Wikisource svwikisource https://sv.wikisource.org/wiki/Wikisource:Huvudsida MediaWiki 1.47.0-wmf.8 first-letter Media Special Diskussion Användare Användardiskussion Wikisource Wikisourcediskussion Fil Fildiskussion MediaWiki MediaWiki-diskussion Mall Malldiskussion Hjälp Hjälpdiskussion Kategori Kategoridiskussion Tråd Tråddiskussion Summering Summeringsdiskussion Sida Siddiskussion Författare Författardiskussion Index Indexdiskussion TimedText TimedText talk Modul Moduldiskussion Event Event talk Ämne 4 157148 653977 653515 2026-06-27T20:05:59Z Alexis Jazz 13925 Updating gadget usage statistics from [[Special:GadgetUsage]] ([[phab:T121049]]) 653977 wikitext text/x-wiki {{#ifexist:Project:GUS2Wiki/top|{{/top}}|This page provides a historical record of [[Special:GadgetUsage]] through its page history. To get the data in CSV format, see wikitext. To customize this message or add categories, create [[/top]].}} Följande data är cachad och uppdaterades senast 2026-06-25T20:02:35Z. Maximalt {{PLURAL:5000|ett|5000}} resultat finns {{PLURAL:5000|tillgängligt|tillgängliga}} i cachen. {| class="sortable wikitable" ! Finess !! data-sort-type="number" | Antal användare !! data-sort-type="number" | Aktiva användare |- |hocr || 25 || 2 |- |ocr || 34 || 2 |- |proofread-editnext || 25 || 0 |} * [[Special:GadgetUsage]] * [[m:Meta:GUS2Wiki/Script|GUS2Wiki]] <!-- data in CSV format: hocr,25,2 ocr,34,2 proofread-editnext,25,0 --> kiupk1x0ktz6jx7mwt8ndwjllc81i3e 104 175858 653972 538021 2026-06-27T19:01:26Z Thuresson 20 /* Validerad */ 653972 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||FÖRDRAGET MED RYSSLAND OCH MÖTET I ÅBO.|387}}</noinclude>härpå skulle, om Sverige funne nödigt att företaga ett anfall på Seeland, den ryska hjälpkåren äfven för detta ändamål stå till den svenska regeringens förfogande. Då riksdagen i Örebro 1812 öppnades, kunde man säga, att den svenske tronföljaren nästan höll Europas öde i sina händer. Medlare mellan England och Ryssland å ena och mellan Ryssland och Turkiet å andra sidan, bestämde han nordens politik. Kejsar Alexander bad, nära på vid kronprinsens fötter, i täta egenhändiga bref om hans råd och hjälp och att prinsen icke måtte öfvergifva honom. Planen för ryssarnes fälttåg under Napoleons invasion var uppgjord af kronprinsen, och genom Suchtelen ledde han äfven krigsoperationerna med sina råd. I enlighet med dessa var det också som ryssarne, undvikande hvarje afgörande strid, ständigt drogo sig tillbaka, nödgade fransmännen till ett vinterfälttåg och lockade dem allt djupare in i Ryssland, där kriget blef nationellt och fanatiskt, liksom in Spanien. Alexander I ville till och med, att Carl Johan skulle åtaga sig öfverbefälet öfver den ryska armén med oinskränkt myndighet och önskade ett sammanträde med honom i Åbo, hvilket kronprinsen dock ville undvika. Då underrättelser emellertid ingingo, att den ryske kejsaren redan anländt till denna stad, afreste Carl Johan dit på ett svenskt krigsfartyg och mottogs den 27 augusti med all den högtidlighet och alla de utmärkelser, som landets egen regent kunnat fordra. Kejsaren öfverraskade honom med första besöket, och ordnar och dyrbara presenter utdelades till kronprinsens svit. “Bredvid prinsen försvann Alexander, trots sitt vackra utseende och sitt förmånliga sätt att vara,” och befolkningen hade endast öga för Carl Johan. Uppskrämd och missledd af Frankrikes anhängare bland en del af den ryska adeln, hade zaren kommit till Åbo “med freden i hjärtat och fredsfördraget så godt som i fickan.” Det fordrades också Carl Johans hela vältalighet till att förmå honom fortsätta kriget och inse möjligheten af framgång. Hela första dagen stod zar Alexander icke till att öfvertala, och först på den andra dagen lyckades prinsen besegra hans obeslutsamhet. Kriget mot Napoleon skulle fortsättas, och med Sverige ingicks ytterligare en traktat, som beredde Norges förening med detta land. <span style="visibility:hidden">{{Ankare|387}}</span> Carl Johans afsikt hade ursprungligen varit att med den svenska armén, förstärkt af de ryska trupper, zaren lofvat honom, vända sig mot Danmark och landstiga på Seeland för att därstädes tvinga detta land att afstå Norge. Denna plan måste emellertid af flera skäl uppskjutas, först och främst till följd af Englands hållning. England ville nämligen på inga villkor förbinda sig till att garantera Sverige Seeland och Norge, innan den svenska kronprinsen dessförinnan fört sina trupper till Tyskland för att därstädes deltaga i striden mot Napoleon, och med möda lyckades det för Carl Johan att i Åbo med zar Alexanders hjälp förmå engelska sändebudet lord Cathcart att till Sverige utbetala de subsidier af 500,000 pund sterling, som han fått i uppdrag att endast mot uppfyllande af det nämnda förbehållet utbetala. Härtill kom det trångmål, hvari Ryssland befann sig och som gjorde det omöjligt för denna makt att tills vidare afvara några trupper. Vid mötet i Åbo beslöts för den skull att de ryska trupper, som varit afsedda att understödja den svenska armén i Norges eröfring, skulle få användas mot Napoleon och Norges eröfring uppskjutas, så mycket mer som tiden redan var förliden för ett anfall på Seeland. Slutligen hade den förstörelse, som 1812 öfvergick hela<noinclude> <references/></noinclude> caioxcujvx20lg99ymmfdfx6anzjiza 104 175859 653973 538023 2026-06-27T19:04:01Z Thuresson 20 /* Validerad */ 653973 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud|388|1811-1844.}}</noinclude>vårsädesgrödan i Sverige, gjort, att riket hotades med hungersnöd, till hvars afhjälpande kronprinsen använde en del af den s. k. “rubelfonden,” eller det lån på 1,500,000 rubel, som han af den ryske zaren utverkade i Åbo till de svenska krigsrustningarnas betäckande. En del af dessa medel utbetalades nämligen i mjöl och spannmål, och från Ryssland infördes sålunda mellan 2- och 300,000 tunnor säd till afhjälpande af de mest tryckande behofven. Genom fördraget i Åbo, som undertecknades den 30 augusti, bekräftades väsentligen de i det föregående fördraget i Petersburg ingångna öfverenskommelserna, men de ryska hjälptruppernas styrka höjdes till 35,000 man, som skulle ställas till den svenske kronprinsens förfogande, så snart de icke mera behöfdes i Ryssland till försvar mot Napoleon, och de båda kontraherande parterna skulle bemöda sig att förmå den britiska regeringen formligt biträda fördraget i Petersburg jämte Norges förening med Sverige. Den lättrörlige Alexander I, som på mötet i Erfurt låtit i så hög grad tjusa sig af Napoleon, blef i Åbo lika betagen i den svenska kronprinsen; denna gång visade han sig likväl långt fastare i sin vänskap till Carl Johan än hvad man haft anledning att tro, på grund af hans flyktiga och föga pålitliga karaktär. Ledd af de känslor af välvilja och beundran, han sålunda hyste för Carl Johan, erbjöd han sig också att i egenskap af chef för en af det holsteinska husets släktlinjer lägga sin adoption till den, som kronprinsen redan erhållit af Carl XIII, för att såmedelst ytterligare stärka Carl Johans ställning i Sverige. Kronprinsen afböjde emellertid detta förslag, som endast skulle kränkt Carl XIII och svenskarne, men i en hemlig artikel i fördraget i Åbo gåfvo de båda kontrahenterna alliansen “egenskap och kraft af ett familjefördrag” och “förbundo sig å ömse sidor, i händelse någon makt, hvilken det vara måtte, skulle söka störa Sveriges eller Rysslands säkerhet och lugn, att lämna hvarandra det understöd, som kunde finnas nödvändigt till att förekomma eller undertrycka förslag af så fientlig beskaffenhet, och hvilket understöd aldrig finge öfverstiga 12- till 15,000 man.” Napoleons motgångar i Ryssland började nu stämma det danska hofvet till en viss medgörlighet; men då underhandlingar inleddes i syfte att förmå Danmark att godvilligt afstå Norge mot en lämplig godtgörelse, som passade för Danmarks geografiska läge, svarade den danske utrikesministern Rosencrantz, att “om ett så oförmodadt förslag ej var ett diplomatiskt skämt, kunde han svårligen fatta, huru man i Sverige kunde anse danska hofvet nog blottadt på sundt förnuft för att utbyta ett konungarike, hvilket det sedan århundraden innehaft, emot besittningar, hvilka icke tillhörde dem, som erbjödo dem.” Underhandlingarna ledde icke heller till något resultat, och innan Carl Johan kunde vända sig mot Norge, skulle han först nödgas deltaga i det stora koalitionskriget mot Napoleon på kontinenten. <span style="visibility:hidden">{{Ankare|388}}</span> England önskade nämligen, att Sverige i främsta rummet måtte deltaga i striden mot den gemensamma fienden; först i detta fall ville England förbinda sig att sedermera förskaffa Sverige Norge. Genom fördraget med England af den 3 mars 1813 förband sig också Sverige att med 30,000 man direkt deltaga i kriget mot Napoleon, hvaremot England förband sig att befordra Norges ständiga förening med Sverige, lämna Sverige en million pund sterling i subsidier till krigets förande och till “konungen af Sverige och åt dess efterträdare på svenska tronen” afträda besittningen af ön Guadeloupe i Västindien. Detta fördrag följdes redan<noinclude> <references/></noinclude> 75baspn6vtuwwtkvm0itlyvdbak4hw4 104 175875 653974 538046 2026-06-27T19:46:00Z Thuresson 20 /* Validerad */ 653974 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||CARL JOHAN I TYSKLAND.|389}}</noinclude>den 23 April 1813 af ett anfalls- och försvarsförbund med Preussen, enligt hvilket Preussen garanterade Sverige besittningen af Norge och ställde 27,000 man preussiska trupper under Carl Johans befäl i norra Tyskland, medan Sverige lofvade att icke nedlägga vapnen förr än Preussen åter blifvit försatt i samma ställning som 1806. <span style="visibility:hidden">{{Ankare|389}}</span> Carl Johan måste sålunda deltaga i kriget mot Napoleon, tillsammans med bundsförvanter, hvilkas ofta egenmäktiga förfarande på det djupaste kränkte den svenska kronprinsen. Ehuru han var högste befälhafvare i norra Tyskland, hade honom oåtspord förre ryske ministern i Stockholm Alopeus af zar Alexander och Fredrik Wilhelm III blifvit utnämd till generalguvernör därstädes, och denne uppmanade nu Carl Johan att undsätta det af en fransk armé hotade Hamburg. Carl Johan vägrade att efterkomma denna anmodan af en person, om hvars myndighet han icke erhållit något meddelande, men detta oaktadt sände den svenske generalen G. von Döbeln på eget bevåg från Wismar en svensk styrka till Hamburgs undsättande. För detta egenmäktiga förfarande, som ganska lätt kunnat leda till, att den lilla svenska styrkan blifvit innesluten och tillfångatagen af marskalk Davouts och general Vandammes 30,000 starka armé, ställdes Döbeln för krigsrätt och dömdes till ett års fästning. Till Döbelns själfrådighet kommo ytterligare flera drag af bristande aktning för arméns högste chef, som visade, att olydnad och partianda icke voro alldeles främmande för de högre officerarne. Sålunda togo både Adlecreutz och Björnstjerna öppet parti för Döbeln; med den förre hade kronprinsen ett så häftigt uppträde i Stralsund, att han fann sig föranlåten att vädja till krigslagarne med förklaring, att han skulle återskicka generalen till Sverige, om han ej var nöjd med att tjäna; den senare vågade i ett bref till prinsen försvara general Döbelns tilltag såsom en i militäriskt och politiskt afseende nyttig åtgärd, hvarför han fick en skrapa och förvisades till Rügen. I ännu högre grad förgick sig öfversten, friherre C. H. Anckarsvärd, bekant från 1809 såsom en af Adlersparres ifrigaste beundrare och anhängare. Det var icke nog med att Anckarsvärd underlät att uppvakta sin högste chef, då denne anlände till Rostock, där Anckarsvärd låg med Nerikes regemente, utan han företog sig äfven att tillskrifva Carl Johan ett bref, i hvilket han, Anckarsvärd, uttalade ett bestämdt ogillande öfver det politiska system, prinsen följde. Anckarsvärd suspenderades från tjänsten och återsändes till Sverige; han kom sedermera icke mer att användas i arméns tjänst, men förbittrad öfver detta sitt missöde på den militära banan, blef han några år senare länge på riddarhuset och inom pressen en af de häftigaste motståndarne till Carl XIV Johans regering. De motgångar, de förbundna ryska och preussiska arméerna under fälttågets början 1813 ledo mot Napoleon, voro nära att upplösa den nyss bildade koalitionen, och i sin nödställda belägenhet sände de förbundna monarkerna bud på bud till Carl Johan att med sina svenska trupper komma dem till hjälp och kraftigare bispringa dem. Däremot uteblefvo alldeles de åt Sverige utlofvade hjälptrupperna, och tecken visade sig till och med till ett närmande mellan Ryssland och Danmark. Den svenska kronprinsen ansåg sig för den skull med rätta icke behöfva röra sin armé för att offra den för ryssarnes och preussarnes skull, medan det mål, han för Sveriges bästa eftersträfvade, rycktes i ett aflägset fjärran. Med tårar i ögonen<noinclude> <references/></noinclude> ljh5nenev50787oaou9gv7qqbjg351c 104 175879 653975 538047 2026-06-27T19:48:37Z Thuresson 20 /* Validerad */ 653975 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud|390|1811-1844.}}</noinclude>hade den gamle hederlige grefve Lars von Engeström, som var Sveriges utrikesminister, bedt honom skona de svenska soldaternas blod. “Ers kunglig höghet,” sade han, “för med sig Sveriges sista tillgångar; gifve Gud, att vi måtte få behålla dem för en ännu oviss framtid!” Enda sättet att icke ådraga sig alltför mycket klander i Sverige eller rent af därstädes förlora hela sin popularitet till följd af sitt deltagande i kriget mot Napoleon var också att därvid så mycket som möjligt spara svenskt blod. “Hvarje rust- och rotehållare,” säger grefve Trolle-Wachtmeister, "som befarade att genom kriget komma i nödvändigheten att rekrytera, och öfver hufvud hvar och en, som tänkte på omkostnaderna för kriget, erinrade sig den förebråelse, som med skäl gjordes Gustaf IV Adolf att ha uppoffrat fäderneslandets söner och tillgångar för en sak, som icke var fäderneslandets.” Men genom sitt bemödande att så mycket som möjligt spara de svenska trupperna under fälttåget kom Carl Johan i strid med sina egna militäriska rådgifvare, och Adlercreutz, som ansåg sig för fullt ut lika stor härförare som någonsin kronprinsen själf, lät på sin dåliga franska strax före slaget vid Leipzig honom till och med veta, att “armén ansåg kronprinsen för rädd.” Äfven de koaliserade makterna, och i synnerhet de preussiska generalerna, kunde icke nog beklaga sig öfver hvad de kallade den svenska kronprinsens dubbelhet och ljumhet, och både den själfrådige Bülow och Blücher tilläto sig de mest kränkande tillmälen om honom, därför att han icke ville offra de svenska trupperna för försvaret af deras egen hufvudstad, som de preussiske generalerna voro nog fosterlandsälskande att likna vid “en gammal lättfärdig kvinna, som så många gånger blifvit våldtagen, att det ingenting betydde, om det skedde ytterligare en gång!” Carl Johan trodde sig stundom äfven ha skäl att misstro den ryske zaren och lät i detta afseende under grälet om hjälptrupperna i Stralsund inför zarens utsände Pozzo di Borgo och ryska sändebudet, general van Suchtelen, undfalla sig utropet: “Den där skälmen Alexander, som låtit döda sin egen fader!” Efter flera underhandlingar, som blefvo allt enträgnare i den mån Napoleons framgånger växte, lät Carl Johan slutligen förmå sig att tills vidare afstå från uppfyllandet af det gifna löftet om hjälptrupper för Norges eröfrande från Danmark och afreste till slottet Trachenberg i Schlesien för att därstädes sammanträffa med zaren och konungen af Preussen. Det lärer svårligen kunna förnekas, att de grunder, om hvilka man på detta möte öfverenskom för fälttågets förande mot Napoleon och som sedermera bidrogo till detta fälttågs lyckliga utgång, väsentligen måste tillskrifvas den svenska kronprinsens förtjänst. Carl Johan hade därvid lyckats ordna sin strategi på sådant sätt, att han, äfven för den händelse preussarne blefve slagna af Napoleon, höll sin återtågslinje till Stralsund öppen och bevarade utsikten att kunna rädda Sveriges dyrbara armé. Sedan Napoleon blifvit slagen vid Leipzig och då de koaliserade arméerna inträngde i Frankrike, ansåg Carl Johan tiden inne att åter tänka på förverkligandet af sin plan att taga Norge från Danmark, hvarför han också vände en del af den armé, han kommenderade, mot detta rike och inryckte i Holstein. Fälttåget därstädes blef hvarken långt eller blodigt; den viktigaste fäktningen under detsamma var general Skjöldebrands angrepp den 7 december 1813 med svenska kavalleriet, och särskildt de Mörnerska husarerna, på en afdelning danskt infanteri vid Bornhöft. Prinsen af Hessen, som anförde de danska trupperna,<noinclude> <references/></noinclude> d93ku0uczwpglvigwxhb1jw216mz4bq 104 175884 653976 538165 2026-06-27T19:51:30Z Thuresson 20 /* Validerad */ 653976 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||FREDEN I KIEL.|391}}</noinclude>drog sig tillbaka till Kiel och därifrån till Rendsburg, där han instängdes, medan kronprinsen med sina trupper besatte hela Holstein och större delen af Slesvig. Till följd af detta sakernas skick anhöll den danske befälhafvaren om ett stillestånd, som också ingicks i Kiel den 5 december. Den svenska kronprinsen sände generalen friherre Tawast till Köpenhamn med befallning att fordra Norges afträdande vid tidpunkten för den allmänna freden och att såsom underpant för detta afträdande begära, att Trondhjems stift jämte fästningarna Kongsvinger och Fredrikshall genast öfverlämnades åt Sverige, hvarefter kronprinsens armé skulle utrymma Holstein. Till svar härpå begärde danska hofvet stilleståndets förlängning i afvaktan på kejsarens af Österrike bemedling. Kronprinsen gick visserligen in på stilleståndets förlängande, men framställde på samma gång sitt ultimatum: antingen antagande af de redan framställda villkoren eller också hela Norges omedelbara afträdande, i hvilket fall Sverige betalade Danmark en million rdr banco och afträdde Pommern. Danmarks ställning blef emellertid allt svårare, och huru gärna furst Metternich än velat hjälpa det, hvarför han också på allt sätt motarbetade Sveriges anspråk på att erhålla Norge, strandade dock alla hans invändningar och försök på den ryske zarens fasta vilja att uppfylla sina löften till Carl Johan. Under tiden utgick stilleståndet, och fientligheterna hade åter upptagits, då omsider den 7 januari 1814 den danske utrikesministern tillskref svenska hofkansleren, friherre af Wetterstedt ett bref, hvari han förklarade, att Danmark vore villigt att gå in på Norges afträdande mot vederlag af svenska Pommern och Rügen. <span style="visibility:hidden">{{Ankare|391}}</span> Den 14 januari 1814 undertecknades fredstraktaten i Kiel å Sveriges vägnar af friherre af Wetterstedt och å Danmarks af kammarherren de Bourke, och på detta sätt tillkom den mycket omtalade och omtvistade Kiel-traktaten. Den viktigaste bestämmelsen i traktaten, på grund af hvilken mot seklets slut grundats en särskild statsrättslig tolkning af unionsförhållandet mellan Sverige och Norge, är den, som innehålles i artikel IV och är af följande lydelse: “Hans majestät konungen af Danmark afträder oåterkalleligen och för evärdliga tider så väl för sig som för sina efterträdare till danska tronen till förmån för Sverige alla dess rättigheter och anspråk på konungariket Norge, hvilket hädanefter skall tillhöra hans majestät konungen af Sverige. Konungen af Danmark frikänner härmedelst alla Norges inbyggare ifrån tro- och huldhetsed, hvilken de svurit honom.” I {{Rättelse|artilkeln|artikeln}} V säges härtill: “Sverige skall bibehålla Norges invånare vid åtnjutande af deras lagar, friheter, värdigheter och privilegier.” För öfrigt “åtager sig hans majestät Konungen af Sverige, uti sin egenskap af Norges öfverhet, förbindelsen att ansvara för en del af den danska statsskulden, lämpad efter det förhållande i folkmängd och tillgångar, hvilket Norge äger till Danmark.” Underhandlingarna hade icke räckt längre än fyra dagar, och detta föranledde, att fördragets affattning icke blef så fullkomlig, som varit önskligt. Fördragets afslutande måste nämligen påskyndas till följd af den engelska utrikesministern lord Castlereaghs mot den svenska kronprinsen ovilliga hållning, hvilken så när vållat, att Sverige gått förlustig frukterna af sitt deltagande i koalitionen. Felet härtill låg i den tidens ofullkomliga kommunikationer, som icke tilläto de olika makternas utrikesministrar att tillräckligt snabbt följa alla skiftningar i krigshändelser och underhandlingar, hvarigenom ofta nog diplomatiska förveck-<noinclude> <references/></noinclude> qdjilkun899lobc9vcubsz1oxnssdu5 104 217516 653987 630780 2026-06-27T22:38:40Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653987 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{ph|267}}</noinclude>luften strömmade in, och också gaslågorna hettade upp rummet. Ack, man kunde sträcka på sig och låta de stelfrusna lemmarna långsamt töa upp. En angenäm och osund hetta steg honom åt huvudet, brusade i hans öron och omtöcknade hans ögon … Plötsligt hörde han bakom sig ett buller, som kom honom att rycka till och tvärt vända sig om … Och se, bakom den bakersta bänken visade sig överkroppen av greve Kai Mölln. Den unge herrn arbetade sig fram krypande, reste sig upp, slog lätt händerna emot varandra för att få bort dammet och gick med strålande ansikte fram till Hanno. »Å, är det du, Hanno!» sade han. »Och jag gömde mig där borta, därför att jag tog dig för en lärarkropp, när du kom!» Rösten slog över, när han talade, ty han var märkbart i målbrottet, vilket ännu icke var fallet med hans vän. Han hade vuxit lika mycket som denne, men för övrigt var han alldeles densamme som förr. Fortfarande bar han en dräkt av obestämd färg, i vilken här och var en knapp felades och med en stor lapp bak i sitsen. Fortfarande voro hans händer icke riktigt rena, men smala och utomordentligt välbildade, med långa fina fingrar och spetsiga naglar. Och fortfarande föll hans rödgula, lätt i mitten benade hår ner i en alabastervit och ren panna, under vilken de klarblå ögonen blixtrade, på en gång djupa och skarpa … Kontrasten mellan hans starkt vårdslösade toalett och rasrenheten i hans fina ansikte med den lätt böjda näsan och den en smula korta överläppen föll ännu mer i ögonen än förr. »Nej, men Kai,» sade Hanno med förvriden mun och förde handen runt över hjärttrakten, »hur kan du skrämma mig så! Varför är du här uppe? Varför gömde du dig? Har du också kommit för sent?» »Nej, för all del,» svarade Kai. »Jag har varit här länge … På måndagsmorgnarna har man ju ingen ro i kroppen, förrän man kommer hit i inrättningen igen, som du väl själv bäst vet, min gubbe … Nej,<noinclude> <references/></noinclude> qg3guw3ce7ct8r7psz51yv78inyuglq 104 217517 653988 630781 2026-06-27T22:41:54Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653988 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />268</noinclude>jag stannade här uppe för ro skull. Tjocka rektorn hade vakten och skulle driva ner oss i bönen. Då lagade jag så, att jag alltid höll mig bakom hans rygg … Hur han också vred och vände på sig och kikade omkring sig, var jag alltid tätt bakom honom, ända tills han gick sin väg, och så kunde jag stanna här uppe … Men du,» sade han medlidsamt och satte sig med en om åtbord bredvid Hanno på bänken … »Du har visst sprungit, stackare! Du ser alldeles förbi ut. Håret ligger fastklibbat vid tinningarna …» Och han tog en linjal från bordet och lossade därmed allvarligt och varsamt lille Johanns hår. »Du har alltså försovit dig? … För resten sitter jag här på Adolf Todtenhaupts plats,» avbröt han sig och såg sig omkring, på vår primus' heliga säte! Nå, för en gång gör det väl ingenting … Du försov dig då?» Hanno hade åter lagt ned ansiktet på de korslagda armarna. »Jag var ju på teatern i går kväll,» sade han efter en tung suck. »Ja visst det hade jag glömt! … Var det så vackert?» Kai fick icke något svar. »Du har det ändå bra,» fortfor han övertalande, »det skulle du betänka, Hanno. Ser du, jag har ännu aldrig varit på teatern, och det finns icke på många år den ringaste utsikt för, att jag någonsin skall komma dit …» »Om det bara icke kom så surt efter,» sade Hanno beklämd. »Ja, det vet jag åtminstone, hur det känns.» Och Kai böjde sig ner efter vännens hatt och överrock, som lågo på golvet bredvid bänken, tog dem och bar dem sakta ut i korridoren. »Då har du väl icke något vidare reda på metamorfosverserna?» frågade han, då han kom in igen. »Nej,» sade Hanno. »Eller har du kanske förberett dig till temaskrivningen i geografi?» {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 3hfg63laliqum6qton8dl78n1kgapq7 104 217518 653989 630782 2026-06-27T22:45:34Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653989 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{ph|269}}</noinclude>»Jag har icke gjort någonting och kan ingenting,» sade Hanno. »Alltså icke heller kemien och engelskan! ''All right!'' Vi äro hjärtevänner och vapenbröder!» Kai erfor en synbar lättnad. »Jag är i precis samma belägenhet,» förklarade han muntert. Jag gjorde ingenting i lördags, därför att det var söndag dagen därpå och ingenting på söndagen, därför att det var helgdag … Nej, dumheter … huvudsakligen därför att jag hade någonting bättre att göra naturligtvis,» sade han med ett plötsligt allvar, i det en lätt rodnad flög över hans ansikte. »Ja, i dag blir det nog trevligt, Hanno.» »Om jag får ännu en anmärkning till,» sade lille Johann, så blir jag kvarsittare, och det får jag säkert, om han ropar upp mig i latinet. Det är bokstaven B:s tur i dag, Kai, den saken står icke att ändra …» »Låt oss avvakta, så få vi väl se. Ha, Cesar går ut. Mig hava faror städs blott hotat bakifrån — när Cesar de i ögonen få skåda …» Men Kai kom aldrig till slut med sin deklamation. Han kände sig också illa till mods. Han gick till katedern, satte sig och började med dyster uppsyn gunga fram och tillbaka i armstolen. Hanno Buddenbrook vilade fortfarande pannan på de korslagda armarna. Så sutto de en stund tysta mitt emot varandra. Plötsligt hördes någonstädes långt borta ett dovt sorl, som hastigt växte till ett brusande och inom en halv minut hotande vältrade sig närmare … »Nu kommer härskaran,» sade Kai förbittrad. »Herre min Gud, så fort de stökat undan det! Timmen har icke en gång blivit tio minuter kortare …» Han steg ner från katedern och gick till dörren för att blanda sig med de inkommande. Vad Hanno beträffade, så lyfte han endast på huvudet, förvred munnen och blev sittande. Det närmade sig, trampet av en massa fötter och virrvarret av röster, manliga basar, gälla diskanter och svävande målbrottsstämmor, flödade uppför trapporna, utgöt sig över korridorerna och strömmade också in<noinclude> <references/></noinclude> 2cicpwb4q0vkd1vfimvb834y0hdbshx 104 217519 653991 630783 2026-06-27T22:49:20Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653991 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />270</noinclude>i detta rum, som plötsligt fylldes av liv, rörelse och larm. De kommo in, de unga herrarna, Hannos och Kais klasskamrater, omkring tjugufem stycken, promenerade makligt med händerna i byxfickorna eller slängande med armarna till sina platser och slogo upp sina biblar. Där funnos fysionomier av alla slag, sådana som sågo friska och trevliga ut, och andra som föreföllo motsatsen, långa, starka slynglar, som snart skulle bli köpman eller ville till sjöss och icke längre bekymrade sig om någonting, och små försigkomna, äregiriga sällar, som briljerade i de ämnen, där det gällde att lära sig utantill. Men Adolf Todtenhaupt, primus, visste allt — han hade under hela sitt liv ännu aldrig blivit skyldig svaret på en fråga. Det berodde dels på hans stilla, lidelsefulla flit, dels på de lärarna aktade sig att fråga honom något, som han kanske icke visste. Det skulle smärtsamt berört dem och kommit dem att blygas, det skulle ha rubbat deras tro på mänsklig fullkomlighet, om de nödgats uppleva, att Adolf Todtenhaupt förstummades … Han hade en märkvärdigt bucklig huvudskål, på vilken det ljusa håret satt spegelblankt tillsmetat, grå ögon, omgivna av svarta ringar och långa bruna händer, som stucko fram ur de för korta ärmarna på hans snyggt borstade jacka. Han satte sig bredvid Hanno Buddenbrook, log milt och en smula lömskt och hälsade god morgon på sin granne, i det han nedlat sig att begagna den gängse jargonen, som bestod i att förvranga orden med ett käckt och slarvigt uttal. Sedan började han, under det alla omkring honom halvhögt pratade, läste över, gäspade och skrattade, stillatigande skriva i klassboken, i det han höll pennan oklanderligt korrekt med lediga och raka fingrar. Efter två minuters förlopp hördes steg utanför, eleverna på de främsta bänkarna stego, utan att göra sig någon brådska, upp från sina platser och bakom följde en och annan deras exempel, medan andra åter icke läto störa sig i sina sysselsättningar och knappast togo någon notis om att herr lektor Ballerstedt kom in i<noinclude> <references/></noinclude> 0z1d1jqiv0d5kgctemqb0lr8psz04qk 104 217520 653992 630784 2026-06-27T22:52:29Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653992 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{ph|271}}</noinclude>rummet, hängde sin hatt vid dörren och begav sig till katedern. Han var en fetlagd fyrtioåring med stor flintskalle, rödgult, kortklippt helskägg, rödblommig hy och ett halvt salvelsefullt, halvt belåtet sinnligt drag kring de fuktiga läpparna. Han tog sin anteckningsbok i handen och bläddrade tyst däri, men då lugnet i klassen lämnade mycket övrigt att önska, höjde han huvudet, sträckte ut armen över pulpetlocket och rörde, under det ansiktet långsamt svällde upp så mörkrött, att skägget såg alldeles ljusgult ut, sin svaga, vita knytnäve ett par gånger kraftlöst upp och ned, varvid läpparna en halv minut krampaktigt arbetade, utan att slutligen få fram något annat än ett kort, betryckt och flämtande »Nå …» Så kämpade han ännu en stund efter skarpare uttryck av klander, återvände till sist till sin anteckningsbok igen, lugnade sig och lät sig nöja. Det var så lektor Ballerstedts sätt. Han hade en gång ämnat bli präst, men sedan genom sin böjelse för att stamma och sin smak för materiell vällevnad bestämt sig för att hellre ägna sig åt det pedagogiska. Han var ungkarl, hade en smula förmögenhet, bar en liten briljantring på fingret och älskade god mat och dryck. Han var den lektorn, som endast i tjänsten hade något med sina kolleger att göra, men för övrigt umgicks med stadens ogifta köpmansvivörer, ja, också med officerarna i garnisonen, dagligen åt två gånger på den förnämsta restaurangen och var medlem av klubben. Mötte han de äldre eleverna vid två eller tretiden på natten någonstädes ute i staden, så pöste han upp sig, utstötte ett »god morgon» och lät därmed fem vara jämnt … Hanno Buddenbrook hade ingenting att frukta av honom och fick nästan aldrig någon fråga. Lektorn hade alltför ofta träffat ihop med hans farbror Christian på rent mänskligt område, för att han skulle ha någon glädje av att råka i skolkonflikter med brorsonen … »Nå …» sade han ännu en gång, såg sig omkring i klassen, rörde åter på sin svaga knytnäve med den<noinclude> <references/></noinclude> mxkqbj3ach7qi8cuxrgkpw0zr0yriyw 104 217521 653993 630785 2026-06-27T22:56:13Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653993 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />272</noinclude>lilla briljantringen och tittade i sin anteckningsbok. »Perlemann. Översikten.» Någonstädes borta i klassen reste sig Perlemann. Man märkte knappt, att han steg upp. Det var en av de små försigkomna. »Översikten,» sade han sakta och förekommande, i det han med ett ängsligt leende sträckte fram huvudet. »Jobs bok sönderfaller i tre delar. Först Jobs tillstånd, innan han råkat under Herrans kors eller tuktan — kapitel 1, vers ett till sex. För det andra själva korset och vad därvid tilldrog sig — kapitel …» »Det var rätt, Perlemann,» avbröt honom herr Ballerstedt, rörd av så mycken tjänstvillighet och skrev upp ett gott betyg i sin anteckningsbok. Fortsätt, Heinricy.» Heinricy var en av de långa slynglarna, som icke brydde sig om någonting. Han stoppade slidkniven, med vilken han sysslat, ner i byxfickan, reste sig bullersamt, hängde läpp och harklade sig med skrovlig basröst. Alla voro missbelåtna med, att han blivit uppropad i stället för den beskedlige Perlemann. De sutto alla där och halvsovo i det varma rummet under de sakta puttrande gaslågorna, trötta efter söndagen och efter att suckande och med skallrande tänder ha krupit ur sina varma sängar på den kalla, dimmiga morgonen. Var och en skulle helst sett, att lille Perlemann fått hålla på att vyssa dem i sömn hela timmen, medan Heinricy åter säkerligen skulle ställa till bråk … »Jag var borta, när det här genomgicks,» sade han med grov stämma. Herr Ballerstedt pöste upp, skakade sin svaga knytnäve, arbetade med läpparna och stirrade med uppdragna ögonbryn unge Heinricy in i ansiktet. Hans mörkröda huvud skälvde av våldsam ansträngning, tills han slutligen fick fram ett »Nå …» varmed förtrollningen var bruten och spelet vunnet. »Av er kan man då aldrig få ett ordentligt svar,» fortfor han med flytande talförhet, och alltid har ni en ursäkt till<noinclude> <references/></noinclude> 6ailuxbzlvh233pbpsis6ps12ti1k21 104 217522 653994 630786 2026-06-27T22:59:45Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653994 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{ph|273}}</noinclude>hands, Heinricy. Om ni var sjuk förra lektionen, så hade ni väl under de här dagarna mycket väl kunnat taga reda på den genomgångna läxan, och om första avhandlingen handlar om tillståndet före korset och den andra om själva korset, så hade ni kunnat räkna ut på fingrarna, att tredje avdelningen rör tillståndet ''efter'' besagda elände. Men det felas er det rätta intresset, och ni är icke bara en svag karaktär, utan ni är också alltid färdig att försköna och försvara er svaghet. Men lägg på minnet, att så länge detta är fallet, är det icke att tänka på någon förbättring, Heinricy. Sätt er. Wasservogel, fortsätt.» Tjockhudad och trotsig, satte sig Heinricy igen med buller och bång, viskade en näsvis anmärkning till sin granne och tog åter upp slidkniven. Eleven Wasservogel steg upp, en ful pojke med inflammerade ögon, uppnäsa, utstående öron och sönderbitna naglar, Han avslutade »översikten» med en vek, klanglös stämma och började berätta om Job, mannen i landet Uz, och om vad som tilldragit sig med honom. Han hade Gamla testamentet uppslaget bakom ryggen på den framför sittande kamraten, läste i det med en min av fulländad oskuld och andäktig tankfullhet, stirrade sedan på en punkt av väggen och översatte stammande och hostande det lästa på tafatt nutidstyska … Han hade något ytterligt obehagligt över sig, men herr Ballerstedt berömde honom mycket för alla hans bemödanden. Unge Wasservogel hade det så till vida bra ställt här i livet, att de flesta lärarna berömde honom villigt och över förtjänst, för att visa honom, sig själva och andra, att de icke av hans fulhet läto förleda sig till orättvisa … Och religionslektionen fortsattes. Åtskilliga unga herrar uppropades för att låta höra, vad de visste om Job, mannen i landet Uz, och Gottlieb Kassbaum, son till bankruttören Kassbaum, fick ett fördelaktigt betyg, därför att han på pricken kunde uppgiva, hurusom Job av boskap ägt sjutusen får, tretusen kameler, fem-<noinclude> <references/> {{mindre|18. — ''Huset Buddenbrook.'' II.}}</noinclude> ndaljajh6mcm93ezdhwkfhz6718sjcr 104 217523 653995 630787 2026-06-27T23:03:15Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653995 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />274</noinclude>hundra par oxar, femhundra åsnor och ganska mycket tjänstfolk. Sedan fingo de slå upp biblarna, av vilka de flesta redan voro uppslagna, och man läste vidare. Kom ett ställe, som herr Ballerstedt ansåg krāva en förklaring, så pöste han upp, sade »Nå …» och höll efter de övliga förberedelserna ett litet med allmänna moraliska betraktelser uppblandat föredrag över den dunkla punkten. Ingen hörde på honom. Frid och sömnighet rådde i klassen. Hettan hade genom den ständigt arbetande värmeledningen och gaslågorna redan blivit tämligen stark och luften tämligen förskämd genom dessa tjugufem kroppars utandningar och utdunstningar. Värmen, det sakta surret av lågorna och den föreläsandes entoniga stämma vyssade de uttråkade hjärnorna i slö slummer. Kai Mölln hade utom sin bibel också »Underliga historier» av [[Författare:Edgar Allan Poe|Edgar Allan Poe]] uppslagen framför sig och läste däri, med huvudet stött mot den aristokratiska och icke riktigt rena handen. Hanno Buddenbrook satt bakåtlutad och hopsjunken och stirrade med slapp mun och brännande ögon ner i Jobs bok, vars rader och bokstäver flöto ihop till ett svart virrvarr för honom. Litet emellanåt, då han påminde sig Graalmotivet eller gången till kyrkan, sänkte han långsamt ögonlocken och kände en invärtes snyftning. Och han bad i sitt hjärta, att denna ofarliga och fridfulla morgonlektion aldrig skulle taga slut. Men slutet kom ändå, som det låg i sakens natur, och den gälla ringningen, som genljöd genom korridorerna, skrämde upp de tjugufem hjärnorna ur deras varma dåsighet. »Så långt!» sade herr Ballerstedt och lät räcka sig klassboken för att däri genom sin namnteckning intyga, att han denna timme skött sitt kall. Hanno Buddenbrook slog igen sin bibel och sträckte på sig med en nervös gäspning, men då han åter sänkte armarna och lät kroppen sjunka tillbaka, måste han draga ett djupt andetag för att få sitt hjärta i<noinclude> <references/></noinclude> 390ruibuk9qm8ut4f0x7z5nt4s6fm3i 104 217524 653996 630788 2026-06-27T23:09:33Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653996 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{ph|275}}</noinclude>gång, ty det hotade ett ögonblick att stanna av ängslan. Nu kom latinet … Han kastade en hjälpsökande blick över till Kai, som alls icke tycktes ha märkt, att lektionen var slut, utan alltjämt satt fördjupad i sin privatlektyr, drog den i marmorerat pappband inbundna Ovidius ur sin väska och slog upp verserna, som de hade utantill i dag … Nej, det var hopplöst att nu hinna göra sig en smula förtrogen med dessa svarta rader, som stirrade emot honom så ohjälpligt dunkla och obekanta. Han förstod knappast deras mening, mycket mindre skulle han kunnat läsa upp en enda utantill. Och av dem, som följde efter, och som skulle genomgås i dag, begrep han icke en stavelse. »Vad betyder då <i>’{{rättelse|decider ant|deciderant}}, patula Jovis arbore, glandes’?</i>» vände han sig i förtvivlad ton till Adolf Todtenhaupt, som satt och skrev i klassboken bredvid honom. »Det är ju alldeles meningslöst! Bara för att vara kitslig mot en.» »Vilket?» sade Todtenhaupt och fortfor att skriva … »Ollonen från Jupiters träd … det är eken … Ja, jag vet icke själv riktigt …» »Viska åt mig, Todtenhaupt, om jag får fråga!» bad Hanno och sköt boken ifrån sig. Efter att sedan med en dyster blick ha iakttagit primus' vårdslösa och ovänliga nick, makade han sig ut från bänken och steg upp. Situationen hade förändrats. Herr Ballerstedt hade lämnat rummet, och i hans ställe stod rak och styv på katedern en liten ynklig, utmärglad mansperson med tunt vitt skägg och en smal röd hals, som stack upp ur den snäva kragen; i ena handen höll han cylinderhatten framför sig, med öppningen uppåt. Han gick bland skolpojkarna under namnet »spindeln» och hette i verkligheten professor Hückopp. Då han under denna paus hade vakten i korridoren, tillkom det också honom att se efter, att allt var som det borde i klassrummen … »Släck lamporna! Upp med gardinerna! Upp med fönstren!» sade han, i det han<noinclude> <references/></noinclude> iw0qvj5ecz8lk9yipudcaso3s85v9xa 104 217565 653997 630875 2026-06-27T23:14:52Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653997 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />276</noinclude>gav sin lilla späda stämma så mycket kommandokraft som möjligt och med en tafatt energisk åtbörd svängde armen runt i luften, som om han vevade på något … »Och ut med er allesammans, ut i friska luften, annars skall fan taga er!» Lamporna släcktes, gardinerna flögo upp, det bleka dagsljuset fyllde rummet, och den kalla dimman strömmade in genom de breda fönstren, under det pojkarna trängde sig förbi professor Hückopp ut genom dörren, — endast primus fick stanna uppe. Hanno och Kai stötte ihop i dörren och gingo bredvid varandra utför den bekväma trappan och genom den ståtliga vestibulen. De tego båda. Hanno såg jämmerligt olycklig ut, och Kai var försänkt i tankar. Utkomna på den stora gården började de gå av och an mellan den massa kamrater av olika åldrar, som bullersamt vimlade om varandra på de fuktiga röda stenarna. En ännu ung herre med ljust spetsigt skägg hade vakten här nere. Det var den snobbige lektorn. Han hette doktor Goldener och innehade ett pensionat för rika och adliga godsägarsöner från Holstein och Mecklenburg. Påverkad av de unga adelsjunkrar, som voro anförtrodda åt hans beskydd, vårdade han sitt yttre på ett sätt, som var utan motstycke bland hans kolleger. Han bar brokiga sidenhalsdukar, en sprättig liten rock, ljusa pantalonger, som voro fästa med hällor under sulorna, och parfymerade näsdukar med kulörta bårder. Barn av tarvliga föräldrar, som han var, klädde honom egentligen icke alls denna elegans, och hans kolossala fötter togo sig till exempel löjliga ut i de spetsiga knäppskorna. Obegripligt nog var han fåfäng över sina klumpiga röda händer, som han oupphörligt gned mot varandra och betraktade med ömt granskande blickar. Han plägade lägga huvudet på sned bakåt och med plirande ögon, rynkad näsa och halvöppen mun oupphörligt göra en grimas, som om han ville säga: »Vad är nu på färde igen? …» Likväl var han för förnäm, för att icke taktfullt blunda för<noinclude> <references/></noinclude> 4b43ne0hpr496ifc4mvvuy3tl90gpr6 104 217566 653998 630876 2026-06-27T23:18:33Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653998 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{ph|277}}</noinclude>alla de små otillåtligheter, som ägde rum nere på gården. Han blundade för, att den eller den eleven hade tagit med sig ner en bok för att i sista ögonblicket läsa över en smula, blundade för att hans inackorderingar smugglade pengar till herr Schlemiel, kustoden som skulle köpa bakelser åt dem, för att här ett litet kraftprov mellan två femteklassister urartade till ett slagsmål, omkring vilket genast en ring av sakkunniga bildade sig, och för att där borta en elev, som på något sätt lagt ett okamratligt, fegt eller ohederligt sinnelag i dagen, av sina klasskamrater släpades fram till pumpen för att få sin skam bortspolad av vatten … Det var ett duktigt och en smula ohyvlat släkte, den bullersamma skara, i vilken Kai och Hanno vandrade av och an. Uppvuxen i det föryngrade fäderneslandets krigiskt segerrika atmosfär, hyllade man seder av rå manlighet. Man talade ett språk, som var på en gång slarvigt och morskt och vimlade av tekniska uttryck. Förmåga att dricka och röka, kroppsstyrka och gymnastisk färdighet stodo högt i pris, och de föraktligaste lasterna voro veklighet och sprättaktighet. Den, som påträffades med uppslagen rockkrage, kunde vänta sig att bli släpad till pumpen. Och den som visat sig ute på gatan med en promenadkäpp, han fick i gymnastiksalen undergå en offentlig bestraffning av lika skymflig som smärtsam art … Vad Hanno och Kai talade med varandra om, lät främmande och underligt i det sorl, som fyllde den kalla och fuktiga luften. Denna vänskap var sedan långt tillbaka känd inom hela skolan. Lärarna tålde den motvilligt, därför att de anade oråd och opposition där bakom, och kamraterna, som voro ur stånd att begripa dess art och väsen, hade vänjt sig att med en viss skygg illvilja låta den gälla och betrakta de båda vännerna som utbördingar och »konstiga prissar», vilka man måste överlåta åt sig själva … För övrigt åtnjöt Kai Mölln en viss respekt på grund av den vildhet och tygellösa uppstudsighet, han var känd för. Och vad Hanno Buddenbrook beträffade, så<noinclude> <references/></noinclude> hlni8hjh1yf0hxtni4f3laqr0p7mtc3 104 217611 653999 630961 2026-06-27T23:22:17Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653999 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />278</noinclude>kunde icke ens den långe Heinricy, som slogs med alla, besluta sig för att lägga hand på honom, av en slags obestämd fruktan för hans mjuka hår, hans fina lemmar, hans dystra, skygga och kalla blick … »Jag är rädd,» sade Hanno till Kai, i det han stannade och lutade sig mot gårdsmuren och med en rysande gäspning drog igen jackan om sig … »Jag är så vanvettigt rädd, Kai, att det riktigt värker i hela kroppen. Är nu herr Mantelsack en person, som man behöver ha en sådan rädsla för? Säg själv! Om bara den här gemena Ovidiuslektionen vore över! Om jag väl fått min anmärkning och fick sitta stilla och allt vore i sin ordning! Det är icke ''det'', jag är rädd för, jag är rädd för allt det spektakel, som följer med …» Kai försjönk i tankar. »Den där Roderich Usher är den underbaraste gestalt, som någonsin blivit påhittad!» sade han hastigt och oförmedlat. »Jag läste nyss om honom hela timmen … Om jag någonsin kunde skriva en så bra historia!» Saken var, att Kai sysselsatte sig med att skriva. Det var det han häntytt på, då han sade, att han hade något bättre att göra än att läsa på sina läxor, och Hanno hade mycket väl förstått honom. Den lust för att berätta sagor, som han lagt i dagen som liten gosse, hade utvecklat sig till litterära försök, och han hade nyligen avslutat en historia, ett hänsynslöst fantastiskt äventyr, där allt glödde i ett dunkelt skimmer, som utspelades bland metaller och mystiskt glödande ting nere i jordens och på samma gång i människosjälens djupaste och heligaste verkstäder, och i vilket naturens och själens urkrafter på ett sällsamt sätt blandades, förvandlades och luttrades — alltsammans skrivet på ett innerligt, lidelsefullt, en smula exalterat språk … Hanno kände väl till denna historia och tyckte mycket om den, men nu var han icke upplagd att tala om Kais arbeten eller om Edgar Poe. Han gäspade åter och suckade sedan, i det han på samma<noinclude> <references/></noinclude> 31vougmm1vp546a4z4shqwsoq6r5epf 104 222896 654018 653257 2026-06-28T11:05:52Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 654018 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 379 —}}</noinclude>vinkel mot Polonceaugatan, utan bildade ett djupt urskuret hörn, som av sina båda framspringande vinklar undanskymdes för de betraktare, som stodo på Polonceaugatan eller i gränden Droit-Mur. Från det urskurna hörnets bägge vinklar sträck­te sig muren längs efter Polonceaugatan ända till det hus, som bar numret 49, och utmed gränden Droit-Mur, där den var mycket kortare, till den dystra byggnad vi omtalat, och vars gavel den skar så, att vid gatan bildades en ny ingående vinkel. Denna gavel hade ett dystert utseende. Man såg där blott ett enda fönster eller, rättare sagt, två med zinkplåt beklädda och alltid till­stängda fönsterluckor. Den beskrivning av läget vi här lämnat är strängt noggrann och skall säkert väcka en gans­ka tydlig hågkomst hos kvarterets forna invåna­re. Det urskurna hörnet upptogs helt och hållet av något, som liknade en ofantlig port i eländigt skick. Det var en stor och oformlig massa av lodrätt ställda plankor, av vilka de övre voro bre­dare än dc nedre, och som sammanhöllos av lån­ga, på tvären sittande järnband. Bredvid var en<noinclude> <references/></noinclude> a77k7v73jlg7dgjr59askvgiskhsw9z 104 222897 654019 653258 2026-06-28T11:08:28Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 654019 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 380 —}}</noinclude>inkörsport av vanlig storlek, och som synbarli­gen först för ett femtiotal år sedan blivit uppta­gen i muren. En lind höjde sin krona över det urskurna hör­net, och muren var åt Polonceaugatan övervuxen med murgröna. I den överhängande fara, vari Jean Valjean be­fann sig, hade denna dystra byggnads obebodda och ödsliga utseende någonting, som frestade ho­nom. Han överfor den hastigt mea ögonen. Han sade till sig själv, att han måhända skulle vara räddad, om han lyckades tränga ditin. Han fick genast en idé och en förhoppning. På mellersta delen av denna byggnads fram­sida åt gränden Droit-Mur funnos vid alla fön­stren i de olika våningarna gammaldags trattformiga vattenuppsamlare av bly. De olika förgre­ningar av rännor, som från en huvudränna myn­nade ut i alla dessa vattenuppsamlare, avtecknade sig på husets framsida som ett slags träd. Dessa rännförgreningar med sina hundratals knän likna­de de gamla avlövade vinstockar, som slingra sig utefter framsidan av gamla lantgårdar. Denna besynnerliga spalier med grenar av bleck<noinclude> <references/></noinclude> lty4hehaojc05uerm7dpa1dc7jjhjt6 104 222898 654020 653259 2026-06-28T11:09:56Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 654020 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 381 —}}</noinclude>och järn var det första föremål, som fäste Jean Valjeans uppmärksamhet. Han satte ned Cosette med ryggen mot en avvisare, uppmanade henne att vara tyst och sprang till det ställe, där huvudrännan gick ned till gatan. Måhända kunde han med tillhjälp av denna ränna klättra upp och kom­ma in i huset. Men rännan var söndrig och obruk­bar och hängde knappast ihop i fogningarna. Dessutom voro alla fönster i denna tysta boning ända upp till vindsgluggarna försedda med tjocka järngaller. För övrigt kastade månen sitt fulla sken på denna framsida, så att karlen, som höll utkik vid änden av gatan, ovillkorligen skulle ha sett Jean Valjean, då han klättrade upp. Och slut­ligen, vad skulle han taga sig till med Cosette? Huru hissa henne upp på taket till ett tre våningar högt hus? Han avstod från att klättra uppför rännan och smög sig längs efter muren för att komma in på Polonceaugatan igen. Då han kom till det urskurna hörnet, där han kvarlämnat Cosette, märkte han, att ingen kunde se honom där. Han var där, såsom vi förut för­klarat, undanskymd för alla blickar, från vilket<noinclude> <references/></noinclude> n34b6flfus72b9m9wwjclezpxv7k6qq 104 222899 654021 653260 2026-06-28T11:11:28Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 654021 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 382 —}}</noinclude>håll de än kommo. Dessutom var han där i skug­gan. Slutligen funnos där två portar. Måhända skulle någon av dem kunna uppbrytas. Muren, över vilken han såg linden och murgrönan, vette ögonskenligen åt en trädgård, där han åtminstone borde kunna gömma sig, ehuru det ännu icke fanns några löv på träden, och tillbringa återsto­den av natten. Tiden förgick emellertid. Han måste skynda sig. Han kände på inkörsporten och fann genast, att den var tillbommad både in- och utvändigt. Han närmade sig den andra stora porten med mera hopp. Den var i ett mycket förfallet skick. Själva dess ofantliga storlek gjorde den mindre fast, plankorna voro murkna, järnbanden, endast tre till antalet, voro upprostade. Det föreföll honom icke omöjligt att tränga igenom detta murkna stängsel. Vid närmare påseende fann han dock, att den­na port icke var någon port. Den hade varken dörrhakar eller gångjärn, varken lås eller öppning mitt på. järnbanden gingo tvärs över från den ena sidan till den andra, utan avbrott på något<noinclude> <references/></noinclude> 6m7z2fjidy6l6k248g1yggtg78qby3j 104 222900 654022 653261 2026-06-28T11:12:29Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 654022 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 383 —}}</noinclude>ställe. Genom springorna mellan plankorna såg han en av byggnadssten och gråsten klumpigt uppförd mur, vilken de förbigående ännu för tio år sedan hade kunnat se. Han nödgades med be­störtning tillstå för sig själv, att denna skenbara port helt enkelt var en brädbeklädnad på en bygg­nad, mot vilken den stödde sig. Det hade varit lätt att rycka lös en planka, men man hade då stått framför en mur.<noinclude> <references/></noinclude> t0wyn7mmg6ibf26pmm0pj567hn6fg5v 104 222901 654023 653262 2026-06-28T11:14:28Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 654023 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 385 —}}</noinclude>Att döma av den takt, vari de marscherade, och de uppehåll, som de gjorde, skulle de behöva un­gefär en kvart för att hinna fram till det ställe, där Jean Valjean befann sig. Det var ett gräsligt ögonblick. Endast några minuter skilde Jean Val­jean från det förfärliga bråddjup, som nu för tredje gången öppnade sig framför honom. Och bagnon nu var icke allenast bagnon, det var också Cosette förlorad för alltid, det vill säga ett liv, som likna­de det inre av en grav. Det fanns nu blott en möjlighet. Med Jean Valjean ägde det egna rum, att han kunde sägas bära med sig två ränslar. I den ena hade han ett helgons tankar, i den andra en galärslavs fruktansvärda talanger. Han letade i den ena eller den andra, allt efter omständigheterna. Bland andra hjälpmedel hade han, tack vare sina talrika rymningar från bagnon i Toulon, så­som läsaren torde påminna sig, blivit mästare i den otroliga konsten att utan stege, utan krampor, endast genom sin muskelstyrka, genom att spän­na i med nacken, axlarna, höfterna och knäna, och nära nog utan att betjäna sig av en och annan ojämnhet hos stenarna, klättra upp i den räta<noinclude> <references/></noinclude> fx5ophnonlmfkrljp0skz3ckq54727k 104 222902 654024 653263 2026-06-28T11:16:07Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 654024 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 386 —}}</noinclude>vinkeln mellan två murar, och det, om så behövdes, ända upp till sjätte våningen. Det var denna konst, som gjort det hörn av Conciergeriegården i Paris, där den livdömde Battemolle för ett tjog år sedan lyckades rymma, så förfärligt och rykt­bart. Jean Valjean mätte med ögonen muren, ovan­för vilken han såg linden höja sig. Muren var omkring aderton fot hög. Den vinkel, som den bildade mot den stora byggnadens gavel, var i sin nedre del utfylld med en trekantig mur, troligen ämnad att skydda denna allt för bekväma vrå för det slags orenande, som åstadkommes av förbi­gående. Detta igenfyllande av vrår mellan murar till förekommande av dylikt är mycket allmänt i Paris. Denna fyllnadsmur var omkring fem fot hög. Från övre kanten därav var avståndet upp till mu­rens krön knappt mer än fjorton fot. Muren var ovanpå belagd med flata stenar utan överskjutande kanter. Svårigheten var Cosette. Cosette förstod sig icke pä att klättra uppför en mur. Alt övergiva henne? Det föll aldrig Jean Valjean in. Att taga<noinclude> <references/></noinclude> f22ly9wpdqz4c0iga3hokzw0mxxo8f1 104 222903 654025 653264 2026-06-28T11:18:43Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 654025 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 387 —}}</noinclude>henne med var omöjligt. En mans hela kraft är nödvändig för honom, om detta sällsamma uppsti­gande skall lyckas. Den ringaste börda skulle rubba hans tyngdpunkt och störta honom ned. Han skulle ha behövt ett rep. Jean Valjean ha­de intet sådant. Var skulle han finna ett rep mitt i natten på Polonceaugatan? Helt säkert hade Jean Valjean, om han i denna stund ägt ett ko­nungarike, givit det för ett rep. Varje ytterlig belägenhet har sina blixtar, vilka än förblinda, än upplysa oss. Jean Valjeans förtvivlade blick föll på den lyktarm, som uppbar gatlyktan i återvändsgränden Genrot. På den tiden fanns ingen gasbelysning på ga­torna i Paris. Då mörkret inbröt, tändes reverberlyktor, som sutto på vissa avstånd från var­andra samt hissades upp och ned medelst en lina, som gick tvärs över gatan och löpte i en ränna på lyktarmen. Rullen, varpå denna lina var upplindad, var in­läst under lyktan i ett litet järnskåp, till vilket lykttändaren hade nyckeln, och i själva linan var när­mast skyddad genom en hylsa av metall. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> au1ev86ieqbcb9bnu0y6ambc056h84j 104 222904 654026 653265 2026-06-28T11:20:38Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 654026 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 388 —}}</noinclude>Med kraften hos den, som kämpar för livet, störtade Jean Valjean i ett enda språng över gatan in i återvändsgränden, bände med udden av sin kniv tillbaka kolven i det lilla skåpets lås och var ett ögonblick därefter åter hos Cosette. Han hade nu ett rep. De gå raskt tillväga, dessa dystra uppfinnare av hjälpmedel i kampen mot ödet. Vi ha sagt, att gatlyktorna icke voro tända denna natt. I återvändsgränden Genrot var lyk­tan således släckt liksom alla andra, och man kunde gå där förbi utan att ens märka, att hon icke längre hängde pä sin vanliga plats. Timmen, stället, mörkret, Jean Valjeans bekym­mersamhet, hans besynnerliga åtbörder, hans gå­ende fram och tillbaka, allt detta började emel­lertid oroa Cosette. Varje annat barn skulle för länge sedan ha skrikit överljutt. Hon inskränkte sig till att draga Jean Valjean i rockskörtet. Man hörde allt tydligare bullret av den annalkande patrullen. — Far, sade hon helt sakta, jag är rädd. Vad är det, som kommer där borta? — Tyst! svarade den olycklige mannen, det är fru Thénardier. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 86q9ocxz6k1auqvs3a2azcm3wtjlve8 104 222905 654027 653266 2026-06-28T11:22:46Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 654027 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 389 —}}</noinclude>Cosette darrade. Han tillade: — Säg ingenting. Låt mig hållas. Om du skri­ker, om du gråter, hittar fru Thénardier på dig. Hon kommer för att ta igen dig. Utan att brådska, men också utan att göra om något två gånger, med en säker och rask nog­grannhet, så mycket anmärkningsvärdare i en så­dan stund, då patrullen och Javert kunde komma över honom i vilket ögonblick som helst, avtog han sin halsduk, band den omkring Cosettes liv under armarna och var mycket noga med, att den icke skulle komma att göra barnet illa, knöt sedan fast halsduken vid ena änden av linan med det slags knut, som av sjöfolk kallas sjömansknut, tog andra änden av linan mellan tänderna, drog av sina skor och strumpor, som han kastade över muren, steg upp på fyllnadsmuren och började lyfta sig upp i vinkeln mellan muren och gaveln med lika mycken stadighet och säkerhet, som om han hade haft stegpinnar under fötter och arm­bågar. En halv minut hade icke förgått, innan han befann sig på knä uppe på muren. Cosette betraktade honom med häpnad, utan att<noinclude> <references/></noinclude> 31anb4rrm2t9grsbr1xwcjph9mv6pt0 104 222906 654028 653267 2026-06-28T11:25:53Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 654028 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 390 —}}</noinclude>säga ett ord. Jean Valjeans förmaning och fru Thénardiers namn hade isat henne. Plötsligt hörde hon Jean Valjeans röst, som ro­pade till henne, ehuru helt sakta: — Ställ dig med ryggen mot muren. Hon lydde. — Säg inte ett ord och var inte rädd, återtog Jean Valjean. Hon kände sig lyftas från marken. Innan hon fått tid att besinna sig, var hon uppe på muren. Jean Valjean fattade uti henne, lade henne på sin rygg, tog hennes bägge små händer i sin vän­stra hand, lade sig framstupa och kröp längs efter inuren ända fram till det urskurna hörnet. Som han förmodat, låg där en byggnad, vars tak bör­jade uppe vid den förut omnämnda brädbeklädnaden och sänkte sig ganska nära marken i tämligen sakta sluttning, snuddande vid lindträdet. Genom en lycklig tillfällighet var muren myc­ket högre åt denna sida än åt gatan. Jean Val­jean såg marken mycket djupt under sig. Han hade nyss kommit fram till det sluttande taket och hade ännu icke släppt murens krön, då<noinclude> <references/></noinclude> rmhozhi1lelucxnd86mj30soj82ukli 104 222907 654029 653268 2026-06-28T11:27:34Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 654029 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 391 —}}</noinclude>ett häftigt larm förkunnade patrullens ankomst. Javerts dundrande röst hördes: — Leta igenom återvändsgränden! Gränden Droit-Mur är bevakad, lilla Picpusgatan likaså. Jag svarar för, att han är i återvändsgränden. Soldaterna störtade sig inåt återvändsgränden Genrot. Jean Valjean gled långsamt utför taket, alltjämt fasthållande Cosette, kom fram till linden och hop­pade ned på marken. Vare sig av förskräckelse eller mod, hade Cosette icke givit ett ljud från sig. Hon hade blott fått händerna litet skavda.<noinclude> <references/></noinclude> 3cdoro9h0jrviavqyrd9zcko8z2xizb 104 222911 654031 653272 2026-06-28T11:31:21Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 654031 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 396 —}}</noinclude>den dystra byggnad, som behärskade trädgården. I detsamma de onda andarnas skrän avlägsnade sig, kunde man ha trott, att en änglakör nalkades i mörkret. Cosette och Jean Valjean föllo på knä. De visste icke, vad det var, de visste icke, var de voro, men de kände bägge, mannen och bar­net, den botfärdige och den oskyldiga, att de måste falla på sina knän. Dessa röster hade det sällsamma med sig, att de icke hindrade byggnaden från att se lika ödslig ut ändå. Det var som en övernaturlig sång i en obebodd boning. Medan dessa röster ljödo, tänkte Jean Valjean icke mera på något annat. Han såg icke längre natten, han såg en blå himmel. Han tyckte sig känna de vingar, som vi alla hava inom oss, breda ut sig till flykt. Sången dog bort. Den hade kanske varat länge. Jean Valjean skulle icke kunnat säga det. Tim­mar av hänryckning vara aldrig längre än en mi­nut. Allt hade åter försjunkit i tystnad. Ingenting<noinclude> <references/></noinclude> copjf0c9f7z2v9mtfpw3uc1d58zibnn 104 222912 654032 653273 2026-06-28T11:31:44Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 654032 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 397 —}}</noinclude>hördes mera från gatan, ingenting från trädgår­den. Det, som hotade, det, som lugnade, allt var försvunnet. Vinden skakade uppe på murkrönet några torra örtstånd, vilka gåvo ifrån sig ett sakta och dystert ljud.<noinclude> <references/></noinclude> a2whze0z52cea4o8719hxskca83ef6u 104 222913 654033 653274 2026-06-28T11:33:39Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 654033 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 399 —}}</noinclude>av han betjänat sig för att förmå Cosette att hålla sig tyst. — Nej, sade han, hon är sin väg. Frukta in­genting längre. Cosette suckade, som om en tyngd hade blivit lyft från hennes bröst. Marken var fuktig, lidret var öppet åt alla sidor, blåsten blev skarpare med varje ögonblick. Den gamle mannen tog av sig rocken och svepte in Cosette i den. — Fryser du mindre så här? sade han. — Ack ja, far! — Gott! Vänta på mig här en stund. Jag kom­mer strax tillbaka. Han gick ut ur ruinen och började gå längs ef­ter den stora byggnaden, sökande något bättre skydd. Han träffade på dörrar, men de voro stängda. I bottenvåningen satt järngaller framför alla fönsteröppningarna. Då han kommit förbi byggnadens inre vinkel, märkte han, att fönstren där voro bågformiga och att ett svagt ljussken syntes innanför. Han höjde sig på tåspetsarna och tittade in genom ett av dessa fönster. De hörde alla till en tämligen stor<noinclude> <references/></noinclude> q8llw6y0wt049v1cs0wcj6o507qqxjm 104 222914 654034 653275 2026-06-28T11:36:01Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 654034 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 400 —}}</noinclude>sal, med stora stenhällar till golv, avdelad av arka­der och pelare, och i vilken man icke urskilde nå­got annat än ett litet ljus och stora skuggor. Lju­set kom från en nattlampa, som stod och brann i ett hörn. Denna sal var öde och intet rörde sig. Efter att ha skärpt blicken trodde han sig emeller­tid på golvet, på själva stenläggningen, urskilja något, som tycktes vara inhöljt i en svepning och som liknade en mänsklig skepnad. Detta något var utsträckt framstupa, med ansiktet mot stenar­na, armarna i kors och orörligt som en död. Av någonting ormlikt, som låg på stengolvet, kunde man ha trott, att denna hemska skepnad hade ett rep om halsen. Hela salen badade i detta töcken, som i föga be­lysta rum ökar hemskheten. Jean Valjean hade sedan ofta sagt, huru många hemska skådespel han än bevittnat i sin levnad, dock aldrig sett något mera isande och mera för­färligt än denna gåtlika skepnad, förrättande nå­got hemlighetsfullt, okänt värv i detta dystra rum och sålunda dunkelt skådad i natten. Det var förfärligt att antaga, att detta möjligen kunde vara<noinclude> <references/></noinclude> 40yjbgz9esye1y253l2txsqzz02qudj 104 222925 654035 653287 2026-06-28T11:38:06Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 654035 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 401 —}}</noinclude>en död, och ännu förfärligare att tänka, att det kanske vore en levande. Han hade mod att trycka sin panna intill rutan och att söka utforska, om detta något skulle röra sig. Fåfängt stod han kvar, såsom han tyckte, en ganska lång stund, den utsträckta skepnaden gjor­de icke någon rörelse. Plötsligt kände han sig gripen av en obeskrivlig fasa och skyndade däri­från. Han började springa bortåt lidret, utan att våga se sig tillbaka. Det föreföll honom, som om han, ifall han vände på huvudet, skulle få se skep­naden komma efter honom med stora steg och fäktande med armarna. Han kom fram till ruinen flämtande. Hans knän sviktade och svetten rann utefter ryggen på ho­nom. Var var han? Vem skulle någonsin kunnat fö­reställa sig någonting liknande detta slags grav mitt i Paris? Vad var detta för ett sällsamt hus? En byggnad full av nattliga hemligheter? vilken i mörkret med änglaröster lockade till sig själarna, men, då de kommo, plötsligt bjöd dem denna fasaväckande syn, och som lovade att öppna him­melns strålande port, men i stället öppnade<noinclude> <references/></noinclude> e3a838alfbxylp71fbxy0inzwv8n5qz 104 222926 654036 653288 2026-06-28T11:39:10Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 654036 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 402 —}}</noinclude>gra­vens fasaväckande dörr! Och detta var dock verkligen en byggnad, ett hus, som hade sitt num­mer vid en gata! Det var icke någon dröm. Han kände sig tvungen att vidröra stenarna för att kunna tro därpå. Kölden, ångesten, oron, aftonens sinnesrörelser hade försatt honom i verklig feber, och alla dessa tankar tumlade om varandra i hans hjärna. Han närmade sig Cosette. Hon sov.<noinclude> <references/></noinclude> endzjjv2mcejrurnevfxl4q3jao4qth 104 222928 654037 653290 2026-06-28T11:41:29Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 654037 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 404 —}}</noinclude>ljud kom från trädgården. Det hördes tydligt, ehuru svagt. Det liknade den otydliga musik, som boskapens skällor göra om natten på betesmar­kerna. Detta ljud kom Jean Valjean att vända sig om. Han såg sig omkring och fann, att det var nå­gon i trädgården. En varelse, som liknade en karl, gick ibland glaskuporna i melonsängen, än resande sig upp, än lutande sig ned, än stannande, med regelbund­na rörelser, som om han släpade eller bredde ut något på marken. Denna varelse tycktes halta. Jean Valjean spratt till av den fruktan, som ständigt hemsöker de olyckliga. Allt är för dem fientligt och misstänkt. De misstro dagen, eme­dan den gör det lättare att se dem, och natten, emedan den gör det lättare att överraska dem. Nyss darrade han därför, att trädgården var öde, nu darrade han därför, att det fanns någon där. Han återföll ur inbillade fasor i verkliga. Han sade sig, att Javert och polisspionerna kanske icke vore borta, att de utan tvivel hade på gatan kvarlämnat folk för att hålla utkik, att om denne karl upptäckte honom i trädgården, skulle han skrika<noinclude> <references/></noinclude> 8eeffyfofbmarzlnopnguuu2ulpi8nf 104 222929 654038 653291 2026-06-28T11:43:37Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 654038 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 405 —}}</noinclude>på tjuvar och utlämna honom. Han tog sakta den insomnade Cosette i sina armar och bar henne bakom en hög gamla obrukbara saker i lidrets av­lägsnaste hörn. Cosette rörde sig icke. Därifrån gav han akt på, huru varelsen i melonsängen bar sig åt. Det besynnerliga var, att bjäll­rans pinglande följde alla karlens rörelser. Då denne nalkades, närmade sig också pinglandet. Då han avlägsnade sig, avlägsnade det sig även. Om han gjorde någon häftigare rörelse, beledsa­gades denna av ett längre pinglande. Då han stannade, upphörde ljudet. Det syntes vara up­penbart, att bjällran var fäst på karlen. Men i så fall, vad kunde väl det betyda? Vad var det för en karl, på vilken man hängt en bjällra liksom på en gumse eller en oxe? Medan han gjorde sig dessa frågor, rörde han vid Cosettes händer. De voro iskalla. — O min Gud! sade han. Han ropade på henne med låg röst: — Cosette! Hon öppnade icke ögonen. Han ruskade på henne. {{tomrad}} Hon vaknade icke.<noinclude> <references/></noinclude> gm3eswv2hrimq2cihc2qaj9fk718hpo 104 222930 654039 653292 2026-06-28T11:45:33Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 654039 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 406 —}}</noinclude>— Skulle hon vara död! sade han och reste sig upp, darrande från huvud till fot. De förfärligaste tankar genomjagade hans själ. Det finns ögonblick, då ohyggliga aningar belägra oss liksom en hop furier och löpa till storms mot väggarna av vår hjärna. Då det gäller dem vi älska, hittar vår omsorg på alla möjliga dårskaper. Det erinrar oss om att sömn i fria luften under en kall natt kan vålla döden. Cosette hade mycket blek fallit ned på marken, utsträckt vid hans fötter och utan att göra en enda rörelse. Han lyssnade efter hennes andedräkt. Hon an­dades, men hennes andhämtning föreföll honom svag och nära att slockna. Huru värma upp henne? Huru få henne vaken? Allt annat utplånades ur hans tankar. Utom sig störtade han ut ur ruinen. Cosette måste ovillkorligen inom en kvart be­finna sig framför en eldbrasa och i en säng. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> tn1w7ztx1g3so4vvc97a8tm333jtibg 654040 654039 2026-06-28T11:45:50Z Jonatanskogsfors 17420 654040 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 406 —}}</noinclude>— Skulle hon vara död! sade han och reste sig upp, darrande från huvud till fot. De förfärligaste tankar genomjagade hans själ. Det finns ögonblick, då ohyggliga aningar belägra oss liksom en hop furier och löpa till storms mot väggarna av vår hjärna. Då det gäller dem vi älska, hittar vår omsorg på alla möjliga dårskaper. Det erinrar oss om att sömn i fria luften under en kall natt kan vålla döden. Cosette hade mycket blek fallit ned på marken, utsträckt vid hans fötter och utan att göra en enda rörelse. Han lyssnade efter hennes andedräkt. Hon an­dades, men hennes andhämtning föreföll honom svag och nära att slockna. Huru värma upp henne? Huru få henne vaken? Allt annat utplånades ur hans tankar. Utom sig störtade han ut ur ruinen. Cosette måste ovillkorligen inom en kvart be­finna sig framför en eldbrasa och i en säng.<noinclude> <references/></noinclude> ihzq5isfj7zg6wy9innim2pqtg2l3pc 104 222931 654041 653293 2026-06-28T11:48:15Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 654041 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 408 —}}</noinclude>Detta namn, sålunda uttalat, i denna stund av nattligt mörker, på detta okända ställe och av denne okände man, kom Jean Valjean att studsa. Han var beredd på allt, utom på detta. Den, som tilltalade honom, var en gubbe, krokryggig och halt, klädd nästan som en bonde, och hade på vänstra knäet en läderputa, vid vilken en täm­ligen stor bjällra hängde. Som hans ansikte be­fann sig i skuggan, kunde det icke urskiljas. Emellertid hade gubben tagit av sig mössan och utbrast helt darrande: — Men, herre Gud, hur kan ni vara här, fader Madeleine? Herre Jesus, vilken väg har ni kom­mit in? Ni faller då ned från himlen! Men det vore inte så underligt. Skulle ni falla ned någon­sin, så vore det väl därifrån. Och så ni ser ut! Ingen halsduk, ingen hatt, ingen rock! Vet ni, alt ni kunde sannerligen ha skrämt den, som inte kände er förut? Ingen rock! Herre min skapare, ha dina helige mist förståndet nu för tiden? Men hur har ni då kommit in här? Orden flödade över varandra. Den gamle man­nen ordade med en lantlig talförhet, vari det icke låg något oroande. Allt delta hade yttrats med<noinclude> <references/></noinclude> qgidk5rzxbnn77is0or8642pvhr0fp6 104 222932 654042 653294 2026-06-28T11:50:16Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 654042 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 409 —}}</noinclude>en blandning av bestörtning och okonstlad god­modighet. — Vem är ni? Och vad är detta för ett ställe? frågade Jean Valjean. — Åh, Gud hjälpe mig, är inte det för starkt! utbrast gubben. Jag är den, som ni har skaffat plats här, och detta är det ställe, där ni skaffat mig plats. Känner ni verkligen inte igen mig? — Nej, sade Jean Valjean. Och huru kommer det sig, att ni känner mig, ni? — Ni har räddat mitt liv, sade karlen. Han vände sig om, en månstråle avtecknade hans profil, och Jean Valjean igenkände den gam­le Fauchelevent. — Ah, sade Jean Valjean, är det ni? Jo, nu känner jag igen er. — Nå, det var då väl det! yttrade den gamle med en förebrående ton. — Och vad gör ni här? återtog Jean Valjean. — Kors, jag täcker över mina meloner, vet jag! Den gamle Fauchelevent höll verkligen i han­den änden av en halmmatta, vilken han höll på att breda över melonsängen, då Jean Valjean kom fram till honom. Han hade redan brett ut flere<noinclude> <references/></noinclude> 6k9xxuvkhoqzrd50so5pl7ldwl2rtwt 104 222933 654043 653295 2026-06-28T11:52:17Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 654043 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 410 —}}</noinclude>sådana under loppet av den timme ungefär, som han varit i trädgården. Det var denna förrättning, som hade kommit honom att göra de besynner­liga rörelser, som Jean Valjean iakttagit från lidret. Han fortfor: — Jag sade för mig själv: Det är klart mån­sken, det blir frost. Om jag skulle sätta kapproc­karna på mina meloner? Och ni borde sannerli­gen ha gjort sammaledes, tillade han, betraktande Jean Valjean med ett ljudligt skratt. Men hur kan ni vara här? Jean Valjean, som fann sig vara känd av denne man, åtminstone under namnet Madeleine, gick endast med försiktighet vidare. Han kom fram med den ena frågan efter den andra. Underligt nog tycktes rollerna vara ombytta. Det var han, den objudne gästen, som framställde frågorna. — Och vad är meningen med den där bjällran, som ni har på knäet? — Med den där? svarade Fauchelevent. Det är för att man skall kunna undvika mig. — Huru! För att man skall kunna undvika er? Gubben Fauchelevent blinkade med ett obe­skrivligt uttryck i minen. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> mgwwq875tt5ofc424gd7j1or54imlg3 104 222934 654044 653296 2026-06-28T11:54:45Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 654044 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 411 —}}</noinclude>— Åh, kors, det finns bara kvinnfolk i det här huset, en mängd unga flickor. Det tyckes, som om jag skulle vara farlig att möta. Bjällran var­nar dem. Då jag kommer, gå de ur vägen. — Vad är då detta för ett hus? — Hm, det vet ni väl. — Nej, det vet jag inte. — Och det, fast ni skaffat mig plats som träd­gårdsmästare här! — Svara mig, som om jag ingenting visste. — Nå ja, det är klostret Petit-Picpus då. Jean Valjean drog sig nu till minnes. Slumpen, det vill säga försynen, hade kastat honom just i det kloster i kvarteret Saint-Antoine, där den gam­le, genom sin kärras stjälpning ofärdige Fauchelevent på hans förord hade blivit antagen för två år sedan. Han upprepade, liksom talande för sig själv: — Klostret Petit-Picpus! — Ja visst, men, återtog Fauchelevent, hur tu­san har ni burit er åt för att komma in här, fader Madeleine? Ni må vara en helig man huru myc­ket som helst, så är ni ändå en karl, och sådana få inte komma in hit. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 6xrxke3y46dex1aii7xsd6k6t04iadj 104 222935 654045 653297 2026-06-28T11:57:58Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 654045 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 412 —}}</noinclude>— Men ni är ju här? — Ja, men jag är också den ende. — Emellertid måste jag stanna här, återtog Jean Valjean. — Åh, min Gud! utbrast Fauchelevent. Jean Valjean närmade sig gubben ocl i sade till honom med allvarlig röst: — Fader Fauchelevent, jag har räddat ert liv. — Det var jag, som först påminde mig det, svarade Fauchelevent. — Nå väl, ni kan nu göra för mig detsamma, som jag fordom gjorde för er. Fauchelevent tog Jean Valjeans bägge kraftiga händer i sina gamla, skrumpna och darrande samt stod några sekunder, som om han icke kunnat tala. Slutligen utbrast han: — Oh, det skulle vara en den gode Gudens väl­signade nåd, om jag kunde göra någonting i den vägen för er! Jag rädda ert liv! Herr mär, för­foga över gubben efter behag. En oförliknelig glädje hade liksom förklarat den gamle och tycktes stråla ur hans ansikte. — Vad vill ni att jag skall göra? återtog han. — Jag skall förklara er det. Har ni ett rum? {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 0rgatutu490e4gmonqs0bxxem78999g 104 223061 654030 653430 2026-06-28T11:29:40Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 654030 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h4 align="center"> VI. <br /> Begynnelsen av en gåta. </h4> Jean Valjean befann sig i ett slags trädgård, som var mycket vidsträckt och hade ett besynner­ligt utseende. Det var en av dessa dystra träd­gårdar, som tyckas gjorda för att betraktas om vintern och nattetid. Den var avlång till formen, med en allé av stora popplar i bakgrunden, täm­ligen höga trädgrupper i hörnen och en öppen plan i mitten, där man såg ett mycket stort, en­staka träd, några gamla fruktträd, vridna och ruggiga som stora buskar, några land med grönsa­ker, en melonsäng, vars glaskupor, till skydd mot nattkylan, lyste i månskenet, samt en gammal brunn. Här och där stodo några stenbänkar, svar­ta av mossa. Gångarna voro infattade med små mörka buskar och alldeles raka. Gräset<noinclude> <references/></noinclude> tqsxlrb4r8b3h581qg8j89h3q0yqb4k 104 223351 653957 2026-06-27T13:00:09Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 653957 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />337</noinclude>Om jag icke här funnit reformatörer, såsom jag väntade mig, så har jag här hört talas om ett par sådana, plantageägare, en i Florida och en i Georgia, som hålla skola för äfven negerslafvarnes barn i afsigt att bereda dem till goda och fria menniskor. En af dessa män, Mr N., sades ha de största förhoppningar om negerbarnens bildbarhet, ja äfven framför de hvita barnens. Hvarföre har jag ej förr hört om dessa kristliga plantskolor? Jag skulle ha gjort allt möjligt för att få besöka dem, få se dem med mina egna ögon. Sådana plantager inom slafstater äro att betrakta som heliga orter, dit de pilgrimer böra valfärda, som söka själens upphöjelse och ny kraft att tro och hoppas. Hvad har jag väl sökt och frågat efter i de södra staterna så ifrigt som sådana orter?! …. Det ligger ej i min natur att söka ämnen för tadel. Jag upptager ej sådana, utom då de tvinga sig på mig. Jag skyr ej att se natten, men jag söker ljuset, som kan förklara natten, i allt, hos alla. I slafveriets natt har jag sökt frihets-momentet med tro och med hopp på Amerikas genius. Att jag funnit natten så väldig och ljusets arbete i slafstaterna så svagt ännu, är icke mitt fel. {{linje|5em|style=margin-top:2em;margin-bottom:2em;}} {{c|{{större|'''{{sp|Charleston.}}'''}}}}{{ph|''D. 3 Juni. ''|5}} Åter här, i min goda Mrs Howlands goda hem, ett af de på en gång fridfullaste och skönaste som jag funnit i Förenta Staterna. Godt att få hvila här en<noinclude> <references/> {{huvud|{{m|''Hemmen i nya verlden. III.''}}||{{m|15}}}}</noinclude> 0pc4tc5gcf9x1q16w4kd37387lklnpm 104 223352 653958 2026-06-27T13:34:51Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 653958 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />338</noinclude>liten tid efter de tre sista veckornas strapatser, som icke varit så ringa emellanåt. Men så har jag sett Florida, och förstår bättre arten och vidden af det rike, det stora hem, som bildas i Norra Amerika för alla jordens folk. Från den eviga sommarens hem reser jag nu upp mot vinterns, »de hvita bergen» i Ny-Englands mest nordliga stater, och sedan — hem, ty jag har då sett hvad jag ville på denna sida oceanen. Bland minnesvärdigheterna på vår sednaste färd får jag icke glömma morgonfärden i stora båtar af urhålkade cypressträd, ifrån Ortega-plantagen till Jacksonville der vi togo ångfartyget. Morgonen var herrlig, och negrerna rodde duktigt och med friskt mod. Herrarne af den älskvärda familjen på Ortega följde oss ombord. Den var af de goda och stilla i landena. Från Mr Cooper skiljdes jag med verklig tacksamhet för hans intressanta umgänge, och med ett bestämdt tycke för en af de unga sönerna i huset hvars breda panna gömde ett fördomsfritt tänkande och humoristiskt sinne. Stället der vi skulle taga ångbåten till Savannah var det, der fordom staden Frederica anlades af Georgias första odlare [[w:James Oglethorpe|{{sp|Oglethorpe}}]]. Läget syntes ha varit förträffligt, men af staden återstod blott ett par ruiner kransade af gröna träd och buskar. Vi kommo i god tid hit, men ångfartyget dröjde flera timmar. Emellertid gick det oss såsom i fée-sagorna. En liten allrasomkäraste fru, ganska lik en god liten fé, tog oss in i sitt hus — ett riktigt litet<noinclude> <references/></noinclude> nln9zyrs1j021kwehsylqya3oioi7my 104 223353 653959 2026-06-27T13:43:01Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 653959 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|339}}</noinclude>fé-slott för prydlighet, comfort och behaglighet. Allt lyste och tycktes vara lifs lefvande af renlighet och omvårdnad. Den lilla frun, gammal till åren, men full af ungdomlighet i sinnet, och med ett par klara, lifliga blå ögon, gaf — i det hon gjorde en humoristisk anspelning på mitt hufvud — en knack åt min panna som hade kunnat spränga dess skal, om det varit något mindre tjockt. Och så dukade hon för oss ett bord skinande af hvitt duktyg och porslin och silfver, och derpå en anrättning af thé och smör och bröd, potatis (min begäran), ägg m. m. Nej, ingen måltid af fé-hand kunde vara mera utsökt och mera välsmakande. Den glada och qvicka lilla frun och jag drucko med hvarandra en skäl »''för vänskap och potatis''» som det nödvändiga för jordisk sällhet. Och så reste vi till Savannah. I Savannah såg jag utom gamla, goda vänner — alltid goda och vänliga! — ett sjömanshem, under fruntimrens i stadens styrelse. Det var en enkel, men väl vårdad och lyckad inrättning der matroserna på skepp, som komma till Savannah, kunna för bästa möjliga pris få bästa möjliga comforts, och i en stor gemensam sal både kroppslig föda och god själaspis. Den sednare bestod af goda böcker och små »träets» med afhandlingar och berättelser i religiös riktning. Den lifliga, hyggliga fru, som förde mig hit, Mrs Burrows, dotter till senatorn Judge Berrian, är en af direktriserna, och ehuru lycklig maka samt moder för sex gossar och en flicka, finner hon tid och hjerta att vårda sig om hemmet för Neptuni söner, eljest lemnade for vind och våg, farligare för dem inom städerna<noinclude> <references/></noinclude> 4v2d6jsjredrow4hu9lurbxbsh74rrc 104 223354 653960 2026-06-27T14:02:03Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 653960 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|144|<small>JOHAN NORDLANDER.</small>|}}</noinclude>heter <b>Minnþaks-eyrr</b> (af <i>eyrr,</i> sten-ör). — På en stenig fjordstrand funno Flóki och hans folk en <i>hval</i> och kallade stället <b>Hvaleyri.</b> — En bland de tidigaste invandrarne var <i>Skallagrímr,</i> hvilken tog ett stort område på den västra kusten. Därvid kommo han och hans män till ett näs, på hvilket de funno <i>álftir</i> (svanor); det kallade de <b>Álftanes.</b> — Längre fram under landnámstiden kom en man v. n. Ketilbjörn till Island på ett skepp, som hette <i>Elliði;</i> han landade i <b>Elliða-árós</b> (Ellidaåns mynning). — En annan kom till Island med det skepp, som han kallade <i>Kúða,</i> och kom han i <b>Kúðafljótsós.</b> — Af Harald Hårfagre fick Ingemund, som nedan nämnes, skeppet <i>Stígandi</i> samt seglade med detta och ett annat till Island. Han höll in i Húnavatn; »där är <b>Stígandahróf</b>» (<i>hróf,</i> n. skjul, hvarunder skepp bygges eller hålles). — <b>Siglufjörðr</b> fick namn däraf, att Þormódr kom dit med sitt skepp; således af verb. <i>segla.</i> Oviss om, hvar man borde landa och nedslå sina bopålar, öfverlät mången bestämmandet däraf åt gudarne. Detta skedde genom att kasta de medförda högsätespelarne öfver bord med högtidligt löfte att bosätta sig där, hvarest dessa drefve i land. Så gjorde Ingólfr och många med honom. Þórólfr »var stor blotman och trodde å Tor». När fretten (utforskandet af gudarnes vilja) hade visat honom till Island, rifver han ner sitt tempel, för på sitt fartyg största delen af timret och något af mullen under den upphöjning, på hvilken Tors bild hade stått. Kommen till trakten af Reykjanes, kastade han högsätespelarne i sjön, och på den ene var Tors bild utskuren. Han sade, heter det i Landn., »att Tor skulle komma i land där, hvarest han ville, att Þórólfr skulle bygga, och han lofvade att helga Tor allt sitt landnám och uppkalla det efter honom». Vinden förde till den fjord, som han kallade <b>Breidafjörð,</b> på hvars södra sida han landade i en våg (vik), som han kallade <b>Hofsvág.</b> Tors bild fann han »drifven på ett näs; det heter nu <b>Þórsnes,</b>» hvilket namn ock gafs hela det i besittning tagna landet »frá Stafá inn til <b>Þórsár</b>». Sin gård byggde han vid Hofsvág »och gjorde där stort hof och helgade det Tor; där heter det nu <b>Hofstaðir</b>». På den plats, där Tors beläte kommit i land, inrättade han tingsplats för hela häradet. På näset stod ett fjäll, hvilket han ansåg för mycket heligt; också kallade han det <b>Helgafell.</b> Mot det fick ingen se otvagen, och det var så heligt, att ingen, vare sig folk eller fä, fick dödas där. Det ställe, där tingsplatsen var, höll han ock i helgd, och när tinget pågick, fick ej någon genom att göra<noinclude> <references/></noinclude> bhf36b62dz6wet3aaptafqeuvfjfixc 104 223355 653961 2026-06-27T14:03:46Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 653961 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />340</noinclude>än ute på hafvet. ''Maka, moder, medborgarinna'' är titeln för den nya verldens qvinna. Om afton i hotellet »Pulaski-house», der jag vistades under den korta tiden, för att icke skiljas ifrån Mrs Howland, gjorde jag bekantskap med en ung fru från en plantage som nu kommit till staden med en familj af sju gossar, alla efter hvarandra med ett eller högst två år emellan dem. Moder och barn voro fulla af friska lifsandar och den glada, unga modern endast i ångest för att kunna sammanhålla de muntra gossarne, som ville löpa omkring i staden, såsom de varit vanda vid på landet. De skulle här sättas i skola. Familjerna i Norra Amerika äro rätt försvarligt talrika, dock ej så som i England. Högsta antal jag här hört omtalas är tolf barn på ett par, och detta var en sällsynthet. Sjutalet synes vara det allmännaste högsta antalet barn inom en familj. Icke sällan finner man äfven barnlösa äkta par. Men nu måste jag säga dig litet om södra Carolina; ty södra Carolina vill i detta ögonblick vara en stat för sig, apart från alla andra stater. Den är nemligen högligen förtörnad öfver de oförrätter den anser att de södra staterna lidit vid sista kongressen genom kompromissen emellan de fria och slafstaterna i California-frågan; och helt nyligen har en stor »konvention» hållits af statens vise män i Charleston, på hvilken de, efter att ha ätit och druckit tillsammans, med stor enthusiasm tagit det hjeltemodiga beslutet att skilja sig (»secede») ifrån Unionen, och antaga mot dess norra stater en fiendtlig attityd. Palmetto-staten tyckes dervid ha räknat på att få stort medhåll af andra söderns<noinclude> <references/></noinclude> j8zod79ssiucddqvez4myea929bvyqn 104 223356 653962 2026-06-27T14:16:24Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 653962 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|341}}</noinclude>stater; men deri visar sig att den missräknat sig. Georgia, Alabama och Louisiana m. fl. ha öppet förklarat sig för Unionen; och i Florida tidningar läste jag skarpa ogillanden af palmetto-statens förfarande. Mississippi är ännu den enda stat som synes stå oviss om den skall förklara sig for Unionen, eller emot den och för södra Carolina. Emellertid synes det som om södra Carolina sjelf, likt den stora kejsar Philippus af antik åminnelse, är af något olika sinnelag under ruset och efter ruset; och att de goda bröderna, som tillsammans i Charleston ätit och druckit och förklarat sig vilja ha krig, likväl, sedan de kommit derifrån, funnit att de vore mindre angelägna derom än att sitta i ro hvar hemma hos sig. Äfven felas icke kloka och goda medborgare, som öppet förklara sig emot den stora konventionens heroiska förklaringar, och man gör sig äfven lustig öfver dessa. I en af stadens tidningar läste man häromdagen följande citation ur ett tal, som sades vara hållet af en af den stora konventionens hjeltemodiga medlemmar: »Ja, mina herrar, jag bedyrar, att när kriget kommer att bryta ut, så skall jag bli den första att springa öfver mina bomullsfält, utropande som general Washington på slagfältet vid Waterloo: »en häst, en häst! Mitt rike för en häst!» På de anmärkningar, som jag hört, och i tidningarne här läst öfver denna konvention och dess följder, ser man huru frisk och klok »public opinion» är, blott den får tid på sig. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 4dzsn2isx5stvwnzwxfnrguyy8mj0tn 104 223357 653963 2026-06-27T14:20:57Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 653963 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />342</noinclude>Troligen blir Södra Carolinas förklaring af »secession» blott ett bevis till för Unionens inre kraft att sammanhålla sig, trots enskilta missnöjen. Mr Poinsetts bref till konventionen (till hvilken han varit kallad, men ej kunnat komma) berömmas som i hög grad utmärkta genom ädelhet och statsmannaklokhet. De råda starkt till Union, och bevisa Södra Carolina att den har orätt i sina påståenden. Ett enskilt bref från den gamle, ädle statsmannen har glädt mig i dessa dagar genom förnyad inbjudning att besöka honom i hans hem, »för att der samtala öfver Förenta Staternas tillstånd och framtid». Jag skulle mycket önska ett sådant samtal med honom; men tiden nekar mig att fara till hans eremitage. Bland samtalsämnen för dagen är en skandalös strid som föres i New Yorks tidningar emellan enskilta personer. En af de förnämsta litteratörerne i staden är invecklad i striden, som gäller äfven ett par ansedda fruntimmers goda namn och rykte. Kampen föres med stor bitterhet och hejdlöshet, och de goda och tänkande se med ledsnad och afsmak derpå, äfvensom de klandra den riktning till personliga anfall och grofheter, som ännu torde vara en af den amerikanska tidningsprässens största synder. Vanligen skonas dock fruntimmerna derunder och finna alltid starka försvarare. En man, som i tal eller tryck skulle tillåta sig grofva uttryck eller utfall mot ett fruntimmer, skulle fördömmas af den bättre stora delen af folket som en karl af »dålig uppfostran, dålig smak». En tyst förkastelsedom utesluter honom ur bättre sällskap. Så ädelt ridderlig är andan här i landet. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> t32kzxcrj87a43t3ikxw83djso9cq1v 104 223358 653964 2026-06-27T14:26:01Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 653964 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|343}}</noinclude>Jag blir nu stilla här omkring en vecka, dels emedan jag finner mig så väl här och behöfver hvila; dels för att ställa litet i ordning min toilett under min goda Mrs Howlands ledning och biträde. Jag tänker mer på denna här än hemma, ty jag måste här representera som svenska, och vill göra det med heder, ehuru i all blygsamhet. Min drägt är derföre alltid svart siden, samt en mantilj eller lätt kofta, äfven af siden, garnerad med spetsar. På gatan kan du se mig i hvit sidenhatt och hvit slöja, svart sidensars-kappa eller klädning. Jag söker att förena allvar med någon elegans. Härifrån ämnar jag begifva mig genom Norra Carolinas högländer och Georgias dito, hvars naturmärkvärdigheter jag gerna vill se, in i Tennessee stat, på Tennessee-floden, och så in i Virginien, »the old Dominion», der jag vill dröja någon tid och lära känna både natur och menniskor. Här är är nu grufligt varmt, och man går som i ett imbad. Jag skulle skrifva en mängd bref och läsa åtskilligt, men orkar långa stunder ingenting göra utom sitta i min gungstol och vagga fram och åter. »Det går väl an nu, i sommarens begynnelse», säger Mrs Howland, »men när denna hetta räcker i fyra å fem månader och aldrig tyckes vilja taga slut, då» .…. Icke underligt att så många unga fruntimmer här se bleka och tynande ut. Vegetationen är i högsta flor, och skogarne stå i herrlig blomning; »indiapride»-trädet, frans-trädet, tulipan-trädet, magnolian, m. fl. sända ut sina granna doftande blommor. I trädgårdarne dofta rosor och orange-blommor, nectarinerna sätta frukt och fikonträden bära<noinclude> <references/></noinclude> 8y1a0fcwsprvhqirwxip8yai0916woi 104 223359 653965 2026-06-27T15:51:26Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 653965 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />344</noinclude>redan mogna frukter. Man njuter, men med matt lif. Skönast äro aftnarne, och att under dem vandra ute på den öfre piazzan, skuggad af rosenespaliern, och smekas af flägtarne från flodsidan är min största njutning. {{em|2}}{{större|'''''D. 11 Juni.'''''}} I morgon lemnar jag detta goda hem, denna älskvärda familj för alltid. Det är mig tungt att säga det, men det är så. Ljufliga timmar och dagar har jag äfven denna gång tillbringat der och med några andra vänner i Charleston. Åter har jag outsägligt njutit af Mrs Holbrooks sällskap, åter vandrat med henne i myrtenlundarne på Belmont under en hel skön dag under samtal som på en gång fördjupa och utvidga lifvet. Mrs H. har mera fantasi än jag, och hennes poetiska sinne i förening med en synkrets af ingen inskränkt vidd, men som från jorden omfattar universala förhållanden och med detsamma drager sin näring ur ett kristligt religiöst centrum, gör hennes umgänge för mig i hög grad lifvande och välgörande. Från flera goda vänner har jag fått förnyade prof på deras ständigt varma hjertlighet, och från den ädle, unitariske presten, Mr Gilman, en välsignelse, som jag gömmer i mitt hjerta. När jag en dag aftecknade hans ascetiskt rena profil, frågade jag honom: »I hvilken ålder har ni känt er lyckligast?» Han svarade: »emellan femtio- och sextiotalet!» Jag hörde det med glädje. Ty jag nalkas det tiotalet och hoppas på dess lugnande makt. Den unga missionären Miles, hvars namn och bok du torde påminna dig af mina bref härifrån förli-<noinclude> <references/></noinclude> b7ek50pe9v8chj9d3vw8yotaksvlt7j 104 223360 653966 2026-06-27T15:54:48Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 653966 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|345}}</noinclude>det år, har haft att glädja sig af några rader från den ädle Neander i Berlin, innehållande dessa ord: »Till den unge missionären i södra Carolina räcker den gamle Neander öfver oceanen sin hand, till broderlig förening och tecken af hjertligt erkännande», o. s. v. Sådana tecken äro glada tidens tecken! Bland minnesvärdigheter under denna sista tid måste jag nämna slafvarnes marknad förliden lördagsafton, då nemligen de på plantager boende slafvarne komma till Charleston med sina varor och små industrialster af flätade korgar och mattor m. m. dem de offentligen utställa, uppropa och försälja; scenen är glad, men räcker blott en qväll! Vidare: besök i ett par negerskolor, och ett på den nyss anlagda stora begrafningsplatsen för Charleston, »the magnolia», samt — en natt på Sullivans ö! Af negerskolorna var en för fria negrers barn. Den hölls af en hvit lärare och för öppna dörrar. Jag såg här en församling af färgade barn i alla skiftningar emellan korpsvart och nästan fullkomligt hvit färg. Skolböckerne, dem jag begärde att se, voro desamma som brukas i amerikanska skolor för de hvitas barn. Denna skola är en god anstalt, men är tydligen ett farligt element inom slafstaten, om den ej sättes i harmoni med negerslafvarnes undervisning och utsigter derinom. Jag hade ock hört talas om hemliga skolor för slafvars barn, men hade oändligen svårt att upptäcka en sådan, och när jag funnit en, att komma in i den — så rädd var man för lagens stränghet, som vid svåra straff förbjuder slafvarnes undervisning i läsa och skrifva. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> tvvry2vgkspuvo3zq6n53knt5nasz9c 104 223361 653967 2026-06-27T15:59:14Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 653967 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />346</noinclude>När jag ändtligen kom i det hemliga rummet, fann jag i det otrefliga, skumma hålet ett hälft dussin stackars barn, några med utseende som vittnade om största dumhet och djuriskhet. De hade tydligen blifvit satta hit på försök att något förmenskligas. »Magnolia Cemetery» är en ädel och storartad ny anläggning, en heder för Charleston. Den är vid hafvet, hvars rena, förfriskande vindar fara deröfver med väckande lif. På tre sidor ser man i bakgrunden magnolia- och cederskogen; framför är det blåa hafvet. Platsen är lågländt, men icke sumpig, och kanaler ha blifvit gräfda för flod- och hafsvattnet att gå upp der, bildande små öar och halföar inom den stora begrafningsplatsen. Sköna grupper af söderns träd stodo här och der. Det sätt, på hvilket Amerikas folk sörjer för sina dödas hviloläger, profeterar det ett långt lif på jorden. På den nyss anlagda grafplatsen såg jag blott två minnesvårdar; men de hade hvardera en så egen och så olika historia, att jag måste med få ord berätta dig dem: Den ena tillhörde en ung flicka. Hon var sin moders enda barn. En dag hände sig att hon vidrörde sitt ena öga med den hand, som nyss vidrört den giftiga blomman, här kallad »nattskuggan» (Solanum Nigrum, som har en vacker ljusgul blomma till skapnad, lik vår potatesblomma), och ögat förgiftades deraf. Det växte ut och blef oformligt. Växten, och plågorna förenade dermed, tärde på den unga flickans lif. Hon vissnade bort, men skönt och fromt. Hennes lidande och hennes tålamod gjorde henne till ett<noinclude> <references/></noinclude> 6nsexbjxn2bhu9uym203kyiiw2f8gfi 104 223362 653968 2026-06-27T16:10:06Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 653968 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|347}}</noinclude>mål för allas kärlek. Hon och hennes moder förvandlade genom religionens kraft vandringen till grafven till en ljus väg, och »nattskuggan» fick öfver dem ingen makt. Efter två års lidande dog hon som en god engel kunde dö, och hennes graf omgifves af ljusa minnen. Den andra griften tillhör en ung man. Han var officer i amerikanska krigshären under kriget i Texas (eller Mexico, jag minnes ej rätt hvilketdera). Han satt en dag till bords med en kamrat, då han fick kallelse att komma till den kommenderande officeren. I ungdomligt sjelfsvåld eller öfvermod sade han: »the deuce take me, if J go!» eller något liknande uttryck. Men han gick likväl. Det obesinnade uttrycket blef rapporteradt till chefen. Denne befallte att den unge militären skulle straffas genom kafle i munnen (om under en eller flere dagars tid, vet jag icke), för exemplets skull. Ynglingen sade, då straffet öfvergick honom: »härefter äter jag aldrig mer. Ingen skall få tillfälle att förebrå mig att jag haft kafle i munnen». Och han nekade att njuta någon föda. Chefen, underrättad om hans ord och uppförande i arresten, ångrade sin barbariska och förhastade befallning, och gick, säges det, sjelf till den unge mannen, för att förmå honom att uppgifva sitt beslut. Förgäfves. Den unge, raske krigaren dog af förbittradt hjerta och svält inom en veckas tid, till oändlig, bitter sorg för sin familj, som återhålles från att lagsöka den oförståndige befälhafvaren blott af modern till den döde, som med denne chefs familj stått i nära vänskapsförhållanden och säger med sanning: »hämnden kan ej återgifva mig min son!»<noinclude> <references/></noinclude> sr8d58lvymy0wuvg8hvjua90bn13eet 653969 653968 2026-06-27T16:10:36Z PWidergren 11678 653969 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|347}}</noinclude>mål för allas kärlek. Hon och hennes moder förvandlade genom religionens kraft vandringen till grafven till en ljus väg, och »nattskuggan» fick öfver dem ingen makt. Efter två års lidande dog hon som en god engel kunde dö, och hennes graf omgifves af ljusa minnen. Den andra griften tillhör en ung man. Han var officer i amerikanska krigshären under kriget i Texas (eller Mexico, jag minnes ej rätt hvilketdera). Han satt en dag till bords med en kamrat, då han fick kallelse att komma till den kommenderande officeren. I ungdomligt sjelfsvåld eller öfvermod sade han: »the deuce take me, if J go!» eller något liknande uttryck. Men han gick likväl. Det obesinnade uttrycket blef rapporteradt till chefen. Denne befallte att den unge militären skulle straffas genom kafle i munnen (om under en eller flere dagars tid, vet jag icke), för exemplets skull. Ynglingen sade, då straffet öfvergick honom: »härefter äter jag aldrig mer. Ingen skall få tillfälle att förebrå mig att jag haft kafle i munnen». Och han nekade att njuta någon föda. Chefen, underrättad om hans ord och uppförande i arresten, ångrade sin barbariska och förhastade befallning, och gick, säges det, sjelf till den unge mannen, för att förmå honom att uppgifva sitt beslut. Förgäfves. Den unge, raske krigaren dog af förbittradt hjerta och svält inom en veckas tid, till oändlig, bitter sorg för sin familj, som återhålles från att lagsöka den oförståndige befälhafvaren blott af modern till den döde, som med denne chefs familj stått i nära vänskapsförhållanden och säger med sanning: »hämnden kan ej återgifva mig min son!» {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 0iy94trr1z9m962pz8pk43kjy6b3839 104 223363 653970 2026-06-27T16:13:26Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 653970 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />348</noinclude>Stora lidanden ha redan invigt »Magnolia Cemetery» till ett hvilorum. Färden till Sullivans ö gjorde jag med Mrs Howland ensam. Det var mig kärt att ensam med henne företaga denna sista utflygt i Södra Carolina, och med henne för sista gången smaka hafsvinden i palmetto- och myrtenlundarne på ön. Ankomna på ångbåt dit, togo vi en vagn att föra oss omkring på sandrefven. Vår körsven var en femtonårig Yankee, godmodig och munter, som kommit från Boston till Charleston för att försöka sin lycka. Gossen hade gått i en »Common school» och var särdeles förståndig i tal och svar. Vi förtrodde oss till hans anförande och fördjupade oss i ett samtal, som först efter en half timma lät oss märka att i stället att åka på den fasta sandrefven åkte vi alltjemt i vattnet och tycktes komma der allt djupare ned. Vi tilltalade gossen; han såg fundersam ut, men mente att vi nog skulle komma fram, och så foro vi ännu en stund. Men nu gick vattnet öfver halfva hjulen, vi kommo i djupa gropar; det var klart att vi ej voro på rätt väg; och när vi ordat vidare med vår unga körsven, befann det sig att han, i stället att med oss köra på den vanliga och södra sidan af ön, hade kört på den norra sida, emedan han velat utröna om icke man kunde komma lika väl omkring på denna sida. Han hade velat anställa ett experiment. Mrs Howland skrattade så hjertligt åt gossens företag att med oss anställa ett experiment som kunnat kosta våra lif, att hennes bannor förlorade all kraft. Gossen var väl litet brydd, men smålog dock, och ville gerna föra experimentet till slut. Detta motsatte vi<noinclude> <references/></noinclude> nstw2t047a11ws0uwevd9paj687onqp 104 223364 653971 2026-06-27T16:17:00Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 653971 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|349}}</noinclude>oss dock bestämdt, då vi icke alls kände botten, och hvart nytt steg kunde blifva vårt sista. Vi läto landsätta oss bland buskaget på stranden och lemnade gossen att finna sin väg öfver ön med hästar och vagn bäst han förmådde. Vi letade oss väg genom buskar och snår, Mrs H. skrattande hela vägen med makalös godsinthet åt Yankee-gossens karakteristiska upptåg. Efter en timmas väg, krypande genom täta snår och vadande i sand, funno vi en gångstig och spår af stängsel. Då vi härifrån sågo oss omkring, sågo vi på toppen af de högsta sandkullarne i denna trakt af ön, till vår förvåning en förspänd vagn stå. Var det — jo, ganska riktigt, det var vårt ekipage, som ur vattnet hade klättrat upp på denna höjd, och der på kuskbocken satt helt trankilt Yankee-gossen och såg sig omkring, utspejande öns geografi. När vi efter ett par timmars förlopp ändtligen hade lotsat oss fram till södra sidan af ön och till fästningen, funno vi vårt ekipage och Yankee-gossen der väntande på oss, han så trankil och godlynt som om allt hade gått på bästa vis. Vi tyckte just icke så, och mindre så ännu då vi fingo se sista ångfartyget afgå från ön till staden, innan vi hunnit till stranden. Vi måste förblifva öfver natten på ön. Men vi hade ett godt hotell, och hafvet, och det skönaste månsken, och den natten på Sullivans ö, till stor del tillbringad vakande, blef mig en af de minnesrikaste som jag tillbringat under södra Carolinas himmel. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> bqy2im32v3mt6lle189016qtn25kns3 104 223365 653978 2026-06-27T20:32:19Z Sabelöga 8275 /* Korrekturläst */ 653978 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Sabelöga" />{{c|― 165 ―}}</noinclude> biet gjort allt, som det varit bestämdt att göra. För att genomtränga det nya stängslet, behöfver det endast upprepa den akt, som det just hade slutfört, men denna akt har det enligt naturens ordning att verkställa blott engång i lifvet och det kan icke fördubbla det, som enligt dess natur är ett, det kan det icke, fast det nog eger förmåga därtill, men det saknar den inneboende driften. Kunna vi väl, mina herrar, finna ett exempel, som bättre än detta visar oss huru litet dessa djur ledas af förståndet, men huru helt de äro i vantarna på sin instinkt? Och härmed slutade Mr Fabre sitt andragande. Tacksamma lemnade vi honom kort därpå att fortsätta sina undersökningar, hvilka redan frambragt så många intressanta resultat. Men har Mr Fabre så rätt i sin teori om instinkten? Finnes det då verkligen en sådan naturmakt inom djuret, som med nödvändighet leder alla dess handlingar i vissa bestämda banor? Eger djuret, nu närmast insekten, ingen frihet och förmåga att fatta ett val vid sina handlingar, eger det ingen individualitet? Efter allt hvad Mr Fabre berättat oss skulle vi väl utan betänkande vara böjde för att med honom<noinclude> <references/></noinclude> fa6wuc1f3zb8tk7mpnkg5chipangrch 104 223366 653979 2026-06-27T21:08:03Z Sabelöga 8275 /* Korrekturläst */ 653979 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Sabelöga" />{{c|― 166 ―}}</noinclude> nekande besvara dessa frågor. Djuren ega ofta en synnerlig begåfning, skulle vi säga, så länge de styras af instinkten, men upphäfves dennes verksamhet, äro de idioter. Alltså ― begåfvade idioter! Men vi må akta oss att af enskilda fakta draga så allmänna slutsatser. Nästan alla Mr Pabres undersökningar hänföra sig till de s. k. solitära eller ensamt lefvande steklarna. Studera vi däremot getingarnas, humlornas, honingsbiets och myrornas eller med andra ord de i samhällen lefvande steklarnes naturalhistoria, så lär den oss något helt annat. Den visar oss tydligen spår af olika individuel begåfning, af omdöme och slutledningsförmåga äfven i sådana fall, som måste antagas alldeles oförutsedda under dessa djurs vanliga lefnadsförhållanden. Och det är besynnerligt att Mr Pabre icke haft något öga härför. Men de idioter, midt bland hvilka han lefvat, hafva till den grad ådragit sig all hans uppmärksamhet, att han låtit narra sig att uteslutande af dem hemta svaret på frågan om arten af djurens intelligens. Men huru skola vi då förklara den samtida begåfningen och idiotismen hos Mr Fabres stekelarter? {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> oqny02uvb4qjkwptqe98iaa2i4kzqsh 104 223367 653980 2026-06-27T21:09:38Z Sabelöga 8275 /* Korrekturläst */ 653980 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Sabelöga" />{{c|― 167 ―}}</noinclude> Man har allt skäl att antaga att dessa solitära stekelarter äro af ganska hög geologisk ålder. Från sådana ensamt lefvande arter hafva enligt all sannolikhet först i en jämförelsevis sen period de i samhällen lefvande arterna utbildat sig. Dessa äro ännu stadda i utveckling, det material, hvaraf de bestå, är så att säga ännu både fysiskt och psykiskt bildbart, plastiskt. Honingsbiet erbjuder oss ett mycket lärorikt exempel. Topham har experimenterat med att flytta en kupa ett litet stycke från dess plats. De gamla, på sina slitna vingar lätt igenkända bina, flögo envist under tjugutre dagars tid till det ställe, där kupan förut stått, medan däremot de unga snart visade sig förmögna af nya intryck och iakttagelser samt inom kort funno kupan. „Nervsystemet hos de gamla bina fortfor att verka i den riktning, den tidigare vanan bestämde." Hvilken makt skall ej då en under seklers sekler hopad nedärfd vana ega öfver de solitära bina? Under länga tidrymder hafva dessa arter påverkats endast af samma eller likartade omständigheter och under sådana förhållanden hafva de gamla artvanorna fattat så stark rot, att de icke mer gifva vika, utan uppträda så ihållande att de, såsom hos<noinclude> <references/></noinclude> egd1s11lx5wnimta64e5vj3ce8af4lq 104 223368 653981 2026-06-27T21:12:33Z Sabelöga 8275 /* Korrekturläst */ 653981 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Sabelöga" />{{c|― 168 ―}}</noinclude> M. Fabres steklar, kunna förefalla till och med såsom bevis för tillvaron af den egendomliga, mystiska naturkraft, man fordom förstod under benämningen instinkt. Artförståndet har hos dessa redan gamla arter alldeles utträngt den enskilda individens förstånd. Hos dem har, i motsats till hvad förhållandet är hos de sociala arterna, det psykiska, likasom det fysiska materialet redan stelnat i vissa bestämda former. De äro med andra ord hvad zoologerna kalla „goda arter“, i båda ofvan nämnda afseeuden underkastade ingen eller ringa variation. Det är på detta sätt vi tänkt oss en med nutidens naturbetraktelse öfverensstämmande förklaring öfver fenomenet af de „begåfvade idioter“, Mr Fabre lärt oss känna. Begåfningen är artens, idiotismen individens. Och några egendomliga, förvånansvärda förhållanden, dem vi ofvan anfört, t. ex. den märkvärdiga förlamningsmetoden, som användes af ''Sphex''-arterna, eller förmågan hos ''Bembex'' och murarebiet att på länga afstånd hitta direkt hem till platsen för sina bon, tillskrifva vi sinnesförmögenheter hos insekterna, om hvilka vetenskapen ännu icke har någon aning.<noinclude> <references/></noinclude> ngs1lys4m8937n58s3s6s7mxoqzck8t 653982 653981 2026-06-27T21:12:51Z Sabelöga 8275 653982 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Sabelöga" />{{c|― 168 ―}}</noinclude> M. Fabres steklar, kunna förefalla till och med såsom bevis för tillvaron af den egendomliga, mystiska naturkraft, man fordom förstod under benämningen instinkt. Artförståndet har hos dessa redan gamla arter alldeles utträngt den enskilda individens förstånd. Hos dem har, i motsats till hvad förhållandet är hos de sociala arterna, det psykiska, likasom det fysiska materialet redan stelnat i vissa bestämda former. De äro med andra ord hvad zoologerna kalla „goda arter“, i båda ofvan nämnda afseeuden underkastade ingen eller ringa variation. Det är på detta sätt vi tänkt oss en med nutidens naturbetraktelse öfverensstämmande förklaring öfver fenomenet af de „begåfvade idioter“, Mr Fabre lärt oss känna. Begåfningen är artens, idiotismen individens. Och några egendomliga, förvånansvärda förhållanden, dem vi ofvan anfört, t. ex. den märkvärdiga förlamningsmetoden, som användes af ''Sphex''-arterna, eller förmågan hos ''Bembex'' och murarebiet att på länga afstånd hitta direkt hem till platsen för sina bon, tillskrifva vi sinnesförmögenheter hos insekterna, om hvilka vetenskapen ännu icke har någon aning. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 7o1z0siznq869xjggz8qrc2vn4l9hmb 104 223369 653983 2026-06-27T21:15:08Z Sabelöga 8275 /* Korrekturläst */ 653983 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Sabelöga" />{{c|― 169 ―}}</noinclude> Huru mycket känna vi väl oss själfva? Först på sista tiden hafva t. ex. de besynnerliga fenomen, som stå i samband med hypnotismen ansetts värda en allvarligare vetenskaplig undersökning. Då vi få nyckeln till dem, kan den måhända öppna för oss tillträdet till en klarare utsigt äfven öfver flere företeelser inom den öfriga djurvärlden, kanske just öfver dem, vi senast omnämnt. {{em|6}}O. M. R.<noinclude> <references/></noinclude> s0rr8x16w0dmd7kd5mufh5nax474lgt 0 223370 653984 2026-06-27T21:18:03Z Sabelöga 8275 Skapade sidan med '<div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Julkalender 01 12 1887.pdf" Upphovsman="O. M. R." prev="[[Jul-Kalender 1887/Våra nya palats|Våra nya palats.]]" current="Begåfvade idioter" from=162 to=187 header=1/> </div>' 653984 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Julkalender 01 12 1887.pdf" Upphovsman="O. M. R." prev="[[Jul-Kalender 1887/Våra nya palats|Våra nya palats.]]" current="Begåfvade idioter" from=162 to=187 header=1/> </div> styq7598a0j2v3ci9245z0yte114rgu 653985 653984 2026-06-27T21:18:23Z Sabelöga 8275 653985 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Julkalender 01 12 1887.pdf" Upphovsman="O. M. R." prev="[[Jul-Kalender 1887/Våra nya palats|Våra nya palats.]]" current="Begåfvade idioter" next="" from=162 to=187 header=1/> </div> bjuwa8no5hxq7v76e2fiqycyfct3clc 2 223371 653986 2026-06-27T22:16:10Z 配合比全额更好（说说而已） 19007 Skapade sidan med 'Hej!Jag är 配合比全额更好（说说而已）.' 653986 wikitext text/x-wiki Hej!Jag är 配合比全额更好（说说而已）. hlbawnigmk40g9qla8id34ii36pysx7 104 223372 653990 2026-06-27T22:48:17Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ 653990 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud||I Linköpings-Sticht.|85}}{{linje}}</noinclude>wande til Swerige. I medlertid hafwer <b>K. MÅNS Eriksson, Smek</b> kallad, år 1347 gifwit til klostrets grund thet gambla Slottets och Konungsgårdens plats, samt befalt {{ant|S. Britas}} Son <b>Birge Vlfsson</b>, som war ifrå sin Moder i Rom ifrå sin widlyftiga pelegrims-skap tå hemkommen, at med Biskopens i Wägsiö, {{ant|<i>Thomæ</i>}}, råd och tilhielp bygga klostret. Hwilket the med alfwar togo sig före år 1367 och fingo, efter K. <b>ALBRECHTS</b> påbud, thertil en penning af hwar bonda i hela riket. Hwilket påbud {{ant|itererades}} år 1381, tå {{ant|St. Brita}} förrvt år 1373 {{ant|d. 23. Julii}} hade blefwit död i Rom, och thet följande år 1374 hemförd til Wadstena. Hwaräst år 1384 {{ant|d. 23. Octobr.}} af Archebiskopen {{ant|<i>Henrico</i>}} i Vpsala, Biskopen <b>Nils</b> i Linköping och Biskop <b>Thord</b> i Strengnäs Nunnor 46 til antalet, och Munke-{{ant|conventet}} af 16 Personer bestående, then följande dagen inwigdes. Hafwandes {{ant|Urbanus V}} 1368 {{ant|d. 5. Aug. per bullam}} gifwit tilstånd at vti Wadstena-Stad bygga kloster för 80 Nunnor och 17 Munkar. Men {{ant|Urbanus VI}} nemner vti en sin bulla {{ant|d. Januarii}} 1278, 25 {{ant|Fratres}} och 60 {{ant|Sorores, exceptis Abbate & Abbedissâ}}. Ibland {{ant|Fratres}} skulle wara 13 {{ant|Sacerdotes,}} 4 {{ant|Diaconi}} och 8 {{ant|Laici}}. Med ett ord: Nunne- och Munkeantalet skulle swara emot Christi Apostlars, som med {{ant|Paulo}} woro 13, och thes 72 Lärjungars antal. Och skulle både Nunnor- och Munkar lefwa efter och nemnas af {{ant|<i>Ordine Salvatoris JESU</i>;}} emedan Fräl-<noinclude> {{huvud||F 4|saren}} <references/></noinclude> 2zdwx1l7jxfs4676cau4isqbpyes1we 104 223373 654000 2026-06-28T07:39:45Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 654000 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<small>OM ORTNAMNENS BILDNING.</small>|145}}</noinclude>sitt tarf orena »en så helig vall», utan skulle det ske på det skär, »som <b>Dritsker</b> heter» (af <i>drit,</i> träck). Äfven Torulfs son, Hallsteinn, var ifrig hedning; han tog land på norra sidan af samma fjord. Han blotade till Tor med bön, att guden måtte sända honom högsätespelare, och därefter kom till hans land ett träd, 63 alnar långt och två famnar tjockt, och däraf gjordes högsätespelare, ej blott för Hallsteins gård, utan för nästan alla omkring fjorden. Men stället, där det gudasända trädet kom i land, »heter nu <b>Grenitrès-nes</b>». — Om en till Island flyende norrman v. n. Hásteinn heter det, att han sköt högsätespelarne (setstokkum) öfver bord och i hafvet »enligt gammal sed», och de kommo i land nedanför <b>Stokks-eyri.</b> — Slutligen anteckna vi, att en å fick namnet <b>Þjórsá,</b> emedan Þórarinn, som där landade, hade ett <i>þjórshöfuð</i> å framstammen af sitt skepp. Åmynningen hette <b>Þjórsár-ós.</b> En annan grupp af namn hör samman med själfva <i>besittningstagandet</i> af ett område. <i>Aevarr</i> kom ur viking till norra Island och landade vid mynningen af floden <i>Blanda.</i> Landet på dennas västra sida var redan upptaget, hvarför vikingen gaf sig i väg upp efter floden för att på andra sidan »leta sig landnám». Kommen till det ställe, som heter <i>Móbergsbrekkur,</i> satte han där ned <i>staung háfa</i> (en lång stång) och sade sig därmed taga bostad för sin son. Detta beteckningssätt gaf denna gång ej anledning till något namn, och lika litet var det fallet, när en träl Rodrek, af sin herre utsänd »i landaleit», tog land i besittning genom att i ett smalt vatten nedsticka en <i>nybarkad staf</i> — det uppkallades efter trälen och benämndes <b>Roðreksgil</b> —, men sannolikt har det två gånger förekommande namnet <b>Stafá</b> (Staf-å) uppkommit genom detta bruk. — En man v. n. Einar tog land på öns norra sida. Han seglade där in i en fjord och satte sin yxa i Reistargnúp, hvaraf fjorden fick namnet <b>Öxarfjörðr</b> (Yx-fjord). Västerut satte han upp en <i>örn</i> (gen. <i>arnar</i>), och så fick det stället heta <b>Arnarþúfa</b> (<i>Örn-tufva</i>). På ett tredje ställe sattes ett <i>kors</i> (kross), och däraf uppstod namnet <b>Krossás</b> (<i>Korsås</i>). Norrmannen Grim for till Island »i landaleit» och var första vintern i <b>Grímsey</b> (<i>Grims-ö</i>) på n. v. kusten. På hösten rodde han ut med sina huskarlar för att fiska, hvarvid sonen Tore låg i stäfven, klädd i ett ej uppskuret själskinn, som var draget upp till halsen. Grim drog härvid upp ett sjörå och sade till detta: »Hvad<noinclude> <references/></noinclude> b8g6e1szy75v51rgshwpsiwkalt4hb9 104 223374 654001 2026-06-28T07:56:49Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 654001 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|146|<small>JOHAN NORDLANDER.</small>|}}</noinclude>spår du oss om våra förelagda öden, eller hvar skola vi bygga och bo på Island?» Rået svarade: »Icke behöfver jag spå eder; men gossen, som ligger i själ-bälgen, han skall där bygga och land taga, hvarest <i>Skálm,</i> eder märr, lägger sig under klöfjebördan». Grim omkom verkligen på en roddfärd under vintern och lämnade efter sig hustrun Bergdís och den nämnde sonen Tore. På våren foro dessa västerut, hvarvid Skálm gick före, dock utan att lägga sig. Andra vintern voro de på <b>Skálmar-nesi,</b> men sommaren därpå foro de söderut öfver hedarne till Borgarfjorden. Även nu gick märren före, tills de hade hedarne bakom sig och voro vid två röda sandkullar (<i>sandmelir</i>). Där lade sig Skálm under bördan nedanför den yttre kullen, hvarför Tore efter råets anvisning tog land där och bodde <i>at Rauðamel enum ytra.</i> Men Skálm dog i den tydligen efter henne uppkallade <b>Skálmarkeldu</b> (<i>Skålms-källan</i>). Härmed äro vi inne på en annan grupp af namn, nämligen sådana, som hänföra sig till <i>händelser under färder på ön för uppsökande af lämplig boningsplats. Audr</i> var en rik, stolt och aktad änka, som efter att hafva bortgift sin sondotter med en skotsk jarl kom till Island med 20 frie män å sitt skepp. Efter att hafva tillbragt vintern hos en broder gaf hon sig ut med sina män för att söka sig land vid Bredafjorden. De åto därvid <i>dögurð</i> (dagvard, frukost) på södra stranden af denna, där det nu heter <b>Dögurðarnes.</b> Sedan foro de längre in i fjorden och landade på ett näs, hvarvid Audr tappade sin <i>kam;</i> det näset kallade hon <b>Kambsnes.</b> — Helge Rolfsson for till Island för att besöka sina fränder och kom till <i>Eyjafjörd.</i> Den första vintern uppehöll han sig hos en där bosatt man, men om våren gaf han sig ut »för att leta sig bostad». Han kom till en fjord och hittade där en harpun (<i>skutil</i>); det stället kallade han <b>Skutilsfjörð,</b> och där byggde han sedan. — Helge den magre kom sent en höst till Islands norra kust. Om våren gick han upp på ett fjäll och såg, att det var »svartare» (= mera skog?) längre in i fjorden, hvarför han begaf sig dit. Men fjorden kallade han <b>Eyja-fjörð</b> på grund af de öar, som lågo utanföre. — Den berömde vikingen Ingemund landade med sitt följe på södra kusten och vistades första vintern hos en fosterbroder. På våren foro han och hans män norrut öfver hedarne och kommo till en fjord, där de funno två baggar (<i>hrúta</i>); därför kallade de henne <b>Hrútafjörð.</b> Om honom och hans följe heter det, att de under<noinclude> <references/></noinclude> qhrw7pregz58fkne825qvvdsat8k4rs 104 223375 654002 2026-06-28T09:24:36Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654002 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>Capri när klockorna ringde mezzogiorno. Två timmar senare stod jag och arbetade i San Micheles trädgård, naken till midjan och lycklig. Efter fem långa somrars arbete från soluppgång till solnedgång var San Michele så gott som färdigt, men det återstod ännu mycket att göra i trädgården. En ny terrass skulle anläggas bakom huset, en loggia skulle byggas över de två små romerska rummen vi upptäckt på hösten. Beträffande den lilla klostergången sade jag till mastro Nicola att det var bäst att riva ner alltihop, jag tyckte inte längre om den som den var. Mastro Nicola bönföll mig om att låta den vara kvar, vi hade redan rivit den två gånger, om vi fortsatte med att riva allting så snart det var uppbyggt skulle San Michele aldrig bli färdigt. Jag sade mastro Nicola att det enda rätta sättet att bygga ett hus var att riva ner allting gång på gång och börja om igen tills ens öga sade en att allt var riktigt. Ögat visste mycket mer om arkitektur än böckerna. Ögat var ofelbart, så länge man bara litade på sitt eget öga och inte på andras. Som jag nu återsåg San Michele, tyckte jag att det var mer underbart än någonsin. Huset var litet och rummen få, men där var gott om loggior, pergolor och terrasser från vilka man kunde se solen, havet och molnen — själen behöver mer utrymme än kroppen. Få möbler i rummen, men de som fanns där kunde inte köpas för enbart pengar. Ingenting överflödigt, ingenting oskönt, inga bibelots, inga bric-à-bracs. Några primitiva målningar, en etsning av Dürer och en grekisk basrelief på den vitkalkade väggen. Ett par gamla persiska mattor på mosaikgolvet, några böcker på borden, blommor överallt i skimrande vaser från Faenza och Urbino. Cypresserna från Villa d'Este som kantade stigen till kapellet hade redan vuxit upp till en allé av ståtliga träd, de ädlaste träd som finns i världen. Det lilla kapellet som gett sitt namn till mitt hem hade äntligen blivit mitt. Det skulle bli mitt bibliotek. Gamla korstolar kring de vita väggarna, i mitten ett stort 1600-tals refektoriebord fullt av böcker och terracottafragment. På en räfflad kolonn av giallo antico stod en väldig Horus av basalt, den största jag någonsin sett, hämtad från faraonernas land av någon romersk samlare, kanske av Tiberius själv. Från väggen över skrivbordet tittade ett stort Medusahuvud av parisk marmor ner på mig, det var från fjärde århundradet f. Kr., funnet av mig på havsbotten. På den stora florentinska cinquecentospisen stod<noinclude> <references/> {{ph|315}}</noinclude> 109a7pttjk98yfygxs3nc52ytok5sca 104 223376 654003 2026-06-28T09:26:25Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654003 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>en bevingad segergudinna. På en pelare av africano vid fönstret blickade ett Nerohuvud ut över golfen där han en gång i tiden låtit sin mor bli slagen till döds av sina roddares åror. I fönstret över dörren strålade den cinquecento-florentinska glasmålning som Eleonora Duse fått i present av staden Florens och som hon skänkt till mig som minne av sitt sista uppehåll på San Michele. I en liten krypta fem fot under det romerska marmorgolvet sov de båda munkarna som jag helt oförmodat träffat på när vi grävde grunden till den stora marmorspisen. De låg med korslagda armar precis som de lagts där under sitt eget kapell för nära femhundra år sedan. Deras kåpor hade multnat till stoft, deras förtorkade kroppar var lätta som pergament, men deras anletsdrag var ännu väl bevarade, deras fingrar slöt sig fortfarande kring krucifixet, den ene av dem hade små vackra silverspännen på skorna. Jag var ledsen att jag stört deras sömn, med stor varsamhet lade jag dem tillbaka i deras lilla krypta. Den luftiga pelargången med gotiska kolonner utanför kapellet var just som jag ville ha den. Var finns sådana kolonner att få i dag? När jag från bröstvärnet såg ner på ön under mina fötter, sade jag till mastro Nicola att vi genast måste ta itu med att bygga postamentet för sfinxen, det var ingen tid att förlora. Mastro Nicola var förtjust, varför hämtade vi inte genast hit sfinxen, var fanns den nu? Jag talade om att den låg under ruinerna av en romersk kejsarvilla någonstans på fastlandet. Den hade legat där och väntat på mig i tvåtusen år. En man i röd mantel hade berättat för mig om sfinxen första gången jag såg ut över golfen just där vi nu stod, än så länge hade jag bara sett den i mina drömmar. Jag tittade ner på min lilla vita kutter vid marinan under mina fötter och sade att jag var alldeles säker på att jag skulle finna sfinxen i rätta ögonblicket. Den verkliga svårigheten skulle bli att få sfinxen över golfen, den var alldeles för tung för min båt, den var av massiv granit och vägde jag visste inte hur många ton. Mastro Nicola kliade sig i huvudet och undrade vem som skulle släpa upp sfinxen till San Michele? Han och jag naturligtvis. De två små romerska rummen under kapellet var ännu fulla av sten och grus från det infallna takvalvet, men väggarna var oskadade till manshöjd, blomstergirlanderna och de dansande nymferna på den röda stuccon såg ut som om de målats i går. {{tomrad}}<noinclude> <references/> 316</noinclude> 1xau3sai8nfblfxvgdn6r1nogoqzqhe 104 223377 654004 2026-06-28T09:28:16Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654004 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>— Roba di Timberio? frågade mastro Nicola. — Nej, sade jag och såg på mosaikgolvets graciösa mönster med dess fina bård av vinlöv i nero antico, detta golv gjordes före hans tid, det är från Augustus dagar. Den gamle kejsaren älskade också Capri, han började bygga en villa här, Gud vete var, men han dog i Nola på återväg till Rom innan den var färdig. Augustus var en stor man och en stor kejsare, men sanna mina ord, Tiberius var den störste av dem alla! Pergolan var redan täckt med unga vinrankor och rosor, kaprifolium och epomea slingrade sig runt den långa raden av vita kolonner. Bland cypresserna på den lilla klostergården stod den Dansande faunen på sin pelare av cipollino, mitt i den stora loggian vilade Hermes från Herculaneum. På den soliga lilla marmorgården utanför matsalen satt Billy, strängt sysselsatt med att fånga loppor på Tappio och omgiven av alla de andra hundarna som halvsovande väntade på sin tur för den sedvanliga kompletteringen av sin morgontoalett. Billy var underbart händig i att fånga loppor, inga hoppande eller krypande varselser undgick hans vaksamma öga, hundarna visste det allihop och var lika intresserade av sporten som han själv. Det var förresten den enda sport som medgavs av San Micheles lag. Döden var ögonblicklig och förmodligen smärtfri. Billy hade slukat sitt byte innan det hunnit inse faran. Billy hade numera slutat upp med att dricka och blivit en respektabel apa i sin fulla mannakraft, oroande lik en människa, på det hela taget med gott uppförande, fast kanske något för yster och företagsam när jag var utom synhåll, och färdig att göra narr av alla. Jag undrade ofta vad hundarna i grund och botten tänkte om honom. Jag är inte säker på att de inte var en smula rädda för honom, de vände vanligen bort huvudet när han såg på dem. Billy var inte rädd för någon levande varelse utom för mig. Jag kunde alltid se på hans ansikte när han hade dåligt samvete, vilket han mycket ofta hade. Jo, jag tror, att han var rädd för mungon som smög omkring i trädgården på rastlösa fötter, tyst och nyfiken. Det var något mycket manligt hos Billy, han kunde inte hjälpa det, hans skapare hade gjort honom sådan. Billy var ingalunda okänslig för det andra könets behag. Billy hade från första dagen fattat stort tycke för Elisa, trädgårdsmästarens hustru, som kunde stå i timtal och stirra på honom med fascinerade ögon där han satt i sitt privata fikonträd<noinclude> <references/> {{ph|317}}</noinclude> 1q2nlht2gb8uvtrclxk8ktw9cvru53j 104 223378 654005 2026-06-28T09:29:53Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654005 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>och smackade med läpparna åt henne. Elisa väntade ett barn som vanligt, jag hade aldrig sett henne annorlunda. Jag hade från början ogillat denna plötsliga vänskap mellan de två, jag hade till och med sagt åt Elisa att hon gjorde bättre i att titta på någon annan, åtminstone för närvarande. Gamle Pacciale hade gått ner till marinan för att ta emot sin kollega Giovanni, dödgrävaren från Rom som vid middagstiden skulle komma med sin dotter med segelbåten från Sorrento. Eftersom Giovanni måste vara tillbaka i sitt arbete på protestantiska kyrkogården kvällen därpå, skulle Pacciale redan samma eftermiddag låta honom inspektera öns två små kyrkogårdar. På kvällen skulle mitt hushåll ge middag med vino a volontà på trädgårdsterrassen för den ärade gästen från Rom. Klockorna i kapellet ringde Ave Maria. Jag hade varit på benen sedan daggryningen i strängt arbete i det brännande solskenet. Trött och hungrig satte jag mig till min enkla kvällsvard i övre loggian, tacksam för ännu en lycklig dag. På terrassen under mina fötter satt mina gäster i sina söndagskläder omkring ett jättefat makaroni och en stor piretto med San Micheles bästa vin. På hedersplatsen vid övre ändan av bordet satt dödgrävaren från Rom, med Capris båda dödgrävare på var sin sida. Näst intill satt Baldassare, min trädgårdsmästare, och Gaetano, min gast, samt mastro Nicola med sina tre söner, alla pratade högljutt på en gång för full hals. Kring bordet stod den kvinnliga personalen i stum beundran enligt det napolitanska bruket. Solen sjönk långsamt i havet. För första gången i mitt liv tycktes det mig nästan som en lisa när den slutligen försvann bakom Ischia. Varför längtade jag efter skymningen och stjärnorna, jag soldyrkaren, som levat i rädsla för mörkret alltsedan jag var barn? Varför hade det bränt så i mina ögon när jag såg upp mot den strålande solguden? Var han vred på mig, ämnade han vända sitt ansikte från mig och lämna mig i mörkret, jag som arbetade på mina knän för att bygga ännu en helgedom åt honom? Var det sant vad frestaren i den röda manteln sagt mig för tjugu år sedan när jag första gången såg ut över den underbara ön från mitt lilla kapell? Var det sant att för mycket ljus var farligt för människornas ögon? — Akta dig för ljuset! Akta dig för ljuset! ljöd på nytt hans hemlighetsfulla varning i mina öron. Jag hade antagit hans köpeanbud, jag hade betalat hans<noinclude> <references/> 318</noinclude> dsmvh0th16baih660pst1tbok3cfafk 104 223379 654006 2026-06-28T09:31:46Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654006 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>pris, jag hade offrat min framtid för att vinna San Michele, vad kunde han mer begära av mig? Vad var det för ett annat kostbart pris han sagt att jag måste betala innan jag dog? Ett tungt moln förmörkade plötsligt rymden, jag kunde inte längre se havet, jag kunde inte längre se trädgården nedanför mina fötter. Mina brännande ögonlock slöts i ångest … — Hör på, compagni, skrek dödgrävaren från Rom på terrassen nedanför, hör på vad jag säger! Ni bondfolk som ser honom gå omkring i den här lilla eländiga byn, barfota och med inte mer kläder på kroppen än ni, vet ni att han far kring gatorna i Rom i ett ekipage med två hästar, det sägs till och med att han var hos påven när den Helige Fadern hade influensa. Jag säger er, compagni, det finns ingen som han, han är den störste doktorn i hela Rom, kom med mig till min kyrkogård, så får ni se själva. Sempre lui! Sempre lui! Alltid han! Alltid han! Vad mig och min familj angår så vet jag inte vad vi skulle ta oss till utan honom, han är vår välgörare. Till vem tror ni att min hustru säljer alla sina kransar och blommor om inte till hans kunder? Och alla utlänningarna som ringer på klockan vid grinden och ger sin slant till mina barn för att bli insläppta, varför tror ni att de kommer, vem tror ni de söker? Naturligtvis begriper inte mina barn vad de säger, förut fick de ofta vandra omkring med dem över hela kyrkogården innan utlänningarna hittade vad de sökte efter. Men då utlänningarna nu ringer på klockan vid grinden, förstår mina barn genast vad de vill och tar dem direkt till hans rad med gravar, och då blir de alltid på gott humör och ger barnen en extra slant. Sempre lui! Sempre lui! Det går knappt en månad utan att han i bårhuset skär upp någon av sina patienter för att komma underfund med vad de dött av, han ger mig femti lire stycket för att lägga dem tillbaka i sina kistor. Det säger jag er, compagni, det finns ingen som han. Sempre lui! Sempre lui! Jag brast i skratt och öppnade ögonen. Molnet som förmörkade rymden hade seglat bort, havet strålade pånytt i guldglans, min ångest var borta. Fan själv är maktlös mot en människa som kan skratta. Festmiddagen var slut, gästerna bröt upp. Glada över att leva och till belåtenhet fulla av San Micheles bästa vin gick vi alla till sängs för att sova de rättfärdigas sömn. Knappt hade jag fallit i sömn förrän jag i drömmen stod på<noinclude> <references/> {{ph|319}}</noinclude> 396ntz3x2x33s2tp23xpnvgfkm1bbwh 104 223380 654007 2026-06-28T09:41:24Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654007 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>en ödslig slätt, översållad med stenar och grus, väldiga travertinblock och marmorfragment, halvt dolda av murgröna, rosmarin, vild kaprifolium, cistus och timjan. På en förfallen mur av opus reticulatum satt en gammal herde och spelade på Pans flöjt för sin gethjord. Hans vilda långskäggiga ansikte var brynt av sol och vind, hans ögon brann som eldar under de buskiga ögonbrynen, hans magra utmärglade kropp skälvde i feber under den långa blå kalabriska herdekappan. Jag gav honom lite tobak, han räckte mig utan ett ord en bit färsk getost och en lök. Jag förstod med svårighet vad han sade. Vad hette denna öde plats? Den hade inget namn. Var kom han ifrån? Ingenstans ifrån, han hade alltid varit där, detta var hans hem. Var sov han om nätterna? Han pekade med sin långa stav på några trappsteg under ett hoprasat valv. Jag trevade mig nerför trappan huggen ur berget och stod i ett skumt välvt rum. I hörnet låg en halmmadrass med några fårskinn till täcke. Runt väggarna och i taket hängde knippor av torkade lökar och tomater, på det grova bordet stod en lerkruka med vatten. Det var hans hem, alla hans ägodelar fanns här. Här hade han levat hela sitt liv, här skulle han en dag lägga sig ner och dö. Framför mig öppnade sig en mörk underjordisk gång, halvt igenfylld med stora stenar från det nerrasade valvet. Vart ledde gången? Han visste det inte, han hade aldrig varit därinne. Som pojke hade han hört att gången ledde till en underjordisk håla och att en ond ande sov där sedan tusen år tillbaka i skepnad av en stor varulv som skulle uppsluka vem som helst som vågade störa hans sömn. Jag tände en fackla och trevade mig nerför några marmorsteg. Gången vidgade sig mer och mer, en iskall vindpust blåste mig rakt i ansiktet. Jag hörde en hemsk och utdragen jämmer som kom blodet att isas i mina ådror. Plötsligt stod jag i en stor sal. Två väldiga kolonner av afrikansk marmor uppbar ännu en del av det välvda taket, två andra låg tvärs över mosaikgolvet, ryckta från sina postament som av en jordbävnings våldsamma grepp. Hundratals stora flädermöss hängde i svarta klungor utmed väggarna, andra flaxade kring mitt huvud, bländade av fackel-<noinclude> <references/> 320</noinclude> sry50u7eg5c9j1k0093cr3802d1ctj3 104 223381 654008 2026-06-28T09:43:26Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654008 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>ljuset. Mitt i salen låg en väldig sfinx av röd granit och stirrade på mig med vidöppna stenögon … Jag spratt till i sömnen. Drömmen försvann. Jag öppnade ögonen, dagen grydde, Jag sprang ur sängen, kastade på mig mina kläder och rusade upp till kapellets bröstvärn och hissade signalflaggan att kuttern skulle göras klar till segling. Ett par timmar senare var jag ombord med proviant för en vecka, rullar av grova rep, hackor och spadar, en revolver, alla mina kontanter, knippor av kådig späntved som fiskarna brukar till nattfiske. Strax därpå hissade vi segel för mitt livs mest spännande äventyr. Följande natt kastade vi ankar i en enslig liten klippvik, okänd för alla utom för några fiskare och smugglare. Där skulle Gaetano vänta på mig med kuttern en vecka, blev sjön för hård fick han segla till närmaste hamn. Vi var förtrogna med denna farliga kust, där fanns ingen trygg ankarplats i en sydvästlig storm på väl hundra engelska mils avstånd. Jag kände också det underbara inlandet här, fordom den hellenska konstens och kulturens blomstrande Magna Græcia, nu Italiens ödsligaste provins överlämnad av människorna åt malaria och jordbävning. Tre dagar senare stod jag på samma öde slätt som jag sett i min dröm, översållad med samma väldiga travertinblock och marmorfragment, halvt dolda under murgröna, rosmarin, vild kaprifolium, cistus och timjan. Solen hade redan gått ner bakom bergen, malarians dödsdimma kröp långsamt fram över den öde slätten. På en förfallen mur av opus reticulatum satt den gamle herden och spelade på sin pipa för gethjorden. Jag gav honom lite tobak, han räckte mig utan att säga ett ord en bit getost och en lök. Jag sade honom att jag gått vilse, jag vågade inte vandra omkring ensam i denna ödsliga vildmark, kunde jag kanske få stanna hos honom över natten? Han tog mig till sin underjordiska boning som jag kände så väl från min dröm. Jag lade mig på hans fårskinn och somnade. Det var alltför underbart och fantastiskt för att kunna beskrivas med ord, ni skulle förresten inte tro mig om jag försökte. Jag undrar inte på det, för jag vet knappast själv var drömmen upphörde och verkligheten tog vid. Vem styrde min kutter till denna ensliga ankarplats dold bland otillgängliga klippor? Vem ledde mina steg genom den väglösa vildmarken till ruinerna av Neros okända villa? Var herden av kött och<noinclude> <references/> {{huvud|''21 Munthe''||321}}</noinclude> qrcu30umye9u63dpgsncxefo4wkh3d2 104 223382 654009 2026-06-28T09:47:15Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654009 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>blod eller var han Pan själv som återvänt till sitt gamla hemland för att spela än en gång för sin flock getter? Gör mig inga frågor, jag kan inte svara, jag törs inte svara. Fråga granitsfinxen på bröstvärnet i San Michele. Men ni kommer att fråga förgäves. Sfinxen har behållit sin egen hemlighet i femtusen år. Sfinxen kommer att behålla min. Jag återvände från det stora äventyret utmärglad av hunger och alla möjliga strapatser och skälvande av malaria. En gång hade jag blivit tagen av banditer, det fanns gott om dem i Kalabrien på den tiden. Det var mina sönderrivna kläder som räddade mig. Två gånger hade jag arresterats som smugglare av tullsnokarna. Flera gånger hade jag blivit stucken av skorpioner, min vänstra hand var ännu ombunden efter ett bett av en huggorm. Utanför Punta Licosa där Leucosia, Parthenopes sirensyster ligger begraven, mötte vi en sydvästlig storm och skulle ha gått till botten med vår alltför tunga last om inte Sant' Antonio i sista minuten tagit hand om rodret. Votivljus brann alltjämt framför hans kapell i kyrkan i Anacapri när jag trädde in i San Michele. Ryktet att vi gått under i den hårda stormen hade spritt sig över hela ön. Mitt husfolk var förtjusta att hälsa mig välkommen hem. Ja, i San Michele var allting gott och väl, grazie a Dio. Ingenting hade hänt i Anacapri, ingen hade dött, allt var som vanligt. Parrocon hade vrickat foten, somliga sade att han halkat när han steg ner från predikstolen förra söndagen, andra sade att det var parrocon i Capri som skadat honom genom mal'occhio, alla visste att parrocon i Capri hade det Onda ögat. I går morse hade canonico don Giacinto hittats död i sin säng nere i Capri. Canonicon hade varit alldeles frisk när han gått och lagt sig, han hade dött under sömnen. Han hade legat på parad hela natten framför högaltaret, han skulle begravas med stor pomp och ståt denna morgon, kyrkklockorna i Capri hade ringt sedan dagbräckningen. I min trädgård hade arbetet fortgått som vanligt. Mastro Nicola hade funnit ännu ett testa di cristiano när han rev ner klostermuren, och Baldassare hade hittat ännu en lerkruka full med romerska mynt när han tog upp färsk potatis. Gamle Pacciale, som grävt i min vingård vid Damecuta, tog mig avsides med viktig och hemlighetsfull min. Sedan han övertygat sig om att ingen hörde oss, drog han upp ur fickan en liten pipa av lera, svartnad av rök, måhända hade<noinclude> <references/> 322</noinclude> bp5knf82afzedksxlnm33h7k01l9g4w 104 223383 654010 2026-06-28T09:49:31Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654010 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>den ägts av någon soldat i malteserregementet som låg lägrat i Damecuta 1808. — La pipa di Timberio, sade gamle Pacciale. Ja, hundarna hade fått sitt bad varje middag och sina ben två gånger i veckan, i enlighet med reglementet. Den lilla ugglan var på gott humör. Mungon var på benen som vanligt dag och natt, alltid på utkik efter någon eller något. Sköldpaddorna såg nöjda och belåtna ut på sitt vanliga stillsamma sätt. Hade Billy varit snäll? — Ja, skyndade sig Elisa att svara, Billy hade varit mycket snäll, un vero angelo. Jag tyckte inte han såg så ut där han satt och grinade åt mig från toppen av sitt fikonträd. Mot sin vana kom han inte ner från trädet och hälsade på mig. Jag var säker på att han hade dåligt samvete, jag tyckte inte om uttrycket i hans ansikte. Var det verkligen sant att Billy varit snäll? Så småningom kröp sanningen fram. Redan samma dag som jag seglat hade Billy kastat en morot i huvudet på en forestiere som gått förbi under trädgårdsmuren och moroten hade slagit sönder hans glasögon. Forestieren var mycket ond och ämnade klaga för polisen i Capri. Elisa protesterade ivrigt, det var helt och hållet forestierens fel. Han hade inte någon rättighet att stå och skratta åt Billy, alla visste ju att Billy blev ond om man skrattade åt honom. Dagen därpå hade det varit ett fruktansvärt slagsmål mellan Billy och foxterriern, alla hundarna hade blivit indragna i striden. Billy hade slagits som il Demonio och till och med bitit Baldassare när han försökte skilja slagskämparna åt. Slagsmålet hade plötsligt upphört genom mungons ankomst, Billy hade flytt upp i sitt fikonträd och alla hundarna hade slunkit iväg som de alltid gjorde när den lilla mungon dök upp. Billy och hundarna hade levt på stridsfot ända sedan dess, han hade till och med vägrat att fortsätta att fånga deras loppor. Billy hade jagat den siamesiska kattungen över hela trädgården och slutat med att släpa honom upp till toppen av sitt fikonträd och där satt sig att plocka håret av honom. Billy hade retats hela dagarna med sköldpaddorna. Amanda, den största sköldpaddan, hade lagt sju vita ägg att kläckas i solen på sköldpaddevis och Billy hade slukat dem med detsamma. Hade de åtminstone passat på att inte lämna framme några vinbuteljer? Olycksbådande tystnad. Pacciale, den trovärdi-<noinclude> <references/> {{ph|323}}</noinclude> 34uygqddfhua5ibif21qcn2cj9aax9e 104 223384 654011 2026-06-28T09:51:49Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654011 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>gaste inom mitt hushåll, medgav slutligen att Billy vid två tillfällen setts slinka ut ur vinkällaren med en butelj i vardera handen. För tre dagar sedan hade ytterligare två buteljer hittats i ett hörn av aphuset, väl gömda under sanden. I enlighet med mina instruktioner hade Billy ögonblickligen låsts in i aphuset på vatten och bröd för att där vänta på min återkomst. Nästa morgon hade aphuset varit tomt, Billy hade under natten på något oförklarligt vis brutit sig ut. Järngallret var orört, nyckeln till dörrens hänglås låg i Baldassares ficka. Hela mitt hushåll hade förgäves sökt efter Billy över hela byn, Baldassare hade äntligen med hjälp av hundarna i morse funnit honom högt uppe på Barbarossaberget djupt insomnad med en död fågel i näven. Medan förhöret pågick satt Billy i toppen av sitt träd och tittade illmarigt på mig, det var inget tvivel om att han förstod vartenda ord vi sade. Stränga disciplinära åtgärder var av nöden. Apor, liksom barn, måste lära sig lyda till dess de kan lära sig befalla. Billy började se en smula generad ut. Han visste att hans herre var jag, han visste att jag kunde fånga honom med lasson som jag gjort förr, han visste att piskan i min hand var avsedd för honom. Hundarna visste det också där de satt i ring kring Billys träd och viftade på svansen med rent samvete och njöt av situationen — hundar har ingenting emot att se på när någon annan får stryk. Plötsligt pressade Elisa händerna mot magen med ett gällt skri och släpades i sista minuten till sin säng av Pacciale och mig medan Baldassare sprang efter barnmorskan. När jag kom tillbaka till Billys fikonträd var han försvunnen. Så mycket bättre för honom och för mig, jag hatar att straffa djur. Jag hade förresten annat att tänka på. Jag hade alltid varit mycket intresserad av don Giacinto. Jag ville gärna höra något mer om hans död, om hans liv visste jag alldeles tillräckligt. Don Giacinto ansågs vara öns rikaste man, han påstods ha en inkomst av tjugufem lire i timmen — anche quando dorme — till och med medan han sov. Jag hade under många år bevittnat hur han sugit ut sina fattiga förpaktare till sista öret och vräkt dem från deras hem när olivskörden slagit fel och de inte kunde betala arrendet, och hur han låtit dem svälta när de blivit gamla och inte längre orkade slita för honom. Jag hade aldrig hört talas om att han gett bort ett öre och det hade ingen annan heller. Jag visste att jag skulle förlora min tro på en gudomlig rättvisa på denna sidan graven,<noinclude> <references/> 324</noinclude> mawfi7yi479fva6r0f4l3d3csdpcpy4 104 223385 654012 2026-06-28T09:55:28Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654012 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>ifall Vår Herre förunnat denne gamle blodsugare den största välsignelse han kan förunna någon levande människa — att dö under sömnen. Jag beslöt att gå och hälsa på min gamle vän parrocon i Anacapri, don Antonio. Han skulle säkert kunna tala om för mig vad jag ville veta. Don Giacinto hade varit hans dödsfiende under ett halvt århundrade. Parrocon satt i sängen med foten inlindad i en väldig packe filtar och med strålande ansikte. Rummet var fullt av präster, mitt bland dem stod Maria Porta-Lettere med tungan nästan hängande ur munnen av upphetsning. Elden hade brutit ut i San Costanzokyrkan i Capri under natten medan don Giacinto låg på parad på katafalken, kistan hade förstörts av lågorna. Somliga sade att det var il Demonio som stjälpt omkull ett av vaxljusen kring katafalken och tänt eld på don Giacinto. Andra sade att upphovsmännen var några sjörövare som brutit sig in i kyrkan för att stjäla silverstatyn av San Costanzo. Parrocon var säker på att det var il Demonio och ingen annan som stjälpt ikull vaxljuset, han hade alltid spått att don Giacinto skulle sluta i eld och lågor. Maria Porta-Letteres beskrivning på don Giacintos död tycktes ganska sannolik. Il Demonio hade plötsligt tittat in genom fönstret, medan il canonico läste aftonböner. Don Giacinto hade ropat på hjälp och burits avsvimmad till sin säng och dött av skräck en stund därefter. Jag var högeligen intresserad, jag tyckte det var bäst att själv gå ner till Capri och undersöka saken. Piazzan var proppfull med människor, alla skrikande för full hals. I mitten stod sindacon och municipalrådet, ivrigt väntande på att karabinjärerna skulle komma från Sorrento. På trappan upp till kyrkan stod ett halvt dussin präster och gestikulerade vilt. Kyrkan var stängd i avvaktan på överhetens ankomst. — Jo då, sade sidacon och räckte mig handen med ett mycket allvarligt ansikte, det var sant alltsammans. När sakristanen hade kommit för att öppna kyrkan på morgonen hade han funnit den full med rök. Katafalken var halvt förstörd, själva kistan var illa bränd och av det dyrbara bårtäcket av broderad sammet samt kransarna från canonicons anhöriga och barn återstod bara en rykande askhög. Tre av de stora vaxljusen runt katafalken brann alltjämt, det fjärde hade tydligen blivit kullstjälpt av en hädisk hand som velat tutta eld på bårtäcket. Det hade tillsvidare varit omöjligt att konstatera om det var ett verk av il Demonio själv eller av rövare,<noinclude> <references/> {{ph|325}}</noinclude> kyp9qwp2t7mnlv71710x6xa3kl8y07k 104 223386 654013 2026-06-28T09:58:29Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654013 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>men det faktum att inga av San Costanzos juveler saknades kom sindacon, parlando con rispetto, att luta åt den förra meningen. Mysteriet blev allt ogenomträngligare ju längre jag fortsatte mina undersökningar. På Caffè Zum Hiddigeigei, den tyska kolonins huvudkvarter, var golvet bestrött med glasbitar och sönderslagna tingestar av alla slag. På ett bord stod en halvtom whiskybutelj. I farmacian hade tjogtals fajansburkar med dyrbara droger och hemliga mixturer slängts från hyllorna ner på golvet, ricinolja flöt överallt. Il professore Raffaele Parmigiano visade själv hur förskräckligt det såg ut i hans nya Sala di Esposizione, piazzans stolthet. Hans ''Vesuvius utbrott'', hans ''Processione di San Costanzo'', hans ''Salto di Tiberio'', hans ''Bella Carmela'' låg i en hög på golvet med trasiga ramar och sönderrivna dukar. Hans <i>Tiberius simmande i Blå grottan</i> stod ännu på staffliet översmetad kors och tvärs med ultramarin. När jag återvände till piazzan, meddelade mig sindacon att de lokala myndigheternas undersökning ännu inte lett till något resultat. Teorin om rövare hade övergetts av det liberala partiet sedan det konstaterats att ingenting av verkligt värde försvunnit från något enda ställe. De två farliga napolitanska camorristerna på villeggiatura i Capris fängelse sedan över ett år, hade kunnat bevisa sitt alibi. Det hade konstaterats att de på grund av det häftiga regnet stannat hela natten i fängelset istället för att ta sin vanliga lilla promenad i byn efter midnatt. De var för övrigt goda katoliker och mycket populära och skulle troligen inte ha gjort sig besvär för så litet. Teorin om il Demonio hade förkastats av det klerikala partiet av respekt för don Giacinto. Vilka kunde då förövarna av dessa nesliga brott mot Guds och människors lagar vara? Det återstod en tredje hypotes: den sekelgamla fienden så gott som ante portas, Anacapri. Naturligtvis var det alltihop Anacapribornas verk. Det förklarade allt. Il canonico don Giacinto hade ju varit Anacapribornas dödsfiende, de hade aldrig förlåtit honom att han i sin ryktbara predikan på San Costanzodagen gjort narr av Sant' Antonios senaste underverk. Det bittra hatet mellan Caffè Zum Hiddigeigei och det nyöppnade blygsamma lilla caféet i Anacapri var ett notoriskt faktum. På Cesare Borgias tid skulle don Petruccio, apotekaren i Capri, betänkt sig två gånger innan han antagit en inbjudan från sin kollega i Anacapri att äta makaroni i hans hus. Rivaliteten mellan professore Raffaele Parmigiano i<noinclude> <references/> 326</noinclude> d94azdh8tew2enor6aws713upr4tt2d 104 223387 654014 2026-06-28T10:00:38Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654014 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>Capri och professore Michelangelo i Anacapri om monopolet på ''Tiberius simmande i Blå grottan'' hade på sista tiden övergått till krig på liv och död. Öppnandet av Sala di Espocizione i Capri hade varit ett förkrossande slag för professore Michelangelo, försäljningen av hans <i>Processione di Sant' Antonio</i> hade så gott som alldeles avstannat. Naturligtvis låg Anacapri bakom alltsammans. Abasso Anacapri! Abasso Anacapri! Jag tyckte det var bäst att återvända dit varifrån jag kommit, jag började känna mig obehaglig till mods. Jag visste inte själv vad jag skulle tro. Det bittra kriget mellan Capri och Anacapri som rasat ända sedan de spanska vicekonungarnas tid fortsatte alltjämt med oförminskad hätskhet. De två byarnas sindaci talade inte med varann. Bönderna hatade varandra, ståndspersonerna hatade varandra, de båda skyddshelgonen Sant' Antonio och San Costanzo hatade varandra. Några år tidigare hade jag med egna ögon sett en hop Capribor komma upp och dansa kring Sant' Antonios lilla kapell när ett klippblock från Monte Barbarossa hade krossat Sant' Antonios altare och staty. I San Michele låg redan allt arbete nere, allt husfolket var i sina söndagskläder på väg till piazzan där musiken skulle spela för att fira tilldragelsen. Över hundra lire hade redan samlats in för fyrverkeriet. Sindacon hade skickat bud att han hoppades jag skulle delta i festligheterna i min egenskap av cittadino onorario, hedersmedborgare — denna enastående utmärkelse hade tilldelats mig året förut. Mitt i pergolan satt Billy bredvid den största sköldpaddan, alltför upptagen av sin favoritsport för att märka min ankomst. Sporten bestod i en serie snabba knackningar på sköldpaddshusets bakdörr, där stjärten sticker ut. Vid varje knackning stack sköldpaddan ut sitt sömniga huvud från framdörren för att se vad som var på färde, för att varje gång få ett blixtsnabbt slag på nosen av Billys knutna hand. Denna sport var strängeligen förbjuden i San Micheles lag. Billy visste det mycket väl och skrek som ett olydigt barn när jag, för en gångs skull snabbare än han, högg tag i remmen kring hans mage. — Billy, sade jag strängt, jag vill ha ett privat samtal med dig under ditt fikonträd, vi har åtskilligt att göra upp oss emellan. Det tjänar ingenting till att smacka med läpparna så där, du vet att du förtjänar ett ordentligt kok stryk och du<noinclude> <references/> {{ph|327}}</noinclude> 9cd7sg9mssj67mgczdnolh8maajckdw 104 223388 654015 2026-06-28T10:02:35Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654015 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>vet att du ska få det. Billy, du har druckit igen! Två tomma vinbuteljer har hittats under sanden i aphuset, en flaska Buchanans Black and White Whisky är spårlöst försvunnen. Ditt allmänna uppförande under min bortovaro i Kalabrien har varit under all kritik. Du har slagit sönder en forestieres glasögon med en morot. Du har varit olydig mot hela hushållet. Du har grälat och varit i slagsmål med hundarna, du har till och med vägrat att fånga deras loppor. Du har förolämpat mungon. Du har brustit i respekt för den lilla ugglan. Du har upprepade gånger gett sköldpaddan örfilar. Du har nästan strypt den siamesiska kattungen. Sist och värst, du har brutit dig ut från San Michele i berusat tillstånd. Grymhet mot djur hör till din natur, annars skulle du inte kunna göra anspråk på att vara kandidat till mänskligheten, men endast Skapelsens herrar har rättighet att dricka sig fulla. Jag säger dig att jag fått nog av dig. Jag tänker skicka dig tillbaka till din gamle försupne husbonde i Amerika, doktor Campbell, du passar inte att umgås med hyggligt folk! Du är en skam för dina föräldrar, en oförbätterlig fyllbult, ett människofrö — Det uppstod en hemsk tystnad. Jag satte på mig mina starkaste glasögon för att bättre kunna granska Billys blåfärgade naglar och svedda svans och sade sedan så allvarsamt jag kunde: — Billy, jag måste bekänna att jag tyckte inte alls illa om din retuschering av ''Tiberius simmande i Blå grottan'', jag anser den för en förbättring av originalet, den påminde mig om en tavla jag såg förra året på Futuristsalongen i Paris. Din förre husbonde talade ofta om din avlidna oförgätliga mor, en mycket begåvad apa efter vad jag kunde förstå. Jag förmodar att du ärvt dina artistiska anlag från henne. Ditt vackra utseende och ditt sinne för humor gissar jag att du ärvt av din far, vilkens identitet till fullo ådagalagts av nyligen timade händelser i Capri och som inte kan vara någon annan än Hin Onde själv. Säg mig Billy, för att tillfredsställa min nyfikenhet, var det du eller din pappa som stjälpte omkull vaxljusen och tuttade eld på don Giacintos likkista? PS. Elisa har just fått en son. Mor och barn befinner sig väl. Pojken är luden på hela kroppen. {{tomrad}}<noinclude> <references/> 328</noinclude> 7q2bhqf8f1ehsochtcvmx85g5snheze 104 223389 654016 2026-06-28T10:05:00Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654016 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude><h2 align="center" style="border-bottom:none;">29<br />Fågelberget</h2> Il reverendo canonico don Giacintos plötsliga avfärd till en annan värld i eld och rök hade haft den mest uppfriskande inverkan på vår parrocos, don Antonios kroppsliga och andliga välbefinnande. Hans vrickade fot förbättrades hastigt och han var snart i stånd att återta sina vanliga morgonpromenader till San Michele för att se på när jag åt frukost. Enligt napolitansk sed bjöd jag honom alltid att mangiare con me, men han avslog regelbundet min kopp te med ett artigt: — No, grazie, sto bene. Hans enda önskan var att sitta mitt emot mig vid frukostbordet och se på medan jag åt. Don Antonio hade aldrig förut sett en forestiere på nära håll, så gott som allt vad jag sade eller gjorde var en ständig källa till nyfikenhet för honom. Han visste att jag var protestant, men efter några svävande försök att diskutera frågan hade vi kommit överens om att stryka teologin ur samtalet och lämna protestanterna i fred. Detta var en stor eftergift från hans sida, ty regelbundet en gång i veckan sände han från predikstolen alla levande och döda protestanter till helvetet med de mest fruktansvärda okvädinsord. Protestanterna var don Antonios specialitet, hans nödankare under alla hans oratoriska skeppsbrott. Jag vet sannerligen inte hur han skulle gått i land med sina predikningar utan protestanterna. Den gamle parrocons minne var ganska rostigt, den bräckliga tråden i hans argumentering brukade brista vid de mest brydsamma tillfällen, mitt i predikan blev det en plötslig tystnad. Hans trogna församling var van vid det och tog inte illa upp, var och en fortsatte i lugn och ro att meditera över sina egna affärer, oliverna, vinskörden, korna och grisarna. De var också vana vid vad som sedan skulle komma. Don Antonio snöt sig högljutt som dånet av trumpeterna på Yttersta domens dag, och så var han på säker mark igen. — Ma questi maledetti protestanti, ma questo camorrista Lutero! Men dessa förbannade protestanter, den där ärkeskurken Luther! Måtte il Demonio slita deras fördömda tungor ur munnen på dem, måtte han bryta sönder deras ben och steka dem levande, in aeternitatem. {{tomrad}}<noinclude> <references/> {{ph|329}}</noinclude> 6g3kdmd692jlk3le9n5iie0qekknd3m 0 223390 654017 2026-06-28T10:06:43Z Thuresson 20 Kap 28 654017 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Boken om San Michele 1968.djvu" from=316 to=330 kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Boken om San Michele|28]] kxi12anw75iag7lol2ft06e5e6p3kiz