Wikisource svwikisource https://sv.wikisource.org/wiki/Wikisource:Huvudsida MediaWiki 1.47.0-wmf.10 first-letter Media Special Diskussion Användare Användardiskussion Wikisource Wikisourcediskussion Fil Fildiskussion MediaWiki MediaWiki-diskussion Mall Malldiskussion Hjälp Hjälpdiskussion Kategori Kategoridiskussion Tråd Tråddiskussion Summering Summeringsdiskussion Sida Siddiskussion Författare Författardiskussion Index Indexdiskussion TimedText TimedText talk Modul Moduldiskussion Event Event talk Ämne 4 157148 654847 654553 2026-07-11T22:51:15Z Alexis Jazz 13925 Updating gadget usage statistics from [[Special:GadgetUsage]] ([[phab:T121049]]) 654847 wikitext text/x-wiki {{#ifexist:Project:GUS2Wiki/top|{{/top}}|This page provides a historical record of [[Special:GadgetUsage]] through its page history. To get the data in CSV format, see wikitext. To customize this message or add categories, create [[/top]].}} Följande data är cachad och uppdaterades senast 2026-07-10T20:01:22Z. Maximalt {{PLURAL:5000|ett|5000}} resultat finns {{PLURAL:5000|tillgängligt|tillgängliga}} i cachen. {| class="sortable wikitable" ! Finess !! data-sort-type="number" | Antal användare !! data-sort-type="number" | Aktiva användare |- |hocr || 25 || 4 |- |ocr || 35 || 5 |- |proofread-editnext || 27 || 4 |} * [[Special:GadgetUsage]] * [[m:Meta:GUS2Wiki/Script|GUS2Wiki]] <!-- data in CSV format: hocr,25,4 ocr,35,5 proofread-editnext,27,4 --> 5ubp2guf130wtzb1zx49ed5v5vxppee 104 223756 654838 2026-07-11T19:21:43Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654838 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />52</noinclude>Äfven Höppener uttalade sin mening. — Då jag först erhöll kännedom om denna skrifvelse, yttrade han, förklarade jag öppet och oförbehållsamt att jag icke ansåg den vara af egenskap att leda till något för styrelsemagten lyckobringande och gagnande mål, utan fast hellre endast skulle föranleda ytterligare trångmål och söndringar. Så tänkte och talade jag då. Med anledning af hvarjehanda inträffanden, och, som det ville synas, antagliga förutsättningar, hvarunder förhållandena på ett gynsamt sätt lutade öfver åt konungamagten, lät jag dåra mig med det antagande att akten, såsom ändock alltid arbetande inom fullt samhällsberättigade, lagliga och fredliga gränser, i bästa fallet verkligen skulle leda händelserna, om icke till ett politiskt stort resultat, dock alltid framåt i en allmännyttig rigtning. Men efter den utgång, som landtmarskalksvalet erhöll på riddarhuset och talmansvalen inom de öfriga ständen, dåra mig likväl ej längre sådana föreställningar. Min första uppfattning, säger jag derför nu, var och är den enda rigtiga. — I politiken har statsmannen samma åligganden, fullföljde han sitt yttrande efter en stund, som fältherren i kriget, den nemligen att utan alla förirringar klarsynt, stadigt och strängt undersöka och uppfatta sin fiendes krafter och egenskaper samt sin deraf följande gynsammare eller ogynsammare ställning. Ju mera jag ser hofvets afsigter utveckla sig, desto svagare synes det mig att det är. Det saknar sammanhållning, det saknar viljekraftig enhet, det saknar manlig och storsint beslutsamhet, det saknar alla dessa egenskaper, som stämpla den sanna politiska högsintheten och blicken, den äkta statsmannaförmågan, den obetingadt offervilliga fosterlandskärleken. Hofvet önskar en förändring — för hvad? — för hofvet; mössorna önska en — och för hvad? — endast till förmån för sig sjelfva. Intetdera är fattadt af den enda, stora tanke, som — lik en annan snillets uppenbarelse — förmår tränga rakt fram till allas hjertan, förenar alla ädla sinnen uti en gemensam hänförelse, ser alla små parti-olikheter sammansmälta i en allt annat bortskymmande stor bild, är — för att så uttrycka mig — en punkt utom parti-afsigterna och parti-käbblet, men en fast, en orubblig punkt, hvarifrån man med häfstången af en beslutsam och kraftig handling kunde på en gång öfverända-<noinclude> <references/></noinclude> gyc3lglvjyi31agtxgg1p1aojo2860m 104 223757 654839 2026-07-11T19:29:30Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654839 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|53}}</noinclude>kasta den närvarande bestående oordningen och skapa ett samhällsskick, monarkiskt och folkeligt på samma gång. — Och hvari består väl då, frågade man, denna stora tanke, denna punkt utanför partierna? — I fäderneslandet. — Och hvad menar ni med denna häfstång? — Revolutionen. Partiet ryckte på axlarne. Endast drottningen lyssnade tyst till hans ord, kanske tänkte hon på Eva i paradiset, på ormen och på den förbjudna frukten. — Mina ord låta måhända något dunkla och oförklarliga, tillade Höppener, men man skall förstå hvad jag menar, om jag tillägger — men, kanske jag bör tiga, jag vill icke såra någon. — Tala, Höppener, tala. — Vi hafva, ers majestät, ingen Gustaf den förste på tronen, ingen Axel Oxenstjerna i rådskammaren och ingen Engelbreckt bland folket. Men hofvets obeslutsamhet skulle snart tvingas fram till handling. Rådet hade ej förblifvit i okunnighet om drottningens tillämnade skrifvelse och ansåg det vara klokare att förekomma, än att förekommas, hvarför det redan den 3 November öfverlemnade en skrifvelse till rikets ständer, som i icke obetydlig mån var en utmaningshandske åt hofvet. “Rikets råd”, hette det i denna handling, “skynda sig, att för rikets höglofliga ständer uppenbara, att egenskapen af den art af mindre sammanstämning, som uti många mål uti rådskammaren emellan konglig majestät och rikets råd sig yppat, bestått derutinnan, att rikets råds underdåniga tillstyrkan har förekommit k:gl. majestät såsom icke vidare beredande, än kongl. majestät skulle behaga gifva dertill sitt samtycke, och att detta samtycke fordrade hos konglig majestät en förutgående bepröfning af rikets råds andragna skäl och grunder”. Nu var det icke mera tid att tveka. Konungen fann sig personligen sårad af denna rådets inlaga och egde derigenom äfven ett erforderligt stöd i sin känsla, att för ögonblicket i sittande råd på tredje dagen derefter, eller den 6 November, inlemna den af honom undertecknade akten, och hvilken samma<noinclude> <references/></noinclude> 068pjutlxa682seeehzvjhiu91jo7ry 104 223758 654840 2026-07-11T19:33:45Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654840 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />54</noinclude>dag aflemnades till rikets ständer. Härmed var det politiska kriget börjadt. Båda partierna hade utträdt ur sina tidigare förpostställningar och möttes nu på öppna fältet. Med hvilken beslutsamhet, för att icke säga förkärlek, rådet upptog den kastade handsken, kan man sluta endast deraf, att detsamma redan dagen derpå ingick till rikets ständer med sina motanmärkningar. Landets politiska belägenhet betecknas vid denna tid allra bäst genom den sålunda inledda offentliga skriftvexlingen. Nyckeln till den närmaste tidens många förvecklingar måste äfven sökas i dessa handlingar. Det var icke första gången som konungamagten och rådet bekämpade hvarandra, men det var första gången, som dessa båda öppet bekrigade hvarandra, och rikets ständer uppträdde såsom en afgörande domaremagt öfver dem båda två. För att sätta dem af våra läsare, hvilka intressera sig för tidens historiska och politiska förhållanden, in i stridens verkliga skaplynne, taga vi oss friheten att här anföra några korta utdrag ur skriftvexlingen. I rådets svar heter det: “… Rikets råd har alltid, enligt lag, påstått, det deras underdåniga tillstyrkande efter flesta rösterna borde vara hos hans konglig majestät gällande; hvaremot hans konglig majestät förblifvit dervid, att antagandet af ett sådant pluralitetens beslut borde uppå kongl. majestäts eget nådiga pröfvande ankomma”. “… Vore detta hans majestäts höga rättighet, så blefve hans majestäts samvete Sveriges rikes lag. Samvetet är grundadt på begrepp, och begreppen äro skiljaktiga nästan hos hvarje man. Guds uppenbarade ord har derför bundit menniskors samveten vid de stadgar, som deruti föreskrifvas; och i politiska mål äro samveten bundne vid folks och riksens lagar. Desse blifva den regel, hvarefter alla mål uti ett rikes styrelse pröfvas böra”. “… Som således riksens högloflige ständer utaf hans majestäts eget höga andragande intagit hvad fara riket nu öfverhänger o. s. v.” Ur konungens genmäle härpå meddela vi efterföljande: “… När jag trott mig böra skärskåda de tankar och skäl, som mig af riksens råd gifvas, huruvida de äro enligt<noinclude> <references/></noinclude> cv0yraxg98y1pgb9bo15ajpzotzqqmq 104 223759 654841 2026-07-11T19:37:50Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654841 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|55}}</noinclude>med min dyra försäkran; så har min mening dermed aldrig varit, att vilja sätta mig emot riksens råds pluralitet, eller hindra någon derigenom beslutad expedition. Regeringsformen — rikets ständers bref — och min försäkran — äro tydlige, att pluralitetens utslag i rådet böra vid ansvar expedieras, antingen konungen dem underskrifver eller ej, nemligen under hans frånvaro eller opasslighet, eller som orden i 1723 års bref 4:de § lyda: “under hans infallande hinder och uppskof”. Således har frågan aldrig varit på min sida om något motstånd eller hinder emot pluralitetens utslags-expeditioner; men som jag särskildt för min egen person gifvit min dyra försäkran, hvarmedelst jag uti 14 § heligt förpligtat, att notabene “sjelf vara mina undersåtares starkaste försvar emot allt inbrott i deras rättmätiga frihet;” förklarandes i 5 § att “jag inför Gud är förpligtigad, att låta mig riksens goda styrsel samt min och ständernas rätts bibehållande framför allt om hjertat vara;” så har jag ej annat förstått, än jag borde skärskåda och öfverväga de skäl och tankar, som mig af rådet gifvas, och att jag äfven i fall jag deruti skulle finna något, som jag ej kunde förena med min ed och försäkran, åtminstone kunde låta föra mina föreställningar derom till protokollet, oansedt jag hvarken vill eller kan hindra expedition, som på rådets ansvar ankommer. Exempel derpå kan finnas i sistlidne September månads revisions-protokoll, hvaruti jag gerna tillåtit expeditionen eller en befallning till Svea hofrätt afgå angående en ny aktors förordnande emot någon allmoge i Dalarne; men påstått mig icke densamma underskrifva emot min försäkrans 10 §, hvaruti jag, liksom uti min arffursteförsäkrings 5 §, tydligen utfäster mig, “att ingen riksens undersåtare skall afhållas från sitt embetes förrättande utan föregången laga ransakning och dom”. Att ogerna underskrifva dylika grannlaga mål, är för mitt sinne en trygghet; men intet hinder för expeditionen, som lika fullt går för sig. Om det ej räknas en regent till last, att han af ömhet aldrig underskrifver någon dödsdom, ehuru densamme dock lika fullt verkställes, så hade jag gerna önskat mig en dylik frihet, i fall jag emot förmodan skulle finna någonting emot min dyra förbindelse och någon af mine undersåtares rätt; så mycket mera, som riksens råds pluralitet ej kan mig ifrån min försakran dispensera. Och hvaruti skulle min försäkran att re-<noinclude> <references/></noinclude> gnj01d7z92my7onkx846elaa7o6vhhx 104 223760 654842 2026-07-11T20:12:04Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654842 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />56</noinclude>gera efter lag bestå, om jag ingen svårighet borde göra att underskrifva hvad jag deremot finner stridande? Om nu detta tillräknas mig, som en öfverflödig grannlagenhet, så kan jag vara nöjd i mitt sinne, att intet annat mig kan förebrås, än att hafva varit för mycket ömsint om min försäkran”. “Riksens råd behagade derföre inför riksens ständer uttyda och förklara hvad de i sitt utdrag ur protokollet af den 7 hujus mena med de orden: "en riket öfverhängande fara och dess vådliga belägenhet”. “Jag undrar nu mindre, att så många vidriga rykten och tryckta skrifter öfver allt i riket kringlupit om ett förment farligt tillstånd för friheten, när sjelfva riksens råd af mina oskyldiga utlåtelser dragit så svåra slutsatser. Som jag aldrig uti min regering för mitt samvete tagit annat rättesnöre, än grundlagarne och min försäkran; ty hemställer jag till riksens ständer, om sådant bör mig omildt uttydas” … Denna skriftvexling uppskakade de politiska partierna på ett underbart sätt. Det vulkaniska ämne, som alltid rörer sig på djupet af dem, kom i rörelse. Man talade om ingenting annat, man tänkte icke på något annat. Från båda sidorna ansåg man staten hotad af stora faror. Hattarne ansågo att konungen hotade frihetens bestånd och åter ville införa enväldet; mössorna påstodo deremot att rådet öfverträdt lagarne och tillskansat sig ett välde, som icke lagen tillerkände detsamma. På sådant sätt fick denna skriftvexling sitt eget lif, sin ingripande verkan, sin ögonblickliga betydelse. Stridsäpplet var utkastadt ibland lederna och hvar och en visade sig, om å minoritetens sida äfven ganska oförsigtigt, i sin rätta gestalt. När konungen blef rätt fundersam, beträffande utgången af sitt vågstycke, som han redan ansåg det vara, slog han sig ned vid svarfstolen och det var just vid denna tid, som han fick den lyckliga idéen att förfärdiga en nysthärfvel at sin gemål, kanske, hvem vet, i den godhjertade ironi att på ett fint sätt låta henne förstå, det hon sjelf borde uppnysta den händelsernas härfva, som han i sin själ förebrådde henne att hafva intrasslat honom uti. Drottningen darrade af ovisshet om utgången. Hon trodde sig hafva vädjat till folkets sunda uppfattning af statsförfattningen, sålunda till den förnuftiga nationalkänslan. Stundom<noinclude> <references/></noinclude> ldct7kjjyeuaef96erjmgjb0vw3h1ou 104 223761 654843 2026-07-11T20:18:00Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654843 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|57}}</noinclude>hoppades hon på framgång, stundom fruktade hon för motsatsen. Fersen handlade lugnt, men beslutsamt och i öfverensstämmelse ej mindre med den aristokratiska än personligt episka karakter, som tillhörde honom. Tessin lifvades af snillets hänförande värme och eld. Palmstjernas panna var mörk och hotande; han såg skuggor på alla håll. Ehrenpreutz snusade oftare än vanligt, och en och annan, som lade märke dervid, påstod att han ville suusa upp hela verlden. Endast Pechlin smålog. Men under det man sålunda med spänd oro och uppmärksamhet följde den politiska öfverläggningens vexlingar och gång, stodo likväl icke de mer enskilda och personliga förhållandena vid hofvet stilla. Löjtnanten grefve Creutz hade förklarat, att han skulle inlemna sin syster Almas afskedsansökan från sin befattning vid hofvet, i lätt förstådd afsigt att derigenom sätta sin vän v. Röhr i bättre tillfälle att göra henne sin uppvaktning. Men ehuru hvarken drottningen eller Alma sjelfva ville tro att han skulle sätta sin hotelse i verket, inlemnade han icke dess mindre en vacker dag en sådan ansökan till riksmarskalks-embetet. Drottningen kände sig härvid manad till motstånd, icke blott af detta broderns synbart fiendtliga steg, utan äfven af den tillgifvenhet för Alma, som så småningom uppvuxit, ehuru den först fått en mer bestämd rigtning, sedan hon emottagit förtroendet om hennes böjelse för Puke. Vid intet hof i verlden bör dock en affär, sådan som denna, vara svår att uppgöra. Här fans en rik och ung karl — icke så litet fåfäng och ergo äfven en smula enfaldig — som ville gifta sig; vidare fans ju här en vacker och älskvärd flicka, som ieke ville hafva honom, emedan hon älskade en annan. Slutligen fans här äfven en bror, som var envis, och en gammal rådsherre, som hade alldeles tillräckligt förtroende till sin egen vishet och verldserfarenhet. För en hof-intrig kunde man ju icke begära en bättre uppränning, knappast nog till en roman. Vid hofvet uppehöll sig en äldre fröken Creutz, nu mera på den öfverblifna kartan. Alla värderade den gamla flickan för hennes goda egenskaper, äfvensom för hennes många anor, och man förvanades endast öfver att de icke tycktes väga någonting på den skalken Amors vägskål. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> hzxo6sgm6tl00lqtuoj7lrzynqv7c6t 104 223762 654844 2026-07-11T20:23:24Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654844 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />58</noinclude>Drottningen hade nyligen haft ett längre enskildt samtal med henne, som på en gång tycktes åstadkomma en genomgripande förändring i hennes hela väsen, kinderna började blomstra upp, pannans liljor återkommo och ögonen lifvades af en stråle, erinrande på samma gång om minnets magt, som om hoppets ingifvelser. Ett par dagar derefter stötte Silfverhjelm — af en händelse naturligtvis — tillhopa med v. Röhr. — Är det sant, v. Röhr, frågade han, efter hvad som allmänt berättas, att du blifvit förhexad i en af våra hof-fröknar? — Så-å, man talar derom allmänt, säger du? Nå, jag nekar icke, men hon är också fan så älskvärd. Man har smak, Silfverhjelm; det har alltid varit min olycka att ha smak. — Det synes nog på dig, von Röhr; du är den elegantaste kavaljer i hufvudstaden. Men så är du äfven i den lyckliga belägenheten att icke behöfva hushålla, utan har tillfälle att följa dina nycker. — Deri kan du ha rätt, Silfverhjelm; jag saknar egentligen ingenting, och ändock förefaller det mig, som om jag saknade allting. — Kommer sig deraf, min vän, att du älskar och kanske icke är älskad tillbaka. Von Röhr såg förvånad på honom. — Af hvad skäl förmodar du det, Silfverhjelm? Jag kan försäkra dig att jag i det fallet är ganska lugn. Ehuru det visserligen hitintills felats mig tillfälle till en förklaring, är jag öfvertygad att hon utan all prutmån skall skänka mig sin hand, endast jag anhåller derom. En karl, som jag, förstår sig på den saken. Man har icke lefvat för ro skull en smula i verlden. Fruntimrens enda lust och glädje är att blifva gifta, det är en medfödd längtan i hvarje litet stackars hjerta. Nej, för tusan, nog vill hon hafva mig, och jag säger rent ut, att äfven jag vill hafva henne; ty, ser du, för att vara rätt upprigtig, jag tycker att det skulle klinga så vackert att hafva vid min sida en liten varelse, som mina vänner och bekanta finge helsa för fru “grefvinnan” von Röhr, icke sant, det låter förbannadt bra, fru grefvinnan von Röhr. För öfrigt känner du att jag gerna drager blankt vapen och sköter min karl så skickligt, som trots någon; tänk dig nu att någon vore nog glömsk att kalla min hustru helt simpelt för fru von Röhr,<noinclude> <references/></noinclude> otxvq292jktmqjuc0ie4donrs9yfpty 104 223763 654845 2026-07-11T20:34:04Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654845 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|59}}</noinclude>ah, en duell, flux en duell. Den der Puke, som jag slogs med för en tid sedan, skall min själ ej glömma mig så lätt. Känner du Puke? — Det var ju han, som spikade fast dig vid trädet? — Det var hans bästa råd, vet du; jag går längre, det var enda sättet för honom att rädda sig, ty hade icke han just då spikat fast mig, som du behagar uttrycka dig, vid trädet, så hade jag nästa ögonblick ränt min värja tvärt igenom lifvet på honom. Jag säger också icke att karlen var dum, endast att han var mycket försigtig, till och med litet rädd om lifhanken. — Men jag tyckte att du nyss sade, att du ibland liksom saknade allting. När du likväl älskar och är älskad, eger ett godt och ljust omdöme, utmärkt lyckliga sällskapsgåfvor, är gerna sedd i de förnämsta husen, är rik och tapper, en aktad riddare sans peur et sans reproche, hvad kan då verlden ega, som du afundas den, som kan reta din aptit, som kan höja ditt bröst till en suck? Du vill väl icke i din djerfva själ ensam plundra försynen på allt godt? Von Röhr mumlade för sig sjelf, liksom hade han icke velat fram med hvad han tänkte. Emellertid tyckte Silfverhjelm sig märka en viss sårad fåfänga deri. — Vet du hvad jag gjorde, fortfor Silfverhjelm, om jag vore i ditt ställe? — Låt mig höra. — Du anser att verlden icke tillräckligt uppskattar dina förtjenster? — Det har jag just icke sagt, ehuru … — Var upprigtig emot mig, von Röhr. Jag är simpel adelsman, jag, som du, och vet nog hvar skon klämmer. Är det icke sant kanske, att våra grefvar och baroner tro sig vara af ett annat, bättre slägte än vi? Runka de icke på sina visa hufvuden, alldeles som chinesiska dockor. Har du icke märkt till exempel — det är en småsak, det förstås, men i småsaker märker man ändock alltid åtminstone nästippen af en stor sak — har du icke märkt till exempel, att de ständigt låtsa glömma bort ditt namn? Har du ej gifvit akt på, huru ofta de bruka sitt: vill “''han''”, eller känner “''han''”, eller kan “''han''”? Alltid ett “''han''” i stället för namn och rang. Än det der “''min vän''” då? Vill “''min vän''”, förstår “''min vän''”? Man behöfver ej nå-<noinclude> <references/></noinclude> h8r9hlq6ftopye9y4k2ymfwgyc7sq7u 104 223764 654846 2026-07-11T20:40:07Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654846 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />60</noinclude>got syrakusanskt öra, för att begripa slika toner: de äro den grefliga förnämhetens nästoner, eller den friherliga nedlåtenhetens ljufva läspningar. Men kanske du icke lagt något märke till all den der salfvelsen, du? — Jo, Silfverhjelm, jo, mer än en gång. I sanning, du säger hvad jag tänker. Jag är bror och vän med alla våra högdjur, men det förefaller mig ändock, som om de ville skumma bort sjelfva gräddan från brorskålen. Jag har också föresatt mig att ej mera ha något ostronkalas för dem. Jag är rikare än de flesta af dem, elegantare än någon och mina anor räkna lika många grafvar, som flere grefvar tillhopa, och ändock finnes en afgrund emellan dem och mig, hvaröfver hin hâle stundom tyckes dansa för mina ögon. I sådana stunder är sjelfva det vin, jag dricker med dem, beskt, som galla. Men hvad var det, som du skulle göra i mitt ställe? — Vore jag i ditt ställe, skulle jag uttaga ett stort, ett sjelfständigt, ett rigtigt manligt steg, fatta ett beslut, som skulle öfverraska, ja förvåna dem, som vore värdigt mig och min samhällsställning, visa dem att jag vore man för mig. Apropos, du voterar ju ''med'' hattarna? — Ja, ja visst; jag gör allt, hvad de bedja mig om. — Ser du, der har du orsaken. Nej, v. Röhr, nej, det duger icke; förändra tänkesätt, ställ dig i motsatt led mot dem, som innehafva magten, gör opposition emot dem, votera emot dem, tala och handla emot dem; det är den enda vägen för en man med rikedom och talanger, som du, att nå ett högt och inflytelserikt mål. Du förstår väl att de, som redan ega magten, icke behöfva dig. Var derföre klok, gå öfver på hofvets sida, gör det beslutsamt, en gång för alla, blif hofman. Der behöfves du. Behofvet mottager den minsta skärf med jubel, dig skulle hofvet helsa såsom en storhet. — För tusan, Silfverhjelm, du talar som en hel karl; jag tror verkligen att du är min vän, men, ser du … — Tviflar du kanske på att erhålla en passande fullmagt, såsom inträdeskort? — Just icke det; men, för att bekomma en sådan, fordras rekommendationer, och jag erkänner att jag är för stolt att vilja bedja någon derom. Jag är öfvertygad att den kungliga familjen icke med missnöje sett mig vid ett och annat tillfälle på slottet, men i alla fall … {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> qbod7lffshjqx1tyuzb9kqgo2s9bmpz 104 223765 654848 2026-07-12T00:38:53Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ 654848 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud||I Linköpings-Sticht.|97}}{{linje}}</noinclude>{{Hängande indrag|17. {{ant|Sveno Thordonis}} wald 1506, och 1514, afsade sig 1510 och 1517. dödde 1519.|1em}} {{Hängande indrag|18. {{ant|Nicolaus Amundi,}} tilförne {{ant|Curatus}} i Rök, wald 1517, 1524, 1528, och 1539. afsade sig embetet 1520, 1529, och 1541.|1em}} {{Hängande indrag|19. {{ant|Carolus Benedicti}} wald 1520 och 1525, afsade sig 1521 och 1528 och samma år dödde.|1em}} {{Hängande indrag|20. {{ant|Petrus Ingemari}} wald 1521, afsade sig 1524 och dödde {{rättelse|1426|1526}}.|1em}} {{Hängande indrag|21. {{ant|Ericus Beronis}} wald 1529, afsade sig 1535. dödde 1542.|1em}} {{Hängande indrag|22. {{ant|Petrus Nicolai}} wald 1535 och 1541; han fölgde <b>K. GUSTAF ERIKSON</b> 1544 til Stockholm, ther han lärer fådt någon tienst. Efter honom kom ingen til {{ant|Confessoratet;}} ty Munkarna blefwo wid then tiden skingrade och theras antal så förminskadt, at the ej behöfde sådan förman.|1em}} Thet föregifwes och är wäl troligt, at Hertig {{ant|Carl}} ej hade så hastigt vtdrefwit Nunnorna och så strengt förfarit med klostret, om icke han, wid thet han wentade på sin broders begrafning i Wadstena, hade vti klosterträgården funnit en gammal iholig appel, fullstoppad med barnahufwud, som the lettferdiga Nunnor i löndom födt och mördat hade. Thenna grofwa och faseliga sak gaf honom orsak at jaga vt thet hore-följe af kloster, land och rike. Ifrå then tiden lärer thetta kloster stådt öde och förfallit, hwad förfalla kunnat. När <b>Hertig Johan</b>, Konung JOHANS Son af <b>Gunnilla Bielke</b>, år 1611 fick Öster-Göthland, hafwer fuller ock han några klosterhus bortbrutit och af then<noinclude> {{huvud||G 2|ther}} <references/></noinclude> 5hu4idfp40jy97f50nmfpiagusfroyl 104 223766 654849 2026-07-12T07:45:52Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 654849 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|192|<small>OSCAR MONTELIUS.</small>|}}</noinclude>ej förut voro kända från Södermanland.<ref>Sådana i sten inhuggna figurer som »Sigurdsristningen» på Ramsundsberget i Jäders socken, Södermanland (Montelius, <i>Sveriges historia,</i> fig. 406) och dylika ristningar äro af helt annat slag och från en helt annan tid än bronsålderns hällristningar; de äro också utförda på annat sätt.</ref> År 1873 sade jag härom: »Någon hällristning är, så vidt vi veta, ännu icke uppdagad i Södermanland. Man kan dock hafva skäl att vänta sådana där, då de förekomma både i Uppland och, till ett betydligt antal, i {{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=562|bildtext=Fig. 3. <i>Tuna, Södermanland.</i>}} Östergötland».<ref>Montelius, <i>Bronsåldern i norra och mellersta Sverige,</i> i <i>Antiqvarisk tidskrift för Sverige,</i> 3 sid. 302. — Om de då kända hällristningarna i Uppland, se samma afhandl., sid. 224. — Om hällristningarna i Östergötland, se B. E. Hildebrand i <i>Antiqr. tidskr. f. Sv.,</i> 2 sid. 417.</ref> Under de tjugufem år, som förflutit sedan detta skrefs, hafva ett par nya hällristningar blifvit upptäckta i Uppland<ref>En, som för några år sedan upptäcktes vid Hummelsta i Litslena socken, är beskrifven af kammarherren E. von Ehrenheim i <i>Upplands Fornminnesförenings tidskrift,</i> XVII, S. 228.</ref> och många i Östergötland.<ref>Afbildningar och beskrifningar i det Antiqvariskt-topografiska arkivet i Statens Historiska Museum.</ref> Men i Södermanland voro inga<noinclude> <references/></noinclude> cy6urf1y4ek2v6tcmiiycwdtsdx31jy 104 223767 654850 2026-07-12T08:45:05Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 654850 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<small>ETT MÄRKLIGT FYND FRÅN SÖDERMANLAND.</small>|193}}</noinclude>sådana ristningar kända, då friherre Nordenfalk fann hällarna vid Tuna. Dessa äro dock i synnerhet intressanta därför, att de äro lösa hällar, ej fasta berg. Ristningar på berghällar äro nu i stor mängd kända här i Norden, men dylika ristningar på lösa hällar äro jämförelsevis sällsynta. De vigtigaste som jag känner till äro följande. Vid fiskeläget Kivik på Skånes östra kust, en och en half mil norr om Simrishamn, ligger nära hafvet ett ovanligt stort stenkummel, »Bredarör» kalladt, i hvars midt man omkring år 1750 upptäckte en stor grafkista, på vanligt sätt bildad af flata, på kant resta stenhällar.<ref><i>Specimen Historicum de Monumento Kiwikensi,</i> disputation i Lund 1780 (præses Sven Lagerbring, respondens A. Chr. Forsenius), med teckningar af Hilfeling. — A. E. Holmberg. <i>Skandinaviens hällristningar</i> (Stockholm 1848), sid. 14 och 140, fig. 162. — S. Nilsson, <i>Skandinaviska Nordens ur-invånare, Bronsåldern</i> (Stockholm 1862—64), sid. 2. — Montelius, <i>Sveriges historia,</i> 1 sid. 95.</ref> Kistans längd är 4,15 m. (14 fot) och bredd 0,90 m. (3 fot); vid den södra ändan är den dock något bredare, emedan det här finnes ett litet inåt grafven öppet sidorum. Hällarnas höjd är omkring 1,20 m., således i det närmaste lika med höjden af den fig. 1 afbildade hällen från Tuna. Grafven, hvilken varit täckt med tre stenhällar, ligger, liksom många liknande hällkistor i Sverige, i riktning från norr till söder. Insidan af grafvens flesta väggstenar är prydd med en mängd grundt inknackade figurer (fig. 4—7). Tyvärr saknas nu några af dessa ristade stenar. Om det som grafven innehöll, då den öppnades, är intet kändt. Meningarna voro också länge mycket delade om denna märkvärdiga fornlemnings ålder. Lagerbring såg i bilderna en framställning af ett romerskt triumftåg, hållet i anledning af en seger, som en romersk här vunnit på Skånes kust. Suhm<ref>Suhm, <i>Danmarks ældste historie,</i> 1 sid. 529.</ref> antog däremot, att Kiviksmonumentet blifvit uppfördt åt Ragnar Lodbroks son Rognvald, som föll i striden mot de upproriska skåningarna vid Hvitaby, hvilken strid troddes hafva stått i denna trakt. En senare författare<ref>Nils O. Wiberg, <i>Om Kiviks-monumentet</i> (Lund 1850). Författaren till denna akademiska afhandling bör ej förvexlas ned den bekante forskaren lektor C. F. Wiberg i Gefle († 1881)</ref> söker till och med göra troligt, att detta minnesmärke förskrifver sig antingen från Olof den heliges eller Sigurd<noinclude> <references/></noinclude> ppnk68168jm1qrgndpq0r4jvbhwzhbz 104 223768 654851 2026-07-12T08:47:28Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 654851 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|194|<small>OSCAR MONTELIUS.</small>|}}</noinclude>{{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=564|bildtext=Fig. 4. <i>Kivik, Skåne.</i>}} {{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=564|bildtext=Fig. 5. <i>Kivik, Skåne.</i>}}<noinclude> <references/></noinclude> fb7ah1khqb7z5kivbuq29w02bbh8cif 104 223769 654852 2026-07-12T08:50:12Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654852 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|61}}</noinclude>— Du talar som en klok karl, v. Röhr. Hvarje man bör känna sig för stolt att tigga sig till någonting. Men man har sina rättigheter. Dessa rättigheter äro mer än af greflig och friherlig rang, de äro rent menskliga, emblemer tillhörande vår guddomliga börd. För intet pris i verlden skulle jag vilja skänka bort dem. En orden, en dekoration, en verdslig titel eller rang, bara skuggor mot den rang, som vi ega, till följd af en fast karakter, en ren och ädel vilja, ett manligt tänkesätt och först och sist, rikedom, detta lifsvilkor för allt stort i verlden. Att bedja om gunst, är att icke förtjena den; att tigga om den, är att förnedra sig inför sin lycka. Nej, för tusan, du är en man. v. Röhr, och vill du, så skall du redan om 24 timmar vara anstäld vid hofvet. Hvad var det jag skulle säga? Du älskar en hoffröken, nåväl, hofvet känner det, drottningen känner det, hela verlden känner det, men du har ej haft tillfälle att säga henne dina tankar? Min gud, det är ju alldeles klart att hennes anhöriga på ett fint sätt afböjt det. — Tror du det? — Hvad skall man tro? Hon är född grefvinna och du … — Du säger något! Ja, visst! Och jag … — Du är icke född grefve. Ett sådant parti är alltid en mesallians, enligt den gamla fördomens föreställningssätt. Man har endast skämtat med dig, von Röhr. Vid denna tanke blef von Röhr blodröd i ansigtet. — Skulle det vara sant hvad du säger, vid gud, då dödar jag på stället … — Inga ytterligheter, von Röhr. Det tillkommer en förständig man att vara lugn. Tro mig, du hämnas bäst, om du handlar oberoende af de der vännerna. Som hofman blefve du dessutom alltid i tillfälle att sammanträffa med din flamma. Skall jag tala vid drottningen? Du kan hafva svaret i morgon. Betänk så öfverraskade dina vänner skulle bli. Du spelade dem ett förbannadt spratt. — Ja, verkligen, jag spelade dem ett spratt. Kom, låtom oss gå in här och dricka ett glas, kom, Silfverhjelm, kom! Tre à fyra dagar derefter var von Röhr utnämnd till kammarjunkare, och på aftonen samma dag var uniformen färdig. Innan solen gick ned visade han sig redan vid hofvet. Hvarje hof blifver för hvar och en, som först inträder der, alltid en maskerad, och man skall hafva tillhört det rätt länge,<noinclude> <references/></noinclude> 372u2ac1tckwnirencxrk5ehscjpa3w 104 223770 654853 2026-07-12T08:50:40Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 654853 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<small>ETT MÄRKLIGT FYND FRÅN SÖDERMANLAND.</small>|195}}</noinclude>{{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=565|bildtext=Fig. 6. <i>Kivik, Skåne.</i>}} {{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=565|bildtext=Fig. 7. <i>Kivik, Skåne.</i>}}<noinclude> <references/></noinclude> qscxt03ly9ua3s6nh7juoo04v231gvd 104 223771 654854 2026-07-12T08:52:45Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654854 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />62</noinclude>innan man kan säga sig hafva sett det demaskeradt. Utsidan är lysande och praktfull, hur innansidan ser ut, är obekant för de fleste. Man vet att sodoms-äpplet har ett rätt grannt skal, men innanföre är det fullt blott af dödan mull. Så kringskuret och svagt var aldrig ett hof, att icke ärelystnaden der drömmer sig en jacobs-stege, full med vinkande förhoppningar, och så allvarsamt var icke heller något, att ej kärleken der slipar sina pilar och laddar sitt koger. Om äregirigheten och kärleken stämt möte på något ställe, för att i sina angelägenheter begagna sig af hvarandras svaga sidor, så är det vid hofven. Sagan talar om en fogel i Österlandet — Humman — som tros beständigt flyga öfver jorden, men aldrig berör den med sin fot. I den furstliga nåden ser hofvet gemenligen en sådan fogel. På hvarje hufvud — tillägger sagan — på hvilket denna fogel kastar sin skugga, skall förr eller senare en krona sitta. Se der orsaken till det ständiga äflandet — man äflas — efter skuggan — efter nådens krona. Huru härlig och glänsande syntes icke hofvets brokiga hvirfvel för v. Röhr! Det var sant, att han redan mångfaldiga gånger förut besökt det; men han hade icke tillhört det, i stället hade han tillhört ett motsatt parti och delat detta partis fiendtliga tänkesätt, visserligen icke af egen öfvertygelse, men derföre att det så skulle vara, ett för mängden i allmänhet ganska vanligt skäl. Sedan han nu kastat om och såg sig mottagen på ett aktningsfullt och smickrande sätt, fann han allting helt annorlunda, han var också idel förtjusning, idel hänryckning, idel beundran. Redan under hans första samtal med drottningen yttrade hon, det hon trodde sig veta att han älskade en af fröknarna vid hofvet, och han kunde räkna på henne. Von Röhr var i sjunde himmelen. Bland hoffröknarna stod hans stjerna ej mindre lysande. På alla sidor mottogs han med den mest förekommande artighet. Knappast fick han tid att vexla ett ord med fröken Alma, förrän någon af de andra afbröt honom. Den allmänna uppmärksamhet, som följde honom, hvart han vände sig, smekte på ett förtjusande sätt hans egenkärlek. Tillfället att hvarje dag åtminstone på afstând se och sammanträffa med Alma ökade ännu mera hans kärlek. I den till-<noinclude> <references/></noinclude> 1j6cg39ptopsn2xu0u42sj44dtbws1a 104 223772 654855 2026-07-12T08:55:12Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654855 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|63}}</noinclude>fälligt hastiga och lätta beröring, som samtalstonen eger vid ett hof, trodde han sig för henne redan ej endast hafva yppat sin kärlek, utan äfven erhållit hennes bifall. Betagen af sin lycka, besökte han löjtnant Creutz, och ehuru denne ej gillade v. Röhrs anställande vid hofvet, gladde honom underrättelsen att Alma ändtligen gifvit vika. — Så snart hon lemnat hofvet, förklarade Creutz, skall jag tala vid min morbror, Ehrenpreutz, och er förlofning skall firas. — Hvad säger du? Så snart hon lemnat hofvet? Nej, min vän, jag önskar att hon ej skall lemna det. Drottningen älskar henne. Också jag har inflytande, der väntar mig befordran, och din syster kan, såsom min hustru, en gång hafva hopp om att till och med blifva statsfru, nej — nej, nej, säger jag — hon och jag äro båda två skapade för hofvet. Jag känner mig just der i mitt rätta element. Creutz åhörde sin blifvande svåger icke utan förundran. — Allt det der är godt och väl, svarade han, men jag har inlemmat hennes afskedsansökan, och dervid blifver det. Von Röhr fick myror i hufvudet. När han lemnade Creutz, begaf han sig till sin vän, Silfverhjelm, hvilken tillstyrkte honom att tala med drottningen, hos hvilken han äfven erhöll företräde. — Ni kommer, v. Röhr, yttrade hon genast vid hans inträde, i ert hjertas angelägenheter. — Ers majestät, stammade von Röhr, det är omöjligt att dölja för er någonting; ni ser in i min själ, genom mitt hjerta. — Det är bra, von Röhr, afbröt hon honom; jag tycker om raska beslut. Ni har ju talat vid hennes slägtingar och har deras bifall? — Naturligtvis, ers majestät. — Och vid henne sjelf? Nå ja, jag skall tala vid henne. Ni är ju nöjd dermed. — Ers majestät är allt för god. — Apropos, fortfor drottningen. I afton samlar sig en liten krets omkring mig. Kom då hit, v. Röhr, och vi skola offentligt eclatera er förlofning och gratulera er till er lycka. Von Röhr stod på tinnarne af sällhetens tempel. Drottningen höll ord. Hofvet församlade sig ganska talrikt. Konungen såg helt<noinclude> <references/></noinclude> 0q8xa6mpyxerzl4jauutfmwvc8ktmj0 104 223773 654856 2026-07-12T08:57:50Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654856 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />64</noinclude>nyt ut. Man hade underrättat honom att ett litet gladt qui pro quo väntade honom. Han log så vänligt och godt, han knäppte med fingrarna. När v. Röhr anlände, åtföljdes han af Creutz. Ehrenpreutz hade ej velat inställa sig, efter hvad som senast passerat; men omsider beslöt han att åtfölja några af de öfriga riksråden. — Jag har betänkt mig, yttrade Creutz till v. Röhr på vägen till slottet. Du sade häromdagen, att du ämnar bibehålla din plats vid hofvet. — Det sade jag. — Du nämnde äfven, att min syster är väl anskrifven hos drottningen, och jag vet att hon är det. Och efter Alma nu ändå skall förr eller senare blifva din hustru samt drottningen dessutom på detta artiga sätt behandlar henne och dig har jag — för att äfven visa er det jag värderar denna sakernas ömsesidigt hjertliga ställning — i dag återtagit afskedsansökningen, och skall, så snart er förlofning nu blifvit tillkännagifven, öfverlemna den till henne, såsom mitt första bevis af broderlig försonlighet och vänskap. Du är ju nöjd dermed, von Röhr? — Mycket, min bror, mycket. Du handlar ädelt, ridderligt! Så snart de inträdde i hofkretsen, omgafs v. Röhr af dess mest framstående och lysande personligheter. Han hade ännu aldrig öfverlefvat en vigtigare stund i sitt lif. Utan att man sade ett ord, tryckte man på alla sidor hans hand. Han förstod denna tystnad och denna uppmärksamhet så väl; man saknade ord för uttrycket af den lycka, hvilken gick honom till mötes. Framtiden log i ögonblickets prismatiska färger så hänförande mot honom. Ännu syntes icke drottningen till, icke heller några af hennes damer; men man väntade dem hvarje ögonblick. Denna väntan, som för hvarje annan skulle hafva varit så tung, var för v. Röhr blott en förlängd triumf. Föremål för allas uppmärksamhet, tyckte han att all verldslig sällhet strålande omgaf honom. Men hastigt gick ett sorl genom rummet. Von Röhr spratt ovilkorligen till. Dubbeldörrarna slogos upp. Drottningen syntes på tröskeln. Von Röhr kände sig förvirrad och förbländad<noinclude> <references/></noinclude> q0yimtf12axgwugmpm2oar0vfab048x 104 223774 654857 2026-07-12T09:02:54Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654857 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|65}}</noinclude>af ögonblicket. Bakom drottningen förde hofmarskalken Horn fästmön. Von Röhr såg hennes hvita hand, hvilande i hofmarskalkens, men sjelf var hon ännu bortskymd af drottningens gestalt. Hvars hjerta klappade väl af våldsam häftighet, om icke v. Röhrs? Fåfängan och egenkärleken hade mättat sig, och öfvermättnaden blef förlägenhet. Nära att uttaga ett steg emot sin fästmö, drog han sig i stället med sänkt blick tillbaka för drottningen, som nu trädde öfver tröskeln och närmade sig konungen. I detsamma lade hofmarskalken fästmöns hand i v. Röhrs på samma gång, han offentligt tillkännagaf v. Röhrs och fröken Sara Greta Creutz' förlofning. Hvem förmår väl skildra von Röhrs öfverraskning? I stället för fröken Alma, stod den äldre fröken Sara Greta vid hans sida. Det enda de hade gemensamt var familjenamnet. Von Röhrs ansigte växte i längd, ögonen ville falla ur hans hufvud, kinderna bleknade, han ville tala, men innan tungan hann att göra sin tjenst, ljödo lyckönskningar från alla sidor och hofmarskalken öfverlemnade åt honom å konungens vägnar en kammarherrefullmagt<ref>En och annan läsare torde måhända se i denna egendomliga förvexling en allt for djerf och osannolik fantasi eller dikt; så är dock icke händelsen. <p>Äfven om tilldragelsen ej passerade vid Lovisa Ulrikas hof, så har den dock passerat vid ett svenskt hof.</p> <p>Händelsen ligger till och med icke så långt tillbaka, att icke en och annan vid tillfället närvarande hofman möjligtvis ännu kan lefva.</p> <p>För vår del skulle vi kunna uppgifva, hvilka de voro, som träffades af denna så egendomliga öfverraskning, om grannlagenheten ej förbjöde oss det.</p></ref>. — För guds skull, var icke tafatt, som en landtjunkare, hviskade honom Silfverhjelm i örat. Du har ju nått dit mål. Von Röhr rätade mekaniskt ut sig. — Framför din tacksägelse till konungen och drottningen, fortfor Silfverhjelm. Kom ihåg att du är hofman, och att alla se på dig. Din fästmö är förtjusande. Lycklige ost! Silfverhjelms ord jagade svettdropparne ur pannan på den stackars v. Röhr, som framför allt ville anses för en belefvad man, en man af verld. Stammande bugade han sig. — Herr kammarherre, afbrot honom konungen. Det var första gången, som denna titel ljöd i von Röhrs<noinclude> <references/> {{huvud|''Lovisa Ulrikas hof. II.''||5}}</noinclude> 3ctwnl66sg6gsg2ohefulj5fcw21d5k 104 223775 654858 2026-07-12T09:05:55Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654858 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />66</noinclude>öron, och ljudet ingaf honom ett så eget behag, att han var nära att glömma allt annat. — Herr kammarherre, fortfor konungen, ni måtte just vara en äkta fruntimmerskarl, som så hastigt kunde besegra fröken Sara. I mer än tjugu år har hon motstått alla frestelser. Ah, min fröken, omsider fastnade äfven ni i hymens snara. Von Röhr bet sig i läpparne. — Du kom, du såg, du segrade! hviskade Silfverhjelm. Hvilken afund omkring dig i detta ögonblick! Sjelfve konungen betraktar din seger med beundran. — Men, för fan, det här är … Han ville tillägga att ett misstag var begånget. — Tyst, för all del, tyst, hviskade Silfverhjelm, du glömmer bort dig, du svär. Ah, ser du så strålande din fästmö är. Min själ, har icke du just varit oss en slipad skälm. Vi trodde alla att det gälde fröken Alma Creutz, och så var det i stället fröken Sara. Vid himlen, ingen har bättre kunnat spela sina kort, än du. Icke underligt att du aldrig uttalade namnet på den du älskade. Det är ett rigtigt snilledrag af dig, du blir en stor man, v. Röhr. Redan kammarherre, min gud, så der griper den djerfva förmågan sin lycka i kragen. Du är en rigtig diplomat. I morgon är du kanske hofmarskalk. Von Röhr lyssnade till vännens tal. Det var verkligen sant — han erinrade sig det nu — att han aldrig nämnt fröken Creutz' namn — och hans ansigte förvreds härvid på ett förtvifladt sätt — men spelet var nu en gång för alla förloradt — han måste rädda sin ära, som kavaljer, som hofman, som en man af verld, som det egnade och anstod en v. Röhr. — Ha, ha, ha, skrattade han också slutligen, ehuru det gick litet trögt i början, ja-ha, åh-ja, du sade att jag är en diplomat, ha, ha, ha, ha! Bar jag mig icke fint åt kanske? Ni trodde, ni, ha, ha, ha! — Och hvilket godt val, fortsatte Silfverhjelm, har du icke gjort! Din fästmö tillhör en af landets förnämsta familjer. Raska nu på med bröllopet för att sedan — om det gäller — kunna duellera för en fru grefvinna v. Röhr. Von Röhr rätade upp sig. — Din fästmö nalkas, anmärkte Silfverhjelm i detsamma, hvilken figur, hvilket utseende, hvilka behag! Ännu en gång, du lycklige ost! {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> e5e3fl8h9in358wti38ug0uahwzlhqq 104 223776 654859 2026-07-12T09:10:56Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654859 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|67}}</noinclude>Med en förvåning, som vore svår att skildra, betraktade grefve Creutz hvad som tilldrog sig framför honom. Ett ögonblick gnistrade hans ögon af vrede. I tanke att aflägsna sig, vände han ryggen åt scenen, men snart gjorde han åter helt höger om och begaf sig direkte till v. Röhr. — Von Röhr, tilltalade han honom, du har betett dig som en stackare; du är en man utan karakter, utan grundsatser, du har bedragit … Von Röhr kände sig sårad. — Hvad är det du behagar yttra, sporde han. Är jag en man utan karakter och grundsatser? Måhända skulle jag med mera skäl kunna förebrå dig det. — Du? — Har icke du alltid försäkrat mig, att du icke önskade någonting högre, än att din syster … — Tyst — tyst … Ju högre von Röhr talade, desto ömtåligare fann Creutz ämnet. Som saken nu stod, ville han icke för någon del att frågan om partiet emellan hans syster och v. Röhr skulle blifva allmännare bekant. — Kan du neka för, fortfor emellertid v. Röhr, att det är du sjelf, som lagt hinder i vägen för mig att få träffa din syster? — Jag? — Du sjelf. Hvem skulle väl eljest kunnat hindra det? — Men ditt samtal på vägen hit — i går — i förgår — hela tiden. Det är ju du … Sedan förvexlingen nu mera icke kunde afhjelpas, tog v. Röhr saken förståndigt. — Du må tänka hvad du vill, Creutz, svarade han, men jag är en man, som icke låter leka med mig. Du tänkte draga mig vid näsan, men i stället blef du … — Sakta, min vän, afbrot Creutz honom, ingen förolämpning — glöm icke … Men här afbröts samtalet på en gång. Drottningen hade uppmärksamt följt ej mindre v. Röhrs sätt att emottaga sin fästmö, än hans och grefve Creutz' sammanträffande. Dalin stod vid hennes sida. I händelse en liten diversion skulle behöfvas, hade hon förberedt densamma. Nu var ögonblicket inne. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 3kif7pl41ra1zoupgteqhgvo5gi12q0 104 223777 654860 2026-07-12T09:21:11Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654860 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />68</noinclude>Dalin framträdde, och med en röst, sorglig och nedstämd, men just derigenom af så mycket mera skämtsam verkan, föredrog han efterföljande grafskrift öfver fröken C: <poem>Förgänglighet vi allt må kalla: De skönsta blommor snarast falla: Hvar finns en obestormlig borg? Vi ska nu här en fröken mista: Ett blödigt hjerta må väl brista; Dock bäst, att ej förgås af sorg. Vår herre sade sjelf till Eva: En fröken bör ej länge lefva, Hon skall till verldens gagn förgås: Hon må då nöjd sin lefnad sakna, Och till långt större nöjen vakna, Än de, som för en spegel fås. Så hvila säll, vår täcka döda, Som slipper fröknars vedermöda. Er död ger er nytt lif, ny prakt: Behaglighet och vett er följa. Små englar kring er graf sig dölja, Som om er fägnad hålla vakt.</poem> Den skärande kontrasten emellan ämnets glada beskaffenhet och framställningssättets likpredikostil gjorde sin verkan. Alla utbrusto i lifligt bifall och skratt. Dalin tycktes dock icke vara fullt tillfredsstäld med sig sjelf. Med en småleende blick bugade han sig för de nyförlofvade och tog derefter åter till ordet. <poem>När Jupiter sin kärleks låga Framför Europas fötter bar. Förtäljde han sitt hjertas plåga; Men flickan obeveklig var. — Han sad: Du vet jag är en gud. Jag kan dig göra till gudinna: Men flickan, som en ann' herdinna Var nöjd att bli en herdes brud! Af alla djur han ömsa kläder: Än blef han katt, än blef han mård Än blef han svan, än blef han tjäder: Europa var allt lika hård; — Först såsom tjur han seger vann: Ty vid hans åsyn sågs hon stanna, Och med en blick uppå hans panna, Sad hon: kom hit. Det der går an.</poem> {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> ri8hivdfswvqx3b2fi9baskvnklfhpv 104 223778 654861 2026-07-12T09:25:42Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654861 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|69}}</noinclude>Man skrattar. — Ni diktar, Dalin, ni diktar. Sådant var ej v. Röhrs frieri, sådant ej heller svaret. — Frieri och svar? Gamla historier, ers majestät, gamla som gatan. Lika mycket hvad man säger, hufvudsaken är hvad man tänker. <poem>Kom, blif min fru, jag blir din herre, Din sällhet skall då bli min fröjd: Kan du bli glad, så blir jag nöjd; Men blir du ond, så blir jag värre.</poem> — Och svaret, svaret … <poem>Ja, men, det vill jag gerna lida; Jag gör med nöje hvad du vill. Men hotar du, så slår jag till, Och slår jag till, så lär det svida.</poem> Drottningen hade lyckats. Dalins uppträdande hade fullkomligt afvecklat all misstämning och allt missförstånd. Gästerna rörde sig åter skämtande och skrattande om hvarandra. Von Röhr var lycklig. Han tänkte icke mer på fröken Alma. Hans bröst svälde af tillfredsställelse öfver all den ära, som vederfors honom. Erinrande sig konungens nyss gjorda utnämning, hviskade han sin trolofvade i örat: — Älskade Sara, nu är jag din kammarherre. {{linje|5em}} Creutz hade emellertid dragit sig tillbaka till en annan del af rummet, der han upptäckt Ehrenpreutz, samtalande med hans syster. Von Röhrs uppförande hade djupt sårat Creutz. Han anade dock att dolkstöten kom från en mera upphöjd person; men desto mera kände han sig uppskakad. I den blick, som Ehrenpreutz och han gåfvo hvarandra, meddelade de hvarandra likstämmigheten i deras innersta tankar. Äfven Ehrenpreutz var blek af förtrytelse och vrede. I hvad som inträffat såg han en förnyelse af den fiendskap, hvarmed han förut blifvit behandlad. Endast öfver Almas ansigte spelade ett rosenskimmer. — Låtom oss lemna detta ställe, yttrade Ehrenpreutz till Creutz; jag är sjuk af grämelse. Förslaget öfverensstämde fullkomligt med Creutz' tankar; äfven han önskade sig derifrån så långt, som möjligt. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 2ha7ub6fp3njkezxrmg8qdgrfagc7h1 104 223779 654862 2026-07-12T09:51:38Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 654862 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />70</noinclude>— Följ oss också du, Alma, hviskade han till henne; jag vill tala med dig. Med en outsäglig glädje hade Alma, som icke varit invigd i intrigen, sett v. Röhrs för henne så oväntade förlofning med fröken C. Hjertats frihet är för qvinnan icke blott verldens frihet, den är för henne ännu mera, vilkoret att vara hvad försynen gjort henne till skapelsens skönaste blomma. Utan öfvertygelsens och tankarnes frihet blifver mannen en slaf, utan hjertats frihet blifver qvinnan endast ett djur. Alma kände sig liksom på en gång befriad ur en förfärlig förtrollning. Icke att v. Röhr någonsin blifvit af henne uppmuntrad, utan hade hon fast hellre alltid med artig köld tillbakavisat hans uppmärksamhet; men Ehrenpreutz önskningar och broderns vilja, dem hade hon fruktat. Men nu var hon fri fri genom von Röhrs eget beslut — och hon var lycklig, som en fogel på grönan qvist. Mera öppen än någonsin vidgade sig nu vägen emellan henne och Puke. Så långt hennes öga såg, såg hon endast ljus och sållbet. Med svärmisk hängifvenhet flögo också hennes tankar bort till utlandet, bort till honom, vid hvars lycka hon knutit sin egen. De, som älska hvarandra, känna sig alltid liksom försatta i samma försynens åkdon, de ha samma väg, samma mål. Alma kände sig så lycklig, som hade hon befunnit sig i en triumfvagn. Det var i denna stund, som hennes brors röst nådde hennes öron. Mekaniskt reste hon sig upp och följde honom. Creutz tog vägen till de yttre rymmen, men han stannade icke snart, han lemnade det ena rummet efter det andra bakom sig. Slutligen befann han sig i ett, hvilket endast upplystes af det ljussken, som föll in genom det sista, som han lemnat. Der de nu stodo, liknade de också nästan skuggor inför hvarandra. — Alma, tillsporde han henne, hvad vill allt detta säga? — Hvilket? — Von Röhrs och fröken Saras förlofning? — Hvad det vill säga? Det vill säga att de förlofvat sig. — Men han älskade dig. — Så har han äfven sagt mig; men du ser att han fäster sig vid en annan. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> njkgka4sjdnhzjmhxsr90lsm60gu7uw 104 223780 654863 2026-07-12T09:59:35Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 654863 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" /></noinclude> {{c|{{större|'''{{sp|Burlington}}, vid Lake Champlain. (Vermont).'''}}}}{{ph|''D. 19 Aug.''|5}} Jag skrifver nu till dig från ett skönt hem vid stranden af Lake Champlain, med en af de herrligaste utsigter öfver vatten och bergsnejder, sådan jag ej sett sedan vid Geneversjön i Schweitz. Naturen är grandiosare der, och till alpernas hjessor hinna ej Aderondacksbergen, framför mig, i vestra New York eller de gröna bergen i Vermont, men de ha pittoreska former, och något stort och modigt i dessa, och öfver den glada, stora nejden lyser nu en skön Augustisol i nedgången, och färgar molnen i obeskriflig gyllne prakt. Berget kalladt »le lion couchant» synes få lif och resa sig i den granna belysningen, — en präktig jättegestalt. Och många berg med markerade symboliska gestalter ser man häromkring. Vi (Mrs Silsbee och jag) äro här i ex-akademi-presidenten Mr Wheelers hus, dit jag blifvit vänligt inbjuden af far och döttrar. Det är en ädel och vacker familj, der huslig andakt öfvas, och der blott — en moder saknas. Denna är död för ett par år sedan och sörjes ännu ömt af barnen, tre söner och tre döttrar, behagliga och äfven begåfvade unga menniskor. Familjefadren, en ståtlig, äldre herre och sträng puritan, fyra alnar hög (tror jag), vid hvars arm jag (under promenader) hänger likt en gunga i ett träd, har ett karakterstarkt ansigte, skarpa, men varma ögon, är stark whig och icke god på demokrater, för öfrigt en ganska artig och angenäm gentleman, för mig mycket underhållande att samtala med, genom hans fullkomliga kännedom af landets kyrkliga tillstånd, det systematiska<noinclude> <references/></noinclude> 87svgwwnn1iuntnnhxn7jdkrawhh7u6 104 223781 654864 2026-07-12T10:04:38Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 654864 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|449}}</noinclude>i hans åsigter (dem jag dock ej i allt kan dela) och det angenäma i hans meddelelse-sätt. Huset är en villa nära staden och har alla det anglo-amerikanska hemmets behag och comforts. I går voro vi på en »pleasure-party» öfver den vackra insjön, till Aderondacks-bergen på New Yorks strand. Dagen var skön, farten äfvenså, naturskådespelen längs med den lilla strida, men grunda floden »Au Sable», der naturen af bergen byggt regelmässiga, oöfverstigliga fästningsvallar, högst märkvärdiga; och jag skulle ha njutit den mera, om jag fått mindre många tanklösa frågor att svara på. Det var isynnerhet ett fruntimmer med en hvass, pipig röst, som plågade mig med examina lik denna: »Hvart ämnar ni er härifrån? — Hvarifrån kommer ni hit? — Hvarifrån kom ni dit? — Hos hvem bodde ni der? — Hvem såg ni i deras hus?» o. s. v. Ack! att menniskor dock vore litet mera lika naturföremålen; att de nalkades hvarandra med ett positift innehåll, och nöjde sig att verka på hvarandra genom stilla meddelande af detta, — huru mycket mera skulle de ej locka ur oss, huru mycket mera få veta om oss än genom dessa tanklösa, ytliga frågor — dem i öfrigt de tänkande här i landet ogilla och göra sig lustiga öfver, lika mycket som någonsin utländningar. Ej heller felades vid denna »picknick» personer sådana jag nyss önskade dem. Der var isynnerhet en älsklig ung fru, själfull och frisk som den sjungande strömmen, det hviftande trädet. Att sitta med henne, se på henne, lyssna till hennes själfulla meddelanden, var mig en ljuflig vederqvickelse. Men knappt voro vi rätt inne i vår tête à tête, så kom den frågande damen<noinclude> <references/></noinclude> a9qo1t3r6l1zoa9ma7stgxc7hzbiu1l 104 223782 654865 2026-07-12T10:10:01Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 654865 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />450</noinclude>med den sylhvassa rösten, satte sig framför oss och begynte sina examina. När jag tycker om ett fruntimmer och vi dragas till hvarandra, faller det sig vanligen af sig sjelf att jag snart får någon del af hennes biografi. I denna älskliga unga frus frapperade mig följande: träffad af en stor och förkrossande sorg, kände hon att hon måste duka under för den, eller — resa bort från den, från sina tankar, från sig sjelf. Utan plan eller mål, annat än — att resa bort, satte hon sig i en jernvägsvagn och lät tåget föra henne ut i vida verlden. Träden hviftade och vinkade henne utåt i verlden, molnen foro framför henne, och allt som hon följde dem och föremålen växlade och nya följde på nya, blef det henne lättare och bättre till mods. Hon kunde tänka friare, lifvet och tingen syntes i ett klarare ljus. Efter en utflygt af blott några dagar kunde hon återkomma till sitt hem, sina föräldrar, med återvunnen fattning och frid. Och nu, ett par år sednare, var hon förvånad öfver den fullhet af lycka, som hon kunde njuta. »De tysta suckarnes tid är förbi!» sade en gång Geijer. Ack! det felas ännu mycket. Men visst är att lättheten att förflytta sig, få nya intryck, och de lättade kommunikationer, som medgifva det, närma den tiden. I ett land, der jernvägar och ångfartyg korsa landet i alla riktningar och tillåta menniskan att flyga genom verlden, behöfver hon ej mögla eller surna af stillasittande. {{em|2}}{{större|'''''Den 20 Augusti.'''''}} Skada att dessa hvilodagar, i detta sköna hem, bland dess vänliga invånare, nu nalkas sitt slut. Jag<noinclude> <references/></noinclude> cch3oy9x5bxr1cg8fk46t8kw49d0nvk 104 223783 654866 2026-07-12T10:12:48Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 654866 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|451}}</noinclude>har hjertligen njutit af de herrliga utsigterna och af prakten vid solens nedgång, den jag ser från mina fönster. Dessa insjönejder äro bekanta för deras praktfulla solnedgångar. Och jag bar ingenstädes sett så pittoreska moln och granna färgbrytningar; det är en glöd och ett färgspel alldeles olika det mjuka och milda på söderns himmel. Bergens besynnerliga skepnader fästa mig äfven, och »le lion couchant» blir med hvar dag för mig mera lefvande. Lake Champlain har sitt namn efter den tappre och kloke fransmannen Champlain, som först upptäckte och sedan bebyggde denna nejd. Maine, NewHampshire och Vermont blefvo i begynnelsen befolkade från Frankrike och ha franske missionärer och franska nybyggare att tacka för sin första odling. Af denna är nu icke mycket qvar utom namn på ställen och floder och några katholska kyrkor och seminarier. Stora skogar, insjöar och berg äro dessa staters hufvuddrag, åkerbruk, boskapsskötsel och timmerhuggning deras förnämsta näring. En vacker binäring är tillverkningen af lönn-socker, som drifves i temligen stor skala. Man aftappar trädens saft, såsom vi göra björkens för att få björklake. Sockret formas i små kakor, det är brunt till färgen och ganska sött. I går afton såg jag en del af Burlingtons sällskapskrets församlad här i huset. Glada och hyggliga ansigten sågos många bland de unga. I sällskapet var en allmänt aktad och omtyckt skollärarinna, som allt sedan sin ungdom fått ensam arbeta för sig och sin familj. Hon hade gjort det med den följd, att hon uppfostrat flera yngre syskon, betalat familjens skulder,<noinclude> <references/></noinclude> c4adzr1rehyi998hzskqy32kegi9sew 104 223784 654867 2026-07-12T10:16:32Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 654867 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />452</noinclude>försörjt sin gamla moder och slutligen byggt åt denna ett hus. Efter att ha utfört allt detta, stod hon nu, vid trettio års ålder, i begrepp att gifta sig med en man som hon länge varit fästad vid. Hon kunde nu tänka på egen lycka, på ett eget hem och hus. Det allmänna deltagande och den glädje, hvarmed jag hörde detta omtalas af flera, talar mycket för andan i ett samhälle, der en enskilt ringa varelses sköna lif så uppskattas. {{linje|5em|style=margin-top:2em;margin-bottom:2em;}} {{c|{{större|'''Saratoga.'''}}}}{{ph|''D. 22 Aug.''|5}} Från de hvita och de gröna bergens famn, från shäkers verldsföraktande samhälle har jag nu kommit till den mest fashionabla och mest (och sämst) verldsliga ort i Förenta Staterna, för att kasta en blick derpå och upptaga intrycket af dess lif i min nya verlds-panorama. Vi lemnade Burlington i går. Flera af våra nya vänner följde oss på ångbåten öfver sjön, och vår artiga värd ex-presidenten och hans ena dotter (en älsklig, men kroppsligt mycket svag, ung flicka) ända hit, der de dröja ett par dagar med oss. Taflan af den romantiska sjön och af det kolossala hvilande granit-lejonet, som i den sjunkande solen syntes växa, under det det allt mer drog sig tillbaka i det dunkla fjerran — den taflan har jag med mig bland dem af Amerikas skönaste naturscener. Vi kommo fram till Saratoga (i vestra delen af NewYork) om aftonen och gjorde ännu samma afton vårt inträde i sällskapssalongen. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> b233w2chcx8wpsk47nvc2owvbklfqde 104 223785 654868 2026-07-12T10:20:09Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 654868 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|453}}</noinclude>I salongen voro 50 à 60 personer församlade. Några par, herre och dam, promenerade i ring, i midten af salen, under starkt lysande ljuskronor. Ett par ådrog sig isynnerhet vår uppmärksamhet. Det var en ganska vacker, ung flicka med ganska vackra (och ganska bara) skuldror, och en ung man, äfven vacker och elegant. De voro, sades det, denna saisons »älskande par». Bland de äldre i församlingen var en gammal, vacker fru, som sades vara mycket lik Mrs Martha Washington, och klädde sig på samma sätt som hon, enligt gammaldags vis med höga klackar och friseradt hår, hvilket klädde henne mycket väl. Hon såg i denna drägt både originell och bra ut, och jag tycker så mycket om litet kostym, och att hvar och en klär sig efter sin individualitet till figur och lynne, att jag var helt road af församlingen. I afton är »saisongens» stora bal; jag är inbjuden till den och får då se hela grannlåten. Denna saison lärer ej varit mycket »briljant», väderleken har varit kulen och regnig. Det regnar som bäst. {{em|2}}{{större|'''''D. 23 Augusti.'''''}} Nu har jag sett grannlåten, nemligen den stora balen, och den är icke stort att säga om. Det var ej mycket folk och bland folket ingenting utmärkt, utom hos de dansande damerna ett hälft dussin utmärkt smakfulla och vackra toiletter. Omöjligt att tänka sig dera mera harmoniska och eleganta utan minsta prål eller öfverdrift. Damerna som buro dem voro äfven vackra och behagliga, och hade i sina kostymer träffat den karakter som passade dem. Minst behagade mig<noinclude> <references/></noinclude> rchfioocalq9c0hiu0x8fifn9hwkyrc 104 223786 654869 2026-07-12T10:25:20Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 654869 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />454</noinclude>balens förnämsta »belle» och danserska, ty hon hade så mycket kanter och vinklar i gestalt och fasoner, och gjorde så tvära hopp, och den röda törnroskransen satt på hennes hufvud med så litet behag att jag blott kunde förundra mig öfver henne. Herrarne dansade ej bra, och polkan var särdeles ogratiös. Det kostade på mig att se några små bleka flickor utstyrda som stort folk och gamla i förtid. Att rycka barnen ur barndomen, är att förderfva hela deras framtid. En af herrarne, som presenterades för mig, hade fått i sitt hufvud att jag icke kunde riktigt uppskatta anstalten »Girard College» i Philadelphia, och hade föresatt sig att här vara min läromästare öfver denna anstalt »ensam i sitt slag i hela verlden». Jag anmärkte att flera liknande instituter funnos i Schweitz och Tyskland. »Alldeles icke!» af alla de Europeiska slöjdinstituterna fanns intet ''alldeles lika'' detta. Och hvari Philadelphia-institutets originalitet bestod; det ville min informator med all gevalt pränta uti mig. Jag kände mig obeskrifligt oläraktig, och tänkte på Salomons ord: »Allt hafver sin tid!» och att denna balsal icke var tid och ställe för denna lektion. Lyckligtvis blef den afbruten af ett par herrar, som voro mera kloka och angenäma samtalare. Och jag måste säga att så fort jag träffat en person, som gör sig skyldig till det slags egenkära skryt som man förebrått amerikanarne, så har jag merendels straxt derpå eller med detsamma råkat en man, som bildat dennes motvigt och kritik. En äldre man vid Saratoga, med sjukligt och behagligt utseende, frågade mig med tviflande uttryck:<noinclude> <references/></noinclude> bgt2d70ge2kq73m42gc04yympknn9n7 104 223787 654870 2026-07-12T10:31:06Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 654870 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|455}}</noinclude>»om jag verkligen trodde att folket i Amerika var lyckligare än det i Europa?» Jag får så ofta och så många egenkära frågor om Amerika, att den frågan var mig en riktig förfriskning, och det gladde mig att kunna svara att jag trodde att här fanns mera ''hopp'' än der; och det var redan en större sällhet. Oaktadt de många exempel jag haft af amerikansk kritik öfver amerikanismer, kan jag ej neka till att jag stundom måste tänka på en engelsmans ord: »Jag vill ej säga att icke amerikanarne göra flera stora ting, men de göra dem icke på ett heroiskt sätt; (in a heroic way).» Och det har stundom synts mig, att hvad som mest felas detta folk för att blifva rätt stort är: ett storsint missnöje med sig sjelf! Men ha engelsmännen, ha fransmännen ett sådant? har någon nation det utom i sina ädlaste representanter? Och sådana felas icke här, såsom jag ofta visat. Illuminationen om aftonen af brunnsbyggnaderna vid Saratoga var smakfull, supén och tillställningen af balen vittnande äfvenså om omsorg och god smak. Vår lilla Vermont-blomma Miss W. kunde dess värre ej vara med oss denna afton. Med saknad tog jag afsked af henne och hennes far; såsom jag äfven saknar att icke kunna antaga hans tillbud att med honom bevista en stor synod af presbyterianska kyrkan som nästa månad skall hållas i Maine. Han är en mångkunnig man, isynnerhet i theologiska ämnen, mycket angenäm samtalare och fullkomlig gentleman. {{linje|5em|style=margin-top:2em;margin-bottom:2em;}} {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> jhub50rbskmorei85bmtfrn5r3gvv7k 104 223788 654871 2026-07-12T10:35:10Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 654871 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />456</noinclude> {{c|{{större|'''NewYork.'''}}}}{{ph|''D. 4 September.''|5}} Ack, min unge, hvilken väderqvarn af skiftande scener, sysselsättningar och förhållanden har icke denna sednare tid varit! Jag har knappt kunnat komma till sans och samling, mycket mindre till pennan, och äfven nu skrifver jag på flygande fot som Mercurius — om jag får så säga — beredd att hvart ögonblick bortföras af nya ögonblickets kraf, eller af goda vänner. Men en liten redogörelse måste du ha i hast och korthet öfver mina upptåg. Från Saratoga reste vi till Lennox i Massachusetts, der jag enligt aftal sammanträffade med mina förträffliga vänner Osgoods från Boston. Der skiljdes jag vid mitt behagliga ressällskap, Mrs Silsbee, och hennes man, som haft vänligheten komma emot oss på vägen. Trakten kring Lennox är romantiskt vacker, afvexlande med skogväxta höjder och de täckaste små insjöar. I denna nejd ha Miss C. Sedgewick och N. Hawthorne sina landtliga hem. Jag var bjuden till båda, och ville gerna se båda. Hos den förträffliga, älskvärda Miss C. Sedgewick och hennes familj tillbringade jag ett dygn, njutande af hennes och flera angenäma fruntimmers sällskap. Herrar syntes icke till; och lära i allmänhet vara sällsynta i sällskapskretsen i denna nejd. Men de saknas mindre här än vanligt i umgängeslifvet, ty fruntimren i denna krets ha mer än vanligt utvecklad intellektuell bildning; några äro begåfvade med snille och talanger. (Fanny Kemble<noinclude> <references/> {{ph|har|5}}</noinclude> snifp80mtspy018b6tym9ccmoqn6h9e 104 223789 654872 2026-07-12T10:41:28Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 654872 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|457}}</noinclude>har här sitt hem, då hon vistas i Amerika, men nu är hon i England), naturen är skön, fruntimren njuta af den och af hvarandra, och lifvet kännes fullt för de flesta. I allmänhet frapperar mig mängden af fruntimmer och bristen af herrar inom hemmen och små städerna i östra staterna. Herrarne draga till de stora städerna, eller till den stora vestern, för att handla, göra jernvägar, förtjena penningar. Många ensamma fruntimmer finnas i de östra staterna, som sakna hvarken behag eller själsgåfvor och som dock åldras ogifta. Flera af dessa har jag hört önska sig en friare verksamhet, tillfälle att föra ett mera lifvande och mera allmänt nyttigt lif. Gamla klagomål öfver lifvets stiltje och tyngd, som jag hört i Europa, återkomma här. De borde ej komma här, i den nya, unga verlden! .…. Med Miss Sedgewick tillbringade jag en oändligt angenära dag, och med Hawthorne en afton under försök att samtala. Men, vare sig hans eller mitt fel, det ville ej gå; jag fick tala ensam, och blef slutligen deraf helt hemsk och underlig till sinnes. H. var dock tydligen vänlig och ville mig väl, men — samtal blef det ej af. Jag hade dock nöje af att se detta vackra, betydande, men icke fullt harmoniska hufvud. Pannan är stor och klar som himmelens hvalf, och vackert omkring den krusar sig en skog af lätta, mörkbruna lockar; de sköna, djupa ögonen blicka under de fint hvälfda ögonbrynen likt de dystra, men klara sjöarne i nejden ur bergens och skogarnes mörka famn, näsan är fin och regelmässig, munnens leende likt solens öfver som-<noinclude> <references/> {{huvud|{{m|''Hemmen i nya Verlden. III.''}}||{{m|20}}}}</noinclude> 0rrdppife0on6hslix3kzyvntfmugdn 104 223790 654873 2026-07-12T10:47:14Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 654873 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|458}}</noinclude>marlunden, när den ler, men den kan ha äfven ett bittert drag. Hela öfre delen af ansigtet är klassiskt skön. Den nedre svarar ej rätt deremot, och saknar bestämd karakter. Straxt utanför Hawthornes hem är en af de små klara insjöar i dyster skogsram, som karakterisera denna nejd, och H. tycktes njuta af utsigten öfver den och det vildt skogiga landet. Hans älskvärda hustru är outsägligt lycklig öfver att se honom lycklig här. Hans leende, ett ord af honom, säger henne mer än andras långa tal. Hon läser i hans själ, och — »han är den bästa make!» »Rose Hawthorne» deras yngsta barn, låg ännu vid modrens bröst. Hawthornes hem är ett lyckligt stilla litet bo, omslutande ett skönt familjelif! På det landtliga värdshuset, der jag bodde med Osgoods, vistades som gäster flera unga flickor för att njuta landtluften och lifvet. Der var äfven en vacker, ännu ungdomlig moder med fem vackra döttrar. Jag frågade en morgon hvar och en af dessa om hennes önskade lefnadsmål. Hvar och en svarade med att nämna temligen likgiltiga sysselsättningar och lefnadstillstånd. Jag förebrådde dem att ej vara uppriktiga, och frågade om de, på samvete, ej ville svara som en älsklig ung flicka, till hvilken jag en en gång ställde samma fråga: »bli gift, och se alla mina vänner lyckliga omkring mig». De unga flickorna skrattade, och ett par af dem svarade: »om den rätta kommer». Och detta svar karakteriserar den unga amerikanskans lefnadsställning och sinnelag. Den unga flickan, gynnad af alla, njutande sitt lif och sin frihet, föga tvungen eller bunden, är icke angelägen om att byta om sin<noinclude> <references/></noinclude> rr1vziyhesccmlbi7gaeaty82jmma84 104 223791 654874 2026-07-12T10:50:29Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 654874 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" /></noinclude>lefnadsställning. Dock säger hon ej nej, »om den rätta kommer». Och för mången ung flicka kommer han alldeles för tidigt, så åtminstone synes det mig af många som gifta sig då de nyss kommit ur barndomsåren. Jag har hört om en flicka som blef gift vid fjorton års ålder och sändes sedan, af sin man, i skolan. Med mina vänner Osgoods besökte jag en söndag shäkersamhället i NewLibanon, som blott ligger några mil från Lennox. Vi voro åter der i stor församling, sågo precist samma dansfigurer, och hörde samma slags tal och sånger, som jag der hörde förlidet år. Samma vänliga shäkersystrar gingo flyttande bänkar för åskådarne, samme »Elder Evans» stod fram och höll till församlingen samma slags straffpredikan. Allt hade stått stilla, allt stod på samma punkt, eller rörde sig i samma cirkel. Under mitt vistande i denna trakt var det ganska kallt; på potatesåkrarne voro stjelkarne bortfrusna. Vinden var hård och full af frostkänslor. Aldrig har jag hos oss i Sverige känt det så kallt i Augusti månad. Från Lennox reste jag med Osgoods till New York genom den sköna Housatonia-dalen, hvars oändligt pittoreska och stundom grandiost dystra sceneri jernvägsrasslet, dammet och röken väl tillät mig att se, men icke att njuta, så döfvande verkar det på sinnena. Nära NewYork flyttade vi oss i ett annat jernvägståg, långt som en gata och der vi vandrade genom rader af folk, från ena vagnen till den andra, för att söka platser. Denna rörliga gata var ett tåg af visst tusen personer. Med detta kommo vi till NewYork, och jag<noinclude> <references/></noinclude> rjeqd8dqpx9ogtqpn0d7un3exua9w0j 104 223792 654875 2026-07-12T10:54:43Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 654875 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />460</noinclude>var ej ledsen att dermed ha sagt farväl till Amerikas jernvägståg. Förträffliga i flera afseenden, isynnerhet genom den beqvämlighet de tillbjuda åt alla, och genom deras billiga priser, lika för alla, äro de i hög grad tröttande. Efter de par första timmarne är det förbi med allt nöje af resan, och man sjunker i ett lidande, dåsigt tillstånd; man känner sig icke menniska, utan nattsäck, och jag kan ej på det hela tänka mig ett mindre nyttigt och nöjsamt sätt att resa. Man kan derunder ej få en näsa frisk och ren luft. Kunde mängden af rök och dam minskas, så vore det en stor välgerning för passagerare. De Europeiska jernvägståg, med hvilka jag rest, äro i detta afseende vida öfverlägsna de amerikanska. I NewYork måste jag skiljas vid Osgoods. Ack! det kostade på att skiljas vid dessa vänner, med tanken att jag troligen aldrig skulle se dem mer — min goda doktor, min älskliga Marianne, hans hustru! Ända i sista stunden öfverhopade de mig med kärleksbevis — jag kan ej kalla det annorlunda. Ypperst bland dessa räknar jag den medicinska förordning, som min goda doktor uppsatt för dig, på min beskrifning af ditt tillstånd eller dina tillstånd, hvarjemte han rikligen utrustat mig med homöopathiska medikamenter så för dig som för mig. Så han; och hon — ack Agathe! det gifves små kärleksfulla, moderliga eller systerliga omsorger, som äro ovärderliga för en resande i främmande land, och som röra mig mer än stora gåfvor, och för sådana tjenster har jag henne liksom flera moderliga fruar, så i Amerika som på Cuba, att tacka. När jag tänker på hur deras händer arbetat för mig, hur de<noinclude> <references/></noinclude> ovqvfw0niwdcjzwbhmg2xm27v7y77gl 104 223793 654876 2026-07-12T11:03:31Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 654876 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />461</noinclude>vårdat sig om mig i de minsta detaljer — känner jag behofvet att trycka dessa händer till mitt hjerta och — mina läppar. Hennes vänliga, vackra ansigte, hans allvarliga ögon med deras blick så full af känsla skall jag alltid se i minnet och en gång, helt visst, åter i — uppståndelsen. Det kan ej vara annorlunda. Sådana andens uttryck kunna ej dö. »Man hafver en naturlig lekamen; man hafver ock en andelig lekamen», säger Paulus. Bland vänner, som mötte mig i NewYork, var professor de Vere från Charlottevilie, men icke mer i glädje. Hans vackra hem var nu ett sorgehem. Hans unga hustru, min älskliga värdinna der, var blifven död i det hon gaf lifvet åt sitt första barn. Det gjorde mig hjertligen ondt om honom och det moderlösa barnet. I NewYork tillbringade jag dagarne med att göra närmare bekantskap med den del af den stora stadens lif, som hörer till den nattliga — skuggornas och Hels mörka riken, sådana de ännu finnas på jorden. Men jag vandrade genom dem beledsagad af en ljusets engel. Jag kan ej kalla annorlunda den qväkarefru, som anförde mig, ty hennes ansigte var ljust och skönt som den renaste godhet, och öfver de milda blå ögonen hvälfde sig ögonbryn, ljusa som guden Balders måtte varit det; de tecknades blott af en ljus gyllne rand. Mrs Gibbons är dotter till den ryktbare gamle qväkaren Isac Hopper. Af fadren har dottren ärft det verksamma, menniskoälskande sinnet och den fasta karakter, som ej viker eller ryggar tillbaka för något på den väg som de beslutat att vandra. En stor del af hen-<noinclude> <references/></noinclude> nopbah42fz4cqw73meeth4h9ssvq28g 104 223794 654877 2026-07-12T11:14:56Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 654877 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />462</noinclude>nes tid upptagas af de olyckligas, de brottsligas och fångnas vård, och så allmänt känd och värderad är hennes verksamhet derutinnan, att för henne alla fängelser, alla allmänna välgörande anstalter äro öppnade, och den som vid hennes sida går genom NewYorks mest forderfvade tillhåll känner sig der trygg. Hennes ljusa, milda ansigte är bekant, äfven i de mörkaste trakter, som det af ett ljusets budskap. Med henne vandrade jag en dag genom trakten kallad »the five points», ty jag ville se detta näste, der den vildaste och mest förnedrade delen af NewYorks befolkning trängt sig samman, förmodligen genom den attraktion som låter »lika söka lika». För kort tid sedan voro främmande vandrare der icke säkra för sina lif. Men methodisterna i NewYork fattade den gudomligt djerfva tanke, att midt i denna medelpunkt af last och elände bygga en kyrka åt Gud. De hyrde der ett hus, sände en prest, som bosatte sig der, stiftade skola, arbetssalar m. m., som skulle låta »den andre herrn» rymma platsen. Striden emellan den gode och den onde var nyligen begynd i »the five points», och redan visade sig flera tecken lofvande seger. »The five points» är en af de äldsta delarne i staden, och har sitt namn af de fem gator som här löpa ut till ett stort torg. Dessa gator och isynnerhet detta torg äro tillhåll för alla den stora stadens yttersta eländen. Längre än till de »fem punkterna» kunna ej förfallna menniskoväsen sjunka. Här äro offentliga prostitutionshus, der eländiga qvinnor hålla så kallade »fancy män» och »fancy qvinnor». Trätor och slagsmål, plundring och äfven mord, höra till ordningen för da-<noinclude> <references/></noinclude> 39ygf6gfp8973ptq8we5isn1jjde9ya 104 223795 654878 2026-07-12T11:33:02Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 654878 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|463}}</noinclude>gen och natten. Här är, vid torget isynnerhet, ett stort gulfärgadt, förfallet, gammalt hus kalladt »det gamla brygghuset» »the old brewery» emedan der fordom varit ett bryggeri. Detta hus är egentliga moderhemmet för eländet. Och den gamle bryggaren för allt verldens elände, Hin Onde, är väldig der ännu i dag. Vi, Mrs Gibbons och jag, gingo ensamma igenom detta hus, der vi besökte många gömda kyffen, och samtalade med dess invånare. Vi ansågo det bättre och säkrare att gå ensamma än att ha någon herre med oss. Ej heller mötte vi någorstädes ohöflighet eller ens ovänlighet. Vi sågo unga gossar sitta vid spelbord med gamla skälmar, olyckliga qvinnor släpande på ohyggliga sjukdomar, bleka barn, lättsinniga flickor, argsinta hustrur, trätande med hela verlden; och äfven några familjer, som syntes mig mera usla af fattigdom än af moralisk förnedring. Ifrån den fräcka trotsande lasten och till den som, dignande under lastens följder, släpar sig mot döden utan att finna ett öra för sin jemmer, utan deltagande och utan hopp — voro här alla grader af moralisk förruttnelse jäsande, kokande i det gamla bryggeriet; osnygghet, trasor, förpestad luft, — allt var som det måste vara i det gamla bryggeriet, der jag i öfrigt ej såg något värre än hvad jag redan sett i Paris, i London, och — i Stockholm! Ack! i alla stora städer, der menniskomassor hopa sig, finnes »det gamla bryggeriet» för last och elände, och den gamle bryggaren destillerar der sitt gift. Samhällets afskum faller dit, förskämmes än vidare och förskämmer derifrån samhällets luft ända till dess samhällets<noinclude> <references/></noinclude> mpgl8j4aylkdpd188gt2mcfhocfux5s