte alls hade något emot att bli fotograferade, men i sådana fall föredrog vi, att bilderna togs då vi stod upp. {{c|🙝🙟}} Wallingford, sex miles <ref>9,65 kilometer.</ref> ovanför Streatley, är en synnerligen gammal stad och har spelat en viktig roll i engelsk historia. Det var en otrevlig, lerig stad under det att britonerna bebodde den, tills de romerska legionerna vräkte dem; och ersatte deras lertäckta väggar med kraftiga befästningar, så starka att tidens tand ännu inte hunnit gnaga bort dem; så väl visste de gamla murarna att bygga. Men Tiden, även om den hindrades genom romarnas murar, gjorde snart mos av romarna; och på platsen kom, under senare tider, grymma saxare och stora daner att kämpa, till dess normanderna anlände. Det var en befäst och muromgärdad stad fram till tiden för inbördeskriget, då den genomgick en lång och bitter belägring från Fairfax. Staden föll till slut och då revs murarna. Från Wallingford och upp till Dorchester blir flodens omgivningar mer kulliga, varierade och bildsköna. Dorchester ligger en halv mile från floden. Den kan nås genom att man paddlar upp längs Themsen, om man har en liten båt; men det bästa sättet är att lämna floden vid Day¨s Lock och promenera över fälten. Dorchester är ett förtjusande fridfullt, gammalt ställe, inlindad i ro, tystnad och sömnighet. Dorchester var, liksom Wallingford en stad redan i forna britonska tider; den kallades då Caer Doren, ”staden vid vattnet”. Under senare tider anlade romarna en större garnison här, vars befästningar numera liknar låga, jämna kullar. Under saxisk tid var detta Wessex’ huvudstad. Staden är mycket gammal och var fordom mycket stark och stor. Nu gömmer den sig från den bråkiga omvärlden, nickar och drömmer. Runt Clifton Hampden, i sig en underbart vacker by, gammaldags, fridfull och prydlig med alla sina blommor, är vyerna kring floden rika och mycket vackra. Om man stannar över natten i Clifton, kan man inte göra det bättre än genom att ta in på ”Barley Mow”. Det är, utan undantag, vågar jag påstå det mest udda gammaldags värdshuset utmed hela floden. Det ligger till höger om bron, en bit bort från själva byn. Dess låga gavlar, halmtäckta tak och fönster med blyinfattade rutor utgör en bild som ur en sagobok och dess insida erbjuder till och med ännu mer känsla av ”det var en gång”. Det skulle dock inte vara något bra ställe för hjältinnan i moderna romaner att stanna till på. Hjältinnorna i moderna romaner är alltid ”gudomligt långa” och hon ”reser sig i sin fulla längd” gång efter annan. På ”Barley Mow” skulle hon slå huvudet i taket varje gång hon gjorde det. Det skulle även vara fel hus för en drucken man att gå till vila i. Det finns alltför många överraskningar i form av oväntade trappsteg ner i det ena rummet, eller upp i det andra; och att ta sig uppför trapporna till sitt sovrum, eller att ens hitta sin säng då han väl nått det, skulle vara en fullkomlig omöjlighet för honom. {{c|🙝🙟}} Vi steg upp tidigt följande morgon, eftersom vi ville vara framme i Oxford samma eftermiddag. Det är förvånansvärt hur tidigt man kan stiga upp då man sover utomhus. Man längtar inte efter ”bara fem minuter till” ens hälften så mycket, då man ligger inlindad i en filt på durken i en båt, med en gladstoneväska som kudde, som man kan göra i en fjädersäng. Vi var klara med frukosten och genom Clifton Lock vid halv nio. Från Clifton till Culham är flodstränderna platta, monotona och ointressanta, men sedan man passerat Culham Lock — den kallaste och djupaste av flodens slussar — förbättras landskapet. I Abdington stryker floden utmed stadens gator. Abdington är en typisk landsortsstad av den mindre sorten — tyst, synnerligen respektabel, renlig och fruktansvärt tråkig. Den stoltserar med att den är mycket gammal, men om den kan jämföra sig i detta avseende med Wallingford och Dorchester förefaller tveksamt. Ett berömt kloster låg här förr och inom vad som återstår av dess helgade murar, brygger man idag mörkt öl. I St. Nicholas Church, i Abdington, finns ett monument över John Blackwall och hans hustru Jane, som båda, efter att ha levt ett lyckligt liv som äkta makar, dog på exakt samma dag, den 21 augusti 1625; och i St. Helen’s Church, finns en uppgift om att W. Lee, som dog år 1637 ”under sin livstid framavlade tvåhundra efterlevande, sånär som på tre”. Om man räknar efter, betyder detta att Mr. W. Lees barn, barnbarn och så vidare bestod av etthundranittiosju personer. Mr. W. Lee — som fem gånger utsågs till staden Abdingtons borgmästare — var utan tvivel en man som bidrog till att uppfylla jorden, men jag hoppas att det inte finns många av hans sort idag, under detta vårt överbefolkningens nittonde århundrade. Sträckan mellan Abdington och Nuneham Courteney är underbar. Nuneham Park är väl värd ett besök. Den är öppen för besökare tisdagar och torsdagar. Husen innehåller en fin samling bilder och kuriosa och parken är mycket vacker. Dammen vid Sandford lasher, strax bakom slussen, är ett utmärkt ställe att dränka sig på. Underströmmarna är fruktansvärt starka här, och om man väl hamnar i dem, är saken klar. En obelisk utmärker platsen där två män redan drunknat då de badade där; och obeliskens trappsteg används allmänt som hopptorn av unga män som nuförtiden vill kontrollera om platsen verkligen är farlig. Iffley Lock and Mill, en mile innan man når Oxford, är ett favoritmotiv för flodälskarna inom konstmålarnas brödraskap. Förebilden blir dock en tämligen stor besvikelse, om man sett den avbildad. Få ting, har jag lagt märke till, klarar gott av att leva upp till hur de avmålas, i denna världen. Vi passerade genom Iffley Lock omkring klockan halv ett och sedan vi städat upp i båten och gjort den i ordning för vår landstigning, gav vi oss i kast med den sista milen. Biten mellan Iffley och Oxford är den besvärligaste sträckan som jag känner till längs hela floden. Man måste vara född vid dessa vattenvägar, för att förstå sig på dem. Jag har färdats utmed dem ett flertal gånger, men har fortfarande inte fått något grepp om dem. Den man som kan hålla rak kurs under rodd från Oxford till Iffley, är säkerligen istånd att leva och bo under samma tak med sin hustru, sin svärmor, hennes äldre syster och den gamla tjänsteande som varit i familjen sedan han var barn. Först driver strömmen en till den högra stranden och därpå mot den vänstra, för att därpå föra en ut mitt i floden, vända en runt tre varv och föra en uppströms igen, och avslutar alltid sina konster genom att försöka krossa en mot en pråm. Naturligtvis kom vi, till följd av detta att hamna i vägen för åtskilliga andra båtar under denna mile och de i våran väg och naturligtvis kom, som en direkt följd därav, en hel del otrevliga repliker att utväxlas. Jag vet inte vad det beror på, men alla är alltid så utomordentligt lättretade på floden. Små missöden, som man knappt skulle ha lagt märke till på torra land, driver en nästan till galenskap av ilska, då de inträffar på floden. När Harris eller George gör bort sig på torra land, ler jag bara förlåtande, men då de beter sig som träskallar på floden, använder jag de allra mest svavelosande eder mot dem. Då en annan båt kommer i vägen för min egen, får jag lust att ta en åra och döda alla människorna i den. De allra mildaste människor, då de befinner sig i land, blir våldsamma och blodtörstiga då de kommer i båtar. Jag färdades en gång i båt tillsammans med en ung dam. Hon var naturligtvis av den allra vänaste och vänligaste natur som tänkas kunde, men på floden var det faktisk ganska hemskt att lyssna på henne. ”Å, förbaskade karl!” kunde hon utropa, då någon olycklig roddare kom i vår väg; ”varför ser han sig inte för vart han är på väg?” Och ”sabla gamla skräp!” kunde hon säga indignerat, då seglet inte ville låta sig hissas i god ordning. Och så tog hon tag i det och skakade det, tämligen brutalt. Och ändå, som jag sade, då hon befann sig iland var hon godhjärtad och vänlig. Det är luften vid floden som har en sådan demoraliserande effekt på ens humör och det är detta som, förmodar jag förorsakar till och med pråmskepparna att ibland bli otidiga vis à vis varandra och att de då använder ett språkbruk som de, utan tvivel i sina mer behärskade ögonblick, ångrar. == Fotnoter == <references/> {{Tre män i en båt}} [[en:Three Men in a Boat/XVIII]] [[fr:Trois Hommes dans un bateau/18]] tq3rsy0hypce5clfh0fj0leb4zecptm 0 3475 504482 95433 2022-08-12T00:49:07Z Kwamikagami 13955 wikitext text/x-wiki {{Titel|[[Tre män i en båt]]|Jerome K. Jerome| förra=[[Tre män i en båt. Kap 18|Kapitel XVIII]]|}} == Kapitel XIX == '''Oxford. — Montmorencys uppfattning om Himmelriket. — Hyrbåtar uppströms, deras användbarhet och fördelar. — ”Themsens stolthet”. — Förändringar i väderleken. — Floden under olika förhållanden. — Inte en glad afton. — Längtan efter det ouppnåeliga. — Glada samtal. — George underhåller oss på banjo. — En sorgsen melodi. — Ytterligare en våt dag. — Flykten. — En liten supé och en skål.''' Vi tillbringade två mycket trevliga dagar i Oxford. Det finns gott om hundar i staden Oxford. Montmorency slogs elva gånger den första dagen och fjorton den andra och ansåg helt tydligt att han hamnat i Himmelriket. Bland folk alltför av naturen svaga, eller av naturen alltför lata, vilketdera det nu är, för att klara av att ro uppströms, är det vanligt att man hyr en båt i Oxford, för att ro medströms. För energiska personer är dock resan uppströms att föredra. Det kan inte vara nyttigt att alltid följa med strömmen. Det finns mer tillfredsställelse att vinna genom att bryta ryggen på sig själv vid årorna, kämpa mot strömmen, vinnande över den — åtminstone upplever jag saken så, då Harris och George ror och jag styr. Till dem som överväger att låta Oxford utgöra startplats, vill jag säga: Ta med er egen båt — såvida ni inte, naturligtvis, kan ta någon annans båt utan uppenbar risk att bli ertappade. Båtarna som finns för uthyrning på Themsen ovanför Marlow är, som regel, mycket bra båtar. De är tämligen vattentäta; och så länge de behandlas försiktigt, går de mycket sällan söner, eller sjunker. Det finns sittplatser i dem och de är kompletta med alla nödvändiga attiraljer — eller nästan alla — för att ni skall kunna ro och styra dem. Men de är inga skönheter, De båtar man hyr ut på floden ovanför Marlow är inte det slags båtar i vilka man kan glänsa, eller ger en ära och berömmelse. Hyrbåtarna uppströms befriar snart sina hyresgästers sinnen från alla dylika dumheter. Det är deras huvudsakliga — man kan till och med säga enda, syfte. Männen som hyrt sina båtar uppströms är blygsamma och tillbakadragna. De trivs med att färdas i skuggsidan, under träden och utför det mesta av sin resa på morgnarna och sent om natten, då det inte är så mycket andra människor ute som kan se dem. När de möter någon de känner, går de iland på stranden och gömmer sig bakom ett träd. {{c|🙝🙟}} Jag var med i ett sällskap som hyrde en båt uppströms en sommar, för en tur på några dagar. Ingen av oss hade någonsin sett dessa hyrbåtar uppströms tidigare; och vi förstod inte vad det var vi såg, då vi först fick syn på en av dem heller. Vi hade brevledes beställt en båt, en eka med två par åror; och när vi anlände ner till varvet med våra väskor och uppgav våra namn, sade karlen där: ”Javisst, ni är sällskapet som beställde en eka för två roddare. Det är riktigt. Jim, hämta ''Themsens stolthet''.” Pojken försvann och återvände fem minuter senare, kämpande med en uråldrig brädhög, som såg ut som den nyligen blivit uppgrävd någonstans ifrån och det inte särskilt varsamt heller, så att den kommit att skadas onödigt mycket under arbetets gång. Min första tanke, då jag först fick syn på föremålet var, att det rörde sig om någon slags romersk relikt — en relikt av vad vet jag inte, kanske någon sorts likkista. Trakterna kring Themsens övre del är rika på romerska relikter och mitt antagande föreföll mig mycket sannolikt; men vår lärde unge vän, som är något av en geolog, fnyste åt min romersk-relikt-teori och sade att varje vettig människa (i vilken grupp han föreföll beklaga att han inte, med sitt goda samvete i behåll, kunde inräkna mig) ansåg att föremålet som gossen bar på var fossiler av en val; och han förelade oss de olika bevisen för att det måste röra sig om den preglaciära perioden. För att avgöra denna meningsskiljaktighet, vädjade vi till pojken. Vi sade honom att inte vara orolig, utan att säga oss sanningen: Var det ett valfossil äldre än mänskligheten, eller rörde det sig om en tidig romersk likkista? Gossen sade, att det var ''Themsens stolthet''. Vi tyckte att detta var ett mycket lustigt svar från gossens sida, till att börja med; och någon gav honom två pence, som belöning för hans skojfriskhet; men då han envisades med att vidhålla skämtet, som vi trodde, alltför länge, blev vi arga på honom. ”Så ja, min gosse”, sade vår kapten i skarp ton. ”Låt oss slippa lyssna på den sortens dumheter. Tag nu med dig din mors tvättbalja hem igen och kom tillbaka hit med vår båt.” Varvsägaren själv kom fram till oss och försäkrade oss, på sitt hedersord som yrkesman, att detta föremål faktisk var en båt — ja, sannerligen den båt, den eka med två par åror som utvalts för just vår tur nerför floden. Vi klagade en hel del. Vi ansåg at han åtminstone borde ha låtit vitmena eller tjära den — ja, gjort ''någonting'' åt den, så att man kunde skilja den från ett vrak; men han kunde inte se några brister hos den. Han föreföll till och med förolämpad av våra anmärkningar. Han sade, att han hade valt ut den bästa båten han hade på lager och tyckte att vi skulle visa oss mer tacksamma. Han sade att den, ''Themsens stolthet'', hade använts, i det skick den nu stod (eller snarare hängde ihop) i fyrtio år, så vitt han visste, och ingen hade klagat över den förr och han såg ingen anledning till att vi nu skulle börja göra det. Vi gav upp. Vi band ihop den så kallade båten med lite snören, fick en bit tapet för att täcka över de värsta ställena, bad våra böner och gick ombord. De tog trettiofem shillings för att hyra detta vrak i sex dagar; och vi kunde ha köpt den för fyra shillings och sex pence vid vilken butik för drivved som helst längs kusten. {{c|🙝🙟}} Vädret förändrades nu, på tredje dagen — åh, jag är nu tillbaka till vår nutida utfärd! — och vi gav oss iväg från Oxford på vår hemfärd mitt i ihållande hällregn. Floden — då solljuset glittrar över dess dansande små vågor, skänker guldfärg åt de grågröna bokstammarna, kikar in över de mörka, svala skogsstigarna, jagar skuggorna ur gläntorna, stänker ut diamanter från väderkvarnarnas vingar, kastar slängkyssar åt liljorna, leker med dammarnas vattenvirvlar, färgar mossöverväxta murar och broar i silver, lyser upp de små städerna, förskönar vägarna och ängarna, trasslar in sig i vassarna, kikar fram och skrattar i minsta vik, glittrar glatt i avlägsna segel, gör luften mjuk av glädje — är en gyllne sagoström. Men floden — kall och trött, med dessa ändlösa regndroppar som faller på dess bruna och tröga vattenyta, med ljud som från en kvinna som tyst gråter i sin kammare; under det att träden, mörka och tysta, böjer sig i dess dimmor och ångor och står som andar kring dess stränder; tysta andar med förebrående ögon; ondsinta andar, som försummade vänners andar — är ett vattendrag hemsökt av spöken genom ett land av ens fåfänga ånger. Solljuset är Naturens livssaft. Moder Jord betraktar oss med så grå, själlösa ögon då solljuset dött bort. Det gör oss sorgsna att vara i hennes närhet då; hon verkar inte kännas vid oss, eller bry sig om oss. Hon liknar en änka som mist den make hon älskar och vi, hennes barn, rör hennes hand och ser henne i ögonen, men får intet leende till svar. Vi rodde på hela den dagen genom regnet och det var ett mycket melankoliskt arbete. Vi låtsades till att börja med, att vi trivdes med det. Vi sade att det var omväxling och att vi tyckte om att se floden under alla dess växlande förhållanden. Vi sade, att vi inte kunde förvänta oss solsken hela tiden och att det inte heller var vad vi önskade oss. Vi berättade för varandra, att naturen var underbar, till och med då hon grät. Ja, både Harris och jag var tämligen entusiastiska under de första timmarna. Och vi sjöng en sång om zigenarlivet och hur härligt det var! — mottagligt för storm och solsken och för alla vindar! — och hur de njöt av regnet, som var till sådan nytta; och hur de skrattade åt mänskor som inte tyckte om det. George tog till sig nöjet på ett nyktrare sätt och förlitade sig till sitt paraply. Vi satte upp kapellet innan vi åt lunch och behöll det uppe hela eftermiddagen, med bara en glipa öppen midskepps, där en av oss kunde paddla och hålla utkik. På detta sätt tillryggalade vi nio miles <ref>14,48 kilometer.</ref> och lade därpå till för natten strax nedanför Day’s Lock. Jag kan inte ärligen säga, att vi hade någon vidare trevlig kväll. Regnet öste ner med tyst envishet. Allting i båten var fuktigt eller genomvått. Kvällsmaten var ingen succé. Kall kalvköttspaj är, då man inte är hungrig, svårt att få ner. Jag var sugen på sill och därpå en kotlett; Harris pratade om flundra med vitsås och erbjöd resterna av sin paj till Montmorency, som dock avvisade dem och, tydligen förolämpad av detta erbjudande, gick och satte sig ensam i andra änden av båten. George bad oss att inte tala om dylika ting, i alla händelser inte förrän han hade fått sig en kall kokt biff utan senap. Vi spelade kort efter måltiden. Vi spelade i cirka en och en halv timmes tid och då hade George vunnit fyra pence — George har alltid tur i kortspel — och Harris och jag hade förlorat exakt två pence var. Vi ansåg det då vara dags att ge upp hasardspelandet. Som Harris uttryckte saken, är spänningen inte nyttig, då den drivs för långt. George erbjöd oss revansch; men Harris och jag bestämde oss för att inte vidare utmana ödet. Efteråt blandade vi oss varsin toddy och satt och talade. George berättade för oss om en karl som han känt, som färdats längs floden för två år sedan och som sovit utomhus i en fuktig båt en likadan natt som i natt och att det givit honom reumatisk feber och att ingenting kunnat rädda honom och han hade dött i fruktansvärda plågor tio dagar senare. George sade, att mannen var ung och nyförlovad. Han sade att detta var något av det sorgligaste han någonsin hört talas om. Och det påminde Harris om en av sina vänner, som varit medlem av Frivilligkåren och som sovit utomhus under tältduk en våt natt nere vid Aldershot, ”exakt en sådan här natt”, sade Harris; och han hade vaknat upp på morgonen som obotlig krympling. Harris sade, att han skulle presentera oss för denne man då vi kom hem till staden; våra hjärtan skulle komma att blöda, då vi träffade honom. Detta ledde naturligtvis fram till en angenäm konversation rörande ischias, feber, förfrysningar, lungsjukdomar och bronkit; och Harris påpekade, hur svårt det skulle bli om någon av oss blev allvarligt sjuk på natten, eftersom det var så långt till närmaste läkare. Det tycktes som om vi kunde behöva muntra upp oss efter detta samtal och i ett svagt ögonblick föreslog jag, att George skulle ta fram sin banjo och sjunga någon kuplett. Det skall inte sägas, att George var nödbedd. Inget nonsens om att han inte hade sina noter med sig, eller så. Han fiskade omedelbart fram sitt instrument och började spela ''Två vackra svarta ögon''. Jag har alltid ansett att ''Två vackra svarta ögon'' är en tämligen medioker sång, fram till denna afton. Det kraftiga stråk av sorgsenhet som George framkallade hos den förvånade mig tämligen mycket. Den känsla som växte fram hos Harris och mig, under sångens sorgsna framförande, var att vi ville falla varandra om halsen och gråta; men genom stor självövervinnelse höll vi tillbaka tårarna och lyssnade på den vilda, längtansfulla melodin under tystnad. Då det var dags för refrängen, ansträngde vi oss till och med att glädjas. Vi fyllde åter våra glas och stämde in; George med en röst darrande av rörelse, sjöng huvudstämman och Harris och jag stämde in, några ord efteråt. : "''Två vackra svarta ögon;'' : ''o, vilken överraskning!'' : ''Blott för att säga honom att han hade fel.'' : ''Två...''” Där slutade vi sjunga. Det outsägliga patoset hos Georges ackompanjemang vid detta ”två” gjorde oss, i den sinnesstämning vi då var i, oförmögna att tåla mer. Harris grät som ett barn och hunden ylade tills jag trodde att antingen dess hjärta eller käkar skulle brista. George ville fortsätta med nästa vers. Han trodde att nu då han hade fått öva lite på sången, skulle kunna lägga in mer ”känsla”, som man säger, i framförandet, vilket skulle göra den mindre sorgsen. Majoritetens uppfattning var dock emot ett dylikt experiment. Eftersom det inte fanns något annat att göra, gick vi och lade oss — det vill säga, vi klädde av oss och snodde runt på båtens botten under omkring tre till fyra timmars tid. Därpå lyckades vi slumra till och sov oroligt till klockan fem f.m., då vi steg upp och åt frukost. Nästa dag blev exakt lik den föregående. Regnet fortsatte att ösa ner och vi satt, inlindade i våra regnrockar, under tältduken och lät oss sakta drivas med strömmen. En av oss — jag har glömt vem, men det kan ha varit jag själv — gjorde några svaga försök under morgonens lopp att få fram den där gamla zigenarstämningen om att vara Naturens barn och att njuta av vätan, men det gick inget vidare. Det där ”Jag bryr mig intet om regnet, inte jag!” klingade så uppenbart falskt i förhållande till allas våra känslor, så att sjunga detta blev till ett hån. På en punkt var vi alla eniga och det var, att hur det än gick, skulle vi avsluta vad vi givit oss in på, till det bittra slutet. Vi hade åkt iväg på en fjorton dagars nöjestur på floden och en fjorton dagars nöjestur på floden var vad vi skulle genomföra. Om vi så dog på kuppen! Nåja, det skulle vara sorgligt för våra vänner och släktingar, men det kunde inte hjälpas. Vi ansåg att, att ge efter för vädret i ett klimat som vårt, skulle vara fullkomligt förödande. ”Det är bara två dagar kvar”, sade Harris, ”och vi är unga och starka. Vi kanske rent av överlever det.” Runt klockan fyra började vi diskutera hur vi skulle ordna för natten. Vi hade nyss passerat Goring och vi beslutade oss för att ro till Pangbourne, för att tillbringa natten där. ”Ytterligare en angenäm afton!” muttrade George. Vi satt och övervägde detta. Vi kunde vara framme i Pangbourne vid femtiden. Vi skulle vara klara med kvällsmaten runt klockan halv sju. Efteråt kunde vi vandra omkring i byn i hällregnet till läggdags; eller så kunde vi sitta på någon skumt upplyst pub och läsa våra almanackor. ”Tja, the Alhambra skulle ju nästan vara festligare”, sade Harris och djärvdes sticka ut huvudet utanför kapellet för ett ögonblicks studie av väderläget. ”Med en liten supé på — — — — <ref>En utsökt liten undangömd restaurang, i trakten av — — — —, där man kan få det allra mest vällagade och billiga lilla franska kvällsmål eller supé jag någonsin ätit, med en utmärkt flaska Beaune till, för tre shillings och sex pence; och som jag inte kommer att vara dum nog att avslöja vad den heter eller var den är belägen. J.K.J.</ref> efteråt”, tillade jag, nästan omedvetet. ”Ja, det är nästan synd att vi har bestämt oss för att stanna kvar i denna båt”, svarade Harris; och så satt vi tysta en stund. ”Om vi ''inte'' hade bestämt oss för en nästan säker död i denna fördömda gamla likkista”, anmärkte George och kastade en blick fylld av avsky över båten, ”kunde det vara värt att nämna, att jag vet att det går ett tåg från Pangbourne strax efter fem, vilket skulle ta oss till staden i lagom tid för att äta kvällsvard och därpå fortsätta till det ställe som du nämnde tidigare.” Ingen sade något. Vi såg på varandra och var och en tycktes kunna skåda sina egna låga och skamliga tankar återspeglas i de andras ansikten. Under tystnad drog vi fram och gick igenom vår gladstoneväska. Vi såg uppför och nerför floden; inte en själ fanns inom synhåll. Tjugo minuter senare kunde man se tre figurer, åtföljda av en hund, smygande från båthuset vid ''the Swan'' i riktning mot järnvägsstationen, klädda på följande inte särskilt eleganta sätt: Svarta läderskor, smutsiga; båtskostymer av flanell, synnerligen smutsiga; bruna filthattar, mycket väderbitna; regnrockar, mycket våta; paraplyer. Vi hade lurat båtsmannen i Pangbourne. Vi hade inte kunnat förmå oss att säga, att vi flydde från regnet. Vi hade överlämnat båten och allt vad den innehöll, i hans vård, med instruktionen att den skulle vara redo då vi återkom klockan nio följande morgon. Om, sade vi — om någonting oförutsett inträffade, som omöjliggjorde vårt återvändande så skulle vi meddela honom brevledes. {{c|🙝🙟}} Vi nådde Paddington vid sjutiden och åkte direkt till den restaurang som jag beskrivit ovan, där vi intog en lättare måltid, lämnade Montmorency tillsammans med en beställning av supén som skulle stå färdig vid halv elva och fortsatte därpå till Leicester Square. Vi tilldrog oss en hel del uppmärksamhet vid the Alhambra. Då vi kom fram till biljettkassan, blev vi bryskt beordrade att gå runt till ingången vid Castle Street och upplystes om, att vi var en halvtimme försenade. Vi lyckades övertyga karlen, med viss svårighet, att vi ''icke'' var ”''de världsberömda ormmänniskorna från Himalaya-bergen''” och han tog emot våra pengar och lät oss gå in. Väl inne gjorde vi ännu större succé. Våra vackert bronserade ansikten och pittoreska kläder följdes av allas beundrande blickar och vi stod snart i centrum för allas uppmärksamhet. Det var ett stolt ögonblick. Vi drog oss tillbaka efter det första balettnumret och återvände till restaurangen, där vår supé redan stod färdig. {{c|🙝🙟}} Jag måste erkänna, att jag njöt av denna supé. Under omkring tio dagar verkade vi ha levt, mer eller mindre, på ingenting annat än kallskuret, tårta, samt bröd med sylt. Det hade utgjort en enkel, men närande diet; men det fanns ingenting spännande över den; och dofterna av Bourgogne och franska såser, samt åsynen av de rena servetterna och dukarna var en synnerligen välkommen upplevelse. Vi åt och drack under tystnad ett tag, tills det var dags att släppa det krampaktiga taget om kniv och gaffel, för att luta sig tillbaka i stolen och äta sakta och njutningsfullt — då sträckte vi ut benen under bordet, lät våra servetter falla till golvet och granskade kritiskt det rökbruna taket ovanför våra huvuden — då vilade vi med glasen på armslängds avstånd på bordet och mådde bra, var tankfulla och förlåtande mot allt och alla. Då drog Harris, som satt närmast fönstret, undan gardinen och såg ut på gatan. Det glimmade svagt i vätan, de skumma gatlyktorna flämtade till för varje vindby, regnet plaskade ihållande i pölarna och forsade ur stuprören ner i rännstenen. Ett fåtal genomblöta vägfarande skyndade förbi, hukande under sina droppande paraplyer och kvinnorna höll upp sina kjortelfållar. ”Nåja”, sade Harris och sträckte ut sin hand efter glaset, ”vi har haft en trevlig utflykt och jag vill framföra mitt varmt kända tack för den, till gamle Fader Themsen — men jag anser att vi gjorde rätt i att smita iväg då vi gjorde. Skål för Tre män som har gått iland!” Och Montmorency, som stod på bakbenen vid fönstret och kikade ut i natten, gav med ett kort skall sitt helhjärtade instämmande i denna skål. <center>'''— Slut —</center> == Fotnoter == <references/> {{Tre män i en båt}} [[en:Three Men in a Boat/XIX]] [[fr:Trois Hommes dans un bateau/19]] ef9iswj3v9wxdvmbfiy30pidrl6ca29 0 3479 504477 70578 2022-08-12T00:34:51Z Kwamikagami 13955 wikitext text/x-wiki {{Titel|[[Tre män på velociped]]|Jerome K. Jerome| nästa=[[Tre män på velociped. Kapitel 2|Kapitel två]]}} == Kapitel ett == '''Tre män behöver omväxling — Anekdot visande på de onda följderna av oärlighet — Georges stora feghet — Harris får en idé — Berättelsen om kloka sjömän och oerfarna söndagsseglare — En hjärtlig besättning — Riskerna med att segla när det råder pålandsvind — Ethelberthas olika sidor — Flodens fuktighet — Harris föreslår en cykeltur — George överväger vindens effekter — Harris föreslår Schwarzwald — George begrundar kullarna — Harris antar planen att bestiga kullarna — Vi avbryts av Mrs. Harris.''' ”Vad vi behöver”, sade Harris, ”är omväxling”. I samma stund öppnades dörren och Mrs. Harris stack in huvudet, för att fästa uppmärksamheten på att Ethelbertha hade skickat henne för att påminna mig, att vi inte fick komma för sent hem, på grund av Clarence. Ethelbertha är, är jag böjd att anse, onödigt oroligt lagd, vad barnen anbelangar. Faktum är, att det inte var något som helst fel på barnet. Han hade varit ute med sin faster samma morgon; och om han då så mycket som tittar lystet mot ett konditoris fönster, tar hon med honom dit och köper gräddbullar och ”brudtärnor” åt honom, till dess att han insisterar på att han fått nog och, vänligt men bestämt, vägrar att äta något mer av vad det vara må. Och efter det, vill han naturligtvis endast ha en portion pudding till middagsmålet och Ethelbertha tror att han håller på att insjukna i något. Mrs Harris tillade, att det skulle vara nyttigt även för vår egen del, om vi kom upp i övervåningen snart, eftersom vi annars skulle gå miste om Muriels framförande av ”Den galne hattmakarens tekalas”, ur ''Alice i underlandet''. Muriel är makarna Harris’ näst äldsta dotter, åtta år gammal: Hon är ett klokt och förståndigt barn; men jag föredrar för egen del henne, när hon väljer att framföra allvarliga roller. Vi sade, att vi endast skulle röka upp våra cigaretter och komma efter henne alldeles med det samma; vi bad henne också att inte låta Muriel inleda föreställningen, innan vår ankomst. Hon lovade att hålla barnet tillbaka så länge som möjligt och gick. Harris återupptog sin avbrutna mening, i samma stund som dörren stängdes. ”Ni vet vad jag menar”, sade han, ”fullständig omväxling.” Frågan var bara hur vi skulle uppnå det. George föreslog en ”affärsresa”. Det var det slags förslag, som George brukar komma med. En ungkarl tror att gifta kvinnor inte har tillräckligt förstånd ens för att flytta sig ur vägen för en ångvält. Jag kände en ung man en gång, en ingenjör, som tänkte åka till Wien på ”affärsresa”. Hans hustru ville veta ”vad för slags affärer” det gällde. Han berättade för henne, att det var hans plikt att besöka några gruvor belägna i den österrikiska huvudstadens närhet och att därpå skriva en redogörelse för dessa besök. Hon sade, att hon ville följa med honom; hon var en kvinna av det slaget. Han försökte få henne att ändra uppfattning: Han sade att en gruva verkligen inte var rätta stället för en vacker kvinna. Hon sade, att det ansåg även hon och att hon därför inte hade för avsikt att följa med honom ner i gruvschakten; hon skulle vinka av honom om morgonen och därefter roa sig själv, tills han kom tillbaka — se sig om i Wiens butiker och köpa sig ett eller annat, som föll henne i smaken. Eftersom idén från första början var hans egen, kunde han inte komma ifrån den på något enkelt sätt; så under tio långa sommardagar besökte han gruvorna i Wiens utkanter och om aftnarna skrev han ned sina redogörelser rörande dem, vilka hon skickade med posten åt honom, till det företag där han arbetade, som inte heller ville ha dem. Det skulle smärta mig att tro att vare sig Ethelbertha eller Mrs. Harris tillhörde detta slags hustrur, men det är i alla fall lika så gott att inte överdrivet utnyttja ”affärsresor” som skäl — dessa borde endast tas till i absoluta nödlägen. ”Nej”, sade jag. ”Det gäller att vara en man och att vara uppriktig. Jag kommer att säga till Ethelbertha att jag kommit till slutsatsen, att en man aldrig rätt värderar den lycka, som alltid omger honom. Jag kommer att säga till henne, att för att jag skall rätt värdera min egen lycka, på det sätt jag vet med mig att den borde uppskattas, avser jag att slita mig från hennes och barnens sida, under åtminstone tre veckors tid. Jag skall säga henne”, fortsatte jag, i det jag vände mig till Harris, ”att det är Du som har visat mig på min plikt i denna sak; att det är Dig vi är ett tack skyldig…” Harris ställde, tämligen fort ned sitt glas. ”Om Du inte har något emot det, gamle gosse”, avbröt han mig, ”så skulle jag faktiskt föredra att Du avstod från det. Hon kommer att diskutera saken med min hustru och… Nåja, jag skulle inte uppskatta att ta åt mig äran för något jag inte förtjänar.” ”Men, Du förtjänar ju det”, insisterade jag; ”det var Ditt förslag.” ”Det var Du som gav mig idén”, avbröt Harris mig återigen. ”Du sade, att det var ett misstag av en man att stanna kvar i fåran och att ett oavbrutet familjeliv nedsatte själsförmögenheterna.” ”Jag menade i allmänna termer”, förklarade jag. ”Det slog mig som en stor sanning”, sade Harris. ”Jag tänkte upprepa det för Clara; hon har mycket höga tankar om Ditt förnuft, det vet jag säkert. Om jag…” ”Vi tar inte den risken”, avbröt jag; ”det är ett känsligt ämne och jag tror mig veta hur vi ska bära oss åt. Vi säger att det var George som föreslog hela saken.” Det vilar en slags brist på storsint hjälpsamhet över George, något som ibland irriterar mig. Man skulle ha trott, att han skulle ha välkomnat tillfället att hjälpa två gamla vänner ur knipan; istället sade han emot oss. ”Om ni gör det”, sade George, ”så kommer jag att berätta för dem båda två, att min idé var att vi alla skulle åka — barn och alla; att jag skulle ta med mig min moster och att vi skulle hyra ett trevligt gammalt slott, som jag känner till, i Normandie, vid kusten, där klimatet är sagolikt anpassat efter barns behov och mjölken är av ett slag, som inte finns att få tag på i England. Jag kommer vidare att tillägga, att ni satte er emot detta förslag, under det att ni ansåg att vi skulle komma att få det bättre utan dem.” Med någon som George båtar vänlighet föga; man måste vara bestämd. ”Gör det Du”, sade Harris, ”och jag kommer att se till att saken blir verklighet. Vi hyr det där slottet. Du tar med Dig Din moster — det ser jag till — och vi bor där en hel månad. Barnen är alla verkligen förtjusta i Dig; J. och jag kommer inte stå att finna någonstans. Vi kommer att lova Edgar att Du skall lära honom fiska; och det är Du som kommer att få spela det vilda djuret i alla lekar. Ända sedan sistlidna söndag, har Dick och Muriel inte talat om något annat, än Din tolkning av en flodhäst. Vi kommer att hålla picknickar i skogen — det blir ju endast elva personer sammanlagt — och på kvällarna skall vi spela musik och se på teaterföreställningar. Muriel bemästrar sex pjäser redan, som Du kanske känner till; och de andra barnen lär sig snabbt.” George gav med sig — han har inget verkligt mod — men han gjorde det utan all verklig grace. Han sade, att om vi var ondskefulla, fega och falskhjärtade nog för att spela honom ett dylikt ruttet spratt, så var han rädd att han intet hade att sätta emot; och att om jag inte tänkt sätta i mig hela flaskan med rödvin själv, hade han inget emot att ta ett glas av det. Han lade även till, med viss bristande logik, att det verkligen inte spelade någon roll, eftersom han ansåg, att både Ethelbertha och Mrs. Harris båda var förnuftiga kvinnor, som inte för ett ögonblick skulle kunna tro på, att ett sådant förslag emanerade ifrån honom. Denna lilla poäng var avgörande och frågan var: Vilken slags omväxling? Harris föreslog, som alltid, havet. Han sade, att han kände till en lustjakt, som var precis vad vi behövde — en som vi skulle kunna sköta själva; inga bedrägliga gamla sjöbusar som bara hängde omkring en, ökade utgifterna och avlägsnade all sjöromantik. Ge honom en enda gast och han skulle ha kunnat segla henne ensam. Vi kände dock till denna lustjakt och sade honom även detta; vi hade varit ombord på den med Harris tidigare. Den spridde en doft av slagvatten och alger, bortsett från alla andra odörer; ingen vanlig sjöluft kan ens hoppas att övervinna dessa motbjudande stanker. Så länge det rör sig om dofter, kunde man lika gärna tillbringa en vecka i en limburgerosts sällskap. Ombord finns ingenstans att komma undan regnet; salongen är 10 gånger 4 fot <ref>Cirka 3 gånger 1,2 meter.</ref> och hälften av den ytan upptas av en spis, vilken faller i bitar när man försöker elda i den. Man tvingas ta sig sina bad på däck och handduken blåser i sjön när man stiger ur karet. Harris och gasten gör allt intressant arbete — som att sätta och ta ner segel, gå upp och ned i vind och att slå och allt sådant — medan de lämnar George och mig till att sköta potatisskalandet och disken. ”Jaha, om det låter så”, sade Harris, ”låt oss då hyra en riktig segelbåt, med en skeppare och göra det hela med klass.” Även mot detta invände jag. Jag känner till den skeppare han avsåg: Dennes idé om segling är att ljuga om, vad han kallar ”väderutsikterna”, på ett sätt som gör att han kan hålla nära kontakt med sin hustru och familj, för att inte tala om sin favoritpub. {{c|🙝🙟}} För flera år sedan, när jag var ung och inte lika erfaren som nu, hyrde jag en yacht. Tre skäl hade tillsammans lett mig till denna slags dårskap: Jag hade haft oväntad tur med affärerna; Ethelbertha hade uttryckt att hon längtade efter att få andas sjöluft; och följande morgon, när jag av en händelse, på klubben, råkat plocka upp ett exemplar av ''the Sportsman'', hade mina blickar fallit på följande annons: : '''''SEGLARE! —''''' ''Unikt tillfälle — :''’Rouge’, 28-tons kutter, — ägaren, hastigt avrest i affärer,'' :''är villig att hyra ut denna ’havets vinthund’ under valfri tidslängd.'' :''Två hytter och en salong; taffel av Woffenkoffs tillverkning;'' :''nytt koppargods ombord. Villkor: 10 guineas per vecka.'' :''Förfrågningar till ''Pertwee & Co.'', ''3A Bucklersbury.'' Det hade för mig tett sig som om mina böner hade gått i uppfyllelse. Det ”nya koppargodset ombord” var jag föga intresserad av; vi skulle inte tvätta speciellt mycket, föreställde åtminstone jag mig. Men ”taffeln av Woffenkoffs tillverkning” lockade mig. Jag såg för mitt inre öga hur Ethelbertha spelade på den om aftnarna — något med en refräng, under vilken kanske besättningen, med endast lite övning, kunde sjunga med — medan vi seglade fram på hemväg, i ”vinthundsstil”, över silvriga böljor. Jag tog en droska direkt till 3A Bucklersbury. Herr Pertwee var en herre med oansenligt utseende, vilken hade sitt lilla kontor på tredje våningen. Han visade mig en akvarellmålning över Rouge flygande fram för god vind. Däcket befann sig i en vinkel av 95 grader i förhållande till havet. På bilden syntes inte en människa till på däck; jag förmodade att de alla fallit överbord. Sanningen att säga, var det mig fruktlöst att förstå, hur ''någon'' skulle ha kunnat hålla sig kvar om han eller hon inte varit fastspikad. Jag påpekade denna nackdel för agenten, vilken dock förklarade för mig, att bilden föreställde Rouge när hon rundade ett eller annat vid det välkända tillfälle, då hon vann ''the Midway Challenge''-pokalen. Herr Pertwee antog att jag kände till allt om denna händelse, så jag var inte böjd att framställa vidare frågor i saken. Två små fläckar vid bildens ram, vilka jag först tolkat som fluglortar, visade sig föreställa andra- och tredjepristagarna i denna firade regatta. Ett fotografi av segelbåten för ankar utanför Gravesend var mindre imponerande, men uppvisade dock större stabilitet. Eftersom jag fått alla mina frågor om fartyget tillfredsställande besvarade, hyrde jag det för två veckors tid. Herr Pertwee sade, att det var tur att jag endast ville hyra henne under fjorton dagar — senare skulle jag komma att hålla med honom om den saken — eftersom denna tidsrymd precis passade in med nästa hyresperiod. Om jag hade bett att få hyra henne i tre veckor, skulle han ha varit tvungen att avslå min begäran. Hyresavtalet hade sålunda trätt ikraft och herr Pertwee frågade om jag hade en skeppare i åtanke. Att så inte var fallet var även det lyckligt — saker och ting föreföll gå mig väl i händerna — eftersom herr Pertwee var fullkomligt säker på att jag inte kunde få tag på en bättre skeppare än kapten Goyles, som för närvarande förde befälet — en utmärkt skeppare, som herr Pertwee försäkrade mig, en man som kände havet lika väl som han kände sin egen hustru och som aldrig låtit ett enda liv gå förlorat under sitt befäl. Det var fortfarande tidigt på dagen och fartyget låg utanför Harwich. Jag tog tåget 10.45 från Liverpool Street och klockan ett talade jag med Kapten Goyles på Rouges däck. Han var en kraftig karl och hade något faderligt över sitt sätt. Jag berättade för honom om mina planer, vilka var att segla mot de yttersta holländska öarna, för att därefter sträcka mot Norge. Han sade ”Aye Aye, herrn” och verkade tämligen entusiastisk vad gällde denna resa; sade att han skulle trivas med den för egen del. Vi kom in på ämnet proviantering och han visade sig ännu mer entusiastisk. Den mängd livsmedel Kapten Goyles föreslog, måste jag erkänna, förvånade mig. Hade vi levt under Drakes <ref>Sir Francis Drake, f. c:a 1540, d. 28 jan. 1596; Viceamiral, var en engelsk upptäcksresande, sjömilitär och kapare. Gjorde 1577 med fem fartyg och 166 mans besättning för en seglats runt Kap Horn, längs Chiles och Perus kuster och till s. Kalifornien. Under resan kapade de spanska fartyg. I juli seglade han åt sydväst och rundade Godahoppsudden, Sydafrika i juni 1580. Var åter i England i sep. samma år. Resan hade tagit 33 månader. Adlades av Elizabeth I den 4 apr. 1581. Blev s. å. vald till borgmästare i Plymouth och var 1584-85 parlamentsledamot. Ledde en räd mot Den spanska staden Cadiz 1587 och försenade därigenom den spanska armadan. 1588 deltog han i försvaret mot Den spanska armadan, men drevs av ogynnsamma vindar tillbaka mot kusten. Sista sjöresan 1595 till Västindien. Avled av dysenteri utanför Puerto Ricos kust och begravdes till havs utanför Portobello, Panama.</ref> dagar och den spanska flottan siktats, så hade jag nog befarat att han var i färd med att arrangera någonting kriminellt. Han skrattade dock på sitt faderliga sätt och försäkrade mig om, att han inte överdrev. Allt som blev över, skulle besättningen dela upp sinsemellan och ta med sig hem — det föreföll vara brukligt. Det verkade för mig som det var jag som skulle försörja dem under den kommande vintern, men jag ville inte framstå som snål och sade därför inget mer i saken. Mängden dryck som planerades åtgå, förvånade mig även. Jag tog ombord det jag trodde att vi själva skulle behöva, varvid Kapten Goyle talade sig varm för sina mäns behov. Jag måste säga det till hans försvar, att verkligen tänkte på sin besättnings bästa. ”Vi vill inte ha någonting liknande en backanal ombord, Kapten Goyles”, sade jag. ”Backanal!”, svarade Kapten Goyles. ”Men, de kommer endast att ta en liten tår på tand till sitt te.” Han förklarade att hans motto var att få tag på bra karlar och behandla dem väl. ”Då arbetar de bättre för en”, sade Kapten Goyles; ”och de kommer tillbaka.” Personligen hyste jag ingen vilja att de skulle komma tillbaka, alls. Jag började fatta motvilja mot dem, innan jag ens träffat dem; jag ansåg dem vara en girig och hungrig besättning. Men Kapten Goyles var så glatt empatisk och jag så oerfaren, att återigen lät jag honom få sin vilja igenom. Han lovade mig även, att i denna fråga, skulle han personligen se till, att inget gick till spillo. Jag uppdrog också åt honom att mönstra besättningen. Han sade sig kunna genomföra detta uppdrag med hjälp av två män och en jungman. Om han med ''detta uppdrag'' avsåg att kunna konsumera provianten och dryckerna så var det min förmodan, att han kanske underskattade uppgiften; men möjligen kan han ha menat fartygets navigering. Jag besökte min skräddare på vägen hem och beställde en seglarkostym, med vit hatt, vilken han lovade mig att tråckla ihop och ha färdig i tid; därefter begav jag mig hem och berättade för Ethelbertha om allt jag arrangerat. Hennes förtjusning skuggades endast av en tanke — det var huruvida hennes sömmerska skulle kunna få en seglardress färdig till henne i tid. Så typiskt kvinnor! Vår smekmånad, som ägt rum inte alls lång tid innan, hade avbrutits något i förtid, så vi bestämde oss för att inte bjuda in något sällskap, utan behålla hela kuttern för oss själva. Och jag är Himmelen tacksam för detta beslut. På måndagen satte vi på oss våra nya seglarkläder och gav oss av. Jag har glömt vad Ethelbertha bar för kläder, men vad det än var, så måste det ha varit mycket klädsamt. Min egen kostym var mörkblå, med insatta vita våder, vilken jag själv ansåg tämligen effektfullt. Kapten Goyles mötte oss på däck och sade att lunchen var färdig. Jag måste erkänna, att Goyles hade försäkrat sig om en mycket skicklig kocks tjänster. Resten av besättningens förtjänster kunde jag dock inte bedöma. Men som grupp betraktat, kan jag dock endast säga att de föreföll vara en munter skara. Min tanke hade varit, att så snart som männen avslutat sin måltid, skulle vi lätta ankar, under det att jag, rökande en cigarr och med Ethelbertha vid min sida, lutad mot relingen, skulle betrakta vårt fäderneslands vita klippor sjunka och försvinna bortom horisonten. Ethelbertha och jag utförde vår del i detta program och avvaktade, med hela däcket för oss själva. ”Det verkar ta sin tid”, sade Ethelbertha. ”Om de inom loppet av fjorton dagar”, sade jag, ” ska äta upp hälften av all mat ombord, så kommer mycket tid att gå åt till måltider. Det är bäst att vi inte skyndar på dem, annars kommer de inte igenom fjärdedelen av den ens.” ”De måste ha somnat”, sade Ethelbertha, något senare. ”Det är snart tedags.” De var sannerligen synnerligen tysta. Jag gick förut och anropade Kapten Goyles genom förpiken. Jag fick ropa tre gånger; därefter kom han upp, långsamt. Han föreföll vara en mer tungsint och äldre man än när jag senast råkade honom. Han höll en släckt cigarr i munnen. ”Närhelst ni är beredd, Kapten Goyles”, sade jag, ”så avseglar vi.” Kapten Goyles tog cigarren ur munnen. ”Inte idag, herrn”, var hans svar, ”med er tillåtelse.” ”Varför inte, vad är det för fel på idag?”, frågade jag. Jag känner till att sjöfolk är skrockfulla; jag tänkte mig, att måndagar kanske ansågs ofördelaktiga av detta skäl. ”Det är inget fel på veckodagen”, svarade kapten Goyles, ”det är vindarna som jag tänker på. De verkar inte vilja byta riktning.” ”Men önskar vi verkligen att de skall göra det?”, frågade jag. ”De förefaller mig blåsa från alldeles rätt håll, rätt bakifrån.” ”Aye Aye”, sade Kapten Goyles, ”rätt bakifrån är rätt ord, eftersom det skulle vara att utmana ödet så att vi snart såg oss vara rätt döda om vi lade ut i denna vind. Ni förstår, herrn”, förklarade han som svar på min förvånade min, ”detta är vad vi kallar ’frånlandsvind’, eftersom den blåser, som man säger, direkt från land.” När jag tänkte efter, hade mannen fullständigt rätt i vad han sade; vinden blåste verkligen från land. ”Men, den kan svänga om under natten”, sade Kapten Goyles och verkade mer hoppfull. ”Trots allt är det ingen kraftig vind och skutan rider undan väl.” Kapten Goyles återupptog sitt cigarrökande och jag återvände akterut och förklarade för Ethelbertha anledningen till vår försening. Ethelbertha, som nu föreföll vid mindre gott mod än då hon gick ombord, ville veta ''varför'' vi inte kunde avsegla under frånlandsvind. ”Om vinden inte blåste från land”, sade Ethelbertha, ”skulle det råda pålandsvind, vilket skulle skicka oss tillbaka in i hamnen. För mig verkar detta vara exakt det slags vind vi önskar oss.” Jag svarade henne: ”Det beror helt på Din oerfarenhet, min älskade; det ''förefaller'' vara det slags vind vi önskar oss, men så är dock inte fallet. Det är vad vi kallar frånlandsvind och sådana är alltid mycket farliga.” Ethelbertha ville då veta ''varför'' frånlandsvindar var så farliga. Hennes debattlystnad retade mig något; kanske beroende på en känsla av att vara en smula förorättad; de monotona rullningarna hos en liten segelbåt för ankar kan få den mest ihärdige själ att försjunka i misstämning. ”Jag kan inte riktigt förklara den saken för Dig”, svarade jag, helt sanningsenligt, ”men att sätta segel under rådande vindar, skulle i högsta grad vara dumdristigt och jag älskar Dig alltför mycket, min kära, för att vilja utsätta Dig för onödiga risker.” Jag trodde jag hade funnit ett mycket klokt genmäle, men Ethelbertha svarade endast att hon önskade, under ifrågavarande omständigheter, att vi inte hade gått ombord förrän följande dag, tisdag och gick ner under däck. På morgonen nästa dag hade vinden vridit sig åt norr; jag hade stigit upp tidigt och rapporterade vindens nya riktning för Kapten Goyles. ”Aye Aye, herrn”, svarade han; ”det är olyckligt, men den saken kan inte hjälpas.” ”Ni tror inte det är möjligt för oss, att lägga ut idag heller?”, dristade jag mig till att fråga. Han blev inte förargad på mig, utan skrattade helt enkelt. ”Jovisst, herrn”, sade han, ”om Ni hade tänkt Er att gå till Ipswich, så kunde jag inte tänka mig mer lägliga vindförhållanden för oss, men med vår nuvarande destination, som är, vilket Ni känner till, den holländska kusten — nå, då förstår Ni själv!” Jag berättade nyheten för Ethelbertha och vi bestämde oss för att tillbringa denna dag iland. Harwich är ingen glättig stad, framemot aftonen kan man till och med kalla den tråkig. Vi intog te och vattenkrasse i Dovercourt och återvände därefter till kajen för att leta reda på Kapten Goyles och fartyget. Vi väntade en timme på honom. När han kom tillbaka, var han mer gladlynt än vad vi var; om jag inte hört honom förklara för mig, att han aldrig drack mer än ett glas varm grogg innan han törnade in för natten, kunde jag mycket väl ha trott att han var berusad. Nästa dags morgon kom vinden från syd, vilket oroade Kapten Goyles tämligen mycket, det föreföll som om det skulle vara lika osäkert att förflytta sig, som att ligga kvar där vi var; vårt enda hopp var att vinden skulle vrida, innan något hände oss. Vid det här laget hade Ethelbertha fattat misstycke mot segelbåten; hon sade själv att hon hellre skulle ha tillbringat en vecka i ett badkar, eftersom ett sådant i alla fall inte gungade. Vi låg kvar ytterligare en dag i Harwich, följande natt och natten därpå, alltmedan vinden fortfarande kom från syd och vi tog in på the King’s Head. På fredagen kom vinden in direkt ostvart ifrån. Jag sammanträffade med Kapten Goyles på kajen och föreslog att vi under dessa omständigheter kanske kunde kasta loss. Han föreföll irriterad över min ihärdighet. ”Om Ni visste en smula mer, herrn”, sade han, ”skulle Ni själv inse, att detta är omöjligt. Vinden blåser direkt in från havet.” Jag sade: ”Kapten Goyles, säg mig vad slags flytetyg är det jag har hyrt. Är det en segelbåt, eller en husbåt?” Han verkade förvånad över min fråga. Han sade: ”Det är en kutter.” ”Vad jag menar, är”, sade jag, ”kan den överhuvudtaget förflyttas, eller är den stadigvarande belägen just här? Om så är fallet”, fortsatte jag, ”berätta då det för mig nu helt ärligt, så vi kan skaffa lite järnek i blomsterlådor att hängas under ventilerna, plantera lite blommor och spänna ett kapell över däck, så att den blir lite vackrare att se på. Om, å andra sidan, den går att flytta på…” ”Flytta på!”, avbröt Kapten Goyles. ”Ge mig endast rätt vind i Rouges segel och…” ”Vilken är då den rätta vinden?”, sade jag. Kapten Goyles såg förbryllad ut. ”Under loppet av denna vecka”, fortsatte jag, ”har vi haft vinden från norr, söder, öst och väst — i alla vindriktningar. Om Ni kan tänka Er något annat väderstreck på kompassen, från vilken den kan blåsa, berätta det då för mig och jag ska tåligt invänta den rätta. Om inte och om det där ankaret inte hunnit växa fast i havsbottnen, så ska det upp ''idag'' och så får vi se vad som händer sedan.” Han förstod nu, att jag hade bestämt mig. ”Mycket gott, herrn”, sade han. ”Ni är husbonde och jag står i Er tjänst. Jag har endast ett barn kvar, som är beroende av mig för sin välfärd, Gud ske lov, och utan tvivel kommer Ert testamentes exekutörer att inse att han har ett ansvar gentemot min lilla gumma. Hans högtidliga tal imponerade inte på mig. ”Kapten Goyles”, sade jag. ”Var nu uppriktig mot mig. Finns det något som helst hopp, under någon som helst rådande väderlek, att vi någonsin kan bege oss av från denna gudsförgätna håla?” Kapten Goyles fryntliga sätt återvände genast. ”Ni förstår, herrn”, sade han. ”Detta är en mycket speciell kust. Vi skulle nog klara oss bra, när vi väl lämnat den, men att komma ut i rum sjö i ett nötskal som detta — nåja, för att vara helt uppriktig, herrn, det låter sig inte göras.” Jag lämnade Kapten Goyles, under hans försäkringar om, att han skulle vaka över vädret, som en moder över sitt sovande spädbarn; det var hans alldeles egen analogi och den föreföll mig slående. Jag såg honom igen vid middagstid; då vakade han över vädret från puben Kättingen och ankarets fönster. Klockan fem samma afton hade vi äntligen lite tur; mitt på High Street mötte jag ett par seglande vänner, vilka hade fått gå iland på grund av ett skadat roder på sin båt. Jag berättade min historia för dem och de föreföll mindre förvånade än roade. Kapten Goyles och hans två män vakade fortfarande över vädret. Jag sprang till ''the King’s Head'' och förberedde Ethelbertha för vad som skulle komma att ske. Vi fyra smög tyst och stilla ner till kajen, där vi fann vår båt. Endast jungmannen fanns ombord; mina två vänner tog befälet över skutan och klockan sex om aftonen seglade vi, glada till sinnes, fram längs kusten. Vi lade till samma natt i Aldborough och nästa dag gick vi upp till Yarmouth, där, eftersom mina vänner måste resa hem, jag bestämde mig för att överge segelbåten. Vi sålde provianten på auktion i Yarmouth Sands tidigt på morgonen. Affären gick med förlust, men jag hade ju ändå tillfredsställelsen att dra kapten Goyles vid näsan. Jag lämnade Rouge i händerna på en infödd sjöman som, för en mindre summa, åtog sig att se till att den återbördades till Harwich; och vi reste därefter tillbaka till London med tåg. Det må kanske finnas andra segelbåtar än Rouge, samt andra kaptener än kapten Goyles, men denna upplevelse kom att efterlämna fördomar mot bägge dessa företeelser. {{c|🙝🙟}} George ansåg dessutom, att en segelbåt innebär ett mycket tungt ansvar, varför vi övergav idén. ”Vad anser ni om floden?”, föreslog Harris. ”Där har vi tillbringat en hel del trevliga stunder.” George snoppade under tystnad sin cigarr och jag knäckte en nöt till. ”Floden är inte vad den en gång var”, sade jag; ”jag vet inte riktigt vad det beror på, men det finns en slags — fuktighet — över flodluften, vilken alltid sätter igång min reumatism i ryggen.” ”Det är samma sak med mig”, sade George. ”Jag vet inte heller vad det beror på, men jag kan numera aldrig somna i grannskapet av en flod. Jag tillbringade en vecka på Joes ställe i våras och varje natt vaknade jag klockan sju och kunde därefter inte få en blund i ögonen.” ”Det var endast ett förslag från min sida”, påpekade Harris. ”Personligen, tror jag inte att det är särskilt nyttigt för mig heller; den ger mig gikt.” ”Vad jag mår bäst av”, sade jag, ”är bergsluft. Vad säger Ni om att gå på fotvandring i Skottland?” ”Det är alltid blött i Skottland”, sade George. ”Jag var i Skottland tre veckor förrförra året och var inte torr under hela den tiden — inte torrlagd, heller.” ”Schweiz är inte så dumt”, sade Harris. ”De skulle aldrig gå med på att vi åkte till Schweiz utan dem”, invände jag. ”Ni vet vad som hände förra gången. Det måste vara något ställe där ingen väluppfostrad kvinna eller ömtåligt barn kan överleva; ett land med dåliga hotell och som man reser genom utan alla slags bekvämligheter; där vi tvingas kämpa för överlevnaden, att arbeta hårt, kanske till och med svälta…” ”Nåja, lugn nu!”, avbröt George. ”Ta det nu lugnt! Glöm inte att jag skall följa med!” ”Jag har det!”, utbrast Harris; ”vad sägs om en cykeltur!” George iakttog honom, tvivlande. ”En cykeltur innebär synnerligen många uppförsbackar”, sade han, ”och det blåser alltid motvind.” ”Men även nedförslut och vinden i ryggen”, sade Harris. ”Det har jag aldrig lagt märke till”, sade George. ”Men det finns inget bättre än en cykeltur”, envisades Harris. Jag var böjd att hålla med honom. ”Och jag kan också säga var”, fortsatte han; ”genom Schwarzwald.” ”Men, där är det ju uppförsbacke ''överallt''”, sade George. ”Inte överallt”, invände Harris; ”säg kanske två tredjedelar av vägen. Och det finns en sak Du glömmer.” Han såg sig försiktigt om och sänkte därefter sin röst till en viskning. ”Det finns en liten järnväg som går uppför de backarna, en liten sorts bergbana, som…” Dörren öppnades och Mrs Harris inträdde i rummet. Hon sade, att Ethelbertha höll på att sätta på sig sin hatt och att Muriel, efter att ha väntat en god stund, hade framfört ''Den galne hattmakaren'' utan oss närvarande. ”I morgon, klockan fyra, på klubben”, viskade Harris till mig, i det han reste sig och jag förde detta budskap vidare till George, under det vi gick uppför trappan. == Fotnoter == <references/> {{Tre män på velociped}} pj21gz1dkb5ru2ouke3v5jlgvzr1ane 0 3480 504479 70584 2022-08-12T00:47:55Z Kwamikagami 13955 wikitext text/x-wiki {{Titel|[[Tre män på velociped]]|Jerome K. Jerome| förra=[[Tre män på velociped. Kapitel 1|Kapitel ett]]| nästa=[[Tre män på velociped. Kapitel 3|Kapitel tre]]}} == Kapitel två == '''Saken är ytterst känslig — Vad Ethelbertha borde ha sagt — Vad hon verkligen sade — Vad Mrs Harris sade — Vad hon sade till George — Vi ger oss av på onsdag — George föreslår möjligheten av att utvidga vårt vetande — Harris och jag ställer oss tvivlande — Vilken man på en tandemcykel utför mest arbete? — Mannen på den främre sadelns åsikt i saken — Vad den som sitter baktill anser vara med sanningen överensstämmande — Hur Harris tappade bort sin hustru — Bagagefrågan — Min salige morbror Podgers vishet — Början på historien om mannen som hade en påse.''' Jag tog upp saken med Ethelbertha samma afton. Jag inledde genom, att med avsikt, vara på en smula dåligt humör. Min tanke var, att Ethelbertha skulle anmärka på detta. Jag skulle då genast vidgå det och tillskriva dess orsak allt det som tyngde mina tankar. Detta skulle, självklart leda till, att vi kom att tala om min hälsa i allmänhet och det uppenbart nödvändiga i, att jag omedelbart och i ett sammanhang, vidtog mått och steg för dess främjande. Jag föreställde mig, att med en smula skicklighet skulle jag kunna driva det därtill, att förslaget var Ethelberthas eget. Jag kunde riktigt höra, hur hon skulle säga: ”Nej, älskling, det är omväxling Du behöver — fullkomlig omväxling. Låt mig nu övertala Dig, att resa bort en månad. Nej, be mig inte komma med Dig. Jag vet, att Du helst skulle föredra det, men det tänker jag inte göra. Du behöver andra mäns sällskap. Försök att övertala George och Harris att följa med Dig. Tro mig, en så pass överansträngd hjärna som Din, kräver ibland avkoppling från hemmets alla krav. Glöm för ett tag att Dina barn behöver musiklektioner, stövlar och cyklar, samt rabarbertinkturer tre gånger per dag; glöm bort, att det finns sådana saker i livet, som kockar och heminredare; som grannars hundar och slakteriräkningar. Res bort, till någon grön oas på denna jord, där allt är Dig nytt och spännande, där Ditt överansträngda sinne får ro och friska impulser. Res och uppsök en sådan plats och ge mig tid att sakna Dig riktigt mycket och överväga Din godhet och Dina dygder, vilka, ständigt närvarande hos mig, jag må, av vanlig mänsklig svaghet, emellanåt glömma av, såsom vanan låter oss vänjas till likgiltighet inför solens välsignelser och månens skira skiva. Res genast och kom tillbaka, frisk och sund till kropp och själ, en mer upplyst, bättre man — om något sådant ens i Ditt fall vore tänkbart — än den Du var då Du reste.” Men även när vi uppnår våra önskningars mål, sker det sällan i den yttre form vi önskat. Till att börja med verkade Ethelbertha inte ens lägga märke till, att jag var på dåligt humör; jag fick påpeka det för henne. Jag sade: ”Du måste förlåta mig, jag känner inte riktigt igen mig själv ikväll.” Hon sade: ”Åh, jag har inte märkt att Du skulle ha uppträtt annorlunda än annars; hur står det till med Dig?” ”Jag kan inte sätta fingret på vad det beror på”, sade jag; ”jag har känt hur det varit på väg i veckor nu.” ”Det är whiskyn”, sade Ethelbertha. ”Du rör den aldrig annars, utom när vi besöker familjen Harris. Du vet att Du inte mår bra av den; Du har aldrig tålt sprit särskilt bra.” ”Nej, det beror inte på whiskyn”, svarade jag; ”det går djupare än så. Jag tror att det är mer en andlig åkomma, än en fysisk.” ”Du har läst vad de där recensenterna skriver, igen”, sade Ethelbertha, i ett mer sympatiskt tonfall; ”varför följer Du inte mitt råd och lägger dem på brasan?” ”Det är inte recensenternas fel, heller”, svarade jag. ”De har visat sig från den mest smickrande sidan på sistone… Åtminstone en eller ett par av dem.” ”Nå, vad är det då?”, sporde Ethelbertha; ”det måste ju finnas en anledning till varför Du känner så?” ”Nej, det gör det inte”, svarade jag; ”det är det som är det anmärkningsvärda; jag kan endast beskriva det som den underliga känslan av oro som synes ha tagit mig i sin besittning,” Ethelbertha gav mig ett kort, något förvånat ögonkast tyckte jag; men eftersom hon ingenting sade, fortsatte jag argumenterandet själv. ”Denna livets värkande monotoni, dessa dagar av fridfull, händelselös lycka, de är mig frånstötande.” ”Jag skulle inte beklaga mig över dem”, sade Ethelbertha; ”vi kan nog råka ut för dess motsats och tycka ännu sämre om det.” ”Jag är inte helt säker på det”, svarade jag. ”under ihållande glädjerika dagar, kan jag föreställa mig att till och med smärtan kan utgöra ett välkommet avbrott. Jag undrar ibland, om inte till och med Himmelens änglar känner ibland, att deras eviga lugn och hugsvalelse är dem en börda. För mig skulle ett liv bestående av oavbruten sällhet, aldrig interfolierad av en enda kontrasterande ton, driva mig, tror jag, till vansinnets brant. Jag antar”, fortsatte jag, ”att jag är en egendomlig sort; jag har ibland svårt att förstå mig på mig själv. Det finns ögonblick”, lade jag till”, när jag avskyr mig själv.” Ofta kunde detta slags små tal, antydande dolda, men obeskrivbara känslodjup, röra Ethelbertha, men inte ikväll, då hon istället föreföll märkligt ickeempatisk. Med hänsyftning till Himmelen och dess möjliga påverkan på mig, föreslog hon mig att inte oroa mig för sådana saker, anmärkande, att det var alltid dumt att möta bekymren på halva vägen, bekymmer som kanske aldrig drabbade en; medan hon, angående mig varande en underlig kurre, sade, att hon antog att jag inte kunde hjälpa detta och om nu andra personer var beredda att stå ut med mig så innebar det, att det var slutdiskuterat i saken. Livets monotoni, lade hon till, var något även hon kände; så där kunde hon förstå mig. ”Du vet inte hur jag kan längta”, sade Ethelbertha, ”efter att få resa iväg ibland, till och med från Dig; men jag vet ju, att det aldrig låter sig göras, så det är inget jag går och grubblar på.” Jag hade aldrig tidigare hört Ethelbertha tala på detta sätt; det förvånade och uppreste även min sorg i gränslös grad. ”Detta är inte en särskilt vänlig anmärkning att göra”, sade jag, ”inte det slags anmärkning en hustru borde göra.” ”Det vet jag att det inte är”, svarade hon; ”det är därför jag aldrig tidigare tagit upp saken. Ni män kan aldrig förstå”, fortsatte Ethelbertha, ”att, hur fäst en kvinna än må vara vid sin man så finns det tillfällen, då hans attraktionskraft sjunker hos henne. Du kan inte ana hur jag längtar efter, att ibland få ta på mig min hatt och gå ut, utan att någon frågar mig vart jag är på väg, varför jag går, hur länge jag blir borta och hur dags jag kommer tillbaka. Du kan inte ana, hur jag ibland kan längta efter att få beställa en måltid som jag och barnen skulle tycka om, men vars blotta åsyn skulle få Dig att ta Din hatt och fly till klubben. Du anar inte heller, hur stor lust jag har ibland, att bjuda hem någon kvinna hit, en som jag trivs med, men som jag vet att inte Du kan tåla; att hälsa på människor som jag önskar träffa, att gå till sängs när ''jag'' är trött och att stiga upp när ''jag'' känner för det. Två människor som bor tillsammans tvingas hela tiden att kompromissa sina egna önskningar i förhållande till den andres vilja. Det är därför en god sak att släppa efter på denna slags påfrestningar en aning.” När jag tänkt över Ethelberthas ord i efterhand, har jag kommit att förstå hur klokt hon talat; men då var jag, erkänner jag, sårad och upprörd. ”Om det är Din önskan”, sade jag, ”att bli mig kvitt…” ”Nå, var nu inte enfaldig”, sade Ethelbertha; ”jag önskar endast vara ifrån Dig under en begränsad tid, så lång tid som det tar att glömma, att det finns ett eller annat hos Dig som inte är perfekt, att erinra mig hur mycket Du är mig kär på andra sätt och kunna se fram emot Din återkomst, såsom jag brukade längta efter Dig förr i tiden, då vi inte sågs lika ofta som nu, då jag ännu inte blivit, kanske en aning likgiltigt inställd i mitt förhållande till Dig, på samma sätt som man kan bli likgiltig inför solens storhet, eftersom den är närvarande varje dag.” Jag tyckte inte riktigt om den ton Ethelbertha tog sig. Den framstod som ett slags frivolitet hos henne, olämplig för den vändning vårt samtal tagit. Att en kvinna glatt skulle kunna föreställa sig att hennes man skulle lämna henne under tre eller fyra veckors tid, föreföll mig inte vara en helt angenäm tanke, inte alls vad jag skulle kalla kvinnligt; det var inte alls likt Ethelbertha. Jag var oroad och kände, att jag inte alls ville ge mig av på denna resa. Hade det inte varit för Georges och Harris’ skull så skulle jag ha övergivit tanken på den. Som det nu var, kunde jag inte dra mig ur det hela med äran i behåll. ”Då så, Ethelbertha”, svarade jag. ”Du skall få som Du vill. Om Du föredrar att fira semester utan mig, så skall Du göra det; men, om det inte är en oförskämd nyfiken fråga, från en äkta make, skulle jag vilja veta vad Du tänker göra under min frånvaro?” ”Vi hyr det där huset i Folkestone”, svarade Ethelbertha, ”och jag reser dit och tar Kate med mig. Och om Du vill göra Clara Harris en tjänst”, tillade Ethelbertha, ”så övertalar Du Harris att följa med Dig, så kan Clara komma med oss. Vi tre brukade ha en del roliga stunder tillsammans, långt innan Ni män kom in i bilden och det vore trevligt att återuppliva dem. Tror Du”, frågade hon, ”att Du skulle kunna övertala Mr Harris att komma med Dig?” Jag sade, att jag skulle försöka. ”Gör det, älskling”, sade Ethelbertha; ”försök så gott Du kan. Kanske George också vill följa med er.” Jag svarade, att det inte fanns några fördelar med att ta med George, eftersom han ju är ungkarl och att därför ingen skulle dra nytta av hans frånvaro. Men en kvinna förstår sig aldrig på ironi. Ethelbertha anmärkte endast, att det skulle se ut som en ovänlighet, att lämna honom kvar. Jag lovade därför att fråga honom. {{c|🙝🙟}} Jag träffade Harris på klubben följande eftermiddag och frågade hur det gick för honom. Han svarade: ”Jodå, det är som det ska. Det är inga svårigheter med att komma iväg.” Men det fanns något i hans tonfall som avslöjade att tillfredsställelsen inte var fullständig, så jag avkrävde honom samtliga detaljer. ”Hon var söt som mjölk när det gällde det”, sade han och fortsatte; ”sade att det var en utmärkt idé George hade fått och att hon trodde det skulle komma att göra mig gott.” ”Det verkade ju i sin ordning”, sade jag; ”vad är det då som är problemet?” ”Det är inget fel med det alls”, svarade han, ”men det var inte heller allt — hon fortsatte att tala om andra saker.” ”Jag förstår”, sade jag. ”Hon har de där idéerna om badrum”, fortsatte han. ”Har hört om det”, sade jag; ”hon har fått in Ethelbertha på samma spår.” ”Nå, så nu fick jag ge med mig ifråga om att genomföra de planerna genast; jag kunde ju inget säga, när hon var så tillmötesgående angående det andra. Det kommer att kosta mig åtminstone hundra pund.” ”Så mycket?”, frågade jag. ”Inte en penny mindre”, sade Harris; ”bara kostnadsförslaget kostar sextio.” Jag kände med honom, när han sade det. Och så har vi ju köksspisen”, fortsatte Harris; ”allt som gått fel i huset under de senaste två åren har varit den där köksspisens fel.” ”Jag vet”, sade jag. ”Vi har bott på sju ställen sedan vi gifte oss och varje köksspis har varit värre än den föregående. Den vi nu har, är inte endast fullständigt inkompetent: Den är även ondsint. Den vet när vi har gäster i huset och ser då till att ställa allt till det värsta.” ”''Vi'' ska skaffa en ny”, sade Harris, dock utan den stolthet man hade kunnat förvänta sig. ”Clara tyckte, att vi skulle spara så mycket pengar, genom att göra bägge sakerna på en gång. Jag tror”, sade Harris, ”att om en kvinna önskade sig en diamanttiara, skulle hon kunna förklara sig genom att berätta hur mycket man sparade in i hattkostnader, genom att köpa en.” ”Hur mycket tror Du att spisen kommer att kosta dig?”, frågade jag. Jag kände ett visst intresse i denna sak. ”Jag vet inte”, svarade Harris, ”kanske tjugo till, förmodar jag. ”Därefter talade hon om pianot. ”Har Du någonsin lagt märke till någon skillnad mellan det ena pianot och ett annat?” ”En del verkar vara mer högljudda än andra”, svarade jag; ”men det är något man vänjer sig vid.” ”Vårt har någonting som är fel i diskanten”, sade Harris. ”För resten, vad ''är'' diskanten?” ”Det är den gälla änden”, förklarade jag; ”den del som låter som om man trampat på dess svans. De mest lysande pianostyckena slutar alltid med en fanfar där uppe.” ”De vill ha mer av den varan”, sade Harris; ”det piano vi nu har, har inte tillräckligt att komma med. Jag kommer att få ställa in det gamla i barnkammaren och skaffa ett nytt till vardagsrummet.” ”Någonting annat?”, frågade jag. ”Nej”, sade Harris; ”hon föreföll inte kunna komma på något mer.” ”Då får Du besked när Du kommer hem”, sade jag, ”hon har kommit på ytterligare en sak.” ”Vadå”, frågade Harris. ”Ett hus i Folkestone över sommaren.” ”Vad skulle hon med ett hus i Folkestone över sommarmånaderna till?” ”Att bo i”, föreslog jag, ”över sommaren.” ”Hon ska ju åka till sina föräldrar i Wales”, sade Harris, ”under semestern, med barnen. Vi har ju redan blivit inbjudna.” ”Det är möjligt”, sade jag, ”att hon åker till Wales innan hon åker till Folkestone, eller också tar hon Wales på hemresan; men hon vill ha ett hus i Folkestone under säsongen, alldeles oavsett allt annat. Jag ''kan'' ha misstagit mig — jag ''hoppas'' för Din skull att jag har gjort det — men jag har en illavarslande föraning om att så inte är fallet.” ”Denna resa”, sade Harris, ”kommer att bli nog så dyrbar.” ”Det var ett idiotiskt förslag”, sade jag, ”från allra första början.” ”Det var dumt av oss att lyssna på vad han sade”, sade Harris; ”han kommer att försätta oss i verkliga bekymmer en vacker dag.” ”Han har alltid varit en olycksfågel”, höll jag med. ”Så ''envis''”, tillade Harris. Vi hörde i samma stund hans röst utifrån hallen, där han frågade efter sin post. ”Det är bäst att inte säga något till honom”, föreslog jag; ”det är för sent att backa nu.” ”Det skulle inte föra något gott med sig”, svarade Harris. ”Jag kommer att tvingas skaffa badrummet och pianot, i alla händelser.” Han kom in och föreföll på mycket gott humör. ”Nå”, sade han. ”Är allt som det ska? Har ni ordnat allt?” Det fanns något i hans tonfall, som jag inte gillade; jag lade märke till, att även Harris ogillade det. ”Ordnat vadå?”, frågade jag. ”Men, för vår utflykt”, sade George. Jag insåg att det var dags att förklara för George hur landet låg. ”Inom äktenskapet”, sade jag, ”är det mannen som bestämmer och kvinnan som underkastar sig. Det är hennes plikt; alla de stora religionerna lär ut just detta.” George knäppte sina händer och såg upp i taket. ”Vi kanske gruffar och skämtar lite grann om sådana här saker”, fortsatte jag; ”men när det blir allvar av, så går det alltid till på ett och samma sätt. Vi har nämnt för våra hustrur, att vi kommer att resa. Naturligtvis blev de sorgsna; de skulle mycket hellre ha kommit med oss; och när detta nu inte var möjligt, skulle de ha föredragit, att vi stannade hemma med dem. Men vi har förklarat för dem, att vi önskar fullfölja dessa planer och — det är slutet på allt resonemang i frågan. George sade: ”Förlåt mig, jag förstod inte. Jag är endast en ungkarl. Folk säger mig det ena eller det andra och jag lyssnar på dem.” Jag sade: ”Det är i detta Du felar. Närhelst Du önskar information, kom bara till Harris eller mig; vi kommer att berätta sanningen för dig i dessa frågor.” George tackade oss båda och vi fortsatte att avhandla de för handen liggande frågorna. ”När åker vi?”, frågade George. ”Så fort som möjligt, enligt min mening”, svarade Harris, ”ju förr desto bättre.” Hans tanke var, misstänker jag, var att komma iväg innan Mrs Harris hunnit fundera ut något mer. Vi bestämde oss för att åka kommande onsdag. ”Vilken rutt skall vi ta”, frågade Harris. ”Jag har ett förslag”, sade George. ”Jag utgår ifrån, att ni bägge naturligtvis är ivriga att förkovra era sinnen?” Jag svarade: ”Vi vill inte gå till överdrift. Till rimlig grad; ja, om det låter sig göras utan stora utgifter eller inte innebär några större problem.” ”Det gör det”, sade George. ”Vi känner ju redan Holland och Rhendalen. Mycket väl. Mitt förslag är att vi tar båten till Hamburg, beser Berlin och Dresden och arbetar oss ner till Schwarzwald, via Nürnberg och Stuttgart.” ”Det lär finnas en del fina stycken i Mesopotamien också, har jag hört”, muttrade Harris. George sade, att Mesopotamien tyvärr låg för långt bort från vår färdväg, men att Berlin-Dresden var en synnerligen framkomlig rutt. På gott och på ont övertalade han oss. ”Angående fordonen, så antar jag”, sade George, ”att liksom tidigare åker Harris och jag på tandemen och J. …” ”Det tror jag inte”, avbröt Harris bestämt. ”Du och J. på tandemen och jag på enmanscykeln.” ”Det spelar mig ingen roll”, instämde George. ”J. och jag på tandemen och Harris…” ”Jag har inget emot att ta min törn”, avbröt jag, ”men jag kommer inte att forsla George hela vägen; den bördan bör vi dela på.” ”All right”, instämde Harris. ”Vi delar på det. Men det måste vara under den uttryckliga förutsättningen, att han också trampar.” ”Att han vad?”, frågade George. ”Att Du trampar”, upprepade Harris med kraft; ”åtminstone i uppförsbackarna.” ”Åh du store Scott!”, sade George; ”vill Du inte få ''någon som helst'' motion för egen del?” {{c|🙝🙟}} Det kommer alltid till otrevligheter, vad gäller denna tandemcykel. Teorin hos den man som sitter framtill är alltid den, att mannen bakom honom inte gör ett dugg; det är på samma sätt alltid den bakre mannens teori, att han ensam står för framdriften, medan den främre mannen endast står för stånkandet. Detta dilemma kommer aldrig att finna någon lösning. Det är så irriterande, när Förnuftet viskar i ens ena öra att inte överanstränga sig och skaffa sig själv hjärtproblem; medan Rättvisan anmärker i ens andra öra ”varför skall Du ensam göra allt arbete? Detta är ingen taxi och han minsann ingen passagerare”, att höra den andre på cykeln grymta: ”Vad är det nu för fel — har Du tappat bort Dina pedaler?” {{c|🙝🙟}} Harris fick, under sin tid som nygift, mycket problem vid ett tillfälle, på grund av dessa svårigheter att veta vad den bakre personen har för sig. Han färdades med sin hustru genom Holland. Vägarna var steniga och fordonet hoppade en hel del. ”Håll i Dig”, sade Harris, utan att vända på huvudet. Vad Mrs Harris uppfattade att han sade, var ”hoppa av”. Varför hon fick för sig att han sade ”hoppa av”, när han sade ”håll i Dig”, kan ingen av dem förklara. Mrs Harris uttrycker det så här: ”Om Du hade sagt ’håll i Dig’, varför skulle jag då ha hoppat av?” Harris säger: ”Om jag hade velat att Du skulle hoppa av, varför skulle jag då ha sagt ’håll i Dig’?” All bitterhet har lagt sig, men de tvistar om detta ämne ännu i denna dag. Förklaringen må vara hur den vill; ändå kan inget ändra på det faktum att Mrs Harris hoppade av, medan Harris trampade på för allt han orkade, i tron att hon fortfarande satt kvar bakom honom. Det förefaller som om hon först trodde, att han trampade på uppför backen, endast för att imponera på henne. De var båda unga på den tiden och han hade för vana att göra detta slags konster. Hon förväntade sig, att han skulle hoppa av när han nådde kullens topp, luta sig på ett bekymmersfritt och graciöst sätt mot cykeln och invänta henne i den ställningen. När hon, tvärtom, såg honom fortsätta över toppen och fortsätta snabbt nerför en lång och brant nedförsbacke, greps hon först av förvåning, därefter av indignation och till sist oro. Hon sprang uppför backen och ropade på honom, men han vände inte ens på huvudet. Han såg honom försvinna in i en skog, ett par miles <ref>3,2 kilometer.</ref> bort och satte sig därefter ner och grät. De hade haft ett mindre gräl samma morgon och hon undrade, om han kanske tagit det på allvar och nu bestämt sig för att överge henne. Hon hade inga pengar och kunde ingen holländska. Folk passerade och verkade tycka synd om henne; hon försökte göra sig förstådd — förklara vad som hade hänt. De förstod att hon hade förlorat något, men kunde inte fatta vad. De tog henne med till närmaste by och hittade en polisman åt henne. Han uppfattade, genom hennes pantomim, att en man hade stulit hennes cykel. De anlitade telegrafen och fick reda på att i en by 4 miles <ref>6,5 kilometer.</ref> bort cyklade en olycklig pojke omkring på en damcykel på ett misstänkt sätt. De lät hämta honom i en kärra, men eftersom hon varken verkade intresserad av honom eller hans cykel, lät de honom åka sin väg och försjönk i förvirring. Under tiden fortsatte Harris sin tur under mycket glädje. Det föreföll honom som om han plötsligt blivit starkare och på alla sätt en mer kapabel cyklist. Så han sade till det han trodde var Mrs Harris: ”Den här saken har inte känts så här lätt på flera månader. Det är luften här, tror jag. Den gör mig gott.” Därefter uppmanade han henne att inte bli orolig, eftersom han tänkte visa henne hur fort han ''kunde'' cykla. Han böjde sig framåt över styret och lade hela sin själ i företaget. Cykeln vinglade fram över vägen som hade den ett eget liv; bondgårdar, kyrkor, hundar och kycklingar dök upp och passerade. Gamlingar stod och stirrade efter honom; barn hurrade. På detta sätt for han glatt fram under närmare 5 miles <ref>8 kilometer.</ref>. Så kom, som han förklarar saken efteråt, känslan att växa sig allt starkare att allt inte stod rätt till. Han var inte förvånad över hennes tystnad; vinden blåste kraftigt och cykeln rasslade en hel del. Det var en känsla av saknad, som kom honom före. Han sträckte ut sin hand bakom sig och kände efter; det fanns inget förutom tomma luften där. Han hoppade — eller snarare föll — av cykeln och tittade bakåt längs vägen; den sträckte sig vit och rak genom den mörka skogen och inte en levande själ syntes till på den. Han besteg cykeln och åkte tillbaka nerför backen. På tio minuter kom han tillbaka till en fyrvägskorsning; där steg han av och försökte erinra sig vilken väg han hade kommit. Under det att han övervägde detta ytterst noggrant, passerade en man, ridande damsadel på en häst. Harris stoppade honom och förklarade för honom att han hade förlorat sin hustru. Mannen verkade varken överraskad eller hysa någon medkänsla med honom. Medan de talade, kom en annan bonde till platsen, för vilken den första mannen förklarade saken, inte som en olyckshändelse, utan som en god historia. Vad som verkade förvåna den andre mannen mest, var att Harris gjorde sådant väsen av saken. Han förstod sig inte på någon av dem båda och svor åt dem, medan han hoppade upp på cykeln och chansade på vägen rakt fram. Halvvägs uppe stötte han på en grupp bestående av två unga damer med en ung man mellan sig. De föreföll bägge dra så god nytta av hans sällskap de kunde. Han frågade dem, om de hade sett hans hustru. De frågade honom, hur hon såg ut. Han kunde inte tillräckligt mycket holländska för att kunna beskriva henne på ett rättvisande sätt: Allt han kunde säga dem, var att hon var en mycket vacker kvinna, av medellängd. Uppenbarligen var detta inte tillfredsställande för deras del, utan de ansåg signalementet för allmänt hållet; vilken man som helst skulle kunna säga något sådant, för att på så vis kanske kunna komma i besittning av en hustru som inte tillhörde honom. De frågade om hur hon varit klädd; han kunde inte för sitt liv komma ihåg någon enda detalj av hennes klädedräkt. Jag betvivlar å det kraftigaste, att någon man skulle kunna beskriva hur en kvinna varit klädd, tio minuter efter att hon lämnat hans sällskap. Han erinrade sig en blå kjol och det fanns visst något i dess övre fortsättning, så att säga, upp till halsen. Möjligen kan detta ha varit en blus; han fick en svag aning om något slags skärp. Hade blusen krage, eller var den fäst med en rosett? Hade hon haft fjädrar eller blommor i hatten — eller hade hon rent av varit barhuvad? Han vågade inget säga i saken, av rädsla att missta sig och bli ivägskickad flera miles åt fel håll. De två unga damerna fnissade, vilket i Harris’ dåvarande sinnestillstånd irriterade honom. Den unge mannen, som föreföll angelägen om att bli av med honom, föreslog Harris att vända sig till polisstationen belägen i närmaste stad. Harris tog sig dit. Polisen gav honom ett pappersark och sade åt honom att skriva ner ett komplett signalement av sin hustru, tillsammans med alla detaljer rörande hennes försvinnande — när, var och hur. Han visste inte var han tappat bort henne; allt han kunde säga dem var namnet på den by där han intagit sin lunch. Han visste att han då haft henne med sig och att de åkte därifrån tillsammans. Poliserna iakttog honom misstänksamt; de tvivlade i tre avseenden: Till att börja med; var hon verkligen hans hustru? För det andra, hade han verkligen tappat bort henne? Och för det tredje, varför hade han tappat bort henne. Med hjälp av en hotellägare, som kunde lite engelska, övervann han deras tvivel. De lovade att agera och framåt aftonen förde de henne till honom, i en täckt vagn, tillsammans med en räkning för sina utgifter. Deras återföring blev inte särdeles ömsint. Mrs Harris är inte en särskilt god skådespelerska och har alltid svårigheter med att hålla sina verkliga känslor fördolda. Vid detta tillfälle, erkänner hon uppriktigt, gjorde hon heller inget försök att dölja dem. {{c|🙝🙟}} När frågan om val av fordon var avgjord, återstod den eviga frågan om packning. ”Den vanliga listan, antar jag”, sade George och förberedde sig för att börja skriva. Detta var den visdom jag då lärde dem. Jag har lärt den själv, för åratal sedan, av min morbror Podger. ”Alltid innan Du börjar packa”, som min morbror brukade säga, ”skriv en lista.” Han var en mycket metodisk man. ”Tag ett pappersark” — han började alltid från början — ”skriv ner allt Du överhuvudtaget kan komma att behöva ta med, gå därefter igenom den och fråga Dig om det finns något på den, som Du möjligen kan klara Dig utan. Föreställ Dig, Dig själv i sängen; vad har Du på Dig då? Mycket bra, skriv ner det — tillsammans med ett ombyte. Du stiger upp; vad gör Du då? Tvättar Dig. Vad använder Du då? Tvål, skriv ner tvål. Fortsätt så, tills Du är färdig. Så tar Du på Dig Dina kläder. Börja med fötterna; vad har Du på fötterna? Stövlar, skor, strumpor; skriv ner det. Arbeta Dig därefter uppåt, tills Du nått huvudet. Vad, förutom kläder kan Du vilja ha med Dig? En smula konjak — skriv ner det. En korkskruv, skriv ner det. Skriv ner vartenda dugg, så kommer Du inte att glömma något.” Detta är den plan han alltid följde för egen del. Den lista han upprättade, gick han över med största omsorg, såsom han lärde ut till andra, för att se till att han inget hade glömt. Därefter gick han över den ett varv till och strök allt som han ansåg vara umbärligt. Därefter förlade han listan. Sade George: ”Det vi kommer att använda under en eller två dagar, kan vi ta med oss på cyklarna. Huvuddelen av packningen måste vi låta skicka från stad till stad. ”Vi måste vara försiktiga”, sade jag; ”jag kände en man en gång, som…” Harris såg på sin klocka. ”Vi får lyssna till den historien på båten”, sade Harris; ”jag måste möta Clara på Waterloo Station om en halvtimme.” ”Det tar inte en halvtimme”, sade jag; ”det är en sann historia och…” ”Slösa inte bort den”, sade George: ”Jag har hört att det förekommer regniga kvällar i Schwarzwald; då kan Du glädja oss med att berätta den. Vad vi måste göra nu, är att få denna lista klar.” När jag nu kommer att tänka på det, fick jag aldrig tillfälle att berätta denna historia — någonting kom alltid emellan. Och den är verkligen helt sann. == Fotnoter == <references/> {{Tre män på velociped}} pz498q22u5yukertqulvz691t7l2bcy 0 3482 504480 70585 2022-08-12T00:48:09Z Kwamikagami 13955 wikitext text/x-wiki {{Titel|[[Tre män på velociped]]|Jerome K. Jerome| förra=[[Tre män på velociped. Kapitel 2|Kapitel två]]| nästa=[[Tre män på velociped. Kapitel 4|Kapitel fyra]]}} == Kapitel tre == '''En av Harris’ brister — Harris och ängeln — En patenterad cykellykta — Den ideala sadeln — ”Cykelfixaren” — Hans örnblick — Hans metoder — Hans glättiga tilltro till sin förmåga — Hans enkla och oförstörda smak — Den ädla konsten att framstå som otrevlig på ett främmande språk — George studerar den mänskliga naturen — Hans förslag till ett experiment — Hans förnuftighet — Harris’ stöd tillförsäkras, på vissa villkor.''' På måndagseftermiddagen kom Harris hem till mig. Han hade en tidskrift för cyklister i sin hand. Jag sade: ”Om Du vill ha mitt råd, så strunta i det där.” Harris sade: ”Strunta i ''vadå''?” Jag sade: ”Det där splitternya, patenterade, revolutionerande inom cyklingens område, rekordskapande; rena dravlet är vad det är, vad helst det må vara; som annonseras ut i tidskriften i Din hand.” Han sade: ”Jaha, inte vet jag; det kommer att finnas en del branta backar som vi kommer att befara. Min gissning är, att vi kommer att behöva bra bromsar.” Jag sade: ”Att vi kommer att behöva bromsar, det håller jag med om. Men, vad vi inte kommer att behöva är någon slags mekanisk mackapär, som vi inte förstår oss på och som aldrig fungerar när vi behöver den.” ”Denna uppfinning”, sade han, ”fungerar automatiskt.” ”Du behöver inte berätta för mig”, sade jag. ”Jag vet exakt vad den kommer att göra, min instinkt säger mig det. När vi färdas i uppförsbacke, kommer den att låsa hjulets rotation så effektivt, att vi tvingas bära cyklarna på våra armar. När vi når toppen kommer luften där att göra den gott och den kommer då att lossna. När vi färdas i nedförslut kommer den att tänka över till vilket besvär den varit. Detta kommer att leda till ånger och slutligen till förtvivlan. Den kommer att säga sig själv: ’Jag är inte värdig att vara broms. Jag är inte till ett dugg nytta för dessa människor; endast en belastning. Jag är en plåga, det är just jämt vad jag är’; och, utan ett ord till varning, kommer den att lägga av för gott. Det är vad som kommer att hända. Lämna den ifred. Du är en bra karl”, fortsatte jag, ”men Du har ett stort fel.” ”Vadå?”, frågade han indignerad. ”Du är alltför godtrogen”, svarade jag. ”Om Du läser en annons, så går Du omkring och tror på vad Du har läst. Du har prövat varenda annonserat experiment som någon galning någonsin funnit på i samband med cykling. Din skyddsängel verkar vara en kapabel och ansvarstagande ande och hittills har hon skyddat Dig väl; men lyd mitt råd och pröva henne inte allt för grundligt. Hon måste ha fått det arbetsamt, sedan Du tog upp det här med cykling. Driv henne inte till vansinnets rand.” Han sade: ”Om alla talade som Du nu gör, skulle det inte komma till några framsteg inom något av livets områden. Om ingen någonsin prövade något nytt, skulle världen komma att stå still. Det är genom…” ”Jag vet att saken kan ses i det ljuset”, avbröt jag. ”Jag håller med om att man bör pröva nymodiga experiment fram till trettiofem års ålder. ''Efter'' trettiofem anser jag att en man har rätt att tänka på sig själv. Du och jag har gjort vår plikt i detta avseende, i synnerhet Du. Du har fått en gaslykta söndersprängd…” Han sade: ”Jag anser verkligen, vet Du, att det var mitt eget fel; jag tror att jag måste ha skruvat upp den för högt.” Jag sade: ”Jag är mycket villig att tro att om det fanns ett felaktigt sätt att behandla den där saken på, så var det Ditt sätt. Du borde ha tagit Dina tendenser i denna riktning med i beräkningen; det ligger i sakens natur. Vad mig själv angår, lade jag inte märke till vad Du höll på med; det enda jag minns är, att vi färdades fridfullt och i godan ro utmed Whitby Road, under en diskussion om trettioåriga kriget, när Din cykellykta exploderade som ett pistolskott. Chocken sände mig i diket; och Din hustrus ansikte, när jag förklarade att det inte var någon fara och hon inte skulle oroa sig, eftersom två karlar skulle bära Dig uppför trapporna och att doktorn och hans sköterska strax skulle vara på plats, kvarstannar alltjämt i mitt minne.” Han sade: ”Jag önskar bara, att Du hade tänkt på att plocka upp cykellyktan. Jag skulle ha velat ta reda på, av vilken anledning den exploderade på det där sättet.” Jag sade: ”Det fanns inte tillräckligt med tid till att plocka upp cykellyktan. Det skulle ha tagit minst två timmar att samla ihop den, enligt min uppskattning. Vad gäller dess ’explosion’, så borde det blotta faktum att den annonserades som den säkraste lyktan någonsin uppfunnen, i sig självt, för vem som helst utom för Dig, ha varit olycksbådande. Så var det historien med den elektriska lyktan”, fortsatte jag. ”Nåja, den avgav ju ett verkligt fint ljus”, svarade han; ”det sade Du till och med själv.” ”Den avgav ett strålande ljus på King’s Road i Brighton och skrämde en häst i sken. I samma stund som vi kom in i mörkret runt Kemp Town slocknade den och Du blev bötfälld för att cykla utan lykta. Du kanske erinrar Dig, hur Du brukade cykla omkring under soliga eftermiddagar med den där lyktan skinande för allt den var värd. När lykttändningens timme var inne, var naturligtvis Din cykellykta utmattad och ville vila sig.” ”Den var en smula irriterande, den där lyktan”, mumlade han; ”jag kommer ihåg den.” Jag sade: ”Den irriterade i sanning ''mig''; och det måste ha varit än värre för Dig. Så är det även vad gäller cykelsadlar”, fortsatte jag — jag ville verkligen hamra in den här läxan i hans huvud. ”Kan Du komma på någon sadel som annonserats ut, som Du ''inte'' har prövat?” Han sade: ”Det har alltid förefallit mig som om den rätta cykelsadeln återstår att finna.” Jag sade: Ge upp den tanken; detta är inte en perfekt värld vi lever i, utan en värld där glädjeämnen och sorger blandas. Det kan kanske finnas en bättre värld, där cykelsadlar tillverkas av samma material som regnbågen och fylls med moln; i denna värld är det dock enklare att vänja sig vid något mycket hårt. Ta till exempel den där sadeln Du hade med Dig från Birmingham; den var delad i mitten och såg ut som ett par njurar.” Han sade: ”Du menar den där, som var konstruerad efter anatomiska principer?” ”Mycket troligt”, svarade jag. ”Den kartong Du köpte den i, hade en bild på omslaget, föreställande ett sittande skelett — eller snarare den del av ett skelett som det sitter på.” Han sade: ”Alldeles riktigt; den visade den korrekta positionen för…” Jag sade: ”Nu skall vi inte gå in på detaljer; denna bild föreföll mig alltid olämplig.” Han sade: ”Medicinskt uttryckt var den korrekt.” ”Det är möjligt”, sade jag, ”om man cyklar omkring i form endast av ett benrangel. Jag vet att jag för egen del prövade denna sadel en gång; och för en man med kött på benknotorna, är den en plåga. Varje gång man åkte över en sten eller grop, nöp den till; det var som att rida på en irriterad hummer. Du använde den under en månad.” ”Jag tyckte bara, att den var värd ett rejält prov”, svarade han. Jag sade: ”Du innebar en rejäl prövning för Din familj också; om Du tillåter mig att uttrycka mig så. Din hustru sade mig, att aldrig under hela Ert äktenskap har hon sett Dig på så dåligt humör, så okristlig, som under den månaden. Så kommer jag ihåg en annan sadel, den med en fjäder undertill.” Han sade: ”Du menar ’''Spiralen''’.” Jag sade: ”Jag menar den som fick Dig att åka upp och ned, som en gubbe-i-lådan; ibland landade Du på rätt ställe och ibland inte. Jag anför inte dessa exempel enbart för att återkalla otrevliga minnen, utan för att jag önskar inskärpa dårskapen i att försöka sig på experiment vid Din ålder.” Han sade: ”Jag önskar att Du inte skulle tjata så om min ålder. En man vid trettiofyra…” ”En man på ''vadå''?” Han sade: ”Om Du inte vill ha den, så låt bli. Om Din cykel rusar iväg med Dig nerför ett berg och Du och George far rakt igenom ett kyrktak, så skyll inte på mig.” ”Jag kan inget säga för Georges räkning”, sade jag; ”småsaker kan ju ibland irritera honom, som Du vet. Om en olyckshändelse av det slag Du nämner inträffar, så kan han mycket väl hända att han blir rasande, men jag kommer i så fall att förklara för honom, att felet inte var Ditt.” ”Är maskinen i ordning?” frågade han. ”Tandemcykeln”, svarade jag, ”mår bra.” Han frågade: ”Har Du låtit någon se över den?” Jag sade: ”Det har jag inte och kommer inte att låta någon göra det heller. Fordonet är nu i perfekt ordning och kommer så att förbli tills vi ger oss av.” {{c|🙝🙟}} Jag har erfarenheter av detta att låta någon ”se över” saker och ting. Det fanns en man i Folkestone; jag brukade möta honom på the Lees. Han föreslog en afton, att vi skulle göra en lång cykeltur tillsammans följande dag och jag gick med på det. Jag steg upp tidigt, för att vara mig: Jag gjorde en ansträngning och var nöjd med mig själv. Han kom en halvtimme för sent: Jag väntade på honom i trädgården. Det var en underbar dag. Han sade: ”Det ser ut att vara ett bra fordon Du har. Är den i bra skick?” ”Åh, som de flesta andra cyklar”, svarade jag; ”det är lättast om morgnarna, men den går lite trögare efter lunch.” Han grabbade tag i dess framhjul och framgaffeln och skakade den våldsamt. Jag sade: ”Låt bli det där, Du gör den illa.” Jag kunde inte förstå, varför han skulle skaka den — den hade inte gjort honom något illa. Dessutom, om den hade önskat att bli skakad, så var jag den rätta personen att skaka den. Jag kände på samma sätt, som om han givit sig på min hund. Han sade: ”Det här framhjulet skevar.” Jag svarade: ”Det gör det inte, om Du låter det vara ifred.” Det skevade faktiskt inte — ingenting värt att kalla skevhet. Han sade: ”Det här är livsfarligt; har Du en skruvmejsel?” Jag borde ha varit mer bestämd, men jag trodde, att kanske han verkligen visste vad han gjorde. Jag gick till redskapsskjulet, för att se vad jag kunde hitta där. När jag kom tillbaka satt han på marken, med framhjulet mellan sina ben. Han lekte med det, rullade det mellan fingrarna; återstoden av cykeln låg på grusgången bredvid honom. Han sade: ”Någonting har hänt med Ditt framhjul.” Det ser så ut, eller hur”, svarade jag. Men han var inte den sortens karl som förstår sig på ironi. Han sade: ”Det förefaller mig, som om det var något allvarligt fel på kullagren.” Jag sade: ”Bry Dig inte om dem; Du kommer bara att trötta ut Dig själv. Låt oss sätta tillbaka hjulet och se till att komma iväg.” Han sade: ”Nu kan vi lika gärna se vad som är fel med dem, nu när framhjulet ändå är lossat.” Han sade det, som om han verkligen trodde på att det hade lossnat av sig själv. Innan jag hann stoppa honom, hade han skruvat loss något någonstans och ut rullade, över hela gången, omkring ett dussin små stålkulor. ”Fånga dem!”, skrek han; ”fånga dem! Vi får inte tappa bort någon av dem.” Han var tämligen uppjagad över dem. Vi krälade runt en halvtimme och hittade sexton kulor. Han sade att han hoppades att vi hade fått tag på allihop, eftersom, om inte, så skulle det komma att innebära en allvarlig skillnad, vad gällde cykelns funktion. Han sade, att det inte fanns något, som var så viktigt att tänka på, när man plockade isär en cykel, som att inte tappa bort någon av kulorna. Han förklarade att man alltid borde räkna dem, när man plockade ut dem och se till att exakt lika många stoppades tillbaka på sin plats. Jag lovade, att om jag någonsin plockade isär en cykel, skulle jag minnas hans råd. Jag stoppade kulorna i säkert förvar i min hatt och ställde denna på entrétrappan. Det var ingen förnuftig gärning, erkänner jag. I själva verket var det en enfaldig åtgärd. Jag är inte den som tar lättvindligt på regler; men hans inflytande måste ha påverkat mig. Då sade han, att medan han ändå höll på, så skulle han se över kedjan åt mig och började genast skruva isär vevhuset. Jag försökte verkligen att övertala honom att låta bli. Jag berättade för honom, vad en erfaren vän till mig en gång, i högtidlig ton sade till mig: ”Om någonting går sönder ifråga om vevhuset, sälj cykeln och köp en helt ny. Det ställer sig billigare.” Han sade: ”Folk som inte förstår sig på cyklar, talar på det där sättet. Det finns ingenting enklare än att ta isär vevhuset.” Jag måste erkänna att han hade rätt. På mindre än fem minuter hade han fått isär vevhuset i sina beståndsdelar, vilka låg på grusgången, medan han rotade runt efter skruvar. Han sade, att det alltid framstod som ett mysterium för honom, det sätt på vilket skruvar kunde försvinna. Vi höll fortfarande på att leta efter skruvar, när Ethelbertha kom ut. Hon föreföll förvånad över att finna oss där; hon sade, att hon trodde att vi hade givit oss av för flera timmar sedan. Han sade: ”Det kommer inte att ta lång tid nu. Jag hjälper bara Er make att gå igenom hans cykel. Det är en bra cykel, men alla cyklar behöver en genomgång då och då.” Ethelbertha sade: ”Om Ni vill tvätta av er när Ni är klara, var snälla och gå in genom köksingången; flickorna är just klara med sovrummen.” Hon sade till mig, att om hon mötte Kate, skulle de troligen ge sig ut och segla; men att hon under alla omständigheter skulle vara hemma igen till lunchtid. Jag skulle ha givit en hel soverign för att få följa med henne. Jag var så hjärtligt trött på att stå och se på medan denna dårfink hade sönder min cykel. Sunda förnuftet fortsatte att viska till mig: ”Hejda honom, innan han ställer till mer olycka. Du har rätt att försvara Din egendom från en mångalen människas framfart. Tag honom i nackskinnet och sparka ut honom genom grinden.” Men jag är svag, när det gäller att såra andra människors känslor och jag lät honom därför fortsätta. Han gav upp sökandet efter resten av skruvarna. Han sade, att skruvar hade en förmåga att komma tillrätta när man minst anade det; och att han nu, hur som helst, skulle ta sig an kedjan. Han drog åt den, tills den inte gick att röra, därefter lossade han den, tills den var dubbelt så lös som den varit förut. Då sade han, att det var bäst, att han fick framhjulet på plats igen. Jag höll framgaffeln öppen och han sysselsatte sig med hjulet. När tio minuter förflutit, föreslog jag, att han borde hålla gaffeln och att jag skulle försöka med hjulet; så vi bytte plats. När en minut gått, släppte han cykeln och tog en kortare promenad kring krocketplanen, med händerna sammanpressade mellan sina lår. Han förklarade medan han gick, att vad man verkligen måste vara noggrann med, var att inte fastna med fingrarna mellan framgaffeln och ekrarna. Jag svarade att det var min egen övertygelse också, efter smärtsamma erfarenheter, att det låg mycket sanning i vad han just sagt. Han bandagerade sig med ett förkläde och vi återupptog arbetet. Till sist hade vi fått framhjulet tillbaka på sin plats; och i samma stund brast han ut i skratt. Jag sade: ”Vad är det som är så roligt?” Han sade: ”Jo, jag är en riktig åsna!” Det var det första han hade sagt, som kunde väcka min respekt för honom. Jag frågade honom, vad som lett honom fram till denna upptäckt. Han sade: ”Vi har glömt bort kulorna!” Jag såg mig om efter min hatt; den låg upp och ner mitt på gången och Ethelberthas älsklingshund svalde just kulorna lika snabbt som han kunde plocka dem från marken. ”Han kommer att ta död på sig själv”, sade Ebbson — jag har aldrig träffat honom efter denna dag, tack gode Gud; men jag tror att han hette Ebbson — ”de är av rent stål.” Jag sade: ”Jag bekymrar mig inte så mycket om hunden. Han har ätit upp ett kängsnöre och ett paket nålar redan, bara den här veckan. Naturlig instinkt är deras bästa vägledare; valpar verkar behöva denna slags stimulus. Vad som verkligen bekymrar mig, är min cykel.” Han var vid gott mod. Han sade: ”Nåja, vi får sätta tillbaka alla dem vi kan hitta och i övrigt förlita oss på Försynen.” Vi hittade elva. Vi placerade sex på ena sidan och fem på den andra och en halvtimme senare var hjulet på sin plats igen. Det behöver knappast tilläggas, att det verkligen skevade nu; ett barn hade kunnat lägga märke till det. Ebbson sade, att det fick duga för närvarande. Han föreföll vara en smula trött, även han. Ifall jag hade tillåtit det, hade han nog gått hem vid det här laget. Jag var dock bestämd; han skulle stanna kvar och avsluta sitt arbete; jag hade givit upp alla tankar på en cykeltur. Han hade ödelagt all min stolthet över min cykel. Mitt enda intresse låg nu i att se honom skrapa, klämma och slå sig själv under arbetet. Jag återuppväckte hans falnade livsandar med ett glas öl och en aning berättigat beröm. Jag sade: ”Att se Dig göra detta har varit mycket nyttigt för mig. Det är inte endast Din skicklighet och styrka som fascinerar mig, det är också Din glada tilltro till Din egen förmåga och Din oförklarliga hoppfullhet som gör mig så gott.” Sålunda uppmuntrad, satte han igång med att återställa vevhuset. Han lutade cykeln mot huset och arbetade med den från utsidan. Därefter lutade han den mot ett träd och arbetade med den från insidan. Därefter höll jag den åt honom, medan han låg på marken med huvudet mellan hjulen och arbetade med den underifrån och spillde olja över sin person. Därefter tog han den ifrån mig och vek sig själv över den som en sadelväska, tills han tappade balansen och gled över cykeln, för att landa på huvudet. Tre gånger sade han: ”Guskelov, nu stämmer det till sist!” Och två gånger sade han: ”Nej, förbaske mig om det gör det! Vad han sade den tredje gången, har jag försökt förtränga. Därefter tappade han humöret och började skälla ut cykeln. Jag gladdes över att se, att min cykel gjorde motstånd; och de följande händelserna utvecklades till inget annat än ett slagsmål, man mot cykel. Ena stunden låg cykeln på grusgången med honom över sig; nästa var läget ombytt — med honom på grusgången och cykeln överst. Ena stunden stod han upp, rodnande av segeryra och cykeln kraftfullt låst mellan sina lår. Men hans stund av triumf blev kort. Genom en plötslig, rask rörelse, gjorde sig cykeln åter fri och kastade sig över honom och slog honom hårt i huvudet med ett av handtagen på styret. Omkring klockan kvart i ett, smutsig och med kläderna i oordning, med skärsår och svårt andfådd, sade han: ”Nu tror jag att det får duga”; och reste sig, medan han torkade sig i pannan. Cykeln föreföll även den att ha fått nog. Vilken som var hårdast drabbad, är svårt att säga. Jag tog med honom till köksingången på baksidan, där han, så långt det lät sig göras utan soda och rätta instrument, rengjorde sig själv, varefter jag sade åt honom att gå hem. Jag tog cykeln med mig i en droska till närmaste cykelverkstad. Förmannen på stället kom fram och tog sig en titt på den. ”Vad vill Ni att jag ska göra med den här?”, frågade han. ”Jag vill”, sade jag, ”att Ni så långt det är möjligt, återställer den i dess tidigare skick.” ”Det verkar rätt långt gånget”, sade han, ”men jag skall göra mitt bästa.” Han gjorde sitt bästa, vilket kom att kosta två pund och tio shilling. Men cykeln blev aldrig vad den en gång varit, igen; och vid slutet av sommaren, lämnade jag den i en cykelhandlares vård, för att han skulle försöka sälja den åt mig. Jag ville inte bedra någon; jag sade åt mannen att annonsera ut den som ett år gammal. Cykelhandlaren gav mig rådet att inte nämna någon ålder alls. Han sade: ”I den här branschen är det inte fråga om vad som är sant och vad som inte är det; istället gäller frågan vad man kan få folk att tro är sanningen. Nå, oss emellan, så ser den här maskinen inte ut som om den vore av fjolårets modell; vad dess utseende beträffar, kan den lika gärna vara tio år gammal. Vi säger inget om dess ålder; utan försöker att få ut så mycket pengar vi kan för den.” Jag lämnade det hela åt hans eget avgörande och han fick ut fem pund för den, vilket han sade var betydligt mer än han hade väntat sig. Det finns två sätt att få motion genom en cykel: Man kan ”gå igenom” den, eller man kan cykla på den. På det hela taget, är jag inte säker på, att den man som får sitt nöje av att ”gå igenom” en cykel, inte gör det bästa valet. Han är oberoende av väder och vind; han behöver inte bekymra sig om vägarnas tillstånd. Giv honom endast en skruvmejsel, en bunt trasor och en oljekanna och något att sätta sig på och han förblir lycklig resten av dagen. Han tvingas dock stå ut med vissa mindre angenäma erfarenheter, dock — alla medaljer har ju, som bekant, en baksida. Han kommer alltid att se ut som någon som ständigt fumlar med tekniska apparater och hans cykel kommer alltid att inge en betraktare tanken, att den är stulen och att han håller på att förändra den till oigenkännlighet; men eftersom han mycket sällan kommer att färdas förbi den närmaste milstolpen med den, kanske inte detta spelar så stor roll. Men, misstaget som vissa människor begår, är att tro att de kan utöva bägge träningsformerna på en och samma cykel. Detta är en orimlighet; ingen cykel uthärdar denna dubbla ansträngning. Man får lov att bestämma sig; antingen är man en ”fixare”, som ”går igenom” cykeln, eller också är man en cyklist och färdas på densamma. Jag föredrar att cykla, därför är jag noga med, att inte omge mig själv med någonting som frestar mig att börja ”gå igenom” cykeln. Närhelst någonting händer med min cykel, leder jag den till närmaste cykelverkstad. Om jag befinner mig alltför långt från en stad eller by, sätter jag mig ner vid vägkanten och inväntar att en vagn kommer förbi. Min huvudsakliga skräckbild är, har jag alltid ansett, den ambulerande ”genomgångaren”. Anblicken av en trasig cykel är för ”genomgångaren” densamma som ett dött djur på vägkanten är för en korp; han slår sig ner på den med ett vänligt triumfskrik. Till att börja med, brukade jag använda artighet. Jag kunde säga: ”Det är ingenting att tala om, var snäll och gör Er inte besvär. Cykla bara vidare och ha det så trevligt. Jag ber Er, gör mig den tjänsten att fortsätta.” Men erfarenheterna har lärt mig, dock, att artighet inte är till stor nytta i dylika extrema situationer. Numera säger jag: ”Ge Er iväg — lämna den där saken ifred, eller så kommer jag att slå Ert dumma huvud i bitar.” Och, och man ser bestämd ut, samt håller en bra och stadig batong i ena handen, kan man som regel köra iväg honom. {{c|🙝🙟}} George tittade förbi senare samma dag. Han sade: ”Nå, tror Du att allt är förberett och klart?” Jag svarade: ”Allt kommer att vara i ordning på onsdag, med undantag, kanske, för Dig och Harris.” Han sade: ”Är tandemcykeln i ordning.” ”Tandemcykeln”, svarade jag, ”mår utmärkt.” Han sade: ”Tror Du inte att den behöver en genomgång?” Jag svarade: ”Ålder och erfarenhet har lärt mig, att det finns en mängd frågor en man gör bäst i att inte förhålla sig övertygat säker om. Följaktligen återstår det mig numera endast ett begränsat antal frågor inför vilka jag känner någon som helst grad av övertygelse. Bland dessa fortfarande oomkullrunkeliga övertygelser finns dock den, att tandemcykeln ''icke'' är i behov att gås igenom. Jag hyser också den starka föraningen att, så vitt jag får leva och ha hälsan, att ''ingen'' man av kvinna född, från och med nu, till och med onsdag morgon, kommer att tillåtas gå igenom den.” George sade: ”Jag skulle, om jag var i Dina kläder, inte vara så säker på den saken. Den stunden må komma, fortare än Du själv anar, när den där cykeln, med ett eller annat berg mellan sig och närmaste cykelverkstad kommer, Din kroniska önskan efter vila till trots, att vara ''i behov av'' en genomgång. Du kommer då att skrika och tjata på folk, för att de ska hjälpa Dig hitta oljekannan och tala om för Dig var Du har lagt skruvmejseln. ''Då'' kommer Du att vara utmattad av att försöka stödja den där saken mot ett träd och Du kommer att föreslå att ''någon annan'' skall rengöra kedjan, samt pumpa upp bakhjulet.” Jag insåg att det fanns något berättigat i Georges skarpa reprimand — och även ett visst mått av profetisk vishet. Jag svarade: ”Jag ber om ursäkt om jag verkade omedgörlig nyss. Sanningen är, att Harris var här i morse och…” George sade: ”Säg inte mer; då förstår jag. Dessutom, det var inte det jag kom hit för att tala med Dig om, utan det här. Se här.” Han räckte över en liten bok, inbunden i rött tyg. Det var en parlör, tänkt för tyska resenärer som färdas i England. Dess första kapitel hette ”På en ångbåt” och dess sista ”Hos läkaren”; dess mest omfattande kapitel ägnades dock åt konversation i en järnvägsvagn, fylld uppenbarligen, av en handfull grälsjuka och illa uppfostrade galningar: ”Kan Ni verkligen inte lämna lite utrymme över åt mig, Min herre?” — ”Det är rakt omöjligt, Frun. Herrn här bredvid mig är mycket tjock” — ”Skall vi göra en ansträngning att reda ut våra ben?” — ”Var snäll och håll ned Era armbågar” — ”Var så artig, Frun och använd gärna mina axlar som huvudstöd, om det kan innebära någon lättnad för Er”. Ifall det sista var avsett som en sarkasm eller inte, det framgick inte av texten. — ”Jag måste be Er att flytta lite på Er, kära Frun, eftersom jag har svårt att andas”; författarens tanke var, helt uppenbart, att samtliga passagerare nu låg sammanslingrade i en hög på golvet. Kapitlet avslutades med frasen: ”Nu är vi framme vid vår bestämmelseort, Gud vare lovad! (Gott sei Dank!)”, ett fromt utrop, vilken under de rådande omständigheterna måste ha tagit sig formen av en talkör. I slutet av boken fanns en bilaga, som gav den tyske resenären råd angående hur han på bästa sätt höll sig vid god hälsa och bekvämlighet under sin vistelse i engelska städer; bland dessa råd kan nämnas sådana som att alltid tillse att han hade ett rejält förråd desinfektionsmedel med sig; att alltid låsa sin sovrumsdörr om nätterna, samt att alltid noggrant räkna den växel han fick tillbaka. ”Det är inte en storslagen publikation”, anmärkte jag, när jag gav den tillbaka till George. ”Det är inte det slags bok jag personligen skulle rekommendera en tysk som står i begrepp att besöka vårt England; jag tror nog den skulle ha en avskräckande verkan. Men jag har sett böcker, publicerade i London, avsedda för engelsmän på utrikes resa, som varit precis lika dåraktiga. Någon lärd idiot, som missförstår sju språk, skriver uppenbarligen dessa böcker, i syfte att sprida desinformation och falsk vägledning i dagens moderna Europa.” ”Men Du kan ändå inte förneka”, sade George, ”att detta slags böcker har stor efterfrågan. De säljs i tusental, det vet jag. I varje stad i hela Europa, måste det finnas människor, som går omkring och talar på det här sättet.” ”Kanske det”, svarade jag, ”men lyckligtvis finns det ingen som förstår vad de säger. Jag har för egen del sett personer som står på järnvägsstationer och i gathörn och läser högt ur sådana här böcker. Ingen vet ens vilket språk de försöker tala; ingen har den blekaste aning om vad det är de försöker säga. Och det är kanske lika så gott; om någon begrep vad de sade, skulle denne någon kanske ta illa upp.” George sade: ”Kanske att Du har rätt; min tanke är, att utröna vad som skulle hända om de kunde göra sig förstådda. Mitt förslag är, att vi åker in till London tidigt på onsdag morgon och tillbringar en timme eller två genom att gå ut och handla med denna boks hjälp. Det finns ett och annat — småsaker — som jag behöver inhandla, en hatt och ett par tofflor, bland annat. Vår båt går inte från Tilbury förrän klockan tolv och det innebär att vi precis skulle hinna med detta. Jag vill kunna prova den här sortens språk på ett ställe, där jag är i stånd att korrekt bedöma dess effekt. Jag önskar se hur en främling känner sig när han blir tilltalad på detta sätt.” Det hela föreföll mig vara en intressant idé. Till följd av min entusiasm, erbjöd jag mig att följa med honom och vänta utanför butiken. Jag sade även, att jag trodde att Harris skulle komma med, även han — eller åtminstone vänta utanför tillsammans med mig. George sade, att det inte var riktigt det han hade tänkt sig. Hans förslag var, att Harris och jag själv skulle komma med honom in i butiken. Med Harris, som ser strålande ut, som sitt stöd och med mig vid dörren, beredda att tillkalla polis om så skulle erfordras, sade han sig beredd att företa sig det hela. Vi gick över till Harris’ hus och framlade förslaget för honom. Han undersökte boken, i synnerhet kapitlen som behandlade inköp av skor och hattar. Han sade: ”Om George talar på detta sätt till en skomakare eller hattmakare, såsom det beskrivs här, så är det inte stöd han behöver, utan några som bär iväg med honom till sjukhuset. Det är vad han kommer att behöva.” Detta förtörnade George: ”Du talar till mig”, sade George, ”som vore jag en dumdristig liten pojke, utan sunt förnuft i skallen. Jag kommer att välja de artigaste och minst förargelseväckande fraserna ur boken; naturligtvis undviker jag de grövsta oförskämdheterna.” När detta var fullt klarlagt, gav Harris sitt medgivande; och vår avresa fastställdes till tidigt onsdag morgon. == Fotnoter == <references/> {{Tre män på velociped}} 43xh9eu18b3tz5f3px09mwyb04et44s 0 3483 504485 70586 2022-08-12T00:50:09Z Kwamikagami 13955 wikitext text/x-wiki {{Titel|[[Tre män på velociped]]|Jerome K. Jerome| förra=[[Tre män på velociped. Kapitel 3|Kapitel tre]]| nästa=[[Tre män på velociped. Kapitel 5|Kapitel fem]]}} == Kapitel fyra == '''Anledningen till att Harris anser väckarklockor överflödiga när man har familj — Social hänsyn hos de unga — Ett barns uppfattning rörande morgnar — Den sömnlöse nattväktaren — Dennes mysterium — Hans överbeskyddande attityd — Nattliga tankar — Det slags arbete man utför före frukost — Det vänliga fåret och det ovänliga — Nackdelarna med att vara virtuos — Harris’ nya spis får en dålig början — Min morbror Podgers dagliga avfärder — Hur en medelålders storstadsbo klarar sig som kapplöpare — Vi anländer till London — Vi talar resenärernas språk''' George kom ner tisdag afton och sov hemma hos Harris. Vi ansåg att detta var det bästa arrangemanget, jämfört med hans eget förslag, vilket gick ut på att vi skulle ”hämta upp” honom på vägen. Att hämta upp George om morgonen innebär att få upp honom ur sängen, till att börja med och att skaka honom vaken — ett i sig mycket ansträngande sätt att inleda en ny dag på; att hjälpa honom att hitta sina tillhörigheter och att avsluta hans packning; och därefter vänta på honom, medan han äter frukost, en enformig sysselsättning, ut betraktarens synvinkel, fyllt av tröttsamma upprepningar. Jag visste, att om han sov på Tiggarbusken, så kom han upp i tid; jag har själv övernattat där och vet hur det går till. Omkring midnatt, som man bedömer det, fast det i verkligheten brukar ske något senare, rycks man ur sin sömn av vad som låter som en kavalleriattack längs korridorerna, alldeles utanför den egna dörren. Det halvvakna intellektet vacklar mellan inbrottstjuvar, domedagen eller en gasexplosion. Man sätter sig upp i sängen och lyssnar noga. Man behöver som regel inte vänta länge; i nästa stund slår en dörr igen våldsamt och någon — eller ''något'', tar sig uppenbarligen nerför trappan på en tebricka. ”Det var ju det jag sa’”, hörs en röst säga utanför dörren, för att sekunden efteråt följas av ljudet av något hårt föremål, kanske ett huvud att döma av ljudet, studsar mot dörren. Vid det här laget far man rosenrasande runt i rummet efter kläderna. Ingenting finns där man lagt det på kvällen innan, klädesplaggen måste ha gömt sig av sig själva; och under tiden fortsätter mordet, revolutionen, eller vad det nu är, oförtrutet utanför dörren. Man gör ett ögonblicks paus, med huvudet under klädskåpet, där man tror sig kunna ana tofflorna, för att lyssna till ett stadigt, monotont sparkande på en avlägsen dörr. Därinne, anar man, har offret sökt skydd, medan anfallarna nu söker bryta sig in, för att göra slut på alltsammans. Är det möjligt att hinna dit i tid? Knackningarna upphör och en röst, mjukt tröstande i all sin försynta omtänksamhet, frågar ödmjukt: ”Pappa, får jag stiga upp nu?” Man hör inte den andra rösten, men detta är vad den får till svar: ”Nej, det var bara badet — nej, hon är inte allvarligt skadad — bara blöt, vet Du. Ja, mamma, jag skall säga dem vad Du har sagt. Nej, det var en ren olyckshändelse. Ja, god natt, pappa.” Därefter samma röst, nu ansträngande sig att höras i en avlägsen del av huset, fäller följande kommentar: ”Du måste komma hit upp igen. Pappa säger att det inte är dags att stiga upp än.” Man går till sängs igen och lyssnar till hur någon blir släpad uppför trappan, uppenbarligen mot sin vilja. Genom ren omtänksamhet, har gästrummen på Tiggarbusken placerats rakt under barnkammaren. Samma ''någon'', bestämmer man sig för, fortfarande erbjudande det mest berömvärda motstånd, bärs till sängs igen. Man kan följa kampen mycket precist, eftersom varje gång kroppen slängs ner på madrassen med stålfjädrar, kommer sängramen, belägen exakt över ens huvud, att ta något slags skutt; varje gång kroppen lyckas brotta sig fri igen, är man medveten om dunsarna i golvet. Till sist mattas striden och man faller åter i sömn, Men i nästa ögonblick, eller som det verkar, öppnar man sina ögon i medvetande om omgivningen. Dörren står på glänt och fyra högtidliga ansikten, det ena över det andra, kikar in på ens person, som funnes det en särskilt märkvärdig sevärdhet i just detta rum. När det ser att man är vaken, vandrar det översta ansiktet lugnt in förbi de andra tre, kommer närmare och sätter sig på sängkanten på ett vänskapligt sätt. ”Å!”, säger det, ”vi visste inte att Du var vaken. Jag har varit vaken en lång stund nu.” ”Jag har förstått det”, svarar man. ”Pappa tycker inte om när vi går upp för tidigt”, fortsätter ansiktet. ”Han säger att alla andra i huset blir störda om vi stiger upp. Så därför får vi inte göra det.” Tonfallet har något mjukt resignerat i sig. Det har ett själsligt tillstånd av andens virtuosa stolthet, som kommer sig av vetskapen om självuppoffring. Och Du kallar inte det här att ha stigit upp”, påpekar man. ”O, nej; vi har inte stigit upp på riktigt, vet Du, eftersom vi inte är helt påklädda.” Detta faktum bevisar sin egen riktighet. ”Pappa är alltid så väldigt trött om morgnarna”, fortsätter rösten; ”självklart beror det på att han arbetar hårt hela dagarna. Är Du någonsin trött om morgnarna?” I och med detta vänder han sig om och lägger märke till, för första gången, att de tre andra barnen även de kommit in i rummet och satt sig i en halvcirkel på golvet. Av deras kroppsställning står det fullkomligt klart, att de har misstagit det hela med någon långsammare form av underhållning, kanske en rolig föreläsning eller en trolleriföreställning och de väntar tålmodigt på att man ska stiga upp ur sängen och ta sig för något. Blotta tanken på att de vistas i ett av gästrummen chockerar honom. Han beordrar dem myndigt att lämna rummet. De svarar honom inte; de säger inte emot honom; under dödstystnad och på en gång kastar de sig över honom. Allt man kan se från sängen, är ett förvirrande nystan av viftande armar och ben, liknande en berusad bläckfisk, som försöker sträcka sig efter havsbotten. Inte ett ord yttras; det förefaller som tillhörande händelsernas vett och etikett. Om man sover i pyjamas, hoppar man raskt ur sängen och kommer endast att öka förvirringen; om man endast är iklädd ett ännu lättare plagg, stannar man i sängen och skriker ut kommandorop, som nonchaleras å det gruvligaste. Den enklaste planen förefaller att lämna ansvaret till den äldsta pojken. Han får verkligen iväg dem efter ett tag och stänger dörren framför deras ögon. Den öppnas dock genast igen och en, i allmänhet Muriel, knuffas in i rummet. Hon inträder som skjuten ur en katapult. Hon handikappas genom sitt långa hår, som är synnerligen användbart som handtag. Uppenbarligen medveten om denna naturliga nackdel, håller hon det hårt invirat i ena handen och slåss med den andra. Han öppnar åter dörren igen och använder henne skickligt som murbräcka mot de andra utanför. Man hör den dova smällen, när hennes huvud slår emot dem, för att därefter skingra dem. När segern är fullständig, kommer han tillbaka och återtar sin plats på sängen. Det finns ingenting bittert hos honom; han har glömt av hela händelsen. ”Jag tycker om morgnar”, säger han, ”gör inte Du det?” ”Vissa morgnar”, instämmer man, ”går an. Andra är inte så fridfulla.” ”Han bryr sig inte om undantaget man gjort; en blick riktad långt ut i fjärran uppenbarar sig över hans något änglalika ansikte. ”Jag skulle tycka om att dö på morgonen”, säger han, ”allt är så vackert då.” ”Jasså”, svarar man, ”kanske det kan komma att ske, om Din far någon gång bjuder in en lättirriterad man att stanna över natten här och inte varnar honom i förväg.” Han sjunker ner från sitt kontemplativa sinnesläge och blir åter sitt vanliga jag. ”Det är roligt i trädgården”, framkastar han. ”Du skulle väl tycka om att stiga upp nu och spela cricket, skulle Du inte det?” Det var inte med den avsikten som man gick till sängs, men nu, som händelserna har utvecklat sig, framstår det som en lika god idé, som att ligga kvar här, hopplöst vaken; och man går med på förslaget. Man får senare på dagen reda på, att förklaringen till vad som sedan händer, är att man själv, oförmögen att sova, vaknade tidigt på morgonen och fick för sig att man skulle vilja spela cricket. Barnen, uppfostrade till att alltid vara tillmötesgående mot gäster, upplevde det som sin plikt att göra sin gäst till viljes. Mrs Harris anmärker vid frukosten, att man borde ha sett till att barnen var påklädda ordentligt innan man tog dem med utomhus; medan Harris påpekar, på ett patetiskt sätt, hur man på en enda morgon genom att vara ett dåligt föredöme, har ödelagt det arbete han lagt ner månader på deras uppfostran. Denna onsdagsmorgon föreföll det som om George högljutt insisterat på att få stiga upp klockan kvart över fem och övertalat dem att låta honom visa dem konster på cykel runt gurkramarna på Harris’ nya cykel. Inte ens Mrs. Harris skyllde dock denna händelse på George; hon insåg instinktivt att idén inte kunde ha varit helt och hållet hans egen. Det är inte så att Harris’ barn har den minsta läggning för att undandra sig klander till förfång för en vän eller kamrat. Var och en av dem är hederligheten personifierad vad gäller att ta på sig skulden för sina egna hyss. Det är dock så, att detta är hur sakerna framställer sig inför deras intellekt. När man förklarar för dem att man saknade all ursprunglig avsikt att stiga upp vid fem på morgonen för att spela cricket på krocketbanan, eller att spela upp scener ur Kyrkans äldsta historia genom att skjuta med pilbåge till måls mot dockor bundna vid träd; att faktiskt, om man själv fick välja, skulle man ha sovit fridfullt fram till dess man väcktes på ett kristligt sätt, med en kopp te vid åttatiden, blir de först förbluffade, därefter urskuldande och sist uppriktigt skamsna. I det aktuella fallet, förfäktande den i sanning rent akademiska frågeställning huruvida Georges uppvaknande strax före fem var en naturlig instinkt från hans sida, eller beroende på att en hemmagjord bumerang av misstag flög in genom hans sovrumsfönster, erkänner de kära barnen uppriktigt att skulden för hans uppvaknande var deras. Som den äldsta pojken sade: ”Vi borde ha kommit ihåg att Farbror George hade haft en lång dag bakom sig och vi borde ha övertalat honom att inte stiga upp. Jag tar helt på mig skulden för det.” Men en enstaka förändrad vana gör ingen skada hos någon; och dessutom, som Harris och jag enades om, var det god träning för George. I Schwarzwald skulle vi komma att stiga upp klockan fem varje morgon; det var vår bestämda avsikt. Hade inte George själv, sannerligen, föreslagit halv fem, medan Harris och jag hade framfört argumentet att fem vore tidigt nog i genomsnitt; det skulle möjliggöra för oss att komma på cyklarna runt klockan sex och göra undan det värsta av vår resa innan dagens hetta hunnit sätta in. Vid något tillfälle kunde vi kanske komma iväg en smula tidigare, men det fick inte bli någon vana hos oss. Själv steg jag upp denna morgon klockan fem. Det var tidigare än jag hade avsett. Jag hade, när jag gick till sängs, intalat mig själv, ”Klockan sex, på slaget”! {{c|🙝🙟}} Jag känner människor som kan väcka sig själva vid vilken tidpunkt som helst, på minuten när. De säger till sig själva, bokstavligt talat, när de lägger sina huvuden på kudden: ”Halv fem”, ”kvart i fem”, eller ”kvart över fem”, vilket klockslag de än kan vilja stiga upp; och när klockslaget är inne öppnar de ögonen. Det är en underbar förmåga; ju mer man funderar på saken, desto obegripligare blir det. Något slags sinne inom oss, som agerar helt oberoende av vårt medvetna jag, måste vara kapabelt att räkna timmarna medan vi sover. Utan hjälp av klockor eller solens gång, eller något som helst annat medium känt av våra övriga fem sinnen, håller det vakt genom nattens mörker. Vid exakt rätt tillfälle viskar det ”det är dags!” och så vaknar vi. Jag talade med en gammal kanalvakt en gång, vars arbete kallade honom ur sängen varje morgon, en halvtimme innan högvatten. Han berättade för mig, att han inte hade försovit sig med så mycket som en minut en enda natt. På senare tid hade han inte ens brytt sig om att hålla reda på vid vilket klockslag högvattnet inträffade. Han gick och lade sig, trött och sov drömlöst och varje morgon, vid olika klockslag väckte honom denna andelika nattväktare, lika verklig som själva tidvattnet, tyst och försynt. Var det mannens själ som jagade fram genom nattens mörker längs kanalens leriga trappvägar; eller hade den kunskap om Naturens krafter? Vad som än låg bakom det hela, var mannen själv helt omedveten om hur det gick till. För egen del är min inre nattväktare kanske en aning ur slag. Han gör sitt bästa; men han är överambitiös; han oroar sig och tappar räkningen. Jag säger till honom, till exempel ”halv sex, tack” och han väcker mig, med början första gången halv tre. Jag ser på min klocka. Han föreslår att jag kanske har glömt att dra upp den, Jag lägger den till örat; den tickar som den ska. Han föreslår att något kanske har hänt med den; han är helt övertygad om att klockan egentligen är halv sex, om inte i själva verket något mer. För att göra honom till viljes, tar jag på mig ett par tofflor och går en trappa ner för att inspektera klockan i matsalen. Vad som händer en man som vandrar omkring i huset mitt i natten, iklädd morgonrock och ett par tofflor, behöver inte redogöras för; de flesta män har gjort den erfarenheten. Allt — i synnerhet allt med vassa hörn — får utlopp för sina fega önskningar att göra honom illa. När man har på sig ett par stadiga skor, flyttar sig alla föremål ur vägen för en; när man vågar sig in bland möbler i ylletofflor och utan strumpor, anfaller de och sparkar på en. Jag återvänder till sängen med dåligt humör och vägrar att vidare lyssna på hans absurda teorier om att alla husets klockor har sammansvurit sig mot mig, varvid det tar mig en halvtimme att somna om. Mellan klockan fyra och fem väcker han mig var tionde minut. Jag önskar att jag aldrig sagt ett ord till honom om att väcka mig. Klockan fem faller han själv i sömn, utmattad och överlämnar ansvaret till tjänsteflickan, som väcker mig en halvtimme senare än vanligt. Denna speciella onsdag störde han mig i en sådan grad, att jag steg upp klockan fem, helt enkelt för att bli av med honom. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Vårt tåg skulle inte avgå förrän klockan åtta; allt vårt bagage var redan packat och hade sänts iväg föregående kväll, tillsammans med cyklarna, till stationen vid Fenchurch Street. Jag gick in i mitt arbetsrum, i avsikt att fördriva någon timme med att skriva något. Tidiga morgnar, innan man har fått i sig någon frukost, är inte enligt min mening, den bästa stunden för litterära ansträngningar. Jag skrev tre stycken på en berättelse och läste därefter igenom vad jag åstadkommit. En del elakheter har sagt om mitt arbete; men ingenting har hittills skrivits om det, som skulle kunna ha gjort dessa tre stycken rättvisa. Jag kastade pappret i papperskorgen och försökte erinra mig om det fanns någon välgörenhetsinstitution som erbjöd pension åt förbrukade författare. För att undkomma denna tankekedja, stoppade jag en golfboll i fickan och valde ut en klubba, varefter jag vandrade ut i hagen. Ett par får betade där och de följde efter mig och intresserade sig ivrigt för mitt övande. Den ena var en vänlig, medkännande gammal tacka. Jag tror inte, att hon förstod sig på spelet; utan snarare att det var denna oskyldiga aktivitet, så tidigt på morgonen, som tilltalade henne. Vid varje slag bräkte hon: ”Braaaa… Verkligen braaaaa…!” Hon verkade vara lika till freds med mitt resultat, som om hon åstadkommit det själv. Vad den andra beträffar, var hon en illvillig, motbjudande gammal sak, lika lite uppmuntrande, som hennes väninna var hjälpsam. ”Uuuseeelt, uruuuuseeelt…!” var hennes kommentar till så gott som vartenda slag. Faktum är, att vissa av dem var helt enastående bra slag; men hon vidhöll sin ståndpunkt, endast för att vara motvallskäring och således irritera mig. Det insåg jag. Genom en ytterst beklaglig olyckshändelse kom en av mina bäst skjutna bollar att träffa det vänliga fåret på nosen. Vid detta skrattade det otrevliga — skrattade, synnerligen distinkt och utan att det gick att missta sig på det, ett hest, vulgärt skratt; och medan hennes väninna stod som klistrad vid marken, allt för överraskad för att kunna röra sig, ändrade hon för första gången tonfall och bräkte: ”Braaaa, mycket braaaaa! Det bäääästa slaget han gjooooort!” Jag skulle kunna ha givit en half-crown för att ändra det till att rollerna varit ombytta och jag träffat henne istället för det andra. Det är alltid de goda och vänliga som får lida i denna värld. Jag hade slösat bort mer tid än jag avsett i hagen och när Ethelbertha kom för att säga mig att klockan var halv åtta och att frukosten var serverad, påmindes jag om, att jag ännu inte rakat mig. Ethelbertha oroar sig så, när jag rakar mig snabbt. Hon fruktar att det för utomstående ska framstå som ett halvhjärtat självmordsförsök och att det för grannarna skall verka som om vi inte är lyckliga tillsammans. Som ett ytterligare argument har hon även antytt att mitt yttre inte är något att ta lättviktigt vid. På det hela taget var jag lika glad över att inte kunna ta ett långt farväl av Ethelbertha; jag ville inte riskera att hon skulle bryta ihop. Däremot skulle jag ha tyckt om att få tillfälle att säga barnen ett eller annat visdomsord till avsked, i synnerhet vad gällde mitt fiskespö, vilket de envisas med att använda som cricketstolpar; och jag avskyr att behöva springa för att hinna med tåget. En kvarts engelsk mil <ref>402 meter.</ref> från stationen hann jag ifatt George och Harris; även de sprang. I deras fall — som Harris upplyste mig flåsande, där vi travade fram sida vid sida — var det den nya köksspisen som bar skulden. Detta var den första morgonen de provat den och av ett eller annat skäl hade den fått njurarna att explodera och skållat kokerskan. Han sade, att han hoppades att när vi återvände, skulle de ha vant sig lite mer vid den. {{c|🙝🙟}} Vi hann med tåget i grevens tid, som man säger och när vi övervägde morgonens händelser, medan vi andfådda satt i vår vagn, passerade en livlig bild för mitt inre öga, hur min morbror Podger tvåhundrafemtio dagar om året åkte från Ealing Common med tåget 9.15 till Moorgate Street. Från morbror Podgers hus till järnvägsstationen tog det åtta minuter att gå. Vad min morbror alltid brukade säga, var: ”Ge Dig själv en kvarts timme och tag det lugnt.” Vad han däremot alltid gjorde var att ge sig av fem minuter innan tågets avgång och sedan springa. Jag vet inte varför, men detta var vanan i den förort där han bodde. Mången välgödd gentleman i City bodde vid den här tiden i Ealing — jag tror att en hel del av dem bor där fortfarande — och tog tidiga tåg in till staden. De gav sig alla av sent hemifrån; de bar alla en svart väska och en tidning i ena handen och ett paraply i den andra; och vad gällde den sista kvartsmilen <ref>203 meter.</ref> till stationen, i regn och solsken, sprang de alla. Människor med inget annat för sig - barnjungfrur huvudsakligen och springpojkar, då och då utdrygade med en kringresande matthandlare, samlades på stationen, för att se dem passera och hurra på dem som så förtjänade. Det var ingen grandios uppvisning. De sprang varken fort eller väl; men de gjorde sitt bästa och var inte det minsta tillgjorda. Uppvisningen vädjade mindre till skönhetssinnet, som till vars och ens naturliga beundran för samvetsgrann kämpaglöd. Ibland kunde en smärre, harmlös vadslagning förekomma bland åskådarna. ”Två mot en på den gamle gentlemannen i vit väst.” ”Tio mot ett på gamle Blowpipes, förutsatt att han inte springer omkull innan han kommer fram.” ”Sätt pengarna på Lila Getingen” — ett öknamn som en entomologiintresserad yngling givit åt en viss officer i reserven som bodde i min morbrors trakter — en imposant gentleman när han stod stilla, men böjd att växla i färgnyans när han drevs alltför hårt. Min morbror och de andra brukade skriva till ''Ealing Press'' och klaga bittert på den lokala polismaktens letargi; och redaktören brukade lägga till en andligt högtflygande ledare rörande ''Bristen på vördnad hos de lägre klasserna, i synnerhet i de västra förorterna''. Men ur detta kom aldrig något resultat. Det hela berodde inte på att min morbror inte steg upp tidigt nog; orsaken var att bekymren hopade sig inför honom i sista minuten. Det första som hände honom efter frukosten var, att han förlade sin tidning. Vi kände alltid till när morbror Podger hade förlagt någonting, genom den min av förvånad indignation med vilken han, vid dessa tillfällen, betraktade resten av världen i allmänhet. Det kom aldrig för min morbror Podger att säga till sig själv: ”Jag är en slarvig gammal herre. Jag förlägger allt. Jag är fullständigt oförmögen att någonsin finna vad jag tappat bort av egen kraft. På detta vis måste jag vara en fullständig plåga för alla i min omgivning. Jag måste börja arbeta på att bättra mig.” Tvärtom, genom ett något egendomligt sätt att tänka, kom han alltid till slutsatsen, att varje gång han förlagt något, så var skulden alla andras, utom hans egen. ”Jag hade ju den i min hand för mindre än en minut sedan!” kunde han utropa. Av hans tonfall att döma, kunde man tro att han bodde omgiven av trollerikonstnärer, som trollade bort hans saker enbart för att irritera honom. ”Kan Du ha lämnat den i trädgården?”, kunde min moster föreslå. ”Varför skulle jag ha tagit med den ut i trädgården? Det är inte i trädgården jag vill läsa den, utan på tåget.” ”Kan Du ha stoppat den i fickan, då?” ”Gudsigförbarme, kvinna! Tror Du att jag skulle stå här, klockan fem i nio och leta efter den, om jag hade haft den i fickan hela tiden? Tror Du att jag är en idiot?” Vid det laget skulle någon säga: ”Är det den här?” och räcka honom en tidning någonstans ifrån, snyggt hopvikt. ”Jag önskar ''verkligen'' att folk lämnade mina saker ifred”, kunde han grymta, medan han vildsint snappade åt sig tidningen. Därefter kunde han öppna sin väska för att lägga ner den där, för att därefter kasta en blick i väskan, varefter han en stund förstummades, som slagen av den största olycka. ”Vad är det?”, kunde min moster fråga. ”Den är från i ''förgår''!”, kunde han svara, alltför sårad till och med för att skrika, i det han kastade tidningen ifrån sig på bordet. Om det bara någon enstaka gång hade varit gårdagens, skulle det ha varit omväxlande. Men det var alltid en två dagar gammal tidning, förutom på tisdagar, då det var lördagens tidning han fick. Förr eller senare fann vi den åt honom; förutom när han hade satt sig på den. Vid de tillfällena log han, inte vänligt, utan med den trötthet som drabbar en man, som anser att hans lott i livet tvingat honom att bo tillsammans med en skara hopplösa dumskallar. ”Hela tiden låg den rakt framför era ansikten…” Han brukade inte avsluta den meningen; han var mycket stolt över sin självkontroll. När detta var utrett, började han gå mot hallen, där moster Maria brukade ställa upp barnen, beredda att ta avsked av honom. Min moster lämnade aldrig själv huset, ens för att hälsa på grannen, utan att först ta ett ömt farväl av husets alla invånare. Man vet aldrig, brukade hon säga, vad som kan hända. Men självklart var det alltid ett barn som saknades och när detta uppmärksammades, försvann alla de övriga sex på ett ögonblick, för att leta efter den försvunna. Omedelbart efter detta brukade det saknade barnet dyka upp av sig självt, från något inte alls avlägset ställe, med en fullkomligt giltig ursäkt för sin frånvaro; för att genast försvinna för att berätta för de andra, att han eller hon kommit tillrätta. På detta sätt gick åtminstone fem minuter under det att alla sökte efter alla andra, vilket var precis tillräckligt lång tid för honom att hitta sitt paraply, men förlägga sin hatt. Slutligen församlades hela familjen åter i hallen, när klockan i herrummet inledde sitt nioslag. Den ägde en kall, genomträngande klang, som alltid hade den effekten att den förvirrade min morbror. I sin brådska hände det att han kysste vissa av sina barn två gånger, hoppade över andra, glömde bort vilka barn han kysst och vilka han inte kysst, varvid han fick börja om från början. Han brukade säga, att han trodde att de avsiktligt blandade ihop sig inbördes och jag är inte beredd att vidhålla att den anklagelsen var helt igenom falsk. För att förvärra dessa bekymmer, var det alltid ett av barnen som hade ett smutsigt ansikte; och detta barn var alltid det som var mest ivrigt att kyssa fadern. Om saker och ting gick alltför smidigt, kunde den äldste sonen komma med en eller annan historia om att alla husets klockor gick fem minuter efter och att detta fått honom att komma fem minuter för sent till skolan. Detta fick min morbror att hals över huvud rusa ner till grinden, där han kom på att han varken hade sin väska eller paraply med sig. Alla dem av barnen, som min moster inte kunde hejda, kom då rusande efter honom, två av dem kämpande om paraplyet och de andra ryckande i väskan. Och när de återvände, upptäckte vi alltid på hallbordet det allra viktigaste föremålet som han hade glömt och undrade vad han skulle komma att säga om den saken, när han kom hem. {{c|🙝🙟}} Vi ankom till Waterloo strax efter klockan nio och satte genast George experiment i verkställighet. Vi öppnade boken vid kapitlet betitlat ”I droskkön” och gick fram till ett ekipage, lyfte våra hattar och önskade droskkusken ”god morgon”. Detta var inte man som var verkliga eller imiterade utlänningar underlägsen ifråga om artighet. Han ropade på en vän vid namn Charles att ”håll i min kuse” och hoppade ner från kuskbocken, för att därefter återgälda vår artighet med en bugning som hade hedrat Mr. Turveydrop själv. Uttalande sig, uppenbarligen, på hela nationens vägnar, önskade han oss välkomna till England, tilläggande ett beklagande att Hennes Majestät för ögonblicket inte befann sig i London. Vi kunde inte ge honom något svar på detta. Ingenting av detta slag förutsattes i boken. Vi kallade honom ”körkarl”, varvid han åter bugade sig ända ner till trottoaren, samt frågade honom om han godhetsfullt ville köra oss till Westminster Bridge Road. Han lade sin hand på bröstet och sade, att nöjet var helt på hans sida. George tog till den tredje meningen i kapitlet och frågade honom vad detta skulle komma att kosta. Denna fråga, som införde ett så världsligt ämne i samtalet, föreföll såra hans känslor. Han sade att han aldrig tog emot pengar från ärade främlingar; han föreslog någon slags minnessak — en slipsnål med diamanthuvud, en snusdosa av guld; någon sådan slags småsak, genom vilken han skulle komma att minnas oss i framtiden. Eftersom en smärre folkmassa hade församlats och eftersom skämtet nu höll på att snarare gå över till droskkuskens favör, klättrade vi ombord utan vidare diskussion och kördes iväg under hurrarop. Vi stannade droskan vid en skoaffär strax efter vi passerat Astley’s Theatre, en butik som framstod som vad vi var ute efter. Det var en av dessa överfyllda butiker, som i samma stund som de öppnar jalusierna på morgonen, låter sina varor välla ut på gatan utanför. Skokartonger stod travade på trottoaren och i rännstenen. Skor hängde i klämmor runt dess dörr och fönster. Dess markis, i någon smutsig vinröd nyans, bar upp klasar av svarta och bruna skor. Inne i affären fanns ett berg av skor. Butiksinnehavaren var, när vi inträdde, upptagen med att öppna en ny trälåda fylld av skor, med hjälp av stämjärn och hammare. George lyfte på hatten och sade ”god morgon”. Mannen vände sig inte ens om. Min första tanke var att han var en ohyfsad karl. Han grymtade något som kunde ha varit ”god morgon”, eller lika gärna något annat och fortsatte med sitt arbete. George sade: ”Jag har blivit rekommenderad Er butik av min gode vän, herr X.” Mannen borde ju ha svarat: ”Herr X är en ytterst duglig herre; det gläder mig verkligen att få betjäna en av hans vänner.” Vad han verkligen sade, var: ”Känner honom inte. Har aldrig hört talas om honom.” Detta var nedslående. Boken föreslog tre eller fyra metoder att köpa skor. George hade omsorgsfullt valt den som rörde sig kring ”Herr X”, eftersom den var den allra mest förfinade. Den gick ut på, att man talade en lång stund med butiksinnehavaren om denne ”Herr X” och därefter, när man på detta sätt upprättat en anda av vänskap och förståelse, lät man naturligt och smidigt samtalet flyta över till ens egentliga ärende, nämligen behovet av skor, ”billiga och bra”. Denna oförskämda, materialistiska människa brydde sig, uppenbarligen, inte ett dugg om artighet inom detaljhandeln. Istället var det nödvändigt att, när man har att göra med en sådan sälle, genast komma till ämnet, direkt och brutalt. George övergav ”Herr X” och bläddrade framåt en sida i boken och valde ut en mening på måfå; det var en mening, som skulle ha varit helt onödig ifråga om varje skomakare. Under rådande omständigheter, omringade och nästan kvävda som vi var på alla sidor omgivna av skor, ägde den värdigheten hos den rent imbecille. Den löd: ”Man har sagt mig, att Ni har skor till salu.” För första gången lade mannen ner stämjärnet och hammaren och såg på oss. Han talade sakta, med grov röst. Han sade: ”Varför tror Ni att jag håller mig med alla dessa skor — för att lukta på dem?” Han var den sorts karl som inleder samtalet lugnt, för att ilskna till alltmer alltefter det att de fortsätter. Deras fel och brister förefaller att fungera som jäst inom dem. ”Vad tror Ni att jag är för något”, fortsatte han, ”någon sorts skosamlare? Varför tror Ni jag driver den här butiken — för att sköta min hälsa? Tror Ni att jag älskar skor så mycket, att jag inte klarar att skilja mig från ett enda av alla dessa par? Tror Ni jag har hängt upp dem här bara för att kunna beundra dem? Finns här inte skor i överflöd? Vart tror Ni att Ni har kommit — till en internationell skoutställning? Vad tror Ni att dessa skor är — en historisk samling? Har Ni någonsin hört talas om att man håller sig med skor i en skobutik, utan att sälja dem? Tror Ni att jag har klätt hela butiken med skor, bara för att göra det vackrare omkring mig? Vad tar Ni mig för — en jubelidiot?” Jag har alltid hävdat uppfattningen, att dessa parlörers fullständiga värdelöshet. Allt vi nu saknade, var en motsvarighet på engelska, till det välkända tyska uttrycket: ”Behalten Sie Ihr Haar auf”. Ingenting i den stilen fanns att finna i boken, från dess första till sista sida. Men, jag ska ändå ge George det befogade erkännandet, att han valde den allra bästa mening som stod i boken och använde den. Han sade: ”Jag kommer tillbaka, när ni kanske, har några fler skor att visa mig. Till dess, ''adieu!''” Efter detta återvände vi till droskan och for iväg, efterlämnande karlen stående mitt i sin av skor belamrade butiksdörr, där han skrek olika kommentarer efter oss. Exakt vad han sade, kunde jag inte höra, men förbipasserande föreföll finna det mycket intressant. George ville stanna till vid en annan skobutik för att börja om experimentet från början; han sade, att han verkligen behövde ett par sängkammartofflor. Men vi övertalade honom att uppskjuta inköpet av dem till vi hade anlänt till en främmande stad, där butikspersonalen utan tvivel är mer van vid detta sätt att tala, eller i alla fall mer vänligt lagda till sin natur. Vad gällde inköpet av en mössa, var han dock bestämd. Han vidhöll att utan den kunde han inte resa och, följaktligen, stannade vi utanför en liten butik på Blackfriars Road. Innehavaren av denna butik var en gladlynt liten man med ljus blick och han hjälpte oss, snarare än hindrade oss. När George frågade honom, med hjälp av sin bok ”har Ni hattar?”, blev han inte arg; han tvekade ett ögonblick och kliade sig tankfullt på hakan. ”Hattar”, sade han. ”Låt mig se. Ja” — här kom ett tillfredställt leende över hans godmodiga ansikte — ”ja, när jag tänker rätt på saken, tror jag att jag har en hatt. Men, säg mig, varför frågar Ni det?” George förklarade för honom, att han önskade inköpa en mössa, en resemössa, men kontentan av hans yttrande var, att det måste vara en ”bra mössa”. Mannen tappade hakan. ”Å”, anmärkte han, ”då är jag rädd att Ni har försatt mig i en knipa. Nå, om Ni hade velat ha en ''dålig'' mössa, inte värd det pris jag kräver för den; en mössa som inget annat duger till än att tvätta fönster med, så hade jag kunnat stå till tjänst. Men en ''bra'' mössa — nej, tyvärr; vi för inte sådana. Men vänta ett slag”, fortsatte han — när han såg besvikelsen sprida sig över Georges uttrycksfulla anlete, ”ha inte så bråttom. Jag har en mössa här” — han gick över till en disk och öppnade den — ”det är inte en bra mössa, men den är inte fullt så dålig som de flesta av de andra jag säljer.” Han tog den med sig och visade oss den. ”Vad tror Ni om den här”, frågade han. ”Skulle Ni kunna acceptera denna?” George provade den framför spegeln och sade, i det han valde en annan fras från sin bok: ”Denna passar mig tillfredsställande, men säg mig, anser Ni att den klär mig?” Mannen tog ett steg tillbaka för att få ett helhetsperspektiv. ”Uppriktigt sagt”, sade han, ”så kan jag inte säga att jag tycker det.” Han vände sig från George och tilltalade Harris och mig. ”Er väns skönhet”, sade han, ”skulle jag vilja beskriva som svårfångad. Den finns där, men det är lätt att missa den. Nå, i denna mössa, enligt min mening, så gör man det absolut.” Vid denna kommentar, föreföll George anse att han gjort sig tillräckligt rolig över denne enskilde man. Han sade: ”Den får duga. Vi får inte komma för sent till tåget. Hur mycket?” Mannen svarade: ”Priset för denna mössa, min herre, vilket enligt min uppfattning är det dubbla i förhållande till hur mycket den är värd, uppgår till fyra-och-sex. Vill Ni att jag slår in den i brunt eller vitt papper, min herre?” George sade att han tog den som den var, betalade de fyra-och-sex i silvermynt och gick ut ur affären. Harris och jag följde efter. På Fenchurch Street gav vi vår droskkusk fem shilling — en kompromiss. Han bugade sig hövligt för oss och bad oss att hälsa från honom till Kejsaren av Österrike. När vi jämförde våra åsikter ombord på tåget, kom vi överens om att vi hade förlorat spelet med två-noll; och George, som uppenbarligen var mycket besviken, kastade ut boken genom fönstret. Vi fann vårt bagage och cyklarna i tryggt förvar på båten och med tidvattnet klockan tolv flöt vi nedför floden. == Fotnoter == <references/> {{Tre män på velociped}} il3ub7224ai892vuzsatuis1c53ytac 0 3484 504490 70587 2022-08-12T00:52:03Z Kwamikagami 13955 wikitext text/x-wiki {{Titel|[[Tre män på velociped]]|Jerome K. Jerome| förra=[[Tre män på velociped. Kapitel 4|Kapitel fyra]]| nästa=[[Tre män på velociped. Kapitel 6|Kapitel sex]]}} == Kapitel fem == '''En nödvändig utvikning — Inledd med en historia som har en poäng — en av denna boks charmerande sidor — Tidningen som inte var till någon nytta — Den skryter: ”Nytta kombinerat med nöje” — Problem: Vad ska betraktas som nytta och vad som nöje — en populär lek — En experts åsikt rörande engelsk lagstiftning — En annan av denna boks charmerande sidor — En uttjatad visa — Ytterligare en tredje charmerande sida av denna bok — Det slags skog som ungmön bodde i — Beskrivning av Schwarzwald.''' Det berättas en historia om en skotte som älskade en ''lassie'' och åstundade hennes hand i äktenskap. Men han ägde sitt folks förnuftighet. Han hade i sina egna kretsar lagt märke till, att många annars lovande föreningar i det äkta ståndet slutade i besvikelse och vantrivsel, helt enkelt till följd av felaktiga bedömningar som bruden och brudgummen gjort sig av hur väl de passar för varandra. Han beslöt sig för att i hans fall skulle inga krossade ideal få förekomma. Därför kom hans frieri att få följande form: ”Jag är inget annat än en fattig pojke, Jennie; jag har varken silver eller land att erbjuda.” ”Å, men Du har Dig själv, Davie!” ”Men jag önskar att jag hade mer att ge Dig, min flicka. Jag är inget annat än en ful fårskalle.” Nej, nej; det finns många andra pojkar som är fulare än vad Du är.” ”Jag har då aldrig sett någon, min flicka — och jag tror inte heller jag har lust att göra det heller.” ”Det är bättre med en enkel man, Davie, som man kan förlita sig på, än en som lägger sig ut för flickorna och försätter dem i olycka genom sitt fagra tal.” ”Har Du inte tänkt på det, Jennie; det är inte den vackraste tuppen på gödselstan som får de flesta fjädrarna att ryka på bondgården. Jag var alltid den som sprang efter kjoltyg, vilket är väl känt; och kommer inte att kunna göra Dig särskilt lycklig, det är min tro.” ”Å, men Du har ett gott hjärta, Davie! Och Du älskar mig ju mycket. Det är jag säker på.” ”Nog älskar jag Dig, Jenny, men jag kan inte säga hur länge den känslan kommer att stanna hos mig; och nog är jag snäll nog, när jag får min vilja igenom och inget händer som går mig emot. Men jag har ett djävulskt temperament, vilket min mor kan bekräfta och på samma sätt som med min stackars far, så tror jag inte att jag kommer att bättra mig när jag blir äldre, heller.” ”Jo, men var nu inte så sträng mot Dig själv, Davie. Du är en hederlig pojke. Jag känner nog Dig bättre än vad Du gör själv och jag vet att Du kommer att bli en god make.” ”Kanske det, Jennie! Men jag har mina brister. Det är alltid svårt för frun och barnen, när maken och fadern inte kan hålla sig borta från flaskan; och när jag känner lukten av whisky, är det som om jag haft samma slags strupe som en lax i Loch Tay; den går ner och ner, som om det inte fanns någon botten i mig.” ”Ja, men Du är en god man när Du är nykter, Davie.” ”Det kanske är sant, Jennie, om Du inte stör mig.” ”Och Du blir vid min sida och vi arbetar för vårt uppehälle?” ”Jag ser inget skäl varför jag inte skulle vara Dig trogen, Jenny; men var snäll nämn inte arbete, eftersom jag inte står ut med den tanken.” ”Men trots det, Davie, så kommer Du väl att göra Ditt bästa? Som prästen säger, kan ingen människa göra mer än så.” ”Och det är just jämt vad jag ska göra, Jennie; men jag är inte så säker på att det kommer att vara tillräckligt. Vi är svaga, syndiga varelser, Jennie och Du skulle få besvär med att hitta en svagare och mer syndig man än vad jag är.” ”Så, så. Du har en ärlig tunga, Davie. Det finns gott om pojkar som ger sina stackars flickor fina löften, endast för att därefter krossa deras hjärtan, genom att svika dem. Jag tar Dig som Du är och nöjer mig med vad som kommer därav.” Hur det gick sedan, det förtäljer inte historien, men man kan känna sig säker på, att under inga omständligheter hade den unga damen rätt att klaga på uppgörelsen. Vare sig hon gjorde det eller inte — kvinnor låter inte alltid logiken styra sina tungor, detta gäller förstås även män — måste Davie själv ha njutit tillfredsställelsen av att kunna säga sig själv att alla förebråelser från hennes sida var oförtjänta. Jag önskar på samma sätt vara uppriktig mot läsarna av denna bok. Jag vill i det följande samvetsgrant redovisa dess fel och brister. Jag önskar inte att någon läser denna bok under falska förhoppningar. Ingen som helst användbar information finns att hämta i denna bok. Var och en som tror att de med denna boks hjälp ska kunna klara av en tur genom Tyskland och Schwarzwald kommer förmodligen att fara vilse innan han kommit halvvägs. Detta skulle i alla händelser vara det bästa som kunde ske honom. Ju längre från hemmet han kom, desto större knipa skulle han hamna i. Jag anser inte att överförandet av nyttig information är min främsta egenskap. Denna tro är inte medfödd; utan något jag har förvärvat genom en lång rad erfarenheter. {{c|🙝🙟}} Under mina tidiga år som journalist, arbetade jag på en tidning, en föregångare till många av de verkligt populära periodiska tryckalster som ges ut idag. Vi skröt med, att vi kombinerade nytta med nöje; men vad som skulle anses som nöje och vad som var nytta, det lämnade vi till våra ärade läsare att avgöra. Vi gav råd i äktenskapsfrågor — långa, uppriktigt menade råd, som, om de följdes, skulle ha gjort vår läsekrets avundsvärda i andra gifta människors ögon. Vi berättade för våra prenumeranter, hur de kunde tjäna förmögenheter på att föda upp kaniner, i artiklar där vi gav både fakta och siffror. Det enda som måste förvåna dem var, att vi inte själva gav journalistiken på båten och byggde upp egna kaninfarmar. Alltsomoftast har jag inhämtat, från de allra mest tillförlitliga källor, hur en man grundat en kaninodling med tolv utvalda kaniner och endast ringa erfarenhet, för att efter tre år tjäna tvåtusen om året, en inkomst som stiger snabbt — det är helt enkelt omöjligt att misslyckas. Han kanske inte ens ville ha de där pengarna. Han kanske inte visste vad han skulle göra med dem, när han väl förtjänat dem. Men där fanns de, i hans händer. Jag har aldrig själv träffat på en kaninodlare som varit god för tvåtusen per år, även om jag har känt ganska många, som börjat karriären med de tolv obligatoriska, utvalda kaninerna. Någonting har dock alltid gått på tok under resans gång; det är kanske den långtråkiga stämningen på en kaninfarm, som förstör en människas goda omdöme. Vi berättade för våra läsare om hur många flintskalliga män det fanns på Island och för allt vi visste, så kunde våra uppgifter ha varit korrekta; hur många skarpsillar placerade mun mot stjärtfena det skulle krävas för att täcka sträckan London — Rom, ett slags information oumbärlig för var och en som längtar efter att få täcka sträckan London — Rom med skarpsill, då vi försåg honom med kunskap om hur mycket skarpsill han behövde skaffa sig; hur många ord en genomsnittlig kvinna yttrade per dag; och allehanda liknande slags information, avvägd för att göra läsarna till visa och goda människor, långt överlägsna läsarna av andra tidningar. Vi berättade för dem hur man kurerar vredesutbrott hos katter. Personligen tror jag inte och trodde inte heller då, att det går att bota vredesutbrott hos katter. Om jag hade en katt som led av vredesutbrott, skulle jag annonsera ut den under ”husdjur till salu” eller till och med ”bortskänkes”. Men det var vår plikt att förse allmänheten med information, när den så krävde. En viss tokdåre skrev till oss och ville veta hur man gjorde; och jag tillbringade huvuddelen av en förmiddag med att inhämta kunskaper inom området. Jag fann vad jag önskade i överflöd i slutet av en gammal kokbok. Vad det hade där att göra har jag aldrig kunnat förstå. Det hade inget som helst med bokens egentliga ämne att göra; där fanns inget förslag om vilka delikatesser man kan tillaga av en katt, ens när man lyckats bota den från dess vredesutbrott. Författarinnan hade helt enkelt kastat in detta textstycke i boken utav ren generositet. Jag kan endast säga det, att jag önskar att hon hade avstått; det blev orsaken till en hel del ilsken korrespondens och att fyra prenumeranter sade upp tidningen, om inte fler. Mannen som väckt frågan sade, att följderna av att han följt våra råd, var skador för två pund på hans köksgeråd, för att inte nämna ett trasigt fönster och trolig blodförgiftning hos honom själv; han tillade dessutom, att nu var kattens vredesutbrott värre än någonsin. Och ändå var det ju ett så enkelt recept att följa: Man höll katten mellan sina ben, försiktigt så man inte skadade den och med hjälp av en sax gjorde man ett vasst, rent sår i dess svans. Man skulle inte klippa av någon del av svansen; det skulle man vara noga med att undvika; endast ett mindre snitt fordrades. Som vi förklarade för mannen, hade trädgården eller kolkällaren varit det rätta stället att utföra denna operation; ingen annan än en idiot skulle ha försökt sig på saken i ett kök och dessutom, utan hjälp. Vi gav dem tips i fråga om etikett. Vi berättade hur de skulle tilltala adelsmän och biskopar; även hur de skulle äta soppa. Vi instruerade blyga, unga män hur man för sig väl i fina salonger. Vi lärde ut dans till båda könen, med hjälp av diagram och skisser. Vi löste deras religiösa spörsmål åt dem, samt försåg dem med en moralkod, som skulle ha hedrat ett målat kyrkfönster. Tidningen var ingen finansiell framgång, dess inriktning låg ett par år före sin tid och följden av det var, att vår personal var begränsad till antalet. Mina egna ansvarsområden var, minns jag, ”Goda råd till mödrar” — jag skrev detta med hjälp av min hyrestant, som hade skiljt sig från sin man och begravt fyra barn och därigenom var, ansåg jag, en tillförlitlig auktoritet ifråga om husliga ämnen; ”Tips angående möblering och dekorering av hemmet” och ”En spalt rörande litterär rådgivning för nybörjare” — jag hoppas verkligen att min rådgivning var till bättre nytta för dem än den någonsin varit för mig själv; och vår varje vecka återkommande artikel ”Rakt på sak till unga män”, undertecknad ”farbror Henry”. En vänlig och välmenande gammal man, denne ”farbror Henry”, med både bredd och djup ifråga om insikter och erfarenheter och en mycket sympatisk inställning till den uppväxande generationen. Han hade haft det svårt själv, under sin uppväxt för länge sedan och kände därför till det mesta. Till och med än i denna dag läser jag om ”farbror Henrys” goda råd och trots att jag kanske inte är rätt person att säga det, framstår de fortfarande som goda råd, baserade på sunt förnuft. Jag tänker ofta, att om jag bara hade följt ”farbror Henrys” råd bättre själv, så hade jag inte endast varit klokare och begått mindre antal misstag, utan även känt mig mer tillfreds med mig själv än vad nu är fallet. En tyst och sliten liten kvinna, som bodde i en enrumslägenhet bortom Tottenham Court Road och som hade en make placerad på en mental vårdanstalt ansvarade för vår ”matlagningsspalt”, ”tips om undervisning” — vi hade många slags ”tips” och ”goda råd” — samt en och en halv sida ”Skvaller från modevärlden”, skriven i den insmickrande, personliga stil som ens i våra dagar inte helt försvunnit, efter vad jag hört sägas, från den moderna journalistikens fatabur: ”Jag måste berätta för er om den ''gudomliga'' klänningen jag bar på ’Glorious Goodwood’ förra veckan. Prins C — — — — men, hur som helst, jag kan inte återupprepa allt det som den knasiga människan sade; han är ''alldeles'' för tokig — och den ''kära'' grevinnan, antar jag, var en aning svartsjuk” — och så vidare. Den stackars lilla kvinnan! Jag ser henne framför mig i sin slitna alpackapäls, med bläckfläckar. Kanske en dag på ”Glorious Goodwood”, eller ännu hellre ute i friska luften, hade kunnat ge hennes kinder en smula färg. Vår ägare — en av de mest skamlöst okunniga karlar jag någonsin träffat — jag kommer ihåg hur han allvarligt informerade en korrespondent en gång, om att Ben Jonson hade skrivit Rabelais för att kunna betala sin mors begravning. Han skrattade endas godmodigt, när han fick misstaget påtalat för sig — skrev, med tillhjälp av en billig encyklopedi, de sidor i tidningen som var rubricerade ”Allmän information” och gjorde detta på det hela taget anmärkningsvärt bra; medan vår kontorspojke, hjälpt av en utmärkt sax, ansvarade för vårt förråd av ”skämt och vitsar”. Det var hårt arbete och lönen var dålig; vad som höll oss uppe var medvetandet om vårt ansvar att upplysa och förkovra våra läsares och läsarinnors sinnen. Av alla lekar i hela världen, är den allra mest universella och evigt populära den att leka skola. Man samlar sex barn och sätter dem på trappan till ett hus, medan man vandrar fram och tillbaka med en bok och en käpp i handen. Vi leker denna lek som småbarn, vi leker den som pojkar och flickor, vi leker den som vuxna män och kvinnor, vi leker den när vi, gamla och skrynkliga, lullar fram på väg mot gravens rand. Intresset falnar aldrig, vi tröttas aldrig. Det finns endast en sak som kan spoliera nöjet: Tendensen hos något av de andra sex barnen att hojta, att det nu är deras tur att stå där med boken och käppen. Anledningen, det är jag övertygad om, till att journalistiken är ett så populärt kall, alla sina tillkortakommanden till trots, är detta: Varje journalist upplever att han är pojken som vandrar fram och tillbaka med käppen. Regeringen, samhällets alla klasser och massor, samhället i stort, konsten och litteraturen är de andra barnen som sitter på hustrappan. Han undervisar och uppfostrar dem. Men, jag avviker från ämnet. Skälet var att ursäkta mig för min nuvarande permanenta ovilja att vara förmedlare av användbar information. Låt oss återvända till ämnet. Någon, som använde signaturen ”Ballongfarare” hade skrivit till oss rörande tillverkning av vätgas. Vätgastillverkning är en enkel sak — åtminstone som jag uppfattade saken efter viss forskning på British Museum; ändå varnade jag ”Ballongfararen”, vem han nu var, att vidta alla nödvändiga skyddsåtgärder mot en olyckshändelse. Vad mer kunde jag göra? Tio dagar senare kom en dam, högröd i ansiktet på besök till redaktionen, vid handen ledande en pojke, som var, förklarade hon, hennes tolvårige son. Pojkens ansikte var tilltufsat till en grad som var helt enkelt uppseendeväckande. Hans mor sköt fram honom mot oss och tog av honom mössan och då såg vi skälet: Han hade inga som helst ögonbryn och av håret återstod ingenting utom några korta fjun, vilket gjorde att hans huvud påminde om ett hårdkokt ägg, skalat och överstrött med svartpeppar. ”Det här var en vacker pojke vid den här tiden förra veckan, med självlockigt hår”, anmärkte damen. Hon talade med onaturligt högt röstläge, vilket antydde att detta endast var början. ”Vad är det som har hänt med honom?”, frågade vår chef. ”Detta är vad som har hänt honom”, svarade damen. Hon drog ur sin muff fram ett exemplar av en tidning från föregående vecka, där min artikel om vätgas var inringad med blyerts och slängde den framför hans ögon. Vår chef tog den och läste noggrant igenom artikeln. ”Var det han som var ’Ballongfarare’?”, frågade chefen. ”Han var ’Ballongfarare’”, medgav damen, ”det stackars oskyldiga barnet — och se på honom nu!” ”Det kanske växer ut igen”, föreslog vår chef. ”Det kanske det gör”, svarade damen, vars röst nu gick upp i falsett, ”men det kanske inte gör det, å andra sidan. Vad jag skulle vilja veta är, vad Ni kommer att göra för honom?” Vår chef föreslog en hårtvätt. Jag trodde först att hon skulle flyga honom på strupen; men för ögonblicket höll hon sig till ord. Det verkade inte som om hon tänkt sig en hårtvätt, utan en ekonomisk kompensation. Hon uttryckte även åsikter om de grundläggande egenskaperna hos vår tidning, dess samhällsnytta, dess anspråk på att tjäna allmänheten, samt rörande förnuftet och kunskaperna hos dess medarbetare. ”Jag kan verkligen inte anse att vi skulle vara skuld till detta”, framhöll min chef enträget — han var en mildsinnad karl; ”han bad om information och det var vad han fick.” ”Stå inte och gör Er lustig”, sade damen (han hade säkerligen inte menat att göra sig lustig, eftersom humor inte var en av min chefs starka sidor) ”i annat fall ska jag ge Er något Ni inte ''bett om''. Jag kan”, sade hon, med en plötslighet som sände oss båda flygande som skrämda kycklingar bakom våra stolar, ”komma att få Er att se ut så här!” Jag tror att hon menade som pojkens huvud. Hon tillade även en del synpunkter på min chefs personliga framtoning, som hon ansåg uppvisade utomordentligt dålig smak. Hon var, på intet sätt, en trevlig kvinna att ha att göra med. Själv är jag av den uppfattningen, att hade hon gjort verklighet av sina hot, så skulle det inte ha inneburit några rättsliga efterföljder för hennes del; eftersom vår chef var en karl som hade en del erfarenheter av rättsliga affärer och hans principiella inställning var att alltid undvika nya dylika. Jag har hört honom säga: ”Om en karl hindrade mig på gatan och krävde att få min klocka, skulle jag vägra att ge den till honom. Om han då hotade med att ta den med våld, skulle jag, trots att jag inte är någon våldets man, göra mitt bästa för att försvara vad som är mitt. Om han istället skulle verkställa sin avsikt att ta klockan, genom att stämma mig inför en domstol, skulle jag plocka upp den ur fickan och ge den till honom och anse mig ha kommit billigt undan.” Han gjorde upp räkningen med damen med det ilsket röda ansiktet, genom att överräcka till henne en fempundssedel, vilket måste ha motsvarat tidningens vinst under minst en månad och hon gick, tagande sin defekta avkomma med sig. När hon hade gått, sade vår chef vänligt till mig: ”Tro inte att jag ger Dig skulden för detta. Inte ett dugg — det är inte Ditt fel, det är Ödet. Håll Dig till moralisk upplysning och litteraturkritik — där är Du lysande duktig; men försök Dig aldrig mer på ”nyttig information”. Som jag sade, är det inte Ditt fel. Det är inte Din information det är fel på — på den finns ingenting att klaga. Det är helt enkelt så, att den inte för tur med sig för Dig.” {{c|🙝🙟}} Om jag endast konsekvent hade följt hans råd; skulle jag ha räddat mig själv och även andra människor från en mängd bekymmer. Jag inser inte skälet till varför det är på det sättet, men så är det. Om jag gav en karl råd om bästa sättet att resa från London till Rom så skulle han förlora sitt bagage i Schweiz, eller nästan drunkna i ett skeppsbrott när båten lämnat Dover. Om jag gav honom rådet att köpa en kamera, så skulle den tyska polisen sy in honom, anklagad för att ha fotograferat militära befästningar. Jag gick vid ett tillfälle igenom en mängd besvär för att förklara för någon hur han skulle gå tillväga för att gifta sig med sin döda hustrus syster i Stockholm. Jag tog reda på när båtarna avgick från Hull och vilket hotell han skulle bo på. Det fanns inte en enda felaktighet i min information till honom, inget missöde uppstod någonstans på vägen; ändå vill han numera inte ens tala med mig. Det är av detta skäl jag har kommit att inskränka min passion för att ge andra goda råd och information; därför kommer Ni således inte att finna den minsta bit praktisk information i denna bok, om jag kan råda över den saken. Här finns inga beskrivningar av städer, inga historiska tillbakablickar, inget om arkitektur, inga moraliteter. {{c|🙝🙟}} Jag frågade en gång en intelligent utlänning, vad han ansåg om London. Han sade: ”Det är en mycket stor stad.” Jag frågade: ”Vad var det som var mest iögonfallande?” Han svarade: ”Folket.” Jag sade: ”Jämfört med andra städer, till exempel Paris, Rom, Berlin — vad anser Du om London?” Han ryckte på axlarna. ”Den är större”, sade han; ”vad kan man vidare säga om den?” En myrstack är i stort sett den andra lik. Så många avenyer, breda eller smala, där de små varelserna svärmar, till synes utan mål och mening; vissa jäktar förbi, med något viktigt i blicken; en del stannar till för att samtala med varandra. En del kämpar med stora bördor; andra latar sig i solskenet. Så många matkällare fyllda; så många celler där de små sover, äter och älskar; hörnen där de dödas ben vitnar. Ett myrsamhälle är större, ett annat mindre; ett ligger på sand, ett annat under en sten. Det ena byggdes häromdagen, ett annat kom till för eoner sedan, en del säger till och med innan Adam gick i kolt, vem vet? {{c|🙝🙟}} Inte kommer jag heller att beskriva folklore eller folksagor. Varenda dal, där människor har sina boningar, har sin egen sång. Jag kan berätta dess intrig; därefter är det fritt att sätta den på vers och lägga till en melodi. ”Det bodde en flicka här, därefter kom en pojke, som tog emot hennes kärlek och därefter red sin väg.” Det är en enformig sång, oavsett språk; eftersom den unge mannen förefaller ha varit synnerligen vittberest. Här i det sentimentala Tyskland kommer de gott ihåg honom. En veritabel vandrande jude är han; fortfarande finns det, efter vad jag hört, dåraktiga flickor, som lyssnar efter det döende ljudet av hans hästs hovar. I detta land, med alla sina ruiner, som för länge sedan fylldes av röster från folk som bodde där, finns många legender; och återigen kommer jag att ge Er huvuddragen, ur vilka Ni får tillreda Er rätt själva. Tag ett människohjärta eller två, blanda väl; en knippa mänsklig passion — de är inte allt för artrika, kanske högst ett halvt dussin; krydda med en blandning av Gott och Ont; avsmaka med Dödens Sås och servera när och var Ni vill. ”Helgonets cell”, ”den Hemsökta Herrgården”, ”Graven i Grottan”, ”De Älskandes Klippsprång” — kalla det vad som passar, det är ändå i grunden samma stuvning. {{c|🙝🙟}} Till sist: Denna bok kommer inte att innehålla några naturbeskrivningar. Detta beror inte på lättja från min sida; det beror på min stora förmåga till självkontroll. Ingenting är enklare att skriva än naturbeskrivningar; ingenting är mer tröttande och onyttigt att läsa än just detta. På den tiden, när Gibbon tvingades sätta sin lit till resandes berättelser för att få Hellesponten beskriven för sig och floden Rhen i huvudsak var känd för engelska studenter genom Ceasars ''Kommentarer'', uppmuntrade detta varenda globetrotter, att var han än befann sig, att efter bästa förmåga beskriva vad han såg. Doktor Jonson, som inte kände till så mycket mer än utsikten längs Fleet Street, kunde läsa en beskrivning av en hed i Yorkshire med glädje och stor behållning. För en cockney, som aldrig sett något mer fjärran än Hog’s Back i Surrey, måste en redogörelse från Snowdon ha framstått som spännande. Men för vår del, eller snarare genom ångtåg och kameror, har allt förändrats. En man som varje år spelar tennis vid Matterhorns fot och biljard på toppen av Rigi, är inte tacksam över ens en utförlig och noggrann redogörelse för Grampian Hills. För genomsnittsmänniskan, som har sett dussintals oljemålningar, hundratals fotografier och tusentals bilder i de illustrerade tidskrifterna, samt ett par panoramor över Niagarafallen, förefaller ordmåleriet som endast utmattande. En amerikansk vän, en kultiverad gentleman, som älskade poesi för dess egen skull, sade mig, att han hade fått en mer korrekt och tillfredsställande bild av hur det såg ut i Lake District från en 18-pennys bok med fotografier, än från alla arbeten av Coleridge, Southey och Wordsworth tillsammans Jag kommer också ihåg att han sade, beträffande detta med landskapsbeskrivningar i litteraturen, att han skulle vara lika tacksam över en författare som skrev en elegant formulerad redogörelse för vad han just ätit till middag. Men detta var med hänsyftning till en annan diskussion vi hade; nämligen, i vilken konstform olika företeelser hör hemma. Min vän ansåg, att på samma sätt som tavelduk och färger var fel media för att berätta en historia, var ordmåleri, när den var som bäst, endast en klumpig metod för att överföra intryck som mycket bättre mottogs med ögonen. {{c|🙝🙟}} Vad denna fråga beträffar, har jag även ett mycket distinkt minne av en varm eftermiddag under min skoltid. Vi hade en lektion i engelsk litteratur och undervisningen inleddes med uppläsningen av en viss lång, men annars oantastlig dikt. Författarens namn har jag — jag skäms att säga det — fullständigt glömt, liksom diktens titel. När uppläsningen avslutats, stängde vi våra böcker och magistern, en vänlig, vithårig, äldre hedersman, föreslog att vi med egna ord skulle redogöra för vad vi just läst. ”Säg mig”, sade läraren uppmuntrande, ”vad handlar denna dikt om?” ”Magistern”, sade den första pojken — han talade med nerböjt huvud och uppenbar tvekan, som om ämnet var ett som, om han hade fått välja, han aldrig hade tagit upp — ”den handlar om en vän mö.” ”Javisst”, medgav läraren; ”men jag skulle vilja att Du berättade med Dina egna ord. Vi talar inte om ’väna möer’, eller hur; vi säger ’en flicka’. Javisst, den handlar om en flicka. Fortsätt!” ”En flicka”, upprepade den första pojken, hos vilken utbytet av ord helt uppenbart endast ökade hans känsla av genans, ”som bodde i en skog.” ”Vilken slags skog?”, frågade läraren. Den första pojken studerade sitt bläckhorn med stort intresse och såg därefter upp i taket. ”Nå, svara då”, insisterade läraren, som höll på att tappa tålamodet. ”Ni har läst om denna skog under de senaste tio minuterna. Visst kan Du säga mig något om den?” ”De dystra träden, vars vridna grenar…”, började pojken citera. ”Nej nej”, avbröt läraren; ”jag vill inte att Du ska återupprepa diktens ord. Jag vill att Du ska berätta med egna ord vad för slags skog det var, som flickan bodde i.” Läraren trampade otåligt med foten i golvet; den första pojken försökte ta sig ur knipan: ”Snälla magistern, det var en helt vanlig skog.” ”Berätta vilken slags skog det var”, sade han och pekade på en annan gosse. Den andra pojken sade, att det var en ”grön skog”. Detta irriterade läraren i högre utsträckning; han kallade den andra pojken för en dumskalle — dock kan jag inte förstå av vilket skäl — och gav frågan vidare till en tredje, som under den sista minuten suttit uppenbarligen som på nålar, med sin högra arm vinkande upp och ner som en förvirrad semaforsignal. Han helt enkelt måste säga vad han visste inom någon sekund, vare sig läraren gav honom frågan eller inte. Han var röd i ansiktet av att hålla inne med sitt kunnande. ”En mörk och dyster skog!”, utropade den tredje pojken, med mycket glöd i rösten. ”En mörk och dyster skog”, upprepade läraren, med stort gillande. ”Och varför var den mörk och dyster?” Den tredje pojken togs inte på sängen av denna fråga. ”Eftersom solen inte kunde tränga igenom den.” Läraren insåg att han upptäckt klassens borne poet. ”Eftersom solens strålar inte kunde tränga igenom den. Och varför inte det?” ”Magistern, eftersom löven satt för tätt.” ”Helt riktigt”, sade läraren. ”Flickan bodde i en mörk och dyster skog, vars lövtäcke förhindrade solstrålarna att tränga ner till marken. Nå, vad växte i denna skog?” Han pekade på en fjärde pojke. ”Magistern, träd.” ”Och vad mer?” ”Giftiga svampar, magistern”, sade pojken efter visst betänkande. Läraren var inte helt säker på giftsvamparna; men efter att ha sett efter i texten, upptäckte han att pojken hade haft rätt; där nämndes giftiga svampar. ”Alldeles riktigt”, medgav läraren, ”det växte giftsvampar där. Och vad mer? Vad hittar man under träden i en skog?” ”Magistern, jord.” ”Nej, nej; vad växer i en skog, förutom träd?” ”Å, jaha, buskar, magistern.” ”Buskar — mycket bra. Nu börjar vi komma någonstans. I denna skog fanns alltså träd och buskar. Och vad mer?” Han pekade på en liten pojke längst bak i klassrummet, som bestämt sig för att denna skog låg alldeles för långt bort, för att han skulle behöva bekymra sig om den. Istället hade han uppfyllt sin tid med ett parti enmansluffarschack. Förvirrad och nyväckt återvände han till världen, kände han att det var nödvändigt att lägga till åtminstone något till skogens inventarium, så han chansade på björnbär. Detta var dock ett misstag, poeten hade inte nämnt några björnbär. ”Det är självklart att Klobstock skulle komma att tänka på något ätbart”, kommenterade läraren, mycket stolt över sin fyndighet. Klassen skrattade på Klobstocks bekostnad och detta gladde läraren. ”Du där”, fortsatte han och pekade på en pojke i mitten; ”vad fanns det i skogen förutom träd och buskar?” ”Magistern, det fanns en fors där.” ”Helt rätt. Vad gjorde forsen?” ”Magistern, den porlade. ”Nej, nej. Bäckar porlar, forsar…” ”Dånar, magistern.” ”Den dånade. Och vad var det som fick den att brusa?” Det var en förbryllande fråga. En pojke — inte klassens mest skinande ljus, medger jag gärna — föreslog att det var flickan, som fick forsen att dåna. För att hjälpa oss på traven, formulerade läraren om sin fråga: ”''När'' dånade den?” Den tredje pojken kom åter till vår räddning och förklarade att den dånade när den föll ner på stenarna. Jag tror att de flesta av oss hade en vag tanke på att det måste vara en ömtålig fors som svimmade av något sådant; en tåligare fors, tyckte vi, skulle ha fortsatt som om ingenting hade hänt. En fors som dånade varje gång den föll på några stenar, dömde vi ut som en fors med svaga krafter; men läraren föreföll inte hysa några betänkligheter gentemot den. ”Och vad bodde i skogen, förutom flickan?”, var hans nästa fråga. ”Magistern, fåglar.” ”Ja, fåglar bodde i skogen. Och mer?” Fåglarna tycktes ha gjort slut på våra idéer. ”Låt höra nu”, sade läraren. ”Vad är det de där små djuren med svansar kallas, de som klättrar i träd?” Vi tänkte efter en stund, innan en av oss föreslog katter. Detta var dock fel; poeten hade inget att säga om katter; det var ekorrar som läraren hade försökt förmå oss att nämna. Jag kommer inte ihåg så mycket mer om denna skogs detaljer. Jag minns endast att himlen över den omnämndes i dikten. På vissa ställen, där det förekom öppningar bland träden, kunde man, genom att titta uppåt, se himlen; mycket ofta fanns det moln på himlen och vid vissa tillfällen, om jag minns rätt, blev flickan blöt. {{c|🙝🙟}} Jag har uppehållit mig vid dessa minnen, eftersom det förefaller mig som ett gott exempel på hela frågan kring naturbeskrivningar i litteraturen. Jag kunde inte när det inträffade, liksom jag fortfarande inte kan förstå, varför den första pojkens redogörelse inte var tillräcklig. Med all tillbörlig respekt för poeten, vem han nu må ha varit, kan man inte undgå att erkänna, att skogen i dikten inte var något annat än en ”helt vanlig skog”. {{c|🙝🙟}} Jag kunde beskriva Schwarzwald för Er mycket utförligt. Jag kunde översätta Hebel, Schwarzwalds mest berömde skildrare i dikter. Jag kunde skriva sida efter sida angående dess steniga raviner och dess leende dalgångar, dess tallklädda sluttningar, dess klippklädda bergstoppar, dess skummande vattendrag (där inte de ordningsamma tyskarna tvingat in dem i vattenledningar), dess vita små byar och ödsligt belägna bondgårdar. Men jag hyser den misstanken, att ni som läser detta skulle hoppa över allt detta. Vore ni intresserade — eller svagsinta — nog för att inte göra det, skulle jag endast till er lyckas överföra ett intryck, mycket bättre sammanfattat i den opretentiösa turisthandledningens enkla ord: : ''”Ett bildskönt och bergigt distrikt, avgränsat i söder och väster av Rhenlandets slätter, mot vilket dess utlöpare sluttar brant. Dess geologiska beskaffenhet består i huvudsak av en blandning av sandsten och granit; dess lägre höjder täcks av vidsträckta tallskogar. Området är väl bevattnat av ett flertal vattendrag och dess tättbefolkade dalgångar är fruktbara och väl uppodlade. Värdshusen håller hög kvalitet; men de lokala vinerna bör av besökaren njutas försiktigt.”'' == Fotnoter == <references/> {{Tre män på velociped}} ddg0z5ijz5ifhhneu769nyx1io82r4w 0 3485 504495 70588 2022-08-12T00:54:01Z Kwamikagami 13955 wikitext text/x-wiki {{Titel|[[Tre män på velociped]]|Jerome K. Jerome| förra=[[Tre män på velociped. Kapitel 5|Kapitel fem]]| nästa=[[Tre män på velociped. Kapitel 7|Kapitel sju]]}} == Kapitel sex == ''' Varför vi åkte till Hannover — Något de gör bättre utomlands — Konsten för en främling att föra ett artigt tal, som det lärs ut i engelska skolor — En sann historia, nu återgiven för första gången — Det franska skämtet, som det framställs för att roa den brittiska ungdomen — Harris' fadersinstinkter — Vägbevattnaren, som känstnär betraktad — Georges patriotism — Vad Harris borde ha gjort — Vad han verkligen gjorde — Vi räddar Harris' liv — En sömnlös stad — Droskhästen som kritiker. Vi anlände till Hamburg på fredagen, efter en lugn och händelselös resa; och från Hamburg reste vi till Berlin över Hannover. Det är inte den allra närmaste färdvägen. Jag kan endast redogöra för vårt besök i Hannover på samma sätt som negern redogjorde för domstolen för sitt besök i pastorns hönsgård. ”Nå?” ”Jo, ers nåd, vad konstapeln säger är alldeles riktigt, ers nåd; jag var där, ers nåd.” ”Å, så Ni erkänner saken? Och vad, om jag får fråga, hade Ni då för ärende, med en säck, i pastor Abrahams hönsgård, klockan tolv på natten?” ”Jag ska berätta för er, ers nåd, jodå. Jag hade varit hos Massa Jordan med en säck meloner. Jodå, ers nåd. Och Massa Jordan var väldigt trevlig och bad mig stiga in. Jodå, väldigt trevlig man, Massa Jordan. Och där satt vi och pratade och pratade…” ”Mycket troligt. Vad vi vill veta är vad Ni gjorde i pastorns hönsgård.” ”Jodå, ers nåd, jag kommer till det. Det blev ganska sent innan jag kom iväg från Massa Jordan och då sade jag till mig själv: Nu är det bäst att Du sätter det långa benet före, Ulysses, annars får Du problem med frugan. Väldans pratsamt fruntimmer, väldans…” ”Nå, bry Er inte om den saken. Det finns andra mycket pratsamma människor i den här staden förutom Er hustru. Pastor Abrahams hus ligger fem miles<ref>8 kilometer.</ref> från Er hemväg från Mr . Jordans bostad. Hur kom Ni dit?” ”Det är precis vad jag ska förklara, ers nåd.” ”Det är jag tacksam över. Och hur förklarar Ni det?” ”Jo, ers nåd, jag tror jag måste ha avvikit från min väg hem.” Och jag tror att vi har avvikit från ämnet, en aning. {{c|🙝🙟}} Till att börja med, av någon anledning, förefaller Hannover vara en mycket ointressant stad, men efter ett tag inser man dess charm. I själva verket består den av två delar; den ena med breda, moderna, vackra gator och smakfulla parker; sida vid sida med en stad från 1500-talet, där gamla, timrade hus trängs längs smala gränder; där man genom låga portgångar kan skymta kringbyggda gårdar, där utan tvivel en gång i tiden hästar och sexspann trängdes, under väntan på sina rika köpmän och deras fylliga, sävliga ''Frauen'', men där nu barn och kycklingar tumlar runt som de behagar; medan det över de utsirade balkongräckena hänger kläder på tork. En märkligt engelsk atmosfär vilar över Hannover, i synnerhet på söndagar, då dess stängda butiker och klingande kyrkklockor ger staden en prägel av ett soligare London. Och denna känsla av brittisk söndag var inte endast något jag upplevde, i annat fall hade jag kanske tillskrivit det min fantasi; till och med George kände det. Harris och jag hade återvänt från en kort promenad över våra lunchcigarrer på söndagseftermiddagen och fann honom fridfullt slumrande i en av rökrummets bekvämaste fåtöljer. ”När allt kommer omkring”, sade Harris, ”finns det något kring de brittiska söndagarna som tilltalar mannen med engelskt blod i ådrorna. Jag skulle komma att sakna det om det försvann, och så får den unga generationen säga vad den vill.” Och i det att vi intog varsin ände av den långa soffan, höll vi George sällskap. Till Hannover skall man bege sig, lyder talesättet, för att lära sig den vackraste tyskan. Nackdelen är dock, att utanför Hanover, som endast är en liten provins, så finns det ingen som förstår denna den vackraste tyska. Sålunda får man bestämma sig för att tala god tyska och hålla sig kvar i Hanover, eller tala oskön tyska och resa runt. Eftersom Tyskland varit uppdelad under så många sekel i ett dussin småriken, har olyckligtvis en uppsjö dialekter uppstått. Tyskar från Posen som önskar samtala med män från Württemberg, får oftast ta till engelska eller franska för att göra sig förstådda; och unga damer som tillgodogjort sig en dyrbar undervisning i Westfalen, förvånar och gör sina föräldrar besvikna, genom sin oförmåga att förstå ett ord av vad som sägs till dem av någon från Mecklenberg. En engelsktalande utlänning — det är verkligen så sant som det är sagt, kommer att finna sig själv på samma sätt språkligt handikappad bland yorkshirebor, eller i Whitechapels utkanter; men jämförelsen haltar. Igenom hela Tyskland är det inte endast i lantdistrikten och bland de obildade som dialekterna bibehålls. Varje provins har praktiskt taget sitt helt egna språk, som de med stolthet vårdar. En bildad bayrare kan erkänna att, rent akademiskt, är nordtyskan mer korrekt; men han kommer att fortsätta tala sydtyska och att uppfostra sina barn att göra samma sak. {{c|🙝🙟}} Under loppet av detta århundrade, är jag böjd att tro att Tyskland kommer att lösa sina svårigheter i detta avseende genom att övergå till att tala engelska. Varje pojke och flicka, över bondeståndet, talar engelska. Om engelskans uttal vore mindre svårgripbar, funnes det inte det minsta tvivel om att det inom ett fåtal år, jämförelsevis, skulle komma att bli hela världens språk. Alla utlänningar instämmer i att, grammatikaliskt betraktat, är engelskan det lättaste språket av alla att lära sig. En tysk som jämför det med sitt eget språk, där varje ord i varje mening styrs av minst fyra olika formbestämda regler, säger att engelskan är fullständigt i avsaknad av grammatik. Åtskilliga engelsmän förefaller instämma i detta; men de har fel. Faktum är att det verkligen existerar grammatiska regler i engelska språket och en vacker dag kommer våra skolor att uppmärksamma detta faktum och denna grammatik kommer att undervisas för våra barn, samt till och med tränga in i litterära och journalistiska kretsar. Men för närvarande förefaller vi att hålla med utlänningarna i antagandet att grammatiken i engelskan är en försumbar storhet. Uttalsreglerna i engelska språket är tuvan som stjälper vårt språks framåtskridande. Stavningen av orden på engelskan tycks vara uppfunnen endast i syfte att dölja hur orden skall uttalas. Det är en briljant idé, uträknad för att hålla utlänningarnas idéer om att kunna lära sig engelska språket på blott ett år i schack. De har ett sätt att lära ut språk i Tyskland som inte liknar vårt och följden av detta blir att när en tysk skolpojke eller skolflicka lämnar folkskolan eller läroverket vid femton års ålder, kan ”det” (som man så bekvämt kan säga på tyska) förstå och tala det främmande tungomål det har lärt sig. I England har vi en metod för att nå minsta möjliga resultat till största möjliga kostnad och ansträngning, som förmodligen är unik i hela världen. En engelsk skolpojke som genomgått en god skola för medelklassen i England kan tala med en fransman, långsamt och med största svårighet, om kvinnliga trädgårdsarbetare och mostrar och fastrar; ämnesval som för en man som kanske saknar alla tre ovannämnda, är ämnat att tynga tålamodet. Möjligen, om han är ett lysande undantag, kan ynglingen ange klockslag eller göra några få, försiktiga observationer angående väderleken. Utan tvivel kan han räkna upp ett stort antal oregelbundna verb utantill; faktum är dock, att endast ett fåtal främlingar tycks uppskatta att lyssna till sitt eget språks oregelbundna verb, reciterade av unga engelsmän. Likaledes är han i stånd att erinra sig ett urval groteskt komplicerade franska ordspråk och talesätt, sådana som ingen modern fransman någonsin hört talas om eller förstår, då han får höra dem. Förklaringen är att, i nio fall av tio, har ynglingen lärt sig franska genom ”Ahn’s First-Course”. Historien bakom detta berömda arbete är lika anmärkningsvärd som lärorik. Boken skrevs ursprungligen som ett skämt, av en lärd fransman som under några år bott i England. Han avsåg att det skulle bli en satir över den brittiska överklassens konversationstalanger. Utifrån denna utgångspunkt lyckades han enastående väl. Han skickade sitt verk till ett förlag i London. Förlagschefen var en listig man. Han läste igenom boken grundligt och därpå talade han med författaren. ”Denna bok som Ni har skrivit”, sade han, ”är mycket välskriven. Jag har skrattat åt den för mig själv tills tårarna trillade på mina kinder.” ”Det gläder mig mycket att Ni säger det”, svarade den nöjde fransmannen. ”Jag försökte hålla mig till sanningen, utan att väcka anstöt.” ”Den är mycket underhållande”, fortsatte förlagschefen; ”och ändå tror jag att den skulle vara misslyckad om man gav ut den som oförarglig underhållning.” Författaren tappade hakan. ”Dess humor”, fortsatte förlagschefen, ”skulle komma att bedömas som krystad och extravagant. Den skulle roa de djupsinniga och intelligenta, men ur affärsmässig synpunkt är denna grupp av allmänheten inte värd någonting. Men jag har en idé”, fortsatte förlagschefen. Han såg sig om i rummet för att försäkra sig om att de var ensamma och under det han böjde sig framåt sänkte han sin röst till en viskning. ”Jag föreslår att vi ger ut den som ett seriöst arbete, avsedd för skolundervisning.” Författaren stirrade på honom, i avsaknad av ord. ”Jag känner till hur engelska lärare tänker”, sade förlagschefen; ”denna bok kommer att tilltala dem. Den kommer att överensstämma mycket väl med deras undervisningsmetoder. De kommer aldrig att kunna finna någonting mer fånigt och sämre lämpat för sitt ändamål än denna bok. De kommer att smacka med läpparna över denna bok, som en hundvalp som slickar i sig skokräm.” Författaren, som därmed gav upp konsten till förmån för girigheten, instämde. De ändrade bokens titel och lade till en ordlista, men lämnade i övrigt bokens innehåll som det var. Resultatet är väl känt av varje skolpojke. ”Ahn” blev katalysatorn inom engelsk filologisk undervisning. Om den inte längre spelar sin dominerande roll, beror detta på att någonting till och med ännu mer anpassat till ifrågavarande syfte, har trätt i dess ställe. Om, trots allt, den brittiske skolpojken skulle inhämta, till och med från ”Ahn” och hans likar, en glimt av förståelse för franska språket, kommer det brittiska utbildningsväsendet att ytterligare handikappa honom, genom att begåva honom med vad som i prospekten kallas en ”infödd lärare”. Denne infödde franske gentleman, som för övrigt i allmänhet är belgare, är utan tvivel en högst duglig person och kan, det är sant, förstå och tala sitt eget modersmål med tillfredställande skicklighet. Men där upphör hans kvalifikationer. Undantagslöst är han en man med en ytterst enastående oförmåga att lära någon någonting. I sanning framstår han inte så mycket som utvald för sina företräden som pedagog, utan istället som en ungdomens hovnarr. Han har alltid en komisk framtoning. Ingen fransman med seriös framtoning skulle någonsin erhålla anställning vid någon engelsk skola. Om han besitter ens ett fåtal naturliga, men harmlösa egendomligheter, ämnade att framkalla nöje eller löje, så mycket mer uppskattad kommer han att bli av sina arbetsgivare. De klasser han undervisar uppfattar honom givetvis som ett skämt på två ben. De två till fyra timmar i veckan som medvetet kastas bort på denna fullkomliga fars, ser skolpojkarna fram emot som ett välkommet avbrott i en i övrigt tröstlös, monoton tillvaro. Och sålunda, när de stolta föräldrarna tar med sin son och arvinge till Dieppe, endast för att upptäcka att gossen inte kan tillräckligt med franska ens för att anropa en droska, anklagar han inte undervisningssystemet, utan dess oskyldiga offer. Jag begränsar mina anmärkningar till franskundervisningen, eftersom det är det enda språk vi ens försöker lära våra ungdomar. En engelsk skolpojke med kunskaper i tyska skulle av omgivningen betraktas som opatriotisk. Varför vi kastar bort tid på undervisning i franska enligt ovan beskrivna metod är något som jag aldrig förstått. Det är helt respektabelt om någon är helt främmande inför ett visst språk. Men om vi bortser från satiriska journalister och kvinnliga romanförfattare, för vilka det är en nödvändighet för brödfödan, är denna slags bristfälliga kunskaper i franska, vilken vi är så stolta över, endast ämnade av framställa oss som löjliga. {{c|🙝🙟}} I tyska skolor är undervisningsmetoden något annorlunda. En timme varje dag ägnas åt ett och samma språk. Tanken är att inte ge pojken tillräckligt med tid mellan varje lektion för att han skall hinna glömma bort vad han lärde sig föregående lektion; utan istället skall han föras vidare till högre kunskaper. Där finns ingen lustig utlänning tillstädes för hans höga nöjes skull. Det avsedda språket lärs ut av en tysk skollärare som behärskar det helt och fullt, lika väl som han känner sitt eget modersmål. Kanhända att detta system inte länder den tyska ungdomen samma förmåga att perfekt härma främlingars brytning, för vilken den brittiske turisten utmärker sig i alla länder han besöker, men den har andra fördelar. Pojkarna kallar inte sina lärare för ”Grodan” eller ”Korven”, inte heller erbjuder fransk- eller engelsktimmarna något större underhållningsvärde. Eleverna sitter där och försöker, för sitt eget bästa, att lära sig det aktuella främmande tungomålet med så lite besvär för alla inblandade parter som möjligt. När han går ut skolan är han förmögen att tala, inte enkom om pennknivar, trädgårdsmästare, mostrar och fastrar, utan om europeisk politik, historia, Shakespeare eller om glasorglar, helt efter vilken riktning konversationen råkar ta. När jag i denna bok kommer att betrakta det tyska folket utifrån en anglosaxisk synvinkel, kommer jag säkerligen att vid vissa tillfällen finna anledning att kritisera dem. Men å andra sidan finns det mycket vi kan lära oss av dem; och ifråga om vanligt sunt förnuft, i avseende på undervisning, kan de slå oss på fingrarna 99 gånger av 100. {{c|🙝🙟}} De natursköna Eilenriedeskogarna omger Hannover på stadens södra och västra sidor och här inträffade ett tråkigt drama i vilket Harris spelade en viktig roll. Vi cyklade genom dessa skogstrakter på måndagseftermiddagen, i sällskap med många andra cyklister, eftersom detta är ett omtyckt utflyktsmål hos hannoverborna på soliga eftermiddagar och dess skuggade skogsstigar då fylls av glada, bekymmerfria människor. Bland dem cyklade en ung och vacker flicka på en blänkande ny cykel. Helt uppenbart var hon en nybörjare i cyklandets konst. Man kände instinktivt att hon när som helst skulle behöva assistans och Harris, med sin vanliga gentlemannamässighet, föreslog att vi skulle hålla oss i hennes närhet. Harris har, som han ibland förklarar både för George och för mig, egna döttrar, eller mer exakt, en dotter, som allteftersom åren går utan tvivel kommer att upphöra med att leka med rullband i trädgården, för att växa upp till en underskön och respektabel ung dam. Detta inger naturligtvis hos Harris ett intresse för alla vackra flickor upp till 35 års ålder eller däromkring; de påminner, så att säga honom om hans familj. Vi hade färdats omkring två miles <ref>3,2 kilometer.</ref>, när vi lade märke till, en bit framför oss, på ett ställe där fem vägar möttes, en man med en vattenslang, som vattenbegöt vägen. Slangen, som bars upp av små hjul vid varje skarv, ringlade sig efter honom när han förflyttade sig och påminde därvid om en gigantisk daggmask, från vars främre ände, när mannen med ett stadigt grepp om dess hals med bägge händerna, riktade den en åt det ena, än åt det andra hållet, ena stunden höjde den, för att nästa sänka den, utsprutade en stark vattenstråle i en takt av cirka en gallon <ref>4,5 liter.</ref> per sekund. ”En mycket bättre metod än den som används hemma”, anmärkte Harris entusiastiskt. Harris är lagd åt att strängt döma alla brittiska institutioner. ”Så mycket enklare, snabbare och mer ekonomiskt! Ni förstår, en man kan med denna metod på fem minuter bevattna en vägsträcka som skulle ta oss med våra klumpiga, söliga vagnar en halvtimme att vattenbegjuta.” George, som cyklade bakom mig på tandemcykeln, sade: ”Javisst och det är också en metod med vilken mannen, om han är oförsiktig, kan träffa betydligt flera människor med vattenstrålen, än de har en chans att komma undan den.” George är Harris diametrala motsats och brittisk ända in i själen. Jag kommer ihåg hur George drabbades av fullständig patriotisk indignation över Harris förslag att man borde införa giljotinen i England. ”Det är så mycket prydligare”, sade Harris. ”Det bryr jag mig inte om”, sade George; ”jag är engelsman; att hängas duger gott för mig.” ”Våra vattenkärror kan kanske ha sina nackdelar”, fortsatte George, ”men de kan endast blöta ner en mans ben och det är lätt att undvika att detta inträffar. Med denna slags apparater kan sprutaren följa dig runt hörn och uppför trappor.” ”Det är fascinerande att betrakta dem”, sade Harris. ”De är så skickliga. Jag har sett en man i ett hörn av ett folkfyllt torg i Strassburg täcka varenda tum gatumark och inte så mycket som blöta ner ett förklädesband. Det är fantastiskt hur de bedömer avstånd. De kan skicka vattnet ända fram till Dina tår, för att därpå skicka strålen över Ditt huvud, så att den faller ned bakom Dina klackar. De kan…” ”Vi stannar ett tag”, sade George. ”Varför då?”, frågade jag. Han svarade: ”För att jag vill stiga av och åse resten av denna föreställning dold bakom ett träd. Det kan gott och väl finnas sådana virtuoser i denna bransch som Harris påstår; men just denne man verkar enligt min mening sakna något. Han har just sprutat en hund alldeles genomblöt och är nu upptagen med att vattenbegjuta ett vägmärke. Jag drar mig undan till dess han är färdig.” ”Dumheter”, sade Harris; ”han kommer inte att blöta ner Dig.” ”Det är exakt det jag ska se till att han inte gör”, svarade George, i det han hoppade av cykeln och tog plats bakom en utomordentligt vacker alm, dä han tog fram och började stoppa sin pipa. Eftersom jag inte hade någon lust att fortsätta trampa tandemcykeln själv, steg jag av och förenade mig med honom, efter att ha lutat cykeln mot trädet. Harris ropade något i stil med att vi var en skam för det land som fött oss och cyklade vidare. I nästa ögonblick hörde jag en kvinnas rop i nöd. När jag kikade fram bakom trädstammen, uppfattade jag att det kom från den unga, eleganta kvinnan som jag nyss nämnde, vilken vi, till följd av vårt intresse för vägbevattnaren, helt hade glömt av. Hon cyklade fram, stadigt och rakt fram, genom en vattenkaskad från mannens slang, som hotade att dränka henne. Hon föreföll att vara alltför paralyserad för att vare sig stiga av cykeln eller att svänga. För varje sekund blev hon allt blötare, under det att mannen med slangen, som antingen var berusad eller blind, helt likgiltig fortsatte att spruta vatten på henne. Ett dussin röster skrek svordomar åt honom, men han tog ingen som helst notis om dem. Harris gjorde, med sin faderliga natur rörd i djupet av sin själ, vad som vid denna punkt, under för handen rådande omständigheter, var helt rätt och riktigt. Hade han fortsatt att agera med samma känslokyla och goda omdöme genom hela dramat, skulle han efteråt ha stigit fram som en stundens hjälte, istället för som skedde, tvingas fly hopens förolämpningar och hot. Utan att tveka ett ögonblick, sprang han fram till mannen, kastade sig till marken och försökte, genom att gripa tag i munstycket, brotta det ur mannens grepp. Vad han borde ha gjort — vad varje man i besittning av sitt sunda förnuft skulle ha gjort i samma ögonblick som han fått grepp om saken, var att stänga av vattnet. Därefter hade han kunnat spela fotboll med mannen, eller badminton med för den delen; och de tjugo eller trettio personer som rusat till för att ge honom ett handtag skulle endast ha applåderat hans gärning. Hans tanke var dock den, som han förklarade för oss senare, att ta ifrån mannen slangen och som straff, vända den mot ifrågavarande dåre. Vattenmannens tanke föreföll att vara densamma, nämligen att behålla slangen som ett vapen med vilken han kunde spola av sig Harris’ händer. Den själklara följden blev den att de, i stridens hetta, spolade ner allt dött och levande inom femtio yards <ref>45 meter.</ref> radie, utom sig själva. En upprörd man, alltför genomvåt för att längre bry sig om vad som ytterligare hände honom, ingrep i kampen om slangen. De tre fortsatte därefter att spruta vatten runt hela kompassens ros med slangen. De riktade slangen mot skyn och vattnet föll på människorna som en regnstorm i tropikerna. De riktade den nedåt och skickade vattenmassorna i forsar, som svepte folk från sina fötter, eller träffade dem i midjehöjd och fick dem att vika sig. Ingen av de tre männen var villig att ge upp greppet om slangen, ingen av dem tänkte på att stänga av vattenstrålen. Man kunde få för sig, att de kämpade med någon slags urtida naturkraft. På 45 sekunder, sade George som tagit tiden, hade de spolat vägkorsningen ren från allt levande, förutom en hund, som, droppande som en vattennymf, rullade från sida till sida av vattnets kraft, fortfarande tappert kämpande för att hålla sig på benen, medan den skällde frenetiskt mot vad den uppenbarligen trodde var alla helvetets makter. Män och kvinnor lämnade sina cyklar och flydde in i skogen. Bakom varje större träd tittade förargade, våta människohuvuden fram. Slutligen dök en förnuftets man upp på valplatsen. Med dödsförakt kröp han fram till vattenposten, där fortfarande den stora skruvnyckeln av järn satt kvar. Han stängde av vattnet. Och från fyrtio träd började mer eller mindre genomblöta människor krypa fram, var och en av dem med en alldeles egen åsikt. Till att börja med kom jag att undra huruvida det bästa vore en bår eller en klädkorg skulle vara det mest förnuftiga sättet att frakta Harris kvarlevor tillbaka till hotellet. Jag anser att det var Georges snabbhet som vid detta tillfälle räddade Harris liv. Eftersom han var torr och därför i stånd att springa fortast, anlände han före folkmassan. Harris ville förklara sig, men George avbröt honom. ”Hoppa upp på den här”, sade George och räckte honom hans cykel, ”och trampa iväg! De vet inte att vi är i sällskap och Du kan lita helhjärtat på att det inte är en hemlighet vi kommer att avslöja. Vi håller ställningarna och hindrar dem att följa efter dig. Cykla i sicksack om de skjuter efter dig.” Det är min önskan att denna bok ska strikt hålla sig till fakta, utan varje överdrift och har därför visat beskrivningen av denna incident för Harris, för den händelse något annat än en sanningsenlig beskrivning råkat krypa sig in i den. Harris påstår att den är överdriven, men medger att kanske en eller två personer råkade bli ”nedstänkta”. Jag har erbjudit mig att rikta en gatuspolningsslang mot honom på fem och tjugo yards <ref>3 respektive 18 meter.</ref> avstånd och därefter lyssna på hans synpunkter huruvida termen ”nedstänkt” är den korrekta termen, men han har avböjt att medverka i ett dylikt prov. Återigen insisterar han på, att det på sin höjd högst kan ha rört sig om ett halvdussin människor, som varit inblandade i denna katastrof och att fyrtio i alla händelser är en direkt löjligt felaktig uppgift. Jag har erbjudit honom att vi återvänder till Hannover och på plats och ställe gör efterforskningar i ämnet och även detta erbjudande har han avböjt. Under sådana omständligheter förbehåller jag mig rätten att hävda, att min redogörelse är ett sant och rimligt återgivande av något som av ett visst antal hannoverbor, än i denna dag ihågkommes med den största bitterhet. {{c|🙝🙟}} Vi lämnade Hannover samma afton och anlände till Berlin lagom till kvällsvarden och en aftonpromenad. Berlin, som stad, är en besvikelse; dess centrala delar är överbefolkade, i dess yttre delar finns inte ett liv; dess mest berömda gata Unter den Linden är ett försök att kombinera Oxford Street med Champs Elysée, helt enkelt oattraktivt, eftersom gatan är för bred i förhållande till sin storlek; dess teatrar är trevliga och charmerande, och skådespelarkonsten hålls högre än sceneri och kostymering, där långkörare är okända företeelser och framgångsrika pjäser spelas åter och återigen, men inte flera kvällar i följd, varför man flera veckor i rad kan gå på samma teater, kväll efter kväll och se olika pjäser varje föreställning; dess operahus är staden ovärdigt; dess två konserthus, som bär en anstrykning av vulgaritet och banalitet över sig, är illa formgivna och alldeles för stora för att erbjuda någon bekvämlighet. På Berlins kaféer och restauranger är det som livligast mellan midnatt och klockan tre på natten. Trots detta är de flesta människor som frekventerar dessa ställen åter på benen klockan sju följande morgon. Antingen har berlinarna löst det största problemet av alla hos modernt storstadsliv — hur man klarar sig utan sömn, eller, liksom Carlyle <ref>Thomas Carlyle, f. 4 dec. 1795, d, 5 feb. 1881; skotsk historiker och författare. En av Englands främsta kännare av tysk romantik. Skrev bland annat en omfattande biografi om Schiller och översatte Goethes ”Wilhelm Meisters Lehrjahre” till engelska. Från 1865 rektor för universitetet i Edinburgh. Hade mycket stort inflytande över engelskt kulturliv och förf. som Browning, Dickens, Ruskin och Thackerey är starkt påverkade av honom.</ref>, ser de fram emot evigheten. {{c|🙝🙟}} Personligen känner jag inte till någon annan storstad med så sena vanor, med undantag för Sankt Petersburg. Men sankt petersburgaren i allmänhet stiger inte upp tidigt om morgonen. På Sankt Petersburgs kabaréer, som är det moderiktiga sättet att avsluta en kväll ''efter'' det att man varit på teatern — att ta sig till dem kan ta en halvtimme i en snabb släde — börjar föreställningarna i praktiken aldrig före midnatt. Man måste bokstavligen knuffa sig fram på Neva vid fyratiden på morgonen; och favorittågen är de som avgår runt klockan fem på morgonen. Dessa tåg besparar ryssarna besväret att stiga upp tidigt. Han önskar helt enkelt sina vänner”god natt” och tar sig ner till stationen på ett bekvämt sätt efter middagen, utan att ställa till besvär för sitt hushåll. Potsdam, som är Berlins Versailles, är en vacker liten stad, belägen bland sjöar och skogar. Här på dess skuggade vägar i tystnaden, i den vidsträckta Sans Souci-parken, är det lätt att föreställa sig den smale, snusande Frederick ”kämpande” med den gällröstade Voltaire. {{c|🙝🙟}} Följande mitt råd, instämde George och Harris i att vi inte skulle stanna länge i Berlin; utan fortsätta till Dresden. Det mesta som Berlin har att erbjuda, kan ses på ett bättre sätt på annat håll och vi bestämde oss därför för att nöja oss med en snabb tur genom staden. Hotellbäraren föreställde oss för en ''Droschke''-förare, under vilkens överinseende, som han försäkrade oss, vi skulle komma att se allt sevärt på kortast möjliga tid. Mannen själv, som inställde sig i vår tjänst klockan nio om morgonen, uppfyllde alla tänkbara krav. Han var intelligent och välinformerad; hans tyska var lätt att förstå och han kunde även en smula engelska, med vilken han fyllde ut konversationen vid behov. Med mannen själv var det inga problem, men hans häst var den mest osympatiska, brutala sälle jag någonsin satt mig bakom. Han fattade misstycke mot oss vid första anblicken. Jag var den förste som steg ut från hotellet. Han vände sitt huvud mot mig och såg på mig uppifrån och ned med iskall, glasartad blick; för att därefter vända sig till en annan häst, en kollega som stod med ansiktet vänt åt hans håll. Jag visste vad han sade till sin kollega. Han hade ett mycket uttrycksfullt ansikte och försökte på intet sätt att dölja sina tankar. Han sade: ”Lustiga saker som dyker upp på somrarna, eller hur!” George kom efter mig ut i nästa ögonblick och ställde sig bakom mig. Hästen vände återigen sitt huvud och såg på oss. Jag har aldrig varit med om en häst som kunnat vända på huvudet som denna häst gjorde. Jag har sett en krokofant göra konster med sin hals som tilldrog sig allas uppmärksamhet, men vad detta djur gjorde var mer i linje med det man drömmer om efter en dammig dag ute på Ascot, som följts av middag med sex gamla kamrater. Hade jag kunnat se hans ögon bakifrån hans egna framben, så tvivlar jag på att jag hade blivit mer förvånad. Han såg ut att roas än mer av George än av mig själv. Han vände sig åter sin till kollega: ”Utomordentligt, eller hur?” anmärkte han. ”Jag antar att det måste finnas något ställe där de odlar fram dem”, och han började slicka sig på vänster skuldra, för att jaga bort flugor. Jag började undra om han hade mist sin moder som mycket ung och därefter uppfostrats av katter. George och jag klättrade in i vagnen och väntade där på Harris. Han kom efter ett ögonblick. För egen del tyckte jag han såg tämligen välvårdad ut. Han bar en knickerbockerkostym i vit flanell, som han låtit sy upp särskilt för att cykla i under het väderlek; hans hatt kanske var en aning utöver det vanliga, men den höll solen borta från hans huvud. Hästen kastade en blick på honom, sade ”Gott in Himmel!” så tyst som det är möjligt för en häst och gav sig av nerför Friedrich Strasse i snabb takt, lämnande Harris och kusken stående på trottoaren. Hans ägare ropade på honom att han skulle stanna, men det brydde han sig inte om. De sprang efter oss och kom ikapp oss i hörnet av Dorotheen Strasse. Jag uppfattade inte vad mannen sade till sin häst, han talade tyst och upphetsat; men vissa fraser uppfattade jag, såsom: ”Jag måste ju tjäna mitt uppehälle på något sätt, eller hur! Vem bad för övrigt Dig att yttra Dig? Javisst, Du bryr dig ju föga, så länge Du bara får något att tugga på.” Hästen avbröt konversationen genom att ge sig ut på Dorotheen Strasse på eget initiativ. Jag tror att han sade: ”Se så, prata inte så mycket. Låt oss få jobbet undanstökat och, om möjligt, hålla oss till bakgatorna.” Mitt emot Branderburger Thor klatschade föraren till med pisksnärten, klättrade ner och gick runt vagnen för att förklara vad vi såg. Han pekade ut Thiergarten och förevisade därefter Riksdagshuset. Han informerade oss om dess exakta höjd, längd och bredd, på samma sätt som guiderna brukar göra. Därefter riktade han vår uppmärksamhet till triumfbågen. Han sade, att den var byggd i sandsten, som en replik av ”Properleer” i Aten. Vid detta tillfälle vände hästen, som tillbringat sin nyvunna fritid med att slicka sina framben, på huvudet. Den sade ingenting, endast stirrade. Mannen återupptog sitt föredrag, nervös. Denna gång påstod han att det var en imitation av ”Propeyedliar”. I samma ögonblick fortsatte hästen upp till Unter den Linden. Hans ägare försökte övertala den att stanna, men hästen bara fortsatte trava framåt. På det sätt hans skuldror ryckte under det han gick, kunde jag på något sätt förstå att han sade: ”Nu har de sett porten, eller hur? Nå, då kan det vara nog. Vad resten beträffar, så vet Du inte vad Du talar om och de skulle ändå inget förstå, eftersom Du talar tyska.” Sak samma under resten av färden längs Unter den Linden. Hästen vägrade att stå still tillräckligt länge för att vi skulle få tid till att betrakta sevärdheterna och höra deras namn. Varje förklaring och beskrivning kortade han av, helt enkelt genom att fortsätta gå. ”Vad de här figurerna önskar”, verkade han säga sig själv, ”är att få åka hem och berätta för andra att de har sett de här sakerna. Om jag nu gör dem orätt och de skulle vara mer intelligenta än de ser ut, så kan de få bättre information från vem som helst, än vad min gamle fåne ger dem, från en guidebok. Vem är intresserad av att höra hur högt ett visst kyrktorn är? De enda som kommer ihåg en sådan uppgift fem minuter efter att de hört den, är sådana som inte har något som helst annat att hålla i huvudet. Han tröttar enbart ut mig med sitt pladder. Varför skyndar vi helt enkelt inte på istället och låter var och en av oss komma hem till sin lunch?” Vid närmare eftertanke är jag inte längre säker på att den där skumögde gamle hästen inte talade förnuftigt. I alla händelser kan jag erinra mig tillfällen, då jag önskat avbryta en alltför mångordig guide. Men, ”sent ska syndaren vakna”, som skottarna säger och vid den aktuella tidpunkten svor vi mer över hästen, än vi tackade den. == Fotnoter == <references/> {{Tre män på velociped}} pf12lzak1ocy1mvlgfi7hytc3i0l7f6 0 3486 504496 70589 2022-08-12T00:54:03Z Kwamikagami 13955 wikitext text/x-wiki {{Titel|[[Tre män på velociped]]|Jerome K. Jerome| förra=[[Tre män på velociped. Kapitel 6|Kapitel sex]]| nästa=[[Tre män på velociped. Kapitel 8|Kapitel åtta]]}} == Kapitel sju == '''George undrar — Tysk förkärlek för ordning — ”Musikgruppen ’Schwarzwalds koltrastar’ uppträder klockan 19” — Porslinshundar — Deras överlägsenhet över alla andra slags hundar — Tyskarna och solsystemet — Ett ordningsamt land — Bergsdalarna, som de borde vara, enligt tyskt sätt att se det — Vattendrag på tyskt vis — Skandalen i Dresden — Harris underhåller — Det uppskattas icke — George och hans moster — George, en kudde och tre ungmöer.''' Vid ett tillfälle under vår färd mellan Berlin och Dresden, sade George, som under den senaste kvartstimmen eller så, sett mycket tankfullt ut genom fönstret: ”Varför är det sed i Tyskland att sätta upp brevlådorna högt uppe i träden? Varför sätter de dem inte på ytterdörrarna, så som vi gör? Jag skulle avsky att behöva klättra upp i ett träd varje gång jag ska hämta in posten. Dessutom är det synnerligen orättvist mot brevbärarna. Bortsett från att det måste vara mycket ansträngande så måste brevutdelningen, för en tyngre man, under blåsiga kvällar, vara ett helt enkelt livsfarligt arbete. Om de nu prompt ska sätta upp brevlådorna på träden, varför gör det inte lägre ner på stammen, istället för högst upp i trädkronorna? Men, jag kanske misstar mig på tyskarna”, fortsatte han, när en ny tanke slagit rot i hans huvud, ”kanske har tyskarna, som i så många avseenden ligger före oss i utvecklingen, förädlat brevduvehållningen till perfektion. Men jag kan inte undgå att tro, att det hade varit klokare att dressera duvorna, när de ändå var i farten, att leverera breven närmare marken. Att klättra upp till dessa lådor för att hämta posten måste vara en svår operation till och med för den genomsnittlige, medelålders tysken.” Jag följde hans blick ut genom fönstret. Jag svarade: ”Det där är inte brevlådor, det är fågelholkar. Du måste förstå folket i denna nation. Tyskarna älskar fåglar, men de ska vara renliga. En fågel som får sköta sig själv, bygger sitt bo där det passar honom. Detta är osnyggt, enligt den tyska förkärleken för ordning och reda. Det finns inte en gnutta färg på ett sådant fågelbo, inga gipsutsmyckningar, inte ens en flagga. När boet är färdigt, kommer fågeln att vistas utanför det. Han tappar saker och ting på gräsmattan; grenar, delar av maskar, allt möjligt. Han är indiskret, han älskar, grälar med sin fru och matar sina ungar helt offentligt. Den tyske odalmannen blir chockerad. Han säger till fågeln: ’Jag tycker om dig av många skäl. Jag tycker om att titta på dig. Jag tycker om att höra dig sjunga. Men jag tycker inte om hur Du bär dig åt. Tag nu denna lilla låda och placera allt Ditt skräp inuti den, där jag slipper se det. Kom ut när Du vill sjunga; men låt Dina äktenskapliga göranden hållas inuti lådan. Håll dig i lådan och låt bli att skräpa ner i min trädgård.’” I Tyskland är förkärleken för ordning och reda lika viktig som luften man andas. I Tyskland markerar spädbarnen tidens gång med sina skallror och de tyska fåglarna har kommit att föredra dessa lådor och betraktar med förakt de ociviliserade utstötta individer, som envisas med att bygga sina bon i träd och häckar. Inom sinom tid kommer varje fågel i Tyskland, det kan man vara förvissad om, att få sin plats i en organiserad kör. Detta promiskuösa och oorganiserade kvittrande de ägnar sig åt, måste helt enkelt, det kan man vara förvissad om, vara mycket stötande för det tyska ordningssinnet, helt i avsaknad av mål och mening som det ju är. De musikälskande tyskarna kommer att organisera dem. Någon kraftigt lagd fågel med särskilt välutvecklat strupparti kommer att övas upp för att dirigera dem och, istället för att ödsla sina krafter i skogen klockan fyra på morgonen, kommer de att, på i förväg annonserad tidpunkt, sjunga i trädgården till någon ölstuga, till pianoackompanjemang. Utvecklingen går bergfast i denna riktning. {{c|🙝🙟}} Tyskar älskar naturen, men deras idéer om densamma är en glorifierad dröm. De lägger ner mycket möda på sin trädgård. De planterar sju rosenbuskar på norra sidan och lika många på den södra och skulle de inte växa exakt till samma form och storlek, så ligger de sömnlösa av oro över detta. Varenda ros knyter de fast vid en pinne. Detta kommer naturligtvis att inverka menligt på blommans utseende, men de kan dock njuta av tillfredsställelsen av att den är där och att den inte missköter sig. Den lilla sjön i trädgården omges av zink, som de en gång i veckan tar in och rengör i köket. I den geometriska mittpunkten av gräsmattan, som ibland är lika stor som en bordduk och oftast omges av ett lågt räcke, placerar de en porslinshund. Tyskarna är mycket förtjusta i hundar, men föredrar som regel dem av porslin. Porslinshundarna gräver aldrig hål i gräsmattan för att begrava ben och förstör aldrig en blomplantering med sina bakben. Ur tysk synvinkel är de idealiska hundar. De förblir där man placerar dem och vandrar aldrig iväg till ställen där man inte vill ha dem. Man kan få dem helt enligt egen önskan, enligt alla den tyska Kennelklubbens krav; eller man kan skapa något helt unikt. Man begränsas inte, vilket är fallet med andra slags hundar, till vad som kan frambringas genom avel. Porslinshundar kan vara blå eller gredelina. Mot en extra avgift kan man till och med få en hund med två huvuden. {{c|🙝🙟}} På vissa bestämda datum på hösten klipper tyskarna ner sina plantor och buskar och täcker dem med kinesiskt kläde; och på våren, på ett i förväg bestämt datum avtäcker han dem och låter dem åter växa mot solen. Om det råkar vara en ovanligt vacker höst, eller en ovanligt sen vår, så mycket värre för de olyckliga växterna. Ingen sann tysk skulle tillåta sig att hans göranden styrdes av något så i sanning oregelbundet som solsystemet. Eftersom tyskarna inte kan kontrollera vädrets makter, så ignorerar de dem. {{c|🙝🙟}} Bland träden är poppeln alla tyskars favorit. Andra, mer oordnade nationer må sjunga den knotiga ekens lov, den ymnigt växande kastanjen, eller den lummiga almen. För alla tyskar är dessa, med sina egensinnigt stökiga sätt en styggelse för ögat. Poppeln växer upp där man planterat den och på det sätt man förväntar sig. Den har inga egna knotiga idéer. Den växer helt enkelt rakt och regelbundet, såsom alla tyska träd borde göra. Den vare sig vajar eller sprider sig av sig själv och således utrotar tyskarna alla andra slags träd och ersätter dem med popplar. Unga tyskar uppskattar landsbygden, men föredrar den, på samma sätt som den fina damen ansåg om den Ädle Vilden: I mer påklätt skick. Tysken uppskattar en skogspromenad — till ett värdshus. Men stigen får inte vara allt för brant, den måste ha en tegelbelagd avloppsränna längs ena sida för att dränera den och för var 20:e yard <ref>18,28 meter.</ref> eller så måste det finnas en bänk så att han kan vila fötterna; detta eftersom tyskarna lika lite kan tänka sig att sitta i gräset, som en engelsk biskop skulle kunna förmå sig att rulla nerför One Tree Hill. De uppskattar utsikten från en bergstopp, men ännu mer en skylt som berättar vad som är sevärt; dessutom skall där finnas ett bord med bänkar, där de kan slå sig ner för att inmundiga sin enkla måltid bestående av öl och ”Belegte Semmel” som de varit noga med att ta med sig upp. Om de dessutom kan finna ett anslag från polismyndigheten på ett eller annat träd, som förbjuder dem att göra det ena eller det andra, inger det dem en utomordentlig känsla av ordning och säkerhet. {{c|🙝🙟}} Tyskarna är inte motståndare till vildmark, förutsatt att den inte är alltför vild. Men, om de anser den alltför otämjd, sätter de genast igång med att tämja den. Jag kommer ihåg hur jag, i närheten av Dresden, upptäckte en naturskön och smal dal, som ledde ner mot floden Elbe. Den vindlande landsvägen gick längs en bergfors, som under en mile <ref>1,6 kilometer.</ref> eller så skummade och forsade över klippor och stenar mellan skogsklädda strandbankar. Jag följde den fascinerad tills jag efter att ha rundat ett hörn såg ett arbetslag bestående av 80 eller 100 män. De var i full färd med att städa upp dalen och göra forsen mer presentabel. Alla stenar som hittills hindrat vattnets framfart lyfte de undan och kärrade iväg. De fyllde upp och murade tegelväggar längsmed strandbankarna. De sågade ner eller beskar alla träd och buskar, vinrankor och klängväxter som hängde ner över vattnet. En bit bort såg jag det slutliga resultatet — en bergsdal som den borde se ut, enligt tysk modell. Floden, nu bred och stilla, flöt fram över en jämn grusbädd, mellan tegelfördämningar, krönta med stenskoning. Vid var hundrade yard <ref>91,4 meter.</ref> fanns jämna, fina träplattformar. På båda sidorna hade man röjt av utrymmen och på jämna avstånd stod nyplanterade popplar. Varje planta skyddades av ett flätat nätverk, krönt med järntråd. Inom loppet av ett par år var det de lokala myndigheternas förhoppning, att ha ”avslutat” försköningen av bergsforsen i hela dess längd och sålunda ha gjort den lämplig för den ordningsamme vännen av tysk natur att vandra i. Då skulle det komma att finnas en bänk på var femtionde yard, ett anslag från den lokala polismyndigheten var hundrade, samt en restaurang varje halv engelsk mil <ref>802 meter.</ref>. Samma sak sker från floden Memel till Rhen. De städar helt enkelt upp sitt land. Jag minns mycket väl Wehrthal. En gång var det den mest romantiska ravin man kunde finna i Schwarzwald. Senaste gången jag vandrade där, hade man där inkvarterat något hundratal italienska arbetare, som var satta i hårt arbete med att tämja den vilda Wehr och visa den sitt nya lopp, de tegelbeslog strandbankarna här, sprängde klippblock där, samt göt betongrännor för floden, där den kunde ta sig fram genom lugnt och utan bråk. {{c|🙝🙟}} I Tyskland talas nämligen inget slags nonsens om orörd natur. I Tyskland anser man, att naturen ska uppföra sig på ett sätt, som inte inger barnen ett dåligt exempel. En tysk poet som lägger märke till ett vattendrag på så vis som Southey beskriver, något inexakt, att vattnet strömmar i Lodore, skulle vara alltför chockerad för att kunna sätta sig och skriva allegorisk vers om saken. Han skulle skynda iväg för att genast anmäla vattendraget för polisen. På det sättet skulle vattnets forsande och oljud komma att snarast åtgärdas. ”Nå, se så. Vad är det här för sätt?”, skulle de tyska myndigheterna säga i sträng ton till vattendraget. ”Så här kan vi inte ha det, förstår Ni väl. Se till att falla tyst och stilla. Vem tror Ni att Ni är?” Därefter skulle de lokala myndigheterna förse vattendraget med vattenledningar i zink och trä, samt en vattentrappa att vandra i, för att lära det veta hut, på tyskt manér. Det är i sanning ett ordningsamt land, Tyskland. {{c|🙝🙟}} Vi nådde Dresden på onsdagskvällen och stannade där till söndagen. Sammanfattningsvis är kanske Dresden den vackraste staden i hela Tyskland; men det är en stad man bör bo i ett tag, snarare än endast besöka den. Dess museer och gallerier, dess palats och trädgårdar, dess sköna och historiskt viktiga omgivningar är tillräckliga att fylla en med glädje under en hel vinter, men blir för mycket att klara av på en vecka. Staden saknar den sorts glättighet som finns hos Paris eller Wien, men som snabbt mattas; Dresdens charm är på tyskt vis mer solid och varar längre. Staden är den musikintresserades Mecka. För fem shilling kan man i Dresden köpa en parkettplats till Operan och får, på köpet tyvärr, en stark övertygelse om att man aldrig en gång till ska besvära sig med att sitta igenom en hel föreställning i ett engelskt, franskt eller amerikanskt operahus. Dresdens stora skandal kretsar fortfarande kring August den Starke <ref>August II, f. 12 maj 1670, d. 1 feb. 1733; kurfurste av Sachsen 1694-1733, kung av Polen 1697-1704 och 1709-33. Son till Johan Georg III och Anna Sofia av Danmark, kusin till Karl XII. Berömd för sin styrka och för att vara konst- och arkitekturmecenat.</ref>, ”Syndens man”, som Carlyle alltid kallade honom, som är vida känd för ryktet att ha förbannat Europa genom över tusen barn. Slott där han fängslade den ena eller den andra avlagda älskarinnan — en av dem, som envisades i sina krav på en bättre ställning, under fyrtio år stackars kvinna, sägs det. De trånga rum, där hon grämde ihjäl sig visas fortfarande upp. Sådana slott, höljda i skam över den ena eller den andra skymfliga handlingen, ligger utspridda i trakten, såsom de dödas ben på slagfältet; och de flesta av guidernas berättelser är av det slaget, att de inte lämpar sig för yngre åhörares öron. Augusts porträtt i naturlig storlek hänger på det vackra Zwinger, som han lät bygga som en arena för kamper mellan vilda djur, när befolkningen tröttnade på att ha sagda kamper utspela sig på stadens torg; en uppriktigt sagt djurisk framtoning, med en syrsas ögonbryn, men med det slags air av kultur och god smak som så ofta följer med djuriskhet. Det moderna Dresden är utan tvivel skyldig denne man mycket. Men vad en främling i Dresden som mest kommer att häpnas över, är kanske dess elektriska spårvagnar. Dessa enorma fordon susar fram genom gatorna i mellan 10 till 20 miles per timme <ref>16 till 32 kilometer per timme.</ref> och kör genom kurvor och gathörn på ett sätt som påminner om irländska kuskar. Alla människor reser med dem, med undantag för officerare i uniform, som inte har tillåtelse att göra detta. Kvinnor i aftondräkt på väg till en bal eller till Operan sitter sida vid sida med bärare med sina korgar. Spårvagnarna är allhärskande på gatorna och allt och alla skyndar sig ur deras väg. Om man inte kommer ur deras väg och fortfarande råkar vara i livet när man plockas upp från gatan, blir man bötfälld så fort man kommit till sans, för att ha hindrat spårvagnen. Detta lär alla att ta sig i akt bättre. {{c|🙝🙟}} En eftermiddag ”luffade” Harris staden runt på egen hand. På kvällen, när vi lyssnade på musik vid Beldevere, sade Harris, apropå ingenting särskilt, att ”dessa tyskar har inget sinne för humor”. ”Varför säger Du det”, frågade jag. ”Jo, i eftermiddags”, svarade han, ”hoppade jag på en av de där elektriska spårvagnarna. Jag ville se på staden, så jag stod ute på en av de små plattformarna — vad är det nu de kallas?” ”Das Stehplatz”, framkastade jag. ”Så heter det, ja”, sade Harris. ”Ja, Du vet hur de skakar fram och tillbaka och hur man måste se upp i gathörnen, samt ta sig i akt när de stannar och startar.” Jag nickade. ”Det stod omkring ett halvdussin andra människor på plattformen”, fortsatte han, ”och självklart är jag ju inte van. Saken började plötsligt röra på sig och fick mig att ramla baklänges. Jag föll mot en fetlagd herre bakom mig. Han stod nog inte så stadigt han heller, eftersom han i sin tur föll baklänges över en pojke som bar på en trumpet i en grön tygväska. De log aldrig, varken mannen eller pojken med trumpeten; de stod bara där och såg dystra ut. Jag skulle just be om ursäkt, men innan jag fick ur mig det, bromsade spårvagnen in, av en eller annan anledning och detta ledde, självklart till att jag for framåt igen och knuffades in i en vithårig, äldre kurre, som för mig framstod som en professor. Nå, ''han'' log inte, inte så mycket som rörde en min.” ”Kanske han tänkte på annat”, föreslog jag. ”Det kunde inte ha varit fallet med dem allihop”, svarade Harris, ”och under loppet av den där resan, måste jag ha fallit emot dem var och en minst tre gånger. Du förstår”, fortsatte Harris, ”de kände till varje gathörn och i vilken riktning vagnen skulle svänga, så de kunde ta emot. Jag, som var främling, hade naturligtvis en nackdel där. Det sätt jag rullade av och an och knuffade till än den ena, än den andra, måste ha sett riktigt komiskt ut. Jag påstår inte att det var första klassens humor, men det borde ha roat de flesta. Men dessa tyskar föreföll inte se något som helst roligt i detta alls — de verkade mest besvärade, det är allt. Det fanns en liten man, som stod med ryggen mot bromsen; jag trillade på honom fem gånger — jag höll räkningen. Man skulle ju ha trott, att den femte gången skulle locka ett skratt ur honom, men det gjorde det inte, han såg enbart trött ut. De är en trist skara.” {{c|🙝🙟}} George upplevde även han ett äventyr i Dresden. Det fanns en butik nära Altmarkt, i vars fönster man förevisade ett antal kuddar. Butikens huvudsakliga verksamhet var att sälja glas och porslin; kuddarna verkade vara något av ett experiment. Det var verkligen vackra kuddar, gjorda av sammet och med handbroderier. Vi passerade denna butik flera gånger och varje gång stannade George och tog en titt på kuddarna. Han sade att han trodde att hans moster skulle tycka om en sådan. George har varit mycket uppmärksam mot denna moster under hela denna resa. Han har skrivit tämligen långa brev varje dag och från varje stad där vi stannat, skickar han henne en present. Enligt min uppfattning överdriver han det hela och mer än en gång har jag grälat på honom. Hans moster kommer att träffa andra mostrar och berätta för dem; hela denna samhällsklass av mostrar kommer därigenom i upprorsstämning. Som själv varande systerson, protesterar jag givetvis mot den omöjligt höga standard som George sätter upp för oss andra. Men han lyssnar inte på mig. Det var av denna anledning han lämnade oss på lördagen efter lunchen, i det han sade att han skulle gå tillbaka till den där butiken och köpa en kudde till sin moster. Han sade att det inte skulle ta lång tid och föreslog att vi skulle vänta på hotellet. Vi väntade i, enligt vår uppfattning, en ganska lång stund. När han återkom var han tomhänt och såg smått bekymrad ut. Vi frågade honom, var han hade sin kudde. Han sade, att han inte hade någon kudde, att han hade ändrat sig, att han inte längre trodde att hans moster skulle uppskatta en kudde. Uppenbarligen var det något som inte stod rätt till. Vi försökte att lirka det ur honom, men han vägrade att berätta. Ja, sanningen var, att efter vår ungefär tjugonde fråga, svarade han endast enstavigt. På kvällen, hur som helst, när han och jag råkade vara ensamma, tog han självmant upp ämnet. Han sade: ”Det är ett tämligen egendomligt folkslag, dessa tyskar.” Jag sade: ”Vad är det som har hänt?” ”Jo”, svarade han, ”rörande den där kudden jag ville köpa.” ”Till Din moster”, anmärkte jag. ”Varför inte?”, genmälde han. Han blev för ett ögonblick grälsjuk; jag känner ingen annan man, för vilken en moster är en så känslig sak. ”Varför skulle jag inte kunna skicka en kudde till min moster?” ”Hetsa inte upp Dig”, svarade jag. ”Jag protesterar inte; jag högaktar Dig för detta.” Han återfick sitt goda humör och fortsatte: ”Det fanns fyra kuddar i fönstret, som Du kommer ihåg, alla tämligen lika och alla försedda med en prislapp, där det stod 20 Mark. Jag låtsas inte att jag talar tyska flytande, men jag kan i allmänhet med en liten ansträngning göra mig förstådd och fattar innebörden av vad de säger, om de inte babblar. Jag gick in i affären. En ung flicka kom fram till mig; hon var av en tämligen försynt ordning, man kan rent av nästan säga blyg; inte alls det slags flicka från vilken man kunnat förvänta sig det som skedde. Jag har aldrig blivit mer överraskad i hela mitt liv.” ”Överraskad över ''vadå?''”, sade jag. George förmodar alltid att man redan känner till slutet på den historia han just berättar för en redan från början. En mycket irriterande metod. ”Över det som hände”, svarade George; ”Över det jag berättar för dig. Hon log och frågade mig vad jag önskade. Jag förstod detta helt och fullt; däri kunde inte ha legat något missförstånd. Jag lade 20-markssedeln på disken och sade: ’Var snäll och ge mig en kudde.’ Hon stirrade på mig som om jag begärt ett dunbolster. Jag fick för mig att hon kanske inte hade hört vad jag sade, så jag upprepade, högre. Om jag så hade givit henne ett slag på hakan, så hade hon inte kunnat se mer förvånad eller indignerad ut. Hon sade, att hon förmodade att jag måste ha tagit miste. Jag ville inte inleda en längre konversation för att sedan finna att jag inte klarade av den. Jag sade därför, att det inte förelåg något misstag. Jag pekade på min 20-marksedel och upprepade för tredje gången att jag önskade köpa en kudde. ’En kudde för 20 Mark.’ En annan, lite äldre flicka kom fram; den yngre upprepade för henne vad jag just sagt; hon verkade tämligen upprörd. Den andra flickan verkade inte tro på henne — ansåg inte att jag såg ut som den sorts man som skulle vilja ha en kudde. För att försäkra sig, frågade hon mig: ’Sade Ni att Ni ville ha en kudde?’, frågade hon. ’Det har jag nu sagt tre gånger’, svarade jag. ’Jag säger det än en gång — jag vill ha en kudde.’ Hon sade: ’Det kan Ni inte få.’ Jag började ilskna till vid det här laget. Om jag nu verkligen inte hade velat ha tingesten, skulle jag ha lämnat butiken; men där låg kuddarna i fönstret, uppenbarligen till salu. Jag förstod inte ''varför'' jag inte kunde få köpa en. Jag sade: ’Jag ''ska'' ha en!’ Det är en enkel mening. Jag uttalade den med beslutsamhet. Då kom en tredje flicka fram till oss. Dessa tre representerade, förmodar jag, hela butikspersonalen. Hon var en ljusögd, vacker liten varelse, den här senaste flickan. Vid ett annat tillfälle hade hennes uppenbarelse behagat mig; men nu irriterade hennes ankomst mig. Jag tyckte inte att denna affärstransaktion behövde tre unga damers närvaro. De första två flickorna började förklara hela saken för den tredje och innan de var halvvägs, började den tredje flickan att fnissa — hon var den sorts flicka som fnissar åt allting. När hon fnissat klart, började de alla tre att tjattra i munnen på varandra; och vid vart sjätte ord vände de sig och såg förstulet på mig och innan de var klara med det, fnittrade de alla tre som idioter; man kunde tro att jag var en pellejöns som gav en privat föreställning. När hon tagit sig samman tillräckligt, kom den tredje flickan fram till mig; hon fnissade fortfarande. Hon sade: ’Om Ni får en, går Ni då?’ Jag förstod henne inte riktigt till att börja med, så hon upprepade vad hon sagt. ’Den här kudden. När Ni har fått den, går Ni Er väg då? Härifrån? Genast?’ Ingen var mer angelägen än jag att komma iväg och det sade jag till henne. Men, lade jag till, utan kudde skulle jag inte gå därifrån. Jag hade bestämt mig för att jag skulle köpa kudden, om jag så skulle behöva övernatta i butiken för att få den. Hon gick tillbaka till de andra två flickorna. Jag trodde de skulle hämta en kudde åt mig och få hela affären överstökad. Istället hände det underligaste man kan tänka sig. De två andra flickorna ställde sig bakom den första, alla tre fnittrande. Himlen vet åt vad. Därefter sköt de två flickorna den första flickan åt mitt håll, tills hon stod tätt intill mig och innan jag anat vad som skulle hända, lade hon sina händer på mina axlar, ställde sig på tå och kysste mig. Därefter begravde hon ansiktet i förklädet och rusade ut, följd av den andra flickan. Den tredje öppnade butiksdörren åt mig och förväntade sig tydligen att jag skulle gå därifrån, vilket jag i min förvirring gjorde och glömde kvar mina 20 Mark på disken. Jag säger inte att jag hade något emot denna kyss, även om det inte var vad jag kommit dit för. Jag hade kommit dit för att köpa kudden. Jag skulle inte vilja gå tillbaka till butiken. Jag förstår ingenting.” Jag sade: ”Vad var det Du frågade efter?” Han sade: ”En kudde.” Jag sade: ”Det är vad Du ''önskade köpa''. Det vet jag. Vad jag menar, exakt vilket ord på tyska använde Du?” Han svarade: ”Ein Küss.” Jag sade: ”Då har Du ingen anledning att beklaga dig. Det är något förvirrande: ’Ein Küss’ låter som om det borde betyda en kudde <ref>Detta är en ordlek som gör sig bättre på engelska. Kudde heter ”a cushion” på engelska och det är det ordet George av misstag sammanblandar med tyskans ”Küss”.</ref>, men det gör det inte. Det betyder en kyss, medan en kudde heter ’ein Kissen’. Du blandade ihop dessa två ord — det har andra gjort före dig. Jag vet inte mycket om denna slags saker, men vad Du frågade efter var en kyss för 20 Mark och efter vad Du berättat om flickan, skulle vissa människor anse att det priset var rimligt. Men, i alla händelser bör Du inte berätta för Harris om detta. Om jag minns rätt, så har även han en moster.” George höll med om att det bästa var att han höll tyst om saken. == Fotnoter == <references/> {{Tre män på velociped}} 553s4hpw9l1t4cdnsthsd9hl7qjk2cr 0 3487 504497 70590 2022-08-12T00:54:05Z Kwamikagami 13955 wikitext text/x-wiki {{Titel|[[Tre män på velociped]]|Jerome K. Jerome| förra=[[Tre män på velociped. Kapitel 7|Kapitel sju]]| nästa=[[Tre män på velociped. Kapitel 9|Kapitel nio]]}} == Kapitel åtta == '''Herr och fröken Jones från Manchester — kakaons fördelar — En vink till Fredsförbundet — Fönstret som medeltida argument — De kristnas favoritrekreation — Guidernas språkkunskaper — Hur man läker såren från tidens tand — George provar en butelj — Tyska öldrickares ansikten — Harris och jag beslutar oss för att utföra en god gärning — En staty av det vanliga slaget — Harris och hans vänner — Ett paradis utan peppar — Kvinnor och städer.''' Vi var på vår väg till Prag och väntade i stora hallen i Dresdens järnvägsstation på att de ansvariga myndigheterna skulle tillåta oss att gå ut på perrongen. George, som gjort en tur till bokståndet, återkom med något vilt i sina ögon. Han sade: ”Jag har sett dem.” Jag sade: ”Sett vilka?” Han var alltför upphetsad för att kunna svara begripligt. Han sade: ”De är här. De kommer hitåt, bägge två. Om Ni väntar ett tag kommer ni att få se dem själva. Jag skojar inte; det är verkligen de!” Som brukligt är vid denna tid på året, hade det stått ett par notiser, mer eller mindre allvarligt menade, i tidningarna om sjöormar och jag trodde för ett ögonblick att det var dessa han måste mena. En stunds eftertanke sade mig dock, att här, mitt i Europa, 300 miles <ref>483 kilometer.</ref> från kusten, skulle något sådant vara omöjligt. Innan jag hann fråga honom om saken, grep han tag i min arm. ”Titta!”, sade han; ”nå, överdriver jag?” Jag vände på mitt huvud och såg vad, förmodar jag, endast ett fåtal nu levande engelsmän sett före oss — den brittiske gentlemannen på resa, i enlighet med folkets på Kontinenten uppfattning om saken, åtföljd av sin dotter. De kom emot oss i kött och blod — om vi nu inte drömde — levande och synnerligen påtagliga — den engelske ”Milor” och den engelska ”Mees”, som de under generationer framställts i skämttidningar på Kontinenten och på Kontinentens scener. De var fulländade in i minsta detalj. Mannen var lång och magerlagd, med sandfärgat hår, stor näsa och mustascher av dundreary-modell. Över sin peppar-och-saltmönstrade kostym bar han en ljus överrock, vilken nådde honom nästan ner till hälarna. Hans vita hjälm var kantad av en grön slöja; en teaterkikare hängde över ena axeln och i sin behandskade hand höll han en Alpenstock, något längre än han själv. Hans dotter var lång och kantigt byggd. Hennes klädsel motstår all beskrivning: Min farfar, den stackars hedersmannen, skulle kanske ha kunnat klara av den saken; hennes klänning skulle varit honom mer bekant. Jag kan endast säga, att för mig föreföll den onödigt kort, förevisande ett par anklar — om det är mig tillåtet att tala om sådant — vilka, ur skönhetsmässig synvinkel snarare vunnit på att döljas. Hennes hatt fick mig att tänka på Mrs. Hemans; men jag kan inte förklara av vilken anledning. Hon bar kängor med sidknäppning, ”Prunella”, tror jag modellen brukade kallas, tumvantar och en pincenez. Även hon bar en Alpenstock (det finns inte ett berg inom 100 miles <ref>160,9 kilometer.</ref> radie från Dresden) och en svart väska fastgjord vid midjan. Hennes tänder stack ut som på en kanin. Hennes figur liknade ett dunbolster på styltor. Harris rusade iväg efter sin kamera och kunde förstås inte hitta den; det gör han aldrig när han vill ha tag på den. Närhelst vi ser Harris irra runt som en vilsekommen hund, ropande ”var är min kamera, var i Dickens’ namn har jag gjort av den? Kan ingen av Er bägge komma ihåg var jag lade min kamera?” vet vi att för första gången den dagen har han sett något som verkligen är värt att fotografera. Senare kommer han alltid på att den finns i hans väska; där den alltid finns vid de tillfällen han vill ha den. De nöjde sig inte med den fysiska likheten. De agerade även helt enligt förebilden. De gick omkring och gapade över allt omkring sig. Herrn hade en öppen Baedeker <ref>Välkänd serie resehandböcker.</ref> i sin hand och damen bar på en parlör. De talade en slags franska som ingen omkring dem förstod och tyska som de inte själva kunde översätta! Mannen knackade alla tjänstemän i ryggen med sin Alpenstock för att påkalla deras uppmärksamhet och damen, när hon fick upp ögonen för någons kakaoreklam, sade ”chockerande!” och vände bort blicken. Men detta må man förlåta henne. Man kan lägga märke till, att till och med i England, ägodelarnas förlovade land, den dam som dricker kakao förefaller, enligt reklamen, inte behöva särskilt många ägodelar i denna värld; en yard <ref>91,4 centimeter</ref> eller så av konstfull muslimsvepning på sin höjd. På Kontinenten gör hon sig, så vitt man kan bedöma, av med till och med detta lilla av livets nödtorft. Kakao är inte endast hennes mat och dryck, utan även hennes klädedräkt, enligt vad kakaotillverkaren påstår. Men detta är att avvika från ämnet. Naturligtvis blev de genast föremål för allmänhetens uppmärksamhet. Genom att jag kunde erbjuda dem en smula hjälp, fick jag förmånen att kunna konversera dem under fem minuter. De var mycket trevliga. Gentlemannen sade mig att han hette Jones och de kom från Manchester, men kunde inte säga varifrån i Manchester, eller var Manchester låg. Jag frågade honom vart de var på väg, något han uppenbarligen inte visste svaret på. Han sade, att det berodde på. Jag frågade honom om han inte ansåg att en Alpenstock vara ett alltför klumpigt föremål för att promenera omkring med i en tätbefolkad stad; han erkände att då och då var den verkligen i vägen. Jag frågade honom om han inte tyckte en slöja skymde sikten; han förklarade då, att han endast använde den när flugorna blev alltför närgångna. Jag frågade damen om hon inte tyckte det drog kring benen; hon sade sig ha lagt märke till detta, i synnerhet i gathörnen. Jag ställde inte alla dessa frågor den ena efter den andra, så som jag noterat dem här; jag blandade dem med allmän konversation och vi skiljdes åt som vänner. Jag har noga övervägt denna deras uppenbarelse i mitt sinne och har kommit till en absolut ståndpunkt. En man, som jag senare mötte i Frankfurt och för vilken jag beskrev detta par, sade sig ha sett dem med egna ögon i Paris, tre veckor efter Fashodaincidenten; medan en representant för ett engelskt stålbolag som jag mötte i Strasbourg påminde sig ha sett dem i Berlin under uppståndelsen förorsakad av Transvaalfrågan. Min slutsats är, att de är arbetslösa skådespelare, som anlitats för att göra vad de gör till förmån för världsfreden. Det franska utrikesdepartementet, som önskade lugna den parisiska mobben som hetsade för krig mot England, tillförsäkrade sig detta ädla pars tjänster och skickade ut dem på stadens gator och torg. Ingen kan roas av något och samtidigt vilja döda detsamma. Den franska nationen såg den Engelske Medborgaren och Medborgarinnan — inte en karikatyr, utan den levande sanningen — och deras indignation upplöstes i skrattsalvor. Framgången i denna strategi fick dem senare att erbjuda sina tjänster till den tyska regeringen, med det lyckliga resultat vi nu alla känner till. Vår egen regering borde kunna lära sig något av detta. Man skulle kunna hålla en kontingent små, feta fransmän, att sändas runt i landet när så fordrades, vilka skulle rycka på axlarna och äta grodlårssmörgåsar; eller en skock smutsiga, okammade tyskar, som fick vandra runt, rökande långa pipor och säga ”So!”. Allmänheten skulle skratta och utbrista: ”Krig med sådana som dem?! Det skulle vara alltför absurt.” Om regeringen inte antar mitt förslag, kan jag sända den vidare till Fredsförbundet. {{c|🙝🙟}} Vi fick lust att utsträcka vår vistelse något i Prag. Staden är en av Europas mest intressanta städer. Dess stenar är genomsyrade av historia och romantik; var och en av dess förstäder är ett före detta slagfält. Det är den stad som födde reformationen och utgjorde grogrunden för det trettioåriga kriget. Men hälften av Prags svårigheter genom åren, föreställer man sig, kunde ha besparats staden, om den haft mindre och mindre frestande fönster. Den första av dessa katastrofer sattes igång när sju katolska sändebud kastades ut genom fönstren på Rådhuset, på hussiternas lansar nedanför. Senare gav det signalen till den andra olyckan, när den österrikiska kejsarens sändebud kastades ut genom fönstren i den gamla borgen i Hradschin — Prags andra ”Fenstersturz”. Efter detta må alla viktiga beslut som fattats i Prag efter detta ha fattats i källare, kan man anta, eftersom de inte utlöst några fler utkastningar genom fönster. Fönstren som sakargument i diskussioner är, kan man tycka, uppenbarligen ett allt för frestande argument att ta till för varje sann pragbo. I Teyenkirche står den maskstungna predikstol från vilken Jan Hus <ref>Jan Hus (ty. Johannes Huss), f. c:a 1371, d. 6 juli 1415; böhmisk reformator, föregångare till Martin Luther. Predikant och rektor vid universitetet i Prag. Angrep prästerskapets förvärldsligande och kyrkans egendomsägande. Han exkommunicerades och kallades därefter inför konciliet i Konstanz, med 30 anklagelsepunkter riktade mot sig. Trots att kejsar Sigismund lovat honom fri lejd, dömdes han till att brännas på bålet. Då han såg en bonde (alt. en gammal kvinna) kasta ved på bålet, skall han ha yttrat ”O, sancta simplicitas” (latin för ”o heliga enfald”.</ref> predikade. Från exakt samma predikstol kan man idag höra en papistisk präst predika, medan man i det avlägsna Konstanz kan se ett grovt uthugget stenblock, till hälften dolt av murgröna, som utmärker platsen där Hus och Jerome dog på bålet. Historien är fylld av denna slags små ironier. I denna Teyenkirche ligger astronomen Tycho Brahe <ref>Tycho Brahe, f. 14 dec. 1546, d. 24 okt. 1601; dansk adelsman, astronom, astrolog och alkemist. Lät på ön Ven bygga Uranienborg, sin tids mest framstående astronomiska forskningscenter. Gjorde noggranna mätningar av stjärnor, planeters och kometers banor. Då hans mätningar visade att den gamla geocentriska världsbilden inte kunde stämma, utvecklade han denna, med jorden i mitten, och solen och månen roterande kring denna, medan övriga planeter och stjärnor roterade kring solen. Det var först med hans lärjunge JohannesKepler som den heliocentriska världsbilden introducerades.</ref> begravd, som gjorde det för tiden vanliga misstaget att tro att jorden, med dess elva hundra djurarter och en mänsklighet var universums centrum; men som i övrigt observerade himlens stjärnor på ett klarögt sätt. Genom Prags smutsiga, palatskantade gränder måste ofta den blinde Ziska <ref>Jan Žižka, f. c:a 1370, d. 1424; tjeckisk general och hussitledare. Deltog i inbördeskrigen under Venceslaus IV och förlorade då, sägs det, ena ögat i en skärmytsling under slaget vid Grünwald, vilket gjorde att han fick öknamnet ”Jan den enögde”. Deltog 1419 vid första fönsterutkastningen i Prag, vilket ledde till det utdragna hussiska kriget.</ref> och den frisinnade Wallenstein <ref>Albrecht von Wallenstein, 24 sep. 1583, d. 25 feb. 1634; böhmisk krigare och politiker av lågadlig härkomst, som erbjöd sina tjänster (en armé på 30 000 - 100 000 soldater) under den danska perioden av trettioåriga kriget till Ferdinand II utan kostnad, förutom tillåtelse att plundra de territorier som erövrades.</ref> ha trängt sig fram i stor hast — de har utnämnt den senare till ”Prags hjälte”; och staden är uppriktigt stolt över att ha haft honom som innevånare. I hans dystra palats vid Waldstein-Platz förevisar de som en helig plats det kabinett där han bad och tycks ha intalat sig själva att mannen verkligen hade en själ. Stadens branta, vindlande gator måste ha tagit musten ur, än Sigismunds flyende legioner förföljda av Tarboriter som kallsinnigt dödade dem, än av bleka protestanter, jagade av den framgångsrike Maximilians katoliker. Än saxer, än bayrare, än fransmän; än Gustav Adolf bärsärkar, än Fredrik den Stores stålklädda stridsmaskiner till kämpar, har dundrat genom stadens portar och kämpat på dess broar. Judarna har alltid spelat en viktig roll i Prags historia. Vid olika tillfällen har de varit de kristna till hjälp i de senares favoritsyssla; att slakta varandra. Den stora flaggan som finns uppspänd i den gammal-nya synagogan tjänar som vittnesmål över det mod de visade när de kämpade på katolska Ferdinands sida, för att bekämpa de protestantiska svenskarna. Prags ghetto var ett av de första som upprättades i Europa och i dess lilla tempel, som fortfarande är i bruk, har Prags judar firat gudstjänst i åtta hundra år, medan deras kvinnfolk hängivet lyssnat på dem utifrån, genom de hål som tagits upp i de massiva väggarna, just för detta ändamål. En judisk begravningsplats i anslutning till synagogan, ”Bethchajim”, eller ”Livets hus” förefaller snarare breddfylld av ghettots döda. Inom dess lilla yta var det, under århundraden, här och ingen annanstans Israels dödas ben skulle vila. Så de slitna och trasiga gravstenarna ligger travade i stor förvirring, som vore de kringkastade av sina kämpande värdar under marken. Ghettots murar har för länge sedan jämnats med marken, men de judar som fortfarande finns i Prag håller sig till sina invanda gator och gränder, även om dessa senare i snabb takt ersätts med vackra nya gator, vilka inger löften om att en dag omforma denna stadsdel till stadens vackraste. I Dresden rådde de oss att inte tala tyska i Prag. Under århundraden har det rått nationella motsättningar mellan den tyska minoriteten och den tjeckiska majoriteten. Dessa motsättningar har genomsyrat hela Böhmen och att av misstag bli tagen för en tysk på vissa av Prags gator är inte att rekommendera. I vilket fall talade vi tyska på andra gator; valet stod mellan att tala tyska eller inte tala alls. Det tjeckiska språket är, enligt utsago, uråldrigt och väl utvecklat. Dess alfabet består av 42 bokstäver och påminner för en främling något om det kinesiska. Det är inte ett språk man lär sig i brådrasket. Vi beslutade oss för att det säkraste var att hålla oss till tyska och sanningen är att inget ont hände oss. Jag kan endast förklara detta på det sättet, att pragborna är synnerligen uppmärksamma; en eller annan felaktighet i fråga om vårt uttal, vissa grammatikaliska misstag i vårt sätt att tala tyska kan ha avslöjat för dem att vi inte var infödda tyskar. Detta är dock inget jag kan ta gift på; utan framlägger det endast som en möjlighet. För att i onödan inte utsätta oss för fara, anlitade vi dock en guide för vår sightseeing. Ingen av de guider jag träffat har någonsin varit helt perfekt. Denne led av två tillkortakommanden i synnerhet. Hans engelska var synnerligen bristfällig. I själva verket var det inte fråga om engelska alls. Jag saknar ord för vad man skall kalla det. Men felet var inte till fullo hans; han hade lärt sig engelska av en skotsk dam. Jag förstår skotska tämligen väl — för att kunna tillgodogöra sig modern engelsk litteratur, är detta en nödvändighet — men att förstå bred skotska talad med slovensk brytning, då och då uppblandad med inslag av tyska, tär på en persons intellektuella krafter. Under den första timmen var det svårt att befria sig från övertygelsen att mannen höll på att kvävas. I varje stund trodde vi att mannen skulle dö knall och fall framför oss. Vi vande oss dock under morgonens lopp vid hans sätt att tala och kunde göra oss av med instinkten att, varje gång han öppnade munnen, kasta honom till marken och slita hans kläder av kroppen. Senare kom vi rent av att förstå delar av vad han sade och detta gjorde att vi kom att upptäcka den andra bristen hos honom. Det framkom nämligen, att han nyligen uppfunnit en tinktur för att återställa hårväxt, vilken han övertalat en lokal apotekare att framställa och marknadsföra. Halva tiden gick åt till att för oss framhålla, inte staden Prags alla sevärdheter, utan alla de fördelar som troligen skulle komma mänskligheten tillgodo om den använde denne mans dekokt; och den utsökta vältalighet, med vilken han utvecklade dessa idéer, inflätade med tankar kring utsikter och arkitektur, gjorde att våra sinnen vändes i antipati mot hans avskyvärda brygd. Följden blev, att inget nu kunde få honom att hålla sig till ämnet. Ödelagda palats och raserade kyrkor avfärdade han med summariska hänvisningar såsom oviktiga, uppmanande till en morbid smak för det dekadenta. Hans plikt, som han såg den, var inte alls att förmå oss att intressera oss för vad tidens tand åstadkommit, utan snarare att leda våra blickar till hur denna skada kunde botas. Vad hade vi att göra med hjältestatyer utan huvuden, eller flintskalliga helgon? Vårt intresse borde i sanning riktas mot de levandes värld; mot ungmörna, med flygande hårlockar, eller de flygande hårlockar vi borde ha, använde vi bara tillräcklig mängd av ”Kophkeo”; bleve vi de unga mäns med ståtliga mustascher likar, vilka fanns avbildade på flaskans etikett. Omedvetet och i sitt eget sinne, hade han delat upp världen i två delar. Det Förgångna (”Innan användning”), en sjuklig, motbjudande, ointressant värld. Framtiden (”Efter användandet”), en välmående, lycklig, Gud-välsignar-alla-människor-slags värld; och detta gjorde honom olämplig som förevisare av platser från den medeltida historien. Han sände oss en flaska var av medlet till vårt hotell. Det föreföll som om vi under den tidigare delen av vår samvaro, utan att veta vad vi gjorde, hade bett honom om det. Personligen kan jag varken berömma eller fördöma det. En lång serie besvikelser hade härdat mig; den ständiga lukten av paraffin, om än svag, är ämnad att framkalla kommentarer, i synnerhet om det gäller en gift man. Vid detta tillfälle brydde jag mig inte ens om att prova. Jag gav min butelj till George. Han bad att få den för att skicka till en man han känner i Leeds. Jag fick senare reda på att Harris hade givit honom sin flaska också, för att skickas till samme man. En aning av löklukt har följt oss under denna resa alltsedan vi lämnade Prag. George har själv lagt märke till det. Han hänför den till den frekventa användningen av vitlök i det europeiska köket. {{c|🙝🙟}} Det var i Prag som Harris och jag gjorde något vänligt och omtänksamt mot George. Vi hade under någon tid lagt märke till att George höll på att bli allt för förtjust i Pilsneröl. Detta tyska öl är en förrädisk dryck, i synnerhet i varmt väder; eftersom det inte är tillrådligt att förtära det i alltför stora mängder. Det stiger inte drinkaren åt huvudet, utan sätter sig efter ett tag längs midjan. Jag säger alltid mig själv, när jag kommer till Tyskland: ”Nu skall jag inte dricka tyskt öl. Landets vita vin, med en smula sodavatten; Någon gång kanske ett glas Emser eller Potash. Men öl, aldrig — eller i alla händelser, så gott som aldrig.” Detta är ett gott och användbart löfte, som jag rekommenderar alla resenärer. Jag önskar endast, att jag själv kunde hålla det. George vägrade, trots att jag enträget bad honom om det, att binda sig vid en så hård och bestämd begränsning. Han sade, att i måttliga mängder är tyskt öl enbart nyttigt. Kanske han har rätt i det. Det som oroade Harris och mig själv var de halvdussin glass han brukade häva i sig. ”Vi borde göra något för att hindra honom”, sade Harris; ”det här börjar bli allvarligt.” ”Det är ärftligt betingat, efter vad han sagt mig”, svarade jag. ”Det förefaller som om hans familj alltid varit törstigt lagd.” ”Men det finns ju Apollinarisvatten”, svarade Harris, ”vilket, tror jag, med en aning pressad citron är så gott som ofarligt. Vad som oroar mig är hans figur. Han kommer fullständigt att förlora all sin naturliga elegans.” Vi diskuterade frågan och, med Himmelsk vägledning, fastställde vi en plan. För stadens utsmyckning hade man just låtit gjuta en ny staty. Jag har glömt vem den föreställde. Jag kommer endast ihåg, att det var den vanliga sortens staty man ser på städers gator, föreställande den vanlige slags manspersonen, med den vanliga styva nacken, på ryggen på den vanliga sortens häst — det slags häst som alltid vandrar omkring på bakbenen, för att kunna dirigera symfoniorkestrar med frambenen. Men, i ett avseende var denna staty unik: Istället för det vanliga svärdet eller batongen, höll mannen ut sin plymbeprydda hatt; och hästen hade, istället för ett vattenfall av tagel till svans, en något försvagad svansdel, som på något sätt föreföll otillräcklig för hästens pretentiösa uppträdande. Känslan infann sig, att en häst med så liten svans inte skulle ha stegrat sig på det viset. Statyn stod på ett litet torg inte långt från den bortre änden av Karlsbron, men där var den endast tillfälligt placerad. Innan man beslutade sig för var den skulle stå, hade stadens myndigheter fattat det mycket förnuftiga beslutet, att utföra praktiska prov var statyn skulle göra sig bäst. Följaktligen hade man låtit göra tre grova kopior av statyn — enkla träprofiler, som inte tålde närmare betraktelse, men vilka, sedda på lite avstånd, gav den erforderliga effekten. En av dessa kopior hade satts upp vid påfarten till Franz-Josefsbron, en annan stod på den fria ytan bakom teatern och den tredje mitt på Wentzelplatsen. ”Bara nu George inte känner till denna hemlighet”, sade Harris — vi kunde tala ostörda under en timme, eftersom George stannat kvar på hotellet för att skriva ett brev till sin moster — ”om han inte har lagt märke till dessa statyer, kan vi med deras hjälp göra honom till en bättre och smalare man och det redan ikväll.” Så, under middagen förhörde vi honom noggrant och, när vi fann att han var fullständigt ovetande, tog vi honom med oss och förde honom på bakgatorna till den plats där den riktiga statyn stod. George såg på statyn och gick därefter vidare, vilket är hans vanliga beteende vad statyer beträffar, men vi insisterade på att han skulle stanna och riktigt inpränta statyns utseende i medvetandet. Vi vallade honom runt statyn fyra varv och förevisade den ur varje tänkbar synvinkel. Jag tror nog, att vi tråkade ut honom med den där grunkan, men vårt mål var att inpränta dess utseende i hans sinne. Vi berättade historien kring den man som red på hästen, namnet på den konstnär som skapat statyn, hur mycket den vägde och dess mått. Vi arbetade in denna staty i hela hans sinne. När vi var klara med denna sak, visste han, åtminstone för stunden, mer om denna staty, än han visste om någonting annat. Vi fullkomligt dränkte honom i denna staty och lät honom inte gå därifrån, förrän han lovat att återvända tillsammans med oss påföljande morgon, i det att vi då skulle kunna se den ännu tydligare. Av denna anledning såg vi även till, att han noterade detta i sin guidebok, på det stället där statyn stod omnämnd. Därefter åtföljde vi honom till hans favoritölhall och gjorde honom sällskap, genom att berätta anekdoter om män som, ovana vid tyskt öl hade druckit det alltför frikostigt, blivit vansinniga och utvecklat lustmördarmanier; om män som dött unga genom förtäring av tyskt öl; av unga kavaljerer som sett sig för alltid skilda från vackra flickor på grund av tyskt öl. Klockan tio inledde vi promenaden tillbaka till hotellet. Det var en stormig kväll, med tunga moln som drev framför en svag måne. Harris sade: ”Vi går inte tillbaka samma väg vi kom; vi går tillbaka längs floden. Den är underbar i månljus.” Harris berättade medan vi gick, en sorglig historia om en man, som han en gång kände, som nu vistas på ett hem för ofarliga imbeciller. Han sade, att han drog sig till minnes denna berättelse, eftersom det var just under en liknade natt, som han för sista gången promenerade med den stackars kraken. De gick längs Thames Embankment, fortsatte Harris, när mannen skrämde honom genom att envisas med att han hade sett statyn över Hertigen av Wellington vid hörnet intill Westminster Bridge, när den, som var och en vet, står vid Picadilly. Det var i exakt det ögonblicket som vi fick syn på den första av de tre träkopiorna. Den stod i mitten av ett litet inhägnat torg, något ovanför oss, på motsatta sidan av gatan. George frös plötsligt till och lutade sig sedan mot muren på kajen. ”Hur är det fatt?”, sade jag; ”känner Du Dig yr?” Han sade: ”Ja, en smula. Låt oss vila här ett ögonblick.” Han stod där med ögonen fixerade vid saken. Han sade, med hes röst: ”Apropå statyer. En sak som alltid slår mig är hur lika varandra de är allihop.” Harris sade: ”Jag kan inte hålla med Dig därvidlag — tavlor, ja. Vissa tavlor är identiska med andra tavlor, men hos statyer finns det alltid något distinkt. Tag till exempel den där statyn vi såg tidigare ikväll”, fortsatte Harris, ”innan vi gick in i konserthallen. Den föreställde en man som satt på en häst. I Prag kan man se åtskilliga man-på-häst-statyer, men ingen av dem liknar den vi såg.” ”Jodå, det gör de”, sade George; ”de liknar varandra hela bunten. Det är alltid samma häst och samma man. De är exakt lika varandra. Det är idiotiskt struntprat att säga något annat.” Han föreföll irriterad över Harris. ”Vad får Dig att säga det?”, frågade jag. ”Vad som får mig att säga det?”, genmälde George och vände sig nu till mig. ”Men, se bara på den förbaskade grunkan där borta!” Jag sade: ”Vilken förbaskad grunka?” ”Men, den där grunkan”, sade George; ”se på den! Det är samma häst med en halv svans, stående på bakbenen; samma hattlöse man; samma…” Harris sade: ”Nu talar Du om den statyn vi såg på Ringplatz.” ”Nej, det gör jag inte”, svarade George; ”jag talar om statyn där borta.” ”Vilken staty?”, frågade Harris. George såg på Harris. Men Harris är en man som, med en smula träning, skulle kunna bli en hyfsad amatörskådespelare. Hans ansikte uttryckte endast vänlig sorg, uppblandad med oro. Då vände sig George mot mig och jag ansträngde mig allt jag är mäktig att efterlikna Harris’ ansiktsuttryck, men lade på eget skön till ett en smula förmanande uttryck. ”Skall vi skaffa Dig en droska?”, sade jag så vänligt jag kunde till George. ”Jag springer och ropar på en.” ”Varför i helvete skulle jag vilja ha en droska?”, svarade han ohövligt. ”Kan ingen av er förstå ett skämt? Det är som att vara ute och gå med två enfaldiga kärringar”, sade han, under det han började gå över bron, lämnande oss efter sig. ”Jag är så glad över, att Du endast skämtade”, sade Harris, när vi kom ikapp honom. ”Jag känner till ett fall av begynnande galenskap, som började med…” ”Å, Du är en då en fånig åsna!”, sade George och avbröt honom; ”Du har då svar på allting, vad?” Han var verkligen höggradigt otrevlig till sitt sätt. Vi förde honom längs teaterns fasad mot floden. Vi sade honom att detta var den genaste vägen, vilket det faktiskt också var. På den öppna platsen bakom teatern stod den andra av dessa träbeläten. George såg den och frös återigen till en isstod. ”Hur är det fatt?”, sade Harris vänligt. ”Du är väl inte sjuk?” ”Jag tror inte på att detta är den kortaste vägen”, sade George. ”Jag försäkrar Dig, det är det”, vidhöll Harris. ”Nå, då går jag en annan väg”, sade George; och han gjorde helt om, medan vi, liksom tidigare, följde honom. Längs Ferdinandstrasse talade Harris och jag om privata mentalsjukhus, som enligt vad Harris påstod, var bristfälliga i fråga om skötseln i England. Han sade, att en vän till honom, som varit intagen på mentalsjukhus… George sade, i det han avbröt Harris: ”Det förefaller som om ett mycket stort antal av Dina vänner vistas på dårhus.” Han sade detta i det allra mest förolämpande tonfall, som ville han antyda att man torde kunna finna majoriteten av Harris’ vänner på ett sådant ställe. Men Harris blev inte arg; han svarade endast, lugnt och sansat: ”Ja, det är verkligen märkvärdigt, när man tänker efter, hur många av dem som kommit att hamna där, förr eller senare. Ibland gör det mig riktigt nervös numera.” I hörnet vid Wenzelplatz, stannade Harris, som gick ett par steg framför oss. ”Detta är en vacker gata, eller hur?”, sade han, under det han stack händerna i byxfickorna och beundrade den. George och jag följde i hans exempel. Tvåhundra yards <ref>182,8 meter.</ref> från oss, i torgets exakta mittpunkt, stod den tredje av dessa tre spöklika statykopiorna — den som var mest lik originalet, den mest förrädiska. Den stod stolt framhävd mot de vilda skyarna: Hästen på sina bakben och med märkligt minimalistisk svans; mannen, barhuvad och pekande med sin plymbeprydda hatt mot den nu fullständigt synliga månen. ”Jag tror… Om ni inte har något emot det”, sade George — han talade nu med ett nästan patetiskt tonfall, hans aggressivitet hade farit all världens väg — ”att vi tar den där droskan, om vi kan få tag på en.” ”Jag tyckte väl att Du såg besynnerlig ut”, sade Harris vänligt. ”Det är huvudet, eller hur?” ”Jo, kanske det”, svarade George. ”Jag har sett det komma”, sade Harris, ”men jag ville inte säga något till Dig. Du ser i syne, eller hur?” ”Nej, nej; det är inte det”, svarade George, tämligen snabbt. ”Jag vet inte hur det är fatt.” ”Men det vet jag”, svarade Harris, högtidligt, ”och jag ska berätta det för Dig. Det är allt detta tyska öl Du dricker. Jag känner till fall där en man…” ”Var snäll och berätta inte mer just nu”, sade George. ”Jag instämmer i att vad Du berättar är sant, men på något vis vill jag inte höra talas om honom.” ”Du är inte van vid ölet”, sade Harris. ”Jag skall sluta med det från och med ikväll”, sade George. ”Jag tror att Du har rätt, jag tål det inte.” Vi förde honom hem och i säng. Han var mycket vänlig och tacksam. Nästa kväll, efter en lång cykeltur, åtföljd av en mycket tillfredsställande middag, gav vi honom en stor cigarr och, efter att ha flyttat allt utom räckhåll för honom, berättade vi om den strategi vi lagt upp för hans eget bästa. ”Hur många kopior av den där statyn sade Du att vi såg?”, frågade George, när vi var klara. ”Tre”, svarade Harris. ”Endast tre?”, fortsatte George. ”Är Du säker på det?” ”Fullkomligt”, svarade Harris. ”Varför frågar Du det?” ”Åh, det var ingenting särskilt!”, svarade George. Men jag tror inte att han trodde på Harris. {{c|🙝🙟}} Från Prag reste vi till Nürnberg via Karlsbad. Man säger att goda tyskar reser till Karlsbad för att dö, på samma sätt som goda amerikaner reser till Paris. Jag tvivlar dock på detta, efter att ha sett att det är en mycket liten stad, som inte kan härbärgera stora folkmängder. I Karlsbad stiger man upp klockan fem om morgonen, vilket är den fashionabla timmen för en promenad, när orkestern spelar under kolonnaden och Sprudeln är fylld av en folkmassa av över en miles <ref>1 604 meter.</ref> längd. Promenaden varar mellan klockan sex och åtta. Här kan man höra fler språk talas än i skuggan av Babels torn. Polska judar och ryska prinsar; kinesiska mandariner och turkiska paschor; norrmän som förefalla ha stigit ut ur ett av Ibsens skådespel; kvinnor från boulevarderna; spanska grander och engelska grevinnor; bergsbor från Montenegro och millionärer från Chicago; av dessa kan Du finna 13 på dussinet. Karlsbad erbjuder sina besökare varje tänkbar bekvämlighet, förutom ett undantag: Peppar. Det finns inte att köpa för pengar ens, inom en radie av fem miles <ref>8,02 kilometer.</ref> från staden. Peppar är, anser renlevnadsbrigaden som utgör fyra femtedelar av stadens innevånare, rena giftet och eftersom avhållsamhet alltid är bättre än kurer, hålls denna vara borta från grannskapet. ”Pepparsällskap” utgår från Karlsbad för att resa till orter som inte intar denna avoghet mot peppar, där de inleder fullkomliga pepparorgier. {{c|🙝🙟}} Nürnberg är en besvikelse om man förväntar sig en stad av medeltida framtoning. Underliga gathörn och pittoreska glimtar finns i mångfald; men överallt är de omgivna och inträngda av moderna byggnader; och till och med det antika lämnar mycket i övrigt att önska ifråga om antikvitet. När allt kommer omkring, är en stad, på samma sätt som en kvinna, endast så gammal som hon ser ut; och Nürnberg är fortfarande en dam med behagfullt utseende, vars ålder är något svår att ana under dess nya målning och stuckatur, i det starka gas- och elektriska ljuset. Ändå, om man ser noga efter, kan man ana dess rynkiga husväggar och grå torn. == Fotnoter == <references/> {{Tre män på velociped}} pa06j2imiyt2k7vhaouhxn31ua0wq7m 0 3488 504498 70591 2022-08-12T00:54:06Z Kwamikagami 13955 wikitext text/x-wiki {{Titel|[[Tre män på velociped]]|Jerome K. Jerome| förra=[[Tre män på velociped. Kapitel 8|Kapitel åtta]]| nästa=[[Tre män på velociped. Kapitel 10|Kapitel tio]]}} == Kapitel nio == '''Harris bryter mot lagen — Den hjälpsamme herren; farorna som hotar honom — George inleder sin brottskarriär — Dem, för vilka Tyskland skulle utgöra en välsignelse och lisa — Den engelska syndaren; hans besvikelse — Den tyska syndaren; hans fördelar — Vad man inte får göra med sina sängkläder — En billig last — Den tyska hunden; dess enkla godhet — En syrsas dåliga uppträdande — Ett folk som drabbas av vad de förtjänar — Den unge tyske gossen; hans kärlek till laglydnad — Hur man går vilse med en barnvagn — Den tyske studenten; hans självbehärskning.''' Det lyckades oss alla tre, att på ett eller annat sätt, att mellan Nürnberg och Schwarzwald, råka i knipa. {{c|🙝🙟}} Harris anlände till Stuttgart, genom att förolämpa en tjänsteman. Stuttgart är en charmig stad. Renlig och ljus, som Dresden, fast mindre. Staden har även den fördelen, att man inte behöver förta sig för att se dess sevärdheter; ett medelstort kostmuseum, ett litet historiskt museum, ett halvt palats och därefter är man klar och fri att roa sig. Harrs visste inte att det var en tjänsteman han förolämpade. Han misstog mannen för att vara en brandman (mannen såg ut som en sådan) och han kallade mannen för ”dummer Esel”. I Tyskland är det inte tillåtet att kalla tjänstemän för ”dumma åsnor”, även om just denne man var en dito. Vad som inträffat, var följande: Harris besökte Stadtgarten och var synnerligen angelägen om att komma därifrån. Då han såg en öppen grind framför sig, steg han över en lågt placerad lina, ut på gatan. Harris envisas med att han inte såg linan, men helt ovedersägligt hängde det en skylt på linan, där det stod ”Durchgang verboten!” <ref>Tyska för ”förbjudet att passera".</ref>. Mannen, som stod i närheten av grinden, hindrade nu Harris väg och pekade på skylten. Harris tackade honom och fortsatte gå. Mannen kom då efter honom och förklarade, att han inte kunde tillåta att saken avfärdades på ett så lättvindligt sätt: Det var nödvändigt, för att ställa allt till rätta, att Harris steg tillbaka över repet in i parken. Harris påpekade då, att skylten upplyste om att det var förbjudet att passera och att han därför, genom att åter kliva över repet, skulle bryta mot lagen ännu en gång. Mannen insåg att detta var riktigt och föreslog att Harris, för att undvika ett nytt lagbrott skulle gå in i parken genom den lagliga ingången, för att därefter omedelbart kunna återvända till gatan igen, genom samma grind. Det var då Harris kallade mannen en dum åsna. Detta försenade oss en dag och kostade Harris fyrtio Mark. {{c|🙝🙟}} Jag följde hans dåliga exempel i Karlsruhe, genom att stjäla en cykel. Det var inte min avsikt att stjäla denna cykel; jag försökte helt enkelt att vara till nytta. Tåget skulle just avgå, när jag såg vad jag trodde var Harris’ cykel kvar i godsvagnen. Ingen fanns i närheten som kunde hjälpa mig. Jag hoppade upp i godsvagnen och fick ut cykeln, precis innan tåget gick. Jag ledde den längs perrongen i triumf, när jag fick se Harris’ cykel, lutad mot en vägg bakom några mjölkkrukor. Cykeln jag hade räddat var inte Harris’, utan någon annans. Det var en besvärlig situation. I England skulle jag ha gått till stationschefen och förklarat mitt misstag. Men i Tyskland är man inte nöjd med att någon förklarar ett litet ärende av denna natur för en enda person: De för runt honom och får honom till att förklara sig för omkring ett halvdussin tjänstemän; och om en av detta halva dussin inte råkar finnas på plats, eller inte har tid just då att lyssna på missdådaren, har de för vana att behålla personen över natten för att avsluta förklaringarna påföljande morgon. Jag tänkte därför ställa undan cykeln, där ingen såg den, för att därefter, utan vidare bråk eller besvär, ta en kortare promenad därifrån. Jag hittade ett träskjul, som framstod som rätta stället att placera den och ledde in den där, när olyckligtvis en järnvägstjänsteman med röd mössa, påminnande om en pensionerad fältmarskalk, fick syn på mig och gick fram till mig. Han sade: ”Vad har Ni för Er med den där cykeln?” Jag sade: ”Jag skall ställa in den i detta träskjul, så den inte är i vägen.” Jag försökte överföra, genom mitt tonfall, att jag stod i begrepp att utföra en omtänksam och nyttig gärning, för vilken järnvägens tjänstemän borde vara mig tacksam, men han var kallsinnig inför detta. ”Är det Er cykel?”, frågade han. ”Nja, inte direkt”, svarade jag. ”Vem är dess ägare”, frågade han, i tämligen skarpt tonfall. ”Det kan jag inte svara på”, svarade jag. ”Det vet jag inte.” ”Var fick Ni tag på den?”, var hans nästa fråga. Det fanns gott om misstänksamhet i hans röst; det var nästan förolämpande. ”Från ett tåg”, svarade jag med så mycket lugn och värdighet som jag för stunden kunde uppamma. ”Faktum är”, fortsatte jag uppriktigt, ”att jag har begått ett misstag.” Han lät mig inte fortsätta min förklaring. Han sade helt enkelt, att det ansåg även han och blåste i sin visselpipa. Minnet av vad som därefter inträffade är inte, så långt mig angår, särskilt roande. Genom ett mirakulöst sammanträffande — enligt talesättet vakar ju Himmelen över somliga av oss — ägde denna händelse rum i Karlsruhe, där jag har en god vän, en tjänsteman av viss vikt. Vilket oblitt öde som skulle ha drabbat mig om denna station inte legat i Karlsruhe, eller om min vän varit bortrest, vill jag inte vidare tänka på; eftersom jag kom undan, som talesättet lyder, med blotta förskräckelsen. Jag skulle vilja tillägga, att jag kunde lämna Karlsruhe utan en fläck på mitt goda namn och rykte, men detta skulle inte vara riktigt sant. Mitt undkommande lagens långa arm anses i poliskretsar som ett stort legalt tillkortakommande. {{c|🙝🙟}} Men alla dessa mindre försyndelser bleknar, jämfört med Georges brottskarriär. Cykelhistorien hade fått oss att tappa koncepterna så pass, att vi förlorade George ur sikte. Det visade sig sedermera att han hade väntat på oss utanför polisdomstolen; men det kände vi då inte till. Vi trodde, möjligen, att han själv hade rest till Baden; och otåliga att ge oss i väg från Karlsruhe och utan att, kanske, tänka efter särskilt noga, hoppade vi på nästa tåg, för att fortsätta dit. När George, trött på att vända, återvände till stationen, upptäckte han att vi givit oss av och tagit hans bagage med oss. Harris hade hans biljett; jag agerade kassör för gruppen, så det enda George hade i fickorna var lite småmynt. Med detta som ursäkt, inledde George därmed medvetet en brottskarriär som, när vi tog del av den senare, dåligt återgiven i de officiella dokumenten, fick håret på Harris’ och mitt eget huvud att nästa resa sig. Att resa med tåg i Tyskland, måste var och en förstå, är tämligen komplicerat. Man köper en biljett vid den station som man reser från, till den önskade destinationen. Därmed kan man tro att saken skulle vara klar, men så är dock inte fallet. När tåget inkommer till stationen, försöker man ta sig ombord, men konduktören avfärdar en på ett magnifikt sätt. Var är Era resedokument? Man visar honom sin biljett. Han förklarar, att denna ensam inte är till någon nytta; det är endast första steget mot att få medfölja tåget. Man måste gå tillbaka till biljettexpeditionen och inhandla vad som kallas en ”Schnellzug Fahrkarte”. När man återvänder med denna, tror man att problemen är över. Nu är man berättigad att kliva ombord — så långt är allt väl. Men man har inte rätt att sitta någonstans; man får inte stå still och inte heller vandra runt. Man måste köpa ytterligare en biljett, denna gång vad som kallas en ”Platz Fahrkarte”, vilken berättigar en till att sitta på ett visst ställe under en viss färdsträcka. Vad kan då någon göra, som envisas med att inte inköpa annat än den första biljetten, har jag ofta undrat. Har han rätt att springa efter tåget på sex fots avstånd? Eller kan han klistra en adressetikett på sig själv och lägga sig i godsfinkan? Och vidare, om han endast inköper den första biljetten och Schnellzug Fahrkarte, men obstinat vägrar, eller saknar pengar till Platz Fahrkarte: Tillåts han då ligga på paraplyhyllan, eller att hänga ut genom fönstret? För att återvända till George, så hade han endast tillräckligt med pengar på sig för en tredjeklass lokaltågsbiljett till Baden, det var allt. För att undvika konduktörens nyfikna frågor, väntade han tills tåget satt sig i rörelse och hoppade då på detsamma. Det var hans första brott: {| | valign="top" | '''(a)''' || ''att'' stiga på ett tåg i rörelse. |- | valign="top" | '''(b)''' || ''att'' göra så efter tillsägelse från en järnvägstjänsteman att inte göra det samma. |} Hans andra brott: {| | valign="top" | '''(a)''' || ''att'' resa i ett tåg av bättre klass än för det han innehade biljett. |- | valign="top" | '''(b)''' || ''att'' vägra att erlägga mellanskillnaden, när en järnvägstjänsteman uppmanade honom därtill. (George hävdar att han inte ”vägrade”; han förklarade helt enkelt för mannen, att han inte hade några pengar.) |} Hans tredje brott: {| | valign="top" | '''(a)''' || ''att'' färdas i en vagn av högre klass än det för vilket han innehade biljett. |- | valign="top" | '''(b)''' || ''at''t vägra att erlägga mellanskillnaden, när så begärdes av en järnvägstjänsteman. (Även här bestrider George det riktiga i denna rapport. Han vände ut och in på sina fickor och erbjöd mannen alla pengar han hade på sig, vilket motsvarade cirka åtta pence i tyska mynt. Han erbjöd sig att gå och sätta sig i tredje klass, men det fanns ingen sådan i tåget. Han erbjöd sig då att sätta sig i godsfinkan, men det ville de inte ens höra talas om.) |} Hans fjärde brott: {| | valign="top" | '''(a)''' || ''att'' uppta en sittplats, utan att ha erlagt betalning för detta. |- | valign="top" | '''(b)''' || ''att'' olovligen vistas i korridoren. (Eftersom han inte fick sitta ner utan att betala och han inte kunde betala, var det svårt att inse vad annat han kunde göra.) |} I Tyskland anses inte förklaringar utgöra några ursäkter; och hans resa från Karlsruhe till Baden kom att bli en av de mest dyrbara kanske i hela resandets historia. {{c|🙝🙟}} När man betänker alla de gånger och hur ofta man råkar i knipa här i Tyskland, kommer man lätt till slutsatsen att detta land borde vara en välsignelse och en lisa för den genomsnittlige unge engelsmannen. För den medicine studeranden, för middagsätaren vid the Temple, för subalternofficeren på permission, är livet i London en tröttsam erfarenhet. Varje britt vid full vigör njuter av att bryta mot lagen; i annat fall är det ingen njutning. Inget annat han kan ta sig för, inger hos honom en sådan njutning. Att vara i någon slags knipa är det han lever för. Men England erbjuder honom mycket lite möjligheter till detta; att försätta sig själv i svårigheter erfordrar ett stort mått av förslagenhet från den unge engelsmannens sida. En dag diskuterade jag detta med vår förste kyrkvärd. Det var på morgonen den 10 november och vi bläddrade, tämligen oroade, igenom Polisunderrättelser. Den vanliga hopen gossar hade gripits för att ha ställt till bråk på the Criterion. Min vän, förste kyrkvärden har egna söner och jag själv har en systerson som jag håller en faderlig hand över och som enligt sin älskande moder vistas i London endast av det skälet att erhålla en utbildning till ingenjör. Varken kyrkvärdens söners, eller min systersons namn återfanns, av en lycklig slump, i förteckningen över dem som kvarhållits i häkte och lättade ägnade vi oss därför åt att moralisera över ungdomens dårskap och förfall. ”Det är utomordentligt anmärkningsvärt”, sade min vän kyrkvärden, ”hur the Criterion har bibehållit sitt dåliga rykte i detta avseende. Det var likadant när jag var ung; kvällarna avslutades alltid med ett slagsmål på the Criterion.” ”Så meningslöst”, anmärkte jag. ”Så enformigt”, svarade han. ”Du kan inte föreställa dig”, fortsatte han, med ett drömskt uttryck i det fårade ansiktet, ”hur outsägligt tråkig promenaden från Picadilly Circus till polisdomstolen på Vine Street kan bli. Ändå, vad annat fanns det för oss att ta oss till? Helt enkelt ingenting. Ibland kunde vi släcka en gatlykta och då kom helt enkelt en karl och tände den igen. Om man förolämpade en polisman, så lade han inte ens märke till det. Eller också låtsades han inte ha lagt märke till det. Man kunde även slåss med bärarna vid Covent Garden, om man var lagd åt det hållet. I allmänhet var det bäraren som kom segrande ur den striden; och då kostade det en fem shillings. Om det var man själv som vann, gick det löst på half a soverign. Jag själv såg aldrig riktigt charmen i denna slags idrott. Jag försökte en gång stjäla en droskvagn, något som alltid ansetts vara det yttersta tecknet på djärvhet hos de unga. Jag tog den en sen kväll utanför ett Public House på Dean Street och det första som hände var, att jag blev anropad av en gammal kvinna på Golden Square. Hon var omgiven av tre barn, av vilka två grät och det tredje var halvsovande. Innan jag hann ge mig av hade hon föst in ungarna i droskan, antecknat mitt nummer, betalat mig, som hon sade, en shilling över den lagliga taxan och givit mig en adress i, vad hon påstod vara, North Kensington. Faktum var, att adressen låg snarare i bortre delen av Willesden. Hästen var trött och resan tog oss gott och väl över två timmar. Det var det långsammaste upptåg jag kan minnas att jag någonsin varit inblandad i. Jag försökte en eller ett par gånger att övertala barnen att få föra dem tillbaka till den gamla damen; men varje gång jag öppnade dörren för att tala med dem, började den yngsta av dem, en pojke, att gråta; och när jag erbjöd andra kuskar att överta min körning, svarade de flesta av dem genom att återge texten till en sång, som var mycket populär vid den här tiden: ''Oh, George, don’t you think you’re going just a bit too far?''. En av dem erbjöd sig att ta med sig vad som skulle bli min sista hälsning, till min hustru; en annan sade sig vilja organisera en räddningsaktion, som skulle komma och gräva fram mina kvarlevor när våren kom. När jag första gången steg upp på kuskbocken, föreställde jag mig hur jag skulle köra någon hetlevrad gammal överste till något ödsligt och drosklöst ställe, ett halvdussin miles från vart han ville åka, för att där lämna honom svärande på trottoaren. I ett sådant busstreck hade det kanske funnits ett eller annat gott skratt att hämta — lite beroende på omständigheterna och på översten. Men möjligheterna till en utflykt till en avlägsen förstad, med ansvar för en hel barnkrubba bestående av värnlösa barn, hade aldrig föresvävat mig. Nej, London erbjuder inte”, sade min vän kyrkvärden med en suck, ”några större möjligheter för den som älskar livet som brottsling.” {{c|🙝🙟}} I Tyskland däremot, uppstår svårigheterna utan att man behöver fråga efter dem. Det finns så mycket i Tyskland som är förbjudet. Jag rekommenderar varje ung engelsman som längtar efter att hamna i klammeri med rättvisan, att köpa en enkel biljett till Tyskland; eftersom en tur-och-returbiljett som endast är giltig i en månad, endast skulle vara slöseri med pengar. I Ordningsstadgorna i das Vaterland kommer han att finna en förteckning över gärningar, som ägnade att fylla honom med intresse och upphetsning. I Tyskland är det till exempel förbjudet att hänga ut sina sängkläder genom fönstret. Det kan bli en bra början. Genom att vädra sängkläderna i fönstret kan han råka i klistret redan före frukost. Hemma skulle han till och med kunna hänga ut sig själv genom fönstret och ingen skulle bry sig särskilt mycket om det, förutsatt att han inte skymde någons antika lyktor eller han föll ner och slog ihjäl någon som passerade under honom. I Tyskland är det inte tillåtet att bära vackra kläder på gatorna. En högländare i min bekantskapskrets kom att tillbringa en vinter i Dresden och fick under de första dagarna där ägna mycket tid åt att dryfta denna fråga med den sachsiska ordningsmakten. De frågade vad det var för slags kläder han hade på sig. Han var inte en särskilt tillmötesgående man. Han svarade att det var det slags klädsel han brukade bära. De frågade då honom varför han bar dem. Hans svar blev, att det var för att hålla sig varm. De sade honom då, att de ärligt talat inte trodde honom och skickade tillbaka honom i en täckt vagn. Det krävdes ett personligt intygande från den brittiske konsuln, för att försäkra myndigheterna att den högländska dräkten var vad många respektabla och laglydiga brittiska undersåtar bar dagligen. De accepterade detta intyg av diplomatiska skäl, men har än i denna dag kvar sin egen, personliga övertygelse i frågan. De har vant sig i fråga om engelska turister; men en herre från Leichestershire, inbjuden till jakt av några tyska officerare blev, när han utträdde från sitt hotell bortförd, med häst och allt, till polisdomstolen för att förklara sitt oansvariga uppträdande. Något annat som är strängt förbjudet, är att på gatorna i tyska städer utfodra hästar, mulor eller åsnor, vare sig egna eller dem som tillhör andra. Om man överfalls av lusten att mata någon annans häst, måste man först stämma träff med djuret ifråga, därefter föra det till någon i laga ordning godkänd utfodringsplats. Det är inte tillåtet att krossa glas eller porslin på gatorna, eller på någon annan offentlig plats. Om detta skulle ske, måste man genast plocka upp alla skärvorna. Vad man sedan gör av dessa, kan jag inte svara på. Det enda jag helt säkert vet, är att det inte är tillåtet att kasta dem någonstans, att lämna dem ifrån sig, eller uppenbarligen att skilja dem från sin person på något annat sätt, vad det vara må. Förmodligen förväntas man bära dem med sig till dess man dör, för att då begravas tillsammans med dem. Eller också är det kanske tillåtet att man sväljer dem. Ej heller är det på tyska gator tillåtet att skjuta med armborst. Den tyske lagstiftaren nöjer sig inte med den slags enkla förseelser som vem som helst kan begå — det slags brott man känner sig vilja begå, men måste avhållas från: han bryr sig även med att föreställa sig alla de brott en fritt vandrande mångalning kan tänkas begå. Det finns ingen lag i Tyskland mot att stå på huvudet mitt i gatan; denna idé har inte fallit dem in. Men en vacker dag kommer en tysk statsman att besöka en cirkus och, när han ser akrobaterna uppträda, kommer denna brist i lagstiftningen att falla honom i sinnet. Då kommer han att genast att kasta sig över arbetet att formulera en lagparagraf, som förbjuder huvudstående mitt i gatan och som stipulerar ett straff för brott mot denna bestämmelse. Det är detta som är tysk lagstiftnings tjusning: Varje mindre förseelse har sitt fastställda bötesbelopp. Man behöver inte ligga vaken, som i England och grubbla över huruvida man ska komma undan med en varning, få böta fyrtio shilling, eller om man ställs inför skranket när domstolen är på ett för en själv ofördelaktigt humör, dömas till sju dagars fängelse. Man vet alltid precis vad ens lilla roliga kommer att kosta. Man kan räkna upp sina pengar på bordet framför sig, slå upp Ordningsstadgan och därefter planera sina muntrationer till priset 50 pfennig stycket. Om man vill komma undan billigt, skulle jag rekommendera att promenera på fel sida av trottoaren, efter det att man tillrättavisats att inte göra detta. Mina beräkningar visar, att genom val av rätt distrikt och genom att hålla sig till bakgatorna, skulle man kunna promenera en hel afton på fel sida av trottoaren för så lite som strax över tre Mark. I tyska städer är det inte heller tillåtet att vandra omkring efter mörkrets inbrott ”i folkskockar”. Jag är inte helt säker på hur många personer som utgör en ”skock” och ingen lagkunnig med vilken jag talat med om detta ämne har ansett sig att ange ett specifikt antal. En gång frågade jag en tysk vän som just skulle bege sig hemifrån till teatern, tillsammans med sin hustru, svärmor, fem egna barn, sin syster och hennes fästman och två syskonbarn, om han inte ansåg sig riskera att bli bestraffad enligt denna lagparagraf. Han tolkade inte frågan som ett skämt. Han kastade en blick över kontingenten. ”Nej, det tror jag inte”, sade han. ”Du förstår, vi är ju en enda familj.” ”Lagparagrafen säger ingenting om att familjeskockar skall undantas”, svarade jag. ”Det står kort och gott ’folkskockar’. Det är inte alls min mening att vara oförskämd, men rent etymologiskt, så lutar jag personligen åt åsikten att er folksamling borde kunna karakteriseras såsom utgörande en ’skock’. Om polisen kommer att vara av samma mening återstår dock att se. Jag ville enbart varna Dig.” Själv var min vän böjd att ignorera mina farhågor; men hans hustru ansåg det bäst att inte ta risken att polisen skulle komma att bryta upp sällskapet redan under kvällens inledning, så de delade upp sig och stämde träff i teaterns foajé. {{c|🙝🙟}} En annan lockelse som man tvingas underkuva i Tyskland, är den att slänga föremål genom fönster. Katter utgör ingen ursäkt. Under en av mina första nätter, då jag bodde i Tyskland, väcktes jag brutalt ur min sömn av katter. Till sist höll jag på att bli galen. Jag samlade ihop en mindre arsenal — två eller tre bitar kol, några hårda päron, några ljusstumpar, ett ägg som jag fann på köksbordet, en tom sodavattensflaska och ytterligare några artiklar av det slaget — och, efter att ha öppnat fönstret, bombarderade jag det ställe, varifrån katternas oljud verkade emanera ifrån. Jag tror inte att jag träffade någon av dem; jag har aldrig hört talas om att någon någonsin träffat prick på en katt, inte ens i dagsljus; utom möjligen av misstag när han eller hon siktat på någonting annat. Jag har känt mästerskyttar, vinnare av Drottningens Pris i skytte — detta slags karlar — som skjutit till måls med gevär mot katter på 50 yards <ref>45,7 meter.</ref> avstånd, utan att lyckas skada ett hårstrå i deras pälsar. Jag har ofta tänkt på, att istället för måltavlor, springande hjortar och detta slags strunt, borde den överlägsne prickskytten vara den som kan skryta med, att ha nedlagt en katt. Men, hur som helst, så gav sig katterna av; kanske var det lukten av ägg som irriterade dem; när jag hämtade ägget, lade jag märke till att det inte var helt färskt. Jag gick åter och lade mig och ansåg saken ur världen. Tio minuter senare hördes en ihållande ringning på den elektriska dörrklockan. Jag försökte ignorera detta, men signalen var alltför envis och efter att ha tagit på mig morgonrocken, gick jag ner till porten. En poliskonstapel stod utanför dörren. Framför honom låg allt det jag kastat ut genom fönstret i en liten hög, förutom ägget. Uppenbarligen hade han samlat ihop sakerna. Han sade: ”Är detta Era tillhörigheter?” Jag svarade: ”De är mina, men personligen har jag tröttnat på dem. Vem som helst kan ta dem — var så god, de är Era!” Han bortsåg från mitt erbjudande. Han sade: ”Kastade Ni ut dessa föremål genom Ert fönster?” ”Alldeles riktigt”, erkände jag. ”Det gjorde jag.” ”Varför kastade Ni ut dessa föremål genom fönstret?”, frågade han. En tysk polisman har sin ordning på frågorna uppställda i huvudet och det finns inget som skulle kunna få honom att ändra denna ordning, eller att utesluta en av dem. ”Jag kastade dem genom fönstret efter några katter”, svarade jag. ”Vilka katter”, frågade han. Det är den slags fråga man kan förvänta sig av en tysk polisman. Jag svarade, med så mycket sarkasm i rösten som min tyska tillät, att jag var ledsen, men jag kunde inte säga vilka katterna varit. Jag förklarade, att för mig personligen var de vilt främmande katter; men jag erbjöd mig, att om polisen kunde insamla alla katter i distriktet, så skulle jag försöka identifiera de skyldiga katterna genom deras läten. En tysk polisman förstår sig inte på skämt, vilket kanske är lika så gott, på det hela taget, eftersom jag tror att det finns en lag med stränga böter mot att skämta med någon i tysk uniform; de kallar brottet att ”behandla tjänsteman med bristande respekt”. Han svarade endast, att det inte var polisens plikt att hjälpa mig att identifiera katterna, utan enbart att bötfälla mig för att ha kastat ut föremål genom fönstret. Jag frågade då, vad man i Tyskland borde ta sig till, när man natt efter natt väcktes av katters oljud och han förklarade att man i sådant fall skulle inlämna en anmälan mot kattens ägare, varvid polisen först skulle ge denne en varning och, om detta inte var tillräckligt, beordra kattens destruktion. Vem som skulle destruera katten och kattens skyldigheter i denna process, sade han inget om. Jag frågade, hur han då ansåg att jag skulle kunna avslöja vem katten tillhörde. Han tänkte efter ett tag och föreslog därefter, att jag kunde förfölja den till dess hem. Därefter tappade jag lusten att vidare parlamentera med honom om detta; jag skulle endast ha sagt saker som förvärrat det hela. Som det nu var, hade nattens idrottsliga aktiviteter redan kostat mig 12 Mark; och ingen av de sammantaget fyra tjänstemän som förhörde mig i ärendet kunde inse det fåniga i det, från början till slut. {{c|🙝🙟}} I Tyskland bleknar de flesta mänskliga brister dock till jämförelsevis obetydlighet emot den oerhörda förseelsen att beträda gräsmattor. Ingenstans och under inga omständigheter får gräsmattor beträdas. Gräsmattor är i Tyskland helig mark. Att beträda en gräsmatta i Tyskland skulle vara ett lika stort helgerån som att tråda en yster dans på en muhammedans bönematta. Till och med hundarna respekterar tyska gräsmattors okränkbarhet; ingen tysk hund skulle ens drömma om att sätta sina tassar på dem. Om man skulle få se en hund komma skuttande över en gräsmatta i Tyskland, kan man vara förvissad om, att denna hund är en ohelig utländsk hund. I England, när vi önskar hålla hundarna ifrån en viss plats, sätter vi upp ståltrådsstaket, sex fot höga <ref>1,82 meter.</ref>, som hålls upp av stolpar och som har taggar på sitt krön. I Tyskland sätter de upp ett anslag mitt på platsen, där det står ”Hunden verboten” och varje hund med tyskt blod i ådrorna ser anslaget och går därifrån. I en park i Tyskland har jag sett en trädgårdsarbetare beträda en gräsmatta med filttofflor på fötterna, ytterst försiktigt, för att därifrån avlägsna en syrsa, sätta ner den vänligt men bestämt på grusgången; när detta skett, stod karlen strängt avvaktande kvar för att kontrollera att syrsan inte återvände till gräset; och syrsan, som föreföll skämmas väldigt över sitt uppträdande, vandrade hastigt iväg längs rännstenen och begav sig snabbt mot stigen märkt ”Ausgang”. {{c|🙝🙟}} I tyska parker är de olika stigarna ämnade åt olika samhällsgrupper och ingen enskild person, vid fara för böter eller mistande av friheten må beträda de andra gruppernas stigar. Det finns särskilda stigar för ”cykelåkande” och andra för ”fotgängare”, vägar för folk i lätta vagnar och andra för folk i tunga fordon; gångar för barn och för ”ensamma kvinnor”. Att inga särskilda rutter har avsatts för flintskalliga män eller ”nyblivna mödrar” har alltid för mig förefallit som ett stort tillkortakommande. I Grosse Garten i Dresden träffade jag en äldre dam, som stod ensam, förvirrad och hjälplös, mitt emellan sju olika trädgårdsgångar. Var och en av dem bar ett hotande anslag, förbjudande alla att beträda den, utom just den sorts personer, för vilken stigen var ämnad. ”Jag är ledsen att jag måste besvära Er”, sade damen, när hon fick reda på att jag både talade engelska och kunde läsa tyska, ”men kan Ni vara vänlig och berätta för mig vad slags människa jag är och vilken stig jag får använda?” Jag betraktade henne noggrant. Jag kom till den slutsatsen att hon var en ”fullvuxen” och en ”fotgängare” och pekade därefter ut den stig hon hade rätt att begagna. Hon såg på den och föreföll vara besviken. ”Men, det är inte den riktning jag önskar gå”, sade hon; ”får jag inte gå åt det där hållet?” ”I Himmelens namn nej, damen”, svarade jag. ”Den stigen är reserverad för barn.” ”Men, jag skulle inte skada dem på minsta sätt”, sade den gamla damen, med ett leende. Hon såg verkligen inte ut som den sorts gamla dam som skulle ha skadat barnen. ”Min kära dam”, svarade jag, ”om det vilade på mig, skulle jag ha litat så på Er, att till och med om min egen förstfödde fanns på stigen, skulle jag låta Er gå åt det hållet. Men jag kan endast upplysa Er om lagarnas innebörd i detta land. Om Ni, en fullvuxen kvinna skulle vandra iväg i den riktningen så skulle det vara liktydigt med att Ni vandrade iväg mot ett säkert bötesstraff, om inte rent av mot en tid i fängelse. Det där är den stig som är avsedd för Er, klart och tydligt märkt ”Nur für Fussganger” och om Ni vill lyda mitt råd, bör Ni snarast bege Er in på den, eftersom det är Er förbjudet att stå kvar där Ni står och tveka.” ”Men, den går inte alls åt det håll jag önskar gå”, sade den gamla damen. ”Den går i den riktning Ni ''borde'' vilja gå”, svarade jag. Och med det skiljdes våra vägar. {{c|🙝🙟}} I tyska parker finns särskilda bänkar märkta ”Endast för vuxna” (”Nur für Erwachsene”) och de tyska småpojkar, som känner ett behov av att sätta sig ner, går förbi dessa bänkar, när de ser skylten, för att finna en bänk där barn har rätt att vila sig. Där sätter han sig ner, men är noga med att inte med sina lortiga skor beröra bänkens träarbeten. Föreställ er en bänk i Regent’s eller St. James Park, med en skylt ”Endast för vuxna”. Vartenda barn inom en radie av fem miles <ref>8,02 kilometer.</ref> skulle göra sitt yttersta för att sätta sig ner på just den bänken och försöka slita ner varje annat barn som redan satt där. Vad gäller varje ”fullvuxen”, så skulle det vara omöjligt för vederbörande att ens komma inom en halv miles <ref>802 meter.</ref> avstånd till denna bänk på grund av barnmassan. En tysk gosse, som av misstag satt sig på en dylik bänk, utan att lägga märke till skylten, reser sig skyndsamt när hans misstag påpekas för honom och går därifrån med hängande huvud, rodnande ända in i hårbottnen, av skam och ånger. Inte för att de tyska myndigheterna försummar sina skyldigheter att utöva faderlig omtanke om barnen. I tyska parker och offentliga trädgårdar finns särskilda platser (Spielplätzen) till barnens fromma, var och en av dem försedda med en sandhög. Där kan barnen leka så mycket de önskar, genom att baka sandkakor och bygga sandslott. För det tyska barnet skulle en sandkaka bakad av annat slags sand än den på dessa platser förefintliga, framstå som djupt omoralisk. Den skulle inte inge honom någon som helst tillfredsställelse, utan istället fylla honom med avsmak. ”Denna sandkaka”, skulle han säga sig, ”är inte tillverkad av sand godkänd av myndigheterna för detta syfte. Ej heller är den tillverkad på en plats avsatt och upprätthållen av myndigheterna för tillverkning av sandkakor. Därför kan inget gott någonsin komma ur denna sandkaka; det är en lagvidrig sandkaka.” Och tills dess att barnets fader erlagt tillämpliga böter och barnet erhållit tillämplig ramelbuljong, kan barnets samvete inte lindras. {{c|🙝🙟}} Ett annat utmärkt hjälpmedel för att i Tyskland erhålla uppmärksamhet, är en i varje hushåll förekommande barnvagn. Vad man får göra med en ”Kinder-wagen”, som de kallas och vad som är förbjudet, upptar flera sidor i den tyska lagstiftningen; efter genomläsningen av dessa paragrafer förstår man, att den man som klarar att skjuta en barnvagn genom gatorna i en tysk stad utan att bryta mot lagen, måste vara ämnad för en karriär som diplomat. Det är förbjudet att gå för långsamt och det är förbjudet att hasta fram med en barnvagn. Det är inte tillåtet att komma i vägen för någon annan när man kör en barnvagn och om någon annan kommer i vägen för en, är man väjningspliktig. Om man önskar stanna, när man framför en barnvagn, är man skyldig att göra detta på en särskild barnvagnshållplats; och vid dessa är man ''skyldig'' att stanna. Det är förbjudet att korsa en gata om man framför en barnvagn; skulle det sedan vara så, att man själv och barnet råkar bo på andra sidan gatan, så har man endast sig själv att skylla. Man får inte lämna barnvagnen någonstans och endast på vissa platser är det tillåtet att ta den med sig. Jag skulle vilja påstå, att i Tyskland kan man gå utomhus med en barnvagn och på en halvtimme råka i tillräckligt mycket svårigheter, för att det skall räcka för en hel månad. Varje ung engelsman, angelägen om att hamna i klammeri med rättvisan kan inte välja ett bättre sätt än att resa till Tyskland och att ta sin barnvagn med sig. {{c|🙝🙟}} I Tyskland får man inte lämna sin ytterdörr olåst efter klockan tio på kvällen och det är förbjudet, till och med i det egna hemmet, att spela piano senare än klockan elva. I England har jag aldrig erfarit någon som helst längtan efter att spela piano, eller att lyssna på när andra gör det, efter detta klockslag; men det är något helt annat när man blir tillsagd att inte göra det. Här i Tyskland, däremot, känner jag inget som helst behov av pianomusik förrän efter klockan elva om aftonen, då jag å andra sidan kan lyssna till ”Jungfruns bön” eller ouvertyren till ”Zampa” med största tillfredsställelse. För den laglydige tysken, däremot, är musikspelande senare än klockan elva inte längre musik; det blir ett tecken på synd och som sådant inger det honom inte någon glädje. {{c|🙝🙟}} Den enda grupp av människor i hela Tyskland som kan tänka sig att ta sig några som helst friheter vad lagen beträffar, är de tyska studenterna och även dessa endast fram till en väl definierad gräns. Av sed är vissa privilegier dem givna, men även dessa är strikt avgränsade och respekteras av alla. Till exempel må den tyske studenten bli berusad och somna i rännstenen, utan att drabbas av annat än att påföljande morgon muta den polisman som hittade honom och hjälpte honom hem. Men, han är för denna slags gärning skyldig att lägga sig i rännstenen på någon bakgata. Den tyske student, som känner att hans medvetande är på upphällningen, använder den sista gnistan av energi till att snabbt förflytta sig runt ett gathörn, där han kan tuppa av med rent samvete. I vissa distrikt är det honom tillåtet att busringa på dörrklockorna; hyrorna för bostäder i sådana områden är lägre än dem för andra delar av staden; varvid ytterligare svårigheter uppstår, i och med att varje familj tvingas upprätthålla särskilda, hemliga dörrklocksringsignaler, för att kunna avgöra om dörrklocksringningen är avsedd att annonsera en besökare eller inte. När man går på besök sent om kvällen till en sådan familj, är det säkrast att man känner till den hemliga dörrklocksringsignalen, vid fara att, om man envisas med att ringa fel signal, få hink vatten hälld över sig. {{c|🙝🙟}} Det är även den tyska studenten tillåtet att släcka gatlyktorna om nätterna, även om där finns en bestämmelse om hur många. Den spjuveraktige tyska studenten håller i allmänhet räkning och nöjer sig med ett halvt dussin gatlyktor per natt. På samma sätt får han skrika och sjunga på sin vandring hemåt, fram till klockan halv tre; och på vissa restauranger är det honom tillåtet att lägga sin arm kring Fräuleins midja. För att undvika risken att något opassande förekommer, är servitriserna på restauranger frekventerade av studenter alltid utvalda från en skara stadgade, äldre kvinnor, varför de tyska studenterna därigenom kan njuta flirtens alla njutningar utan rädsla och utan att väcka anstöt hos andra. {{c|🙝🙟}} Det är ett laglydigt folk, dessa tyskar. == Fotnoter == <references/> {{Tre män på velociped}} htyoqhx8ijkvtaxr3rged4lnxcs3lg5 0 3489 504499 70579 2022-08-12T00:54:44Z Kwamikagami 13955 wikitext text/x-wiki {{Titel|[[Tre män på velociped]]|Jerome K. Jerome| förra=[[Tre män på velociped. Kapitel 9|Kapitel nio]]| nästa=[[Tre män på velociped. Kapitel 11|Kapitel elva]]}} == Kapitel tio == '''Baden-Baden, sett ur besökarens synvinkel — Skönheten hos den tidiga morgontimmen, betraktad föregående eftermiddag — Avstånd, enligt karta och kompass — Dito, enligt ens ben — George brottas med sitt samvete — En lättjans apparat — Att cykla, enligt affischen; hur vilsamt det är — Cyklisten på affischen; hans klädsel och teknik — Gripen som sällskapsdjur — En hund med god självkänsla — Den illa behandlade hästen <ref>Ordlek på engelska. Jerome använder det engelska ordet ''abused'', vilket kan betyda både ''misshandlad'' i fysisk mening, men även ''utskälld''.</ref>.''' Från Baden-Baden, om vilket endast behöver sägas, att det är en nöjesmetropol egendomligt lik andra liknande nöjesmetropoler, inledde vi på allvar vår cykeltur. Vi planerade en tiodagarstur som, medan vi arbetade oss igenom Schwarzwald, även skulle inkludera en tur ner längs Donau-Thal, vilken under 20 miles <ref>32 kilometer.</ref> mellan Tüttlingen och Sigmaringen är kanske den vackraste dalen i hela Tyskland; Donaus strömmar vindlar sig här fram längs sin smala väg förbi gamla, orörda byar; förbi antika kloster, inramar idyller, där fortfarande barfotade och barhuvade munkar, med sin med rep sammansnörda mantel runt sina länder vallar, med en kräkla i handen, sina får på bergssluttningarna; genom bergiga skogar; mellan bara klippblock vars varje högsta topp bekrönts med en borgruin, en kyrka eller ett slott; med de avlägsna bergen i bakgrunden, vars halva population plågas bitterligen om man tilltalar dem på franska och den andra halvan tar mycket illa vid sig om man tilltalar dem på tyska, samt att de alla lider omåttligt om man yttrar ett ord på engelska; en sakernas tillstånd, som hos främlingen därför framkallar en något nervös stämning. {{c|🙝🙟}} Det lyckades oss inte att genomföra vårt program i dess helhet, eftersom den mänskliga anden är villig, men kroppen svag. Det är lätt att säga — och att tro vad man säger — klockan tre om eftermiddagen: ”Vi stiger upp klockan fem imorgon, äter en lättare frukost vid halv sex och ger oss av klockan sex.” ”Då kommer vi att ha kommit ett bra stycke innan dagens hetta hinner sätta in”, anmärker någon. ”Vid den här tiden på året är de tidiga morgnarna verkligen den bästa tiden på dagen, tycker ni inte det?”, lägger någon annan till. ”Ja, utan tvivel.” ”Så svalt och fräscht.” ”Och gryningsljuset är så utsökt.” Den första morgonen lyckas man hålla sitt löfte. Gruppen samlas vid halv sex. Det är ett mycket tystlåtet sällskap; vissa i gruppen är även en aning grälsjuka; lagda åt att klaga på maten och även allt annat; atmosfären präglas av innehållen irritation, som söker sitt utlopp. På kvällen hörs Frestarens röst: ”Om vi stiger upp vid halv sju, prick, är det inte tidigt nog, tycker ni?” Samvetets röst hörs protestera svagt: ”Men det vore att bryta våra föresatser.” Frestaren svarar: ”Föresatser skapades för människans skull, inte människan för föresatsernas.” Djävulen stjäl friskt ur Skriften för sina egna avsikters skull. ”Dessutom, vi stör hela hotellet; tänk på de stackars anställda.” Samvetets röst hörs åter tala, men nu otydligare: ”Men alla människor stiger upp tidigt i dessa trakter.” ”Det skulle de inte göra om de inte var så illa tvungna, stackars människor! Låt oss säga frukost klockan halv sju på slaget; då stör vi ingen.” Sålunda förklär sig Synden i Det Godas skepnad och man sover till klockan sex, under det att man för sitt samvete förklarar detta (och samvetet tror det ändå inte), med att det är en osjälvisk gärning av hänsyn till andra människor. Jag har varit med om att denna slags hänsyn sträckts ut ända till klockan elva om förmiddagen. {{c|🙝🙟}} På samma sätt är det med avstånd mätt på en karta, som inte nödvändighet överensstämmer med när avstånden mäts med de egna benen. ”Tio miles per timme <ref>16 kilometer per timme.</ref> i sju timmar, det är 70 miles <ref>112,28 kilometer</ref>. En lätt dagsetapp.” ”Men det finns ett par branta uppförsbackar att ta sig över!” ”Jämnar ut sig i nedförsbackarna. Låt oss då säga åtta miles per timme <ref>12,83 kilometer per timme.</ref> och det blir 60 miles <ref>98,42</ref>. Gott in Himmel! Skulle vi inte komma upp i åtta miles i timmen kunde vi lika gärna sätta oss i strandstolarna direkt! Tvärtom verkar det i teorin omöjligt att färdas långsammare.” Men klockan fyra på eftermiddagen klingar Pliktens röst mindre trumpetlik: ”Nå, jag tror nog att vi borde fortsätta nu.” ”Å, det är ingen brådska! Ta det lugnt. Vacker utsikt härifrån, eller hur?” ”Mycket. Glöm inte att vi är tjugofem miles <ref>40,1 kilometer.</ref> från S:t Blasien.” ”Hur långt ifrån?” ”Tjugofem miles, om inte en smula mer rent av.” ”Menar Du, att vi endast har färdats trettiofem miles <ref>56,14 kilometer.</ref>?” ”Det är allt.” ”Dumheter. Jag litar inte på den där kartan Du har.” ”Det är omöjligt! Vi har åkt oavbrutet ända sedan i morse.” ”Nej, det har vi inte. Vi kom inte iväg förrän klockan åtta, till att börja med.” ”Kvart i åtta.” ”Nåja, kvart i åtta och vi har stannat ungefär varannan mile. <ref>3,2 kilometer.</ref>” ”Vi har bara stannat till för att betrakta utsikten. Det är väl ingen idé att åka till ett land för att se på det, om man inte ser på det?” ”Och vi har haft en del ansträngande uppförsbackar.” ”Dessutom har det varit extremt varmt idag.” ”Ja, ja. Glöm inte bort att det är tjugofem miles kvar till S:t Blasien, det är det enda jag säger.” ”Några fler backar?” ”Ja, två, uppför- och nedförsbackar.” ”Jag tyckte Du sade, att det var nedförsbacke till S:t Blasien?” ”Det är det under de sista tio milesen <ref>16 kilometer.</ref> härifrån. Vi befinner oss nu tjugofem miles från S:t Blasien.” ”Finns det ingenting mellan var vi nu är och S:t Blasien? Vad heter det där lilla stället där, bredvid sjön?” ”Det är inte S:t Blasien, eller ens i dess närhet. Det finns en fara i att ge sig in i det där slags tänkandet.” ”Det finns en fara i att ta ut sig, lagom är bäst i alla sammanhang. Vacker litet ställe, det där Titisee, enligt kartan; ser ut att vara bra luft där.” ”Javisst, jag är inte omöjlig. Det var ni två som föreslog att vi skulle åka till S:t Blasien.” ”Å, jag har ingen särskild lust att åka till S:t Blasien! Trist liten plats, nere i en dalgång. Det här Titisee verkar, enligt min mening, mycket trevligare.” ”Ganska nära också, eller hur?” ”Fem miles <ref>8,02 kilometer.</ref>.” I korus: ”Vi stannar i Titisee.” {{c|🙝🙟}} George upptäckte denna skillnad mellan teori och praktik under den allra första dagen av vår tur. ”Jag trodde”, sade George — han åkte på enmanscykeln, medan Harris och jag låg något framför honom på tandemcykeln — ”att tanken var att vi skulle åka tåg uppför backarna och cykel nedför.” ”Så är det också”, svarade Harris, ”i allmänna ordalag. Men tågen går inte uppför varenda backe i Schwarzwald.” ”På något sätt misstänkte jag att så icke var fallet”, grymtade George och för en stund sänkte sig tystnaden över oss. ”Dessutom”, anmärkte Harris, som uppenbarligen övervägt ämnet, ”skulle Du inte önska Dig något annat än nedförsbacke, helt säkert. Det är inte att följa spelreglerna. Man får ta medgångarna med motgångarna.” Åter lägrade sig tystnaden, avbruten efter en stund av George denna gång. ”Överdriver inte ni två det hela, på min bekostnad?”, sade George. ”Hur menar Du då?”, frågade Harris. ”Jag menar”, svarade George, ”att där det faktiskt går tåg uppför backarna, är det inte så att ni två då avstår från att ta det, för att inte såra mina känslor? Personligen är jag beredd att ta varje tåg i uppförsbackarna, även om det innebär att man bryter mot spelreglerna. Jag gör upp saken med mitt samvete; jag har stigit upp klockan sju i en veckas tid nu och anser att det är skyldigt mg en hel del. Tar ni ingen som helst hänsyn till mig?” Vi lovade att hålla detta i minnet och återupptog cyklandet under djup tystnad, till dess den åter bröts av George. ”Vad för slags cykel sade Du att det här är?”, frågade George. Harris sade märkets namn. Jag har glömt vilken tillverkaren var, men det är oväsentligt. ”Är Du säker?”, envisades George. ”Självklart är jag säker”, svarade Harris. ”Varför frågar Du, är det något fel på den?” ”Jo, den uppför sig inte som den på affischen”, sade George. ”Det är hela saken.” ”Vilken affisch?”, frågade Harris. ”Affischen som gör reklam för just det här cykelmärket”, förklarade George. ”Jag såg en på en pelare vid Sloane Street endast en eller ett par dagar innan vi gav oss av. En karl åkte på en sådan här cykel, han höll en vimpel i sin hand: Han gjorde ingen del av arbetet, det stod helt klart; han satt endast på grunkan och insöp den friska luften. Cykeln gjorde allt arbete åt honom och det på ett utmärkt vis. Den här saken Du har, låter mig göra allt arbete själv. Det är en lat knöl; om man inte trampar, så händer helt enkelt ingenting: Jag skulle reklamera den, om jag var Du.” När man tänker efter, så är det endast få cyklar som lever upp till affischernas löften. Jag kan endast erinra mig en enda affisch, där cyklisten framställdes som utförde han något arbete. Men å andra sidan jagades mannen på den affischen av en tjur. Vanligen är konstnärens syfte att övertyga den tveksamma köparen om, att cyklingens ädla konst består i att sitta på en bekväm sadel och snabbt förflyttas i den riktning man önskar färdas, genom osynliga, himmelska krafter. I allmänhet är cyklisterna på affischerna kvinnor och då övertygas man om att för perfekt kroppslig vila, förenat med fullständig frihet från allt som stör anden, kan en tupplur på en vattensäng inte jämföras med en cykeltur uppför en backig väg. Ingen älva som reser på sommarmoln kan ta det mer lugnt än cyklistkvinnorna på affischerna, enligt deras konstnärers framställning. Kvinnornas klädedräkt är perfekt avpassad för en cykeltur i varmt väder, även om gammaldags värdshusvärdinnor kanske skulle vägra servera henne lunch i detta slags utstyrsel; och trångsynta medlemmar av poliskåren troligen skulle gripa henne, samt linda in henne i en filt, innan de förde henne till häktet. Men sådant kan inte hindra henne. I uppförs- eller nedförsbackar, eller genom tät trafik tar hon sig fram med en katts vighet; över vägbanor som skulle vara en omöjlighet att befara för en genomsnittlig ångvält cyklar hon, en sinnebild av lättsam skönhet; hennes ljusa hår fladdrar i vinden, hennes sylfidlika former framstår frikostigt; en fot på sadeln och den andra vilar lätt på cykellyktan. Ibland kan hon förmå sig att sitta ned på sadeln; då placerar hon sina fötter på ramen, tänder en cigarett och viftar över huvudet med en kinesisk lykta. Mindre ofta är det en simpel karl som cyklar på dessa affischer. Han är inte en lika framstående akrobat som kvinnan; men enklare trick, såsom att stå på sadeln och vifta med flaggor, att dricka öl eller te under cykelturen, det klarar han av. Man antar, att han måste ta sig för något för att hålla tankarna igång; att sitta stilla timme efter timme på det där föremålet och inte ha något att göra, ingenting att tänka på, det måste vara tröttsamt för en karl med ett aktivt temperament. Det är därför vi ser honom ställa sig upp på pedalerna när han närmar sig krönet på en hög kulle, för att hälsa solen, eller att recitera dikter för det omkringliggande landskapet. Emellanåt avbildar affischen ett cyklistpar; och då förstår man verkligen hur överlägsen i kurtissyfte den moderna cykeln är i jämförelse med den gammaldags salongen, eller den utspelade trädgårdsgrinden. Han och hon sätter sig på sina cyklar, naturligtvis noggrant kontrollerande att de är av rätt fabrikat. Efter detta kan de helt hänge sig åt den gamla vanliga söta sagan. Nedför skuggiga hålvägar, genom små städer med sitt folkliv på marknadsdagar, glatt rullar hjulen på ”Bermondsey Company’s Bottom Bracket Britain’s Best”, eller på ”Camberwell Company’s Jointless Eureka”. De behöver inte trampas; de behöver inte styras. Tala blott om för cyklarna vart ni vill åka och hur dags ni vill komma hem igen, det är allt de begär. Under det att Edwin lutar sig fram för att viska de ljuvaste meningslösheter i Angelinas öron, under det att Angelina vrider sitt ansikte bakåt, för att han inte ska se henne rodna, medan de magiska cyklarna troget fortsätter sin jämna framfart. Och solen skiner konstant och vägarna är alltid torra. Inga stränga föräldrar cyklar bakom dem, inga nyfikna mostrar vid deras sida, ingen elak lillebror tittar fram runt hörnet och de får aldrig sladd. Å, varför fanns det inga ”Britain’s Best” eller ”Camberwell Eureka” att köpa när vi var unga? Eller kanske föreställer affischen en scen, där ”Britain’s Best” eller ”Camberwell Eureka” står lutade emot en grind. Kanske är den trött. Den har arbetat hårt hela eftermiddagen, med att bära dessa båda älskande. Eftersom de sistnämnda är omtänksamma människor, har de suttit av, för att låta maskinen vila sig. De sitter i gräset, i skuggan från mäktiga trädstammar; gräset är långt och torrt. En bäck vindlar fram vid deras fötter. Allt utandas lugn och ro. Detta är hela den idé som konstnären vill förmedla på dessa affischer — lugn och ro. Men det stämmer inte, när jag säger att ingen cyklist på denna slags affischer någonsin utför något arbete. När jag tänker efter, har jag sett affischer föreställande herrar på cykel som utför en hel del arbete — till och med sliter, kan man säga. De är tunna och utmattade av arbete och svetten stänker kring dem; det känns som om funnes det en uppförsbacke till utanför tavlans ramar, så måste de stiga av och vila, innan de faller döda ned. Men detta är endast följden av deras egen dårskap. Detta händer dem, eftersom envisas med att cykla på en cykel av ett underlägset fabrikat. Om de hade åkt på en ”Putney Popular” eller ”Battersea Bounder”, såsom de förnuftiga unga herrarna i tavlans mitt, hade detta onödiga arbete varit dem besparat. I sådant fall skulle det enda som förväntades av dem vara, att av tacksamhet, se glada och förnöjda ut; att kanske då och då trampa bakåt, då deras cyklar i ungdomlig ysterhet för ett ögonblick rullar iväg alltför snabbt. Ni trötta unga män, sittande nedstämda på milstolparna utmed vägarna, alltför utmattade för att skydda er mot regnet som genomdränker er; ni modstulna ungmör, med håret vått och raknat, oroliga över tiden på dagen, som så gärna vill svära, men inte vet hur man gör; ni kraftiga, stolta män, som magrar påtagligt under det ni pustar och stönar er fram längs oändliga vägar; ni skära, uttröttade matronor, lutande er i smärta över era långsamt snurrande, ovilliga cykelhjul; varför såg ni inte till att köpa en ”Britain’s Best” eller en Camberwell Eureka”? Varför envisas så många i detta land med att köpa cyklar av undermåliga fabrikat? Eller är det med cyklar som med allt annat: Lever inte livet upp till vad annonserna lovar? {{c|🙝🙟}} Något som aldrig upphör att fascinera mig i Tyskland, är landets hundar. I England tröttnar man snart på alla gamla vanliga raser, som man känner så väl: Mastiffen, plum-puddinghunden, terriern (svart, vit eller viltfärgad, det är vilket som, de är alltid lika grälsjuka), collien, bulldoggen: Aldrig något nytt. Men i Tyskland får man uppleva variationens rikedom: Man kan få syn på hundar vars like man aldrig skådat; som inte förrän de skäller avslöjar att de är hundar. Det bär på en sådan fräschör och är så intressant! George pekade ut en hund i Sigmaringen och fäste vår uppmärksamhet på den. Den påminde om en korsning mellan en torsk och en pudel. Jag tror dock inte att det är särskilt sannolikt, att en torsk kan korsas med en pudel. George försökte fotografera den, men den sprang upp längs ett staket och försvann in i några buskar. Jag känner inte till de tyska hunduppfödarnas avsikter; för närvarande är detta en väl förborgad hemlighet. Georges förslag är att de siktar in sig på att ta fram gripar. Mycket talar för denna teori och jag har verkligen sett ett eller två fall, där man varit mycket nära målet. Ändå kan jag inte förmå mig att tro, att detta var resultatet av större eller mindre misslyckanden. Tyskarna är praktiskt lagda och det är svårt att se avsikten bakom att avla fram gripar. Om det endast är originalitet som avses, så har de ju redan tagit fram taxar — vad i övrigt kan man önska? Dessutom skulle en grip vara ett mycket obekvämt djur att ha hemikring, eftersom folk hela tiden skulle trampa den på svansen. Min egen tanke är, att vad tyskarna försöker få fram, är sjöjungfrur, som skulle kunna övas upp att fånga fisk åt dem. Tyskarna uppmuntrar nämligen inte någon levande varelse till lättja. De tycker om att se sina hundar i arbete och de tyska hundarna älskar att arbeta; det råder det inget som helst tvivel om. En engelsk hunds liv måste framstå som trist för dess tyska kollegor. Föreställ er en stark, aktiv och intelligent varelse, med oerhört livligt temperament, dömd till att ägna tjugofyra timmar per dygn åt att göra absolut ingenting! Hur skulle ni själva trivas med det? Inte konstigt att den känner sig missförstådd, längtar efter det ouppnåeliga och ständigt försätter sig själv i olika slags knipor. {{c|🙝🙟}} De tyska hundarna, å andra sidan, har åtskilligt att sysselsätta sina sinnen med. De arbetar och gör nytta. Iaktta en hund, medan han vandrar fram, spänd framför husses mjölkkärra. Ingen kyrkvärd vid kollektupptagningen kan känna sig eller se mer nöjd ut med sig själv. Hunden gör inget riktigt arbete; det är husse som skjuter vagnen. Hunden står för skällandet: Det är dess tanke om arbetsfördelning. Den säger till sig själv: ”Husse kan inte skälla, men han kan skjuta vagnen, så det så.” Det intresse och den stolthet hunden visar inför hela saken är mycket inspirerande att skåda. Om en annan, förbipasserande hund avger en kanske något mindre smickrande anmärkning, kanske rörande mjölkens gräddhalt, stannar mjölkutkörarens hund omedelbart, helt oavsett trafiksituationen. ”Förlåt, vad var det Ni sade om vår mjölk?” ”Jag sade inget alls om Er mjölk”, svarar den andra hunden, med ett oskyldigt tonfall. ”Jag sade helt enkelt att det är en vacker dag och frågade efter priset på krita.” ”Å, så Ni frågade efter priset på krita? Vill Ni ha reda på vad kritan kostar?” ”Ja tack; på något sätt var jag säker på att Ni skulle kunna upplysa mig om den saken.” ”Det kan Ni slå Er i backen på, att jag kan. Den kostar…” ”Men, kom nu”, säger den gamla kvinnan, som är trött och varm och helst vill avsluta sin arbetsdag. ”Jaja, men hörde Du inte vad han antydde om vår mjölk?” ”Bry Dig inte om honom! Det kommer en spårvagn runt hörnet; vi kommer att bli överkörda allihop!” ”Jo, men jag bryr mig om vad han säger. Man måste ha lite stolthet i kroppen. Han frågade efter priset på krita och det skall han minsann få reda på! Den kostar precis tjugo gånger så mycket som…” ”Nu börjar Du igen”, skriker den gamla damen patetiskt, under det att hon med alla sina krafter försöker hålla honom tillbaka. ”Å min Gud, å min Gud! Jag önskar så att jag hade lämnat Dig kvar därhemma!” Spårvagnen närmar sig, föraren skriker åt dem; en annan stor hundracka som hoppas att komma fram i tid för att få ett ord med i laget, kommer släpande på en brödkärra, åtföljt av ett gråtande barn, ifrån andra sidan gatan; en liten folkskara håller på att samlas; och en polisman kommer springande till platsen. ”Kritan kostar”, säger mjölkgummans hund, ”precis tjugo gånger så mycket som Ni kommer att vara värd när jag är färdig med Er.” ”Jasså, det är vad Ni tror?” ”Jajamän, det tror jag, Ni sonson till en fransk pudel, Ni kålätande…” ”Så där ja, nu har Du ställt till det igen”, säger den stackars mjölkutkörerskan. ”Det var väl det jag visste!” Men hunden är nu upptagen och lyssnar inte på henne. Fem minuter senare har trafiken åter kommit igång, brödflickan har plockat upp sina smutsiga limpor från gatan och polismannen har givit sig av, efter att ha antecknat namn och adress på samtliga som vistats på gatan. Hunden ser sig stolt om. ”Ja, det ''gick'' verkligen en smula vilt till”, medger han. Han lägger dock stolt till, efter att ha skakat av sig alla obehagliga tankar: ”Men jag tror nog att jag lärde honom en läxa. Han kommer inte att bekymra oss vidare, tror jag.” ”Det hoppas jag ''verkligen''”, säger den gamla damen, under det att hon motstulen ser ut över den mjölkfyllda gatan. Men hundarnas favoritsport är att vänta in en annan hund vid krönet på en kulle och därefter tävla med denne nerför backen. Vid dessa tillfällen blir det husses eller mattes huvudsakliga syssla att springa efter och plocka upp alla tappade varor, såsom limpor, kålhuvuden eller skjortor, alltefter dessa faller av vagnen. Vid backens slut stannar hunden och väntar in sin ägare. ”Vilken kapplöpning, va”, anmärker den flåsande, när människan kommer fram till den, med en börda upp över öronen. ”Jag tror nog att jag hade kunnat vinna också, om det inte hade varit för den där fånige lille gossen. Han kom ut mitt i min väg just som jag svängde runt gathörnet. ''Du lade märke till honom?'' Jag önskar att jag hade gjort det också, hemska lilla odåga! Vad skriker ''han'' för? ''För att jag sprang på och välte honom?'' Nå, varför gick han inte ur vägen för mig då? Det är för skamligt, det sätt som folk lämnar sina barn på, så de blir omkullsprungna. Men hallå! Ramlade alla de där sakerna av vagnen? Då kan Du inte ha packat dem särskilt bra; Du borde se till att göra det i framtiden. ''Du hade inte minsta aning om att jag skulle rusa nerför backen i tjugo miles per timme'' <ref>32 kilometer per timme.</ref>? Men snälla Du, Du känner mig väl bättre än att tro, att jag skulle tillåta gamle Schneiders byracka att passera mig utan att göra något åt det, eller hur. Men Du tänker ju aldrig efter. Är Du säker på att Du plockat upp allting nu? ''Du tror det?'' Jag skulle inte nöja mig med att ''tro'' om jag var i Dina kläder; jag skulle springa uppför backen och se efter. ''Du är alltför utmattad för att göra det?'' Å, i så fall! Skyll inte på mig, om något saknas, det säger jag bara.” {{c|🙝🙟}} Hundarna har så stark egen vilja. De är så fullkomligt övertygade om att de ska ta till höger vid andra gathörnet, att inget kan övertyga dem om att det egentligen är det tredje. De är säkra på att de ska kunna ta sig över gatan i tid och går inte att övertyga om motsatsen, förrän de ser hur kärran ligger krossad bakom dem. Då ber de om ursäkt, det är sant. Men till vilken nytta är det? Eftersom de i allmänhet motsvarar en ung tjur till storlek och styrka och deras mänskliga följeslagare i allmänhet är en gammal man eller kvinna med svaga knän, eller ett litet barn, får de sin vilja igenom. Det värsta straff deras ägare kan utsätta dem för, är att lämna dem hemma och gå ut ensamma med vagnen. Men tyskarna är alltför godhjärtade för att göra dem detta alltför ofta. Att han är spänd framför kärran för att tillfredställa någon annans glädje än sin egen ät synnerligen svårt att tro; och jag är övertygad om att den tyske lantmannen tillverkar den lilla selen och vagnen enbart i hopp om att roa sin hund. I andra länder — såsom Belgien, Holland och Frankrike — har jag sett denna sorts dragarhundar bli misshandlade och få slita sig till döds; men aldrig i Tyskland. {{c|🙝🙟}} Tyskar kan dock misshandla <ref>Detta är en oöversättlig ordlek. Engelskans verb ''to abuse something or someone'' kan betyda både att fysiskt misshandla någon, att missbruka något (till exempel alkohol eller narkotika), men även att skälla ut eller skymfa någon eller något.</ref> djur på det mest chockerande sätt. Jag har sett en tysk stå framför sin häst och skymfa den med varje okvädningsord man kan tänka sig. Men hästen brydde sig inte. Jag har sett en annan tysk, fullkomligt utmattad efter att ha verbalt malträterat sin häst, ropa på sin hustru för att hon skulle komma honom till hjälp. När hon anlänt, berättade mannen för hustrun vad hästen gjort sig skyldig till. Detta retade kvinnans humör till nästan samma hetta som hans eget; och medan de stod på varsin sida om det arma djuret, skrek de båda åt hästen. De hånade dess döda moder, de okvädade dess fader och fällde nedsättande anmärkningar om dess yttre, dess intelligens, dess sinne för rätt och fel — ja, alla dess egenskaper som häst betraktad. Djuret uthärdade denna storm med utomordentligt tålamod en god stund; innan den gjorde det bästa möjliga av situationen. Utan att förlora sitt eget goda humör, flyttade den sig lugnt och stilla en bit. Kvinnan återvände till sin tvätt och mannen följde sin häst längs gatan, fortfarande skällande på den. {{c|🙝🙟}} Ett mer godhjärtat folkslag än tyskarna finns inte. Grymhet mot djur eller barn är något nästan okänt i landet. Piskan är ett musikinstrument i deras händer; hela dagarna hörs snärtarna från dem, men en italiensk kusk som jag en gång såg använda piskan i Dresden, höll på att bli lynchad av den upprörda folkmassan. Tyskland är det enda land i Europa där resenären lugnt kan sätta sig ner i sin hyrvagn, övertygad om att hans vänlige, villige vän mellan skaklarna varken kommer att tvingas arbeta ihjäl sig eller annorledes behandlas grymt. == Fotnoter == <references/> {{Tre män på velociped}} igsz7qk1cyzq17ml90zlbwvk0tl6cv5 0 3490 504501 70580 2022-08-12T00:55:03Z Kwamikagami 13955 wikitext text/x-wiki {{Titel|[[Tre män på velociped]]|Jerome K. Jerome| förra=[[Tre män på velociped. Kapitel 10|Kapitel tio]]| nästa=[[Tre män på velociped. Kapitel 12|Kapitel tolv]]}} == Kapitel elva == '''Bondgårdarna i Schwarzwald och gemytet inuti dem — Deras dofter — George vägrar absolut att kvarstanna i sängen efter klockan fyra om morgonen — Vägen man inte kan missta sig på — Mitt anmärkningsvärt goda lokalsinne — Ett otacksamt sällskap — Harris som vetenskapsman — Hans optimistiska självförtroende — Byn; var den låg och var den borde ha varit belägen — George och hans plan — Vi färdas ''à la Français'' — Den tyske kusken, sovande och vaken — Mannen som sprider det engelska språket utomlands.''' En natt, när vi var fullkomligt utmattade och befann långt från någon stad eller by, sov vi över på en bondgård i Schwarzwald. Den stora charmen hos bondgårdar i Schwarzwald ligger i deras gemyt. Korna finns i nästa rum, hästarna på övervåningen, gässen och ankorna i köket, medan grisarna, barnen och hönsen bor överallt i hela huset. Man håller på att klä på sig, när man hör ett grymtande bakom sig: ”God morgon! Ni råkar inte ha lite potatisskal härinne? Nähä, i så fall, adjö.” Därefter hörs det ett kacklande och man ser huvudet på en höna titta fram runt ett hörn: ”En underbar morgon, eller hur? Ni har väl inget emot att jag tar med mig denna mask in hit, eller hur? Det är så svårt att finna en plats i detta hus där man kan njuta av sina måltider ifred. För att vara en höna, har jag alltid ätit mycket långsamt och när ett dussin… Där ser Ni, jag visste väl att de inte skulle lämna mig ifred — nu kommer de alla att vilja ha en bit. Ni har väl inget emot att jag gömmer mig i Er säng, där de andra kanske inte upptäcker mig?” Under det att man klär på sig kommer en blandad skara att kika in genom dörren; uppenbarligen uppfattar de detta rum som ett tillfälligt menageri. Det går inte att avslöja huruvida huvuden tillhör gossar eller flickor; det är endast att hoppas, att de alla är av manligt kön. Det lönar sig heller föga att stänga dörren, eftersom det inte går att regla den och i samma stund som man går ifrån den, kommer de att glänta på den igen. Frukosten liknar mindre den förlorade sonens återkomst än ren utfodring: En gris eller två tittar in för att hålla en sällskap; ett sällskap åldriga gäss kritiserar en från dörrhålet; man förstår av deras tissel och tassel, tillsammans med deras chockerade miner, att de skvallrar om en. Kanske till och med en eller annan ko kan nedlåta sig till att titta förbi. Detta arrangemang, liknande Noaks ark är, antar jag, det som ger bondgårdarna i Schwarzwald deras särskilda doft. Det är inte en doft man kan likna vid någon annan. Det är som om man kombinerat rosor och limburgerost med hårolja, ljung och lök, persikor och såpört, tillsammans med en smula havsluft och ett lik, för att sedan blanda allting med varandra. Man kan inte särskilja någon enskild arom, men de ingår i helheten — alla de dofter världen någonsin känt. Folket som bebor dessa hus är förtjusta i blandningen. De öppnar inte fönstren för att släppa ut den; de behåller den, väl buteljerad. Önskar man omväxling, kan man gå utomhus och känna doften av skogsviol och tall; inomhus känner man endast husets egen doft; och efter ett tag, har jag hört sägas, vänjer man sig till den grad att man saknar den och är oförmögen att kunna somna i någon annan slags atmosfär. {{c|🙝🙟}} Vi hade en avsevärd färdsträcka framför oss påföljande dag och vi ville därför komma upp så tidigt som klockan sex om morgonen, om detta kunde ordnas utan att vi väckte hela hushållet. Vi framlade detta önskemål för vår värdinna och frågade om detta var möjligt. Hon svarade, att det trodde hon nog. Hon själv kanske inte var hemma så dags; det var den morgonen i veckan, då hon begav sig till staden, ungefär åtta miles <ref>12,8 kilometer.</ref> bort, och hon kom sällan hem därifrån förrän klockan sju; men möjligen skulle hennes man eller någon av sönerna komma hem för att äta frukost vid sextiden. I vilket fall kunde någon av dem skickas hem för att väcka oss och ge oss frukost. Som det skulle visa sig, behövde vi inte väckas alls. Vi steg upp klockan fyra, alldeles av oss själva. Vi steg upp klockan fyra, för att undkomma den kakofoni av oväsende, som fick våra huvuden att värka. Hur dags bönderna i Schwarzwald stiger upp under sommarhalvåret, är jag inte i stånd att svara på; för oss föreföll de hålla sig uppe hela nätterna. Det första en bonde i Schwarzwald gör, när han kliver upp, är att sätta på sig ett par stöddiga stövlar med träsulor och gå på vandring runt hela huset. Han nöjer sig inte, förrän han vandrat upp- och nedför husets trappor tre gånger. När väl han själv är vaken, är det första han gör att gå uppför trapporna till stallet och väcka hästarna. (Eftersom husen i Schwarzwald i allmänhet är byggda på en brant bergssluttning, är bottenvåningen belägen högst upp och höloftet längst ned.) Därefter förefaller det som om även hästarna måste gå på motionstur genom hela huset; och när mannen sett till att de gör detta, beger han sig ner till köket för att börja hugga ved; när han väl huggit nog med ved för att tillfredställa sitt sinne, börjar han sjunga av glädje och nöjdhet över sin egen prestation. När allt kommer omkring, kom vi till den slutsatsen att det bästa vi kunde göra var att följa det utmärkta exempel som mannen utgjorde. Till och med George var synnerligen angelägen om att kliva upp denna morgon. {{c|🙝🙟}} Vi åt en frugal frukost klockan halv fem och började cykla vid fem. Vår färdväg gick över ett berg och efter de förfrågningar vi gjort i byn, föreföll det som om denna väg var av det slaget som är omöjlig att missta sig på. Jag förmodar att var och en känner till detta slags väg. I allmänhet leder den tillbaka till utgångspunkten; och när så icke är fallet, så önskar man att den hade gjort det, för i så fall hade man åtminstone vetat var man var någonstans. Jag förutsåg att vi skulle få problem från allra första början och innan vi hunnit mer än ett par miles, var vi mitt ibland dem. Vägen delade sig i tre vägar. En maskstungen skylt på en stolpe visade att vägen till vänster ledde till ett ställe vi aldrig hört talas om — som inte heller fanns med på någon karta. På dess andra skylt, som pekade mot mittenvägen, hade texten försvunnit. Vi utgick därför ifrån, att vägen till höger ledde tillbaka till byn vi kom ifrån. ”Gamlingen sade klart och tydligt”, påminde oss Harris om, ”att åka rakt fram runt hela kullen.” ”''Vilken'' kulle?”, var Georges relevanta fråga. Vi hade sett ett halvdussin kullar, vissa stora, andra små. ”Han sade”, fortsatte Harris, ”att vi skulle komma fram till en skog.” ”Jag kan inte se något skäl att tvivla på hans ord”, kommenterade George, ”oavsett vilken väg vi väljer.” Faktum var, att tät skog täckte samtliga kullar. ”Och han sade”, mumlade Harris, ”Att vi skulle nå kullens topp på ungefär en och en halv timme.” ”Nå, hur gör vi?”, frågade Harris. Nu råkar jag vara i besittning av ett tämligen gott lokalsinne. Det är inte en dygd och jag skryter inte med det. Det är helt enkelt en medfödd instinkt som jag inte rår för. Att saker och ting av och till kommer ivägen för mig — berg, vattendrag, floder och liknande hinder — är inte mitt fel. Min instinkt är tillräckligt bra; det är Jorden det är fel på. Jag ledde in dem på mittenvägen. Att mittenvägen inte hade tillräckligt god smak att fortsätta mer än en kvarts mile <ref>402 meter.</ref> i samma riktning; att den efter tre miles <ref>4,8 kilometer.</ref> upp- och nedför kullar, samt helt abrupt slutade i ett getingbo, är inte någonting som kan läggas mig till last. Om mittenvägen hade fortsatt i den riktning den borde ha gjort så skulle den ha tagit oss exakt dit vi ville, det är jag säker på. Och även i det aktuella fallet hade jag kunnat fortsätta att använda denna min gåva för att hitta en ny väg, om endast den rätta Anden visat sig för mig. Men jag är inte någon ängel — det är jag den första att medge — och jag undanber mig därför att behöva utsätta mig själv för otacksamhet och otrevligt språk. Dessutom ifrågasätter jag att George och Harris skulle ha följt mina väganvisningar vidare. Det var därför jag tvådde mina händer över hela denna affär och Harris bestämde sig för att fylla upp tomrummet. ”Nå”, sade Harris, ”jag antar att Du är nöjd med vad Du har åstadkommit?” ”Jag är fullkomligt nöjd”, svarade jag från den stenhög där jag satt. ”Hittills har jag lett er båda med största säkerhet. Jag skulle kunna fortsätta att leda er, men ingen sann konstnär kan arbeta utan att få någon uppmuntran. Ni förefaller vara missnöjda med mig eftersom ni inte vet var ni är. För allt ni vet, så skulle ni lika gärna kunna befinna er exakt där ni önskar. Men det säger jag ingenting om; jag förväntar mig inga tack. Fortsätt ni på egen hand; jag har fått nog av er bägge två.” Kanske hade jag talat av bitterhet, men jag rådde inte för detta. Inte ett enda uppskattande ord hade jag hört under hela denna ansträngande dag. ”Missförstå oss nu inte”, sade Harris; ”både George och jag själv anser, att utan Din hjälp skulle vi inte befinna oss där vi nu är. För detta är vi beredda att ge Dig vårt erkännande. Men även Din gåva kan ta miste. Vad jag föreslår att vi gör, är att vi ersätter den med beprövad vetenskap. Nå, var har vi solen?” ”Tror Du inte”, sade George, ”att om vi tog oss tillbaka till byn och där hyrde en pojke för en Mark för att visa oss rätt, så skulle det bespara oss både tid och besvär?” ”Det skulle innebära att vi ödslade flera timmar”, sade Harris beslutsamt. ”Låt mig sköta det här. Jag har läst om det här med stort intresse.” Han tog fram sitt fickur och började snurra, runt, runt. ”Det är lika enkelt som A-B-C”, fortsatte han. ”Man pekar den lilla visaren mot solen, därefter tar man halva avståndet mellan den lilla visaren och klockan tolv och får på så sätt fram vartåt norr ligger.” Han virrade runt ett tag, innan han hade fastställt norr. ”Nu har jag det”, sade han; ”Detta är norr, i riktning getingboet. Ge mig nu kartan.” Vi gav den till honom och i det han satte sig med ansiktet mot getingarna, studerade han den. ”Todtmoos ligger, härifrån sett”, sade han, ”i sydsydväst.” ”Vad menar Du med härifrån sett?”, frågade George. ”Naturligtvis härifrån, här — där vi är nu”, svarade Harris. ”Men, var är vi, då?”, frågade George. Denna fråga oroade Harris en god stund, men till sist sken han upp. ”Det spelar ingen roll var vi är”, sade han; ”var vi än befinner oss, ligger Todtmoos i sydsydväst. Kom med nu, vi slösar bara bort tiden här.” ”Inte för att jag riktigt förstår hur Du kommit till den slutsatsen”, sade George, under det han reste sig och tog på sig sin ryggsäck; ”men jag förmodar att det inte spelar någon roll. Vi är ute för att få motion och det är mycket vackert här.” ”Det kommer att ordna sig”, sade Harris, med glatt självförtroende. ”Vi kommer att vara i Todtmoos före klockan tio, oroa er inte. Och i Todtmoos skall vi få oss något att äta.” Han sade, att för egen del skulle han ta sig en biffstek, åtföljd av en omelett. George sade att, personligen, tänkte hålla sina tankar borta från mat, till dess vi nådde Todtmoos. Vi ledde våra cyklar i en halvtimme, innan vi i en öppning mellan träden såg, under oss, ungefär två miles <ref>3,2 kilometer.</ref> bort, samma by genom vilken vi passerat tidigare på morgonen. Den hade en ovanligt utformad kyrka, med en utanpåliggande trappa, ett något ovanligt arrangemang. Denna syn gjorde mig nedstämd. Vi hade arbetat hårt i tre och en halv timme och hade, uppenbarligen, inte färdats mer än cirka fyra miles <ref>6,42 kilometer.</ref>. Men Harris var hänförd. ”Nu vet vi”, sade Harris, ”äntligen var vi är.” Jag tyckte Du sade, att det inte spelade någon roll”, påminde George honom. ”Inte nu längre, i praktiken”, svarade Harris, ”men det är lika så gott att man är säker på sin sak. Nu känner jag mer självförtroende för min del.” ”Jag är inte så säker på att det är till fördel för oss”, muttrade George. Men jag tror inte att Harris hörde honom. ”Vi har nu”, fortsatte Harris, ”solen till öster och Todtmoos ligger i sydväst härifrån. Så, om vi…” Han avbröt sig. ”För resten”, sade han, ”kommer ni ihåg om jag sade att mittlinjen på klockan skulle peka mot norr eller söder?” ”Du sade att den skulle peka mot norr”, svarade George. ”Är Du fullkomligt säker?”, envisades Harris. ”Helt säker”, svarade George, ”men låt inte det påverka Dina beräkningar. Du hade med största sannolikhet fel.” Harris tänkte efter en stund, innan han sken upp. ”Det gör det samma”, sade han, ”självklart är det det som är norr. Hur skulle det kunna vara söder? Nu måste vi fortsätta mot väst. Kom nu!” ”Jag har inget mot att fortsätta mot väst”, sade George; ”vilken riktning som helst på kompassen är lika god som en annan, vad mig anbelangar. Jag vill endast påpeka, att för närvarande färdas vi rakt österut.” ”Nej, det gör vi inte”, svarade Harris. ”Vi färdas mot väster.” ”Jag säger ju, att vi färdas mot öster”, sade George. ”Jag önskar bara att Du slutade säga det”, sade Harris. ”Du gör mig förvirrad.” ”Det har jag ingenting emot”, genmälde George; ”det gör jag mycket hellre än går vilse. Jag säger ju, att vi färdas rakt österut.” ”Vilken rappakalja”, utbrast Harris. ”Där är solen!” ”Nog kan jag se solen, alltid”, svarade George, ”klart och tydligt. Den kanske inte befinner sig där den borde vara, enligt Dig och vetenskapen, eller också gör den det. Allt jag vet är, att när vi kom ner till byn, befann sig den där kullen, med det särpräglade klippblocket ovanpå sig rakt norr om oss. Just nu står vi därför rakt österut.” ”Du har alldeles rätt”, sade Harris; ”jag glömde för ett ögonblick att vi vänt helt om.” ”Om jag vore i Dina kläder, så skulle jag göra en anteckning om sådana saker”, muttrade George. ”Det är nog en slags manöver vi kommer att företa oss fler gånger än denna.” Vi gjorde helt om och fortsatte i den motsatta riktningen. Efter att vägen burit uppför i fyrtio minuter, kom vi åter fram till en glänta och återigen låg byn under våra fötter. Denna gång låg den söder om oss. ”Så besynnerligt”, sade Harris. ”För mig är det inte det minsta besynnerligt”, sade George. ”Om man färdas ständigt runt en by, är det endast naturligt att man då och då får en glimt av den. För egen del är jag rentav glad att se den igen. Det bevisar för mig, att vi inte är vilse bortom all hjälp.” ”Den borde ligga på vår andra sida”, sade Harris. ”Det kommer den att göra om en timme eller så”, sade George, ”om vi fortsätter.” Jag sade inte så mycket; jag var trött på dem bägge två; men jag gladdes åt, att George tydligen var ilsken på Harris. Det var ju helt absurt av Harris att tro sig kunna hitta rätt väg med hjälp av solen. ”Jag önskar att jag kom ihåg”, sade Harris tankfullt, ”huruvida det där halva avståndet pekar mot norr eller mot söder.” ”I så fall bör Du bestämma Dig”, sade George. ”Det är en avgörande fråga.” ”Det kan omöjligt vara mot norr”, sade Harris, ”och jag ska berätta varför.” ”Bry Dig inte om det”, svarade George. ”Jag är fullkomligt beredd att tro Dig på Ditt ord.” ”Men, Du sade ju alldeles nyss, att den gjorde det”, sade Harris anklagande. ”Det sade jag ''verkligen'' inte”, invände George. ”Jag sade, att Du sade att den gjorde det — en avsevärd skillnad. Om Du nu inte tror att det stämmer, låt oss då fortsätta åt andra hållet. I alla händelser kommer det att innebära att vi får lite omväxling.” Så, Harris beräknade kursen efter de nya förutsättningarna och återigen begav vi oss in i skogen; och igen, efter en halvtimmes styvt arbete fick vi syn på samma by. Det var visserligen sant, att vi nu befann oss en smula högre upp och att den denna gång låg emellan oss och solen. ”Jag anser”, sade George, medan han stod och såg ner på byn, ”att detta är den vackraste utsikten av den vi har haft hittills. Nu finns det endast en utsiktspunkt kvar, från vilken vi kan se den. Efter det, föreslår jag att vi åker ner till den och vilar oss en smula.” ”Jag kan inte tro att det är samma by”, sade Harris. ”Det är omöjligt.” ”Det går inte att ta miste på den kyrkan”, sade George. ”Men kanske är det ett fall liknande det med statyn i Prag. Kanske har myndigheterna här i trakten låtit uppföra ett antal modeller i naturlig storlek av byn och placerat ut dem i skogen för att se var den skulle göra sig bäst. Hur som helst, i vilken riktning skall vi fortsätta?” ”Jag vet inte”, sade Harris, ”och jag bryr mig inte heller. Jag har gjort vad jag har kunnat, det enda ni åstadkommit är att klaga och göra mig förvirrad.” ”Jag kan ha kritiserat Dig”, erkände George, ”men se saken ur min synvinkel. Den ene av er säger sig besitta lokalsinne och leder mig rakt på ett getingbo mitt i skogen.” ”Jag kan väl inte rå för att getingar bygger bon i skogen”, svarade jag. ”Det säger jag inte heller”, genmälde George. ”Jag klagar inte; jag framställer helt enkelt oomkullrunkeliga fakta. Den andre av er, som leder oss uppför och nedför kullar i flera timmar enligt vetenskapliga principer, kan inte skilja norr från söder och är hela tiden osäker på om vi har vänt helt om eller inte. Personligen påstår jag mig inte besitta något lokalsinne utöver det vanliga, inte heller är jag vetenskapsman. Men på det där fältet där borta ser jag en karl. Jag ska erbjuda honom värdet av det hö han håller på att slå, vilket jag beräknar vara värt en Mark och femtio Pfennig, om han lämnar sitt arbete och leder mig inom synhåll för Todtmoos. Om ni två vill följa med, så var så goda. Om inte, så kan ni komma på ett nytt system och klara er själva.” Georges plan saknade all originalitet och tillförlitlighet, men för stunden tilltalade det oss. Lyckligtvis hade vi tagit oss blott en kort sträcka från den punkt där vi ursprungligen farit vilse; vilket fick till följd att, med mannens på ängen hjälp återfann vi vägen och nådde Todtmoos fyra timmar senare än vi beräknat, med en aptit, som det tog fyrtiofem minuters ätande under tystnad att dämpa. {{c|🙝🙟}} Från Todtmoos hade vi tänkt oss att färdas ned till Rhen; men med tanke på våra oplanerade ansträngningar under morgonen, beslutade vi oss för att promenera i vagn, som fransmännen uttrycker saken. För detta ändamål hyrde vi ett pittoreskt fordon, draget av en häst som jag i vanliga fall skulle ha kallat tunnformad, men som vid en jämförelse med sin förare var att betrakta som slank. I Tyskland är alla vagnar byggda för parhästar, men dras i allmänhet av en ensam häst. Detta ger ekipagen en antydan till att något saknas, enligt vårt sätt att se saken, men anses här som ytterligt smakfullt. Det man försöker ge sken av, är att man vanligtvis kör ett tvåspann hästar, men att man för tillfället förlagt den ena hästen. Den tyske kusken är inte vad man skulle kalla förstklassig. Han är till sin absoluta fördel när han sover. Då gör han i alla fall ingen skada; och hästen, som i allmänhet är både intelligent och erfaren, tar sig under dessa omständigheter fram relativt säkert på egen hand. Om tyskarna endast kunde dressera sina hästar till att ta betalt i slutet av en körning, så skulle det inte finnas något behov av hyrvagnskuskar alls. Detta skulle på alla sätt vara en lättnad för passagerarna, eftersom när de tyska kuskarna är vakna och inte snärtar med sina piskor, är de i allmänhet fullt upptagna med att försätta sig själva i svårigheter, eller att ta sig ur dem. De är definitivt till sin fördel i sovande tillstånd. Jag kommer ihåg en gång, då jag färdades i vagn nedför en brant backe i Schwarzwald, tillsammans med två damer. Det var en av dessa vägar, som slingrade sig i korkskruvssvängar utför en bergssida. Bergväggen reste sig med sjuttiofem graders lutning på insidan av vägen och föll med sjuttiofem grader på utsidan. Vi tog oss ned sakta och säkert, medan kusken, till vår stora belåtenhet, behöll sina ögon slutna; tills någonting, kanske en mardröm eller problem med matsmältningen, väckte honom ur hans sömn. Han tog genast över kommandot och genom en rörelse med tömmarna åt höger, fick han den yttre hästen att nästan falla ut över stupet, där den blev hängande till hälften uppburen av sina seldon. Vår kusk föreföll inte det minsta oroad eller förvånad; båda hästarna, lade jag märke till, var även de tämligen vana vid detta slags situationer. Vi steg ur vagnen och kusken hoppade ned från kuskbocken. Han tog fram en stor fällkniv, som verkade förvaras under hans säte för händelser av det här slaget och skar av seldonen med ett bestämt snitt. Hästen, som nu var fri från seldonen, rullade runt i luften, tills han stötte på vägen igen, ungefär 50 fot <ref>15,24 meter.</ref> under oss. Där ställde han sig åter på sina hovar och stod kvar för att invänta oss. Vi steg åter upp i vagnen och fortsatte färden med den kvarvarande hästen tills vi nådde den andra. Där spände kusken, med hjälp av några rep, åter fast hästen vid vagnen och vi kunde fortsätta. Vad som imponerade på mig var den uppenbara vana som både hästar och kusken uppvisade över detta sätt att ta sig nedför en backe. För dem föreföll det vara en kort och bekväm genväg. Det hade inte förvånat mig, om kusken hade föreslagit oss att vi skulle spänna fast oss själva och sedan låta hela ekipaget, vagn och hästar, rullande ta oss utför stupet, hela vägen ner till dalen nedanför. En annan egenhet hos de tyska kuskarna är, att de aldrig använder tömmarna för att minska eller öka farten. Istället reglerar han hastigheten, inte genom hästens gångart, utan med hjälp av vagnens bromsar. För att få vagnen att färdas i åtta miles per timme <ref>12,8 kilometer per timme.</ref>, anlägger han bromsarna något, så att de endast vidrör hjulen och åstadkommer ett ljud som när man slipar en såg; för fyra miles per timme <ref>6,4 kilometer per timme.</ref> drar de åt den ytterligare och man färdas fram under stönanden och skrik, påminnande om ljudet av en grupp döende grisar. När kuskarna bestämmer sig för att de önskar stanna vagnen, drar de till bromsarna helt och hållet. Om vagnens bromsar är av god kvalitet, beräknar de (kuskarna) att de (bromsarna) kan få stopp på ekipaget, försåvitt de (hästarna) inte är synnerligen kraftfulla djur, på mindre än ekipagets dubbla längd. Varken de tyska kuskarna eller de tyska hästarna förefaller att känna till något annat sätt att stanna en vagn på. De tyska hästarna fortsätter att dra med hela sin styrka tills de finner det omöjligt att flytta vagnen så mycket som en tum <ref>2,54 centimeter.</ref> till; då stannar de. Hästar i andra länder är betydligt villigare att stanna, så fort någon så mycket som föreslår det. Jag känner till hästar, som varit helt tillfreds med att gå mycket långsamt. Men de tyska hästarna förefaller konstruerade för en enda hastighet och kan inte förmås att avvika från denna. Jag säger er inget annat än den fullständiga, obefläckade sanningen, när jag berättar, att jag sett tyska kuskar, med tömmarna liggande lösa över vagnens framkant, bearbetande bromshandtagen med bägge händerna, i rädsla för att i annat fall inte i tid kunna avstyra en kollision. {{c|🙝🙟}} I Waldshut, en av dessa små 1500-talsstäder vilken floden Rhen flyter genom under den förra delen av sitt lopp, kom vi i kontakt med denna alltmer vanliga syn på Kontinenten: Den resande britten, överraskad och chockerad över bristen på förståelse hos främlingar av de finare nyanserna hos det engelska språket. När vi anlände till stationen var han i färd med, att på en utsökt engelska (om än med viss somersetshiredialekt), för en stationskarl för tionde gången (som han sade oss) förklara, det enkla förhållandet, att trots att han själv innehade en biljett till Donaueshingen och önskade färdas till Donaueshingen (för att där bese Donaus källa, som inte finns där, även om det påstås att den gör det), önskade han att hans cykel skickades till Engen och hans övriga bagage till Konstanz, för att på respektive ställe invänta hans ankomst. Han var varm och upprörd av ansträngningen att förklara saken. Stationskarlen var en helt ung man, men såg för ögonblicket gammal och härjad ut. Jag erbjöd dem mina tjänster. Jag önskar, i efterhand, att jag hade avstått — dock inte i lika hög grad antar jag, som han, den mållöse, alltmer kom att önska samma sak. Alla tre rutterna, som stationskarlen förklarade sakerna för oss, var synnerligen komplicerade och krävde ett eller flera tågbyten. Det fanns inte så mycket tid för lugna och sansade överläggningar, eftersom vårt eget tåg skulle avgå om ett par minuter. Engelsmannen var pratsam — vilket alltid är ett missgrepp när något komplicerat skall redas ut; medan stationskarlen endast var alltför angelägen om att bli av med hela saken, för att därefter kunna pusta ut. Det gick upp för mig tio minuter senare, när jag på tåget tänkte igenom vad som sagts, att trots att jag instämt med stationskarlen att det bästa vore att cykeln färdades via Immendingen och godkänt att den fraktades dit, hade jag helt missat att instruera om dess vidare färd därifrån. Om jag varit lagd åt grubblerier, så skulle jag fortfarande inte kunnat tänka på något annat än i denna dag, än att denna cykel förmodligen fortfarande befinner sig i Immendingen. Men jag anser det vara en god idé att alltid försöka se den ljusa sidan av saker och ting. Möjligen rättade stationskarlen till detta mitt misstag på egen hand, eller också inträffade helt enkelt ett mirakel, som återställde denna cykel till sin ägare innan denne hunnit avsluta sin tur. Väskorna sändes till Radolfzell; men häri tröstar jag mig med hågkomsten av att de var märkta med Konstanz; och utan tvivel kom säkert järnvägsmyndigheterna i Radolfzell att, när ingen avhämtade dem där, att skicka dem vidare till Konstanz. Men detta är inte den sensmoral jag önskade att dra av denna händelse. Själva kärnan i denna situation ligger i den indignation denne britt uppvisade, då han fann att en stationskarl vid de tyska järnvägarna inte förstod engelska. I samma stund som vi talade med honom, uttryckte han denna indignation i oförblommerade termer: ”Tack så mycket — verkligen”, sade han; ”det hela är mycket enkelt. Jag vill åka till Donaueschingen med tåg; från Donaueschingen kommer jag att fotvandra till Geisengen; från Geisengen kommer jag att åter ta tåget till Engen och från Engen skall jag cykla till Konstanz. Men jag önskar inte ta mitt bagage med mig; istället vill jag att det skall finnas på plats i Konstanz när jag väl kommer dit. Jag har nu försökt förklara detta för denne idiot under de senaste tio minuterarna; men jag är inte kropp att få honom att fatta vad jag menar.” ”Det är mycket otacksamt”, instämde jag. ”Vissa av dessa tyska arbetskarlar kan inte något annat språk än sitt modersmål.” ”Jag har gått igenom det med honom”, fortsatte mannen, ”med hjälp av tidtabellen och jag har förklarat det genom att framställa en hel pantomim för honom. Inte ens det kunde få honom att fatta vad jag menar.” ”Det är svårt att tro”, anmärkte jag. ”Man skulle förmoda att hela saken förklarade sig själv.” Harris blev arg på mannen; han önskade reprimera denne för dårskapen i att resa genom ett främmande lands utmarker och där försöka åstadkomma komplicerade bokningar på järnvägen, utan att kunna ett enda ord på landets språk. Men jag höll hans impulsivitet i schack och påpekade för honom vilket storslaget och utmärkt arbete denne man omedvetet utförde. Shakespeare och Milton må ha gjort sitt bästa för att sprida kunskap om det engelska tungomålet till de mindre lyckligt lottade av Europas befolkning. Newton och Darwin må ha gjort detta sitt modersmål oumbärligt för bildade och tänkande utlänningar. Dickens och Ouida (alla de människor som tror, att den litterära världen begränsas till fördomarna på New Grub Street, kommer att bli förvånade och sorgsna över den position denna i hemlandet så avhånade dam intar utomlands) må ha hjälpt till ytterligare i att göra språket populärt. Men den som till största del har spridit kunskaper i engelska språket från Kap S:t Vincent till Uralbergen är de engelsmän som, oförmögna eller ovilliga att lära sig ett enda ord på något annat än sitt eget språk, reser med sin portmonnä i handen mellan Kontinentens alla hörn. Man må chockeras av denna slags ovilja till att lära, irriteras av hans dumhet, ilskna till över hans övermaga pretentioner. Men i praktiken kvarstår ändå fakta; det är han som anglifierar Europa. Det är för hans skull som den schweiziska bonden trampar fram genom snön på vinterkvällarna för att delta i den engelskundervisning som förekommer i minsta by. Det är därför kuskarna och konduktörerna, kammarjungfrurna och tvätterskorna hukar över sina engelska grammatikböcker och konversationsparlörer. Det är för hans skull som de utländska butiksinnehavarna och handelsmännen skickar sina söner och döttrar i tusental för att studera i varenda stad i England. Det är tack vare honom som varje hotell- och restaurangägare utomlands lägger till följande i sina platsannonser: ”Endast de med någon kunskap i engelska språket göre sig besvär att söka tjänsten.” Ifall de engelskspråkiga folken skulle få för sig att lära sig tala andra språk än engelska, så skulle detta innebära slutet för den underbara framgången för det engelska tungomålet i hela världen. Engelsktalande resenärer står mitt bland främlingarna och skakar på slantarna i sina fickor: ”Här”, utropar han, ”finns reda pengar för alla dem som talar engelska.” Det är därför han är världens främste pedagog. I teorin må vi klandra honom; i praktiken bör vi lyfta våra hattar för honom. Han är det engelska tungomålets största missionär. == Fotnoter == <references/> {{Tre män på velociped}} qe7d5shpfqtmmkuu4pk1ynpmuvua4l5 0 3491 504500 70581 2022-08-12T00:54:55Z Kwamikagami 13955 wikitext text/x-wiki {{Titel|[[Tre män på velociped]]|Jerome K. Jerome| förra=[[Tre män på velociped. Kapitel 11|Kapitel elva]]| nästa=[[Tre män på velociped. Kapitel 13|Kapitel tretton]]}} == Kapitel tolv == '''Vi sörjer över tyskarnas världsliga omsorger — En enastående utsikt, som dock saknar restaurang — Folkets på Kontinenten uppfattning om engelsmän — Att de saknar tillräckligt förstånd för att bege sig inomhus när det regnar — Där går en utmattad resenär med en tegelsten — Att sparka på hundar — En bostadsort som inte faller oss i smaken — En fruktbar region — En glad gammal man kommer uppför kullen — George, oroad av den sena timmen, skyndar ner på dess andra sida — Harris följer med honom, för att visa vägen — Jag avskyr att vara ensam, så jag följer med Harris — Uttalsguide, särskilt anpassad för utlänningar.''' Något som mycket irriterar anglosaxiska människor ur överklassen är den världsliga omsorg som förmår tyskarna att anlägga en restaurang som mål för varje utflykt. På bergstoppar, i vackra dalgångar, i ensliga pass, vid vattenfall eller vindlande strömmar, återfinns alltid ett välbesökt Wirtschaft. Hur är det möjligt att kontemplera en vacker utsikt, när man omges av ölfläckade bord? Hur skall man kunna förlora sig i historiens vingslag, bland dofterna från rostbiff och spenat? En dag cyklade vi uppför en backe i en tät skog. ”Och vid backens topp”, sade Harris, med något bittert i rösten, då vi rastade för att hämta andan en aning och dra åt våra livremmar ytterligare ett hål, ”kommer vi att finna en överdådigt utsmyckad restaurang, där folk vräker i sig biffstekar och plommonbakelser, samt dricker vitt vin.” ”Tror Du det?”, frågade George. ”Jag är helt säker”, svarade Harris. ”Du vet hur de är. I ingen dal godkänner de att man hänger sig åt avskildhet och kontemplation; det finns inte en höjd, där de lämnar naturälskaren ifred från det världsliga och det besmutsade.” ”Enligt mina beräkningar”, anmärkte jag, ”kommer vi att vara framme där strax före klockan ett, såvida vi inte sölar.” ”Och då kommer ’Mittagstisch’ att vara dukat”, gnölade Harris, ”kanske med den slags bäckforell som de fångar här i trakterna. I Tyskland verkar man aldrig komma undan mat och dryck. Det driver mig till vansinne.” Vi trampade på och av skönheten i det förbipasserande landskapet gick vår indignation över. Mina beräkningar visade sig hålla streck. Klockan kvart i ett sade Harris, som cyklade främst: ”Nu är vi framme, jag kan se krönet.” ”Ser Du någon restaurang?”, frågade George. ”Nej, inte än”, svarade Harris; ”men var så säker, den kommer att finnas där.” Fem minuter stod vi på krönet. Vi såg åt norr, söder, öster och väst; därefter på varandra. ”Utsökt utsikt, eller hur?”, sade Harris. ”Strålande”, instämde jag. ”Underbar”, kommenterade George. ”De har för en gång skull”, sade Harris, ”den goda smaken att förlägga restaurangen utom synhåll.” De förefaller verkligen ha gömt den väl”, sade George. ”Man har inte lika mycket emot dem när de inte står skrivna på ens näsa”, sade Harris. ”Men självklart”, sade jag, ”är en restaurang på rätt plats mer än tillräckligt.” ”Jag skulle vilja veta var den ligger”, sade George. ”Om vi skulle leta reda på den”, sade Harris ivrigt. Det föreföll oss en god idé. Även jag var nyfiken. Vi kom överens om att utforska kullen i varsin riktning och att återvända till kullens topp för att rapportera våra framgångar. En halvtimme senare var vi åter samlade. Ord var överflödiga. Våra ansikten avslöjade helt enkelt, att vi äntligen upptäckt en oas i den tyska naturen, helt obemängd av etablissemang för utskänkande av mat eller dryck. ”Det trodde jag inte var möjligt”, sade Harris; ”trodde ni det?” ”Enligt min åsikt”, svarade jag, ”är detta den enda fjärdedels kvadratmile <ref>64,75 hektar.</ref> i hela das Vaterland, där en dylik inrättning saknas.” Och vi tre främlingar har funnit denna plats”, sade George, ”utan ansträngning.” ”Det är sant”, anmärkte jag. ”Genom rena lyckträffen är vi nu i stånd att fylla våra ädlare sinnen med intryck, utan att behöva besväras av intryck som vädjar till våra lägre naturer. Lägg märke till ljuset över de avlägsna bergstopparna, är det inte fantastiskt?” ”Apropå naturen”, sade George, ”vilken väg ner anser Du vara den genaste?” ”Den till vänster”, svarade jag, efter en titt i guideboken, ”för oss till Sonnenstieg — där, för övrigt, jag ser att '' Goldener Adler'' <ref>Gyllene örnen.</ref> får goda vitsord — vi är där om cirka två timmar. Vägen till höger uppvisar, även om den är en aning längre, till och med bättre mål.” ”Ett mål”, sade Harris, ”är lika gott som ett annat; håller ni inte med om det?” ”Personligen”, sade George, ”kommer jag att ta vägen till vänster.”. Harris och jag följde efter honom. Men det gick inte att ta sig ner så fort som vi förväntat oss. Regnväder uppstår snabbt i dessa regioner och innan vi hunnit cykla i mer än en kvart, blev det en fråga om att söka skydd eller att framleva resten av dagen med genomsura kläder. Vi bestämde oss för det förra alternativet och valde ut ett träd som, under normala omständigheter, skulle ha erbjudit gott skydd. Men ett regnoväder i Schwarzwald utgör inte normala omständigheter. Vi tröstade oss till en början med att säga, att om det regnade i denna takt, skulle det inte komma att vara särskilt länge. Därefter fortsatte vi med den trösten, att ''om'' det fortsatte länge till, skulle vi snart vara alldeles för blöta för att kunna bli blötare. ”Under rådande omständigheter”, sade Harris, ”skulle jag nästan ha önskat att det funnits en restaurang där uppe.” ”Jag ser ingen fördel i att både vara blöt ''och'' hungrig”, sade George. ”Jag väntar i fem minuter till, sedan fortsätter jag.” ”Dessa ensliga berg”, anmärkte jag, ”är mycket vackra när solen skiner. Under regniga dagar, i synnerhet när man själv är tillräckligt gammal för att…” {{c|🙝🙟}} I samma ögonblick hördes en röst som anropade oss. Det var en tjock karl, som stod ungefär 50 fot <ref>15,24 meter</ref> ifrån oss, under ett stort paraply. ”Vill ni inte komma in?”, frågade den tjocke mannen. ”In, vart då?”, ropade jag tillbaka. Min första tanke var, att han var en av de där tokarna, som försöker vara rolig, när det inte finns någon som helst anledning därtill. ”In i restaurangen”, svarade han. Vi lämnade trädet där vi tagit skydd och sprang mot honom. Vi önskade ytterligare information i denna sak. ”Jag ropade på er från fönstret”, sade den tjocka mannen, när vi närmade oss honom”, men jag förmodar att ni inte hörde mig. Regnvädret kan fortsätta i en timme till; ni kommer att bli ''fullständigt'' genomblöta.” Han var en vänlig gammal man; han föreföll bry sig om oss. Jag sade: ”Det var mycket vänligt av Er att komma hit. Vi är inga galningar. Vi skulle inte ha stannat under det där trädet under en hel halvtimme, om vi hela tiden vetat att det fanns en restaurang dold bakom träden, endast tjugo yards <ref>18,2 meter.</ref> från oss. Vi anade inte att vi befann oss så nära en restaurang.” ”Det var det jag trodde”, sade den gamle mannen; ”det var därför jag kom och hämtade er.” Det framkom att alla människor på värdshuset hade sett oss genom fönstren och undrat varför vi stod där och såg olyckliga ut. Om det inte varit för den vänlige gamle hedersmannen, hade dessa tokstollar fortsatt att betrakta oss, förmodar jag, under hela resten av eftermiddagen. Värdshusvärden ursäktade sig genom att säga att han tyckte vi såg ut som engelsmän. Det är inte endast ett uttryck — på Kontinenten tror de uppriktigt att alla engelsmän är vansinniga. De är lika övertygade om den saken, som varje engelsk bonde tror att fransmännen livnär sig på grodor. Till och med när man gör en direkt, personlig ansträngning att ta dem ur denna villfarelse, låter detta sig inte alltid göras. Det var ett behagligt litet värdshus, med gott kök och ett mycket angenämt Tischwein. Vi stannade där ett par timmar, medan vi torkade och fick oss något att äta. Vi talade om utsikten; och strax innan vi åkte därifrån, inträffade något, som visar hur mycket av denna världens oro som beror på ondskans inflytande, i förhållande till det godas. En resenär inträdde i värdshuset. Han föreföll vara tyngd av många bekymmer. Han bar på en tegelsten i ena handen, fastbunden vid ett rep. Han verkade nervös och skyndade in och stängde därefter noga dörren efter sig och kontrollerade noggrant att den var låst, innan han kikade ut genom fönstret, länge och uppmärksamt. Först därefter, med en lättnadens suck, lade han ner sin tegelsten på bänken bredvid sig och beställde fram mat och dryck. Det fanns något förbryllande i hela denna sak. Man undrade vad han skulle med tegelstenen till, varför han så noggrant stängt dörren efter sig och varför han så oroligt kikat ut genom fönstret; men hans hållning var alltför avvisande för att inbjuda till konversation. Därför avstod vi från att ställa några frågor. Medan han åt och drack, lättades dock hans sinne och han suckade mindre ofta. En stund senare sträckte han ut benen och tände en illaluktande cigarr, som han rökte under lugn belåtenhet. Det var då det inträffade. Det hela hände alltför plötsligt för att möjliggöra någon detaljerad förklaring. Jag erinrar mig en Fräulein som kom in i rummet från köket med en gryta i händerna. Jag såg henne korsa rummet för att gå mot ytterdörren. I nästa sekund befann sig hela rummet i uppror. Det påminde om en av dessa pantomimscener, där man, från kringsvävande moln, under långsam musik, vaggande blommor och nedstigande älvor, plötsligt förs till en scen, där skrikande poliskonstaplar välter omkull gråtande spädbarn, vida underkjolar, korvar och harlekiner, smörgåsar och pellejönsar. I detsamma som ''Fräulein'' med grytan rörde vid dörren, flög den upp, som hade alla underjordens andar stått och knuffat på den, inväntande rätta ögonblicket. Två grisar och en höna rusade in i rummet; en katt som legat och sovit ovanpå ett ölfat väcktes till eldig verksamhet. Fräulein kastade sin gryta upp i luften och sig själv på golvet. Herrn med tegelstenen flög upp på fötter och välte bordet framför sig med allt som fanns på det. Man såg sig omkring för att finna orsaken till denna katastrof: Man upptäckte det genast, i form av en blandrasterrier med spetsiga öron och svans som en ekorre. Värdshusvärden kom inrusande genom en annan dörr och försökte sparka hunden ut ur rummet. Istället kom han att sparka på en av grisarna (den fetaste av dem). Det var en kraftfull, välplacerad spark och grisen fick ta emot den i hela dess kraft; inget gick där till spillo. Man beklagade det arma djuret; men ingen medömkan någon annan kände för honom kan ens jämföras med den sorg han kände för egen del. Han slutade springa omkring; han satte sig mitt i rummet och beklagade inför hela solsystemet den orättvisa som drabbat honom. Hans klagoskrin måste ha hörts i alla de kringliggande dalarna och de där boende måste ha undrat över vilken slags naturkatastrof som ägt rum uppe i bergen. Vad gäller hönan, skuttade hon omkring kacklande, åt alla håll på en gång. Det var en enastående höna; den föreföll fullt kapabel att springa uppför lodräta väggar utan svårighet. Hönan och katten rev tillsammans ner så gott som allting som inte redan befann sig på golvet. På mindre än fyrtio sekunder fanns det nio personer i rummet, som alla försökte sparka på denna enda hund. Det är möjligt att vid ett eller annat tillfälle måste någon av dem ha lyckats i denna föresats, för emellanåt avbröt hunden sitt skällande för att istället yla. Men detta avskräckte honom inte. Allting har sitt pris, ansåg han tydligen, till och med gris- och hönsjakt och, allt sammantaget var denna slags lek värd priset. Dessutom hade han tillfredsställelsen att kunna iaktta att för varje spark som träffade honom, erhöll varenda annan levande varelse i rummet två. Vad gällde den stackars grisen — den stillasittande, den som fortfarande satt, klagande, i rummets mitt — måste genomsnittet vara snarare fyra sparkar. Att försöka sparka på denna hund var som att spela fotboll med en boll som inte fanns — inte när man började sparken, utan när man väl satt igång och kommit alltför långt för att kunna hindra sig själv, så att sparken levde sitt eget liv och man endast kunde hoppas att ens fot skulle träffa någonting som kunde hindra dess framfart, för att förhindra att man hamnade på golvet med en duns. Om någon väl lyckades träffa hunden med en spark, berodde detta på en ren lyckträff, när de inte var beredda på att sparken skulle träffa; och i allmänhet innebar en sådan träff, att de i rena förvåningen föll framlänges över hunden. Och envar var varje halvminut helt benägna att ramla över den stillasittande grisen, den som var oförmögen att ta sig ur vägen för alla andra. Det går inte att säga hur länge denna träningsmatch skulle kunna ha pågått. Den avslutades genom Georges rådiga ingripande. Ett tag försökte han att fånga, inte hunden, utan den andra grisen, den som fortfarande var i stånd till aktivitet. Genom att till sist fånga upp den i ett hörn, fick han den att sluta springa runt, runt i rummet, för att istället försöka nå friheten utomhus. Den sprang ut genom dörren med ett ihållande skri. Vi åtrår alltid det vi inte kan få. En gris, en höna, nio människor och en katt var platt intet enligt hundens uppfattning, jämfört med det byte som nu försvann ut genom dörren. Utan vidare eftertanke sprang han nu efter detta och George stängde dörren bakom honom och lade på regeln. Därefter reste sig värdshusvärden och överblickade all bråte på golvet. ”Det var en attans lekfull hund Ni har”, sade han till mannen som kommit in med en tegelsten. ”Det är inte min hund”, svarade mannen dystert. ”Vem tillhör den, då?”, frågade värdshusvärden, under det han plockade upp ett porträtt av den tyske kejsaren och torkade av ölet från den med skjortärmen. ”Det vet jag inte”, svarade mannen. ”Det svaret nöjer jag mig inte med, det förstår Ni väl”, sade värdshusvärden. ”Det förstår jag”, svarade mannen. ”Det trodde jag aldrig heller. Jag är så trött att förklara för folk att det inte är min hund. Ingen tror på vad jag säger.” ”Vad är det då för vits med att ta honom med sig, om det inte är Er hund”, frågade värdshusvärden. ”Vad är det för nöje i det?” ”Jag tar honom inte med mig”, svarade mannen; ”han följer efter mig. Han valde ut mig idag klockan tio och lämnar mig inte ifred. Jag hoppades ha gjort mig fri från honom när jag kom in här. Jag lämnade honom när han var upptagen med att döda en anka, mer än en kvarts timmes väg härifrån. Jag antar, att jag kommer att få betala för den ankan, på tillbakavägen.” ”Har Ni provat att kasta stenar på honom?”, frågade Harris. ”Om jag försökt kasta stenar på honom!”, svarade mannen, föraktfullt. ”Jag har kastat så många stenar på honom, så att jag fått ont i armen av det; han tror enbart att det rör sig om en lek och apporterar dem till mig. Skälet till att jag bär runt på denna stora tegelsten under den senaste timmen är att jag hoppades kunna dränka honom, men han kommer aldrig tillräckligt nära för att jag skall få tag i honom. Han sätter sig bara sex tum <ref>15,24 centimeter.</ref> utanför min räckvidd med öppen mun och tittar på mig.” ”Det var den lustigaste historia jag hört på länge”, sade värdshusvärden. ”Glad att den roar någon”, sade mannen. {{c|🙝🙟}} Vi lämnade mannen, under det att han hjälpte värdshusvärden att plocka upp alla trasiga föremål och gav oss av. Omkring ett dussin yards <ref>10,92 meter.</ref> utanför dörren satt det trogna djuret och väntade på sin vän. Han såg trött men belåten ut. Han var uppenbarligen en hund med lika besynnerliga som plötsliga nycker och för ett ögonblick var vi oroliga över att han skulle fatta tycke för oss. Men han lät oss likgiltigt passera. Hans lojalitet till denne otacksamme man var mycket rörande och vi gjorde inte minsta försök till att underminera den. {{c|🙝🙟}} Efter att till vår stora tillfredsställelse ha avslutat vår tur i Schwarzwald, färdades vi på våra åkdon genom Alt Breisach och Colmar mot Münster. Där inledde vi en kortare utforskningstur av bergskedjan Vosges, där, enligt den nuvarande tyske kejsaren, allt mänskligt liv tar slut. Det gamla Alt Breisach, en klippig fästning med floden ibland flytande på ena sidan, ibland på den andra — eftersom den unga, oerfarna floden aldrig verkar helt säker på vilken väg den skall ta — måste, som bostadsort betraktad, endast kunna tilltala älskare av förändring och uppståndelse. Vilka än krigen utkämpades mellan och vad än saken gällde, så blev Alt Breisach alltid inblandat. Alla belägrade stället och de flesta erövrade det; majoriteten av dessa förlorade det ånyo; ingen föreföll kunna behålla besittningen över det. Vem det än tillhörde och vem denne än var, så kan denne någon aldrig ha kunnat känna sig helt säker. Ena dagen var han fransman, men innan han hunnit lära sig tillräckligt mycket franska för att kunna erlägga skatt, var han österrikare vorden. Under det han försökte utröna, hur man uppträdde som en god österrikare, skulle han finna att han inte längre var österrikare, utan istället tysk, även om han inte visste vilken slags tysk av det fulla dussin det fanns att välja på. Ena dagen upptäckte han att han var katolik, för att nästa vara en renlärig protestant. Det enda som kan ha ingivit någon slags känsla av stabilitet i hans liv måste ha varit den enahanda nödvändigheten av att betala tunga pålagor för rätten att vara vad han för stunden nu var. Men när man börjar fundera på denna slags frågor, finner man sig själv undrande över varför någon under medeltiden, förutom kungar och skatteuppbördsmän, över huvud taget gjorde sig besvär med att leva. I fråga om variation och skönhet kan Vosges inte jämföra sig med Schwarzwalds kullar. Fördelen med dem ur turistens synvinkel är deras enastående fattigdom. Bönderna i Vosges har inte denna oromantiska air av nöjd rikedom, vilken förstör charmen hos deras grannar på andra sidan Rhen. Byarna och bondgårdarna besitter snarare det öppna förfallets hela charm. Något annat som Vosgesdistriktet excellerar i, är ifråga om antal ruiner. Många av dess otaliga slott är uppförda på klipphyllor, där man annars endast hade förväntat sig att örnar skulle vilja bygga bon. I andra, påbörjade av romarna och avslutade av Trubadurerna, vilka täcker flera acres <ref>1 acre = 40,47 ar.</ref> med labyrinter av fortfarande upprättstående murar, kan man vandra runt i flera timmar. Frukthandlare och grönsakshandlare är något fullkomligt okänt i Vosges. De flesta av deras varor växer vilt och kan plockas av den som så önskar. Det är svårt att hålla en förutbestämd tidtabell medan man färdas genom Vosges, eftersom lockelsen att en varm dag stanna till och äta frukt i allmänhet blir allt för stark för att kunna motstås. Hallon, de godaste jag någonsin smakat, smultron, körsbär och krusbär, växer på bergssluttningarna på samma sätt som björnbär utmed engelska landsvägar. De små gossarna i Vosges behöver inte råna fruktträdgårdar; de kan skaffa sig magont utan att behöva begå någon synd. Det finns gott om fruktträdgårdar bland Vosges berg; men att smyga sig in där utan tillåtelse, i akt och mening att stjäla frukt, skulle vara lika fånigt som om en fisk försökte ta sig in på en badanläggning utan att betala. Men, trots allt, så begås ju alltid ett eller annat misstag. En eftermiddag under det att vi tog oss uppför bergen, hamnade vi på en platå, där vi kanske kvarstannade alltför länge, under det att vi kanske åt mer frukt än vad som var nyttigt för oss. Den fanns där i sådana stora mängder och i sådan mångfald. Vi inledde med ganska många sena jordgubbar och efter dem fortsatte vi med hallon. Därefter fann Harris ett plommonträd med några tidiga frukter på, alldeles fullmogna. ”Detta är nog det bästa ställe vi dykt på”, sade George; ”bäst att ta vara på tillfället.” Det tyckte vi var ett mycket gott råd. ”Synd bara”, sade Harris, ”att päronen fortfarande är så hårda.” Han sörjde över detta en kort stund, men hittade en stund senare några sensationellt fina gula plommon, vilka ingav honom viss tröst. ”Jag antar att vi fortfarande är lite för långt norrut för att kunna finna ananas”, sade George. ”Jag känner att jag skulle uppskatta en färsk ananas. Man tröttnar på dessa vardagliga frukter efter ett tag.” ”För mycket fruktbuskar och inte tillräckligt med fruktträd är bristen enligt min mening”, sade Harris. ”För egen del skulle jag gärna äta några plommon till.” ”Det kommer en karl uppför sluttningen”, anmärkte jag, ”som ser ut som en infödd. Kanske han vet var vi kan hitta några fler plommonträd?” ”Han går snabbt för att vara så gammal”, noterade Harris. Han tog sig verkligen uppför kullen i anmärkningsvärd snabb takt. Han föreföll även, efter vad vi kunde se på det avståndet, vara på ett synnerligen gott humör, eftersom han sjöng och skrek allt hans röst förmådde, samt gestikulerade och viftade med armarna. ”Vilken trevlig gammal själ”, sade Harris; ”det gör en gott att betrakta honom. Men varför bär han sin käpp över axeln? Varför stöder han sig inte på den?” ”Vet ni vad jag tror, jag tror inte det är någon käpp”, sade George. ”Vad skulle det i så fall vara?”, frågade Harris. ”Jo, jag tycker det mer ser ut som ett gevär”, sade George. ”Tror ni att vi kanske har begått ett misstag”, föreslog Harris. ”Kanske det här är någon slags privat fruktträdgård.” Jag sade: ”Kommer ni ihåg den där sorgliga händelsen, som inträffade i södra Frankrike, för sådär en två år sedan? En soldat plockade körsbär utanför ett hus som han passerade och den franske bonden, som ägde körsbärsträdet kom ut och utan ett enda ord sköt han soldaten till döds.” ”Men det kan väl verkligen inte vara tillåtet att skjuta någon för att denne plockar lite frukt, inte ens i Frankrike?”, sade George. ”Självklart inte”, svarade jag. ”Det vore fullkomligt olagligt. Den enda ursäkt som försvarsadvokaten hade att komma med, gick ut på att bonden var synnerligen hetlevrad och särskilt förtjust i just körsbären från detta träd.” ”Jag minns saken”, sade Harris, ”nu när ni nämner den. Jag har för mig, att distriktet där det inträffade — ’kommunen’, som jag tror att det kallas — blev tvungna att betala ett stort skadestånd till den dödade soldatens anhöriga; vilket inte var mer än rätt.” George sade: ”Jag är trött på det här stället. Dessutom börjar det bli sent.” Harris sade: ”Om han fortsätter i den där takten, så kommer han att ramla och slå sig. Dessutom tvivlar jag på att han hittar rätt.” Jag kände mig en smula ensam där uppe, utan någon att prata med. Dessutom, inte sedan jag var en ung pojke, föll det mig in, hade jag unnat mig en springtur nerför en kulle. Jag tyckte därför, att jag borde se om jag kunde återuppleva denna slags känsla. Det är en mycket ansträngande övning, men nyttig, måste jag påpeka, för levern. {{c|🙝🙟}} Vi sov den natten i Barr, en trevlig liten stad på vägen till S:t Otillienberg, ett intressant gammalt kloster bland bergen, där man betjänas av riktiga nunnor och notan ställs ut av en präst. I Barr kom, strax före kvällsvarden, en turist in i på värdshuset. Han såg engelsk ut, men talade ett språk vars like jag aldrig hört tidigare. Ändå var det ett elegant och välljudande språk. Värdshusvärden stirrade förbluffat på honom; värdshusvärdens hustru skakade endast på huvudet. Mannen suckade och försökte på ett annat språk, som hos mig väckte dolda minnen, även om jag då, vid det tillfället, inte kunde sätta fingret på det. Men återigen förstod ingen vad han sade. ”Förbaskat också”, sade mannen högt för sig själv. ”Å, min herre är engelsman”, utropade värdshusvärden och sken upp. ”Monsieur ser trött ut”, lade den vänliga lilla värdshusvärdshustrun. ”Monsieur behöver få sin kvällsvard.” De talade bägge mycket god engelska, nästan lika bra som de talade franska och tyska och de jäktade bägge omkring för att se till att mannen hade det bekvämt. Vid kvällsvarden satt mannen bredvid mig och jag talade med honom. ”Säg mig”, sade jag — eftersom han väckt min nyfikenhet — ”vad var det för språk Ni talade, när Ni först kom in här?” ”Tyska”, förklarade han. ”Åh”, svarade jag. ”Jag ber om ursäkt.” ”Förstod Ni inte vad jag sade?”, frågade han vidare. ”Det måste helt och hållet bero på mig själv”, svarade jag; ”mina kunskaper i tyska är extremt begränsade. Man lär sig ett ord här och ett där, allteftersom tiden går, men det är naturligtvis inte samma sak som att tala språket flytande.” ”Men ''de'' förstod det inte heller”, svarade han. ”Värdshusvärden och hans hustru; och det är ändå deras eget språk.” ”Det är nog inte helt sant”, sade jag. ”Barnen här i trakterna talar förvisso tyska och värdshusvärden och hans hustru talar nog språket till en viss gräns. Men i hela Alscass och Lohringen talar alla äldre människor fortfarande franska.” ”Men jag tilltalade dem ju på franska”, svarade han, ”och de förstod ju inte det heller?” ”Det är verkligen egendomligt”, instämde jag. ”För mig är det mer än egendomligt”, svarade han; ”i mitt fall är det helt ofattbart. Jag har studerat moderna språk. Jag vann mitt stipendium helt och hållet tack vare mina kunskaper i franska och tyska. Min korrekta meningsbyggnad och renhet ifråga om uttalet, ansågs på mitt gymnasium som helt enastående. Och ändå, när jag reser utomlands, finns det nästan ingen som förstår ett ord jag säger. Kan Ni förklara det?” ”Jag tror det”, svarade jag. ”Ert uttal är alltför felfritt. Ni minns vad skotten sade när han för första gången i sitt liv smakade verkligt fin whisky: ’Den kanske är ren, men jag kan inte med smaken’. På samma sätt är det med Er tyska. Den framstår mindre som ett språk, än som ett utställningsföremål. Om jag får ge Er ett gott råd, så skulle det vara att förställa uttalet så mycket som möjligt och att begå så många misstag som Ni bara kan komma på ifråga om grammatiken.” Det är samma sak överallt. Varje nation upprätthåller en särskild uppsättnings uttalsregler, exklusivt avsedda för främlingar — ett uttal de aldrig skulle drömma om att använda själva, samt de aldrig förstår när de hör det användas. Jag hörde en gång en engelsk dam förklara för en fransman hur man uttalar ordet ”have” på engelska. ”Ni uttalar det”, sade damen förebrående, ”som om det hade stavats ’h-a-v’. Vilket det inte gör. Det innehåller ett ’e’ på slutet.” ”Men, jag trodde”, sade eleven, ”att ni inte uttalade ’e’-et i slutet på ’h-a-v-e’.” ”Det gör vi inte heller”, förklarade lärarinnan. ”Det är vad vi kallar ett stumt ’e’, men det utövar ett modifierande inflytande på den föregående vokalen.” Innan denna lektion, hade fransmannen uttalat ordet ”have” på ett tämligen begripligt sätt. Efteråt, när han nådde detta ord i en mening, avbröt han sig plötsligt, samlade tankarna och avgav därefter ett ljud som endast blev begripligt av sitt sammanhang. Om man undantar de tidiga martyrernas lidanden, har få människor, antar jag, tvingats genomgå mer än vad jag själv genomled när jag försökte inhämta det korrekta uttalet av det tyska ordet för kyrka — ”Kirche”. Långt innan jag var färdig med detta, hade jag bestämt mig för att aldrig besöka en kyrka i Tyskland, hellre än att behöva bekymra mig själv med uttalet av detta ord. ”Nej, nej”, förklarade min lärare — han var en mycket pliktmedveten herre; ”Ni uttalar det som om det skulle stavas ’¨k-i-r-c-h-k-e’. Det finns inget ’k’ i mitten. Det uttalas…” Och därefter skulle han demonstrera för mig, för tjugonde gången samma morgon, hur ordet skulle uttalas; varvid den ledsamma sanningen var att jag inte ens för mitt liv kunde urskilja någon skillnad mellan det sätt han uttalade det och mitt eget. Så han försökte en annan metod. ”Ni uttalar det med munnen”, förklarade han. Han hade helt rätt; det var just vad jag gjorde. ”Jag vill att Ni säger det här nerifrån” och med ett tjockt långfinger pekade han på den region av min kropp, varifrån han önskade att ljudet skulle ha sin upprinnelse. Efter ett flertal plågsamma ansträngningar, vilka resulterade i ljud som associerade till allt annat än platser för tillbedjan, ursäktade jag mig. ”Jag är rädd för att det är omöjligt”, sade jag. ”Ni förstår, under alla år har jag hela tiden använt min mun till att tala med, så att säga; jag var inte medveten om, att människan även kunde tala med magen. Jag tvivlar på att det går att lära mig detta vid min ålder.” Genom att tillbringa timtal i mörka prång och genom övning på lugna sidogator, till tillfälliga förbipasserandes stora fasa, kom jag till sist att lära mig uttala detta ord korrekt. Min lärare var mycket nöjd och ända tills jag själv kom till Tyskland, var jag själv mycket tillfreds. I Tyskland fann jag dock, att ingen förstod vad jag menade med detta ord. Det förde mig aldrig i närheten av en kyrka. Jag var tvungen att lägga av det korrekta uttalet och med möda återgå till mitt första, felaktiga uttal. Då lyste de upp och sade mig, att kyrkan låg runt nästa gathörn, eller på nästa gata till höger, eller var den nu var belägen. {{c|🙝🙟}} Jag anser även, att uttalet av främmande tungomål bättre kan läras ut, dessa invärtes akrobatkonster förutan, vilka i allmänhet är omöjliga och alltid fullkomligt onödiga. Så här kan en sådan instruktion lyda: : ''”Tryck tonsillerna mot strupens undersida. Därefter, med den konvexa delen av tungroten böjd uppåt, så att den nästan — men inte fullständigt — berör gomseglet, försök att med tungspetsen nudda sköldkörteln. Andas in och spänn stämbanden. Därefter, utan att skilja på läpparna, säg ordet ’Garoo’.”'' Och när man gjort detta, är de ändå inte nöjda. == Fotnoter == <references/> {{Tre män på velociped}} 0d4r6a0mg3bfsz14kw1vui13jar3n1x 0 3492 504486 70582 2022-08-12T00:50:28Z Kwamikagami 13955 wikitext text/x-wiki {{Titel|[[Tre män på velociped]]|Jerome K. Jerome| förra=[[Tre män på velociped. Kapitel 12|Kapitel tolv]]| nästa=[[Tre män på velociped. Kapitel 14|Kapitel fjorton]]}} == Kapitel tretton == '''En studie över den tyske studentens karaktär och uppförande — Tysk mensurfäktning — Dess bruk och missbruk — En impressionists syn på saken — Humorn i det hela — Hur man framkallar vildar; ett recept — Die Jungfrau; hennes underliga smak för sårnader — Der Kneipe — Hur man gnuggar en Salamander — Råd till främlingar — En historia som kunde ha fått ett tragiskt slut — om två män och två fruar — Och en ungkarl.''' På vår väg hem lade vi in ett besök i en tysk universitetsstad, eftersom vi önskade lära oss något om tyskt studentliv, en nyfikenhet som vi tack vare tyska vänner fick tillfälle att tillfredsställa. Den engelske skolpojken leker tills han är femton och studerar tills han är tjugo. I Tyskland är det skolpojken som arbetar; den unge mannen leker. De tyska skolpojkarna går till skolan klockan sju om sommarmorgnarna, klockan åtta på vinterhalvåret och i skolan studerar han. Resultatet blir, att han vid 16 års ålder har en grundlig kunskap om klassikerna och i matematik, kan så mycket om historia som någon man med en vilja att gå med i ett politiskt parti bör känna till, tillsammans med omsorgsfulla grundkunskaper i moderna språk. Således kommer hans åtta terminer på gymnasiet, som sträcker sig över fyra år, att med undantag för den unge man som siktar på en professur, att vara mer än tillräckligt grundliga. De är inga idrottsmän, vilket är synd, eftersom de skulle ha kunnat göra utmärkt ifrån sig. Han spelar något lite fotboll, cyklar ännu mindre; men spelar desto mer fransk biljard i ovädrade kaféer. Men allmänt sett, ägnar de, eller majoriteten av dem, sig åt att resa, dricka öl och att slåss. De som är söner till rika föräldrar går med i en studentkår — att tillhöra en av de främsta kostar omkring 400 pund om året. Ifråga om en ung man från medelklassen, går denne med i en stads- eller landskapsnation, vilket är en aning billigare. Dessa föreningar bryts i sin tur upp i mindre grupper, varje landsdel för sig. Där finns Schwabenianer från Schwaben; Frankonier, härstammande från Franken; Thürianer och så vidare. I praktiken syftar alla sådana försök naturligtvis till — jag tror att hälften av våra egna Gordon Highlanders i själva verket är Cockneys — att dela upp varje universitets elevkår i ett dussin eller så åtskiljda studentkårer och nationer, var och en med sin egen distinkta vapensköld och färger och, minst lika viktigt, sin egen ölhall, till vilken ingen annan student, som bär sin egen kårs färger, får stiga in. Huvudsyftet med dessa studentkårers verksamhet är att slåss inbördes, eller med någon rivaliserande studentkår utöva den berömda mensurfäktningen. Mensurfäktningen har beskrivits så ofta och så grundligt tidigare, att jag inte avser att tråka mina läsare med några detaljerade redogörelser för denna kampform. Jag intar istället impressionistens attityd; och beskriver medvetet endast mina intryck av den första mensurfäktning jag upplevt, eftersom det är min tro att ens första intryck är mer sannfärdiga och nyttiga än intryck präglade av utövande av, eller formade av inflytande över, en företeelse. En fransman eller en spanjor kommer att försöka övertyga var och en om, att tjurfäktning är en institution instiftad helt och hållet till tjurens fromma. Den häst man föreställde sig klaga av smärta, skrattar i själva verket åt de komiska effekter närkontakten med tjuren åstadkommit i dess inälvor. Ens franska eller spanska vänner kommer att ställa tjurfäktningens storslagna och exalterade död i ringen med den kallblodiga brutaliteten på en cricketplan. Om man då inte anstränger sig för att hålla sitt eget huvud kallt, kommer man att börja propagera för tjurfäktningsarenors uppförande i England, i avsikt att stödja ridderligheten hos landets ungdom. Utan tvivel var Torquemada <ref>Tomás de Torquemada, f. 1420, d. 16 sep. 1498 ; 1400-tals spansk dominikanermunk och generalinkvisitor. För sin roll inom spanska Inkvisitionen, har Torquemadas namn blivit synonymt med grymhet och fanatism i den katolska kyrkans tjänst. Han har, med en berömd formulering beskrivits av den spanska krönikören Sebastián de Olmedo, som ”kättarnas hammare, Spaniens ljus, sitt lands frälsare och sin orders stolthet”. Han blev dominikanermunk och 1473 biktfader åt drottning Isabella, som ett decennium senare utsåg honom till ledare för den spanska Inkvisitonen. Under hans ledning kom Inkvisitionen att växa från en enkel tribunal i Sevilla, till att beröra alla invånares liv inom det spanska imperiet. </ref> helt övertygad om det människovänliga ifråga om Inkvisitionens gärningar. Hos till exempel en fetlagd herre, som kanske led av nackspärr eller reumatism, var en eller annan timme i sträckbänken till verklig fysikalisk nytta. Han skulle efter detta resa sig och känna sig mer ledig i lederna — mer elastisk, skulle man kunna säga, än vad han gjort på flera år. Engelska jägare uppfattar räven som ett djur som behöver livas upp. Räven erbjuds en dags utmärkt jakt, helt gratis, under vilken djuret är målet för all uppmärksamhet. Vanan förblindar var och en inför det man inte önskar se. Var tredje tysk herre man möter på gatorna bär fortfarande och kommer till dödsdagar att visa upp ärr i ansiktet efter de tjugo till hundra dueller han utkämpat under sin studietid. De tyska barnen leker mensurfäktning i sina barnkammare, samt övar det under gymnastiklektionerna. Tyskarna har lyckats intala sig själva att det inte finns något som helst brutalt i denna sysselsättning — inget frånstötande, inget att skämmas över. Deras argument är att det tränar den tyske unge mannen till känslokyla och mod. Om detta kunde bevisas, skulle detta argument, i synnerhet i ett land där varje man är en soldat, vara fullt tillräckligt. Men är verkligen en priskämpes dygder de samma som en soldats? Jag betvivlar den saken. Goda nerver och snabbhet är verkligen till större fördel inom detta område, än en fullständig likgiltighet för vad som drabbar en själv. Faktum är, att den tyske studenten skulle förfoga över en högre grad av mod, om han avstod från att kämpa. Han kämpar, inte för att tillfredsställa sig själv, utan för att behaga en allmän opinion som är tvåhundra år efter sin tid. Allt mensurfäktningen åstadkommer, är att brutalisera sin utövare. Det kan så vara — det har sagts mig att så är fallet — att det uppvisar färdigheter vid dess utövande, men detta är inte helt uppenbart. Kampen liknar mest en uppvisning med bredsvärd på en cirkus; hela saken framstår som en lyckad förening mellan något löjeväckande och obehagligt. I det aristokratiska Bonn, där man beaktar god stil och i Heidelberg, där besökare från andra länder är mer vanliga än annorstädes, är tillvägagångssättet kanske mer formellt. Jag har hört sägas, att där äger dusterna rum i vackra salar; att gråhåriga läkare där betjänar de sårade och betjänter i livré de hungriga, samt att hela saken där utförs genomgående med en viss, pittoresk ceremoniel. På de genomsnittliga tyska universiteten däremot, där främlingar är sällsynta och inte mycket uppmuntras som åskådare, är det dock endast själva huvudsaken man lägger vikt vid och denna är inte någon vidare inbjudande syn. Ja, verkligen; i så hög grad är de så otrevliga, att jag å det starkaste avråder känsliga läsare från att taga del av beskrivningar av dem. Ämnet kan inte skönmålas och jag har heller inte för avsikt att göra detta. Rummet är naket och smutsigt; dess väggar är bestänkta av lika delar öl, blod och stearin; dess tak är nerrökt och golvet täckt av sågspån. I rummet finns en grupp studenter, som skrattar, röker och konverserar. Vissa sitter direkt på golvet, andra har klättrat upp på stolar och bänkar. I rummets mitt, med ansiktena mot varandra, står kombattanterna, påminnande om japanska samurajer, som vi så ofta sett dessa på japanska tebrickor. Högtidliga och stela, med skyddsglasögon, halsarna skyddade av stärkkragar, kropparna täckta med något som ser ut att vara smutsiga sängtäcken, med skyddsklädda armar sträckta rakt upp över huvudena, ser de ut som ett par underliga figurer i ett mekaniskt klockspel. Deras sekonder, även de mer eller mindre täckta av skyddande material — deras huvuden och ansikten skyddas av stora läderklädda huvor — drar dem ut till de rätta positionerna, man kan nästan få för sig att man hör bjällrorna pingla. Domaren intar sin plats och startsignalen ges. Omedelbart därefter följer fem snabba hugg från de långa, raka svärden. Det är inte särskilt intressant att följa matchen: Det finns ingen spänning, ingen skicklighet, ingen grace (jag talar nu utifrån min egen åsikt). Den starkaste av dem vinner; den som, med sin av alla skydd tunga arm, alltid i ett onaturligt läge, kan hålla upp sitt stora, klumpiga svärd längst tid utan att bli alltför utmattad för att kunna försvara sig eller anfalla. Allt intresse riktas mot att iaktta såren. De uppstår alltid på ettdera av två ställen — på hjässan eller på vänster sida av ansiktet. Ibland avlägsnas en bit hårig skalp eller en bit av ena kinden, som flyger iväg genom luften, för att nogsamt tas tillvara i ett kuvert av dess stolta innehavare — eller, egentligen, dess före detta stolta innehavare, för att förevisas vid festliga tillfällen; och från varje sår flyter, naturligtvis, en bred ström av blod. Den stänker ner doktorn, sekonderna och åskådarna; det sätter sig i taket och längs väggarna och formar pölar i sågspånet på golvet. I slutet av varje rond rusar doktorn fram och, med händer redan droppande av blod, trycker de ihop de gapande såren och baddar dem med små, fuktade bomullsbollar, vilka en hjälpreda bär med sig förberedda på en bricka. Självklart kommer blodet, i samma stund som männen ställer sig upp och återupptar striden, att åter börja forsa, halvt förblindande dem och gör golvet under dem halt. Då och då ser man någons frilagda tänder nästan ända till örat, så att han under resten av duellen förefaller att le åt ena halvan av åskådarna, medan hans andra ansiktshalva förblir allvarligt; emellanåt blir någons näsa sönderskuren, vilket ger honom, medan han fortsätter slåss, en egendomligt arrogant framtoning. Eftersom målet för varje student är att lämna universitetet med så många ärr som möjligt, tvivlar jag på att några särskilda försvarsåtgärder, ens till den ringa grad som denna slags kamper erbjuder, vidtas. Den sanne segraren är den som går ifrån en duell med det största antalet sår; han som då, sydd och lappad nästan till oigenkännlighet som en mänsklig varelse, kan promenera under den kommande månaden, avundad av tyska ynglingar och beundrad av varje tysk skön jungfru. Den som endast erhåller ett fåtal, obetydliga sår, drar sig tillbaka dyster och besviken. Men själva kampen är endast inledningen till det roliga. Den andra akten av detta slags spektakel äger rum i omklädningsrummen. Doktorerna är i allmänhet endast medicine studeranden — unga män som avlagt sin första examen och nu är angelägna att tillägna sig medicinsk praktik. Min kärlek till sanningen tvingar mig att säga, att de jag kom i kontakt med var hårdhudade män, som verkade tämligen hängivna sin uppgift. Man kanske inte skall klandra dem för detta. Det är en del av spelets regler, att doktorn skall tillfoga sin patient så mycket smärta som möjligt och en riktig läkare kanske inte mycket skulle uppskatta att utföra detta slags arbete. Det sätt som studenten bär sina bandage på är lika viktigt som det sätt på vilket han erhållit sina sår. Varje operation måste utföras på ett så brutalt sätt som möjligt och hans vänner bevittnar noggrant under dess gång, den grad av lugn och nöje med vilken delinkventen genomgår processen. Ett rent sår som öppnar sig vitt är det som alla parter eftersträvar. Det sys igen klumpigt med avsikt, under förhoppningar om att det skall efterlämna ett ärr som varar livet ut. Ett sådant sår, som noggrant bearbetas och störs i sitt läkande under den kommande veckan, kan i allmänhet anses säkerställa dess lyckosamme ägare en hustru med en femsiffrig hemgift, minst. Detta gäller för de vanliga mensurfäktningarna varannan vecka, vilka den genomsnittlige studenten kämpar ungefär ett dussin gånger per år. Det förekommer en annan form, till vilka utomstående besökare inte tillåts tillträde. Skulle en student ha ansetts skämma ut sig själv, genom att ofrivilligt röra huvudet eller kroppen en smula under en duell, kan han endast återvinna sin ära genom att ställa upp mot den bäste svärdskämpen inom studentkåren. Han kräver då — och tillerkänns — inte en tävling, utan en exekution. Hans opponent går då till verket i avsikt att tillfoga så många och så blodiga sår som möjligt. Delinkventen måste då bevisa för sina kamrater att han kan stå still, medan hans huvud till hälften avlägsnas från sin plats. Om något med rätta kan sägas till den tyska mensurfäktningens fördel, vilket jag betvivlar, men om så är fallet så berör det endast de två kombattanterna. Vad gäller åskådarna, kan det — och är det, det är min fasta övertygelse — inte vara av annat än ondo. Jag känner mig själv tillräckligt väl för att vara övertygad om att jag inte är av någon ovanligt blodtörstig sinneskonstitution. Den effekt som åskådandet av en mensurfäktning hade på mig, kan inte vara något annat än den som drabbar den genomsnittlige åskådaren. Till att börja med, innan den egentliga kampen hade börjat, var min sinnesstämning en blandning mellan nyfikenhet och oro för hur åsynen av det som skedde skulle påverka mig, även om viss vana vid dissektioner och operationer gjorde att jag kände mig en aning mer säker på mig själv än jag annars skulle ha gjort. När blodet började flöda och nerver och muskler blottlades, erfor jag en blandad känsla av äckel och medlidande. Men under den andra duellen, måste jag erkänna, började alla mina ädlare känslor att försvinna; och när den tredje pågick som bäst och rummet fylldes av den egenartade heta stanken av blod, började jag, som amerikanerna uttrycker saken, att se rött. Jag ville se mer. Jag såg från ansikte till ansikte på de kringstående och hos de flesta av dem såg jag utan tvivel samma uttryck som hos mig själv. Om det finns något gott i att framkalla blodtörst av detta slag hos moderna människor, så är mensurfäktningen en nyttig institution. Men är det något eftersträvansvärt? Vi skryter om vår civilisation och dess humanitet, men de av oss som inte förfaller till hyckleri till gränsen för självbedrägeri vet, att under våra stärkta skjortor lurar Vilden, med alla sina grymma instinkter oförändrade. Emellanåt kan detta vara önskvärt, men vi behöver aldrig frukta för att vilden i oss skall dö ut. Å andra sidan förefaller det oklokt att överstimulera honom. Till duellers fördel kan, allvarligt talat flera argument framställas. Men mensurfäktning fyller inte någon som helst gott ändamål. Det är barnsligheter och det faktum att det är en grym och brutal lek gör det inte mindre barnsligt. Sår har inget väsentligt egenvärde; det är anledningen till varför de framkallades som kan höja dem i ära, inte deras storlek. Wilhelm Tell är helt rättvist en av denna världs hjältar; men vad skulle vi anse om en förening av fäder, som bildats i avsikt att dess medlemmar samlades två gånger i veckan, för att skjuta äpplen från sina söners huvuden med armborst? Dessa unga tyska herrar skulle kunna uppnå precis samma resultat som dem de nu är så stolta över, genom att reta en vildkatt! Att gå med i en förening blott och bart för att låta sig själv bli skuren i ansiktet, reducerar varje sådan man till samma intellektuella nivå som en dansande dervisch. Upptäcksresanden berättar om vildar i Centralafrika, som ger uttryck för sin feststämning genom att hoppa omkring och misshandla sig själva. Men det finns ingen anledning till att vi européer skall efterhärma dem. Mensurfäktning är, i sanning, ''reductio ad absurdum'' <ref>Indirekt bevis, ibland även kallat motsägelsebevis (lat. för ”reduktion till det absurda); metod inom filosofin och även matematiken, för att genomföra ett bevis. Metoden användes redan av Euklides. Om man vill bevisa en sats u, börjar man med att anta motsatsen, u. Man visar sedan att detta antagande leder till en orimlighet, en motsägelse. Av detta kan man dra slutsatsen att u är sann </ref> av duellen; och om tyskarna själva inte kan se det komiska i det hela, kan man endast beklaga deras brist på humor. Men även om man inte kan instämma med den allmänna opinionen som understödjer och försvarar mensurfäktningen, är det åtminstone möjligt att förstå den. De slags universitetsregler som, om inte rent av uppmuntrar, så ändå överser med fylleri, är svårare att logiskt argumentera för. Det är inte alla tyska studenter som berusar sig; faktum är att flertalet håller sig nyktra, om inte rent av strängt upptagna av sina studier. Men minoriteten, vars krav på att utgöra ett representativt tvärsnitt av studentkåren inte väcker mycket motstånd, räddas endast från evig berusning av förmågan, förvärvad för ett visst pris, att kunna svira halva dagarna och hela nätterna, under det att de till någon grad behåller sina fem sinnens kraft. Det påverkar inte alla till samma grad, men det är vanligt att i universitetsstäderna se en ung man, inte ens tjugo år fyllda, med en Falstaffs figur och en hy som den hos Bacchus målad av Rubens. Att en tysk skön jungfru kan fascineras av ett ansikte, som skurits och missprytts till dess det förefaller ha skapats av udda bitar som aldrig kommer att passa ihop, det är ett bevisat faktum. Men i sanningens namn kan det väl inte finnas någon som helst attraktionsförmåga hos ett rodnande och skrynklig hy och en kroppshydda som svällt till den grad att den hotar att välta hela kroppen över ända. Men vad annat kan väntas när ynglingarna börjar sin öldrickning klockan 10 om förmiddagen och avslutar den först med en ”Kneipe” klockan fyra följande morgon? ''Der Kneipe'' är vad vi skulle kalla en sexa och kan antingen vara tämligen harmlös, eller mycket vild, beroende på dess förutsättningar. En man bjuder in sina studentkamrater, ett dussin eller ett hundra, till ett kafé och förser dem med så mycket öl och så många billiga cigarrer som deras eget sinne för hälsa och bekvämlighet tillåter dem. Eller också är det studentkåren som bjuder. Här, liksom överallt annars lägger man märke till det tyska sinnet för disciplin och ordning. Varje gång en ny gäst stiger in i rummet, reser sig alla vid bordet och slår ihop klackarna till hälsning. När alla har anlänt, väljs en ordförande, vars uppgift det är att ange numret på de sånger som skall sjungas. Tryckta sånghäften ligger runt borden, en per varannan gäst. Ordföranden anger nummer tjugonio. ”Första versen!” ropar han och alla börjar sjunga, två och två håller de ett sånghäfte mellan sig, precis som man håller psalmböckerna i kyrkan. Mellan varje vers gör man ett avbrott, till dess att ordföranden inleder nästa vers. Eftersom alla tyskar är vana sångare och de flesta av dem har vackra röster, är den allmänna effekten anslående. Även om detta sätt att sjunga ger associationer till psalmsång i kyrkan, är orden ofta sådana att de motsäger detta intryck. Men vare sig det rör sig om en patriotisk sång, en sentimental ballad eller en visstump av sådan natur att de skulle chockera den genomsnittlige unge engelsmannen, sjungs de alla med sträng uppriktighet, utan skratt och utan en enda falsk ton. Vid slutet av varje sång ropar ordföranden ”Prosit!”. Alla svarar ”Prosit!” och i nästa sekund är allas glas tomma. Pianisten reser sig och bugar och alla bugar tillbaka mot honom; därefter stiger ''Fräulein'' in för att fylla på allas glas. Mellan varje sång utropas skålar, vilka besvaras; men det hurras inte mycket och skrattas mindre. Leenden och allvarliga, instämmande nickar är det som betraktas som passande bland tyska studenter. {{c|🙝🙟}} En särskild sorts skål, som kallas för en Salamander, föreslås av en gäst med speciellt hög status och dricks med utomordentlig högtidlighet. ”Vi skall nu”, säger ordföranden, ”gnugga en Salamander” (”Einen Salamander reiben”). Vi reser oss alla och står som ett regemente när det kommenderats Giv akt. ”Är sakerna förberedda?” (”Sind die Stoffe parat?”), frågar ordföranden. ”Sunt”, svarar vi, unisont. ”Ad exercitium Salamandri”, säger ordföranden och vi gör oss beredda. ”Eins!”. Vi gnider våra glas i en cirkelrörelse på bordet. ”Zwei!”. Återigen roterar glasen; detta sker även på ”Drei!”. ”Drick!” (”Bibite!”). Och med mekanisk enighet i rörelsen tömmer vi alla våra glas och håller dem upp i luften. ”Eins!” säger ordföranden. Bottnarna på de tömda glasen roteras på bordet och åstadkommer ett ljud påminnande om vågorna som drar sig tillbaka över en stenig strand. ”Zwei!”. Vågljudet stiger och sjunker åter. ”Drei!”. Glasen slår i bordet med en gemensam duns och vi sätter oss åter ned. Den stora sporten vid en Kneipe är att två studenter förolämpar varandra (på skoj, naturligtvis), för att därefter utmana varandra på en dryckesduell. En domare utses, två stora sejdlar fylls och de båda sätter sig ansikte mot ansikte med händerna på bägarnas handtag, medan alla andra iakttar dem. Domaren ger startsignal och genast börjar ölet flöda nedför deras strupar. Den av dem som först slår sin helt tömda bägare i bordet vinner. Främlingar, som upplever en Kneipe och som önskar genomgå denna på sant tyskt manér, gör bäst i att innan procedurerna inleds, fästa en lapp med namn och adress på sina kläder. De tyska studenterna är omtänksamheten personifierad och i vilket tillstånd han själv än är i, kommer han att se till att, på ena eller andra sättet, hans gäst kommer säkert hem innan morgonen. Men, självklart kan man inte begära att han ska komma ihåg gästernas adresser. {{c|🙝🙟}} Det berättades för mig om tre gäster på en Kneipe i Berlin; en historia som kunde ha fått ett tragiskt slut. Främlingarna hade bestämt sig för att genomgå det hela med all grundlighet. De förklarade denna sin avsikt och man applåderade dem, varefter de skrev sina adresser på varsitt kort och fäste dessa i bordduken framför sig. Detta var ett stort misstag. De borde, som jag skrev ovan, ha fäst korten noggrant vid sina kläder. En man kan komma att byta plats vid ett bord; helt ofrivilligt kan han komma att hamna på dess andra sida; men vart han än går, har han alltid kläderna på sig. En bit in på småtimmarna föreslog ordföranden att man skulle göra det mer bekvämt för dem som fortfarande kunde sitta upp, genom att alla de som var oförmögna att hålla sina huvuden från bordet skulle skickas hem. Bland dem för vilka händelserna nu blivit likgiltiga, fanns de tre engelsmännen. Det bestämdes att man skulle sätta dem i en droska, för vilken en förhållandevis nykter student var ansvarig och skicka hem dem i den. Hade de endast behållit sina ursprungliga platser under kvällen, hade allt gått bra; men olyckligtvis hade de vandrat omkring och vilken karl som nu hörde ihop med vilket kort, kunde ingen säga — allra minst gästerna själva. I det glättiga tillstånd som rådde, föreföll inte detta som något stort problem för någon. Där fanns tre män och tre kort med adresser. Jag förmodar att tanken var att även om ett misstag skulle komma att begås, kunde vederbörande reda ut detta nästa morgon. Hur som helst, de tre karlarna placerades i en droska och den förhållandevis nyktre studenten tog de tre korten i handen och ekipaget gav sig av under hurranden och lyckönskningar från resten av sällskapet. Det finns en stor fördel med tyskt öl: Det gör inte en man berusad på samma sätt som detta ord förstås i England. Han blir på intet sätt otrevlig; han blir helt enkelt trött. Han vill inte tala; han vill endast bli lämnad i fred, få sova; det spelar ingen roll var — var som helst duger. Ledaren för denna expedition hejdade droskan vid den första adressen. Han lyfte ut den av männen som var sämst däran; det var en naturlig impuls att göra sig av med denne först. Han och droskkusken bar mannen uppför trappan och ringde på pensionatets dörrklocka. En sömnig portier öppnade. De släpade in sin börda och såg sig om efter ett ställe att lägga ner honom. En sovrumsdörr råkade vara öppen och rummet var tomt; kunde det bli bättre! — de lyfte in mannen där. De tog av honom sådana plagg som var lätta att få av och lade honom i sängen. När detta var klart, återvände de bägge, nöjda med sin insats, till droskan. Vid nästa adress stannade de åter. Denna gång, som svar på deras dörringning öppnade en kvinna, klädd i nattrock och med en bok i handen. Den tyske studenten såg på det översta av de två återstående korten och frågade om han hade glädjen att tala med Frau Y. Det visade sig att så var fallet, även om vad eventuell glädje beträffade, så var den inskränkt till hans sida. Han förklarade för Frau Y att den herre som för tillfället sov lutad mot väggen var hennes make. Denna återförening rörde henne inte till någon större entusiasm; hon öppnade helt enkelt sovrumsdörren och gick sin väg. Droskkusken och studenten bar in mannen och lade honom på sängen. De brydde sig inte om att klä av honom, eftersom de var trötta. De återsåg inte frun i huset och drog sig tillbaka utan att säga adjö. Det sista kortet tillhörde en ungkarl som bodde på ett hotell. De tog därför med sin sista passagerare till det hotellet och lämnade över honom till nattportieren, innan de gav sig av. Låt oss nu återvända till den första adressen, där de lämnat av den förste mannen. Vad som inträffade, var följande: Cirka åtta timmar tidigare hade den tidigare nämnde Herr X sagt till Fru X: ”Jag tror att jag nämnde det för Dig tidigare, käraste, att jag fått en inbjudan denna kväll till, vad jag tror kallas, en Kneipe?” ”Du sade något om det”, svarade Fru X. ”Vad är en Kneipe?” ”Jo, jag tror att det är en slags fest för ungkarlar, min kära, där studenter träffas för att sjunga, prata och… röka; den sortens saker, vet Du.” ”Åh, jag hoppas att Du får det trevligt!”, sade Fru X, som var en vänlig och förnuftig kvinna. ”Det kommer att bli intressant”, anmärkte Herr X. ”Jag har alltid varit nyfiken på detta slags tillställningar. ”Jag kanske…”, fortsatte Herr X, ”jag menar, det är möjligt att jag inte kommer hem förrän en smula sent.” ”Vad menar Du med sent?”, frågade Fru X. ”Det är en smula svårt att svara på”, svarade Herr X. ”Du förstår, dessa studenter, de är en vild samling och när de kommer samman… Då dricks, tror jag, ett stort antal skålar. Jag vet inte hur det kommer att påverka mig. Om jag får en möjlighet att slinka därifrån tidigt, så gör jag det; det vill säga om jag kan göra detta utan att förolämpa någon; om inte…” Då sade Fru X, som tidigare anmärkts var en förnuftig kvinna: ”Det bästa är om Du ber vårt värdfolk om en portnyckel. Jag kommer att sova i Dollys rum och på så sätt kommer Du inte att störa mig hur sent Du än kommer hem.” ”Det var en utmärkt ide”, höll Herr X med. ”Jag skulle inte tycka om att behöva störa Dig. Jag ska komma hem helt tyst och krypa till kojs.” Någon gång mitt i natten, eller under den tidiga morgonen, satte sig Dolly, som var Fru X:s syster, upp i sängen och lyssnade. ”Jenny”, sade Dolly. ”Är Du vaken?” ”Ja kära syster”, svarade Fru X. ”Allt är som det skall vara. Somna bara om, Du.” ”Men vad i all världen är det?”, frågade Dolly. ”Tror Du att det brinner?” ”Jag tror”, svarade Fru X, ”att det är Percy. Han har förmodligen snubblat över något i mörkret. Oroa Dig inte, kära syster; somna om, Du.” Men så snart som Dolly hade slumrat in igen, tänkte Fru X, som var en god hustru, att hon borde smyga upp ur sängen och se till att Percy hade det bra. Så hon tog på sig sin nattrock och tofflor, trevade fram genom korridoren och in i sitt eget rum. För att kunna väcka mannen på sängen, hade det behövts en jordbävning. Hon tände ett ljus och smög fram till sängkanten. Det var inte Percy som låg där; han var inte lik Percy. Under inga som helst omständigheter kunde mannen i sängen misstas för hennes make. Under rådande omständigheter hyste hon den största motvilja mot denne man. Hennes enda önskan var att bli av med honom. Men det fanns någonting hos honom, som föreföll henne bekant. Hon gick närmare och tog sig en noggrannare titt. Så mindes hon plötsligt: Visst var detta Herr Y, en herre i vars lägenhet hon och Percy hade ätit middag under deras första dag i Berlin. Men vad gjorde han här? Hon ställde ner ljuset på sängbordet och placerade sina händer runt sitt huvud medan hon tänkte. Så fann hon förklaringen till det hela. Det var med denne Herr Y som Percy hade gått till Kneipen. Ett misstag hade skett och Herr Y hade förts till Percys adress. Och Percy befann sig just nu… Denna fruktansvärda möjlighet gick upp för henne. Hon återvände till Dollys rum och klädde sig skyndsamt och gick så tyst hon kunde nedför trappan. Lyckligtvis stötte hon på en ledig nattdroska och lät sig köras till Fru Y:s adress. Hon bad droskkusken vänta och sprang uppför trappan, för att därefter ihållande ringa på dörrklockan. Dörren öppnades och framför henne stod Fru Y, fortfarande i sin morgonrock och med samma bok i handen. ”Fru X!”, utropade Fru Y. ”Vad i all världen för Er hit?” ”Min make!”, var allt som den stackars Fru X kunde komma på att säga. ”Är han här?” ”Fru X”, svarade Fru Y, under det att hon reste sig i sin fulla längd. ”Hur understår Ni Er?” ”Åh, var vänlig och missförstå mig inte”, bad Fru X. ”Det har naturligtvis skett ett fruktansvärt misstag. De måste ha fört stackars Percy hit istället för hem till oss, jag är säker på att det är så det har gått till. Var vänlig och gå upp och se efter.” ”Min kära Fru X”, sade Fru Y, som var den äldre av de två kvinnorna och därför mer moderlig. ”Bli inte upprörd. De kom med honom för ungefär en halvtimme sedan och, för att säga som sanningen är, så gjorde jag mig inte något besvär med att titta på honom. Jag tror inte ens de brydde sig om att ta av honom stövlarna. Om Ni håller Er lugn, så kan vi få honom nerför trappan och hem till Er, utan att en levande själ behöver få reda på det.” Fru Y föreföll verkligen mycket angelägen om att hjälpa Fru X. Hon öppnade dörren och Fru X gick in. I nästa andetag kom hon ut, vit i ansiktet av skräck. ”Det är inte Percy”, sade hon. ”Vad skall jag ta mig till?” ”Jag önskar att Ni inte behövde ta så miste”, sade Fru Y och gjorde en ansats att själv gå in i rummet. Fru X hindrade henne. ”Det är inte Er make heller.” ”Dumheter”, sade Fru Y. ”Det är verkligen inte er make”, envisades Fru X. ”Det vet jag säkert, eftersom jag just lämnat honom sovande i Percys säng.” ”Vad har han där att göra?”,. dundrade Fru Y. ”De förde honom dit och bäddade ner honom”, förklarade Fru X och började gråta. ”Det var det som fick mig att tro, att Percy befann sig här.” Det två kvinnorna såg på varandra och det var tyst, så när som snarkandet från karlen på den andra sidan den halvslutna dörren. ”Men, vem är i så fall han därinne?”, krävde Fru Y att få veta, eftersom hon var den första av de två att återhämta sig. ”Jag vet inte”, svarade Fru X. ”Jag har aldrig sett honom tidigare. Tror Ni att det är någon Ni känner?” Men Fru Y slog endast igen dörren. ”Vad skall vi ta oss till?”, frågade Fru X. ”Jag vet i alla fall vad ''jag'' skall göra”, sade Fru Y. ”Jag åker med Er och hämtar min make.” ”Han är mycket sömnig”, förklarade Fru X. ”Jag har upplevt honom i det tillståndet tidigare”, svarade Fru Y, under det hon knäppte sin kappa. ”Men var är Percy”, snyftade stackars lilla Fru X, under det de gick nedför trappan tillsammans. ”Det, kära Ni”, sade Fru Y, ”är en fråga Ni nog skall ställa till ''honom''.” ”Om de begår detta slags misstag”, sade Fru X, ”är det omöjligt att säga vad de kan ha gjort av honom.” ”Vi skall göra efterforskningar i morgon bitti, kära Ni”, sade Fru Y tröstande. ”Jag tycker att dessa Kneipen är fruktansvärda tillställningar”, sade Fru X. ”Jag kommer aldrig mer att tillåta Percy att gå på en sådan igen — inte så länge jag lever.” ”Kära Ni”, anmärkte Fru Y, ”om Ni spelar Era kort rätt, så kommer han aldrig mer att ''vilja'' gå på en.” Och enligt vad ryktet påstår så fick hon rätt i detta. Men, som jag sade tidigare så berodde allt detta på att de hade fäst sina kort i bordduken istället för på sina kläder. Ett misstag kan ibland straffas hårt i denna världen. == Fotnoter == <references/> {{Tre män på velociped}} f997ez8p5dtz1eu57ffbsqh0h3zdgx7 0 3493 504481 70583 2022-08-12T00:48:24Z Kwamikagami 13955 wikitext text/x-wiki {{Titel|[[Tre män på velociped]]|Jerome K. Jerome| förra=[[Tre män på velociped. Kapitel 13|Kapitel tretton]]|}} == Kapitel fjorton == '''Vilket är allvarligt menat; eftersom det är det avslutande kapitlet — Tyskarna, ur anglosaxernas synvinkel — Ödet i form av knappar och en hjälm — Paradiset för en hjälplös idiot — Tyskt samvete; dess aggressivitet — Hur de, mycket sannolikt, hänger folk i Tyskland — Vad händer med goda tyskar när de dör? — Känslan för det militära; är det sig själv nog? — Tyskarna som butiksinnehavare — Hur han upprätthåller livhanken — Den Nya Kvinnan, här liksom överallt — Vad kan sägas till tyskarnas nackdel, som folkslag betraktat — ”Der Bummel” är klappad och klar.''' ”Vem som helst kan styra detta land”, sade George. ”Till och med ''jag'' skulle klara av det.” Vi satt i Kaiserhofs trädgård i Bonn och såg ut över floden Rhen. Det var sista kvällen på vår luff; det tidiga morgontåget skulle bli början på dess avslutning. ”Jag skulle skriva ned allt som jag ville att folk skulle göra på ett papper”, fortsatte George: ”därefter låta ett pålitligt tryckeri trycka upp tillräckligt många kopior, därefter låta anslå dem i alla städer och byar; därefter skulle allt vara klart.” {{c|🙝🙟}} Hos de fredliga, laglydiga, tyskarna av idag, vars enda ambition förefaller vara att betala sina skatter och göra som de blir tillsagda av dem, som det roat Ödet att sätta att bestämma över dem, är det svårt att, måste man erkänna, upptäcka några spår efter deras vilda förfäder; hos vilka individens frihet var själva livsluften; som utsåg sina hövdingar för att besluta, men som förbehöll stammen rätten till beslutens verkställighet; som följde sin ledare, men vägrade låta sig underkuvas. I dagens Tyskland hör man en hel del talas om socialism, men det är en slags socialism som endast skulle bli despotism under ett nytt namn. Individualism tilltalar inte de tyska undersåtarna. De är villiga — nej, angelägna om, att bli ledda och att andra fattar beslut rörande dem i alla frågor. De debatterar, inte makten i sig utan dess former. Polismakten är för dem en religion och så kommer allt att förbli. I England betraktar vi våra män i blått som en oskyldig nödvändighet. Av den genomsnittlige medborgaren betraktas han som av samma vikt som en skyltstolpe, även om han i ibland, i de mer hektiska delarna av staden, kan vara till nytta genom att föra gamla damer över gatan. Förutom att vara tacksamma för dessa hans tjänster, tvivlar jag på att vi ägnar honom särskilt många tankar. I Tyskland, å andra sidan, dyrkas han som en slags Gud och älskas som en skyddsängel. För de tyska barnen framstår han som en blandning mellan Jultomten och stortrollet. Allt gott kommer ursprungligen ur hans hand; Spielplätzen att leka på, utrustade med gungor och klätterställningar; sandhögar att slåss i; simbassänger och nöjesparker. All slags dåligt uppförande beivras av honom. Det är varje väluppfostrad tysk pojke eller flickas önskan, att vara polisen till lags. Ett leende från en polisman är den högsta tänkbara lyckan. Ett tyskt barn som blivit klappad på huvudet av en polisman är rent av odrägligt — dess känsla av självförtroende saknar helt gränser. Den tyske medborgaren är som en soldat, där polismannen är hans officer. Polismannen beordrar honom var på gatan han skall gå och hur fort han skall gå. Vid varje brofäste står en polisman beredd att instruera tyskarna hur de skall gå över bron. Om det inte funnits någon polisman på platsen, skulle troligen tyskarna sätta sig ner och vänta tills floden hade passerat. På järnvägsstationerna låser poliserna in passagerarna i väntsalarna, där de inte kan ställa till med något, för sig själv eller andra. När det rätta klockslaget är inne, hämtar han ut dem och överlämnar dem därefter till konduktören, som är ett annat slags polisman, med en annan slags uniform. Konduktören säger åt honom var i tåget han skall sitta och när han skall stiga av; och ser verkligen till att passageraren kommer av där han skall. I Tyskland behöver ingen ta något som helst ansvar för sig själv. Allt görs åt honom och det görs bra. Man anses inte böra ta hand om sig själv; ingen klandrar en om man inte lyckas ta hand om dig själv: Det är den tyske polismannens skyldighet att ta hand om en. Det faktum, att man är en hjälplös idiot är ingen ursäkt för hans del, om man skulle råka illa ut. Var man än befinner sig och vad man än gör, vilar det på hans ansvar och han tar hand om en — mycket god hand om en; det finns ingen anledning att förneka. Om man går vilse, så hittar han en; och skulle man tappa bort någon av sina ägodelar, återfinner han dem åt en. Om man inte vet vad man vill, kommer han att berätta det för en. Om man önskar sig något som är bra för en, så kommer han att skaffa fram det åt en. Privata advokater behövs inte i Tyskland. Om man önskar köpa eller sälja ett hus eller en åker, så utför samhället transaktionen. Om man råkat ut för ett bedrägeri, kommer staten att driva frågan åt en. Staten gifter bort en, försäkrar en; kan till och med utöva spel och dobbel, mot en smärre avgift. ”Se till att födas”, säger de tyska myndigheterna till medborgarna, ”så sköter vi resten. Inomhus eller, utomhus; i med- och motgång, under fritiden och under arbetet, kommer vi att tala om för er vad ni skall göra och vi kommer att se till att ni gör det. Oroa er inte för någonting.” Och det gör inte tyskarna. Där det inte finns en polisman i närheten, vandrar han runt tills han ser ett meddelande från polismyndigheten anslaget på en vägg. Han läser det och gör vad som det står. {{c|🙝🙟}} Jag kommer ihåg i en tysk stad, jag har glömt vilken, men det är oväsentligt, detta kunde ha hänt var som helst. Jag lade märke till en öppen grind till en trädgård, där en konsert skulle hållas. Det fanns ingenting som hindrade vem som så önskade från att gå in genom denna grind och således vinna inträde till konserten utan att betala för sig. Faktum är, att av de två grindarna, belägna en kvarts mile <ref>402,25 meter.</ref> från varandra, var detta den mest bekvämt belägna. Ändå såg jag inte en enda i folkmassan som passerade, som försökte ta sig in genom denna grind. De vandrade stadigt fram under en stekande sol till den andra grinden, där en man stod och tog upp inträdesavgifter. Jag har även sett tyska ungdomar stå och se längtansfullt ut över en tom, frusen sjö. De kunde ha åkt skridskor i timtal, utan att någon sett dem. Men alla skridskoåkare och polisen befann sig på sjöns andra sida, över en halv mile <ref>804,5 meter.</ref> därifrån, och på andra sidan en udde. Ingenting hindrade dessa gossar från att åka, utom insikten att det kanske inte var tillåtet. Det är saker som dessa som får en att stanna upp och grubbla över, huruvida dessa teutoner verkligen är medlemmar av den syndfulla mänskligheten, när allt kommer omkring. Är det inte tänkbart, att denna ordningsamma, artiga skara människor egentligen är änglar, nedstigna till jorden för att få sig ett stop öl, vilket man, som de väl känner till, endast i Tyskland kan få av ett slag som är värt att drickas? {{c|🙝🙟}} I Tyskland kantas landsvägarna av fruktträd. Det finns ingenting som hindrar män eller pojkar från att plocka och äta frukten, utom deras egna samveten. I England skulle en sådan sakernas tillstånd förorsaka allmän indignation. Barn skulle dö av kolera i hundratal. Yrkesmännen inom medicinen skulle få arbeta tills de stupade med att försöka bota alla de naturliga resultaten av överkonsumtion av sura äpplen och omogna valnötter. Den allmänna opinionen skulle komma att kräva, att alla dessa fruktträd hägnades in och således oskadliggjordes. Fruktodlare, som ville bespara sig utgifterna för murar och staket, skulle inte tillåtas att på detta sätt sprida sjukdom och död i samhället. Men en tysk pojke skulle istället vandra flera miles längs en tom väg, omgiven av fruktträd, för att få köpa päron för några pennys värde, vid vägens andra ände. Att passera dessa obevakade fruktträd, dignande under bördan av mogen frukt, framstår för en anglosaxisk hjärna som ett avskyvärt slöseri med möjligheter, ett ödslande med de välsignade gåvor ödet erbjuder. {{c|🙝🙟}} Jag vet inte med bestämdhet om det ligger till så, men efter vad jag har observerat av den tyska nationalkaraktären, skulle det inte förvåna mig om, när en tysk man döms till döden, får han en längd rep och en uppmaning att gå och hänga sig. Ett sådant förfarande skulle bespara staten stort besvär och höga utgifter; jag kan därför se framför mig, hur en sådan tysk brottsling tar repet med sig hem, noggrant läser igenom polisens instruktioner, för att därefter verkställa dem ute i sitt grovkök. {{c|🙝🙟}} Det tyska folket är ett bra folk. På det hela taget, kanske det bästa folket i världen; ett älskvärt, osjälviskt, vänligt folk. Jag är helt säker på att den stora majoriteten av dem hamnar i Himmelen. I sanning, jämfört med andra kristna nationer på jorden, är man tvungen att komma till den slutsatsen, att Himmelen i huvudsak befolkas av tyskar. Men jag kan inte förstå hur de lyckas ta sig dit. Att själen hos en enstaka tysk individ har tillräckligt med initiativkraft för att av sig själv flyga upp och knacka på Sankte Pers port, det kan jag inte tro på. Min egen åsikt i denna sak är att de förs dit i små sällskap och släpps in, under överinseende av en död polisman. Carlyle sade angående preussarna — och det är sant vad gäller hela den tyska nationen — att en av deras huvudsakliga dygder, är deras förmåga att låta sig drillas. Om tyskarna kan man säga att de är ett folk som går vart som helst och gör vad som helst som de blir tillsagda. Träna dem inför uppgiften och sänd dem till Afrika eller Asien under befälet hos någon i uniform, och de kommer helt säkert att bli lysande kolonisatörer, som möter svårigheter som gällde det att möta djävulen själv, bara de får sina order. Men det är inte lätt att tänka sig dem som pionjärer. Lämnas de ensamma för att sköta sig själva, föreställer man sig, att de snabbt kommer att tyna bort och dö, inte på grund av bristande intelligens, utan helt enkelt på grund av bristande initiativförmåga. {{c|🙝🙟}} Tyskarna har länge varit Europas främsta soldater, så länge att de militära instinkterna blivit till en andra natur. De militära dygderna besitter de i överflöd; men de lider även av nackdelarna hos militär drill. Det berättades för mig om en tysk betjänt, som nyligen ryckt ut från militärlivet, att han fick instruktioner från sin husbonde att avlämna ett brev till ett visst hushåll och vänta där på svaret. Timmarna gick och mannen återvände inte. Hans husbonde blev orolig och förbryllad, så han begav sig till adressen och fann där sin betjänt, med svaret i sin hand. Han avvaktade helt enkelt vidare order. Berättelsen låter som en överdrift, men personligen är jag beredd att tro den. {{c|🙝🙟}} Det egendomliga är, att samme man som individ betraktad är lika hjälplös som ett barn, i samma stund som han ikläder sig en uniform, förvandlas till en intelligent varelse, kapabel till ansvar och initiativ. Tyskarna är i stånd att kommendera andra och att ta order från andra, men de kan inte styra sig själva. Behandlingen för denna åkomma förefaller att utbilda alla tyskar till officerare och därefter ställa var och en av dem under sitt eget befäl. Helt säkert kommer han då att kunna kommendera sig själv med urskillning och gott omdöme, samt att tillse att han själv lyder sig själv med precision och ackuratess. {{c|🙝🙟}} För denna slags utveckling av den tyska nationalkaraktären är skolorna självklart i huvudsak ansvariga. Deras ständiga undervisningstema är plikten. Det är ett gott ideal för varje folk; men innan man förbinder sig till den, bör man ha gjort sig en klar uppfattning om vad denna ”plikt” består i. Den tyska meningen tycks vara: ”Blind åtlydnad av alla med knappar på bröstet.” Det är raka motsatsen till den anglosaxiska uppfattningen i frågan; men eftersom både anglosaxer och teutoner är välmående folkslag, måste det finnas något gott i bägge dessa metoder. Vidare har tyskarna haft den välsignade turen att få lyda under utomordentligt goda makthavare; fortsätter detta, kommer det också i fortsättningen att gå dem väl. Deras svårigheter kommer att ta sin början i den stund då något går snett med deras styrelseskick. Men, kanske har deras metod fördelen av att producera en oavbruten ström av goda regenter; i varje fall förefaller det så. {{c|🙝🙟}} Som affärsmän, är jag böjd att tro att tyskarna, om inte en betydande förändring sker ifråga om deras temperament, kommer att fortsätta att stå tillbaka i förhållande till sina anglosaxiska konkurrenter; och detta på grund av deras dygder. För tyskarna är livet något betydligt viktigare än den snöda jakten på välstånd. Ett land som stänger sina bank- och postkontor under två timmar mitt på dagen, medan personalen går hem och avnjuter ett behagligt mål mat i familjens sköte, kanske med en liten tupplur som dessert, kan inte, och vill möjligen inte, tävla med ett folk som intar sina måltider stående och sover med telefonen över sina huvudgärdar. I Tyskland är, i alla händelser inte än, klasskillnaderna tillräckligt stora, för att göra kampen för en plats i samhället till den fråga om liv och död den är i England. Under den burgna aristokratin, vars gränser är ogenomträngliga, finns i stort sett inga klasskillnader. Frau Professor och Frau Ljusstöparmästare träffas vid sina Kaffe-Klatsch en gång i veckan och utbyter skvaller i all jämbördighet. Hovstallmästaren och Doktorn umgås broderligt på sin favoritölkällare. Den rike byggmästaren bjuder in, när han förbereder sin rymliga vagn för en tur ut på landsbygden, sin förman och sin skräddare, att ta med sig sina familjer. Var och en tar med sig sin del av mat och dryck och på hemvägen sjunger alla med i samma sånger. Så länge som dessa sakernas tillstånd består, är ingen man beredd att offra sina bästa år här i livet på att skrapa ihop en förmögenhet för sin ålders höst. Hans smak och, kanske än viktigare, hans hustrus, har förblivit enkel. Han tycker om att se sin lägenhet eller villa inredd med mycket stoppade möbler i röd plysch och har en förkärlek för förgyllt och lackerat. Men detta är hans ideal; och kanske är det inte värre än att möblera med en blandning av bastard-elizabetanska och imiterade Ludvig XV-möbler, allt upplyst av elektriska lampor och uppmjukat med hjälp av fotografier. Ibland låter tyskarna en lokal konstnär måla husets ytterväggar — kanske i form av en sangvinisk bataljmålning, till stor del skymd av ytterdörren, med en Bismarckliknande ängel, svävande kring sängkammarfönstren. Men vad de gamla mästarna beträffar, är tyskarna helt tillfreds med att betrakta dessa på museerna; och att låta dem samla damm i hemmet är inget som vunnit gillande i Faderlandet. Tysken lockas helt enkelt inte av tanken på att ödsla sina pengar på att förvandla sitt hem till en butik för gammal kuriosa. {{c|🙝🙟}} Tyskarna är gourmander. Det förekommer fortfarande engelska bönder som, medan de säger dig att lantbruk är lika med svält, njuter sina sju stadiga mål mat per dag. En gång om året förekommer det en veckolång festlighet i Ryssland, under vilken det förekommer åtskilliga dödsfall på grund av överkonsumtion av pannkakor; men detta är en religiös festival och därför ett undantag. Allt taget i beaktande, intar tysken som storätare en enastående plats bland jordens alla nationer. Han stiger upp tidigt och, under det att han klär sig, njuter han flera koppar kaffe tillsammans med ett halvt dussin smörgåsar. Men det är inte förrän klockan tio på förmiddagen, som han sätter sig ned för något som på allvar kan kallas en måltid. Klockan ett eller halv två intager han sitt middagsmål. Detta tar han på fullt allvar och kvarstannar vid bordet under ett par timmars tid. Klockan fyra går han till kaféet och äter kakor och dricker choklad. Aftonen ägnar han åt att äta i största allmänhet, inte en bestämd meny, utan en serie av mellanmål — en flaska öl med en belegete-semmel eller två eller sju; en flaska öl till och en Aufschnitt på teatern emellan två akter; en liten flaska vitt vin och en Speigeleier innan han går hem; därefter en bit ost eller korv, nersköljt med mer öl, innan han går och lägger sig. Men tyskarna är inga gourméer. Fransk kokkonst och franska priser är inget man finner på restauranger i Tyskland. De föredrar sitt öl och enkla, inhemska vita viner före dyrbarare årgångsviner och Champagne. Och det är lika gott; eftersom man är böjd att tro att varje gång en fransk vinodlare säljer en flaska vin till en tysk hotell- eller butiksinnehavare, ser han detta som ett sätt att hämnas slaget vid Sedan. Men det är i så fall en fånig hämnd, eftersom det sällan är tyskar som dricker vinet; istället är det en fullkomligt oskyldig engelsman som drabbas av detta slags hämnd. Kanske är det så, att fransmannen drar sig till minnes Waterloo och känner att han i alla händelser har fått ut sin hämnd. I Tyskland vare sig erbjuds man eller förväntar man sig dyrbara nöjen. Allting inom das Vaterland känns hemvävt och vänligt. Tyskarna utövar inga dyrbara idrotter eller sporter, de tillhandahåller inga påkostade etablissemang, inga mondäna kretsar för vilka man måste klä upp sig. Deras huvudsakliga nöjen, en plats på operan eller en konsert, finns att få tag på för några få Mark; och deras hustrur och döttrar visar där upp sig i hemsydda dräkter, med en enkel sjal över huvudet. Ja, verkligen, i hela landet är frånvaron av flärd och prål för engelska ögon i sanning uppfriskande. Det är ont om privat ägda vagnar och till och med droskorna används endast när de snabbare och renligare elektriska spårvagnarna inte är tillgängliga. {{c|🙝🙟}} Det är på detta sätt som tyskarna upprätthåller sin självständighet. Butiksinnehavarna i Tyskland smickrar inte sina kunder. Jag åtföljde en engelsk dam en gång, på en inköpsrunda i München. Hon var van vid att göra sina inköp i London och New York och klagade på allt som mannen i butiken visade henne. Inte för att hon var verkligt missnöjd; det var hennes vana. Hon förklarade att hon kunde köpa det mesta både billigare och av högre kvalitet på annat håll; inte för att hon verkligen trodde att det var så, utan helt enkelt för att hon ansåg att det var nyttigt för butiksägaren att höra henne säga detta. Hon sade honom, att hans varor saknade god smak — det var inte hennes mening att förolämpa honom; som jag sade, var det hennes vana — att utbudet var dåligt; att det var gammalmodigt; att det var vulgärt; att det inte såg ut att passa henne. Butiksinnehavaren sade inte emot henne. Han lade tillbaka varorna i sina askar, vilka han åter placerade på hyllorna, gick därefter in i det lilla rummet bakom butiken och stängde dörren efter sig. ”När kommer han ut därifrån?”, frågade damen, när det gått ett par minuter. Hennes tonfall avslöjade att detta var en retorisk fråga och snarast ett uttryck för hennes otålighet. ”Jag tvivlar på att han alls kommer ut därifrån”, svarade jag. ”Varför inte?”, frågade hon, ytterligt förvånad. ”Jag antar”, svarade jag, ”att Ni har tråkat ut honom. Sannolikt sitter han därinne just nu och röker sin pipa, medan han läser en tidning.” ”Vilken underlig butiksinnehavare”, sade min väninna, under det hon samlade ihop sina paket och indignerad lämnade butiken. ”Det är helt enkelt deras sätt”, förklarade jag. ”Här är mina varor: Om Ni önskar köpa dem, så var så god. Om inte, skulle jag nästan föredra att Ni inte kom in i butiken och störde mig.” {{c|🙝🙟}} Vid ett annat tillfälle åhörde jag i rökrummet på ett tyskt hotell, hur en liten engelsman berättade en historia, som om jag varit i hans skor, jag skulle ha behållit för mig själv. ”Det är omöjligt”, sade den lille engelsmannen, ”att försöka pruta i tyskarnas butiker. De förefaller inte förstå sig på den saken alls. Jag såg en förstaupplaga av Rövarna i en butik på Georg Platz. Jag gick in och frågade efter priset. Det var urgammal kurre som stod bakom disken. Han sade ’tjugofem Mark’ och fortsatte läsa. Jag sade att jag hade sett ett exemplar i bättre skick för bara ett par dagar sedan och som endast kostade tjugo — det är det sätt man talar, när man skall pruta, det är ju självklart! Han frågade mig ’var då?’ och jag sade ’i en butik i Leipzig. Han föreslog då, att jag skulle återvända dit och köpa den; han föreföll inte bry sig om jag köpte boken eller inte. Jag svarade: ’Hur mycket är det minsta Ni kan tänka Er att sälja den för?’ ’Jag har redan sagt det’, svarade han; ’tjugofem Mark.’ Han var en irriterande gammal stöt. Jag sade: ’Det är den inte värd.’ ’Det har jag inte heller påstått, eller hur’, snäste han. Jag sade: ’Jag ger Er tio Mark för den.’ Jag trodde att kanske skulle slå till när vi kom till tjugo. Han reste sig. Jag trodde han gick runt disken för att hämta boken. Istället kom han rakt fram mot mig. Han var en storvuxen karl. Han tog tag i mina axlar och ledde ut mig på gatan, för att därefter slå igen dörren med en smäll. Jag har aldrig blivit så förvånad i hela mitt liv.” ”Kanske boken verkligen var värd tjugofem Mark”, föreslog jag. ”Naturligtvis var den det”, svarade han. ”Med råge. Men vilket uselt sinne för affärer!” {{c|🙝🙟}} Om någonting kan komma att ändra den tyska nationalkaraktären, så är det kvinnorna i Tyskland. Själva förändras de snabbt - utvecklas, som man säger. För tio år sedan fanns det inte en tysk kvinna, mån om sitt goda rykte eller att finna en äkta man, som vågade cykla; idag rullar de omkring på landsbygdsvägarna i tusental. Gammalfolket skakar på huvudet åt detta; men de unga herrarna, har jag lagt märke till, kör ikapp och gör dem sällskap. För inte så länge sedan ansågs det okvinnligt för en dam att kunna ta ytterskär. Deras anständiga attityd under skridskoåkning ansågs vara att lealös klänga sig fast vid någon manlig släktings arm. Numera övar hon att slå åttor i ett hörn för sig själv, till dess någon man kommer fram för att ge henne ett handtag. Hon spelar tennis och på behörigt avstånd har jag till och med sett hur en kvinna körde en vagn med en hund i skaklarna. Hon har alltid varit utmärkt välutbildad. Vid aderton års ålder talar hon två eller tre främmande språk och har glömt bort mer än den genomsnittliga engelska kvinnan någonsin läst. Hittills har dock denna utbildning inte alls varit till någon nytta för henne. När hon gifte sig, drog hon sig tillbaka till köket och gjorde sig skyndsamt av med alla andra kunskaper, för att få plats med hushållning och dålig kokkonst. Men låt oss antaga, att det nu börjar gå upp för henne, att kvinnor inte behöver uppoffra hela sitt eget liv till förmån för hushållsbekymren, på samma sätt som mannen inte behöver förvandla sig till en penningsamlande maskin. Låt oss antaga, att hon utvecklar ambitioner att deltaga i nationens sociala liv. I så fall kommer hennes inflytande, hälsosam till kroppen — och därför med ett hälsosamt sinne, utan tvivel att få varaktiga såväl som långtgående följder. Man måste nämligen hålla i huvudet, att den tyske mannen är synnerligen sentimental och därför mycket enkelt påverkas av kvinnfolk. Det sägs om honom, att han är den bäste bland älskare, men den sämste bland äkta män. Det är kvinnorna som har sin skuld till detta. När den tyska kvinnan väl gift sig, har hon gjort betydligt mer än att lägga romantiken bakom sig; hon har med hjälp av en mattpiskare drivit den från sitt hus. Som flicka förstod hon sig aldrig på att klä sig med stil; som hustru lägger hon av alla de stilfulla kläder hon ändå har, för att hölja sin lekamen i vad slags udda klädesplagg hon råkar finna i huset. I alla fall är detta det intryck hon förmedlar. Hennes figur, som tidigare ofta var en Junos like, den slags hy som skulle prytt en hälsans ängel, försummar hon nu med vett och vilja. Hon säljer ut sin förstfödslorätt till beundran och tillgivenhet, för att få stoppa i sig en massa godsaker. Varje eftermiddag kan man se henne på kaféet, lassandes in stora, gräddfyllda bakelser, nersköljda med kannvis av choklad. På kort tid blir hon fet, ohälsosam, likgiltig och ytterligt ointressant. Den dag de tyska kvinnorna ger upp sitt eftermiddagskaffe och sin öl på kvällarna, börjar motionera tillräckligt för att hålla sig i form och fortsätter, efter sitt bröllop, att läsa annat än kokböcker, kommer den tyska regeringen att finna att den har en ny och okänd kraft att ta itu med. Och över hela Tyskland möts man av omisskännliga tecken på att den gamla tyska ''frun'' nu får ge plats för den nya tyska ''kvinnan''. Tanken på vad som då kommer att ske, väcker ens nyfikenhet. För den tyska nationen är fortfarande ung och dess mognad är viktig för hela vår värld. De är ett godsint folk, ett älskvärt folk, som kan göra mycket för världens förbättring. Det värsta man kan säga om dem, är att även de har sina brister. Själva känner de dock inte till detta; de ser sig som perfekta, vilket är dumt gjort. De till och med går så långt att de tror sig vara överlägsna anglosaxerna; detta är helt oförklarligt. Man tror att det endast är som de förställer sig. ”De har sina ljusa sidor”, sade George; ”men deras tobak är en skam för den tyska nationen. Nu går jag och lägger mig.” {{c|🙝🙟}} Vi reste oss och under det vi lutade oss mot stenräcket, såg vi ut över de dansande ljusglimtarna på den mjuka, mörka floden. ”Det har varit en angenäm Bummel, på det hela taget”, sade Harris; ”Jag kommer att bli glad när jag är hemma igen, men ändå ledsen över att den är över, om ni förstår vad jag menar.” ”Vad är en ''Bummel''”, frågade George. ”Hur översätter man det ordet?” ”En Bummel”, förklarade jag, ”skulle jag beskriva som en resa, kort eller lång, som saknar ett bestämt mål; det enda kravet på den är, att man skall återvända till utgångspunkten, inom en på förhand utmätt tidsrymd. Ibland för den längs fyllda stadsgator och ibland förbi fält och ängar; ibland tar den ett par timmar och i andra fall några dagar. Men, lång eller kort, här eller där, är våra tankar alltid på sandens lopp i timglaset. Vi nickar och ler mot de människor vi passerar; hos en del stannar vi en stund och för ett samtal; och med ett fåtal slår vi följe för en stund. Vi har sett mycket av intresse och ofta känt oss en smula trötta. Men på det hela taget, har vi haft en trevlig tid tillsammans och är sorgsna när det är över.” == Fotnoter == <references/> {{Tre män på velociped}} 62itkup36vnmyxg08dcgpxied6s1ad6 0 25823 504451 185262 2022-08-11T17:45:15Z Thurs 138 wikitext text/x-wiki '''Bön''' är namnet på flera verk: *[[Bön (Euphrosyne)]] *[[Bön (Karl Fredrik Forsman)]] * [[Bön (Ridderstad)]] *[[Bön (Elias Sehlstedt)]] *[[Bön (Wennerberg)]] == Se även == *[[:Kategori:Böner]] {{förgreningssida}} l1thpmhsyo6fxo0493ob7nji92zwwrs 104 106710 504593 400021 2022-08-12T08:35:03Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude>{{innehåll börjar}} {|align="center" width="90%" !align="center" colspan="2"|{{större|{{sp|INNEHÅLL.}}|125}} |- |align="center" colspan="2"|{{större|I.|125}} |- |align="left" valign="top"|[[Kejsarn av Portugallien/Kapitel 01|Det klappande hjärtat]] |align="right" valign="top"|7 |- |align="left" valign="top"|[[Kejsarn av Portugallien/Kapitel 02|Klara Fina Gulleborg]] |align="right" valign="top"|15 |- |align="left" valign="top"|[[Kejsarn av Portugallien/Kapitel 03|Dopet]] |align="right" valign="top"|20 |- |align="left" valign="top"|[[Kejsarn av Portugallien/Kapitel 04|Vaccineringen]] |align="right" valign="top"|24 |- |align="left" valign="top"|[[Kejsarn av Portugallien/Kapitel 05|Födelsedagen]] |align="right" valign="top"|29 |- |align="left" valign="top"|[[Kejsarn av Portugallien/Kapitel 06|Julmorgonen]] |align="right" valign="top"|32 |- |align="left" valign="top"|[[Kejsarn av Portugallien/Kapitel 07|Scharlakansfebern]] |align="right" valign="top"|39 |- |align="left" valign="top"|[[Kejsarn av Portugallien/Kapitel 08|Besöket i bondgården]] |align="right" valign="top"|44 |- |align="left" valign="top"|[[Kejsarn av Portugallien/Kapitel 09|Skolexamen]] |align="right" valign="top"|48 |- |align="left" valign="top"|[[Kejsarn av Portugallien/Kapitel 10|Skoltävlan]] |align="right" valign="top"|54 |- |align="left" valign="top"|[[Kejsarn av Portugallien/Kapitel 11|Fiskafänget]] |align="right" valign="top"|60 |- |align="left" valign="top"|[[Kejsarn av Portugallien/Kapitel 12|Agrippa]] |align="right" valign="top"|66 |- |align="left" valign="top"|[[Kejsarn av Portugallien/Kapitel 13|Den förbjudna frukten]] |align="right" valign="top"|72 |- |align="center" colspan="2"|{{större|II.|125}} |- |align="left" valign="top"|[[Kejsarn av Portugallien/Kapitel 14|Lars Gunnarsson]] |align="right" valign="top"|81 |- |align="left" valign="top"|[[Kejsarn av Portugallien/Kapitel 15|Den röda klänningen]] |align="right" valign="top"|87 |- |align="left" valign="top"|[[Kejsarn av Portugallien/Kapitel 16|Den nya ägarn]] |align="right" valign="top"|92 |- |align="left" valign="top"|[[Kejsarn av Portugallien/Kapitel 17|Storsnipa]] |align="right" valign="top"|99 |- |align="left" valign="top"|[[Kejsarn av Portugallien/Kapitel 18|Reskvällen]] |align="right" valign="top"|105 |- |align="left" valign="top"|[[Kejsarn av Portugallien/Kapitel 19|På bryggan]] |align="right" valign="top"|109 |- |align="left" valign="top"|[[Kejsarn av Portugallien/Kapitel 20|Brevet]] |align="right" valign="top"|113 |- |align="left" valign="top"|[[Kejsarn av Portugallien/Kapitel 21|August Där Nol]] |align="right" valign="top"|119 |- |align="left" valign="top"|[[Kejsarn av Portugallien/Kapitel 22|Den första oktober]] |align="right" valign="top"|124 |- |align="left" valign="top"|[[Kejsarn av Portugallien/Kapitel 23|Drömmen börjar]] |align="right" valign="top"|133 |- |align="left" valign="top"|[[Kejsarn av Portugallien/Kapitel 24|Arvklenoderna]] |align="right" valign="top"|138 |- |align="left" valign="top"|[[Kejsarn av Portugallien/Kapitel 25|Klädd i siden]] |align="right" valign="top"|144 |- |align="left" valign="top"|[[Kejsarn av Portugallien/Kapitel 26|Stjärnor]] |align="right" valign="top"|147<noinclude> |- |} <references/></noinclude> 24o6e3pdoo6kebjl7kdjvtqd3z055c6 104 106711 504594 400022 2022-08-12T08:37:03Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{|align="center" width="90%"</noinclude>{{tomrad}} |- |align="left" valign="top"|[[Kejsarn av Portugallien/Kapitel 27|I väntan]] |align="right" valign="top"|152 |- |align="left" valign="top"|[[Kejsarn av Portugallien/Kapitel 28|Kejsarinnan]] |align="right" valign="top"|156 |- |align="left" valign="top"|[[Kejsarn av Portugallien/Kapitel 29|Kejsaren]] |align="right" valign="top"|161 |- |align="center" colspan="2"|{{större|III.|125}} |- |align="left" valign="top"|[[Kejsarn av Portugallien/Kapitel 30|Kejsarvisan]] |align="right" valign="top"|167 |- |align="left" valign="top"|[[Kejsarn av Portugallien/Kapitel 31|Den sjuttonde augusti]] |align="right" valign="top"|173 |- |align="left" valign="top"|[[Kejsarn av Portugallien/Kapitel 32|Jan och Kattrinna]] |align="right" valign="top"|180 |- |align="left" valign="top"|[[Kejsarn av Portugallien/Kapitel 33|Begravningen]] |align="right" valign="top"|186 |- |align="left" valign="top"|[[Kejsarn av Portugallien/Kapitel 34|Det döende hjärtat]] |align="right" valign="top"|195 |- |align="left" valign="top"|[[Kejsarn av Portugallien/Kapitel 35|Avsättning]] |align="right" valign="top"|199 |- |align="left" valign="top"|[[Kejsarn av Portugallien/Kapitel 36|Husförhöret]] |align="right" valign="top"|208 |- |align="left" valign="top"|[[Kejsarn av Portugallien/Kapitel 37|Ett gammalt troll]] |align="right" valign="top"|217 |- |align="left" valign="top"|[[Kejsarn av Portugallien/Kapitel 38|Söndagen efter midsommar]] |align="right" valign="top"|226 |- |align="left" valign="top"|[[Kejsarn av Portugallien/Kapitel 39|Sommarnatt]] |align="right" valign="top"|241 |- |align="left" valign="top"|[[Kejsarn av Portugallien/Kapitel 40|Kejsarhustrun]] |align="right" valign="top"|251 |- |align="center" colspan="2"|{{större|IV.|125}} |- |align="left" valign="top"|[[Kejsarn av Portugallien/Kapitel 41|Välkomsthälsningen]] |align="right" valign="top"|255 |- |align="left" valign="top"|[[Kejsarn av Portugallien/Kapitel 42|Flykten]] |align="right" valign="top"|265 |- |align="left" valign="top"|[[Kejsarn av Portugallien/Kapitel 43|Kvarhållen]] |align="right" valign="top"|274 |- |align="left" valign="top"|[[Kejsarn av Portugallien/Kapitel 44|Avskedsorden]] |align="right" valign="top"|281 |- |align="left" valign="top"|[[Kejsarn av Portugallien/Kapitel 45|Kattrinnas död]] |align="right" valign="top"|287 |- |align="left" valign="top"|[[Kejsarn av Portugallien/Kapitel 46|Kejsarns jordafärd]] |align="right" valign="top"|290 |- |} {{innehåll slutar}}<noinclude> <references/></noinclude> 5xhb50o1yt1067t5forho57p9i3mw42 108 106712 504599 401805 2022-08-12T08:49:44Z Thurs 138 proofread-index text/x-wiki {{:MediaWiki:Proofreadpage_index_template |Upphovsman=[[Författare:Selma Lagerlöf|Selma Lagerlöf]] |Titel=[[Kejsarn av Portugallien]] |År=1919 |Oversattare= |Utgivare=Albert Bonniers förlag |Källa=[[:Fil:Kejsarn av Portugallien 1919.djvu|djvu]] |Bild=[[Fil:Kejsarn av Portugallien 1919.djvu|page=7|250px]] |Sidor=<pagelist 1=omslag 2to4="tom" 5=titel 6=tom 7=titel 8=tryck 9to10="tom" 11=ill 12=tom 13=7 84=tom 85=kap2 86=tom 87=ill 88=tom 89=81 173=kap3 174=tom 175=ill 176=tom 177=167 263=kap4 264=tom 265=ill 266=tom 267=255 311to312="innehåll" 313to315="tom" 316=omslag /> |Anmärkningar={{Sida:Kejsarn av Portugallien 1919.djvu/311}} {{Sida:Kejsarn av Portugallien 1919.djvu/312}} |Width= |Css= |Kommentar= }} [[Kategori:Validerade index]] ouuqxtvz4rvn6klityptvers72c5hln 104 107285 504598 418520 2022-08-12T08:47:20Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude><h2 align="center" style="letter-spacing:10px;">INLEDNING</h2> <h3 align="center" style="border-bottom:none; letter-spacing:3px; font-style:normal;">INGMARSSÖNERNA.</h2> <h4 align="center">I.</h4> Det var en ung karl, som gick och plöjde sitt träde en sommarmorgon. Solen sken ljuvligt, gräset var vått av dagg, och luften var så frisk, så att det kunna inga ord beskriva. Hästarna voro smått yra av morgonluften och drogo fram plogen som på lek. De hade en helt annan lunk än den vanliga, karlen fick nära nog springa för att kunna följa dem. Jorden, som vändes upp av plogen, låg svartbrun och sken av fukt och fetma, och han, som plöjde, gick och gladde sig åt att snart få så råg där. Han tänkte för sig själv: ”Hur kan det komma sig, att jag stundom gör mig så svåra bekymmer och tycker, att det är tungt att leva? Kan det behövas något mer än solsken och vackert väder för att vara säll som ett Guds barn i himmelen?” Det var en lång, ganska bred dal, som var rutad av en massa gula och gulgröna sädesfält och dessutom av slagna klövervallar, av blommande potatisland och av små, blåblommiga linåkrar, som översvävades av en ofantlig mängd vita fjärilar. Och liksom för att göra allt fullkomligt reste sig mitt på dalbottnen en mäktig gammal bondgård med många grå uthus och ett stort, rödmålat boningshus. Den hade två höga, förvuxna päronträd stående vid gaveln, ett par ungbjörkar vid porten, stora vedstaplar på den gröna gårdsplanen och några väldiga halmstackar bakom lagårdslängan. Det var likaså vackert att se den resa sig mittibland de jämna åkrarna, som det är att se ett stort fartyg höja sig med master och segel över den breda havsytan. ”Och en sådan gård, som du har!” tänkte han, som plöjde. ”Där finns många vältimrade hus och god boskap och raska hästar och tjänare, som är trogna som gull. Du är då<noinclude> <references/> {{ph|7}}</noinclude> g1i7a7rjj9eq729xaqct7r4yy23rhwr 104 107351 504537 401333 2022-08-12T07:02:51Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude>[[File:Kejsarn av Portugallien Albert Engström 04.png|miniatyr|center|stående=1.5|{{c|Välkomsthälsningen.}}]] {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> ljafws8unh90c33t3kufbxiqosa6cti 104 107531 504455 504412 2022-08-11T18:31:31Z Thurs 138 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud||SÖNDAGEN EFTER MIDSOMMAR|229}}</noinclude>sig än sådant, som bara kan ätas i vardagslag. Men kalaset det slapp de inte undan i alla fall. De sade ibland till varandra, att det blev väl ingen annan råd till sist, än att de fick låta bli att fara, för att inte fadern måtte för deras skull ruinera sig en gång till. Men de var rädda för att ingen skulle ha förstått deras välmening, om de hade stannat hemma. Och tänk ett sådant sällskap, som de fick vara tillsammans med på de där kalasen! Gamla smeder och fiskargubbar och backstusittare. Om inte ett så pass präktigt folk som De i Falla också hade brukat komma, så hade det inte funnits en människa, som de hade kunnat byta ett ord med. Sonen till Ol'Bengtsa hade förstås tyckt mest om Erik i Falla själv, men han hade också riktigt stor högaktning för Lars Gunnarsson, som hade övertagit gården efter svärfaderns död. Han var ju inte kommen av någon förnämlig släkt, men det var en karl, som hade haft förstånd att skaffa sig ett gott gifte, och som nog skulle komma att tränga sig fram till både rikedom och anseende, innan han gav upp spelet. Det var alltså en stor missräkning för honom, när han kom till Askedalarna tredje året efter Erik i Fallas död, att få höra strax vid ankomsten, att Lars Gunnarsson troligen inte skulle komma på kalaset den här gången. — »Det är inte mitt fel,» sa den gamla notbindarn. »Han är just inte av mitt folk, men jag gick ändå över te Falla i går å bjöd'en för din skull.» — »Han är kanske<noinclude> <references/></noinclude> 5ehsgst6cv3zghptc74acpjz3yno59h 104 107534 504510 401609 2022-08-12T06:30:47Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud|232|KEJSARN AV PORTUGALLIEN|}}</noinclude>men han bar sig så fumligt åt, att den föll i sjön tillbaka. »Det går nog inte för mej å ta in nån fisk i dag, hur gärna jag än vill,» sa han. Jo, det var säkert, att det var någonting, som han ville ha sonen att säga och erkänna. Men han kunde väl ändå inte begära av honom, att han skulle jämföra sig med en, som var misstänkt för att ha dödat sin svärfar. Gubben hade inte satt någon ny mask på kroken. Han stod på en sten med händerna knäppta och stirrade utåt det blanka vattnet med de döda ögonen. »Jo, det finns förlåtelse,» sa han. »För alla dem, som låter de gamla ligga å vänta å förfrysa i isande köld, finns det förlåtelse ända te denna dag. Men sedan är det slut.» Detta kunde ju inte vara sagt åt sonen. Gubben tänkte väl högt bara, såsom gammalt folk brukar. I alla fall föll det nu sonen in, att han skulle försöka få honom att tala om något annat. »Hur står det te med den där karl'n här i Askedalarna, som blev stollig förra hösten?» sa han. »Jaså, Jan i Skrolycka!» sa gubben. »Jo, han har var't klok hela vintern. Han ämnar sej inte på kalaset, han heller, i dag, men honom kommer du väl inte å sakna. Han är bara en fattig backstusittare, han som jag.» {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 1xswg9zfiyvekswxu6bqnud8h8lljvh 104 107535 504511 401610 2022-08-12T06:32:15Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud||SÖNDAGEN EFTER MIDSOMMAR|233}}</noinclude>Det kunde nog vara sant, men sonen var så glad att få tala om någon annan än Lars Gunnarsson, att han med stort deltagande frågade vad det var för fel med Jan i Skrolycka. »Å, det är bara det, att han har blitt sjuk åv längtan efter en dotter, som har rest bort för två år sen å inte låter höra ett ord ifrån sej.» »Hon, som råka' i olycka — — — »Jaså, du kommer ihåg det. Men det är inte fördenskull, som fadern sörjer sej te döds. Det är den stora kärlekslösheta, som han inte kan bära.» Det var för ängsligt med denna talträngdheten. Fadern språkade visst mer, än som var nyttigt för honom. »Vet ni, att jag tror, att jag ska gå ut på den yttersta stenen här borta,» sa sonen. »Jag ser hur fisken slår omkring'en.» Genom denna flyttningen kom han utom hörhåll för gubben, och sedan blev det inte något mer samspråk mellan dem på hela förmiddagen. Men vart än sonen gick, kände han hur de skumma, glanslösa ögonen följde honom. Han blev rent glad den här gången, när främmanden kom. Det var dukat utanför stugan, och när fadern väl hade slagit sig ner vid middagsbordet, så gjorde han ett försök att kasta sorger och bekymmer ifrån sig. När han satt som värd vid ett kalas, då kom det fram så mycket av den gamle Ol'Bengtsa, att man något så när kunde förstå hurudan man han hade varit förr i världen. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> s0tjbya4jggin5o5q17g1jsrnjbb0zi 104 107536 504512 401611 2022-08-12T06:34:42Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud|234|KEJSARN AV PORTUGALLIEN|}}</noinclude>Ingen var närvarande ifrån Falla, men nog märktes det, att Lars Gunnarsson var i allas tankar. Och det var förstås ingenting att undra på, då det just var den här dagen, som Lars hade blivit varnad för. Men nog fick sonen till Ol'Bengtsa höra mer om husförhöret i Falla och hur besynnerligt det var, att prästen skulle tala om plikterna mot föräldrar just den kvällen, än han kunde ha roligt av. Han sade ingenting i alla fall, men gubben Ol'Bengtsa måtte visst ha sett på hans min, att han höll på att bli bra uttråkad, för han vände sig till honom. »Vad säjer du om allt detta, du Nils? Du sitter visst å tänker för dej själv, att det är bra besynnerligt, att Vår Herre inte har skrivit ett bud för föräldrar om hur di ska förhålla sej mot sina barn?» Det kom så oväntat över sonen. Han kände, att han blev röd i ansiktet, liksom hade han blivit tagen på bar gärning. »Men, käre far!» sa han. »Jag har då väl aldrig varken tänkt eller sagt — — — »Nej, det är sant,» avbröt gubben och vände sig nu till dem, som satt med vid bordet. »Jag vet, att det är svårt för er å tro på vad jag säjer. Men sanninga är, att den här sonen min har aldrig sagt ett ont ord te mej å inte hustrua hans heller.» Gubben hade inte vänt sig till någon särskilt med dessa ord, och det var heller ingen, som tyckte, att han ville ta på sig att svara honom. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> li8ctkcym2g6z19wim75zq0xvaxm7pd 104 107537 504513 401612 2022-08-12T06:36:16Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud||SÖNDAGEN EFTER MIDSOMMAR|235}}</noinclude>»Det har var't hårda prov, som di har fått gå igenom,» fortsatte Ol'Bengtsa. »Det är stora egendomar, som har gått ifrån dom. Di kunde ha var't herrskapsfolk nu, om jag bara hade skött mej rätt. Men di har aldrig sagt nånting. Å var sommar kommer di å hälsar på mej för te å visa, att di inte är onda på mej.» Det var så dött nu igen, hela ansiktet på gubben, och rösten var så stillsam. Sonen visste inte om det var något särskilt, som han ville komma till, eller om han bara talade för att ha något att säga. »Det är annat, det, än Lisa här,» sa gubben och visade bort till den sonkvinnan, som han bodde hos. »Hon grälar på mej var dag för att jag har förstört mina pengar.» Sonhustrun blev inte det minsta besvärad, utan svarade honom med ett godmodigt skratt: »Å ni grälar på mej, ni, för att jag inte hinner mä å laga alla hålena på pojkarnas kläder.» »Ja, det är sant,» medgav gubben. »Se, vi är inte blyga för varandra, vi, utan vi säjer ut. Vi kan tala om allting, å allt, vad jag har, är hennes, å allt, vad hon har, är mitt. Så jag börjar tro, att det är hon, som är mitt rätta barn.» Sonen blev förlägen på nytt och ängslig med. Det var någonting, som gubben ville tvinga fram. Det var ett svar, som han väntade på. Men man kunde väl inte begära, att det skulle komma här, mitt ibland alla de främmande. Det blev en verklig lättnad för sonen till<noinclude> <references/></noinclude> k6povfp7fn15gknrwlqvhwy7baklu0x 104 107538 504514 401613 2022-08-12T06:37:27Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud|236|KEJSARN AV PORTUGALLIEN|}}</noinclude>Ol'Bengtsa, när han såg upp och märkte, att Lars Gunnarsson och hans hustru stod vid grinden och ämnade sig in på gården. Men inte bara han, utan alla de närvarande blev förnöjda över att de kom. Nu var det, som om ingen hade något minne av alla de mörka misstankarna. Lars och hustrun ursäktade sig många gånger över att de kom för sent, men Lars hade haft en svår huvudvärk, så att de hade inte trott, att de skulle kunna vara med alls. Nu hade den gett med sig en smula, och då hade han tänkt, att han skulle försöka att gå på kalaset. Kanske att han skulle glömma bort sina plågor, om han kom ut bland folk. Lars såg litet hålögd ut, och håret hade fallit av vid tinningarna, men han var lika glad och umgängsam, som han hade varit förra året. Han hade knappt fått i sig ett par matbitar, förrän han och sonen till Ol'Bengtsa kom in i samtal om skogsaffärer, om stora förtjänster och utlånta pengar. Småfolket omkring dem satt rent häpna över de stora summorna och tordes ingenting säga. Det var bara den gamle Ol'Bengtsa, som ville ha ett ord med i laget. »När ni nu talar om pengar,» sa han, »så undrar jag om du, Nils, kommer ihåg den där reversen på 17,000 riksdaler, som jag hade fått åv gamle patron på Duvnäs. Du minns, att den var förlagd å inte kunde komma te rätta, när jag var<noinclude> <references/></noinclude> akomatbrn02zp7vweqpd3104kr618rx 104 107539 504515 401614 2022-08-12T06:40:40Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud||SÖNDAGEN EFTER MIDSOMMAR|237}}</noinclude>i min värsta nöd. Jag skrev te brukspatron å krävde honom i alla fall, men fick det svaret, att han låg för döden. Å sen, när han var död, så kunde inte boutredningsmännerna finna nånting om min fordran i böckerna. Jag fick det beskedet, att det var omöjligt för dom å betala den, då jag inte kunde visa fram reversen. Vi sökte efter'n, bå' jag å sönerna mina, men vi var inte i stånd å finna'n.» »Ni vill väl aldrig säja, att ni har fått fatt i'n nu?» utbrast sonen. »Det var för märkvärdigt,» fortfor gubben. »Jan i Skrolycka kom in här en morron å sa te mej så bestämt, att han visste, att reversen fanns i lönnlådan i min klädkista. Han hade sett mej ta fram'en i en dröm.» »Men där har ni väl sökt?» »Ja, jag har sökt i den lönnlådan, som fanns te vänster i kistan. Men Jan sa mej, att den skulle ligga på högra sidan. Å när jag nu såg efter, så fanns det en lönnlåda på det hållet, som jag aldrig hade vetat om. Å där låg den.» »Ni hade väl lagt in'en på den sidan en gång i fyllan och villan,» framkastade sonen. »Jag hade väl så, ja,» medgav gubben. Sonen lade ifrån sig kniv och gaffel för ett ögonblick, men han tog upp dem igen. Det var någonting i gubbens röst, som varnade honom. Det var kanske lögn alltihop. »Den var väl för gammal?» sa han. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> dq75xpl0dpa3e2hxb76yq0vdog0qmtr 104 107540 504516 401615 2022-08-12T06:42:14Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud|238|KEJSARN AV PORTUGALLIEN|}}</noinclude>»Åja,» sa gubben, »det skulle den nog ha var't med en annan gäldenär. Men jag rodde ner med'en te unge patron på Duvnäs, å han erkände genast, att den var riktig. “Det är klart som dagen, att jag ska betala min fars skuld te er, Ol'Bengtsa,” sa'n, “men ni får väl ge mej nå'ra veckors anstånd. Det är en stor summa å lägga ut på en gång.”» »Det var talat som en hedersman,» sa sonen och lade handen tungt på bordet. Glädjen började stjäla sig över honom, till trots för allt misstroende. Tänk, att det var något så präktigt, som gubben hade gått och burit på hela dagen och inte orkat komma fram med! »Jag sa te brukspatron, att han ingenting behövde betala,» förklarade notbindarn. »Om han bara gav mej en ny revers, så kunde pengarna gärna få stå kvar hos'en.» »Det var ju bra, det med,» sa sonen. Han hade svårt att visa sig så lugn, som det hade varit önskligt. Rösten ville bli så hög och glad. Han visste, att man aldrig kunde vara riktigt säker med den gamle Ol'Bengtsa. I nästa ögonblick kunde han hitta på att säga, att alltihop bara var ett påfund. »Du tror mej visst inte,» sa gubben. »Vill du se reversen? Gå in efter'n, du Lisa!» Strax därefter hade sonen reversen under sina ögon. Först såg han på underskriften, och han kände genast igen den klara och tydliga namnteckningen. Sedan såg han på summan, och den<noinclude> <references/></noinclude> m0bcenyoyibuurur5lk1ba7gk76mpxv 104 107541 504517 401616 2022-08-12T06:45:07Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud||SÖNDAGEN EFTER MIDSOMMAR|239}}</noinclude>var också riktig. Han nickade åt hustrun, som satt mitt emot honom, att allt var, som det skulle, och räckte henne reversen på samma gång, för han kunde ju förstå hur otålig hon skulle vara att få se den. Hustrun läste igenom skuldsedeln ordentligt från början till slut. »Vad är det här?» sa hon. »“Betalar till Lisa Persdotter i Askedalarna, änka efter Bengt Olsson från Ljustersbyn, — — — Ska Lisa ha reversen?» »Ja,» sa gubben, »hon har fått di här pengarna åv mej, för hon är mitt rätta barn.» »Men det är orätt mot — — — »Nej,» sa gubben med sin trötta röst, »det är ingen orätt. Jag har gjort rätt för mej å är ingen någe skyldig. Det kunde ha var't så,» fortfor han och vände sig mot sonen, »att jag hade haft en annan fordringsägare också, men jag har tatt reda på den saka, å jag vet, att jag ingen har.» »Ja, ni menar mej,» sa sonen. »Mej tänker ni aldrig — — — Men allt det, som sonen nu var på väg att säga fadern, det blev osagt. Han blev avbruten av ett högt utrop från andra sidan bordet. Där hade Lars Gunnarsson helt plötsligt ryckt till sig en full brännvinsflaska och satt den för munnen. Hustrun skrek högt av ängslan och försökte ta den ifrån honom. Han höll henne undan, tills han hade tömt halva flaskan. Då satte han ner den på bordet igen och vände sig mot hustrun. Han var röd i<noinclude> <references/></noinclude> kr5rubwz6lc6jh4us60rdzsncg1kgac 104 107542 504519 401617 2022-08-12T06:46:59Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud|240|KEJSARN AV PORTUGALLIEN|}}</noinclude>ansiktet, ögonen stirrade vilt, och han knöt händerna. »Hörde du inte, att det var Jan, som fann reversen? Det är sant allt, vad han drömmer. Du begriper väl, att han är 'i syne'. Å du ska få se, att i denna dag kommer olyckan över mej, som han har sagt.» »Han har ju bara bett dej, att du skulle akta dej!» »Du tiggde å bad, att jag skulle gå hit, för att jag skulle glömma bort vad det var för en dag. Å så fick jag den här påminnelsen i stället!» Han lyfte återigen brännvinsflaskan till mun- nen, men hustrun kastade sig över honom med gråt och böner. Han satte ner den på bordet med ett skratt. »Behåll'na, behåll'na gärna för mej!» sa han, i det han steg upp och sparkade undan stolen. »Å ajö mä er, Ol'Bengtsa! Ni ursäktar väl, att jag går min väg? I dag får jag lov å fara te ett ställe, där jag kan få supa i fred.» Han gick mot grinden. Hustrun följde efter honom. Men då han skulle gå genom grindhålet, stötte han henne tillbaka. »Vad vill du mä mej? Jag har fått min varning. Jag går mot undergången.» {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 7mvvoej6pjg24bb89che5cgv7h0lw8g 104 107564 504520 401647 2022-08-12T06:48:46Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud||SOMMARNATT|241}}</noinclude><h2 align="center" style="border-bottom:none;">SOMMARNATT.</h2> Hela den dagen, som det stora kalaset hade firats hos notbindarns, hade Jan i Skrolycka hållit sig inne, men när det blev kväll, gick han ut och satte sig på stenhällen framför tröskeln, som han brukade. Han var inte så sjuk just, bara matt och svag, och stugan var så upphettad efter den långa solskensdagen, att han tyckte, att det skulle bli skönt med litet frisk luft. Han märkte nog strax, att det inte var mycken svalka att få ute heller, men han satt kvar i alla fall, mest därför att det var så mycket grant att se på. Det hade varit en obegripligt het och torr juni månad, och skogseldarna, som brukade härja alla torksomrar, hade redan kommit i gång. Det förstod han av de vackra, vitblåa rökbankarna, som tornade upp sig över Duvsjöbergen mitt emot på andra sidan sjön. Snart såg han också ett vitglänsande, lockigt molnhuvud långt i söder, och när han vände sig väster ut mot Storsnipa, stack det upp höga, rökblandade skyar åt det hållet med. Det var, som om hela världen skulle ha stått i brand. {{tomrad}}<noinclude> <references/> {{huvud|<small>16. — <i>Kejsarn av Portugallien.</i></small>}}</noinclude> 4ksej875lecwhjzvo62sweojk4pgvbu 104 107565 504521 401648 2022-08-12T06:50:30Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud|242|KEJSARN AV PORTUGALLIEN|}}</noinclude>Han såg inga lågor, där han satt, men det var ändå hemskt att veta, att elden hade sluppit lös och kunde regera, bäst den ville. Man fick väl hoppas, att den höll sig till skogsträden och inte kom i tillfälle att kasta sig över stugor och gårdar. Det var tungt att andas, liksom om så mycket luft hade blivit uppbränd, att den nu höll på att ta slut. Inte jämt och ständigt, men med korta mellanrum kom en lukt som av vidbränt och stack i näsan. Men den lukten kom inte från någon spis i Askedalarna, utan den var en hälsning från de stora bålen av barr och mossa och ris, som fräste och brann flera mil därifrån. Solen hade gått ner ellande röd för en liten stund sedan, men hon hade lämnat kvar efter sig nog med färg för att måla hela himlen. Den blev blekröd inte bara i det hörnet, där solen nyss hade stått, utan över hela sin vidd. På samma gång blev vattnet i Duvsjön svart som spegelglas borta under de branta Duvsjöbergen, och i detta svarta gick det fram strimmor av röd blod och blänkande guld. Det var en sådan natt, då man tycker, att jorden inte är värd en blick. Det är bara himlen och vattnet, som speglar himlen, som det är lönt att se på. Men bäst som Jan satt och såg på grannlåten, så började han undra på en sak. Det kunde väl inte vara någon möjlighet, att han såg rätt, men nog tyckte han, att himlavalvet hade börjat sjunka.<noinclude> <references/></noinclude> a6gcv34gtkqh72j16hni6afr2835o7g 104 107566 504523 401649 2022-08-12T06:51:34Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud||SOMMARNATT|243}}</noinclude>För hans ögon åtminstone hade det kommit bra mycket närmare ner mot jorden än vanligt. Bestämt var det inte någonting, som var på tok! Han kunde väl inte se alldeles fel heller. Det var sanning, att den stora, blekröda kupan gav sig av ner mot jorden. Kvalm och hetta tog till på samma gång, så att han höll på att gå åt. Han kände redan den starka värmen, som gick ut från det smältheta valvet, som kom ner emot honom. Jan hade ju hört mycket tal om att jorden en gång skulle förgås, och som oftast hade han tänkt, att det komme att ske med starkt åskväder och jordskalv, som skulle kasta bergen i sjöarna och driva sjöarnas vatten upp över dalar och slättland, så att allt levande skulle gå under. Han hade aldrig förr tänkt, att slutet kunde komma på det sättet, att jorden blev begravd under himlavalvet och människorna dog av hetta och kvalm. Han tyckte, att detta måtte vara värre än allt annat. Han lade pipan ifrån sig, fastän den bara var halvrökt, men annars satt han stilla på samma fläck. För vad annat kunde han göra? Detta var ingenting, som man förmådde avvärja, ingenting, som man kunde gå ur vägen för. Man kunde inte ta till vapen för att försvara sig, inte söka sig gömställen för att krypa ner i. Om man också förmådde tömma alla sjöar och hav, så räckte inte deras vatten till att svalka himlavalvets glöd. Om man kunde rycka bergen från deras rötter<noinclude> <references/></noinclude> 3r69vhubekg4vnaeu52yde18qlgiby4 104 107567 504525 401650 2022-08-12T06:52:24Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud|244|KEJSARN AV PORTUGALLIEN|}}</noinclude>och resa dem som stöttor mot himlen, detta tunga valvet mäktade de inte hålla uppe, när meningen var, att det skulle sjunka. Det, som var besynnerligt, det var, att ingen mer än han lade märke till vad som stod på. Men se nu! Vad var det, som steg upp där borta över bergkammen? Var det inte en mängd svarta punkter, som blev synliga mot de ljusa rökmolnen? De for om varandra så hastigt, att det blev som korta streck för ögonen, ungefär på samma sätt, som då bin svärmar. Det var fåglar förstås. Men det märkvärdiga var, att de hade höjt sig från nattkvisten och stigit upp i luften mitt i natten. De visste allt mer än människor. De hade känt på sig, att det var någonting, som höll på att ske. Det blev inte svalare i luften, som det skulle ha blivit en annan natt, utan varmare och varmare. Och något annat var ju inte att tänka på, för det röda valvet kom allt närmare. Jan tyckte, att det redan hade sjunkit så djupt, att det rörde vid hjässan av Snipaberget där högt uppöver honom. Men om undergången var så nära och han inte kunde hoppas att få något bud från Klara Gulla och än mindre att få se henne, innan allt var slut, då ville han bara be om en enda nåd: att han måtte kunna utfundera vad det var, som han hade gjort henne emot, så att han kunde<noinclude> <references/></noinclude> 2otfj11k250pr0i3ng171t4ey3ngdur 104 107568 504526 401651 2022-08-12T06:53:29Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud||SOMMARNATT|245}}</noinclude>försona det, innan det var slut med allt det, som jordlivet tillhör. Vad var det han hade gjort, som hon inte kunde glömma och förlåta? Varför hade kejsarklenoderna blivit tagna ifrån honom? Just som han gjorde dessa frågorna, föll hans blickar pä en liten guldpappersbit, som låg och glimmade på marken framför honom. Det lyste till i den, som ville den dra uppmärksamheten till sig, men han var inte så sinnad nu. Den hade väl hört till en av de där stjärnorna, som han hade fått låna av Stoll-Ingborg. Men han hade inte brytt sig om den där fåfängligheten på hela vintern. Det blev alltmer hett och alltmer svårt att andas. Det var slutet, som kom, och det var kanske rätt så bra, att det inte drog längre ut. Han kände hur en stor svaghet stal sig över honom. Den tilltog så, att han inte orkade sitta upprätt längre, utan han lät sig glida ner från stenen och sträckte ut sig på marken. Det var väl orätt mot Kattrinna, att han inte talade om för henne vad som stod på. Men hon var inte hemma, utan hon var ännu kvar på kalaset hos notbindarns. Om han bara hade orkat släpa sig dit! Den gamle Ol'Bengtsa hade han också gärna velat säga ett ord till farväl. Han blev rätt glad, när han i detsamma märkte, att Kattrinna kom gående i sällskap med notbindarn. Han ville ropa åt dem, att de skulle skynda sig, men var inte i stånd att få ett ord över<noinclude> <references/></noinclude> 80y6wmpxhua1jhri77dfiidf5tdc2m2 104 107569 504529 401652 2022-08-12T06:54:56Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud|246|KEJSARN AV PORTUGALLIEN|}}</noinclude>läpparna. Strax därefter stod de båda två lutade över honom. Kattrinna gick efter vatten och gav honom, och han fick då så pass krafter tillbaka, att han kunde tala om, att yttersta domen var för handen. »Det vet jag visst!» sa Kattrinna. »Yttersta domen! Det är du, som har fått feber å ligger å yrar.» Då vände Jan sig till notbindarn. »Ser inte ni heller, Ol'Bengtsa, att himlavalvet sjunker å sjunker?» Notbindarn svarade honom ingenting alls. Han vände sig i stället till Kattrinna. »Det här går aldrig väl,» sa han. »Jag tror, att vi är tvungna å försöka med det, som vi tala' om på vägen. Det är så gott, att jag går över te Falla nu genast.» »Men Lars sätter sej nog emot'et,» sa Kattrinna. »Ni vet ju, att Lars är rest te gästgivargår'n. Jag tänker, att mor i Falla ska ta mod te sej å — — Jan avbröt honom. Han kunde inte tåla att höra dem stå och spraka om alldagliga saker, då det var så stora ting på färde. »Säj inte någe mer!» sa han. »Hör ni inte domsbasunerna? Hör ni inte hur det dånar oppe i bergena?» De gav sig ro att lyssna ett ögonblick för att göra Jan till viljes, och nu märktes det på dem, att de hörde något besynnerligt, de med. »Det kommer ett åkdon skramlande oppe i<noinclude> <references/></noinclude> 9522kwlpf1vsegg0i2w7f62gn9zudkh 104 107570 504530 401653 2022-08-12T06:56:32Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud||SOMMARNATT|247}}</noinclude>skogen,» sa Kattrinna. »Vad i all världen ska det betyda?» De blev allt mer och mer förvånade, allt som ljudet närmade sig. »Å söndagskväll är det!» sa Kattrinna. »Om det vore en vardag, kunde man ju ändå förstå saka. Men vem kan det vara, som kör med hjuldon på skogsvägen en söndagsnatt?» Hon tystnade igen för att lyssna, och nu hörde man hur hjulen skrapade mot stenhällar, och hur hästen hasade utför tvärbranta backar. »Hör ni?» sa Jan. »Hör ni?» »Ja, jag hör,» sa Kattrinna, »men det angår inte mej vem det är. Jag får lov å bädda åt dej nu för det första. Det är det, som jag har å tänka på.» »Å jag ska gå te Falla, jag,» sa notbindarn. »Det är viktigare än allt annat. Ajö så länge!» Gubben skyndade bort, så fort han kunde, och Kattrinna gick in i stugan för att göra i ordning sängen. Men knappt var hon ingången, förrän det där rasslet, som hon och notbindarn trodde kom av en vanlig kärra, var alldeles inpå dem. Det var ett dunder av svåra stridsvagnar, och hela jorden skakade, när det närmade sig. Jan ropade högt på Kattrinna, och hon kom genast ut. »Käre du, var inte så rädd!» bad Kattrinna. »Nu ser jag hästen. Det är den gamla Bruningen från Falla. Sätt dej opp, så ser du'n, du med!» Hon lade armen under Jans nacke och reste upp honom. Mellan albuskarna, som stod utmed<noinclude> <references/></noinclude> ospsu2dkx1e1h3cor9v3mhzaerwadyp 104 107571 504531 401654 2022-08-12T06:57:46Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud|248|KEJSARN AV PORTUGALLIEN|}}</noinclude>vägen, såg Jan en skymt av en häst, som i vild fart jagade fram mot Skrolycka. »Ser du nu?» sa Kattrinna. »Det är bara Lars Gunnarsson, som kommer hemåkande. Han har väl suttit å druckit sej så full på gästgivargår'n, så han inte vet vilken väg han kör.» När hon sade detta, for åkdonet just förbi deras grind, så att man kunde se det bättre. Både Jan och Kattrinna märkte, att kärran var tom, hästen var utan körsven. Med detsamma gav Kattrinna till ett skrik och drog armen undan Jan så hastigt, att han föll tillbaka med en duns. »Gud fri' mej!» sa hon. »Såg du'n, Jan? Han låg på släp!» Hon väntade inte på svar, utan rusade över gården och bortåt vägen, där hästen nyss hade skenat fram. Jan lät henne gå utan att göra några invändningar. Han var glad att bli ensam igen. Han hade ännu inte funnit svar på frågan varför kejsarinnan var ond på honom. Den lilla guldpappersbiten låg nu alldeles under hans ögon och glittrade så, att han måste se på den en gång till. Och från pappersbiten gled tankarna till Stoll-Ingborg och till den gången, då han hade råkat henne vid Borgs brygga. Och nu slog det honom, att här var svaret på det, som han hade frågat om. Nu visste han vad det var, som den lilla flickan hade varit missnöjd med hela vintern. Det var mot Stoll-Ingborg,<noinclude> <references/></noinclude> fchom7t1e9vs75uk1xrhkvtlpjkyi3i 104 107572 504532 401655 2022-08-12T06:58:44Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud||SOMMARNATT|249}}</noinclude>som han hade handlat orätt! Han skulle aldrig ha nekat henne att resa med till Portugallien. Att han hade kunnat tro så illa om den stora kejsarinnan, som att hon inte skulle vilja ha Stoll-Ingborg med sig! Just sådana som hon ville hon helst hjälpa. Det var inte underligt, att hon hade varit ond. Han borde ju ha förstått, att de fattiga och olyckliga alltid var välkomna i hennes rike. Det var inte mycket att göra vid saken, om det inte blev någon morgondag. Men om det blev en! Han skulle gå och tala vid Stoll-Ingborg det första han gjorde. Han slöt ögonen och knäppte händerna. Det var ändå ljuvligt, att denna oron var stillad. Nu var det inte på långt när så svårt att dö. Han visste inte hur lång tid som hade gått, innan han hörde Kattrinnas röst tätt bredvid sig. »Käre du, hur är det med dej? Du ligger väl aldrig å dör för mej?» Hon lät så ängslig, att han fick lov att göra sig det besväret att öppna ögonen. Och med detsamma såg han i Kattrinnas hand kejsarkäppen och den gröna läderkasketten. »Jag bad Dom i Falla, att jag skulle få ta med det här te dej. Jag sa dom, att hur det än går, så är det bättre, att du får dom tebaka, än att du ska alldeles förlora lusten å leva.» Jan knäppte sina händer. Den lilla flickan, den stora kejsarinnan, hon var väl märkvärdig! Inte förr hade han fått reda<noinclude> <references/></noinclude> 0by79w010dxjhvfvm7spd6qg0nh4s8y 104 107573 504533 401656 2022-08-12T06:59:19Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud|250|KEJSARN AV PORTUGALLIEN|}}</noinclude>på sin synd och lovat att försona den, än hon gav honom sin nåd och sitt välbehag tillbaka. Han kände en så märkvärdigt stor lättnad. Det var himlavalvet, som höjde sig, som släppte fram luft och drog undan sin stora hetta. Han blev i stånd att resa sig och famla efter kejsarklenoderna. »Ja, nu kan du äga dom med lugn,» sa Kattrinna. »Nu blir det väl ingen mer, som kommer å ta dom ifrån dej, för Lars Gunnarsson är död.» {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 1n1u0qtfzbxcj7cwktw129yty6enqb8 104 107575 504534 401658 2022-08-12T07:00:20Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud||KEJSARHUSTRUN|251}}</noinclude><h2 align="center" style="border-bottom:none;">KEJSARHUSTRUN.</h2> Kattrinna ifrån Skrolycka hade kommit in i köket på Lövdala med spånad, och fru Liljecrona tog själv emot garnet, vägde upp det, lämnade betalning och berömde arbetet. »Det är väl för er, Kattrinna,» sa hon, »att ni är så duktig att arbeta. Ni får nog förtjäna födan både åt er å er man nuförtiden.» Kattrinna rätade upp sig litet, och det sprang fram en smula färg i ansiktet just över de skarpa kindknotorna. »Jan bjuder nog te,» sa hon, »men han har ju aldrig haft så'na krafter som en vanlig arbetskarl.» »Nu gör han väl i alla fall ingenting,» sa fru Liljecrona. »Jag har hört, att han bara springer från gård till gård för att visa sina stjärnor å sjunga visor.» Fru Liljecrona var en allvarsam och plikttrogen människa, och hon tyckte om andra arbetsamma och strävsamma människor, sådana som Kattrinna i Skrolycka. Hon hade medkänsla med henne, och det var detta, som hon ville visa henne. Men Kattrinna fortfor att ta mannen i försvar. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> ksmhu17rf76wbt5ig6hvg1iyhuit9qa 104 107576 504535 401659 2022-08-12T07:01:40Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud|252|KEJSARN AV PORTUGALLIEN|}}</noinclude>»Han är gammal, å han har haft mycken sorg de sista årena. Han kan behöva en liten frihet, då han har gått i hårdarbete ett helt liv.» »Det är ju gott, att ni kan ta er olycka så lugnt, Kattrinna,» sa fru Liljecrona med litet skärpa i rösten. »Jag tycker allt annars, att ni, som är så förståndig, borde försöka att ta ur Jan det där, som han går å inbillar sej. Ni ska få se, att om detta får hålla på, så slutar det så, att vi får skicka honom på dårhus.» Men nu reste sig Kattrinna och såg ganska förolämpad ut. »Jan är inte stollig,» sa hon. »Men Vår Herre har satt en skärm för ögona på'n, så att han inte ska behöva se det, som han inte tål ve å se. Å det kan en bara vara tacksam för.» Fru Liljecrona ville inte vara påstridig. Hon tyckte nog också, att det var rätt och riktigt, att hustrun ställde sig på mannens sida. »Ja, då är ju allting bra, som det är, då, Kattrinna,» sa hon vänligt. »Å glöm inte, att här finns arbete åt er för hela året!» Med detsamma såg hon hur det gamla, strama ansiktet framför henne veknade och upplöstes. Allt det, som band och höll, gav efter. Sorg och ängslan och kärlek bröt sig fram, och ögonen flöt över. »Det är min enda glädje å få sträva för'en,» sa hon. »Han har blitt så märkvärdig med årena, så att han är mer än e människa. Men just fördenskull kommer di väl å ta'n ifrån mej.» {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 543i1fv6tb11tvfnn7hjn25y9opxvhh 104 107577 504536 401660 2022-08-12T07:01:56Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude><div style="border-bottom:none; font-size:300%;">IV.</div> {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> tnchmww8e10z7bottbkxcrziu2209ag 104 107591 504539 401711 2022-08-12T07:04:07Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude><h2 align="center" style="border-bottom:none;">VÄLKOMSTHÄLSNINGEN.</h2> Hon var kommen, den lilla flickan var kommen. Det är svårt att finna ord för att beskriva en sådan storhändelse. Hon kom inte förrän så långt fram på hösten, att passagerarbåtarna på Löven hade slutat med sina turer och sjöfarten uppehölls av bara ett par små lastångare. Men med dessa hade hon väl inte velat fara — eller kanske att hon inte en gång visste, att de fanns till, — utan hon hade tagit skjuts från järnvägsstationen till Askedalarna. Jan i Skrolycka fick alltså inte ta emot henne vid Borgs brygga, där han hade väntat på henne nu i femton år. För i femton år hade hon varit borta. I aderton år hade han ägt henne i sitt hem och fått glädja sig åt henne, och i närapå likaså lång tid hade han måst sakna henne. Det föll sig inte en gång så väl, att Jan var hemma vid stugan och fick ta emot Klara Gulla, när hon kom. Han hade just då gått bort för att språka en stund med gammalmora i Falla, som nu hade flyttat ur boningshuset och bodde för sig själv på en kammare. Hon var en av de många ensamma gamlingarna, som kejsarn av Portugallien<noinclude> <references/></noinclude> gpepaj5hlc6l40jjwxp9ma0dbf23w6y 104 107592 504541 401712 2022-08-12T07:05:14Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud|256|KEJSARN AV PORTUGALLIEN|}}</noinclude>fick lov att gå och se om allt emellanåt och säga ett vänligt ord för att hålla dem vid gott mod. Det var bara Kattrinna, som stod på tröskeln och tog emot, när den lilla flickan vände tillbaka till hemmet. Kattrinna hade suttit vid spinnrocken hela dagen, och hon hade just hejdat hjulet för att vila ut ett tag, då hon hörde skrammel av åkdon borta på vägen. Det var en så pass ovanlig händelse, att någon åkande färdades genom Askedalarna, att hon gick fram till dörrn för att lyssna, och då märkte hon, att det inte var ett vanligt arbetsåkdon, utan en fjäderkärra. Och med detsamma började händerna darra på Kattrinna. Det var inte utan, att de ville göra det numera, var gång hon blev skrämd eller uppskakad. Annars var hon rask och arbetsför trots sina två och sjuttio år. Hon var bara ängslig för att den där darrhäntheten skulle ta till, så att hon inte mer blev i stånd att förtjäna födan åt Jan och sig själv, som hon hade kunnat göra allt hittills. Vid det här laget hade nog Kattrinna så gott som upphört att hoppas att någonsin mer få se dottern, och hon hade inte haft henne i tankarna på hela dagen. Men hon sade sedan, att från det ögonblicket, då hon hörde kärran, visste hon bestämt vem det var, som kom. Hon gick till dragkistan för att ta fram ett rent förkläde, men händerna skakade så, att hon inte kunde få in nyckeln i nyckelhålet. Det blev henne inte möjligt att bättra upp<noinclude> <references/></noinclude> 6m1bmm7h447i787sibbfn3baokktuth 104 107593 504542 401713 2022-08-12T07:06:56Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud||VÄLKOMSTHÄLSNINGEN|257}}</noinclude>klädseln, utan hon fick gå ut och ta emot, sådan hon gick och stod. Den lilla flickan kom inte i någon guldkaret, hon satt inte en gång uppe i kärran och åkte, utan hon gick till fots. Vägen till Askedalarna var lika dålig nu som på den tiden, då Erik i Falla och hans hustru hade kört med henne till prästen för att få henne döpt, och nu vandrade hon och skjutskarlen på var sin sida om åkdonet och höll emot, för att ett par stora koffertar, som hon hade uppstaplade bakom sitsen, inte skulle skakas ner i diket. Större ståt var det inte, när hon kom, och mer var det kanske inte heller att begära. Kattrinna hade just fått upp förstudörrn, när kärran stannade utanför grinden. Hon borde ju ha sprungit fram och öppnat den, men det gjorde hon inte. Hon kände helt hastigt en sådan tyngd över bröstet, att hon inte mäktade ta ett steg. Det var Klara Gulla, som kom, det visste hon, fastän hon, som nu sköt upp grinden, såg ut som en herrskapsmänniska. Hon hade hatt med plymer och blommor och kläder av köptyg, men det var allt den lilla flickan ifrån Skrolycka i alla fall. Hon skyndade in på gården före åkdonet och kom fram mot Kattrinna med utsträckt hand. Men Kattrinna stod stilla och slöt ögonen. Det steg upp så mycket bittert i hennes sinne just i det ögonblicket. Hon tyckte, att hon inte kunde förlåta dottern, att hon levde och kom där frisk och färdig, efter att hon hade låtit dem vänta<noinclude> <references/> <small>17. — <i>Kejsarn av Portugallien.</i></small></noinclude> 900qnbd85c6r5d1wfi5tifg6yk9rdxj 104 107594 504544 401714 2022-08-12T07:07:51Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud|258|KEJSARN AV PORTUGALLIEN|}}</noinclude>förgäves på henne alla dessa år. Hon önskade nästan, att dottern aldrig hade brytt sig om att komma igen. Hon måtte ha sett fallfärdig ut, för Klara Gulla slog med all hast armarna om henne och närapå bar henne in i stugan. »Kära ni mor, ni ska väl inte bli så förskräckt!» sa hon. »Känner ni inte igen mej?» Kattrinna slog upp ögonen och betraktade henne noga. Hon var en förståndig människa, och hon hade aldrig väntat, att den, som hade varit borta i femton år, skulle vara alldeles sig lik, som då hon for hemifrån, men hon blev ändå förskräckt för vad hon såg. Den människan, som hon hade framför sig, såg mycket äldre ut, än hon borde göra, för hon var ju inte mer än några och trettio år, men det var inte för det, att håret hade vitnat vid tinningarna, eller för att pannan var full av smårynkor, som Kattrinna blev rädd, utan därför att Klara Gulla hade blivit ful. Hon hade fått en besynnerlig grågul ansiktsfärg, och det var något tjockt och grovt omkring munnen. Hela vitögat hade gått över i grått och blivit blodsprängt, och under ögonen hängde skinnet ut i stora påsar. Kattrinna hade kommit ner på en stol, och där satt hon med händerna hårt knäppta om knäet för att hindra dem att skaka och tänkte på den unga, skinande adertonåringen i den röda klänningen. Sådan hade hon levat i hennes minne allt hittills. Hon undrade om hon någonsin skulle<noinclude> <references/></noinclude> qwt3v5b4fgkmn3mc3onj3hwn3fpx3je 104 107595 504545 401715 2022-08-12T07:09:00Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud||VÄLKOMSTHÄLSNINGEN|259}}</noinclude>komma sig för med att bli glad över att Klara Gulla var vänd tillbaka. »Du skulle allt ha skrivit,» sa Kattrinna. »Du skulle teminstingen ha skickat oss en hälsning, så att vi hade fått veta, att du fanns kvar i livet.» »Ja, det vet jag nog,» sa dottern. Och rösten den hade hon kvar åtminstone, den var käck och glad som förr. »Men jag råka' illa ut då i början — — — Ja, det har ni kanske hört?» »Ja, så mycke vet vi,» sa Kattrinna och suckade. »Det var fördenskull jag kom åv mej med skrivningen,» sa Klara Gulla och skrattade till ett tag. Hon hade något kraftigt och duktigt över sig nu som förr. Hon var nog inte en av dem, som pinade sig med ånger och självrannsakan. »Tänk inte på det där nu, mor!» sa hon, då Kattrinna alltjämt teg. »Nu har jag fått'et riktigt bra. Jag har varit restauratris, jag sköter om mathållningen, vill jag säja, på en stor ångbåt, som går mellan Malmö å Lybeck, å i höst har jag hyrt mej bostad i Malmö. Ibland tänkte jag nog på att jag borde skriva, men det var svårt å komma i gång igen. Jag tyckte, att det fick vara, te dess jag var så långt hunnen, att jag kunde ta er å far te mej. Å nu, när jag har det ordnat, så att jag kan ta emot er, var det roligare å fara å hämta er själv än å skriva.» »Å du har ingenting hört om oss?» sa Kattrinna. Alla dessa upplysningar borde ju ha gjort<noinclude> <references/></noinclude> 86zj32wojwqofrgui9mhetwk23tgbvv 104 107596 504546 401716 2022-08-12T07:10:04Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud|260|KEJSARN AV PORTUGALLIEN|}}</noinclude>henne glad, men hon kände sig alltjämt lika nedtryckt. »Nej,» svarade Klara Gulla och lade till, liksom urskuldande: »Jag visste ju, att ni skulle få hjälp, om det blev för illa.» I detsamma måtte hon ha märkt hur händerna skakade på Kattrinna, fastän hon höll dem hårt sammanknutna. Hon förstod, att de här hemma hade haft det svårare, än hon hade kunnat tro, och hon sökte förklara sig. »Jag ville inte skicka hem småsummor, som andra gör. Jag ville spara, te dess att jag fick ett riktigt hem å kunde ta er te mej.» »Vi har inte behövt pengar,» sa Kattrinna. »Det hade var't nog för oss, om du bara hade skrivit.» Klara Gulla sökte att rycka upp modern ur hennes sorgbundenhet, såsom hon hade brukat göra förr i världen. »Inte ska ni förstöra den här stunden för mej, mor!» sa hon. »Nu är jag ju här igen. Kom nu, ska vi få in mina koffertar å packa opp dom! Det finns matvaror i dom. Vi ska ställa te kalas, te dess att far kommer hem.» Hon gick ut för att hjälpa till med att flytta ner packsakerna från kärran, men Kattrinna följde henne inte. Klara Gulla hade inte frågat efter hur det stod till med fadern. Det föll henne inte in annat, än att han gick på arbete i Falla som förr i världen. Kattrinna visste ju, att hon fick lov<noinclude> <references/></noinclude> 2vg337y3e1ka4yfu2004tbur6tpi0z3 104 107597 504547 401717 2022-08-12T07:11:03Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud||VÄLKOMSTHÄLSNINGEN|261}}</noinclude>att tala om för henne hur det stod till, men hon sköt upp och sköt upp. Det hade ändå kommit friska vindar in i stugan med den lilla flickan. Hon drog sig för att genast göra slut på hennes glädje över att vara hemkommen. Medan Klara Gulla hjälpte till att lassa av, märkte hon, att en sex, sju barnungar kom fram till grinden och tittade in på gården. De sade ingenting, bara skrattade, pekade på henne och sprang sin väg. Men om ett par ögonblick var de där igen, och denna gången hade de mellan sig en liten gubbe, som var gulnad och hopskrumpen, men gick uppstramad med tillbakakastat huvud och satte ner fötterna hårt i marken som en marscherande soldat. »Det var en besynnerlig figur, den där,» sa Klara Gulla till skjutskarlen, just som gubben och barnhopen trängde in genom grinden. Hon hade inte den minsta aning om vem han var, men hon kunde ju inte undgå att lägga märke till en karl, som var så grant utstyrd. På huvudet hade han en hög läderkaskett med stor fjäderbuske, runt om halsen och långt ner på bröstet hängde stjärnor och kors av styvt guldpapper, hoplänkade till kedjor. Det såg ut, som skulle han ha burit en gyllene halskrage. Barnungarna höll sig inte tysta nu längre, utan de ropade: »Kejsarinna, kejsarinna!» allt vad de orkade. Gubbstackarn tystade inte på dem.<noinclude> <references/></noinclude> knktblhbf2vmf1zi6ts1lsj2exttvyu 104 107598 504549 401718 2022-08-12T07:12:19Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud|262|KEJSARN AV PORTUGALLIEN|}}</noinclude>Han skred fram, som om de skrikande och skrattande ungarna skulle ha varit hans hedersvakt. När skaran var nära nog framme vid stugdörrn, gav Klara Gulla till ett utrop och flydde in till Kattrinna. »Vem är det?» sa hon och såg alldeles förskrämd ut. »Är det far? Har han blitt tokig?» »Ja,» sa Kattrinna. Hon började gråta i sin upprördhet och förde förklädet upp till ögonen. »Är det för min skull?» »Vår Herre ställde det så åv barmhärtighet,» sa Kattrinna. »Han såg, att han hade det för svårt.» Mer hann hon inte att förklara, för nu stod Jan på tröskeln, följd av hela barnhopen, som ville se hur detta mötet, som de hade hört så många gånger beskrivas, skulle avlöpa i verkligheten. Kejsarn av Portugallien gick inte ända bort till dottern. Han stannade strax innanför dörrn och framsade sin välkomsthälsning. <poem>»Välkommen, välkommen, du Klara, du Fina, du rika Gullborg!»</poem> Dessa orden uttalade han med sådan där avmätt värdighet, som de högtstående visar i stora ögonblick, men på samma gång hade han riktiga glädjetårar i ögonen, och han hade svårt att hindra rösten från att darra. Efter att den stora, väl övertänkta hälsningen var uppläst, stötte kejsarn tre gånger hårt i golvet med kejsarkäppen för att bjuda tystnad och<noinclude> <references/></noinclude> 60xm7h8y2xwddlo674sm3s4v5g700tx 104 107599 504550 401719 2022-08-12T07:13:19Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud||VÄLKOMSTHÄLSNINGEN|263}}</noinclude>uppmärksamhet, och så började han sjunga med en tunn, gnällig röst. Klara Gulla hade ställt sig tätt vid Kattrinna. Det såg ut, som om hon ville gömma sig, krypa undan bakom modern. Hittills hade hon tegat, men när Jan höjde rösten och sjöng, ropade hon till av förskräckelse och ville hejda honom. Men då grep Kattrinna henne hårt om armen. »Låt'en vara! Han har glatt sej åt å få sjunga den här visan för dej, allt sen du blev borta för oss.» Då höll hon sig stilla och lät Jan fortsätta. <poem>Kejsarinnans fader är så hjärtans gläder. Som tidningen haver sagt. Österrike, Portugal, Metz, Japan, som det var. Bom, bom, bom, å rulla bom, bom.</poem> Men längre stod inte Klara Gulla ut. Hon rusade fram, fick ut ungarna i en hast och stängde dörrn efter dem. Sedan vände hon sig mot fadern, och hon till och med stampade i golvet åt honom. Hon var ond på allvar. »Tyst med er för all del!» sa hon. »Är det meningen å göra mej te ett spektakel å kalla mej för kejsarinna?» Jan såg litet snopen ut, men det gick över i en blink. Hon var ju den stora kejsarinnan! Allt,<noinclude> <references/></noinclude> 35szemwctttwho7ye74zmvz9uycizwj 104 107600 504551 401720 2022-08-12T07:13:38Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud|264|KEJSARN AV PORTUGALLIEN|}}</noinclude>vad hon gjorde, var väl gjort. Allt, vad hon sade, var honung och balsam. Han hade rent glömt bort i glädjen att titta efter guldkronan och guldtronen och de guldklädda krigsöverstarna. Om hon ville synas fattig och hjälplös, när hon kom, så var det hennes ensak. Det var nog glädje, att hon hade kommit tillbaka till honom. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 969n3k6wczb3316sg7gmd2jpp4lx5um 104 107602 504552 401722 2022-08-12T07:14:19Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud||FLYKTEN|265|}}</noinclude><h2 align="center" style="border-bottom:none;">FLYKTEN.</h2> Åtta dar efter Klara Gullas hemkomst stod hon och hennes mor en morgon nere på Borgs brygga, färdiga att resa sin väg för alltid. Den gamla Kattrinna var klädd i hatt och präktig klädeskappa. Hon skulle följa med dottern ner till Malmö och bli en fin stadsfru. Aldrig mer skulle hon behöva träla för födan. Hon skulle få sitta med händerna i kors i en soffa och ha det lugnt och sorgfritt alla sina återstående dagar. Men trots allt detta goda, som väntade henne, hade visst Kattrinna aldrig känt sig så eländigt olycklig, som då hon stod där på bryggan. Klara Gulla måtte allt ha märkt något, för hon började fråga henne om hon var rädd för sjön. Och så gav hon sig till att förklara för henne, att det inte var något farligt, fastän det blåste så, att folk knappt kunde hålla sig kvar på bryggan. Hon var ju sjövan, Klara Gulla, så hon visste vad hon talade om. »Det här är ju inga vågor,» sa hon till mor sin. »Jag ser allt, att han går vit, men jag skulle inte vara rädd å ro över honom i vår gamla ekstock.» {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> pstixpgd8xaa7udp354w2g7ex3w3u7h 104 107603 504554 401723 2022-08-12T07:15:25Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud|266|KEJSARN AV PORTUGALLIEN|}}</noinclude>Klara Gulla frågade inte efter stormen, utan stannade kvar på bryggan. Men Kattrinna gick in i det stora godsmagasinet för att inte bli alldeles sönderblåst och kröp undan i ett mörkt hörn bakom ett par packlårar. Här ämnade hon stanna, ända tills ångbåten kom, för hon ville inte gärna råka någon av sockenfolket, innan hon gav sig i väg. På samma gång tänkte hon, att det var väl aldrig rätt, det hon gjorde, eftersom hon skämdes för att visa sig för folk. En sak kunde hon ta sig fri för. Hon följde inte med Klara Gulla av någon lust efter vällevnad, utan endast och allenast därför, att händerna svek henne. Vad annat kunde hon göra, när hon kände, att de höll på att bli så dåliga, att hon inte kunde spinna mer? Hon såg klockar Svartling komma in i magasinet, och hon bad till Gud, att han inte måtte få se henne och komma fram och fråga vart hon tänkte resa. Hur skulle hon kunna tala om för honom, att hon ämnade fara ifrån Jan och stugan och allt det gamla? Hon hade gjort ett försök att få det så ställt, att de skulle få bo kvar i Skrolycka, hon och Jan. Om dottern bara hade skickat dem litet pengar, en tioriksdaler i var månad kanske, så hade de ju kunnat reda sig något så när. Men det hade inte varit lönt att tala med Klara Gulla om den saken. Hon ville inte ge dem ett öre, om inte Kattrinna följde med henne. Kattrinna förstod nog hur det hängde ihop.<noinclude> <references/></noinclude> 2f0l0ymiyypwf43pzt5leju3mtmbmsc 104 107604 504555 401724 2022-08-12T07:16:18Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud||FLYKTEN|267}}</noinclude>Klara Gulla sade inte nej av elakhet. Men nu hade hon hyrt rum och ställt i ordning åt bägge föräldrarna. Hon hade glatt sig åt den stunden, då hon skulle få visa dem hur hon hade tänkt på dem och arbetat för dem. Och hon ville åtminstone ha en av dem med sig, så att hon skulle få någon lön för allt sitt besvär. Säkert var det Jan, som hon mest hade tänkt på, när hon redde till hemmet, för hon hade ju varit så särskilt god vän med far sin förr i världen, men honom tyckte hon nu att hon omöjligt kunde ta med sig. Det var just i detta, som hela olyckan låg. Klara Gulla hade fattat en sådan motvilja för sin far. Hon kunde rakt inte stå ut med honom. Inte fick han tala med henne om Portugallien, inte om hennes rikedom och makt, ja, hon kunde knappt tåla att se honom gå klädd i kejsardoningen. Han var ju lika glad åt henne i alla fall och ville jämt vara i hennes närhet, men hon bara flydde honom, och Kattrinna var viss om att det var för att slippa se honom, som dottern inte hade stannat hemma mer än en knapp vecka. Nu kom också Klara Gulla in i magasinet. Och hon var inte rädd för klockar Svartling, hon, utan hon gick genast fram för att språka med honom. I de första orden, som hon sade till honom, berättade hon, att hon nu skulle resa hem till sitt, och att Kattrinna skulle följa med henne. Klockarn frågade då, som man ju kunde veta att han skulle göra, vad hennes far sade om den<noinclude> <references/></noinclude> 9jip2h7ic3su94xhwcw3dqoe9dk2zr3 104 107605 504556 401725 2022-08-12T07:17:18Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud|268|KEJSARN AV PORTUGALLIEN|}}</noinclude>saken. Och likaså lugnt, som skulle hon ha talat om en främmande, berättade Klara Gulla hur hon hade ordnat för Jan. Hon hade hyrt in honom hos Lisa, sonhustrun till den gamla notbindarn. Lisa hade byggt sig ett nytt hus efter Ol'Bengtsas död, och hon hade en kammare ledig, där Jan kunde bo. Klockar Svartling hade ett sådant ansikte, att det inte visade mer av hans tankar, än han ville, att det skulle visa, och det höll sig alldeles orörligt, medan han talade med Klara Gulla. Men nog visste Kattrinna i alla fall vad han tänkte, han, som var som en far för hela socknen. »Varför ska en gammal man, som har både hustru och dotter i livet, behöva komma till främmande? Lisa är en snäll människa, men hon kan ju ändå aldrig ha sådant tålamod med honom som hans egna.» Det tänkte han. Och det gjorde han rätt i att tänka. Kattrinna såg helt hastigt ner på sina händer. Hon kanske allt bedrog sig själv ändå, när hon skyllde på dem. Den riktiga orsaken till att hon övergav Jan var nog den, att dottern var henne för mäktig. Hon var inte i stånd att sätta sig upp mot henne. Klara Gulla stod alltjämt och talade med klockarn. Nu berättade hon för honom hur de hade måst smyga sig hemifrån, för att Jan inte skulle få veta, att de for. Detta hade varit det värsta av alltsammans för Kattrinna. Klara Gulla hade skickat bort Jan<noinclude> <references/></noinclude> 65qiku0zeyvjitufrwtmzwpnes8l0nu 104 107606 504557 401726 2022-08-12T07:18:33Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud||FLYKTEN|269}}</noinclude>i ett ärende till en handelsbod långt uppe i Bro socken, och så snart han var gången, hade de packat koffertarna och gett sig av. Kattrinna hade känt sig som en tjuv och en illgärningsman, då hon på detta sättet smög sig hemifrån, men Klara Gulla hade sagt, att det var tvungen sak. Om fadern hade fått veta något om resan, så hade han hellre lagt sig framför kärran för att bli överkörd, än han hade låtit dem fara. — Ja, nu skulle Lisa stå och ta emot honom, när han kom hem, och hon skulle nog försöka trösta honom, men bra svårt var det ändå att tänka på hur illa han skulle ta det, när han fick veta, att Klara Gulla hade rest ifrån honom. Klockar Svartling stod så tyst och hörde på Klara Gulla. Kattrinna började just undra om han var nöjd med det, som han fick veta, då han helt plötsligt tog Klara Gullas hand och sade med stort allvar: »Ja, eftersom jag är Klara Gullas gamla lärare, så säjer jag nu min mening rent ut. Klara Gulla vill resa ifrån en plikt, men det är inte sagt, att det lyckas. Jag har sett andra, som har försökt göra på samma sätt, men det har hämnat sej.» Kattrinna reste sig och drog ett andetag av lättnad, då hon hörde detta. Det var just de orden, som hon själv hade velat säga dottern. Klara Gulla svarade ganska saktmodigt, att hon inte visste hur hon skulle ställa på annat sätt. Inte kunde hon ta en galen människa med sig till en främmande stad, och inte kunde hon<noinclude> <references/></noinclude> 8sx31u8x53p8yzs7chpaka8hmafitsl 104 107607 504559 401727 2022-08-12T07:19:34Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud|270|KEJSARN AV PORTUGALLIEN|}}</noinclude>själv stanna kvar i Svartsjö. Det hade Jan sörjt för. När hon gick förbi en gård, kom barnen utspringande och ropade »Kejsarinna» efter henne, och vid kyrkan i söndags hade folk varit så ivriga att få se henne, att de hade hållit på att springa omkull henne. Men klockarn höll ändå på sin mening. »Jag förstår, att det kan vara svårt,» sa han, »men det har varit ett sådant samband mellan dej å din far. Du ska inte tro, att du kan hugga av det så lätt.» Då detta var sagt, gick de båda två ut ur magasinet, och Kattrinna följde efter dem. Hon hade ändrat mening och ville nu gärna tala med klockarn, men innan hon gick fram till honom, ställde hon sig att se uppåt backen. Hon kände på sig, att Jan snart måste vara där. »Är ni rädd för att far ska komma?» frågade då Klara Gulla och gick från klockarn bort till modern. — »Rädd!» sa Kattrinna. »Jag bara ber te Gud, att Jan måtte hinna hit, innan jag är rest.» Hon samlade allt sitt mod och fortsatte: »Det känns, vet du, som om jag skulle ha gjort någe ont. Jag tror, att jag får lida för detta i hela mitt liv.» »Det säjer ni bara, för det att ni har måst sitta i mörker å elände i så många år,» sa Klara Gulla. »Det blir annat, när ni väl är härifrån. — Far kan ju i alla fall omöjligt komma hit, när han inte vet, att vi har rest,» lade hon till. »Det ska du inte vara så säker på,» sa<noinclude> <references/></noinclude> 02klmpiz10zk0utzeas09g95w8v5j4c 104 107608 504561 401728 2022-08-12T07:37:21Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud||FLYKTEN|271}}</noinclude>Kattrinna. »Jan vet ändå vad han behöver veta. Det har var't så med'en, allt sen du blev borta för oss, å det har tatt te med vart år. Vår Herre tyckte väl, att sen han hade förlorat förståndet, måste han ge'n ett nytt ljus å lysa sej med.» Kattrinna berättade nu med få ord för Klara Gulla om Lars Gunnarssons död och ett par andra händelser från de senare åren för att visa henne, att Jan var i syne, som det heter. Klara Gulla hörde på henne med stor uppmärksamhet. Förut hade Kattrinna försökt att tala om för henne hur god Jan var mot flera fattiga gamla stackare, men det hade hon inte velat lyssna till. Detta däremot tycktes hon bli så gripen av,. att Kattrinna började hoppas, att hon skulle få andra tankar om Jan, ja, kanske till och med vända om hem, hon också. Det var inte länge hon fick ha den förhoppningen kvar. »Här, mor, har vi nu ångbåten!» utbrast Klara Gulla med glad röst. »Nu går det nog bra för oss ändå, så att vi får komma i väg.» Kattrinna fick tårar i ögonen, då hon såg ångbåten lägga till vid bryggan. Hon hade ämnat be klockar Svartling fälla ett gott ord för henne och Jan hos Klara Gulla, så att hon skulle låta dem stanna i deras gamla hem, men det blev det inte tid med. Hon såg sig ingen utväg att slippa undan resan. Båten måtte ha varit sent ute, för den hade en sådan brådska att komma åstad igen.<noinclude> <references/></noinclude> 02a3y6phxrbs8u3mluj2um7ehngg88k 104 107609 504562 401729 2022-08-12T07:38:39Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud|272|KEJSARN AV PORTUGALLIEN|}}</noinclude>Landgång hade den inte tid att lägga ut. Ett par stackars resande, som skulle stiga av, blev nästan kastade upp på bryggan av sjöfolket. Klara Gulla fick Kattrinna vid armen, en karl tog emot henne, och så var hon ombord. Hon grät och ville vända, men det gavs intet förbarmande. Just som Kattrinna hade kommit upp på däck, lade Klara Gulla armen om henne liksom för att stödja henne. »Kom, så går vi över te andra sidan!» sa hon. Men det var för sent. Den gamla Kattrinna såg en karl komma springande utför backen, och hon kände igen honom också. »Det är Jan!» sa hon. »Å, vad tar han sej nu te månntro?» Jan stannade ytterst på bryggan. Han stod där liten och eländig. Han såg Klara Gulla på den bortdragande båten, och större förtvivlan och grämelse kunde inte ett ansikte uttrycka, än hans nu gjorde. Men det behövdes inte mer, än att Kattrinna såg honom, för att hon skulle få den kraft, som hon behövde, till att sätta sig upp mot dottern. »Du får resa, du,» sa hon, »men jag stiger åv ve nästa brygga å går hem igen.» »Ni får göra, som ni vill, mor,» sa Klara Gulla utledsen. Hon förstod väl, att detta kunde hon inte strida emot. Kanske tyckte också hon, att de hade varit för grymma mot fadern. Men det gavs dem ingen tid till gottgörelse. För andra gången ville Jan inte mista hela sitt<noinclude> <references/></noinclude> 4rfj2d1o0ega55igct6xx17dxwjhxku 104 107610 504563 401732 2022-08-12T07:39:11Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud||FLYKTEN|273}}</noinclude>livs glädje. Han gjorde ett språng från bryggan och kastade sig ner i sjön. Kanske att det hade varit hans mening att simma fram till ångbåten, kanske han helt enkelt hade känt, att han inte stod ut med att leva längre. Från bryggan höjdes höga rop, en båt sattes ut ögonblickligen, också den lilla lastångaren lade bi och skickade ut sin julle, men Jan hade sjunkit genast. Han kom inte en gång tillbaka upp till vattenytan. Kejsarkäppen och den gröna läderkasketten låg och flöt på vattnet, men kejsarn själv hade försvunnit, så tyst, så spårlöst, att om dessa klenoderna inte hade legat där, skulle man knappt ha kunnat tro, att han var borta. {{tomrad}}<noinclude> <references/> <small>18. — <i>Kejsarn av Portugallien.</i></small></noinclude> qwxw6r424r1hn2uychwg28ij9ef91dl 104 107614 504564 401751 2022-08-12T07:40:01Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud|274|KEJSARN AV PORTUGALLIEN|}}</noinclude><h2 align="center" style="border-bottom:none;">KVARHÅLLEN.</h2> Folk tyckte allt det var märkvärdigt, att Klara Gulla från Skrolycka skulle bli nödgad att dag efter dag stå på Borgs brygga och vänta på en, som aldrig kom. Klara Gulla stod där inte och väntade i ljuvliga sommardagar, utan i mörk och stormig november och i mörk och kall december. Hon drömde inte heller några vackra och fina drömmar om långväga resande, som skulle stiga i land med pomp och ståt. Hon hade ögon och tankar bara för en båt, som rodde fram och tillbaka i sjön utanför bryggan och draggade efter en drunknad. I början hade hon trott, att så snart draggningen kom i gång, skulle den hon väntade på genast bli återfunnen, men det gick inte så. Dag efter dag arbetade ett par tålmodiga gamla fiskare vid draggen, men de kunde ingenting upptäcka. Det skulle finnas ett par djupa hålor i sjöbottnen alldeles i närheten av Borgs brygga, och det var flera, som trodde, att Jan hade sjunkit<noinclude> <references/></noinclude> e56vg11qhrllrkxqkkcme1t3wudywn2 104 107615 504565 401752 2022-08-12T07:40:57Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud||KVARHÅLLEN|275}}</noinclude>ner i en av dem. Andra sade, att det var ett starkt strömdrag här vid udden och vidare inåt den stora Kyrkviken. Han hade kanske blivit bortförd dit. Klara Gulla lät öka på dragglinorna, så att de kunde nå till Lövens största djup, och hon lät draggen gå fram över varenda tum av Kyrkviken, men att föra sin far tillbaka upp i dagens ljus. det lyckades henne inte ändå. Genast första dagen efter olyckan hade Klara Gulla låtit beställa en likkista, och då den var färdig, förde hon den till bryggan, för att hon skulle kunna härbärgera den döde där, så snart som han blev funnen. Hon hade den sedan alltid stående på bryggan och ville inte en gång ställa in den i godsmagasinet. Magasinet stängdes, då faktorn gick från bryggan, men kistan måste alltid vara till hands, så att Jan inte skulle behöva vänta på den. Den gamla kejsarn hade ofta haft goda vänner omkring sig på bryggan, som hade förkortat väntetiden för hanom, men Klara Gulla gick där nästan alltid ensam. Hon tilltalade ingen, och säkert lämnade man henne gärna i ro, för det låg något hemskt i folks ögon över henne, som hade varit orsak till sin fars död. I december upphörde sjöfarten, och sedan fick Klara Gulla ha bryggan alldeles för sig själv. Ingen störde henne. Fiskarna, som skötte sökandet ute på sjön, ville också sluta, men detta gjorde Klara Gulla alldeles förtvivlad. Det var hennes enda hopp och räddning, att fadern blev<noinclude> <references/></noinclude> 5apab9ibv4ecwbf6al0zafumo67s0dj 104 107616 504567 401753 2022-08-12T07:42:10Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud|276|KEJSARN AV PORTUGALLIEN|}}</noinclude>funnen. Så länge som sjön gick ren, måste de fortsätta. De måste söka vid Nygårds udde, vid Storviks, de måste söka igenom hela Löven. Själv blev Klara Gulla alltmer ängsligt ivrig att finna den döde för varje dag, som gick. Hon hade hyrt in sig hos en av torparna vid Borg, och i början hade hon gett sig tid att stanna inne åtminstone någon stund på dagen. Men så småningom greps hon av en sådan ångest, att hon knappt hade ro att sova och äta. Hon vistades ständigt på bryggan, gick och stod där inte bara under de korta dagarna, utan också under de långa, oändliga kvällarna, ända tills det blev sängdags. Under de två första dagarna efter Jans död hade den gamla Kattrinna stått vid Klara Gullas sida på bryggan och väntat på Jan. Men sedan hade hon gått hem till Skrolycka. Det var inte av likgiltighet, som hon lämnade bryggan, utan därför att hon inte kunde stå ut att vara tillsammans med dottern och höra henne tala om Jan. Ty Klara Gulla förställde sig inte. Kattrinna visste, att det inte var av öm omsorg eller av samvetskval, som Klara Gulla var så ivrig att sörja för att hans kropp skulle få vila i vigd jord, utan därför att hon var rädd, ostyrligt rädd, så länge som den, vars död hon var skuld till, låg obegravd på sjöbottnen. Om hon kunde få sin far nermyllad i kyrkogårdsmull, då skulle han inte vara så farlig för henne. Men så länge som han fanns, där han fanns, kände hon<noinclude> <references/></noinclude> dopfsrkuqkpr3mxi4ns7xaxaotld2lj 104 107617 504568 401754 2022-08-12T07:43:00Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud||KVARHÅLLEN|277}}</noinclude>en obeskrivlig fasa för honom och det straff, som han skulle komma att kräva ut av henne. [[Fil:Asterisk.svg|center|10px]] Klara Gulla stod på Borgs brygga och såg ner i sjön, som alltid var upprörd och grå. Ingen av hennes blickar nådde längre än till vattenytan, men hon tyckte ändå, att hon kunde se den vida sjöbottnen, som bredde ut sig under henne. Där nere satt han, kejsarn av Portugallien. Han satt på en sten med händerna knäppta om knäna och ögonen stirrande in i det grågröna vattnet, i ständig väntan på att hon skulle komma till honom. All kejsardoningen hade han lämnat ifrån sig. Käppen och läderkasketten hade aldrig följt med ner i djupet, och pappstjärnorna hade väl blivit upplösta av sjövattnet. Han satt där i sin gamla blankslitna rock med två tomma händer. Men till gengäld var det inte något falskt eller löjligt över honom numera. Nu var han bara mäktig och förskräcklig. Det var inte med orätt, som han hade sagt, att han var kejsare. Så stor makt hade han haft i livet, att den fiende, som han hade hatat, hade blivit störtad och hans vänner hulpna. Den makten hade han kvar ännu. Den övergav honom inte, därför att han var död. Det hade aldrig varit mer än två människor, som hade gjort honom ont. Den ena hade han<noinclude> <references/></noinclude> newwt9y1ihaxikc6lirxtgo42lb3mdi 104 107618 504569 401755 2022-08-12T07:43:54Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud|278|KEJSARN AV PORTUGALLIEN|}}</noinclude>redan hämnats på. Den andra var hon, hans dotter, som först hade gjort honom vansinnig och sedan hade vållat hans död. Henne bidade han på där nere i djupet. Det var slut nu på hans kärlek till henne. Nu väntade han henne inte för att ge henne pris och ära. Men till dödens mörka land ville han dra ner henne som straff för allt, vad hon hade förbrutit mot honom. [[Fil:Asterisk.svg|center|10px]] Det var något, som lockade Klara Gulla. Hon skulle ha velat ta det stora, tunga locket av likkistan och sedan sätta ut den i sjön här utanför bryggan som en båt. Därpå ville hon själv stiga ner i den, stöta ut från land och sedan helt varligt sträcka ut sig på sågspånsbädden. Hon visste inte om hon skulle sjunka genast, eller om hon skulle komma att driva omkring en stund på sjön, tills vågsvallet fyllde hennes farkost med vatten och drog ner den i djupet. Hon tänkte också, att hon kanske inte alls skulle sjunka, utan endast bli förd ut på sjön och kastad i land vid någon av de alomkransade uddarna. Det var en stor frestelse att anställa ett sådant prov. Hon ämnade ligga alldeles stilla hela tiden, inte göra en rörelse. Hon skulle inte nyttja händer och armar för att driva kistan framåt, utan alldeles överlämna sig i sin domares våld. Han<noinclude> <references/></noinclude> dtdtrmdky09mvbmrya72n2es5c8v6fq 104 107619 504570 401756 2022-08-12T07:44:54Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud||KVARHÅLLEN|279}}</noinclude>skulle få draga henne till sig eller låta henne undkomma, som han ville. Om hon på det sättet underkastade sig hans välbehag, skulle kanske den stora kärleken åter säga ett ord. Kanske komme han att förbarma sig över henne och ge henne nåd. Men hennes förskräckelse var för stor. Hon vågade inte mer lita på hans kärlek. Hon tordes aldrig sätta den svarta kistan ut i sjön. [[Fil:Asterisk.svg|center|10px]] Det var en gammal bekant och vän till Klara Gulla, som kom och sökte upp henne i dessa dagar. Han hette August och bodde ännu kvar Där Nol i Prästerud i sitt föräldrahem. Det var en lugn och klok karl, som hon hade gott av att tala vid. Han sade till henne, att hon borde resa sin väg och ta upp sitt gamla arbete. Det var nog inte så bra för henne att gå på den ensliga bryggan och vänta på en död. Hon svarade, att hon alls inte vågade resa, förrän hennes far hade kommit ner i vigd jord, men det ville han inte höra talas om. Första gången han talade vid henne, blev än intet avgjort, men nästa gång han kom tillbaka, lovade hon att följa hans råd. De skildes med den överenskommelsen, att han dagen därpå skulle komma och hämta henne med sin egen häst och föra henne till järnvägsstationen. Om han nu hade gjort detta, hade kanske<noinclude> <references/></noinclude> 15z4upresq7trgmouw79yrm2e450j40 104 107620 504572 401757 2022-08-12T07:45:27Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud|280|KEJSARN AV PORTUGALLIEN|}}</noinclude>allt gått bra. Men han hade blivit hindrad att själv komma och skickade en drängpojke med hästen. Klara Gulla satte sig ändå upp i kärran och for. Men på vägen började hon språka med körsvennen om sin far och uppmuntrade honom att berätta historier om hans klarseende, desamma, som Kattrinna hade talat om på bryggan, och ännu andra. När hon hade lyssnat en stund, bad hon gossen vända. Hon hade blivit så uppskrämd, att hon inte vågade resa vidare. Han var alltför mäktig, den gamla kejsarn av Portugallien. Hon visste väl hur de döda, som inte hade begravts i kyrkogårdsmull, jäkta och jaga efter sina fiender. Hon måste ha fadern upp ur vattnet, hon måste ha honom lagd i kistan. Guds ord måste läsas över honom, annars skulle hon inte få ro ett ögonblick. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> mohykldl6x92guoecrqjhj3jjnp05oz 104 107623 504573 401760 2022-08-12T07:46:41Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud||AVSKEDSORDEN|281}}</noinclude><h2 align="center" style="border-bottom:none;">AVSKEDSORDEN.</h2> Framemot jul fick Klara Gulla bud, att Kattrinna låg på sitt yttersta, och detta var äntligen i stånd att rycka henne från bryggan. Hon vandrade hem till fots, därför att detta var bästa färdesättet för den, som ämnade sig till Askedalarna, och tog den gamla vanliga vägen genom Lobyn och vidare uppöver storskogen och Snipahöjden. När hon gick förbi gården, där den gamle Björn Hindriksson i Lobyn en gång hade bott, såg hon en stor karl med ett duktigt och allvarligt utseende stå vid vägen och laga en gärdesgård. Han hälsade med en kort nick, då hon gick förbi, men sedan blev han stående och såg efter henne, och till slut skyndade han fatt henne. »Det är visst Klara Gulla ifrån Skrolycka?» sa han. »Jag skulle med rätta ha talt ett par ord. Jag är Linnart, son te Björn Hindriksson,» lade han till, då han märkte, att hon inte visste vem han var. »Tiden är allt så kort för mej,» sa Klara Gulla, »så kanske att det kan vara te en annan gång? Jag har fått bud, att mor håller på å dö.» {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 1vc7c9vn4pc8vqgo10ovg71h7c6t43y 104 107624 504574 401761 2022-08-12T07:47:36Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud|282|KEJSARN AV PORTUGALLIEN|}}</noinclude>Men Linnart Björnsson föreslog i stället, att han skulle få följa henne framåt vägen en bit. Han hade flera gånger ämnat gå ner till bryggan för att träffa henne där, och nu ville han inte försumma det goda tillfället. Det var nog så nödvändigt, trodde han, att hon fick höra vad han hade att säga. Klara Gulla gjorde inga fler invändningar. Men hon märkte, att karlen hade svårt att komma fram med sitt ärende, så att hon väntade sig intet gott. Han harskade sig flera gånger och sökte efter ord. »Jag tror inte, att Klara Gulla vet, att jag var den siste, som talte ve Klara Gullas far, kejsarn, som vi bruka' kalla'n.» Klara Gulla svarade, att det hade hon inte vetat. Och på samma gång ökade hon på stegen. Hon tänkte nog, att det här samtalet var någonting, som hon helst hade velat undkomma. »Jag stog ute på går'n en dag i höstas å satte för en häst, därför att jag skulle åka te handelsbo'n,» fortfor Linnart Björnsson, »å då fick jag se kejsarn komma springande framåt vägen. Han hade stor brådska, det märktes nog, men han stanna' i alla fall, när han fick syn på mej, för te å fråga om kejsarinnan hade rest förbi. Det kunde jag ju inte neka te, å då kom tårarna störtande ur ögona på'n. Han hade var't på väg te Bro, sa'n, men han hade känt en sån oro, så han hade vänt om. Å när han kom hem, var stugan tom. Kattrinna var också borta.<noinclude> <references/></noinclude> i24u656cscjev72qtw54rwbi7d0l0nj 104 107625 504575 401762 2022-08-12T07:49:33Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud||AVSKEDSORDEN|283}}</noinclude>Di skulle säkert fara med ångbåten, å han visste inte hur han skulle komma ner te Borg i tid, innan di var resta.» Klara Gulla tvärstannade. »Det gick väl så, att han fick åka med er?» sa hon. — »Ja,» svarade bonden. »Jan hade gjort mej en stor tjänst en gång i tiden, och nu ville jag gälda den. Det var kanske illa gjort åv mej, att jag hjälpte'n på väg?» — »Ånej, allt felet ligger hos mej,» sa Klara Gulla. »Det var jag, som aldrig borde ha försökt å fara ifrån honom.» »Han grät som ett barn hela långa tiden, som han satt i kärran,» sa Linnart Björnsson, »å jag visste just inte vad jag skulle säja för å trösta'n, så att jag höll mej tyst. 'Vi hinner'na nog, Jan.' sa jag te sist. 'Du ska inte gråta så! Di här småbåtarna, som går på hösten, är inte så fortfärdiga åv sej.' Men knappt hade jag detta sagt, förrän han la' sin hand på min arm å fråga' mej om jag trodde, att di skulle bli hårda å svåra mot kejsarinnan, di, som hade fört bort'na.» »Di, som hade fört bort mej!» upprepade Klara Gulla med undran i rösten. »Jag blev förvånad, jag som Klara Gulla, å jag fråga'n vilka han mena'. Jo, han mena' dom, som hade legat på lur omkring kejsarinnan, medan hon hade var't hemma. Alla di fienderna, som Klara Gulla hade varit så rädd för, så hon inte hade vågat sätta på sej sin guldkrona eller så mycke som tala om Portugallien, å som nu hade<noinclude> <references/></noinclude> mshslq6q2x5haqfm0nw8e3lbknwa5c5 104 107626 504577 401764 2022-08-12T07:51:17Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud|284|KEJSARN AV PORTUGALLIEN|}}</noinclude>kastat sej över Klara Gulla å fört bort'na i fångenskap.» »Jaså, på det sättet!» sa Klara Gulla. »Ja, just på det sättet, Klara Gulla,» sa Linnart Björnsson med eftertryck. »Klara Gulla förstår, att hennes far inte grät, därför att han hade blitt övergiven å lämnad ensam, utan därför att han trodde, att Klara Gulla var i fara.» Linnart Björnsson hade haft litet svårt att få fram de sista orden. De ville stocka sig i halsen på honom. Han tänkte kanske på gamle Björn Hindriksson och på sig själv. Det var nog det i hans egen historia, som gjorde, att han förstod vad värde man borde sätta på en kärlek, som aldrig svek. Men Klara Gulla förstod det ännu inte. Hon hade bara tänkt på fadern med avsmak och förskräckelse, allt sedan hon kom hem. Hon mumlade för sig själv någonting om att far var en stolle. Linnart Björnsson hörde vad hon sade, och det sårade honom. »Jag vet just inte om Jan var så tokig,» föll han in. »Jag sa te'n, att jag inga fångvaktare hade sett omkring Klara Gulla. 'Såg inte min snälla Linnart Björnsson,' svara' han då, 'hur di gick vakt omkring'na, när hon for här förbi? Det var Högfärda å Hårdheta, det var Last å Lusta, det var alla di, som hon har te å kämpa emot där borta i sitt kejsarrike.'» Klara Gulla stannade och vände sig mot honom. »Nå?» sa hon endast. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> ekrcxr000ys8zqauvbzyuh1xinh4y94 104 107627 504578 401765 2022-08-12T07:52:38Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud||AVSKEDSORDEN|285}}</noinclude>»Jag svara'n; att di fienderna hade jag också sett,» genmälde Linnart Björnsson barskt. Klara Gulla skrattade till. »Men jag ångra' strax, att jag hade sagt detta,» fortsatte bonden. »För nu börja' Jan gråta rent förtvivlat. 'Å, bed Gud, min snälla Linnart Björnsson' sa han, 'att jag må kunna frälsa den lilla flickan från allt ont! Det gör detsamma hur det går med mej, bara hon blir hjälpt.'» Klara Gulla gick på än fortare, och hon svarade ingenting. Det var något, som började riva och slita inne i hjärtat, men hon tvang det till stillhet. Om det, som låg dolt där inne, skulle slippa löst, då visste hon inte hur hon skulle stå ut. »Ja, det blev alltså liksom hans avskedsord, detta,» sa Linnart Björnsson. »Å sen dröjde det inte länge, innan han fick visa, att han mena' vad han sa. Klara Gulla ska aldrig tro, att Jan sprang i sjön för te å komma ifrån sin egen sorg. Det var bara för å rädda Klara Gulla från hennes fiender, som han kasta' sej efter ångbåten.» Allt fortare och fortare stormade Klara Gulla framåt. All faderns kärlek från det första till det sista började uppenbara sig för henne. Men hon ville bara fly undan. Hon kunde inte bära den kunskapen. »Vi håller allt lite reda på varandra i den här socken,» fortfor Linnart Björnsson och följde henne utan minsta ansträngning. »Det var mycken<noinclude> <references/></noinclude> i01lej78ihziu41yglp9d47nho444ld 104 107628 504579 401766 2022-08-12T07:53:29Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud|286|KEJSARN AV PORTUGALLIEN|}}</noinclude>ovilja mot Klara Gulla i början, strax efter att kejsarn hade drunknat. Å jag för min del höll inte Klara Gulla värd å få höra hans sista ord å tankar. Men vi har ändrat oss nu. Vi tycker om, att Klara Gulla står där nere på bryggan å väntar på'n.» Klara Gulla stannade. Hon var röd på kinderna, och ögonen glänste av vrede. »Jag står där, bara därför att jag är rädd för honom,» sa hon. »Klara Gulla har aldrig velat visa sej bättre, än hon är. Det vet vi. Men vi förstår kanske bättre än Klara Gulla själv vad det är, som ligger under den där väntan. Vi har också haft föräldrar. Å vi har inte handlat rätt mot dom, vi heller.» Klara Gulla var så vred, att hon ville säga något förfärligt, men det blev ingenting av. Hon ville stampa med foten åt honom för att få honom att tiga, men hon förmådde inte det heller. Då såg hon sig ingen annan råd än att vända sig bort och springa sin väg. Linnart Björnsson följde henne inte. Han hade sagt vad han ville säga, och han var inte missnöjd med den förmiddagens arbete. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> ssvh7nhcx9h4wiiao9b20m020phj44f 104 107636 504580 401777 2022-08-12T07:54:14Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud||KATTRINNAS DÖD|287}}</noinclude><h2 align="center" style="border-bottom:none;">KATTRINNAS DÖD</h2> När Klara Gulla trädde in i den lilla stugan i Skrolycka, låg Kattrinna i sängen, likblek och med slutna ögon. Det såg ut, som om slutet redan skulle vara kommet. Men så snart Klara Gulla stod bredvid henne och strök hennes hand, såg hon upp och började genast tala. »Jan vill ha mej te sej,» fick hon fram med stor ansträngning. »Han räknar mej inte te last, att jag for ifrån'en.» Klara Gulla ryckte till. Hon började förstå varför modern dog. Hon, som hade varit trogen ett helt liv, hade grämt sig till döds över att hon hade svikit Jan i det sista. »Inte kan ni väl ligga å oroa er fördenskull!» sa Klara Gulla. »Det var ju jag, som tvinga' er å resa.» »Det har var't så svårt å tänka på i alla fall,» sa Kattrinna. »Men nu är allt gott å väl igen emellan oss.» Hon slöt ögonen på nytt och låg alldeles stilla. Det spred sig liksom ett litet sken av lycka över det tärda ansiktet. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 6z0967si5s3b009fskybt6r9c973cz0 104 107637 504581 401778 2022-08-12T07:55:11Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud|288|KEJSARN AV PORTUGALLIEN|}}</noinclude>Men hon började snart tala igen. Det var saker, som nödvändigt måste sägas. Hon kunde inte få ro förr. »Var inte så ond på Jan för att han sprang efter dej! Han mena' bara väl med dej. Du har inte haft'et bra, sen ni blev skilda åt. Det var det han visste. Å inte han heller. Ni gick vilse var på sitt håll.» Klara Gulla hade vetat, att hon skulle komma att säga något sådant, och hon hade stålsatt sig på förhand. Men det, som modern sade, rörde henne mer, än hon hade trott, och hon försökte att ge henne ett gott svar. »Jag ska tänka på far, sådan som han var förr i världen,» sa hon. »Ni minns ju så go'a vänner vi jämt var på den tiden?» Det såg ut, som om Kattrinna skulle ha blivit nöjd med svaret, för hon lade sig omigen till ro. Hon hade säkert inte ämnat säga något mer, men helt plötsligt började hon småle mot dottern med stor kärleksfullhet. »Jag är så glad, Klara Gulla,» sa hon, »för att du har blitt vacker igen.» För det leendet och de orden vek all Klara Gullas självbehärskning. Hon föll på knä invid den låga sängen och började gråta. Det var första gången allt sedan hemkomsten, som hon hade brutit ut i riktig gråt. »Jag vet inte hur ni kan vara sån mot mej, som ni är, mor. Det är mitt fel, att ni dör nu, å te fars död är jag också skuld.» {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> l679t5s9sv53v9ltp9dsch54wxi7xkh 104 107638 504582 401779 2022-08-12T07:55:52Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud||KATTRINNAS DÖD|289}}</noinclude>Kattrinna smålog alltjämt och rörde sina händer till en liten smekning. »Ni är så go', mor, ni är så go' mot mej,» sa Klara Gulla, allt medan hon grät och snyftade. Kattrinna grep hårt hennes hand och lyfte sig upp i sängen för att kunna avlägga ett sista vittnesbörd. »Allt gott, som finns hos mej,» sa hon, »det har jag lärt åv Jan.» Efter detta sjönk hon tillbaka och sade sedan intet mer hörbart eller redigt. Dödsarbetet började, och hon dog nästa morgon. Men under hela dödskampen låg Klara Gulla gråtande på golvet bredvid sängen. Hon låg där och grät bort sin ångest, sina feberdrömmar, sin skuldbörda. Det kunde inte bli något slut på hennes tårar. {{tomrad}}<noinclude> <references/> <small>19. — <i>Kejsaren av Portugallien.</i></small></noinclude> 92jen2ao2qcn5jkzl253glbymz5s7ih 104 107640 504583 426247 2022-08-12T07:56:39Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud|290|KEJSARN AV PORTUGALLIEN|}}</noinclude><h2 align="center" style="border-bottom:none;">KEJSARNS JORDAFÄRD</h2> Det var söndagen före jul, som Kattrinna i Skrolycka skulle begravas, och då brukar det ju inte vara mycket folk vid kyrkan, för de flesta vill ju spara sina kyrkbesök till de stora helgdagarna. Men när de, som åkte med i det lilla likföljet från Askedalarna, körde upp på talbacken mellan kyrkan och sockenstugan, blev de nästan förlägna. För en sådan stor skara människor, som var församlad här den dagen, skulle man knappt ha sett, ens då den gamla prosten i Bro kom för att predika i Svartsjö en gång om året, eller då det var prästval. Det sade sig ju själv, att inte var det för att följa den gamla Kattrinna till graven, som folk hade gått man ur huse, utan det måste vara något annat, som stod på. Kanske att det var någon storkarl, som väntades till kyrkan, eller att det var en annan präst än den vanliga, som skulle predika? De bodde ju så långt ur vägen där borta i Askedalarna, så att det kunde hända mycket i socknen, utan att de fick reda på det. Begravningsfolket körde fram som vanligt till platsen bakom sockenstugan och steg sedan ur<noinclude> <references/></noinclude> 14zzxlbuu960z3l0lse454nx3am3rxj 104 107641 504584 401784 2022-08-12T07:57:50Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud||KEJSARNS JORDAFÄRD|291}}</noinclude>kärrorna. Det var fullt med folk där som på talbacken, men annars såg de inte till något märkvärdigt. De blev allt mer och mer förundrade, men de drog sig för att fråga om vad som stod på. De, som åker med i ett begravningsfölje, bör ju helst hålla sig för sig själva och inte ge sig i språk med dem, som inte har del i sorgen. Kistan blev nerflyttad från flakvagnen, där den hade stått under färden till kyrkan, och nersatt på ett par svarta bockar, som var uppställda på förhand utanför sockenstugan. Där skulle nu den och de, som hörde den till, stå och vänta, till dess att klockorna började ringa och prästen och klockarn var färdiga att gå med ut på kyrkogården. Det var ett Herrans väder hela tiden. Regnet kom i piskande skurar och smattrade mot kistlocket. Ett var då säkert: vad det än var, som hade lockat hit det myckna kyrkfolket, så inte var det för det vackra vädrets skull, som de hade gett sig ut. Men det var, som skulle ingen ha frågat efter regn och blåst den här dagen. Folk stod tysta och tålmodiga ute i det fria utan att söka skydd varken i kyrkan eller i sockenstugan. De sex bärarna och de andra, som var församlade omkring Kattrinna, lade märke till att det var ännu ett par bockar utsatta utom dem, som hennes kista vilade på. Det skulle alltså bli ett lik till att begrava. Inte heller detta hade de hört talas om förut. Och det syntes inte, att<noinclude> <references/></noinclude> oqn4ny4zcejwap6em1zfgd6h0cgo4uz 104 107642 504585 426248 2022-08-12T07:58:39Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud|292|KEJSARN AV PORTUGALLIEN|}}</noinclude>något likfölje var i antågande. Tiden var annars så långt framskriden, att det redan borde vara framme vid kyrkan. När klockan kunde fattas en tio minuter i tio, så att det när som helst var tid att gå till kyrkogården, märkte folket från Askedalarna, att alla människor drog sig bort mot Där Nol i Prästerud, en gård, som låg bara ett par minuters väg från kyrkan. De såg nu, vad de förut inte hade lagt märke till, att det var utstrött granris från sockenstugan ända fram till manbyggningen, och att det var uppsatt granar på bägge sidor om ingången. Det var väl alltså där, som de hade en död i huset. Men de förstod alltjämt inte hur det var möjligt, att det inte hade sports något om ett dödsfall i en sådan gård. Och inte heller var det lakan uppsatta för fönsterna, som det skall vara, då det är sorg i ett hus. Nu slogs förstudörrarna upp på vid gavel, och ut genom dem kom det i alla fall ett liktåg. August Där Nol gick först med prestav i handen, och efter honom kom bärarna med kistan. Sedan slöt de sig till detta tåget, alla de massor av folk, som hade stått och väntat utanför kyrkan. För denna dödes skull var det alltså, som de var ditkomna. De bar fram kistan till sockenstugan och satte ner den till höger om den andra, som redan stod där. August Där Nol flyttade på bockarna, så att<noinclude> <references/></noinclude> nfgj0ldxhrzbmoswdmzvjmv60h024hm 104 107643 504586 401786 2022-08-12T07:59:45Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud||KEJSARNS JORDAFÄRD|293}}</noinclude>de två kistorna skulle komma att stå riktigt jämsides. Kistan, som nu anlände, var inte så ny och blank som Kattrinnas. Det såg ut, som skulle den ha blivit översköljd av många regnskurar redan före denna dagen. Den hade hanterats ovarsamt, så att den var både repad och kantstött. Allt folket från Askedalarna drog på en gång ett djupt andetag, för nu började de på att förstå. Det var nog ingen frände till August Där Nol, som låg i denna kistan. Det var inte för någon främmande storkarls skull, som det hade kommit så många människor till kyrkan. Nu flög allas blickar till Klara Gulla för att se om också hon förstod. Och det märktes nog på henne, att hon det gjorde. Hon hade stått blek och förgråten tätt bredvid sin mors kista hela tiden, och då hon nu kände igen den andra kistan, som de kom bärande med från Där Nol, såg hon ut att bli alldeles ifrån sig av glad förväntan, som man gör, då man får det, som man länge har strävat efter. Men hon lugnade sig strax. Hon smålog bara sorgmodigt och strök sakta ett par gånger över kistlocket. »Nu har du fått det så gott, som du någonsin kan önska dig,» tycktes hon vilja säga till den döda modern. August Där Nol gick fram till Klara Gulla och tog henne i hand. »Klara Gulla har väl inte någe emot, att vi har ställt på det här sättet?» sa han. »Vi fann<noinclude> <references/></noinclude> nhokuv61d94h0h7cm4m74f4i7h9psfe 104 107644 504587 401787 2022-08-12T08:01:06Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud|294|KEJSARN AV PORTUGALLIEN|}}</noinclude>honom i fredags först. Jag tänkte, att det kunde bli lättare för Klara Gulla så här.» Klara Gulla svarade bara ett par ord. Och läpparna skälvde, så att dessa var knappt hörbara. »Tack! Det är nog bra. Jag vet han kommer inte te mej, utan te mor.» »Han kommer nog te er båda, ska Klara Gulla få se,» sa August Där Nol. Den gamla mor i Falla, som var åttio år och böjd av många sorger, hade åkt med till kyrkan för att hedra Kattrinna, som i långa tider hade varit henne en trogen tjänarinna och vän. Hon hade tagit med sig kejsarkäppen och mössan, som hade blivit återlämnade till henne. Det var hennes mening, att hon skulle lägga ner dem i graven till Kattrinna. Hon tänkte, att modern skulle tycka om att ha hos sig något, som påminde om Jan. Nu gick Klara Gulla fram till henne och bad henne om kejsarklenoderna, och sedan stödde hon den långa käppen mot Jans kista och satte mössan över knappen. Folk förstod, att hon tänkte på att hon inte hade velat låta Jan styra ut sig i kejsarstassen, sedan hon kom hem. Hon ville gottgöra det lilla hon kunde. Det är inte mycket man kan göra för en död. Knappast stod käppen där, förrän det började ringa i kyrktornet, och samtidigt kom prästen och klockarn och kyrkvaktarn ut ur sakristian och ställde sig i spetsen för liktåget. Regnet kom skurvis den dagen, och det var så lyckligt, att det blev uppehåll nu, medan<noinclude> <references/></noinclude> nsw3tt6s0nqbyjm9gidqmp4m2c476k8 104 107645 504588 401788 2022-08-12T08:02:24Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud||KEJSARNS JORDAFÄRD|295}}</noinclude>församlingen ordnade sig led vid led, först karlarna och sedan kvinnfolken, för att följa de två gamla ut till kyrkogården. De, som ställde upp sig, hade en min på sig, liksom om de förvånades över att de var med här. För inte kände de någon sorg precis, och inte heller ville de särskilt hedra någon av de döda. Det var bara så, att när den nyheten hade spritt sig genom socknen, att Jan i Skrolycka hade kommit till rätta just i passande tid för att kunna läggas i samma grav som Kattrinna, så hade alla tyckt, att det var något vackert och märkvärdigt i detta, och man hade velat vara med och se hur de gamla makarna förenades i döden. Man hade ju inte kunnat tro, att så många andra skulle få samma tanke. Nu blev det nästan för stor uppståndelse för ett par så fattiga och ringa människors skull. Folk såg på varandra och skämdes smått, men när de nu var där, så kunde de ju inte annat göra än gå med bort till kyrkogården. De fick ju också lov att småle för sig själva, när de tänkte på att detta skulle kejsarn av Portugallien ha tyckt om. Två prestaver, för det var ju en med från Askedalarna också, gick före hans och Kattrinnas kistor, och nästan hela socknen följde med i liktåget. Det kunde inte ha blivit bättre, om han själv hade fått styra om det. Och det var ju heller inte så säkert, att inte alltihop var hans verk. Han hade blivit så märkvärdig efter döden, den gamla kejsarn. Han hade<noinclude> <references/></noinclude> 3g23n7k7s2inlaseucofa4qivszbav6 104 107646 504589 401789 2022-08-12T08:03:16Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud|296|KEJSARN AV PORTUGALLIEN|}}</noinclude>nog haft en mening med det, att han lät dottern sitta och vänta på sig, och en mening hade han haft nu, då han kom upp ur djupet alldeles i rättan tid, det var ju säkert och visst. När de alla hade nått fram till den breda graven och kistorna var nedsänkta i den, började klockarn sjunga: »Jag går mot döden — — — Klockar Svartling var en gammal man vid den här tiden. Hans sång påminde Klara Gulla om en annan gammal mans, som hon inte hade velat lyssna till. Minnet vållade henne en stor smärta. Hon tryckte händerna mot hjärtat och slöt till ögonen, för att de inte skulle förråda hur hon led. Medan hon stod på det sättet med stängda ögonlock, såg hon framför sig sin far, sådan som han var i hennes ungdom, då hon och han var så goda vänner. Hon kände igen hans ansikte, sådant hon hade sett det en morgon, då det hade varit yrväder på natten, så att vägen var igensnöad och han måste bära henne till kyrkan. Hon kände igen det från den dagen, då hon gick till kyrkan i den röda klänningen. Ingen människa hade väl sett så god och lycklig ut, som Jan då gjorde. Sedan hade lyckan varit slut för honom, och hon hade just aldrig varit rätt till freds, hon heller. Hon strävade att behålla detta ansiktet för sina ögon. Det gjorde henne gott. Det steg upp en<noinclude> <references/></noinclude> rhggjkrk6r551d863vr6w3sv4bm6ouu 104 107647 504590 401790 2022-08-12T08:04:34Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud||KEJSARNS JORDAFÄRD|297}}</noinclude>sådan stark våg av ömhet inom henne, då hon såg det. Det ansiktet ville henne bara väl. Inte var det något att vara rädd för. Det här var ju bara den gamla, beskedliga Jan i Skrolycka. Inte ville han sitta till doms över henne, inte ville han dra ner olycka och straff över sitt enda barn. Hon blev så lugn. Hon hade kommit in i en värld av kärleksfullhet, nu sedan hon kunde se honom, som han var förr. Hur kunde hon tro, att han hatade henne? Han ville bara förlåta. Var hon gick och var hon stod, ville han vara omkring henne och skydda henne. Det var det enda han ville. Än en gång kände hon den stora ömheten skölja upp ur hjärtat som en stor våg och fylla hela hennes varelse. Och med detsamma visste hon, att nu var allt gott igen. Nu var hon och fadern ett som förut. Nu, när hon älskade honom, var det ingenting mer, som behövde försonas. Klara Gulla vaknade upp som ur en dröm. Medan hon hade stått och sett sin fars goda ansikte, hade prästen förrättat jordfästningen. Och nu höll han på att säga ett par ord till folket. Han tackade dem alla för att de hade kommit så mangrant till denna begravning. Det var ingen hög och förnäm man, som här vigdes åt vilan, sade han, men det var kanske den, som hade ägt den ortens varmaste och rikaste hjärta. När prästen sade detta, tittade människorna<noinclude> <references/></noinclude> b0ok75old1vinyfh2jf5u4qg02w61yq 104 107648 504591 401791 2022-08-12T08:05:06Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" />{{huvud|298|KEJSARN AV PORTUGALLIEN|}}</noinclude>igen på varandra, och nu såg de nöjda och belåtna ut. Prästen hade rätt. Just därför var det, som de hade kommit till begravningen. Sedan riktade han också ett par ord till Klara Gulla. Hon hade fått större kärlek av sina föräldrar än någon annan han visste, och sådan kärlek måste vändas i välsignelse. Då prästen sade detta, kom alla människor att se bort mot Klara Gulla, och de förundrade sig över vad de såg. Prästens ord tycktes redan ha gått i uppfyllelse. Där stod Klara Fina Gulleborg ifrån Skrolycka, hon, som var uppkallad efter själva solen, vid sina föräldrars grav och lyste som en förklarad. Hon var likaså vacker som den söndagen, då hon gick till kyrkan i den röda klänningen, om inte vackrare. {{linje|5em}} {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> j9emtf57yn5zm0qkof7p96a3pk2ip9v 104 107871 504596 402392 2022-08-12T08:44:46Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude>{|align="center" |- |style="width:25%;"|{{större|<i>Till</i>|125}} |colspan="2"|&nbsp; |- |style="width:25%;"|&nbsp; |colspan="2" style="width:50%;"|{{större|{{sp|<i>SOPHIE ELKAN</i>}}|175}} |- |style="width:25%;"|&nbsp; |style="width:50%;"|&nbsp; |style="width:25%;"|{{större|<i>min kamrat i liv och<br />diktning</i>|125}} |- |} {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> a2m4mjjn2grlm92vpyyuecpleijn8k7 504597 504596 2022-08-12T08:45:15Z Basingo 13803 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Basingo" /></noinclude>{|align="center" |- |style="width:25%;"|{{större|<i>Till</i>|125}} |colspan="2"|&nbsp; |- |style="width:25%;"|&nbsp; |colspan="2" style="width:50%;"|{{större|{{sp|<i>SOPHIE ELKAN</i>}}|175}} |- |style="width:25%;"|&nbsp; |style="width:50%;"|&nbsp; |style="width:25%;"|{{större|<i>min kamrat i liv och<br />diktning</i>|125}} |- |} {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 9q2qbq1ii2cfgfujuctuisbnngcn54c 104 107975 504595 402397 2022-08-12T08:44:03Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude> {{c|<i>Copyright. Albert Bonniers förlag 1945</i>}} {{c|Jönköping}} {{c|Jönköpings & Vulcans T. F. A. B. Tryckeri.}} {{c|1945}} {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> ndqcsqi4m85dhw87rtyp71za2ytydy0 104 148377 504456 482921 2022-08-11T18:41:09Z Thurs 138 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thurs" />{{c|<u>58</u>}}</noinclude>täta, men smala ögonbrynen, som sammanlöpte mellan ögonen, gåfvo mannen ett ganska sällsamt utseende. Det är en folktro om sådana ögonbryn, att de betyda enklingskap. För öfrigt var hela gestalten, ehuru dold i nutidens oklassiska drägt, tydligen en Endymions. Han stod tillbakadragen i en fenstersmyg, i en halft drömmande ställning, och de stora, dunkelt svarta ögonen voro till ytterlighet uppspända och stirrade orörligt på fröken Anna. Efter några minuter gick han ut ur danssalongen, och hvar han gick fram, drogo sig alla skyggt tillbaka. När han var borta brusade åter lifligt manande toner, och i en svindlande galoppad upplöste sig den för mig ännu oförklarliga dysterheten. Jag kände mycken nyfikenhet att få veta någonting om den så sällsamt dystre mannen, och anande att Annas kavaljer, min vän kammarherren Silfverkrants möjligtvis skulle hafva kunskap om honom, uppsökte jag denne, och frågade honom. Han syntes ganska förundrad och sade: ”På min ära, jag trodde icke att det fanns någon, som icke kände den olycklige baron Stjernstråle och hans dystra historia.” "’Ursäkta mig, men jag har så nyligen kommit till hufvudstaden, att jag icke ännu hunnit inhämta dess mysterier, var derföre så god, min bästa kammarherre, och upplys mig om denna man, som kallas olycklig, och om hans historia, som får heta dyster. Hvad han är lycklig, som är olycklig; derigenom är han ju nödvändigt ett föremål för alla ömma hjertans uppmärksamhet. Om jag icke alltför mycket bedrar mig, så måste sjelfva den undersköna fröken Anna stå i någon rapport till honom och han till henne; om jag ej alltför mycket misstagit mig om riktningen af hans stela blick.” ”Den sköna Anna har ett alltför känsligt hjerta, att icke ömma för Stjernstråles djupa lidande. Under det jag dansade med henne, samtalade vi om honom, föga anande att vi här skulle få se honom. Liksom alla andra qvinnor, och kanske mer än någon annan, sysselsätter hon sin inbillning med hans sällsamma öde, så mycket mer, som hon är slägting till honom, och när jag underrättade henne, att hon var förvånande lik hans så tragiskt förlorade maka, fattades hon af den djupaste rörelse.” {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> a5ipxh80b60xy64rp3cvy9u270zccxl 104 148378 504457 482922 2022-08-11T18:46:53Z Thurs 138 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thurs" />{{c|<u>59</u>}}</noinclude>”Det var således om denna likhet som kammarherrn hviskade till henne, kort innan hon greps af sin plötsliga vanmakt.” ”Ungefär så, och vanmakten kom derutaf, att hon så oförmodadt upptäckte honom här, i det hon såg honom i trymåen.” ”Men för all del säg mig då hans historia!” ”Ganska gerna och i största korthet: haron Stjernstråle gifte sig för tre år sedan med en min slägting, som jag för denna egenskap skull icke vågar skildra så lysande som hon förtjenar. Stjernstråle älskade henne med den djupaste och renaste passion, och var lika älskad tillbaka. Men han fick ega henne endast en månad; hon insjuknade häftigt, Stjernstråle satt ständigt hos henne, och gaf henne sjelf de läkemedel, som deras husläkare föreskref. Redan började hon märkbart tillfriskna, då en gång olyckan ville, att ett misstag skedde på Apoteket, och i stället for läkemedel ingaf Stjernstråle henne ett starkt gift. Hon angreps ögonblickligt af förskräckliga plågor, och utropade i sin smärta: ''”du har gett mig döden!”'' och så dog hon i sin fÖrtviflade makes armar. Sedan dess anklagar sig Stjernstråle såsom sin älskades mördare, och har aldrig lugn. Men icke nog dermed; man säger att hennes ande besöker honom, att han ofta ser henne midt i de glada kretsar, dit hans talrika vänner bjuda honom, för att förströ honom, till och med på skådespelet, som han så gerna besöker, ser han henne än sitta vid sin sida — han tar alltid två billetter — än ser han henne på scenen. Han sjelf fasar dock icke derför, han njuter af dessa syner, men hvart han kommer, medför han, synnerligen bland qvinnorna, en dof förskräckelse, ty mången inbillar sig att hans syner äro verkliga, och icke framkallade af en starkt utbildad och öfverretad inbillningskraft. Man ryser naturligtvis, då man tror sig hafva en ande i sitt sällskap. Dock förminskar detta ingalunda, utan snarare ökar nöjet, med retelsen af det ljuft förskräckliga; han spelar inom la haute volées glada samqväm ungefär samma rol, som det bekransade liket vid festerna i forntiden.” Knappt hade kammarherren slutat denna redogörelse, förrän åter den sorgklädde baronen blef synlig i balrummet. Åter såg jag häpenhet i allas blickar. Han stirrade oupphörligt på Anna. Kammarherren nalkades honom och hviskade i hans öra: ”Hvad hon är lik din saliga Maria!” {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 1m5nq8889agif8hr0ywfugsq70bkk2z 104 148379 504458 482923 2022-08-11T18:52:14Z Thurs 138 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thurs" />{{c|<u>60</u>}}</noinclude>”Ja,” svarade baronen, ”så lik, som två blommor på samma stjelk; dock är Anna klädd i rosenrödt, men min Maria i ljusblått; och Anna doftar af rose, men min Maria af heliotrop, ser du icke det? Se, nu småle de begge på en gång mot mig, dock min Maria ljufvast; Gud, hvad jag är lycklig!” {{linje|4em}} {{c|<big>II.</big>}} ”Hvarföre klappar mitt hjerta så oroligt?” Så frågade sig sjelf fröken Anna, i det hon gömde sitt ansigte emot en hörnkudde i sin divan. Men skall jag våga kasta en blick in på ett så fridlyst område, som en tjugoårig flickas rum, och ännu mera i en sådan helgedom, som ett ungt qvinnohjerta, hvari intet dödligt öga, knappt hennes eget, ännu skådat. Det är första gången, kanhända, som hon sjelf vågar kasta en bäfvande blick inom dess obekanta himmel. Men först vill jag se mig litet omkring i hennes rum. När man sjelf får ordna åt sig sin boning, så blir den liksom en återspegling af ens eget lynne. Det mest bländande hvita är den färg, som råder i den lilla kammaren. Genom snöhvita tyllgardiner insmyga sig morgonsolens mildaste strålar, utan att nännas bränna någonting i det jungfruliga templet. Aldrig kunde man skåda en skönare spegel, än den, hvilken på Annas toilett hade det förtroendet att återgifva de behag, som hittills varit lika dolda som snöliljans, ännu innan vårsolen allyftat det hvalf af snö, hvarunder hon utvecklar sina fina knoppar. Spegelns glas är så rent och klart, ty från Annas rosenmund har ännu ingen passion låtit sin heta imma fastna derpå. Ramen är af matt silfver, arbetat till halfupphöjda blommor af österländskt tycke, och öfver den är ett yppigt draperi af finaste ”gaziris” med breda broderier, säkerligen en gåfva af någon systerlig väninna, ty så mycken artistisk fulländning utvecklas icke af legda händer. I små etrustiska vaser af alabaster dofta och glänsa framför spegeln de utsöktaste blommor årstiden har att bjuda, och aldraminst saknas de kameleontiska camellierna. Att uppräkna de många särskilda öfverflöds-småsakerna på<noinclude> <references/></noinclude> dgg81j8lzcx039x9jlpuyzksmlbnhz9 104 148380 504459 482924 2022-08-11T19:25:01Z Thurs 138 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thurs" />{{c|<u>61</u>}}</noinclude>toiletten, skulle blifva en hel bouppteckningsförrättning, och så ljuf en sådan är i verkligheten, så ledsam är den att läsa om, ty den retar inbillningen för mycket, och inger bara förtrytelse, att man icke genast kan få företaga en sådan. På en divan, hvarpå man icke kan upptäcka något så prosaiskt som trävirke, utan som är sammansatt af endast svällande dynor, mera elastiska än de gammalmodiga af ejderdun, emedan de äro stoppade med — luft, hvilar fröken Anna morgonklädd i hvitaste ”tartalan.” Men det aldrahvitaste i hela rummet äro de båda nordpolerna, af tvenne halfklot, som titta fram ur de fina klädningsvecken, och bäfva af en fördold, ej underjordisk, utan öfverjordisk eld. Om hennes anletes hvita skönhet törs jag ej tala, ty jag blir solblind af glansen, när jag blott tänker att jag ser det. ”Hvarföre klappar mitt hjerta så oroligt?” frågade hon sig sjelf, och då hon kastade en blick inåt i sitt hjerta, och tyckte sig förnimma svaret, rodnade hon med högre färg, än någonsin förut. ”Men hvad är det för en ovanlig vällukt som sväfvar omkring mig?” frågade hon sig; ”det är ingen af de vällukter, som jag begagnar; den har kommit hit in på ett för mig oförklarligt sätt. Jag känner icke igen den; jag vet icke rätt hvad det är, men den har ett tycke af heliotrop; men den är så etheriskt ren, så himmelartad, så att jag icke vet, om jag skall kunna benämna den ens med ett så föga jordiskt namn, som heliotrop. Den vällukten är ändå af en blomma, som växer lågt nere på marken; men denna doft, som uppfyller min kammare, förefaller mig som om den vore af en blomma från det himmelska paradiset. Månne det är en engels atmospher? Ah! jag vet, jag anar, månne jag skall våga gissa?” ”Du, saliga Maria, som älskade honom, som han älskar än, dig behagade ju alltid, medan du lefde, att dofta af heliotrop, skulle det vara möjligt, att du på ett så angenämt sätt uppenbarar dig här för mig?” ”Ljufva väsende, jag såg dig aldrig, men man säger, att jag skall hafva tycke af dig; man säger, alt jag är din spegelbild, månne min spegelbild der borta är du?” {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 6x3ziz0o65t0h2xa4h5rccfltjyuunu 104 148381 504460 482925 2022-08-11T19:27:56Z Thurs 138 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thurs" />{{c|<u>62</u>}}</noinclude>”Angenäma ande! hvarföre nalkas du mig? hvad vill du mig?” Man säger, att rysning skall fatta menniskan, då en ande uppenbarar sig för henne, men jag ryser icke, jag känner endast ljufhet kring mina tinningar.” ”Men månne jag skall tro att det verkligen är en ande, som rörer sig ikring mig? Är det ej blott ett spel af min inbillning?” ”Nej, nej! det är ju ljusaste dag, och jag är vaken, som en fogel om morgonen.” ”Jag känner ju klart, att någonting himmelskt är omkring; det himmelska kommer ju icke inifrån, jag är ju blott en svag dödlig; hell dig, engel, som kommer till mig!” ”Mitt hjerta slår så starkt, jag känner det med handen. Oroliga hjerta, tala med andinnan, och fråga henne hvad hon vill!” ”Ljufva väsende, vill du att jag skall tänka på honom?” ”Vill du att jag skall söka hans blickar? Säger du kanhända, att den mystiska kärlek, som han hyser för dig, drager honom sakta bort till den kalla andeverlden?” ”Älskar du honom med en oegennyttig försakande andes kärlek, som vill att han skall återkallas till att tycka om denna jordens solsken, säger du att han ännu icke är mogen för andesolens glans!” ”Ljufva ande, vill du att jag skall gå i ditt ställe och kyssa bort tårarna ur hans ögonlocks svarta silke?” ”Gud! hon rodnar öfver min förvägenhet, — ack, förlåt mig, ljufva ande, det är ej du, det är min spegelbild, som rodnar.” ”Vackra andinna, jag ser dig ej, men jag anar din skönhet och ditt hjertas godhet af den vällukt som omfläktar mig. Säg, vill du att jag skall honom — älska?” ”Älska? underbara ord, hvars betydelse ännu ingen skald fullt uttalat; kärlek, kristallklara källa, hvars eviga djup ännu ingen tanke mätit — jag bäfvar, när jag tänker på dig!” ”Och att älska en man! Att älska honom, honom! — Ja, jag älskar honom, ljufva andinna, som också älskar honom, jag bekänner det nu, och rodnar icke mera, ty att älska är heligt.” {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 41c19fph6f65nllf9vigr3b61ograay 104 148382 504465 482926 2022-08-11T20:22:27Z Thurs 138 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thurs" />{{c|<u>63</u>}}</noinclude>Och Anna reste sig upp, såsom en engel, hvilken fattat ett himmelskt beslut, och i hennes ögon brann den skönaste stjernas eld och på hennes kinder glödde de skäraste midsommarsrosors prakt. I detsamma öppnades dörren till fröken Annas boudoir, och der inträdde en dame, som redan blomstrat mera än fyratio somrar, några derpå följande vintrar, en af dessa qvinnor, som, emedan de sjelfva varit lyckligt gifta, hafva sin största förnöjelse uti att vägleda andra till Hymens altare. ”God morgon, min älskeliga, min ljufva Anna, men hvarföre skulle jag önska dig en god morgon, då jag ser två så lysande morgonrodnader på dina kinder.” ”Välkommen, min älskade, goda Tant, ingen morgon kan vara så god för mig, att den icke blir bättre, när Tante kommer till mig; ty jag vet intet besök, som är mig kärare än Tantes!” ”Min lilla oskyldiga älsklingsblomma, huru länge skall den tiden räcka, som du säger så, som du icke föredrar <i>någon annans</i> ankomst, framför din ''gamla'' Tantes.” Och härvid kastade hon en snabb blick i spegeln, liksom för att fråga, om icke denne ändå skulle säga någon liten, aldrig så liten artighet öfver några ännu qvardröjande behag. ”Ack, min dyraste tant, säg inte så, jag blir aldrig annorlunda än jag är, i afseende på min kärlek för tant.” ”Nog nu med inbördes artigheter, låtom oss tala om det som fört mig hit i dag, ty min tid är kort, och jag har ännu en sex à sju visiter att göra på förmiddagen.” ”Om hvad då, tant?” ”Anar du icke?” ”Omöjligt.” ”Å så gissa då!” ”Bara det inte är något giftermålsförslag igen?” ”Kanhända, min sötaste; men jag är ganska trött, jag har åkt hela morgonen, jag sätter mig så gerna här i din förträffliga divan, kom och sätt dig här bredvid mig, att jag riktigt får se in i dina vackra ögon, och trycka dina små hvita händer. Se så ja, nu hafva vi det komfortabelt till en tete a tete. Hvad säger, hvad tänker du om dagens samtalsämne, om den<noinclude> <references/></noinclude> di47oiof6omfoi7tw6e8butfnoyrqzb 104 148383 504467 482927 2022-08-11T20:26:05Z Thurs 138 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thurs" />{{c|<u>64</u>}}</noinclude>stackars baron Stjernstråle, och hans besynnerliga idé att vara kär i sin hustrus vålnad?” ”Sanningen att säga,” svarade Anna och bleknade, ”jag tycker att det ligger någonting stort och skönt att så älska.” ”Ah, bah, bara öfverdrift min sötaste, bara svärmeri; för min del tycker jag, att det är nästan förolämpande af en karl med så stora partier, att så förgäta de lefvande för en död. Att troget älska sin maka ”i döden,” det är rätt, skönt och ädelt, gubevars, men efter döden, hush, det går en rysning öfver mig, när jag tänker på, att jag skulle försöka att älska min gamla man, nemligen om han skulle dö, och ligga i sin familjegraf. Ända till döden, men icke en bit längre, så är min princip. Och det kan aldrig vara bra att gå och vara kär i ett spöke, och ett dödt spöke; det syns ju på honom, han magrar af, så att han icke ens mera har någon skugga, han är blek hvarje dag, som om han varit på en bal hela natten, och han synes hafva alldeles förgätit konsten att le, — jag vill icke ens nämna, att hjertligt skratta, ty det tror jag att han aldrig kunnat. Det är menniskans oeftergifliga pligt att söka bota en så olycklig like; han kan icke botas genom annat än en ny kärlek, ett nytt giftermål, och jag har beslutat att just du skall blifva den, som återför honom till lifvet.” ”Jag, min bästa tant, jag?” ”Se så, ingen falsk blygsamhet, tillstå att du icke ogerna skulle vilja se honom vid dina fötter, han är skön och snillrik, af renaste adel, och hvad som är mera än allt detta, han har ett fideikommis, med ett rigtigt slott dernere i Skåne, och 2000 tunnor säd i årlig ränta af sina landtbönder, jag vågar tro, att det der allt låter höra sig, min bästa Anna!” ”Min Gud, så tante talar; men om han icke älskar mig!” ”Aha, allt är ypperligt, jag ertappar dig således, du sätter icke ifråga annat, än att han icke älskar dig; derom skall jag draga försorg, bara du älskar honom.” ”Älskade tante, skall jag våga bekänna?” ”Skönt, min lilla, om en så ljuf flicka som du älskar en man, så behöfver man inte göra sig mycket besvär för att få honom att bli halfgalen af kärlek. Vi ska’ hitta på någon plan att föra er tillsamman och väcka hans uppmärksamhet på dig.” ”Oh, min goda tant, det går icke an.” {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 09fhqqu0xt1tsjhbm5okcv2dlo5f9z3 104 152949 504453 493808 2022-08-11T18:20:05Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||( 121 )|}}</noinclude>Denne Konung hedrade och uplyste sit tidehvarf. Han förtjänar en odödlig ära. <br> Af forna {{sc|Slott, Konungagårdar, Borgar}} ''och'' {{sc|Fästen,}} träffas många lämningar vid Mälarens farvatten. Jag anmärker: <i>Alsnö-Slott</i> på Adalsön eller Alsnön, som från hedendomen varit ett Konungasäte, I K. {{sc|Eric}} af Pomerns jordbok räknas det ännu bland Kronans Slott och Län. Alt ifrån år 1279 hafva åtskillige Konungar härifrån utfärdat sina bref och påbud <ref>Se ofvanföre s. 83.</ref>. Man vet ej när det blifvit förstört; men rudera finnas vid Byn Håfgården, och en bro har ifrån Ön varit inrättad öfver sundet til Biörkö, der en Skans äfven varit anlagd. ''Brandaborg,'' på Brandholmen, vid segelleden åt Enköping; måste varit ett tilhåll för någon Viking eller SjöKonung. Borgen har varit väl förvarad, hvilket kan slutas af de ansenliga stenhögar som ligga sammanvräkte öfverst på Bergshögden <ref name=s121>Ett annat Brandaborg måste det varit, som omtalas under K. {{sc|Carl Knutsons}}</ref>. {{tomrad}}<noinclude> {{huvud||H 5|''Gröne-''}} <references/></noinclude> q5tia0zerr7kyq84jgg1t4d02uqb64y 104 152961 504454 493821 2022-08-11T18:23:43Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||( 122 )|}}</noinclude><ref follow=s121>regering, om ''Rhyzelii'' vitnesbörd skall äga rum.</ref>''Gröneborg,'' vid samma segelled, på Grönbergsholmen eller Bergholmen, har varit ett den myndige R. R. <i>Ifvar Blå</i> tilhörigt Slott, der han sjelf bodde vid år 1250. Det kallades då Knapholmen, och han sjelf Blå knapen. Af Slottets grundvalar och af en tredubbel vall synas ännu qvarlefvor. ''Kongsborg,'' på Färingsön eller Svartsjö-landet, var ett gammalt Konungasäte, där i synnerhet K. <i>Magnus Ladulås</i> vistades ofta, och der utfärdade sina privilegier för Prästerskapet år 1289. Ännu skönjas några lämningar af murar. ''Ringanäs,'' äfven på Svartsjö-landet, ett urgammalt Slott, ett litet stycke från det förra. Det omtalas i <i>St. Olofs</i> Saga. K. {{sc|Carl}} ''Knutson'' höll här sit bröllop med <i>Brita Bielke.</i> Rudera efter detta fasta Slott voro ansenlige, ända til dess at sten och tegel hämtades härifrån när Svartsjö-Slott bygdes år 1545. ''Redningeborg,'' på Fogdön, en mil från Strängnäs, var en urgammal Konunga-gård. Här undergick <i>Ingiald Illråde</i> genom egen åtgärd det dödssätt,<noinclude> {{huvud|||som}} <references/></noinclude> r61nubnqxxlvx9bvdzamhobo3l65d39 104 154172 504417 496789 2022-08-11T15:12:49Z RalphE 7636 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="RalphE" />{{ph|221{{em|2}}}}</noinclude> <h3 align=center>{{sp|{{st|INNEHÅLL.}}}}</h3> <br>{{linje|4em}}<br> {| align=center |- | [[Till Hans Kongl. Höghet Kron-Prinsen]]{{em|4}} || sid. ||align=right | III. |- | [[Till Mina Vänner]] || ” || align=right | 1. |- | [[Till Svear]] || ” || align=right | 4. |- | [[Runesvärdet]] || ” || align=right | 9. |- | [[Seglaren]] || ” || align=right | 13. |- | [[Mannen]] || ” || align=right | 17. |- | [[Soldat Philosophi]] || ” || align=right | 20. |- | [[Bragd och Sång]] || ” || align=right | 21. |- | [[Förbunds-Sång]] || ” || align=right | 22. |- | [[Friskt mod Kamrater]] || ” || align=right | 23. |- | [[Jägaren (Ridderstad)|Jägaren]] || ” || align=right | 24. |- | [[Min fader föll m. m.]] || ” || align=right | 26. |- | [[Skål (Ridderstad)|Skål]] || ” || align=right | 29. |- | [[Skölden]] || ” || align=right | 31. |- | [[Visa (Ridderstad)|Visa]] || ” || align=right | 33. |- | [[Sångaren (Ridderstad)|Sångaren]] || ” || align=right | 35. |- | [[Bön (Ridderstad)|Bön]] || ” || align=right | 39. |- | [[Förr och Nu]] || ” || align=right | 41. |- | [[Recensenterna]] || ” || align=right | 42. |- | [[Veteranen (Ridderstad)|Veteranen]] || ” || align=right | 43. |- | [[Krigaren]] || ” || align=right | 44. |- | [[H. K. H. Kron-Prinsen]] || ” || align=right | 46. |- | [[Banco Nerita]] || ” || align=right | 54. |- | [[Till General-Majoren G. A. Hjerta]] || ” || align=right | 59. |- | [[Staten]] || ” || align=right | 61. |- | [[Vaksamheten]] || ” || align=right | 64. |- | [[Sång för Kongl. Helsinge Regemente]] || ” || align=right | 66. |- | [[Till Grefve Carl Ridderstolpe]] || ” || align=right | 68. |- | [[Sång för Arbrå Kompani]] || ” || align=right | 72. |- | [[Sång för Alfta Kompani]] || ” || align=right | 74. |}<noinclude> <references/></noinclude> ghgcuxm70kxyucgaitazcq6mz8lzclv 504443 504417 2022-08-11T16:24:30Z RalphE 7636 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="RalphE" />{{ph|221{{em|2}}}}</noinclude> <h3 align=center>{{sp|{{st|INNEHÅLL.}}}}</h3> <br>{{linje|4em}}<br> {| align=center |- | [[Till Hans Kongl. Höghet Kron-Prinsen]]{{em|4}} || sid. ||align=right | III. |- | [[Till Mina Vänner]] || ” || align=right | 1. |- | [[Till Svear]] || ” || align=right | 4. |- | [[Runesvärdet]] || ” || align=right | 9. |- | [[Seglaren]] || ” || align=right | 13. |- | [[Mannen]] || ” || align=right | 17. |- | [[Soldat Philosophi]] || ” || align=right | 20. |- | [[Bragd och Sång]] || ” || align=right | 21. |- | [[Förbunds-Sång]] || ” || align=right | 22. |- | [[Friskt mod Kamrater]] || ” || align=right | 23. |- | [[Jägaren (Ridderstad)|Jägaren]] || ” || align=right | 24. |- | [[Min fader föll m. m.]] || ” || align=right | 26. |- | [[Skål (Ridderstad)|Skål]] || ” || align=right | 29. |- | [[Skölden]] || ” || align=right | 31. |- | [[Visa (Ridderstad)|Visa]] || ” || align=right | 33. |- | [[Sångaren (Ridderstad)|Sångaren]] || ” || align=right | 35. |- | [[Bön (Ridderstad)|Bön]] || ” || align=right | 39. |- | [[Förr och Nu (Ridderstad)|Förr och Nu]] || ” || align=right | 41. |- | [[Recensenterna]] || ” || align=right | 42. |- | [[Veteranen (Ridderstad)|Veteranen]] || ” || align=right | 43. |- | [[Krigaren]] || ” || align=right | 44. |- | [[H. K. H. Kron-Prinsen]] || ” || align=right | 46. |- | [[Banco Nerita]] || ” || align=right | 54. |- | [[Till General-Majoren G. A. Hjerta]] || ” || align=right | 59. |- | [[Staten]] || ” || align=right | 61. |- | [[Vaksamheten]] || ” || align=right | 64. |- | [[Sång för Kongl. Helsinge Regemente]] || ” || align=right | 66. |- | [[Till Grefve Carl Ridderstolpe]] || ” || align=right | 68. |- | [[Sång för Arbrå Kompani]] || ” || align=right | 72. |- | [[Sång för Alfta Kompani]] || ” || align=right | 74. |}<noinclude> <references/></noinclude> f1ic1256gjtb7wdm96mqxm81xicenxx 104 154241 504416 504402 2022-08-11T14:42:29Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" /></noinclude>{{c|[[File:Tids- och Krigs-Bilder linje.jpg|500px]]}} {{c|TILL}} {{c|<h3><big><big>HANS K. H. KRONPRINSEN.</big></big></h3>}} {{linje|4em}} <poem> {{större|E|200}}n syn jag hade. Jag såg Skanda throna Uppå en runeristad bautasten; Ej hjelm dess panna bar, den har en krona, Och vid dess fot låg svärdet kastadt hän; Och buktigt pansar, barmens sköldblå bona, Låg jemte svärdet emot soln oeh sken; Och bredvid henne, i den svala lunden, Liksom en måne hängde skölderunden. </poem><noinclude> <references/></noinclude> 6amxujcfhf56bmg4zcnwn00mhkdtvdr 104 154292 504538 496840 2022-08-12T07:03:25Z RalphE 7636 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="RalphE" />{{em|2}}4</noinclude> <h3 align=center><big>{{sp|Tillegnan}}.</big></h3> <poem> {{större|B|200}}låögda dotter ifrån söderns friska Och sommarvarma verld, Der vindar, såsom halfdöd harpton, hviska, I lagerkronor, om sin lefnads färd; För dig jag lägger nu, i sång och dikt, Min tankes sagospel, min känslas bikt. Blif mild mot dem: det milda är det sanna, Det qvinligt sanna dock! En himmel hvilar på dess blida panna, En stjernkrans gungar i dess lätta lock; Der mildhet blickar, springer lifvet opp, I diktens former, såsom ros och knopp. Far varm också! I sången bor det värma, Och värma fordrar den; Till lif och kärlek söker den sig närma, Och varmt är lifvet, varmt är kärleken; De båda sitta uppå solens klot, Och jorden rullar varm vid deras fot. Hvad djerft du finner, glöm det! Sångarsinnet Ar ju en örn, som byggt Sig djerft och stolt ett örnebo i <i>minnet</i>, Och emot <i>hoppet</i> sträcker ut sin flygt. Af färdens djerfhet just dess styrka känns; Det vet en skapelse, men ingen gräns. </poem><noinclude> <references/></noinclude> mdlubvjw13u6galvrw2kvb5najzo4pg 104 154293 504540 496841 2022-08-12T07:04:13Z RalphE 7636 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="RalphE" />{{ph|5{{em|2}}}}</noinclude><poem> Förlåt det dunkla! Dunkel är man ofta, Ty man till stoftet hör; Fastän på skyn de ljusa liljor dofta, Så ligger dimmigt jordklot nedanför; Och knappast solen ned i vestern går, Förr’n natten ut sin mörka mantel slår. Och svärmar jag — hvad mer? Naturen härmar Jag troget blott deri! När vintern flyktar och sig våren närmar, I minsta yttring då — hvad svärmeri? Den har en aning för hvar väckt minut, En dröm för hvarje ros, som spricker ut. Men se mer djupt än blott på ytans glimmer, Låt den ej locka dig! Se ej på bilderna kring husets timmer, Men in i husets pelarsalar stig; Måhända finnes der en skatt, mer stor: I borgens inre borgens ande bor. Dock yttre prakten? Ja, den hör den inre Väl som en blomdrägt till; Men för ett större, är dock den ett mindre, Och blott det större jag dig gifva vill; Ja, ack, det största! Om jag ägde blott — En stjernekrona och ett stjerneslott! </poem> {{linje|6em}}<noinclude> <references/></noinclude> t2tnx0cm5xiosystade08rn0c30avst 104 154311 504543 496861 2022-08-12T07:07:03Z RalphE 7636 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="RalphE" />{{em|2}}6</noinclude> <h3 align=center><big>{{sp|Vågskålen}}.</big></h3> <poem> {{större|E|200}}n gång en rosenkindad flicka hade I luftig vinge fångat kärleken. {{em|2}}«Hur mycket väger den?« Så för sig sjelf den skälmska flickan sade, Och guden på en gyllne vågskål lade. «Hvad skall jag lägga på den andra vågen, Att båda brickorna må lika stå, {{em|2}}Jemnhöga båda två. Som vågen mäter sig i höjd med vågen, Som tvenne stjernor uppå himlabågen?« Flög då en skimrig fjäril förbi henne, Dess vingar skiftade i färgers prakt, {{em|2}}Liksom om strålen lagt Allt hvad i guld den hade på de tvenne: Och flickan griper genast uti denne. Men knappast satt den, som ett vårligt smycke, En liten ljusalf, lätt och skimmerglad, {{em|2}}På vågens gyldne blad, Förr’n brickan sjönk, sjönk ett,betydligt stycke: «Ack, kärleken, den väger icke mycke!« — </poem> {{linje|6em}}<noinclude> <references/></noinclude> 6g4gpyzswltliwtfcv2blzywsli9g6f 104 157990 504415 2022-08-11T14:40:41Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<small>FORNLEMNINGAR I VESTKINDE SOCKEN PÅ GOTLAND.</small>|141}}</noinclude><i>lerkärl,</i> om hvilket det ej kan sägas mera, än att det varit insvängdt vid halsen och af temligen fint, rödt, 5 mm. tjockt gods. <i>N:o 114.</i> Litet <i>röse,</i> något gräsbevuxet, beläget 10 m. SV. om föregående. Diam. 3 m., höjd 40 cm. Bestod af gråstenar och något litet jord. Ingenting hittades här. <i>N:o 115.</i> Litet, gräsbevuxet <i>röse,</i> beläget 30 m. V. om 95. Diam. 2,5 m., höjd 20 cm. Bestod af medelstora gråstenar och deremellan fyllning af jord. I midten under stenarna hittades något <i>brända menniskoben,</i> ett ringformigt <i>beslag,</i> 2,5 cm. vidt, ett bronsbelagdt, kulformigt, 1,8 cm. vidt <i>föremål,</i> samt några andra små <i>fragment</i> af <i>jern.</i> De hafva alla antagligen utgjort beslag till ett bälte. <i>N:o 116.</i> Litet, gräsbevuxet <i>röse,</i> beläget 9 m. i vestlig riktning från föregående. Diam. 3 m., höjd 30 cm. Bestod af mindre gråstenar och fyllning af jord. Här hittades endast litet <i>kol.</i> <i>N:o 117.</i> Stort <i>röse,</i> platt ofvanpå liksom 100, beläget 23 m. VSV. om 100. Diam. 10 m., höjd 50 cm. Bestod af större kalkstenar, en och annan gråsten samt fyllning af klappersten, ditförd från annat håll. Uppe bland stenarna i midten hittades <i>obrända menniskoben,</i> liggande utan någon ordning, och 1 m. Ö. om midten bitar af tvänne <i>lerkärl,</i> liggande spridda på en omkrets af 1,5 m. På bottnen under stenarna i midten påträffades en vidsträckt <i>askbädd</i> af 10 cm:s djup, uppblandad med något <i>brända menniskoben</i> och <i>kol.</i> Sjelfva leran under askan var impregnerad med denna och bar spår efter bränning till ytterligare 10 cm:s djup. Säkerligen har således bålet stått på platsen, hvilket är så mycket antagligare, som hela askbädden höll ej mindre än 3 m. i genomskärning. De brända menniskobenen voro helt få, hvilket måhända får förklaras så, att en del blifvit alldeles uppbrända i den starka hettan. Sedan har en ny begrafning egt rum, i det att en menniska blifvit jordad uppe bland stenarna och två lerkärl nedkastade der bredvid. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> f3sb145fpah70jfyd4ww4fmb4a23zmf 0 157991 504418 2022-08-11T15:15:45Z RalphE 7636 Skapade sidan med '<div class="layout2" style="text-align:justify"> <pages index="Tids- och Krigs-Bilder.djvu" from=40 to=40 header=1 /> </div> [[Kategori:Tids- och Krigs-Bilder]] [[Kategori:Poesi]]' wikitext text/x-wiki <div class="layout2" style="text-align:justify"> <pages index="Tids- och Krigs-Bilder.djvu" from=40 to=40 header=1 /> </div> [[Kategori:Tids- och Krigs-Bilder]] [[Kategori:Poesi]] 6jayg4nyonltle6vhjaa6qx02josji5 504419 504418 2022-08-11T15:17:09Z RalphE 7636 wikitext text/x-wiki <div class="layout2" style="text-align:justify"> <pages index="Tids- och Krigs-Bilder.djvu" from=40 to=41 header=1 /> </div> [[Kategori:Tids- och Krigs-Bilder]] [[Kategori:Poesi]] j8213ua8wkh7hxwgoxldpbikysqzodn 0 157992 504420 2022-08-11T15:17:40Z RalphE 7636 Skapade sidan med '<div class="layout2" style="text-align:justify"> <pages index="Tids- och Krigs-Bilder.djvu" from=42 to=44 header=1 /> </div> [[Kategori:Tids- och Krigs-Bilder]] [[Kategori:Poesi]]' wikitext text/x-wiki <div class="layout2" style="text-align:justify"> <pages index="Tids- och Krigs-Bilder.djvu" from=42 to=44 header=1 /> </div> [[Kategori:Tids- och Krigs-Bilder]] [[Kategori:Poesi]] ro5i2sqwrp3co0vd2h2kmj16wysef3x 104 157993 504421 2022-08-11T15:19:31Z RalphE 7636 /* Problematiskt */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="2" user="RalphE" /></noinclude>{{c|[[File:Tids- och Krigs-Bilder linje.jpg|500px]]}} {{c|<h3><big><big>{{sp|Min fader föll }}m. m.</big></big></h3>}} {{linje|4em}} <poem> {{större|m|200}}<noinclude> <references/></noinclude> n08phl3m7fvw4hjbmupmvl1ldanbwev 504422 504421 2022-08-11T15:25:30Z RalphE 7636 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="RalphE" />{{em|2}}26</noinclude>{{c|[[File:Tids- och Krigs-Bilder linje.jpg|500px]]}} {{c|<h3><big><big>{{sp|Min fader föll }}m. m.</big></big></h3>}} {{linje|4em}} <poem> {{större|M|200}}in fader föll i öppen strid, Med osänkt blick, Och honom ärfde jag dervid; Hans svärd jag fick. Ut vill jag nu, ej hemma bo I modlös flärd, Inunder tak får jag ej ro, Med detta svärd. Och ej inom mig ro jag får, Det brinner der; Men fastän allt i låga står, Hur skönt det är! Som barn jag lekt med nordan jag, Mång vinterqväll; Med björnen tog jag månget tag, Bland isgrå fjell. När åskan gick, jag stod allen På klippans höjd; </poem><noinclude> <references/></noinclude> 93768g6mhjlj3mfk6sgzpla41lduryd 104 157994 504423 2022-08-11T15:27:43Z RalphE 7636 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="RalphE" />{{ph|27{{em|2}}}}</noinclude><poem> Att se på blixtens vilda sken, Det var min fröjd. Från jagtens gny, en drifva var Mitt örngått då. Den trötte månget örngått har, Att hvila på. Nu har jag hvilat ut, kom nu Du nordansky, Och bär mig öfver hafvet du, Till stridens gny. Här blir så hett uti min själ, Allt står så still; För Sveas ära, Sveas väl Jag verka vill. Men gamla fadersklinga min Vi följas åt; På skifvan skall jag rista in: Framåt, framåt! Din ättfar, goda klinga, var En thordönssky; Ty Karl den Tolfte först dig bar, I stridens gny. </poem><noinclude> <references/></noinclude> f8o89psyfykjoql41fpup44hdb19e3o 104 157995 504424 2022-08-11T15:29:10Z RalphE 7636 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="RalphE" />{{em|2}}28</noinclude><poem> Men såsom äretecken sen Min far dig fick, Det svärd af kungen var allen En konglig blick. Men kom du svärd! mig lyster nu Att se en strid; Mitt hjerta slår för den, och du Är van dervid. Kom, kom! vi skola visa vi, På fjerran strand, Att mod och styrka finnas i Vårt Svealand. </poem> {{linje|6em}}<noinclude> <references/></noinclude> 4v4n3dmg213spgnkgxoty4y2l6k3xj2 0 157996 504425 2022-08-11T15:30:28Z RalphE 7636 Skapade sidan med '<div class="layout2" style="text-align:justify"> <pages index="Tids- och Krigs-Bilder.djvu" from=45 to=46 header=1 /> </div> [[Kategori:Tids- och Krigs-Bilder]] [[Kategori:Poesi]]' wikitext text/x-wiki <div class="layout2" style="text-align:justify"> <pages index="Tids- och Krigs-Bilder.djvu" from=45 to=46 header=1 /> </div> [[Kategori:Tids- och Krigs-Bilder]] [[Kategori:Poesi]] q0j4frgpc06p0jz30yoarpdxoqkiv36 0 157997 504426 2022-08-11T15:31:04Z RalphE 7636 Skapade sidan med '<div class="layout2" style="text-align:justify"> <pages index="Tids- och Krigs-Bilder.djvu" from=47 to=48 header=1 /> </div> [[Kategori:Tids- och Krigs-Bilder]] [[Kategori:Poesi]]' wikitext text/x-wiki <div class="layout2" style="text-align:justify"> <pages index="Tids- och Krigs-Bilder.djvu" from=47 to=48 header=1 /> </div> [[Kategori:Tids- och Krigs-Bilder]] [[Kategori:Poesi]] aqwpkwmwkhruhrz6an7pvb8aj6zbgn0 0 157998 504427 2022-08-11T15:31:28Z RalphE 7636 Skapade sidan med '<div class="layout2" style="text-align:justify"> <pages index="Tids- och Krigs-Bilder.djvu" from=49 to=50 header=1 /> </div> [[Kategori:Tids- och Krigs-Bilder]] [[Kategori:Poesi]]' wikitext text/x-wiki <div class="layout2" style="text-align:justify"> <pages index="Tids- och Krigs-Bilder.djvu" from=49 to=50 header=1 /> </div> [[Kategori:Tids- och Krigs-Bilder]] [[Kategori:Poesi]] lmhyytneb741yvn9a7gnvq8i20ltzya 104 157999 504428 2022-08-11T15:35:11Z RalphE 7636 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="RalphE" />{{ph|29{{em|2}}}}</noinclude>{{c|[[File:Tids- och Krigs-Bilder linje.jpg|500px]]}} {{c|<h3><big><big>{{sp|Skål}}.</big></big></h3>}} {{linje|4em}} <poem> {{större|J|200}} bröder, samlens nu och klingen För lägrets fader med hvarann! Och sluten tätt kring honom ringen, Vår fasta medelpunkt är han. Han vet att lugnt och vist befalla, Men till att lyda veta vi; Han är den hand, som styr, vi alla Vi äro ljungelden deri. Skål lägrets fader! Se dig känner Hvar en så väl, du sjelf det vet! Svårt är anförarkallet, vänner, Men ärofullast är ock det. Ty tid och eftertid, de fatta I anspråk all dess kraft för sig; Men det har magt att dem beskatta, Och i allt herrligt: skål för dig! Fast friden lik ett solsken skimrar, Och glädjen slår: en näktergal; Och lyckan med sin bila timrar En boning i hvar landets dal; </poem><noinclude> <references/></noinclude> qhzmkoaa1psjrgwgq9t0opc7ilfio5f 104 158000 504429 2022-08-11T15:37:58Z RalphE 7636 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="RalphE" />{{em|2}}30</noinclude><poem> Du vandrar bland do öppna leder Och pekar jemt allt österut, Du till en framtid oss bereder, Af frid kan blifva strid till slut. Välkommen strid! bredvid din sida Hvem fruktar, säg, hvem fruktar den? Vi ha ett svärd i hvarje skida, Och mod har alltid krigaren. Som falken skjuter, örnen jagar, Så skjuter och så jagar han; Man räkne icke sina dagar, Men sina bragder räkne man! </poem> {{linje|6em}}<noinclude> <references/></noinclude> 76wqdt5ak0kc2thmfb2922easi38l5g 104 158001 504430 2022-08-11T15:41:27Z RalphE 7636 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="RalphE" />{{ph|31{{2|em}}}}</noinclude>{{c|[[File:Tids- och Krigs-Bilder linje.jpg|500px]]}} {{c|<h3><big><big>{{sp|Skölden}}.</big></big></h3>}} {{linje|4em}} <poem> {{större|I|200}}cke är Sverge så armt som man tror, Stunden oss skefögdt dömmer; Uppå vår ställning rätt mycket beror, Mera än mången drömmer. Sverge en sköld emot östern är, Vestern sin klinga derunder bär. Hurra för sköld och för klinga, Segrar de skola oss bringa! Rullar ett härrop från land och till land: Samlens J tappre gossar! Oss gör det lika i verlden hvad hand Första skottet då lossar. Sverge en sköld emot östern är, Vestern derunder sin klinga bär. Hurra för sköld och för klinga, Segrar de skola oss bringa! Herrliga smycken har Svea helt visst Tappat i vilda strider. Hell Er dock fäder! De smycken hon misst Tar hon väl åter omsider. </poem><noinclude> <references/></noinclude> mouftdr28dl621drva7rvk8qvuzmccv 104 158002 504431 2022-08-11T15:43:11Z RalphE 7636 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="RalphE" />{{em|2}}32</noinclude><poem> Sverge en stöld emot östern är, Vestern derunder sin klinga bär. Hurra för sköld och för klinga, Segrar de skola oss bringa! Veckle blott tiden i sinnena ut Fanan till våra öden, Och nog skall lifvet Förmå att till slut Trampa med foten på döden! Sverge en sköld emot östern är, Vestern derunder sin klinga bär. Hurra för sköld och för klinga, Segrar de skola oss bringa! </poem> {{linje|6em}}<noinclude> <references/></noinclude> ht9kctn0vjpgekiaap3wgc3ekih6f2q 104 158003 504432 2022-08-11T15:46:36Z RalphE 7636 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="RalphE" />{{ph|33{{em|2}}}}</noinclude>{{c|[[File:Tids- och Krigs-Bilder linje.jpg|500px]]}} {{c|<h3><big><big>{{sp|Wisa}}.</big></big></h3>}} {{linje|4em}} <poem> {{större|E|200}}j jag lyster byta med Någon menskas öde. Så i krig som ock i fred Går jag icke ur mitt led, Förrän till de döde. Statsman månget anfall hör Mot sig af nationen. Ingen klandrar hvad jag gör, Och jag hugger, som jag hör, Ned oppositionen. Presten skriker och med magt, Men det hjelper föga. Ropar jag blott ett: ”Gif akt!” Stilla står min hela vakt, Rör ej ens ett öga. Skrifvarn ständigt skrifva må, Skrifva natt och dagar! </poem><noinclude> <references/></noinclude> joldxk2nri4s7flcgq8887x13mo4h0y 104 158004 504433 2022-08-11T15:48:50Z RalphE 7636 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="RalphE" />{{em|2}}34</noinclude><poem> Bättre är den penna då, Som jag har i svärdsudd blå; Den kan skrifva lagar. Skalden drömmer, yr och kär, Om sin flickas nycker; Men, ack! som han drömmer der Jag den sköna flickan här Till mitt hjerta trycker. Nej, mitt öde byter jag Ej med desse vänner. Kort är ofta krigarns dag, Det är sannt, men faller jag Faller jag bland männer. </poem> {{linje|6em}}<noinclude> <references/></noinclude> toh2djmtcnjejte2st3grb7q7g195x1 0 158005 504434 2022-08-11T15:53:00Z RalphE 7636 Skapade sidan med '<div class="layout2" style="text-align:justify"> <pages index="Tids- och Krigs-Bilder.djvu" from=51 to=54 header=1 /> </div> [[Kategori:Tids- och Krigs-Bilder]] [[Kategori:Poesi]]' wikitext text/x-wiki <div class="layout2" style="text-align:justify"> <pages index="Tids- och Krigs-Bilder.djvu" from=51 to=54 header=1 /> </div> [[Kategori:Tids- och Krigs-Bilder]] [[Kategori:Poesi]] fsaepenytdcf1lnfuq7uqrfqp0f03hw 0 158006 504435 2022-08-11T15:53:47Z RalphE 7636 Skapade sidan med '<div class="layout2" style="text-align:justify"> <pages index="Tids- och Krigs-Bilder.djvu" from=55 to=56 header=1 /> </div> [[Kategori:Tids- och Krigs-Bilder]] [[Kategori:Poesi]]' wikitext text/x-wiki <div class="layout2" style="text-align:justify"> <pages index="Tids- och Krigs-Bilder.djvu" from=55 to=56 header=1 /> </div> [[Kategori:Tids- och Krigs-Bilder]] [[Kategori:Poesi]] dawt4whqe4bclw2a7erieay5ynpik2v 104 158007 504436 2022-08-11T15:58:52Z RalphE 7636 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="RalphE" />{{ph|35{{em|2}}}}</noinclude>{{c|[[File:Tids- och Krigs-Bilder linje.jpg|500px]]}} {{c|<h3><big><big>{{sp|Sångaren}}.</big></big></h3>}} {{linje|4em}} <poem> {{större|J|200}}ag intet svärd vid min sida bär, Hvi skulle jag det ock bära? När det behöfs finns det säkert der; Helt tryggt derpå kan jag svära. Men jag vill sjunga, bland vänner dricka, Och engång kyssa den frida flicka, {{em|4}}Som blir mig kär. En gyldne lyra, med strängar på, Är nog i fredliga tider; Och klingan hänger jag, blank och blå, På vägg till stundande strider. Med svärd jag vill ej bland vänner dricka, Och ej med svärdsegg få mig en flicka, {{em|4}}Hur det må gå. Med lyran vandrar jag, strand från strand, I den min lycka jag äger, Hänförd jag griper dess sträng ibland, Och vinner ofta en seger. </poem><noinclude> <references/></noinclude> nddo8b3uw72xsgjoy2y2wuo8jtfg11b 104 158008 504437 2022-08-11T16:02:27Z RalphE 7636 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="RalphE" />{{em|2}}36</noinclude><poem> Jag vänner vunnit, som veta dricka, Och vinner nog mig också en flicka, {{em|4}}I Svea land. De svärd jag glimma på gatan ser, De segra — blott för sekunden; Men segrar lyran åt hjertat ger, Som ej försvinna med stunden; Ty vänskap står, fast man slutat dricka, Och trofast är hvarje nordisk flicka, {{em|4}}Fast skälmsk hon ler. Dock slår en ovän på Sveas port, Hvart slag i hjertat jag känner, Budkaflar gå ifrån ort till ort, Och klingor dragas af männer. Jag afskeds-skål vill med vänner dricka Och sedan trycka min vunna flicka, {{em|4}}Till hjertat fort. Hon spänner brynja omkring mig då, Och sätter hjelmen på pannan, Mitt svärd hon gifver mig, hon också, Det skall ej ges af en annan. Men Gudars sällhet vill än jag dricka, I afskeds-kyssen från älsklig flicka, {{em|4}}Och sedan gå. I stridens larm skall jag visa glad, Att sångarn vapen kan föra. </poem><noinclude> <references/></noinclude> he02g29ieh6jxcq70h8x7x9qji27g69 104 158009 504438 2022-08-11T16:10:53Z RalphE 7636 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="RalphE" />{{ph|37{{em|2}}}}</noinclude><poem> Ett svärd är ej för en storparad, Sprättsinta segrar att göra; Men högt som äran må svärdet brinna, På stridsfält blott sina segrar vinna, {{em|4}}för häfdens blad. Och kommer natten med frid igen, Mig vakteld fröjd nog skall bringa. Om tro och kraft ibland Sveas män, En storm i lyran skall klinga. Med fröjd skall jag bland de tappre dricka, Och icke glömma min trogna flicka, {{em|4}}Den hjertats vän! I strid är gamman; ej sorg finns der, Och modet vet ingen möda, Frisk som en nordan hvart sinne är, Lätt bärgar hjelten sin gröda. Den tappre vandrar bland sina öden, Emellan lifvet framåt och döden, {{em|4}}Nöjd hvart det här. En dag går solen ur molnen dock, Trumpeter smattra bland tälten, Ett hurra stiger mot himlen, och Fridfanan svajar på fälten. Bland alla segrar är frid den bästa, En frid, som mägtar att lagern fästa {{em|4}}I Sveas lock. </poem><noinclude> <references/></noinclude> sc6e7s8ajd3jn732h76h3e2e88h20h1 104 158010 504439 2022-08-11T16:13:45Z RalphE 7636 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="RalphE" />{{em|2}}38</noinclude><poem> Från bragders fält och från bragders dag Kärkommen hem nu man vänder: Man möts af gamla bekanta drag, Man trycks af redliga händer; Och jag skall sjunga, och jag skall dricka, Och glad omfamna min hulda flicka, {{em|4}}Så trofast jag. Men om jag stupat för fosterland, På griften lyran man ställe; I den skall susa en vind ibland, Om lifvets fröjd bland de sälle. Och nog skall vänner mitt graföl dricka, Och säkert minns mig mitt hjertas flicka, {{em|4}}Ibland, ibland! Men ofvan skyn, uti andehamn, Der stjernepellen sig spänner, Jag än skall sjunga om Sveas namn, Och prisa kärlek och vänner. Vid grafvens port, då de slutat dricka, Jag möter dem och min trogna flicka, {{em|4}}Med öppen famn. </poem> {{linje|6em}}<noinclude> <references/></noinclude> bxt96f2sxkap55yuotq537d2ft31yp7 104 158011 504440 2022-08-11T16:17:16Z RalphE 7636 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="RalphE" />{{ph|39{{em|2}}}}</noinclude>{{c|[[File:Tids- och Krigs-Bilder linje.jpg|500px]]}} {{c|<h3><big><big>{{sp|Bön}}.</big></big></h3>}} {{linje|4em}} <poem> {{större|O|200}}, höge furste, upp i ljusets verld, O Gud, med lifvets ord och dödens svärd, Som herrskar högt, men herrskar djupt också, Och spänner himmel ut, med stjernor på! Låt stormen kläda sina vingar af, Och friden stå på gångna tiders graf, Och molnen sjunka hort i nattens famn, Och herrlighet hlott växa ur ditt namn! Låt upp hvart hjerta och låt upp hvart bröst, För frid och sanning, helgelse och tröst, Och gif hvar tanke kraft och vingar du, Att lyfta sig till dig i trone nu! O, låt din kärlek stå ibland oss fram, En tempelpalm, med krona och med stam, Och låt i kronan, till en blomsterkrans, Förenas våra hjertan, i din glans. Men kommer striden, låt din starkhet då Sin vinge ut i hvarje hjerta slå, </poem><noinclude> <references/></noinclude> h3g5oory2xyif01r1o80uf83vky8tr1 104 158012 504441 2022-08-11T16:19:17Z RalphE 7636 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="RalphE" />{{em|2}}40</noinclude><poem> Och låt din anda, låt ditt helga ord Oss lära segra för vår fosterjord. I tron på dig vi fly ej farans hot, I tron på dig som klippan står vår fot, I tron på dig, framåt J djupa led! Men allt är intet der ej du är med. Var med oss Gud! Du af hvars stämma hörs Ett genljud blott då zerafsharpan rörs, Hvars thron står gungande på hymners ljud, Var med och öfver oss, o Herre Gud! </poem> {{linje|6em}}<noinclude> <references/></noinclude> icqxjwq8poo1njoo8ppuh1iyu8nfq0n 104 158013 504442 2022-08-11T16:21:44Z RalphE 7636 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="RalphE" />{{ph|4i{{em|2}}}}</noinclude>{{c|[[File:Tids- och Krigs-Bilder linje.jpg|500px]]}} {{c|<h3><big><big>{{sp|Förr och Nu}}.</big></big></h3>}} {{linje|4em}} <poem> {{större|D|200}}e höga miunen, som i molnen vandra, Med arm om arm, ett rikt och herrligt led, De voro ättlingar utaf hvarandra, I länk vid länk, en dyrbar kunga-ked. Emellan deras tid och mellan denna Finns intet band, den ked är bruten tu; Men kommer striden för att bälte spänna, Skall Svea nog förena dem ännu. Minutens dolskhet, o! tag bort den larfven, Och kraft till handling finns i Sverge än. Den länk, som skall förena tidehvarfven, Är höga bragder af nationens män. </poem> {{linje|6em}}<noinclude> <references/></noinclude> nivpp0pgdt067ktlrclav6ca8ork4qv 0 158014 504444 2022-08-11T16:25:34Z RalphE 7636 Skapade sidan med '<div class="layout2" style="text-align:justify"> <pages index="Tids- och Krigs-Bilder.djvu" from=57 to=57 header=1 /> </div> [[Kategori:Tids- och Krigs-Bilder]] [[Kategori:Poesi]]' wikitext text/x-wiki <div class="layout2" style="text-align:justify"> <pages index="Tids- och Krigs-Bilder.djvu" from=57 to=57 header=1 /> </div> [[Kategori:Tids- och Krigs-Bilder]] [[Kategori:Poesi]] kbkzrz4kpyle4azp0a5n7omqehgp20r 0 158015 504445 2022-08-11T16:27:17Z RalphE 7636 Skapade sidan med '<div class="layout2" style="text-align:justify"> <pages index="Tids- och Krigs-Bilder.djvu" from=58 to=58 header=1 /> </div> [[Kategori:Tids- och Krigs-Bilder]] [[Kategori:Poesi]]' wikitext text/x-wiki <div class="layout2" style="text-align:justify"> <pages index="Tids- och Krigs-Bilder.djvu" from=58 to=58 header=1 /> </div> [[Kategori:Tids- och Krigs-Bilder]] [[Kategori:Poesi]] t7fxz1cxdkpfwybi4c1zsxapt8dw9ct 0 158016 504446 2022-08-11T16:27:40Z RalphE 7636 Skapade sidan med '<div class="layout2" style="text-align:justify"> <pages index="Tids- och Krigs-Bilder.djvu" from=59 to=59 header=1 /> </div> [[Kategori:Tids- och Krigs-Bilder]] [[Kategori:Poesi]]' wikitext text/x-wiki <div class="layout2" style="text-align:justify"> <pages index="Tids- och Krigs-Bilder.djvu" from=59 to=59 header=1 /> </div> [[Kategori:Tids- och Krigs-Bilder]] [[Kategori:Poesi]] 9cux235jqfx824vxy84ely6uj97jo0z 0 158017 504447 2022-08-11T16:28:12Z RalphE 7636 Skapade sidan med '<div class="layout2" style="text-align:justify"> <pages index="Tids- och Krigs-Bilder.djvu" from=59 to=60 header=1 /> </div> [[Kategori:Tids- och Krigs-Bilder]] [[Kategori:Poesi]]' wikitext text/x-wiki <div class="layout2" style="text-align:justify"> <pages index="Tids- och Krigs-Bilder.djvu" from=59 to=60 header=1 /> </div> [[Kategori:Tids- och Krigs-Bilder]] [[Kategori:Poesi]] 41gwc3ytuh3r8gqj8edvqmrj0m52g8m 504527 504447 2022-08-12T06:54:14Z RalphE 7636 wikitext text/x-wiki <div class="layout2" style="text-align:justify"> <pages index="Tids- och Krigs-Bilder.djvu" from=60 to=60 header=1 /> </div> [[Kategori:Tids- och Krigs-Bilder]] [[Kategori:Poesi]] psj6nkdegapsnj5srkqxuaj1x41d1ch 504528 504527 2022-08-12T06:54:37Z RalphE 7636 wikitext text/x-wiki <div class="layout2" style="text-align:justify"> <pages index="Tids- och Krigs-Bilder.djvu" from=60 to=61 header=1 /> </div> [[Kategori:Tids- och Krigs-Bilder]] [[Kategori:Poesi]] sah67f4vorib8k8jbigwgdmzr3bqpx5 104 158018 504448 2022-08-11T16:32:31Z RalphE 7636 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="RalphE" />{{em|2}}42</noinclude>{{c|[[File:Tids- och Krigs-Bilder linje.jpg|500px]]}} {{c|<h3><big><big>{{sp|Recensenterna}}.</big></big></h3>}} {{linje|4em}} <poem> {{större|J|200}} diktens despoter, J stån midt i gruset, Och tron Er dock gifva åt tiden sin gång; Men glömmen den gudom, som bor uti ljuset, Och guden, som bor i den lefvande sång. Fast klädda till hjeltar, fast klädda till barder, Med pansar och sköldar af tidningars blad, Och prydda så herrligt af stämpel-kokarder, J kommen dock endast blott buller åstad. Den skapande anden skall vandra sin bana, Och tiderna vandra allt framåt sin väg, Och rundt omkring ljusets och frihetens fana Framåt gå dock slägtena, steg efter steg. J tron er väl stånda, som klipporna fasta; Men vänder sig anden — hur stån J väl då? En verld ur sin bana den mägtade kasta, Om den stod i vägen; o tänken derpå! </poem> {{linje|6em}}<noinclude> <references/></noinclude> 7xevsa3za705vs3a08hy5awxm7irq17 104 158019 504449 2022-08-11T16:36:31Z RalphE 7636 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="RalphE" />{{ph|43{{em|2}}}}</noinclude>{{c|[[File:Tids- och Krigs-Bilder linje.jpg|500px]]}} {{c|<h3><big><big>{{sp|FVeteranen}}.</big></big></h3>}} {{linje|4em}} <poem> {{större|S|200}}kall Svea ge sig? Nej, bredvid min sida Jag bär en skarpögd krigets fosterson, Och fast den bor i stålsmidd sabelskida, Den gått i skola hos Napoleon. Som barn den redan lärde mången springa, Och barndomsläxan mins den nog ännu. Fort derför från din sida, segerklinga, Vi skola slås tillsamman, jag och du! Oss Sveas segerborna minnen kalla, Med väldig stämma: ”fort, J gossar blå”! Hvad mer är det om vi i striden falla, Deran vi skola ju en gång ändå. Der striden skjuter fram på blodig bana, Med bistra blickar, dit vi hasta nu; Ett åskmoln dra vi rundt kring Sveas fana, Sjelf blir jag molnet, men dess blixt blir du. </poem> {{linje|6em}}<noinclude> <references/></noinclude> 4ev2gohsjcaff506q2aqyckrto2cfqw 504450 504449 2022-08-11T16:36:50Z RalphE 7636 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="RalphE" />{{ph|43{{em|2}}}}</noinclude>{{c|[[File:Tids- och Krigs-Bilder linje.jpg|500px]]}} {{c|<h3><big><big>{{sp|Veteranen}}.</big></big></h3>}} {{linje|4em}} <poem> {{större|S|200}}kall Svea ge sig? Nej, bredvid min sida Jag bär en skarpögd krigets fosterson, Och fast den bor i stålsmidd sabelskida, Den gått i skola hos Napoleon. Som barn den redan lärde mången springa, Och barndomsläxan mins den nog ännu. Fort derför från din sida, segerklinga, Vi skola slås tillsamman, jag och du! Oss Sveas segerborna minnen kalla, Med väldig stämma: ”fort, J gossar blå”! Hvad mer är det om vi i striden falla, Deran vi skola ju en gång ändå. Der striden skjuter fram på blodig bana, Med bistra blickar, dit vi hasta nu; Ett åskmoln dra vi rundt kring Sveas fana, Sjelf blir jag molnet, men dess blixt blir du. </poem> {{linje|6em}}<noinclude> <references/></noinclude> 3fph32q2hmxnado3ey0fae12dup1up4 104 158020 504452 2022-08-11T18:05:06Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|142|<small>FREDRIK NORDIN.</small>|}}</noinclude>Det ena <i>lerkärlet</i> har varit temligen litet, skålformigt, samt af groft och i förhållande till storleken tjockt — 7 mm. — gods. Det tyckes vara tummadt. Det andra <i>kärlet</i> har deremot varit kupigt på midten och insvängdt vid halsen samt nedanför denna försedt med ornament af trenne jemnlöpande linier och deri intryckta punkter samt derunder cirklar med medelpunkt. Det tyckes vara drejadt. <i>N:o 118.</i> Litet, gräsbevuxet <i>röse,</i> beläget 25 m. V. om föregående. Diam. 3,5 m., höjd 30 cm. Bestod af gråstenar och jordfyllning. I bottnen lågo några större kalkhällar, hvilka täckte en ofullständig <i>kista</i> af kantsatta kalkhällar, stående i riktning NO.—SV. I kistan låg ett <i>menniskoskelett</i> på högra sidan med hufvudet åt NO., ansigtet vändt åt NV. och knäna starkt böjda. Venstra lårbenet och underbenen voro komna i oordning, så att det förra låg ända nere vid nedra gafvelhällen. Skelettet låg på sjelfva jorden utan något underlag af hällar. Bakom dess rygg stod ett litet <i>lerkärl</i> utan botten, och framför ländkotorna låg en 3 cm. vid, rund <i>jernsölja.</i> Kistan, som blott bestod af två gafvelhällar och en kort häll i midten af hvarje sida, var 1,7 m. lång, 40 cm. djup och lika bred. <i>Lerkärlet</i> har varit helt litet, blott 5 cm. i öppningen, skålformigt, och är förfärdigadt af grof lera, uppblandad med små stenar. Tjocklek 7 mm. Det tyckes vara tummadt. <i>N:o 119.</i> Litet, gräsbevuxet <i>röse,</i> beläget 6,5 m. SV. om föregående. Diam. 3 m., höjd 30 cm. Bestod af gråstenar och något jordfyllning. Nära sydvestra kanten började under stenarna ett lager af <i>aska, brända menniskoben</i> och <i>kol</i> af 15 à 20 cm:s djup, 50 à 60 cm:s vidd och längd. Häribland hittades ett hoprostadt, <i>ringformigt föremål af jern.</i> N:o 120. Litet, gräsbevuxet <i>röse,</i> nära SV. om föregående, alldeles invid den vestligaste vägen, som från heden leder till Häglunds åker och nära högen efter gamla kalkugnen. Diam. 3 m., höjd 20 à 30 cm. Bestod af medelstora gråstenar och någon fyllning af jord. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> rqhfyx0sez2hq84h7vb4gcx72kqr7be 104 158021 504461 2022-08-11T20:15:47Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />102</noinclude>sin dårskap bemantla sin skälmaktighet, så att Edward ej kunde inhemta något annat af honom, än att lairden af Balmawhapple ridit hem under gårdagsförmiddagen »med stöflarna fulla af blod». Men i trädgården mötte han den gamle taffeltäckaren, som nu ej längre sökte dölja, att han i sin ungdom lärt trädgårdsskötsel och derför ibland skötte blomstersängarna för att göra lairden och miss Rosa ett nöje. Genom en rad af frågor upptäckte Edward slutligen med en pinsam känsla af blygsel och öfverraskning, att Balmawhapples undfallenhet och ursäkt varit föranledda af en duell med baronen, hvarvid den yngre kämpen blifvit afväpnad och sårad i högra armen, innan han — Edward — ännu hade lemnat sängen. [[File:Waverley Woldemar Friedrich 1876 09.jpg|miniatyr|center|stående=2.0]] Högligen förödmjukad af denna underrättelse, upp- sökte Edward sin vänskaplige värd och förestälde honom<noinclude> <references/></noinclude> bmzoe9c4aw1qw7nmpihtxt5n7f56s66 104 158022 504462 2022-08-11T20:18:45Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|103}}</noinclude>den orättvisa, ban tillfogat honom, i det han förekommit honom i att utmana mr Falconer, hvilket i anseende till hans ungdom och hans nyligen valda krigsyrke i hög grad kunde uttydas till hans skada. Baronen rättfärdigade sig vidlyftigare, än jag har lust att förtälja. Han påstod, att tvisten var gemensam för dem båda, samt att Balmawhapple ej enligt hederns lagar kunde undvika att gifva dem båda upprättelse, hvilket han, hvad honom — baronen — beträffade, äfven gjort genom ett hedrande möte, och hvad Edward vidkom genom en sådan förklaring, som gjorde hvarje vädjande till svärden öfverflödigt och som, då den afgifvits och antagits, nödvändigt måste nedtysta hela affären. Waverley gjorde inga invändningar, om han också ej tillfredsstäldes af denna ursäkt eller förklaring; men han kunde dock ej underlåta att uttrycka sitt missnöje med Den Välsignade Björnen, som gifvit anledning till tvisten, eller afhålla sig från att låta förstå, att binamnet »välsignad» näppeligen vore tillämpligt. Baronen anmärkte, att han ej kunde neka, att björnen, ehuru af heraldikerna ansedd som ett högst hedrande sköldemärke, likväl hade något vildt, obändigt och vresigt i sim natur — såsom kunde läsas i kyrkoherdens i Dalkeith, Archibald Simsons, ''Hieroglyphica animalium'' — och sålunda varit en sinnebild af många tvister och stridigheter, som förefallit i Bradwardineska huset. »Bland dessa», fortfor han, »skulle jag kunna nämna min egen olycksaliga misshällighet med min kusin i tredje led på mödernet, sir Hew Halbert, som var nog obetänksam att förlöjliga mitt familjenamn genom att påstå det vara ''quasi Bear-warden'' (björnvaktare), hvilket var ett högst opassande skämt, då det ej blott lät förstå, att grundläggaren af vår ätt innehade en så föraktlig befattning, som att vara en vaktare af vilda djur, en tjenst, hvilken, såsom ni säkert har reda på, endast uppdrogs åt de uslaste plebejer, utan dessutom tycktes antyda, att vår vapensköld ej blifvit förvärfvad genom hedrande vapenbragder, utan blott gifven såsom en ''paranomasia'' eller ett gyckel med vårt familjenamn — ett slags sköldemärken, som fransmännen kalla ''armoires parlantes'', latinarne ''arma cantantia'' och era engelska auktoriteter tattarheraldik, såsom i sjelfva verket varande ett slags vapen, hvilket bättre anstår tattare, gycklare och dylika tiggare,<noinclude> <references/></noinclude> p9jrplb83gny3hzluz76qutvwlsm1no 504463 504462 2022-08-11T20:19:42Z Thuresson 20 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|103}}</noinclude>den orättvisa, han tillfogat honom, i det han förekommit honom i att utmana mr Falconer, hvilket i anseende till hans ungdom och hans nyligen valda krigsyrke i hög grad kunde uttydas till hans skada. Baronen rättfärdigade sig vidlyftigare, än jag har lust att förtälja. Han påstod, att tvisten var gemensam för dem båda, samt att Balmawhapple ej enligt hederns lagar kunde undvika att gifva dem båda upprättelse, hvilket han, hvad honom — baronen — beträffade, äfven gjort genom ett hedrande möte, och hvad Edward vidkom genom en sådan förklaring, som gjorde hvarje vädjande till svärden öfverflödigt och som, då den afgifvits och antagits, nödvändigt måste nedtysta hela affären. Waverley gjorde inga invändningar, om han också ej tillfredsstäldes af denna ursäkt eller förklaring; men han kunde dock ej underlåta att uttrycka sitt missnöje med Den Välsignade Björnen, som gifvit anledning till tvisten, eller afhålla sig från att låta förstå, att binamnet »välsignad» näppeligen vore tillämpligt. Baronen anmärkte, att han ej kunde neka, att björnen, ehuru af heraldikerna ansedd som ett högst hedrande sköldemärke, likväl hade något vildt, obändigt och vresigt i sin natur — såsom kunde läsas i kyrkoherdens i Dalkeith, Archibald Simsons, ''Hieroglyphica animalium'' — och sålunda varit en sinnebild af många tvister och stridigheter, som förefallit i Bradwardineska huset. »Bland dessa», fortfor han, »skulle jag kunna nämna min egen olycksaliga misshällighet med min kusin i tredje led på mödernet, sir Hew Halbert, som var nog obetänksam att förlöjliga mitt familjenamn genom att påstå det vara ''quasi Bear-warden'' (björnvaktare), hvilket var ett högst opassande skämt, då det ej blott lät förstå, att grundläggaren af vår ätt innehade en så föraktlig befattning, som att vara en vaktare af vilda djur, en tjenst, hvilken, såsom ni säkert har reda på, endast uppdrogs åt de uslaste plebejer, utan dessutom tycktes antyda, att vår vapensköld ej blifvit förvärfvad genom hedrande vapenbragder, utan blott gifven såsom en ''paranomasia'' eller ett gyckel med vårt familjenamn — ett slags sköldemärken, som fransmännen kalla ''armoires parlantes'', latinarne ''arma cantantia'' och era engelska auktoriteter tattarheraldik, såsom i sjelfva verket varande ett slags vapen, hvilket bättre anstår tattare, gycklare och dylika tiggare,<noinclude> <references/></noinclude> 4tmthkmf4p3jh9hukd5xe13dhk09atb 104 158023 504464 2022-08-11T20:21:45Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />104</noinclude>hvilkas rotvälska bildas genom ordvrängningar, än den ädla, hedrande och gagneliga heraldiken, hvilken utdelar sköldemärken såsom en belöning för stora och ädla bedrifter och ej för att kittla örat med lättsinniga ordlekar.» Om sin tvist med sir Hew nämnde han ingenting vidare, än att den afgjordes på ett passande sätt. Sedan vi varit så omständliga vid skildringen af nöjena på Tully-Veolan under de första dagarna efter Edwards ankomst, för att sätta läsaren i tillfälle att göra dess invånares bekantskap, blir det mindre behöfligt att med samma utförlighet följa fortgången af umgänget derstädes. Sannolikt skulle en ung man, som varit van vid gladare sällskap, tröttnat vid att samtala med en så ifrig förfäktare af heraldikens ära, som baronen; men Edward fann en behaglig omvexling i umgänget med miss Bradwardine, som begärligt lyssnade till hans anmärkningar öfver literaturen och ådagalade mycken urskilning i sina svar. Mildheten i hennes lynne hade gjort, att hon med villighet och till och med nöje fogat sig i den läskurs, hennes fader föreskrifvit henne, ehuru den ej blott innefattade åtskilliga digra folioband historia, utan äfven några jettelika tomer af högkyrkliga stridsskrifter. I heraldiken hade han lyckligtvis åtnöjt sig med att ej gifva henne en djupare kunskap, än som kunde inhemtas af Nisbets två foliovolymer. Rosa var i sjelfva verket sin faders ögonsten. Hennes ständiga glädtighet, hennes uppmärksamhet att visa honom alla dessa små artigheter, som isynnerhet äro angenäma för dem, hvilka aldrig tänkt på att fordra dem, hennes skönhet, som återkallade för honom hans älskade makas drag, hennes oskrymtade gudsfruktan och ädelheten i hennes karaktär skulle rättfärdigat den svagaste faders ömhet. Hans omtanke för hennes skull tycktes likväl ej sträcka sig åt det håll, der den, enligt den allmänt gällande åsigten, lämpligast visar sig, nämligen uti att söka betrygga hennes framtid, antingen genom en stor hemgift eller et rikt giftermål. Enligt ett gammalt förordnande skulle nästan all baronens fasta egendom efter hans död öfvergå till en aflägsen slägting, och man trodde, att miss Bradwardine skulle blifva klent nog försörjd, då den goda herrns penningeaffärer alltför länge varit under inten-<noinclude> <references/></noinclude> rchvxu5c27j5h9io15tv9dal8avd4dl 104 158024 504466 2022-08-11T20:25:44Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|105}}</noinclude>denten Macwheebles uteslutande ledning, att man skulle kunna hysa några stora förhoppningar på hans personliga qvarlåtenskap. Det är visserligen sant, att sagde intendent älskade sin herre och hans dotter näst sig sjelf — ehuru på ett ojemförligt afstånd. Han hade emellertid trott det vara möjligt att upphäfva förordnandet rörande den manliga arfsrätten och hade verkligen förskaffat sig ett utlåtande angående detta ämne — och detta till på köpet, såsom han skröt af, utan arfvode — af en gammal skotsk advokat, till hvars pröfning han hänsköt frågan, medan han egentligen rådfrågade honom beträffande en annan angelägenhet. Men baronen ville ej alls höra talas om ett sådant förslag. Tvärtom brukade han finna ett underligt nöje i att skryta öfver, att baroniet Bradwardine var ett manslän, emedan det första förläningsbretvet gifvits på en tid, då qvinnan ej ansågs skicklig att innehafva ett feodalgods, alldenstund, enligt »<i>Les coustusmes de Normandie</i>», ''c'est l'homme ki se bast et ki conseille''; eller, såsom det ännu mera oridderligt uttryckes af andra författare — hvilkas alla barbariska namn han fann ett nöje i att anföra i deras fulla längd — emedan en qvinna ej kunde tjena sin länsherre i krig, i anseende till den anständighet som tillkom hennes kön, ej bistå honom med råd, till följd af sitt inskränkta förstånd, ej heller hålla hans rådslag hemliga, i anseende till svagheten i sin karaktär. Han brukade triumferande fråga, huru det skulle anstå en gvinna, och denna qvinna dertill en Bradwardine, att ses sysselsatt <i>in servitio exuendi, seu detrahendi, caligas regis post battaliam?</i> det vill säga att afdraga konungens stöflar efter en batalj, hvilket var den feodaltjenst, genom hvilken han innehade baroniet Bradwardine. »Nej», sade han, »utom allt tvifvel, ''procul dubio'', ha många fruntimmer, lika värdiga som Rosa, blifvit uteslutna från arfsrättigbeten för att bana väg för mitt eget arfskap, och himmeln förbjude, att jag skulle göra något, som kunde omintetgöra mina förfäders afsigter och förfördela min slägtings, Malcolm Bradwardines af Inch-Grabbit, rättigheter; han tillhör ju en aktningsvärd, ehuru afsigkommen gren af vår familj.» Sedan intendenten, i egenskap af premierminister, förnummit detta afgörande yttrande, vågade han ej vidare<noinclude> <references/></noinclude> cft75132dxmzzitbantd4h1dhqlg285 104 158025 504468 2022-08-11T20:49:34Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud|20|{{linje|5em}}{{linje|5em}}|}}</noinclude>3. En Grundritning öfver Staden innom Broarne, äfven i Landtmäteri-Contoiret, med utsatt åratal 1626. Den är något större än teckningen N:o 1, och kan i brist af något bättre, tjena till någon upplysning: ehuru försedd med Scal, är den likväl opålitelig, i dess dimensioner. 4. En stor Charta i Stads-Ingenieurs-Contoiret, utan åretal och Författare; men som den föreställer Norremalm reglerad och Ladugårdslandet samt Munklägret, nu Kungsholmen, i qvarter afdelt; och Ladugårdslands förening med Staden till byggningsplats, ej är älldre än 1639 och 1640; Munklägret icke eller förr donerades, att till tomter upplåtas än 1644; så torde den vara författad, emellan dessa år och 1652, då Norre Tullporten som anvises vid Tuckt-huset, hvarmed Barnhus-tomten fordom beteknades, lärer blifvit längre utflyttad. Ostridigt är den äfven älldre är 1654; emedan Sture-Capellet anvises, der <i>Catharinæ</i> Kyrka nyssnämde år började grundläggas. Denna Charta finnes nämd, i beskrifningen om Ladugårdslandet, hvarvid den blifvit nyttjad. 5. En Situations-Charta i Landmäteri Contoiret (N:o 25) upprättad 1649 eller 1650; hvarå <i>Blekholmen</i> i Claræ Viken, som år 1288 var gifven åt Claræ Kloster, hvars öfrige ägor på Östra sidan angränsade; men 1576 d. 22 Decemb., af K. <i>Johan</i> skänktes åt Riks-Rådet <i>Hogenschild Bjelke;</i> kallas <i>Riks-Skattmästare-Holmer.</i> Den förläntes sedermera d. 20 Apr. 1644 åt Staden, att derå utskifta byggnafs-tomter. {{tomrad}}<noinclude> {{huvud|||6. Tren-}} <references/></noinclude> 982rg4c1zgq9mi3hjlh6kmyl7n972em 104 158026 504469 2022-08-11T20:53:05Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />106</noinclude>påyrka sin egen åsigt, utan åtnöjde sig med att vid alla lägliga tillfällen för inrikesministern, Saunderson, beklaga lairdens egensinnighet och uppgöra planer att förena Rosa med den unge lairden af Balmawhapple, som hade en vacker egendom, hvilken blott var litet intecknad, och var en oklanderlig ung adelsman, lika nykter som ett helgon — om man höll bränvin från honom och honom från bränvin — och som, med ett ord sagdt, ej hade något annat fel in att ibland umgås med dåligt sällskap, såsom med hästskojaren Jinker och piparen Gibby Gaethrowit i Cupar; »men dessa dårskaper bättra sig nog med tiden, var säker på det, mr Saunderson», förklarade intendenten. »Som surt öl om sommaren», sade David Gellatley, som råkade vara närmare konklaven, än de anat. Miss Bradwardine, sådan vi beskrifvit henne, med en enstörig flickas hela enfald och nyfikenhet, begagnade sig af det tillfälle att öka sin literära kunskap, som Edwards besök förskaffade henne. Han skickade efter några böcker från sitt qvarter, och de öppnade för henne källor till nöje, hvarom hon dittills ej haft någon aning. De bästa engelska poeter och andra vittra arbeten utgjorde en del af denna dyrbara laddning. Hennes musik och äfven hennes blommor blefvo försummade, och Saunders ej blott beklagade sig, utan började till och med knota öfver ett arbete, för hvilket han numera knapt fick någon tack. Dessa nya nöjen blefvo efter hand ökade genom att dela dem med en person af beslägtad smak. Edwards beredvilligbet att tyda och förklara svåra ställen gjorde hans bistånd ovärderligt, och hans romaneska lynne förtjuste en karaktär, som var för ung och oerfaren att märka dess brister. I ämnen, som intresserade honom, och då han var fullkomligt obesvärad, egde han denna naturliga och något blomstrande vältalighet, som anses lika mäktig som skönhet, mod, rykte eller rikedom att vinna en qvinnas hjerta. Det låg derför en tillväxande fara för den stackars Rosas själsfrid i detta ständiga umgänge, hvilken fara var så mycket mer hotande, som hennes fader var allt för mycket sysselsatt med sina egna studier och intagen af sin egen värdighet för att drömma om, att hans dotter kunde råka i den samma. Döttrarna af huset Bradwardine<noinclude> <references/></noinclude> 839kiftfkcpg8w1muzgwyjs9mzihywv 104 158027 504470 2022-08-11T20:54:43Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|107}}</noinclude>voro, enligt hans tanke, liksom de af husen Bourbon och Österrike, stälda allt för högt öfver de passionernas stormar, som kunde förvirra ringare qvinnors förstånd; de rörde sig i en annan sfer, leddes af andra känslor och voro underkastade andra lagar än en fåfänglig, fantastisk böjelses. Med ett ord, han tillslöt så beslutsamt sina ögon för de naturliga följderna af Edwards förtrolighet med miss Bradwardine, att hela grannskapet gissade, att han öppnat dem för fördelarne af ett parti mellan sin dotter och den unge, rike engelsmannen, och förklarade honom vara en ingalunda så stor dåre, som han i allmänhet visat sig i fall, der hans egen fördel varit i fråga. [[File:Waverley Woldemar Friedrich 1876 10.jpg|miniatyr|center|stående=2.0]] Men om baronen äfven verkligen tänkt på en dylik förbindelse, skulle Waverleys likgiltighet varit ett oöfverstigligt hinder för saken. Sedan vår hjelte varit mera ute i verlden, hade han lärt sig att med blygsel och förvirring tänka på sin tysta dyrkan för den heliga Cecilia, och dessa förtretliga betraktelser skulle sannolikt, åtminstone för någon tid, komma att motviga den naturliga känsligheten i hans lynne. Dessutom egde Rosa Bradwardine,<noinclude> <references/></noinclude> m4p921tlsiqti9fjpup35n8fwv282o2 104 158028 504471 2022-08-11T20:57:50Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />108</noinclude>oaktadt all sin fägring och älskvärdhet, ej egentligen det slags skönhet och de egenskaper, som fängsla en ynglings romaneska inbillning. Hon var för öppenhjertig, för vänlig, för tillitsfull, allt onekligen älskvärda egenskaper, men som förstöra det underbara, hvarmed en yngling med liflig fantasi tycker om att utsmycka sitt hjertas herskarinna. Var det väl möjligt att falla i stoftet, att bäfva, att tillbedja, inför den blyga, men lekfulla flickan, som än bad Edward formera hennes penna, än tyda en vers i {{Samma som|på|Q=Q168962|ord=Tasso}} och än stafva ett mycket, mycket långt ord i hennes öfversättning deraf? Alla dessa små tilldragelser hafva sin tjusning för sinnet i en viss period af lifvet, men ej då en yngling inträder deri och snarare ser sig om efter ett föremål, hvars kärlek kan upphöja honom i hans egna ögon, än sänker sig till ett, som blickar upp till honom för att erhålla en dylik utmärkelse. — Ehuru det ej kan gifvas någon regel för en så nyckfull böjelse, är den tidiga kärleken likväl, till följd häraf, oftast ärelysten i valet af sitt föremål eller, hvilket kommer på ett ut, försätter det — såsom fallet var med den förenämnda heliga Cecilia — i en ställning, som lemnar fritt spelrum för ''le beau idéal'', hvilket sistnämnda det förtroliga umgängets verklighet snarare sträfvar att inskränka och förminska. Jag känner en mycket bildad och känslofull yngling, som botades för en häftig passion för ett vackert fruntimmer, hvars talanger ej motsvarade hennes ansigte och gestalt, derigenom att man tillät honom hålla henne sällskap en hel eftermiddag. Det är likaledes säkert, att, om Edward fått ett dylikt tillfälle att vara tillsammans med miss Stubbs, skulle tant Rachels försigtighetsmått varit obehöfliga; ty han skulle lika lätt förälskat sig i ladugårdspigan. Fastän miss Bradwardine var af en helt annan karaktär, är det sannolikt, att just förtroligheten i deras umgänge hindrade honom från att fatta andra känslor för henne, än en broders för en älskvärd och bildad syster, medan den stackars Rosas känslor, henne sjelf omedvetet, efter hand antogo en anstrykning af varmare tillgifvenhet. Jag borde hafva nämnt, att Edward begärt och erhållit förlängning på sin permission; hans befälhafvares bref innehöll dock en vänskaplig varning att ej uteslutande tillbringa sin tid bland personer, som, huru aktningsvärda<noinclude> <references/></noinclude> 97t35vy51rnfmy2lt52inbep38q2ftx 104 158029 504472 2022-08-11T20:59:31Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|109}}</noinclude>de än i öfrigt kunde vara, likväl ej kunde anses gynsamt stämda mot en styrelse, hvilken de vägrade att erkänna genom tro- och huldhetsedens afläggande. Brefvet lät vidare, ehuru med stor grannlagenhet, förstå, att, om ock vissa familjeförbindelser kunde anses göra det nödvändigt för kapten Waverley att umgås med personer, som befunno sig i detta obehagliga, misstänkta förhållande, så borde likväl hans faders ställning och önskningar afhålla honom från att låta denna uppmärksamhet öfvergå till verklig förtrolighet. Äfven antyddes, att, liksom hans politiska grundsatser blottstäldes genom hans umgänge med dylika lekmän, kunde han äfven erhålla irrläriga begrepp i religionen af det episkopala presterskapet, som så hårdnackadt bemödade sig att förfäkta den kungliga myndigheten i andliga ting. Den sistnämnda vinken föranledde sannolikt Waverley att tillskrifva båda varningarna sin öfverstes fördomar. Han visste, att mr Bradwardine iakttagit den största grannlagenhet och aldrig inlåtit sig i något samtal, som haft ens den ringaste syftning att inverka på hans politiska öfvertygelse, och det fastän baronen ej blott var en förklarad anhängare af den fördrifna konungafamiljen, utan äfven vid åtskilliga tillfällen blifvit anförtrodd vigtiga värf i dess tjenst. Öfvertygad, som han således var, att ej behöfva befara att blifva förledd från sin trohet mot styrelsen, ansåg Edward sig göra sin onkels gamle vän en orättvisa, om han, för att tillfredsställa en ogrundad och fördomsfull misstanke, lemnade ett hus, der han både sjelf fann och gaf andra nöje. Han skref derför ett i allmänna ordalag affattadt svar, hvari han försäkrade sin befälhafvare, att hans undersåtliga trohet ej sväfvade i den ringaste fara, hvarefter han fortfor att vara en hedrad gäst på Tully-Veolan. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> qmilfaq6d6hfyvsewiw95m3tfjyjqmo 104 158030 504473 2022-08-11T21:01:59Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude><h2 align="center" style="border-bottom:none;">FEMTONDE KAPITLET.<br /><b>Ett fiendtligt öfverfall och dess följder.</b></h2> {{Initial|D}}å Edward i nära sex veckor varit en gäst på Tully-Veolan, märkte han en dag, då han tog sin vanliga morgonpromenad före frukosten, tecken till en ovanlig uppståndelse i huset. Fyra barfotade ladugårdspigor, med hvar sin tomma mjölkstäfva i handen, sprungo omkring under ursinniga åtbörder och högljudda utrop af öfverraskning, smärta och harm. Af deras utseende skulle en hedning kunnat taga dem för en afdelning af de ryktbara Beliderna<ref>Mytologiska personligheter, allmännare kända under namnet ''Danaiderna''.</ref>, som kommo från sin ösningsbotgöring. Som ingen upplysning stod att vinna af denna förvirrade trupp, utom »Gud bevare oss!» och »Herre min Gud!» hvilka utrop ej spredo något ljus öfver orsaken till deras upprörda tillstånd, begaf Waverley sig ut på den så kallade yttre gården, hvarifrån han såg intendenten Macwbeeble på sin hvita klippare komma uppför allén så fort, som hästen förmådde trafva. Han tycktes hafva anländt på en brådskande kallelse och åtföljdes af ett halft tjog bönder från byn, hvilka ej hade synnerligt svårt att springa i kapp med honom. Alltför upptagen af sin egen vigtighet att inlåta sig i någon förklaring med Edward, ropade intendenten på mr Saunderson, som instälde sig med ett ansigte, der nedslagenhet var blandad med allvarlig högtidlighet; de båda<noinclude> <references/></noinclude> ew0gct3t730tijcyzxvgrp07t45kuof 0 158031 504474 2022-08-11T21:03:23Z Thuresson 20 Kap 14 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Waverley 1879.djvu" from=105 to=113 kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Waverley|14]] [[fr:Waverley/Chapitre XIV]] fwiobl9yuukh6if15vwu50fjp90ore5 104 158032 504475 2022-08-11T21:33:25Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud||{{linje|5em}}{{linje|5em}}|21}}</noinclude>6. Trenne Chartor i Landtmäteri-Contoiret, som synes vara copierade, efter hvarannan, med några små skiljaktigheter, i anseende till orters beteknande och namngifvande; men årtal och författare ej utsatt. De synas ej kunna vara älldre än efter 1652, då Staqvettets utvidgande lärer blifvit verkstält; emedan Norra Tullporten utvises, på dess nya ställe, nära Carlbergsvägen. 7. En Charta öfver situationen ifrån Norr-Tull till Carlberg, upprättad 1699, på General-Inspectoren <i>Hägerflychts</i> begäran, af Extra ordin. Landtmätaren <i>P. Vikman,</i> i anseende till någon, då tilltänkt Tullhus-byggnad. Finnes i Landtmäteri-Contoiret<ref>Underrättelse om förenämnde Chartor är meddelt af framledne Just. Borgmäst. C. F. Ekerman, att nyttjas vid en tillämnad beskrifning, om allmänna vägarne i Riket, och hvad derutinnan, kunde angå vägarne ifrån Stockholm; hvilket arbete, i anseende till begärde; men saknade nödige underrättelser för en del Län och Landsorter, måst inställas.</ref>. 8. En gammal Planritning öfver Stockholm, meddelt af Professor <i>Masrelier,</i> 6 ½ qvarter lång och litet öfver en aln hög. Den skall för detta hafva tillhördt Grefve <i>Nicod. Tessin</i> och sedan Borgmästaren <i>Adelcrantz.</i> Derå är utmärkt som förmenes af Gr. <i>Tessin,</i> en ny dessein till Riddarholms Kyrkan, äfven till Slottets anläggande på Kungsholmen, samt till Kungsgatan eller Stora Nygatan i Staden och Gatornes reglerande på Norre-malm. Under en uppritad Scala i ena hörnet, finnes anteknat: <i>Dessein de la ville de Stockholm,</i><noinclude> {{huvud||B 3|<i>comme</i>}} <references/></noinclude> esk69hbksv8izn7gyt53h02v2a1wmmf 104 158033 504509 2022-08-12T01:02:36Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud|22|{{linje|5em}}{{linje|5em}}|}}</noinclude><i>comme elle a esté, en temps passé, devant que l'on aijt commancé a rendre les rues regulieres;</i> med en chiffre nederst: G. R. Detta säger väl att desseinen är författad, innan gatu-regleringen skedde, som ock efter sjelfva planritningen lätteligen intages; men determinerar dock icke dess ållder, eller huru långt förut den blifvit upprättad, innan samma reglering i Drottning <i>Christinas</i> tid företogs. En del af <i>Södermalm</i> förekommer nederst på ritningen, med sina sneda och krokiga Gator, emellan Bergshögderne; och vidare föreställes: 1:o <i>Mariæ</i> Kyrka, förmodeligen den älldre, som afröjdes i K. <i>Gustaf I:s</i> tid, då denna Charta således blifver äldre än 1527. Att den icke kan vara gjord sedan Kyrkan å nyo grundlades och långt efter fullbordades 1634; instämmer icke med öfrige omständigheter, som intyga om dess ållder. 2:o Vid stranden af Saltsjön 18 smärre tomter, och på Mälare-sidan 9 små qvarter, med sina gränder utmärkte. 3:o Båda Södra Tornen, med Bron öfver Stadsgrafven, der Järnvågen nu är, och Bron ifrån Söder till den nu så kallade <i>Slussholmen,</i> och vidare till Staden; men utan någon Sluss. Sjelfva <i>Staden</i> är mycket lik med Chartan före 1547; men åtskillige qvarter, emellan V. långgatan och Nygatan, som då voro bebyggde, äro här icke marquerade; utan platsen öppen lämnad; förmodeligen att utmärka ett tillämnadt större och rymligare Torg, vid Kornhamn. <i>Storkyrkan</i> med sina nio pelare eller conforter på sidorne och fyra på Östra gafveln, allde-<noinclude> {{huvud|||les}} <references/></noinclude> 8vvvehti57a2yffssrn1cb55fr2qkg2 104 158034 504518 2022-08-12T06:45:51Z RalphE 7636 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="RalphE" />{{em|2}}44</noinclude> {{c|[[File:Tids- och Krigs-Bilder linje.jpg|500px]]}} {{c|<h3><big><big>{{sp|Krigaren}}.</big></big></h3>}} {{linje|4em}} <poem> {{större|N|200}}är narrarne häda sin fädernejord, Har krigarens läpp ej ett enda ord; Men gå de löst på allt stort det har, En ljungeld sig rundt kring hans panna drar. När dåren ses dansa med stundernas fröjd, Står krigaren tyst öfver klingan böjd; Men om den lagrar af lyckan får, Då reser sig månget hans hufvudhår. När fegheten klär sig i kyller och svärd, Må krigaren le: den är löje värd; Men när den talar om bragd och mod, Då rodnar den tappre, hans kind blir blod. När lågheten prisas af stat och af tid, Om kinden ses krigarn bli blek dervid; Men blir den herrskande, mägtig, — då En tår syns i ärliga ögon stå. När vacklande sinne för stunden blir kung, Blir klingan i krigarens hand så tung; </poem><noinclude> <references/></noinclude> 2tlqfiet8u79piut1tu1ass90783kws 104 158035 504522 2022-08-12T06:50:53Z RalphE 7636 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="RalphE" />{{ph|45{{em|2}}}}</noinclude><poem> Men styr dess spira från år till år, Bortkastar han klingan i skogens snår. Men kommer en ovän, med svärd i sin hand, Då drar han sin klinga för fosterland. Ett svärd är heligt, det dras ej förr Än fienden står framför landets dörr. </poem> {{c|* * *}} <poem> Mitt svärd är blankt, det är utan rost, {{em|3}}Är blankt såsom Dalaelf; Ett flammande öga, en glänsande post {{em|4}}För Svea sjelf. Mitt svärd är skarpt och dess skifva bräns, {{em|3}}Är skarpt som ett vinterny; Kring sköldfagra tärnans böljande gräns {{em|4}}En ljungeldssky. Hell dig min klinga, du ärans brud, {{em|3}}Så fager och segersäll! I frid är du frid, du stridens gud! {{em|4}}Dig evigt hel! </poem> {{linje|6em}}<noinclude> <references/></noinclude> ev2mjnmdg72ptvbs467l2cr0b65923m 504524 504522 2022-08-12T06:52:12Z RalphE 7636 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="RalphE" />{{ph|45{{em|2}}}}</noinclude><poem> Men styr dess spira från år till år, Bortkastar han klingan i skogens snår. Men kommer en ovän, med svärd i sin hand, Då drar han sin klinga för fosterland. Ett svärd är heligt, det dras ej förr Än fienden står framför landets dörr. </poem> {{c| * * * }} <poem> Mitt svärd är blankt, det är utan rost, {{em|3}}Är blankt såsom Dalaelf; Ett flammande öga, en glänsande post {{em|4}}För Svea sjelf. Mitt svärd är skarpt och dess skifva bräns, {{em|3}}Är skarpt som ett vinterny; Kring sköldfagra tärnans böljande gräns {{em|4}}En ljungeldssky. Hell dig min klinga, du ärans brud, {{em|3}}Så fager och segersäll! I frid är du frid, du stridens gud! {{em|4}}Dig evigt hel! </poem> {{linje|6em}}<noinclude> <references/></noinclude> dolky61nithiiwrq98hnw7uuhc75cy3 504566 504524 2022-08-12T07:40:57Z Thurs 138 Rader kan inte inledas med mellanslag, (Mallhuvudet räknas inte) proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="RalphE" />{{ph|45{{em|2}}}}</noinclude><poem> Men styr dess spira från år till år, Bortkastar han klingan i skogens snår. Men kommer en ovän, med svärd i sin hand, Då drar han sin klinga för fosterland. Ett svärd är heligt, det dras ej förr Än fienden står framför landets dörr. </poem> {{c|* * *}} <poem> Mitt svärd är blankt, det är utan rost, {{em|3}}Är blankt såsom Dalaelf; Ett flammande öga, en glänsande post {{em|4}}För Svea sjelf. Mitt svärd är skarpt och dess skifva bräns, {{em|3}}Är skarpt som ett vinterny; Kring sköldfagra tärnans böljande gräns {{em|4}}En ljungeldssky. Hell dig min klinga, du ärans brud, {{em|3}}Så fager och segersäll! I frid är du frid, du stridens gud! {{em|4}}Dig evigt hel! </poem> {{linje|6em}}<noinclude> <references/></noinclude> i7aqdwfzmc8pa39mh4eqgnbkp4lfjxy 504571 504566 2022-08-12T07:45:04Z Thurs 138 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="RalphE" />{{ph|45{{em|2}}}}</noinclude><poem> Men styr dess spira från år till år, Bortkastar han klingan i skogens snår. Men kommer en ovän, med svärd i sin hand, Då drar han sin klinga för fosterland. Ett svärd är heligt, det dras ej förr Än fienden står framför landets dörr. </poem> {{c|<nowiki>*</nowiki> * *}} <poem> Mitt svärd är blankt, det är utan rost, {{em|3}}Är blankt såsom Dalaelf; Ett flammande öga, en glänsande post {{em|4}}För Svea sjelf. Mitt svärd är skarpt och dess skifva bräns, {{em|3}}Är skarpt som ett vinterny; Kring sköldfagra tärnans böljande gräns {{em|4}}En ljungeldssky. Hell dig min klinga, du ärans brud, {{em|3}}Så fager och segersäll! I frid är du frid, du stridens gud! {{em|4}}Dig evigt hel! </poem> {{linje|6em}}<noinclude> <references/></noinclude> jvok9qc65l7fqnny88qq7vlyjyhg8o1 104 158036 504548 2022-08-12T07:11:44Z RalphE 7636 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="RalphE" />{{ph|7{{em|2}}}}</noinclude> <h3 align=center><big>{{sp|Qvinnan}}.</big></h3> <poem> {{större|S|200}}olen stod så ljus och ren, Bredande den gyldne vingen Öfver jorden, öfver tingen, Öster ut och vester hän. Ingen stråle, ingen strimma Såg likväl vår första far: Höjden var för honom dimma, Mörker endast djupet var. Hvilken var det då, hvars hand Lyfte upp hans sjunkna panna? Såg han ej en engel stanna För sin blick, från etherns land? Var det ej en huld stjerninna, Som sig sänkt på luftig våg? Nej, det var den första qvinna, Det var Eva, som han såg. Och hon talte: ordet bröt Sig från läppar två, som glöda. Form det tog och rosor röda Spirade ur jordens sköt. Och hon andades och sköna Hvita liljor sköto opp, Klädda uti drägter gröna, Hviskande om tro och hopp. </poem><noinclude> <references/></noinclude> 1opbjxlspfgem8d7eqqkck8zahptf5o 104 158037 504553 2022-08-12T07:14:57Z RalphE 7636 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="RalphE" />{{em|2}}8</noinclude><poem> Hennes röst i fogelröster Ljöd från hvarje lund igen; Vind från vester, vind från öster Härmade med strängspel den; Och hon suckar: genom lunden Flyger sucken mild och varm; Än den hörs i aftonstunden, Höjer än naturens barm. Och dess öga glänste skönt Och han varsnade på stunden Solen uppå himlaranden, Utaf ljusets gloria krönt; Och dess kind, en solväfd flamma, Lifvets tända morgonstund, Syntes honom i detsamma Glänsa öfver jordens rund. Luften var så frisk och glad, Strålarna kring molnen blänkte; Diamanter dagg-omstänkte Mandelkronors gröna blad. Zerafsblickar, silfverskära, Logo öfver kullars höjd. Allt var skaparns himmel nära, Allt var frisk och nyfödd fröjd. Vågens ljusa skimmerfärd, Gick i bugter, gick i ringar; Gyllne fjär'lar, rosenvingar, Lefvande en blomsterverld. </poem><noinclude> <references/></noinclude> gvzc5187bj7uj5o27we6lewxvxbuhl0 104 158038 504558 2022-08-12T07:18:57Z RalphE 7636 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="RalphE" />{{ph|9{{em|2}}}}</noinclude><poem> Hjertats första sälla stunder, O, hvad lif, hvad glans, hvad fröjd! Sällhet andas dalens lunder, Hoppet leker på hvar höjd! Och han lyfte upp, vår far, Brinnande, sin arm mot henne; Löstes så till {{sp|ett}} de tvenne, Kärlek detta enda var. Kärlek är det gudasinne, Som en verld besjäla kan: Det ger lif, i hopp och minne, Åt natur’n och menniskan. Ingen {{sp|riktigt}} verlden sett Och de scener, som den danar, Om ej själen kärlek anar: Verld och kärlek äro ett. Ingen än är fullskapt vorden, Ingen till ett mål än kom, Hvilken ej förstod hvad orden {{sp|Tro}} och {{sp|kärlek}} tala om. Hulda, förrän dig jag såg Var min verld ock nattligt öde, Sjelf jag tyckte mig bland döde, Rymden, som ett grafchor låg. Men du kom, och hvarje smärta Flydde som ett moln från mig, Tryckte fröjdfullt till mitt hjerta Hela verlden uti dig. — </poem><noinclude> <references/></noinclude> m7u4kmlz4ms0w3kakf4eoau262u47r1 104 158039 504560 2022-08-12T07:20:57Z RalphE 7636 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="RalphE" />{{em|2}}10</noinclude><poem> Flicka, derföre dig slut I min famn så tätt, att lifvet Må en dikt, som rosor skrifvit, Synas blicken hvar minut; Att naturens lif och fröjder, Att dess skönhet, dess behag, Må vid barmens liljehöjder Nå mig i ditt hjertas slag! </poem> {{linje|6em}}<noinclude> <references/></noinclude> 702925l9f88tb41grene4dtf65ipy1z 104 158040 504576 2022-08-12T07:50:04Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<small>FORNLEMNINGAR I VESTKINDE SOCKEN PÅ GOTLAND.</small>|143}}</noinclude>I midten under stenarna påträffades <i>brända menniskoben</i> och något <i>kol,</i> ett <i>lerkärl,</i> en <i>jernring</i> och några <i>»halfperlor» af brons.</i> <i>Bronshalfperlorna</i> äro af samma slag som fig. 362 i <i>Sv. forns.,</i> men större. <i>Det ringformiga jernföremålet</i> är groft, 2,5 cm. vidt och förrostadt. <i>Lerkärlet</i> är afbildadt fig. 8 i hälften af verkliga storleken; det har en starkt framträdande list omkring buken. Det är tummadt och af grått, 7 mm. tjockt gods. Höjd 4,2 cm., vidd i mynningen 7 cm., öfver buken 8 cm. {{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne56sven).pdf|sid=477|bildtext=8. <i>Lerkärl, funnet i röset 120.</i> {{bråk|1|2}}.}} <i>N:o 121.</i> Litet, gräsbevuxet <i>röse</i> på andra sidan vägen, nära V. om föregående, alldeles invid gamla kalkugnsbacken. Diam. 3,5 m., höjd 30 cm. Bestod af gråstenar och jordfyllning af samma beskaffenhet som den omgifvande marken. I bottnen lågo fyra stora kalkhällar, hvilka täckte en kista af kantsatta <i>kalkhällar,</i> omgifven af en ram liggande liksom i grafven 70. Täckhällarna hade sjunkit in öfver kistan, hvilkens väggar fallit inåt, så att de lågo öfver skelettet. I kistan låg nämligen ett <i>menniskoskelett</i> på magen med hufvudet åt N., högra benet något böjdt. Det låg i riktning N.—S. + 5° Ö.—V. På bäckenbenen lågo några <i>jernringar.</i> Öfver lårbenen ända ned till knäna låg en 42 cm. lång och 34 cm. bred <i>hartztätning,</i> inom hvilken funnos några <i>jernringar</i> och en smal <i>jernbit.</i> Der stod äfven ett <i>lerkärl</i> bräckt i bitar. Innanför venstra smalbenet låg ett egendomligt formadt <i>jernföremål.</i> Kistan var 40 cm. djup. <i>Hartztätningen,</i> som ofvan nämndt, oval till formen, har likasom en tvärbalk, som går midt öfver från den ena kanten till den andra. Möjligen har kärlet haft tvänne afdelningar. Fibrerna<noinclude> <references/></noinclude> dfpuua787v2ugzlvyfyc8xfv81b3l9m 104 158041 504592 2022-08-12T08:17:52Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|144|<small>FREDRIK NORDIN.</small>|}}</noinclude>efter träet synas mycket tydligt och man kan af dessa märken se, att kärlet ej haft stående vägg utan liggande som ett såll (jfr <i>Svenska Fornminnesföreningens tidskrift,</i> femte bandet, sid. 131). I detta träkärl hade man stält ett <i>lerkärl,</i> som vid upptagningen gick sönder, oaktadt all varsamhet. Det är ungefär af samma form som det från grafven 94, med bottnen intryckt, men har, i motsats mot nyssnämnda kärl, halsen tvärt insvängd från buken. Dess vidd i mynningen är 8 cm., höjd något mera. Det är säkerligen drejadt och af grått, 4 mm. tjockt gods. <i>Jernringarna</i> äro vanliga, simpla, 2 à 3 cm. vida. <i>Bältebeslagen,</i> som lågo kring midjan, äro af det i detta graffält vanliga slaget, några ringformiga af 2 à 2,5 cm:s vidd, med något slags vidsittande grofva remhållare, ett knappformigt af 3 cm:s vidd, af samma slag som det från grafven 111. Det egendomliga <i>jernföremålet</i> utgöres af en platt, 1,5 cm. bred, hopböjd jernten, som sammanhålles af en ring. <i>N:o 122.</i> Litet, gräsbevuxet <i>röse,</i> beläget 7 m. NNV. om föregående invid den förut nämnda vägen från heden till åkern. Diam. 2,5 m., höjd 20 cm. Bestod af gråstenar med jordfyllning. I midten gingo gråstenarna djupt ned, men blott på en liten fläck. Troligen har här i senare tider blifvit gräfdt ett hål, som åter fylts. Invid detta hål åt N. hittades en bit förrostadt <i>jern</i> och några <i>brända menniskoben.</i> <i>N:o 123. Graf vid rest kalkhäll,</i> belägen V. om gamla kalkugnsbacken inuti åkern. Hällens riktning N.—S.; höjd öfver marken 10 cm., från roten 65 cm., bredd 45 cm., tjocklek 11 cm. På vestra sidan stod en större gråsten till stöd, vid båda ändarna likaså två mindre kalkhällar. På båda sidor om hufvudhällen låg en betydande <i>askbädd,</i> rikligt uppfyld med <i>brända menniskoben.</i> Den gick ända ned till hällens rot och mätte 30 cm. i djup. På östra sidan låg en <i>jernknif</i> bland askan. Denna har, liksom fig. 267 i <i>Sv. forns.,</i> rak egg och svängd rygg, samt platt, nära 7 cm. lång tånge, hvilken nederst är litet utsvängd åt båda sidorna. Tydliga märken efter hamringen synas der ännu. Hela knifvens längd har varit omkring 18 cm., bredd 2 cm. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> kf1vqcpap10p3uqb9ukiew9i3xz3bxz 104 158042 504600 2022-08-12T10:28:55Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<small>FORNLEMNINGAR I VESTKINDE SOCKEN PÅ GOTLAND.</small>|145}}</noinclude><i>N:o 124.</i> Litet <i>röse,</i> beläget nära 122, men på andra sidan vägen. Diam. 4 m., höjd ungefär 30 cm. Bestod af gråstenar och ör af markens beskaffenhet. På några ställen voro stenarna svarta, som om de varit med i elden. Ingenting vidare märktes. <i>N:o 125.</i> Litet <i>röse,</i> beläget nära 124, N. derom. Diam. 4,5 m., höjd 30 cm. Bestod af gråstenar, somliga rätt stora, och jord. I bottnen lågo några <i>kalkhällar.</i> Under gråstenarna syntes på flera ställen större fläckar af <i>aska</i> och något <i>kol,</i> men inga ben. <i>Kalkhällarna</i> i bottnen täckte ett menniskoskelett, som låg i NO.—SV., på venstra sidan med ansigtet vändt åt SO., knäna något böjda. Hela skelettets längd var 1,6 m. Det låg på blotta marken, 60 cm. djupt under jordytan. Kring midjan lågo flera rostiga, ringformiga <i>beslag af jern.</i> Alla dessa beslag hade antagligen suttit på något bälte, som gått rundt kring den jordades midja. Äfven uppe på venstra sidan om bröstet låg ett sådant <i>beslag.</i> Ett af de beslag, som funnos vid bröstet hade spår efter bronsbeläggning. Under hufvudet lågo flera stora <i>halfperlor af brons</i> inbäddade i en mörk klump, hvilken såg ut som <i>aska,</i> men möjligen är lemning efter något föremål, hvarpå beslagen suttit. <i>Jernbeslagen</i> utgöras af: 1:o) ringformiga, grofva beslag af 3 à 4 cm:s vidd, liknande dem från grafven 121; på tre af dem ses lemningar af tyg, som bevarats genom rosten; 2:o) några mindre, kulformiga, bronsbelagda; 3:o) en knopp af samma slag som den från grafven 11, samt plattan till en annan sådan; 4:o) tunna, fyrkantiga, omkring 2 cm. breda plattor med cirkelformig afslutning, ornerade med parallela linier och på den nämnda runda afslutningen koncentriska cirklar af intryckta punkter. <i>Bronshalfperlorna</i> äro stora — 2 cm. i vidd — och försedda med tvänne hål liksom fig. 362 i <i>Sv. forns.</i> <i>N:o 126.</i> Litet <i>röse,</i> beläget 12 m. N. om 118. Diam. 3 m., höjd 30 cm. Bestod af medelstora gråstenar och jord af markens beskaffenhet. I midten under stenarna påträffades ett 20 cm. djupt och 1 m. vidt lager af <i>aska,</i> hvari förekommo några få <i>brända menniskoben.</i> I askan lågo äfven några <i>smältklumpar af brons,</i> samt<noinclude> <references/> {{sidfot|||10}}</noinclude> q7t2tksdm3ftq90eqdoqvbvr8l7d4cg 104 158043 504601 2022-08-12T10:45:58Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|146|<small>FREDRIK NORDIN.</small>|}}</noinclude>ofvanpå askan bitar af en liten 1 cm. vid <i>ring</i> af samma metall, och i närheten af ringen flera <i>krukbitar,</i> som lågo tillsammans på en fläck. De visa, att kärlet varit af samma form som det från grafven 121 med halsen tydligt skild från buken medelst en sned fals. Om bottnens utseende gifva bitarna ej någon säker antydan; den synes dock hafva varit tillplattad, ej insänkt. Kärlet tyckes vara drejadt. Det är af rödt, fint, 4 à 5 mm. tjockt gods. <i>N:o 127. Röse,</i> beläget nära N. om 124 invid den ofvannämnda vägen. Diam. 4,5 m., höjd nära 50 cm. Bestod af gråstenar och någon fyllning af jord. I rösets midt lågo i bottnen kalkhällar, som täckte en <i>kista</i> af kantsatta kalkhällar, stående i riktning N.—S. + 30° Ö.—V. Kistan var 2,05 m. lång, 46 cm. bred och 40 cm. djup. I kistan låg ett <i>menniskoskelett</i> med hufvudet åt N., benen raka. Det var lagdt framstupa, hufvudet hvilade på högra armen, som var sträckt under skelettet åt venstra sidan. Den venstra armen var starkt uppåtböjd. Skelettets hela längd var 1,5 m. På panntrakten uppåt hjessan sutto många <i>halfperlor</i> af brons. Några lågo ända ned på ryggen, måhända nedfallna från hjessan. Äfven strax nedanför knäna lågo sådana perlor, ehuru ej så många. Nedanför fötterna stod ett <i>lerkärl.</i> Vid venstra delen af bäckenet lågo två ringformiga <i>jernbeslag</i> och vid sidan af armbenen, men högre upp i grafven, en rund <i>jernbit.</i> Skelettet var, liksom alla andra skelett i graffältet, täckt med jord under täckhällarna. Under perlorna syntes på flera ställen lemningar efter ett slags <i>sjötång,</i> ett ej ovanligt underlag för prydnader af detta slag. Öfver 200 halfperlor tillvaratogos. <i>Bronshalfperlorna,</i> af samma slag som fig. 362 i <i>Sv. forns.,</i> äro dels stora, 1,5 cm. vida, dels små, blott 8 mm. <i>Jernbeslagen,</i> nu mycket förrostade, hafva varit af den i detta graffält vanliga sorten bältebeslag. <i>Lerkärlet</i> liknar fig. 2 å pl. VII i Undsets <i>Jernalderens begyndelse,</i> men är kullrigt i bottnen utom sjelfva midten, som är upphöjd i form af en liten buckla, såsom vanligt i detta graffält. Kring halsen löper en intryckt linie, och på båda sidor om denna en rad af små punkter. Dess vidd i mynningen är 9 cm., öfver buken 1,1 cm., höjd 7 cm. Antagligen är det drejadt. Godset är groft, gråblått och temligen tjockt. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 55nh3007j38y1nwe8a9na3el0y1om0y 104 158044 504602 2022-08-12T11:09:37Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<small>FORNLEMNINGAR I VESTKINDE SOCKEN PÅ GOTLAND.</small>|147}}</noinclude><i>N:o 128.</i> Litet <i>röse,</i> beläget 14 m. NV. om 125. Diam. 3,5 m., höjd 30 cm. Bestod af gråstenar och något kalkstenar samt fyllning af jord. Uppe bland stenarna nära södra kanten hittades en bit af ett <i>lerkärl.</i> Under stenarna påträffades en bädd af <i>aska, kol</i> och <i>brända menniskoben</i> af öfver 1 m:s vidd. I norra kanten af denna bädd lågo några bitar af ett mycket groft lerkärl med platt botten. <i>N:o 129.</i> Litet <i>röse,</i> 23 m. N. om föregående, alldeles invid gärdesgården, ej långt från grinden. Diam. 4 m., höjd 20 à 30 cm. Bestod af grå- och kalkstenar. I bottnen lågo flera lager af kalkhällar, hvilka lutade inåt mot hvarandra, så att de bildade en fördjupning i midten. Härunder låg ett <i>menniskoskelett</i> i riktning NO.—SV. på venstra sidan med hufvudet åt NO., ansigtet vändt åt SO., knäna och armarna starkt böjda. Bakom ryggen stod ett litet skålformigt <i>lerkärl</i> med bottnen uppåt. Bakom midjan lågo flera förrostade, ringformiga <i>bältebeslag.</i> På ett af dem ses lemningar af <i>tyg,</i> som bevarats genom rosten. Vid knäet låg en förrostad <i>jernknif,</i> och på hjessan 7 stora <i>halfperlor</i> af brons. Skelettet låg 40 cm. djupt under marken. <i>Bronshalfperlorna</i> äro, som nämndt, alla stora, nära 2 cm.; således betydligt större än de vanliga. En är genomborrad med en mängd små hål, hvilka bilda ett kors. <i>Lerkärlet,</i> skålformigt, har varit helt litet, omkring 5 cm. högt och något vidare. Godset är groft, grått och tjockt, 7 à 8 cm. Kärlet är tummadt. <i>N:o 130.</i> Litet <i>röse,</i> beläget alldeles inför sjelfva grinden mot heden, midt i vägen till åkern. Diam. 3,5 m., höjd obetydlig öfver marken. Bestod af gråstenar och något kalkstenar. I östra kanten tätt uppe under stenarna låg ett <i>menniskoskelett</i> i riktning N.—S. + 30° Ö.—V., med hufvudet åt N.; det var lagdt på venstra sidan. Bakom midjan lågo några bitar af en <i>jernsölja.</i> Vid hufvudet lågo många <i>träkol.</i> Vester om detta skelett och i jemnhöjd dermed lågo tre väldiga kalkhällar, täckande en <i>kista</i> af kantsatta kalkhällar, hvilkens sidor fallit in öfver det inuti liggande <i>skelettet,</i> men hvilkens gafvelhällar ännu stodo. Skelettet låg framstupa med hufvudet<noinclude> <references/></noinclude> 1yyah0bng1cbjyy8b2qvqbbwbnekqds 104 158045 504603 2022-08-12T11:20:51Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|148|<small>FREDRIK NORDIN.</small>|}}</noinclude>åt N., benen raka, båda armarna böjda uppåt hvar sin sida. Hela skelettet var 1,6 m. långt och låg 40 cm. djupt under ytan. På hjessan satt en mängd <i>halfperlor</i> af brons med <i>sjötång</i> liggande mellan hjessan och perlorna. Vid venstra höftbenet lågo äfven några <i>bronshalfperlor.</i> På högra sidan om hufvudet låg en liten <i>jernbit.</i> Vid venstra knäets yttersida låg en <i>jernknif</i> med tången åt N., och ett litet <i>lerkärl</i> utanför denna, lutadt mot knäet. Ett förrostadt ringformigt <i>jernbeslag,</i> säkerligen en sölja, hittades äfven. Hela kistan var 1,7 m. lång och 30 cm. djup. <i>Bronshalfperlorna</i> äro af samma slag och storlek som fig. 362 i <i>Sv. forns.</i> <i>Jernknifven,</i> fullsatt med rost, har ännu qvar lemningar efter skaftet, i hvilket den varit instucken. <i>Lerkärlet</i> är af alldeles samma slag som fig. 390 i <i>Sv. forns.,</i> hvars förebild äfven hittats tillsammans med bronshalfperlor. Kärlet ser ut att vara drejadt, ehuru det ligger närmare till hands att antaga, att ett kärl af sådan form och obetydlig storlek skulle vara tummadt. Höjd 5,1 cm., vidd 7 cm. Godset är 8 mm. tjockt, gråblått. {{linje|10em}} De vid dessa undersökningar anträffade fynd förvaras i Statens Historiska Museum under N:o 7583. {{linje|10em}} {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> nn01qti7a4hir96pbsn763hniyzztc0 104 158046 504604 2022-08-12T11:39:19Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" /></noinclude><h2 align=center style="border-bottom:none;">Om högsättning i skepp under vikingatiden.</h2> {{c|Af}} {{c|'''''Oscar Montelius.'''''}} Vi minnas nog litet hvar, huru Tegnér i sin Frithiofs saga berättar, att<br>»Sote på kusten af Bretland<br> — — — — — lefvande satt sig med skepp och med gods i sin murade grafhög», och att Thorsten Vikingsson, Frithiofs fader, i högens dystra inre kämpade en hård kamp med den högsatte höfdingen. Striden gälde den af Völund smidda och af Sote röfvade guldarmringen, »af smycken ypperst i Norden», den ring, som Frithiof sedan skänkte till Ingeborg, och som, då han återfann den på Balders arm, vållade Baldersbålet. <i>Den</i> högsättningen hör väl till diktens verld, men månget ojäfvigt vitne intygar, att högsättning i skepp verkligen förekommit, och ej sällan förekommit, under vikingatiden. Vi skola först lyssna till de vitnesbörd om denna egendomliga sed, som de ungefär samtidiga berättelserna lemna, och sedan betrakta de märkliga, i våra dagar gjorda fynd, som bekräfta riktigheten af dessa berättelser. I det 24:de och följande kapitlen af <i>Håkan den godes saga</i> skildrar Snorre Sturlesson den strid, i hvilken konung Håkan år 954 besegrade Erik Blodyxes och Gunnhilds söner. På Håkans sida stupade Egil Ullsärk och många med honom. Efter vunnen seger lät »konung Håkan de af Erikssönernas skepp, som lågo<noinclude> <references/> <small>I hufvudsak öfverensstämmer denna uppsats med det föredrag, som författaren höll vid Svenska Fornminnesföreningens årsmöte den 27 februari 1885.</small></noinclude> iqz0gcf5xo02mfayq3knmv921ykl2ds