Wikisource svwikisource https://sv.wikisource.org/wiki/Wikisource:Huvudsida MediaWiki 1.47.0-wmf.1 first-letter Media Special Diskussion Användare Användardiskussion Wikisource Wikisourcediskussion Fil Fildiskussion MediaWiki MediaWiki-diskussion Mall Malldiskussion Hjälp Hjälpdiskussion Kategori Kategoridiskussion Tråd Tråddiskussion Summering Summeringsdiskussion Sida Siddiskussion Författare Författardiskussion Index Indexdiskussion TimedText TimedText talk Modul Moduldiskussion Event Event talk Ämne 104 217064 650491 629995 2026-05-07T21:54:58Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 650491 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{ph|81}}</noinclude>»Tänk närmare på saken till i eftermiddag,» slöt senatorn, och under det Ida Jungmann föll på knä bredvid sin skyddsling, torkade hans ögon och förmanade honom halvt förbrående, halvt ömt tröstande, gick han tillbaka in i matsalen. Under det han i största hast åt sin frukost, togo konsulinnan, Tony, Klothilde och Christian avsked av honom. De skulle sedan tillsammans med Krögers, Weinschenks och damerna Buddenbrook äta middag hos Gerda, under det senatorn med eller mot sin vilja måste taga del i festmiddagen på rådhuskällaren, men han ämnade icke stanna där så länge, att han icke på aftonen hoppades finna familjen ännu församlad. Vid det blomsterklädda bordet drack han sitt heta te ur fatet, åt brådskande ett ägg och drog ute på trappan ett par bloss på cigarretten. Med ylleschalen om halsen, fastän det var mitt i sommaren, en stövel dragen på vänstra handen, skoborsten i den högra och en lång droppe på näsan, kom Grobleben emot honom vid foten av huvudtrappan, där den uppstoppade björnen stod med sin visitkortsskål … »Ja, herr senator, hundra år … å den ena ä' fattig å den andra ä' rik …» »Gott, gott, Grobleben!» Och senatorn lät ett mynt glida ned i handen med skoborsten, varpå han gick tvärs över farstun och genom mottagningskontoret som låg ytterst. I huvudkontoret kom hans kassör, en lång man med trofasta ögon, emot honom för att i väl valda ordalag framföra samtliga kontorspersonalens lyckönskningar. Konsuln tackade med ett par ord och gick fram till sin plats vid fönstret. Men knappt hade han börjat ögna igenom tidningarna och öppna posten, förrän det knackade på dörren, och gratulanter visade sig. Det var en deputation från magasinsarbetarna, sex stycken, som kommo in bredbenta och klumpiga som björnar, med allvarligt nerdragna mungipor och vridande mössorna i händerna. Deras ordförande spottade ut den bruna saften av sin tobaksbuss, tog ett kraftigt<noinclude> <references/> {{mindre|6. — ''Huset Buddenbrook.'' II.}}</noinclude> biemmwomnpkiafmbcq3c09pjamn4gy1 104 217065 650492 629996 2026-05-07T22:03:13Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 650492 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />82</noinclude>tag i byxorna och ordade med vibrerande stämma om »hundra år» och »ännu många hundra år» … Senatorn lovade dem en ansenlig löneförhöjning för veckan och avskedade dem. Så kommo uppbördsmän för att på verkets vägnar lyckönska sin chef. Då de gingo, stötte de i dörren ihop med en skara matroser, som under anförande av två styrmän skickats från de båda rederiet tillhöriga fartygen »Wullenwewer» och »Friederike Oeverdieck», som för tillfället lågo i hamnen. Och så kom en deputation spannmålsbärare i svarta blusar, knäbyxor och höga hattar. Däremellan infunno sig åtskilliga småborgare för att gratulera, såsom skräddarmästar Stuht från Glockengiesserstrasse och blomsterhandlar Iwersen mitt emot. En gammal brevbärare med vitt skägg, ringar i öronen och rinnande ögon, en originell kurre, som senatorn, när han var vid gott humör, plägade tilltala ute på gatan och kalla »herr överpostmästare», ropade redan i dörren: »Det är inte för ''den'' skull, herr senator, jag kommer inte för ''den'' skull! Alla säger förstås, att var och en som kommer hit får sig nå'n present … men det är inte för ''den'' skull …!» Icke desto mindre tog han tacksamt emot en slant … Det tog icke något slut. Då klockan var halv elva anmälde huspigan, att fru senatorskan redan började taga emot de första gästerna uppe i salongen. Thomas Buddenbrook lämnade kontoret och sprang uppför trappan. Utanför ingången till salongen stannade han en halv minut framför spegeln, ordnade sin halsduk och inandades ett ögonblick eau-de-colognedoften från sin näsduk. Han var blek, fastän hans kropp badade i svett, men händer och fötter voro kalla. Mottagningarna på kontoret hade redan nästan alldeles mattat ut honom … Han drog ett djupt andetag och trädde in för att i det av solljus uppfyllda rummet hälsa på konsul Huneus, trävaruhandlare och femdubbel millionär, hans fru, dotter och måg, senatorn doktor Gieseke. Herrskapet hade samtliga kommit in från Travemünde, där de tillbragte juli månad i likhet med<noinclude> <references/></noinclude> hswr8igkqfpvmapp1d11xwmh9gcrtk0 104 217066 650493 629998 2026-05-07T22:05:35Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 650493 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{ph|83}}</noinclude>flere av de förnämsta familjerna, som blott till ära för det Buddenbrookska affärsjubileet avbröto sin badkur. Det dröjde icke tre minuter, så kom också konsul Oeverdieck, son till den avlidne borgmästaren, med fru, född Kistenmaker, och då konsul Huneus tog avsked, mötte han sin bror, som hade en million mindre, men till gengäld var senator. Nu var ringdansen öppnad. Den stora vita, med sin relief av musicerande amoriner krönta dörren stod knappt ett ögonblick stängd, utan man såg oupphörligt glimtar av den stora, ljusa trappan, för vilken gäster oavlåtligt gingo upp och ned. Men då salongen var rymlig, och de grupper, som bildades, sammanhöllos av samtalen, så blevo de kommande vida talrikare än de gående, och snart inskränkte man sig icke endast till rummet, utan lät dörren stå öppen och stod tillsammans ute i den parkettbelagda korridoren. Ett ihållande surr av manliga och kvinnliga röster, handtryckningar, bugningar och glada, högljudda skrattsalvor, som svinga sig upp mellan trapphusets pelare och eka mot glastaket. Senator Buddenbrook står än vid övre ändan av trappan, än vid tröskeln till det utbyggda fönstret och tar emot formellt högtidliga eller kamratligt hjärtliga lyckönskningar. Borgmästar Langhals, en fin liten herre med korta, grå polisonger, slätrakad haka, nedsänkt i den vita halsduken, och trött diplomatblick, hälsas med allmän vördnad. Vinhandlaren konsul Edvard Kistenmaker har infunnit sig med fru, född Möllendorph, och likaså hans bror och kompanjon, Stephan, senator Buddenbrooks trognaste anhängare och vän, med sin gemål, en godsägardotter, svällande av hälsa. Änkesenatorskan Möllendorph tronar i salongen mitt i soffan, och hennes son, konsul August Möllendorph, som nyss anlänt med sin fru, född Julchen Hagenström, har just framfört sin lyckönskan och skrider nu hälsande fram genom församlingen. Konsul Hermann Hagenström har funnit ett stöd för sin tunga kropp i ledstången till trappan och pratar med senatorn doktor Cremer, polischefen<noinclude> <references/></noinclude> 01ek1shil7fft2lawiy6z1jnbjinege 104 217067 650494 630000 2026-05-07T22:07:48Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 650494 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />84</noinclude>vars med en viss mild slughet leende ansikte inramas av gråsprängda bruna polisonger. Allmänne åklagaren doktor Moritz-Hagenström, vars vackra fru, född Puttfarken från Hamburg, också är närvarande, visar leende sina spetsiga, bristfälliga tänder. Ett ögonblick ser man, hur gamle doktor Grabow håller senator Buddenbrooks högra hand mellan båda sina, för att strax därpå undanträngas av byggmästar Voigt. Pastor Pringsheim, som är civilklädd och endast genom längden av sin bonjour antyder sin prästerliga värdighet, kommer med utbredda armar och förklarat ansikte uppför trappan. Också Friedrich Wilhelm Marcus är tillstādes. De herrar, som representera någon korporation, senaten, borgerskapet, handelskammaren, äro i frack. — Klockan är halv tolv. Hettan har blivit mycket stark. Värdinnan har dragit sig tillbaka for en kvart sedan … Plötsligt höres nedifrån ett bullersamt stampande och prasslande, som om en massa människor på en gång kommit in i vestibulen, och samtidigt fylles hela huset av en skallande stämma … Alla tränga sig fram till balustraden, man packar ihop sig utanför dörrarna till salongen, matsalen och rökrummet och tittar ner. Där nere ordnar sig en skara av femton eller tjugu personer med musikinstrument, kommenderade av en herre med brun peruk, grått skepparskägg och breda gula löständer, som han visar, i det han skriker och ryter … Vad är på färde? Konsul Peter Döhlmann håller sitt intåg med stadsteaterns kapell! Redan kommer han själv i triumf uppför trappan, svängande en bunt med program i handen! Och nu börjar i denna omöjliga akustik, där tonerna flyta ihop och sluka varandra, och där basunens skrällande överröstar allting annat, den serenad, man bringar huset Buddenbrook vid dess jubileum — begynnande med koralen: »Nu tacken alla Gud», på vilken följer en parafras over Offenbachs »Sköna Helena», som i sin ordning skall avlösas av ett pot-<noinclude> <references/></noinclude> pauvbs3wnpfqs8wpqdej80e2busymqs 104 217068 650495 630001 2026-05-07T22:09:50Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 650495 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{ph|85}}</noinclude>purri av folkvisor … Programmet är ganska omfångsrikt. En ypperlig idé av Döhlmann! Man lyckönskar honom, och ingen är nu hågad att bryta upp, innan konserten är slut. Man står och sitter i salongen och ute i korridoren, hör på och pratar … Thomas Buddenbrook stod tillsammans med Stephan Kistenmaker, senator Gieseke och byggmästar Voigt på andra sidan om huvudtrappan, utanför dörren till rōkrummet och icke långt från uppgången till andra våningen. Han stod lutad mot väggen, kastade då och då ett ord in i samtalet och stirrade för övrigt stillatigande ut över balustraden. Hettan hade blivit ännu mera tryckande, men möjligheten av regn var icke längre utesluten, ty att döma av de skuggor, som drogo över trapphusets glastak, hade det kommit upp moln på himlen. Ja, dessa skuggor följde så snabbt och tätt på varandra, att den ständigt växlande, ryckartade belysningen till slut kom ögonen att värka. I vart ögonblick slocknade glansen på det förgyllda stuckarbetet, på mässingskronan och instrumenten där nere, för att strax åter blixtra till igen … Endast en gång dröjde skuggan kvar en smula längre än vanligt och man hörde med långa mellanrum en sex, sju gånger något hårt smattra mot glastaket — ett par hagelkorn antagligen. Sedan fylldes åter huset uppifrån och ned av solsken. Det ges ett tillstånd av nedstämdhet, då allt, som under normla förhållanden förargar oss och framkallar en sund reaktion av vår ovilja, trycker ned oss i en matt, dov och tyst grämelse … Så grämde sig Thomas över lille Johanns uppförande, så grämde han sig över de känslor, som hela denna festlighet väckte hos honom, och ännu mera över dem, som han med bästa vilja kände sig ur stånd till. Flere gånger försökte han rycka upp sig, se gladare ut och säga sig själv, att detta vore en glädjedag, som nödvändigt måste försätta honom i en upplivad och fröjdefull sinnesstämning. Men fastän skrällandet av instrumenten,<noinclude> <references/></noinclude> bv40eupzxkgfpczsjefqnyctq7cm89y 104 217069 650496 630002 2026-05-07T22:11:52Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 650496 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />86</noinclude>sorlet och åsynen av de många människorna irriterade hans nerver och i samband med minnet av det förflutna, av hans far, litet emellanåt framkallade en svag rörelse hos honom, så var dock intrycket starkare av allt det löjliga och pinsamma, som för honom vidlådde det hela, den dåliga, akustiskt förvrängda musiken, det vardagliga, om kursnoteringar och middagar pratande sällskapet … och just denna blandning av rörelse och vedervilja försatte honom i en trött förtvivlan. Klockan en kvart över to!v, då stadsteaterorkesterns program började lida mot sitt slut, inträffade en episod, som på intet sått berörde eller avbröt festligheten, men som tvang värden att för ett par minuter lämna sina gäster. Uppför trappan kom nämligen under en paus i musiken den yngste eleven på kontoret, en liten puckelrygg, som i ytterlig förlägenhet över att behöva ge sig in i denna lysande samling drog ner det blossande röda ansiktet mellan axlarna och for att se ogenerad ut med överdriven ledighet svängde på den ena, onaturligt långa och magra armen, medan han i andra handen bar ett hopviket papper, ett telegram. Under det han steg uppför trappan, sökte han med skyggt irrande blickar efter sin chef, och då han upptäckt honom där borta på andra sidan, slingrade han sig med hastigt frammumlande bōner om ursäkt fram mellan den massa gäster, som spärrade vägen för honom. Hans blyghet var alldeles överflödig, ty ingen gav akt på honom. Utan att se på honom, och i det man fortfor att prata, makade man sig en smula för att släppa fram honom och märkte nätt och jämnt med en flyktig blick, att han bugande lämnade telegrammet åt senator Buddenbrook, och att denne gick med honom åt sidan bort från Kistenmaker, Gieseke och Voigt för att läsa det. Också i dag, då de allra flesta telegram endast utgjordes av lyckönskningar, skulle under kontorstiden varje ny depesch ofördröjligen framlämnas. Vid uppgången till andra våningen bildade korri-<noinclude> <references/></noinclude> dhidl8agif9xxyv5864oc9e4nyf5o54 104 217070 650497 630003 2026-05-07T22:14:09Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 650497 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{ph|87}}</noinclude>doren ett knä, för att sedan i motsatt riktning löpa fram till kökstrappan, bredvid vilken det fanns en andra ingång till stora salen. Mitt emot trappan till andra våningen var luckan till hissen, med vilken maten befordrades upp från köket, och där bredvid invid väggen stod ett större bord, vid vilket huspigan plägade putsa silver. Här stannade senatorn och vände ryggen åt den puckelryggige kontoristen för att bryta telegrammet. Plötsligt vidgades hans ögon så starkt, att var och en, som sett det, förskräckt skulle ryggat tillbaka, och han söp in luften med ett kort, krampaktigt andedrag, som bragte honom att hosta. Han förmådde säga: »Det är bra.» Men sorlet bakom honom dränkte hans stämma. »Det är bra,» upprepade han, men endast de båda första orden hade någon klang — det sista var en viskning. Då senatorn icke rörde sig, icke vände sig om, icke ens antydningsvis tog ett steg bakåt, så stod den puckelryggige kontoristen ett ögonblick osäkert och tveksamt vaggande från den ena foten till den andra. Sedan gjorde han åter den underliga lilla knyck, som skulle föreställa en bugning, och gick utför kökstrappan. Senatorn blev stående vid bordet. Händerna, i vilka han höll det brutna telegrammet, hängde slappt ned, och under det han alltjämt andades kort och mödosamt med halvöppen mun, skakade han oavlåtligt och mekaniskt av och an på huvudet, som om han fått ett slaganfall. »De få hagelkornen … de få hagelkornen …» upprepade han meningslöst. Men så blevo hans andedrag djupare och lugnare, de halvslutna ögonen beslöjades med ett trött och nästan brutet uttryck, och med en tung nick vände han sig åt sidan. Han öppnade dörren till salen och trädde in. Långsamt, med sänkt huvud skred han över det spegelblanka golvet och sjönk ner på en av de mörkröda hörnsofforna alldeles bakom fönstret. Här inne var tyst och svalt. Man hörde springbrunnens plaskande<noinclude> <references/></noinclude> bnvkzm1pfk1sbigfbwnmyk3tx1fg3tz 104 217071 650498 630004 2026-05-07T22:15:42Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 650498 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />88</noinclude>ute i trädgården, en fluga slog surrande mot fönsterrutan, och endast ett dämpat brus trängde fram till honom från främre delen av huset. Han lade utmattad huvudet mot den stoppade ryggen och slöt ögonen. »Det är bäst så, det är bäst så,» mumlade han halvhögt, och så med ett djupt andetag av tillfredsställelse och befrielse upprepade han ännu en gång: »Det är allra bäst så!» Med slappa lemmar och fridfullt ansiktsuttryck låg han och vilade sig i fem minuter. Sedan reste han sig, vek ihop telegrammet, stoppade in det i bröstfickan och steg upp för att gå till sina gäster. Men i det samma sjönk han med ett stönande av avsky åter ner i soffan. Musiken … musiken satte åter i med ett dövande larm, som skulle föreställa en galopp, och i vilket pukor och cymbaler markerade en takt, som de andra instrumenten antingen hade för bråttom eller voro för senfärdiga att följa — ett i sitt naivt ogenerade ringaktande av alla musikens lagar outhärdligt irriterande charivari, ett öronpinande brummande, smattrande och kvintilerande, genomskuret av piccolaflöjtens vansinniga löpningar. {{linje|5em}} <section end=kap05 /> <section begin=kap06 /> <h3 align="center" style="border-bottom:none;"><b>VI.</b></h3> »Å, Bach! Sebastian Bach, min nådigaste!» ropade herr Edmund Pfühl, organist i Sankt Maria, och gick i häftig sinnesrörelse av och an genom salongen, under det Gerda med huvudet stött mot handen leende satt vid flygeln och Hanno i en länstol lyssnande omfattade sitt ena knä med båda händerna … »Ja, visst … som ni säger … det är han, genom vilken det harmoniska vunnit seger över det kontrapunktiska … han har<noinclude> <references/></noinclude> qi41p44tadnhiwv4zo7uc8mw4rw57ml 104 219570 650478 648115 2026-05-07T14:27:40Z PWidergren 11678 650478 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />352</noinclude>skicka allt till det bästa, att jag har ingenting att göra utom att lemna mig åt dess ingifvelser, under det att jag håller min blick fast riktad på den Bethlehemsstjerna som förde mig hit, — och jag ''kan ej'' vända min blick ifrån den — begäret att finna sanningen. Så skall jag slutligen finna gudabarnet! Alltså, i Guds namn, farväl med böckerna, med de gamla vännerna och betesmarkerna! Jag sträcker mig emot det framföre är, och tror på Guds faderliga ledning. Något oändligt ljuft och upplyftande har intagit min själ jemte dessa tankar, och uppfyllt mitt hjerta med glädje. Svag känner jag mig stark, och bunden vid jorden känner jag mig ha vingar. Jag är blott en svag qvinna och jag kan eröfra verlden! .…. Och så går jag och språkar med blommorna och lyssnar till fåglarne och de stora lif-ekarnes sus. Ekar, sådana som dessa, med långa hängande mossrankor, måtte ha ingifvit [[w:Dodona|oraklet vid Dodona]]. De svarta fåglar, som i mängd bygga i dem, äro till storleken som våra kajor, och ha på båda sidor om halsen, nedom hufvudet, granna, gula skärmar, liksom halfrunda löskragar. »Mockingbirds» äro grå, stora som våra koltrastar, och deras sång ganska omväxlande och ofta rätt vacker. Men den saknar den Europeiska näktergalens och lärkans starka ingifvelse. Det är som om den sjöng ur minnet, sjöng reminiscenser, och härmar derjemte en mängd ljud af andra fåglar och äfven andra djur. Den har dock sköna, egna toner, liknande både näktergalens och trastens. Man talar om att dessa fåglar dansa menuett med hvarandra. Jag har också här sett dem figurera mot hvarandra, trippande<noinclude> <references/></noinclude> io46v9tqlm10wnc3fte3jje0o5vfsdt 104 220878 650479 650242 2026-05-07T15:38:08Z Thuresson 20 /* Inte korrekturläst */ 650479 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Alicia Fagerving (WMSE)" />{{Marginalnot börjar}} {{c|Januari}}</noinclude>{{Inre marginalnot|20}} <u>Lördag.</u> Snösmolade och blåste. Eftermidagen hitkom Capitaine von Moltzer och Hof Snickaren Dumrath — Den sednare betaltes nu för Rahmarne till Dörrstycken och en liten betsad ram till taflan som jag fick af unge Hensigen — och var prisett rätt billigt 6 RD 16 Schilling Riksgälds för alla 5. Arrendatorn Molin och en man vid namn Stafvelin som speculerade på Wallas Arrende voro ock här men jag hade eij stunder att tala stort med dem. Grönberg och Mästarn Körde gödsell och Boberg war med att timra på Stockar till Bränneriet. {{Inre marginalnot|21}} <u>Söndag.</u> Svåra kall blåst. Grönborg var med Släda efter Målaren Gottman som här åt Middag, och efter begäran bekom 8 RD rgds för det han måladt alla Ramarne till de 4. stora Dörrstycken med mahogenij färg och girlander alt omkring. Eftermiddagen hitkom Tracteur Ringström som ännu har lust för Walla, men prutar. Han hade med sig hustru och en liten dotter. {{Inre marginalnot|22}} <u>Måndag.</u> Kall blåst. åter kördes hem 6 Gödsellass från Lundström. Eftermidagen var Kyrkovärden Pettersson här. Han omtalade att 3. tjufvar varit vid Hägersten och stulit en sprutslang m m: Slangen hade de afskurit och efterlämnadt en del däraf vid Lilljeholmen — åter en annan natt upstigit på en stege att gå in, men stegen fallit omkull och en Herre som satt och skref låssatt ett skott efter dem dock eij hunnit någondera, emedan de sprungit tappert. Från Capitaine Moltzer fick jag ett bref som under Couvert till honom kommit i dag med posten från min neuveu Alexander Reenstierna, innehållande några antekningar som skola införas uti Reenstjernska Generalogien om födda och döda. Om aftonen hitkom huspigan Maries gamla nästan blinda mor från Kjöping. Mitt dagsvärke i dag var att skrifva och se öfver gamla räkningar. {{Inre marginalnot|23}} <u>Tisdag.</u> Blåst — förmiddagen åter reviderade jag mina gamla papper och skref. Eftermidagen var jag på Barnsängs visite hos Pastor Rinkbergs fru och fägnades med Caffée, Saffransbröd, Rhenskt vin och Confect; Drängarne fägnades ock. {{tomrad}}<noinclude> <references/> {{Marginalnot slutar}}</noinclude> ooky6tz0mruh2bnzizl07ts79666n8b 104 220904 650517 650268 2026-05-08T11:50:31Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 650517 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{Marginalnot börjar}} {{c|1827. Journal fortsättning}}</noinclude>{{Inre marginalnot|29.}} <u>Aprill Söndag.</u> Solsken, Strömoln, blåst. En kopparslagare som jag begärdt få tala ved, var här förmiddagen och hade en sin bekant med sig - de hindrade en tiltänkt resa till Kyrkan. Då vi kl 2 ätit middag rodde Grönberg Mamsell öfver riken och kl 5 hitkom Capitainerne Moltzer och Plank som roade sig att betrackta mina Dörrstycken samt flere taflor — och åto här en liten afton måltid — Mamsell hemkom litet efter 7. Maja Greta Nyman var här liten stund. {{Inre marginalnot|30.}} <u>Måndag.</u> Upskåls väder men kalt. Borggården och Stallgården sopades och Lilla Nippa sämpte första egge i år. Grecken var här som hastigast. Jag nystade endast 2 herfror i dag och Mamsell stofferade nysyda Sängtäcket. {{c|<u>Maji.</u>}} {{Inre marginalnot|1.}} <u>Tisdag.</u> Solsken och strömoln ombytte i luften som i menskliga lefnaden. Mod middagen Storm och snöyra, liksom då hårdaste Sorgeslag stundom inträffar. Åter klarnar efter oväder, ty i våra öden låter ock Gud oss slutelig finna tröst — Han agar men är dock Barmhertig. Mamsell gick om morgonen till stan att rådfråga Doctor Döbeln om sin pläga hon kom hem Kl: 11. — eftermiddagen var jag länge villrådig, om jag borde sitta hemma eller fara till Djurgården. Antl: beslöts resan kl: 3. och vi skakade oss fram till backen ofvan Manilla att afbida få se de Kungl: Personernes ankomst. Kungl: Majestet och Kronprinsen till häst med stor Escort — Drottningen i Täkt vagn, bespärad med 8 hvita Hästar och röda Samets tömmar samt Kronprissessan till Vänster — Prinesessan Sophia Albertinas vagn tom — bespand med 6 bruna Hästar — gorde en tour up till Brunn. Sedan i nedstigande grader såg man alla slags menniskjor och praktfull klädebonad equipager, Hästar, Ridande och gaende, halta, raka, tiggare i trasor etc: etc: Af alla såg jag ingen enda bekant mer än Magister Nordberg, Guldsmed Folker och ungå Herr Theodor Hensiger. Klockan war ½ till 10 då vi hemkommo. Mina pigor hade åt mig icke gjordt det aldramista gagn under min bortovaro, och det föll mig eij in att låta dem gå bort i dag — tids nog midsommar. {{Inre marginalnot|2.}} <u>Onsdag.</u> Kalt men Klart. Jag rangerade efter gårdagen — Till middagen kom Carin Runstjerna hit Lemkens hade jag Kl: 7. förmiddagen furit till Stangnas på ångbåt att passera sommaren på Brunstads. Eftermiddagen för jag till Lilljeholmen och hade Carin med mig dit då hon gick hem. Hon fick af mig ylletyg till en klädning. jag för sedan till Herrskapet von Moltzers<noinclude> <references/></noinclude> k0rnr6pxo08thwejrgvzcdshlklb4r4 104 220938 650499 650302 2026-05-07T23:08:03Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 650499 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{Marginalnot börjar}} {{c|Augusti}}</noinclude>{{Inre marginalnot|5.}}<u>Söndag.</u> Strömoln, men blott ett litet rägnstänk. Mamsell läste Postillan. Jag sof en stund och skref sedan ty här var ganska tyst för främmande men hos folket voro skocktals skojare. Boberg och hans hustru voro hos den försupne, nu mera döde Capelan Strandbergs maitresse, Bobergskans Syster Ulla vid Tumba, hade min Chajse och en af Brors Hästar. Medan de voro borta var Maja Greta här med ett fabriqueurs pack, hvilka Lovisa måste mottaga. Desse skojare voro sedan på sjön att fiska. Anna Stina var hela dagen hos sin fästman, timmermannen Holmström och hade de varit på Djurgården att se den mannen som kallas Snabblöpare och springer flera hvarf millan Månilla och stora slätten, att ingen Häst kan hålla ut den Coursen. Bobergskans bror hitkom i mores och behagade efter vanligheten sätta sina Hästar i Stallet — jag lät tillsäga att de skulle släppas på hagen, detta misshagade honom då han om afton klockan mot 9 hemkom från Tumba. {{Inre marginalnot|6.}}<u>Måndag.</u> Mycket Solhetta. Hela förmiddagen och halfva eftermiddagen slog jag flugor och läste samlade Dagblad dem jag på 8 dar ej läst. Petterson hitkom och vi pratade om den infame Drouggé den jag gerna ville blifva utaf med från stället. Sednare eller kl: 5 hitkom fru Moltzer och Mamsell Öberg som sydt min efter Rägnbogens färgor randade klädning hvilken satt rätt väl och var ganska vacker, såg ut som sidentyg. Arbetslön och tillägg kostade 5 RD 12 sk: En karl som bar den i en Ask fick 12 sk: Jag hade henne på mig då jag följde Damerna ned till sjön. Grönberg fick om afton främmande, ett litet sällskap skräddare Gesäller som höllo fri måndag och medhade Caffée, Arrack, 6 Citroner och Socker, hvaraf en lustig afton tillbringades och jag måste läna glas, Pounhslef och skål. Bobergskan och Lovisa lade Långref och på sådant sätt föder sig med åhl — kanske efven fiskar åt Malmberg och Brännmästarn — De store känna hvarandra. Mamsell Leufstedt måde ej bra i dag utan hade Diarhée, rysningar och hufvudvärk: Marie Bryggdes om aftonen knöt jag bomulsefsingar. {{Tomrad}}<noinclude> <references/> {{Marginalnot slutar}}</noinclude> sdzz7khne7u4jqn5ntrlchme4l4wzt9 104 220939 650500 650303 2026-05-07T23:42:02Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 650500 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{Marginalnot börjar}} {{c|Augusti}}</noinclude>{{Inre marginalnot|7}} <u>Tisdag.</u> Ganska Hell väder. Kjörsbär och vinbär ränsades och stöttes till saft. Dricken tunnades Mina Yller kläder Pälsar, Kappor och klädningar rådrades och af Mamsell Leufstedt klappades —— Jag rangerade med dessa saker och annat mer i skåp och lådor, ty nu sedan väfnaden för i år var slutad, blef föra och lagning nödig Carin Runstjierna kom hit till afton. {{Inre marginalnot|8.}} <u>Onsdag.</u> Mycket Strömoln men eij rägn. Förmiddagen syltade jag in Kjörsbärs och vinbärs saft 4. ℔. af hvardera sorten hvartill åtgick som vanligt är 8. ℔: socker och häruti bestod mitt arbete för dagen ty eftermiddagen furo jag och Mamsell till Djurgårdsbrunen att hälsa på min af slag skjuka Cousin Sven Kafle. Han var aldeles Lahm på hela högra sidan men kunde nu tala och tänka tämmelig redigt, det han i början af sin skjukdom för 15 månader sedan icke kunde — Således var han i det fallet förbättrad, men måste bäras och lyftas som ett barn — Han satt och läste i en bok — Dess fru var eij inne hvilket ej oroade mig — med gråtande ögon togo vi af hvarandra ett ömt farväl. Mamsell inviterade mig sedan på Spectaclet, som var bra roligt och väl uppfyldt med åskådare. Första Piecen kallades Planen — Den var samtal millan en Soldat och en ung Bondedräng — kärlek till hvarderas yrken och till Flickor. Den 2^<u>dra</u> De Olycklige af Kotzebue den jag tillförene läst — och Den 3^<u>dje</u> En Landtfäst neml: ett Slotteröl och en ansenlig mängd gammalt och ungt vackert Landtfolk som i anledning af sista Prinsens födelse sjöngo verser för alla de Kungliga personerne och nämnde Prinsessan Sophia Albertina för den sista af Wasa ätten, slutg sjöngs Folksången Vid bortresan mötte vi på Gustaf Adolphs Torg Magistrarne Norlander och Salén och talade litet vid dem. Grönberg körde ty Boberg var skjuk Marnsell mådde och illa, hade värk i hufvud, axlar och i vänstra armen som hon trodde vara af gickt.<noinclude> <references/></noinclude> 1kww6s8ojzrzmps743eragtm00i54n1 104 221054 650477 650457 2026-05-07T12:02:38Z PWidergren 11678 650477 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />232</noinclude>tarne fingo livila och förfriskning i moder Annas skydd. Derför kallades tältet »Anne-arbour», och staden, hvilken småningom uppväxte kring tältet, behöll namnet. Med sina nätta hus och trädgårdar på gröna kullar och sluttningar, såg den lilla staden äfven ut såsom en vänlig, fridfull hamn. Vi blefvo natten öfver i Anne-arbour. Nästa morgon afreste vi på järnväg, och foro tvert öfver staten och half-ön Michigan. Ofverallt under vägen såg jag små farms, väl byggda, omgifna af väl odlad jord, åkrar med hvete och mais (Indian Corn), och »orchards» med äpple- och persiko-träd. I vildare trakter lyste marken af nackara och blå blommor, som vår farts hastighet hindrade mig att närmare betrakta, samt af höga solblommor med kronor, stora som på unga träd. Det var grant och vackert. Min gamla Pioneer sade mig att han ingenstädes sett en så stor rikedom af granna blommor som i Michigan, isynnerhet i äldre tid då marken var ofverallt vildmark. Staten är en af de yngsta i Unionen, men har rik jordmån (isynnerhet god för hvete-odling) och är i stark tillväxt. Dess lagstiftning är af de liberalaste, och har ur sin strafflag banlyst dödsstraffet. Men jag hörde talas om brott, nyligen begångna i staten, hvilka väl hade förtjenat dödsstraff eller lifstidsfängelse, om något brott förtjenar det. En ung man af en ansedd familj i Detroit, hade, under en jagt, lönligt, och förnyade gånger skjutit på en annan ung man (hans bästa vän!) blott för att få röfva hans sedelbok. Han dömdes för mordförsöket (hvilket han bekände) till blott tjugu års fängelse. Och i fängelset besökes han af unga damer, hvilka lära honom —<noinclude> <references/></noinclude> tqzj8vrcmmtyy3bhrn5zmrrv7te3pz5 104 221071 650475 2026-05-07T11:59:28Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 650475 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />248</noinclude><div style=margin-top:2em;> {{em|2}}{{större|'''''P. S.'''''}}</div> Jenny Lind är i NewYork emottagen med amerikansk furore — det mest ursinniga af allt ursinne. Auktion på biljetterna till hennes första konsert säges ha gått till 40,000 dollars. Hon har skänkt hela sin andel af den första konsertens inkomst till välgörande stiftelser i New York. Trehundrade ladies sägas belägra henne dagligen, och tusendetals folk af alla klasser följa hennes spår. Bref till henne komma hundradetals om dagen. Stackars flicka! Herkules skulle duka under för sådant. {{linje|5em|style=margin-top:3em;margin-bottom:3em;}}<noinclude> <references/></noinclude> ko7b6x3klhe61zft28f6tcldhj4qx04 0 221072 650476 2026-05-07T12:01:54Z PWidergren 11678 Skapade sidan med '<div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Hemmen i den nya verlden, Andra delen.djvu" from=234 to=254 kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Hemmen i den nya verlden, Andra delen|Tjugondefjerde brefvet]] [[de:Die Heimath in der neuen Welt/Zweiter Band/Vierundzwanzigster Brief]] [[en:The_Homes_of_the_New_World/Letter_XXIV.]] [[fr:La vie de famille dans le Nouveau-Monde/Lettre 24]]' 650476 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Hemmen i den nya verlden, Andra delen.djvu" from=234 to=254 kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Hemmen i den nya verlden, Andra delen|Tjugondefjerde brefvet]] [[de:Die Heimath in der neuen Welt/Zweiter Band/Vierundzwanzigster Brief]] [[en:The_Homes_of_the_New_World/Letter_XXIV.]] [[fr:La vie de famille dans le Nouveau-Monde/Lettre 24]] 2909precihl12ufpxz0zof78z0v254x 104 221073 650480 2026-05-07T15:52:28Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 650480 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>gången från Skeppsbro-sidan, höra vi några halfhögt hviskande röster. — För tusan, i afton tror jag att vår sköna okända uteblifver — vi hafva redan väntat säkert en hel qvart — hvad tänker du, Hermelin? — Inga namn, min bror, inga namn. Det är ett gifvet försigtighets-mått i alla sådana äfventyr, som detta. Hvad jag tänker, frågar du; jag tänker att det icke är hon, som kommer för sent, utan att det är vi, som kommit för tidigt. — För fan, du kan kanske ha rätt; men det är också ett så eget äfventyr, att jag för min del ej kan återhålla min nyfikenhet. Huru många aftnar är det nu, som vi träffat henne här? Låt mig se. — Med denna afton, Wallenstjerna, blifver det trenne. — Inga namn, sade ju du nyss. Fall icke ur din roll, försigtighets-menniska. Du sade trenne aftnar. {{linje|5em}} Händelsen var följande: Våra två bussar, Wallenstjerna och Hermelin, hade en afton, sedan allt var tyst och stilla på slottet, velat obemärkt lemna det och derför tagit Logårdsvägen. Nedkomna i Logården, se de framför sig mot ljusningen vid horisontens rand en skugga, liknande en fruntimmersgestalt, som tydligt syntes vinka med en näsduk utåt Skeppsbron. Hastigt skynda de också fram. Hermelin undersöker platsen utåt Skeppsbron och ser en karl hastigt aflägsna sig. Wallenstjerna deremot fångar an fruntimret, men i samma ögonblick liksom hade hon icke trott att mörkret var tillräckligt ogenomträngligt — nedfäller hon sin slöja. Wallenstjerna, som just icke var någon egentlig fruntimmerskarl, närmade sig henne obesväradt, för att icke säga pojkaktigt; men — vare sig nu att hennes rörelse ingafs af fruktan eller af naturlig värdighet — den stolta och beslutsamma rörelse, hvarmed hon bemötte honom, höll honom snart på vederbörligt afstånd. — Stilla, hviskade honom den eftertänksamme Hermelin också genast i örat. Du vet ju icke hvem hon är. — Men det är just det, som jag måste veta. Fruntimret ville draga sig tillbaka, men Wallenstjerna motade henne på alla sidor. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> nuw02edr572b5ent5kt76x0hvcm1e29 104 221074 650481 2026-05-07T16:12:44Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 650481 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />318</noinclude>— Hvarför hindra mig på detta sätt, min herre? anmärkte hon; släpp mig fram. Wallenstjerna och Hermelin lyssnade till hennes röst; den var välljudande och klar, men hade de väl hört den förr eller icke? — Förtro oss hvem ni är, och vi låta er genast gå. — Jag ber er, hindren mig icke. När Wallenstjerna och Hermelin likväl fortfarande envisades att hon skulle säga dem, hvem hon var, förlorade hon tålamodet. — Löjtnant Wallenstjerna och baron Hermelin, tilltalade hon dem nu, jag befaller er att släppa mig fram. När de båda vännerna hörde att de voro igenkända, fick äfventyret ett annat utseende. Det befallande sätt, hvarpå hon framstälde sin önskan, inverkade äfven. — Låt henne gå, hviskade Hermelin, det är någon af hofvets damer. Wallenstjerna var snart också af samma tanke och ville godtgöra sin oartighet. — Vi äro två friska bussar, yttrade han, som aldrig förolämpa ett fruntimmer; men medgif att det är bra hårdt, att icke få veta hvem ni är. Tillåt mig att göra er ett förslag. Ni har möten här. — Min herre … — Du talar hufvudet af dig, hviskade åter Hermelin. Jag tror jag känner igen hennes röst. Antingen är det grefvinnan Hård eller grefvinnan Brahe eller … — Ni har möten här, fortfor likväl Wallenstjerna, och det ni haft i afton är säkerligen hvarken det första eller det sista. Vill ni tillåta oss att få blifva ert sauve garde? Det förut något rädda eller stränga i hennes röst försvann härvid. Det tycktes, som om förslaget icke förefallit henne så rasande. — Vi veta icke, tillade Wallenstjerna, om det är politik eller kärlek, som fört er hit; i våra dagar kan det ena vara lika troligt, som det andra, men i båda fallen är det godt att hafva tvenne tappre män vid sidan. Fruntimret syntes öfverlägga ett ögonblick. — Ni vilja således blifva mina riddare? anmärkte hon slutligen. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> ggvyh2jw6qbev47ylxdahchte4zzvcu 104 221075 650482 2026-05-07T17:03:24Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 650482 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|319}}</noinclude>Det låg någonting nästan skalkaktigt i frågan. — Vill ni antaga oss dertill? — Förbinder ni er, att icke söka upptäcka hvem jag är? — Ett knäfveln så hårdt vilkor, påstod Wallenstjerna. — Vi förbinda oss dertill. Det okända fruntimret syntes få allt mer och mer mod. — Ert hedersord derpå, mine herrar. — Under det vilkor likväl, menade Wallenstjerna, att vi, när vi en gång visat oss värdige ert förtroende … — Jag tror knappast, afbröt hon honom, att ni någonsin förmår det. — Wallenstjerna, hviskade Hermelin, hon är stolt som drottningen; skulle det kunna vara … Fruntimret hörde olyckligtvis allt, hvad Hermelin hviskade, och hennes sjelfförtroende minskades icke deraf. Sedan Wallenstjerna och Hermelin kommit på den tanken, att det möjligtvis skulle kunna vara drottningen sjelf, som stod framför dem, visste de icke rigtigt hvad de skulle göra. — Befall öfver oss, förklarade Wallenstjerna; vi skola lyda er utan alla vilkor. — Jag befaller er då, återtog fruntimret, under det hon drog slöjan ännu tätare omkring sig, att aldrig söka utforska hvem jag är och i hvilket ändamål jag går. — Vidare — vidare. — Jag befaller vidare … Fruntimret tycktes allt bättre och bättre komma in i sin roll. — Jag befaller er vidare, fortfor hon, att nu lemna mig fri väg. — Håll, min nådiga, djerfdes dock Wallenstjerna utropa, det är emot vår öfverenskommelse; såsom ert sauve garde måste vi veta, när ni kommer och när ni går. Fruntimret svarade icke genast; antingen hon kände sig brydd och förlägen öfver deras envishet, eller hon öfverlade hvad hon skulle säga. — I underkasten er då oinskränkt min befallning? — Ja. — Utan att fråga efter hvem jag är? — Vi veta att ni är ett fruntimmer och det är nog. — Välan då, sade hon, jag vet att I ären officerare och män af heder. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 9e57p4ix0cwvlpmx9c2rxgntkeko1x8 104 221076 650483 2026-05-07T17:08:41Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 650483 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />320</noinclude>— Godt! — Jag måste någon gång träffa en person här. — Huru ofta? — Ibland hvarannan, ibland hvarje afton. Viljen I inställa er här och vaka öfver att ingen öfverraskar mig. — Vid hvad tid? — Densamma, som nu i afton, men ni måste hålla er på ett afstand af tjugu steg. — Sagdt. Wallenstjerna och Hermelin drogo sig åt sidan. Så snart det okända fruntimret kommit förbi dem, ökade hon sina steg allt mer och mer. Detta äfventyr utgjorde ett föremål för våra två vänners lifliga deltagande och öfverläggning. — Hvem kan väl den okända vara? blef den stående frågan emellan dem; månne hon är … Än gissade man på grefvinnan Brahe, än på grefvinnan Hård. Nagonting mindre än en grefvinna tyckte de ej att hon kunde vara. Till och med drottningen föll inom synvinkeln af deras föreställningar. — Men betänk dock, Wallenstjerna, anmärkte Hermelin, om den der damen endast vore en kammarjungfru eller något dylikt. Wallenstjerna ryckte på axlarna. — Skulle så förhålla sig, så — men hvad mera — qvinna som qvinna, du. De vackraste flickorna träffar man vanligtvis för öfrigt bland kammarjungfrurnas respektabla och trefliga corps; men i alla fall är jag öfvertygad att hon är någonting bättre upp. — Jag vill gerna äfven tro det. — Hon kände oss. — Nå-nå, många kammarjungfrur känna ju också oss, gudnås så visst. — Hennes röst var klar och välljudande, och så befalde hon oss på ett sätt, som var pikant. Med stegrad nyfikenhet infunno sig de båda vännerna aftonen derpå vid samma tid och på samma ställe. Efter en stund öppnades glasdörrarna från slottet och ett fruntimmer utträdde. Sedan hon i mörkret sett sig försigtigt omkring, begaf hon sig skyndsamt ned i Logården samt ha-<noinclude> <references/></noinclude> 5p2mqtmvh3581ye07ats2nb3r9l4b35 104 221077 650484 2026-05-07T17:14:07Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 650484 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|321}}</noinclude>stade till grinden midt emot. Ett ögonblick såg man der tvenne personer emot den ljusa randen längst bort vid horisonten, hvarefter de åter skildes åt, och fruntimret återvände. När hon skulle passera förbi Wallenstjerna och Hermelin, stego de fram från sin plats. — Ett ord, min okända sköna, tilltalade henne Wallenstjerna. — Icke nu, svarade hon, tyst! Hon stannade ett ögonblick, och de båda vännerne följde hennes exempel, men i detsamma skyndade hon med vindens snabbhet förbi dem och försvann i trappan till slottet. — Denna gång spelade hon oss ett fult spratt, anmärkte Wallenstjerna; men i morgon afton vi få väl se. — Du skall få se, att det ändå är en förnäm dame, tillade Hermelin betänksamt. Såg du så fyndig hon var? — Fyndig? För tusan, fyndiga kunna äfven kammarjungfrur vara; det har jag många exempel på. Det var nu den tredje aftonen, som de afbidade henne; men ehuru tiden var lika långt framskriden nu, som de föregående qvällarne, utbredde sig likväl icke samma mörker öfver platsen, emedan himmelen stod klarare än på länge. — Såvida ej hin onde sjelf är med i spelet, sade Wallenstjerna, skola vi i afton lyckas att få den här gåtan löst. — Tyst, hviskade Hermelin, någon kommer, tyst! — Det är karlar — tyst. Två personer kommo verkligen nu ifrån slottstrappan. — Vänd dig om, Wallenstjerna, hviskade åter Hermelin, der kommer en tredje. En tredje person syntes också i detsamma inträda från skeppsbro-sidan genom grinden. Wallenstjerna och Hermelin drogo sig mera tillbaka. De trenne okände, af hvilka två lemnade slottet och en ämnade begifva sig till det, voro väl insvepta i sina kappor, och denna omständighet, ej mindre än mörkret, gjorde dem oigenkänneliga. Wallenstjerna och Hermelin gjorde ett tecken åt hvarandra. De okände, som kommo från motsatta håll och icke märkte hvarandra, stötte i detta ögonblick hastigt tillhopa. Den från grinden kommande brummade några ord, vitt-<noinclude> <references/> {{mindre|{{huvud|''Lovisa Ulrikas hof. I.''||21}}}}</noinclude> b80g0t22d03ugxy2uvs9to1ayi4ulu8 104 221078 650485 2026-05-07T17:18:57Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 650485 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />322</noinclude>nande om hans förtrytelse, men fortsatte icke desto mindre med ökad fart sin väg. De två andra stannade och sågo efter honom. — Vid himmelen, yttrade den ene, det var grefve Ehrenpreutz. Jag såg honom ansigte mot ansigte. Hvart kan han ämna sig så här dags och denna väg? — Grefve Ehrenprentz, upprepade den andre. Låtom oss vända om och följa honom. Jag har från gammalt ännu ouppgjorda affärer med den mannen. — Gamla affärer, återtog den förre, skall man icke göra upp så här dags; således, låtom oss gå härifrån. Samtalet fördes ganska lågt, men dock så högt, att våra två lifdrabanter, som stödde sig emot en brädstapel tätt intill, ej kunde undgå att höra hvarje ord. De tvenne samtalande fortsatte derefter sin väg, men i detsamma — de hade otur denna afton — syntes ytterligare en fjerde person inträda genom grinden. Men så mörkt det än var, måste denne dock genast hafva märkt att några kommo emot honom, ty han stälde sina steg direkte emot dem. — Mjukaste tjenare, mine herrar, mjukaste tjenare, talade han, alldeles som hade han sett dem vid det klaraste dagsljus, jag är en gammal man, resande från Skåne, obekant med Stockholm, hittar icke, har inga vänner, sägen mig, gode herrar, förer denna vägen upp till slottet, önskar se huru det ser ut i mörkret, älskar mycket nattstycken, känner flere stora konstnärer, ritar och målar äfven litet sjelf, allt likväl svart i grått eller grått i svart. Förer mig denna väg upp till slottet? — Det gör den, min herre, gå bara på rakt fram. — Om tillgift, mine herrar, har jag ej äran att tala vid pastor Forbus och — ser jag rätt — riksdagsmannen Lars Larsson. — Mycket möjligt, svarade Forbus, men hvem är ni sjelf? — En gammal man, mine herrar, resande från Skåne, känner ingen menniska i Stockholm. Mjukaste tjenare, gode herrar, mjukaste tjenare. Derpå aflägsnade han sig. Wallenstjerna och Hermelin lemnade genast sina platser och skyndade fram till Lars Larsson och Forbus, hvilka de<noinclude> <references/></noinclude> fgjviaj3rk4lgxvbh93q1jlq08ukzxe 104 221079 650486 2026-05-07T17:51:44Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 650486 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|323}}</noinclude>äfven hade igenkänt och som nu, efter deras företräde hos den kungliga familjen, ämnade återvända hvar och en till sitt. — Kände någon af er, frågade Wallenstjerna, den mannen, som senast passerade? — Nej. — Hvem han än är, vare sig att han är hin håle eller Pechlin sjelf, så är han med visshet en stor skälm. För några dagar sedan sammanstötte vi med honom på Holländska Dühn, och han narrade oss ända upp under ögonen. — Jag tror som ni, erkände Forbus, att han är en skälm; så talade han åtminstone. — Var öfvertygad om, fortfor Wallenstjerna, att här är något på färde, som torde vara vigtigt att icke släppa ur ögnasigte. Nyss Ehrenpreutz och nu denne. Vet ni hvad vi böra göra? — Nej. — Följa dem tätt i spåren och se efter, hvart de taga vägen. Ni, mine herrar, taga Erenpreutz på er lott, och du, Hermelin, följer efter vår resande skåning — så der, mine herrar, intet prat — hvar och en till sin post — jag blifver qvar här, såsom en, hvem vet, både erforderlig och lämplig yttre bevakning. Alla funno Wallenstjernas förslag i sin ordning och hastade åter tillbaka uppåt slottet. {{linje|5em}} Wallenstjerna var ensam. I hans hufvud hvälfde sig hvarjehanda planer och misstankar. Var det väl möjligt, tänkte han, att det okända fruntimret, till hvars riddare Hermelin och han gjort sig, stod i komplott med Ehrenpreutz och den der besynnerlige mannen, som uppgaf sig vara från Skåne. Det hade varit temligen djerft att använda honom i en intrig emot den kungliga familjen, i hvars tjenst han, såsom lifdrabant, ansåg sig vara. För tjugonde gången gaf han sig också necken på, att icke mera släppa henne ifrån sig, derest hon åter infann sig, förrän han demaskerat henne. Sedan han fattat detta beslut, gladde det honom att han var ensam, alldenstund han väl visste att den mer eftertänksamme och försigtige Hermelin skulle blott hafva blifvit honom till hinder i fråga om ett beslutsammare handlingssätt. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> ognxorcvmxpkgwspx8ouz1c9i46g55t 104 221080 650487 2026-05-07T17:54:07Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 650487 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />324</noinclude>Han behöfde också icke vänta länge, förrän hans sköna okända instälde sig. Wallenstjerna gick henne genast till mötes. — Halt, min vackra slöja, tilltalade han henne. Innan ni går längre, anhåller jag om en förklaring. — Huru, min herre, har ni redan glömt ert löfte? — Jag har icke glömt någonting, min nådiga; men ni måste hafva affärer med den kungliga familjens fiender, och då är vårt fördrag genast slut. — Hvad menar ni med det? — Sedan jag nu känner, med hvilka ni sammanträffat här, är hemligheten förbi. — Ni känner … — Jag känner grefve Ehrenpreutz … — Grefve Ehrenpreutz? — Ni kommer nu för sent; han har nyss passerat in här. — Ehrenpreutz? — Och den der resande skåningen sedan? — Resande skåningen? Jag förstår icke ett enda ord af allt, hvad ni säger. Hvad har jag att göra med grefve Ehrenpreutz och den der resande skäningen? Var god och förklara mig det. — Gör er icke nu till, min nådiga; ni förstår säkert ganska väl, att personer, sådana som desse, icke vid denna tid och på denna väg begifva sig upp till slottet, derest de icke hade något för sig, som de ville undandraga allas uppmärksamhet. — Men om jag nu äfven förstår detta? — Då förstår ni äfven, förutsatt att ni handlar i deras intresse, att ni spelar mig och Hermelin ett simpelt spratt, då ni förledt oss att gå som skyltvakter till förmån måhända för mindre goda afsigter emot konungen och drottningen. — Ni förskräcker mig, tror ni … — Jag tror ingenting; jag vet att Ehrenpreutz, en af konungens fiender, och en annan högst tvetydig person för ett ögonblick sedan passerat in här i slottet. För att döma af rösten och åt börden, tycktes det okända fruntimret förskräckas. — Min Gud! utropade hon; kan någon fara hota drottningen? {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> er8u3pc0y6a0xl0uywrchlmpa2dk7gr 104 221081 650488 2026-05-07T17:56:18Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 650488 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|325}}</noinclude>I detta utrop låg så mycken känsla af sanning, att Wallenstjernas misstankar började försvinna. — Ni påstår er således verkligen vara en vän till den kungliga familjen? Det föll honom in att åtminstone sätta henne på prof. — Och att ni icke står i några hemliga förbindelser till Ehrenpreutz och den der skåningen? — Jag känner ju dem icke ens. — Låt så vara; men då skall ni öfvertyga mig derom. — Huru? På hvad sätt? För all del, tala ut. — Har ni tillträde till drottningen? — Ja, ja! — När ni vill? — Nästan. — Begif er då genast till henne. — Nu genast? — Säg henne, att vi troligtvis äro en hemlig fiendtlig anläggning på spåren; att Ehrenpreutz, väl insvept i sin kappa, för ett ögonblick sedan smugit sig denna väg in i slottet, samt att en okänd, ganska misstänkt person, följde strax efter. — Hvart begåfvo de sig? — Jag känner icke det ännu, men de följas tätt i hälarne af personer, tillgifna hennes majestät, och de skola ej undkomma oss. — Jag lofvar att frambära underrättelsen om allt det der. — Troligtvis begifva de sig ifrån slottet samma väg, som de kommit; säg hennes majestät, att jag derför står qvar här, för att invänta dem. — Är det något mera? — Fråga hennes majestät hvad vi vidare skola göra. Ett ord till. Fäst hennes majestäts uppmärksamhet derpå, att det är mörkt, att vi kunna låtsa, som om vi ej igenkände de misstänkta personerna, att — lika godt — hvad hon befaller skall ske. — Jag förstår, jag förstår. Och hon hastade redan bort. — Skynda er tillbaka, ropade Wallenstjerna efter henne; jag väntar här på bestämda ordres. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> mguszs6w5n0io6dclohyagn2z8d9vrd 104 221082 650489 2026-05-07T18:09:21Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 650489 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />326</noinclude>Vi måste nu följa grefve Ehrenpreutz och den der föregifne skåningen. Ehrenpreutz hade ett stycke försprång framför den senare. När den ene lemnade Logården, inträdde den andre i den. Utan att för öfrigt hafva någon kännedom om hvarandra, begaf sig hvar och en genaste vägen till sitt mål. Inkomna i slottet, stego de emellertid uppför samma trappor och inkommo — den ene efter den andre — i samma långa korridor, som delar slottets öfversta våningar i tvenne — till höger och venster belägna långa sträckor af rum, i allmänhet upplåtna åt den vid hofvet tjenstgörande fruntimmerspersonalen. Men der togo de af åt olika håll. Ehrenpreutz stannade nära trappan, och vår resande skåning följde korridoren längre framåt. Vi måste följa en i sender. {{linje|5em}} Hvem föredrager läsaren? Kanske skåningen? Mannen stannade utanför rummet nr 11. Vi inträda före honom. Rummet är upplyst af några vaxljus, från hvilka ett klart sken utströmmar öfver föremålen. De högröda damast-tapeterne gáfvo rummet ett praktfullt utseende. På ena sidan höjer sig en spegel mellan tak och golf och midt emot står en divansoffa. hvari vi finna till hälften hvilande — men vårdslöst och sjelfsvåldigt — en jungfrulig gestalt med sydländska behag och tjusningsmedel, lifvade af eld och glöd. Det var Amanda. I detta ögonblick flyger öfver hennes nyss så lugna drag ett småleende, det liknar en solglimt, som ilar öfver de fina och mjuka bladen af en färgskiftande nattviol. Det finnes ögonblick i våra lidelsers lif, som hvarken ega bestämd verklighet eller utgöra bara dröm; det är sådana ögonblick, då kärleken ännu ligger qvar på djupet af hjertat, men våra mera sinliga benägenheter icke dess mindre börja undervisa oss om svartsjukans vilda behag. I denna stund, då vi å ena sidan redan med våra tankar plöja en stjernlös natts mörker, men ändock med smärta se tillbaka på den allt mer och mer förbleknande morgonrodnaden af vårt lifs skönaste<noinclude> <references/></noinclude> 8mo9lbe5r028zhjjk0gdphozbscj4jj 104 221083 650490 2026-05-07T21:47:26Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ 650490 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud|38|Om klostren|}}{{linje}}</noinclude><b>ne-kloster</b>, om hwilket i föregående {{ant|Capitel}} är förmäldt; vtan ock på samma tid, wid år 1284, lade han grundwal til och, så wida han kunde hinna med, vpbygde, när in til staden, wästervt, på then ö eller holma, som hade tit in til hett <b>Kädjeskär</b>, ett <b>Munke-kloster</b> åt Renlefnis män af {{ant|St. <i>Francisci</i>}} <b>orden</b>, som gemenligen kallades <b>barfote-bröder</b> och <b>Gråbröder-</b> eller munkar, hwaraf orten wardt nemd <b>Gråmunkeholm</b> alt in til K. {{ant|Carl}} then ellofte lät förstå, at han wille, thet han skulle kallas <b>Riddarholmen</b>. Klostret murades vp af sten stort och starkt til boning för monga munkar, och ther brede wid kyrkion, som än i dag står, vti hwilken efter hand ganska monge höge och förnäme personer med stora {{ant|testamenten}} och {{ant|donationer}} köpte sig lägerstad och Siälamessor. Hwarigenom skedde, at i thenna kyrkion monga <b>Chor</b> och <b>altare</b> äro i Påwedömets tid wordne vprettade och messopräster therwid med tilreckeligit vnderhåld försörgde. Fick ock <b>klostret</b> både genom {{ant|fundatorens}} Kongliga begåfwande och föranstaltande, och genom andras gifmildhet i {{ant|testamenten}} och elljest så monga gåfwor, ägor och inkomster, at munkarna ej allenast hade sin rikeliga försörgning, vtan ock kunde efter hand i framtiden för egna öfwerskåttsmedel köpa sig både gods och gårdar, och skaffa sig ett vackert {{ant|<i>bibliotheque</i>}}. Hwilket alt af än befinteliga {{ant|documenter}} och tryckta {{ant|historier}} kunde<noinclude> {{huvud|||bewi-}} <references/></noinclude> 043njq5tihueqho74kiifv9kkjxprdh 104 221084 650501 2026-05-08T09:01:00Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 650501 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<small>SKABERSJÖ-SPÆNDENS RUNEINDSKRIFT.</small>|23}}</noinclude>{{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=393|bildtext=Fig. 8. <i>Baksidan af spännet från Skabersjö, Skåne.</i>}}<noinclude> <references/></noinclude> i32j9eyj9fv8mjd4vziiup9jint5k1l 104 221085 650502 2026-05-08T10:07:27Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 650502 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|249}}</noinclude> {{c|{{större|{{sp|TJUGONDEFEMTE BREFVET.}}}}}} {{linje|5em|style=margin-top:2em;margin-bottom:2em;}} {{c|{{större|'''{{sp|Watertown}} (Wisconsin).'''}}}}{{ph|''D. 1 Oct. 1850.''|5}} Den allraherrligaste morgon! Hvad jag njutit af den och en enslig vandring vid stränderna af den lilla floden Rock-river (en skattbärare till Missisippi) der den lilla staden är belägen! Mången tanka flög också hemåt och sade »god morgon!» till mina kära; och jag ville ha burit till dem, framför allt till dig, min Agathe, denna luft, denna sol af nya verldens »Indian-sommar!» Watertown är en liten, nyss uppväxt stadsunge af tvåtusen invånare. De små, nätta husen, de flesta af trä och hvitmålade, lågo putsade och prydliga, strödda på den gröna sluttningen emellan skogen och strömmen. Rökpelare uppstego från deras härdar i den stilla morgonen, och solen sken öfver dem och den spegelklara floden. »Ären J solblommor?» frågade jag dem (in petto, förstås!) »Äro menniskorna inom er, såsom solblommornas inre blommor, hvar och en bärande frö inom sig? Så blir det säkert en gång i detta land, som lik en jätte-solblomma reser sig ur oceanens vågor; men ju längre jag kommer ut i vester, desto klarare blir det mig, att ''så ännu icke är i allmänhet;'' och att menniskan i den stora vestern ännu är hufvudsakligen upptagen af det materiella lifvets eröfring, med ett ord af<noinclude> <references/></noinclude> gzqqinnztxb59mkvtwfr7tmno5i99h7 104 221086 650503 2026-05-08T10:11:51Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 650503 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />250</noinclude>»Buissness!» Man har icke ännu tid att vända sig till solen. Men uppstigande kyrkor, skolor, asyler, och de små husen och hemmen, hvilka begynna pryda sig med blommor, plantera omkring sig trädgårdar — de visa att ljuslifvet sträfvar att göra sig väg. Först voro rimthursarne, så jättar och dvergar, så kommo gudar och gudinnor, säger Vala-sången. Från Chicago skref jag till dig sist. Från Chicago for jag på ångbåt öfver Lake Michigan till Millwaukie, eskorterad af en ung, varmhjertad M:r Reed. Angbåts-egarne tilläto mig icke att betala öfverfarten. Resan var sollyst och treflig. Vi lade till vid små nyfödda städer på stranden, såsom: ''South bord'', ''Elgin'', ''Racine'', alla uppkomna sedan sju à åtta år, och i god fart att växa stora under insjöfartens och handelns inflytande. I Millwaukie möttes jag af herr {{sp|Lange}}, en svensk, bosatt derstädes såsom handlande, hvilken hade budit mig till sig och nu förde mig till sitt hem, der hans hustru, en liten godsint Irländska, tog vänligt emot mig. Det var om aftonen. Nästa morgon var regnig, men det klarnade upp och blef det allraskönaste väder. Hela förmiddagen måste jag agera lejoninna, för en oupphörlig ström af besökande herrar och damer, fick presenter af blommor, böcker och verser, men måste också vara artig, svara om och om på samma frågor, spela om och om på fortepianot samma svenska visor och polskor. Några personer voro tydligen personer af intresse, hvilka jag skulle haft nöje<noinclude> <references/></noinclude> hgk320uvqew6enwvpfx57nbzehppb7j 104 221087 650504 2026-05-08T10:16:06Z Gottfried Multe 11434 /* Ofullständigt */ Tabell med runor återstår. 650504 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="2" user="Gottfried Multe" />{{huvud|24|<small>SOPHUS BUGGE.</small>|}}</noinclude>Jeg formoder, at denne indskrift skal læses på fölgende måde (de usikre runer underprikker jeg): ᛅ ᚢ ᚦ ᛁ ᛅ ᚢ ᚴ ᚠ ᛅ ᚢ ᚴ ᛅ ᚠ ᛁ ᛅ ᛣ ᛋ ᛁ ᛋ ᛁ ᛀ ᛅ 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 ᛁ ᛅ ᚴ ᛅ ᛋ ᚢ ᚱ ᚢ ᚴ ᛚ ᛅ ᚢ ᚾ ᛅ ᛏ 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 a u þ i a u k f a u k a f i a ʀ s i s i n a 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 i a k a s u r u k l a u n a t 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 Om de enkelte runer mærkes: R. 1—2 <b>a͡u</b> er en binderune. Fra krumningen til höire på <b>u</b> stikker en kort streg op; den må være betydningslös. R. 4 er ᛁ <b>i,</b> som allerede Bruzelius har læst; ikke ᛐ <b>t,</b> som hos Stephens. Docent Söderberg bekræfter, hvad jeg havde antaget, at runen oventil hverken har eller har havt nogen kvist til venstre, (<b>t</b> har i indskriften formen ᛏ.) R. 5 <b>a</b> har vistnok havt formen ᛅ, som Bruzelins og Stephens antage, ikke ᛆ, uagtet skråstregen til höire for den rette stav nu ikke tydelig kan ses. R. 6 har Bruzelius med tvivl og Stephens læst som <b>u.</b> Om den stav, som efter deres læsning er höire stav af ᚢ <b>u,</b> bemærker Doc. Söderberg: »Här är blott en half staf bevarad, men Stephens’ teckning är deri oriktig, att denna staf kommit att stå för nära det följande ᚴ. Stafven kan mycket väl hafva haft ett kännestreck till höger.» Også jeg læser her ᚢ <b>u,</b> da jeg kun derved kan finde mening, da <b>kf</b> fölger. R. 16 ᛣ betyder naturligvis <b>ʀ;</b> ikke, som Stephens feilagtig har gjengivet runen, <b>an.</b> R. 21. Om denne bemærker Doc. Söderberg: »Denna runa kan väl hafva varit ᚾ, som Stephens [og Bruzelius] läser. Men det fins nu intet kännestreck, i det ytan vid stafvens midt är skadad.» Også jeg læser <b>n.</b> R. 28 er <b>u.</b> Höire stav, som strækker sig nedad nedenfor de foregående runers basis, går ud fra venstre stav et godt stykke<noinclude> <references/></noinclude> sj0cvroyw70lr3t95siibyr8vnczgza 104 221088 650505 2026-05-08T10:20:22Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 650505 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|251}}</noinclude>och nytta af att samtala med, men ack! denna ström rycker med sig alla perlor. Till middagen var jag i en större pension, såg en mängd vackra, unga flickor, höll tal till dem, lyckönskande dem att vara amerikanska medborgarinnor, såg äfven några hyggliga lärarinnor, och i öfrigt åter herrar och fruntimmer. En betydande ombildning i fruntimmers-skolornas inre organisation pågår i de vestra staterna nu som bäst, under ledning af en Miss ''Beecher'', syster till den begåfvade unge presten i Brooklyn, och en slags direktris i skolväsendet. På eftermiddagen fördes jag omkring att bese staden, i en vagn, hvilken en af stadens herrar ställde till min disposition. Det var roligt. Ty staden är vacker, och har ett ypperligt läge på höjden emellan Lake Michigan och Millwaukie-floden, och växer till med all makt. Fyra stora skolhus, ett i hvart distrikt af staden, lyste med sina uppstigande kupoler i solskenet. De voro ännu under byggnad, alla lika prydliga, fast utan prakt. Jag såg några vackra, välbygda gator, med vackra hus och bodar; annat slag än i Chicago! Nästan alla hus i Millwaukie äro af tegelsten; och den egna art tegel, som tillverkas här af en slags lerjord på stället, och som har en mild ljusgul färg, ger åt staden ett mycket gladt utseende, såsom lyste alltid solen der. Jag såg också vackra landthus nära staden, med sköna, fria utsigter öfver sjö och land. Millwaukie, icke Chicago, förtjenar att kallas insjöarnes drottning. En ståtlig stad på de sollysta höjderna hvilar hon, och växer och utbreder sig med hvar dag. Nästan hälften af staden är tysk, och denna del kallas »tyska staden».<noinclude> <references/></noinclude> 0r4uik63wwrm142i3l9z49mqcnmeo18 104 221089 650506 2026-05-08T10:24:08Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 650506 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />252</noinclude>Den ligger på andra sidan om Millwaukie-floden. Här ser man tyska hus, tyska inskrifter på dörrar och skyltar, tyska fysionomier. Här gifvas ut tyska tidningar; och många tyskar lefva här, hvilka aldrig lära sig engelska och sällan begifva sig utom den tyska staden. Öfverhufvud synas tyskarne i vestern sluta sig Clanvis tillsamman, samt tillsamman lefva och roa sig såsom i moderlandet. Deras musik, dans och andra folknöjen, utmärker dem från anglo-amerikanska folket, hvilket, särdeles i vestern, ej har annat nöje än »buissness». Det påminner mig om ett samtal, jag en gång hade — jag tror att det var i Augusta, i Georgien — i en bod, der jag gått in för att köpa något. Ett medelålders fruntimmer stod bakom disken, och jag hörde på hennes uttal att hon var tyska. Jag frågade henne på tyska huru hon fann sig i den nya verlden? »Åh jo!» svarade hon med en suck; »det är bra nog här för »buissness» och för att göra penningar. Men när jag nu arbetat hela dagen och aftonen kommer, så har jag här intet »plaisir». I gamla landet, om man än icke vinner så mycket med sitt arbete, så har man dock »plaisir» när det är slutadt. Men här vet man ej af något »plaisir» utan bara göromål, göromål dag ut och dag in, och så är det icke roligt att lefva». Detta var i söder, der emigrationen ännu blott är en liten flod. I nordvestra staterna komma tyskarne i stora flockar, och sluta sig tillsammans och hafva »plaisir» nog; och deras musik tränger då och då med en väckande ton till anglo-amerikanarnes öron; och de tyska starka, blomstrande flickorna tilldraga stundom sig dessas ögon starkt nog, för att föranleda en närmning<noinclude> <references/></noinclude> 9okoh6xseiiwtfu7derwte3rmrbrfh8 104 221090 650507 2026-05-08T10:28:02Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 650507 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|253}}</noinclude>och sökande af »plaisir» och af hvad mera är, öfver på det tyska gebitet. Om aftonen var jag på soupé hos mairen i staden, der jag såg flera, rätt hyggliga menniskor. En älskvärd ung fru tog ett armband af sin arm och knäppte det kring min. Jag skall bära hennes minne i mitt hjerta. Mairens hus låg på en höjd, oändligt pittoreskt, blickande ned öfver en djup dal, der äfven menniskor bodde och byggde. Det har för öfrigt sina farligheter att bygga hus här på höjderna. Du har t. ex., inköpt på en höjd en plats, stor nog för ett hus och en liten trädgård; och du har byggt dig ett vackert hus, och planterat träd och blommor deromkring, och gläder dig åt ditt hus och åt din präktiga utsigt, hvilken låter dig rå om hela sjön och en stor del af landet. Det är i dag. I morgon får du höra att jorden näst invid ditt hus är inköpt af någon, som tänker sänka hela sin del af höjden flera famnar djupt, och bygga en gata straxt under ditt hus. Du protesterar och säger att ditt hus måste ramla om sandåsen blir undergräfd så djupt, just invid dess murar. Hjelper icke. I öfvermorgon ser du gräfningen begynt utanför dina murar, och du har den angenäma utsigt att om en tid se sandåsen rasa, och ditt hus rasa med detsamma, göra en kullerbytta ned på den nya gatan vid dess fötter, och der, om lyckan är god, slår det i stycken huset, som din dödgräfvare byggt upp. Men detta är en dyster tafla! Likväl såg jag den för mina ögon i Millwaukie. Jag skulle gerna bo en tid i Millwaukie på dess sköna<noinclude> <references/></noinclude> sc4x73huudutxofzmyyanvlb4gqe6gn 104 221091 650508 2026-05-08T10:31:40Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 650508 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />254</noinclude>höjder, bland dess vänliga, vakna folk, men bygga hus der, — nej, tack! …. {{c|''En dag bland svenskarne vid Pine Lake.''}} Det var den 29 September om morgonen, som jag kom till detta första, svenska nybygge i vestern. Jag for dit ifrån Millwaukie, med herr Lange, hvilken körde vår lilla vagn på den icke lätta vägen genom den ensliga nejden, några och tjugu engelska mil ifrån Millwaukie. Det var om söndags-morgonen vi kommo fram, en skön, solvarm morgon. Den lilla svenska kolonien vid Pine Lake, ehuru till större delen sprängd, finnes ännu qvar i ett hälft dussin familjer, lefvande som farmers i nejden. Det var en insjö-trakt, så täck och så romantisk, som man kan tänka sig den, en riktigt svensk insjö-trakt. Och man kan förstå att den förtjuste de förste svenska utvandrare, så att de, utan att först undersöka jordmånen, beslöto här grunda Nya Sverige och bygga Nya Upsala! Jag tillbragte förmiddagen med besökande af åtskilliga svenska familjer. Nästan alla bodde i bjelkhus och syntes vara i temligen små omständigheter. Bäst stod sig en smed — hvilken jag tror varit smed äfven i Sverige — som hade byggt sig ett vackert litet »Frame»-hus i skogen, var en hygglig karl, och hade en ung, hygglig norska till hustru; samt en herr Bergvall, hvilken varit herreman i Sverige, men här blifvit en duktig bonde, hade fått några tunnland god jord, som han brukade med ifver och kraft, stod sig bra och var af en särdeles glad, godmodig, frisk svensk natur. Han hade vackra kreatur, som han sjelf skötte; och en<noinclude> <references/></noinclude> r56wst5vj7zp44psylwkojg1eie0b6s 104 221092 650509 2026-05-08T10:34:53Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 650509 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|255}}</noinclude>god skörd af mais stod som bäst ute på åkern, att torka i solskenet. Han hade vid sitt bjelklius tillbyggt ett litet »frame-house» för att utvidga det förra, och i bjelkhuset hade han en den täckaste, vänligaste, behagligaste, unga svenska hustru, med kinder så friskt rosenröda, som man blott sällan ser dem i Amerika, och det fastän hon nu ammade en fyra veckor gammal liten gosse, hennes första barn, och hade att bestrida, med hjelp endast af sin unga syster, allt arbete inom hus. Det var ett gladt och lyckligt hem, ett godt svenskt hem midt i Amerikas vildmark. Och middagen, som jag åt der, var i all dess enkelhet, utsökt god, och bättre än någon, som jag ätit i Amerikas stora, granna hoteller. Närvarande här voro tio svenskar hos dem; de flesta unga karlar; en af dem förlofvad med den vackra, unga systern till frun i huset. Dråplig mjölk, förträffligt bröd och smör, den läckraste sjöfogel och läckra tårtor, hjertligheten i gästfriheten, det glada, friska sinnelaget vid bordet — det vackra svenska språket, taladt af alla — allt gjorde mig måltiden till en verklig fest. Vår unga, vackra värdinna sörjde för bordet, gick ibland ut i köket (i nästa rum), för att se till maten i spisen, eller till gossen i vaggan, då han skrek på sin middag; kom så igen till oss, och det goda leendet lyste, och de friska rosorna blomstrade friskt, trots den omsorgsfulla blicken i de klara blå ögonen. Båda systrarne voro blonda med runda ansigten, blå ögon, ljust hår, ljus hy, friska, sköna, hvita tänder, smärta gestalter, äkta svenskor, isynnerhet var den unga frun ett skönt exemplar af den unga svenskan. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> mpzpg90zhuks7dgdcu11m91wn1q8zg4 104 221093 650510 2026-05-08T10:55:31Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 650510 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />256</noinclude>På eftermiddagen förde hon mig, genom en liten skogsväg, ned till den oändligt vackra sjön, ''Pine Lake'', i hvars granskap (men djupare in i skogen) hennes fordna hem var beläget, och kring hvilket äfven de andra svenska hemmen lågo. Under vägen frågade jag om hennes lif, och fick nu höra, ehuru utan minsta klagan, dess många besvärligheter. Svårighet att få arbetshjelp, eller hvad vi kalla drängar och pigor, är en af de största besvärligheter för nybyggarne i vester. De måste antingen köpa denna hjelp mycket dyrt (och ofta kan den ej köpas för något pris) eller blifva utan den. Och om arbetskrafterna då svika; om sjukdom eller olycka inträffa, är nöden inne med detsamma också. Det behöfves mycken kärlek och mycken förtröstan att under sådana omständigheter våga bosätta sig här. Men dessa lefde ock i den unga svenskans hjerta; och hennes ögon lyste då hon talte om sin man, hans goda hjerta, hans friska kraft och sinne. Medan vi stodo vid den stilla sjön, bekransad af höstgranna lummiga träd och buskar, hörde vi mannens glada röst, som dref oxarne till vattnings, och sågo snart deras ståtliga horn tränga genom det täta löfverket. Vår glada, belefvade värd var här en rask oxdrifvare. Derefter begåfvo vi oss till det äldsta nybygget vid »Pine Lake», der fru Bergwalls mor, enkefru Petterson, väntade oss på kaffe. Jag, med herr Lange, åkte dit i vår lilla, öppna vagn. De andra svenska familjerna åkte med oxar. En ung svensk man, gift med en äldre amerikanska (en tjock enkefru) var med i sällskapet. Jag såg dem tåga genom skogen, hon sittande med parasoll på färdvagnen, medan hennes<noinclude> <references/></noinclude> 62yvryt7k3molm8lznvvd55ze36k2i3 104 221094 650511 2026-05-08T10:58:28Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 650511 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|257}}</noinclude>unga man dref på oxarne. En af fru Pettersons söner, en ung man af några och tjugu år, red framför oss genom skogen, och visade oss väg genom dess labyrinter. Så kommo vi till ett bjelkhus (likt en af våra vanliga bondstugor kring Årsta), behaget på en grön höjd, med den allravackraste utsigt öfver sjön, hvilken man härifrån såg i nästan hela dess utsträckning. Fru Petterson, en stor f. d. vacker fru, kom emot mig stödd på sin kryck-käpp, ryggen krökt, men det redliga ansigtet strålande af välvilja. Pion är ej femtio år ännu, men af mödor och bekymmer åldrad och nedbruten i förtid. Jag såg i henne en äkta typ af den svenska borgarfrun, med det öfverflödande hjertelag, som lätt svallar öfver i ögonen, i uttryck och ord, och som ej mäter njuggt hvad handen ger eller hvad tungan talar; en riktigt präktig, varmhjertad kaffegumma, som älskar att traktera såsom hon älskar att lefva. Hon undfägnade oss med det allrakostligaste kaffe, och kryddade den varma drycken med varma, välviljande blickar och ord. Hennes man hade begynt här, såsom åkerbrukare, men både han och hans hustru voro ovana vid hårdt arbete; de fingo dålig jord (utom Bergvalls jordlott tyckes all jord vid Pine Lake vara mager); de saknade hjelp och beqvämligheter; de hade många barn; de fingo flera; de sleto otroligt ondt. Fru Petterson fick, under det hon ammade sina barn, förrätta de svåraste sysslor. På knä, nedböjd af giktvärk, fick hon ofta bestrida husets tvätt. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> sftqa0688ufjdiaooitxmlxt303g7bj 104 221095 650512 2026-05-08T11:01:29Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 650512 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />258</noinclude>Hennes man måste slutligen öfvergifva åkerbruket, han blef skomakare och lyckades med detta yrke att vinna nödtorftig bergning åt sig och de sina. Nu var han död sedan några år, och hans enka beredde sig att lemna den lilla gården, den hon ej längre kunde sköta, och att flytta till sin måg, Bergvall. Sjelf kände hon sig utsliten och gammal, ''förbi'', såsom hon sade, i förtid, men ångrade dock ej att hon kommit till Amerika; ty hon tänkte på sina barn, och den framtid, som i den nya verlden öppnades för dem, rikare, lyckligare än den, som moderlandet hade kunnat gifva dem; och hon var nöjd att ha köpt åt dem denna framtid med offret af sitt lif, var nöjd att gå nedåt mot grafven i förtid och att der få lägga ned sin krycka. Dessa barn, fyra söner och fyra döttrar (de två yngsta flickorna födda här, och barn ännu) voro alla hyggliga; några af dem utmärkt vackra, isynnerhet de två yngsta sönerna, Knut och Sten. Sten rodde mig omkring stränderne af den vackra sjön i en ökstock. Han var en skön, smärt, sjuttonårig yngling, och der han satt i hvita skjortärmar, med blå sidenväst, med de klara, mörkblå ögonen, det rena, goda uttrycket i det ungdomsfriska ansigtet, var han verkligen idealet för en idyllens herde. (Systrarne berömde, afsides för mig, Sten och Knut såsom »så innerligt goda och hjertliga gossar», som göra allting för systrarne och hemmet). Vi foro längs med de löfrika stränderna, som med sina höstgranna färger speglade sig i den spegelklara sjön. Här, på en hög utskjutande udde, täckt af ly-<noinclude> <references/></noinclude> ma29j49o1fe5tigi1i55t755rnda0sa 104 221096 650513 2026-05-08T11:08:18Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 650513 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|259}}</noinclude>sande löfmassor, skulle »Nya Upsala» stå; så mente Unonius och hans vänner, då de först kommo till den vilda nejden och tjusades af dess skönhet. Ack! den vilda marken ville ej bära Upsalas söner. Jag såg de öde husen, der han (Unonius) och Scheidau fåfängt kämpade med nöden och försökte att lefva. Men nejden, — den var ljuf och skön; svenskt vacker, ty mörka tallar stodo bland löfträden, och skogen kom ned till sjön, såsom vid våra sjöar, der necken sitter i månljuset, spelar harpa och sjunger under de gröna hvalfven. Solen gick ned. Det var ett nordiskt skådespel äfven deri att det var kallt, och solnedgången hade icke den i Amerika vanliga, glödande färgglansen. Åter i Bjelkhyddan, tillbragte vi der aftonen ett och tjugu svenskar tillsamman, under lekar, sånger och dansar, riktigt på svenska. Hela tiden, under min resa vesterut, hade jag haft i tankarne ett tal, hvarmed jag ville tilltala de svenska landsmännen i vestern, bringa dem hälsningar från deras moderland, och uppmana dem att skapa ett nytt Sverige i det nya landet. Jag ville påminna dem om hvad det gamla landet har stort i minnen, i tankar, i sätt och seder, jag ville i deras själar uppkalla ingifvelse till ett nytt Skandinavien; jag hade ofta blifvit djupt rörd vid tanken på de ord och tankar, jag skulle uttala. Men nu, när jag var på ort och ställe, dit jag längtat, och tänkte på mitt tal, så — ville det icke komma fram. Och det — kom ej heller. Jag kände mig lycklig att vara med mina landsmän, lycklig att se dem här så hyggliga, och så ''svenska'' ännu<noinclude> <references/></noinclude> ivgk5h0zxs6bomy1468d8dbd157vi39 104 221097 650514 2026-05-08T11:12:56Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 650514 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />260</noinclude>midt i främmande land. Men jag kände mera ansats till munterhet, än till högtidlighet. Och så läste jag för sällskapet den lilla nordiska sagan »Granträdet» af H. C. Andersen, och uppmanade sedan mina landsmän att sjunga svenska visor. De vackra svenska rösterna förnekade sig ej heller här i den nya verlden, och jag blef både högtidligt stämd och rörd, när männerna, anförda af Bergvall, sjöngo friskt med rena, klara röster: »Upp Svear, för konung och fädernesland!» Och sedan flera gamla, fosterländska sånger. Den svenska gästfriheten, munterheten och sången, lefde här så friskt, som någonsin i det gamla landet. Gumman Petterson sörjde för en duktig traktering, makalöst kaffe och thé, utsökt godt vildt; frukt, tårtor och flera goda saker, rikt och läckert lagadt, såsom till en furstlig taffel. De unga sönerna i huset passade upp. (Hemma i Sverige skulle det ha varit döttrarne!) Alla voro hjertliga och glada. Efter måltiden hade vi nya sånger och sedan dansar. Gumman Petterson gaf an tonen till hvar ny sång, som föreslogs, med en stark och ren (men något gäll) röst, som hon sade vara »sådan, icke genom konst, utan af naturen sedan verldens begynnelse». Gumman Petterson skulle varit med om dansen och polskorne, om ej hennes rheumatiska lamhet hindrat henne. Jag bjöd upp den hederliga svenska smeden, och anförde med honom ''Nigar-polskan'', hvilken tog med sig gamla och unga, och elektriserade alla, så att de unga herrarne gjorde höga språng, och den tjocka amerikanskan föll omkull på en bänk af öfvermäktigt skratt. Vi dansade slutligen rundtom hu-<noinclude> <references/></noinclude> 1kkg5m0q7np7ldclsl5jblzens4vgdm 104 221098 650515 2026-05-08T11:17:28Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 650515 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|261}}</noinclude>set. Sednare gingo vi, i den sköna aftonen, ned till sjöstranden, och stjernsången af Tegnér sjöngs under den klara stjernhimmelen. Då vi sist skulle skiljas åt, bad jag gumman Petterson sjunga en svensk aftonpsalm, och vi instämde alla i psalmen: {{Dikt|»Nu hvilar hela jorden».}} Sedan skildes vi åt med hjertliga handslag och välgångsönskningar. Och hvar och en gick hem till sitt i den stjernklara natten. Jag blef qvar hos fru Petterson, icke utan någon oro öfver utsigterna för nattens ro; ty så riklig aftonens traktering än hade varit, så vittnade dock husets tillstånd om den största brist på alla vanliga lifvets beqvämligheter; och jag hade att ligga i syskonsäng med gumman Petterson, under det att sex barn och barna-barn lågo i rummet bredvid, som var köket. Bland dessa var unga fru Bergvall med sin lilla gosse, och sin lilla stjufson. Då hon skulle fara hem om natten, med herr Langes hästar, blefvo dessa skrämda af det djupa mörkret i skogen och ville ej gå vidare. Hon sjelf blef skrämd, och vågade ej gifva sig af med sitt lilla barn. Bergvall begaf sig ensam hem, gående genom skogen, och jag hörde hans fru tillropa honom: »Söta Bergvall, mjölka väl ur den hvita kon, ännu i afton!» (nb. här i landet är det männerna, som mjölka korna, såsom de äfven förrätta alla slags utomhus-sysslor). Han ropade gladt ''ja'' dertill. Och fru Bergvall och hennes mor bådo mig ursäkta att de måste bli så många i huset öfver natten o. s. v. Mig, främlingen, som gjorde dem intrång! Det var jag, som borde göra ursäkter. Och hellre hade jag velat ligga utanför hu-<noinclude> <references/></noinclude> 5ei3c6xodm8s3gsz802ws6kaq1bt8be 104 221099 650516 2026-05-08T11:20:34Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 650516 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />262</noinclude>set, än att icke visa mig nöjd och glad med allt såsom det var derinom. Och när fru Petterson sedan hon lagt sig sade: »Ack! M:ll Bremer! Huru mycket kan icke menniskan umbära, som hon, aldrig tror vara möjligt», suckade jag: »ja, ja!» Öfvergaf att söka en ljussax, som icke fanns, släckte ljusdanken med en pappersbit, och kröp upp i min andel af sängen, der min sömn blef obetydlig, men der jag ändå hvilade godt nog. Jag var glad att nästa morgon må bra och stå upp med solen. Den lyste något blek genom dimman öfver den vackra insjö-nejden. Det var en kylig, fuktig morgon; men de varmhjertade menniskorna, det varma, goda kaffet, den gästfria trakteringen värmde upp själ och kropp. Med hjertlig rörelse och tacksamhet, tog jag efter frukosten afsked af mina svenska vänner. Fru Petterson ville ge mig den enda dyrbarhet, hon ägde qvar, en stor, stor guldring. Jag kunde ej tillåta det. Huru rikligen hade hon icke redan begåfvat mig! Vi skildes, ej utan tårar. Den älskvärda unga modren, med kinder blommande som vilda rosor, följde mig genom skogen, gående bredvid vagnen tyst och vänlig. Tyst skildes vi med en hjertlig handtryckning och en blick. Den vackra, unga svenskan var den amerikanska vildmarkens skönaste blomma. Hon skall försköna och förädla den. Hjertlighet och gästfrihet, allvar och munterhet i ett rent familjelif — dessa karaktersdrag af svenska hemlifvet, då detta är godt, skola planteras i vesterns vildmark af svenska nybyggare, såsom det skett här.<noinclude> <references/></noinclude> 49rdvhytozmagnidpr2exwuo3l0pj73