Wikisource svwikisource https://sv.wikisource.org/wiki/Wikisource:Huvudsida MediaWiki 1.47.0-wmf.9 first-letter Media Special Diskussion Användare Användardiskussion Wikisource Wikisourcediskussion Fil Fildiskussion MediaWiki MediaWiki-diskussion Mall Malldiskussion Hjälp Hjälpdiskussion Kategori Kategoridiskussion Tråd Tråddiskussion Summering Summeringsdiskussion Sida Siddiskussion Författare Författardiskussion Index Indexdiskussion TimedText TimedText talk Modul Moduldiskussion Event Event talk Ämne 2 4961 654506 653846 2026-07-04T10:14:46Z Tommy Kronkvist 170 Användarstatistik. 654506 wikitext text/x-wiki {{#babel:sv|en-4|de-2}} {| style="cellspacing:0;cellpadding:0;width:247px;border:solid #bbb 1px;background:#eee;margin-top:20px;margin-bottom:1px;float:right;clear:right;" | style="width:45px;height:45px;background:#ffffff;text-align:center;font-size:11pt" | [[Fil:Wikispecies-logo.svg|36px|link=]] | style="font-size:80%;padding:4pt;line-height:1.25em" | Den här användaren är '''administratör''', '''byråkrat''' och '''gränssnitts­administratör''' på '''[[:species:Main Page|Wikispecies]]'''. (<span class="plainlinks" style="font-size: 80%;">[https://species.wikimedia.org/w/index.php?title=Special:ListUsers&limit=1&username=Tommy_Kronkvist kontrollera]</span>) |} {| style="cellspacing:0;cellpadding:0;width:247px;border:solid #bbb 1px;background:#eee;margin-bottom:1px;float:right;clear:right;" | style="width:45px;height:45px;background:#f6f6f6;text-align:center;font-size:11pt" | [[Fil:Wikimedia-logo black.svg|36px|link=]] | style="font-size:80%;padding:4pt;line-height:1.25em" | Denna användare är '''administratör''' på '''[[wmse:Huvudsida|Wikimedia Sverige]]'''. (<span class="plainlinks" style="font-size: 80%;">[https://se.wikimedia.org/w/index.php?title=Special:Användare&limit=1&username=Tommy_Kronkvist kontrollera]</span>) |} {| style="cellspacing:0;cellpadding:0;width:247px;border:solid #bbb 1px;background:#eee;float:right;clear:right;" | style="width:45px;height:45px;background:#f6f6f6;text-align:center;font-size:11pt" | [[Fil:Wikivoyage-logo.svg|36px|link=]] | style="font-size:80%;padding:4pt;line-height:1.25em" | Denna användare är '''administratör''' och '''gränssnitts­administratör''' på svenska '''[[:voy:sv:Huvudsida|Wikivoyage]]'''. (<span class="plainlinks" style="font-size: 80%;">[https://sv.wikivoyage.org/w/index.php?title=Special:Användare&limit=1&username=Tommy_Kronkvist kontrollera]</span>) |} ==Hej!== Jag bor i Uppsala och registrerade mitt Wikimedia-konto den 29 mars 2005. Mina intressen kretsar till stora delar kring schack, biologisk taxonomi och systematik. Av den anledningen redigerar jag numera främst på Wikispecies där jag är administratör, byråkrat och gränssnitts&shy;administratör,<small>^{(<span class="plainlinks">[https://species.wikimedia.org/w/index.php?title=Special:ListUsers&limit=1&username=Tommy_Kronkvist verifiera]</span>)}</small> samt på svenska Wikivoyage där jag är administratör och gränssnitts­&shy;administratör.<small>^{(<span class="plainlinks">[https://sv.wikivoyage.org/w/index.php?title=Special:ListUsers&limit=1&username=Tommy_Kronkvist verifiera]</span>)}</small> Jag är också stolt, betalande medlem (och {{nowrap|1=administratör)<small>^{(<span class="plainlinks">[https://se.wikimedia.org/w/index.php?title=Special:Användare&limit=1&username=Tommy_Kronkvist verifiera]</span>)}</small>}} på [[WMSE:|Wikimedia Sverige]], en svensk ideell förening som fungerar som knutpunkt för Wikimedias svenska lokalavdelning (på engelska ett så kallat "''Wikimedia chapter''"). Den 30 augusti 2018 skapade jag artikeln ''[[:species:Danio tinwini|Danio tinwini]]'' på Wikispecies, vilket också utgjorde min 100&nbsp;000:e redigering på Wikimedia. Totalt har jag bidragit med [[Special:Gemensam inloggning/Tommy Kronkvist|drygt 395&nbsp;300 redigeringar]] (per 4 juli 2026) i sammanlagt 153 olika Wikimedia-systerprojekt. Den exakt trehundratusende redigeringen skedde då jag skapade artikeln [[w:sv:Siri (programvara)|Siri (programvara)]] på svenska Wikipedia. Utöver det har jag också hand om <span class="plainlinks">[https://twitter.com/Wikispecies @Wikispecies]</span> officiella X-konto (tidigare kallat Twitter) samt är registrerad på {{nowrap|1=Phabricator,^{<small>([[:phabricator:p/Tommy Kronkvist|användarsida]])</small>}}} ett projekthanteringssystem för samarbete kring utveckling av wiki-mjukvara. Jag har fört upp några bilder (knappt 200, kanske?) till Wikimedia Commons. Min användarsida på Commons hittar du [[:commons:User:Tommy Kronkvist|här]] och där kan du också se några av mina uppladdade bilder. Jag skulle vilja fota mer, men tiden är knapp. Hör gärna av dig på min [[Användardiskussion:Tommy Kronkvist|diskussionssida]] här på Wikisource om du har några frågor eller funderingar som rör mina redigeringar! Mvh, Tommy. {| class="toccolours" style="cellpadding=4; font-size: 0.8em;" | style="background: #ccf; text-align: center; padding-right: 0.4em; width: 20%;" | SHA-512 [[meta:Template:User committed identity|Committed identity]] hash: | style="text-align: center; padding-right: 0.4em; padding-left: 0.4em;" | a6edd6d2fdbf82621f0cda4e5525c71f8da9b5dfd308242c3c63365e998c32c5406b75448380903265a5403edffd1a0435b61ac943f3c65870db9250f8b884a9 |} pfmq7pfomuwslfe8dhr61uz1q429h9a 104 170342 654433 526329 2026-07-03T13:32:18Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 654433 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" /></noinclude><h2 align="center" style="border-bottom:none;">FEMTONDE KAPITLET.<br />»VÅRA ÖGON HAVA SKÅDAT STORA UNDER.»</h2> {{Initial|D}}ET HÄR skriver jag dag för dag, men jag hoppas, att innan jag kommer till slutet kunna säga, att solen äntligen bryter fram genom molnen. Här ha vi fastnat utan att se någon utväg att komma härifrån och det kostar mycket på oss. Jag kan dock mycket väl föreställa mig, att det kanske kommer en dag då vi äro glada att vi nödgats stanna här och satts i tillfälle att se några flera av platsens under och något mera av de varelser som bebo den. Indianernas seger och apmännens undergång markerade vändpunkten i våra öden. Från den stunden blevo vi i sanning platåns herrar, ty infödingarna betraktade oss med en blandning av fruktan och tacksamhet, enär vi genom våra förunderliga medel hjälpt dem att förgöra sina arvfiender. För deras egen skull blevo de dock kanske glada, om de fingo se så skräckinjagande och oberäkneliga varelser begiva sig av, men själva ha de icke föreslagit oss något sätt att komma till de nedanför liggande slätter-<noinclude> <references/></noinclude> h9pql1vyqbr9897c0pzayx5wivlo5xm 104 170345 654437 526335 2026-07-03T13:47:11Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 654437 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />264</noinclude>de stor förödelse bland dem. Deras metod var att med hela sin tyngd falla ned på offret och lämna det krossat och blödande för att hoppa över till det nästa. De olyckliga indianerna skreko högt av fasa, men huru de än sprungo voro de alldeles hjälplösa gent emot dessa jättedjurs obarmhärtiga beslutsamhet och otroliga vighet. Den ena efter den andra föll till jorden och det var knappt ett halvt dussin kvar, då min kamrat och jag hunnit fram för att hjälpa dem. Vår hjälp båtade dem dock föga och utsatte oss för samma fara. På ett par hundra alnars avstånd tömde vi våra magasin och satte in kula efter kula i bestarna — dock med lika liten verkan som om vi bombarderat dem med papperspluggar. Dessa tröga kräldjursnaturer frågade föga efter sår och deras ganglier, som icke hade någon beröring med hjärnan utan voro fördelade utefter ryggraden, voro oåtkomliga för alla moderna vapen. Det enda vi kunde göra var att hejda deras framfart genom att medelst våra bössors knallar och eldflammor avleda deras uppmärksamhet och på så sätt giva både infödingarna och oss själva tid att hinna fram till trapporna, som förde till räddning. Men där, varest det tjugonde seklets koniska och explosiva kulor ingenting förmådde, kunde infödingarnas förgiftade pilar, doppade i strophanthussaft och sedan ingnidna med ruttet kött, göra verkan. Sådana pilar voro till föga gagn för jägaren, som anföll djuret, emedan deras verkan, till följd av den tröga cirkulationen, var långsam, och innan djuret hunnit bliva utmattat hade det haft tid att döda sin angripare. Men nu, då de båda vidundren satte efter oss ända {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> q6l8flpn987koxefvsskehv1knbunsl 104 170352 654434 526372 2026-07-03T13:37:08Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 654434 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{ph|261}}</noinclude>na. Det hade — så vida vi rätt tytt deras tecken — förr funnits en tunnel, genom vilken platsen kunde nås och dess ena mynning hade vi sett nedifrån. Genom denna tunnel hade utan tvivel så väl apmänniskorna som indianerna kommit upp till toppen, och Maple White hade med sin följeslagare tagit samma väg. Förlidet år hade dock vid en förfärlig jordbävning tunnelns övre del störtat in och totalt försvunnit. Indianerna kunde bara skaka på huvudet och rycka på axlarna då vi genom tecken gåvo till känna vår önskan att komma ned. Det är möjligt att de icke kunna, men det är också möjligt att de icke vilja hjälpa oss att komma härifrån. Vid det segerrika fälttågets slut drevos de kvarlevande av apfolket över platån — deras klagotjut voro förfärliga! — och fingo sig plats anvisad i närheten av indiangrottorna, där de allt framgent kulle bli arbetsdjur under sina herrars uppsikt. Det var en grov, rå urtidsupplaga av judarna i Babylon eller israeliterna i Egypten. Då det blev mörkt kunde vi höra det långdragna klagoropet av någon primitiv Hesekiel, som sörjde över den fallna storheten och skildrade apstadens förgångna härlighet. Vedhuggare och vattendragare — se där vad de hädanefter voro. Två dagar efter striden hade vi med våra bundsförvanter vänt tillbaka över platån och slagit vårt läger vid foten av deras klippor. De ville övertala oss att med dem dela deras grottor, men det ville Roxton alls icke gå in på, enär han ansåg, att vi därigenom skulle komma i deras våld, om de voro förrädiskt sinnade. Vi bibehöllo följaktligen vårt<noinclude> <references/></noinclude> iodtpdwfgq52l7buxcc4xuhukarn63w 104 170353 654435 526373 2026-07-03T13:42:00Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 654435 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />262</noinclude>oberoende och hade våra vapen i beredskap, rustade mot alla eventualiteter, ehuru bibehållande det mest vänskapliga förhållande. Vi gjorde också ofta besök i deras grottor, som voro högst märkvärdiga bostäder, ehuru det var oss omöjligt att avgöra, om de voro byggda av människohand eller av naturen. De lågo alla i samma lager, urholkade ur någon spröd stenart, befintlig mellan den vulkaniska basalten, som bildade de rödaktiga klipporna uppöver dem, och den hårda graniten, som utgjorde deras grundval. Ingångarna lågo omkring åttio fot över marken och man nådde dem på långa stentrappor, så smala och branta att icke något stort djur kunde bestiga dem. Invändigt voro grottorna varma och torra och löpte i raka gångar av växlande längd inåt berget. Väggarna voro släta och prydda med många förträffliga, med kolade käppar utförda ritningar, som framställde platåns underliga djur. Om allt liv utplånades från detta land, skulle dock framtida forskare på väggarna i dessa grottor få rikliga prov på dess sällsamma fauna — dessa dinosaurier, iguanodoner och svanödlor — som så nyligen levat på jorden. Sedan vi fått veta, att de ofantliga iguanodonerna av sina ägare höllos som de tama hjordarna hos oss och helt enkelt voro vandrande köttförråd, hade vi trott, att människan, till och med rustad med så primitiva vapen, hävdat sitt övervälde på platån. Vi skulle dock snart upptäcka att så icke var, utan att hon fick vistas där av gunst och nåd. Det var på tredje dagen efter den då vi slagit läger i närheten av indiangrottorna, som olyckan inträffade.<noinclude> <references/></noinclude> b9r6i39rdynrn8ocnm685abfrxzqa7r 104 170354 654436 526374 2026-07-03T13:44:28Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 654436 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{ph|263}}</noinclude>Challenger och Summerlee hade den dagen följts åt ned till sjön, där några av infödingarna under deras ledning harpunerade några exmplar av de stora ödlorna. Lord John Roxton och jag hade stannat kvar i lägret, under det att ett antal indianer spritt sig på den gräsbevuxna sluttningen utanför grottorna, upptagna av varjehanda sysselsättningar. Plötsligt hördes en gäll alarmsignal, och ordet »''Itopu!''» ljöd från hundra tungor. Från alla håll kommo män, kvinnor och barn rusande för att söka skydd och ilade i vild fart uppför trapporna. Då vi höjde blicken fingo vi se, att de svängde med armarna och vinkade åt oss däruppe för att förmå oss att ansluta oss till dem. Vi hade båda fattat våra magasinsgevär och sprungo ut för att se vilken fara som hotade. Från det närmaste trädbältet kommo i detsamma tolv till femton indianer framstörtande. De sprungo för livet, hack i häl eftersatta av två förfärliga vidunder av det slag som ofredat vårt läger och förföljt mig på min ensliga färd. Till formen liknade de kolossala grodor och förflyttade sig genom skutt, men de voro av oerhörda proportioner, större än den största elefant. Vi hade aldrig sett dem annat än i mörkret och de äro också nattliga djur, som aldrig visa sig om dagen annat än då de blivit störda i sina hålor. Nu stodo vi slagna av häpnad vid deras åsyn, ty deras fläckiga, vårtiga skinn hade en fiskartad glans och solskenet framkallade därpå ett ständigt växlande regnbågsskimmer, när djuren förflyttade sig. Vi hade dock icke mycken tid att betrakta dem, ty i blinken hade de upphunnit de flyende och anställ-<noinclude> <references/></noinclude> shyzof64a27goowm46hybu2k9ful36i 104 170355 654438 526375 2026-07-03T13:49:55Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 654438 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />266</noinclude>fram till trapporna, kom en skur av pilar vinande emot dem från varenda rämna däruppe i klippan. Inom en minut voro de som fullfjädrade, men utan att visa något tecken till smärta krafsade och smällde de i vanmäktig ilska på trappstegen, som skulle föra dem till deras offer, lyckades klampa uppåt några alnar, men gledo så åter till marken. Till sist verkade dock giftet. Det ena djuret utstötte en dovt mullrande klagan och sänkte sitt stora, platta huvud till jorden. Det andra började att under gälla jämmerskri hoppa omkring i en cirkel, men föll snart ned, även det, vred sig i vånda och låg efter några minuter stelt och orörligt. Under triumferande jubel skyndade nu indianerna ned från sina grottor och utförde en vild segerdans kring de döda djuren, nästan galna av glädje över att två av deras farligaste fiender blivit fällda. Samma kväll höggo de sönder och bortförde kropparna, icke till föda — ty giftet var fortfarande verksamt — utan för att de icke skulle framkalla någon pestartad sjukdom. De stora reptilhjärtana — av ett par soffkuddars dimension — lågo dock kvar, alltjämt långsamt klappande, vidgande och sammandragande sig i hemskt, oberoende liv. Det var först på tredje dagen verksamheten upphörde och de förskräckliga tingestarna blevo stilla. Någon gång, då jag får ett bättre skrivbord än en blecklåda och bättre skrivsaker än en trubbig blyertspenna och en sista, illa åtgången anteckningsbok, skall jag ge en utförligare skildring av Accala-indianerna, av vårt liv bland dem och av de inblickar vi fingo i de underliga förhållandena i Maple<noinclude> <references/></noinclude> f2klql1gku2c4gtsctjxzxqars884xq 104 170356 654439 526376 2026-07-03T13:52:28Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 654439 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{ph|267}}</noinclude>Whites Land. Minnet kommer därvidlag aldrig att svika mig, ty så länge jag lever och andas kommer var timme och var handling från den perioden att framstå lika tydligt som de första sällsamma tilldragelserna från vår barndom pläga göra. Inga nya intryck kunna utplåna dem som ristat sig så djupt. När tid blir skall jag beskriva den där underbara månskensnatten på den stora sjön då en ung ichthyosaurus — en besynnerlig figur, till synes halvt säl, halvt fisk, med benbetäckta ögon på ömse sidor om nosen och ett tredje öga mitt på huvudet — trasslade in sig i en indians nät och nästan drog omkull vår kanot, innan vi lyckades få den i land. Det var samma natt som en grön vattenorm sköt upp ur vassen och i sina slingor bortförde roddaren av Challengers båt. Jag skall även berätta om det stora, vita, nattliga föremålet — än i dag veta vi inte om det var ett fyrfotadjur eller ett kräldjur — som levde i ett vidrigt träsk öster om sjön och i mörkret smög omkring, spridande ett svagt fosforescerande skimmer. Indianerna voro så rädda för det, att de inte vågade sig dit, fastän vi två gånger begåvo oss åt det hållet och sågo det båda gångerna, ehuru vi icke kunde bana oss väg in i träsket, där det höll till. Jag kan bara säga, att det föreföll större än en ko och hade en egendomlig mysklukt. Jag skall även berätta om den stora fågeln, som en dag jagade Challenger till klippornas fristad — en stor springande fågel, mycket högre än en struts, med gamlik hals och ett huvud så hemskt, att det var som en vandrande död. Då Challenger klättrade uppför trappan, sträckte fågeln fram näbben och kapade hans ena<noinclude> <references/></noinclude> 9hsp1r57nn2w2q0ruhfj3msaa7lgf8q 104 170357 654440 526377 2026-07-03T13:55:27Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 654440 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />268</noinclude>stövelklack, som om den blivit avhuggen med en mejsel. Men den gången visade sig nutidens vapen användbara och den stora fågeln, som höll tolv fot från foten till huvudet — phororachus heter den, om man får tro vår andfådde men överförtjuste professor — sjönk för Roxtons bössa ned i ett virrvarr av vajande fjädrar och sprattlande ben, under det att två ohyggliga gula ögon glodde uppåt från det helas mitt. Måtte jag få leva och se den där platta, grymma skallen i sin egen nisch bland troféerna i ''Albany''. Slutligen skall jag icke underlåta att något redogöra för toxodonen, det ofantliga, tio fot hållande marsvinet, med sina utstående huggjärnständer, som vi dödade då det en morgon i den gråa dagbräckningen drack vid insjöns strand. Allt detta skall jag en gång utförligare beskriva, och bland de mera nervretande dagarna skall jag sticka in skildringen från de förtjusande sommaraftnarna, då vi, med den djupa himmeln uppöver oss, i gott kamratskap lågo i det höga gräset invid skogen och förvånade oss över den underliga fågeln, som flög däruppe, och de besynnerliga, okända djuren, som kröpo fram ur sina hålor för att se på oss, medan de stora buskarnas grenar dignade av saftig frukt och täcka blommor tittade upp ur gräset. Jag vill även tala om de långa, månljusa nätterna, då vi lågo därute på den stora insjöns skimrande yta och med bävan och förvåning betraktade de stora cirklar, som tecknade sig, då något fantastiskt vidunder plötsligt plaskade till, samt om den grönaktiga glansen djupt nere i vattnet, då något underligt djur rörde sig på mörkrets gräns. Vid dessa scener<noinclude> <references/></noinclude> nqhrz8icm4tru4m9m1ps111vzefpk2p 104 170358 654441 526378 2026-07-03T14:00:42Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 654441 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{ph|269}}</noinclude>skola mitt sinne och min penna dröja och i detalj skildra dem någon gång i framtiden. Men, frågar ni troligen, varför dessa betraktelser och varför detta dröjsmål, då ni och era kamrater natt och dag bort vara upptagna med att uttänka något sätt att komma åter till den utomliggande världen? Mitt svar blir, att det icke var en enda av oss, som icke arbetade för detta syfte men att vårt arbete varit förgäves. En sak hade vi mycket snart upptäckt. Indianerna ville på intet sätt hjälpa oss därvidlag. I alla andra avseenden voro de våra vänner — man skulle nästan kunna säga våra hängivna slavar — men när det sattes i fråga att de skulle hjälpa oss att tillverka och transportera en spång, som skulle användas till bro över svalget, eller då vi sökte förmå dem att skänka oss läderremmar eller lianer att begagna till repflätning, möttes vi av ett muntert men bestämt avslag. De logo då, plirade med ögonen, skakade på huvudet och läto icke övertala sig. Till och med den gamle hövdingen mötte oss med samma envisa vägran och det var endast Maretas, ynglingen vi räddat, som tankfullt betraktade oss och med sina åtbörder gav till känna, att han tyckte det var ledsamt, att man motsatte sig våra önskningar. Allt sedan den avgörande segern över apmänniskorna ansågo de oss för övermänskliga väsen, som buro seger i rören på underliga vapen och de trodde, att så länge vi stannade hos dem, skulle de gynnas av lyckan. Man erbjöd oss för intet en liten rödskinnad hustru och en grotta vardera, om vi bara ville glömma vårt eget folk och för beständigt slå oss<noinclude> <references/></noinclude> bt7ga45sfd3nihsp1pz6xzju8ipquja 104 170359 654442 526380 2026-07-03T14:03:19Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 654442 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />270</noinclude>ned på platån. Hittills hade vi visat oss vänliga, oaktat våra önskningar gingo i annan riktning, men vi voro fast övertygade om att våra nedstigningsplaner måste hemlighållas, ty vi hade allt skäl att frukta, att man i nödfall skulle försöka att kvarhålla oss med våld. Trots faran för dinosaurier — som inte är synnerligt stor annat än om nätterna ty, som jag redan sagt, de äro till större delen nattliga i sina vanor — har jag två gånger under de tre sista veckorna varit över till vårt gamla läger för att träffa vår neger, som fortfarande höll vård och vakt nedanför klippan. Jag spanade ivrigt ut över den stora slätten i hopp att på avstånd upptäcka den hjälp jag bett om. Men de stora kaktusbevuxna vidderna bredde alltjämt ut sig, tomma och nakna ända till bambusnårets linje i fjärran. »De snart komma, massa Malone. Innan än en vecka förgå, indianen komma tillbaka med rep och hämta ner er.» Så lydde Zambos uppmuntrande utsago. Jag hade en sällsam upplevelse då jag återvände från detta andra besök, som tvingade mig att över natten stanna borta från mina kamrater. Jag vände åter på den välbekanta vägen och hade hunnit till ett ställe på ungefär en mils avstånd från pterodaktylernas träsk, då jag fick se en ovanlig företeelse, som närmade sig. Det var en man, som gick innanför en ställning av böjda rör, så att han var på alla sidor omsluten som av en klockformig bur. Då jag kom honom närmare, blev jag än mera förvånad av att upptäcka, att mannen var lord John Roxton. Då<noinclude> <references/></noinclude> g0n0zddd03w2frwg757w79b6k7eht4w 104 170360 654443 526381 2026-07-03T14:05:09Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 654443 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{ph|271}}</noinclude>han fick se mig, kröp han fram ur sitt underliga omhölje och kom emot mig leende, ehuru, som jag tyckte, något förlägen. »Se god dag, unge vän», sade han, »vem skulle väl ha tänkt sig att möta er här?» »Vad i all världen har ni för er?» »Jag har besökt mina vänner pterodaktylerna», sade han. »Men varför?» »Intressanta djur, tycker ni inte det? Men föga sällskapliga. Fasligt ohövliga mot främlingar, det minns ni väl. Jag tog därför på mig den här buren, som hindrar dem att vara alltför närgångna i sin uppmärksamhet.» »Men vad har ni i träsket att göra?» frågade jag. Han såg skarpt på mig och jag läste tvekan och även förtret i hans blick. »Tror ni inte att det finns andra än professorer, som vilja lära känna saker och ting?» sade han till sist. »Jag studerar de där sötungarna. Vare det nog sagt.» »Bliv inte stött», sade jag. Hans goda lynne återvände och han började skratta. »Inte blir jag stött, unge vän. Jag ämnar skaffa Challenger ett spätt exemplar av det där slaget. Det är en av mina uppgifter. Nej, jag vill inte ha er med mig. Jag är i säkerhet i den här buren, men det är inte ni. Adjö så länge. I skymningen kommer jag tillbaka till lägret.» Han gick ifrån mig och jag såg honom försvinna bland träden, omgiven av sin underliga bur. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> kjkkdmbjtix36vue8tpev51vedvgxap 104 170362 654444 526384 2026-07-03T14:08:33Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 654444 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />272</noinclude>Om lord John Roxtons beteende vid detta tillfälle föreföll mig underligt, var Challengers det i än högre grad. Jag kan inte förtiga, att han tycktes ha någonting särdeles tilldragande för indianskorna och han bar ständigt i handen en stor, yvig palmgren, med vilken han schasade bort dem som flugor, då de blevo alltför påträngande i sin uppmärksamhet. Att se honom marschera fram likt en operett-sultan med myndighetens sinnebild i handen, utåtvända tår och ett svart skägg som yvade sig framför honom, följd av en hel mängd storögda unga indianskor, klädda i lätta draperier av bark, är en av de mest groteska tavlor mitt minne kommer att bevara från denna tid. Vad Summerlee beträffar, gick han upp i intresset för platåns insekt- och fågelliv och använde all sin tid — utom den ansenliga del därav, som ägnades åt mot Challenger riktade förebråelser, för att denne ej skaffade oss ur våra svårigheter — till att rengöra och stoppa upp sina exemplar. Challenger hade för vana att ensam promenera sin väg var morgon och komma tillbaka med ett uttryck av betydelsefull högtidlighet, som en den där bär hela tyngden av ett stort företag på sina axlar. En dag kom han med palmgrenen i handen och den tillbedjande skaran efter sig och förde oss ned till sin hemliga verkstad för att inviga oss i sina planer. Platsen var en liten plan, mitt i en palmlund. I lunden fanns en sådan där sjudande gyttjepöl, som jag redan beskrivit. Kring dess kant lågo spridda en massa läderremmar, skurna ur en iguanodonhud, jämte en stor lufttom hinna, som befanns vara den torkade och skrapade magsäcken på en av de stora<noinclude> <references/></noinclude> ftjnllgh4luoe6do0d5ov9jrxf9gafy 104 170363 654445 526385 2026-07-03T14:11:35Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 654445 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{ph|273}}</noinclude>fisködlorna från insjön. Den stora säcken var ihopsydd i ena ändan och hade endast ett litet hål i den motsatta. Åtskilliga bamburör voro instuckna i hålet, och de andra ändarna på dessa rör stodo i kontakt med koniska lertrattar, som insamlade gas, vilken bubblade upp ur gyttjepölen. Snart började den hopsjunkna hinnan att vidga sig och visa en sådan benägenhet att stiga i höjden, att Challenger fastgjorde de rep, som höllo den, vid stammarna på de omgivande träden. På en halvtimme hade en ganska ansenlig luftsäck bildat sig och slitningarna och dragningarna på repen vittnade om att den ägde en betydlig lyftkraft. Challenger, lik en lycklig far i närheten av sin förstfödde, stod och log och strök sitt skägg i stum, självbelåten förnöjelse, under det att han betraktade detta alster av sin hjärna. Summerlee var den som bröt tystnaden. »Inte är det väl er mening, Challenger, att vi skola gå upp i den där?» sade han i syrlig ton. »Min mening är, min käre Summerlee, att på ett sådant sätt demonstrera dess bärkraft, att sedan ni sett det, ni ej skall känna någon tvekan att anförtro er åt den.» »Driv ut de där grillerna ur ert huvud med detsamma», sade Summerlee mycket tvärsäkert. »Ingenting i världen skulle förmå mig till en sådan dårskap. Lord John, jag hoppas, att ni inte uppmuntrar en dylik galenskap.» »Tusan så fintligt, det tillstår jag», sade vår pär. »Jag skulle gärna se hur den arbetar.» »Det skall ni minsann få», sade Challenger. »Jag har under några dagar satt in min hjärnas hela<noinclude> <references/> {{m|18 — <i>Doyle, En försvunnen värld.</i>}}</noinclude> r6csw95b9lfwlrivuqemiz2y6rhtj0w 104 170364 654446 526386 2026-07-03T14:13:49Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 654446 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />274</noinclude>kraft på lösningen av nedstigningsproblemet. Vi ha övertygat oss om att vi inte kunna klättra ned och någon tunnel finns det inte. Vi äro likaledes oförmögna att bygga något slags bro, som skulle kunna föra oss över till pelarklippan från vilken vi kommo till platån. Hur skall jag väl då finna ett sätt att komma härifrån? För en liten tid sedan anmärkte jag till den här unge vännen, att gas av ovanlig lätthet utströmmade från gyttjekällan. Tanken på en ballong låg då nära till hands. Jag medger, att jag stod undrande och spörjande inför svårigheten att upptäcka ett omhölje för gasen, men undersökningen av dessa reptiliers kolossala inälvor medförde lösningen av det problemet. Se här resultatet!» Han förde ena handen innanför framstycket på sin trasiga rock och pekade stolt ut med den andra. Gassäcken hade nu svällt ut till ansenliga proportioner och slet och ryckte i sina förtöjningar. »Det där är ren galenskap!» fräste Summerlee. Roxton var däremot överförtjust åt idén. »Han har huvud på skaft!» viskade han till mig och sedan högre till Challenger: »Men hur går det med gondolen?» »Den blir det nästa föremålet för mina omsorger. Jag har redan tänkt ut hur den skall tillverkas och vidfästas. Dessförinnan skall jag emellertid visa er, att apparaten är i stånd att bära oss var och en för sig.» »Ni menar väl oss alla tillsammans?» »Nej. Det ingår i min plan att vi nedstiga en och en, som medelst fallskärm, och ballongen drages tillbaka genom en mekanik, som jag utan svårighet<noinclude> <references/></noinclude> 0fv0lv9qcja2jx3dypze79kepvsu0sn 104 170374 654447 526430 2026-07-03T14:16:34Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 654447 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{ph|275}}</noinclude>skall fullständiga. Om den kan bära och sakta släppa ned en, har den utfört allt vad man begär av den. Nu skall jag visa er dess kapacitet i den riktningen.» Han pekade på en basaltsten av ansenlig storlek, försedd med en djup skåra i mitten, så att ett rep lätt kunde fästas om den. Repet var det vi fört med oss till platån efter att ha begagnat det vid uppklättrandet på pelarklippan. Det var över hundra fot långt och ehuru smalt, dock mycket starkt. Han hade gjort i ordning ett slags gördelband av läder med många remmar, som hängde ned från det. Denna gördel placerades över ballongens kupol och de hängande remmarna samlades under den, så att trycket av vidfäst tyngd skulle fördelas över en ansenlig yta. Basaltklumpen surrades därefter fast vid remmarna och repet fick hänga där nedanför, sedan professorn slagit det tre gånger om sin arm. »Nu skall jag demonstrera min ballongs lyftkraft», sade professorn med ett leende av glad förväntan. Sedan han sagt detta, skar han med en kniv av alla förtöjningarna. Aldrig hade vår expedition stått i större fara för total förintelse. Den svällda ballongen sköt med förfärande fart upp i luften. I blinken rycktes Challenger från sitt fotfäste och släpades med. Jag hann nätt och jämt att slå armarna kring livet på honom, innan jag själv drogs upp i luften. Lord John knep till som en tång om benen på mig, men jag kände, att även han lyftes från marken. Ett ögonblick tyckte jag mig se fyra äventyrare likt en rad uppträdda korvar sväva över det land de genomforskat. Men till all lycka fanns det en gräns för den<noinclude> <references/></noinclude> ginqcruo4267rhs4f3lryptwlaw7uyb 104 170375 654448 526431 2026-07-03T14:21:22Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 654448 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />276</noinclude>spänning repet tålde, ehuru någon sådan icke tycktes existera för den fördömda gasens lyftkraft. Det smällde till och vi lågo i en hög på marken, omvärvda av repslingor. Då vi till sist lyckats komma på fötter, sågo vi högt uppe i den blå luften en mörk fläck, där basaltklumpen steg i rymden. »Härligt!» utbrast den oförfärade Challenger och gned sin illa åtgångna arm. »En särdeles grundlig och tillfredsställande demonstration! Jag hade ej kunnat tänka mig en sådan framgång. Jag lovar er, mina herrar, att jag inom en vecka skall ha en annan ballong färdig och att ni kunna räkna på att lugnt och tryggt tillryggalägga första avdelningen av den förestående hemresan.» Hittills har jag successivt skildrat tilldragelserna, allteftersom de inträffat. Nu avslutar jag min berättelse i det gamla lägret där Zambo väntat så länge. Alla våra svårigheter och faror ligga bakom oss som en dröm, däruppe på de stora rödaktiga klipporna, som resa sig över våra huvud. Vi ha utan att taga skada kommit hit ned, ehuru på ett sätt som vi ej väntat, och allt står väl till. Om sex veckor eller två månader skola vi vara i London och det är möjligt, att detta brev ej kommer er till handa mycket förr än vi själva hinna fram. Redan klappa våra hjärtan av längtan och våra tankar ila i förväg till den stora staden, som är oss så kär. Och dock — vilka äventyr vänta oss väl där, hur skall vår berättelse där bliva mottagen? Instinkten säger mig, att våra erfarenheters sista kapitel kanhända blir det allra mest spännande och händelserika. Det var på aftonen den dag då vi haft vårt farliga<noinclude> <references/></noinclude> 4atz973j6dm9dlz8fyfsxwxonqo1rf2 104 170376 654454 526432 2026-07-03T15:32:35Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 654454 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{ph|277}}</noinclude>äventyr med Challengers egenhändigt tillverkade ballong, som förändringen i våra öden inträdde. Jag har redan sagt att den enda, som visat något tecken till medkänsla vid våra försök att komma vår väg var den unge hövdingen, som vi räddat. Han var den ende, som icke hade någon önskan att mot vår vilja kvarhålla oss i ett främmande land. Detta hade han sagt oss med sitt uttrycksfulla teckenspråk. Den dagen kom han ned till vårt lilla läger kort efter skymningen och lämnade mig — av någon anledning, förmodligen för att han och jag voro mest jämnåriga, hade han alltid vänt sig till mig — en liten rulle näver, varefter han högtidligt pekade upp mot den ovanför liggande raden av grottor, förde fingret till läpparna för att anbefalla förhemligande och smög åter tillbaka till sitt folk. Jag tog näverbiten fram till elden och vi undersökte den tillsammans vid eldskenet. Den var omkring en fot bred och på dess insida voro ritade åtskilliga streck, som jag noga kopierat. De voro väl utförda i kol på den vita ytan och först trodde jag nästan att de hade någon musikalisk betydelse, voro ett slags noter. »Vad det än är, kan jag svära på att det är av vikt för oss», sade jag. »Det läste jag i hans ansikte, då han lämnade mig rullen.» »Så vida den unge mannen inte är en spjuver i naturtillståndet», inföll Summerlee. »Jag anser att den typen bör ha kommit till utveckling redan på ett mycket lågt stadium.» »Synbarligen är det något slags skrift», sade Challenger. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> qp8bp6v0hg49p3eq3qryj7bwxwp6lke 104 170377 654455 526433 2026-07-03T15:34:17Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 654455 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />278</noinclude>»Det ser ut som en prisrebus i en gottköpstidning», anmärkte lord John, som sträckt fram halsen för att komma åt att se. Men så stack han ut handen och fick tag i rebusen. »Sannerligen tror jag inte att jag löst gåtan!» utbrast han. »Den lille gossen gissade genast rätt! Se hit! Hur många märken är det vi ha här? Aderton stycken. Om vi tänka efter, så är det aderton grottmynningar i bergväggen uppöver oss.» [[File:Page 311 (The Lost World, 1912).jpg|miniatyr|center|stående=2.0|{{c|<i> Indiankartan över grottorna, ritad på ett stycke näver.</i>}}]] »Han pekade uppåt grottorna, då han gav mig ritningen», sade jag. »Det avgör saken. Det här är en karta över grottorna. De äro aderton och ligga i en rad, några grunda, andra djupa och några utgrenade, alldeles som vi sågo dem. Det är ganska riktigt en karta och här ha vi ett kors på den. Vad kan det korset väl betyda? Det är tecknat under den grottan, som sträcker sig mycket djupare in i berget än de övriga.» »Den grottan går väl tvärt igenom berget», utbrast jag. »Jag tror, att vår unge vän tytt gåtan rätt», sade Challenger. »Om inte grottan också mynnar ut på motsatta sidan, förstår jag verkligen inte varför de där ynglingen, som har all anledning att vilja oss<noinclude> <references/></noinclude> l2n0g65f51wci4u73oophpcir2dim8p 104 170378 654456 526434 2026-07-03T15:36:15Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 654456 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{ph|279}}</noinclude>väl, skulle ha dragit vår uppmärksamhet till den. Går den verkligen tvärt igenom och öppnar sig på motsvarande punkt i bergets andra sida, böra vi icke ha mer än hundra fot därifrån till marken.» »Hundra fot», mumlade Summerlee. »Vårt rep måtte väl vara över hundra fot långt», utbrast jag. »Visst kunna vi komma ned.» »Men tänk då på indianerna inne i grottorna», inföll Summerlee. »Det finns inga indianer däruppe i grottorna», sade jag. »Grottorna begagnas bara till lador och förrådsrum. Varför inte genast gå upp och bespeja landet?» På platån finnes ett torrt, kådaktigt trädslag — ett slags araucaria, säger vår botanist — som indianerna alltid begagna till bloss. Vi försågo oss alla med en knippa sådana grenar och banade oss därefter uppför de med ogräs bevuxna trappstegen väg till den grotta, som på kartan var utmärkt med korset. Den var, som jag sagt, tom på allt annat än en massa kolossala flädermöss, som flaxade omkring oss då vi tågade framåt. Som vi inte hade någon önskan att ådraga oss indianernas uppmärksamhet, vacklade vi fram i mörkret tills vi kommit om åtskilliga krökar och hunnit rätt långt in i grottan. Då tände vi till sist blossen. Det var en präktig, torr tunnel med släta gråa väggar, försedda med symboliska bilder. Över oss välvde sig ett bågformigt tak och vit sand glänste under våra fötter. Vi skyndade ivrigt framåt, men under utrop av bitter missräkning stannade vi helt plötsligt. En tvärbrant klippmur, utan någon springa nog stor att ens släppa igenom en<noinclude> <references/></noinclude> 11mddalmapls19ss78jjiw11hb5qhnd 104 170379 654457 526435 2026-07-03T15:38:01Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 654457 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />280</noinclude>rätta, reste sig framför oss. Där kunde vi icke komma ut. Med bedrövelse stodo vi och stirrade på det oväntade hindret. Det var icke resultatet av någon naturomvälvning, som fallet varit i den stigande tunneln. Slutväggen var alldeles lik sidoväggarna. Det var och hade alltid varit en förbommad väg. »Fäll inte modet för det, mina vänner», sade den okuvlige Challenger. »Ni ha alltid mitt löfte om ballongen att hålla er till.» Summerlee klagade högt. »Är det möjligt att vi gått in i orätt grotta?» inföll jag. »Försök inte, unge man», sade Roxton med fingret på kartan. »Sjuttonde från höger, andra från vänster. Det är nog den här grottan det.» Jag såg på det av honom utpekade märket och uppgav helt plötsligt ett glädjerop. »Nu förstår jag hur det hänger ihop! Följ mig! Följ mig!» Med blosset i handen skyndade jag tillbaka på den tillryggalagda vägen. »Här», sade jag och pekade på några tändstickor, som lågo framför oss, »här var det vi tände blossen. I den riktning vi nu gå, torde vi finna grottans längre gaffeldel, till höger om oss.» Så var det också. Vi hade inte gått trettio alnar innan ett stort svart hål öppnade sig i väggen. Vi gingo in därigenom och befunno oss i en tunnel, som var mycket större än den förra. Under andlös otålighet skyndade vi framåt många hundra alnar. Plötsligt sågo vi genom valvgångens svarta mörker<noinclude> <references/></noinclude> jmovm86lf5eodqrc2ajvwfwxseoy9pk 104 170380 654458 526436 2026-07-03T15:40:19Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 654458 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{ph|281}}</noinclude>glimten av ett rött ljus. Häpna stannade vi och stirrade på det. Det var som om en jämnt brinnande bom lagt sig över vår väg och spärrat den för oss. Nu ilade vi emot den. Intet ljud, ingen värme, ingen rörelse utgick från den, men alltjämt glödde det stora, skinande ljuset där borta, försilvrade hela grottan och förvandlade sanden till gnistrande juveler. Först då vi kommo närmare, upptäckte vi dess cirkelrunda kant. »Vid George, det är månen!» utropade lord John. {{Rättelse||»}}Vi ha kommit igenom berget, gossar, vi ha kommit igenom!» Det var verkligen fullmånen, som lyste rakt ned genom det åt klipporna vettande hålet. Detta utgjordes av en ansenlig rämna, bredare än ett ganska stort fönster, och mer än tillräckligt för oss. Då vi sträckte oss ut genom det, sågo vi att nedstigandet icke skulle bli svårt och att det inte var särdeles långt till marken. Att vi nedifrån icke observerat stället var icke underligt, ty det doldes av klipporna och omöjligheten att komma upp den vägen hade betagit oss lusten till närmare undersökning. Vi förvissade oss emellertid om att vi med repets tillhjälp kunde komma ned och uppfyllda av glädje vände vi därifrån åter till vårt läger för att göra våra förberedelser till nästa afton. Vad vi hade att göra måste göras fort och i hemlighet, enär indianerna till och med i denna yttersta stund kunnat hindra oss. Våra förråd, med undantag av bössor och patroner, måste vi lämna kvar. Men Challenger hade åtskilligt svårhanterligt gepäck, som han livligt önskade medföra, särskilt ett<noinclude> <references/></noinclude> hk6eup0lfeomsim1mbyjj3haw701dvf 104 170381 654459 526437 2026-07-03T15:42:27Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 654459 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />282</noinclude>kolli, om vilket jag ej bör yttra mig, men som gjorde oss mera besvär än allt det andra. Dagen skred långsamt fram, men då mörkret inträdde voro vi färdiga att begiva oss av. Med mycken möda fingo vi sakerna uppför trappan och så sågo vi oss om, togo en sista överblick av det sällsamma landet, som nog snart förlorar sitt egendomliga behag och blir ett rov för jägare och malmsökare, men som för var och en av oss varit ett förtrollningens och romantikens sagoland, ett land där vi vågat mycket, lidit mycket och lärt mycket — vårt land, som vi alltid skola älska att kalla det. Till vänster om oss utsände de angränsande grottorna ett rödaktigt, muntert ljus, som stack av mot landskapet. Från sluttningen nedanför oss stego indianernas skratt och sånger. Längre bort utbredde sig skogarna och på platåns mitt, svagt skimrande genom dunklet, låg den stora sjön, fostraren av sällsamma vidunder. Då vi stodo där, skar ett gällt, gnisslande läte, något trolskt djurs skri, genom mörkret. Det var som hade Maple Whites Land tillropat oss sitt farväl. Vi vände oss om och skyndade in i grottan, som skulle bli vår väg till hemmet. Två timmar därefter voro vi med resgods och allt det vi ägde nere vid klippans fot. Challengers kollin voro det enda som gjorde oss någon svårighet. Efter nedstigningen lämnade vi alltsammans och begåvo oss åstad till Zambos läger. Tidigt på morgonen närmade vi oss det, men funno till vår förvåning ej blott ''en'' utan minst ''tolv'' eldar på slätten. Undsättningskåren hade anlänt. Den utgjordes av tjugo indianer från floden och de medförde pålar, rep och<noinclude> <references/></noinclude> gjwnd796bjl0di70acx207d77muthej 104 170382 654460 526438 2026-07-03T15:43:33Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 654460 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{ph|283}}</noinclude>allt som kunde vara behövligt för att slå bro över svalget. Vi få då åtminstone icke svårt att transportera vårt resgods, då vi i morgon anträda återfärden till Amasonfloden. Tacksamt och ödmjukt avslutar jag således nu min redogörelse. Våra ögon ha skådat stora under och våra själar ha luttrats av det vi fått uthärda. Var och en av oss har på sitt sätt blivit en bättre och mera tänkande människa. Det är möjligt att vi, då vi komma till Para, stanna där för att skaffa oss kläder och annat. Om så blir, kommer det här brevet fram en postdag före mig. Annars kommer det till London samma dag som jag. I vilketdera fallet som helst hoppas jag, min bäste mr Ardle, att snart få skaka hand med er.» {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 2l1a4vw2giggrozqf5uiv0ivfv760f8 104 217741 654449 631116 2026-07-03T14:46:58Z Allthecathair 18481 /* Validerad */ samt språkputs #läger26 654449 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Allthecathair" />{{ph|15}}</noinclude>sig så här i en avkrok av världen, dit hon aldrig drömt att komma! Men inte var det underligt om hon blivit sjuk, så som hon dansat och levat de senaste åren och särskilt den förflutna vintern. Det kallades att »roa» sig — men, åh, vad hon fått för en leda vid det alltsammans och vad hon känt sig trött. Hon hade med möda släpat sig med överallt, hon hade dansat fastän det svartnade för ögonen, hon hade skrattat och skämtat medan det högg i hjärtat och sved i hjärnan. Och så denna dumma förlovning! Hur många gånger hade hon icke varit förälskad, börjat redan som skolflicka, till dess hennes känslor nötts ut, förtunnats i allt detta fladder, denna lek, detta sinnenas uppeggande. Hur många gånger hade hon icke ljugit för sig själv, kallat det för kärlek som endast var ett uppskruvat eller inbillat känslosvall, ett fantasiens gyckel, ett sinnenas fata morgana. Men tomhet och fåfänglighet hade det varit alltsammans, och det hade blott efterlämnat förslappnade nerver och en trötthet, trötthet … Och då, när hon sagt sig att hon<noinclude> <references/></noinclude> dyap9pxyh6ba6gzwcduu0byt32oo9w6 104 217742 654450 631117 2026-07-03T14:52:43Z Allthecathair 18481 /* Validerad */ samt språkputs #läger26 654450 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Allthecathair" />16</noinclude>ingenting mer kunde känna, ej ens i inbillningen eller längtan, att allting var dött inom henne, hade hon förlovat sig med en baron, som tillika var kammarherre, för att få rang, lysa, komma på hovet. Han å sin sida önskade pengar och det hade hon, arvet efter sin far, och när hon nu till på köpet råkade vara vacker, var det så mycket bättre. Hennes inre egenskaper frågade han ej efter, och det var väl, så tom och innehållslös som hon var. Åh, dessa smekningar — så utan all själ, ja, även utan allt fysiskt välbehag — ingen av dem menade någonting med det, de bedrogo varandra med dem och försökte bedraga sig själva … Först var det henne alldeles likgiltigt, hon tog allt som skulle det så vara, lät sig tanklöst, viljelöst föras med. Men så alldeles död, som hon trott, var hon dock icke. Hon började oroas, blev retlig, nervös, drog sig tillbaka, sade honom obehagligheter. Så fann hon till sist att det blev henne omöjligt, hon vämjdes vid att se honom, så att hon ej kunde vara i samma rum, hans blotta annalkande kom henne att skälva av nervositet. Så<noinclude> <references/></noinclude> q6wh2yg6j3uc6i3jjzvfsw9shupeqok 104 217743 654451 631118 2026-07-03T15:01:16Z Allthecathair 18481 /* Validerad */ samt språkputs #läger26 654451 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Allthecathair" />{{ph|17}}</noinclude>gjorde hon en dag slut på alltsammans, flammade upp i en energi, varav hon ej trott sig själv vara mäktig, ställde till en tragisk scen med fästmannen och sin familj och försjönk sedan åter i en apatisk likgiltighet. Hon orkade ingenting mer, varken till själ eller kropp — hon orkade inte leva eller tänka. Då ordinerade läkarna henne att hon skulle fara till landet, ej till ett sanatorium eller en badort, där det fanns en hel hop människor, utan till rama bondlandet, där hon kunde ha fullkomlig ro och komma alldeles bort från alla gamla förhållanden. Det gällde hennes liv — eller — ja, så hade de sagt — hennes förstånd. Hur levnadstrött hon än känt sig, tyckte hon dock att hon var för ung att dö vid tjugufyra år — livet kunde ju ha andra möjligheter för henne, fastän hon föresatte sig att aldrig hoppas, aldrig längta, aldrig tro någonting. Ännu värre än döden vore det att låta det andra komma över sig — detta som grep om hennes hjärna, som pressade samman hennes bröst och som var en ångest, mot vilken slöheten var en lindring. Nej, hon ville kämpa<noinclude> <references/> {{huvud|2 R||{{mindre|''En sommardröm''{{em|3}}}}}}</noinclude> fdu5e4udx7c1b55k9yv2urlnlpcs144 104 217744 654452 631119 2026-07-03T15:20:47Z Allthecathair 18481 /* Validerad */ samt språkputs #läger26 654452 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Allthecathair" />18</noinclude>mot det, hon ville försöka att lappa ihop sina nerver och bli något så när människa igen. Det finge gärna vara slut med att »roa» sig, när man dansat från sexton till tjugufyra år, är man redan gammal, och när man så därtill varit förlovad. Vad hon i stället skulle göra med sitt liv visste hon ej. Hon kunde ju för resten ännu gifta sig. Men nu ville hon ej grubbla över framtiden — bara ha ro, ro — och sedan bli friskare, starkare. Hon hade annonserat om en inackordering på landet, fått omkring tjugu svar och valt detta — Sund — egentligen blott på slump, men också därför att det rättframma, klara och rediga brevet, undertecknat Erik Sundberg, behagat henne. Och så hade hon farit hit, medan modern och systrarna farit till Marstrand, där de senare, som ännu ej voro fullt utdansade och oförlovade, väntade sig stort nöje. Men Sigrid, som hela vintern gjort natten till dag och lidit av sömnlöshet, ville ingenting annat än sova, bara sova! Och så somnade hon till sist. Mot morgonen drömde hon att hon<noinclude> <references/></noinclude> lnkrmfawq3ndn2tdulwygpsef64l78z 104 217745 654453 631120 2026-07-03T15:26:56Z Allthecathair 18481 /* Validerad */ samt språkputs #läger26 654453 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Allthecathair" />{{ph|19}}</noinclude>åkte med Erik Sundberg. De foro fram över oändliga hedar, och han körde. Allt starkare blev farten och till sist bar det av i flygande sken. »När vi kommer till bron där borta äro vi förlorade», sade han. I samma ögonblick voro de där, och vanvettig av ångest slog hon armarna om hans hals och bad: »Rädda mig, fräls mig!» Han släppte tömmarna, slog sina armar med ett fast tag om henne, tryckte henne intill sig, så att hon kände hans skägg mot sin kind och hans andedräkt flämta över sitt ansikte. Så hördes ett brak — de slungades över ett bråddjup — alltjämt hårt omslingrande varandra med armarna — och Sigrid vaknade med ett kvävt skri och en våldsam hjärtklappning. Yrvaken kände hon ännu det mjuka skägget mot sin kind och tyckte sig sluten i hans kraftiga famntag. »Låt mig gå», ville hon ropa, men fick intet ljud över sina läppar. Så vaknade hon riktigt och satte sig upp i sängen och strök med handen över pannan. »En sådan dum dröm», sade hon förargad högt till sig själv »det kommer av överretade nerver.» {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 7v07le3tokffuytenrth5oxnfnkccp1 104 219304 654484 648405 2026-07-03T20:26:05Z Thuresson 20 /* Validerad */ 654484 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" /></noinclude><h3 align="center">FEMTE BOKEN.<br /> {{spärrad|Det går utför.}} </h3> <h4 align="center"> I. <br /> Historien om ett framsteg i tillverkningen av svart glaskram. </h4> Vad hade det emellertid blivit av denna mor, som, efter vad folket i Montfermeil sade, tycktes ha övergivit sitt barn? Var fanns hon? Vad gjorde hon? Efter att ha lämnat sin lilla Cosette hos Thénardiers, hade hon fortsatt sin färd och anlänt till Montreuil. Detta tilldrog sig, såsom man torde erinra sig, år 1818. Fantine hade för ett tiotal av år sedan lämnat sin hembygd. Montreuil hade förändrat utseende. Medan Fantine långsamt gick utför, från elände till elände, hade hennes födelsestad gått uppför. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> q4t2vlbb8a67u65v115f4j3nu75iub7 104 219652 654485 648443 2026-07-03T20:27:09Z Thuresson 20 /* Validerad */ 654485 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 392 —}}</noinclude>För ungefär två år sedan hade där inträffat en av dessa industriella omvälvningar, som inom mindre samhällen alltid utgöra stora tilldragelser. Denna omständighet är av vikt, och vi anse det nyttigt att närmare utveckla den, vi hade så när sagt understryka den. Från urminnes tider hade Montreuil haft till särskild industri att eftergöra engelska gagatartiklar och tyskt svart glaskram. Denna industri hade allt jämt varit av föga livaktighet till följd av råämnenas dyrhet, vilken återverkade på ar­betslönen. Vid den tid, då Fantine återkom till Montreuil, hade en ofantlig omvälvning skett i denna tillverkning av “svarta varor”. Mot slutet av år 1815 hade en på orten dittills okänd man satt sig ned i staden och kommit på den tanken att vid denna tillverkning i stället för harts be­gagna gummilacka och, särskilt vad armbanden beträffar, i stället för de hoplödda blecklederna sådana, som endast voro fogade vid varandra. Denna helt obetydliga förändring hade varit en fullkomlig revolution. Denna helt lilla förändring hade verkligen ofantligt minskat priset på råämnena, vilket för<noinclude> <references/></noinclude> 9g6im8nlbchhkgm2tohbnvb179s7hs4 104 219653 654486 648444 2026-07-03T20:27:56Z Thuresson 20 /* Validerad */ 654486 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 393 —}}</noinclude>det första hade tillåtit arbetslönens höjande, vil­ket var en välgärning för orten, för det andra till­verkningens förbättrande, vilket var en fördel för avnämaren, och för det tredje försäljningsprisets nedsättande, under det att förtjänsten tredubbla­des, vilket var en vinst för tillverkaren. Sålunda av en enda idé tre resultat. Inom kortare tid än tre år hade uppfinnaren av detta förfaringssätt blivit rik, vilket är gott, och spritt välmåga runt omkring sig, vilket är ännu bättre. Han var en främling inom departementet. Om hans härkomst visste man intet, om hans bör­jan ej mycket. Man berättade, att han kommit till staden med en helt obetydlig summa penningar, några hundra francs på sin höjd. Det var med detta ringa kapital, använt i en sinnrik idés tjänst och gjort fruktbart genom ord­ning och omtanke, som han skapat sitt och hela denna orts välstånd. Vid sin ankomst till Montreuil hade han blott haft en arbetares dräkt, hållning och språk. Samma dag, en decemberafton i skymningen, som han helt obemärkt med ränsel på ryggen och<noinclude> <references/></noinclude> cq2t3c3c4p4phcbu01l4bro8f2amtad 104 219654 654487 648445 2026-07-03T20:28:29Z Thuresson 20 /* Validerad */ 654487 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 394 —}}</noinclude>en knölpåk i handen gjorde sitt inträde i den lilla staden Montreuil, skall en stor eldsvåda ha utbru­tit i stadshuset. Främlingen hade kastat sig i lå­gorna och med egen livsfara räddat två barn, som befunnos tillhöra gendarmerikaptenen. Detta ha­de gjort, att man aldrig tänkt på att avfordra ho­nom hans pass. Sedan den stunden kände man hans namn. Han kallades {{spärrad|fader Madeleine}}. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> hjo7cwaic9oql1cdgkmhdbwy5vqsil2 105 223439 654499 654254 2026-07-04T08:14:23Z Gottfried Multe 11434 /* Titel eller inte */ Svar 654499 wikitext text/x-wiki == Titel eller inte == Har precis börjat korrekturläsa och såg att den inskannade sidan har varannan "kapitel" och "stadsbarn" högst upp. Men det finns inte med i korrläsarsidan så att säga. Ska det vara så eller har det bara missats? Om det är korrekt som det är nu, finns mer info om exakt vad som gäller kring detta? Är ny på korrläsning här och villig att lära mig allt! [[Användare:Allthecathair|Allthecathair]] ([[Användardiskussion:Allthecathair|diskussion]]) 30 juni 2026 kl. 14.37 (CEST) :Texten i sidhuvudet och sidfoten kommer inte att synas i den färdiga texten så vid korrekturläsningen är det frivilligt att ta med den. Olika böcker använder dessa fält på olika sätt, själv brukar jag bara ta med sidnumret. [[Användare:Thuresson|Thuresson]] ([[Användardiskussion:Thuresson|diskussion]]) 30 juni 2026 kl. 22.21 (CEST) ::Ah, jag förstår. Tack! [[Användare:Allthecathair|Allthecathair]] ([[Användardiskussion:Allthecathair|diskussion]]) 1 juli 2026 kl. 13.08 (CEST) ::Å andra sidan vet vi inte vilka behov eller önskemål som kan uppstå i framtiden. Därför ansluter jag mig till Bio2935c:s uppfattning och försöker ta med allt på sidan. [[Användare:Gottfried Multe|Gottfried Multe]] ([[Användardiskussion:Gottfried Multe|diskussion]]) 4 juli 2026 kl. 10.14 (CEST) :Men jag tror att de flesta tar med allt som står där överst och nederst. Det är ju sant att det inte kommer med i den färdiga texten, men också att det inte finns någon anledning at INTE ta med det på sidan. [[Användare:Bio2935c|Bio2935c]] ([[Användardiskussion:Bio2935c|diskussion]]) 2 juli 2026 kl. 02.36 (CEST) jx3mvvq32v6spdsmquzbroffjkvc94e 104 223484 654490 654320 2026-07-04T06:33:34Z Basingo 13803 /* Korrekturläst */ #läger26 654490 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Basingo" />38</noinclude> Han hade hela natten drömt om den förföriska fsnjunkaredottern, och kände oändligen mera kallelse att söka upp henue än att presentera sig för den nyanlände damen från Stockholm. Emedlertid beslöt han sig för det sednare och lade just sista handen vid sin klädsel, då Salzwedel kom tillbaka med ett mycket förlängdt ansigte. — Kan du tänka dig en sådan förargelse... Hon kom ej ned till frukosten och blir icke synlig förr än vid middagsbordet. Han kastade sig på soffan med en högst förargad min. — Se så, återtog han, då han såg Arvid i begrepp att lemna rummet, går du nu, när du vet att hon ej är dernere? — Det hindrar mig icke att gå ned och helsa på majoren. — Ja gör det, det är dig väl un’dt. Arvid gjorde, som han sagt. Sedan Fabian presenterat honom sin farbror, en gammal militär, hvars förnämsta böjelse voro anekdoter, vira och jagt, höll han denne sällskap hela förmiddagen oeh skrattade med mycken urskiljning på de lämpligaste ställena i majorens historietter. Då han slutligen gick upp på sitt rum för att kläda sig till middagen, mötte han Salzwedel, som i fullständig kostym redan begaf sig ned. Också var Arvid den sista, som efter ringningen till middagen inträdde i salongen. Han hade påsatt sig en min af gäspande likgiltighet. Dessa fadda Stockholmsdamer kunde han ju utantill från perm till perm. Och han, den verldsföraktande och lefnadsmätte mannen, kände en verkligen barnslig triumf öfver att ha fått visa sin likgiltighet<noinclude> <references/></noinclude> 67x3akc9d2b988uqtr68jtbulen7zzz 654493 654490 2026-07-04T07:19:31Z Basingo 13803 gjort mindre ändring #läger26 654493 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Basingo" />{{ph|38}}</noinclude> Han hade hela natten drömt om den förföriska fsnjunkaredottern, och kände oändligen mera kallelse att söka upp henue än att presentera sig för den nyanlände damen från Stockholm. Emedlertid beslöt han sig för det sednare och lade just sista handen vid sin klädsel, då Salzwedel kom tillbaka med ett mycket förlängdt ansigte. — Kan du tänka dig en sådan förargelse... Hon kom ej ned till frukosten och blir icke synlig förr än vid middagsbordet. Han kastade sig på soffan med en högst förargad min. — Se så, återtog han, då han såg Arvid i begrepp att lemna rummet, går du nu, när du vet att hon ej är dernere? — Det hindrar mig icke att gå ned och helsa på majoren. — Ja gör det, det är dig väl un’dt. Arvid gjorde, som han sagt. Sedan Fabian presenterat honom sin farbror, en gammal militär, hvars förnämsta böjelse voro anekdoter, vira och jagt, höll han denne sällskap hela förmiddagen oeh skrattade med mycken urskiljning på de lämpligaste ställena i majorens historietter. Då han slutligen gick upp på sitt rum för att kläda sig till middagen, mötte han Salzwedel, som i fullständig kostym redan begaf sig ned. Också var Arvid den sista, som efter ringningen till middagen inträdde i salongen. Han hade påsatt sig en min af gäspande likgiltighet. Dessa fadda Stockholmsdamer kunde han ju utantill från perm till perm. Och han, den verldsföraktande och lefnadsmätte mannen, kände en verkligen barnslig triumf öfver att ha fått visa sin likgiltighet<noinclude> <references/></noinclude> czk39zyfchqx2jxlfvfhp8rt81mkvzu 654494 654493 2026-07-04T07:20:13Z Basingo 13803 gjort mindre ändring #läger26 654494 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Basingo" />{{pv|38}}</noinclude> Han hade hela natten drömt om den förföriska fsnjunkaredottern, och kände oändligen mera kallelse att söka upp henue än att presentera sig för den nyanlände damen från Stockholm. Emedlertid beslöt han sig för det sednare och lade just sista handen vid sin klädsel, då Salzwedel kom tillbaka med ett mycket förlängdt ansigte. — Kan du tänka dig en sådan förargelse... Hon kom ej ned till frukosten och blir icke synlig förr än vid middagsbordet. Han kastade sig på soffan med en högst förargad min. — Se så, återtog han, då han såg Arvid i begrepp att lemna rummet, går du nu, när du vet att hon ej är dernere? — Det hindrar mig icke att gå ned och helsa på majoren. — Ja gör det, det är dig väl un’dt. Arvid gjorde, som han sagt. Sedan Fabian presenterat honom sin farbror, en gammal militär, hvars förnämsta böjelse voro anekdoter, vira och jagt, höll han denne sällskap hela förmiddagen oeh skrattade med mycken urskiljning på de lämpligaste ställena i majorens historietter. Då han slutligen gick upp på sitt rum för att kläda sig till middagen, mötte han Salzwedel, som i fullständig kostym redan begaf sig ned. Också var Arvid den sista, som efter ringningen till middagen inträdde i salongen. Han hade påsatt sig en min af gäspande likgiltighet. Dessa fadda Stockholmsdamer kunde han ju utantill från perm till perm. Och han, den verldsföraktande och lefnadsmätte mannen, kände en verkligen barnslig triumf öfver att ha fått visa sin likgiltighet<noinclude> <references/></noinclude> baorw6t4kjgy418e1nce2a6cgprajne 654495 654494 2026-07-04T07:20:48Z Basingo 13803 #läger26 654495 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Basingo" />38</noinclude> Han hade hela natten drömt om den förföriska fsnjunkaredottern, och kände oändligen mera kallelse att söka upp henue än att presentera sig för den nyanlände damen från Stockholm. Emedlertid beslöt han sig för det sednare och lade just sista handen vid sin klädsel, då Salzwedel kom tillbaka med ett mycket förlängdt ansigte. — Kan du tänka dig en sådan förargelse... Hon kom ej ned till frukosten och blir icke synlig förr än vid middagsbordet. Han kastade sig på soffan med en högst förargad min. — Se så, återtog han, då han såg Arvid i begrepp att lemna rummet, går du nu, när du vet att hon ej är dernere? — Det hindrar mig icke att gå ned och helsa på majoren. — Ja gör det, det är dig väl un’dt. Arvid gjorde, som han sagt. Sedan Fabian presenterat honom sin farbror, en gammal militär, hvars förnämsta böjelse voro anekdoter, vira och jagt, höll han denne sällskap hela förmiddagen oeh skrattade med mycken urskiljning på de lämpligaste ställena i majorens historietter. Då han slutligen gick upp på sitt rum för att kläda sig till middagen, mötte han Salzwedel, som i fullständig kostym redan begaf sig ned. Också var Arvid den sista, som efter ringningen till middagen inträdde i salongen. Han hade påsatt sig en min af gäspande likgiltighet. Dessa fadda Stockholmsdamer kunde han ju utantill från perm till perm. Och han, den verldsföraktande och lefnadsmätte mannen, kände en verkligen barnslig triumf öfver att ha fått visa sin likgiltighet<noinclude> <references/></noinclude> 67x3akc9d2b988uqtr68jtbulen7zzz 104 223490 654482 654330 2026-07-03T19:30:51Z Thuresson 20 654482 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude><h2 align="center" style="border-bottom:none;">34<br />I det gamla tornet</h2> {{c|{{Större|I}}}} Boken om San Michele slutar här, just när den skulle börja på allvar, ett meningslöst fragment. Boken slutar med fågelkvitter och fladdrande vingar och luften full av vår. Hur önskar jag inte att mitt eget meningslösa liv skulle sluta just så, med fågelsång under mitt fönster och rymden full av ljus! Jag har tänkt så mycket på döden dessa sista dagar, jag vet inte varför. Trädgården är ännu full av blommor, fjärilar och bin flyger ännu omkring, ödlorna solar sig ännu bland murgrönan, jorden myllrar fortfarande av krälande liv. I går hörde jag en försenad trädgårdssångare sjunga av hjärtans lust under fönstret. Varför skulle jag tänka på döden? Gud har i sin vishet gjort Döden osynlig för människors ögon. Vi vet att han är där, tätt i hälarna på oss liksom vår skugga, utan att någonsin förlora oss ur sikte. Ändå ser vi honom inte, ägnar honom knappt en tanke. Det märkvärdigaste är att ju närmare vi nalkas vår grav dess fjärmare viker döden från våra tankar. Sannerligen, det vill till en Gud för att utföra ett sådant under. Mycket gamla människor talar sällan om döden, det är som om deras skumma ögon vore ovilliga att betrakta något annat än det förflutna och det närvarande. Allteftersom deras minne försvagas, blir också det förflutna mer och mer otydligt och de lever nästan uteslutande i det närvarande. Det är därför som gamla människor, såvida de är besparade kroppsliga lidanden som naturens mening var, i allmänhet är långt mindre olyckliga än de unga tror. Vi vet att vi skall dö, det är i själva verket det enda vi vet om vår framtid. Allt övrigt är bara gissningar, och i de flesta fall gissar vi fel. Som vilsekomną barn i en dunkel skog trevar vi oss fram på vår väg genom livet, knappt seende en hand framför oss, ovetande om vad som väntar oss från dag till dag, vilka faror och hinder som skall spärra vår väg, vilka mer eller mindre spännande äventyr vi skall råka ut för i väntan på det Stora Äventyret, det mest spännande av alla: döden. Då och då vågar vi i vår förvirring rikta en skygg fråga till vårt öde, men vi får inget svar, för stjärnorna är för långt borta. Ju<noinclude> <references/> 358</noinclude> 7neoycqe3nxrxh6arcbsn94vzv9sxl4 104 223508 654431 2026-07-03T12:23:59Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 654431 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<small>DJURLIFVET I FOLKETS TRO OCH SÄGNER.</small>|159}}</noinclude>annan egare och föras bort från den gamla hemvisten. Därför bör man söka att få djuret att glömma det framfarna, och detta kan ske om den nye husbonden lägger det rep eller grimskaft, vid hvilket kreaturet blifvit ledt till hans stall, i sin säng; därigenom kommer äfven djuret att älska sin nye ägare. Somliga husbönder drista sig till att ljuga för sina nyköpta husdjur, i det de hviska till dem: »Ditt förra hem har brunnit ner, jag har räddat dig från elden, gå icke tillbaka dit!» Detta verkar visserligen, att kreaturen ej rymma tillbaka till sin forne husbonde, men de sörja bittert öfver den förmenta olyckan, och någon riktig trefnad för dem uppnås ej genom en så stygg lögn. Husdjurens kärlek till goda, vänliga människor är djup och yttrar sig stundom på mycket märkliga sätt. Om en ung, nykalfvad <i>kviga</i> slår, när hon skall mjölkas, behöfver en godsinnad ungmö blott binda ett enda strå af sitt hår kring kvigans venstra bakben och därvid säga: »Stå still med din fot som björken med sin rot!» Då rör hon sig ej ur fläcken, ty hon nännes ej rubba eller slita ungmöns hårstrå. Man kommer här ovillkorligen att tänka på det ställe i Hagbartssagan, där det förtäljes, att hjälten hellre lät taga sig till fånga än slita det strå af skön Signes fagra hår, hvilket hans dödsfiender, på Signes falska tjänarinnas råd, knutit kring hans vapenlösa händer. De gamla sägnernas förklädnad är sannerligen mången gång mer än underlig. Om en <i>ko</i> får hårdt och svullet jufver, behöfs det blott att en ungmö torkar det med sitt upplösta hår, för att det onda skall försvinna. Husbönder, hvilka antingen ej känna till detta medel eller ej hafva någon ungmö med långt hår att anlita, kunna i stället följa regeln: »Hårdt mot hårdt» och med en gråsten stryka det hårda kojufret tre gånger och därefter lägga stenen tillbaka på den plats, därifrån den tagits, så försvinner den hårda svulsten. Man bör nämligen veta, att icke endast växtriket och djurriket stå i hemlighetsfull växelverkan med hvarandra, utan äfven stenriket utöfvar en mystisk inverkan på djurlifvet, när människan rätt förstår att bruka föremål ur de döda tingens område. Sålunda står det i människans magt att efter eget skön låta korna framföda <i>kalfvar</i> af hvilket kön som önskas. Man skall nämligen första gången man mjölkar en nykalfvad ko lägga en ullsax i byttan och mjölka öfver saxen, då man önskar att samma ko nästa gång skall föda<noinclude> <references/></noinclude> pmbl766g009a1mfjrknsyqutjlve5kr 104 223509 654432 2026-07-03T12:36:23Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 654432 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|160|<small>EVA WIGSTRÖM.</small>|}}</noinclude>en kvigkalf; vill man däremot ha en tjurkalf, bör man mjölka kon öfver en så kallad gnidsten, med hvilken man förr i tiden gned sina linnekragar blanka. Äfven djur af olika arter öfva ett hemlighetsfullt inflytande på varandras lif. Så sker i vissa fall med hönor och boskap. Om nämligen en husbonde, som ej senare vidtalat sina kreatur att återkomma till hemmet i rätt tid, har tagit sig före att äta ägg påskafton eller påskdagen och ej väntat därmed till annandagen, får detta otidiga påskäggsätande ett sådant inflytande på den i betesmarkerna lössläppta boskapen, att kreaturen »ränna likt yra höns», och ej blir det då lätt att taga reda på dem. De första dropparna råmjölk från en nykalfvad ko skall man mjölka i ett äggskal och slänga både mjölk och skal i halsen på kon, under det man säger till henne: »Här får du byttan full och byttan med» så ger hon sedan rikligt med mjölk. Om en höna råkar komma till skada, bådar denna händelse ofärd bland boskapen. Då boskapen första dagen släppes ut på bete, bör man lägga stål och strö samt något krut på dess väg. En blandning af krut och dyfvelsträck till invärtes bruk bidrager ytterligare till att skydda djuren mot förtrollning. Dragarna — både oxar och hästar — böra på den dag, vårarbetet skall börja, undfägnas med bitar af det gömda julbrödet, ty detta eger stor förmåga att öka djurens krafter. Bröd, som blifvit köpt af kringvandrande tiggare, är ett kreatursfoder, som vid varje tid på året bidrager mycket till kreaturens välbefinnande. Boskap och andra husdjur böra ej vattnas under juldagen. Detta kan visserligen kännas hårdt för kreaturen, som i detta fall ej kunna förstå sitt eget bästa; men denna tvungna försakelse skyddar dem från att under det kommande året blifva anfallna af vargar. Ej heller böra stall och fähus rengöras på juldagen, ty där detta sker, får trolltyg makt att smita in genom de öppna dörrarna. Man bör aldrig låta någon bära mjölk från huset, förrän man slagit några droppar vatten och lagt tre saltkorn däri. Detta skyddar dels mot hexors onda konster, dels skulle det ju hända, att mjölken blef buren öfver rinnande vatten och mjölk spilldes däri, något som då skulle vålla, att kon finge ondt i jufret. Råkar man spilla mjölk i eld, måste man genast kasta salt på lågorna, på det kon ej måtte få sår på spenarna. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> q14hxk24t8hfdhj7ihc2lczj9j2uxot 104 223510 654461 2026-07-03T16:53:57Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654461 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>förr vi får klart för oss att vårt öde avgörs i vårt eget inre och inte däruppe bland stjärnorna, desto bättre för oss. Lyckan kan vi endast finna inom oss själva, det är bortkastad tid att söka efter den hos andra, vi har ingen tid till överlopps. Sorgen måste vi bära ensamma, det är inte rätt att söka flytta över den på andras skuldror, kvinnors eller mäns. Vi måste kämpa våra egna strider, med våra egna vapen och slå till så hårt vi kan, födda till kamp som vi är. Fred skall komma en dag, fred utan vanära också för de besegrade om de stått på sin post och försvarat sig så gott de kunnat. För mig är striden slut och förlorad. Jag har drivits bort från San Michele, mitt livs mål. Jag hade byggt mitt hem, sten på sten, med mina egna händer, i mitt anletes svett. Jag hade byggt det på mina knän till en helgedom åt solen där jag skulle söka kunskap och ljus hos den strålande guden som jag dyrkat hela mitt liv. Elden som brände i mina ögon hade varnat mig gång på gång att jag inte var värdig att leva i solen, att min plats var i skuggan. Men jag hade inte aktat på varningen. Liksom hästarna som vänder åter till det brinnande stallet för att förgås bland flammorna, hade jag vänt tillbaka sommar efter sommar till San Micheles bländande ljus. Akta dig för ljuset! Akta dig för ljuset! Jag har godtagit mitt öde, jag är för gammal att kämpa mot en gud. Jag har dragit mig tillbaka till mitt fäste i det gamla tornet där jag tänker hålla ut till det sista. Dante levde ännu, när munkarna började bygga Torre di Materita, till hälften borg, till hälften kloster, starkt och fast som klippan som det står på. Hur ofta har inte hans bittra ord: “Nessun maggior dolore che ricordarsi del tempo felice nella miseria”, ekat genom det gamla tornet sedan jag kom hit. Men hade han rätt, den florentiske siaren, är det sant att det för oss inte finns större smärta än att i vårt elände minnas vår svunna lycka? Jag för min del tror det inte. Det är med glädje och inte med sorg som mina tankar går tillbaka till San Michele där jag levde de lyckligaste åren av mitt liv. Men det är sant att det gör mig sorgsen att gå dit upp — jag känner mig som inkräktare på en helig mark helgad åt minnet av det förflutna som aldrig kan komma åter, en tid då världen var ung och solen var min vän. Det är gott att vandra omkring i det dämpade ljuset under Materitas oliver. Det är gott att sitta och drömma i det gamla tornet, det är nästan det enda jag kan göra nu. Tornet vetter<noinclude> <references/> {{ph|359}}</noinclude> aq6m1mlykpt9difbehrjz7at92ir36z 104 223511 654462 2026-07-03T16:56:54Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654462 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>mot väster där solen går ner. Snart sjunker solen i havet, så kommer skymningen, så kommer natten. Det har varit en härlig dag. {{c|{{Större|II}}}} Den sista strålen av gyllene ljus tittade in genom fönstret och vandrade långsamt runt i det gamla tornet, från de illuminerade pergamenten och det gotiska silverkrucifixet på väggen till Tanagrafigurerna och de venetianska glasen på refektoriebordet, från de blomsterkrönta nymferna och backanterna dansande till Pans flöjt på den grekiska basreliefen till de bleka dragen på guldgrund av min älskade sankt Fransiscus av Assisi med Santa Chiara med liljor i handen vid sin sida. Än omslöt en gloria av guld den florentinska madonnans stilla anlete, än lyste en glimt fram ur dunklet av den stränga marmorgudinnan, Artemis Laphria, med Dödens snabba pil i sitt koger. Som för tretusen år sedan krönte på nytt den strålande Solskivan Achnatons panna, Achnaton, den kunglige drömmaren vid Nilstranden, Solens Son. Tätt bredvid stod Osiris, som dömde över människans själ, och den falkhövdade Horus, den outgrundliga Isis och Nephtys, hennes syster, med Anubis, gravens väktare utsträckt vid sina fötter. Ljuset dämpades mer och mer och försvann, natten kom. Dagens Gud, Ljusets Givare, kan du inte stanna hos mig lite längre? Natten är så lång för tankar som inte vågar drömma om soluppgång, natten är så mörk för ögon som inte kan se stjärnorna. Kan du inte beskära mig ännu några få sekunder av din strålande evighet för att låta mig än en gång se din sköna värld, havet, det oändliga, det outgrundliga, de stolta molnen, de snötäckta fjällen, de brusande älvarna, de vänliga träden, blommorna och gräsen och alla mina bröder och systrar i skyn, i skog och på fält? Kan du åtminstone inte låta mig få behålla några vilda blommor i min hand för att värma mitt hjärta? Kan du inte lämna kvar några stjärnor på din himmel för att visa mig vägen genom mörkret? Om jag inte längre kan urskilja männens och kvinnornas anleten, kan du inte åtminstone låta mig få se skymten av ett barnansikte eller blicka in i ögonen på ett vänligt djur? Jag har läst i mäns och kvinnors ansikten så länge, jag känner dem så väl. Det är ett enformigt studium, jämfört med vad<noinclude> <references/> 360</noinclude> ffn4rb7kl7exa8rsdazdrkvg4gkbxud 104 223512 654463 2026-07-03T17:01:47Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 654463 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<small>DJURLIFVET I FOLKETS TRO OCH SÄGNER.</small>|161}}</noinclude>Hvad än en människa månde känna, när ett djur skall slaktas, måste hon akta sig att röja det med ord eller tårar, ty om slaktdjuret förnimmer, att man ömkar det, lider det dubbla dödskval, och dödskampen förlänges. I stora haf och djupa sjöar beta hafskungens och hafsfruns nötboskap. Det är sällsynt vackra djur, som väl voro värda att ega till afvel. Stundom händer det, att en ko eller tjur gifvit sig upp från djupet för att göra bekantskap med människors boskapshjordar. Har något vallhjon då haft förstånd att kasta stål öfver <i>hafskon</i> eller <i>hafstjuren,</i> så har detta trolska djur nödgats stanna kvar, och har i så fall gjort lika, om icke större gagn än en vanlig ko eller tjur; men vanligtvis har det varit så, att den nye egaren ej efterlefvat de regler, som måste iakttagas, för att en längre tid kunna kvarhålla ett dylikt kreatur, och så har det en vacker dag försvunnit. Om än ingen sägen tillerkänner hästen förmåga att under vissa tider uttrycka sina känslor med ord, så tilldelas honom däremot en annan högre egenskap, som också tillägges människan, nämligen att se och förnimma öfvernaturliga ting, samt att i likhet med människan blifva anfäktad af varelser från osynliga och hemlighetsfulla verldar. <i>Hästen</i> kommer till verlden seende, liksom människan, heter det; därför kan han också, liksom hon, se spöken. Men hästens förmåga är i detta fall vida större än människans, ty ofta händer det, att hon vill fram, där en gast, osynlig för henne, står i vägen, men hästen ser anden och vägrar, darrande och skälfvande, att gå fram, eller också kastar han sig i vild skräck åt sidan, och det står ej till att drifva fram honom. Är det då en ryttare, gör han bäst uti att låta sin häst taga den omväg förbi gasten, som djuret väljer; är det däremot hästar, spända för en vagn, bör kusken stiga ur, taga hufvudstolen från den högra hästen och medan han läser Fader vår titta igenom hufvudstolen, så får han själf se hvad som står i vägen. Antingen det då är gast eller trolltyg, måste det vika, och hästarna fortsätta då villigt färden. Vagnshästar bli stundom nattetid utsatta för gastar, som ej fått sina kroppar lagda i vigd jord; vanligen är det så kallade strandvaskare — andar af drunknade personer —; dylika spöken bruka kasta sig upp i vagnar, som skola färdas förbi någon kyrkogård, dit gastarna vilja in, men ehuru de äro osynliga, äro de så tunga, att hästarna draga på dem som på<noinclude> <references/></noinclude> 5lmorq1u4n6542m5ccnnu6f0ayhqwta 104 223513 654464 2026-07-03T17:07:06Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654464 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>som står att läsa i Moder Naturs gåtfulla anlete, i Guds egen bibel. Gamla amma som strukit bort så många oroliga tankar från min brännande panna med din ömma hand, gå inte ifrån mig, lämna mig inte ensam i mörkret, jag är rädd för mörkret. Stanna hos mig lite längre, berätta för mig några flera av dina underbara sagor medan du lägger ditt rastlösa barn till ro för den långa nattens sömn. Världens ljus, du är en gud, och ingen bön från en dödligs läppar har någonsin nått din himmel. Hur kan jag i min ringhet hoppas på förbarmande från dig, obarmhärtige Solgud, från dig som övergav själve den store farao Achnaton vars odödliga solhymn ekade genom Nildalen femhundra år innan Homeros sjöng: <poem>När du stiger upp blir allt glädje och ljus och människorna säga: Det är Liv att se dig, det är Död att ej se dig. Väster och Öster prisa dig, när du stiger upp leva de, när du går ned dö de.</poem> Dock åsåg du utan misskund i ditt strålande öga hur de gamla gudarna vräkte din störste dyrkares tempel i Nilen och slet Solskivan från hans panna och den kungliga gamen från hans bröst och utplånade hans hatade namn från den gyllene svepningen för att låta hans namnlösa själ irra omkring i underjorden i all evighet. Långt efter det att Nilens, Olympens och Valhalls gudar fallit i stoft sträckte en annan av dina dyrkare, den helige Franciscus av Assisi, il Canto di Soles fromme sångare, sina armar mot din himmel, odödlige Solgud, med samma bön på läpparna, som jag höjer till dig i dag, den att du ej skulle ta ditt välsignade ljus från hans sjuka ögon, skumma av vaka och tårar. På brödernas enträgna böner begav han sig till Rieti för att rådfråga en ryktbar ögonläkare. När kirurgen lade brännjärnet i elden, talade den helige Franciscus till elden som till en vän och sade: — Broder Eld, framför alla andra ting har Den Allra Heligaste skapat dig av oändligt stort behag, mäktig, skön och nyttig. Var barmhärtig mot mig i denna min prövnings stund, var mig bevågen! Jag anropar den store Guden som har skapat dig att Han må mildra glöden av din eld, så att jag tåligt må uthärda svedan. {{tomrad}}<noinclude> <references/> {{ph|361}}</noinclude> ru2wb1m864yja3ye5admavgl803fxx5 104 223514 654465 2026-07-03T17:09:35Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654465 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>När han slutat sin bön till elden gjorde han korstecknet och uthärdade utan klagan det väsande brännjärnet som drogs från örat till ögonbrynet. — Broder Medico, sade den helige Franciscus, om du inte bränt djupt nog, börja om igen. Och läkaren som var full av förundran över en sådan själslig styrka i en så bräcklig kropp sade: — Jag säger eder, bröder, jag har sett underbara ting i dag. Dock, sankt Franciscus, den frommaste bland män bad förgäves, led förgäves, du övergav il Poverello liksom du övergav den store farao. När de trogna bröderna på hemvägen satte ner båren med dess bräckliga börda under olivträden vid foten av Assisi, kunde den helige Franciscus inte längre se sin älskade stad då han lyfte sina händer för att ge den en sista välsignelse. Hur kan då jag, syndaren, den ringaste av alla dina dyrkare, hoppas på medlidande av dig, Livets obeveklige furste? Hur vågar jag be dig om ännu en gunst, du som redan gett mig så många dyrbara gåvor med öppna händer? Du gav mig mina ögon som var skapade till att lysa av fröjd och fyllas med tårar, du gav mig ett hjärta som kunde klappa av längtan och blöda av medlidande, du gav mig hopp, du gav mig sömn. Jag trodde att du gav mig allt detta som en gåva. Jag misstog mig. Det var bara ett lån, som du nu kräver tillbaka för att ge det till en annan varelse som i sin tur skall stå upp ur samma evighet i vilken jag nu sjunker tillbaka. Ljusets Herre, ske alltså din vilja, Herren gav och Herren tog, välsignat vare Herrens namn. {{c|{{Större|III}}}} Klockorna i campanilen ringde Ave Maria. Aftonvinden susade genom cypresserna utanför fönstret där fåglarna kvittrade god natt till varandra. Havets röst tonade av och nattens välsignade tystnad sänkte sig över det gamla tornet. Jag satt i min Savonarolastol, trött och modlös. Wolf sov vid mina fötter, under dagar och nätter hade han knappast lämnat mig. Då och då öppnade han sina ögon och såg på mig med en blick så full av kärlek och sorg att den nästan kom mina egna att fyllas av tårar. Då och då reste han sig<noinclude> <references/> 362</noinclude> 0e12phtea8czzcw6ttllgexmlv029rq 104 223515 654466 2026-07-03T17:11:56Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654466 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>upp och lade sitt stora huvud i mitt knä. Visste han vad jag visste, förstod han vad jag förstod, att stunden närmade sig då vi skulle skiljas? Jag strök hans huvud under tystnad, för första gången hade jag inga ord för honom, hur skulle jag kunna förklara för honom det hemlighetsfulla okända som jag inte kunde förklara för mig själv. — Wolf, jag ska bryta upp härifrån, långt bort till ett fjärran land. Denna gång kan du inte följa med mig, min vän. Du måste stanna kvar här där vi levat tillsammans så länge i sorg och i glädje. Du ska inte sörja mig, du måste glömma mig som alla andra ska glömma mig, för så är livets lag. Var vid gott mod, du ska få det bra och det ska kanske också jag. Allt som jag kunnat göra för din lycka det har jag gjort. Du ska leva ditt liv som du levat det hittills, omgiven av samma kärleksfulla omsorg som du fick av mig. Du ska få ditt rikliga mål mat framsatt åt dig när klockorna i campanilen ringer mezzogiorno och du ska få din portion ben två gånger i veckan som förr. Den stora trädgården där du brukade leka med mig är fortfarande din, och också om du kanske skulle glömma påbudet och jaga en främmande katt bland oliverna, så ska jag fortsätta att vända till mitt blinda öga som jag gjorde förr, för gammal vänskaps skull. Och när dina lemmar styvnat och dina ögon blivit skumma ska du gå till vila för alltid under den antika marmorkolonnen bland cypresserna vid sidan av dina kamrater som gått före dig dit. Och när allt kommer omkring, vem vet om vi inte ska mötas igen? Stora eller små, våra utsikter är ungefär desamma. “Gå inte ifrån mig. Stanna här eller ta mig med dig”, bönföll de trogna ögonen. — Wolf, jag går till ett land som jag inte vet någonting om. Jag vet inte vad som ska hända mig där och ännu mindre vet jag vad som skulle hända mig om du kom med mig. Jag har hört underbara sägner om det Okända landet, men det är bara sägner, ingen som varit där har någonsin vänt åter för att säga vad han sett. En enda man kunde ha gjort det, men Han vände åter till sin Fader i himlen med läpparna förseglade i outgrundlig tystnad. Jag klappade ömt min trogne vän, men mina domnade fingrar kunde inte längre känna beröringen av hans lena päls. Jag lutade mig ner över hans huvud för att kyssa honom till farväl, en plötslig fruktan glimtade till i hans ögon, han ryggade tillbaka och kröp under bordet. Jag lockade på<noinclude> <references/> {{ph|363}}</noinclude> d1tcl8eqj5phns968i8h0wly65xki3s 104 223516 654467 2026-07-03T17:14:49Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654467 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>honom, men för första gången lydde han inte. Jag visste vad det betydde. Jag hade sett det förr. Jag hade trott att jag hade ännu ett par dagar kvar. Jag reste mig upp och försökte gå till fönstret för att dra ett djupt andetag, men lemmarna vägrade att lyda och jag sjönk tillbaka i min stol. Min blick vandrade runt i det gamla tornet. Allt var mörkt och tyst, men jag tyckte mig höra Artemis, den stränga gudinnan, ta sin snabba pil från kogret redo att höja bågen. En osynlig hand rörde vid min skuldra. En lätt rysning for genom min kropp. Jag trodde jag skulle svimma men jag kände ingen smärta och mitt huvud var klart. — Välkommen, Herre. Jag tyckte mig höra hovslagen av din svarta stridshäst dåna genom natten, du har vunnit loppet till sist, för jag kan ännu se ditt dystra ansikte när du böjer dig över mig. Du är ingen främling för mig, vi har ofta sett varandra alltsedan vi stod sida vid sida bredvid en bädd i Salle Ste-Claire. Jag kallade dig då hård och grym, en blodtörstig bödel som nästan tycktes njuta av att åse sina offers långsamma pina. Jag kände inte livet så väl som jag känner det nu. Jag vet nu att du är den barmhärtigare av de två, att vad du tar med ena handen ger du tillbaka med den andra. Jag vet nu att det var Livet och inte du som tände skräcken i dessa vidöppna ögon och spände musklerna i dessa flämtande bröst för ännu ett andetag, ännu en minut av ångest. Jag för min del kommer inte att brottas med dig i dag. Hade du kommit till mig när blodet var ungt, skulle det varit en annan sak. Jag var full av liv då, jag skulle ha satt mig till motvärn och slagit igen så hårt jag kunde. Nu är jag trött och modlös, mina ögon är skumma, mina lemmar är stela och mitt hjärta utslitet, jag har bara mina tankar kvar och tankarna säger mig, att det ingenting tjänar till att kämpa mot dig. Därför tänker jag sitta stilla i min Savonarolastol och se på medan du sätter i gång. Jag är nyfiken att se hur det hela går till. Jag har alltid varit intresserad av fysiologi. Kanske det är bäst att jag låter dig veta att jag är byggd av första klassens material, slå till så hårt du kan, annars kommer du kanske att slå miste som du redan gjort ett par gånger, om jag inte tar fel. Jag hoppas, Herre, att du inte hyser något gammalt groll mot mig sedan Avenue de Villiers-tiden då jag nog höll dig i strängt arbete. För att säga sanningen är jag inte så modig som jag låtsas vara — om du ville ge mig några<noinclude> <references/> 364</noinclude> 7s0rhqblovkkqkchjvlsqomhtra11fm 104 223517 654468 2026-07-03T17:20:15Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654468 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>droppar av din eviga sömndryck innan du börjar, så vore jag tacksam. — Det gör jag alltid, och det borde du väl veta som så ofta stått vid min sida. Vill du skicka efter en präst så finns det ännu tid till det. De brukar alltid sända efter prästen när de ser mig komma. — Det tjänar ingenting till att skicka efter en präst, han kan ingenting göra för mig nu. Det är för sent för mig att ångra och för tidigt för honom att döma, och jag gissar att det gör dig detsamma. — Det är mig fullkomligt likgiltigt. Goda människor och onda är precis desamma för mig. — Det tjänar ingenting till att sända efter en präst som bara skulle säga mig att jag föddes i synd, att mina tankar och mina gärningar var av ondo, att jag måste ångra allt jag gjort, ta tillbaka allt. Jag ångrar mycket litet av vad jag gjort, jag tar ingenting tillbaka. Jag har levat efter min instinkt så gott jag kunnat, och jag tror att min instinkt varit sund. Jag har ofta nog burit mig åt som en dåre när jag försökte låta mig ledas av mitt förstånd. Det berodde på att mitt förstånd inte såg klart, och jag har redan blivit straffad för det. Jag önskar säga tack till dem som varit överseende och vänliga mot mig. Jag har haft få fiender, de flesta var doktorer, de gjorde mig förresten ingen skada, jag gick min egen väg i alla fall. Jag ber dem om förlåtelse som jag smärtat. Det är allt. Resten angår bara Gud och mig själv, inte prästen som jag inte erkänner som min domare. — Jag tycker inte om era präster. Det är de som med sitt hot om evighet och om helvete lärt människorna att frukta mig. Det är de som slitit vingarna från mina skuldror och förvandlat mig till ett skrämmande benrangel som vandrar från hem till hem med lie i handen och som trår sin danse macabre på freskerna på deras klostermurar, hand i hand med alla deras saliga och deras fördömda. Jag har ingenting att skaffa vare sig med deras himmel eller deras helvete. Jag är en naturlag. — Just innan solen gick ner kom en liten trädgårdssångare och sjöng för mig nedanför mitt fönster. Ska jag aldrig få höra honom mer? — Där det finns änglar finns det fåglar. — Jag önskar att en vänlig röst kunde läsa Faidon för mig än en gång. {{tomrad}}<noinclude> <references/> {{ph|365}}</noinclude> 1ow7mrlw1xcle4edb85rmq0v1m9dqfs 104 223518 654469 2026-07-03T17:22:32Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654469 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>— Rösten var dödlig, orden är odödliga, du ska få höra dem igen. — Ska jag någonsin mer höra tonerna av Mozarts ''Requiem'', min älskade Schubert och Beethovens titanska strängaspel? — Det var endast ett eko från himlen du hörde. — Jag är redo. Slå till, min vän! — Jag ska inte bruka våld. Jag ska låta dig falla i sömn. — Kommer jag att vakna? Intet svar på min fråga. — Kommer jag att drömma? — Ja, allt är endast en dröm. Han stod där tätt vid min sida med bekransade lockar och drömtyngd panna, skön som kärlekens genius. — Vem är du gosse? Är du Hypnos, sömnens ängel? — Jag är hans broder född av samma moder, Natten. Tanatos är mitt namn. Jag är Dödens ängel. Det är ditt liv som slocknar i facklan som jag trampar under min fot. Jag drömde att jag såg en gammal man stappla fram sin ensliga väg. Då och då lyfte han huvudet och såg uppåt, liksom sökte han någon för att visa honom vägen. Då och då sjönk han ner på sina knän som om han inte längre hade styrka att sträva vidare. Redan låg fälten, skogarna och havet djupt nedanför hans fötter och snart försvann också de snöklädda fjällen i töcknet som omslöt den försvinnande jorden. Framåt, uppåt gick hans väg. Stormdrivna moln lyfte honom på sina mäktiga skuldror och bar honom med svindlande hast genom det oändliga. Vinkande stjärnor ledde honom närmare och närmare landet som inte vet av natt eller död. Han stod till sist framför himmelens portar som var fastnitade med gyllene gångjärn vid diamantklippan. Var det en evighet, var det en dag, var det en minut som han knäböjde på tröskeln och hoppades utan hopp att få komma in? Plötsligt slogs de väldiga portarna upp av osynliga händer och en vit gestalt med en ängels vingar och ett sovande barns ansikte svävade förbi mig. Jag sprang upp och med förtvivlans djärvhet stal jag mig in just som portarna skulle stängas. — Vem är du, fräcke inkräktare? hejdade mig en sträng röst. En reslig figur klädd i vit mantel och med guldnyckel i handen spärrade min väg. {{tomrad}}<noinclude> <references/> 366</noinclude> a823y8xbbqukarn6qh6glyyvmhql8wu 104 223519 654470 2026-07-03T17:25:26Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654470 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>— Väktare vid himlens portar, helige sankte Per, jag besvär dig, låt mig stanna! Med rynkade ögonbryn ögnade sankte Per igenom mitt jordelivs magra förtjänstförteckning och dess långa syndaregister. — Det ser illa ut, sade han. Mycket illa. Hur kom du hit? Det måste vara ett misstag, jag förstår inte … Han tystnade plötsligt då en liten budbärarängel hastigt slog sig ner framför oss. Han fällde ihop sina purpurvingar och ordnade sin korta mantel sömmad av spindelväv och rosenblad och gnistrande av morgondagg. Hans små ben var bara och rosiga som blombladen, hans späda fötter bar gyllene sandaler. Käckt på sned på hans lockiga huvud satt en liten hatt av tulpaner och liljekonvaljer. Hans ögon var fulla av solglans och hans läppar log av glädje. I sin knubbiga hand höll han ett guldpräntat pergament som han räckte sankte Per med viktig min. — De vänder sig alltid till mig när de råkat illa ut, muttrade sankte Per medan han läste igenom pergamentskrivelsen. När allt går som det ska bryr de sig inte om mig. Säg dem, sade han till budbärarängeln, säg dem att jag kommer strax, säg dem att de framför allt inte ska svara på några frågor förrän jag kommer. Den lille ängeln lyfte sitt rosiga finger till sin tulpanhatt, slog ut sina purpurvingar och flög sin väg snabb som en fågel och sjungande som den. Sankte Per såg obeslutsamt på mig med sin genomträngande blick. Sedan vände han sig till en åldrig ärkeängel som stod lutad mot sitt dragna svärd som en skiltvakt vid det gyllene förhänget, och sade i det han pekade på mig: — Låt honom vänta här tills jag kommer tillbaka. Han är djärv och listig, hans tunga är hal, ta dig i akt så att han inte lossar på din. Vi har alla våra svagheter, jag känner din. Det är något besynnerligt med den här anden, jag kan inte ens begripa hur han kom in här. Det är inte alls omöjligt att han hör till samma släkte som lockade dig från himmeln att följa Lucifer och som orsakade ditt fall. Var försiktig, var tystlåten, var på din vakt! Han gick. Jag såg på den gamle ärkeängeln och den gamle ärkeängeln såg på mig. Jag tänkte att det var klokast att ingenting säga, men jag iakttog honom i smyg. Snart såg<noinclude> <references/> {{ph|367}}</noinclude> e5km3uba0yh7ge8lwkuhhnk534swtnm 104 223520 654471 2026-07-03T17:29:01Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654471 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>jag honom spänna av sig svärdet och med stor försiktighet ställa det mot en pelare av lapis lazuli. Han såg helt lättad ut. Hans gamla ansikte var så blitt, hans ögon var så milda att jag var säker på att han var lika mycket stämd för fred som jag. — Vördnadsbjudande ärkeängel, sade jag blygt, måste jag vänta länge på sankte Per? — Jag har hört trumpeterna ljuda i domarsalen, sade ärkeängeln, de håller på att förhöra två kardinaler som har sänt efter sankte Per att bistå dem med sitt försvar. Nej, jag tror inte du behöver vänta så länge, småskrattade ärkeängeln, i regel lyckas inte ens sankt Ignatius, den skarpaste lagkarlen i himlen krångla dem igenom. Allmänne åklagaren håller honom stången, han var munk förut och hette Savonarola och blev bränd på bålet. — Gud är domaren, sade jag, och inte människan, och Gud är barmhärtig. — Ja, Gud är den högste domaren och Gud är barmhärtig, upprepade ärkeängeln. Men Gud råder över tallösa världar långt större i glans och prakt än den halvförgätna lilla stjärnan som kardinalerna kommer ifrån. Ärkeängeln tog mig vid handen och ledde mig till den öppna valvbågen. Jag såg med bävan tusentals strålande stjärnor och planeter pulserande av liv och ljus vandra sin förutspådda väg genom oändligheten. — Ser du den där lilla stjärnan, svagt glimmande som lågan av ett talgljus som håller på att flämta ut? Den stjärnan är världen som dessa bägge människor kommer ifrån, två myror krälande på en jordklump. — Gud skapade deras värld och Han skapade också dem, sade jag. — Ja, Gud skapade deras värld. Han befallde solen att tina upp dess frusna inre. Han renade jorden med floder och sjöar. Han klädde dess skrovliga yta med skogar och fält. Han befolkade den med vänliga djur. Jorden var skön och allt var gott. Sedan, på den sista dagen, skapade Han människan. Kanske hade det varit bättre om Han vilat dagen innan Han skapade människan istället för dagen efter. Du vet väl hur det gick till? En dag började en stor uthungrad apa att med sina hårda händer forma sig vapen för att dräpa de andra djuren. Vad kunde de sex tum långa rovtänderna hos en Machairodus förmå mot hans vässade flintkniv, skarpare än<noinclude> <references/> 368</noinclude> nfu64vyimwsl942b64qoengoj748b61 104 223521 654472 2026-07-03T17:31:28Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654472 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>tigerns sabeltänder? Vad kunde grottbjörnens skarpa klor förmå mot hans trädstam, späckad med törnen och vassa musselskal? Vad kunde deras vilda styrka förmå mot hans list, hans snaror, hans fallgropar? Så växte han upp, en grym Protanthropus som dräpte allt levande, som kom i hans väg, en Satan bland djuren. Upprätt bland sina fallna offer höjde han sin blodstänkta segerfana över den osjäliga världen och krönte sig själv till skapelsens konung. Det naturliga urvalet rätade ut hans ansiktsvinkel och förstorade hans hjärnskål. Hans vilda skri av vrede och fruktan formade sig till artikulerade ljud och ord. Han lärde sig att tämja elden. Långsamt tog han människoform. Hans ungar sög blodet ur det skälvande köttet av de djur han dräpt och slogs som hungriga vargar om märgbenen han krossat med sina väldiga käkar och strött omkring i sin håla. Så växte de upp, starka och grymma som han själv, färdiga till anfall mot varje levande varelse som korsade deras väg, om det så var deras egna fosterbröder. Skogen darrade när de nalkades, fruktan för människan föddes bland djuren. Rasande av mordlust började de snart slå ihjäl varandra med stenyxor. Den grymma fejden begynte, fejden som aldrig upphört. Vrede lyste i Herrens ögon. Han ångrade att Han skapat människan. Och Herren sade: “Jag skall utplåna människorna från jordens yta, ty de är fulla av våld och ondska.” Han befallde, och det stora djupets källor bröt fram och himmelens fönster öppnade sig för att dränka människorna och jorden som människorna besudlat med blod och brott. Om Herren blott dränkt dem alla! Men i sin nåd lät Han jorden än en gång uppstå renad och luttrad av syndaflodens vatten. Förbannelsen levde kvar i blodet på det fåtal som Han låtit rädda i arken. Mördandet började på nytt, kriget blossade åter upp. Gud såg på med oändligt tålamod, ovillig att straffa, villig att förlåta intill det sista. Han sände till och med sin egen Son till människornas onda värld för att lära dem mildhet och kärlek och för att be för dem. Du vet väl vad de gjorde med Honom? Himmeln till trots stack de sedan världen i brand. Med djävulsk list smidde de nya vapen för att mörda varandra. De tyglade döden att rida i skyn, de förgiftade den livgivande luften med helvetets ångor. Stridens dån skakade hela deras värld. En av änglarna som vaktar Guds tron har<noinclude> <references/> {{huvud|''24 Munthe''||369}}</noinclude> 4g1qleds9mfjm5rl0pylqlqzo2h0duc 104 223522 654473 2026-07-03T17:34:34Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654473 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>beräftat för mig att madonnans ögon är röda av tårar och att såret i hennes Sons sida har gått upp igen. — Men Gud som är barmhärtighetens gud, hur kan Han låta detta mördande fortgå? frågade jag. Hur kan Han lyssna oberörd till dessa ångestrop? Den åldrige ärkeängeln såg sig försiktigt omkring för att försäkra sig om att ingen lyssnade. — Gud är gammal och trött, viskade han liksom skräckslagen över sina egna ord: Hans tankar är tunga av sorg. Änglarna som vakar över Honom med oändlig kärlek har inte hjärta att störa Hans vila med dessa ständiga budskap om ve och ondska. Ofta vaknar den Gamle upp ur sin marfyllda slummer och frågar vad som orsakar dundret som dånar i Hans öron och flamman som blixtrar genom mörkret. Och änglarna som står omkring Honom svarar att dånet är rösten från Hans egna stormdrivna moln och flamman är åskblixten som Han själv tänt. Och Hans trötta ögonlock sluter sig igen. — Det är bäst så, vördade ärkeängel, det är bäst så. För om Hans ögon hade sett vad jag sett och Hans öron hört vad jag hört, skulle Han än en gång ha ångrat att Han skapat människan. An en gång skulle Han befalla det stora djupets källor att öppna sig för att förgöra människorna och denna gång skulle Han dränka dem alla och lämna djuren ensamma kvar i arken. — Frukta Guds vrede! Frukta Guds vrede! — Jag är inte rädd för Gud. Men jag är rädd för dem som en gång var människor, de stränga profeterna, kyrkofäderna, sankte Per som befallde mig vänta här tills han kom tillbaka. — Sanningen att säga är det inte utan att jag också är en smula rädd för sankte Per, medgav den åldrige ärkeängeln, du hörde hur barskt han förebrådde mig att jag låtit vilseleda mig av Lucifer. Gud själv har förlåtit mig och beskärt mig att återvända till sin himmel. Vet inte sankte Per att förlåta betyder att glömma? Du har rätt, profeterna är stränga. Men de är rättfärdiga, de var upplysta av Gud och de talar med Hans egen röst. Men kyrkofäderna läser endast med sina skumma ögon andra människors tankar, deras röster är människoröster. — Ingen människa känner en annan människa. Hur kan de döma dem som de inte känner? Jag önskar att den helige Franciscus fanns bland mina domare, jag har älskat honom hela mitt liv, han känner mig, han förstår mig. {{tomrad}}<noinclude> <references/> 370</noinclude> 2bsabx3y4xypetoxpr4rp7d9p32l1wy 104 223523 654474 2026-07-03T18:41:59Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654474 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>— Den helige Franciscus har aldrig dömt någon. Han har endast förlåtit, liksom Kristus själv som lägger sin hand i hans som om han vore hans broder. Den helige Franciscus syns inte ofta till i Yttersta domens sal där du snart ska stå. Han är inte ens gärna sedd där. Mer än en av martyrerna och kyrkofäderna är avundsjuka på hans heliga stigmata och mer än en av himlens magnater känner sig illa till mods i sina guldbroderade mantlar när il Poverello visar sig ibland dem i sin trådslitna kåpa. Madonnan lagar och lappar den så gott hon kan, hon säger att det tjänar ingenting till att skaffa honom en ny kåpa, han skulle bara ge bort den. — Jag önskar jag kunde få träffa honom, jag har längtat efter att fråga honom om en sak som jag förgäves frågat mig själv under hela mitt liv. Om någon kan besvara den frågan är det han. Kanske du, vise gamle ärkeängel, kan säga mig det? Vart går djurens själar? Var är deras himmel? Jag skulle gärna vilja veta det, för jag har … Jag vågade inte säga mer. — “I min Faders hus äro många boningar”, säger Herren. Gud som skapade djuren ska nog ta hand om dem. Himlen är stor nog för att det ska finnas rum också för dem. — Lyssna, viskade den gamle ärkeängeln och pekade med fingret mot den öppna valvgången, lyssna! En ljuv melodi buren av harposträngar och milda barnaröster nådde mina öron när jag blickade ut över de himmelska trädgårdarna fulla av dofter från elyseiska blommor. — Lyft dina ögon och se, sade ärkeängeln och böjde vördnadsfullt sitt huvud. Innan mina ögon varsnat den gyllene glorian kring hennes huvud, hade mitt hjärta sagt mig vem hon var. Vilken oförliknelig målare var han inte, denne Sandro Botticelli! Där kom hon, just så som han så ofta målat henne, så ung, så ren, och dock med denna underbara modersömhet i sina ögon! Blomsterkrönta jungfrur med leende läppar och barnaögon omgav henne med evig vår, späda änglar med hopfällda vingar av guld och purpur bar upp hennes mantel, andra bredde en matta av rosor framför hennes fötter. Santa Chiara, den helige Franciscus älskade, viskade något i madonnans öra och det tycktes mig nästan som om Kristi Moder värdigats se på mig för ett ögonblick då hon gick förbi. — Frukta inte, sade ärkeängeln sakta, frukta inte. Madonnan har sett dig, Hon ska minnas dig i sina böner. {{tomrad}}<noinclude> <references/> {{ph|371}}</noinclude> j3lq0n3ortfnym0u4s89ed35dciv4bk 104 223524 654475 2026-07-03T18:49:15Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654475 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>— Sankte Per dröjer, tillade han, han kämpar en hård kamp med Savonarola för att rädda sina kardinaler. Ärkeängeln lyfte en flik av det gyllene förhänget och kastade en blick neråt peristylen. — Ser du den där anden i sin vita klädnad och med blomman instucken bakom örat? Jag pratar ofta med honom, han är avhållen av oss alla här, han är enkel och oskyldig som ett barn. Jag iakttar honom ofta med nyfikenhet, han går alltid för sig själv och plockar upp fjädrarna som fallit från änglarnas vingar, han har bundit ihop dem till en liten fjädervippa, och när han tror att ingen ser honom böjer han sig ner för att sopa lite stjärndamm från det gyllene golvet. Jag tror inte att han vet själv varför han gör det, han säger att han inte kan låta bli. Jag undrar vem han var på jorden? Han kom hit för inte så länge sedan, han kan kanske tala om för dig allt vad du vill veta om den Yttersta domen. Jag såg på den vitklädde anden och kände igen min vän Arcangelo Fusco, gatsoparen från det italienska fattigkvarteret i Paris. Samma ödmjuka ärliga ögon, samma blomma bakom örat, rosen som han med sydländsk artighet räckte till grevinnan den dag hon kom med mig för att ge sina dockor till Salvatores barn. — Käre Arcangelo Fusco, sade jag och sträckte ut handen till min vän, jag har aldrig tvivlat på att du skulle komma hit. Han såg på mig med frånvarande ögon som om han inte kände igen mig. — Arcangelo Fusco, känner du inte igen mig, kommer du inte ihåg mig? Kommer du inte ihåg hur ömt du skötte Salvatores barn när de hade difteri, hur du sålde dina helgdagskläder för att betala likkistan när det äldsta barnet dog, den lilla flickan som du höll så mycket av? Ett uttryck av lidande gled som en skugga över hans stilla ansikte. — Jag minns ingenting. — Å, min vän, vilken oerhörd hemlighet uppenbarar du inte med dessa ord. Vilken börda lyfter du inte ifrån mitt hjärta. Du minns ingenting. Men hur kommer det sig då att jag kan minnas? — Kanske du inte är död ännu, kanske du bara drömmer att du är död? — Jag har varit en drömmare i hela mitt liv, om detta är en dröm är det den underbaraste av alla. {{tomrad}}<noinclude> <references/> 372</noinclude> 8bo7ydjbjsjpz6o3xsjkayxf5rcepd8 104 223525 654476 2026-07-03T18:52:13Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654476 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>— Kanske var ditt minne bättre än mitt, livskraftigt nog att för en kort stund kunna överleva skilsmässan från din domnade hjärna. Jag vet ingenting, jag förstår ingenting, allt det där är för djupsinnigt för mig, jag gör inga frågor. — Det är därför du fick komma hit, min vän. Men säg mig, Arcangelo Fusco, kommer ingen häruppe ihåg sitt liv på jorden? — Man påstår det, man säger att det bara är de som kommer till helvetet som minns sitt jordeliv, det är därför det kallas helvetet. — Men säg mig, Arcangelo Fusco, var rannsakningen lång, var domarna stränga? — De såg förskräckligt stränga ut först, jag började darra i hela kroppen, jag var rädd att de skulle fråga mig om den där napolitanske skomakaren som tog min hustru ifrån mig och som jag stack ihjäl med hans egen kniv. Men lyckligtvis ville de inte veta något om skomakaren. Det enda de frågade mig om var om jag hade handskats med guld, och jag sade att jag aldrig haft annat än koppar i mina fickor. De frågade mig om jag hade gods och ägodelar, och jag svarade att jag ingenting annat ägde än skjortan som jag dog i på sjukhuset. De frågade mig ingenting mera och släppte in mig. Så kom en ängel med ett stort paket i händerna. “Ta av dig dina trasor och sätt på dig dina helgdagskläder”, sade ängeln. Kan du tänka dig, det var mina egna helgdagskläder som jag sålt för att betala begravningsentreprenören. Jag kände knappt igen dem, änglarna hade broderat dem med pärlor och ädelstenar, du ska få se mig bära dem nästa söndag om du är här ännu. Så kom en annan ängel med en stor sparbössa i handen. “Öppna sparbössan”, sade ängeln, “den innehåller dina sparpengar, alla dina kopparslantar som du gav bort till andra som var lika fattiga som du. Allt vad människorna ger bort på jorden sparas åt dem i himlen, allt vad de sparar på jorden förlorar de.” Kan du tänka dig, det var inte en enda kopparslant i sparbössan, alla mina kopparslantar hade förvandlats till guldpengar. — Hör på, viskade Arcangelo Fusco sedan så att ärkeängeln inte skulle höra oss, jag vet inte vem du är, men du ser ut som om du hade mycket dåliga affärer, ta inte illa upp, men du får hjärtans gärna stoppa i din ficka ett par av<noinclude> <references/> {{ph|373}}</noinclude> 5n4da6em29fxrx1rxy9ixsw15k4d4jq 104 223526 654477 2026-07-03T19:04:21Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654477 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>guldslantarna ur sparbössan. Jag sa till ängeln att jag inte visste vad jag skulle göra med alla dessa pengar, och ängeln rådde mig att ge dem till förste fattiglapp jag mötte. — Hade jag följt ditt exempel, Arcangelo Fusco, skulle jag inte vara så utfattig som jag är i dag. Ack, jag gav inte bort mina helgdagskläder, det är därför jag nu går i trasor. Sannerligen, det är en stor lättnad för mig att de inte frågade dig ingående om den napolitanske skomakaren.du förpassade till en annan värld. Gud vet hur många skomakares liv jag har att svara för, jag som varit doktor i över trettio år. Det gyllene förhänget drogs åt sidan av osynliga händer och en ängel stod framför oss. — Din tur har kommit att träda inför dina domare, sade den gamle ärkeängeln. Var ödmjuk, säg ingenting, framförallt säg ingenting. Kom ihåg att det var min tunga som bragte mig på fall och att din också kan bringa dig på fall om du lossar dess band. — Hör på, viskade Arcangelo Fusco med en slug blinkning i ögonen, följ mitt råd och ta ingen onödig risk. Om jag var som du skulle jag inte säga ett ord om de där andra skomakarna som du talade om. Jag sa ingenting om min, eftersom de inte frågade mig om honom. När allt kommer omkring så visste de kanske ingenting om honom — chi lo sa? Ängeln tog mig vid handen och ledde mig genom en rad av gyllene sfinxer till Osiris sal. Skyhöga kolonner av lapis lazuli och opal med kapitäler av strålande lotusblommor uppbar det mäktiga valvet överstrött med himmelens stjärnor. Jag lyfte mitt huvud och såg myriader av martyrer och helgon i vita mantlar, eremiter, anakoreter och styliter med vilda anletsdrag stekta av Nubiens sol, nakna cenobiter med sina utmärglade kroppar betäckta av en fäll av hår, strängt blickande, långskäggiga profeter, heliga apostlar med palmkvistar i händerna, patriarker och kyrkofäder från alla länder, ett halvt dussin påvar i glittrande tiaror och ett par kardinaler i röda kåpor. I en halvcirkel framför mig satt mina domare, stränga och obevekliga. — Det ser illa ut, sade sankte Per och räckte fram mina papper, mycket illa. Sankt Ignatius, den Store Inkvisitorn, reste sig från sin stol och talade: — Hans liv var fläckat av synd, hans själ är mörk, hans hjärta är orent. Som en kristen och ett helgon fordrar jag hans<noinclude> <references/> 374</noinclude> fvgsxq3vsfhjbt273f76d6jeuhs9q61 104 223527 654478 2026-07-03T19:08:48Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654478 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>evinnerliga fördömelse, må djävulen pina hans kropp och hans själ från evighet till evighet. Ett gillande mummel ekade genom salen. Jag lyfte mitt huvud och såg på mina domare. De såg på mig under sträng tystnad. Jag böjde huvudet och sade ingenting. Jag hade den gamle ärkeängelns varning i minnet och förresten visste jag inte alls vad jag skulle säga. Plötsligt lade jag märke till att långt borta i bakgrunden stod ett litet helgon som nickade frenetiskt åt mig. Kort därpå såg jag honom försiktigt bana sig väg bland de stora helgonen fram till den plats där jag stod nära ingången. — Jag känner dig mycket väl, sade det lilla helgonet med en vänlig blick i sina milda ögon, jag såg dig komma. Och med ett finger på läpparna tillade han i en viskning: Jag såg också din trogne vän i hälarna på dig. — Vem är du, vänlige fader? viskade jag tillbaka. — Jag är San Rocco, hundarnas skyddspatron, tillkännagav det lilla helgonet, jag önskar att jag kunde hjälpa dig, men jag är tyvärr bara ett obetydligt helgon, de bryr sig inte om vad jag säger, viskade han med en förstulen blick mot profeterna och kyrkofäderna. — Han var en otrogen, fortsatte sankt Ignatius, en bespottare, en lögnare, en bedragare, en svartkonstnär, en horkarl … Några av profeterna spetsade öronen. — Han var ung och eldig, försvarade mig sankt Paulus, det är bättre att älska än att brinna. — Åren gjorde honom inte bättre, mumlade en eremit. — Han tyckte om barn, sade sankt Johannes. — Han tyckte om deras mammor också, brummade en patriark i sitt skägg. — Han sparade sig aldrig som läkare, sade sankt Lukas som själv varit läkare. — Himlen är full av hans patienter och det är också helvetet, enligt vad jag hört berättas, bet sankt Dominicus av. — Han har haft den fräckheten att komma hit med en stor hund, som sitter och väntar på honom utanför himlens portar, upplyste sankte Per. — Han behöver inte vänta länge på sin husbonde, väste sankt Ignatius. — En hund vid himlens portar! dundrade en bister gammal profet. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 3sa8l36gt67w31vhwsf5uujyn6q8kdj 104 223528 654479 2026-07-03T19:23:41Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654479 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>— Vem är det? viskade jag till hundarnas skyddspatron. — För Guds skull var tyst, kom ihåg ärkeängelns varning. Jag tror det är Habbakuk. — Om Habbakuk är bland mina domare är jag förlorad i alla fall. “Il est capable de tout”, sade Voltaire. — En hund vid himlens portar, vrålade Habbakuk, en hund, ett orent djur! Det var för mycket för mig. — Han är inte ett orent djur, röt jag tillbaka och blängde argt på Habbakuk, han skapades av samme Gud, som skapade dig och mig. Om det finns en himmel för oss, måste det också finnas en himmel för djuren, fast ni bistra gamla profeter i er oomkullrunkliga helighet helt och hållet glömt bort dem. Det har förresten ni också, fromma apostlar, fortsatte jag och tappade huvudet mer och mer, eller varför återgav ni i era heliga skrifter inte ett enda ord från Jesu Kristi läppar till försvar för våra stumma bröder, jag är säker på att han yttrade sådana ord. — Den heliga kyrkan som jag tillhörde på jorden har aldrig intresserat sig för djuren, avbröt sankt Anastasius, inte heller önskar vi höra något om dem i himmelen. Bespottare, du gjorde bättre i att tänka på din egen själ istället för på deras, din egen svarta själ som snart ska vända åter till mörkret varifrån den kom. — Min själ kom från himlen och inte från helvetet som ni släppt lös på jorden. Jag tror inte på ert helvete. — Du kommer snart att tro på det, väste den Store Inkvisitorn med flammande ögon. — Guds vrede har fallit över honom, han är från sina sinnen, han är från sina sinnen, skallade en röst. Ett skri av fasa ljöd genom tempelsalen: — Lucifer! Lucifer! Satan är mitt ibland oss. Moses stod upp, en väldig gestalt med de Tio budorden i sina seniga händer och blixtar av vrede i sina ögon. — Så ond han ser ut, viskade jag skräckslagen till hundarnas skyddspatron. — Han är alltid ond, viskade den helige lille mannen tillbaka. — Låt inget mer bli sagt om denne ande, dundrade Moses. Rösten som jag hörde är rösten från Satans brännande läppar. Människoande eller djävul, bort härifrån! Jehovah, Israels<noinclude> <references/> 376</noinclude> jm8jnaqerfzc9a7nyztif50mwmlaxbk 104 223529 654480 2026-07-03T19:26:03Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654480 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>Gud, sträck ut din hand och slå ner honom! Bränn hans kött och låt blodet i hans ådror förtorka! Bryt sönder benen i hans kropp! Förjaga honom från himmelen och jorden och släng honom tillbaka till helvetet varifrån han har kommit! — Till helvetet! Till helvetet! ekade det genom domarsalen. Jag försökte tala, men inte ett ord kom över mina läppar. Mitt hjärta frös, jag kände mig övergiven av Gud och människor. — Lita på mig, jag ska se efter hunden om det slutar illa, viskade det lilla helgonet vid min sida. Plötsligt tyckte jag mig höra kvittret av en fågel genom den förfärliga tystnaden. En orädd liten trädgårdssångare slog sig ner på min skuldra och sjöng i mitt öra: — Du räddade min mormor, min faster och tre av mina kusiner från pina och död av människohand på klippön. Välkommen! Välkommen! I samma ögonblick pickade en lärka på mitt finger och kvittrade: — Jag mötte en gång en flugsnappare i Lappland som berättade för mig att när du var pojke lagade du vingen på en av hans förfäder och värmde hans frusna kropp vid ditt hjärta, och när du öppnade handen för att låta honom flyga kysste du honom på huvudet och sade: Lycka på resan lille broder! Lycka på resan lille broder! Välkommen hit! Välkommen hit! — Hjälp mig lille broder! Hjälp mig lille broder! — Lita på mig, sjöng lärkan och flög sin väg med en drill av fröjd, lita på mig! Jag följde med ögonen lärkans flykt bort mot det blånande högland som jag tydligt såg genom den gotiska valvbågen. Hur väl kände jag inte igen dessa blånande kullar från Fra Angelicos tavlor. Samma silvergrå oliver, samma dunkla cypresser avtecknade sig mot den bleka aftonhimlen. Jag hörde Assisis klockor ringa Angelus, och där kom han, Umbrias bleka helgon, sakta nerför stigen med broder Leo och broder Leonardo vid sin sida. Snabbvingade fåglar fladdrade kring hans huvud, andra åt ur hans utsträckta hand, andra sov bland de vida vecken av hans kåpa. Den helige Franciscus stod stilla vid min sida och såg på mina domare med sina underbara ögon, dessa ögon som varken Gud eller människor kunde möta med vrede. Moses sjönk ner i sin stol och lät de Tio budorden falla ur sina händer. {{tomrad}}<noinclude> <references/> {{ph|377}}</noinclude> g1mtyrypoycejts0d4prylz1xokzu7c 104 223530 654481 2026-07-03T19:29:45Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654481 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>— Alltid han, mumlade han bittert, den bräcklige, utmärglade drömmaren med sin flock av fåglar och sitt följe av tiggare och förkastade. Så bräcklig och dock stark nog att hejda din hämnande hand, o Herre. Är det då inte sant att Du är Jehovah, den stränge guden som steg ner i eld och rök på berget Sinai och kom Israels barn att darra av skräck? Var det inte Din vrede som bjöd mig att sträcka ut min straffande stav för att förtorka markens örter och träd så att alla människor och djur skulle dö? Var det inte Din röst som ljungade genom mina Tio budord? Vem ska frukta flamman av Din förödande blixt, o Herre, om dånet av Din vredes åska kan överröstas av en fågels kvitter? Mitt huvud sjönk ner på den helige Franciscus skuldra. Jag var död — och jag visste det ej. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> djdnqz8fkpzxba8nv9vkuvq35ejkgy4 0 223531 654483 2026-07-03T19:30:58Z Thuresson 20 Kap 34 654483 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Boken om San Michele 1968.djvu" from=360 to=380 kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Boken om San Michele|34]] 55prvayjarz9x8cn160n318qm3atvdp 104 223532 654488 2026-07-03T20:30:45Z Belteshassar 7194 /* Korrekturläst */ 654488 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Belteshassar" />{{c|— 22 —}}</noinclude>är, var förr endast en upplagsplats för allt möjligt skräp. Miss Octavia fick några vänner att intressera sig för att omskapa hela detta kvarter, som inköptes för insamlade medel. En herre bland miss Hills vänner tog traktens gossar med sig, och de röjde undan skräpet. Så anlades trädgården till fägnad för grannskapets både gamla och unga, hvilka nu hvila ut där på lediga stunder och emellanåt medtaga och dricka té där. Inkomsten af de små husen, hvilka äro uthyrda, användes till trädgårdens underhåll. Den större byggnaden innehåller en mycket stor sal, Red Cross Hall, där möten hållas, och äfven en mindre, hvilken utgör s. k. klubbrum för arbetarna i grannskapet. I den större salen samlas miss Hills hyresgäster, af hvilka många bo där i närheten, samt andra arbetare till nyttiga aftonunderhållningar några gånger i veckan under vintermånaderna. Då komma dit personer, som läsa högt, öfva sång och musik m. m. till förströelse för arbetarefamiljerna. Salen prydes med blommor, té serveras, och allt göres så inbjudande som möjligt. Dessa aftonunderhållningar lära vara mycket talrikt besökta. Jag bevistade ett möte i denna sal. Ändamålet med detta möte var att väcka förmögna personers intresse för en frivillig- s. k. kadettkår, som miss Hill ville hafva bildad af fattiga, unga gossar i trakten. Meningen var att gifva dem militärisk undervisning och öfning, och ändamålet med detta var att på lediga stunder gifva dem nyttig sysselsättning och stärka deras kroppskrafter samt afhålla dem från krogarna och dåligt sällskap. Den 25 maj hade jag nöjet att få närvara vid en s. k. ''majfest'', som miss Hill anordnat för en mängd af barnen till hennes hyresgäster. Denna fest hölls på en plats vid namn ’Freshwater place’, äfven ett af miss Hills verk, ty genom hennes bemödanden hade denna plats blifvit lämnad obebyggd i ett för öfrigt tätt bebyggdt och riktigt öfverbefolkadt arbetarekvarter. I vanliga fall användes denna plats till ''lekplats för barnen'' där närmast omkring och till ’matsal’ i vackert väder för de kringboende. I dag var här ''barnens'' fest, och allt hade en festlig prägel. Det omgifvande järnstaketet och husen voro prydda med guirlander af grönt och blommor samt flaggor; en ståtlig majstång var tillredd. En musikkår utförde musik på sina blåsinstrument. Miss Hill lekte, och hon lekte såsom ett barn; den emellanåt stränga värdinnan var borta. Många<noinclude> <references/></noinclude> 16re6i4zska5wf8am93fdmosutemenb 104 223533 654489 2026-07-03T21:55:21Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ 654489 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud||I Linköpings-Sticht.|89}}{{linje}}</noinclude>annat, hörandes til thetta klostret, finnes noga anteknadt vti thet så kallada {{ant|<i>Diario <b>W</b>adstenensi</i>,}} hwilket Biskopen Her {{ant|<i>Doct. Ericus Benzelius</i>,}} år 1721, tå warandes {{ant|Bibliothecarius}} i Vpsala, lät med sina {{ant|noter}} af trycket vtkomma. Theraf kan man letteligen finna, när och hwilke munkar och nunnor i klostret blefwit intagne och döde; hwilke tit något gifwit och ther nutet begrafning; hwad byggning och tilökning eller förbettring är skedd på klosterhusen, samt hwad skada the af eld eller elliest tagit. Ibland alt annat, som ther finnes noga anteknadt, tyckes thet i synnerhet förtiena någon anmerkning, huru thetta kloster, som omsider år 1430 {{ant|d. 16 Febr.}} blef af Archebiskopen {{ant|<i>Joanne Haquini</i>}} inwigdt och helgadt <b>JEsu moder</b> {{ant|<i>Maria</i>}} och {{ant|<i>S. Brita</i>,}} hafwer ifrå then tiden vtwidgat sin Orden, och yngslat af sig monga kloster vti fremmande widt aflägna länder. Såsom klostret {{ant|<i>Paradis</i>}} wid {{ant|Florence}} vti {{ant|Italien,}} klostret {{ant|<i>Vallis Gratiæ</i> seu <i>Mariæ</i>}} wid {{ant|Revel}} i Estland, klostret {{ant|<i>Marienbo</i>}} på Laland, klostret <b>Munkalif</b> i Norige, klostret <b>Mariekron</b> wid Stralsund i {{ant|Pomeren,}} klostret <b>Hufwudö</b> wid Opslo i Norige, klostret <b>Nådendal</b> i Finland, klostret <b>Gnadenberg</b>, {{ant|Mons gratiæ,}} wid {{ant|Nürenberg}} i Tyskland, klostret {{ant|<i>Triumphus Mariæ</i>}} i Polen, och äntå flere, såsom ett i Ängland {{ant|Sion}} kalladt, ett wid Danzig &c. För alla thessa war thetta {{ant|Wadstenense}} ett <b>Moder-</b> och <b>hufwud-kloster</b>, som them inrettade och immerfort wårdade.<noinclude> {{huvud|||Hwaraf}} <references/></noinclude> lwpbcvdulvxz98aqlr5lqn6c9880lgr 104 223534 654491 2026-07-04T07:09:23Z Basingo 13803 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med ' och genom just denna hafva undgått Salzwedels missräkning vid frukosten. E{{Rättelse|u|n}} liflig konversation var redan i gång. Baronen och Majoren kollationerade sina minnen från 1814 års kampanj, då de som tvänne glada underlöjtnanter haft sitt lilla kök tillsammans. Friherinnan hade med moderlig ömhet och beräkning fängslat Salzwedel vid soffan, så att arftagaren till Alsjö ensam hade att underhålla den så ifrigt väntade skönheten från St... 654491 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Basingo" />39</noinclude> och genom just denna hafva undgått Salzwedels missräkning vid frukosten. E{{Rättelse|u|n}} liflig konversation var redan i gång. Baronen och Majoren kollationerade sina minnen från 1814 års kampanj, då de som tvänne glada underlöjtnanter haft sitt lilla kök tillsammans. Friherinnan hade med moderlig ömhet och beräkning fängslat Salzwedel vid soffan, så att arftagaren till Alsjö ensam hade att underhålla den så ifrigt väntade skönheten från Stockholm. ' Fröken Sigrid var dock ej någon skönhet, åtminstone af första rangen. Men hon var en vacker qvinna, som alltid måste tilldraga sig uppmärksamhet, äfven om hou sutte omgifven af tio verkliga skönheter. Hennes rena och fina ansigte, med sin nobla blekhet, lindrigt begjuten af en lätt purpur, hennes stora och glänsande bruna ögon med sina skönt hvälfda ögonbryn, hvilka dock likasom det silkeslena blonda håret voro al en nästan allt för ljus färg, hennes mun, ljuf frisk och rubinröd — allt detta var visserligen förtjusande, men det var dock icke ensamt den yttre formen, som hänförde. Hvad, som hos denna unga qvinna syntes vida öfvervägande, var själen — en ädel, hög och herrskande själ, som talade i hennes rörelser, i hennes allvarliga och milda blick, i hennes underbart fängslande och intagande väsende, hvilket röjde ett ädelt hjerta och en upphöjd själ, äfven när hon skämtade eller satiriskt gycklade med andras svagheter och dårskaper. I närvarande stund höll hon för sin kusin en allvarsam föreläsning öfver den lätthet, hvarmed han lemnat Stockholm. — Ja, hvad skulle jag göra? Jag fick ju aldrig tala med dig ändå.<noinclude> <references/></noinclude> 7rwz24vxywy36rulp1pkzh8gzwnkr1i 654492 654491 2026-07-04T07:10:28Z Basingo 13803 /* Korrekturläst */ #läger26 654492 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Basingo" />39</noinclude> och genom just denna hafva undgått Salzwedels missräkning vid frukosten. E{{Rättelse|u|n}} liflig konversation var redan i gång. Baronen och Majoren kollationerade sina minnen från 1814 års kampanj, då de som tvänne glada underlöjtnanter haft sitt lilla kök tillsammans. Friherinnan hade med moderlig ömhet och beräkning fängslat Salzwedel vid soffan, så att arftagaren till Alsjö ensam hade att underhålla den så ifrigt väntade skönheten från Stockholm. ' Fröken Sigrid var dock ej någon skönhet, åtminstone af första rangen. Men hon var en vacker qvinna, som alltid måste tilldraga sig uppmärksamhet, äfven om hou sutte omgifven af tio verkliga skönheter. Hennes rena och fina ansigte, med sin nobla blekhet, lindrigt begjuten af en lätt purpur, hennes stora och glänsande bruna ögon med sina skönt hvälfda ögonbryn, hvilka dock likasom det silkeslena blonda håret voro al en nästan allt för ljus färg, hennes mun, ljuf frisk och rubinröd — allt detta var visserligen förtjusande, men det var dock icke ensamt den yttre formen, som hänförde. Hvad, som hos denna unga qvinna syntes vida öfvervägande, var själen — en ädel, hög och herrskande själ, som talade i hennes rörelser, i hennes allvarliga och milda blick, i hennes underbart fängslande och intagande väsende, hvilket röjde ett ädelt hjerta och en upphöjd själ, äfven när hon skämtade eller satiriskt gycklade med andras svagheter och dårskaper. I närvarande stund höll hon för sin kusin en allvarsam föreläsning öfver den lätthet, hvarmed han lemnat Stockholm. — Ja, hvad skulle jag göra? Jag fick ju aldrig tala med dig ändå.<noinclude> <references/></noinclude> 3mb4mak5pgt4z0h1qpw2nyxk46a3h84 654496 654492 2026-07-04T07:22:08Z Basingo 13803 #läger26 654496 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Basingo" />{{ph|39}}</noinclude> och genom just denna hafva undgått Salzwedels missräkning vid frukosten. E{{Rättelse|u|n}} liflig konversation var redan i gång. Baronen och Majoren kollationerade sina minnen från 1814 års kampanj, då de som tvänne glada underlöjtnanter haft sitt lilla kök tillsammans. Friherinnan hade med moderlig ömhet och beräkning fängslat Salzwedel vid soffan, så att arftagaren till Alsjö ensam hade att underhålla den så ifrigt väntade skönheten från Stockholm. ' Fröken Sigrid var dock ej någon skönhet, åtminstone af första rangen. Men hon var en vacker qvinna, som alltid måste tilldraga sig uppmärksamhet, äfven om hou sutte omgifven af tio verkliga skönheter. Hennes rena och fina ansigte, med sin nobla blekhet, lindrigt begjuten af en lätt purpur, hennes stora och glänsande bruna ögon med sina skönt hvälfda ögonbryn, hvilka dock likasom det silkeslena blonda håret voro al en nästan allt för ljus färg, hennes mun, ljuf frisk och rubinröd — allt detta var visserligen förtjusande, men det var dock icke ensamt den yttre formen, som hänförde. Hvad, som hos denna unga qvinna syntes vida öfvervägande, var själen — en ädel, hög och herrskande själ, som talade i hennes rörelser, i hennes allvarliga och milda blick, i hennes underbart fängslande och intagande väsende, hvilket röjde ett ädelt hjerta och en upphöjd själ, äfven när hon skämtade eller satiriskt gycklade med andras svagheter och dårskaper. I närvarande stund höll hon för sin kusin en allvarsam föreläsning öfver den lätthet, hvarmed han lemnat Stockholm. — Ja, hvad skulle jag göra? Jag fick ju aldrig tala med dig ändå.<noinclude> <references/></noinclude> qb25sjhbx584cldvs3czb375cq2ymod 104 223535 654497 2026-07-04T07:36:09Z Basingo 13803 /* Korrekturläst */ #läger26 654497 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Basingo" />40</noinclude> — Hur kan du påstå något dylikt? Det var tvertom du, som icke... — Ville följa dig hvarje afton på baler och supéer. Ja det medgifver jag. Men det var ju detsamma som att ej träffa dig. då jag ej dansar och alltid känner mig generad i stora sällskaper. — Men du inser ju då att det var ditt eget fel. — På sätt och vis, men du, å din sida, kunde ju möjligen ha’ varit hemma någon afton. Det var för din skull jag reste till Stockholm. — Tyst, tyst! Gif mig inga samvetsqval, min kusin! Jag försäkrar dig att du måste taga de sista orden tillbaka. — Jag tager tillbaka allt hvad du vill, blott du här på landet låter mig få ersättning. — Ersättning... Hvad tänker du på! Du skulle då först ha någon fordran. — Och räknar du ej såsom tillräcklig grund för en sådan det löfte du gaf mig, när du sist var härute, att om jag någonsin komme till Stockholm, du der skulle uppoffra alla dina Stockholms kurtisörer för mig. — Men detta löfte gaf du mig ju tillbaka redan första aftonen, då jag förmått dig att följa mig på balen och just var i beredskap att uppfylla det. — Jag gjorde det i ett anfall af harm, emedan jag, i följe af min ovana vid sällskapslifvet, icke var i stånd att begagna mig af din godhet. Men nu... — Nu har du ju engång återgifvit mitt löfte... Men, är ej detta?... — Jo!... Låt mig presentera för dig min vän notarien L*. Arvid, ty det var han som presenterades under denna titel, bugade sig i sitt mest elegant-vårdslösa maner.<noinclude> <references/></noinclude> k3xomuxss885h31ccwb0ciq9s10zwsy 104 223536 654498 2026-07-04T07:46:19Z Basingo 13803 /* Korrekturläst */ #läger26 654498 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Basingo" />{{ph|41}}</noinclude> Han visste ju förut att han skulle få se samma figur som han fått skåda, om han slagit upp sista hälften af modjurnalen. Han hade orätt — men det gör ingenting, då man på förhand beslutat att ha rätt. Sigrids toalett var utmärkt smakfull, men hade dock mindre att skaffa med modjurnalen än med hennes egen smak. — Min kusin, sade Fabian, påstår att efterskänkta fordringar ej mera äro några fordringar. Men jag säger att det är en hederssak att honorera äfven dem. — Damerna, yttrade Arvid, ha alltid haft en egen logik i dylika fall. — Och huru, inföll Sigrid, huru lyder då den efter er tanke. — Jo, om jag ej bedrager mig, är den ungefär följande... Andra ringningen till middagen afbröt samtalet. Vid bordet satt Sigrid mellan begge baronerne, far och son. Men som det var fadern hon egentligen sysselsatte sig med, och majoren var alltför mycket verldsman att ej lifligt och artigt språka med värdinnan, fingo de unga herrarne samtala med hvarandra. Men efter slutad måltid gick Sigrid och satte sig på gungbrädet utanför salsfönstren, och de tre unga herrarne ställde sig snart framför henne, täflande i förmåga att vara intressanta. — Nåväl, min herre, sade Sigrid vändande sig till Arvid, låt nu höra hvad ni vet om fruntimmernas logik i fråga om hederssaker. — Nej, det skulle blifva för allmänt. Frågan var om huruvida damerna anse sig förbundna att uppfylla ett efterskänkt löfte. — Får gå, men låt höra vår logik.<noinclude> <references/></noinclude> hdhgvyymhjg9yww4f8z08b991jl0t9t 104 223537 654500 2026-07-04T08:22:36Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 654500 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|162|<small>EVA WIGSTRÖM.</small>|}}</noinclude>det svåraste lass. Samma förhållande är det med troll, som äro ute i åskväder; de vilja gärna upp och åka, men inga hästar orka draga dem, utan blifva stående, och kusken får då begagna nyss nämnda medel för att få bort trolltyget. Hästen ser och känner mycket, som är obekant för de allra flesta människor; därför har det också händt, att hästar, spända för likvagn, på hvilken någon mer än vanligt girig och samvetslös person skulle föras till grafven, ej velat gå ur fläcken. När hästar stå bundna i spiltan, blifva de stundom öfverfallna af <i>maran,</i> en osynlig varelse, en ande, som tillhör en lefvande människa, hvilken nattetid måste ut och göra ofog. Hon angriper äfven män, men ännu oftare hästar, på hvilka hon antingen sammanflätar manen på det besynnerligaste sätt, eller ock rider hon kreaturet, så att det skummar af svett. En skjuten <i>uggla</i> eller <i>skata,</i> fastspikad på stalldörren, en lie, hängd öfver spiltan, äro de skyddsmedel, som begagnas mot detta otyg; dessutom finnes på vissa träd en sammangyttrad hop af små kvistar, så kallade markvastar, som också duga till skyddsmedel mot maran. I folksägnen finnes ej ordet hypnotism, men själfva saken är mycket väl känd sedan gamla tider, liksom också att hästar röna starkt inflytande af denna hemlighetsfulla kraft. Mycket förtäljes om kloka personer, som på långt afstånd förmått att stanna hästar framför vagnar eller plogar och hur djuren ej förmått röra sig från stället, förrän »den kloke» löst förtrollningen. En bit <i>flygrönn</i> i seldonet eller en dödad <i>fladdermus,</i> inlagd i plogskaftet, förhindrar dock denna kraft att verka på hästarna. Sägner om personer, som genom besvärjelser förmå hämma blodflöden på människor, förtälja också, att detta kan ske äfven med sårade hästar, blott besvärjaren får veta hästens namn, kön och färg. Trovärdiga landtmän försäkra, att de ofödda <i>fölen</i> i moderlifvet röna inflytande af tilldragelser, som förorsakat stoet häftig skrämsel. År 1893 hände det i Örkeneds socken, Östra Göinge härad i Skåne, att ett drägtigt sto kom att se en häst slaktas på det sätt, att djuret erhöll ett dråpslag i pannan, så det gick baköfver och föll. Någon tid därefter födde stoet ett vackert föl, hvilket dock snart visade sig vara behäftadt med ett svårt lyte. Rätt som det gick eller stod, for det baklänges och slog baköfver, liksom modern sett slakthästen göra. Under fulla fjorton dagar upprepades dessa anfall, och fölets<noinclude> <references/></noinclude> q98podai1xf30t0ohonexjsrhluodvi 104 223538 654501 2026-07-04T08:31:19Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 654501 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<small>DJURLIFVET I FOLKETS TRO OCH SÄGNER.</small>|163}}</noinclude>egare ansåg det bäst att döda det arma kreaturet; men så rådde någon honom till att söka en klok gubbe. Mannen följde rådet, och den kloke föreskref, att man skulle gifva fölet tre bitar kött af den slaktade hästen. Detta skedde, lytet försvann, fölet blef med tiden en stark och vacker häst, som lefde och frodades 1897. Liksom djur kunna utöva ett magiskt inflytande på hvarandra, så eger samma förhållande rum emellan människa och djur, och särskildt är det den stolta, starka, klart blickande hästen, som tillskrifves förmåga att på ett hemlighetsfullt sätt inverka på ett spädt barns sinnesriktning. Men detta kan endast ega rum, om ett barns gudmor, genast efter det dopet blifvit förrättadt, bär barnet fram till en häst och låter dennes andedrägt spela öfver den lille samt därefter vid ett fönster tre gånger ropar på barnets mor. Hästens skor besitta förmåga att tillföra den person lycka, framgång och rikedom, som finner en tappad hästsko och spikar den öfver sin dörr eller på annat sätt tillvaratager densamma. När en häst vältrar sig, sker det för att bli befriad från något ondt, som plågar honom; detta onda öfverflyttas till den människa, som i sitt oförstånd genast går öfver den plats, på hvilken hon sett hästen vältra sig, och så ej spottar tre gånger för sig. I <i>hästens seldon</i> bor läkekraft mot svår värk och onda sår. Den sjuke snöres in i seldonet och får ligga en stund i en bra varm bakugn. Hästselen besitter äfven förmåga att förvända synen på räf och roffåglar. Om man nämligen släpper gås- och andungar samt kycklingar genom en hästsele första dagen de föras ut under öppen himmel, så komma de små kräken att i rofdjurens ögon se ut som stora hästar. På Gotland, där hästen älskas kanske ännu högre än annorstädes i Sveriges land, har det händt, att aflidna människor visat sig nattetid i den lille gotlandshästens skepnad och genom sitt kloka beteende låtit förstå, hvad den döde bar på sinnet. Namnet <i>Sleipner</i> förekommer visserligen aldrig i våra folksagor, men däremot talas där om <i>Noens häst.</i> Noen är dock i dagligt skånskt bygdemål detsamma som <i>någon,</i> fast ordet i sägnen måste fattas som personnamn. Noen är samme ryttare, som i andra skånska sägner, utan omskrifning, kallas <i>Oden</i> och alltid färdas till häst antingen som jägare i luften eller genom skogar och öfver fält, förföljande troll och jättar. Under sådana nattliga ströftåg på jorden har han ofta bedt någon mötande vandrare hålla sin häst<noinclude> <references/></noinclude> bkwnrley29yojie6l2b2dyhiugapng1 104 223539 654502 2026-07-04T08:41:53Z Basingo 13803 /* Korrekturläst */ #läger26 654502 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Basingo" />42</noinclude> — Den är mycket enkel och inskränker sig till tvänne alternativer. — Och de äro? — Om en qvinna af särskilta motiver ej vill uppfylla sitt löfte, så gör hon det också ej, utan räknar mannen till last att han återskänkt det. Han är otacksam, obelefvad, enfaldig och Gud vet allt hvad i hennes tanke. Men har hon engång fått i sitt hufvud att vara ordhållig, så hjelper det icke det ringaste om man än tusen gånger efterskänker sin fordran. Detta bevisar då en blygsamhet och grannlagenhet, som förtjenar att belönas. — Tillämpa nu detta på mig, yttrade Fabian till sin kusin, och fäll ditt utslag i enlighet dermed. — Det skall få bero på ditt framtida uppförande. Dessutom vet du ju icke huruvida jag kan gå in på herr L*s theori. — För min del, sade Salzwedel, anser jag den fullkomligt oriktig. Den grundar sig på ett stort och «förlåtligt misstag. — Och det är? — Det består deri att Arvid sökt intvinga damernas känslor och tankar i ett slags disjunktiv omdömesform, hvars ”antingen — eller” dock i verkligheten aldrig håller streck för deras otaliga och oberäkneliga nycker, hvilkas anledning är att söka i ögonblickets känsla, ej i en slutledning af förståndet. Sigrid skakade på hufvudet. — Ni är en förrädisk bundsförvandt, sade hon. Ni målar sannerligen ut oss, stackars qvinnor, mycket värre än herr L*. Härvid kastade hon en blick åt sidan, men blef helt förvånad att ej finna Arvid på den plats, der han nyss stått. Straxt derpå såg man den saknade komma ned<noinclude> <references/></noinclude> 54u868axd9s6l83quezs84mx410d5bf 104 223540 654503 2026-07-04T09:00:29Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 654503 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|164|<small>EVA WIGSTRÖM.</small>|}}</noinclude>en stund och sedan belönat tjänsten med glödheta slantar. Han tycker ej om att bli sedd utan plägar barskt ropa till vandraren: »Dagen är din, natten min!» Till Noens häst har folk ända in på 1880-talet offrat de sista axen på ett afmejadt fält. Axen få ej röras med lie eller skära utan ryckas upp med händerna samt nedläggas vackert på dikesrenen, med uttryckligt tillkännagifvande att de skola vara julfoder åt Noens häst. Ingen äkta af mig känd sägen framställer hin onde med hästfot; däremot förtälja både yngre och äldre sägner mycket om ett mystiskt djur, kalladt <i>bäckhästen;</i> den är ljusgrå till färgen, är ej absolut elak, men full af gyckel och upptåg, förmår omskapa sig hur han behagar, kan bli så lång som helst; skrattar högt då han lyckats spela människan något spratt, men flyr då Jesu namn nämnes. Han har många gånger blifvit fångad och fått gå för harf och plog, tills egaren ansett sig kunna befria honom från grimman, då bäckhästen genast försatt sig i frihet. Mången åkertäppa i skilda skånska bygder har blifvit för mig utpekad som skådeplats för den starke, lättfotade hästens träldomsarbete, och ingen af Hellas gamla myter har blifvit så ofta använd och omklädd i våra sägner som denna. <i>Fåret</i> spelar en rent passiv roll i folksägnerna. Det förekommer endast som föremål för hexors och trollkarlars onda konster samt i samband med sägner om räf och varg. Med kvinnan står det så till vida i ett mystiskt samband, att om kvinnfolk om hösten rengöra fårkätten, kommer där att födas flere »gemmerlamm» (hon-lamm) än »bedar» (baggar) följande vår. Samma skyddsmedel, som användes för att skydda nötkreaturen mot rofdjur och trolltyg, nyttjas också för fåren. <i>Svinet</i> är i lika, om ej i högre grad utsatt för elaka personers hexkonster, ty det är ju ett af de nyttigaste husdjuren, och förlusten af ett svin saknas djupt. Det är dock föga känsligt för annan handgriplig tuktan än slag med en sopkvast; men afbasas svinet med ett sådant redskap, blir det dynt i fläsket. Så litet tilltalande svinet än må vara för fantasien, tillägges det dock vissa mystiska egenskaper. Om en person, behäftad med vårtor på händerna, passar på när ett svin skubbat sig och så med sin ena hand tager på denna plats tre gånger och stryker sedan med handen öfver värtorna och för hvarje gång säger: »Jag tyckte det var något, men där är ej något!» så försvinna vårtorna inom<noinclude> <references/></noinclude> pgw8dw6p9flrvy1q8kzg4hjdb03wf7s 104 223541 654504 2026-07-04T09:48:00Z Basingo 13803 /* Korrekturläst */ #läger26 654504 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Basingo" />{{ph|43}}</noinclude> från flygeln, med ett ofantligt stort, blekrödt bomullsparaply under armen. Han gick snedt öfver gården och bortskymdes snart af träden. — Hvar i all verlden skall han taga vägen med det der underbara paraplyt, frågade fröken O*. — Det är ej ett paraply, sade Salzwedel, utan en parasoll, hvilken han ärnar begagna medan han sofver middag. Han tycker ej om att generas af solskenet. — Åh kors, sade Fabian helt oskyldigt, det har jag aldrig gifvit akt på. Som Arvid ej för någon berättat sitt lilla äfven- tyr i fanjunkarebostället, visste Salzwedel lika litet som någon annan hvart Arvid begaf sig med paraplyt. Men den förklaring han gifvit var ingalunda omöjlig och hade den oskattbara förtjensten att sätta vännen i en löjlig dager. Och kan man göra det utan att såra sanningen värre än genom en något vågad gissning, så är del en mycket ursäktlig taktik mellan ett par uoga karlar, hvilka äro eller tro sig vara rivaler. Sigrid dolde sin förvåning öfver Arvids hastiga bortgång och konversationen blef snart lika liflig som förut.<noinclude> <references/></noinclude> 3yghvz9l4y0iilefxyuqi5hm1imkp09 104 223542 654505 2026-07-04T10:06:03Z Basingo 13803 /* Korrekturläst */ #läger26 654505 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Basingo" /></noinclude><br>{{c|<big>SJUNDE KAPITLET.</big>}}<br> Emedlertid satt Arvid redan i fanjunkare bostället och samtalade med den vackra Marie. Han hade nu fått veta både hennes för- och tillnamn, men ehuru han tagit sig den — i hans ögon ej så obetydliga — friheten att kalla henne ”mamsell Marie” var han dock minst lika artig ock vördnadsfull mot henne som han någonsin varit mot någon lysande Stockholmsdam. Det var ganska eget att se huru snart sagdt förlägen och villrådig han var i sitt sätt att bemöta fanjunkaredottern, han, som annars alltid känt sig fullkomligt à son aise med både de prydligaste salongsdamer och de kokettaste värdshusflickor. Icke derföre att det låg i hans lynne att lätt blifvaförsagd, tvärtom hade han alltid affekterat den der de antika filosofernas apathi, som i våra dagar i stället blifvit verldsmännens, de unga rouéernas tillhörighet. ”Nil admirari” eller för att välja ett mindre klassiskt uttryck — ”Man muss sich nicht verblüffen lassen” var och förblef hans valspåk, men... detta kunde dock ej tillämpas på andra fall än de i det vanliga lifvet förekommande.<noinclude> <references/></noinclude> 62da62t891f4rmvu3r46hzig73m9g9z 104 223543 654507 2026-07-04T10:26:11Z Basingo 13803 /* Korrekturläst */ #läger26 654507 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Basingo" />{{ph|45}}</noinclude> Här inträdde ett nytt. Arvid hade gjort upp för sig ett ideal: ett okonstladt, oskyldigt, behagligt naturbarn ville han finna — och hvar vore väl detta möjligt annat än på landet? Yälan! Här hade han ju nu en vacker, ung flicka, som väl ingen gerna kunde anklaga för tillgjordhet. Från sina spädaste år hade hon lefvat i en vacker natur, af hvilken hon utan tvifvel måste hafva mottagit det lyckligaste inflytande. Ingen förvänd uppfostran, ingen gemenskap med städernas förpestade gränder och konstlade, sjelfviska innevånare hade förstört hennes naturliga — utan tvifvel i alla afseendeo goda — anlag. Hvad ville han mera begära? Och likväl kände Arvid sig ej af någon sympathi dragen till Marie. Nej, det låg i hennes ögon, hennes leende, hela hennes personlighet någonting, som på en gång lockade och dref honom tillbaka. Han kunde ej förklara denna känsla annat än som en följd af hans ovana vid en sådan naturlighet och otvungenhet — bland hufvudstadens utsmyckade och tillgjorda skönheter hade hans smak blifvit förderfvad, men hans förstånd och hans hjerta skulle helt säkert rena den. Så måste förhållandet vara: visste han icke att sjelfva den rena och friska luften i början kännes obehaglig för den, som vant sig vid qvalmet i sina tillstängda kamrar? Det skulle vara föga roande att följa med de begge ungas samtal. Arvid talade allvarsamt om traktens naturskönheter, om böndernas national-karakter och åtskilliga likartade ämnen, hvilka han ansåg ligga inom Maries fattnings-sfer. Hon svarade på ett sätt, som alltid förrådde ett klart om än obildadt förstånd, och ibland med en liflighet, hvilken Arvid ansåg vara bevis på ett varmt och känsligt hjerta. Han undvek omsorgsfullt allt, som kunde<noinclude> <references/></noinclude> gdfprtysukosg0b7rhk75f05ancw5ll 654508 654507 2026-07-04T10:27:16Z Basingo 13803 /* Korrekturläst */ #läger26 654508 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Basingo" />{{ph|45}}</noinclude> Här inträdde ett nytt. Arvid hade gjort upp för sig ett ideal: ett okonstladt, oskyldigt, behagligt naturbarn ville han finna — och hvar vore väl detta möjligt annat än på landet? Yälan! Här hade han ju nu en vacker, ung flicka, som väl ingen gerna kunde anklaga för tillgjordhet. Från sina spädaste år hade hon lefvat i en vacker natur, af hvilken hon utan tvifvel måste hafva mottagit det lyckligaste inflytande. Ingen förvänd uppfostran, ingen gemenskap med städernas förpestade gränder och konstlade, sjelfviska innevånare hade förstört hennes naturliga — utan tvifvel i alla afseendeo goda — anlag. Hvad ville han mera begära? Och likväl kände Arvid sig ej af någon sympathi dragen till Marie. Nej, det låg i hennes ögon, hennes leende, hela hennes personlighet någonting, som på en gång lockade och dref honom tillbaka. Han kunde ej förklara denna känsla annat än som en följd af hans ovana vid en sådan naturlighet och otvungenhet — bland hufvudstadens utsmyckade och tillgjorda skönheter hade hans smak blifvit förderfvad, men hans förstånd och hans hjerta skulle helt säkert rena den. Så måste förhållandet vara: visste han icke att sjelfva den rena och friska luften i början kännes obehaglig för den, som vant sig vid qvalmet i sina tillstängda kamrar? Det skulle vara föga roande att följa med de begge ungas samtal. Arvid talade allvarsamt om traktens naturskönheter, om böndernas national-karakter och åtskilliga likartade ämnen, hvilka han ansåg ligga inom Maries fattnings-sfer. Hon svarade på ett sätt, som alltid förrådde ett klart om än obildadt förstånd, och ibland med en liflighet, hvilken Arvid ansåg vara bevis på ett varmt och känsligt hjerta. Han undvek omsorgsfullt allt, som kunde<noinclude> <references/></noinclude> 2g49eeqffwpc0v4nvd44usmgi09ks4d 104 223544 654509 2026-07-04T10:50:28Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654509 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude><h2 align="center" style="border-bottom:none;">FÖRORD TILL FÖRSTA ENGELSKA UPPLAGAN</h2> Jag hade skyndat över till London från Flandern för att ordna min naturalisering för den händelse att Sverige skulle bli indraget i världskriget. {{Samma som|på|Q=Q170509|ord=Henry James}} hade lovat att vara en av mina “sponsors”, han själv hade just blivit naturaliserad. “Civis britannicus sum”, sade han med sin djupa röst. Han visste att jag hade försökt göra det lilla jag kunde, men att jag nu var för hjälplös själv för att kunna hjälpa andra. Han visste det öde som väntade mig. Han lade handen på min skuldra och frågade mig vad jag ämnade ta mig till. Jag svarade att jag skulle lämna Frankrike för att gömma mig som desertör i mitt gamla torn, det var rätta platsen för mig. När han tog farväl påminde han mig om hur han för många år sedan, när han var min gäst i Anacapri, hade försökt få mig att skriva en bok om San Michele, som han kallade den skönaste platsen på jorden. Varför skulle jag inte skriva Boken om San Michele nu, om mina värsta farhågor besannades och modet började svika? Vem kunde berätta om San Michele bättre än jag som hade byggt det sten på sten, med mina egna händer? Vem kunde bättre än jag beskriva alla dessa ovärderliga antika marmorfragment som låg strödda i trädgården där en av Tiberius villor en gång stod? Och den dystre gamle kejsaren, vilkens trötta fot trampat mosaikgolvet som jag bragt i dagen under vinrankorna, vilket fascinerande studium skulle han inte vara för mig som var så intresserad av psykologi! Ingenting gick upp mot att skriva en bok om man ville glömma sitt eget elände, ingenting gick upp mot att skriva en bok om man inte kunde sova. Det var min väns sista ord till mig. Jag såg honom aldrig mer. Jag återvände till det gamla tornet, förödmjukad och modlös. Medan alla andra var redo att offra liv och lem för sitt land, vandrade jag fram och tillbaka i mitt torn rastlös som ett fångat djur, medan ständigt nya sorgebud om lidande och död lästes upp för mig. Ibland om kvällarna när dagens obevekliga ljus hade upphört att pina mina ögon, brukade jag gå upp till San Michele i hopp om bättre nyheter. Engelska<noinclude> <references/> {{ph|11}}</noinclude> 7ung0nnuz1cnptlmdehslsyv42z00pc 104 223545 654510 2026-07-04T10:54:29Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654510 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>Röda korsets flagga vajade över San Michele där tappra och stympade män sökte hjälp av samma sol som drivit mig bort från mitt älskade hem. Hur lång var inte väntan för oss, som inget annat kunde göra än vänta! Men hur många av oss vågar bekänna sanningen, att bördan av hans eget lidande syntes honom lättare att bära då alla män och kvinnor omkring honom var försänkta i sorg, att såret i hans egen sida föreföll att läkas då blodet sipprade fram ur så många andras gapande sår? Vem vågade knota över sitt eget olycksöde medan hela världens öde stod på spel? Vem vågade gnälla över sin egen plåga då alla dessa stympade män låg tysta på sina bårar med hopbitna tänder? Äntligen bedarrade stormen. Allt var tyst som förr i det gamla tornet, jag var återigen ensam med min fruktan. Mannen är skapad att bära sitt eget kors, det är därför han fått sina starka skuldror. En man kan stå ut med en hel del, så länge han kan stå ut med sig själv. Han kan leva utan hopp, utan vänner, utan böcker, till och med utan musik, så länge han kan lyssna till sina egna tankar, till sången av en fågel utanför fönstret och rösterna från havet i fjärran. Man sade sig i St. Dunstan's,<ref>Hemmet för blinda officerare och soldater vid Regent's Park.</ref> att en man till och med kan leva utan ljus, men mina sagesmän var hjältar. Men en man kan inte leva utan sömn. När jag upphörde att sova började jag skriva denna bok, sedan alla mildare läkemedel visat sig overksamma. Vad mig själv beträffar har resultatet varit utmärkt. Många gånger har jag välsignat Henry James för hans råd, jag har sovit mycket bättre hela tiden. Det har till och med roat mig att skriva boken. Jag undrar inte längre över varför så många människor slår sig på att skriva böcker i våra dagar. Olyckligtvis har boken tillkommit under särskilt svåra omständigheter. Redan vid första kapitlet blev jag störd av ett oväntat besök av en ung man som helt ogenerat slog sig ner mittemot mig vid skrivbordet och började tala om sig själv och sina egna affärer, som om det kunde intressera andra än honom själv. Det var någonting synnerligen irriterande i det självbelåtna sätt på vilket han med flödande svada bredde ut sig om sina mer eller mindre otroliga och befängda äventyr, där han som oftast tycktes ha varit hjälten — för mycket Ego i ditt Cosmos, unge man, sade jag för mig själv. Han orerade vitt och brett om antik konst, arkitektur, musik, psykologi, döden och vad som kommer därefter. Medicin tycktes han<noinclude> <references/> 12</noinclude> 74g6gyp0qcfmw34ev686dx5evwjqgzu 104 223546 654511 2026-07-04T10:56:21Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654511 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>också ha fuskat i, han försökte inbilla mig att han var nervspecialist och skröt av att vara lärjunge till Charcot, som alla gör. Gud hjälpe hans patienter, tänkte jag för mig själv. När han nämnde namnet på den ryktbare läkaren vid la Salpêtrière, kom det plötsligt för mig att jag måtte ha sett honom förr, för länge, länge sedan. Men jag sade till mig själv att det måste vara ett misstag, för han såg så ung och yster ut och jag kände mig så gammal och utsliten. Hans nonchalanta skroderande, till och med hans pojkaktighet började irritera mina nerver. Värre blev det när jag så småningom fick klart för mig att denna ungdom tog sig friheten att driva med mig hela tiden, som ungt folk ofta gör med gammalt folk. Han gick så långt att han försökte få mig att tro att det var han och inte jag som byggt San Michele! Han sade, att han älskade San Michele och att han skulle leva där för alltid. Det slutade med att jag bad honom gå sin väg och lämna mig i fred och låta mig fortsätta med Boken om San Michele och min beskrivning av mina ovärderliga marmorfragment från Tiberius villa. — Stackars gamle man, sade min unge gäst med sitt mest beskyddande småleende, ni pratar i nattmössan! Jag börjar tro att ni inte ens kan läsa er egen handstil! Det är inte om San Michele och era ovärderliga marmorfragment ni har suttit och skrivit hundratals sidor, det är endast några fragment av lera som ni har bragt i dagen bland spillrorna av ert eget sönderbrutna liv. {{högertext|Torre di Materita, 1928}} {{tomrad}}<noinclude> <references/> {{ph|13}}</noinclude> rvdgss61n0jjd47sguu3ucu8zgk6oky 104 223547 654512 2026-07-04T10:59:29Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654512 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude><h2 align="center" style="border-bottom:none;">FÖRORD TILL FÖRSTA SVENSKA UPPLAGAN</h2> Efter nio månaders funderingar har jag motvilligt samtyckt till utgivandet av en svensk upplaga av The Story of San Michele. Det tog mig förresten nästan lika lång tid att gå med på utgivandet av den engelska originalupplagan. Hade förläggarna lämnat mig i fred, skulle boken aldrig ha sett dagens ljus. Själv var jag nöjd och belåten med att vara min egen publik och njuta av Flauberts “délices de l'inédit” — en stillsam och oförarglig förströelse för ensamma människor, ej tillräckligt uppskattad av moderna författare. Men penningens makt är stor! Jag har dukat under för frestelsen, jag har sålt mitt manuskript till den högstbjudande, jag har sålt mig själv. Jag har sålt mig själv att föras omkring och visas för pengar på bokmarknaderna i åtta olika länder och dansa på bakbenen som en gammal tam björn med kedja om halsen och järnring i näsan. Hittills har turnén gått över all förväntan bra — engelsmännen är ju stora djurvänner. Publiken har applåderat, recensenterna har klappat den gamle slagbjörnen på ryggen, slantarna har haglat över honom. I sommar skall hundratals flyttfåglar sjunga The Story of San Micheles lov på fält och ängar och djupt inne i Sveriges skogar — boken som räddade deras liv denna vår på klippön i Medelhavet när faran var som störst. På Napolis gator hämtar redan nu hundratals gamla utslitna åsnor vederkvickelse och tröst från The Story of San Michele, och i flera byar runt om Vesuvius livnär sig många av deras olycksbröder nästan uteslutande på den engelska upplagan av boken. Om detta ej skall kallas litterär succé, vet jag sannerligen inte vad som menas med litterär succé.. Huruvida turnén i Sverige skall avlöpa lika bra, beror på tur och reklam — ingen är profet i sitt eget land. Tur har jag alltid haft. Reklamen har anförtrotts åt en flock vildänder som med en ljungpipare i spetsen flyr för sina liv i havsbandet för att köpa sig en holme — kanske i Kalmar sund — att vila ut en stund i fred för sina förföljare. Vet du att människorna varje höst mördar över hundratusen dykänder och över trettiotusen ljungpipare i Nordens farvatten? Människorna hemma<noinclude> <references/> 14</noinclude> p262fcpffm9kqy94q0cu7yrfrtd5lh3 0 223548 654513 2026-07-04T11:01:11Z Thuresson 20 Ny 654513 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Boken om San Michele 1968.djvu" from=13 to=15 kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Boken om San Michele|Förord1]] jgaqy35m0hzn4y0hrnm26xvog2iuh6j 104 223549 654514 2026-07-04T11:04:36Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654514 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>i Sverige säger sig ha sinne för poesi, men de känner inte ens namnet på Nordens största skald. Finns det i hela vår litteratur en mer gripande dikt än de rytmiska vingslagen av en flyttfågel uppe i skyn? Engelska kritiker har gjort sig mycket huvudbry med att söka klassificera The Story of San Michele, och jag undrar inte på det. Några har kallat boken “En självbiografi”, andra har kallat den “En läkares memoarer”. Boken är varken det ena eller det andra. Mitt livs historia skulle varit undangjord på långt mindre än femhundra sidor, också om jag inte strukit de viktigaste och de sorgligaste kapitlen. Än mindre lämplig är den pompösa benämningen “En läkares memoarer”. Redan det självsvåldiga, nästan pojkaktiga tonfallet i boken talar emot denna. En läkare liksom alla andra människor har väl rätt att skratta åt sig själv ibland för att hålla modet uppe. Men han får inte skratta åt sina patienter. Att gråta med dem är ändå värre, en gråtmild doktor är en dålig doktor. En gammal läkare gör förresten klokare i att inte skriva några memoarer alls. Det är nog bättre att han behåller för sig själv vad han sett av livet och döden och lämnar de döda i ro och de levande åt sina illusioner. Åtskilliga episoder i denna bok utspelas på det illa utstakade gränsområdet mellan det sannolika och det osannolika, det farliga No man's land, där så många memoarförfattare stupat. Det vore en stor lättnad för mig om läsaren utan vidare ville förvisa dessa episoder till diktens fridlysta område. Jag har förresten gjort mig mycken teknisk möda med att underlätta detta. Jag begär ej bättre än att inte alltid bli trodd, jag har i alla fall alldeles tillräckligt att svara för. Det skall smickra min författarfåfänga om jag lyckats i dessa bemödanden. Livet är en berättare av rang. Det är nog så att åtskilliga av bokens sidor, enkannerligen i kapitlet om Lappland, gör sig bättre på originalspråket än på ren svenska. Våra dagars Abiskoturister skall nog finna björnarna och vargarna i boken något för närgångna. Gamle Lars Anders i Forsstugan gjorde nog också klokast i att inte längre lämna dörren öppen om natten till sitt ensliga härbre med mor Kerstins vackra gamla bruddräkt och alla helgdagskläderna och vargskinnspälsarna. Men jag har svårt att tro att någon kritiker av boken skall ha panna att våga betvivla att det var en riktig tomte jag såg sitta på bordet i min kammare över kostallet och rycka försiktigt i min klockkedja.<noinclude> <references/> {{ph|15}}</noinclude> njz67nagxtd59ulq5xwcfc0ae9zl7st 104 223550 654515 2026-07-04T11:06:13Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654515 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>Visst var det en tomte, vem skulle det annars ha varit? Jag såg honom ju livslevande med båda mina ögon när jag satte mig upp i sängen. Gamle Lars Anders i Forsstugan och mor Kerstin är döda för länge sedan, men tomten som jag såg lever än i denna dag. Det är bara vi människor som dör. {{högertext|Villa Svezia, Roma, mars 1930}} {{tomrad}}<noinclude> <references/> 16</noinclude> pxv70d9reb8sbw0g4qfcyoj3lhzh4cy 104 223551 654516 2026-07-04T11:09:48Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654516 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude><h2 align="center" style="border-bottom:none;">NYTT FÖRETAL</h2> Litterära granskare och välvilliga läsare av Boken om San Michele har envisats att kalla denna bok “En självbiografi”. Låt mig säga här än en gång att det aldrig varit min mening att skriva en bok om mig själv, jag har tvärtom gjort mig mycken möda att söka göra mig kvitt denna oklara personlighet. Om boken det oaktat format sig till en självbiografi börjar jag tro, att döma av de många upplagorna, att den mest praktiska metoden att skriva en bok om sig själv består i att tänka på andra människor medan man skriver. Allt man har att göra är att sitta stilla för sig själv i sin länstol och lyssna till det fjärran sorlet av människoröster från förgångna tider och se tillbaka på sitt förflutna liv med sitt blinda öga. Ändå bättre tycks det vara att lägga sig raklång i gräset och se på molnen och inte tänka på någonting alls. Knappt har man legat där en stund och lyssnat till tystnaden omkring sig förrän skogar och ängar börjar sjunga med klara fågelröster, vänliga djur kommer fram och berättar sina sorger och sin glädje med uttryck och ord som man förstår, och snart börjar också de livlösa tingen omkring en viska i sin sömn att det inte är sant att man är ensam, att det inte är sant att man skall dö. Daily News bekante litteräre granskare har upptäckt att “det fanns tillräckligt med material i Boken om San Michele för att förse författare av spännande noveller med stoff till deras döddagar”. Jag överlåter gärna till dessa herrar och damer detta material för vad det är värt, själv har jag inte vidare bruk därav. Efter att ha inriktat mina litterära ansträngningar under en livstid på att skriva recept, är det föga sannolikt att jag kommer att försöka mig på “spännande noveller” så sent på dagen. Ty nog måste det vara ett bekvämare yrke att sitta i en länstol och skriva “spännande noveller” än att arbeta sig fram med händer och fötter genom livet för att samla materialet till dem, lättare att beskriva sjukdomar och död än att bekämpa dem, mindre riskabelt att koka ihop hemska intriger än att falla offer för dem ute i livet. Men varför samlar dessa yrkesförfattare inte själva sitt material? De gör det sällan. Författare som envisas att sända sina<noinclude> <references/> {{huvud|''2 Munthe''||17}}</noinclude> nfqxgjvrs32m7e3qau70b95bu8uhmr4 0 223552 654517 2026-07-04T11:10:30Z Thuresson 20 Ny 654517 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Boken om San Michele 1968.djvu" from=16 to=18 kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Boken om San Michele|Förord2]] rxh9sq33ex7tqxudpk4rkj0t7dbbjaj 104 223553 654518 2026-07-04T11:13:37Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654518 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>läsare till fattiggränderna följer ogärna med dit själva. Specialister på sjukdomar och död kan sällan övertalas att följa dig till sjukhuset där de just håller på att avliva hjältinnan i boken. Poeter och filosofer som på välklingande vers och prosa hälsar Döden som Befriaren, bleknar ofta vid blotta nämnandet av namnet på deras bästa vän. Det är en gammal historia. Leopardi, det nya Italiens störste skald, som sedan barnaåren längtade efter döden i dussintals fulländade poem, var den förste att fly för sitt liv från koleran i Napoli. Till och med den store Montaigne, vars resignerade betraktelser över döden är nog att göra honom odödlig, satte i väg som en hare samma dag pesten bröt ut i hans Bordeaux. Buttre gamle Schopenhauer, nya tidens störste filosof, som gjorde negationen av livet till själva hörnstenen i sitt system, klippte genast av all konversation om döden. De blodigaste krigsromanerna skrevs av fredliga medborgare väl utom skotthåll för de fientliga kanonerna. Författare som älskar att iscensätta sexuella orgier är i regel själva dåliga aktörer i dylika scener. Själv känner jag blott ett undantag från denna regel, Guy de Maupassant, och jag såg honom dö därav. En berömd engelsk författare har kallat Boken om San Michele “Boken om Döden”. Kanske är det så, ty döden är sällan borta från mina tankar. “Non nasce in me pensier che non vi sia dentro scolpita la morte”, skrev Michelangelo till Vasari. Jag har brottats så länge med min dystre kollega, ständigt besegrad har jag sett honom slå till marken den ene efter den andre av dem jag sökt försvara. Jag har haft några av dessa människor i tankarna medan jag satt och skrev denna bok, så som jag såg dem leva, så som jag såg dem lida, så som jag såg dem lägga sig ned att dö. Det var allt jag kunde göra för dem. De var alla ringa, obetydliga människor, inga marmorkors står på deras gravar, många av dem var redan bortglömda innan de var döda. Nu till sist har de det alla bra. Gamla Maria Porta-Lettere, som i tjugu år på nakna fötter klättrade uppför de 777 feniciska trappstegen med breven till San Michele, bär nu omkring posten uppe i Himlen. Där uppe sitter nu också käre gamle Pacciale och röker sin fredspipa och ser ut över det oändliga havet så som han brukade göra från pergolan i San Michele. Där går nu också min vän Arcangelo Fusco, gatsoparen från Quartier Montparnasse, och sopar stjärndammet från det gyllene golvet. Nerför den ståtliga peristylen av lapis<noinclude> <references/> 18</noinclude> bkh06jfl6hatmirjt4cztf29yaiw1i8 104 223554 654519 2026-07-04T11:15:56Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654519 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>lazulikolonner struttar lille monsieur Alphonse, dekanen från de Små Fattigsystrarnas asyl i Rom, i Pittsburghmiljonärens splitternya bonjour, högtidligt lyftande på sin älskade höga hatt för vartenda helgon han möter liksom han gjorde för mina vänner när han åkte på Corson i min viktoria. John, den faderlöse lille blåögde gossen som aldrig log, leker nu dagarna i ända med hundratals andra glada småttingar i Kristusbarnets forna barnkammare. Han har lärt sig att le till sist. Hela rummet är fullt av blommor, sjungande fåglar flyger in och ut genom de öppna fönstren. Då och då tittar Madonnan in för att se till att barnen har allt de behöver. Johns mor, som vårdade honom så ömt på Avenue de Villiers, är ännu kvar bland oss här nere på jorden, jag såg henne häromdagen. Stackars Flopette, hetären, ser tio år yngre ut än när jag såg henne i nattcaféet på boulevarden, sirlig och nätt i sin långa vita klänning. Hon är nu andra husjungfru hos Maria Magdalena. I ett blygsamt hörn av de Elyseiska fälten ligger hundarnas kyrkogård. Mina döda vänner är alla där, deras förmultnade kroppar ligger ännu kvar där jag lade dem sida vid sida under cypresserna vid det gamla tornet, men deras trogna hjärtan har tagits upp hit. Den blide lille San Rocco, alla hundars skyddspatron, har uppsikt över deras kyrkogård, och gamla miss Hall kommer ofta hit med några blommor till Tappios grav. Till och med slyngeln Billy, den försupne babianen som satte eld på il canonico don Giacintos likkista, har släppts in på prov till den sista raden av gravar på apornas kyrkogård ett gott stycke avsides efter en noggrann granskning av Sankte Per som märkte att han luktade whisky och i början tog honom för en mänsklig varelse. Don Giacinto själv, den rikaste prästen i Capri, som aldrig givit en fattig en slant, steker ännu i sin likkista, och före detta slaktaren i Anacapri som stack ut ögonen på vaktlarna med en glödgad nål har fått sina egna ögon utstuckna av Djävulen själv i ett anfall av jalousie de métier. Boken om San Michele är en bok om Livet. Livet är detsamma som det alltid varit, oberört av tid och öden, likgiltigt för människors sorger och glädje, hemlighetsfullt och outgrundligt som sfinxen. Men världen vi lever i, scenen där den evinnerliga tragedin utspelas, ändras ständigt av den Store Regissörens mästarhand för att åskådarna inte skall tröttna på det enformiga melodramet med sitt menings-<noinclude> <references/> {{ph|19}}</noinclude> mwimdux3l896cm28degz4ygrq9igie7 104 223555 654520 2026-07-04T11:18:24Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654520 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>lösa jäktande efter lyckan och sitt gamla utslitna tema om döden. Världen i vilken vi levde i går är inte samma värld som vi ser omkring oss i dag, utan ro och rast skrider den fram sin ödesdigra väg genom det oändliga mot förintelsen, och så gör också vi. Ingen man badar två gånger i samma flod, sade Herakleitos. Somliga av oss kryper på sina knän, andra rider på hästryggen eller rusar fram i automobiler, andra jagar förbi själva brevduvan i flygmaskiner. Det är onödigt att brådska så, vi kan alla vara säkra på att hinna fram i god tid till målet för färden. Nej, den värld jag levde i när jag var ung är inte densamma som den jag lever i nu i dag, åtminstone tycks det så för mig. Jag tror inte heller att det skall tyckas så för dem som läser dessa strövtåg i det förflutna på jakt efter ständiga äventyr. I dag finns inte längre bland Messinas ruiner några banditer med åtta mord på sitt samvete som inbjuder en främling att sova på deras madrasser. Inga flera granitsfinxer sover sin tusenåriga sömn i gruset av Neros villa i Kalabrien. De galna råttorna, som nästan skrämde slag på mig i Napolis kolerasmittade fattiggränder, har för länge sedan retirerat till sina romerska kloaker. I dag kan man fara upp till Anacapri i automobil, till toppen av Die Jungfrau med elektrisk järnväg och klättra uppför Matterhorn på repstegar. Uppe i mitt vintriga hemland står som förr gran och fur på vakt över min barndom, stormslitna av åren även de, men raka i ryggen ännu, grå gamla grenadjärer med snö i lockarna och rimfrost i skägget, de enda barndomsvänner jag väl har kvar. Vitsipporna vaknar som förr bland smältande drivor när Befriaren kommer till sist med fågellåt i luften och sol och glädje till frusna människobröst. Forsarna sjunger som förr men näckens harpa har tystnat. Älvorna dansar inte mer bland ängens sovande blommor. Den vackra blåögda folkvisan är död. På vidderna där solen inte går ner lever lappar och renar ännu sitt hemlösa ödeliv. När snön ligger djup flämtar måhända än i dag en flock hungriga vargar bakom släden på väg till julottan över den frusna sjön. Men den ridderlige gamle slagbjörnen som lappjäntan och jag mötte i Suvlåpasset har för länge sedan gått till de Sälla Jaktmarkerna. Småfolket som jag hörde tassla på natten under lappkåtans golv har försvunnit, lapparna säger att de inte längre bär föda till de sovande björnarna i deras vinteriden. Det är nog därför<noinclude> <references/> 20</noinclude> 6hkpo50rwktz5bgtoclbvegjvwz5t4i 104 223556 654521 2026-07-04T11:20:44Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654521 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>det finns så få björnar i Lappland i dag. Den strida älven som Ristin och jag simmade över med ränslarna på ryggen är spannad av en järnvägsbro. Fjället där den enögde jätten Stalo bodde har sprängts i stycken med dynamit. Trollens vita renhjordar har skingrats, deras silverklockor ljuder inte längre i de tysta skogarna kring Forsstugan. Blåkulla står tomt och öde. Den sista trollpackan har för länge sedan ridit sin väg, Gud vet vart, på sin gammalmodiga flygmaskin. Svartalfer och annat rackartyg smyger ännu omkring bland skumma människotankar, och giriga dvärgar vakar ännu över guldet som trollen, innan de bröt upp, satte in hos de rika på obestämd tid mot hög ränta. Huldror och skogsrån finns det gott om varthelst man kommer än i dag. Somliga säger att de är skapade som ungmör med fylliga läppar och glänsande ögon och vita kvinnoarmar, och att de har själar som vi. Andra säger att de egentligen bara är fåglar med bjärta fjädrar och fagra locktoner som lurar den ensamme vandraren vilse i dunklet, längre och längre bort från hans mål. Möter en man en huldra i skogen bör han genast springa sin väg. Vänder han sig om och ser på henne är han förlorad. Hon slår armarna kring hans hals och hackar sömnen ur hans ögon och märgen ur hans ryggrad innan hon flyger sin väg. En man som mött en huldra blir aldrig mer densamme som han var. Han skyr människor, han går sina egna vägar, folk säger att han är en smula konstig i huvudet. Tomtar finns ännu kvar, men de har blivit mycket mera folkskygga än när jag var liten. Det finns människor som påstår att de aldrig sett en tomte livslevande. Man kan inte låta bli att tycka synd om sådana människor, de måste ha något fel på synen, kanske tröttade de sina ögon med för många böcker i skolan. Kanske är det därför barnen ser så allvarliga och lillgamla ut i dag och växer upp till glädjelösa människor utan mod att leva, utan egna tankar, utan egna drömmar. Våra dagars människor ödar för mycken tid på att lyssna till vad andra människor säger och tänker, de gjorde klokare i att ge sig mera ro att lyssna till sina egna tankar. Kunskap kan vi lära av andra, vishet måste vi lära oss själva. Källådran till vishetens brunn springer fram på vår egen mark, bland de tysta djupen i våra egna ensamma tankar och drömmar. Källans vatten är klart och kallt som sanningen, men smaken är bitter som sorgen. {{tomrad}}<noinclude> <references/> {{ph|21}}</noinclude> ppv0xbpzkfzrjkyn2tqegey1r2ctkw5 104 223557 654522 2026-07-04T11:23:43Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654522 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude><h2 align="center" style="border-bottom:none;">ISTÄLLET FÖR ETT FÖRETAL TILL DEN ILLUSTRERADE UPPLAGAN</h2> Jag är i onåd hos min vän sir Murray för att jag i sista stund slingrat mig ifrån att skriva ett nytt företal till denna bok. Jag har sagt honom, att en människa som inte kan sova kan inte skriva ett företal eller bör åtminstone inte göra det. Jag har också sagt honom, att jag ingenting har att säga. För att göra min engelske förläggare rättvisa nödgas jag medge, att detta senaste argument inte är ett tillräckligt vägande skäl för att inte skriva ett företal, inte heller vad det anbelangar för att inte skriva en hel bok. Om jag skulle skriva ett företal, skulle jag börja med att be läsaren ge mig klart besked om varför Boken om San Michele är en bestseller på tjugofem tungomål. Jag har riktat denna fråga till flera av bokens läsare och recensenter, men hittills har jag frågat förgäves. Ingen tycks veta mer om den saken än jag, gåtan är fortfarande olöst. De enda försök till förklaring som jag hittills träffat på är sådana som dessa, att “den boken är olika varenda bok jag någonsin läst”, eller att “den mannen är olik alla andra människor jag någonsin råkat”. En klyftig amerikansk kritiker har försökt kringgå svårigheten genom att lansera den teorin att “Axel Munthe existerar inte”. Jag medger att denna hypotes gett mig åtskilligt att tänka på. Jag rekommenderar den varmt till välvillig åtanke hos intervjuare, fotografer, autografjägare, agenter för film- och föreläsningsturnéer i Amerika och hjältedyrkare till varje pris. Även rekommenderar jag dem ett föga känt brev från Petrarca i hans Epistolæ Familiares, vari han anmärker att hans tids lärde var benägna att underskatta en bok om de personligen råkat författaren. Varför allt detta väsen om mig? Vad skulle det bli av mig i dag, om jag inte hade tillräckligt sinne för humor kvar i mitt gamla huvud för att ta det hela som ett skämt? Ack, det har allt kommit för sent! Jag är för gammal för att bli fåfäng, för gammal att bli bestseller. Ännu ett sällsamt äventyr på den långa vägen genom livet före det Stora Äventyret vid resans slut, det sällsammaste av alla! Ännu en desillusion på den långa listan, ännu ett nederlag mitt i framgången, ännu en sönderslagen leksak från livets vissnade julgran i handen<noinclude> <references/> 22</noinclude> qv3ex0ixfwjgfq7aas0n9jcu8j6nb7d 0 223558 654523 2026-07-04T11:25:48Z Thuresson 20 Ny 654523 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Boken om San Michele 1968.djvu" from=19 to=23 kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Boken om San Michele|Förord3]] sxgm7v45lnbzfm9ep4xiuqn279jq1jp 104 223559 654524 2026-07-04T11:33:02Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654524 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>på Lyckans bortskämda barn. Ser hon då ej, den nyckfulla gudinnan, att jag är för gammal att leka med leksaker, för klok att bli dragen vid näsan? Vet hon då inte att jag kastat för många bestsellers på golvet för att inte ha lärt mig något om hur mycket de väger; att jag för länge sedan kommit underfund med att stark efterfrågan på en bok inte är någon säkrare index när det gäller värdesättning av en författare än ett stort klientel när det gäller värdesättning av en läkare, samt att det i intetdera fallet är tillräckligt att enbart lita på de levandes intyg? Det behövs en kommande generation av läsare och kritiker för att fixera en boks värde, och Gud hjälpe oss bestsellers för en dag! Jag är ingen författare och jag hoppas att aldrig bli någon. Boken om San Michele var resultatet av en ren olyckshändelse, tillkommen medan jag trevade mig fram i skumrasket bland tangenterna på min nyförvärvade Corona för att lära mig maskinskrivning jag hade blivit varskodd om att det var hög tid. Jag var så upptagen med mina tio fingrars klumpiga akrobatik att jag hade föga tid att övervaka den självsvåldiga kurragömmaleken mellan tanke och ord i mitt bakhuvud. “Ich habe nie über das Denken gedacht”, jag har aldrig ägnat vidare eftertanke åt tänkandet, sade Goethe. Men då och då mellan tangentslagen hörde jag mitt hjärta slå. Men min största svårighet när jag skrev denna bok var att hålla mig stilla där jag var, jag tycktes alltid vara på benen från ett ställe till ett annat. “Mina tankar somnar, om inte de och jag vandrar omkring”, skrev Montaigne. Allt som oftast måste jag mitt i ett kapitel om någonting helt annat sätta i väg till Lappland på besök hos några tomtar och troll eller för att intervjua en björn, för att i nästa mening ta mig ett bad i Capris Blå grotta, titta till stackars Jack, den sjuka gorillan i Paris, och rulla nerför Mont Blancs isbranter mellan två kommatecken, och då och då läska gommen med ett glas Caprivin under San Micheles pergola. Medan jag flirtade i månskenet med den vackra grevinnan i hennes château i Touraine, hann jag med att blanda ihop de bägge likkistorna på tåget från Heidelberg och kyssa nunnan i klostret Sepolte Vive i det kolerasmittade Napoli, innan jag föll i sömn bland Messinas ruiner på min vän signor Amadeos madrass, han som mördat åtta människor och lånat mig femhundra lire. Natten var orolig, i min dröm var jag tillbaka på Avenue de Villiers, darrande för den fruktansvärda mamsell Agata. {{tomrad}}<noinclude> <references/> {{ph|23}}</noinclude> oxaiw87o1gpji04v9u133iurq8oqdc8 104 223560 654525 2026-07-04T11:35:18Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654525 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>Mitt under mina irrfärder fick jag plötsligt, när jag såg upp från skrivmaskinen för inspiration, till min överraskning se rummet fullt av folk, gatsopare och positivhalare från Quartier Montparnasse och avsigkomna prostituerade från Paris yttre boulevarder, dödgrävare från protestantiska kyrkogården i Rom och stapplande gamlingar från de Små Fattigsystrarnas asyl, trasiga munkar och frati, gatsångare, blinda tiggare, idioter, krymplingar och alla möjliga stackare från Napolis gränder. Somliga torkade bort en tår, andra fyrade av ett skämt, det var precis som i gamla dar. De sade att de allesammans var döda, men att det var bättre så. De hade fullt upp att äta och ingenting att göra dagen lång och kunde ströva omkring var som helst, som döda brukar göra. De ville bara titta in en stund för att se hur det gick med boken, de ville sannerligen inte överge en vän från gamla bekymmersamma dagar. De tyckte det bästa vore att jag övergav denna bedrövliga planet ju förr dess bättre och flyttade över till dem, till Det Förlovade Landet. Ingenting att oroa sig för, resan var lätt. De hade goda skäl att tro att en liten rekommendation från någon av dem skulle göra gott hos passmyndigheterna som för övrigt var mycket mindre nogräknade än vad man trodde, så länge man inte hade några pengar på sig. Jag sade att det var en stor lättnad för mig att höra detta, och jag fortsatte att slå på skrivmaskinen ivrigare än någonsin. Plötsligt blev det mörkt som natten kring mig, de försvann allesammans och jag satt ensam kvar med min förskräckelse. Jag sträckte ut handen och min gamla hund kom och lade huvudet i mitt knä. Jag gnolade för mig själv Schuberts ''An die Musik'' för att låtsas att jag inte var rädd, och började nästa kapitel i Boken om San Michele. När slutligen det långa manuskriptet lästes upp för mig kom jag att tänka på den gamla dogen i Venedig som vid åsynen av Tintorettos fresker, förhärligande hans många bedrifter och stordåd, frågade med häpnad om det verkligen var han som gjort allt det där. När jag nu för första gången genomläser detta sammelsurium to the bitter end i det kritiska ljuset av mitt eget öga, börjar jag misstänka att jag framstår i denna bok som en vida bättre människa än jag varit i livet och att jag borde varna läsaren för att tro på alla de vackra saker jag sagt om mig själv, med allt annat än engelsk stringens. Jag är inte medveten om att ha sagt några uppsåtliga osanningar till mina läsare. Där jag måhända bedragit dem,<noinclude> <references/> 24</noinclude> dwig8q0i7mwaedeeqenvfz2ppzovuyx 104 223561 654526 2026-07-04T11:36:49Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654526 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>har jag själv varit bedragen, vilseledd av den bättre människa jag kunde ha varit. Men åtminstone i ett hänseende kan jag med rent samvete säga att jag inte duperat mina läsare i min kärlek till djuren. Jag har älskat dem och lidit med dem i hela mitt liv. Jag har älskat dem vida mer än jag någonsin älskat mina medmänniskor. Det bästa hos mig själv har jag givit dem, och jag tänker dela deras öde vilket det än må bli. Om det är sant att det inte finns någon vilans hamn för dem när deras lidanden här är slut, kommer jag för min del inte att ackordera om någon himmel för egen räkning. Utan fruktan skall jag följa dem dit de går och vid sidan av mina bröder och systrar från skogar och fält, från skyar och hav, sjunka ned till barmhärtig förintelse i deras hemlighetsfulla undervärld, förskonad från all vidare pina tillfogad av Gud eller människor, förskonad från varje plågsam dröm om en evighet. Natten blir mörk, utan stjärnor därovan och utan hopp om gryning till en ny dag, men jag har varit i mörker förut. Det blir ensligt att vara död, men det kan inte vara mycket ensligare än att leva. {{högertext|London, St. James' Club, 15 maj 1936}} {{tomrad}}<noinclude> <references/> {{ph|25}}</noinclude> a5po33kgfafkvmvkyxm2wqxnxeeuh8a 104 223562 654527 2026-07-04T11:37:02Z Thuresson 20 /* Utan text */ 654527 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="0" user="Thuresson" /></noinclude><noinclude> <references/></noinclude> oxbllpeyfqigxl7qn4ey8to11wi5iki 0 223563 654528 2026-07-04T11:37:50Z Thuresson 20 Ny 654528 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Boken om San Michele 1968.djvu" from=24 to=27 kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Boken om San Michele|Förord4]] k307jbft7jafq2u5o187tbwfudpsgep