Wikisource svwikisource https://sv.wikisource.org/wiki/Wikisource:Huvudsida MediaWiki 1.47.0-wmf.8 first-letter Media Special Diskussion Användare Användardiskussion Wikisource Wikisourcediskussion Fil Fildiskussion MediaWiki MediaWiki-diskussion Mall Malldiskussion Hjälp Hjälpdiskussion Kategori Kategoridiskussion Tråd Tråddiskussion Summering Summeringsdiskussion Sida Siddiskussion Författare Författardiskussion Index Indexdiskussion TimedText TimedText talk Modul Moduldiskussion Event Event talk Ämne 104 217624 654174 630974 2026-06-29T22:07:34Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 654174 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />290</noinclude>»Tag hit boken,» upprepade klassföreståndaren och stampade med foten. Då föll Petersen ihop, och hans ansikte blev askgrått. »Nå ja,» sade han och lämnade ifrån sig boken, »här är den. Ja, det är en nyckel i den! Se själv, där ligger den! … Men jag har icke använt den!» skrek han plötsligt. Doktor Mantelsack låtsade icke höra denna vansinniga, av förtvivlan frampressade lögn. Han drog fram »nyckeln», såg på den med en min, som om han hölle stinkande smuts i handen, stoppade den i fickan och kastade Ovidius föraktfullt tillbaka på Petersens plats. »Klassboken,» sade han dovt. Adolf Todtenhaupt bar beskäftigt fram klassboken, och Petersen fick en anmärkning för försök till fusk, vilket tillintetgjorde honom för lång tid och beseglade omöjligheten av hans uppflyttning till påsk. »Ni är en skamfläck för klassen,» sade doktor Mantelsack ytterligare och återvände därpå till katedern. Petersen satte sig och var dömd. Man såg tydligt, hur hans sidokamrat flyttade sig ett stycke ifrån honom. Alla betraktade honom med en blandning av vämjelse, medlidande och fasa. Han var störtad, ensam och fullständigt övergiven, därför att han blivit ertappad. Det fanns blott en åsikt om Petersen, och det var, att han verkligen var »en skamfläck för klassen». Man erkände och accepterade hans fall lika motståndslöst, som man erkänt och accepterat Timms och Buddenbrooks framgångar och den stackars Mummes olycka … Och han gjorde själv detsamma. De av dessa tjugufem ynglingar, som voro av rättskaffens konstitution, starka och dugliga för livet, sådant det är, de fogade sig lugnt i förhållandena, kände sig icke kränkta av dem och funno allt självklart och i sin ordning. Men det fanns också ögon, som i dystert grubbel stirrade på en punkt … Lille Johann stirrade på Hans Hermann Kilians breda rygg, och hans guldbruna, av blåaktiga skuggor omgivna<noinclude> <references/></noinclude> 1rx392j1rnwhiiq1i68lyf8clhiyyzj 104 217632 654175 630982 2026-06-29T22:49:25Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 654175 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{ph|291}}</noinclude>ögon voro fulla av avsky, opposition och fruktan … Doktor Mantelsack fortsatte emellertid lektionen. Han ropade upp en annan elev, den första bästa, Adolf Todtenhaupt, därför att han för i dag alldeles förlorat lusten att pröva de tvivelaktiga. Och sedan kom ännu en annan, som var klent förberedd och som icke en gång visste, vad »''patula Jovis arbore, glandes''» betydde, varför Buddenbrook måste säga det … Han sade det sakta och utan att se upp och fick en nick till belöning. Och då det var slut med elevernas uppvisningar, hade också lektionen förlorat varje spår av intresse. Doktor Mantelsack lät en av de begåvade översätta vidare på egen hand och hörde lika litet på som de andra tjugufyra, vilka nu började läsa över till nästa timme. Det gjorde ingenting nu. Det kunde man icke ge dem ett dåligt betyg för eller bedöma deras flit efter … För resten var timmen strax slut. Den var slut; det ringde. Så hade det alltså rett sig för Hanno. Han hade till och med fått en nick. »Nå,» sade Kai, då de mitt bland kamraterna gingo genom de gotiska korridorerna till kemisalen … »Vad säger du nu, Hanno! När Cesar de i ögonen få skåda … Du har haft en kolossal tur?» »Jag är sjuk av det, Kai,» sade lille Johann. »Jag vill icke ha tur, det gör mig sjuk …» Och Kai visste, att han i Hannos ställe skulle känt alldeles på samma sätt. Kemisalen var ett valv med amfiteatraliskt uppstigande bänkar, ett långt experimenteringsbord och två glasskåp fulla av flaskor. Luften inne i klassrummet hade på slutet återigen blivit mycket upphettad och dålig, men här var den mättad med svavelväte, med vilket nyss experimenterats, och det var en gräslig stank. Kai slog upp fönstret, stal därpå Adolf Todtenhaupts skrivbok och började i största hast skriva av det pensum, som skulle visas fram i dag. Hanno och flere andra av kamraterna gjorde detsamma. Det<noinclude> <references/></noinclude> o7ae03pbgy595yqmtepn2g9tlc15sdu 104 217633 654176 630983 2026-06-29T22:59:33Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 654176 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />292</noinclude>upptog hela pausen, ända tills det ringde och doktor Marotzke kom. Detta var djupsinnige lektorn, som Kai och Hanno kallade honom — en medelstor, mörklagd man med påfallande gul hy, två valkar i pannan, ett strävt och klibbigt skägg och likadant hår. Han såg alltid utvakad och otvättad ut, vilket väl dock var mera skenbart än verkligt. Han undervisade i naturvetenskaperna, men hans huvudfack var matematiken, och han gällde för en framstående tänkare i detta ämne. Han tyckte om att avhandla filosofiska ställen i bibeln, och ibland, när han var i blid och drömmande sinnesstämning, nedlät han sig inför sjätte- och sjunde klassisterna till sällsamma uttolkningar av mystiska bibelspråk … Men dessutom var han — och det med liv och själ — officer i reserven och stod som sådan högt anskriven hos doktor Wulicke. Av alla lärarna höll han mest på disciplin, mönstrade fronten av de uppsträckta eleverna med kritisk blick och fordrade korta och skarpa svar. Denna blandning av mysticism och militärisk pli verkade en smula obehaglig … Skrivböckerna framvisades, och doktor Marotzke gick omkring och pekade med fingret på varje bok, varvid somliga elever, som ingenting skrivit, visade honom andra skrivböcker eller gamla skrivningar utan att han märkte det. Så börjades lektionen, och liksom nyss i fråga om Ovidius, hade nu de tjugufem unga herrarna att uppvisa sina kunskaper rörande bor, klor eller strontium. Hans Hermann Kilian fick beröm, därför att han visste, att BaSO⁴ eller bariumsulfat var det vanligaste förfalskningsmedlet. På det hela taget var han den bäste, därför att han ville bli officer. Hanno och Kai visste ingenting alls, och de råkade illa ut i doktor Marotzkes anteckningsbok. Och då det var slut med prövandet, förhörandet och betygsättandet, var också intresset för kemilektionen så gott som uttömt. Doktor Marotzke började göra ett par experiment, ställde till ett par knallar och<noinclude> <references/></noinclude> egs8o89q3qqzv8atahcibwoe1fb6z5f 104 217634 654177 630984 2026-06-29T23:02:13Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 654177 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{ph|293}}</noinclude>utvecklade färgade dunster, men det var liksom bara för att utfylla återstoden av timmen. Till slut dikterade han det pensum, som man skulle lära sig till nästa gång. Så ringde det, och också tredje timmen var över. Alla voro glada utom Petersen, som råkat så illa ut, ty nu kom en rolig lektion, för vilken ingen behövde vara rädd, och som icke lovade annat än odygd och nöje. Det var engelska för kandidat Modersohn, en ung filolog, som sedan ett par veckor undervisade på prov i skolan eller, som Kai Mölln uttryckte det, gav gästspel för att få engagement. Men han hade föga utsikt att bli engagerad — det gick alltför muntert till på hans lektioner … Några stannade i kemisalen, och andra gingo upp i klassrummet — nere på gården behövde ingen nu gå och frysa, ty herr Modersohn hade under pausen vakten i korridoren, och han tordes icke skicka ner någon. Även gällde det att träffa förberedelser till hans mottagande … Det blev icke ett spår tystare i klassen, då det ringde till fjärde timmen. Alla pratade och skrattade, upprymda vid tanken på den förestående roligheten. Kai Mölln fortfor att läsa om Roderick Usher, med huvudet stött i händerna, och Hanno satt stilla och såg på spektaklet. Några härmade djurläten. Ett galande som från en tupp skar genom luften, och längst bort satt Wasservogel och grymtade som ett svin, utan att man kunde se, att dessa ljud kommo ur hans inre. På väggtavlan prunkade en stor kritteckning, ett skelande skrapuksansikte, ritat av rapsoden Timm. Och då herr Modersohn trädde in, kunde han trots de ivrigaste ansträngningar icke få igen dörren efter sig, därför att det satt en stor tallkott i springan, som först måste avlägsnas av Adolf Todtenhaupt … Kandidat Modersohn var en liten oansenlig man, som, när han gick, sköt fram ena skuldran på sned, med ett surmulet ansikte och glest, svart skägg. Han<noinclude> <references/></noinclude> 0t457rg22cw6esocfu4mvxuiskoj7bg 104 217635 654178 630985 2026-06-29T23:04:57Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 654178 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />294</noinclude>var hjälplöst förlägen. Oupphörligt blinkade han med sina blanka ögon, drog in andan och öppnade munnen, som ville han säga något. Men han fann icke de ord, som voro av nöden. Efter att ha kommit tre steg från dörren, trampade han på en knallärta, en knallärta av sällsynt kvalitet, som åstadkom en skräll, som om han trampat på dynamit. Han ryckte häftigt till, smålog därpå sin nöd, som om ingenting vore å färde, och ställde sig framför den mittersta bänkraden, i det han efter sin vana framåtlutad stödde sig med ena handen mot det främsta pulpetlocket. Men man kände till denna hans favoritattityd, och därför hade man smort ner detta ställe på pulpeten med bläck, så att herr Modersohn smutsade ner hela sin lilla tafatta hand. Han låtsade, som om han icke märkte det, lade den nedbläckade handen på ryggen, blinkade och sade med vek och svag stämma: »Ordningen i klassen lämnar åtskilligt övrigt att önska.» Hanno Buddenbrook höll av honom i denna stund och blickade orörlig i hans hjälplöst förvridna ansikte. Men Wasservogels grymtande blev allt högljuddare och naturligare och plötsligt smattrade en mängd ärter mot fönsterrutan, studsade tillbaka och föllo rasslande ner i rummet. »Det haglar,» sade någon högt och tydligt, och herr Modersohn tycktes tro detta, ty han drog sig utan vidare tillbaka till katedern och begärde att få klassboken. Detta gjorde han icke för att skriva upp någon, utan därför att han, fastän han redan haft fem eller sex lektioner i denna klass, endast kände några få av eleverna till namnet och var tvungen att på vinst och förlust ropa upp dem efter den skrivna förteckningen. »Feddermann,» sade han, »vill ni vara snäll och läsa upp dikten?» »Frånvarande!» skreko en massa olika röster. Och så satt Feddermann stor och bred på sin plats och<noinclude> <references/></noinclude> 64oo5hnzk8no1jycpuh6o4jylc0eip5 104 217636 654179 630986 2026-06-29T23:07:40Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 654179 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{ph|295}}</noinclude>kastade med otrolig skicklighet ärter genom hela rummet. Herr Modersohn blinkade och stavade ihop ett nytt namn åt sig. »Wasservogel,» sade han. »Avliden!» ropade Petersen, som plötsligt gripits av galghumor. Och under skrapande med fötter, grymtningar, galanden och hånskratt, upprepade alla, att Wasservogel var död. Herr Modersohn blinkade återigen, såg sig omkring, drog surmulet munnen på sned och tittade återigen i klassboken, i det han med sin lilla, tafatta hand pekade på namnet, som han ämnade ropa upp. »Perlemann,» sade han utan vidare tillförsikt. »Tyvärr sinnesrubbad,» sade Kai Mölln fast och klart, och under växande oväsen bekräftades också detta. Då steg herr Modersohn upp och skrek in i larmet: »Buddenbrook, ni får straffläxa. Skrattar ni en gång till, så måste jag ge er anmärkning.» Därmed satte han sig igen. — Buddenbrook hade verkligen skrattat, han hade kommit i ett häftigt skratt, som han icke kunde betvinga, då han hörde Kais kvickhet, som han fann ypperlig — isynnerhet föreföll honom ordet tyvärr oemotståndligt. Men då herr Modersohn röt åt honom, blev han lugn och blickade stilla och dystert på kandidaten. Han såg i detta ögonblick allt hos honom, de glesa skäggstråna, genom vilka huden lyste igenom, och hans bruna, blanka, hopplösa ögon, såg, att han hade liksom två par manschetter på sina små, tafatta händer, därför att skjortärmarna nere vid handlederna voro lika långa och vida som de egentliga manschetterna, såg hela hans ömkliga, förtvivlade figur. Han såg också in i hans inre. Hanno Buddenbrook var nästan den ende, som herr Modersohn visste namnet på, och det begagnade han sig av för att oupphörligt kalla honom till ordningen, diktera straffskrivningar för honom och<noinclude> <references/></noinclude> t9tupwfarc8jlb9la1wq8twjc8ua2su 104 217637 654180 630987 2026-06-29T23:10:35Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 654180 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />296</noinclude>tyrannisera honom. Han kände igen eleven Buddenbrook endast därför, att han genom sin stillsamhet skilde sig från de andra, och han begagnade sig av detta saktmod för att oupphörligt låta honom känna den auktoritet, som han icke tordes göra gällande gentemot de högljudda och fräcka. Till och med medlidandet omöjliggöres för en här på jorden av lumpenheten, tänkte Hanno. Jag har icke tagit del i att plåga och förfölja er, kandidat Modersohn, därför att jag finner det brutalt, fult och tarvligt, och hur besvarar ni det? Men så är det, så kommer det alltid och överallt att vara, tänkte han, och fruktan och vämjelse fyllde honom åter. Och att jag till på köpet så vidrigt klart skall genomskåda er! … Slutligen påträffades en, som varken var död eller sinnesrubbad och som ville åtaga sig att läsa upp de engelska verserna. Det var frågan om en dikt, som hette »The monkey», ett barnsligt mischmasch, som dessa ynglingar, vilka till största delen längtade ut till sjöss, ut i affärslivet eller världsvimlet, fått tillsägelse att lära sig utantill. <poem>»Monkey, little merry fellow, Thou art nature's punchinello …»</poem> Det var en mängd strofer, och eleven Kassbaum läste upp dem ur sin bok. Gentemot herr Modersohn behövde man icke pålägga sig något slags tvång. Och oväsendet blev allt värre. Alla fötter voro i rörelse och skrapade mot det dammiga golvet. Tuppen gol, svinet grymtade, ärterna flogo. De tjugufem berusades av sin tygellöshet. De sexton årens vilda instinkter vaknade. Papperslappar med de oanständigaste blyertsteckningar visades upp, skickades omkring och hälsades med skrattsalvor … Med ens förstummades alla. Den läsande avbröt sig. Själve herr Modersohn rätade upp sig och lyssnade. Ljuva, klockrena toner ljödo ifrån rummets bakgrund och fyllde den plötsliga tystnaden med sitt<noinclude> <references/></noinclude> fzvy2ebi6bwmlvagvofv1xksdyogvs5 104 217638 654181 630988 2026-06-29T23:14:11Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 654181 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{ph|297}}</noinclude>välljud. Det var en speldosa, som någon tagit med sig, och som spelade »du, du är den jag älskar» mitt under den engelska lektionen. Men just som den lilla vackra melodien dött bort, hände något fruktansvärt … grymt, oväntat, överväldigande och förlamande slog det ner över alla de närvarande. Utan att någon knackat, rycktes dörren nämligen upp på vid gavel, någonting långt och hemskt kom in, utstötte ett brummande läppljud och stod med ett enda steg mitt för bänkarna … Det var den gode Guden. Herr Modersohn blev askgrå i ansiktet och drog brådskande ner länstolen från katedern, i det han torkade av den med sin näsduk. Lärjungarna flögo upp alla på en gång. De pressade armarna intill sidorna, höjde sig på tåspetsarna, sänkte huvudena och beto sig i tungan av pur underdånighet. Djup ljudlöshet rådde. Var och en suckade av ansträngning, och så blev allt tyst igen. Rektor Wulicke mönstrade en stund de saluterande kolonnerna, varpå han höjde armarna med de trattformiga, smutsiga manschetterna och åter sänkte dem med vitt utbredda fingrar, likt en pianist som slår ner på tangenterna. »Sätt er,» sade han därvid med sin kontrabasstämma. Han duade alla. Eleverna sjönko ned på sina platser. Herr Modersohn drog med skälvande händer fram armstolen och rektorn satte sig bredvid katedern. »Var god och fortsätt,» sade han, och det lät precis lika skräckinjagande, som om han sagt: »Nu skola vi se, och ve den som …!» Det var klart, varför han kommit. Herr Modersohn skulle inför honom avlägga ett prov på sin undervisningsförmåga, skulle visa, vad nedre sjätte real lärt av honom på sex eller sju lektioner — det gällde herr Modersohns existens och framtid. Kandidaten erbjöd en bedrövlig anblick, då han åter stod på katedern och ropade upp någon för att läsa upp verserna om »The monkey» en gång till. Det var nu icke endast<noinclude> <references/></noinclude> jrhose22dx3m2cblzlg2apre8gtpxx5 104 217639 654182 630989 2026-06-29T23:17:36Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 654182 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />298</noinclude>lärjungarna, som skulle prövas och få vitsord, utan också läraren … Ack, det gick lika illa för bägge parterna! Rektor Wulickes uppträdande var en överrumpling, och ingen med undantag av två eller tre hade läst över. Herr Modersohn kunde omöjligt hela timman hålla på och fråga Adolf Todtenhaupt, som visste allt. Då »The monkey» i rektorns närvaro icke kunde läsas upp ur boken, gick det miserabelt, och då turen kom till läsningen av »[[Ivanhoe]]», var det egentligen endast unge greve Mölle, som kunde översätta något, därför att han hade ett privat intresse för romanen. De övriga trevade hjälplöst, hostande och stammande omkring bland glosorna. Också Hanno Buddenbrook blev uppropad och kunde icke klara en rad en gång. Rektor Wulicke utstötte ett läte, som om man häftigt strukit över den längsta strängen på en kontrabas. Herr Modersohn vred sina små tafatta, nedbläckade händer och upprepade jämrande: »Och annars har det alltid gått så bra! Och annars har det alltid gått så bra!» Det upprepade han ännu, när det ringde, förtvivlat vändande sig halvt till lärjungarna och halvt till rektorn. Men den gode Guden stod skräckinjagande rak, med korslagda armar framför sin stol och stirrade avvisande ut över klassen … Och därpå begärde han klassboken och skrev in anmärkningar för lättja åt alla dem, som kunnat dåligt eller icke alls — det var en sex, sju stycken. Herr Modersohn kunde icke få anmärkning, men han var värre däran än alla de andra — han stod där blek, bruten och tillintetgjord. Hanno Buddenbrook var också bland dem, som fått anmärkning. — »Jag skall minsann hindra er att komma fram,» sade rektor Wulicke ytterligare. Och därmed försvann han. Det ringde, lektionen var slut. Ja, så där gick det alltid. När man var som mest ängslig, så gick det, som på hån, nästan bra för en, men när man icke anade oråd, då kom olyckan. Hannos uppflyttning till påsk var nu absolut omöjliggjord. Han steg<noinclude> <references/></noinclude> bq2t2aer306x4vkwef1mbxfxpdz5t6a 104 217640 654183 630990 2026-06-29T23:21:00Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 654183 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{ph|299}}</noinclude>upp och gick med trött blick ut ur rummet, i det han körde tungan mot den sjuka kindtanden. Kai kom till honom, lade armen om honom och gick med honom ner på gården bland de upprörda kamraterna, som väsnades om de märkvärdiga tilldragelserna. Han såg oroligt och ömt Hanno in i ansiktet och sade: »Förlåt, Hanno, att jag nyss översatte och icke hellre teg och lät ge mig anmärkning, jag också! Det är så lumpet …» »Jag svarade ju också förut på, vad ’patula Jovis arbore, glandes’ betydde,» sade Hanno. »Det är nu en gång så, Kai, det är icke värt att bråka om det.» »Nej, det är väl icke det. — Således vill den gode Guden hindra dig att komma fram. Då måste du väl finna dig i det, Hanno, ty om det är hans outrannsakliga vilja, så … Herr Modersohns karriär är nu också förstörd. Han kommer aldrig att bli lektor, den stackarn! Men jag frågar bara — är detta ett liv? … Ack, herre Gud, om inrättningen ändå ville släppa oss lös ur sin kärleksfulla omfamning!» »Ja, och vad sedan? Nej, Kai, det skulle icke bli bättre för det! Vad skall man taga sig till? Här är man åtminstone i gott förvar. Alltsedan min far dog, ha herr Stephan Kistenmaker och pastor Pringsheim övertagit att varenda dag fråga mig, vad jag vill bli. Jag vet det icke. Jag kan icke ge något svar. Jag kan icke bli någonting. Jag är rädd för alltihop …» »Nej, men hur kan man tala så klenmodigt! Du med din musik …» »Vad är det med min musik, Kai? Det är ingenting med den. Skall jag resa omkring och spela? För det första skulle de aldrig tillåta mig det, och för det andra kommer jag aldrig att kunna nog för det. Jag kan nästan ingenting, jag kan bara fantisera en smula, när jag är för mig själv. Och så föreställer jag mig det som något så förskräckligt att resa omkring … Med dig är det helt annat. Du har mera<noinclude> <references/></noinclude> 7s91lhmlqrn4gq1nzu4umocjben56vr 104 217641 654184 630991 2026-06-29T23:25:47Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 654184 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />300</noinclude>mod. Du kan gå och skratta åt alltsammans och har något att hålla fram emot dem. Du vill skriva, vill berätta människorna vackra och märkvärdiga ting, gott, det är redan något. Och du kommer säkert att bli berömd, du är så skicklig. Vad beror det på? Du är gladlyntare. Och under lektionerna titta vi på varandra, som då för herr Mantelsack, när Petersen ensam fick anmärkning av alla som fuskade. Vi tänka detsamma, men du gör en grimas och är vid lika gott kurage … Det kan icke jag. Jag blir så trött på det. Jag skulle vilja sova och icke mer veta av någonting. Jag skulle vilja dö, Kai! … Nej, det är ingenting med mig. Jag kan icke vilja något. Jag vill icke en gång bli berömd. Jag är rädd för det, precis som om det skulle vara något orätt däri! Det kan icke bli någonting av mig, var säker på det. Häromdagen efter läsningen sade doktor Pringsheim till någon, att det var bäst att ge mig förlorad, ty jag härstammade från en utlevad familj …» »Sade han det?» frågade Kai med spänt intresse. »Ja, han menade min farbror Christian, som sitter där på anstalten i Hamburg. — Han har nog rätt. Man skulle ge mig förlorad. Jag skulle vara så tacksam för det! … Jag har så många bekymmer, och allt blir så svårt för mig. Antag, att jag skär mig i fingret, gör mig illa någonstädes … ett sår som för en annan skulle läkas på åtta dagar. För mig tar det fyra veckor. Det vill icke läkas, blir inflammerat, börjar värka och gör mig en massa obehag … Häromdagen sade herr Brecht till mig, att det stod bedrövligt till med mina tänder, de voro nästan alla redan anfrätta och förstörda för att icke tala om alla, som redan äro utdragna. Vad skall jag tugga med, när jag är en trettio, fyrtio år? Jag har icke något hopp kvar …» »Seså,» sade Kai och slog in i en raskare marschtakt, »nu talar du om för mig något om din spelning. Jag tänker nämligen nu skriva någonting riktigt<noinclude> <references/></noinclude> nnkynr2s6xudzeac6bgptf9v37ent98 104 217643 654185 630993 2026-06-29T23:29:06Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 654185 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{ph|301}}</noinclude>märkvärdigt … Kanske börjar jag redan under ritlektionerna. Tänker du spela i eftermiddag?» Hanno teg ett ögonblick. Det hade kommit något mörkt, förvirrat och glödande i hans blick. »Ja, jag kommer nog att spela,» sade han, »fastän jag icke borde göra det. Jag borde öva på mina etyder och sonater och sedan sluta. Men jag kommer nog att spela, jag kan icke låta bli, fastän det gör alltsammans ändå värre.» »Värre?» Hanno teg. »Jag vet, vad du spelar om,» sade Kai. Och så tego de båda. De voro i en underlig ålder. Kai hade blivit mycket röd och stirrade i marken utan att sänka huvudet. Hanno såg blek ut. Han var hemskt allvarlig och höll sina beslöjade ögon riktade åt sidan. Så ringde herr Schlemiel, och de gingo upp. Nu kom geografilektionen, och med den temaskrivningen, en mycket viktig temaskrivning över Hessen-Nassauska området. En herre med rött skägg och lång brun rock trädde in. Hans ansikte var blekt, och på hans händer, vars porer stodo vidöppna, växte icke ett enda hårstrå. Det var den kvicke lektorn, doktor Mühsam. Han led ibland av lungblödning och talade ständigt i en ironisk ton, som han ansåg för lika kvick som lidande. Hemma hade han ett slags Heinearkiv, en samling av papper och föremål, som hade avseende på den ironiske och sjuke skalden. Nu ritade han upp Hessen-Nassaus gränser på väggtavlan och bad därpå med ett på samma gång melankoliskt och hånfullt leende herrar elever godhetsfullt anteckna i sina skrivböcker, vad landet erbjöd för märkvärdigheter. Han tycktes vilja göra narr såväl av lärjungarna som av Hessen-Nassau, och ändå var det en mycket viktig skrivning, som alla voro rädda för. Hanno Buddenbrook visste ingenting eller så gott som ingenting om Hessen-Nassau. Han ville titta i Adolf Todtenhaupts skrivbok, men [[Författare:Heinrich Heine|Heinrich Heine]],<noinclude> <references/></noinclude> 6svbemkalkgxupre4kr2ghpgcnadmpq 104 217644 654186 630994 2026-06-29T23:32:46Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 654186 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />302</noinclude>som trots sin överlägsna och lidande ironi övervakade varje rörelse med den spändaste uppmärksamhet, märkte det genast och sade: »Herr Buddenbrook, jag är frestad att låta er slå igen er skrivbok, men jag är alltför rädd att därigenom bevisa er en välgärning. Fortsätt!» Denna anmärkning innehöll två kvickheter. För det första den att doktor Mühsam tilltalade Hanno med »herr» och för det andra den om »välgärningen». Men Hanno Buddenbrook fortfor att ruva över sin skrivbok och avlämnade slutligen en nästan tom sida, varpå han åter gick ut med Kai. För i dag var nu allting överståndet. Lycklig den, som kommit helskinnad undan och vars samvete icke tyngdes av någon anmärkning. Han kunde nu glad och lätt till sinnes sitta och rita för herr Drägemüller i den ljusa salen … Ritsalen var stor och ljus. Gipsavgjutningar efter antiken stodo på vägglisterna, och i ett stort skåp fanns det en mängd träklossar och dockmöbler, som likaledes tjänstgjorde som modeller. Herr Drägemüller var en undersätsig man med rundklippt helskägg och en brun, slätkammad, billig peruk, som stod förrädiskt ut i nacken. Han hade två peruker, en med längre och en med kortare hår; när han låtit klippa skägget på sig, satte han på sig den kortare … Dessutom spred han en oljig spritlukt omkring sig, var han gick och stod, och några påstodo, att han drack fotogen. Hans skönaste stunder voro, när han en gång emellanåt fick undervisa i en annans ställe i något annat ämne än teckning. Då höll han föredrag över Bismarcks politik, fäktade med armarna, som han förde i spiralformiga cirklar från näsan upp mot skuldrorna, och talade med hat och fruktan om socialdemokratien … »Vi måste hålla ihop!» plägade han säga till de dåliga eleverna, i det han grep dem i armen. »Socialdemokratien står för dörren! Han hade något krampaktigt beskäftigt över sig. Han kom och satte sig bredvid en, spred en stark spritlukt omkring sig, slog en med<noinclude> <references/></noinclude> 7pltme63v9oatnosx3g8r5jtsavsw6e 104 217731 654191 631104 2026-06-30T09:30:56Z Allthecathair 18481 /* Validerad */ #läger26 654191 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Allthecathair" /></noinclude>{{c|{{Större|EN SOMMARDRÖM|200}}}} <section begin=kap01 /> <h2 align="center" style="border-bottom:none;">I.<br />ETT STADSBARN</h2> Snälltåget från Stockholm stannade några minuter vid en liten station i Värmland, icke långt från gränsen till Norge. Ett blekt, fint flickansikte, omgivet av en grå slöja, blickade ut från fönstret till en första klassens damkupé. Så fort dörren öppnats, steg den unga damen ur och såg sig spejande omkring. I detsamma kom en ung man, vilken väntat på perrongen, fram till henne, lyfte på hatten och frågade: »Är detta kanske fröken Wollner?» »Jaha …» »Mitt namn är Sundberg, jag har hälsningar från mor och vi be båda fröken vara så hjärtligt välkommen.» Han räckte fram sin stora, kraftiga<noinclude> <references/></noinclude> rg74v2dj6e7frh67y4jepr9u6ule71a 104 217733 654192 646199 2026-06-30T09:40:45Z Allthecathair 18481 /* Validerad */ #läger26 654192 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Allthecathair" />8</noinclude>hand, i vilken hennes en sekund vilade som ett mjukt dun. Därefter fortfor han: »Var god och ge mig poletteringsmärket, så skall jag taga ut sakerna.» Han fick märket, och i det han gick perrongen framåt såg hon efter honom med en nyfiken blick, undrande om han var herreman eller bonde. Det var en hög, kraftfull gestalt, klädd i som det tycktes nya men tämligen grova kläder. Ansiktet var starkt solbränt, men när han lyfte på halmhatten hade hon sett, att pannan vid hårfästet var nästan lika bländande vit som hennes egen. Hon hade också ett ögonblick sett in i ett par klara blå ögon, ur vilka det lyste något varmt, trofast, barnsligt. Till dessa ögon passade håret väl — guldgult, krusigt och lätt — och det korta skägget, ljust, vågigt och mjukt. »Herreman eller bonde?» tänkte hon ännu när han kommit tillbaka, hjälpt henne upp i droskan och, sedan han stuvat in hennes saker, själv satt sig på kuskbocken. Han hade frågat, om hon önskade sufletten uppe för dammets skull, men hon<noinclude> <references/></noinclude> st2pvvz7x90oynq4tq6d6ztdzoa692y 104 217734 654193 631107 2026-06-30T09:44:18Z Allthecathair 18481 /* Validerad */ #läger26 654193 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Allthecathair" />{{ph|9}}</noinclude>hade svarat att hon föredrog att låta den vara nere för att riktigt kunna se sig omkring. »Ha vi långt att åka?» hade hon frågat. »En timme, om jag kör raskt, och det skall jag göra, för fröken ser så trött ut», tillade han liksom beskyddande och med ett leende, som visade hans friska vita tänder under väl formade, vekt böjda läppar. Sedan satt hon tillbakalutad mot den mjuka vagnsryggen och betraktade under tunga, halvslutna ögonlock trakten de foro igenom eller sin körsvens solbrända nacke med det krusiga, guldglänsande håret. I det de under en timmes tid färdades landsvägen fram genom skogen, som här och var öppnade sig för att visa dem en lantgård, några ägor eller en tjusande dalgång, vände han sig emellanåt om och upplyste henne om namnen på de ställen de foro förbi. Men hästarna voro ivriga och litet ystra, så att han endast för ett ögonblick vågade taga sina ögon från dem. Hans dialekt var värmländsk, men han<noinclude> <references/></noinclude> 6no4ewre5aggxgmlogug9c76lchbfza 104 217735 654194 631108 2026-06-30T09:49:33Z Allthecathair 18481 /* Validerad */ #läger26 654194 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Allthecathair" />10</noinclude>talade icke som en obildad man. Det fanns ingen tafatthet hos honom, men något på en gång frimodigt och blygt. »Nej, bonde är han då inte», var till sist Sigrid Wollners tysta slutsats, »men vad är han? Hur skall jag behandla honom? Som en jämlike — men det är han inte heller …» »Nu, fröken, är vi framme på Sunds ägor», ljöd det från kuskbocken, icke utan en viss stolthet. De krökte av in på en biväg, körde vid sidan av en hage med smäckra hängbjörkar och spensliga alar, i vars mitt befann sig en liten insjö, knappt större än en damm, där ankor simmade bland glänsande näckrosor. Och där på krönet av en långsluttande backe låg det gulmålade tvåvånings trähuset, som såg ut som en bättre bondgård. I det vagnen stannade framför förstugans öppna dörr, slog där mot Sigrid en bedövande doft av lavendel, rosor och jasminer från buskar och rabatter. En reslig kvinna på omkring femtio år kom ut och öppnade vagnsdörren. Hon var barhuvad och det rika, redan starkt<noinclude> <references/></noinclude> 82kha1tix78u6ugowx00l162tuiax8s 104 217968 654188 645303 2026-06-30T09:14:48Z Allthecathair 18481 /* Validerad */ #läger26 654188 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Allthecathair" /></noinclude><div style="text-align: center;"> <h1 align="center" style="border-bottom:none; font-size:300%; font-weight:normal;">En sommardröm</h1> av {{större|ELIN AMEEN|150}} [[Fil:Nordiska Förlaget - logo.png|50px|center]] STOCKHOLM<br />NORDISKA FÖRLAGET </div> {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> ot91zmael8lyy2e4wznih4ikfn1u110 104 217969 654189 645326 2026-06-30T09:16:33Z Allthecathair 18481 /* Validerad */ #läger26 654189 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Allthecathair" /></noinclude><div style="text-align: center;">COPYRIGHT 1912 BY {{Kapitäler|Nordiska Förlaget, Stockholm}} AUGUSTI 1912 EHRNFRIED NYBERGS BOKTRYCKERI, STOCKHOLM </div> {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 7n05d155b58x9zoum5nwen08ki0w4w9 104 217970 654190 645331 2026-06-30T09:18:56Z Allthecathair 18481 /* Validerad */ #läger26 654190 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Allthecathair" /></noinclude>{| align="center" width="90%" |- |align="center" valign="top" colspan="2"|{{sp|INNEHÅLL}} |- |align="center" valign="top" colspan="2"|''Första kapitlet'' |- |align="left" valign="top" |[[En sommardröm/Kapitel 1|Ett stadsbarn]] |align="right" valign="top" |7 |- |align="center" valign="top" colspan="2"|''Andra kapitlet'' |- |align="left" valign="top" |[[En sommardröm/Kapitel 2|Livet på landet]] |align="right" valign="top" |27 |- |align="center" valign="top" colspan="2"|''Tredje kapitlet'' |- |align="left" valign="top" |[[En sommardröm/Kapitel 3|Lyckodrömmar]] |align="right" valign="top" |48 |- |align="center" valign="top" colspan="2"|''Fjärde kapitlet'' |- |align="left" valign="top" |[[En sommardröm/Kapitel 4|Grantorpet]] |align="right" valign="top" |65 |- |} {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 8a9h6oufvgi7ynyz04fblaxq8lpr6mu 104 219300 654155 648403 2026-06-29T20:38:13Z Thuresson 20 /* Validerad */ 654155 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" /></noinclude><h3 align="center">FJÄRDE BOKEN.<br /> {{spärrad|Att anförtro är stundom att lämna till spillo.}} </h3> <h4 align="center"> I. <br /> Två mödrar, som träffas. </h4> Under första fjärdedelen av innevarande århun­drade fanns i Montfermeil nära Paris ett slags krog, som numera ej finnes till. Denna krog hölls av ett folk vid namn Thénardier, man och hustru. Den var belägen vid den lilla gatan Boulanger. Över dörren sågs ett bräde fastspikat på väggen. På detta bräde stod någonting målat, som liknade en karl, bärande på ryggen en annan karl, vilken var utstyrd med ett par väldiga förgyllda generalsepåletter med stora silverstjärnor; några röda fläckar föreställde blod. Återstoden av tavlan var idel rök och skulle sannolikt föreställa en<noinclude> <references/></noinclude> gff95zh7uquxwnelze2556sg491rq60 104 219624 654156 648278 2026-06-29T20:39:26Z Thuresson 20 /* Validerad */ 654156 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 362 —}}</noinclude>drabbning. Inunder lästes denna inskrift: {{spärrad|Ser­geanten från Waterloo.}} Ingenting är vanligare än en lastvagn eller kärra utanför dörren till ett värdshus. Men det åkdon eller, rättare sagt, den del av ett åkdon, som en afton på våren 1818 spärrade gatan utanför kro­gen Sergeanten från Waterloo, skulle säkerligen genom sin väldiga storlek ha tilldragit sig en må­lares uppmärksamhet, om någon sådan gått där förbi. Det var framredet av en av dessa blockvagnar, som i skogsbygder begagnas till att forsla plank och timmerstockar. Detta framrede bestod av en grov järnaxel med en tung tistelstång och upp­bars av två ofantliga hjul. Det hela hade ett klumpigt, tungt och vanskapligt utseende. Man skulle kunnat taga det för lavetten till en jätteka­non. Vägspåren hade överdragit hjulen, lötarna, näven, axeln och tistelstången med ett lager av dy, ej olikt det vederstyggliga, gulaktiga färgla­ger, varmed man gärna pryder kyrkorna. Trä­virket försvann under smutsen och järnet under rosten. Under axeln hängde som draperi en grov järnkedja, värdig en Goliat bland galärslavar.<noinclude> <references/></noinclude> g5qfs79wbtd1ok7zzy358zbp4puxv34 104 219625 654157 648279 2026-06-29T20:40:18Z Thuresson 20 /* Validerad */ 654157 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 363 —}}</noinclude>Denna kedja ledde tanken, ej på de bjälkar, som den var ämnad att forsla, utan på de mastodonter och mammutdjur, till vilkas förspännande den skulle kunnat begagnas. Den hade någonting, som erinrade om bagnon, men om en cyklopisk och övermänsklig bagno, och den tycktes vara lossad från något vidunder, som varit fjättrat där­ med. Homeros skulle med den ha bundit Polyfemos och Shakspeare Caliban. Varför stod detta vagnsrede just på detta ställe av gatan? Först och främst för att spärra henne och se­dan för att fullborda sin rostningsprocess. I den gamla samhällsordningen ges det en mängd in­rättningar, som man finner på detta sätt stående i sin väg under bar himmel och som icke ha några andra skäl för sin därvaro. Mitten av kedjan hängde under axeln tämligen nära marken, och i själva bukten sutto denna af­ton, liksom på tåget i en repgunga, två små flic­kor, vilka, med armarna lindade om varandra, bil­dade en förtjusande grupp, den ena omkring två och ett halvt år, den andra aderton månader gam­mal, den mindre i famnen på den större. En<noinclude> <references/></noinclude> jxdzpwnyqbdejg6hy9z43xhilb7gczg 104 219626 654158 648280 2026-06-29T20:41:06Z Thuresson 20 /* Validerad */ 654158 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 364 —}}</noinclude>omsorgsfullt knuten näsduk hindrade dem från att falla. En mor hade sett denna förskräckliga kedja och sagt till sig själv: Se där har jag ju en leksak åt mina barn! De bägge barnen, som voro nätt och med en viss prydlighet klädda, strålade av glädje. Man skulle kunnat likna dem vid två rosor bland gam­malt järnskräp. Deras ögon jublade, deras friska kinder logo. Den ena hade ljusbrunt, den andra mörkbrunt hår. Deras oskyldiga ansikten uttryck­te den mest förtjusta förvåning. En blommande buske, som stod strax bredvid, sände till de för­bigående vällukter, som tycktes komma från de små. Den lilla på aderton månader visade sin lilla bara mage med barndomens kyska oblyghet. Över och omkring dessa två täcka huvuden, strå­lande av glädje och badande i ljus, välvde sig som ingången till en håla det jättelika, av rost svartnade, nästan skräckinjagande vagnsredet, bildande ett virrvarr av hemska krokar och vink­lar. Några steg därifrån satt modern nedhukad på tröskeln till krogen. Det var en kvinna med ett för övrigt föga behagligt utseende, men hos vilken dock i detta ögonblick fanns någonting<noinclude> <references/></noinclude> a33us2u2j0cuwgorryve2keerqxnuvz 104 219627 654159 648281 2026-06-29T20:42:18Z Thuresson 20 /* Validerad */ 654159 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 365 —}}</noinclude>rörande, där hon satt och gungade sina bägge barn med ett långt snöre samt av fruktan för någon möjlig olycka följde dem med ögonen med detta på en gång om djuret och himlen erinrande ut­tryck, som är eget för varje moder. Vid varje svängning gåvo de vederstyggliga järnlänkarna ifrån sig ett gnisslande ljud, likt ett skri av vrede, men de små flickorna jublade, den nedgående so­len deltog i denna glädje och ingenting kunde vara mera förtjusande än denna nyck av slumpen att av en kedja för titaner göra en gunga för keruber. Under det hon gungade sina bägge små, gnola­de modern med falsk ton på en då för tiden myc­ket omtyckt romans: {{dikt|En krigsman så båld och en fröken så grann de sutto tillhop' i det gröna. De sågo med ömma begär på varann', Alonzo den tappre — så kallades han …}} Sången och aktgivandet på hennes små flickor hindrade henne från att höra och se, vad som till­drog sig på gatan. Emellertid hade någon nalkats, då hon började första versen av romansen, och plötsligt hörde hon en röst yttra helt nära hennes öra: {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> s5rtvuqdswx6uq2urjxq3c8ajhbncmz 104 219628 654160 648282 2026-06-29T20:43:23Z Thuresson 20 /* Validerad */ 654160 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 366 —}}</noinclude>— Ni har där två vackra barn, min fru. {{dikt|… och hon Imogene den sköna,}} svarade modern, avslutande sin sång, varefter hon vände huvudet mot den talande. En kvinna stod framför henne på några stegs avstånd. Denna kvinna hade, även hon, ett barn, som hon bar i sina armar. Dessutom bar hon en tämligen stor nattsäck, som tycktes vara ganska tung. Denna kvinnas barn var en av de gudomligaste varelser man kan få se. Det var en flicka om två eller tre år. Hon skulle kunnat tävla med de två andra små i fråga om det behagsjuka i sin utstyr­sel. Hon hade en huva av fint lärft, bandrosor i tröjan och spetsar i mössan. En upplyft flik av hennes kjortel blottade ett av hennes vita, knubbi­ga och fasta ben. Hennes skära hy och goda hull voro beundransvärda. Man skulle haft lust att bita i den lilla sötungens små bullar till kinder. Om hennes ögon kunde man icke säga någonting annat, än att de måste vara mycket stora och hade präktiga ögonhår. Hon sov. Hon sov den oinskränkt förtroendefulla sömn,<noinclude> <references/></noinclude> 6k0placp46lqvsq48lugfjqwx8jkdyi 104 219629 654161 648284 2026-06-29T20:44:35Z Thuresson 20 /* Validerad */ 654161 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 367 —}}</noinclude>som tillhör hennes ålder. Mödrarnas armar äro skapade av ömhet. Barnen sova djupt i dem. Vad modern beträffade, såg hon fattig och sorg­sen ut. Hon var klädd som en arbeterska, vilken söker att åter bliva bondkvinna. Hon var ung. Var hon vacker? Kanske, men i denna dräkt kunde det icke synas. Hennes hår, varav en blond lock smög sig fram, tycktes vara mycket tjockt, men gömde sig obevekligt under en ful, tätt åt­sittande och under hakan knuten huva, liknande en nunnas. Skrattet visar vackra tänder, om man har sådana, men hon skrattade icke. Hennes ögon sågo ut att icke på länge ha varit torra. Hon var blek och såg mycket trött och även något sjuk ut. Den lilla flickan, som sov i hennes armar, be­traktade hon med denna min, som är egen för en mor, vilken själv har ammat sitt barn. En stor blå näsduk, lik dem, som invaliderna begagna till att putsa näsan med, och viken i trekant, dolde en­dast obetydligt hennes byst. Händerna voro sol­brända och översållade med fräknar, vänstra pek­fingret var tillhårdnat och sönderstucket av sy­nålen. Hon var klädd i en grov, brun yllekappa, bomullsklänning och grova skor. Det var Fantine. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 75azb82hwnpqp5zqatqt6t7siok0trq 104 219630 654162 648285 2026-06-29T20:45:28Z Thuresson 20 /* Validerad */ 654162 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 368 —}}</noinclude>Det var Fantine, nästan oigenkänlig. Vid upp­märksammare betraktande fann man likväl, att hennes skönhet ännu alltjämt var den samma. Ett sorgset veck, som liknade ett begynnande ironiskt drag, fårade hennes högra kind. Vad hennes toa­lett beträffade, hade denna luftiga toalett av muslin och band, som tycktes sammansatt av glättighet, yrhet och musik, full av broderier och syréndoft, dunstat bort som den vackert glittran­de rimfrosten, som man i solskenet tager för dia­manter. Den smälter och lämnar grenen alldeles svart. Tio månader hade förflutit efter det ”lustiga upptåget”. Vad hade hänt under dessa tio månader? Man gissar det lätt. Efter övergivandet kom betrycket. Fantine ha­de genast förlorat Favourite, Zéphine och Dahlia ur sikte. Då bandet hade slitits å männens sida, sönderrevs det också å kvinnornas. De skulle blivit högst förvånade, om någon fjorton dagar därefter sagt dem, att de varit vänner. Det fanns ej längre något skäl för dem att vara det. Fan­tine stod ensam. Fadern till hennes barn hade<noinclude> <references/></noinclude> ctnk98vc2yndqv4wyv2uilgpcuq5smm 104 219631 654163 648286 2026-06-29T20:46:22Z Thuresson 20 /* Validerad */ 654163 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 369 —}}</noinclude>rest sin väg — ack, dessa brytningar äro oåter­kalleliga! — och hon befann sig fullkomligt en­sam, med minskad vana vid arbete, men ökad smak för nöjen. Av sin förbindelse med Tholomyès förledd att ringakta det anspråkslösa yrke hon lärt, hade hon försummat sina kunder. Dessa hade dragit sig ifrån henne. Ingen utväg åter­stod. Fantine kunde knappast läsa och kunde alls icke skriva. Hon hade som barn endast fått lära sig att teckna sitt namn. Hon lät nu en of­fentlig skrivare sätta upp ett brev till Tholomyès, därpå ännu ett, sedan ett tredje. Men Tholomyès hade ej svarat på någotdera. En dag hörde Fantine några skvallersystrar sä­ga, då de betraktade hennes lilla flicka: — Liksom någon skulle bry sig om sådana där barn! Folk höjer på axlarna åt sådana där barn. Då tänkte hon på Tholomyès, som höjde på axlarna åt sitt barn och ej brydde sig om denna oskyldiga varelse. Och hennes sinne blev dys­tert vid tanken på den mannen. Vad var emeller­tid att göra? Hon visste ej, vem hon skulle vända sig till. Hon hade begått ett felsteg, men i dju­pet av hennes sinne bodde, såsom vi påminna oss,<noinclude> <references/></noinclude> ffk2txayrej4sc2hwrj9rfi7kozjhkt 104 219632 654164 648287 2026-06-29T20:47:10Z Thuresson 20 /* Validerad */ 654164 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 370 —}}</noinclude>blygsamhet och dygd. Hon kände dunkelt, att hon var färdig att falla i nöd och att glida ned i det värsta. Det gällde att vara modig. Hon var det och höll sig upprätt. Hon föll på den tanken att återvända till Montreuil, hennes födelsestad. Där skulle kanske någon känna igen henne och giva henne arbete. Men det var nödvändigt för henne att dölja sitt felsteg. Och hon förutsåg dunkelt, att en skilsmässa, ännu smärtsammare än den första, kunde för henne bli nödvändig. Hen­nes hjärta sammanpressades, men hon fattade sitt beslut. Fantine hade, som vi få se, ett okuvligt levnadsmod. Hon hade redan beslutsamt avlagt sin fina utstyrsel och klätt sig i bomullstyg. Hon hade satt allt, vad hon hade i behåll av siden, band, spetsar och bjäfs, på sitt barn. Det var den enda fåfänga hon hade kvar, och helig var den. Hon sålde allt, vad hon ägde, och det inbragte henne två hundra francs. Sedan hon be­talat sina små skulder, återstodo endast ungefär åttio francs. Tjugotvå år gammal, lämnade hon en vacker vårmorgon Paris, bärande sitt barn på ryggen. Om någon sett dessa två gå förbi sig, skulle han säkert gripits av medlidande. Denna<noinclude> <references/></noinclude> rckos2wxvbfxc2qrjcvtsv9vtlnfafs 104 219633 654165 648288 2026-06-29T20:48:10Z Thuresson 20 /* Validerad */ 654165 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 371 —}}</noinclude>kvinna ägde i hela världen intet utom sitt barn, och detta barn ägde i hela världen intet utom denna kvinna. Fantine hade ammat sin dotter, och detta hade angripit hennes bröst, så att hon hos­tade en smula. Vi skola icke mera få någon anledning att tala om herr Felix Tholomyès. Vare det nog sagt, att tjugo år senare, under konung Louis-Philippes tid, var han en välfödd, inflytelserik och mycket för­mögen advokat i landsorten, därjämte klok valman och mycket sträng juryman samt alltjämt en ivrig dyrkare av nöjet. Sedan Fantine, för att vila sig, då och då åkt för femton eller tjugo centimes milen i de små vagnar, som på den tiden brukades i Paris' om­givningar och hade sitt namn, Pariser-omgivningarnas små vagnar, därav, befann hon sig fram emot middagen på Boulanger-gränden i Montfermeil. Då hon gick förbi Thénardiers värdshus, hade de båda små flickorna, som hänryckta svängde i sin vidunderliga gunga, gjort ett förbländande in­tryck på henne, och hon hade stannat för att be­trakta denna glädjens uppenbarelse. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> f4uwlhfsmza2pusimza5b9uejuuznzo 104 219634 654166 648289 2026-06-29T20:49:23Z Thuresson 20 /* Validerad */ 654166 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 372 —}}</noinclude>Det finns syner, som kunna förtrolla en. Dessa två små flickor blevo en sådan för denna mor. Hon betraktade dem, livligt rörd. Änglars när­varo antyder ju paradiset. Hon trodde sig över detta värdshus se skrivet försynens hemlighets­fulla HÄR. Dessa två små voro påtagligen lyck­liga. Hon betraktade dem, hon beundrade dem och rördes så djupt, att hon, då modern hämtade andan mellan två verser i sin sång, ej kunde av­hålla sig från att yttra de ord, som man nyss läst: — Ni har där två vackra barn, min fru. Även de vildaste skapade varelser bli avväpna­de, då man smeker deras små. Modern lyfte upp huvudet och tackade samt lät den nykomna sätta sig på bänken utanför dörren, medan hon själv satt på tröskeln. De bägge kvin­norna samspråkade. — Jag är fru Thénardier, sade modern till de två små. Vi hålla det här värdshuset. Sedan, alltjämt upptagen av sin romans, fortfor hon halvhögt: {{dikt|Ack, suckade han, då i morgon jag går, i främmande länder att strida …}} Denna fru Thénardier var en rödhårig, senfull<noinclude> <references/></noinclude> ryup6zy8kj85t9k88mzmmbc5vp8gs03 104 219635 654167 648290 2026-06-29T20:50:26Z Thuresson 20 /* Validerad */ 654167 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 373 —}}</noinclude>och knotig kvinna, en typ för soldathustrun i all hennes obehaglighet, men likväl, förunderligt nog, med en behagsjuk min, för vilken hon hade myc­ken romanläsning att tacka. Hon var en karla­vulen kokett. Gamla romaner, som rivit sönder sig på krögerskors fantasi, ha sådan där verkan. Hon var ännu ung, knappast trettio år. Om den­na kvinna, som satt nedhukad, hade stått upp­rätt, skulle kanske hennes resliga gestalt och hen­nes bredd över axlarna, passande för de jättar, som resa omkring och visa sig på marknaderna, ha från första ögonblicket skrämt Fantine, rubbat hennes förtroende och gjort om intet det vi ha att berätta. Om en person sitter i stället för att stå upprätt, därpå kan ödet ofta bero. Fantine berättade sin historia med någon liten förändring. Hon sade, att hon var arbeterska, att hennes man var död. Att hon saknade arbete i Paris och nu gick att söka sådant annanstädes, i sin hembygd, att hon samma morgon lämnat Paris till fots, att hon, som burit sitt barn, känt sig trött och därför, då hon mött vagnen, som gick till Villemomble, stigit upp i den, att hon från<noinclude> <references/></noinclude> 5j3gj85xwpdg28qt9xqg8v4ekvy2vp9 104 219636 654168 648296 2026-06-29T20:51:29Z Thuresson 20 /* Validerad */ 654168 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 374 —}}</noinclude>Villemomble hade gått till fots till Montfermeil, att den lilla också gått något, men icke mycket, hon var ju så späd, att hon nödgats taga upp henne igen och att den lilla skatten somnat in. Vid dessa ord gav hon sin lilla flicka en lidelse­full kyss, som väckte henne. Barnet slog upp ögonen, stora blå ögon, lika moderns, och be­traktade, vad? Ingenting, allt, med den för små barn egna, allvarsamma, stundom stränga min, som för vår dygdeskymning är en hemlighet från deras ljusa oskuldsvärld. Man skulle kunna sä­ga, att de känna sig vara änglar och veta oss vara människor. Därefter började den lilla flickan skratta och gled, ehuru modern höll henne till­baka, ned på marken med den okuvliga kraften hos en liten varelse, som vill springa. Plötsligt märkte hon de bägge andra flickorna på deras gunga, stannade tvärt och räckte ut tungan till tecken av beundran. Mamma Thénardier knöt lös sina flickor, hjälp­te dem ned ur gungan och sade: — Se så, lek nu alla tre. Vid den där åldern är bekantskapen snart gjord, och inom en minut roade sig de små flickorna<noinclude> <references/></noinclude> ntugeent7gu9dstjlw0pvplc113jt1e 104 219637 654169 648299 2026-06-29T20:52:17Z Thuresson 20 /* Validerad */ 654169 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 375 —}}</noinclude>Thénardier och den nykomna med att gräva små gropar i jorden, ett ofantligt stort nöje. Den nykomna var mycket glad. Moderns god­het står skriven i barnets glättighet. Hon hade tagit en trästicka, som tjänade henne till spade, och grävde av alla krafter en grop, lagom för en fluga. Vad dödgrävaren gör, blir en glad syn, då det göres av ett barn. De bägge kvinnorna fortforo att prata: — Vad heter den där lilla ungen? — Cosette. Cosette, läs: Euphrasie. Den lilla hette Euphrasie. Men modern hade förvandlat Euphra­sie till Cosette, med den hos mödrar och hos fol­ket förekommande ljuva och behagliga instinkt, som förvandlar Josepha till Pepita och Françoise till Sillette. Detta är ett slag av härledningar, som bringar oreda och förvirring i hela den etymologiska vetenskapen. Vi ha känt en gammal farmor, som av Théodore lyckats göra Gnon. — Huru gammal är hon? — På tredje året. — Alldeles som min äldsta. Emellertid hade de tre små flickorna trängt sig<noinclude> <references/></noinclude> 84uqbkn71pbs0qv1s5r08rtiipaloxt 104 219638 654170 648305 2026-06-29T20:53:02Z Thuresson 20 /* Validerad */ 654170 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 376 —}}</noinclude>tillsammans i en ställning, som på en gång röjde djup ångest och lycksalighet. En märklig hän­delse hade tilldragit sig. En stor mask hade kru­pit upp ur jorden. De voro rädda, men på sam­ma gång förtjusta. Deras strålande pannor lutade sig tillsammans. Man skulle trott sig se tre huvuden inom en strål­krans. — De barnen, utbrast mamma Thénardier, vad de fort bli bekanta! När man ser dem så där, skulle man kunna svärja på, att de vore systrar alla tre. Detta ord blev den gnista, varpå den andra mo­dern troligen väntat. Hon fattade fru Thénardiers hand, fäste sina ögon på henne och sade: — Vill ni vårda mitt barn åt mig? Fru Thénardier gjorde en av dessa rörelser av överraskning, som varken äro samtycke eller av­slag. Cosettes mor fortfor: — Ser ni, jag kan inte föra flickan med mig till min hembygd. Arbetet tillåter mig det inte. Med ett barn får man inte någon plats. De äro så löj­liga där på orten. Det är den gode Guden själv,<noinclude> <references/></noinclude> 8fowb14h76pnuvgzp30fero1ynngvw0 104 219639 654171 648310 2026-06-29T20:54:12Z Thuresson 20 /* Validerad */ 654171 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 377 —}}</noinclude>som fört mig förbi ert värdshus. Då jag såg era små så vackra, så snygga och så belåtna, kände jag en livlig rörelse. Jag sade till mig själv: se där är en god mor. Det är, som ni sade: de skola bli tre systrar. Dessutom skall det inte dröja länge, förrän jag kommer tillbaka. Vill ni taga vård om mitt barn? — Det är en sak, som tål att tänka på, sade fru Thénardier. — Jag skall betala sex francs i månaden. I detsamma skrek en karlröst inifrån krogen: — Inte under sju francs. Och sex månader i förskott. — Sex gånger sju gör fyrtiotvå, sade fru Thé­nardier. — Jag skall ge det, sade modern. — Och femton francs dessutom för de första omkostnaderna, tillade karlrösten. — Summa femtiosju francs, sade fru Thénar­dier. Och mitt under detta räknande gnolade hon sakta: {{dikt|En krigsman så båld och en fröken så grann …}} {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 80b1ls3cllkogb88rar6t0nkw8a40pf 104 219640 654172 648314 2026-06-29T20:54:59Z Thuresson 20 /* Validerad */ 654172 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 378 —}}</noinclude>— Jag skall ge det, sade modern, jag har åttio francs. Jag har ändå så mycket kvar, att jag kan komma hem, om jag går till fots. Jag skall för­tjäna pänningar därnere, och så snart jag fått ihop en smula, skall jag komma tillbaka och hälsa på min älskling. Karlrösten återtog: — Har den lilla några kläder? — Det är min man, sade fru Thénardier. — Visst har hon kläder, stackars lilla sockret! Jag kunde nog förstå, att det var er man. Och vackra kläder dessutom! Och orimligt mycket sedan, allting dussinvis; och sidenklädningar som en riktig dam. Det ligger där i min nattsäck. — Det måste lämnas, inföll karlrösten. — Det var klart, det! sade modern. Det skulle just vara härligt, om jag lämnade min lilla flicka blott och bar. Husfaderns ansikte visade sig. — Det är bra, sade han. Affären var uppgjord. Modern tillbragte nat­ten i värdshuset, gav sina pänningar och lämnade sitt barn, knäppte igen en nattsäck, som var helt lätt, sedan barnkläderna blivit uttagna, och begav<noinclude> <references/></noinclude> ddcmqf3lg01kndipf1k02ybp07krhck 104 219642 654173 648320 2026-06-29T20:55:38Z Thuresson 20 /* Validerad */ 654173 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 379 —}}</noinclude>sig följande morgon därifrån, i akt och mening att snart återkomma. Man uppgör lugnt sådana där skilsmässor, men de ha förtvivlan i sitt följe. En av Thénardiers' grannkvinnor mötte modern, då hon gick sin väg, och berättade, då hon kom tillbaka: — Jag såg nyss på gatan en kvinna, som grät så, att det kunde slita sönder en att se det. Då Cosettes mor var gången, sade mannen till hustrun: — Detta kommer mig just väl till pass för att betala min växel på ett hundra tio francs, som förfaller i morgon. Det fattades mig femtio francs. Vet du, annars hade jag fått exekutionsbetjänter och en protest på halsen. Det var en bra rått­fälla, du ställde till med dina ungar. — Utan en aning därom, sade hustrun. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> gxgaf3nei6tee8sz5e60y2fictwec3m 104 223418 654135 2026-06-29T12:56:46Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 654135 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />366</noinclude>{{c|{{större|{{sp|'''Charlotteville.'''}}}}}}{{ph|''D. 26 Juni.''|5}} Just återkommen ifrån min utflygt öfver de blå bergen, men icke i diligencen. Der var det så trångt och hett, att blott jag kommit dit in, skyndade jag straxt ut, lät den fara, hyrde genom min vänliga värds försorg ett enskildt åkdon med två hästar och en neger till körsven, och nu, mitt lilla hjerta, ser du mig sitta der helt allena, fri och lätt som fogel på qvist, och helt lycklig att så i enslighet och frihet få genomfara den stora, romantiska nejden. Och min neger Davis är den bästa, godmodigaste neger i verlden, kör säkert, känner till alla orter, är mån om hästarne och mån om mig. Denna dag komma vi ej längre än till foten af »the blue ridge», der vi taga nattherberge. Nästa morgon den 24:de vandrade jag i soluppgången öfver de blå bergen, mestadels till fots, för att desto bättre se det herrliga skådespelet af solens uppgång öfver dalsträckningarne af östra och vestra Virginia på båda sidor om »Blue Mountain ridge.» Det var en skön, klar, men kall morgon i den friska bergsluften. Vägen var god, och rika massor af skön löfskog åtföljde den uppför bergen. Min beskedliga neger följde mig till fots, utpekade för mig »Albemarle och Nelson County», och njöt med omisskännligt nöje af de stora sköna utsigterna, i hvilka blott vattendrag saknades. Kommen på höjden af den blå bergsryggen, såg jag midt emot mig resa sig en annan lika hög blå bergsrygg i samma sträckning med denna. Det var »North Mountain ridge.» Emellan dessa två bergsryggar sträckte sig Virginia-dalen i öster och vester, ett<noinclude> <references/></noinclude> ofqc313cwv23k8z1iuh5nght1nis4gi 104 223419 654136 2026-06-29T13:04:09Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 654136 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|367}}</noinclude>stort, fruktbart landskap med välbyggda små gårdar, åkrar och betesmarker — en stilla blomstrande bygd, ur hvars trefliga hem man tycker att bönen »Fader vår» helt naturligt skulle uppstiga; ty allt är idylliskt täckt och fredligt; ingen stolt herregård, ingen arm stuga; alla lotter synas lika goda, och blott kyrkorna. Guds hus, framstå som något förmer i församlingen. Vi åkte ned i dalen, och vid middagstiden kom jag fram till den berömda grottan, som ligger i ett berg vid stranden af den lilla muntra floden Shenandoah. Der nära är ett hotell för resande, och en tjock och treflig värdshusvärd anför de resande under besöken i grottan. Jag var nu allena på stället och fick ha grottan alldeles för mig sjelf; värdshusvärden och Davis följde mig med facklor, och tände upp ljus här och der i grottan. Man kommer dit in genom en helt liten dörr uppe i berget, och några gångar äro trånga och besvärliga nog att genomkrypa, men så blir man belönad genom synen af präktiga bergssalar och öfverraskande figurer. Det tog omkring två timmar att genomvandra de mest betydande delar af grottan. Stalaktit-bildningarne voro likartade med dem jag sett i grottorna på Cuba, men vissa bestämda former återkommo oftare här. Bland dessa voro isynnerhet den räfflade pelaren, orgelpiporna, torn, kaskader, såsom af frusna, skummande vatten; sköldar utstående från murarne, behängde med spjut; ofantliga nedhängande draperier, ofta i de mest mjuka, plastiska veck; — om man slog på dem med käpp, gåfvo de en stark, klangfull ton, som genljöd genom de underjordiska hvalfven — vidare alcover,<noinclude> <references/></noinclude> aousegyu62wzilggwplmah78hzif457 104 223420 654137 2026-06-29T13:23:14Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 654137 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />368</noinclude>och i dessa ensligt stående bilder, liknande menniskolarfver. Emellan dessa gestalter är längs med bergsväggarne ett hvimmel af fantastiska former af djur, blommor, vingar som tyckas söka lösgöra sig från väggarne, städer som tränga upp ur marken med gator och torg och torn och — allt hvad en god inbillningskraft vill se der. Det är en krypt-kyrka, der hela naturverlden är förebildad i stenlarfver, en bergskungens dunkla dröm om ljusverldens lif; — ty äfven sol och måna äro här förebildade i stora, runda, hvita skifvor, skinande fram ur djupa hvalf. Der äro stora salar, i hvars midt två à tre ensliga stenbilder stå alltid med vålnad af menniskor. Man ser här hjelten färdig att draga sitt svärd; der filosofen insvept i sina begrundningar; qvinnan med barnet i sina höljen; — på det hela en hemsk verld, der lifvet stelnat midt under sina aningar. En liten klar källa, hvars musikaliska droppande fall hördes långt ifrån, tillbjöd en kall läskedryck, och var det enda som här talade om lif. Det var så kallt i den underjordiska verlden, och jag befann mig så illa der både till kropp och själ, att jag var glad komma ut och åter dricka Guds varma luft och solljus. Det var en oändeligen skön afton, och nejden var lik den skönaste idyll. Jag njöt dem under ensliga vandringar utmed den lilla, muntert brusande, dansande floden Shenandoah, och uppe bland de doftande fälten, der höet låg på slag och der man nyss hade begynt hveteskörden. De gyllne axen föllo för stora lior, försedda med en öfvervåning af trädspjälar, som kastade säden på sidan i knippor. Det såg tungt ut, men gick<noinclude> <references/></noinclude> bf60i6zdg4dieuafuyvo4dvz476hzq3 104 223421 654138 2026-06-29T13:27:48Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 654138 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|369}}</noinclude>mycket väl. Endast männer, inga qvinnor syntes ute på åkern. Männerna förrätta här i landet alla utsysslor, mjölka äfven korna. Qvinnorna blifva inom hus, de hvita qvinnorna nemligen; de svarta räknas ej såsom hörande till det svagare könet. När jag återkom till mitt nattherberge, satt en gammal vacker man på gräset under träden nära huset, läsande i en tjock bok. Sednare gaf jag mig i tal med mannen och fick låna boken. Den var utgifven af sekten »the United brethren» och framställde dess läror, i ord och kopparstick. Dessa syntes mig egentligen bestå i ett mera bokstafligt följande af de första christnas bruk än vanligen är öfligt. Så bruka sektens medlemmar fottvagningen som religiös ceremoni, kyssandet då de mötas m. fl. forntida seder. Denna sekt, som äfven kallas ''Dunkers'' — hvilket ord lärer betyda döpare eller dykare — är talrik i denna del af Virginia-dalen; lärer ursprungligen härstamma från Holland, och utmärker sig genom dess religiösa inskränkthet och stillastående, men i öfrigt genom mycken endrägt, broderlig kärlek sins emellan och mycken idoghet. För tvenne veckor sedan sågs vid Weihers grotta en rådslående församling af Dunkers, i hvilken tvåhundra män med långa skägg och långt hår afhandlade sektens förnämsta angelägenheter. En af hufvudfrågorna som förekommo var huruvida det var syndigt eller icke att uppsätta åskledare vid sina hus. Beslutet, till hvilket församlingen kom efter tvenne dagars ordande i frågan, var, att »de bröder, som redan uppsatt åskledare på sina hus, skulle icke tillrådas att bort-<noinclude> <references/></noinclude> 1bi9avsue9kteh7sch9ndu2ofjvmgdx 104 223422 654139 2026-06-29T13:51:17Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 654139 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />370</noinclude>taga dem; men de bröder, som icke ännu hade uppsatt sådana, skulle starkt tillrådas att låta det blifva och att trösta på Herren allena för bevarandet af sina hus.» I följd af denna stillastående princip låta Dunkers hår och skägg växa i allsköns ro, och skulle ej heller klippa sina naglar, om de vore rätt konseqventa, men de göra undantag när de så finna för godt. De döpa hvarandra i floder, i det de sänka hela kroppen under vattnet — deraf troligen deras benämning — och ha möteshus och möten lika qväkarnes, med omvexlande tal och tystnad, samt dessutom fottvagning. De idka åkerbruk, berga sig mycket väl, äro meddelsamma mot hvarandra, men något högdragna och kärfva mot dem de kalla »verldens barn.» Medan »Dunkers» stå stilla på detta vis i Virginia-dalen, fastvuxna vid bokstafven och jorden, bildar sig i denna tid i den mest vestra delen af Virginia en stor koloni med namn »Égalitaires», som under ledning af franska kommunister inköpt stora länderier för att der inrätta ett samhälle af temligen olika riktning med Dunkers. Lyckliga land, der allting kan försökas, och hvar riktning i menniskolynnet få sin krets och sin plats, till gagn för menniskoandens mångsidiga utveckling och utan mehu för någon! Under min resa ifrån Weihers grotta nästa morgon besökte jag en farm tillhörig en Dunker-familj. Den låg icke mycket långt ifrån landsvägen, och syntes mig idealet af en liten bondgård, så snygg och trefsam, välbyggd, väl skött, med trädgård och fruktträd. Den långskäggade mannen var ute på åkern, men hustrun, en bastant gumma i en drägt snarlik qväkarnes, var<noinclude> <references/></noinclude> scn9iz1gkd7czd6nmwwy2tq3jbv7heq 104 223423 654140 2026-06-29T13:58:29Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 654140 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|371}}</noinclude>hemma och betraktade mig med sneda, misstänksamma blickar. Hon bröt starkt på holländska, och var ej lätt att få i samtal, och sedan jag fått den vattendryck jag begärde och sett mig litet om inom och utom hus, fortsatte jag min resa på den sköna morgonen, emellan de båda bergsryggarne till höger och venster om mig, till den lilla staden Staunton. Här åt jag middag »en famille» hos en lagkarl, Mr Baldwin, hvars samtal intresserade mig. I Staunton äro några vackra, allmänna inrättningar, bland hvilka ett stort »Lunatic-Asylum», inrättadt efter samma principer som det vid Bloomingdale och det vid Philadelphia och som lemnar samma glädjande resultat vid dårarnes behandling. Botandet är regel, då de sinnessjuka ditkomma i begynnelsen af sjukdomstillståndet; obotlighet undantag. Man bad mig välvilligt qvarstanna i Staunton, men jag önskade fortsätta återresan, och vid solnedgången befann jag mig åter på de blå bergens topp, med de stilla dalarne i öster och vester under mina fötter, med hvita små gårdar emellan gyllne åkerfält — — fredliga bygder till utseendet, men der striden om mitt och ditt icke dessmindre pågår rätt ifrigt ibland och skiljer mången från sitt. I skymningen tog jag herberge vid bergens fot på ett så vackert och trefligt ställe, der allt var så godt och luften så frisk, att jag frestades att dröja. Men David och hans hästar voro mig ett dyrt equipage, och derföre — lät jag mig föras deraf till Charlotteville, och hade en skön resa dit genom den stilla, fruktbara nejden. Jag dröjer nu stilla här öfver examens-dagarne, hvarefter jag återreser till Richmond och efter ett par<noinclude> <references/></noinclude> 8nbhnhhmus7cs7zty2l9y5bu3zv8zsl 104 223424 654141 2026-06-29T14:02:49Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 654141 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />372</noinclude>dagars vistande der reser jag att besöka »Harpers ferry» en af de mest romantiskt sköna trakter, som det säges, i Virginia, vid föreningen af floderna Potomac och Shenandoah — den lilla muntra floden, som dansar förbi Weihers grotta. — Jag vill vara färdig att lemna Amerika i slutet af Augusti månad, och måste derföre uppgifva min önskan att se mera af Virginias bergsnejder. Virginia har dessutom inga bergstrakter jemförliga i storhet med de hvita bergen, och dem skall jag ännu besöka. Medan jag dröjer i detta vackra och fridfulla hem, der två goda unga makar göra hvarandra lyckliga och njuta af att dela lifvets glädje med en krets af vänner, läser jag Virginias äldsta historia, och målar bilder ur denna. Virginias första kända historia utmärker sig genom en romantisk episod, så täck och så rörande att jag måste skrifva den här för dig, liksom jag för dig tecknat porträttet af dess hjeltinna, den unga indianskan Matoaka eller Pocahuntas. När Norra Amerikas östra kustländer först ransakades af engelska sjöfarare, under drottning Elisabeths regering, voro de berättelser desse afgåfvo om deras skönhet och fruktbarhet så tjusande, att Elisabeth ville förbinda den nya jorden närmare med sig genom att ge den namnet som hon älskade att bära: {{sp|Virginia}}. Virginia blef det symboliska namnet för den nya jungfruliga jorden; och England kände den först endast under detta namn. Äfven pilgrimerna från Leijden, då de af vind och vågor buros till Massachusetts strand, ansågo sig fara till »Norra delarne af Virginia, der de ville grundlägga sin koloni.» {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 1xxy53t95982feyyqftfe3tanjfyrhe 104 223425 654142 2026-06-29T14:16:56Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 654142 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />373</noinclude>Före dem hade engelske äfventyrare i södra delarne af Virginia trängt in i landet, sökande guld. De flesta af dem hade förgåtts eländigt i följd af utsväfningar och af klimatets sjukdomar. Den ärelystne och djerfve äfventyråren [[w:John Smith (kolonisatör)|John Smith]], lika klok som modig, lyckades genom sitt personliga inflytande gifva något bestånd åt en liten koloni, som nedsatt sig vid St. James-floden och der grundat en stad som den kallat [[w:Jamestown, Virginia|»Jamestown.»]] Der, hvarest Richmond nu står, och litet högre upp än flodens fall, hade vid denna tid den mäktiga Indianhöfdingen [[:en:w:Powhatan|Powhatan (Native American leader)]], som äfven kallades kejsare, sitt residens, och honom lydde en mängd mindre indianstammar, lägrade rundtomkring i nejden, der de brukade jorden. När J. Smith sökte tränga längre uppför St. James-floden, kom han och hans folk i handgemäng med indianerna. Hans följeslagare blefvo massakrerade, han sjelf blef fången. Han hade varit fången förr och såld som slaf i Turkiet, och under mångfaldiga äfventyr, som hans rastlösa ande drifvit honom att söka i Europa, Asien och Afrika, hade han blifvit välbekant med faran och oförsagd i hvad belägenhet som helst. Midt ibland indianerna, hvars hat och grymhet han väl kände, stod han lugn, fastade deras intresse genom att visa dem en kompass och låta dem se åtskilliga prof af sitt vetande och sin konst. Det väckte förvåning och beundran. Han fördes omkring ifrån den ena stammen till den andra som ett underdjur och en besvärjare, och slutligen till kejsar Powhatan, som skulle bestämma öfver hans öde. Under det Powhatan rådslog med sina höfdingar, om främlingen och den behandling som skulle öfvergå ho-<noinclude> <references/></noinclude> 45xv00ufmi9wvd1vbm5cz0hqdwcsyvu 104 223426 654143 2026-06-29T14:36:07Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 654143 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />374</noinclude>nom, tillbringade han tiden med att göra stridsyxor åt kejsaren och halsband af perlor åt hans lilla dotter prinsessan [[W:Pocahontas|Pocahuntas]], en flicka »af tio eller tolf år, till utseende och uttryck mycket framför alla indianska flickor, och för sin själ och qvickhet kallad »nonpareille» bland folket.» Kejsaren och hans höfdingar dömde Smith till döden. Han skulle offentligen offras åt folkets gudar, och hans hufvud krossas af klubbslag. Man beredde sig som till en högtidlig fest. Eldar voro tända framför afgudabilderna, Powhatan satt i sitt högsäte; rundt om honom stodo hans krigare. Smith leddes fram och lades ned på jorden; hans hufvud lades mot en sten och stridsklubborna höjdes öfver det. På en gång sprang kejsarens lilla dotter Pocahuntas fram, kastade sina armar om Smiths hals och lade sitt hufvud öfver hans. Klubborna, som skulle krossa hans hufvud, måste först krossa hennes. Fåfänga voro hotelser, böner, föreställningar; barnet blef envist vid att omgifva offret med sina skyddande armar, tätt omslutande hans nacke. Detta rörde slutligen Powhatans och hans vilda krigares hjertan. Smith benådades för den lilla prinsessans skuld; och i stället att behandla honom som fiende, slöto höfdingarne förbund med honom, och läto honom gå till sitt folk. Förhållandet emellan detta och indianerna fortfor dock att förblifva ett af misstroende och fiendtlighet, och indianerna spejade jemt efter tillfälle att öfverfalla engelsmännen. Men Pocahuntas förblef dessas goda engfil. En gång då de voro i stor nöd, kom hon till dem med korn och matvaror; en annan gång kom hon till deras läger ensam genom skogen, midt i natten,<noinclude> <references/></noinclude> 87pb3pc6uw5sxlqm88sc7dl023b04fb 104 223427 654144 2026-06-29T14:45:50Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 654144 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|375}}</noinclude>blek och med för vinden flygande hår, för att varna dem mot ett nära öfverfall. Hennes skönhet och älsklighet frestade, några år sednare, en gammal lågsinnad äfventyrare att med hjelp af en flock samvetslösa likar röfva henne från sin fader. Men en ädel ung man och enthusiast i engelska lägret, vid namn [[w:John Rolfe|{{sp|Rolfe}}]], blef hennes beskyddare. Ständigt tyckte han sig höra, »ja äfven i sin sömn», en röst som bjöd honom att han skulle omvända den indianska flickan till Christus och sedan taga henne till äkta. Och när den heliga anda frågade honom förebrående »hvarföre han lefde?» så blef svaret: för att leda de blinda på den rätta vägen.» Han sträfvade länge mot sin känsla för den unga hedniska prinsessan, såsom mot en farlig frestelse, men gaf slutligen vika för den manande rösten. Han vann hennes förtroende och blef hennes lärare. Hon lyssnade villigt till älskaren och läraren, och mottog en tid derefter offentligen det christliga dopet i den lilla kyrkan i Jamestown, »hvars hvalf uppburos af de ohyflade furustammarne ur hennes faders skogar, och der äfven dopfunten var ett urholkadt furuträd.» Snart derefter lät Rolfe, äfven der, viga sig vid Pocahuntas, som vid altaret efterstafvade den engelska vigsel-eden. Detta skedde, säges det, med hennes faders och anhörigas samtycke, och hennes farbroder, indianhöfdingen Opachisco, ledde henne sjelf till altaret. Giftermålet vann allmänt bifall äfven från engelska sidan, och Rolfe afseglade år 1616 till England med sin indianska gemål, som under namn af Lady Rebecca blef presenterad vid hofvet och utgjorde genom sin<noinclude> <references/></noinclude> dqmks299p8x4gch190d10omwbx2bhyx 104 223428 654145 2026-06-29T14:50:19Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 654145 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />376</noinclude>skönhet och barnsliga naivitet allas förtjusning. Som maka och som ung moder för en son var hon förträfflig, säger om henne krönikan, men de unga makarne fingo ej länge njuta sin lycka. Europas klimat blef farligt för den unga amerikanskan, och hon dog i England vid 22 års ålder. Hennes son blef, i Virginia, stamfader för flera slägter, som ännu i dag äro stolta att räkna sina anor från indianskan Pocahuntas. Och jag undrar ej derpå. Hennes minne står i sällsynt skönhet och ren glans. Folket, som framfödt en sådan dotter, hade förtjenat en bättre behandling af det folk som hon beskyddade, än det sedan rönte. Porträttet af Pocahuntas, som jag copierat, visar henne i den drägt som bars af förnäma engelskor i Elisabeths tidehvarf; men de indianska stela hårtestarne hänga ned längs med kinderna under hatten och röja hennes stam. Ansigtet har ett rörande uttryck af barnslig godhet och oskuld; ögonens melankoliska behag och ansigtets bildning påminna mig om Fjädermolns-qvinnan i Minnesota. Porträttet är taget är 1616, då hon var tjuguett år gammal, och bär denna inskrift: <i>Matoaka Rebecca, Filia Potentiss. Princ. Powhatan Imp. Virginiæ.</i> Smiths porträtt, som jag äfven aftecknat, visar en beslutsam, men oskön och mycket skäggig krigsman. Hans historia, äfven i Virginia, är en kedja af strider, djerfva handlingar och olyckshändelser, för hvilka han slutligen dukade under, utan att af sitt rastlösa kämpande lif ha lemnat något skönare minne än det som blef hans genom den indianska flickans barnsliga ömhet. Hvad hans starka arm ej förmådde vinna, det<noinclude> <references/></noinclude> a15e0b30y5nwtzqhbol2igd7gsem0ca 104 223429 654146 2026-06-29T14:57:22Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 654146 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|377}}</noinclude>vann för den äregiriga mannen två späda barnarmar lindade kring hans hals. {{linje|5em|style=margin-top:2em;margin-bottom:2em;}} Mina förmiddagar har jag, som vanligt, for mig sjelf; eftermiddagarne för sällskap, promenader o. s. v. Jag har besökt några af de små farms i närheten, hvilka äro brukade af fria negrer, och fann dem lika snygga och trefliga som de hvilka tillhöra hvita jordbrukare. Jag har äfven varit hos min lilla värdinnas föräldrar, en planterare-familj ej långt härifrån, en af de goda slafägande, icke nog rik att emancipera sina slafvar, men för god att icke försörja dem väl och göra dem lyckliga. De äro af de många i dessa medlersta slafstater som skulle gerna se slafveriet der upphäfvet och ha hvita arbetare i stället för svarta, att odla sina mais och tobaksfält. I skymningen sitter jag gerna på piazzan under de sköna träden med min lilla värdinna och lockar henne att berätta mig om sitt lif i föräldrahemmet, sin första bekantskap med sin nuvarande man, frieriet med hvad dertill hörer, om hennes sällhet som dotter, som maka, — en liten roman, så ren, så ljuf som luften och blomsterdoften, som omger oss i den stilla aftonstunden, medan eldflugorna dansa i trädens mörka skuggor. Kärleken till fadren var hennes första kärlek; den till den goda maken är hennes andra; och den tredje, till barnet som hon väntar, vaknar nu, dock med fruktan och bäfvan, i hennes unga bröst. Om aftnarne ser jag sällskap hemma, eller är borta hos professorerna. De goda herrarne ha nu mycket att<noinclude> <references/></noinclude> aadsvg6b3jgmxmai6f0w5lii536249x 104 223430 654147 2026-06-29T15:02:56Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 654147 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />378</noinclude>göra med examina och utfärdande af betyg och diplomer. Ett par unga studenter skola hålla afskedstal till akademistaten innan de lemna akademien, der de nu slutat sina studier med heder, och jag är inbjuden att höra dem. {{em|2}}{{större|'''''D. 28 Juni.'''''}} Ett af dem hörde jag i går afton, och blir det andra, som jag skall höra i afton, af samma skrot och korn, hvilket jag förmodar, så får jag föga glädje deraf. Det är märkvärdigt huru förslafvande slafveri-institutionen verkar på ungdomen och på vanliga intelligenser; och den unge talaren i går afton hörde till dessa sednare. Han var en yngling med fina drag af ett visst aristokratiskt uttryck, men utan egentlig nobless. Han var berömd för mycket goda studier och ovanlig talaregåfva. Hans tal strömmade verkligen med brusande fart; men ett sådant skryt öfver Amerikas Förenta Stater, ett sådant braskande af södern och söderns söner, »Unionens blomma och förhoppning», nej, det var makalöst! …. ''Enda'' hinder i Förenta Staternas storhet och växt och underbara, mäktiga framtid var — ''Abolitionismen!'' »Det var denna skorpion, denna hydra i Förenta Staternas sociala lif som skulle krossas (talaren stampade häftigt i golfvet) och tillintetgöras; då först kunde södern och norden, som tvenne mäktiga floder, förenas och gemensamt fortskynda till samma stora ärorika mål. Hvad detta ärorika mål skulle vara, hörde jag ej nämnas; men de studerande, som voro i stor mängd närvarande, måste ha förstått det, ty de applåderade<noinclude> <references/></noinclude> a6bi0jdp30enou2hoe7vwybzr03se8h 104 223431 654148 2026-06-29T15:08:27Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 654148 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" /></noinclude>stormande, och hvar heroisk apostrof öfver söderns söners heroism och ädelhet följdes af en salfva handklappningar. Efter talet förnyades dessa i flerdubbla omgångar och tycktes ej vilja taga slut. Så nöjda voro söderns söner med talaren, hvarandra och sig sjelfva. Jag lemnade salen med nedslagna känslor. Skall jag då inom slafstaterna icke träffa, hvad jag i det längsta trott på, en ädel, frisinnad ungdom, med löfte om kommande befrielse? Skall jag åter och åter finna bland unga män denna brist af riktighet i blick, af mod och redlighet i sinnelag?! — Jag har ej lust att gå och höra talaren i afton. Jag är trött vid den gamla visan! {{em|2}}{{större|'''''D. 29 Juni.'''''}} Jag har haft en stor, oväntad glädje; jag har hört sjungas »en ny visa» och …. men jag vill berätta det i ordning för dig. Jag satt der åter i den folkuppfyllda salen vid ljussken, och ynglingen som skulle tala satt ensam på den upphöjda estraden »en face» af församlingen, medan sällskapet församlades. Det varade en god halftimme, och jag tyckte att ynglingens belägenhet skulle kännas brydsam der han satt så ensam ett mål för allas blickar, och jag frågade mig om det var denna känsla som kastade en viss slöja eller dåfhet öfver hans ögon. Han var en högväxt yngling af vackra, starka proportioner, som dock syntes mig ännu ej fullt utväxta, ansigtet var rent och godt, icke regelmässigt vackert, men vackert ändå, med ungdomsfrisk hy och bestämda drag. Nyfiken sökte jag i dessa gissa till<noinclude> <references/></noinclude> pb6z1wh4uvwpmxwkc3g2z1j80kbojih 104 223432 654149 2026-06-29T15:14:25Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 654149 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />380</noinclude>ynglingens själ. Men denna låg liksom beslöjad. Pannan var öppen, håret mörkbrunt och rikt. Ändtligen kom stunden, då han reste sig för att tala. Han gjorde det med en stor enkelhet, utan gratie, men utan bryderi, och begynte sitt tal utan den förre talarens lätthet, men med lugn och klarhet. Första delen af talet gaf en hastig öfversigt af forntidens folk med afseende på hvad som gjort deras storhet eller fall. Han visade att öfverallt, der slafveri hade funnits, hade det neddragit de folk som hyst det, och förorsakat deras slutliga upplösning. När jag hörde detta uppslag, tillstår jag att mitt hjerta började slå högt. »Är det möjligt», tänkte jag, »skall jag verkligen en gång, och här, inom slafstaten, inför denna forsamling af sjelfkära slafverigynnare, höra en yngling offentligt och manligt höja sin röst emot söderns svaga sida och den nya verldens nattskugga?» Ja, jag skulle det. Ynglingen fortgick modigt att tillämpa på Amerika de grundsatser, hvars följder han påvisat i Asiens och Europas historia. Med klar logik och med ypperlig renhet och bestämdhet i uttryck sade han till sina landsmän : »Jag anklagar er icke att sakna mod, ädelhet och sinne för det goda och sköna, företagsamhet, gudsfruktan o. s. v., men jag anklagar eder (I charge you) att icke gifva uppfostran åt de fattiga af ert folk, att icke arbeta att upplyfta de lägre klasserna i landet»<ref>Denna anklagelse har här en god grund, då i Virginien, i följd af slafveriets hämmande boja, hvilken hindrar skolornas växt, det finnes öfver 80,000 hvita menniskor, som hvarken kunna läsa eller skrifva. Virginias befolkning, hvit och svart sammantagen, räknas vara omkring en och en half million stor.</ref>. Talaren uttalade Amerikas mission<noinclude> <references/></noinclude> qpesjctcx96g35ta2hxyfi6ln1ylk9b 104 223433 654150 2026-06-29T15:18:06Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 654150 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|381}}</noinclude>vara »bibringandet af frihetens och bildningens välsignelser till allt folk. Om Amerika skulle uppfylla denna skyldighet, skulle det bli stort och lyckligt; om icke, så skulle det gå under, och storheten af dess vrak skulle blott kunna jemföras med storheten af den uppgift, den framtid som det förfelat.» Jag kan icke säga dig med hvilka känslor af sällhet jag åhörde detta verkligen storsinta och modiga tal ur den rena ynglingasjälen. Det var så olika allt som jag hittills hört i slafstaterna. Det var hvad jag längtat få höra. Jag kände mina tårar rinna, men brydde mig ej om att man såg det. Jag var så lycklig. Men hvar var nu enthusiasmen, som förra aftonen lifvade söderns söner? De lyssnade tysta, likasom litet häpna, och applåderna, som bestodos vid talets slut, voro knappa och liksom förlägna. Den herrliga ynglingen såg ut som om bifall eller tadel ej angingo honom. Han hade talat ut sin öfvertygelse; hans ungdomsfriska kind lågade som af morgonrodnadens färg, och det mörka ögat och pannan lyste klara som en molnfri himmel. Jag fick icke tala med honom sednare på afton, såsom jag önskat, ty ett bud kallade honom till sin fader, som var farligt sjuk, och han måste afresa ännu denna qväll. Men hans hand fick jag dock trycka och säga honom ett hjertligt tack i hans lärares och kamraters närvaro. Hans öppna glada uttryck dervid visade mig en ny skönhet i hans ungdomsfriska ansigte. De goda professorerna voro liksom litet förbluffade öfver den unge mannens oväntade framställning; men mycket gillande, bevars! »De hade icke väntat ett så-<noinclude> <references/></noinclude> pda0vxzm79hqd7zcfdqgm7zf31z51nf 104 223434 654151 2026-06-29T18:45:49Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654151 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>taket brann den Heliga lampan, ve huset om den slocknade, det betydde ägarens död före årets slut. Vid vaggan låg några anspråkslösa leksaker, sådana som Anacapri kunde åstadkomma för att hålla Bambinon sällskap: en skallig docka, den enda överlevande från Giovanninas och Rosinas barndom, en illa medfaren träåsna, lånad av Elisas äldsta flicka, en skallra i form av ett horn mot Onda ögat. I en korg under bordet sov Elisas katta med sina sex nyfödda ungar särskilt installerade i barnkammaren för tillfället. I en stor lerkruka på golvet stod en buske blommande rosmarin. Vet ni varför just rosmarin? Jo, därför att när madonnan tvättade Jesusbarnets linne hängde hon hans lilla skjorta att torka på en rosmarinbuske. Don Salvatore satte ner vaggan och överlämnade Bambinon i kvinnfolkets vård efter de mest noggranna förmaningar att vaka noga över honom och se till att han fick allt vad han önskade. Elisas barn lekte på golvet hela dagen för att hålla honom sällskap och vid Ave Maria knäböjde allt husfolket kring vaggan och läste sina aftonböner där. Giovannina hällde lite mer olja i lampan för natten, de väntade en stund till dess Bambinon hade somnat och gick sedan sin väg på tåspetsarna. När allt var stilla och tyst i huset tittade jag in i barnkammaren innan jag gick till sängs. Ljuset från den Heliga lampan föll över vaggan, jag kunde se Jesusbarnet ligga där och le i sömnen. Stackars lilla leende barn! Han anade inte att den dag skulle komma då vi alla som nu knäböjde kring hans vagga skulle svika honom, då de som sade att de älskade honom skulle förråda honom, då grymma händer skulle slita guldkronan från hans huvud och ersätta den med en törnekrona och nagla honom till ett kors, övergiven av människor och Gud … Natten då han dog vandrade en dyster gammal man rastlöst fram och tillbaka på samma marmorgolv där jag nu stod. Han hade lämnat bädden väckt ur sin sömn av en plågsam dröm. Hans ansikte var mörkt som himmeln över hans huvud, fruktan lyste ur hans ögon. Han lät kalla sin stjärntydare och sina vise män från Österland och bad dem tyda hans dröm. Men innan de hunnit läsa den gyllene skriften i skyn slocknade stjärnorna en efter en. Vem hade han att frukta, han som var världens härskare? Vad betydde en enda människas liv för honom som rådde över miljoner människors liv och<noinclude> <references/> {{ph|335}}</noinclude> n25zhpir3bb6biwaaaly0mdamcy1sln 104 223435 654152 2026-06-29T18:46:36Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654152 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>död? Vem kunde ställa honom till svars för att den natten en oskyldig man lidit döden på korset i den romerske kejsarens namn? Och hans prokurator, vars avskydda namn ännu lever på våra läppar, var han mer ansvarig än sin kejserlige herre för att ha dömt en oskyldig man till döden? Kunde han, den stränge upprätthållaren av romersk lag och ordning i en fjärran provins, ens anse honom oskyldig som han dömt till döden? Och den hatade juden som ännu vandrar världen runt i hopp om att finna förlåtelse, visste han vad han gjorde? Och den andre, alla tiders störste missdådare, han som förrådde sin Mästare med sin kyss, kunde han ha handlat annorlunda, handlade han av egen fri vilja? Vad som skedde måste ske, han måste lyda en vilja starkare än sin egen. Fanns det inte den natten på Golgata mer än en som fick lida för en synd som inte var hans? {{tomrad}}<noinclude> <references/> 336</noinclude> m6cn77vi6uf49ki7o479jyubt58srg4 104 223436 654153 2026-06-29T18:49:26Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654153 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude><h2 align="center" style="border-bottom:none;">31<br />La festa di Sant' Antonio</h2> La festa di Sant' Antonio var årets största helgdag i Anacapri. Under flera veckors tid hade hela vår lilla by hållit på att förbereda det värdiga firandet av vårt skyddshelgon. Gatorna hade sopats, husen längs vägen där processionen skulle färdas fram hade blivit vitstrukna, kyrkan var dekorerad med röda sidendraperier och gobelänger, fyrverkeriet var beställt från Napoli och — det viktigaste av allt — musiken var förhyrd från Torre Annunziata. Serien av festligheter öppnades med ankomsten av musikkåren kvällen före den stora dagen. Långt ute på golfen började de redan blåsa allt vad de orkade, visserligen för långt borta för att höras uppe i Anacapri, men med en chans att vid gynnsam vind kunna reta öronen på Capriborna därnere i deras hatade by. Vid ankomsten till marinan packade musikkåren ihop sig med sina gigantiska instrument i två stora lastvagnar och åkte upp till Anacapri så långt den nya körvägen var färdig. Återstoden av vägen klättrade de i spridd ordning uppför den branta feniciska trappan ihärdigt blåsande i sina instrument. Vid toppen av trappan utanför San Michele mottogs de av festkommittén och av en deputation från municipiet. Den majestätiske tamburmajoren i sin prunkande guldgalonerade uniform à la Murat höjde sin kommandostav och företrädd av byns alla pojkar gjorde musiken sitt högtidliga inträde i Anacapri a tempo di marcia blåsande med fulla lungor i sina primitiva horn, bastubor, klarinetter och oboer, hamrande frenetiskt på sina trummor, pukor och cymbaler, skramlande med sina trianglar så ljudligt som möjligt. Invigningskonserten på piazzan, dekorerad med flaggor och fullpackad av människor, varade utan avbrott till midnatt. Sen följde ett par timmars drömlös sömn i den gamla baracken, där den engelska garnisonen sov år 1808, avbruten av knallarna från de första raketerna som bebådade att den stora dagen var inne. Klockan fyra revelj genom byns gator, muntert klingande i den friska morgonbrisen. Klockan fem morgonmässa i kyrkan, som vanligt läst av parrocon assisterad med anledning av dagens betydelse av musikkåren på fastande mage.<noinclude> <references/> {{huvud|''22 Munthe''||337}}</noinclude> g5c2pv2uvbxj1c9f58i6lp90r6qvm3c 0 223437 654154 2026-06-29T18:50:15Z Thuresson 20 Kap 30 654154 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Boken om San Michele 1968.djvu" from=336 to=338 kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Boken om San Michele|30]] inehqzf7sayowlseomrmlz5zhjeodnd 104 223438 654187 2026-06-30T08:21:28Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 654187 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<small>OM ORTNAMNENS BILDNING.</small>|151}}</noinclude>ön, om våren var redo att afsegla därifrån, rymde från honom i båt en man, som hette <i>Náttfari,</i> och med honom träl och tjänstekvinna. Mannen »byggde sedan där, hvarest det heter <b>Náttfaravík</b>». — Såsom Islands första egentliga bebyggare nämnas fosterbröderna Ingólfr och Leifr, äfven Hjör-Leifr kallad. Af dem bodde den förre en vinter nedanför (<i>undir</i>) <b>Ingólfsfelli,</b> men landade, där det nu heter <b>Íngólfshöfði</b> (<i>höfði,</i> m., hög udde); den senare åter kom i land vid <b>Hjörleifshöfða</b> och lät där uppföra två stugor, den ena 18, den andra 19 famnar lång. — Om landnámsmannen <i>Ásólfr</i> berättas, att han, som var kristen fullt ut och ej ville hafva något med hedningar att göra eller få mat af dem, byggde sig en koja (<i>skáli</i>), där det nu heter <i>at</i> <b>Ásólfsskála</b> <i>enum austasta,</i> och fiskade han i en närbelägen å, som var full af fisk. När grannarna märkte detta, fördrefvo de honom af afundsjuka. Han flyttade då till ett ställe, som fick namnet <i>Miðskáli,</i> men när hans afundsmän kommo för att fiska på det gamla stället, funno de ingen fisk där längre. Men i vattenfallet på det nya stället hade Ásólfr lika god tillgång därpå som på det förra. Fördrifven äfven härifrån, for han till <i>ens vestasta</i> <b>Ásólfsskála</b> (gen.). — En man hade tre söner, som foro till Island och där togo land, nämligen <i>Eyvindr</i> <b>Eyvindarfjörð,</b> <i>Ófeigr</i> <b>Ófeigsfjörð</b> och <i>Íngólfr</i> <b>Íngólfsfjörð.</b> En annan v. n. <i>Björn</i> tog <b>Bjarnarfjörð</b> och hans son <i>Svanr</i> bodde å <b>Svanshóli.</b> — Huru ett och samma personnamn kunde gifva upphof till flera orters namn, ses af berättelsen om Ketil Gufa. Denne hade en träl v. n. <i>Skorri.</i> Denne flydde från sin herre och uppehöll sig om vintern hemligen i <b>Skorrahólti</b> och sedan i <b>Skorradal;</b> han påträffades slutligen i <b>Skorraeyju.</b> — Till belysning af sammanhanget mellan personens och bostadens namn, må ytterligare nämnas, att {| |- | <i>Áni</i> bodde vid (<i>at</i>) <b>Ánabrekku,</b> || <i>Grímr</i> bodde vid <b>Grímsgil,</b> |- | <i>Bekan</i> bodde <i>at</i> <b>Bekanstöðum,</b> || <i>Hvati</i> bodde på <b>Hvatastöðum,</b> |- | <i>Geirr</i> bodde i <b>Geirshlíð,</b> || <i>Rauðr</i> bodde <i>at</i> <b>Rauðsgili.</b> |} Äfven åtskilliga kvinnonamn ingå af denna anledning i sammansättningen. Den mäktiga <i>Auðr</i> bodde på ett ställe, som hette <b>Auðartóptir</b> (<i>tópt,</i> tomt). <i>Arnbjörg</i> hette en kvinna; hon bodde <i>at</i> <b>Arnbjargarlæk</b> (<i>lækr,</i> bäck). En man gaf sin syster Signýju <b>Signýjarstaði,</b> och bodde hon där. En kvinna <i>Þórunn</i> bodde i <b>Þórunnarholti</b> och en annan med samma namn <i>at</i> <b>Þórunnartóptum.</b> {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 30uzmk63fyugtcqfybhjpdtmc2mwdza