Wikisource svwikisource https://sv.wikisource.org/wiki/Wikisource:Huvudsida MediaWiki 1.39.0-wmf.23 first-letter Media Special Diskussion Användare Användardiskussion Wikisource Wikisourcediskussion Fil Fildiskussion MediaWiki MediaWiki-diskussion Mall Malldiskussion Hjälp Hjälpdiskussion Kategori Kategoridiskussion Tråd Tråddiskussion Summering Summeringsdiskussion Sida Siddiskussion Författare Författardiskussion Index Indexdiskussion TimedText TimedText talk Modul Moduldiskussion Gadget Gadget talk Gadget definition Gadget definition talk 104 92898 504688 303463 2022-08-13T10:29:13Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||''{{sp|ORTNAMNSSÄGNER}}''|63|}} ----</noinclude>157. Ett notvarp, som gav rikligt, var eftersökt. Därför kappades alla om att få “börda“ varpet, d. v. s. komma först för att sätta notvindarna iland. Sedan kunde ingen komma och taga det. Men de, som bördat varpet, kunde gå i land och vänta flera timmar, innan de kastade. Detta förargade dem, som ej hunnit först, så att trätor hörde till fiskdygnets ordning. Ett sådant varp fanns på skatan. Det bär än i dag namnet ''Trätvarpet.'' (se 39). 158. Sägnen förmäler, att på den tid då havet gick högre upp, ett fartyg strandade i Å. Av detta skall sedermera rester ha funnits i myran nedom byn. Fartyget hette Humle och efter detta har sedermera denna del av byn kallats ''Hummelviken.'' (se 38.) 159. ''Långrå'' i Å by, vilket går längs efter bäcken, nämnes så, emedan det är långt och smalt. (se 38) {{tomrad}} {{linje|10em}} {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 2sqp5bn41ai5hlmoqwxig2vr2kecysz 108 106712 504605 504599 2022-08-12T12:13:39Z Thurs 138 proofread-index text/x-wiki {{:MediaWiki:Proofreadpage_index_template |Upphovsman=[[Författare:Selma Lagerlöf|Selma Lagerlöf]] |Titel=[[Kejsarn av Portugallien]] |År=1919 |Oversattare= |Utgivare=Albert Bonniers förlag |Källa=[[:Fil:Kejsarn av Portugallien 1919.djvu|djvu]] |Bild=[[Fil:Kejsarn av Portugallien 1919.djvu|page=7|250px]] |Sidor=<pagelist 1=omslag 2to4="tom" 5=titel 6=tom 7=titel 8=tryck 9to10="tom" 11=ill 12=tom 13=7 84=tom 85=kap2 86=tom 87=ill 88=tom 89=81 173=kap3 174=tom 175=ill 176=tom 177=167 263=kap4 264=tom 265=ill 266=tom 267=255 311to312="innehåll" 313to315="tom" 316=omslag /> |Anmärkningar={{Sida:Kejsarn av Portugallien 1919.djvu/311}} {{Sida:Kejsarn av Portugallien 1919.djvu/312}} |Width= |Css= |Kommentar={{Wikipedialänk}} }} [[Kategori:Validerade index]] otapmeyi0usdcq3aqquh2e17ni7q253 104 107286 504655 418524 2022-08-13T07:28:22Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude>åtminstone så rik som någon i häradet, och aldrig behöver du frukta för att bli utfattig.” — Ja, det är nu inte heller fattigdom jag är rädd för, sade han som svar på sin egen tanke. Jag skulle vara nöjd, om jag bara vore lika bra karl som min far och farfar. Det var dumt, att jag kom in på de här tankarna, fortfor han, för jag var så glad nyss. Men tänk nu bara på den här enda saken! I fars tid rättade sig alla grannarna efter honom i allt han gjorde: samma morgon han började slåttern, började de, och samma dag, som vi tog till med att plöja trädet på Ingmarsgården, satte de plogen i jorden hela dalen uppefter. Men nu har jag plöjt här i ett par timmar redan, utan att någon har börjat vässa en plogbill en gång. Jag tror, att jag har styrt gården så väl som någon, som har hetat Ingmar Ingmarsson, sade han. Jag har fått mer för mitt hö, jag, än far, och jag nöjer mig inte med de små gräsgångna dikena, som löpte genom åkern på hans tid. Och en sanning är det, att jag inte far så illa fram med skogen som far och bränner ner den till svedjeland. Det känns tungt mången gång, sade karlen, det är inte alltid jag tar det så lätt som i dag. När far och farfar levde, då hette det, att Ingemarerna hade levat så länge i världen, att de visste hur Vår Herre ville ha det, och folk rentav tiggde dem, att de skulle regera över socken. De satte till både präst och klockare, de bestämde när älven skulle rensas och var det skulle byggas skolhus. Men mig frågar ingen till råds, och jag har ingenting att bestämma över. I alla fall är det märkvärdigt vad bekymmer kan kännas lätta att bära så här på morgonen. Nu skulle jag nästan kunna skratta åt alltsammans. Och ändå är jag rädd för att det blir värre för mig till hösten än någonsin. Om jag gör det, som jag nu tänker på, kommer varken prosten eller häradshövdingen att skaka hand med mig på kyrkvallen om söndagen, och det har de ändå hållit i med ända till nu. Jag blir inte en gång invald i fattigvårdsstyrelsen, och aldrig kan jag tänka på att bli kyrkvärd. Aldrig går det så lätt att tänka, som då man går så där och följer efter plogen fåra upp och fåra ner. Ensam är<noinclude> <references/> 8</noinclude> 7qt2haxt8an0y5y2jli9vzwjfywrtjz 104 107287 504656 418528 2022-08-13T07:30:53Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude>man, och ingenting är det, som förströr, annat än kråkorna, som vandra fram över plöjslorna och plocka efter mask. Karlen tyckte, att tankarna tillkommo så lätt inne i hans huvud, som om någon hade viskat dem i hans öra. Och eftersom han sällan kunde tänka så redigt och snabbt som denna dag, blev han glad och upplivad av det. Han började tycka, att han gjorde sig onödiga bekymmer, han sade till sig själv, att ingen begärde av honom, att han skulle störta sig i olycka. Han tänkte, att om hans far hade levat nu, skulle han ha frågat honom om detta, såsom han hade brukat fråga honom till råds i alla svåra saker. Han blev otålig över att inte fadern var till hands, så att han kunde få spörja honom. — Visste jag bara vägen, sade han och började le och glädjas åt tanken, så skulle jag nog gå till honom. Jag undrar vad Stor Ingmar skulle säga, om jag en vacker dag komme vandrande till honom. Jag tänker han sitter på en stor gård med många åkrar och ängar och stora hus och stor, brun boskap, ingen svart och ingen brokig, såsom han ville ha det här nere. När jag så kommer in i storstugan… Plöjaren stannade med ens mittpå åkern. Han såg upp och skrattade. De här tankarna gjorde honom ett otroligt nöje, och de löpte i väg med honom, så att han knappt visste om han var kvar på jorden. Han tyckte, att han helt hastigt hade kommit ända upp till sin gamla far i himlen. — När jag så kommer in i storstugan, fortfor han, sitter där fullt av bondkarlar kring väggarna, som alla har grårött hår och vita ögonbryn och stor underläpp och är så lika far, som ett bär är likt ett annat. När jag får se, att det är så mycket folk där, så blir jag blyg och stannar nere vid dörren. Men far sitter högst oppe vid bordet, och så fort han får se mig, säger han: ”Välkommen du, Lill Ingmar Ingmarsson!” Och så kommer far ner till mig. — ”Jag skulle allt vilja tala ett par ord med er, far”, säger jag, ”men här är så många främmande.” — ”Å, det är bara släkten”, säger far, ”de här karlarna har alla bott på<noinclude> <references/> {{ph|9}}</noinclude> dwuyjn2qbiielts7rv89tdiquliqs29 104 107288 504658 418536 2022-08-13T07:33:49Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude>Ingmarsgården, och den äldste av dem är ända från hedenhös.” — ”Ja, men jag ville allt tala ett par ord med er ensam.” Så ser far sig om och tänker på om han ska gå in i lillkammaren, men eftersom det bara är jag, så går han ut i köket. Där sätter far sig på spishällen och jag på huggkubben. ”Det är en bra gård, som ni har här, far”, säger jag. — ”Den är bra nog”, säger far. ”Hur står det till hemma på Ingmarsgården?” — ”Där går det bra”, säger jag, ”förra året fick vi tolv riksdaler för ett skeppund hö.” — ”Är det möjligt?” säger far. ”Du är väl inte kommen hit för att göra narr av mig, Lill Ingmar.” ”Men med mig går det dåligt”, säger jag, ”Ständigt får jag höra, att ni, far, var vis som Vår Herre själv, men mig frågar ingen efter.” — ”Har du inte kommit in i kommunalnämnden?” frågar nu gubben. — ”Varken i skolrådet eller i kyrkorådet eller i nämnden.” — ”Vad har du då gjort för ont, Lill Ingmar?” — ”Å, de säger, att den, som ska ställa för andra, han ska först visa, att han kan ställa bra för sig själv.” Så tänker jag, att gubben slår ner ögonen och sitter tyst och funderar. ”Du ska laga, att du blir gift, Ingmar, och får en bra hustru”, säger han nog om en stund. — ”Men det är just det jag inte kan bli, far”, svarar jag. ”Det finns inte en så fattig bonde i socken, att han vill ge mig sin dotter.” — ”Tala nu om ordentligt, Lill Ingmar, hur det hänger ihop allt det här!” säger far, och han blir så mild i rösten. ”Jo, ser ni, far, för fyra år sen, samma år jag kom till gården, friade jag till Brita i Bergskog.” — ”Låt mig se”, säger far, ”bor det någon av vår släkt i Bergskog?” Han har liksom förlorat minnet av hur det är här nere. — ”Nej, men det är välbärgat folk, och ni minns väl, far, att Britas far är riksdagsman.” — ”Jaja, jaja, men du skulle ha gift dig med någon av vår egen släkt, så att du hade fått en, som känner till de gamla bruken.” — ”Det är allt sant, det, far, det fick jag nog märka också.” Nu sitter både far och jag tysta en stund, men så börjar far: ”Det var väl en, som såg bra ut?” — ”Ja”, säger jag,<noinclude> <references/> 10</noinclude> aww0jfglb8hucgke6imrreggx6vdfdt 104 107289 504659 418545 2022-08-13T07:35:48Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude>”hon har mörkt hår och klara ögon och rosor på kinderna. Men hon var duglig också, så mor var nöjd med att jag skulle ta henne. Det hade nog blivit bra, men, ser ni, felet var, att hon inte ville ha mig.” — ”Det gör väl detsamma vad en sådan där tösunge vill.” — ”Det var nog föräldrarna, som tvingade henne att säga ja.” — ”Hur vet du, att hon blev tvingad? Jag tänker hon var glad att få en man, som är så rik som du, Lill Ingmar Ingmarsson.” ”Å nej, glad var hon nog inte, men i alla fall blev det lyst för oss, och bröllopsdagen blev utsatt, och Brita flyttade ner till Ingmarsgården redan före bröllopet för att hjälpa mor. Mor börjar bli gammal och trött, ska jag säga.” — ”Jag ser inte något ont i allt det där, Lill Ingmar”, säger far och vill liksom muntra opp mig. ”Men det ville inte växa något på åkern det där året, potatisen slog alldeles fel, och korna blev sjuka, så att mor och jag tyckte, att vi måste skjuta opp bröllopet ett år. Se, jag tänkte inte det var så noga med vigseln, sedan det var lyst, men det var väl gammaldags att tänka så.” — ”Hade du tagit någon av vår släkt, så hade hon nog givit sig till tåls”, säger far. — ”Å ja”, svarar jag, ”jag märkte nog, att Brita inte tyckte om det där dröjsmålet, men, ser ni, jag tyckte inte jag hade råd. Vi hade ju haft begravning på våren, och inte ville vi ta ut pengar på banken.” — ”Ja, det var nog rätt, att du väntade”, säger far. — ”Men jag var allt rädd, att Brita skulle bli missnöjd med att hon skulle få fira dopöl före bröllopet.” — ”Först och främst får man väl se till, att man har råd.” ”För var dag blev Brita alltmer tyst och besynnerlig, och jag undrade nog ofta på vad som gick åt henne. Jag tänkte, att hon längtade hem till sitt, hon hade alltid varit kär i hemmet och föräldrarna. Det går nog över, tänkte jag, då hon har fått vänja sig. Hon ska nog komma att tycka om sig på Ingmarsgården. Jag gav mig till tåls en tid, men så frågade jag mor varför Brita hade blivit så blek och såg så vild ut i ögonen. Mor sa, att det var därför, att hon skulle ha ett barn och att hon nog bleve sig lik igen, bara det var över. Jag hade nog en tyst tanke på att Brita gick<noinclude> <references/> {{ph|11}}</noinclude> 1jws215upqpdzd2tx6hene41zvla0zj 104 107290 504661 418550 2022-08-13T07:37:32Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude>och ruvade på det, att jag hade skjutit upp bröllopet, men jag var rädd för att fråga om det. Ni vet, far, att ni hade alltid sagt, att det året, då jag gifte mig, skulle det rödfärgas. Och den där rödfärgningen hade jag rakt inte råd med det året. Alltihop blir bra nästa år, tänkte jag.” Plöjaren gick och rörde läpparna. Han var så borta i sina tankar, att han alldeles tyckte sig se faderns ansikte framför sig. ”Jag får lov att lägga fram alltihop riktigt tydligt och klart för far”, tänkte han, ”så att han kan ge mig ett gott råd.” — ”Så gick hela vintern, och jag tänkte ofta, att om Brita skulle hålla i med att vara så olycklig, så hade jag hellre velat avstå från henne och sända hem henne till Bergskog, men nu var det för sent det också. Och så kom vi fram ända till maj. Då märkte vi en kväll, att hon hade smugit sig bort. Vi sökte henne hela natten, och på morgonen fann en av pigorna reda på henne.” Nu har jag svårt att säga något mer, utan jag tystnar, och då frågar far: ”Hon var då väl aldrig död i Guds namn?” — ”Nej, inte hon”, säger jag, och far hör hur jag skälver på rösten. — ”Var barnet fött?” säger far. — ”Ja”, säger jag, ”och hon hade strypt det. Det låg dött bredvid henne.” — ”Men hon var väl aldrig rätt klok?” — ”Jo, klok var hon nog”, säger jag. ”Hon gjorde det för att ta hämnd på mig, därför att jag hade tvingat mig till henne. Hon skulle ändå inte ha gjort det, om jag hade gift mig med henne, sa hon, men då jag inte gjorde det, hade hon tänkt, att när jag inte ville ha mitt barn med ära, skulle jag inget barn ha.” Far blir alldeles tyst av bedrövelse. — ”Hade du glatt dig åt barnet, Lill Ingmar?” frågar han till sist. — ”Ja”, svarar jag. — ”Det var synd om dig, att du skulle råka ut för ett dåligt kvinnfolk.” ”Hon sitter väl fängslad nu?” säger far. — ”Ja, hon blev dömd till tre år.” — ”Och det är för detta, som ingen vill ge dig sin dotter?” — ”Ja, men jag har heller ingen frågat.” — ”Och det är därför, som du ingen makt har i socken?” — ”De tycker, att det inte borde ha gått så för Brita. De säger, att om jag hade varit en klok karl som ni,<noinclude> <references/> 12</noinclude> qs5fbwm2gp2sfngjcv01aeqphntgfuf 104 107291 504662 418559 2022-08-13T07:39:13Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude>så skulle jag ha talat vid henne och fått veta vad hon grämde sig över.” — ”Det är inte så gott, det är inte så gott för en karl att förstå sig på ett dåligt kvinnfolk.” ”Nej, far”, säger jag, ”Brita var inte dålig, men hon var en stolt en.” — ”Det kan komma på ett ut”, svarar far. Då jag nu märker, att far liksom vill ta mig i försvar, så säger jag: ”Det är många, som tycker, att jag hade bort kunna ställa så, att ingen hade fått veta något annat, än att barnet hade varit dödfött.” — ”Varför skulle hon inte stå sitt straff?” säger far. — ”De säger, att om det hade varit i er tid, så hade ni fått pigan, som fann henne, att tiga, så att ingenting hade kommit ut.” — ”Och skulle du då ha gift dig med henne?” — ”Nej, då hade jag väl inte behövt gifta mig med henne. Jag kunde ju ha skickat hem henne till föräldrarna om ett par veckor och fått lysningen upphävd, därför att hon vantrivdes.” — ”Det kan så vara, det, men de kan inte begära, att du, som är ung, ska vara så klok som en gammal.” ”Hela socken tycker, att jag har handlat illa mot Brita.” — ”Hon har väl gjort värre, hon, som har bragt skam över hederligt folk.” — ”Ja, men det var jag, som tvingade mig till henne.” — ”Ja, det skulle hon väl bara vara glad åt”, säger han. ”Tycker ni då inte, att det är min skull, far, att hon har kommit i fängelse?” — ”Jag tänker, att hon har satt dit sig själv, jag.” — Så reser jag mig opp och säger långsamt: ”Ni menar då inte, far, att jag behöver göra något för henne, då hon kommer ut nu i höst?” — ”Vad skulle du göra? Skulle du gifta dig med henne?” — ”Ja, jag borde väl det.” Far ser på mig ett tag och frågar: ”Tycker du om henne?” — ”Nej, hon slog allt ihjäl kärleken för mig.” Så fäller far ner ögonlocken och säger ingenting, utan börjar fundera. ”Se, jag kan inte komma över det, far, att jag har vållat olycka”, säger jag. Gubben sitter stilla och svarar inte. — ”När jag såg henne sist, var det på tinget. Där var hon så mjuk, och hon grät så över att hon inte hade barnet. Inte ett ont ord sa hon mot mig, hon tog allt på sig. Det var<noinclude> <references/> {{ph|13}}</noinclude> alcnafo2z5oahep6sbhx174oml5phbe 104 107292 504663 418564 2022-08-13T07:40:39Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude>många, som grät, far, och domarn höll också på att bli tårögd. Han gav henne inte heller mer än tre år.” Men far säger inte ett ord. ”Det blir svårt för henne nu i höst, då hon ska sitta hemma”, säger jag. ”De blir inte glada åt henne på Bergskog. De tycker, att hon har gjort dem vanheder, och inte kan man vara viss om att de inte låter henne höra det. Det blir för henne att vara hemma jämt, hon kan knappt våga sig till kyrkan. Det blir svårt för henne på alla sätt.” Men far svarar inte. ”Men det är inte så lätt för mig att gifta mig med henne”, säger jag. ”Det är inte roligt för den, som har en stor gård, att få en hustru, som drängar och pigor skulle se ner på. Mor skulle inte heller tycka om det. Inte tror jag, att vi skulle kunna bjuda herrskap till oss mer varken på bröllop eller begravning.” Alltjämt tiger far. ”Se, på tinget sökte jag hjälpa henne så gott jag kunde. Jag sa till domarn, att jag hade all skulden, därför att jag hade tvingat mig till henne. Jag sa också, att jag höll henne så oskyldig, att om hon bara bytte om håg mot mig, så skulle jag gifta mig med henne den dag som var. Jag sa så, för att hon skulle få en mildare dom. Men fast hon har skrivit två brev till mig, så är det ingenting, som tyder på att hon har bytt om håg. Så att ni förstår, far, att jag är inte bunden att gifta mig med henne för det talets skull.” Och far sitter och funderar och är alldeles tyst. ”Jag vet, att detta är att taga saken efter människosätt, och vi Ingemarer har alltid velat stå väl med Vår Herre. Men ibland tänker jag, att Vår Herre kanske inte är med om att en mörderska ska bli så upphöjd.” Och far bara tiger. ”Ni får komma ihåg, far”, säger jag, ”hur svårt den har det, som låter en annan pinas utan att försöka hjälpa. Jag tänker, att alla i socken ska tycka, att det är orätt, men jag har haft det för tungt de här åren för att inte försöka göra något, då hon blir fri.” Far, han sitter orörlig. {{tomrad}}<noinclude> <references/> 14</noinclude> sx8iypz48k0e3smr9fyvh7g1jhu83an 104 107293 504665 418571 2022-08-13T07:43:19Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude>Då får jag nästan tårarna i ögonen och säger: ”Ser ni, jag är en ung karl, och det är mycket, som jag förlorar, om jag tar henne. De har tyckt, att jag har ställt galet för mig förut, de ska tycka så än mera efter detta.” Men jag kan inte få far att säga något. ”Men jag har tänkt så här också, att det är besynnerligt, att vi Ingemarer har blivit behållna vid gården i många hundra år, medan alla andra gårdar har bytt om ägare. Och så tänker jag, att det är därför, att Ingemarerna har sökt att gå Guds vägar. Vi Ingemarer behöver inte frukta människor, vi ska bara gå Guds vägar.” Då lyfter gubben på ögonen, och så säger han: ”Det här är en svår fråga, Ingmar. Jag tror, att jag ska gå in och fråga de andra Ingmarssönerna.” Och så går far in i storstugan, och jag blir sittande. Och där får jag sitta och vänta och vänta, och far kommer inte tillbaka. Så, när jag har väntat i många timmar, blir jag led och går in till far. — ”Ge dig till tåls där ute, Lill Ingmar!” säger far. ”Det här är en svår fråga.” Och jag ser alla de gamla, hur de sitter med slutna ögon och funderar. Och jag väntar och väntar och väntar väl än. [[Fil:Asterisk.svg|center|10px]] Han följde småleende efter plogen, som nu skred fram helt sakta, som om hästarna behövde vila. När han kom fram till dikeskanten, drog han in tömmarna och höll stilla. Han hade blivit alldeles allvarsam. — Det är märkvärdigt, när man frågar någon till råds, då märker man själv vad som är rätt, ännu medan man frågar, då ser man på en gång vad man inte har kunnat finna ut på hela tre år. Nu ska det få bli, som Gud vill. Han kände, att han måste göra det, och på samma gång syntes det honom så tungt, att allt mod förgick honom, när han tänkte därpå. — Må Gud stå mig bi! sade han. Emellertid var inte Ingmar Ingmarsson den ende, som var ute i den tidiga morgonstunden. Nere på en stig, som slingrade fram mellan åkrarna, kom en gammal man gående.<noinclude> <references/> {{ph|15}}</noinclude> mme982q8ztv0bb2p3kjpwbaz3ajmpli 104 107294 504666 418576 2022-08-13T07:45:31Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude>Det var inte svårt att se vad han hade för yrke, ty han hade en lång rödfärgsborste på axeln och var nerstänkt av färgfläckar alltifrån mössan och ända ut på skospetsen. Han såg sig ofta omkring, såsom vandrande rödfärgare bruka, för att finna en gård, som var omålad, eller en, där färgen var urblekt och avregnad. Han tyckte sig se än en, än en annan, som passade honom, men hade svårt att bestämma sig. Äntligen kom han upp på en liten kulle och fick syn på Ingmarsgården, som låg stor och väldig nere på platta dalbottnen. — Å, herregud! sade han högt och tvärstannade i sin glädje. Boningshuset har inte varit målat på hundra år, det är ju svart av ålder, och uthusen har aldrig sett färg. Och en sådan mängd byggnader! utbrast han. Här har jag arbete ända till hösten. Han hade inte gått långt, så varseblev han en karl, som gick och plöjde. ”Se där är en bonde, som är bosatt här och känner till trakten”, tänkte rödfärgaren, ”av honom kan jag få veta vad jag behöver veta om gården där borta.” Han vek av från vägen, gick in på trädet och frågade Ingmar vad det var för en stor gård och om han trodde, att de skulle vilja låta rödfärga där. Ingmar Ingmarsson ryckte till och såg på karlen, som hade han varit en gast. ”Jag menar, att det är en rödfärgare”, tänkte han, ”och han kommer just nu!” Han blev alldeles förbluffad och kunde inte komma sig för med att svara. Han kom så tydligt ihåg, att var gång någon hade sagt till fadern: ”Ni skulle allt låta rödfärga det där stora, stygga huset ert, fader Ingmar”, hade alltid gubben svarat, att det skulle han göra, det året, då Lill Ingmar gifte sig. Rödfärgaren frågade än en gång och än en gång, men Ingmar stod tyst, som om han inte hade förstått. ”Har de nu blivit färdiga med svaret där oppe i himmelen?” undrade han. ”Är det här bud från far, att han vill, att jag ska gifta mig i år?” Han var så slagen av tanken, att han utan vidare lovade karlen, att han skulle få arbete hos honom. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> mryat6s2oiez4aqrjzjiaxn3uc3px3h 104 107295 504668 418582 2022-08-13T08:23:00Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude>Sedan gick han vid plogen mycket rörd och nästan lycklig. — Du ska få se, att det inte blir så tungt att göra det nu, sedan du så säkert vet, att far vill det, sade han. <h4 align="center">II.</h4> Ett par veckor senare stod Ingmar och skurade en sele. Han såg ut att vara i dåligt lynne, och arbetet gick trögt för honom. ”Om jag vore Vår Herre”, tänkte han, gned ett par tag och började på nytt. ”Om jag vore Vår Herre, skulle jag laga, att en sak bleve gjord i samma stund, som man hade fattat beslut om att göra den. Jag skulle inte ge folk så lång tid att tänka och tänka omigen och grubbla över allt, som står i vägen. Jag skulle inte bry mig om att ge dem tid att blanka seldonen och måla åkkärran, jag skulle ta dem direkt från plogen. Han hörde en kärra rulla på vägen, såg ut och kände genast igen hästen och åkdonet. — Riksdagsman från Bergskog kommer hit!” ropade han inåt köket, där hans mor gick och sysslade. Strax hörde han, att hon lade ved i spisen och att kaffekvarnen kom i gång. Riksdagsmannen körde in på gården. Där blev han sittande utan att stiga ur. — Nej, jag ska inte gå in, sade han, jag vill bara tala ett par ord med dig, Ingmar. Jag har ont om tid, ska ner till sockenstugan på stämma. — Mor ville nog bjuda på kaffe, sade Ingmar. — Tack, men jag får passa på tiden. — Det var längesedan riksdagsman var här nu, sade Ingmar och trugade. Hans mor kom också ut på dörrtröskeln och hjälpte till. — Inte ska väl riksdagsman resa, utan komma in och få en tår kaffe? Ingmar knäppte upp fotsacken, och riksdagsmannen började röra på sig. — Ja, när mor Märta själv bjuder, får jag väl vara lydig, sade han. {{tomrad}}<noinclude> <references/> {{huvud|<small>2. — <i>Lagerlöf, Jerusalem.</i> I.</small>||17}}</noinclude> 1flinapjm2xwx3w8sybqavb3twpmxo8 104 107296 504670 401223 2022-08-13T08:24:33Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude>Han var en stor, grann karl, rörde sig lätt och var som av en helt annan människoätt än Ingmar och hans mor, som voro fula, med sömniga ansikten och tunga kroppar. Men han hade stor vördnad för gammalfolket i Ingmarsgården och skulle gärna ha bytt bort sitt vackra utseende för att se ut som Ingmar och vara en av Ingmarssönerna. Han hade alltid tagit Ingmars parti mot sin dotter och blev lätt om hjärtat vid att bli så väl mottagen. Om en stund, då mor Märta kom in med kaffet, började han framföra sitt ärende. — Jag tänkte, sade han och harskade sig, jag tänkte tala om hur vi ämnade ställa för Brita. Koppen, som mor Märta höll i handen, darrade en smula, så att teskeden skramlade på fatet. Sedan blev det ängslande tyst. — Vi har tänkt, att det blir bäst, att hon far över till Amerika. Han höll upp än en gång. Det var samma tystnad. Han suckade över de här svåråtkomliga människorna. — Det är redan biljett köpt åt henne. — Hon kommer väl hem först? sade Ingmar. — Nej, vad skulle hon hemma att göra? Ingmar blev tyst på nytt. Han satt med ögonlocken nästan slutna och var så stilla som en sovande. I hans ställe började nu mor Märta göra frågor. — Hon ska väl ha kläder? — Det är allt i ordning, det står en kista packad hos köpman Lövberg, där vi tar in, när vi är i staden. — Och riksdagsmansmoran far inte in och möter henne? — Ja, hon ville nog fara, men jag säger, att det är bättre att slippa råkas. — Det kan så vara, det. — Det ligger biljett och pengar och väntar henne hos Lövbergs, så hon får allt, vad hon behöver. — Jag tyckte Ingmar skulle veta’t, så att han inte mer behöver lägga sig den här saken på hjärtat, sade riksdagsmannen. {{tomrad}}<noinclude> <references/> 18</noinclude> 9p4g0go7vl7hhj8bcp1sogk7cfmou2v 104 107297 504671 418592 2022-08-13T08:26:16Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude>Nu teg mor Märta också, hon satt med huvudduken nergliden i nacken och såg ner på förklädet. — Nu ska Ingmar börja tänka på ett nytt gifte. De tego båda två lika tappert. — Mor Märta behöver hjälp i det stora hushållet. Ingmar ska se till, att hon får en lugn ålderdom. Riksdagsmannen höll upp och undrade om de hörde vad han sade. — Jag och min hustru ville ju göra allt gott igen, sade han till sist. Under tiden satt Ingmar och lät sig genomträngas av en stor glädje. Brita skulle till Amerika, och han behövde inte gifta sig med henne. Ingen mörderska skulle bli husmor i den gamla Ingmarsgården. Han satt tyst, därför att han inte fann det anständigt att genast visa hur nöjd han var, men nu började han tycka, att det var passande att yttra sig. Riksdagsmannen satt nu tyst, han också. Han visste, att han fick lov att ge gammalfolket tid att betänka sig. Så sade då Ingmars mor: — Ja, nu har Brita tjänat ut sitt straff, nu kommer turen till oss andra. Gumman ville med detta säga, att om riksdagsmannen önskade någon hjälp av Ingmarssönerna som lön för att han hade jämnat vägen för dem, så ville de inte undandra sig, men Ingmar fattade orden annorlunda. Han ryckte till och var som vaknad ur sömnen. ”Vad skulle far säga om det här?” tänkte han. ”Om jag nu lägger fram den här saken för honom, vad skulle han då säga? ’Du ska inte tro, att du kan göra narr av Guds rättvisa’, säger då far. ’Du ska inte tro, att han låter det ske ostraffat, om du låter Brita ensam bära all skuld. Om hennes far vill förkasta henne för att göra sig behaglig för dig och få låna pengar av dig, så ska du ändå gå Guds vägar, du, Lill Ingmar Ingmarsson.’ Jag tror nog, att farsgubben vakar över mig i den här frågan”, tänkte han, ”han har visst skickat hit Britas far för att visa mig hur styggt det är att vilja lägga allt på<noinclude> <references/> {{ph|19}}</noinclude> ad1zkae2um51pfu2bkmpsya5foxmewb 104 107298 504672 418593 2022-08-13T08:28:01Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude>henne, stackare. Jag menar han har sett, att jag inte har haft stor lust att resa de här sista dagarna.” Ingmar reste sig, slog konjak i kaffet och lyfte koppen. — Nu tackar jag riksdagsman för att han har kommit hit i dag, sade han och skålade med honom. <h4 align="center">III.</h4> Hela förmiddagen hade Ingmar arbetat med björkarna vid porten. Han hade först satt upp en ställning där, sedan hade han fattat om björktopparna och böjt dem mot varandra, så att de bildade ett valv. Träden lämpade sig motvilligt, sleto sig lösa gång på gång och reste sig kappraka. — Vad ska det där bli till? sade mor Märta. — Jag tycker de kan växa så här nu en tid, sade Ingmar. Det blev middagsvila, och när man hade slutat måltiden, gick arbetsfolket ut på gårdsplanen och lade sig att sova där. Ingmar Ingmarsson sov också, men han låg på en bred säng i lillkammaren innanför storstugan. Den enda, som höll sig vaken, var husmodern. Hon satt och stickade i det stora rummet. Dörren till förstugan öppnades sakta, och in kom en gumma, som bar två stora korgar hängande i ett ok över nacken. Hon hälsade mycket stilla, satte sig på en stol vid dörren och lyfte utan att säga något locket av korgarna. Den ena var full av torkade skorpor och kringlor, den andra av färska, glänsande limpor. Husmodern kom genast och började göra affärer. Hon kunde nog annars hålla på styvern, men hon var svag för att få något gott att doppa till kaffet. Medan hon valde bland limporna, gav hon sig i samspråk med gumman, som hade lätt för att tala liksom de flesta, som gå från gård till gård och känna många människor. — Ni, Kajsa, är en klok människa, som man kan lita på, sade Ingmarsmoran. — Å ja, sade den andra, om jag inte hade vett att tiga med somt jag hör, skulle många komma i luven på varandra. {{tomrad}}<noinclude> <references/> 20</noinclude> ofqg7803zqcmyj89xehqhc299n9oy52 104 107299 504673 418594 2022-08-13T08:30:14Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude>— Men ibland tiger ni rent för mycket, Kajsa. Gumman såg upp och förstod vad hon menade. — Gud nåde mig så visst! sade hon och fick tårar i ögonen. Jag talade med riksdagsmansmor i Bergskog, men jag skulle ha gått till er. — Jaså, ni talade med riksdagsmansmor! Det var ett oändligt förakt i tonfallet, varmed hon uttalade det långa ordet. Ingmar Ingmarsson spratt upp ur sömnen vid att dörren till storstugan sakta öppnades. Ingen kom in, utan dörren blev stående på glänt. Han visste inte om den hade gått upp av sig själv eller om någon hade öppnat den. Sömnig som han var, blev han liggande stilla och hörde då, att det talades i det yttre rummet. — Säg mig nu, Kajsa, hur ni kom underfund med att Brita inte tyckte om Ingmar! sade modern. — Det hörde man ju strax från början, att folk sa, att föräldrarna tvingade henne, sade gumman undvikande. — Tala ni rent ut, Kajsa, för när jag frågar, så behöver ni inte krusa för att säga sanningen. Jag tänker jag tål att höra vad ni kan säga. — Jag ska säga, att var gång jag kom till Bergskog på den tiden, tyckte jag hon såg förgråten ut. En gång, då hon och jag var ensamma i köket på Bergskog, sa jag till henne: ”Det är ett grant gifte du gör, du Brita.” — Hon såg på mig, som om hon trodde, att jag gjorde narr av henne. Och så sa hon: ”Det må du säga, Kajsa. Grant är det.” Hon sa det så, att jag tyckte jag såg framför mig Ingmar Ingmarsson, och han är ju inte vacker, men det hade jag aldrig tänkt på förr, för jag har alltid haft en stor aktning för Ingmarssönerna. Men nu kunde jag inte hjälpa, att jag drog på munnen litet. Då såg Brita på mig och sa än en gång: ”Ja, grant är det”, och vände sig ifrån mig och rusade in i kammaren, och jag hörde, att hon gav sig till att gråta. Men när jag gick, tänkte jag för mig själv: ”Det blir nog bra ändå, det där, allting blir bra för Ingmarssönerna.”<noinclude> <references/> {{ph|21}}</noinclude> gsov06mfz8giwdeu0v3znt2zn3407xn 104 107300 504674 418595 2022-08-13T08:31:46Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude>Jag undrade inte på föräldrarna; om jag hade haft en dotter och Ingmar Ingmarsson hade friat till henne, skulle jag inte ha givit mig någon ro, förrän hon hade sagt ja. Ingmar låg kvar på sängen och lyssnade. ”Detta gör mor med flit”, tänkte han. ”Hon har blivit undrande över den här stadsresan, som jag ska göra i morgon. Mor tror, att jag tänker fara och hämta hem Brita, mor vet inte, att jag är en sådan stackare, att jag inte kan.” — Nästa gång jag såg Brita, fortsatte gumman, var hon redan nerflyttad hit till Ingmarsgården. Jag kunde inte fråga henne strax hur hon trivdes, för det var fullt med folk inne i stugan, men när jag hade gått en bit bortåt lövhagen, kom hon efter mig. ”Kajsa”, sa hon, ”har du nyss varit hemma på Bergskog?” — ”Jag var där i förrgår”, sa jag. — ”Å, herregud, var du där i förrgår, och jag, som tycker, att jag inte har varit hemma på många år!” Det var inte lätt att veta vad jag skulle säga till henne. Hon var, som skulle hon ingenting tåla, utan genast börja gråta, vad jag än sa. — ”Du kan väl gå hem och hälsa på”, sa jag. — ”Nej, jag tror aldrig jag kommer hem mer.” — ”Å, gå du!” sa jag till henne. ”Det är vackert där oppe, hela skogen är full av bär, det är rött av lingon på kolbottnarna.” — ”Kära då”, sa hon, och ögonen blev stora på henne, ”är det redan lingon?” — ”Ja, du kan väl komma ifrån en dag, så att du får gå hem och äta dig mätt på bär?” — ”Nej, jag tror inte jag vill”, sa hon. ”Om jag går hem, blir det bara värre att gå tillbaka hit.” ”Jag har alltid hört, att det var bra att vara hos Ingmarssönerna”, sa jag. ”Det är ett präktigt folkslag.” — ”Ja”, svarade hon, ”det är bra folk.” — ”Det är det bästa folket i socken”, sa jag. ”De är rättrådiga.” — ”Ja, det räknas inte för orätt att tvinga sig till en hustru.” — ”Klokt folk är det också.” — ”Ja, men de tiger med vad de vet.” — ”Säger de aldrig något?” — ”Det är aldrig någon, som säger mer, än vad som just är nödvändigt.” Nu skulle jag gå, men så kom det för mig att säga: ”Ska det bli bröllop här eller hemma hos dig?” — ”Vi ska fira det här på gården, här är bättre utrymme.” — ”Se då till,<noinclude> <references/> 22</noinclude> t16qg22vkc0vnradsk62lnrkentlk25 104 107301 504675 418596 2022-08-13T08:33:48Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude>att de inte skjuter opp bröllopet för länge!” sa jag. — ”Vi ska gifta oss om en månad”, sa hon. Men när jag skulle gå ifrån Brita, tänkte jag på att Ingmarssönerna hade fått dålig skörd, och jag sa, att jag inte trodde, att de skulle göra något bröllop det året. ”Ja, då får jag gå i sjön”, sa Brita. Så om en månad fick jag höra, att bröllopet hade blivit uppskjutet, och det föll mig in, att det inte skulle gå väl, så att jag gick opp till Bergskog och talade med riksdagsmansmoran. ”De lagar nog till det galet där nere på Ingmarsgården”, sa jag. — ”Ja, vi får vara nöjda med hur de lagar”, sa hon. ”Vi tackar Gud var dag, som har fått vår dotter så väl försörjd.” ”Mor behövde inte göra sig så mycket besvär”, tänkte Ingmar Ingmarsson, ”för det är ingen från den här gården, som far och möter Brita. Hon behövde inte ha blivit så rädd för äreporten, det är bara sådant, som en karl gör för att kunna säga till Vår Herre: jag ville nog. Du måtte väl se, att jag har ämnat att göra det. Men att verkligen göra det, det är en annan sak.” — Sista gången jag såg Brita, fortfor Kajsa, var det mitt i vintern, då det var hög snö. Jag kom på en smal väg långt inne i vilda skogen, och där var tungt att gå, för det hade börjat töa, och snösörjan gled undan för fötterna. Så fick jag se en, som satt på snön och vilade, och när jag kom närmare, så kände jag igen Brita. ”Går du ensam här oppe i skogen?” sa jag till henne. — ”Ja, jag är ute och går.” Så blev jag stående och såg på henne, jag kunde inte begripa vad hon hade där att göra. — ”Jag är ute och ser om här finns några branta berg”, sa då Brita. — ”Kära hjärtandes, är det för att kasta dig själv utför?” sa jag, för hon såg ut, som ville hon inte leva. ”Ja”, sa hon, ”jag skulle nog kasta mig utför ett berg, om jag bara funne ett, som vore högt och brant.” — ”Du skulle allt skämmas, du, så som du har det ställt för dig.” — ”Ja, ser du, jag är elak, jag, Kajsa.” — ”Ja, jag tror det.” — ”Jag kommer allt att göra något ont, så det vore bättre jag finge dö.” — ”Det är bara joller, barn.” — ”Jo, jag blev<noinclude> <references/> {{ph|23}}</noinclude> esknkvz3zu0xridkrpyea58ebbb9ia4 104 107302 504676 418597 2022-08-13T08:35:31Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude>elak, när jag flyttade dit ner.” Så kom hon nära mig och var alldeles vild i ögonen. ”De bara tänker ut hur de ska pina mig, och jag tänker bara på hur jag ska pina dem igen.” — ”Å nej, Brita, det är gott folk.” — ”Nej, de bara tänker på hur jag ska få skam.” — ”Har du sagt det till dem?” — ”Jag talar aldrig med dem. Jag bara tänker på hur jag ska göra dem ont.” ”Jag tänker på om jag ska sätta eld på gården. Jag vet han tycker om den. Jag tänker också på att jag vill ge gift åt korna. De är så fula och gamla och vita kring ögonen, som om de vore släkt med honom.” — ”Den hunden, som skäller, biter inte”, sa jag. — ”Något ska jag göra honom”, sa hon, ”annars får jag ingen själaro.” — ”Du vet inte vad du säger”, sa jag, ”du ämnar visst göra ända på din själaro i stället.” Då slog hon om med ens och började gråta. Hon blev mild och sa, att hon hade det så svårt med de onda tankarna, som kom över henne. Så följde jag henne hem, och när vi skildes åt, lovade hon att inget ont göra, om jag bara teg. Sedan tänkte jag mycket på vem jag skulle tala med, sade Kajsa, jag tyckte det var svårt att gå till storfolk som ni… Det ringde i vällingklockan på stalltaket, det var slut på middagsrasten. Mor Märta fick bråttom att avbryta Kajsa. — Hör ni, Kajsa, tror ni, att det någonsin kan bli bra mellan Ingmar och Brita? — Hur? sade gumman häpen. — Jag menar, om hon nu inte skulle till Amerika, tror ni hon ville ta honom? — Inte tror jag något. Nej, det tror jag väl inte. — Hon gåve honom nog nej. — Ja, det gjorde hon. Ingmar satt inne på sängen med benen över sängkanten. — Nu fick du visst vad du behövde, du Ingmar, nu tror jag du reser i morgon, sade han och slog knytnäven mot sängkanten. Nej män, att mor kan tro, att hon får mig att stanna hemma med det, att hon visar mig, att Brita inte tycker om mig! {{tomrad}}<noinclude> <references/> 24</noinclude> q8aeuyuxx3p6ul2e1l076cuv4ss6yaq 104 107303 504677 401230 2022-08-13T09:23:51Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude>Han dunkade gång på gång mot sängkanten, som om han i tankarna slog ner något hårt, som gjorde motstånd. — Nu vill jag dock pröva på den här saken än en gång, jag. Vi Ingemarer börjar om på nytt, vi, då något har gått galet. Ingen riktig karl kan låta sig nöjas med att ett kvinnfolk går och blir tokig av agg till honom. Aldrig hade han känt så djupt vilket nederlag han hade lidit, och han brände av längtan efter någon sorts upprättelse. — Det vore väl tusan, om jag inte skulle lära Brita att trivas på Ingmarsgården, sade han. Han gav sängkanten ett sista slag, innan han reste sig för att gå ut till arbetet. — Så säker som jag är, att det är Stor Ingmar, som har skickat hit Kajsa, för att jag skulle komma att göra den här stadsresan! <h4 align="center">IV.</h4> Ingmar Ingmarsson hade kommit in till staden och gick sakta upp mot det stora länsfängelset, som reste sig i ett präktigt läge på en liten kulle ovan stadsplanteringen. Han såg sig inte omkring, utan gick med de tunga ögonlocken nerfällda och släpade sig fram så mödosamt, som om han hade varit en utgammal man. Han hade lagt av den vackra sockendräkten för dagen och kom i svarta klädeskläder och stärkskjorta, som han redan hade knycklat till. Han var mycket högtidligt stämd, men alltjämt ängslig och motsträvig. Ingmar kom upp på grusplanen framför fängelset, såg en vaktkonstapel och frågade honom om det var i dag, som Brita Eriksdotter skulle bli fri. — Jag tror visst det är en, som kommer lös i dag, sade konstapeln. — Det är en, som har suttit inne för barnamord, upplyste Ingmar. — Ja visst, ja! Jo, hon slipper ut nu på förmiddagen. {{tomrad}}<noinclude> <references/> {{ph|25}}</noinclude> gb7gturx8i6c8c3jwk3nv08g6ee6317 104 107319 504678 418598 2022-08-13T09:28:43Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude>Ingmar gick inte vidare, utan tog stöd mot ett träd och ställde sig att vänta. Inte en minut tog han ögonen från ingången. ”Det är väl en och annan, som har gått in där, som inte har haft det för roligt”, tänkte han. — Jag vill inte bruka överord, sade han vidare, men kanske mången, som har gått in där, haft det mindre svårt än jag, som står härutanför. Jojomän, nu har ändå Stor Ingmar fört mig hit till att hämta bruden ur fängelset, sade han så. Men inte kan jag säga, att Lill Ingmar är nöjd. Han ville allt, att hon skulle träda ut under en äreport och modern hennes skulle stå bredvid och lämna henne till brudgummen. Och så skulle de ha åkt till kyrkan med stort följe. Och hon skulle ha suttit grann och brudklädd bredvid honom och smålett under kronan. Porten öppnades flera gånger: det var en präst, och det var fängelsedirektörens fru och jungfrur, som gingo neråt staden. Äntligen var det Brita, som kom. När porten gick upp, kände Ingmar en ryckning i hjärtat. ”Nu är det hon”, tänkte han. Ögonen föllo igen på honom, han blev som förlamad och gjorde inte en rörelse. När han tog mod till sig och såg upp, stod hon på trappsteget utanför porten. Han såg henne stå stilla där ett ögonblick. Hon sköt tillbaka huvudduken, och med klara, obetäckta ögon såg hon ut över landskapet. Fängelset låg högt, och hon kunde över stad och skogshöjder se ända bort mot hemlandsbergen. Sedan såg Ingmar henne skakas och böjas av någon osynlig makt. Hon slog händerna för ansiktet och satte sig ner på stentrappan. Ända fram till platsen, där han stod, hörde han hur hon snyftade. Han gick nu fram över sandplanen, ställde sig nära henne och väntade. Hon grät så häftigt, att hon ingenting hörde. Han fick stå där länge. — Gråt inte så, Brita! sade han till sist. Hon såg upp. — Å, Gud i himlen, är du här! sade hon. I ögonblicket stod det för henne, allt hon hade gjort mot honom, och vad det måtte ha kostat på honom att komma. Hon gav till ett<noinclude> <references/> 26</noinclude> he65tx8o67oqrfqswwcugat0ba0cwwr 104 107320 504679 418599 2022-08-13T09:32:14Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude>högt rop av glädje, kom och kastade sig om hans hals och snyftade på nytt. — Tänk, som jag har längtat, att du skulle vara här! sade hon. Ingmars hjärta började klappa, därför att hon hade blivit så glad åt honom. — Vad säger du, Brita, har du längtat? sade han och var rörd. — Jag ville väl be dig om förlåtelse. Ingmar rätade upp sig till hela sin längd och blev kall som en stenbild. — Det blir väl tids nog med det, sade han, nu tycker jag inte vi ska stå här längre. — Nej, det är ju inte något ställe att stanna på, sade hon ödmjukt. — Jag har tagit in hos köpman Lövberg, sade Ingmar, när de vandrade vägen fram. — Ja, det är där jag har min kista. — Jag har sett den där, sade Ingmar, den är för stor att ställa bakpå kärran, vi får låta den stå kvar, tills det blir något annat bud. Brita stannade och såg upp på Ingmar. Det var första gången han nämnde, att han ville föra hem henne. — Jag har fått brev från far i dag. Han sa, att du var med om att jag skulle resa till Amerika. — Jag tänkte det kunde inte skada, att du hade något att välja på. Det var ju inte så visst, att du ville fara med mig. Hon märkte väl, att han inte sade, att han önskade det, men det kunde väl också komma sig av att han inte på nytt ville tvinga sig på henne. Hon blev mycket tvehågsen. Det var väl inte något önskvärt att föra hem en sådan som hon till Ingmarsgården. ”Säg honom, att du far till Amerika! Det är den enda tjänst du kan göra honom”, sade hon till sig själv. ”Säg honom det, säg honom det!” eggade hon sig. Medan hon tänkte så, hörde hon någon säga: — Jag är rädd, att jag inte är stark nog för att fara till Amerika. De säger, att man får arbeta hårt där. Hon<noinclude> <references/> {{ph|27}}</noinclude> re37rv0flfndyvp1qys5en2daqxh1nb 104 107321 504680 418600 2022-08-13T09:33:48Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude>tyckte alldeles, att det var en annan, som hade svarat, och inte hon själv. — Ja, de säger så, sade Ingmar helt stilla. Hon skämdes över sig själv, tänkte på att hon hade sagt till prästen denna morgon, att hon skulle gå ut i världen som en ny, bättre människa. Hon var mycket missnöjd, gick en lång stund tyst och undrade över hur hon skulle kunna ta sitt ord tillbaka. Men så snart hon ville yttra något i den vägen, hölls hon tillbaka av tanken, att om han ännu tyckte om henne, så vore det svart otacksamhet att åter visa av honom. ”Kunde jag bara läsa hans tankar!” tänkte hon. Så såg Ingmar, att hon stannade och stödde sig mot väggen. — Jag blir yr av allt detta bullret och av att se så mycket människor. Han räckte fram sin hand, och hon tog den, och de gingo hand i hand framåt gatan. ”Nu ser vi ut som fästfolk”, tänkte Ingmar, men hela tiden gick han och undrade på hur det skulle bli, då han komme hem, hur han skulle gå igenom det med sin mor och alla de andra. När de kommo in på den Lövbergska gården, sade Ingmar, att hans häst var utvilad, så att, om hon inte hade något emot det, kunde de fara de första skjutshållen redan samma dag. Då tänkte hon: ”Nu är det tid att säga, att du inte vill. Tacka honom nu och säg, att du inte vill!” Hon stod och bad till Gud, att hon skulle få veta om han hade kommit bara av barmhärtighet. Under tiden drog Ingmar fram kärran ur vagnsskjulet. Den var nymålad, fotsacken sken, och kuddarna hade nytt överdrag. Framme på skärmen satt en liten halvvissnad bukett av landsvägsblommor. Hon blev stående och betänkte sig, när hon såg den, och under tiden gick Ingmar in i stallet, lade selen på hästen och ledde ut honom. Hon såg då en likadan halvvissnad bukett mellan bogträna, började på nytt tro, att han verkligen var glad åt henne, och tänkte, att det var bäst att tiga. Annars skulle han törhända tycka, att hon var otacksam och inte förstod hur stort det var, det, som han bjöd henne. De åkte framåt vägen, och for att få slut på tystnaden<noinclude> <references/> 28</noinclude> c1ayh6rps2yrrh53oss624zaeqfbll1 104 107322 504681 418601 2022-08-13T09:35:22Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude>började hon fråga om ett och annat där hemifrån. För varje fråga hon gjorde påminde hon honom om någon, vars omdöme han fruktade. ”Vad den ska undra”, tänkte han, ”vad den ska göra narr!” Han gav henne endast enstaviga svar, och åter och åter kom det för henne, att hon skulle be honom vända. ”Han vill inte ha mig, han är inte glad åt mig. Han gör detta bara av barmhärtighet.” Snart slutade hon att fråga, de åkte fram mil efter mil under djup tystnad. Men när de kommo till en gästgivargård, stod kaffe med färskt bröd i ordning för dem, och det var åter blommor på brickan. Hon förstod, att han hade beställt det så, då han hade rest förbi dagen förut. Var det också bara godhet och barmhärtighet? Var han glad i går? Var det först i dag han hade blivit ledsen, sedan han hade sett henne komma ut från fängelset? Nästa dag, då han hade hunnit glömma detta, bleve nog allt bra. Brita var bliven mycket mild av ånger och ödmjukhet. Hon ville inte vålla honom ny sorg. Kanske han ändå verkligen — — — De sovo över natten på en gästgivargård, men gåvo sig av i god tid och voro så långt komna, att de sågo hemsocknens kyrka vid tiotiden. När de foro förbi, var kyrkvägen full av folk och klockorna ringde. — Herregud, det är söndag! sade Brita och knäppte ovillkorligen samman händerna. Hon glömde allt annat för tanken, att hon ville fara upp till kyrkan och tacka Gud. Hon ville inviga det nya liv, som hon nu skulle leva, med en gudstjänst i den gamla kyrkan. — Jag skulle gärna vilja gå i kyrkan, sade hon till Ingmar. I detta ögonblick tänkte hon inte alls på att det kunde vara svårt för honom att visa sig där med henne, hon var bara full av andakt och tacksamhet. Ingmar höll på att säga ett tvärt nej, han tyckte sig inte ha mod att möta de vassa blickarna och de nyfikna tungorna. ”Men det ska ändå en gång ske”, tänkte han och vek av uppåt kyrkvägen. ”Det blir lika illa, när det blir.” När de körde in på kyrkbacken, sutto en mängd människor, som väntade på gudstjänsten, uppe på<noinclude> <references/> {{ph|29}}</noinclude> psebo09l7bj5a0m6f0sgzytq989tz0u 104 107323 504682 418602 2022-08-13T09:36:45Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude>gården och beskådade alla, som kommo. Då de kände igen Ingmar och Brita, började de viska, knuffa på varandra och peka. Ingmar såg på Brita. Hon satt med händerna knäppta och såg ut, som om hon inte visste var hon var. Hon såg inga människor, men Ingmar såg dem desto bättre. Somliga kommo springande efter kärran. Han undrade inte på att de sprungo och att de tittade. De visste väl inte om de hade sett rätt. De kunde väl inte tro, att han kom åkande upp till Guds hus med henne, som strypte barnet. ”Det är för mycket”, tänkte han. ”Jag står rakt inte ut.” — Jag tänker det är bäst du går in i kyrkan strax, Brita, sade han, då han hjälpte henne ur kärran. — Ja visst, sade hon. Det var till kyrkan hon ville, hon var inte kommen för att träffa människor. Ingmar gjorde sig tämligen god tid med att sela av hästen och ge honom foder. Många hade ögonen fästade på Ingmar, men ingen tilltalade honom. När han var färdig att gå in i kyrkan, voro de flesta redan på sina platser, och man hade börjat sjunga ingångspsalmen. Ingmar såg över åt kvinnfolkssidan, när han gick framåt stora gången. Alla bänkar voro fullsatta utom en, och i denna satt bara en enda människa. Han såg genast, att det var Brita, och förstod, att ingen hade velat sitta bredvid henne. Ingmar gick ännu ett par steg, så svängde han av åt kvinnfolkssidan, gick in i bänken och satte sig bredvid Brita. När han kom in till henne, såg hon upp och gjorde stora ögon. Hon hade inte märkt något förut, nu förstod hon varför hon satt ensam i bänken. Då försvann den stora helgdagskänslan, som hon nyss hade erfarit, för en djup bedrövelse. Vad skulle detta bli av, vad skulle det bli av? Hon borde ju aldrig ha följt med honom. Hon fick tårarna i ögonen, och för att inte börja gråta tog hon en gammal psalmbok, som låg framför henne på bänkhyllan, och började läsa i den. Hon bläddrade igenom både evangelier och epistlar utan att se ett ord för tårarna, som hon inte kunde hämma. Då lyste plötsligen något starkt rött emot henne. Det var ett bokmärke med ett rött hjärta,<noinclude> <references/> 30</noinclude> 2a3ditz3rlndxra2lj1vdgucdu0r1g4 504687 504682 2022-08-13T10:17:44Z Thurs 138 glömd avstavning proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude>stengärdsgården och beskådade alla, som kommo. Då de kände igen Ingmar och Brita, började de viska, knuffa på varandra och peka. Ingmar såg på Brita. Hon satt med händerna knäppta och såg ut, som om hon inte visste var hon var. Hon såg inga människor, men Ingmar såg dem desto bättre. Somliga kommo springande efter kärran. Han undrade inte på att de sprungo och att de tittade. De visste väl inte om de hade sett rätt. De kunde väl inte tro, att han kom åkande upp till Guds hus med henne, som strypte barnet. ”Det är för mycket”, tänkte han. ”Jag står rakt inte ut.” — Jag tänker det är bäst du går in i kyrkan strax, Brita, sade han, då han hjälpte henne ur kärran. — Ja visst, sade hon. Det var till kyrkan hon ville, hon var inte kommen för att träffa människor. Ingmar gjorde sig tämligen god tid med att sela av hästen och ge honom foder. Många hade ögonen fästade på Ingmar, men ingen tilltalade honom. När han var färdig att gå in i kyrkan, voro de flesta redan på sina platser, och man hade börjat sjunga ingångspsalmen. Ingmar såg över åt kvinnfolkssidan, när han gick framåt stora gången. Alla bänkar voro fullsatta utom en, och i denna satt bara en enda människa. Han såg genast, att det var Brita, och förstod, att ingen hade velat sitta bredvid henne. Ingmar gick ännu ett par steg, så svängde han av åt kvinnfolkssidan, gick in i bänken och satte sig bredvid Brita. När han kom in till henne, såg hon upp och gjorde stora ögon. Hon hade inte märkt något förut, nu förstod hon varför hon satt ensam i bänken. Då försvann den stora helgdagskänslan, som hon nyss hade erfarit, för en djup bedrövelse. Vad skulle detta bli av, vad skulle det bli av? Hon borde ju aldrig ha följt med honom. Hon fick tårarna i ögonen, och för att inte börja gråta tog hon en gammal psalmbok, som låg framför henne på bänkhyllan, och började läsa i den. Hon bläddrade igenom både evangelier och epistlar utan att se ett ord för tårarna, som hon inte kunde hämma. Då lyste plötsligen något starkt rött emot henne. Det var ett bokmärke med ett rött hjärta,<noinclude> <references/> 30</noinclude> cl1qegqojm70gincvuqy6obnrgwunn2 0 107661 504606 425388 2022-08-12T12:14:25Z Thurs 138 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Kejsarn av Portugallien 1919.djvu" from=7 to=312 exclude="9-310" current={{nop}} header=1/> </div> [[Kategori:Kejsarn av Portugallien|*]] [[Kategori:Selma Lagerlöf]] [[Kategori:1910-talets verk]] [[Kategori:Romaner]] exn69fo89ujnpn67gen7s0yih9h32eq 0 141832 504627 468252 2022-08-12T15:14:51Z Thurs 138 wikitext text/x-wiki <div class="layout2" style="text-align:justify"> <pages index="Nordstjernan1843.djvu" from=109 to=118 header=1 /> </div> [[Kategori:Nordstjernan]] [[Kategori:Carl Wilhelm Böttiger]] [[Kategori:Poesi]] [[Kategori:Torquato Tasso]] cgivtq9xl9ijvj9opk4hnk7r9bkeze0 106 142561 504621 480751 2022-08-12T14:09:31Z Thurs 138 wikitext text/x-wiki [[Fil:Nordstjernan1847 Kiellman-Göranson.jpg|miniatyr|Julius Axel Kiellman-Göranson ur Nordstjernan 1847.]] '''Julius Axel Kiellman-Göranson''' (1811-1869), författare och präst. == Verk == * [[Marie Anne]] & [[Den hvita rosen]] i ''På Divans-Bordet'' 1846 * [[Blommans blomma]] i ''Nordstjernan'' 1847 * [[Lefnadsteckning (Edvard Flygare)|Edvard Flygares lefnad och lynne]] i ''Borta och Hemma'' 1860 == Externa länkar == * {{Wikipedialänk-Författare}} {{STANDARDSORTERING:Kiellman-Göranson, Julius Axel}} [[Kategori:Författare]] [[Kategori:Julius Axel Kiellman-Göranson| ]] 0z2f4uiymbq00g0krrsqzwgefvynlrm 108 144502 504638 503209 2022-08-12T18:14:48Z Thurs 138 proofread-index text/x-wiki {{:MediaWiki:Proofreadpage_index_template |Upphovsman= |Titel=[[På Divans-Bordet]], <br>ROMANTISKA SKILDRINGAR af <br>ALMQVIST; BLANCHE, KJELLMAN GÖRANSON och VENDELA HEBBE. |År=1846 |Oversattare= |Utgivare=Stockholm. L:s Gust. Rylander |Källa=https://archive.org/details/pa-divansbordet1846 |Bild=[[File:På Divans-Bordet.djvu|page=7|250px]] |Sidor=<pagelist 1-6=omslag 7-9=titel 11=1 10=(Innehåll) 116-123=omslag /> |Anmärkningar=Denna elektroniska utgåva av På Divans-Bordet 1846 digitaliserades 2021 av Upsala Universitetsbibliotek (Se http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:alvin:portal:record-373966) {{libris post|2006451}} {{Sida:På Divans-Bordet.djvu/10|Innehåll}} |Width= |Css= |Kommentar= }} [[Kategori:Internet Archive]] [[Kategori:Index med rå text]] mfv1iu4oqnep42znvyetmifzei62gpj 504639 504638 2022-08-12T18:17:15Z Thurs 138 proofread-index text/x-wiki {{:MediaWiki:Proofreadpage_index_template |Upphovsman= |Titel=[[På Divans-Bordet]], <br><small>Romantiska skildringar af<br>Almqvist; Blanche, Kjellman Göranson och Vendela Hebbe</small>. |År=1846 |Oversattare= |Utgivare=Stockholm. L:s Gust. Rylander |Källa=https://archive.org/details/pa-divansbordet1846 |Bild=[[File:På Divans-Bordet.djvu|page=7|250px]] |Sidor=<pagelist 1-6=omslag 7-9=titel 11=1 10=(Innehåll) 116-123=omslag /> |Anmärkningar=Denna elektroniska utgåva av På Divans-Bordet 1846 digitaliserades 2021 av Upsala Universitetsbibliotek (Se http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:alvin:portal:record-373966) {{libris post|2006451}} {{Sida:På Divans-Bordet.djvu/10|Innehåll}} |Width= |Css= |Kommentar= }} [[Kategori:Internet Archive]] [[Kategori:Index med rå text]] eyg4klqtqj0rj9a5uz3dljqt9qrhmm8 504640 504639 2022-08-12T18:18:56Z Thurs 138 proofread-index text/x-wiki {{:MediaWiki:Proofreadpage_index_template |Upphovsman= |Titel=[[På Divans-Bordet]], <br><small>Romantiska skildringar af<br>[[Författare:Almqvist|Almqvist]]; [[Författare:Blanche|Blanche]], [[Författare:Kjellman Göranson|Kjellman Göranson]] och [[Författare:Vendela Hebbe|Vendela Hebbe]]</small>. |År=1846 |Oversattare= |Utgivare=Stockholm. L:s Gust. Rylander |Källa=https://archive.org/details/pa-divansbordet1846 |Bild=[[File:På Divans-Bordet.djvu|page=7|250px]] |Sidor=<pagelist 1-6=omslag 7-9=titel 11=1 10=(Innehåll) 116-123=omslag /> |Anmärkningar=Denna elektroniska utgåva av På Divans-Bordet 1846 digitaliserades 2021 av Upsala Universitetsbibliotek (Se http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:alvin:portal:record-373966) {{libris post|2006451}} {{Sida:På Divans-Bordet.djvu/10|Innehåll}} |Width= |Css= |Kommentar= }} [[Kategori:Internet Archive]] [[Kategori:Index med rå text]] 7jvv7bgla4w3kmle7o0w3s5szlby6gb 504641 504640 2022-08-12T18:21:24Z Thurs 138 proofread-index text/x-wiki {{:MediaWiki:Proofreadpage_index_template |Upphovsman= |Titel=[[På Divans-Bordet]], <br><small>Romantiska skildringar af<br>[[Författare:Carl Jonas Love Almqvist|Almqvist]], [[Författare:August Blanche|Blanche]], [[Författare:Julius Axel Kiellman-Göranson|Kjellman Göranson]] och [[Författare:Wendela Hebbe|Vendela Hebbe]]</small>. |År=1846 |Oversattare= |Utgivare=Stockholm. L:s Gust. Rylander |Källa=https://archive.org/details/pa-divansbordet1846 |Bild=[[File:På Divans-Bordet.djvu|page=7|250px]] |Sidor=<pagelist 1-6=omslag 7-9=titel 11=1 10=(Innehåll) 116-123=omslag /> |Anmärkningar=Denna elektroniska utgåva av På Divans-Bordet 1846 digitaliserades 2021 av Upsala Universitetsbibliotek (Se http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:alvin:portal:record-373966) {{libris post|2006451}} {{Sida:På Divans-Bordet.djvu/10|Innehåll}} |Width= |Css= |Kommentar= }} [[Kategori:Internet Archive]] [[Kategori:Index med rå text]] 60xg68oqrjjm4th1yvfdazfuwzraff9 504650 504641 2022-08-13T07:05:11Z Thurs 138 proofread-index text/x-wiki {{:MediaWiki:Proofreadpage_index_template |Upphovsman= |Titel=[[På Divans-Bordet]], <br><small>Romantiska skildringar af<br>[[Författare:Carl Jonas Love Almqvist|Almqvist]], [[Författare:August Blanche|Blanche]], [[Författare:Julius Axel Kiellman-Göranson|Kjellman Göranson]] och [[Författare:Wendela Hebbe|Vendela Hebbe]]</small>. |År=1846 |Oversattare= |Utgivare=Stockholm. L:s Gust. Rylander |Källa=https://archive.org/details/pa-divansbordet1846 |Bild=[[File:På Divans-Bordet.djvu|page=7|250px]] |Sidor=<pagelist 1-6=omslag 7-9=titel 11=1 116-123=omslag /> |Anmärkningar=Denna elektroniska utgåva av På Divans-Bordet 1846 digitaliserades 2021 av Upsala Universitetsbibliotek (Se http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:alvin:portal:record-373966) <br><h3 align=center>INNEHÅLL.</h3><br> {{linje|4em}} { |align=left |Width= |Css= |Kommentar= }} [[Kategori:Internet Archive]] [[Kategori:Index med rå text]] 661d1rh1e2pc3prqx8nq5j8t04chzky 504651 504650 2022-08-13T07:05:47Z Thurs 138 Gör version 504650 av [[Special:Contributions/Thurs|Thurs]] ([[User talk:Thurs|diskussion]]) ogjord proofread-index text/x-wiki {{:MediaWiki:Proofreadpage_index_template |Upphovsman= |Titel=[[På Divans-Bordet]], <br><small>Romantiska skildringar af<br>[[Författare:Carl Jonas Love Almqvist|Almqvist]], [[Författare:August Blanche|Blanche]], [[Författare:Julius Axel Kiellman-Göranson|Kjellman Göranson]] och [[Författare:Wendela Hebbe|Vendela Hebbe]]</small>. |År=1846 |Oversattare= |Utgivare=Stockholm. L:s Gust. Rylander |Källa=https://archive.org/details/pa-divansbordet1846 |Bild=[[File:På Divans-Bordet.djvu|page=7|250px]] |Sidor=<pagelist 1-6=omslag 7-9=titel 11=1 10=(Innehåll) 116-123=omslag /> |Anmärkningar=Denna elektroniska utgåva av På Divans-Bordet 1846 digitaliserades 2021 av Upsala Universitetsbibliotek (Se http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:alvin:portal:record-373966) {{libris post|2006451}} {{Sida:På Divans-Bordet.djvu/10|Innehåll}} |Width= |Css= |Kommentar= }} [[Kategori:Internet Archive]] [[Kategori:Index med rå text]] 60xg68oqrjjm4th1yvfdazfuwzraff9 504652 504651 2022-08-13T07:07:26Z Thurs 138 proofread-index text/x-wiki {{:MediaWiki:Proofreadpage_index_template |Upphovsman= |Titel=[[På Divans-Bordet]], <br><small>Romantiska skildringar af<br>[[Författare:Carl Jonas Love Almqvist|Almqvist]], [[Författare:August Blanche|Blanche]], [[Författare:Julius Axel Kiellman-Göranson|Kjellman Göranson]] och [[Författare:Wendela Hebbe|Vendela Hebbe]]</small>. |År=1846 |Oversattare= |Utgivare=Stockholm. L:s Gust. Rylander |Källa=https://archive.org/details/pa-divansbordet1846 |Bild=[[File:På Divans-Bordet.djvu|page=7|250px]] |Sidor=<pagelist 1-6=omslag 7-9=titel 11=1 10=(Innehåll) 116-123=omslag /> |Anmärkningar=Denna elektroniska utgåva av På Divans-Bordet 1846 digitaliserades 2021 av Upsala Universitetsbibliotek (Se http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:alvin:portal:record-373966) {{libris post|2006451}} <h3 align=center>INNEHÅLL.</h3> {{{!}} align=center style="text-align:right" {{!}}- {{!}}{{!}}{{!}}{{!}}{{!}}<small>Sid.</small> {{!}}- {{!}} align=left {{!}}Almqvist, C. J. L.{{!}}{{!}} align=left {{!}}[[Herr Laurits Björnram och lilla Karin]]{{!}}{{!}}1. {{!}}- {{!}} align=left {{!}}Blanche, Aug.{{!}}{{!}} align=left {{!}}[[Den broderade plånboken]]{{!}}{{!}}37. {{!}}- {{!}} align=left {{!}}Kjellman Göranson{{!}}{{!}} align=left {{!}}[[Marie Anne]]{{!}}{{!}}53. {{!}}- {{!}}{{!}}{{!}} align=left {{!}}[[Den hvita rosen]]{{!}}{{!}}73. {{!}}- {{!}} align=left {{!}}Hebbe, Vendela{{!}}{{!}} align=left {{!}}[[En kärlekshistoria|En kärlekshistorie]]{{!}}{{!}}79. {{!}}} |Width= |Css= |Kommentar= }} [[Kategori:Internet Archive]] [[Kategori:Index med rå text]] gibn0f2lnkcrhi5ke7ckyrhoaa51gxp 504653 504652 2022-08-13T07:07:54Z Thurs 138 proofread-index text/x-wiki {{:MediaWiki:Proofreadpage_index_template |Upphovsman= |Titel=[[På Divans-Bordet]], <br><small>Romantiska skildringar af<br>[[Författare:Carl Jonas Love Almqvist|Almqvist]], [[Författare:August Blanche|Blanche]], [[Författare:Julius Axel Kiellman-Göranson|Kjellman Göranson]] och [[Författare:Wendela Hebbe|Vendela Hebbe]]</small>. |År=1846 |Oversattare= |Utgivare=Stockholm. L:s Gust. Rylander |Källa=https://archive.org/details/pa-divansbordet1846 |Bild=[[File:På Divans-Bordet.djvu|page=7|250px]] |Sidor=<pagelist 1-6=omslag 7-9=titel 11=1 116-123=omslag /> |Anmärkningar=Denna elektroniska utgåva av På Divans-Bordet 1846 digitaliserades 2021 av Upsala Universitetsbibliotek (Se http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:alvin:portal:record-373966) {{libris post|2006451}} <h3 align=center>INNEHÅLL.</h3> {{{!}} align=center style="text-align:right" {{!}}- {{!}}{{!}}{{!}}{{!}}{{!}}<small>Sid.</small> {{!}}- {{!}} align=left {{!}}Almqvist, C. J. L.{{!}}{{!}} align=left {{!}}[[Herr Laurits Björnram och lilla Karin]]{{!}}{{!}}1. {{!}}- {{!}} align=left {{!}}Blanche, Aug.{{!}}{{!}} align=left {{!}}[[Den broderade plånboken]]{{!}}{{!}}37. {{!}}- {{!}} align=left {{!}}Kjellman Göranson{{!}}{{!}} align=left {{!}}[[Marie Anne]]{{!}}{{!}}53. {{!}}- {{!}}{{!}}{{!}} align=left {{!}}[[Den hvita rosen]]{{!}}{{!}}73. {{!}}- {{!}} align=left {{!}}Hebbe, Vendela{{!}}{{!}} align=left {{!}}[[En kärlekshistoria|En kärlekshistorie]]{{!}}{{!}}79. {{!}}} |Width= |Css= |Kommentar= }} [[Kategori:Internet Archive]] [[Kategori:Index med rå text]] 0kuycdn4jbfo7a8z0rluel1w354rhyy 504654 504653 2022-08-13T07:13:17Z Thurs 138 proofread-index text/x-wiki {{:MediaWiki:Proofreadpage_index_template |Upphovsman= |Titel=[[På Divans-Bordet]], <br><small>Romantiska skildringar af<br>[[Författare:Carl Jonas Love Almqvist|Almqvist]], [[Författare:August Blanche|Blanche]], [[Författare:Julius Axel Kiellman-Göranson|Kjellman Göranson]] och [[Författare:Wendela Hebbe|Vendela Hebbe]]</small>. |År=1846 |Oversattare= |Utgivare=Stockholm. L:s Gust. Rylander |Källa=https://archive.org/details/pa-divansbordet1846 |Bild=[[File:På Divans-Bordet.djvu|page=7|250px]] |Sidor=<pagelist 1-6=omslag 7-9=titel 11=1 116-123=omslag /> |Anmärkningar=Denna elektroniska utgåva av På Divans-Bordet 1846 digitaliserades 2021 av Upsala Universitetsbibliotek (Se http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:alvin:portal:record-373966) {{libris post|2006451}} [[På Divans-Bordet|Titel och innehåll]] <h3 align=center>INNEHÅLL.</h3> {{{!}} align=center style="text-align:right" {{!}}- {{!}}{{!}}{{!}}{{!}}{{!}}<small>Sid.</small> {{!}}- {{!}} align=left {{!}}Almqvist, C. J. L.{{!}}{{!}} align=left {{!}}[[Herr Laurits Björnram och lilla Karin]]{{!}}{{!}}1. {{!}}- {{!}} align=left {{!}}Blanche, Aug.{{!}}{{!}} align=left {{!}}[[Den broderade plånboken]]{{!}}{{!}}37. {{!}}- {{!}} align=left {{!}}Kjellman Göranson{{!}}{{!}} align=left {{!}}[[Marie Anne]]{{!}}{{!}}53. {{!}}- {{!}}{{!}}{{!}} align=left {{!}}[[Den hvita rosen]]{{!}}{{!}}73. {{!}}- {{!}} align=left {{!}}Hebbe, Vendela{{!}}{{!}} align=left {{!}}[[En kärlekshistoria|En kärlekshistorie]]{{!}}{{!}}79. {{!}}} |Width= |Css= |Kommentar= }} [[Kategori:Internet Archive]] [[Kategori:Index med rå text]] 3iztyaq15cajbqbwn60p6x3bnxex8br 104 144508 504647 473363 2022-08-13T06:58:59Z Thurs 138 /* Utan text */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="0" user="Thurs" /></noinclude><noinclude> <references/></noinclude> 6lsg2rbutma5r2lbu1kmd0qzihfwhlj 0 144510 504637 473850 2022-08-12T18:08:09Z Thurs 138 wikitext text/x-wiki <div class="layout2" style="text-align:justify"> <pages index="På Divans-Bordet.djvu" header=1 /> {|align=center |- |[[Fil:På Divans-Borde framsida.jpg|framsida|150px]] |[[Fil:På Divans-Bordet titelsida.jpg|titel|150px]] |[[Fil:På Divans-Bordet baksida.jpg|baksida|150px]] |} <pages index="På Divans-Bordet.djvu" from=6 to=10 /> <pages index="På Divans-Bordet.djvu" from=116 to=116 fromsection=tryckning /> </div> [[Kategori:På Divans-Bordet]] edrdge1bu0sr17ihdskn0a4k0d63h5c 504648 504637 2022-08-13T07:02:12Z Thurs 138 wikitext text/x-wiki <div class="layout2" style="text-align:justify"> <pages index="På Divans-Bordet.djvu" header=1 /> {|align=center |- |[[Fil:På Divans-Borde framsida.jpg|framsida|150px]] |[[Fil:På Divans-Bordet titelsida.jpg|titel|150px]] |[[Fil:På Divans-Bordet baksida.jpg|baksida|150px]] |} <pages index="På Divans-Bordet.djvu" from=6 to=10 /> <pages index="På Divans-Bordet.djvu" from=116 to=116 fromsection=tryckning /> <h2 align=center>INNEHÅLL.</h3> {{innehåll börjar}} {| align=center style="text-align:right" |- |||||<small>Sid.</small> |- | align=left |Almqvist, C. J. L.|| align=left |[[Herr Laurits Björnram och lilla Karin]]||1. |- | align=left |Blanche, Aug.|| align=left |[[Den broderade plånboken]]||37. |- | align=left |Kjellman Göranson|| align=left |[[Marie Anne]]||53. |- ||| align=left |[[Den hvita rosen]]||73. |- | align=left |Hebbe, Vendela|| align=left |[[En kärlekshistoria|En kärlekshistorie]]||79. |} {{innehåll slutar}} </div> [[Kategori:På Divans-Bordet]] 744pte31c7bfrirzzfhsrfcjqwyrg33 504649 504648 2022-08-13T07:04:06Z Thurs 138 wikitext text/x-wiki <div class="layout2" style="text-align:justify"> <pages index="På Divans-Bordet.djvu" header=1 /> {|align=center |- |[[Fil:På Divans-Borde framsida.jpg|framsida|150px]] |[[Fil:På Divans-Bordet titelsida.jpg|titel|150px]] |[[Fil:På Divans-Bordet baksida.jpg|baksida|150px]] |} <pages index="På Divans-Bordet.djvu" from=6 to=10 /> <h2 align=center>INNEHÅLL.</h3> {{innehåll börjar}} {| align=center style="text-align:right" |- |||||<small>Sid.</small> |- | align=left |Almqvist, C. J. L.|| align=left |[[Herr Laurits Björnram och lilla Karin]]||1. |- | align=left |Blanche, Aug.|| align=left |[[Den broderade plånboken]]||37. |- | align=left |Kjellman Göranson|| align=left |[[Marie Anne]]||53. |- ||| align=left |[[Den hvita rosen]]||73. |- | align=left |Hebbe, Vendela|| align=left |[[En kärlekshistoria|En kärlekshistorie]]||79. |} {{innehåll slutar}} </div> <pages index="På Divans-Bordet.djvu" from=116 to=116 fromsection=tryckning /> [[Kategori:På Divans-Bordet]] [[Kategori:1840-talets verk]] [[Kategori:Novellsamlingar]] qqy614km1tia2h69nh4d4mcjesixgz5 104 144528 504636 485087 2022-08-12T17:33:23Z Thurs 138 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thurs" /></noinclude> <br><h3 align=center><big><big>{{sp|VENDELA HEBBE}}.</big></big></h3><br> {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 9by0a8d5ue46f346066txophpxwx3rf 104 144530 504645 482733 2022-08-12T21:20:26Z Thurs 138 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thurs" /></noinclude> <h2 align=center style="border-bottom:none;"><big>{{sp|EN KÄRLEKSHISTORIE}}.</big></h3> {{c|<small>TECKNING EFTER NATUREN.</small>}} {{linje|2em}} {{c|<big>I.<br><b><i>Midsommarnattsynen</i>.</b></big>}} {{ph|<small>”Wer es glaubt, dem ist das Heil’ge nah.”</small><br> <small>{{sc|Schiller}}.</small>{{em|2}}}} {{större|M|200}}idsommarnatten i Norden har en egen betydelse. Den är icke blott den kortaste, ljusaste och skönaste natten på hela året, den är tillika rik på mångahanda underbara och hemlighetsfulla företeelser. Hvem har icke hört omtalas att man den natten kan skåda in i framtiden och läsa sina öden såsom i en öppen bok? Hört hurusom Alferna dansa till soluppgången och klippa löfträden i ängen, hvarföre man stundom påföljande morgonen ser gröna qvistar strödda kring stammarna; samt hurusom man med midsommarnattsdaggen kan få bröd att gäsa? — På stugutaken sitta då män och qvinnor och höra vid midnattstid huru det stötes och fejas under dem såsom till bröllop — eller tilläfventyrs begrafning. Åkerrenarna hvimla af gossar och flickor som knyta svarta och röda trådar omkring rågstjelkarna för att se om sorgen eller glädjen skjuter fortast och frodas bäst, hvarefter de sedan godt kunna döma om framtiden skall bära dem törne eller rosor. När solen gått i skog slår den giftvuxna flickan ägghvita i ett glas fullt af rinnande vatten, för att, bland de sväfvande figurerna upptäcka brudpellar eller griftehvalf, ringar eller likkistor, friaren eller befriaren. {{Tomrad}}<noinclude> <references/> {{ph|6}}</noinclude> f6runv367qerci2q785yvbqjpour0tr 104 144536 504642 473372 2022-08-12T19:02:54Z Thurs 138 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="RalphE" /></noinclude>{{c| PÅ <br> Divans-Bordet, <br> ROMANTISKA SKILDRINGAR<br> {{sc|af}} <br> <i>ALMQVIST; BLANCHE, <br>KJELLMAN GÖRANSON och VENDELA HEBBE.</i> {{linje|5em}} STOCKHOLM. <br> L:s Gust. Rylander, <br> <small>Bazar’n å Norrbro.</small> }} {|width=100% |- |align=left| {{c|CALMAR<br> <small>A. F. WÅHLIN.</small>}} |width=75%| |align=right| {{c|YSTAD<br> <small>J. C. HINTZE.</small>}} |} {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> n7j1p6jgr2yswl2c56sf7aftkk3eivt 104 144538 504635 482950 2022-08-12T17:32:21Z Thurs 138 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thurs" />{{c|<u>78</u>}}</noinclude>barnsliga kärleken, är en mycket ljufvare fröjd, än att pryda mig med de skönaste blommor. Också jag har en moder! Hon helsar er och lofvar att sörja för er hädanefter, såsom för sitt eget barn, hvilket i dag, stolt öfver er, tecknar sig {{högertext|<small>eder systerliga vän</small><br> <i>Marie Antoinette de Rohan.</i>|4em|style=text-align:center;}} ”O min mor!” utbrast Pascaline, ”det är dig jag har att tacka för detta!” [[Fil:På Divans-Bordet linje4.jpg|150px|center]] {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> g925m6bq51wse3kqqf16zu8by992ra5 104 144539 504634 482949 2022-08-12T17:28:27Z Thurs 138 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thurs" />{{c|<u>77</u>}}</noinclude>för någon annans blick än en sörjande dotters, och nedsatte den hvita rosen på den oprydda torfvan. ”O min mor!” suckade Pascaline, ”emottag på din dödsdag denna blomma, som du älskade, emottag den, och sänd mig en enda ljus blick i denna mörka verld!” Sedan böjde hon sina knän, såg uppåt molnen med en hastig blick, tillbakatryckte med näsduken de tårar som ville springa fram ur hennes blåa ögon, och skyndade bort med lättare gång än hon kommit. Hon tyckte sig kanhända hafva fått en blick af ljus derofvanifrån. Damen, som osedd varit vittne till detta, kastade sig i sin vagn, och gaf fritt lopp åt sin öfversvallande känslas tårar. — — — — — — — — — — — — — — — — — — — När Pascaline återkom till sin lilla kammare, började hon att sammanpacka sina saker, för att för alltid lemna sin så länge innehafda tillflyktsort. Värden inträdde och frågade med mera vänlighet i blicken än någonsin förr: — ”Hvad skall nu bli af, mamsell?” — ”Jag får väl taga med mig mina saker?” — ”Mamsell behöfver ju inte flytta.” — ”Jag kan inte betala hyran.” — ”Den är redan betald, goda flicka, den är betald i förskott för tvenne år.” — ”Hvad säger ni?” — ”Rena sanningen, här är qvitto!” I detsamma inträdde en livréklädd betjent, som öfverlemnade till henne ett bref, hvilket hon bröt, fann deri en sedel på 200 francs och läste följande: {{c|Mademoiselle!}} Jag har fått veta er hemlighet. Jag vet att den ros, som jag önskade för min bruddrägt, pryder nu eder moders graf. Haf tack för den sköna glädje ni gifvit mig i dag: åsynen af en öm dotter, som heligt älskar sin moder. Tillåt mig i denna moders namn, meddela er litet af det myckna goda, hvarmed Gud begåfvat mig. Neka mig ej denna glädje. Att i dag begynna mitt äktenskap med en handling, som ärar den<noinclude> <references/></noinclude> bxure23s0e6oig3j84kkpxzo3ju2xvw 104 144540 504620 482935 2022-08-12T14:03:56Z Thurs 138 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thurs" />{{c|<u>72</u>}}</noinclude>småleende på sina läppar, och sade: ”Kärleken är starkare än döden!” ”Ja, kärleken är starkare än döden,” svarade baronen, ”ty kärleken uppstår ur grafven och far till himmelen på salighetens vingar.” {{linje|4em}} Ett halft år derefter var fröken Anna Stjernstråles lyckliga make. Blommorna hade återvändt på hans kinder, lefnadslusten i hans hjerta, inbillningens svala drömbilder, hade försvunnit för den varma verkligheten. Han älskade sin andra maka på en gång med all den kärlek, som han egnat sin första maka, och tillika med ny, hel, frisk kärlek, henne uteslutande egnad. Han kunde dock aldrig tagas ur den tron, att hans förra maka uppenbarat sig för honom, för att leda honom till Anna. Han trodde bestämt, att hennes ande förenat sig med Annas, ty han återfann hos Anna alla de himmelska behag, som så fästat honom vid Maria. Derföre kallar han ännu sin nuvarande maka Marie-Anne. [[File:På Divans-Bordet linje3.jpg|150px|center]] {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> bvmzr3brv5u1tyneck52bkvo221622v 104 144543 504629 504097 2022-08-12T17:16:40Z Thurs 138 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thurs" /></noinclude>{{c|'''{{sp|{{st|MARIE ANNE|150}}}}.'''}} {{c|<i>Ur en aflidens anteckningar.</i>}} {{linje|2em}} {{c|I.}} {{större|H|200}}vem kan tro, att andar uppenbarat sig i Stockholm just i nyaste tider? Om också ingen vill tro det, så skall jag berätta hvad man hviskat för mig, om en ande, som ej för länge sedan låtit förnimma sig, på ett sätt, visserligen ganska hemskt, men ändå så ljuft och skönt, att det bör tjena till mönster för andra andar i fall de någonsin skulle vilja befatta sig med att komma på besök hos oss, som ännu äro lekamliga. ”Men andar i Stockholm,” invänder man, ”hum är detta ens tänkbart? Andar pläga ju vanligtvis älska att dväljas uti gamla feodalslott, omsusade af sekelgamla ekar, uti tysta borgkamrar, der Arachne spinner sina mystiska väfvar öfver gyllenläderstapeter, der ett skumt månsken smyger sig in genom dunkla blyinfattade rutor, der harneskklädda anherrars dystra anleten nedblicka från väggarna, — på sådana ställen plägar stundom, så förtäljer man, vid det dystra tolfslaget, då förrostade vimplar gnissla på tornspetsarne, någon i lifvet olycklig stamfru än sväfva fram, hvitklädd och omsusad af grafvens qväfvande ångor, än hålla ett hemskt, men ganska prosaiskt buller?” Visserligen, — men lika möjligt som detta är, lika möjlig är motsatsen, nemligen att andar kunna uppenbara sig midt<noinclude> <references/></noinclude> mnxh6nff9mqau4ls81zpbaeqhwp9zfg 104 144544 504630 482937 2022-08-12T17:20:54Z Thurs 138 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thurs" /></noinclude>{{c|{{st|{{sp|DEN HVITA ROSEN}}.|175}}}} {{större|V|200}}erldens hufvudstad, sjelf en verld för sig, det öfver sina rikedomar så stolta Paris, eger mera myntadt guld, än någon guldgrufva omyntadt, och mera diamanter än kanske hela kejsaredömet Brasilien; det eger alla slags skatter och prydnader som naturen frambringar och menniskans fruktbara inbillningskraft uppfunnit, men en prydnad, ett smycke felas henne, denna städernas drottning, det felas henne <i>blommor!</i> Lättare kransar hon sin segeromstrålade panna med juveler, än med orangeblommor och violer. Hon kunde, om hon ville, bekläda sin präktiga kyrka, Notre Dame, från grunden ända upp till tinnarne, med bara rubiner, men med rosor har hon icke råd. Paris har visserligen sin blomstermarknad, den förnäma damen köper der den moderna Camellian, blomstervännen finner der lätt någon ny färgförändring af Dahlian, grisetten kommer der någongång åt en liten doftande nejlika, men ack, dessa blommor kunna icke lefva länge, uppammade af konstgjord värma, men icke af den himmelska modrens sol, vissna de allt för snart, och den som köper dem, eger om några timmar intet annat än ett bedröfligt blomsterlik. Blommorna, de oskyldiga blommorna, kunna icke lefva och andas i den luft, som en million menniskor förpesta med sin andedrägt. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 2sdrew7ykf0qxn9gnb6f182ackl6h67 104 144754 504631 482939 2022-08-12T17:23:17Z Thurs 138 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thurs" />{{c|<u>74</u>}}</noinclude>Likväl finnas uti Paris här och der några oskuldens tempel, der Floras barn kunna trifvas. Stundom träffar man derföre i boudoirerna en ros, hvars glänsande färg påminner om den första rodnaden på en ung flickas kind, eller en lilja, så skön, som om engelen, hvilken bebådade Maria, brutit den derborta i de himmelska lustgårdarna, eller en Nerium splendens, doftande som idealiserad rose; — och en mängd andra af dessa sköna och tysta väsenden, som ändå tala så mäktigt och ljuft till hjertat, detta halft förglömda språket om kärlek emellan menniskorna och naturen. Blott de, som sjelfva försökt att uppdraga dessa ömtåliga varelser kunna endast veta huru mycken sorgfällighet, ja, ömhet, som erfordras, om de skola lyckas att uppblomstra i fullkomlig skönhet. Utom de större etablissementer der vexter odlas af Europeiskt ryktbara örtagårdsmästare, finnas här och der, dock snart räknade blumister, hvilka i liten skala, men med så mycket större noggrannhet uppfostra blommor, några göra det för sitt nöjes skull, men några också för att derigenom bidraga till sitt underhåll. Af detta sista slag var den stackars fader- och moderlösa Pascaline. Uti utbyggnaden framför hennes fönster funnos stundom så utsökta exemplar af vexter, att man förgäfves sökte deras likar hos de yppersta konstträdgårdsmästare. En af de sista dagarna i Januari stannade plötsligen ett glänsande equipage utanför den anspråkslösa porten till huset der Pascaline bodde i en ”cul dè sac” långt bort i en förstad. En prydlig äldre dame, och en ung retande flicka, i sin knoppningsstund, skyndade upp till Pascaline. ”Mademoiselle,” säger damen, ”i öfvermorgon är min dotters bröllopsdag. Hon vill så gerna ha hvita rosor i sitt svarta hår. Men det är så ondt om sådana i år. Flera trädgårdsmästare, hos hvilka vi efterfrågat sådana, hafva visat oss till er. Mademoiselle, har ni några hvita rosor?” ”Endast tvenne, madame!” ”Får jag se dem?” Den unga flickan visade de båda damerna en märkvärdigt vacker rosenbuske, på hvars smäckra grenar nickade tvenne halföppna blomsterhufvuden, som framandades sin angenäma vällukt. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> iln2rplhidp9z1axf6ftaleluqlb3nc 104 144755 504632 482938 2022-08-12T17:25:06Z Thurs 138 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thurs" />{{c|<u>75</u>}}</noinclude>”Så vackra de äro,” sade marquisinnan ”jag kan ju få dem?” ”Bara den ena, fru marquisinna,” svarade Pascaline med en halfqväfd suck, ”den andra är redan bortlofvad.” ”Nåväl, jag får nöja mig med en. Jag betalar den gerna hvad ni önskar.” ”En louisdor, fru marquisinna.” ”Här är två, söta barn; men skicka mig blomman, så snart hon slår ut, till mitt hôtel, rue de Lille, N:o 14.” Pascaline neg djupt och beledsagade sina förnäma kunder utföre trappan. ”Ack, jag är så glad!” utbrast det stackars barnet, när hon återvändt i sin kammare, ”fyratioåtta francs! dermed kan jag betala en del af min skuld på hyran, och derigenom kan jag beveka min värd att vänta på resten. — O min stackars mamma, bed den heliga jungfrun, att hon kastar en beskyddande blick på mig. Och Pascaline vakade hela natten vid ett ljus, upptändt till den helga jungfruns ära, och läste alla böner hon kunde, — de skönaste sprungo opp ur hennes eget hjerta — för hennes moders salighet, ty hon hade icke råd att köpa några själamessor för henne. Men Gud älskar icke de lejda bedjarena, han mottager blott ett upprigtigt hjertas vällukt. Det var natten före årsdagen af hennes heligt älskade moders död, denna moder, som ingifvit henne kärleken till tvenne väsenden; till hvita rosor och till Gud. Under denna natt brunno många dyrbara tårar på hennes bleka kind; heliga tårar, ett skuldfritt hjertas ovärderliga diamanter af kärlekens klaraste vatten. Hon återkallade i sitt minne sin hänsofna moders sista stunder. Hon mindes så lifligt, huru dödens dimma allt mer och mer lägrade sig öfver den dyra moderns ögon, hon hörde, hennes brutna stämma, som för sista gången talade för dödliga öron, hviska dessa ord: ”Pascaline, mitt kära barn, mitt hjertas blomdoft, säg mig: blomma ännu våra hvita rosor?” ”Ja, mamma!” hade hon snyftande svarat. ”Kära barn, låt mig ännu en gång skåda mina älskade hvita rosor!” {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> f65x4mm6s17tp611a1l1l65ej7iph3f 104 144756 504633 482940 2022-08-12T17:26:46Z Thurs 138 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thurs" />{{c|<u>76</u>}}</noinclude>Och Pascaline bar den hvita rosenbusken till sin moders hufvudgärd. Och med hvita rosors milda doft kringom sin ande, flydde den moderliga själen till det obekanta hemmet öfver stjernorna. Men Pascaline kysste de slocknade ögonen och gjorde ett heligt löfte att på hvarje årsdag af sin moders död sätta en af de hvita rosorna på hennes graf. Men när hon denna morgon gick till sin rosenbuske, hade den ena af det sköna paret vissnat. Blott en enda lefde ännu! Husegaren inträdde till den stackars flickan och fordrade sin hyra. ”Min goda herre,” snyftade Pascaline, ”jag kan icke betala nu!” ”Hvarföre inte, min lilla mamsell,” svarade fordringsegaren med ett tvetydigt leende i det han pekade på de båda louisdorerna som lågo på hennes lilla sybord. ”Di ä inte mina mera, den rosen som jag sålde i går, har vissnat i natt.” ”Men det är ju en qvar? Hvarföre säljer ni inte den?” ”Den är redan bortgifven, allt guld, som finnes i verlden skulle icke räcka till att återköpa den.” ”Det är ledsamt det, ty om jag icke får min hyra, så är mamsell tvungen att flytta.” Stum böjde Pascaline sitt hufvud, till tecken att hon underkastade sig detta, hellre än att svika sitt löfte till modrens graf. När den förnäma damen efter en halftimma återkom, för att sjelf hämta den betalta rosen, som hon otåligt väntat att få sig tillskickad, berättade värden för henne hvad som förevarit mellan honom och Pascaline, och att hon just nyss gått ut med en hvit ros i sin hand. ”Hon kan icke vara långt borta,” tillade han, ”blott hundra steg utom porten, och hon gick till höger.” Drifven af omotståndlig nyfikenhet, återvände marquisinnan hastigt till sin vagn, och lät kusken köra efter flickan, till dess hon uppnådde den kyrkogård, der hennes moder låg. Der gick hon in, knäböjde på den obemärkta grafven, icke kännbar<noinclude> <references/></noinclude> m5xwp0ymbuh0nazdbg1pnxnzttgh08k 104 148314 504667 482729 2022-08-13T07:53:55Z Thurs 138 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thurs" />{{c|<u>85</u>}}</noinclude>som andra grafvar. Han lefde i enklingsstånd, och hade sin vackra dotter hemma hos sig jemte en gammal piga som passade upp dem bada; ty han ville icke att Ellen skulle befatta sig med de gröfre hushållsbestyren. De bebodde ett litet gulmåladt hus beläget på sjöstranden midt för kyrkan. Detta hus hade trenne rum, ett större och tvenne mindre s. k. framkamrar, hvaraf den ena beboddes af Ellen och den andra var Gräflingens embetsrum, dit sällan någon vågade inträda, aldrig utan på hans serskilda tillstånd. Såsom prinsessan Melusina, stängde han sig inne der hvarje lördagsafton, och det var icke rådligt att då störa honom. Hvad han egentligen företog sig derinne, visste ingen: somliga trodde att den gamle dödgräfvaren hade besök af andar, somliga åter att han sysselsatte sig med andaktsöfningar, hellst han sällan eller aldrig var i tillfälle att åhöra gudstjensten i kyrkan, emedan han, jemte dödgräfvare- äfven bestridde orgeltramparetjensten, den han, till allas fromma och belåtenhet förrättade helt och hållet efter gamla ortodoxa skolan. Han var en afgjord fiende till det geschwinta sätt hvarpå gudstjensten i sednare tider utfördes. Det förökade tempot i choralmusiken, de förkortade predikningarne samt öfverhufvud till den brådska hvarmed de kyrkliga förrättningarne i allmänhet expedierades, hvarföre det, såsom han sjelf berättade, oftast hände att han ännu ”trampade på trona,” då församlingen redan sjöng utgångspsalmen; att han trampade på predikan, från början till slut, var en känd sak, och en så inrotad vana, att hvarken presten eller klockaren kunde derifrån afvänja honom. Åtskilliga af sockneboarna, och deribland Ellens friare, menade att gubben, då han sa der var innestängd på sitt embetsrum, helt enkelt räknade pengar och skötte om sina egodelar som han hade fördolda någonstädes under tilljorna eller mellan panelet. Ingen kunde dock med visshet afgöra hvad den gamle förehade. Bland Ellens många beundrare var ock en ung dräng, Wille Vestgöthe kallad, eller såsom några spefoglar ock titulerade honom Baron Påse, dermed gisslande på en gång hans sturskhet och hans handtverk. Wille var en ljuslagd, smalbent ungdom, som alltid någon del af året vistades inom Jorsals församling, der han, snart sagdt hos hvarje åbo, betraktades såsom barn i huset. Wille valsade utmärkt väl. Hvälfde ögonen upp<noinclude> <references/></noinclude> 25dv1pzcbaw3sml35ym2x3rj59jnrpc 104 148315 504660 482730 2022-08-13T07:37:00Z Thurs 138 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thurs" />{{c|<u>84</u>}}</noinclude>man, och Ellen för den fagraste flickan på 20 mils omkrets; detta visste alla ungersvenner, bättre och sämre i hela orten, men ingen var dock, till sitt hjertas plåga, derom så fullt och fast öfvertygad som Sven Elofson i Högdala, ende son och egare till nämnde hemman med inventarier och gröda, som det gick och stod. Sven var en högvext yngling med mörka, trovärdiga ögon, och frisk hy. Stilla till lynnet, varmhjertad, öppen och pålitlig till karaktären, älskades han af alla i församlingen och mer än en moder med giftvuxna döttrar tillställde extra gästabud vid läsförhör och andra högtidliga tillfällen enkom för att få bjuda Högdalasonen och lägga ut sina krokar för honom. Mer än en friare hade fått korgen, mer än en tärna hade gråtit sig blek för hans skull, men ingen kunde anklaga honom derför, ty han hade aldrig lagt tu strå i kors för att vinna en flickas hjerta; han visste icke, stackars beskedliga Sven, att detta just är rätta sättet att vinna dem alla! ''En'' fanns dock för hvilken han glad ville hafva gifvit sitt unga lif, och hon .. Gräflingen var, som sagdt, dödgräfvare i Jorsals församling. Ingen må dock tro att det var en vanlig dödgräfvare, som stod till hands när helst församlingsboarna icke sjelfve gittade gräfva ned sina döda, som, i all stillhet och ödmjukhet redde dödskammaren till, och sedan gästen flyttat in, lade torftaket på, tillslöt kyrkogårdsporten och aflägsnade sig. Visst icke. Gräflingen var församlingens allt-i-allom: han var de friskas rådgifvare, de sjukas nattvakt, han svepte de döda och utsatte tiden för begrafningsceremonien, eller om han icke hann att vara med om och öfverallt, kom han ändå och synade liket innan locket skrufvades till. Ingen ärade högre de döda än han, man kunde säga att han var de hänsofnas genius: om någon dog med en ring på sin hand eller ett smycke om sin hals, tillät han aldrig att dessa aftogos: ”det vore att begå helgerån,” sade den hedersmannen. Ja, han gick så långt att han aldrig tålte att se en graf illa sammanlagd. Då ref han upp den nattetid till roten, fyllde den åter sjelf, packade jorden till med sina stora trädskor, hvälfde omsorgsfullt kullen och torflade den sedan med egen hand. Också såg man aldrig, när’ eller fjerran vackrare och bättre formade grafvar än på Jorsals kyrkogård: de sjönko heller icke så hastigt, eller så mycket<noinclude> <references/></noinclude> q9l3pq8nn7ipltsqhlrxub9khwbg9im 104 148316 504657 482731 2022-08-13T07:33:01Z Thurs 138 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thurs" />{{c|<u>83</u>}}</noinclude>blad och hvita dallrande blomklasar, hoppade beställsamt opp på jordhögen, troligen för att der nedmylla de ur sin gömma, åt dagen och menniskornas blickar förrådda benen. Man säger åtminstone att detta är den lilla fogelns värf. Många underliga tankar drogo emellertid genom Ellens unga hufvud der hon satt på ringmuren: svarta, hvita, röda, blå och gröna, dock minst af de svarta; ty ännu vandrade hennes fot på rosor. Den ljumma nattvinden smekte hennes ansigte och hår, och lekte i träden uppöfver henne; ögonlocken blefvo tunga och bilden af de omgifvande föremålen förmälde sig småningom med ovissa drömmars bilder och fantasier. Fönstren på stugan framför henne syntes henne som ett par håliga, tindrande ögon, och dörren såsom en gapande mun, gräset på taket liknade hår på detta gigantiska hufvud. Öfver sjöns spegel rullade hvita dimflockar fram ... nu stego de upp på stranden. Det var en underlig skara af hvita män och qvinnor. De närmade sig parvis, två och två; männerna redo på hvita hästar. Det liknade ett brudtåg. Skaran gick tätt förbi kyrkmuren fram mot porten. Brudgummen kände Ellen godt igen. Han nickade åt henne och kastade en ring och en psalmbok i hennes knä. Ringen var slät och af guld, och psalmboken purpurröd med vingade englar och brinnande hjertan, pressade i silfver på permarna. Der kommo nu sex qvinnor som gingo tätt tillsammans — det var väl brudtärnorna? Ellen såg nogare efter, och märkte först nu att allesammans gestalterna voro utan hufvuden och att de sex buro någonting mellan sig ... det var en bår. Tåget skred genom kyrkporten, fram öfver grafvarna och försvann i norr, Ellen spratt upp, såg forskande i sitt knä efter boken och ringen. Der lågo blott några murkna trädflisor: Hackspiken hade börjat sitt dagsverke i aspen uppöfver henne. Det var nu i dagningen, fogelpositivet åter i gång och på sjön syntes inga dimmor mera. Ellen återvände hem. Hela midsommarsdagen var hon mulen i hågen, dock vågade hon för ingen omtala sin nattliga syn eller dröm, och ingen frågade henne heller derom; ty man visste väl att gastarna svårt hämnades på den som förrådde dylika saker. Efterhand bortbleknade minnet af detta äfventyr. Ellen hade också icke skäl att vara melancholisk. Gräflingen var ansedd för en välbehållen<noinclude> <references/></noinclude> 3jnd26wg5cp3bmxvhbthx5gfs1l08if 104 148317 504646 482732 2022-08-13T06:18:46Z Thurs 138 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thurs" />{{c|<u>82</u>}}</noinclude>Det var en sådan profetisk juniqväll 18.. Solen sjönk just nu i skog, och speglande sig i de hvälfda fönstren på Jorsals kyrka, strödde sitt sista guld i lindarna derutanföre, hvilka kastade aftonskuggor, rörliga och lätta öfver de små gröna kullarna och bland gråstensvårdarne som prunkade i deras hägn. Allt var insvept i tystnad och dunkel. Blott en aflägsen skällas ljud eller hvysslandet af Hackspiken som äntrade upp och ned och hackade i den murkna stammen af en gammal asp, samt nu och då ett spadtag af dödgräfvaren, störde tystnaden och afbröt enformigheten här. ”Jag bäddar och bäddar jag,” sade fader Simeon eller såsom han ock kallades gamle ”Gräflingen” som var sysselsatt att kasta upp en graf vid muren. ”Jag bäddar åt andra, få se hvem som slutligen bäddar åt mig. Så torrt och galant ... här kan en ligga med all heder och glädje, och inte grofs här på de sista tjugo åren, det är säkert!..” Nu träffade dödgräfvaren på en liten ljus kista om 6 qvarters längd. ”Hör hit, Ellen!” fortfor han till en ung flicka som satt på ringmuren, ”kom och se, såsom orden skedde till Johannes — det synes mig högst besynnerligt ... kistan är fullkomligen konsalverad, och i orubbat läge, fjäten mot öster, beslag och handtag bibehållna.” Han blef ännu mer förundrad då han, efter att hafva gräft rundt omkring kistan, bände upp locket ... virket var ännu friskt, en stark lukt af fur ångade upp ur grafven, och ett klart vatten sköljde öfver dess botten, för öfrigt var kistan alldeles tom. Gräflingen brydde fåfängt sin gamla skalle med utredandet af denna gåta, slutligen tog han en stake, vid hvars ena ända ett ämbar var fästadt, och öste dermed upp vattnet samt formade derefter den djupa fyrkanten slät och jemn som en låda. Flickan sprang åter upp på muren och satte sig stillatigande der. Gubben smålog som han efter slutadt arbete ned- satte bladet af spaden i den fuktiga mullen och kastade en förnöjd blick efter den bortgående; han visste att hon höll midsommarsvak och att hon icke fick tala efter solnedgången. Skymningen utbredde sig mer och mer, trädens grenar tycktes sänka sig djupare, och rodnaden i vester antog en blygrå färg. Foglarna sofvo sin korta nattsömn; endast den vaksamma Silvio smög sakta fram mellan hundlokans finkrusiga<noinclude> <references/></noinclude> rf9totqgvzc1tf7phigz5p4qkdq8adb 104 148384 504610 482928 2022-08-12T13:18:00Z Thurs 138 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thurs" />{{c|<u>65</u>}}</noinclude> ”Går det inte an? när jag säger att någonting går an, så måste det gå an. För öfrigt, min söta, skulle du, som är så from, så religieuse, vara emot att göra en god gerning; och visserligen vore det en mycket god gerning, att återkalla en döende till lifvet, en man af snille till verksamhet, att göra en stor förmögenhet fruktbar. Hvartill skulle väl kärleken tjena, om den icke skulle kunna göra gagn åt våra medmenniskor, och ej allenast njutning och tillfredsställelse åt oss sjelfva. Det är qvinnans kallelse i verlden att vara det medel, som eggar mannen till handling. Den fattige mannen sträfvar ju efter rikedom, för att kunna få sig en hustru och blifva en fullkomlig medborgare, en far; den rike mannen, om han skulle slumra på sin upphöjda plats, om han, med verktyg i händerna att sprida välsignelse ikring sig och gifva medellösa tillfälle till verksamhet, skulle låta dessa verktyg obegagnade falla sig ur händerna, — måste väckas, eggas, retas till nytt lif — genom kärleken.” ”Men jag begriper icke det der; om det vore tvertom ändå — mannen <i>älskar</i> ju, men qvinnan <i>älskas.”</i> ”Det der, min kära Anna, är en af de gamla fördomarna, uppfunna af männerna, lör att förtrycka oss qvinnor. Männerna hafva usurperat rättigheten att älska först och fordra genkärlek. Hvarföre skall mannen hafva uteslutande rättighet att välja, och vi, stackars qvinnor, såsom personifierade passiver i evighet sitta och vänta tills vi blifva valda? Nej, min älskade Anna, befriom oss ur detta nesliga träldomstillstånd; låtom oss äfven taga oss rättighet att välja sjelfva; tro mig, den man, som blir vald af en sådan q vinna som du, skall tacka Gud och den som valt honom.” ”Men huru kan detta bli möjligt? Alla regeringsformer, så har tante sjelf sagt, kunna öfverändakastas, utom brukets. Och det brukas icke att en flicka friar, min tant!” ”Bah! ingen bör lättare förstå att göra hvad som helst, utan att bryta emot det brukliga, än just qvinnan. Jag vill visst icke påstå, att qvinnan skall ”fria sjelf”, för att nyttja ett så vulgärt uttryck, männerna må gerna draga bördan af detta, men det står mycket väl i hennes makt att, med bibehållande af sin värdighet, sjelf välja sig en make, derigenom att hon,<noinclude> {{ph|5}}</noinclude> 2mke15rl5aiisk6z8ef96mnfrbkc8kf 504611 504610 2022-08-12T13:18:13Z Thurs 138 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thurs" />{{c|<u>65</u>}}</noinclude>”Går det inte an? när jag säger att någonting går an, så måste det gå an. För öfrigt, min söta, skulle du, som är så from, så religieuse, vara emot att göra en god gerning; och visserligen vore det en mycket god gerning, att återkalla en döende till lifvet, en man af snille till verksamhet, att göra en stor förmögenhet fruktbar. Hvartill skulle väl kärleken tjena, om den icke skulle kunna göra gagn åt våra medmenniskor, och ej allenast njutning och tillfredsställelse åt oss sjelfva. Det är qvinnans kallelse i verlden att vara det medel, som eggar mannen till handling. Den fattige mannen sträfvar ju efter rikedom, för att kunna få sig en hustru och blifva en fullkomlig medborgare, en far; den rike mannen, om han skulle slumra på sin upphöjda plats, om han, med verktyg i händerna att sprida välsignelse ikring sig och gifva medellösa tillfälle till verksamhet, skulle låta dessa verktyg obegagnade falla sig ur händerna, — måste väckas, eggas, retas till nytt lif — genom kärleken.” ”Men jag begriper icke det der; om det vore tvertom ändå — mannen <i>älskar</i> ju, men qvinnan <i>älskas.”</i> ”Det der, min kära Anna, är en af de gamla fördomarna, uppfunna af männerna, lör att förtrycka oss qvinnor. Männerna hafva usurperat rättigheten att älska först och fordra genkärlek. Hvarföre skall mannen hafva uteslutande rättighet att välja, och vi, stackars qvinnor, såsom personifierade passiver i evighet sitta och vänta tills vi blifva valda? Nej, min älskade Anna, befriom oss ur detta nesliga träldomstillstånd; låtom oss äfven taga oss rättighet att välja sjelfva; tro mig, den man, som blir vald af en sådan q vinna som du, skall tacka Gud och den som valt honom.” ”Men huru kan detta bli möjligt? Alla regeringsformer, så har tante sjelf sagt, kunna öfverändakastas, utom brukets. Och det brukas icke att en flicka friar, min tant!” ”Bah! ingen bör lättare förstå att göra hvad som helst, utan att bryta emot det brukliga, än just qvinnan. Jag vill visst icke påstå, att qvinnan skall ”fria sjelf”, för att nyttja ett så vulgärt uttryck, männerna må gerna draga bördan af detta, men det står mycket väl i hennes makt att, med bibehållande af sin värdighet, sjelf välja sig en make, derigenom att hon,<noinclude> {{ph|5}}</noinclude> k7v79mxo577antbhvqu0tecgauflqqv 504612 504611 2022-08-12T13:18:32Z Thurs 138 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thurs" />{{c|<u>65</u>}}</noinclude>”Går det inte an? när jag säger att någonting går an, så måste det gå an. För öfrigt, min söta, skulle du, som är så from, så religieuse, vara emot att göra en god gerning; och visserligen vore det en mycket god gerning, att återkalla en döende till lifvet, en man af snille till verksamhet, att göra en stor förmögenhet fruktbar. Hvartill skulle väl kärleken tjena, om den icke skulle kunna göra gagn åt våra medmenniskor, och ej allenast njutning och tillfredsställelse åt oss sjelfva. Det är qvinnans kallelse i verlden att vara det medel, som eggar mannen till handling. Den fattige mannen sträfvar ju efter rikedom, för att kunna få sig en hustru och blifva en fullkomlig medborgare, en far; den rike mannen, om han skulle slumra på sin upphöjda plats, om han, med verktyg i händerna att sprida välsignelse ikring sig och gifva medellösa tillfälle till verksamhet, skulle låta dessa verktyg obegagnade falla sig ur händerna, — måste väckas, eggas, retas till nytt lif — genom kärleken.” ”Men jag begriper icke det der; om det vore tvertom ändå — mannen <i>älskar</i> ju, men qvinnan <i>älskas.”</i> ”Det der, min kära Anna, är en af de gamla fördomarna, uppfunna af männerna, lör att förtrycka oss qvinnor. Männerna hafva usurperat rättigheten att älska först och fordra genkärlek. Hvarföre skall mannen hafva uteslutande rättighet att välja, och vi, stackars qvinnor, såsom personifierade passiver i evighet sitta och vänta tills vi blifva valda? Nej, min älskade Anna, befriom oss ur detta nesliga träldomstillstånd; låtom oss äfven taga oss rättighet att välja sjelfva; tro mig, den man, som blir vald af en sådan qvinna som du, skall tacka Gud och den som valt honom.” ”Men huru kan detta bli möjligt? Alla regeringsformer, så har tante sjelf sagt, kunna öfverändakastas, utom brukets. Och det brukas icke att en flicka friar, min tant!” ”Bah! ingen bör lättare förstå att göra hvad som helst, utan att bryta emot det brukliga, än just qvinnan. Jag vill visst icke påstå, att qvinnan skall ”fria sjelf”, för att nyttja ett så vulgärt uttryck, männerna må gerna draga bördan af detta, men det står mycket väl i hennes makt att, med bibehållande af sin värdighet, sjelf välja sig en make, derigenom att hon,<noinclude> {{ph|5}}</noinclude> 3983ssgvwc19tf7xiah8y561hm41f4r 104 148385 504613 482929 2022-08-12T13:22:21Z Thurs 138 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thurs" />{{c|<u>66</u>}}</noinclude>med de många magnetiska medel som hon har i sin makt, drager till sig dens blickar och hjerta, som hon åt sig utkorat.” ”Jag fruktar, tante, att detta icke är någonting nytt.” ”Så mycket bättre, det är då ett gammalt, och vi ha således häfd på att utöfva det. Men till verket. Vill du verkligen hafva denna omtalta baron till din äkta man?” frågade tanten, halft imiterande en presterlig ton. ”Tant vet ju, att — —” ”Nå väl, du skall få honom, så vida han ännu är värd att fås. Lyd blott mina råd. Vill du det?” ”Ack, tant är så god — —” ”Om några dagar skall jag se några vänner hos mig; du skall vidare fä höra af mig. Jag säger blott, att du då skall träffa <i>honom</i>. Adieu, min älskeliga rosendoft, adieu!” Och tanten gick, lemnande Anna åt sina ”reverier.” Knappt hade hon gått, förrän Anna åter tyckte att hennes boudoir genomdoftades af Heliotrope. ”O du hädangångna engel, du saliga Maria, menar du med denna vällukt, som säkert är fläkten af dina hvita vingar, menar du att ''jag'' — skall blifva ''du'' för honom.” {{linje|4em}} {{c|<big>3.</big>}} Tanten höll ord. Några dagar derefter hade hon hos sig en reunion. Gästerna voro församlade i den väl upplysta salongen, och lyssnade med förtjusning på den älskvärda fröken Mathilda X, som i en splitter ny italiensk aria utvecklade hela rikedomen af sin klangfulla röst. En säker pianist ackompanjerade henne, och hon förvånade hvarje musikaliskt öra med sin underbara färdighet att förvandla den nyaste musikens halsbrytande svårigheter till välljud af den mest serafiska skönhet. ”Hvad tycker kapten om hennes sång?” frågade lagmanskan K. en ståtlig gentleman-militär med blonda mustacher och ''blond blick,'' om jag så får kalla det svärmiska uttrycket hos denna man, som, när han betraktar någonting, en blomma eller en qvinna, ser ut, som om han ej såge på det verkliga föremålet framför sig, utan på ett genom hans rika inbillning idealiseradt väsende deraf. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 5mmaunwdj8ar4xcjy7kpdlh8uhy16xm 104 148386 504614 482930 2022-08-12T13:28:54Z Thurs 138 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thurs" />{{c|<u>67</u>}}</noinclude>”Ah, min nådiga, när jag hör en vanlig talent sjunga något af den mirakulösa skolans alster, så tycker jag mig se en hel mängd lindanserskor utföra sina farliga konster i luften, och jag ser tydligt ståltrådar utspända, och darrar att de skola brista vid ett enda falskt steg, men när fröken Mathilde sjunger, samma saker, förvandlas lindanserskorna till englar, som sväfva genom rosenmoln.” ”Men jag vet icke huru det är,” svarade lagmanskan, ”ehuru jag i högsta grad är intagen af hennes toner, och aldrig känner mig så väl, som när jag hör dem, så tycker jag, att det ändå är någonting som fattas, jag kanske icke är nog musikalisk, för att nöja mig med bara ''toner,'' jag ville höra ''orden'' äfven; orden äro ju tanken, själen, men tonerna endast vingarna, hvarmed denna flyger; jag för min del tycker mig bara se vingar, så stora, att de skymma bort englarne, som bära dem.” ”Det kommer sig af methoden,” inföll en herre, som inbillade sig vara konstdomare; ”hon har tagit lektioner för vår utmärkte Berg, och han utbildar gerna sina elever till fullkomliga instrument; själ få de sjelfva lägga i sin sång, om de kunna.” ”Ni misstar er,” genmälte kaptenen, ”åtminstone hvad fröken Mathilda beträffar; det är icke af method, som hon, enligt lagmanskans yttrande, låter blott vingarna af sina englar, suset af deras flykt förnimmas, utan af ren jungfrulig blyghet; man hör ganska väl på hennes sång, att hon ännu aldrig älskat; att hennes hjertas ros ännu är blott i sin knoppning. När kärlekens sol en gång kommer att kasta sina strålar på denna knopp, så skall den öppna sig i full fägring, och hennes toner böras såsom ord, sådana ord nemligen, som englarna tala till hvarandra. Men baron Stjernstråle har säkert hört hvad jag sagt och är säkert af samma tanke som jag,” yttrade kaptenen, i det han vände sig till denne, som med sin dystra blick betraktade sångerskan vid pianot, och händelsevis stannat bredvid kaptenen. ”Ja,” svarade baronen, som icke hört kaptenens förklaring, men väl ordet ”englarna,” och frågan: ”ja, de sjunga som englar, och det är ju icke underligt.” {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> r5tb43y0q0x2qg5a4zhunxu14cde4c2 104 148387 504615 482931 2022-08-12T13:36:55Z Thurs 138 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thurs" />{{c|<u>68</u>}}</noinclude>”De?” frågade alla tre lokutörerna på en gång högst förvånade; ty det var en solo, som Mathilda sjungit. ”Ser ni icke, hör ni icke att de äro två?” ”Åh, samma eviga syn af den döda makan,” hviskade kaptenen till lagmanskan; ”Gud, hvad han är lycklig, som kan skåda sitt ideal så lefvande, sedan han egt det i verkligheten och förlorat det genom döden. Så lycklig blir aldrig jag.” ”Må vi inte få dansa snart, fru lagmanska,” tillfrågades lagmanskan af en liten fet och rödblommig fröken, åtföljd af tvenne liktänkande flickor, hvilka syntes med lystenhet afvakta lagmanskans svar. ”Nog få vi dansa, mina små,” genmälte lagmanskan, och log med sina stora blå ögon, — som sällsamt nog tycktes hafva bruna blickar, — fastän munnen syntes högst allvarlig; ”om inte i qväll, åtminstone någon annan gång, ty vår värdinna ämnar bereda oss ett mycket större nöje.” ”Hvad kan det vara?” frågade alla tre på en gång, med en ton, som om det på hela jorden och i himmelen med icke kunde finnas något högre nöje än att dansa. Det gifves flickor, hvilka tänka, — nej, de veta allsicke hvad tänka är, utan tycka, — att de fått ben endast att dansa med, att deras lif endast är skapadt till handtag åt kavaljeren, och förståndet endast för att fatta takten; deras högsta sällhet skulle vara att dansa en enda dans i evighet, och om helfvetet ha de den föreställningen, att det består i en bal, vid hvilken de fördömda få sitta ouppbjudna. När de äro ogifta, föresätta de sig att icke gifva ja åt någon annan friare, än den som dansar väl; och om döden skulle komma och bjuda dem opp till en vals, såsom det heter i den gamla spanska folksagan, så skulle de följa honom utan tvekan. ”Är det någon öfverraskning, som väntar oss,” söta lagmanska?” frågade fröken Olivia, som stundom har blickar, hvilka öfverraska på det högsta: ”ack, hvad jag tycker om öfverraskningar!” ”Hi, hi, hi!” flittrade jägmästar Sparfvenschüts, han med den evigt småskrattande rosenmunnen; ”den som ändå kunde få, hi, hi, hi, veta hvad det skall bli af; det blir visst något tragiskt, hi, hi, hi! ty vår goda värdinna är så känslig, hi, hi, hi!” ”Jag tror att jag kan sqvallra för herrskapet,” sade en<noinclude> <references/></noinclude> 6f47v5uzfzcpl122ec3c1ljge8jldkk 104 148388 504616 482932 2022-08-12T13:53:31Z Thurs 138 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thurs" />{{c|<u>69</u>}}</noinclude>ung fru, med mycket tycke af drottning Christina, deri dock olik drottningen, att hon ändteligen låtit beveka sig att taga en man; ”vår qvicka vän, fröken Amalgunda, som nedlåter sig emellanåt att taga till pennan med sina små fina händer, och författa, har nu slagit sig på det flyktigaste men mest storartade af alla målningssätt, nemligen att komponera några tableaux vivans, och ämnet är taget ur den lika stora som olyckliga skalden Tassos lefverne.” ”Ack, hvad den [[Författare:Karl August Nicander|Nikander]] skrifvit vackert om [[Svenska Akademiens handlingar/Tassos död|Tasso]], hi, hi, hi,” flittrade jägmästaren. <poem> ”Min själ är fri, mitt hjerta hoppas åter, (hi, hi, hi) I morgonskimret här jag finner mig, (hi, hi, hi) Lik hyacinten, som af glädje gråter (hi, hi, hi,) När solens törsta stråle tänder sig (hi, hi, hi.)” </poem> Längre sträckte sig ej jägmästarns minne. ”Mitt herrskap,” yttrade värdinnan, i det hon framträdde ur ett par öppnade deux-battans, ”vår lilla theater är i ordning, var så goda och stig in här.” Gästerna inträdde i en mindre salong, med stolar ställda i amfitheatralisk form, och ett förhänge i fonden. Alla togo plats, utom baron Stjernstråle, som med korslagda armar stadnade längst bakom. Silfverklockan ringde, och förhänget gick opp. Der satt, belyst af rosenfärgadt ljus, Tasso i St. Onofrios klosterlund, med sin lyra, hvarom Nikander låter honom sjunga: <poem> ”Lik eolsharpan, som för vinden skälfver, Min lyra gaf på mina suckar svar.” </poem> I bakgrunden, af Tasso obemärkta, stodo i en halfkrets de nio sånggudinnorna, i hvita, antika drägter, liksom lyssnande till slagen af hans lyra. Tonerna af en canzone, spelta af osynliga händer, susade melodiskt fram öfver de åskådande. ”De äro tio!” suckade Stjernstråle, som åter såg sin döda makas gestalt. Silfverklockan ringde och förhänget föll. ”Gudomligt, bravo, charmant!” ljöd det från alla munnar. ”Da Capo!” ropade jägmästarn; ”Da Capo, hi, hi, hi.” Och förhänget gick åter upp och visade åter några ögonblick den af rosenljus belysta taflan, hvarefter det föll. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 3iehlgfet2xm3kf3nmyyds0zezgmjmt 104 148389 504617 482933 2022-08-12T13:58:06Z Thurs 138 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thurs" />{{c|<u>70</u>}}</noinclude>Förnyade bravo, o. s . v., men jägmästarn ropade först bravissimo, bravissimo, och lutade sig sedan förtroligt till lagmanskan och frågade: ”Hvad skulle det egentligen föreställa, det der, hi, hi, hi?” ”Storsultan med sina nio förnämsta gemåler,” svarade lagmanskan gäckande. ”Impossible, han hade ju ingen tur han, min nådiga, hi, hi, hi.” ”Han hade lagt af sig den, ty den nuvarande sultanen har så gjort, ty han har så vackert hår.” ”Aha, je comprends, vackert hår; och fastän han har så många gemåler, så har han ändå inte bakom lockarna några, hi, hi, hi — derföre har han lagt bort turbanen.” Och den älskvärde jägmästaren skrattade en hel series hi hi hi åt sin gammalmodiga qvickhet, men lagmanskan såg så ond ut, som det är möjligt med ett ansigte af rosor och liljor. Återigen ringde klockan, och förhänget gick opp och visade den andra tablån, med skiftande, än hvit, än röd belysning: Tasso, i det ögonblick, då han enligt Nikanders sång säger: <poem> ”Ren gratiers händer lagerkronan vira Högt i min aning dyrkad, ej begärd, Men se den hjessa, som hon ämnar sira, Blir först i döden hennes prydnad värd.” </poem> Dessa ord reciterades af honom sjelf, och i bakgrunden syntes de tre gratierna, i en skön plastisk anordnad grupp. ”De äro fyra, dessa gratier!” suckade baronen. Förhänget föll, beledsagadt af tillfredsställelsens och beundrans uttryck. ”Hur kommer det sig till, min söta lagmanska,” frågade den unga frun, som liknade drottning Christina, ”att sånggudinnorna äro så många som nio, men gracerna bara tre?” ”Orsaken är måhända den,” svarade lagmanskan, ”att det är mera godt om skön konst häri verlden, än om behag deri,” genmälte lagmanskan. Återigen hördes ringklockans silfverljud, och förhänget uppgick att visa den sista tablån. En sval fläkt af heliotrop sväfvade fram mot åskådarne och försatte dem i en mystisk sinnesstämning. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 63yqa8edvzxfchjorqdadacy5likn1f 504618 504617 2022-08-12T13:58:44Z Thurs 138 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thurs" />{{c|<u>70</u>}}</noinclude>Förnyade bravo, o. s . v., men jägmästarn ropade först bravissimo, bravissimo, och lutade sig sedan förtroligt till lagmanskan och frågade: ”Hvad skulle det egentligen föreställa, det der, hi, hi, hi?” ”Storsultan med sina nio förnämsta gemåler,” svarade lagmanskan gäckande. ”Impossible, han hade ju ingen tur han, min nådiga, hi, hi, hi.” ”Han hade lagt af sig den, ty den nuvarande sultanen har så gjort, ty han har så vackert hår.” ”Aha, je comprends, vackert hår; och fastän han har så många gemåler, så har han ändå inte bakom lockarna några, hi, hi, hi — derföre har han lagt bort turbanen.” Och den älskvärde jägmästaren skrattade en hel series hi hi hi åt sin gammalmodiga qvickhet, men lagmanskan såg så ond ut, som det är möjligt med ett ansigte af rosor och liljor. Återigen ringde klockan, och förhänget gick opp och visade den andra tablån, med skiftande, än hvit, än röd belysning: Tasso, i det ögonblick, då han enligt Nikanders sång säger: <poem> ”Ren gratiers händer lagerkronan vira Högt i min aning dyrkad, ej begärd, Men se den hjessa, som hon ämnar sira, Blir först i döden hennes prydnad värd.” </poem> Dessa ord reciterades af honom sjelf, och i bakgrunden syntes de tre gratierna, i en skön plastisk anordnad grupp. ”De äro fyra, dessa gratier!” suckade baronen. Förhänget föll, beledsagadt af tillfredsställelsens och beundrans uttryck. ”Hur kommer det sig till, min söta lagmanska,” frågade den unga frun, som liknade drottning Christina, ”att sånggudinnorna äro så många som nio, men gracerna bara tre?” ”Orsaken är måhända den,” svarade lagmanskan, ”att det är mera godt om skön konst häri verlden, än om behag deri,” genmälte lagmanskan. Återigen hördes ringklockans silfverljud, och förhänget uppgick att visa den sista tablån. En sval fläkt af heliotrop sväfvade fram mot åskådarne och försatte dem i en mystisk sinnesstämning. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> li2vz4ncgfyrpjmaqx3xy10lzu7amhh 104 148390 504619 482934 2022-08-12T14:02:02Z Thurs 138 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thurs" />{{c|<u>71</u>}}</noinclude>Tablån föreställde Tassos grafvård af hvit marmor, och Leonora i sörjande ställning, lutad emot hans urna. Öfver taflan utgöt sig en spöklik blå belysning. Det var fröken Anna, klädd i hvitt, med en krans af förgät-mig-ej kring lockarna, som föreställde Leonora. Den blå belysningen gaf åt hennes hvita drägt ett tycke af blåhet. Värdinnan, hennes tant, kastade en förstulen blick på baron Stjernstråle. Han undergick en plötslig förvandling, hans blekhet öfvergick nästan i hvitt, de mörka ögonen tycktes fördubblas, han tycktes vilja förvandla sig till bara syn, så stirrade han på tablån. Plötsligt utropade han: ”Evige Gud, de äro två som sörja vid grafven!” I detsamma ringde klockan, och i bakgrunden af tablåen uppgick ett nytt förhänge, och man såg der i en magisk halfdager Tassos ande, lagerkrönt sväfvande på ett moln uppåt himlen. Den blåa belysningen förvandlades till rosenröd, och heliotropvällukten efterträddes af döfvande rose. ”O min Maria, hvarföre uppenbarar du dig i dubbel gestalt; huru skall jag kunna tyda denna underbara syn,” utbrast baronen; ”betyder det att din kärlek efter döden är dubbelt så stark, som din kärlek i lifvet. Men hvad ser jag, de båda gestalterna sammansmälta till en, till en enda! O Gud, du ser på mig med serafisk blick, ja, jag kommer till dina fötter, i dina armar!” Och med ett häftigt språng störtade baronen upp på scenen, och förhänget föll bakom honom, och drog honom undan de nyfikna gästernas blickar. Han ilade fram till Anna, knäföll, fattade hennes hand, förde den till sina läppar, och sade: O Maria, o Anna, du är hon, hon är du, jag såg hennes ande ingå i dig, och blifva ett med dig; o Marianne, så heter du, dubbelt sköna, dubbelt älskade, du är min och jag är din.” Han reste sig opp, tryckte henne till sitt bröst, och kysste henne. Hon drog sig icke undan. I detsamma framträdde tanten med ett tillfredsställelsens<noinclude> <references/></noinclude> 92ahszktwd83mz8rbj2wknw1q4e6xfm 108 150068 504607 489307 2022-08-12T13:02:10Z Thurs 138 proofread-index text/x-wiki {{:MediaWiki:Proofreadpage_index_template |Upphovsman=[[Författare:Snorre Sturlasson|Snorre Sturlasson]] |Titel=[[Ynglingasagan (Carl Säve)]] |År=1854 |Oversattare=Carl Säve |Utgivare=C. A. Leffler |Källa=Google books |Bild=[[Fil:Carl Säve - Snorre Sturlesons Ynglinga-saga (1854).pdf|page=3|300px]] |Sidor=<pagelist 5=1 5to8=highroman 9=1/> |Anmärkningar=Innehåll : [[Ynglingasagan (Carl Säve)/Förord|Förord.]] — I : [[Ynglingasagan (Carl Säve)/1|Här säges om landa-skipan.]] — 1 : [[Ynglingasagan (Carl Säve)/2|Om Asia-män.]] — 2 : [[Ynglingasagan (Carl Säve)/3|Om Odens bröder.]] — 2 : [[Ynglingasagan (Carl Säve)/4|Ofrid mot Vaner.]] — 3 : [[Ynglingasagan (Carl Säve)/5|Oden skiftade riket, och om Gefjon.]] — 4 : [[Ynglingasagan (Carl Säve)/6|Om Odens färdigheter.]] — 6 : [[Ynglingasagan (Carl Säve)/56|Ynglinga-sagans skaldeverser i vanlig meningsföljd.]] — 77 |Width= |Css= |Kommentar= }} [[Kategori:Index]] [[Kategori:Ej kompletta index]] 075d3tv3nxjeb0my51cjhgqd0b58kyw 104 150077 504608 486792 2022-08-12T13:04:22Z Thurs 138 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Mårtensås" />{{mn-b}} {{huvud|II}}</noinclude>mer skola såra hans öra. De äro likväl icke något annat, än äldre former af vårt eget språk, antingen ännu lefvande i stundom rätt många af våra landskapsmål, eller ock lån från det Nordiska fornspråket. Man hoppas likväl, att de, med litet god vilje, skola vara lätta att förstå genom sammanhanget, hälst de, med högst få undantag, äro så valda, att de upplysas af sina i Svenskan ännu lefvande ordfränder. Eller kunna numera inga andra ord lånas, än Tyska, Franska, Latinska och Grekiska? Utom önskan att visa Svenskans fullkomliga sambördighet med Isländskan, skulle,denna öfversättning äfven utgöra ett försök att, medelst sin trohet mot urskriften, gifva ett begrepp äfven om fornspråkets grundlynne och anda. Men för att icke förlora det forngamla i språkfärgen, har det varit nödvändigt att så litet som möjligt frångå den ursprungliga ordföljden och vissa åldriga egenbeter deruti, såsom de korta meningarna, verbernas ställande i deras början, de ofta upprepade bindeorden, m. m. — Med ett ord: detta försök kan icke med rättvisa bedömas, om det endast läses för sig sjelft, utan att det jämnföres med urskriften. Och det är om en sådan jämnförelse, anställd med kärlek till saken och skonsamhet, som öfversättaren vågar bedja läsaren! Det var derföre ursprungligen afsigten att sida mot sida aftrycka den Isländska texten, emedan den önskade jämnförelsen då legat närmare vid handen. Men då man nödgats spara på rum och kost nad så mycket som möjligt, har det, ty värr, most underlåtas, hvad den prosaiska texten angår. Mot införandet af urskriftens skaldeverser mötte likväl icke sådana hinder, och derföre har det skett med dem, till åtminstone någon liten ersättning. Den största svårigheten har legat uti återgifvandet af skaldeverserne, om de icke helt och hållet skulle förlora sitt Fornnordiska skaplynne. Härtill hör väsendtligen två ting: {{sp|bokstafsrimmet}} och {{sp|bildspråket}} eller {{sp|omskrifningarna}}, hvilka äro så innerligt införlifvade med all Fornnordisk skaldskap, att det endast varder prosa, om de försvinna. Bokstafsrimmet består uti, att 2 eller 3 betonade ord inom hvarje verspar börja med sanma bokstaf, om de äro konsonanter, men äro de vokaler böra de hälst vara olika, t. ex. i 17 Kap.: {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> o6fd00uutojc14nehkz41p5ke1f9lbp 104 158047 504609 2022-08-12T13:12:20Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|150|<small>OSCAR MONTELIUS.</small>|}}</noinclude>på det torra, dragas längre upp på land. Sedan lät han lägga Egil Ullsärk jemte alla, som fallit på hans sida, i ett skepp, som öfverhöljdes med jord och sten. Han lät äfven uppsätta flera skepp och i dem bära de fallna. Man ser ännu högarna söder om Frejderbjerg. Höga bautastenar stå vid Egil Ullsärks graf». I <i>Landnámabok</i> omtalas, att Åsmund Atlesson höglades i sitt skepp och hans träl hos honom. Så heter det i en handskrift. En annan handskrift berättar, dels att trälen sjelf tog sig afdaga, emedan han ej ville öfverlefva sin husbonde, dels att trälen detta oaktadt icke fick sin plats hos Åsmund utan i skeppets andra ända. Då man ur högens inre hörde qvädas, att »tomt rum vore bättre än dåligt sällskap», öppnade man högen och tog ut trälen<ref><i>Islendinga Sögur,</i> I sid. 81.</ref>. På ett annat ställe i <i>Landnámabok</i><ref><i>Islendinga Sögur,</i> I sid. 125 (jfr den i noten anförda handskriften).</ref> säges det om Gejrmund Heljarskinn, att han höglades i sitt skepp utanför sin gård. I <i>Gisle Surssons saga</i><ref>K. Gislason, <i>Tvær sögur af Gisla Súrssyni,</i> i <i>Nordiske oldskrifter, udgivne af det nordiske Literatur-Samfund,</i> VIII, sid. 31; jfr sid. 115. P. A. Munch, <i>Sagaer eller fortællinger om Nordmænds og Islænderes bedrifter i oldtiden. Oversatte fra det gamle norske sprog.</i> 1. <i>Gisle Suurssóns saga,</i> sid. 28.</ref> berättas, att, då Thorgrim Thorstensson blifvit dräpt och skulle högläggas, »lade de honom i ett skepp och uppkastade högen efter gammal sed». Då man skulle tillsluta högen, gick Gisle fram, tog en mycket stor sten, kastade den i skeppet, så att hvarje planka deri var nära att brista, och sade: »{{rättelse|Ikec|Icke}} förstår jag mig på att fästa skepp, om väder och vind taga detta loss.» Enligt en uppteckning af sagan lades stenen i en af skeppets stäfvar. En annan isländsk saga, <i>Vatsdöla-sagan<ref>G. Vigfússon u. Th. Möbius, <i>Fornsógur,</i> sid. 38. N. M. Petersen, <i>Historiske fortællinger om Islændernes færd hjemme og ude,</i> 4:de bandet, sid 50.</ref>,</i> förtäljer, huru den på konung Harald Hårfagers tid lefvande, från Norge till Island öfverflyttade Ingemund Bonde, äfven han son af en Thorsten, blef dräpt. Derefter heter det: »Ingemund lades i båten, som hörde till skeppet Stigande, och blef hederligt begrafven, såsom skick då var med män af hög värdighet.» Stigande var ett skepp, som konung Harald skänkt Ingemund. De nu anförda berättelserna tala alla om män, som <i>obrända</i> blifvit högsatta i skepp. Andra lära oss känna seden att <i>bränna den döde med hans skepp.</i> Vanligen drog man då skeppet på<noinclude> <references/></noinclude> d8e9w0gro2prgfl5bg6q0zhiwv3homt 104 158048 504622 2022-08-12T14:16:04Z Thurs 138 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'till godt pris åt damerna, som alla vilja hafva ett souvenir af denna konstnärinna. På promenaden bär han damernas shawlar och parasolletter; han kör lör damerna och åker baklänges inne i vagnen då de det åstunda. På expositionerna roar han dem med sina infall om broderade tofflor och nattmössor, och på lustfärder till lands och vatten drifver han litet småqvickt — oftast på fransyska — med de öfriga passagerarne, helst om dessa äro af den ri...' proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Thurs" /></noinclude>till godt pris åt damerna, som alla vilja hafva ett souvenir af denna konstnärinna. På promenaden bär han damernas shawlar och parasolletter; han kör lör damerna och åker baklänges inne i vagnen då de det åstunda. På expositionerna roar han dem med sina infall om broderade tofflor och nattmössor, och på lustfärder till lands och vatten drifver han litet småqvickt — oftast på fransyska — med de öfriga passagerarne, helst om dessa äro af den ringare klassen. Hemma biträder han damerna än som klädhängare, än som nystvinda, men fram- förallt är han klippt och skuren att samtalsYis underhålla de- ras tråkiga gäster, hvarvid han dock noga aktar sig att sjelf någonsin stå i vägen eller för egen del hafva några anspråk eller fordringar. En sådan fruntimmerskarl var icke Baron Darling; man kunde snarare säga att han utgjorde en motsats dertill; ty han syntes kall och frånstötande i sitt sätt, äfven när han som mest var intresserad och betagen, eller rättare, snarast just då. Fjesad som han var, betraktade han denna köld såsom ett nödvändigt skyddsvärn, såsom ett harnesk mot det batteri af smicker, som ständigt omgaf honom. ”Eglanterian har sina törnen och Hagtornet sina lansar som värna dess fina blommor för yttre åverkan,” sade den anspråkslösa unga mannen! Vore en sådan man prest, finge han endast sällan lemna bigtstolen, och han skulle få så många samvetssår att sköta, att han med nöd blefve i stånd att få sin predikan färdig på utsatt tid; vore en sådan man läkare, blefve det en nödvän- dighet att han utvidgade sin lokal, eller att han bestämde ser- skildta emottagningsdagar för patienter med ”åkommor i hjer- tat;” vore han aktör, så skulle han på theatern öfverhöljas af buketter och lagerkransar, och hemma skulle hans bord svigta af rosdoftande, trehörniga biljetter och vers; vore han ång- bätskapten, så vore det så godt att han droge in landgången ju förr desto heldre, om han eljest ville njuta sin middags- lur ostörd. Men för att från en riktig synpunkt kunna bedöma en persons karaktär, är det bäst att se honom i hans hvardags- lif, hans hem. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> sutfl22azfjpruunkfw4wxs76puunkt 504623 504622 2022-08-12T14:17:48Z Thurs 138 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Thurs" />{{c|4}}</noinclude>till godt pris åt damerna, som alla vilja hafva ett souvenir af denna konstnärinna. På promenaden bär han damernas shawlar och parasolletter; han kör lör damerna och åker baklänges inne i vagnen då de det åstunda. På expositionerna roar han dem med sina infall om broderade tofflor och nattmössor, och på lustfärder till lands och vatten drifver han litet småqvickt — oftast på fransyska — med de öfriga passagerarne, helst om dessa äro af den ringare klassen. Hemma biträder han damerna än som klädhängare, än som nystvinda, men fram- förallt är han klippt och skuren att samtalsYis underhålla de- ras tråkiga gäster, hvarvid han dock noga aktar sig att sjelf någonsin stå i vägen eller för egen del hafva några anspråk eller fordringar. En sådan fruntimmerskarl var icke Baron Darling; man kunde snarare säga att han utgjorde en motsats dertill; ty han syntes kall och frånstötande i sitt sätt, äfven när han som mest var intresserad och betagen, eller rättare, snarast just då. Fjesad som han var, betraktade han denna köld såsom ett nödvändigt skyddsvärn, såsom ett harnesk mot det batteri af smicker, som ständigt omgaf honom. ”Eglanterian har sina törnen och Hagtornet sina lansar som värna dess fina blommor för yttre åverkan,” sade den anspråkslösa unga mannen! Vore en sådan man prest, finge han endast sällan lemna bigtstolen, och han skulle få så många samvetssår att sköta, att han med nöd blefve i stånd att få sin predikan färdig på utsatt tid; vore en sådan man läkare, blefve det en nödvän- dighet att han utvidgade sin lokal, eller att han bestämde ser- skildta emottagningsdagar för patienter med ”åkommor i hjer- tat;” vore han aktör, så skulle han på theatern öfverhöljas af buketter och lagerkransar, och hemma skulle hans bord svigta af rosdoftande, trehörniga biljetter och vers; vore han ång- bätskapten, så vore det så godt att han droge in landgången ju förr desto heldre, om han eljest ville njuta sin middags- lur ostörd. Men för att från en riktig synpunkt kunna bedöma en persons karaktär, är det bäst att se honom i hans hvardags- lif, hans hem. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> gf0ojila534wh96r0xly365p2pjwu6q 104 158049 504624 2022-08-12T14:19:44Z Thurs 138 /* Inte korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Thurs" />{{c|5}}</noinclude>Detta hem är beläget vid en af hufvudstadcns fashiona- blaste gator. Aftonen är temligen långt framskriden, klockan ar visst tio slagen. I en svagt upplyst sal, uti husets andra våning, sitter en ung man vid ett piano. Dock ung torde han, erkesträngt tagit, icke böra kallas, ty han har redan fyllt sina 38; men besynnerligt nog äro de fantasier, som han med skicklig hand tolkar på tonspråket, af en viss formlös och ore- gelbunden karaktär, närmast liknande en svärmande ynglings aningsfulla, ännu obestämda drömmar. Tonerna framvälla snabbt jagande hvarandra, såsom vågorna på ett upprördthal: än sakta gungande, än yildt uppstaplade och himmelstormande; än åter vemodsfullt längtande, med suckar efter kärlek, med bön om frid, och än såsom en klagan, lik den ensama tur- turdufvans, djupast i en mörk, öde skog... Klagan smälter småningom, och löser sig i en oändlig suck som sakta susar genom strängarne och försvinner ... Den som obemärkt lyss— nade till dessa fantasier skulle ovilkorligen känna hjertat slå, ögat fuktas och en beklämning lägga sig öfver sinnet, ja, han skulle erfara en lättnad, då drömmaren med ett vildt accord • sönderslet den tonslöja, hvarmed han nyss fjettrat själen. När Baron Darling slutat, steg han upp och förde hastigt handen mot sin fuktiga panna, derelter gick han in i när- gränsande salong, hvarifrån han inträdde i ett stort, festligt upplyst förmak — han kastade sig vårdslöst i en stol. ”Ah se Charles!” utropade ett äldre fruntimmer som satt vid ett bord, och var sysselsatt med något handarbete. ”Välkommen Charles, min ''glada'' gosse! välkommen!” ”Det blir helt ljust i rummet bara du inträder der!” sade en ung vacker flicka, som hittills gäspat vid sin brodyr. Ett sexårigt barn, med långa ljusa hårflätor, klängde sig upp på hans knä, lade sina mjuka armar kring hans hals och kysste honom par tre gånger innerligt. Baronen upptog dessa artigheter helt passift, förde han- den några gånger genom sitt vackra hår samt framtog sin plånbok. Här ögnade han flyktigt några biljetter, visitkort och bjudningsbref, annoterade åtskilligt med en blyertspenna, den han med en komisk min doppade i den lilla flickans mun. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> ao6esqn71lzu3ni4qtibfib6x1h45v0 104 158050 504625 2022-08-12T14:22:40Z Thurs 138 /* Inte korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Thurs" />{{c|6}}</noinclude>Fruntimmerna skrattade; ty allt hvad han företog, klädde honom väl, tyckte de. Baronen var icke hvad man egentligen kallar vacker, åtminstone icke reguliert vacker. Hans ögon af obestämd färg, voro små, pannan hög, och icke serdeles behagligt hvälfd, men munnen deremot väl formad, med ett par friska svällande läppar och en perlhvit tandrad. Vid ett flyktigt påseende, skulle man svårligen föreställa sig, att detta ansigte kunde antaga något riktigt skönt och fängslande ut- tryck. Det var likväl så, ehuru vanan att beständigt utgöra ett föremål för uppmärksamhet och hyllning, gaf någonting egoistiskt och sjelfkärt åt hela hans väsen, ja, man upptäckte till och med ett lätt drag af hån som flyktigt, men skönj- bart framskymtade från djnpet af hans själ, och uppenbarade sig, än i hans blickar, än i hans leenden. Detta gaf ett sken af öfverlägsenhet åt hans eljest obestämda ansigtsdrag. Det missprydde i öfrigt just icke, ty det uppenbarade sig utom- ordentligt flyktigt och gällde måhända lika ofta honom sjelf som någon annan, samt afbröts stundom af ett fint, barnfromt och känsligt leende, som snart utplånade detta drag. Emedlertid, och med alla dessa sina fel och brister var Charles Darling en förklarad gunstling hos unga och gamla. Han hade nu mönstrat sina bref, ordnade dem i form af en solfjäder, den han nedlade på bordet, vädjande till frun- timren och deras afgörande, hvilken värd eller värdinna som företrädesvis borde ”lyckfiggöras” med hans personliga närvaro vid morgondagens fest. Det är att märka, att den unga man- oen utlät sig alltid med en viss veneration om sig sjelf. Gamla friherrinnan N. N ..., en ''Indigo-soirée!'' ... bara skriftställare och skriftställarinnor, politik och polemik, skön konst och theater-kritik, sång och musik af dilettanter och amatörer, tillfällighetsvalser och supé... tackar så mycket!” ”Åh, kära kusin,” inföll den unga damen, som hörde till de ”blåa kornblommorna”, — emedan hon öfversatt en feuilleton och författat några nätta tillfällighetsverser — ”säkerligen före- kommer mycket intressant i ett så valdt sällskap?” ”Intressant? ja, tvifvelsutan för dem som tycka om att höra fruntimmer tala om Ryska kejsarens politik, om påfvens<noinclude> <references/></noinclude> bjkgfvc46w4gc9p392i8y5lm8899hh8 104 158051 504626 2022-08-12T14:25:26Z Thurs 138 /* Inte korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Thurs" />{{c|7}}</noinclude>liberalism och Drottning Victorias regeringsåtgärder, om kun- gen i Bayern och Lola Montez.” ”Ah, de äro väl icke alla kannstöpare heller!” ”Nej, somliga äro Turister; de känna till och kunna upprepa namnen på en hel hop gator i Paris; de hafva sett stenkolsröken i London, de parlera om moder och priser, hoteller och jernvägar, prinsar och markisinnor, men framförallt om det eviga Rom!... äro de sentimentala så hafva de fört blommor med sig från ''Père la Chaise'' och några grässtrån från Vaucluse samt en lager från Virgilii graf...” ”Men de hafva väl också läst...” ”Läst, det förstår sig ... Sue och Dumas, och Dumas och Sue, och Eugene Sue och Alexander Dumas, samt Sir Edvard Lytton Bulwer!” ”Mycket mera, kära kusin!” ”Tant pis pour elles!” ”Sådan kältring ni är, kusin!” utropade den unga flickan otålig. ”Det skall just vara dylika bortskämda, sjelfkloka herrar, och dertill en så oerfaren och oartig, som ni är, för att kunna tala på det sättet, liksom icke många qvinnor både läst och förstå hvad de läst, rätt så bra som min herre!” ”Gud bevars!” ”För det ni bläddrat i några gamla folianter på grekiska och latin ...” ”Och Hebreiska, kusin!” ”För det ni legat ett decennium vid Upsala ...” ”Kantänka!” ”Och tenterat och blifvit...” ”Kuggade!” ”Sjungit edra sympathier och antipathier utanför professorernas fönster ...” ”Och utanför flickornas ...” ”Hållit tal ...” ”Om skandinavismen.” ”Rökat cigarr och druckit punsch...” ”Och champagne!” {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> r9p4przp05u8p0qhbujfb02cznr100l 104 158052 504628 2022-08-12T16:21:17Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<i>OM HÖGSÄTTNING I SKEPP UNDER VIKINGATIDEN.</i>|151}}</noinclude>land, antände det och den derpå hvilande höfdingen samt uppkastade en hög öfver qvarlefvorna från bålet. Någon gång lät man emellertid skeppet med dess last af döde män drifva lågande till sjös. Våra nordiska häfdaböcker hafva förvarat minnet af båda sätten. Så förtäljer Saxo<ref><i>Saxonis Grammatici Historia danica,</i> utg. af P. E. Müller, 1 sid. 391.</ref>, att, sedan konung Harald Hildetand stupat i Bråvalla-slaget, den segrande Sigurd Ring lät bränna honom jemte hans förgylda skepp på ett väldigt bål. Redan den prosaiska Eddan har en berättelse om dylik likfärd. Den döde är der ingen mer eller mindre än Balder. Då han fallit, togo asarne hans lik, heter det i Gylfaginning (kap. 49), »och förde det till sjön. Balders skepp hette Ringhorne; det var det största af alla skepp. Gudarne ville draga det ut för att bränna hans lik derpå, men skeppet gick ej af stället. Man sände då bud till Jötunhem efter jätteqvinnan Hyrrocken. Hon kom, ridande på en varg, och hade huggormar till tyglar. Då hon steg af sin häst (vargen), satte Odin fyra berserkar att taga vara på honom; och de kunde dock icke hålla honom på annat sätt än att lägga honom ned till jorden. Hyrrocken gick fram till förstäfven och sköt skeppet ut i ett tag, så att elden stod från de underlagda rullarna och hela jorden skalf. Häröfver blef Thor förbittrad, han grep sin hammare och sönderkrossade hennes hufvud, innan gudarne ännu hunnit bedja för henne. Balders lik blef nu utburet på skeppet. När hans maka Nanna, Neps dotter, såg detta, grämde hon sig så, att hon sprack af sorg och dog. Hon blef äfven lagd på bålet, som då antändes. Thor stod bredvid och vigde bålet med Mjölner. Framför hans fötter sprang en dverg, som hette Lit; honom sparkade Thor med sin fot upp i elden, så att han också blef bränd. Denna likfärd bevistades af mångahanda folk. Först af Odin tillika med Frigg, Valkyrjorna och hans korpar. Frey åkte i en vagn, förspänd med den galt, som heter Gyllenborste eller Slidrugtanne. Heimdall red på hästen Guldtopp, och Freja körde med sina kattor. Dit kom äfven mycket folk, både hrimthursar och bergresar. Odin kastade på bålet ringen Dröpner, som sedan fick den egenskap, att hvar nionde natt drupo af honom åtta likaså tunga ringar. Balders häst och allt hans ridtyg lades ock på bålet.» {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 9kg35zc7lhyxp7fptok6ogp0w3l78tc 504683 504628 2022-08-13T09:37:10Z Gottfried Multe 11434 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<small>OM HÖGSÄTTNING I SKEPP UNDER VIKINGATIDEN.</small>|151}}</noinclude>land, antände det och den derpå hvilande höfdingen samt uppkastade en hög öfver qvarlefvorna från bålet. Någon gång lät man emellertid skeppet med dess last af döde män drifva lågande till sjös. Våra nordiska häfdaböcker hafva förvarat minnet af båda sätten. Så förtäljer Saxo<ref><i>Saxonis Grammatici Historia danica,</i> utg. af P. E. Müller, 1 sid. 391.</ref>, att, sedan konung Harald Hildetand stupat i Bråvalla-slaget, den segrande Sigurd Ring lät bränna honom jemte hans förgylda skepp på ett väldigt bål. Redan den prosaiska Eddan har en berättelse om dylik likfärd. Den döde är der ingen mer eller mindre än Balder. Då han fallit, togo asarne hans lik, heter det i Gylfaginning (kap. 49), »och förde det till sjön. Balders skepp hette Ringhorne; det var det största af alla skepp. Gudarne ville draga det ut för att bränna hans lik derpå, men skeppet gick ej af stället. Man sände då bud till Jötunhem efter jätteqvinnan Hyrrocken. Hon kom, ridande på en varg, och hade huggormar till tyglar. Då hon steg af sin häst (vargen), satte Odin fyra berserkar att taga vara på honom; och de kunde dock icke hålla honom på annat sätt än att lägga honom ned till jorden. Hyrrocken gick fram till förstäfven och sköt skeppet ut i ett tag, så att elden stod från de underlagda rullarna och hela jorden skalf. Häröfver blef Thor förbittrad, han grep sin hammare och sönderkrossade hennes hufvud, innan gudarne ännu hunnit bedja för henne. Balders lik blef nu utburet på skeppet. När hans maka Nanna, Neps dotter, såg detta, grämde hon sig så, att hon sprack af sorg och dog. Hon blef äfven lagd på bålet, som då antändes. Thor stod bredvid och vigde bålet med Mjölner. Framför hans fötter sprang en dverg, som hette Lit; honom sparkade Thor med sin fot upp i elden, så att han också blef bränd. Denna likfärd bevistades af mångahanda folk. Först af Odin tillika med Frigg, Valkyrjorna och hans korpar. Frey åkte i en vagn, förspänd med den galt, som heter Gyllenborste eller Slidrugtanne. Heimdall red på hästen Guldtopp, och Freja körde med sina kattor. Dit kom äfven mycket folk, både hrimthursar och bergresar. Odin kastade på bålet ringen Dröpner, som sedan fick den egenskap, att hvar nionde natt drupo af honom åtta likaså tunga ringar. Balders häst och allt hans ridtyg lades ock på bålet.» {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> eibyf46vujz3csxamu2ashixrl53s5w 104 158053 504643 2022-08-12T20:01:08Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud||{{linje|5em}}{{linje|5em}}|23}}</noinclude>les lika med Chartan före 1547; och innan Kyrkan således aftogs i längden, i K. Gustaf I:s tid, 1548 eller 1555, efter olika uppgifter. <i>Slottet</i> är med sina Torn, Murar och Fästningsgrafvar affattadt. I Norra façadens Östra hörn är intet Torn — på Slottets V. sida är en Bro, öfver Fästningsgrafven, emellan 2:ne små runda pelare; förmodeligen den port, som K. <i>Gustaf I.</i> låtit å nyo bygga 1548. <i>Riddarholmen</i> är med sina oformeliga och sneda qvarter och gator afritad. Bron midtför Kyrkan till Staden; men utan något Torn vid broändan, som finnes på Kopparsticket i <i>Strickers</i> Dissert. om Riddarholms Kyrkan. Ifrån Slottets N. Ö. hörn, är en Bro marqverad till Helgeandsholmen och Slagtarebodarne. Likaledes ifrån Mynt-torget, gamla Norrebro till Helgeandsholmen; derifrån till en annan Holme, och vidare till Norremalm. Den medlersta af dessa Broar, tyckes medgifva, ett vida större vattudrag, än nu för tiden, då den lilla Canal som löper under Gatan, förbi Kongl. Stallets Norra gafvel, nästan är osynlig. Denna lilla Holme måste vara den fordom så kallade lilla Stockholmen, till en skillnad ifrån Stockholmen, eller som den nu heter, Helgeandsholmen. Den föreställes här mera bebyggd, än den sistnämde, och märkeligt är, att af besagde trenne Broar, emellan Staden och Norremalm; är den närmast Staden den längsta, som intygar att Södra Strömgrenen, den tiden varit bredast; och att den medlersta och den närmaste till Norremalm, äro nästan af lika längd. Att gifva detta förhållande, emellan förberörde Holmar<noinclude> {{huvud||B 4|och}} <references/></noinclude> ondv2gbe5qmqrxntco6jte76miyocsl 104 158054 504644 2022-08-12T21:15:22Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud|24|{{linje|5em}}{{linje|5em}}|}}</noinclude>och Broar, en förklaring, öfverensstämmande med deras nu varande läge; synes icke vara möjeligt, utan suppositioner, af upplandningar eller utfyllningar. Under lilla Holmen är en liten Klippa eller Stenskär utprickadt; men ingen Qvarn i N. strömgrenen marquerad. <i>Norra Malmen</i> visar sneda gator och oformeliga quarter; men både Clara och Jacobs Kyrkor utmärkte, efter en mera modern smak, fast icke aldeles enlige med deras nuvarande utseende; hvilka Kyrkor jämte den projecterade och derå uppritade gatureglering, synes vara senare ditsatte; i hvilket ändamål, denna älldre Charta, torde blifvit copierad, som ock den derå redan anmärkte anteckning tyckes bestyrka. <i>Blasieholmen</i> med bron öfver <i>Näckeström,</i> visar åtskillige der uppritade strödde byggnads-tomter, emellan klipporne. Vid ändan af Näckeströms utlopp i Ladugårdslands-viken, är en liten Klippa antecknad. Ifrån <i>Blasie</i>holmen, är utom bron til den obebyggde Kyrkoholmen, ingen bro marqverad, hvarken til Ladugårdslandet, som här föreställes, som uptagne åkrar emellan Skogväxte tracter; men gamla Ladugården anvist med några små tomter vid stranden, innom sin gärdesgård; icke eller til nya Skeppsholmen, der blott en större tomt finnes dessignerad midt på holmen, och en instängd trägård på Ö. udden, med tvänne platser til byggnader; en helt liten midt i parken, som synes utmärka et Lusthus, och en större på södra sidan af trägården. Här är icke eller någon bro till Castellholmen, och intet tecken til någon slags åbyggnad. {{tomrad}}<noinclude> {{huvud|||<i>Val-</i>}} <references/></noinclude> jy5696r5ho7qdfjnq63xjm2fh1p0g07 104 158055 504664 2022-08-13T07:43:09Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|152|<small>OSCAR MONTELIUS.</small>|}}</noinclude>I 27:de kapitlet af »Ynglingasagan» berättar Snorre Sturlesson, att konung Hake i Upsala, sedan han i en hård strid med Yngves söner på Fyrisvallarna blifvit dödligt sårad, »lät taga ett skepp som han hade, lastade derpå de döde och vapnen och lät sedan föra det ut till hafs<ref>Emedan striden utkämpats på slätten mellan Upsala och Fyrisåns utlopp, var det naturligtvis på Mälaren som det brinnande skeppet seglade, och icke på hafvet, såsom den med lokalförhållandena mindre väl bekante Snorre antagit.</ref>, lägga styret i lag, draga upp seglen, lägga eld i törved och göra ett bål på skeppet. Vinden blåste från land. Hake var nära död eller död, då han lades på bålet. Skeppet seglade lågande ut på hafvet, och vardt detta sedan vida prisadt.» {{tre stjärnor}} Den märkvärdigaste och utförligaste berättelse om nordbornes sed att bränna den döde i skepp har emellertid bevarats åt oss på ett sätt, som vi minst kunnat vänta, nämligen i en arabisk skildring af en resa till Europa under vikingatiden<ref>Frähn, <i>Ibn-Foszlan’s und anderer Araber Berichte über di» Russen älterer Zeit,</i> sid. 11 och följ.</ref>. Af kalifen El-Muktedir (907—932) sändes Ahmed ben Fosslan, vanligen Ibn Fosslan kallad, till slavernas konung i trakten af Volga. Han påträffade der många män af ett folk, som han kallar Rus, — svenska varjager, — hvilka från sitt aflägsna land kommo till Volga såsom handlande. Om dem berättar han bland annat, att han hört så märkliga saker om det sätt, hvarpå de behandlade sina aflidna höfdingar, att han önskade lära närmare känna de ceremonier, som dervid förekommo. »Ändtligen», säger han, »meddelade man mig, att en af deras store dött. De lade honom i hans graf och försågo denna med ett tak för tio dagar, till dess de blefvo färdiga med tillskärningen och förfärdigandet af hans kläder. Om det är en fattig man, så bygga de åt honom ett litet fartyg, lägga honom deri och förbränna det. Men då en rik dör, samla de hans gods och dela det i tre delar. Den ena tredjedelen är för hans familj, för den andra göra de honom kläder, för den tredje köpa de rusdrycker för att dricka dem på den dagen, då trälinnan ger sig döden och blir bränd med sin herre. Men de hängifva sig åt njutningen af vinet på ett vanvettigt vis<noinclude> <references/></noinclude> gospdlgs1o452f9d5l4agv5fme0kr02 104 158056 504669 2022-08-13T08:24:16Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<i>OM HÖGSÄTTNING I SKEPP UNDER VIKINGATIDEN.</i>|153}}</noinclude>och dricka det oafbrutet dag och natt. Ofta dör en af dem med bägaren i hand.» »Om en af deras höfdingar dött, så frågar hans slägt hans trälinnor eller trälar: ’Hvem af Er vill dö med honom?’ Då svarar en af dem: ’Jag’. Om han har uttalat detta ord så är han derigenom bunden, och han har icke längre frihet att någonsin draga sig tillbaka; äfven om han ville det, så tillåter man det icke. Men vanligtvis är det trälinnorna som göra det. Så, när den man, om hvilken jag nyss berättade, var död, frågade de hans trälinnor: ’Hvem vill dö med honom?’ En af dem svarade: ’Jag’. Då öfverlemnades hon åt två trälinnor, som måste bevaka henne, och följa henne, hvart hon än gick; ja stundom tvådde de till och med hennes fötter. Man började derefter att träffa förberedelser till begrafningen, att skära till kläder åt den döde och att vidtaga alla andra anordningar som voro erforderliga. Flickan drack emellertid alla dagar, sjöng, samt var glad och förnöjd.»<ref>En annan berättelse ger förklaringen häröfver: hon trodde sig genom sin frivilliga död försäkra sig om en evig sällhet. Frähn, anf. arb., s. 105.</ref> »När nu den dag kommit, på hvilken den döde och trälinnan skulle brännas, gick jag till floden, hvari hans skepp legat. Men detta var redan draget upp på land; fyra trästockar upprestes framför skeppet, och omkring detsamma stäldes stora menniskoliknande bilder af trä. Derpå drog man skeppet upp på bålet. Folket gick under tiden fram och tillbaka, talande ord som jag ej förstod. Men den döde låg ännu ett stycke derifrån i sin graf, hvarur de ännu icke hade hemtat honom. Sedan kommo de med en hvilobänk, stälde den på skeppet och betäckte den med vadderade och stickade tyg, med grekiskt guldtyg och med kuddar af samma ämne. Så kom en gammal qvinna, hvilken de kallade Dödsengeln, och utbredde de nämnda sakerna på bänken. Det är hon, som ombesörjt klädernas förfärdigande och hela utrustningen; det är ock hon, som dödar trälinnan. Jag såg henne; det var en liten qvinna med dyster och elak blick.» »När de kommo till hans graf, aflägsnade de jorden från trätaket, afkastade detta och uttogo den döde, som ännu låg i den klädnad hvari han dött. Då såg jag, huru han blifvit alldeles svart af kölden i landet. Men med honom hade de lagt i hans graf berusande drycker, frukter och en luta, hvilket allt de nu togo<noinclude> <references/></noinclude> 395574do1f1k7u44jvwa0zsbkpq6veu 504684 504669 2022-08-13T09:37:45Z Gottfried Multe 11434 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<small>OM HÖGSÄTTNING I SKEPP UNDER VIKINGATIDEN.</small>|153}}</noinclude>och dricka det oafbrutet dag och natt. Ofta dör en af dem med bägaren i hand.» »Om en af deras höfdingar dött, så frågar hans slägt hans trälinnor eller trälar: ’Hvem af Er vill dö med honom?’ Då svarar en af dem: ’Jag’. Om han har uttalat detta ord så är han derigenom bunden, och han har icke längre frihet att någonsin draga sig tillbaka; äfven om han ville det, så tillåter man det icke. Men vanligtvis är det trälinnorna som göra det. Så, när den man, om hvilken jag nyss berättade, var död, frågade de hans trälinnor: ’Hvem vill dö med honom?’ En af dem svarade: ’Jag’. Då öfverlemnades hon åt två trälinnor, som måste bevaka henne, och följa henne, hvart hon än gick; ja stundom tvådde de till och med hennes fötter. Man började derefter att träffa förberedelser till begrafningen, att skära till kläder åt den döde och att vidtaga alla andra anordningar som voro erforderliga. Flickan drack emellertid alla dagar, sjöng, samt var glad och förnöjd.»<ref>En annan berättelse ger förklaringen häröfver: hon trodde sig genom sin frivilliga död försäkra sig om en evig sällhet. Frähn, anf. arb., s. 105.</ref> »När nu den dag kommit, på hvilken den döde och trälinnan skulle brännas, gick jag till floden, hvari hans skepp legat. Men detta var redan draget upp på land; fyra trästockar upprestes framför skeppet, och omkring detsamma stäldes stora menniskoliknande bilder af trä. Derpå drog man skeppet upp på bålet. Folket gick under tiden fram och tillbaka, talande ord som jag ej förstod. Men den döde låg ännu ett stycke derifrån i sin graf, hvarur de ännu icke hade hemtat honom. Sedan kommo de med en hvilobänk, stälde den på skeppet och betäckte den med vadderade och stickade tyg, med grekiskt guldtyg och med kuddar af samma ämne. Så kom en gammal qvinna, hvilken de kallade Dödsengeln, och utbredde de nämnda sakerna på bänken. Det är hon, som ombesörjt klädernas förfärdigande och hela utrustningen; det är ock hon, som dödar trälinnan. Jag såg henne; det var en liten qvinna med dyster och elak blick.» »När de kommo till hans graf, aflägsnade de jorden från trätaket, afkastade detta och uttogo den döde, som ännu låg i den klädnad hvari han dött. Då såg jag, huru han blifvit alldeles svart af kölden i landet. Men med honom hade de lagt i hans graf berusande drycker, frukter och en luta, hvilket allt de nu togo<noinclude> <references/></noinclude> qmiix99uwvqyxxroxlemj50egk1d5qp 104 158057 504685 2022-08-13T09:54:30Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|154|<small>OSCAR MONTELIUS.</small>|}}</noinclude>derur. Den aflidne hade emellertid, med undantag af färgen, icke förändrat sig. Derpå klädde de honom i hosor, byxor, stöflar, en ’kurtak’ och 'chaftan’ af guldtyg med gyllene knappar, och satte på honom en mössa af guldtyg, besatt med zobel. Sedan buro de in honom i det på skeppet befintliga tältet, satte honom på det med vadd stoppade täcket, understödde honom med kuddar, buro in berusande drycker, frukter och välluktande örter, hvilket allt de lade bredvid honom. Äfven bröd, kött och lökar lade de framför honom. Härpå förde de fram en hund, skuro honom i två delar och kastade dem i skeppet; lade sedan alla hans vapen vid hans sida; förde fram två hästar, hvilka de jagade så länge, att de dröpo af svett, hvarpå de sönderhöggo dem med sina svärd och kastade deras kött in i skeppet. Sedan blefvo två oxar framdrifna, likaledes sönderhuggna och kastade i skeppet. Slutligen förde de fram en tupp och en höna, slagtade äfven dessa och kastade dem likaledes dit in.» »Då det nu var fredag middag», heter det vidare, »så förde de trälinnan till en ställning, som de hade gjort, och som liknade den framspringande gesimsen<ref>Betydelsen af det här begagnade arabiska ordet är ej fullt säker.</ref> på en dörr. Hon satte sina fötter på männens flata händer, såg ned på ställningen och talade något på deras språk, hvarpå de släppte ned henne. Derefter läto de henne åter uppstiga, och hon gjorde på samma sätt som första gången. Åter släppte man ned henne och lät henne för tredje gången uppstiga, hvarvid hon gjorde som de båda första gångerna. Sedan räckte de henne en höna, på hvilken hon afskar hufvudet, som hon bortkastade. Men hönan tog man och kastade henne in i skeppet. Jag frågade tolken, hvad det var hon hade gjort. Han svarade: »Första gången sade hon: ’Se, här ser jag min fader och min moder’; andra gången: ’Se, nu ser jag alla mina aflidna anförvandter sitta tillsammans’; men tredje gången: ’Se, der är min herre, han sitter i paradiset. Paradiset är så skönt och så grönt. Hos honom äro hans män och svenner. Han ropar mig. Fören mig då till honom.’» Då förde de henne till skeppet. Men hon drog af sig sina båda armband och gaf dem åt den qvinna, som man kallar Dödsengeln, och som skall mörda henne. Äfven sina båda benringar drog hon af sig och räckte dem till de två henne tjenande trälinnorna, som kallas Dödsengelns döttrar.<noinclude> <references/></noinclude> 77jalb8un3uojdimhscgxdy1t1vo3yc 104 158058 504686 2022-08-13T10:06:47Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<small>OM HÖGSÄTTNING I SKEPP UNDER VIKINGATIDEN.</small>|155}}</noinclude>Derpå lyfte man upp henne på skeppet, men lät henne ännu icke komma in i tältet. Nu trädde några män fram med sköldar och stafvar; de räckte henne en bägare med en berusande dryck. Hon tog den, sjöng dervid och tömde bägaren. »Härmed», sade mig tolken, »tager hon afsked af sina kära.» Derpå räcktes henne en annan bägare. Hon tog äfven den ocb uppstämde en lång sång. Då befalte den gamla qvinnan henne skynda sig att tömma bägaren och att inträda i det tält, der hennes herre låg. Men flickan hade blifvit bestört och obeslutsam; hon ville gå in tältet, men stack blott hufvudet mellan tältet och skeppet. Strax tog den gamla henne i hufvudet, förde henne in i tältet och trädde sjelf med henne in deri. Männen begynte genast att slå med stafvarna på sina sköldar, på det att intet ljud af hennes skrik skulle höras, hvilket kunde förskräcka de andra flickorna och göra dem obenägna att en gång gå i döden med sina herrar.» Sedan det derpå berättats, att sex män gått in tältet och misshandlat flickan, heter det: »Derpå lade de henne utsträckt vid sidan af hennes herre. Två fattade henne vid fötterna och två vid händerna. Den gamla qvinnan, som kallas Dödsengeln, lade ett rep om halsen på henne och räckte det åt två af männen för att de skulle draga till det; sjelf gick hon fram med en stor, bredbladig knif och stötte in den mellan hennes refben, hvarpå hon åter drog ut den. Men de båda männen strypte henne med repet till dess hon dog.» »Nu framträdde den dödes närmaste anförvandt naken, tog ett stycke trä, antände det, gick baklänges till skeppet, hållande det brinnande trästycket i ena handen och den andra handen äfven på ryggen, tills det under skeppet lagda träet tagit eld. Derpå kommo äfven de andra fram med brinnande trästycken; hvar och en bar ett stycke, som redan brann i öfre ändan, och kastade det på bålet. Snart tog detta eld, och elden fattade inom kort i skeppet, tältet, mannen, flickan och allt som var i skeppet. Då uppstod en stark vind, hvarigenom elden ökades och lågorna stego än högre». »Vid min sida stod en af ryssarna, som jag hörde tala med den bredvid stående tolken. Jag frågade tolken, hvad ryssen sagt honom, och fick till svar: »I araber», sade han, »ären dock ett dumt folk. I tagen den man, som af alla är Eder den käraste och mest ärade, och kasten honom ned i jorden, der krälande<noinclude> <references/></noinclude> aka0p0itoj0j598pvheq13zphgvu07p