Wikisource svwikisource https://sv.wikisource.org/wiki/Wikisource:Huvudsida MediaWiki 1.47.0-wmf.9 first-letter Media Special Diskussion Användare Användardiskussion Wikisource Wikisourcediskussion Fil Fildiskussion MediaWiki MediaWiki-diskussion Mall Malldiskussion Hjälp Hjälpdiskussion Kategori Kategoridiskussion Tråd Tråddiskussion Summering Summeringsdiskussion Sida Siddiskussion Författare Författardiskussion Index Indexdiskussion TimedText TimedText talk Modul Moduldiskussion Event Event talk Ämne 104 217736 654251 631109 2026-07-01T22:03:05Z Allthecathair 18481 /* Validerad */ #läger26 654251 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Allthecathair" />{{ph|11}}</noinclude>gråsprängda håret låg i tjocka flätor virat från toppen av hjässan ned i nacken. Hennes dräkt var en klänning av hemvävt bomullstyg och däröver ett helgdagsförkläde av svart siden med genombruten spetsinsättning i kanten. Hon räckte Sigrid sin hand och hjälpte henne ur vagnen. »Välkommen», sade hon med en något stel värdighet i sitt sätt, i det hennes kalla grå ögon med den kloka blicken forskande, liksom genomskådande, såg in i Sigrids ansikte. {{Rättelse||»}}Måtte fröken trivas här och få sin hälsa åter. Om det bara inte blir för ensamt för fröken.» Åh nej, det var just för att vara i ensamhet som Sigrid kommit hit. Det vore nog inte svårt att trivas, här var ju så vackert. Hon såg sig omkring, intagen av landskapets skönhet, där det tedde sig för henne i aftonbelysningen. Höga, skogklädda toppar runt om och där nere dalen med den vitskummande forsen, som försvann i en slingrande krök bakom en mossig klippvägg. Mor och son logo mot varandra ett förstående leende. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> lefp0qeez1ud46wu3iq4x7rjnhls8hf 104 217737 654256 631110 2026-07-02T09:44:16Z Allthecathair 18481 /* Validerad */ läger26 654256 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Allthecathair" />12</noinclude>»Ja, nog tycker vi att här är vackert», svarade fru Sundberg, »men det är väl därför att det är vårt hem, och vi vet inte något bättre.» I den rymliga matsalen med sina gammaldags, vitmålade trämöbler och det stora bordet mitt på golvet intog Sigrid aftonmåltiden tillsammans med sitt värdfolk. Hon smakade dock knappt den bastanta maten, hon var alltför trött att kunna äta. Hon var mycket blek och ögonlocken föllo tunga ner över de mörka ögonen. Både mor och son tänkte tysta tankar över henne, i det de med undran och nyfikenhet betraktade den smärta lilla gestalten med det fina dockansiktet, omgivet av ett tillrufsat, kastanjebrunt hår, som föll i en tjock, halvt raknad lugg över pannan. »Vad hon är fin och vacker — så späd och bräcklig, alldeles som en drivhusblomma, mor», sade sonen senare till modern. Denna nickade bifallande. »Jag fruktar hon är alldeles för fin för oss och Sund», svarade hon. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> ti9nikc4sr94hp47eo1txu2cm6p4ks7 104 217738 654257 631111 2026-07-02T09:50:02Z Allthecathair 18481 /* Validerad */ #läger26 654257 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Allthecathair" />{{ph|13}}</noinclude>Sigrid hade rest sig från bordet, i det hon uttryckte en önskan att få gå och lägga sig. Fru Sundberg följde henne upp på rummet för att se att ingenting felades, men lämnade strax därefter Sigrid ensam, sedan hon räckt henne handen till godnatt. »Icke vidare vänlig, moran», tänkte Sigrid, »men hon ser reel och pålitlig ut — hon har nog stål i karaktären, om också ej mycket hjärta i barmen.» Sigrid såg sig omkring i rummet. Det var medelstort och trevligt, med storrosiga tapeter, enkla, stela möbler, oljefärgstryck och kopparstick på väggarna. Antagligen för hennes räkning hade särskilt blivit insatt en schäslong och ett toalettbord med spetsduk och vit slöja över spegeln. Hon gick till fönstret och såg ut i midsommarnattens svävande, dämpade dager. Hennes båda fönster vette åt den lilla sjön med skogsdälden till höger, och hon kunde se den vita forsen som ett ljust bälte glänsa fram mellan skogens mörka stammar samt till och med höra ett svagt sus därifrån. Det låg något lockande och trolskt över det hela, något overkligt och underbart, och hon kände samma nyfiket<noinclude> <references/></noinclude> 90myaybptw4m4krfxkvmblgv1l7xlp3 654259 654257 2026-07-02T09:59:28Z Allthecathair 18481 654259 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Allthecathair" />{{ph|13}}</noinclude>Sigrid hade rest sig från bordet, i det hon uttryckte en önskan att få gå och lägga sig. Fru Sundberg följde henne upp på rummet för att se att ingenting felades, men lämnade strax därefter Sigrid ensam, sedan hon räckt henne handen till godnatt. »Icke vidare vänlig, moran», tänkte Sigrid, »men hon ser reel och pålitlig ut — hon har nog stål i karaktären, om också ej mycket hjärta i barmen.» Sigrid såg sig omkring i rummet. Det var medelstort och trevligt, med storrosiga tapeter, enkla, stela möbler, oljefärgstryck och kopparstick på väggarna. Antagligen för hennes räkning hade särskilt blivit insatt en schäslong och ett toalettbord med spetsduk och vit slöja över spegeln. Hon gick till fönstret och såg ut i midsommarnattens svävande, dämpade dager. Hennes båda fönster vette åt den lilla sjön med skogsdälden till höger, och hon kunde se den vita forsen som ett ljust bälte glänsa fram mellan skogens mörka stammar samt till och med höra ett svagt sus därifrån. Det låg något lockande och trolskt över det hela, något overkligt och underbart, och hon kände samma<noinclude> <references/></noinclude> 5md7pn9jcyp86q7y5y1oyr6wd8g4dc3 104 217740 654258 631115 2026-07-02T09:54:06Z Allthecathair 18481 /* Validerad */ #läger26 654258 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Allthecathair" />14</noinclude>betagande intresse som barnet, när man leder dess fantasi in i ett okänt sagoland. »Här kommer jag nog att trivas», sade hon till sig själv, »här är ro, och blir det alltför enformigt har jag ju mina böcker och kan lätt få flera från närmaste stad.» Men nu hade hon en känsla av att hon bara ville sova, sova — det var ju därför hon egentligen sökt upp denna vrå av världen, för att jaga sömnlöshetens skräckinjagande demon på flykten. Sängen såg så inbjudande ut med sina brokiga, lätta omhängen, sitt ljusa sitstäcke och sina fina, spetsbesatta linnelakan. Hon klädde skyndsamt av sig och sträckte med en känsla av välbehag ut sina efter resan styvnade lemmar. Hon låg mjukt och gott, och sängkläderna doftade lätt av hö, troligen från bottenmadrassen. Så slöt hon sina ögon och beredde sig att somna. Men hur det nu var, sömnen ville ej strax infinna sig. Tankarna kommo, hon ville jaga bort dem, men de läto sig ej jagas, utan vände åter och åter. Det var i alla fall ett bra underbart äventyr, att hon, Sigrid Wollner, befann<noinclude> <references/></noinclude> 7ho7tlf8enn0i44yrlhvyldegxniyud 654260 654258 2026-07-02T10:00:33Z Allthecathair 18481 654260 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Allthecathair" />14</noinclude>nyfiket betagande intresse som barnet, när man leder dess fantasi in i ett okänt sagoland. »Här kommer jag nog att trivas», sade hon till sig själv, »här är ro, och blir det alltför enformigt har jag ju mina böcker och kan lätt få flera från närmaste stad.» Men nu hade hon en känsla av att hon bara ville sova, sova — det var ju därför hon egentligen sökt upp denna vrå av världen, för att jaga sömnlöshetens skräckinjagande demon på flykten. Sängen såg så inbjudande ut med sina brokiga, lätta omhängen, sitt ljusa sitstäcke och sina fina, spetsbesatta linnelakan. Hon klädde skyndsamt av sig och sträckte med en känsla av välbehag ut sina efter resan styvnade lemmar. Hon låg mjukt och gott, och sängkläderna doftade lätt av hö, troligen från bottenmadrassen. Så slöt hon sina ögon och beredde sig att somna. Men hur det nu var, sömnen ville ej strax infinna sig. Tankarna kommo, hon ville jaga bort dem, men de läto sig ej jagas, utan vände åter och åter. Det var i alla fall ett bra underbart äventyr, att hon, Sigrid Wollner, befann<noinclude> <references/></noinclude> ft85i5eul4gcsecn7txh5z6zoemrime 105 223439 654254 654236 2026-07-02T00:36:10Z Bio2935c 11474 /* Titel eller inte */ Svar 654254 wikitext text/x-wiki == Titel eller inte == Har precis börjat korrekturläsa och såg att den inskannade sidan har varannan "kapitel" och "stadsbarn" högst upp. Men det finns inte med i korrläsarsidan så att säga. Ska det vara så eller har det bara missats? Om det är korrekt som det är nu, finns mer info om exakt vad som gäller kring detta? Är ny på korrläsning här och villig att lära mig allt! [[Användare:Allthecathair|Allthecathair]] ([[Användardiskussion:Allthecathair|diskussion]]) 30 juni 2026 kl. 14.37 (CEST) :Texten i sidhuvudet och sidfoten kommer inte att synas i den färdiga texten så vid korrekturläsningen är det frivilligt att ta med den. Olika böcker använder dessa fält på olika sätt, själv brukar jag bara ta med sidnumret. [[Användare:Thuresson|Thuresson]] ([[Användardiskussion:Thuresson|diskussion]]) 30 juni 2026 kl. 22.21 (CEST) ::Ah, jag förstår. Tack! [[Användare:Allthecathair|Allthecathair]] ([[Användardiskussion:Allthecathair|diskussion]]) 1 juli 2026 kl. 13.08 (CEST) :Men jag tror att de flesta tar med allt som står där överst och nederst. Det är ju sant att det inte kommer med i den färdiga texten, men också att det inte finns någon anledning at INTE ta med det på sidan. [[Användare:Bio2935c|Bio2935c]] ([[Användardiskussion:Bio2935c|diskussion]]) 2 juli 2026 kl. 02.36 (CEST) e2e7ni8xtfo27uuvfy5sd7e05iacsxg 104 223459 654237 2026-07-01T13:51:44Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 654237 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<small>OM ORTNAMNENS BILDNING.</small>|153}}</noinclude>Dessa exempel, som lätt skulle kunna mångdubblas, visa tydligt, att det ej var endast stormän, som på detta sätt fingo ställen uppkallade efter sig. Ställen benämnas vidare efter <i>personer, som falla i strid</i> af ett eller annat slag, antingen fegt öfverfall eller ordentlig holmgång. När den redan flera gånger nämnde Hjör-Leifr efter ankomsten till Island skulle så om våren, hade han blott en oxe, hvarför han lät trälarne draga årdern. Detta kostade på, och medan han själf var inne i stugan, hittade trälen Dufþakr på det rådet, att de skulle dräpa oxen, men säga, att en skogsbjörn slagit honom. När så husbonden och hans folk, såsom han förmodade, ginge ut i skogen för att söka björnen och därvid aflägsna sig från varandra, skulle trälarne anfalla och nedgöra Hjör-Leifr och hans vänner. Så skedde, och trälarne dödade lika många, som de själva voro. Därpå lupo de bort med hustrur och lösegendom samt rodde med båten till några öar, där de en tid hade sitt tillhåll. När den dräptes kamrat Ingólfr fick veta detta, satte han efter trälarne och dräpte dem alla. »Där heter det <b>Dufþaksskor.</b>» — De öar på hvilka de hållit till, kallades efter detta för <b>Vestmannaeyjar,</b> emedan trälarne voro <i>västmän</i> (från Irland). — När Ketil gufa ur västerviking kom till Island, hade han med sig flere irländska trälar, bland dem <i>Flóki</i> och <i>Skorri.</i> Dessa lupo ifrån honom med två kvinnor och mycket gods, men de blefvo gripna och dräpta, den förre i <b>Flókadal</b> och den senare i <b>Skorradal.</b> Medan husbonden var ute och såg sig om efter land, flydde äfven andra trälar samt innebrände en man och plundrade hans hus. När de eftersattes, lopp hvar och en sin väg. Men förföljarne grepo dem: <i>Kora</i> togo de i <b>Koranesi,</b> <i>Svart</i> i <b>Svartsskeri</b> och <i>Skorra</i> i <b>Skorrey</b> samt slutligen <i>Þormóð</i> i <b>Þormóðsskeri.</b> — Kári låg i delo med Karle om en oxe, och det utröntes, att Karle var ägaren. Men då eggade Kári sin träl till att döda vederdelomannen, hvilket ock skedde. Men sedan drap Kári den träl, som utfört hans befallning. Karles son hämnades emellertid. Först drap han Kares son <i>Kýlan</i> i <b>Kýlanshólum,</b> och sedan innebrände han honom själf »på det ställe, som nu heter <i>á</i> <b>Brennu</b>» (<i>brenna,</i> f., eld, brand). — Ketilbjörn, som kom till Island med skeppet Ellide, säges hafva varit så rik, att han bjöd sina söner att af silfver göra tvärträen i det hof, som de läto göra. Då de ej ville det, körde han silfret å två oxar upp på fjället. Därvid hade<noinclude> <references/></noinclude> qsr1v52luesglynmw92xxf63cmgjy3j 104 223460 654238 2026-07-01T17:46:52Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654238 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>skamliga skvaller, var det rent nonsens vad han berättat om den underjordiska gången genom vilken Tiberius skulle kommit ner till Blå grottan för att leka med sina vackra gossar och flickor innan han lät strypa dem. Tunneln var inte gjord av människohand utan av havsvattnet som långsamt ätit sig igenom klippan. Jag hade krupit på knäna över åttio meter in i tunneln och med livsfara övertygat mig om att den inte ledde någonstans. Att grottan var känd av romarna bevisade de talrika spåren av opus reticulatum. Eftersom ön sjunkit omkring sexton fot sedan dess, kom man på den tiden in i grottan genom den välvda klipportalen som ännu var skönjbar genom det klara vattnet, jag hade förresten dykt in i grottan genom den. Den lilla öppningen genom vilken Tiberius kommit i sin lilla jolle var ursprungligen ett fönster för ventilation av grottan, som då naturligtvis inte var blå men såg ut precis som de andra talrika grottorna längs öns kuster. Bædekers upplysning att Blå grottan upptäckts år 1826 av den tyske målaren Kopisch var felaktig. Grottan var känd på sextonhundratalet som Grotta Gradula och upptäcktes på nytt 1822 av Caprifiskaren Angelo Ferraro som till och med fick livstidspension för sin upptäckt. Vad beträffar de dystra legender som bevarats till eftervärlden genom Tacitus Annaler, sade jag lord Dufferin att historien aldrig gjort sig skyldig till ett större misstag än när den dömt denne store kejsare till vanära med stöd endast av det svävande vittnesmål som avlagts av hans förnämste åklagare, “un calomniateur d'humanité”, som Napoleon kallade honom. Tacitus var en briljant skriftställare, men hans Annaler var historiska romaner, inte historia. Han hade varit tvungen att på måfå sticka in sina tjugu rader om orgierna på Capri för att fullborda sitt porträtt av den typiske tyrannen i överensstämmelse med den retoriska skola som han tillhörde. Det vållade just ingen svårighet att spåra den mer än misstänkta källan för Tacitus skändliga beskyllningar. Jag har förresten senare i en psykologisk studie över Tiberius sökt fastställa, att legenden om dessa orgier inte ens har att göra med Capri utan med Rhodos. Att Tacitus själv inte trodde på Capriorgierna är tydligt, eftersom de ingalunda inverkat på hans allmänna uppfattning av Tiberius som en stor kejsare och en stor människa, “beundransvärd till sin karaktär och aktad av alla”, för att begagna hans egna ord. Även hans långt mindre begåvade efterföljare Suetonius inleder sina smutsigaste anekdoter med den an-<noinclude> <references/> {{ph|343}}</noinclude> o0mppp6fb893ywqjj3mdxzxmbgqwzqt 104 223461 654239 2026-07-01T17:49:33Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654239 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>märkningen att de “knappast kan berättas och ännu mindre tros.” Före utgivandet av Annalerna åttio år efter Tiberius död — fanns det ingen offentlig man i Roms samtida historia med ett bättre rykte om ädelt och oförvitligt liv än den gamle kejsaren. Inga andra av de många författare som skrivit om Tiberius — några av dem hans samtida med alla möjligheter att kunna plocka upp allt sorts skvaller från Roms onda tungor — hade ett ord att säga om Capriorgierna. Philo, den fromme och lärde juden, talar klart och tydligt om det rena och enkla liv som Caligula tvingades föra när han vistades hos sin adoptivfar på Capri. Till och med schakalen Suetonius, glömsk av Quintilianus varning att en lögnare måste ha gott minne, låter undslippa sig den upplysningen att när Caligula på Capri smög sig ut på sina orgier var han förklädd och iförd peruk för att undgå den gamle kejsarens stränga vaksamhet. Seneca, lastens tuktare, och Plinius — båda Tiberius samtida — talar om hans värdiga ensamhet på Capri. Det är sant att Dio Cassius i förbigående nämner dessa skändliga rykten, men han kan inte själv undgå att lägga märke till de oförklarliga motsägelser han invecklar sig i. Till och med den skandallystne Juvenalis talar om kejsarens “stilla ålderdom” på sin ö, omgiven av allvarliga lärda män och stjärndyrkare. Plutarkos, moralens stränge upprätthållare, talar om den gamle kejsarens kärva ensamhet under de sista tio åren av hans liv. Att historien om orgierna på Capri är absolut oantaglig ur psykologisk synpunkt insåg redan Voltaire. Tiberius var sextiosju år när han drog sig tillbaka till Capri efter ett långt liv präglat av sträng moral, ett faktum som inte ens hans värsta fiender vågat bestrida. En eventuell teori om något slags senil demens är utesluten, eftersom alla författare medgivit att den gamle kejsaren ända till sin död, det vill säga till sitt sjuttionionde år, var i full besittning av sin själsliga hälsa och kraft. Det anlag för sinnessjukdom som fanns inom släkten Julius saknades dessutom hos den claudiska. Han var en dyster gammal ensling, en trött härskare över en otacksam värld, en bitter idealist — i dag skulle han kunna kallas en hypokonder — men hans lysande intelligens och sinne för humor överlevde hans tro på människorna. Han misstrodde och föraktade sina samtida och på goda grunder, ty nästan varenda man eller kvinna han litat på hade bedragit honom. Tacitus citerar de nobla ord med vilka han avslog förslaget om att man skulle resa ett tempel åt honom<noinclude> <references/> 344</noinclude> ii1j2n00eifdwxpybf9kirvzzgmmnn8 104 223462 654240 2026-07-01T18:01:39Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654240 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>för gudomlig dyrkan som man gjort ifråga om Augustus. Vem utom Annalernas författare, sarkasmernas och insinuationernas mästare, skulle djärvts att halvt hånleende återge de allvarliga ord varmed den gamle kejsaren vädjar till eftervärlden om en rättvis dom? Jag har i min tur citerat samma ord i min studie över Tiberius: “Jag är blott en dödlig människa, jag fullgör blott de plikter som åligger människor, och inför eder, Roms fäder, betygar jag att det är nog för mig om jag kan fylla det främsta rummet bland dem och detta vill jag även att en eftervärld skall minnas. Eftervärlden skall göra mitt minne rättvisa nog och över nog om den vill tro att jag varit värdig mina förfäder, vaksam för edert väl, ståndaktig i faror och utan fruktan för människors hat när det gällt det allmänna bästa. Dylika tänkesätt är de tempel jag vill att ni skall resa åt mig i edra hjärtan, i dem har jag mina vackraste stoder, ärestoder som är varaktiga. Ty de som reses av sten blir blott ovårdade gravar om eftervärldens omdöme vänds till hat. Därför ber jag mina bundsförvanter, mina medborgare och gudarna själva, de senare att de förlänar mig ett gott samvete och en klar insikt om mina plikter mot gudar och människor, de förra att de med beröm och benägen åtanke må begå minnet av vad jag gjort och vad jag var, då jag en gång är död.” Vi klättrade uppför branten till Damecuta. Den gamle kejsaren visste vad han gjorde när han byggde sin största villa där, för näst San Michele är utsikten från Damecuta den skönaste på hela ön. Jag talade om för ambassadören att av den massa fragment som hittats där hade åtskilliga kommit i händerna på hans kollega sir William Hamilton, den engelske ambassadören i Napoli på Nelsons tid, och sedan hamnat i British Museum. Många låg ännu dolda under vinrankorna, jag tänkte sätta igång med utgrävningar på allvar nästa sommar, vignan tillhörde nu mig. Lord Dufferin plockade upp en rostig uniformsknapp bland mosaikskärvorna och marmorplattorna. Corsican Rangers! Ja, tvåhundra korsikanska jägare var förlagda här år 1808, men olyckligtvis bestod största delen av den engelska garnisonen i Anacapri av maltesiska soldater som retirerat i oordning när fransmännen stormade lägret. Vi såg ner på klipporna vid Orico och jag visade ambassadören var fransmännen landat och klättrat uppför den branta bergväggen. Vi kom överens om<noinclude> <references/> {{ph|345}}</noinclude> dk39626pe1sd80y3rm4m8dknd3ide0t 104 223463 654241 2026-07-01T18:07:58Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654241 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>att det sannerligen var en förvånansvärd bedrift. Ja, engelsmännen hade slagits med sin vanliga tapperhet men nödgats retirera under skydd av natten till vad som i dag är San Michele, där deras befälhavare, major Hamill, irländare liksom ambassadören själv, hade dött av sina sår. Han ligger begravd i ett hörn av Anacapris kyrkogård. Tvåpundaren, som de måste lämna kvar då de tvangs att dra sig nerför den feniciska trappan till Capri följande dag, ligger ännu i min trädgård. I dagbräckningen började fransmännen beskjuta Capri från toppen av Monte Solaro. Hur de kunnat släpa en kanon ditupp under natten är oförklarligt. För den engelske befälhavaren i Casa Inglese i Capri fanns inget annat att göra än att underteckna kapitulationen. Knappt hade bläcket torkat under hans signatur förrän den engelska flottan, fördröjd vid Ponzaöarna av vindstilla, seglade in i golfen. Kapitulationen var undertecknad av en man med ovanlig otur, den blivande väktaren över den Fångne Örnen på en annan ö, sir Hudson Lowe. På återvägen genom byn till San Michele pekade jag på ett litet hus inne i en trädgård och berättade för ambassadören att ägarinnan var en faster till la Bella Margherita, Anacapris skönhet. Fastern hade gift sig med en engelsk lord, som om jag inte misstog mig var en av hans släktingar. Ja, han kom mycket väl ihåg att en av hans kusiner till familjens bestörtning hade gift sig med en italiensk bondflicka och fört henne med sig till England, men han hade aldrig sett henne och visste inte vad som blivit av henne efter lordens död. Han var ytterst intresserad och ville veta allt jag kände till om henne, han tillade att vad han visste om den ädle lorden var alldeles tillräckligt för honom. Jag berättade att allt detta hade hänt före min tid. Jag hade lärt känna henne först efter hennes återkomst från England, och redan då var hon en gammal kvinna. Vad jag visste om hennes ungdom hade jag i hört av gamle don Crisostomo som varit hennes biktfar och även hennes lärare. Naturligtvis kunde hon varken läsa eller skriva, men med capresarnas snabba uppfattning hade hon snart lärt sig tala ett slags Capriengelska. I avsikt att bereda. henne en tillvaro i England som hustru till en milord inglese hade don Crisostomo, en mycket lärd man, åtagit sig att ge henne några lektioner i olika ämnen för att vidga det begränsade området för hennes konversation. Behag och fägring hade hon liksom alla Capriflickor redan fått vid sin födsel.<noinclude> <references/> 346</noinclude> b00bg909x8lu8c0ub34ho0pdpfzm90x 104 223464 654242 2026-07-01T18:09:39Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654242 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>Beträffande fägring kunde man gott lita på don Crisostomos försäkran att hon var den vackraste flickan i Anacapri, för jag har alltid ansett honom som en stor connaisseur. Sedan alla ansträngningar att väcka hennes intresse för någonting som inte rörde hennes egen ö misslyckats, hade man beslutat att begränsa hennes uppfostran till Capris historia, för att åtminstone ge henne någonting att tala om med sina engelska släktingar. Hon lyssnade till don Crisostomos hårresande berättelser om hur Tiberius kastade sina offer från Salto di Tiberio, hur han skrapade sönder en fiskares ansikte med klorna av en krabba, hur han ströp och dränkte små oskyldiga gossar och flickor i den Blå grottan. Hur hans sonson Nero låtit slå ihjäl sin egen mor av sina roddare ute på golfen, hur hans efterträdare Caligula dränkt tusentals människor på färjan utanför Pozzuoli. Till slut sade hon på sin oefterhärmliga dialekt: — De måtte ha varit mycket dåliga människor alla de där, riktiga camorrister allesammans. — Ja, det vill jag lova, sade professorn, hörde du inte att jag berättade för dig att Tiberius dränkte pojkarna och flickorna i Blå grottan, och att … — Är de döda allihop? — Ja visst är de döda, de dog allihopa för tvåtusen år sen. — Men varför i all världen ska vi då bråka om det, låt oss lämna dom i fred och inte bry oss om dom, sade don Crisostomos lärjunge med sitt förtjusande leende. Så slutade hennes uppfostran. Efter lordens död kom hon tillbaka till sin ö och återvände till sitt forna enkla liv. Vi fann henne sittande i sin lilla soliga pergola med ett radband i handen och en katt i knät, en värdig romersk matrona, ståtlig som Gracchernas moder. Lord Dufferin kysste hennes hand med en gammal hovmans artighet. Hon hade glömt nästan all sin engelska och återfallit i sin barndoms Capridialekt, ambassadörens klassiska italienska var lika obegriplig för henne som för mig. — Säg henne, sade lord Dufferin när vi reste oss för att gå, säg henne att jag tycker att hon är minst lika mycket lady som hennes milord inglese var gentleman. Ville ambassadören se hennes brorsdotter, la Bella Margherita? Jo visst, han önskade ingenting hellre. La Bella Margherita mottog oss med sitt bedårande leende och ett glas av parrocons bästa vin, och den galante gamle<noinclude> <references/> {{ph|347}}</noinclude> rck3mmhm4ama75ssivixwbdhavbwkl4 104 223465 654243 2026-07-01T18:15:02Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654243 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>herrn hade inget emot att besegla släktskapen med en smällkyss på hennes rosiga kind. Den länge bebådade regattan skulle gå av stapeln följande söndag på en triangelbana Capri-Posilippo-Sorrento, segraren skulle motta pokalen ur lady Dufferins hand. En bättre båt än min lilla kutter “Lady Victoria” hade aldrig byggts i Skottland, teak och stål, säker i alla väder med den rätte mannen vid rodret, och om jag någonsin dugt till något så var det till att styra en båt. De två kuttrarna var systerbåtar, lord Dufferins två döttrar hade givit dem sina namn. Våra chanser var ungefär desamma. I styv bris och grov sjö skulle jag antagligen bli slagen, men jag litade på att med mitt nya gaffeltoppsegel och min nya sidenspinnaker kunna vinna pokalen i lätt vind och smult vatten. De nya seglen hade anlänt från England medan jag ännu var kvar i Rom och förvarades nu i segelboden under speciell uppsikt av gamle Pacciale, den mest betrodde i mitt hushåll. Han förstod mycket väl vikten av sitt kall, han sov med nyckeln under huvudkudden och tillät ingen människa att träda in i helgedomen. Fast han på senare åren blivit en passionerad dödgrävare, var hans hjärta alltjämt kvar på sjön där han levt och farit illa som pescatore di coralli alltsedan han var pojke. På den tiden, innan Amerikas förbannelse drabbat Capri, for nästan hela den manliga befolkningen på korallfiske till “Barbaria”, det vill säga Tunis och Tripolis. Det var ett hårt arbete fullt av vedermödor och umbäranden av alla slag, också av faror. Många av dem återvände aldrig till sin ö. Det tog Pacciale tjugu års hårt arbete att skrapa ihop de trehundra lire som en man behövde för att kunna ta sig en hustru. Hundrafemtio lire för båten och fisknäten, hundrafemtio för sängen och söndagskläderna att gifta sig i, resten skulle nog madonnan se till. Flickan väntade i åratal, under tiden spann hon och vävde det blivande hemmets linneförråd som det föll på hennes lott att anskaffa. Liksom alla andra av byns invånare hade också Pacciale efter sin far ärvt en liten jordbit, i detta fall bara några nakna klippor tusen fot under Damecuta. Jorden hade han burit dit i korgar på ryggen, år efter år, tills där fanns tillräckligt med mylla för att kunna plantera några vinrankor och fichi d'India, fikonkaktus. Han hade aldrig fått en droppe vin, för de unga druvorna brändes regelbundet av saltskummet när det blåste från sydväst. Ibland kom han hem från sin masseria med en liten korg färsk potatis, de första<noinclude> <references/> 348</noinclude> 349hicdcl2qwut8rcogxcr72s5lsalz 104 223466 654244 2026-07-01T18:19:11Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654244 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>av årets skörd på ön, och förärade dem till mig med stor stolthet. Han tillbragte hela sin lediga tid nere i sin masseria med att skrapa sina klippor med sin tunga hacka, när han inte satt på en sten och tittade ut över havet med en lerpipa i munnen. Då och då brukade jag klättra nerför de branta klipporna, där en get kunde ha förlorat fotfästet, och gjorde visit hos honom till hans stora förtjusning. Rakt under våra fötter fanns en grotta, halvmörk och full av stalaktiter. Den var otillgänglig från sjön och känd endast av få. Enligt Pacciale hade grottan i forna tider varit bebodd av en “lupomanaro”, den mystiske skräckinjagande varulven som ännu lever kvar i öbefolkningens fantasi nästan lika mycket som Tiberius. Jag visste att den tand jag hittat i sanden i grottan tillhört ett stort fossilt däggdjur som lagt sig ner att dö där när ön ännu var förenad med fastlandet, och att styckena av flinta och obsidian var fragment av primitiva människors redskap. Vem vet om inte till och med en gud hade bott där, för grottan vette mot öster och solguden Mithras dyrkades ofta här. Men nu hade jag inte tid att undersöka grottan, alla mina tankar var upptagna av den kommande regattan. Jag hade skickat bud till Pacciale att jag skulle komma till segelboden efter frukost för att inspektera mina nya segel. Segelboden stod öppen men till min stora förvåning var Pacciale inte där och tog emot mig. Jag trodde att jag skulle svimma när jag vecklade ut mina nya segel det ena efter det andra. Det var en stor reva i toppseglet, sidenspinnakern som skulle försäkra mig om pokalen var nästan sliten mitt itu, focken var i trasor. När jag återfått talförmågan skrek jag på Pacciale. Han kom inte. Jag rusade ut ur segelboden och fann honom till slut lutad mot trädgårdsmuren. Utom mig av raseri lyfte jag min knutna hand för att slå till honom, han rörde sig inte, han gav inte ett ljud ifrån sig, allt han gjorde var att böja huvudet och sträcka ut armarna horisontalt mot muren. Jag sänkte handen. Jag visste vad det betydde, jag hade sett det förr. Det betydde att han skulle lida straffet men att han var oskyldig. Det var Vår Herres korsfästelse han återgav med sina utsträckta armar och sitt nedböjda huvud. Jag talade till honom så vänligt jag kunde, men han fortfor att tiga och rörde sig inte från sitt lidandes kors. Jag stoppade nyckeln till segelboden i fickan och sammankallade hela hushållet. Ingen hade varit i segelboden, ingen hade något att säga, men<noinclude> <references/> {{ph|349}}</noinclude> oowdppg3pgo0diulw6ou9l6tdeuth3g 104 223467 654245 2026-07-01T18:22:34Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654245 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>Giovannina gömde ansiktet i förklädet och började gråta, jag tog henne in i mitt rum och lyckades med största svårighet få henne att tala. Jag önskar att jag kunde återge ord för ord den rörande historia hon berättade för mig under sina snyftningar. Den kom mig nästan att gråta själv då jag kom ihåg att jag varit nära att slå den stackars gamle Pacciale med min knutna hand. Det hade alltihop inträffat för två månader sedan, den första maj då vi ännu var kvar i Rom. Kanske kommer ni ihåg den beryktade första maj för många år sedan, då revolutionen skulle bryta ut över hela världen, de rika skulle mördas och deras förhatliga ägodelar brännas och förstöras. Så sade åtminstone tidningarna, ju mindre deras format var, dess större den kommande katastrofen. Den minsta tidningen av alla var Voce di San Gennaro, som Maria Porta-Lettere två gånger i veckan bar i sin fiskkorg till parrocon för vidare cirkulering bland byns intellektuella, ett svagt eko från dånet av den stora världen, ljudande genom Anacapris arkadiska frid. Men det var inte ett svagt eko som denna gång nådde de intellektuellas öron från spalterna i Voce di San Gennaro. Det var en blixt från klar himmel som slog ner mitt i byn. Det var den länge förespådda världskatastrofen som skulle hända den första maj. Värvade av il Demonio skulle Attilas vilda horder plundra de rikas palats och bränna och förstöra deras egendom. Det var början till slutet, världens undergång, castigo di Dio, castigo di Dio! Nyheten spred sig som en löpeld över Anacapri. Parrocon gömde Sant' Antonios juveler och kyrkans heliga kärl under sin säng, ståndspersonerna släpade ner sin egendom i vinkällarna. Il popolo stod på piazzan och skrek att Sant' Antonio skulle komma ut ur kyrkan och beskydda dem. Kvällen före den ödesdigra dagen gick Pacciale för att rådgöra med parrocon. Baldassare hade redan varit där och återvänt lugnad av parrocons försäkran att rövarna säkert inte skulle bry sig ett dugg om il signor dottores marmorbitar i trädgården och all hans roba antica. Baldassare kunde gott låta all den där bråten ligga där den låg. Vad beträffar Pacciale, som var ansvarig för seglen, så var han i en mycket värre belägenhet, sade parrocon. Om rövarna skulle anfalla ön måste de komma i båtar, och segel var ju ett värdefullt byte för sjöfarande. Att gömma dem i vinkällaren var för stor risk, för sjöfarande tyckte också om gott vin. Varför inte släpa ner seglen till Pacciales ensliga masseria under Damecutas klippor? Det var<noinclude> <references/> 350</noinclude> opa14vy4cxb13sldggaegnkvo3tnmt0 104 223468 654246 2026-07-01T18:27:42Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654246 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>just rätta platsen för dem, rövarna skulle säkerligen inte våga risken att bryta nacken av sig för att hämta dem därnere. Efter mörkrets inbrott släpade Pacciale, hans bror och två betrodda compagni beväpnade med grova käppar mina nya segel till masserian. Natten var stormig, det började ösregna, hornlyktan slocknade och med fara för sina liv trevade de sig nerför de hala klipporna. Vid midnatt nådde de masserian och deponerade sina bördor i lupomanarons grotta. De satt hela första maj i grottan på sina packar av genomdränkta segel, medan en av dem i tur och ordning stod på vakt vid ingången till grottan. Mot kvällen beslöt Pacciale att sända sin ovillige bror att försiktigt och utan onödiga risker undersöka hur det stod till i byn. Han återvände på natten och rapporterade att det inte syntes ett enda spår av rövarna, allt var lugnt som vanligt. Piazzan var proppfull med människor. Ljusen brann framför alla altare i kyrkan, Sant' Antonio skulle komma ut på piazzan och ta emot Anacapris tacksägelser för att han ännu en gång räddat sin by från undergång. I daggryningen kröp sällskapet ut ur grottan igen och klättrade mödosamt tillbaka upp till byn med mina våta segel. Då Pacciale upptäckte olyckan med seglen ville han dränka sig, hans döttrar sade att de inte vågade lämna honom ur sikte under flera dygn. Han hade inte varit densamme sedan den dagen, det var knappt han sade ett ord. Jag hade redan lagt märke till hans tystnad och flera gånger frågat honom vad det var som stod på. Långt innan Giovannina slutat sin berättelse hade all min vrede försvunnit och jag sökte förgäves efter Pacciale i hela byn för att säga honom det. Till slut fann jag honom nere i hans masseria på sin vanliga sten tittande ut över havet som han brukade göra. Jag sade honom att jag skämdes över att ha höjt min hand mot honom. Alltsammans var parrocons fel och inte hans. Jag gav tusan i de nya seglen, de gamla fick duga åt mig. Jag tänkte ge mig i väg på en lång kryssning i morgon, han skulle följa med mig och vi skulle glömma alltihop och aldrig tala mer därom. Han visste att jag alltid tyckt illa om hans dödgräveri, det var bättre att han lät sin bror ta hand om kyrkogården och själv återvände till sjön. Från och med i dag var han befordrad till min gast på kuttern. Gaetano hade två gånger varit dödfull i Kalabrien och nästan låtit oss gå till botten. Jag hade i alla fall tänkt avskeda honom. När vi kom hem fick jag Pacciale att sätta på sig den nya sjömanströja som just<noinclude> <references/> {{ph|351}}</noinclude> nysomsfm97d0rp5zor2rn6yk77z17t3 104 223469 654247 2026-07-01T18:31:28Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654247 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>anlänt från England med LADY VICTORIA R. C. Y. C. i röda bokstäver på bröstet. Han tog aldrig av sig den tröjan, han levde i den, han dog i den. När jag först råkade Pacciale var han redan en gammal man, hur gammal visste han inte själv och inte heller hans döttrar eller någon annan. Jag hade förgäves sökt leta upp hans födelseår i Anacapris officiella register. Han hade blivit bortglömd ända från sin födsel. Men han skall aldrig bli glömd av mig. Jag skall alltid minnas honom som den hederligaste, ärligaste, mest renhjärtade man jag någonsin träffat i något land och i någon samhällsklass, enkel och rättfram som ett barn. Hans egna barn har sagt mig att de aldrig hört honom säga ett häftigt eller ovänligt ord till vare sig deras mor eller dem själva. Han var till och med god mot djuren, han brukade fylla hela fickan med brödsmulor för att ge åt fåglarna i sin masseria, han var den ende på hela ön som inte fångat en fågel eller slagit en åsna. En trogen gammal tjänare utplånar namnet husbonde. Han hade blivit min vän och jag kände mig hedrad av det, han var en mycket bättre människa än jag. Fastän han tillhörde en annan värld än jag, en värld som var mig nästan okänd, förstod vi varandra fullkomligt. Under våra långa dagar och nätter tillsammans på sjön lärde han mig många ting som jag inte läst om i mina böcker eller hört från någon annan människas läppar. Han var en ordkarg man, havet hade för länge sedan lärt honom sin tystnad. Hans tankar var få och så mycket bättre för honom. Men hans ord var fulla av poesi, och den arkaiska enkelheten i hans uttryckssätt var rent grekisk. Många av hans ord var för övrigt grekiska, han mindes dem från den tid då han några tusen år tidigare seglat längs samma kust som en av besättningen på Odyssevs skepp. När vi var hemma fortsatte han sitt vanliga liv, arbetade hela dagen i min trädgård eller i sin älskade masseria nere vid havet. Jag tyckte inte riktigt om de där expeditionerna uppför och nerför de branta klipporna, hans ådror började hårdna och han återvände ofta andfådd från sin långa klättring. För övrigt såg han likadan ut som vanligt, han klagade aldrig över någonting, åt sitt stora fat makaroni med god aptit och var på benen från soluppgång till solnedgång. Plötsligt en dag vägrade han att äta, vi försökte fresta honom med alla möjliga goda saker men han sade nej. Han medgav att han kände sig “un poco stanco”, lite trött, och tycktes fullt tillfreds med att sitta stilla ett par dagar i pergolan och se ut över havet. Så<noinclude> <references/> 352</noinclude> dmf3ofdae66s5zgk72frxkdp65e202q 104 223470 654248 2026-07-01T18:34:28Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654248 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>ville han ovillkorligen gå ner till sin masseria, och det var med största svårighet jag kunde förmå honom att stanna hos oss. Jag tror inte att han själv visste varför han envisades att gå ner till masserian, men jag visste det. Det var den primitiva människans instinkt som drev honom dit ner för att dölja sig undan människors blickar och lägga sig ner att dö bakom en klippa eller under en buske eller i samma grotta där många tusen år tillbaka andra primitiva människor lagt sig ner för att dö. Framemot middagen sade han att han funderade på att lägga sig en stund på sin säng, han som aldrig legat till sängs en enda dag i sitt långa liv. Jag frågade honom flera gånger under eftermiddagens lopp hur han mådde och han svarade att han mådde bra, tack så mycket. Mot aftonen flyttade vi hans säng fram till fönstret där han kunde se solen gå ner i havet. När jag tittade till honom igen efter Ave Maria, satt allt mitt husfolk, hans bror och ett par av hans vänner i rummet. Ingen hade bett dem komma, jag visste inte ens själv att det var så nära. De talade inte, de bara satt där alldeles tysta hela natten. Enligt italiensk sed satt ingen nära sängen. Gamle Pacciale låg där stilla och fridfull och såg ut över havet. Allt var så enkelt och högtidligt, just så som det borde vara när ett liv skall ändas. Prästen kom med sakramentet. Gamle Pacciale blev tillsagd att bekänna sina synder och be Gud om förlåtelse. Han nickade och kysste krucifixet. Prästen gav honom absolution. Vår Herre smålog och sade att gamle Pacciale var välkommen till himmelen. Jag trodde han redan var där, när han plötsligt lyfte sin hand och strök min kind helt sakta, nästan blygt: — Siete buono come il mare, mumlade han. God som havet! Jag skriver inte ner hans ord av fåfänga, jag skriver dem med undran. Varifrån fick han dessa ord? De kom långt bortifrån, de kom som ett eko från en länge sedan förgäten gyllene tidsålder då Pan ännu levde, då träden i skogarna kunde tala, då havets vågor kunde sjunga och människorna kunde lyssna och förstå. {{tomrad}}<noinclude> <references/> {{huvud|''23 Munthe''||353}}</noinclude> 6uvwh6a3mlzrf8ztu97c21d3yidrhbh 104 223471 654249 2026-07-01T18:39:09Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654249 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude><h2 align="center" style="border-bottom:none;">33<br />Början till slutet</h2> Jag har varit borta från San Michele ett helt år — vilken illa använd tid! Jag har kommit tillbaka med ett öga mindre än jag hade då jag for. Det är ingenting mer att säga om det, det var väl i förutseende av en sådan möjlighet som jag kom till världen med två ögon. Jag har kommit tillbaka som en annan människa. Det förefaller mig som om jag med mitt enda återstående öga betraktade världen från en helt annan synvinkel än förr. Jag kan inte längre se vad som är fult, rått och frånstötande, jag kan bara se vad som är vackert, tilltalande och rent. Också männen och kvinnorna omkring mig tycks vara annorlunda än de var förut. Genom någon sorts optisk illusion ser jag dem inte längre sådana de är, utan som det var meningen att de skulle vara och som de kanske skulle velat vara om de haft en chans. Jag ser ännu med mitt blinda öga en mängd narrar strutta omkring i synfältet, men de irriterar inte längre mina nerver som de gjorde förut, jag bryr mig inte längre om deras ideliga prat — “they say what they say, let them have their say”, har en vis engelsman sagt. Längre har jag inte kommit för närvarande. För att någonsin komma så långt som till att älska alla mina medmänniskor är jag rädd att jag först måste förlora synen på båda ögonen. Jag kan inte förlåta dem deras grymhet mot djuren. Jag tror att det inom mig försiggår ett slags utveckling i bakvänd riktning, som driver mig längre och längre bort från människorna och närmare och närmare till Moder Jord och djuren. Alla dessa män och kvinnor kring mig tycks mig nu spela en mer underordnad roll i världsalltet än de gjorde förr. Jag känner det som om jag ött alltför mycken tid på dem, som om jag kunde reda mig lika bra utan dem som de utan mig. Jag vet mycket väl att de inte längre har något vidare bruk för mig. Bättre “filer à l'anglaise”, innan man blir utvisad. Jag har händerna fulla i alla fall, och Gud vet hur länge det räcker. Jag har slutat irra kring i världen på jakt efter lyckan, jag har slutat mitt liv som läkare på modet, jag har slutat mitt liv på sjön. Jag tänker stanna där jag är och försöka göra det bästa av det lilla jag har kvar. Men skall jag ens få lov att<noinclude> <references/> 354</noinclude> qv1d380fqdchdg45waw8dt6b40yo0xk 0 223472 654250 2026-07-01T18:40:08Z Thuresson 20 Kap 32 654250 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Boken om San Michele 1968.djvu" from=344 to=355 kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Boken om San Michele|32]] 25wt8yhrlsustenues5crlvmbmovzwq 108 223473 654252 2026-07-01T22:48:31Z Jonatanskogsfors 17420 Skapade tom sida 654252 proofread-index text/x-wiki {{:MediaWiki:Proofreadpage_index_template }} agk00lds9atuox2dvx0lpkvdw0e897g 104 223474 654253 2026-07-02T00:24:33Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ 654253 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud||I Linköpings-Sticht.|87}}{{linje}}</noinclude>sen, såsom än i dag för ögonen är; hafwandes thetta kloster warit ibland the största och förmögnaste i hela riket; ty ganska monge Konglige, förstelige och andre förnäme personer hafwa hit giordt stora föräringar, och enkannerligen med stora {{ant|testamenten}} i gods och gåfwor köpt sig här antingen lägerstad, eller förböner och siälamessor. När klostret efter branden, som thy öfwergick år 1388, å nyo herligare vpbygd wardt, blef år 1390 <b>Wadstena-stad</b>, med klosterfolkets samtycke och them til gagn och betiening, anlagd och bygd. <b>Stads-kyrkian</b> {{ant|funderades}} år 1464, och stod lenge vnder byggnad. Thet följande år fingo borgarena af {{ant|Conventet}} loff at förwara staden med en graf, 40 alnar bred och 10 alnar diup. <b>Gambla Rådhuset</b> byggdes år 1490, thet <b>lilla</b> 1522. <b>Riksdagar</b> äro här hållne åtskillige. År 1552 {{ant|d. 1 Aug.}} stod här <b>K. GUSTAF Erikssons</b> tredie bröllop med <b>Catharina Stenbok Gustafsdotter</b>. Brandskadar har staden ofta ledit; Såsom 1423, 1480, 1487 {{ant|d. 10 Septembr.}} 1567. Ifrå första instichtelsen hafwer thetta warit ett <b>dubbelt kloster</b>, nemligen både <b>Munkekloster</b> och <b>Nunnekloster</b>, som fuller hafwa bodt vti särskildta rum, och hwar för sig afskildt spisat; Men dock hafwa the haft en {{ant|Confessorem Generalem,}} en <b>skaffare</b>, ett skafferi och altså lefwat af {{ant|Communi cassâ}}. Therföre hafwa the warit misstenkte för förstor förtrolighet och omgänge inbördes, så at ock Påwen sielf år 1428<noinclude> {{huvud||F 5|och}} <references/></noinclude> 15cgtuc33ug5hu91az7nw3fflp6fdbt 104 223475 654255 2026-07-02T08:53:54Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 654255 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|154|<small>JOHAN NORDLANDER.</small>|}}</noinclude>han med sig trälen <i>Haki</i> och tjänstekvinnan <i>Bót,</i> och dessa hjälpte honom att gömma skatten. Men för att de ej skulle uppenbara gömstället, dödade han dem därefter, den förre i <b>Hakaskarði</b> och den senare i <b>Bótarskarði;</b> och har ingen sedan funnit skatten (<i>skarð,</i> n., bergpass). — <i>Hrafn</i> öfverfalles försåtligt och genomborras med spjut; där är <b>Hrafnshaugr.</b> — En man v. n. <i>Hrani</i> kämpade på ett ställe, som nu heter <b>Hranafall,</b> och <i>Kjallakr</i> blef slagen å <b>Kjallakshóli.</b> — Slutligen anteckna vi, att <b>Grímólfr</b> blef dräpt <i>hjá</i> (vid) <b>Grímólfsvötnum,</b> <i>Sveinúngr</i> slagen å <b>Sveinúngseyri</b> (variant: <b>-heiði</b>), och att <i>Atli,</i> sårad i en strid, vardt förd till <b>Atley</b> (variant: <b>Atlaey</b>), där han dog. Några gånger omtalas ställen, som fått namn efter personer, som på dessa råkat ut för <i>missöden</i> och <i>olyckshändelser.</i> På färden från Norge till Island hade Flóki en dotter, som hette <i>Geirhildr,</i> med på skeppet. Under färden besökte han Hjaltaland, och där drunknade flickan i <b>Geirhildarvatni.</b> Och om en isländsk nybyggare v. n. <i>Höskuldr</i> heter det: »Efter honom är <b>Höskuldsvatn</b> uppkalladt, emedan han drunknade där.» Slutligen må nämnas, att några ställen hafva namn efter något <i>barns födelse.</i> Den Ingimundr, om hvilken det nämnes, att han gaf namn vida omkring, hade en hustru v. n. Vigdis. »Þórdís, dotter hans, var född i <b>Þórdísarhóltí</b>», eller enligt en variant: »När de kommo till Vatnsenda, vardt Vigdis lättare med en mö, som Þórdís var kallad; och heter stället <b>Þórdísarhólt</b> sedan.» — Den mäktige landnámsmannen Ketill hængr bodde <i>at Hofi.</i> När han hade fört sitt mesta gods till <i>Hofs,</i> vardt hans hustru Íngunn lättare och födde där <i>Hrafn,</i> som först sade lag å Island; därför heter stället där <i>at</i> <b>Hrafnstóptum.</b> — Helge den magre, hvars galt Sölvi redan är omtalad, satt första vintern <i>at Bíldsá,</i> men förde om våren sitt bo till <i>Kristsnes,</i> hvarest han bodde, så länge han lefde. Under boförningen (flyttningen) vardt hans hustru <i>Þórunn</i> lättare i <b>Þórunnareyju;</b> där födde hon <i>Þorbjörg hólmasól.</i> Det är bekant, hurusom de gamla isländarne och för öfrigt nordboarne i allmänhet gärna och äfven af de obetydligaste anledningar gåfvo hvarandra <i>öknamn,</i> som sedan följde en troget till döddagar. Såsom vi sett, är det det vid vattenösningen gifna namnet, som vanligast ingår i ortnamn; dock är det ingenting ovanligt, att ställen, som uppkallas efter med ök- eller tillnamn försedda<noinclude> <references/></noinclude> mbgorjuebc64cqv9qghkcw96ecrfax0