Wikisource svwikisource https://sv.wikisource.org/wiki/Wikisource:Huvudsida MediaWiki 1.47.0-wmf.10 first-letter Media Special Diskussion Användare Användardiskussion Wikisource Wikisourcediskussion Fil Fildiskussion MediaWiki MediaWiki-diskussion Mall Malldiskussion Hjälp Hjälpdiskussion Kategori Kategoridiskussion Tråd Tråddiskussion Summering Summeringsdiskussion Sida Siddiskussion Författare Författardiskussion Index Indexdiskussion TimedText TimedText talk Modul Moduldiskussion Event Event talk Ämne 104 219325 654811 647506 2026-07-11T04:58:47Z Thuresson 20 /* Validerad */ 654811 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" /></noinclude><h4 align="center"> III.<br /> Summor insatta hos Laffitte. </h4> För övrigt hade han förblivit lika enkel som första dagen. Han hade grått hår, allvarlig blick, en arbetares väderbitna hy, en filosofs tankfulla ansikte. Han bar vanligen en hatt med breda brät­ten samt en rock av grovt kläde med långa skört och hopknäppt ända upp till hakan. Han fullgjor­de sina tjänsteåligganden som mär, men för öv­rigt förde han ett ensamt liv. Han talade blott med få personer. Han undandrog sig artighetsbetygelser, hälsade förläget och skyndade hastigt för­bi, log för att slippa tala och gav för att slippa le. Fruntimren sade om honom: En sådan beskedlig björn! Hans nöje var att göra vandringar utåt landet! Han intog alltid sina måltider ensam och hade därvid framför sig en uppslagen bok, vari han<noinclude> <references/></noinclude> su08dsrnw80zw7p800wto5rpzzvqjmn 104 219326 654818 647508 2026-07-11T05:07:31Z Thuresson 20 /* Validerad */ 654818 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" /></noinclude><h4 align="center"> IV.<br /> Herr Madeleine i sorgdräkt. </h4> I början av år 1821 tillkännagåvo tidningarna, att herr Myriel, biskop i Digne, vanligen kallad {{spärrad|»monseigneur Bienvenu»}} och all­mänt omtalad för sin fromhet, avlidit vid åttiotvå års ålder. Biskopen i Digne, var vid sin död, för att här tillägga en omständighet, som tidningarna ute­lämnade, sedan flera år tillbaka blind och nöjd med att vara det, emedan han hade sin syster hos sig. Att vara blind och vara älskad är verkligen, i förbigående sagt, här på jorden, där ingenting är fullkomligt, ett av de allra mest utsökta slag av sällhet. Att beständigt ha vid sin sida en hustru, en dotter, en syster, en älsklig varelse, som är där, emedan vi behöva henne och emedan hon<noinclude> <references/></noinclude> 2fq6ydd5a26avbmjbn5lmbtt5tfwa1z 104 219327 654823 650717 2026-07-11T05:14:29Z Thuresson 20 /* Validerad */ 654823 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" /></noinclude><h4 align="center"> V.<br /> Svaga blixtar vid horisonten. </h4> Småningom och med tiden hade all opposition upphört. Först hade herr Madeleine, däri de­lande lika öde med alla, som komma sig upp, va­rit föremål för nedrigheter och falska beskyllnin­gar, därefter endast för elakheter, sedermera en­dast för försmädligheter, och slutligen dunstade även dessa bort. Aktningen blev fullkomlig, enhäl­lig, hjärtlig, och det kom en tid, år 1821, då i Montreuil orden »herr mären» uttalades i nästan samma ton som orden »monseigneur biskopen» år 1815 hade uttalats i Digne. Från alla håll runt omkring reste man hela tio milen för att rådfråga herr Madeleine. Han bilade tvister, han förhind­rade rättegångar, han förlikte fiender. Var och en tog honom till domare över sin goda rätt. Det såg ut, som hade hans själ varit den naturliga<noinclude> <references/></noinclude> a9qo6n3lqnt992a0o8r4bpmhon3toba 104 219328 654824 647510 2026-07-11T05:15:27Z Thuresson 20 /* Validerad */ 654824 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 416 —}}</noinclude>lagboken. Vördnaden för honom hade, likt en smit­ta, under loppet av sex eller sju år från ort till ort spritt sig över hela den omgivande trakten. En enda man i hela staden och arrondissementet var dock fullkomligt oemottaglig för denna smitta, och vad fader Madeleine än gjorde, för­blev han känslolös därför, liksom hade ett slags omutlig och orubblig instinkt ständigt hållit ho­nom vaken och i oro. Det ser verkligen ut, som om det hos somliga människor funnes en riktig djurisk instinkt, ren och ofördärvad, liksom var­je instinkt, som skapar antipatier från den andra, som aldrig tvekar, aldrig grumlas, aldrig tiger och aldrig förnekar sig, klar i sitt mörker, ofelbar, be­fallande, gensträvig mot förståndets alla råd och förnuftets alla utredningar, och som, huru skickelserna än må gestalta sig, hemligen underrättar hundmänniskan om kattmänniskans närvaro och rävmänniskan om lejonmänniskans. Ofta, då herr Madeleine kom gående på gatan lugn, vänlig, omgiven av allas välsignelser, hände det, att en högväxt man i järngrå överrock, be­väpnad med en grov käpp och med hatten ned­tryckt i pannan, häftigt vände sig om, när han<noinclude> <references/></noinclude> 8ea6k2z0oi160538kaows6xx17kn386 104 219662 654812 648454 2026-07-11T04:59:40Z Thuresson 20 /* Validerad */ 654812 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 404 —}}</noinclude>läste. Han hade ett litet, men väl valt bibliotek. Han tyckte om böcker. Böcker äro kalla, men på­litliga vänner. Allt eftersom han med stigande välstånd fick större ledighet, syntes han begag­na sig därav till att odla sitt förstånd. Sedan han inflyttat till Montreuil, lade man märke till, att hans språk år från år blev mera belevat, mera valt och mera milt. Han medförde gärna en bössa på sina van­dringar, men han begagnade henne sällan. När detta någon gång hände, träffade han så ofelbart målet, att det väckte förfäran. Han dödade aldrig något fredligt djur. Han sköt aldrig någon liten fågel. Fastän han icke mera var ung, berättade man om honom, att han ägde en förundransvärd styr­ka. Han gjorde gärna ett handtag åt den, som var i behov därav, hjälpte en häst på benen, sköt på ett hjul, som fastnat i gyttjan, hejdade en lössluppen tjur genom att fatta honom vid hornen. Hans fickor voro alltid fulla med slantar, då han gick ut, och alltid tomma, då han kom hem. När han gick genom en by, sprungo de små trasbytingarna muntert efter honom och omringade honom som en myggsvärm. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> q9ur5ae13gkw9dg74mhp6yamu8nf94e 104 219663 654813 648456 2026-07-11T05:00:42Z Thuresson 20 /* Validerad */ 654813 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 405 —}}</noinclude>Man trodde sig kunna gissa till, att han for­dom måste ha levat på landet, ty han kände till allehanda nyttiga hemligheter, vari han undervisa­de bönderna. Han lärde dem att utrota motten i deras spannmål genom att bestänka spannmåls­boden och övergjuta springorna i dess golv med en lösning av vanligt koksalt och att förjaga sädesmask genom att överallt, både på väggar och i tak, både ute och inne, upphänga blommande salvia. Han hade »recept» för att på en åker utrota åkerklätt, kråkvicker, ängskavle och alla möjliga parasitväxter, som skada säden. Han skyddade en kaningård för råttorna med blotta lukten av ett litet marsvin, som han där inkvarterade. En dag fick han se folket i trakten ivrigt sys­selsatt med att upprycka nässlor. Han betraktade högen av sådana uppryckta och redan förtorkade växter och sade: — De äro döda. De skulle dock ha kunnat vara till nytta, om man förstått att begagna sig av dem. Då nässlan är späd, utgöra bladen ett förträffligt födoämne. När hon blir gammal, har hon tågor och fibrer liksom hampan och linet. Nässelväv, är fullt jämförlig med hampväv. Sönderbråkad<noinclude> <references/></noinclude> a9m6a2ti5wx6659ny6wca55wfltaqx1 104 219664 654814 648457 2026-07-11T05:02:16Z Thuresson 20 /* Validerad */ 654814 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 406 —}}</noinclude>är hon förträfflig för hornboskapen. Nässelfrö, blandat med fodret, gör kreaturens hud glänsande. Roten, blandad med salt, ger en vacker gul färg. Hon är dessutom en ypperlig foderväxt, som man kan slå två gånger. Och vad behöver väl näss­lan? Blott en smula jord, ingen omvårdnad, in­gen skötsel. Det enda felet är, att fröet faller ur, allt efter som det mognar, och följaktligen är be­svärligt att insamla. Det är alltsammans. Om man endast ville göra sig litet besvär, skulle näss­lan bli nyttig. Nu vårdslösar man henne, och hon blir skadlig. Då dödar man henne. Huru många människor likna icke nässlan! Efter en kort tystnad tillade han: — Mina vänner, kom ihåg, att det varken finns några dåliga växter eller några dåliga män­niskor. Det finns blott dåliga odlare. Barnen höllo ännu mera av honom, därför att han kunde göra små förtjusande arbeten av halm och kokosnötter. När han såg dörren till en kyrka överdragen med svart, gick han alltid in. Han eftersökte be­gravningar, liksom andra eftersökte barndop. Sorgen efter en man eller hustru och andras<noinclude> <references/></noinclude> bnyyv9z8b75rph4tr6aa7v8qzk6i4ik 104 219665 654815 648458 2026-07-11T05:03:03Z Thuresson 20 /* Validerad */ 654815 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 407 —}}</noinclude>olycka lockade honom i följd av hans goda hjärta. Han blandade sig med de sörjande vännerna, med de sorgklädda släktingarna, med de klagande präs­terna omkring en likkista. Han tycktes gärna giva sina tankar till ämne dessa dystra liksånger, fyllda med syner från en annan värld. Med ögat riktat mot himlen, med ett slags trängtan efter det oändligas alla hemligheter, lyssnade han till dessa sorgsna stämmor, som sjöngo vid randen av dödens mörka avgrund. Han gjorde en mängd goda gärningar, men sök­te därvid att dölja sig, liksom andra, när de begå onda. Om aftnarna smög han sig in i husen. Oförmärkt steg han uppför trapporna. Mer än en fattig stackare fann, då han kom hem till sitt kyf­fe, att dörren under hans frånvaro blivit öppnad, ibland till och med uppbruten. Den stackars kar­len utropade: Någon missdådare har varit här! Han gick in, och det första han fick se var ett guldmynt, kvarglömt på någon möbel. »Missdådaren», som hade varit där, var ingen annan än fader Madeleine. Han var vänlig och sorgsen. Folket sade: — Se där en rik man, som icke ser stolt ut. Se där en lycklig man som icke ser nöjd ut. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 2ps2t6qcbd64u6wfb7n7pefx846zkmq 104 219666 654816 648459 2026-07-11T05:05:04Z Thuresson 20 /* Validerad */ 654816 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 408 —}}</noinclude>Några påstodo, att han var en gåtfull person­lighet, och försäkrade, att ingen någonsin fick komma in i hans kammare, som var en riktig eremitcell, möblerad med bevingade timglas samt prydd med korslagda ben och dödskallar. Det­ta sades allmänt, så att några Montreuils eleganta och smått elaka unga damer en dag kommo till honom och bådo: — Bäste herr mär, visa oss för all del er kam­mare. Det säges, att den skall vara en riktig grotta. Han smålog och införde dem {{rättelse|genst|genast}} i sin »grot­ta». De blevo riktigt straffade för sin nyfiken­het. Det var ett helt enkelt möblerat rum, med mahognymöbler, tämligen fula, såsom de flesta möbler av detta slag, och tapetserade med simpla tapeter. De kunde icke upptäcka något annat anmärkningsvärt däri än två gammalmodiga ljusstakar, som stodo på kaminhyllan och tycktes vara av silver, »emedan de hade kontrollstämpel». En äkta småstadsanmärkning. Man fortfor icke desto mindre att säga, att ingen fick komma in i detta rum, och att det var en eremitkula, en drömmares boning, ett hål, en grav. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> c7mcfrymasqbotmzet0zailyb12w3f9 104 219667 654817 648460 2026-07-11T05:05:37Z Thuresson 20 /* Validerad */ 654817 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 409 —}}</noinclude>Man viskade också, att han hade »ofantliga» summor insatta hos Laffitte, men på det egna sät­tet, att de alltid stodo till hans ögonblickliga för­fogande, så att, tillade man, herr Madeleine kun­de en vacker morgon komma till Laffitte, under­teckna ett kvitto och tio minuter därefter gå sin väg med sina två eller tre millioner på fickan. I verkligheten inskränkte sig likväl dessa »två el­ler tre millioner», såsom vi redan sagt, till sex hundratrettio eller fyrtio tusen francs. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> hdfz524kb2xzjpa1gr9zjdl8cid8299 104 219668 654819 648461 2026-07-11T05:08:27Z Thuresson 20 /* Validerad */ 654819 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 411 —}}</noinclude>ej kan leva utan oss, att veta sig vara oumbärlig för den, som är ömhet efter måttet av den tid, som hon ägnar åt oss, och kunna säga till sig själv: efter som hon helgar mig hela sin tid, mås­te jag äga hela hennes hjärta. Att se tanken, då man ej kan få se ansiktet, att kunna förvissa sig om en varelses trohet, under det att den övriga världen är dold i mörker, att förnimma fräsandet av en klänning liksom en susning av vingar, att höra henne gå och komma, avlägsna sig, åter­vända, tala, sjunga, och att tänka, att man själv är medelpunkten för dessa steg, dessa ord, denna sång. Att i varje ögonblick ådagalägga sin egen dragningskraft, att känna sig desto mäktigare, ju svagare man är, att i mörkret och till följd av mörkret bliva den stjärna, omkring vilken denna ängel kretsar. Få lycksaligheter kunna jämföras med denna. Livets högsta lycka är övertygelsen om, att man är älskad, älskad för sin egen skull eller, rät­tare sagt, älskad trots en själv, och denna över­tygelse, den har den blinde. Att i denna hjälp­löshet bli betjänad, det är att bli smekt. Felas det honom något? Nej. Att äga kärlek är ej att<noinclude> <references/></noinclude> fkgneqs9nef05j0h42uvmxwbjnv7l8l 104 219669 654820 648462 2026-07-11T05:09:38Z Thuresson 20 /* Validerad */ 654820 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 412 —}}</noinclude>förlora synen. Och vilken kärlek sedan! En kärlek helt och hållet danad av dygd. Det finns ingen blindhet, där man äger visshet. Den ena själen trevar efter den andra och finner henne. Och denna funna och beprövade själ är en kvin­na. En hand stöder dig, det är hennes. En mun vidrör din panna, det är hennes mun. Du hör någon andas tätt bredvid dig, det är hon. Att få allt av henne, från hennes dyrkan till hennes medlidande, att aldrig lämnas ensam, att ha den­na ljuva svaghet, som bistår en, att stödja sig på detta aldrig sviktande rö, att med sina händer få vidröra försynen och kunna äga henne i sina ar­mar, Gud handgriplig, vilken salighet! Hjärtat, denna himlens anspråkslösa blomma, börjar hemlighetsfullt öppna sin kalk. Man skulle ej vil­ja utbyta detta dunkel mot det klaraste ljus. Änglasjälen är tillstädes, oupphörligt tillstädes. Om hon avlägsnar sig, så är det för att återkomma. Hon försvinner som drömmen och visar sig åter som verkligheten. Man känner en värme, som nalkas, det är hon. Man överströmmar av sällhet, glädje och hänryckning. Man är en solstrå­le i natten, Och dessa tusen små omsorger<noinclude> <references/></noinclude> mx171b8e0zzswwoobfcdou34qtdt6l9 104 219670 654821 648463 2026-07-11T05:10:38Z Thuresson 20 /* Validerad */ 654821 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 413 —}}</noinclude>sedan, obetydligheter, som bli ofantligt stora i den­ na tomma rymd! De allra ljuvaste tonfall i kvin­norösten använda för att vagga dig till ro och hål­la dig skadelös för världsalltet, som försvunnit ur din åsyn. Man blir smekt med idel själ. Man ser ingenting, men man känner sig vara tillbedd. Det är ett mörkrets paradis. Det var från detta paradis, som monseigneur Bienvenu ingått i det andra. Tillkännagivandet om hans död återgavs av Montreuils tidning. Dagen därpå visade sig herr Madeleine helt och hållet svartklädd med krusflor om hatten. Denna sorgdräkt lade man i staden märke till och pratade därom. Detta syntes kasta ett ljus över herr Madeleines härkomst. Man slöt därav, att han på något sätt varit släkt med den vörd­nadsvärde biskopen. {{spärrad|Han bär sorg ef­ter biskopen i Digne}}, sade salonger­na. Detta höjde herr Madeleines aktier betydligt och gav honom hastigt och med ens ett visst an­seende bland den förnäma världen i Montreuil. Ortens mikroskopiska Faubourg Saint-Germain tänkte på att upphäva karantänen för herr<noinclude> <references/></noinclude> sdrjacsd3loox9o1oo3mq3y3h8n9jqh 104 219671 654822 648465 2026-07-11T05:12:05Z Thuresson 20 /* Validerad */ 654822 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 414 —}}</noinclude>Madeleine, den förmodade anförvanten till en biskop. På de gamla damernas förökade nigningar och de ungas förökade småleenden märkte herr Made­leine, att han stigit i anseende. En afton hände det, att en tongivande gammal dam i denna lilla »stora värld», med årens rättighet att vara nyfi­ken, vågade sig på att fråga honom: — Herr mären är säkerligen kusin till salig {{rättelse|baskopen|biskopen}} i Digne? — Nej, min fru, svarade han. — Men, återtog den gamla damen, ni bär ju sorgdräkt efter honom? — Det gör jag därför, att jag i min ungdom va­rit betjänt i hans familj, svarade han. Det var ännu en sak, som man lade märke till, nämligen att var gång någon ung savojard, som drog landet omkring och sökte få sota några skor­stenar, tog vägen genom staden, lät herr mären kalla honom till sig, gjorde sig underrättad om hans namn och gav honom penningar. De små savojarderna talade om detta för varandra, och följaktligen tog en mängd sådana vägen genom staden. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 8kfd90ye1mxgjliqjpwoh98s23kud3z 104 219672 654825 648466 2026-07-11T05:17:07Z Thuresson 20 /* Validerad */ 654825 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 417 —}}</noinclude>gått förbi, och följde honom med ögonen, så län­ge han var synlig, därvid läggande armarna i kors, sakta skakande på huvudet och med underläppen uppskjutande överläppen ända upp emot näsan, ett slags betydelsefull grimas, som skulle kunna översättas sålunda: — Men vad är det där för en karl? … Jag har bestämt sett honom någonstädes … I alla fall låter åtminstone inte jag lura mig av honom. Denna allvarliga person, vilkens allvar hade ett nästan hotande uttryck, var en av dem, som, även vid ett flyktigt påseende, giva betraktaren något att tänka på. Han hette Javert och tillhörde polisen. Han bestridde i Montreuil en polisuppsyningsmans svåra, men nyttiga befattning. Han hade icke sett Madeleine vid hans första uppträdande på orten. Javert hade för sin syssla att tacka sin beskyddare, herr Chabouillet, sekreterare hos statsministern greve Anglès, som då var polis­prefekt i Paris. När Javert anlände till Mon­treuil, var den store fabrikanten redan en rik man, och fader Madeleine hade blivit herr Madeleine. Somliga polistjänstemän ha ett alldeles eget<noinclude> <references/></noinclude> ibh5usjj8vkhi7hzmoya1mdoczf4sm8 104 219673 654826 648467 2026-07-11T05:19:51Z Thuresson 20 /* Validerad */ 654826 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 418 —}}</noinclude>ansiktuttryck, där man finner låghet parad med myndighet. Javert hade detta uttryck, med un­dantag av lågheten. Om själarna låge blottade för ögat, är det vår övertygelse, att man tydligen skulle se det egen­domliga förhållandet, att var enda individ av män­niskosläktet motsvarar något släkte inom djurvärl­den, och man skulle lätt inse den av tänkaren en­dast dunkelt anade sanningen, att alla djursläk­ten, från ostran till örnen, från svinet till tigern, finnas inom människan och att vart och ett av dem återfinnes hos någon människa. Understundom finnas där till och med flera sådana på en gång. Djuren äro ingenting annat än avbilder av våra dygder och laster, irrande omkring för våra ögon, de synliga vålnaderna av våra själar. Gud visar oss dem för att bringa oss till eftertanke. Men som djuren ej äro annat än skuggor, har Gud ej gjort dem mottagliga för uppfostran i ordets full­ständiga mening, och vartill skulle det också tjä­na? Då våra själar däremot äro verkligheter och sitt eget ändamål, så har Gud skänkt dem för­ståndet, det vill säga möjligheten av uppfostran. Den uppfostran samhället giver kan alltid, om den<noinclude> <references/></noinclude> eiai162b0rof567wyp7m4fu1ykmn5zh 104 219674 654827 648468 2026-07-11T05:21:03Z Thuresson 20 /* Validerad */ 654827 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 419 —}}</noinclude>väl ledes, avvinna en själ, vem den ock må vara, allt det gagn, som den är i stånd att göra. Vare detta, väl förståendes, sagt endast från det synliga jordlivets inskränkta synpunkt och utan att därmed vilja {{rättelse|inkränkta|inkräkta}} på den stora frå­gan om den föregående eller tillkommande person­ligheten hos de varelser, som icke äro människor. Det synliga jaget berättigar på intet sätt tänkaren att förneka det dolda jaget. Sedan detta förbe­håll är gjort, låt oss gå vidare. Om man nu för ett ögonblick med oss erkänner att det hos varje människa finns något av skapel­sens djursläkten, skall det bli oss lätt att säga, vad polistjänstemannen Javert var. De asturiska bönderna äro övertygade om, att i varje kull ungar, som en varginna föder, finns en hund, som modern biter ihjäl, emedan han eljes skulle äta upp de andra ungarna, när han ble­ve större. Giv ett människoansikte åt denna hund, som till mor haft en varginna, och det skulle bli Javert. Javert hade blivit född i ett fängelse av en spå­kvinna, vilkens man var på galärerna. Då han växte upp, ansåg han sig stå utom samhället och<noinclude> <references/></noinclude> buak7vipwrscdwn1vkd1d849kxknkoq 104 219675 654828 648469 2026-07-11T05:22:49Z Thuresson 20 /* Validerad */ 654828 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 420 —}}</noinclude>förtvivlade om att någonsin där kunna vinna in­träde. Han lade märke till, att samhället obe­vekligt från sig utestänger två {{rättelse|människoklassar| människoklasser}}: de, som angripa det, och de, som beskydda det. Han hade blott dessa bägge klasser att välja emellan. På samma gång kände han inom sig ett visst mått av stränghet, ordentlighet och red­lighet, parat med ett outsägligt hat mot det äventyrarsläkte, varifrån han ledde sitt ursprung. Han gick in vid polisen. Han hade framgång där. Vid fyrtio års ålder var han polisuppsyningsman. I sin ungdom hade han varit anställd vid ga­lärfängelserna i södern. Innan vi gå vidare, böra vi göra oss reda för ordet människoansikte, som vi nyss använde om Javert. Javerts människoansikte utgjordes av en platt näsa med två stora, gapande näsborrar, mot vil­ka ofantliga polisonger sträckte sig fram över kin­derna. Man kände sig illa till mods första gån­gen man såg dessa två skogar och dessa två hå­lor. När Javert skrattade, vilket var ett sällsynt och förfärligt skådespel, skilde sig hans tunna läppar åt och visade icke blott tänder, utan även<noinclude> <references/></noinclude> 73b5vq9gmukwdtfa608r57njcquzxr0 104 219676 654829 648470 2026-07-11T05:23:51Z Thuresson 20 /* Validerad */ 654829 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 421 —}}</noinclude>tandköttet, och omkring hans näsa bildade sig då ett par breda och bistra rynkor, liksom på nosen hos ett vilddjur. Allvarsam var Javert en dogg. Skrattade han, var han en tiger. Huvudskålen var klent utbildad, men käkarna så mycket mera. Håret dolde pannan och föll ned på ögonbrynen. Mitt emellan ögonen satt ständigt en rynka, lik en vredgad stjärna. Blicken var dunkel, mun­nen hopknipen och fruktansvärd, uttrycket hårt och befallande. Denne man var sammansatt av två mycket enk­la och jämförelsevis mycket goda känslor, men vilka han genom att överdriva dem gjorde nära nog dåliga: vördnaden för överheten och hatet mot allt slags uppror. Och i hans ögon voro stöld, mord, med ett ord alla brott, ingenting annat än olika former av uppror. Han omgav med ett slags blint och djupt förtroende alla, som hade en tjänst i staten, från premierministern till fogden på ett kronohemman. Han hyste största förakt, mot­vilja och avsky för alla, som en gång överskridit lagbrottets tröskel. Han var obeveklig och med­gav inga undantag. Å ena sidan sade han: Tjän­stemannen kan icke misstaga sig, en<noinclude> <references/></noinclude> iaf8hqbdm0hjzlt8rt2jcp5ungsu30d 104 219677 654830 648471 2026-07-11T05:24:58Z Thuresson 20 /* Validerad */ 654830 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 422 —}}</noinclude>överhetsper­son har aldrig orätt, ingenting gott kan komma av dem. Han delade fullkomligt åsikter med de till ytterlighet gående själar, som tillskriva den mänskliga lagen en viss makt att tillskapa avgrundsandar eller, om man så vill, bestyrka deras tillvaro, och som förlägga en Styx vid samhällets nedersta trappsteg. Han var stoisk, allvarlig, sträng, en dyster drömmare, på en gång ödmjuk och högdragen, såsom en fanatiker. Hans blick var ett borr, den var kall och genomträngande. Hela hans liv innefattades i dessa två ord: vaka och bevaka. Han hade infört den raka linjen i det slingrigaste, som finns här i världen. Han var medveten om det gagn han gjorde, hans tjänst var för honom en religion, och han var spion på samma sätt, som man är präst. Ve den, som föll i hans händer! Han skulle ha gripit sin egen far, om han försökt rymma ur galärfängelset, och an­givit sin egen mor, om hon smugit sig tillbaka ur landsflykten. Och han skule ha gjort detta med den inre tillfredsställelse, som utövandet av en dygdig handling skänker. Med allt detta ett liv av för­sakelser, ensamhet, återhållsamhet, kyskhet, al­drig någon förströelse. Det var den oblidkeliga<noinclude> <references/></noinclude> 2tk79dgf5wo6vb1gm17jfpf9wf0wjk8 104 219678 654831 648472 2026-07-11T05:27:26Z Thuresson 20 /* Validerad */ 654831 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 423 —}}</noinclude>plikten, polisen uppfattad så, som spartanerna betraktade Sparta, en obeveklig utpost, en bister rättskaffenshet, en polisspion av marmor, en Brutus i Vidocq. Javerts hela personlighet tillkännagav en man, som spejar och själv söker undandraga sig upp­märksamhet. Joseph de Maistres mystiska skola, som vid denna tid kryddade de så kallade ultratidningarna med kosmogoniska funderingar i den högre stilen, skulle icke ha underlåtit att säga, att Javert var en sinnebild. Man såg icke hans panna, som försvann under hans hatt. Man såg icke hans ögon, som förlorade sig under hans ögonbryn. Man såg icke hans haka, som dök ned i hans halsduk. Man såg icke hans händer, som drogo sig in i hans rockärmar. Man såg icke hans käpp, som han bar under sin överrock. Men då anledning därtill gavs, såg man ur denna skugga, liksom ur ett bakhåll, plötsligt framkomma en kantig och smal panna, en olycksbådande blick, en hotande haka, ofantliga händer och en jätte­stor påk. Under sina lediga stunder, som voro tämligen sällsynta, plägade han läsa, oaktat han hatade<noinclude> <references/></noinclude> klih7sjbxiefhrusd8qwe3wyk0rzlgh 104 219679 654832 648473 2026-07-11T05:28:22Z Thuresson 20 /* Validerad */ 654832 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 424 —}}</noinclude>böcker. Härav kom det sig, att han icke var full­komligt obildad. Detta märktes på en viss svulstighet i hans tal. Såsom vi förut sagt, hade han ingen last. När han var nöjd med sig själv, bestod han sig en pris snus. Det var genom denna länk han sam­manhängde med den övriga mänskligheten. Man skall av det föregående lätt fatta, att Javert var en skräck för hela den klass av männi­skor, som justitieministeriets statistiska årsberät­telse upptager under rubriken {{spärrad|försvarslösa}}. Blotta nämnandet av Javerts namn jagade dem på flykten. Åsynen av Javerts ansikte förstenade dem. Sådan var denne fruktansvärde man. Javert var liksom ett öga fullt av misstankar och gissningar. Herr Madeleine hade till slut märkt det, men han tycktes icke fästa någon upp­märksamhet därvid. Han gjorde icke Javert ens någon fråga, han varken sökte eller undvek ho­nom, han fördrog denna besvärliga och nästan tyngande blick utan att synas märka den. Han bemötte Javert liksom alla andra, med otvungen­het och godhet. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> ep8h49c894nycih9bs6t94wj246i6iw 104 219680 654833 648475 2026-07-11T05:29:28Z Thuresson 20 /* Validerad */ 654833 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 425 —}}</noinclude>Av några ord, som undfallit Javert, kunde man sluta till, att han i hemlighet, med den nyfikenhet, som tillhör hans släkte och i vilken ingår lika mycket instinkt som fri vilja, efterforskat alla spår, som fader Madeleine förut på andra ställen kun­nat efterlämna. Han tycktes veta och sade stun­dom i förtäckta ordalag, att en viss person er­hållit vissa underrättelser i en viss ort om en viss försvunnen familj. En gång hände honom, att han, talande för sig själv, lät undfalla sig de orden: — Jag tror, att jag har honom! Därefter sågs han i tre dagars tid grubblande utan att yttra ett enda ord. Det tycktes, som om tråden, vilken han trott sig hålla i handen hade brustit. För övrigt, och detta är ett nödvändigt beriktigande av det, som meningen i vissa ord kunde sy­nas framställa allt för bestämt, kan det icke hos en mänsklig varelse finnas någonting verkligt ofel­bart, och det är just en egenhet hos instinkten, att den kan förvirras, missledas och föras på orätt spår. Eljes skulle den vara förståndet överlägsen och djuret ha en bättre ledstjärna än människan. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> atwitevhlzl3lt9jo3n9xc7w1v9qrlb 104 219681 654834 648476 2026-07-11T05:29:54Z Thuresson 20 /* Validerad */ 654834 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 426 —}}</noinclude>Javert var tydligen litet förbryllad av lugnet och det fullkomligt naturliga i herr Madeleines hållning. En dag syntes likväl hans besynnerliga sätt gö­ra något intryck på herr Madeleine. Det var vid följande tillfälle. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> ticqzb1z2jms2jeytkndt3lve8gslpn 108 219977 654809 650082 2026-07-10T19:30:05Z Thuresson 20 654809 proofread-index text/x-wiki {{:MediaWiki:Proofreadpage_index_template |Upphovsman=[[Författare:Carl Fredrik Ridderstad|Carl Fredrik Ridderstad]] |Titel=[[Drottning Lovisa Ulrikas hof]] |År=1878 |Oversattare= |Utgivare= |Källa=[[:File:Drottning Lovisa Ulrikas hof 1878.djvu|djvu]] |Bild=[[File:Drottning Lovisa Ulrikas hof 1878.djvu|page=7|250px]] |Sidor=<b>Första delen</b> <pagelist from=1 to=420 1="omslag" 2to4="tom" 5="titel" 6="tom" 7="titel" 8="tom" 9=5 419to420="tom" /> <b>Andra delen</b> <pagelist from=421 to=864 421="titel" 422="tom" 423=3 860to863="tom" 864="omslag /> |Anmärkningar=<b>Första delen</b> #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 1/Kapitel 1|Drottningholm]], 5 #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 1/Kapitel 2|Den svartlockiga flickan]], 23 #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 1/Kapitel 3|Biblioteket]], 39 #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 1/Kapitel 4|Hofvet]], 58 #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 1/Kapitel 5|Lagmannen Erik Wrangel]], 109 #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 1/Kapitel 6|Holländska Dühn]], 133 #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 1/Kapitel 7|Pechlin]], 151 #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 1/Kapitel 8|Puke och Amanda]], 203 #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 1/Kapitel 9|Creutz och Ehrenpreis]], 227 #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 1/Kapitel 10|Schedvinska familjen]], 250 #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 1/Kapitel 11|Minnenas magt. Duellen. Puke lemnar fäderneslandet]], 264 #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 1/Kapitel 12|Riksdagens öppnande. Konungen och Drottningen]], 295 #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 1/Kapitel 13|Nya förvecklingar och nya förklaringar]], 316 #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 1/Kapitel 14|En afton inom hofvet]], 345 #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 1/Kapitel 15|Landtmarskalks-valet]], 391 <b>Andra delen</b> #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 2/Kapitel 1|Den kända okända i Logården. Amandas amulett]], 3 #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 2/Kapitel 2|Politik. Intrig och svartsjuka. Kommissionen]], 51 #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 2/Kapitel 3|Intrigen väfver nya trådar. Hopp och fruktan]], 77 #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 2/Kapitel 4|Ett äfventyr]], 111 #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 2/Kapitel 5|De politiska fenomenens ställning. En gammal bekant]], 137 #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 2/Kapitel 6|De tre gratierna. Pukes möte med Ehrenpreutz]], 159 #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 2/Kapitel 7|Pechlin fastnar i sin egen snara. Skådespelet. Guldringarne]], 184 #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 2/Kapitel 8|Amanda]], 220 #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 2/Kapitel 9|Krig. Döden. Revolutionen]], 244 #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 2/Kapitel 10|Konspiratörerne]], 272 #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 2/Kapitel 11|Natten]], 312 #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 2/Kapitel 12|De närmast följande dagarne]], 331 #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 2/Kapitel 13|Inför kommissionen]], 351 #[[Drottning Lovisa Ulrikas hof/Del 2/Kapitel 14|Slutet]], 384 |Width= |Css= |Kommentar=I andra delen förekommer två kapitel som heter "Andra kapitlet", kapitelnumreringen har därför förskjutits i denna utgåva för Wikisource }} [[Kategori:Ej kompletta index]] spu6f9ao527e9jx907w1xcfjidjyr75 104 223738 654795 2026-07-10T11:59:15Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 654795 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|188|<small>A. W. LUNDBERG.</small>|}}</noinclude>viss Hindrich Arvidsson Hammersta gård i utbyte mot Wellinge i Salem s:n, men denna förläning återgick sedermera. År 1610 innehades Häringegodset af hertig Johan, men 1628 erhöll fältmarskalken Gustaf Horn det i utbyte mot Fiholm i Vestmanland, kanske genom bemedling af sin svärfader rikskansleren Axel Oxenstierna. Genom Carl XI:s stora reduktion åter vordet kronogods förpantades det under Carl XII:s tid och gick genom flere händer ända till 1767, då det inköptes af generalmajoren friherre Fabian Löwen, som gjorde Häringe med underlydande, hvartill fortfarande hörde Hammersta, till fideikomiss i sin slägt, hvilken ännu innehar detsamma. Det förtjänar anmärkas, att den gamla medeltidsbiskopsborgen vid Häringe, hvaraf grundvalar ännu synas på den s. k. trädgårdsudden, haft en mindre ålderdomlig anordning än Hammersta hus. Häringeborgen har nämligen delvis varit byggd af tegel samt haft hörntorn, således en afgjordt yngre både bygnadsteknik och disposition än i Hammersta hus. Detta hus är icke det enda af samma slag, som tillhört Hammerstaslägten, hvars äldsta kända led Ingevald Estridsson och hans söner Magnus och Nils Ingevaldssöner och efter dem sedermera Gripslägten hafva egt det forna Sundbobolm i Bälinge s:n, Södermanland, hvarest vid nuvarande gården Måstena finnas ruiner efter ett gammalt fast stenhus, hvars anordning torde förtjäna att undersökas. Det påstås vara bygdt af nyssnämnde Magnus Ingevaldsson, farbroder till Erengisle den äldre, som antagligen låtit bygga Hammersta hus. En närmare undersökning torde bekräfta eller kanske vederlägga detta påstående. {{linje|6em}} <section end="Ruinen vid Hammersta i Ösmo socken, Södertörn" /> {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> e1be4ttww0gg4zl1o17bcoh2soanj2y 104 223739 654796 2026-07-10T12:02:57Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 654796 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|447}}</noinclude>lar, genom hvilken en ström forsar fram i nästan rak linea, öfver 800 fot lång, tills den faller ned i en kaskad af 660 fots längd. Längs med ena bergsväggen hade värden i vårt hotell på Yankee-manér utfört en väg af brädlappar, stenar, grenar, som — icke liknade någonting, men på hvilken man, till sin egen öfverraskning, kunde gå alldeles säkert och utan minsta svårighet, då man tillika med ena handen stödde sig mot bergsväggen. Just för några dagar sedan hade han fört vägen öfver strömmen en femtio fot längre upp. Der den nu upphörde voro vi nära ett ofantligt rundt stenblock, som fallit ned i remnan och fastnat så att det bildade öfver den en slags paulun; bortom det mörka passet, som var nästan svart, såg man, längre upp, strömmen kasta sig från venstra sidan in i bergsremnan i en stark kristallklar stråle. Hvarifrån, kunde man ej se, men solen lyste klar i vattenstrålen, och öfver den vaggade en liten björk sina ljusgröna, mjuka grenar. Ursprunget till den mörka floden lag i ljus. Det gladde mig, och hela vägen öfver den sjungande forsen sjöng och spelade i mig scener och samtal — som jag hemma skall tala om för dig. Hela denna scen och nejden omkring var förfriskande vild och pittoresk. Flera märkvärdigheter finnas i dessa berg, och ett tryckt kort som jag fått af min värd i »Lafayette house» lofvar : »An echo from the cannon every evening on the lake». Men — du kan ha nog af det redan beskrifna! Vi skola nu från de hvita bergen i NewHampshire begifva oss ill de gröna bergen i »Vermont». {{linje|5em|style=margin-top:2em;margin-bottom:2em;}} {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 0prsooj1t5nkakd0djdne96kc0u333d 104 223740 654797 2026-07-10T18:10:10Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654797 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|41}}</noinclude>— Än sedan då? Jag skall vittna att ni lefvat såsom liderliga sällar, att ni … — Glöm ej den ed, du svurit oss. Tänk dig väl före. Uppkallad inför domstolen, skall du äfvenledes der edligen förbinda dig att omtala hvad du hört och sett; och i hvilken ställning försättes du icke? Sedan du svurit oss att tiga, svär du der att tala. Res, det är mitt råd. Så sönderslitande den tanken än var för hustrun, att skiljas vid sitt hem, allra helst med de misstankar, hon hyste emot mannen, fasade hon dock för den ställning, mannen framhöll, och beslöt att aflägsna sig. Resan var utsatt till dagen derpå. Sedan mannen emellertid lyckats att få henne att ingå på förslaget och han derefter intagit sin aftonmåltid, föregaf han angelägna göromål och begaf sig åter ut. Men nu öfvergick misstanken hos hustrun till verklig ångestsvett. Hon frågade sig om icke han blott hade för afsigt att aflägsna henne, för att desto mer obesvärad få öfverlemna sig åt sina böjelser. När hon också nu genomgick det sätt, hvarpå hon blifvit behandlad under de senare åren, tycktes intet tvifvelsmål kunna uppstå. Qval och oro jagade bort sömnen ur hennes ögon. Hon uppsteg ur en bädd, som ej mer egde för henne någon ro och hvila: hon klädde sig och vandrade, intagen af förskräckelse, fram och åter i rummet. En hastig ögonblicklig ingifvelse flög härunder genom hennes hufvud. Hon beslöt att begifva sig ned till de rum, der den fängslade hyresgästen förut bott. Då hon närmade sig dem, såg hon — nu alldeles som förra gången — en smal ljusstrimma bryta fram genom springorna på fönsterluckorna. Hon lade örat till. Hon lyssnade. Hon tyckte sig höra röster tala. Sakta smög hon derifrån och ned till källarsvalen. Hon hade icke hoppats att finna nyckeln i dörren, men till sin öfverraskning och glädje fann hon den der. Hastigt vred hon om låset. Måla, hvem som förmår, den fasa, som intog henne, då hon fann der inne sin man tillhopa med en ensam qvinna. Fattad af förtviflan, ville hon hasta fram och uttömma sina förebråelser emot den trolöse, men hennes ben svigtade, hon förlorade krafterna, sjönk vanmägtig ned till golfvet, och när hon — jag vet icke efter huru många timmar — återkom till sig sjelf, befann hon sig i sin säng, med ett nyss framfödt barn vid sin sida — men det var dödt. Modrens rörelse hade dödat fostret. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 0leln7avjg2azfafhoog6obv1hjfzzn 104 223741 654798 2026-07-10T18:13:19Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654798 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />42</noinclude>Fru Schedvin förmådde knappast tala. Hennes röst var afbruten, andedrägten het och häftig. Den tanken flög nu genom Amandas hufvud att det var en tilldragelse ur fru Schedvins eget lif, som hon beskref. Fru Schedvin hemföll emellertid endast för ett ögonblick under den öfvermägtiga känslans feberaktiga intryck. Så snart hon sjelf märkte det öfverretade tillstånd, hvari hon befann sig, lade hon handen, liksom styrkande, på sitt bröst och uppbar, kall och trotsande, ånyo sitt hufvud. — Barnet var dödt, upprepade hon. Anblicken deraf slog modren med förskräckelse. Men knappast hade hon upptäckt det, förrän samma qvinna visade sig vid hennes sida, som hon träffat tillhopa med mannen. Lifvad af oförklarliga krafter och hänförd af sin sårade känslas upproriska ingifvelse, lyfte hon upp det döda barnet, höll det framför det okända fruntimrets ögon, och under ett konvulsiviskt hånskratt svor hon hämnd. Derefter sjönk hon tillbaka, liksom död, i sin bädd. Så förfärlig den belägenhet än var, hvilken fru Schedvin med så mycken häftighet skildrade, öfverlemnade hon sig icke mer åt någon svaghet. Om äfven icke utan ansträngning, beherskade hon sig likväl. — Huru många dagar, veckor eller månader, fortfor fru Schedvin, som förgingo, innan hustrun återvann helsan, vet jag ej. Men då hon ånyo kunde räkna sig bland de lefvandes antal, lågo verlden och lifvet bleknade bakom henne, och det enda minne, som brann i hennes själ, var den hämnd hon svurit. En stor olycka träffade henne vid denna tid: mannen nödgades uppgifva sin stat, han gjorde cession, följden af hans utsväfvande lefnadssätt. Så förgick åter en lång tid. Köld, elände och missaktning betecknade fortfarande makarnes ställning till hvarandra. Ingenting tycktes för framtiden lofva dem någon glädje. Han tärdes på sitt sätt — kanske af stundom päkommande förebråelser, hon på sitt — tyst törstande efter hämnd. En dag yttrade han till hustrun: påminner du dig den qvinna, som uppehöll sig i jordvåningen den aftonen, då du … — Då mitt barn dog? Om jag påminner mig henne? — För guds skull, tag ej så häftigt vid dig. Omständigheterna … — Omständigheterna — fortfar. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> kfhsiqtrpk9qt3trprai31j55186221 104 223742 654799 2026-07-10T18:49:21Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654799 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|43}}</noinclude>— Omständigheterna göra henne i högsta grad olycklig, och derjemte tvinga de mig att åt henne ånyo upplåta jordvåningen. — Du vill således ânyo införa henne i detta hus? — Jag kan ej underlåta det. Förhållanden, som jag ej vågar yppa för dig, nödga mig dertill. Hon är på väg att blifva moder. — Hustruns vrede brast ut. I häftiga förebråelser framstälde hon sina misstankar. Hittills hade hon haft styrka att bevara dem inom sig sjelf, men hon förmådde det icke längre. Mannen syntes lika mycket öfverraskad, som förlägen, och — ehuru han bedyrade det hon misstog sig — invecklade han sig likväl på ett sätt, som ännu mera styrkte hans brottslighet. På en gång föll det likväl hustrun nu in, att den okända qvinnan gerna kunde inflytta i huset hon fick ju derigenom henne desto närmare — och — och … Det låg ett förfärligt hot i den blick, hvarmed fru Schedvin uttalade dessa ord. Amanda darrade. Hon kunde ej misstaga sig längre, det gälde nu hennes mor. Den okända qvinnan inflyttade. Hustrun besökte henne. Hon var verkligen i den belägenhet, som mannen sagt. Någon vänskap kunde aldrig uppstå emellan dem. Med hatets uppmärksamma blick följde hustrun den okända. Tiden för dennas nedkomst närmade sig med hvarje dag, men innan detta inträffade, skulle ännu en ny olycka inträffa. En afton uteblef mannen från hemmet, och hustrun emottog den underrättelsen att han blifvit fängslad, för hvad orsak, derom blef hon aldrig upplyst. Deras köld för hvarandra hade också tilltagit till den grad, att det var likgiltigt för dem båda två, hvar den ena eller den andra var. Men snart upptäckte hon en omständighet, som ännu ytterligare skulle väcka hennes hela uppmärksamhet. När hon en dag sökte den okända qvinnan, var hon utgången. I hennes belägenhet var detta ganska anmärkningsvärdt. Hustrun fördubblade sin vaksamhet. Den okända återvände icke på vanlig väg, utan genom den hemliga utgången. Dagen derpå vände hon sig till hustrun. — Jag är en djupt olycklig qvinna, sade hon. — Jag tror det. — Min man, fortfor hon. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> e1lguhuh1psxd2k9zb6f66agk8f9k8w 104 223743 654800 2026-07-10T18:52:53Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654800 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />44</noinclude>— Er man? Ni ljuger, ni har ingen man. Ni är … — Kallsvetten perlade från den okändas panna. Hustruns beslutsamma svar tillbakavisade hennes tilltänkta hyckleri. — Ni har rätt, återtog hon också, jag har ingen man. — Och hon försjönk i betraktelser, värdiga den ställning, hvari hon befann sig. — Jag har något att bedja er om, återtog hon derefter. Jag inser att ni icke älskar mig, kanske hatar ni mig till och med; men ni är qvinna, ni har varit moder, ehuru en hård försyn ej tillät er att få behålla ert barn. — Vid denna erinran drog sig hustruns hjerta krampaktigt tillhopa. — Håll er till ämnet, min fru, svarade hon. Hvarom vill ni bedja mig? — Ni känner att äfven jag snart skall blifva mor. Men jag eger äfven en son. — En son, upprepade Amanda. — Lik en glödande stråle, flög den tanken genom hennes själ, att hon kanske egde en bror. Utan att láta afbryta sig af Amandas utrop, fortfor fru Schedvin: — Ni eger en son, upprepade hustrun, och hon såg deri en dubbel anklagelse mot mannen. Hvar finnes han, hvar är han? — Men den häftighet, hvarmed dessa frågor framstäldes, förskräckte den okända, och hon drog sig tillbaka inom sig sjelf. — Begär icke, min fru, yttrade hon, då hon slutligen tog till ordet, att jag för er närmare redogör för mina förhållanden. Mitt lif måste förblifva en sluten bok, hvars hemlighet jag kanske måste taga med mig i grafven. Lofva mig likväl en sak. Det anar mig att mina dagar redan äro räknade. Jag känner att de förfärliga ödets slag, som träffat mig, redan brutit mina krafter, och förutser att jag kanske innan kort skall lemna efter mig en späd och svag varelse, utan skydd, utan värn, utan namn. — Utan namn? upprepade hustrun. — Hör mig utan afbrott, min fru. Jag sade er, att jag har en son, sade er att alla mina enskilda förhållanden ligga, såsom länkarne i en våldsamt söndersliten kedja, bakom mig, och<noinclude> <references/></noinclude> elhu3nmat2kk3czzhtoqipoimer04lc 104 223744 654801 2026-07-10T19:02:29Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654801 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|45}}</noinclude>att jag saknar hvarje hopp att återknyta dem. När jag nödgades bortskicka min son, önskade jag att ega något minne qvar af honom, som alltid påminde mig om honom. Jag tog en penning, lät skära den midt i tu och fäste den ena delen vid hans bröst och den andra vid mitt. Jag trodde icke då att jag, under sådana omständigheter, hvari jag nu befinner mig, skulle blifva mor för andra gången. Men hvarför tala derom? Tag denna halfva penning, som jag under flere år burit vid mitt hjerta, och lofva mig att ni, derest jag sjelf skulle sakna förmåga dertill, fäster den på det barn, som jag nu bär under mitt hjerta. Ni lofvar mig ju det? — Den okända qvinnan ingick derefter i flera andra förfoganden för framtiden, och till sin största förvåning hörde hustrun henne dervid taga hennes mans uppoffrande vänskap i uteslutande anspråk. — Han känner alla förhållanden, sade hon, han skall … — Men han är ju fängslad … — Det oroar mig icke, förklarade hon, han skall snart åter blifva fri. — Efter detta samtal lemnade hustrun den okända i en sinnesstämning, som icke låter så lätt beskrifva sig. — Framför allt var det en sak, som hustrun påminde sig, och som brände i hennes innersta. — Den okända hade sagt, att mannen — ehuru nu fängslad — icke hade att frukta någonting, utan att han snart skulle blifva frikänd. — Huru kunde hon veta det? Stod den okända äfven i beröring med honom i fängelset? — För att vakta ut henne, hade hustrun stält en tjenare på post på bakgården, och andra dagen, sedan det redan blifvit mörkt, anmälde denne att hon begifvit sig ut. — Hustrun kastade en kappa öfver sig och skyndade efter; snart hann hon upp henne och följde henne på afstånd. Efter en lång vandring inträdde den okända slutligen i ett hus. Af en förbigående fick hustrun veta att det var ett allmänt fängelse. Det var tydligt att hennes besök gälde mannen. Ehuru aftonen var långt framskriden, mörk och ruskig, beslöt hon att invänta henne. Klockan slog åtta, nio, tio. Det var tunga timmar. Omsider utkom hon. Ovädret hade derunder ökat sig: yr och skur hveno omkring knutarne. Det var nu<noinclude> <references/></noinclude> s8nxpsjjpf5g5mbno0wd8f559xe3du2 104 223745 654802 2026-07-10T19:04:42Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ 654802 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud|96|Om klostren|}}{{linje}}</noinclude>{{Hängande indrag|2. {{ant|Magnus Petri}} bestelte år 1391 i Rom om {{ant|S. Britas Canonization,}} vpsade embetet 1394, dödde wid {{ant|Florence}} i {{ant|{{rättelse|Jtalien|Italien}},}} ther {{ant|Paradisus}} anlades, år 1396.|1em}} {{Hängande indrag|3. {{ant|Joannes Petri}} wald år 1394. hade ock warit i Rom, dödde år 1401.|1em}} {{Hängande indrag|4. {{ant|Ericus Joannis}} Ölending wald år 1401. afsade sig tiensten år 1423, dödde år 1447.|1em}} {{Hängande indrag|5. {{ant|Ulpho Birgeri}} wald och wigd år 1423, vpsade embetet år 1426, och dödde år 1433,|1em}} {{Hängande indrag|6. {{ant|Gervinus}} wald år 1426, war 1433 stemd til mötet i Basel, vpsade embetet 1443. dödde 1450.|1em}} {{Hängande indrag|7. {{ant|Joannes Borquardi}} wald 1443, afsade sig 1444, dödde i Finland 1447.|1em}} {{Hängande indrag|8. {{ant|Magnus Unonis}} wald 1444 afsade sig 1452. åter wald afsade sig 1465, dödde 1470.|1em}} {{Hängande indrag|9. {{ant|Botolphus Sudercopiensis}} wald 1452, afsade sig 1454, dödde 1458.|1em}} {{Hängande indrag|10. {{ant|Michäel}} Kanik i Wästerås, wald och wigd 1454. lärer dödt 1460.|1em}} {{Hängande indrag|11. {{ant|Olavus Joannis,}} tilförne {{ant|Curatus}} i Wadstena, wald 1465, afsade sig embetet 1468.|1em}} {{Hängande indrag|12. {{ant|Johannes Joannis,}} tilförne {{ant|Curatus}} i Wadstena, wald 1468. dödde 1482.|1em}} {{Hängande indrag|13. {{ant|Martinus Olavi}} wald 1482, afsade sig 1488.|1em}} {{Hängande indrag|14. {{ant|Clemens Petri}} wald 1488, afsade sig 1499, dödde 1500.|1em}} {{Hängande indrag|15. {{ant|Joannes Mathiæ}} wald 1499, 1512. och 1517, afsade sig 1501, 1511, och 1514. dödde 1524.|1em}} {{Hängande indrag|16. {{ant|Nicolaus Ragvadi}} wald 1501 och 1511. afsade sig 1506 och 1512, dödde 1514.|1em}} {{Tomrad}}<noinclude> {{huvud|||17. {{ant|Sven-}}}} <references/></noinclude> 0mjq75uxlcdmdrb07a84ronqovamvde 104 223746 654803 2026-07-10T19:06:38Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654803 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />46</noinclude>så mörkt, att hustrun följde henne tätt invid sidan. Hon gick långsamt. Emellanåt stannade hon, klagande och jemrande sig. Hon var sjuk. Hennes steg voro vacklande. Ibland hastade hon framåt med en pils fart, ibland lutade hon sig qvidande än emot någon byggnad, än emot ett staket. Hustrun gissade redan hvad denna sjukdom betydde. Den okända följde norrström, men, kommen i granskapet af {{Samma som|på|Q=Q3367026|ord=Pechlinska huset}}, syntes hon ej vidare förmå uttaga ett steg. Hennes plågor måste ha varit oerhörda. Mer än en gång tänkte hustrun skynda fram till hennes hjelp; men alltjemt framstod bilden af hennes eget döda barn. och hon hejdade sig. Den okända hade endast nu några få steg qvar till nyssnämnda hus, då krafterna på en gång öfvergåfvo henne, och hon med ett förfärligt anskri sjönk till marken. I denna belägenhet var det omöjligt att lemna henne. Men hvad skulle hustrun göra? Hon fattade i ringklockan till Pechlinska porten — hon ringde — hon bultade, och då hon hörde steg nalkas, drog hon sig tillbaka. Portvakten, som kom med lykta, märkte genast den afsvimmade qvinnan, tillkallade hjelp, upptog henne och bar henne in. Men nästa ögonblick kom en betjent springande ur huset, och hustrun, som af nyfikenhet närmat sig porten, var nära att blifva omkullsprungen. — Hvad vill mi? Hvad gör ni här? sporde betjenten; hvem är ni? — Barnmorska, svarade hustrun, som anade betjentens ärende och såg i denna uppgift enda medlet att komma in. — Följ mig då. — Hustrun följde. Inkommen, fann hon den okända mera död än lefvande. Icke alldeles okunnig i yrket, uppfylde hon afsigten med kallelsen. Men då barnet drog sin första andedrägt, drog modren sin sista. Hustrun framtog den halfva penningen — uppgaf att hon funnit den på modrens bröst — kastade snodden öfver barnets hals och lemnade platsen. Amanda satt som förstelnad. Mer än en gång hade ett utrop velat pressa sig fram mellan hennes läppar; men med våld hade hon undertryckt det, emedan hon icke med det minsta uttryck eller den minsta rörelse ville afbryta berätterskan. Liksom en af brännhet törst plågad ökenvandrerska längtar efter hvarje vattendroppe, längtade Amanda efter hvarje ord, alltid fruktande att fru Schedvin kanske endast af en nyck skulle af-<noinclude> <references/></noinclude> gte4h2uid0opq7ykv79ta6p22sed3gu 104 223747 654804 2026-07-10T19:11:02Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654804 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|47}}</noinclude>bryta sig midt i berättelsen, och måhända aldrig någonsin mera fortsätta hvad hon börjat. I tvenne afseenden hade hon redan kommit till en bestämd öfvertygelse, den ena att fru Schedvin var den person, hvars namn hon undvek att nämna, ock som hon blott benämnde med den allmänna termen “hustru”, och att den okända qvinnan, hvars namn hon likaledes uteslöt, var hennes egen mor. När fru Schedvin förtäljde tilldragelsen i Pechlinska huset, öfverensstämde den fullkomligt med hvad Amanda redan hade sig bekant, och några tvifvelsmál funnos ej mera; men det var henne omöjligt att längre återhälla uttrycket af de känslor, som nu strömmade genom hennes hjerta. Hon reste sig upp. Marmorn fick lif. Hennes ögon brunno. Huru förfärliga stodo icke för hennes blick modrens lidanden! Hon ville tala, ville nedkalla guds straff öfver den, som, utan att röras, till medlidande, sett hennes marter. Men hon mötte en så hotande blick från fru Schedviu, att orden dogo bort. Hon förmådde dock icke åter att sätta sig, hon blef stående. Under den kalla blicken frös hon nästan till is. — Efter en kort tid, fort for fru Schedvin, återvände mannen fri ur fängelset. Den första, han efterfrågade, var den okända qvinnan; men hustrun … — Hustrun? upprepade Amanda. — Hustrum förklarade honom att hon icke kände hvart hon tagit vägen. — Huru afskyvärdt! utropade Amanda, oemotståndligt hänförd af det plågsamma intrycket. Hon undandrog barnet alla de upplysningar, som mannen kunnat lemna. Fru Schedvin betraktade blott Amanda med orubblig köld, men den isande förtrollningen i hennes blick var borta. Amanda kände sig nu åter modig i sitt hjerta och i sin kärlek vid tanken på modren. — Ni måste säga mig, fortsatte också Amanda, den okända qvinnans namn, namnet på min mor … Fru Schedvin förblef orörlig. — Mer än en gång, svarade hon efter en stund, bad hustrun sin man bekänna det förhållande, hvari han stod till den der qvinnan; mer än en gång manade hon äfven den der qvinnan att erkänna sitt förhållande till honom; men ingen-<noinclude> <references/></noinclude> qygl4gs92dgyevarin27v37q4ska9rb 104 223748 654805 2026-07-10T19:17:03Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654805 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />48</noinclude>dera gjorde det, båda lemnade detta jordiska, utan att aflägga sin syndabekännelse. Hon tystnade. Denna tystnad motsvarade på ett så betydelsefullt sätt innehållet af hennes svar; deri öppnade sig för Amanda liksom ett oändligt tomrum, der hvarje ledande stjerna upphört att lysa. Sedan mannen återkommit, fortsatte fru Schedvin, sökte han att åter ordna sina affärer, men förgäfves. Behof och nöd närmade makarna i viss mån åter till hvarandra; hon skänkte honom en son och äfven en dotter, men kärlek och förtroende blomstrade dock aldrig upp mera emellan dem. Hans helsa var bruten, en ny motgång träffade honom, och i en stund, då han minst förmodade det, träffades han af ett slaganfall, hvarigenom han på en gång förlorade målföret. Hustrun såg att han ville tala, men rösten nekade honom sin tjenst. Hon gaf honom ett papper och en blyertzpenna och han tecknade ett namn derpå — hennes namn — hvaraf hon drog den slutsatsen, att han ville ingå i en upprigtig bekännelse; men han kunde icke fortsätta, handen sjönk i detsamma vanmägtig ned. — Och detta namn, återtog Amanda, detta namn … — Ni önskar då af hela ert hjerta, att af mig få veta detta namn? — Skulle jag icke göra det? Ah, min fru, sig mig min mors namn, jag beder er, haf barmhertighet med en fader- och moderlös varelse, gif mig detta namn, detta enda halmstrå till arf, att jag må veta hvem jag är. Det var en bön ur hennes innersta, en suck i ord. Hennes lifs alla önskningar böjde knä i hennes hjerta inför denna enda önskan. Tanken på hennes mor hade hitintills varit en blott sväfvande föreställning, utan gestalt, utan gränser, liksom luften, rymden, molnet; men nu hade den fått form och saknade blott ett namn, för att blifva en lefvande verklighet för hennes själ. Blomman på marken, liksom stjernan på himlahvalfvet, förblifva endast glänsande mystifikationer intill dess man kan nämna dem vid namn. Amanda brydde sig föga om, hurudant hennes mors namn<noinclude> <references/></noinclude> 1x4js0msw8cpa8gw11ftknytnmysoov 104 223749 654806 2026-07-10T19:20:52Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654806 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|49}}</noinclude>var, blott det sade henne, såsom namnet säger blomman, hvilken familj hon tillhörde. Hitintills hade hon ansett sig tillhöra luften, rymden, molnet, och när hon nu bad om att få veta modrens namn, bad hon egentligen endast om att få en liten grön qvist i den vida verlden, att hvila sig på. Hon hade ännu aldrig haft något gemensamt med sin mor, men i namnet ansåg hon sig erhålla det. I sin lifliga fantasi gick hon ännu längre. Hon trodde sig med namnet nära nog kunna börda modren tillbaka ur grafven. Hon blickade in i fru Schedvins öga. En stråle lyste henne der till mötes. Den gamlas läppar rörde sig. Amandas hjerta stod lyssnande stilla. — Min mors namn, stammade hon ännu en gång. O, min fru, gif mig min mors namn. Men hastigt förändrade sig uttrycket hos fru Schedvin. Hatet samlade sitt moln på hennes panna. Hämnden spelade i hennes blick. — Aldrig, utropade hon, i evighet aldrig! Ni må bedja, ni må tigga, ni må sucka, gråta, klaga — aldrig skall ni få veta er moders namn. Det var, som om en vredgad åska slagit ned och på en gång krossat Amandas ljufvaste och skönaste förhoppningar, de oskuldsfullaste, som kanske någonsin blomstrat inom denna sydländska vulkan. Med ett anskri sjönk hon ned till golfvet. Det var detta anskri, som ljöd fram till Claras lilla kammare, och kom henne, Daniel och Alexander att hasta till. Amanda förblef likväl ej länge i sin ställning, hon rusade åter upp. — Det skall blifva min hämnd, talade fru Schedvin, att låta er längta efter er mors namn, att låta er gissa och ana det, men att aldrig få veta det. Ni skall söka det på jorden och i himmelen och aldrig finna det; ni skall sucka efter det om dagen och om natten, men intet eko skall svara er. Er inbillning skall jaga er verlden omkring, men ni skall ej finna den grönskande oas, hvarefter er hela själ åtrår. Amanda stod med blixtrande ansigte framför henne. — Ni vill icke säga mig min mors namn; nåväl, så vill jag i stället säga er, hvem den der väninnan var, om hvilken<noinclude> <references/> {{huvud|''Lovisa Ulrikas hof. II.''||4}}</noinclude> cawhf1rjvky3844y8bu2it1n37ezqfx 104 223750 654807 2026-07-10T19:23:37Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654807 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />50</noinclude>ni talat, den der “hustrun”, hvars lycka blef sköflad, den der qvinnan af hat och hämnd, hvars hjerta icke ens rördes i ett ögonblick af den mest förfärliga olycka, då hon dermed trodde sig kunna krossa sitt offer; denna er väninna, denna hustru, denna qvinna — är ingen annan än ni sjelf. Guds straff skall träffa er. Men Amandas anfall kufvade icke frn Schedvin; hon tycktes snarare ännu mer tilltaga i förbittring. — Trotsa mig icke, sade hon; ni glömmer en sak. Om jag är den hustru, hvarom ni talat, så eger jag också mera rättighet än någon att erinra er om, att ni är en oäkta vanbörding. Vid detta svar drog Amanda sig ovilkorligen tillbaka; denna tanke hade icke förut fallit henne in. Slagen och förkrossad stod hon der. I detta ögonblick inträdde Clara, Daniel och Alexander. Fru Schedvin kastade en hotande blick omkring sig. — Vet du hvad dessa äro, tilltalade hon Amanda, under det hon pekade på Clara och Daniel, i bredd med dig? Svara mig, jag befaller dig att svara. — Jag förstår, svarade Amanda; ja, jag vet det. — Skall jag äfven upplysa dem om hvad du är? — Nej, vid himmelens Gud, nej, nej! — Daniel, talade den gamla derefter, tänk aldrig på att gifta dig med denna qvinna; jag välsignar hellre såsom min sonhustru hvilket gatans barn som helst. {{linje|5em}} {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 9sgg0lf298p2hqzxyqrz2freuv7lzoy 104 223751 654808 2026-07-10T19:26:52Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654808 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude><h2 align="center" style="border-bottom:none;">ANDRA KAPITLET.<br /><b>Politik.<br />Intrig och svartsjuka. Kommissionen.</b></h2> På hofvet var icke mera någon hvila och frid. Drottningens lifliga oro höll allt i ständig rörelse. Hon var händelsernas alltjemt feberaktigt klappande pulsåder. Om hon å ena sidan någon gång kände sig nedslagen och ledsen öfver konungens betänklighet och vacklande svaghet, fann hon å den andra sidan deri äfven ofta en uppmuntrande sporre, för att icke säga en tvingande omständighet, att åtminstone bakom kulisserna ingripa i de allmänna ärendenas gång. Vi veta att drottningens afsigt var att till rikets ständer öfverlemna en öppen anklagelse-skrift emot rådet. Vi känna äfven denna skrifts innehåll, samt att den bevarades af henne såsom en vigtig statshemlighet, af skäl att derigenom i afgörandets ögonblick framkalla en desto mera öfverraskande verkan. Men planen var hufvudsakligt uppgjord under förhoppning att Brahe skulle blifva landtmarskalk och hofvet derigenom redan hafva öfvertygande bevis att ega ett säkert stöd inom riddarhuset. När emellertid denna förutsättning gick om intet, tvekade drottningen ett ögonblick, huruvida skäl förefannes att fullfölja planen. Åsigterna derom voro delade inom partiet. Flertalet påstod dock att rikets ständer omöjligen skulle kunna gå så långt att bryta med konungamagten och träda på rådets sida, utan att skrifvelsen skulle framkalla en politisk kris samt en rådsförändring, hvari hofvet såg det första vilkoret för möjliggörandet af sina afsigter, och mössorna — sitt enda hufvudsakliga mål. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> cn0ov11zh1epul0h7r73j2nyliy25y5 0 223752 654810 2026-07-10T19:30:54Z Thuresson 20 Kap 16 654810 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Drottning Lovisa Ulrikas hof 1878.djvu" from=423 to=470 kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Drottning Lovisa Ulrikas hof|16]] d36nar7pkyxm4hj838nlypkok82m94o 104 223753 654835 2026-07-11T07:43:44Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 654835 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" /></noinclude><section begin="Ett märkligt fynd från Södermanland" /> <h2 align=center style="border: none">Ett märkligt fynd från Södermanland.</h2> {{c|Af}} {{c|<b><i>Oscar Montelius.</i></b>}} För några år sedan fann man i en åker vid Tuna i Ytter-Enhörna socken två sandstenshällar, hvilka jordens egare ämnade använda som trappstenar framme vid gården. Innan man emellertid, så som meningen var, hunnit hugga af dem, för att de bättre skulle passa till sin nya bestämmelse, kom lyckligtvis en för traktens fornminnen varmt intresserad man, Svenska Fornminnesföreningens f. d. ordförande, friherre Johan Nordenfalk, till platsen. Det var år 1896. Han märkte då, att figurer voro inhuggna på stenarna, och lyckades köpa dessa af egaren, hvarefter de fördes till friherre Nordenfalks i samma socken belägna egendom Löfsta, där de nu äro uppresta i parken och vårdas på bästa sätt. De äro här afbildade fig. 1 och 2. Ingefär ett bösshåll från den plats, där dessa båda stenar hittades, hade i många år en annan stenhäll af ungefär samma storlek legat som bro öfver ett dike. Denna häll, på hvilken man upptäckte en mängd skålformiga fördjupningar, hade några år förr än fyndet af de båda andra stenarna gjordes, blifvit genom friherre Nordenfalks bemedling skänkt till Nordiska Museet och är nu upprest på Skansen. Den är i samma skala som de två förstnämnda hällarna afbildad fig. 3. Tunn ligger på den till Selebo härad hörande, nu mellan Ytter-Enhörna och Öfver-Enhörna socknar delade halfö, som skjuter upp i Mälaren mellan Söderteljeviken, Björkfjärden och Gripsholmsviken. Såsom man af läget kunnat vänta, är detta en mycket gammal bygd, hvarom mer än ett fynd af sådana fornsaker, som förekomma under stenåldern, bär vittne. {{Tomrad}}<noinclude> <references/> {{sidfot|||<small>14</small>}}</noinclude> 8lrxl5i5w5jr0rl7qghl1h54mqeszjq 104 223754 654836 2026-07-11T07:51:17Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 654836 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|190|<small>OSCAR MONTELIUS.</small>|}}</noinclude>De tre nu ifrågavarande hällarna äro af en hård pre-cambrisk sandsten, af det slag som finnes i trakten, dels som lösa block, dels i fast klyft liggande i dagen på några ställen, såsom på de två holmarna Pingst och Midsommar i Björkfjärden. Vid jämförelse mellan de fig. 1 och 2 afbildade hällarna visar sig, att de sannolikt äro klufna ur samma stycke, så att de med bilder försedda ytorna legat mot hvarandra. Originalet till fig. 1 är 1,65 meter långt, 1,24 meter högt och 25 centimeter tjockt. Originalet till fig. 2 har förmodligen varit föga mindre. Huru stor den tredje hällen (fig. 3) varit, är svårt att nu säga, emedan den på flera ställen är afslagen. {{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=560|bildtext=Fig. 1. <i>Tuna, Södermanland.</i>}} Det som gör dessa hällar värda vår synnerliga uppmärksamhet, är de på dem grundt inhuggna eller inknackade bilderna. På fig. 1 se vi öfverst flera runda skålformiga fördjupningar, därunder ett stort fartyg med högt uppstående stäfvar och mellan dem 25 lodräta, breda streck, troligen betecknande de män som voro ombord på fartyget. Längre ned se vi dels två aflånga figurer, hvilka vid jämförelse med andra dylika befinnas skola föreställa fötter (»fotsulor», såsom de vanligen kallas), dels ett mindre<noinclude> <references/></noinclude> fbvb7n4qop6ak9e71z9katbf0q2stlq 104 223755 654837 2026-07-11T08:27:28Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 654837 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<small>ETT MÄRKLIGT FYND FRÅN SÖDERMANLAND.</small>|191}}</noinclude>fartyg och några otydliga bilder, som troligen också skola vara fartyg. På fig. 2 ses en mängd runda skålformiga och några aflånga fördjupningar, ett mindre fartyg samt ett par svårtydda bilder. Om de två figurer som ses något venster om midten, skola föreställa människor, torde vara svårt att säga. Den tredje hällen (fig. 3) är betäckt med runda och aflånga fördjupningar; ett par runda skålar äro omgifna af hvar sin ring. På denna sten ses inga fartyg. {{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=561|bildtext=Fig. 2. <i>Tuna, Södermanland.</i>}} De på dessa hällar förekommande bilderna äro inhuggna på alldeles samma sätt som hällristningarna från bronsåldern.<ref>Montelius, <i>Sur les sculptures de rochers de la Suède,</i> i <i>Compte rendu du Congrès international d’anthropologie et d’archéologie préhistoriques, 7^e session. Stockholm, 1874,</i> sid. 453 (med hänvisningar till den äldre litteraturen). — L. Baltzer, <i>Hällristningar från Bohuslän</i> (Göteborg 1881—90; ny serie 1891). — E. Ekhoff, <i>Hällristningar på Kinnekulle,</i> i <i>Sv. Fornm. för:s tidskr.,</i> bd 8, sid. 102.</ref> Redan från denna synpunkt sedda äro de vid Tuna funna hällarna synnerligen intressanta, emedan några hällristningsfigurer<noinclude> <references/></noinclude> 5rhld42pjerk7eb1mycynmiemmy64ym