Wikisource svwikisource https://sv.wikisource.org/wiki/Wikisource:Huvudsida MediaWiki 1.47.0-wmf.11 first-letter Media Special Diskussion Användare Användardiskussion Wikisource Wikisourcediskussion Fil Fildiskussion MediaWiki MediaWiki-diskussion Mall Malldiskussion Hjälp Hjälpdiskussion Kategori Kategoridiskussion Tråd Tråddiskussion Summering Summeringsdiskussion Sida Siddiskussion Författare Författardiskussion Index Indexdiskussion TimedText TimedText talk Modul Moduldiskussion Event Event talk Ämne 104 223856 655006 2026-07-14T14:20:36Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 655006 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<small>ETT MÄRKLIGT FYND FRÅN SÖDERMANLAND.</small>|203}}</noinclude>Att de nu ifrågavarande svenska grafvarna måste, åtminstone i de fall, då man känner något närmare om deras form, anses tillhöra bronsålderns äldre del, hafva vi redan sett, äfvensom att vi tyvärr ej veta något om dessa grafvars innehåll. {{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=573|bildtext=Fig. 13. <i>Lough Cree, Irland.</i>}} Då de vid Tuna i Ytter-Enhörna funna hällarna uppenbarligen hört till en grafkista af samma slag som de här ofvan omtalade skånska, tvekar jag ej att hänföra dem till bronsålderns första tid. Grafvar af samma form funnos visserligen också under stenålderns sista period, men det är vida mindre sannolikt, att sådana figurer som de på Tunastenarna tillkommit före än efter bronsålderns början. Om det än vore möjligt, att den graf, till hvilken dessa hällar hört, förskrefve sig från stenålderns sista dagar, är det däremot säkert, att den icke är yngre än bronsålderns äldre del, och snarare från dennas första än andra period. Efter den tiden blefvo nämligen grafvarna helt olika. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> ikbml97x4s1xti884bycoqtr42ze1qq 104 223857 655007 2026-07-14T14:26:13Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 655007 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|204|<small>OSCAR MONTELIUS.</small>|}}</noinclude>{{sp|Men då måste också grafven vid Tuna vara bygd senast omkring midten af det andra årtusendet före Kristi födelse}}.<ref>Montelius, <i>De förhistoriska perioderna i Skandinavien,</i> i <i>Vitterhets-Akademiens Månadsblad,</i> 1893.</ref> Det fynd, som friherre Nordenfalk räddat åt vetenskapen, visar således, att Mälarenejden redan under denna aflägsna tid var bebodd. Detta bekräftas dels af andra fynd i Södermanland liksom i de andra landskapen omkring Mälaren, dels af graffynd från bronsålderns andra period anträffade på Åland och i sydvestra Finland, hvilka trakter redan då börjat bebyggas af svenskar.<ref>Montelius, <i>När kommo svenskarna till Finland?,</i> i <i>Finsk tidskrift,</i> 1898, sid. 98.</ref> De många fornsaker af stenålderstyper, som anträffats i Södermanland och andra delar af Svealand, göra det i mina ögon otvifvelaktigt, att redan vid midten af det andra förkristna årtusendet bygden i Mälarenejden var gammal. {{linje|6em}} <section end="Ett märkligt fynd från Södermanland" /> {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 0yst3oa2k61eognb3aq2kck6vhk7f5u 104 223858 655008 2026-07-14T14:28:21Z Gottfried Multe 11434 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '<section begin="Minnen från Herjeådalens forntid" /> <h2 align=center style="border: none">Minnen från Herjeådalens forntid.</h2> {{c|Af}} {{c|<b><i>Peter Olsson.</i></b>}} Under ett par veekor af sommaren 1898 reste jag i Herjedalen närmast för att uppsöka och afteckna de förhistoriska hällmål- ningar, som enligt erhållet meddelande skulle finnas på fjället Flatrnet inom Storsjö kapellförsamling, men sökte därander tillika vinna upplysningar om fo... 655008 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Gottfried Multe" /></noinclude><section begin="Minnen från Herjeådalens forntid" /> <h2 align=center style="border: none">Minnen från Herjeådalens forntid.</h2> {{c|Af}} {{c|<b><i>Peter Olsson.</i></b>}} Under ett par veekor af sommaren 1898 reste jag i Herjedalen närmast för att uppsöka och afteckna de förhistoriska hällmål- ningar, som enligt erhållet meddelande skulle finnas på fjället Flatrnet inom Storsjö kapellförsamling, men sökte därander tillika vinna upplysningar om forumiunen i allmänhet och särskildt om forngrafvar i detta afsides liggande landskap. Några af dessa senare blefvo föremål för grätning och närmare undersökning på grund af mig lemnadt uppdrag af vederbörande. De gjorda fynden hafva öfverleuats till Statens historiska museum. Resan företogs från Östersund med ångbåt till Svensta orl sedan med skjuts till Hede. Härifrån kom jag. gående eller ridande, med klötjehäst äfver Serfsjö och Flatruet till Messlingen. Här mötte mig minn söner, som rest på järnväg till Aun, med bat till Bunnerviken och därifrån med klöfjehästar öfver Herräng- skalet, Ljungdalen och Skjarkdalen. Sedan vi ytterligare besökt Flatrnet och fotograferat hällmålningarna därstädes, fortsattes resan till en början med rid- och klöfjehästar i nordlig och vestlig riktning öfver Mittådalen till Bruksvallarne, vidare till Fanäsdalen oel sedan landsvägen till Röros och järnvägen öfver Trondhjem till Östersund. Hela väglängden, som jag tillryggalade, öfverstiger 75 wil. 15<noinclude> <references/> {{sidfot|||<small>15</small>}}</noinclude> rov9tcx2j7bh9k6w54gzx9cda8tkgta 655035 655008 2026-07-15T07:20:44Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 655035 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" /></noinclude><section begin="Minnen från Herjeådalens forntid" /> <h2 align=center style="border: none">Minnen från Herjeådalens forntid.</h2> {{c|Af}} {{c|<b><i>Peter Olsson.</i></b>}} Under ett par veckor af sommaren 1898 reste jag i Herjedalen närmast för att uppsöka och afteckna de förhistoriska hällmålningar, som enligt erhållet meddelande skulle finnas på fjället Flatruet inom Storsjö kapellförsamling, men sökte därunder tillika vinna upplysningar om fornminnen i allmänhet och särskildt om forngrafvar i detta afsides liggande landskap. Några af dessa senare blefvo föremål för gräfning och närmare undersökning på grund af mig lemnadt uppdrag af vederbörande. De gjorda fynden hafva öfverlemnats till Statens historiska museum. Resan företogs från Östersund med ångbåt till Svensta och sedan med skjuts till Hede. Härifrån kom jag, gående eller ridande, med klöfjehäst öfver Serfsjö och Flatruet till Messlingen. Här mötte mig mina söner, som rest på järnväg till Ånn, med båt till Bunnerviken och därifrån med klöfjehästar öfver Herrångskalet, Ljungdalen och Skjarkdalen. Sedan vi ytterligare besökt Flatruet och fotograferat hällmålningarna därstädes, fortsattes resan till en början med rid- och klöfjehästar i nordlig och vestlig riktning öfver Mittådalen till Bruksvallarne, vidare till Funäsdalen och sedan landsvägen till Röros och järnvägen öfver Trondhjem till Östersund. Hela väglängden, som jag tillryggalade, öfverstiger 75 mil. {{Tomrad}}<noinclude> <references/> {{sidfot|||<small>15</small>}}</noinclude> 1ubpjbin96op56ft0qc8wkstnswikdy 104 223859 655009 2026-07-14T15:57:44Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 655009 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />482</noinclude>Bland fruntimmer, nu medlemmar i sällskapet, var ett ännu ungt, utan all skönhet, men med en hög, tänkande panna. Inom denna panna hade tankar arbetat öfver den orättvisa delningen af menniskolotter, öfver disproportionen mellan det lif och den längtan, som hon kände inom sig, och den del hvilken (som en fattig och sjuklig qvinna) blifvit hennes, till dess dessa tankar och denna lefnadsställning nära drefvo henne till vansinne. Hennes strängt kyrkliga anförvandter hade ingen annan tröst för henne, än förmaningen: »bär ditt kors!» Hon kom hit. Kärlek och frihet mottogo henne här — den friskaste luft för kropp och själ. Som en blomknopp öppnade och utvecklade sig hennes väsen. Det lif af samhällig kärlek och medborgarsinne, som legat bundet hos henne, befriade sig, och snart blef hon en af det lilla samhällets verksammaste medlemmar i odlandet af trädgården, i vårdandet och meddelandet af dess blommor och frukter. Hon var nu en allmän gunstling inom det lilla samhället, och kallades der blott med ett smeknamn, uttryckande allas kärlek till henne. En afton i hennes lilla rum lyssnade jag till den enkla, rörande historien om hennes inre kamp och hennes närvarande lycka. Det lilla rummet var ej mycket större än en vanlig fångcell, hade blott kala, hvitlimmade raggar; men ett stort fönster gaf det ljus och luft; vi sutto på en mycket beqväm soffa, och rummets panelningar och hörn voro från taket till golfvet klädda med rika rankor af vackra grässlag, grupperade med utsökt smak. Rummets invånarinna kände ej deras namn, hon hade aldrig fått lära något om natu-<noinclude> <references/></noinclude> 8ygr8jhz4pme0pst8ji8wjzenjpt8gs 104 223860 655010 2026-07-14T16:02:19Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 655010 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|483}}</noinclude>ren och dess alster; men hvart och ett af dessa gräs hade hon plockat med kärlek, betraktat med beundran och sammanbundit med andra, så att dess egna skönhet gjordes gällande. Den fantastiska ramen af gyllne gräsväxter var rikare än någon af guld. Förr än jag ville, kallades jag från mitt samtal i det lilla rummet, för att i sällskapssalen se en allrakäraste ung flicka dansa den skottska »Hornpipe.» Om söndagen höll Channing ett offentligt föredrag öfver religionens förhållande till samhället, öfver den inre lagens förhållande till den yttre; — ett tal rikt af christligt medvetande, i hvilket jag blott saknade framhållande af detta medvetandes tyngdpunkt: behofvet af nåden, af gudomlig andas meddelelse, och af — ''bönen'', detta underfulla språkrör emellan jorden och himmelen. Om aftonen, som var skön, besteg jag i solnedgången, med Marcus och Eddy, en grön höjd ett stycke ifrån Phalanxteren, som af sin bildning kallas sockertoppskullen. Härifrån ser man vidt omkring, och vi sågo i det sjunkande, gyllne solljuset den fruktbara, odlade nejden, full af små landtliga gårdar, inbäddade i parker af lummiga träd. Bland dessa togo sig Phalanxterens ljusgula hus ut som en större herregård. Jag såg på den med glada känslor, ehuru jag ej kan frigöra mig från tvifvel på dess samhälles bestånd. Och några af dess tänkande medlemmar äro ej heller utan betänkligheter, i anseende till ekonomiska svårigheter. Detta samhälle och de som likna det, här i landet, åsyfta att tillvägabringa mönster-samhället på jor-<noinclude> <references/></noinclude> 2knnbt7lk5utowillgzw4vvx3finmn1 104 223861 655011 2026-07-14T16:06:23Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 655011 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />484</noinclude>den, det fullkomliga samhället. De kalla denna samhällsbildning ''den harmoniska'', och sätta den öfver den gamla som kallas ''den civiliserade''. »The Civilians» utgöra den artificiella bildningsgraden, »the harmonians» den andligt naturliga, som i sin fulla utbildning skall föra till ett fullkomligt och i alla riktningar rikt utveckladt samhälle. Det vill dock synas mig att alla de olika talanger och naturgåfvor, på hvilkas högsta utveckling samhällets fulla utveckling ytterst beror, aldrig här kunna vinna den fördjupning de der till behöfva. Ett litet samhälle kan näppeligen gifva utrymme nog för de många olika krafterna och — dessa .…. Men jag vill ej säga mer härom. Jag känner att jag ej äger ämnet klart, och att de inkast, jag kunde göra, kunde mötas med svar ur vidgade kretsar af den plantskola jag här ser. Jag vill hellre stanna vid det som jag innerligen förstått, som gör mig anstalten kär, och som jag är viss om är ett oförgängligt moment af dess lif och verksamhet i mensklighetens nya lefnadsdag. Den är ett verk af den christliga menniskokärleken. Den åsyftar att bereda hvar man och hvar qvinna tillfälle till harmonisk utveckling enligt dess innersta väsen, under ett harmoniskt samlif, der alla skola njuta frukterna af allas verksamhet och alla njuta frukterna af Guds rika och sköna jord. Den lägger, i sin enskilta verksamhet, tonvigt på det mål, hvartill det stora samhället i Amerika syftar i sin allmänna. Den är en förelöpare och en profet. Ålderdomens profeter blefvo stenade och dödade. De fingo dock rätt till slut. Och deras röster ljuda än i dag öfver jorden. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 601nsbq4vhihimc3m7dgr23fekfejtb 104 223862 655012 2026-07-14T16:11:03Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 655012 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|485}}</noinclude>Phalanxter-samhället, sådant jag ser det här, med dess kärna af fromt och allvarligt arbetande medlemmar, med dess krans af tänkande, tillgifna åskådare, är en produkt af Jesu kärlekslära och åsyftar att göra den lefvande i samhället. <i>Det är ett redligt och ädelt försök.</i> Och genom sådana utvidgas Guds rike. Må hvar och en blifva trogen i sin del. Och skulle Phalanxteren, i dess inskränkta form, bli ett af jordens »enfans perdus», så skall den ej blifva det i det nya samhällets historia, ej heller i Guds hus. För egen del fruktar jag, att dessa små socialistiska samhällen icke skola bära sig längre än de uppbäras af de ädla andar som nu i dem ingjuta sitt energiska kärlekslif. De borta, skall sannolikt deras verk sönderfalla. Men om dessa samhällen under en kort blomstringstid uppenbarat hvad menskliga samhället kan vara, när alla dess medlemmar lifvas af en ädel och välviljande, en sann christlig anda, under handhafvande af de materiella förmåner som associationslifvet erbjuder — — de ha då ej blomstrat, ej lefvat förgäfves. Och det kan ej nekas, att det moraliska element, som de upptaga som associationens princip, — och som utgör deras karakteristiska kännemärke — äfven börjar göra sig gällande inom de stora kommerciella, industriella och vetenskapliga associationerna i Norra Amerika. Man erkänner allt mera att menniskan är mer än maten, och ''jemnande uppåt'', »levelling upwards», är den lösen, som allt allmännare ljuder inom associationslifvet. Associationer inom alla yrken och vid alla företag uppväxa som jordens naturliga alster, och allt mer inser man att deras mest förbindande makt är en<noinclude> <references/></noinclude> i2k48ieids4jci4qiv4gydbalmyx7eh 104 223863 655013 2026-07-14T16:14:55Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 655013 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />486</noinclude>— öfvernaturlig, och hvilar ytterst på hvad som är högst och bäst i menniskan. Associationerna bli förbrödringar. Sista aftonen af mitt vistande i Phalanxteren, anförde jag hela dess personal i en stor svensk nigar-polska, som verkligen gjorde »furore», och sällan kommer väl »den stora glädjen» att genljuda af ett mera allmänt och hjertligt jubel. Morgonen derpå skulle Channing afresa. Efter frukosten gingo vi samtalande i parken; och ehuru vi mötte flera personer, som nog gerna hade vexlat några ord med den älskade läraren, var det ingen som störde vårt samtal, ingen som afbröt vår samvaro. Jag såg ett fruntimmer, som satt och läste ensam under lummiga träd. Hon satt så fredad som i sitt eget rum. Så respekteras vid Phalanxteren personernas enskilta krets. Bland de skiftande scenerna under dessa dagar var äfven den af en somnambule, af den art som kallas ett ''medium'', d. v. s. en person som under magnetiskt tillstånd står eller anser sig stå i rapport med en afdöd vän eller anhörig, och uttalar meddelanden från denne. Detta medium var här en täck, ung flicka (icke af Phalanxterens medlemmar), och anden som sades tala genom henne var hennes faders. Vi satte oss (vid pass tjugu personer) omkring ett bord, alla bildande en kedja genom händernas beröring med hvarandra; och andliga sånger uppstämdes på lifliga melodier. Efter en stund bleknade den unga flickan hastigt, hennes hufvud sjönk ned och dragen blefvo bleka och stela, nästan som i döden. Detta varade ett par minuter, under hvilka sången fortfor. Den unga flickan vaknade<noinclude> <references/></noinclude> 2b9yeaw0gq1u2s1o0vbfr2lnsh5ykg0 104 223864 655014 2026-07-14T16:18:37Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 655014 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|487}}</noinclude>under några kramplika sträckningar, och begynte derefter med krampaktig häftighet med fingret fara öfver ett stort alphabet, som låg framför henne och i hvilket hon utpekade vissa bokstäfver. Andra personer skrefvo upp dessa, och så sammankommo ord och meningar. Sålunda besvarades frågor som gjordes somnambulen, som jag är öfvertygad ej ville eller kunde öfva något bedrägeri; men de svar, hon afgaf, visade tydligt att anden, med hvilken hon stod i rapport, ej var mycket klokare än vi stackars frågande, sökande dödliga. Hon hade innerligen älskat den bortgångna fadern och först efter hans död kommit i detta besynnerliga tillstånd. Svaren vittnade väl om ett rent andligt lif, men icke om något öfvernaturligt förstånd. Scenen intresserade mig, men gjorde ett plågsamt intryck på Channing, hvars rena andliga natur stötes af dessa konstlade eller abnorma andliga förhållanden. I Förenta Staterna, isynnerhet i de norra, finnas sedan en tid en mängd clairvoyanter af alla grader; och Mediums, andliga knackningar (spiritual rappings), m. fl. dunkla andliga fenomener, höra till ordningen för dagen. De förlöjligas af många, men tagas på allvar af många också. Sjelf har jag af clairvoyancens företeelser här sett nog för att öfvertyga mig att de ingalunda sakna ett ljus, öfverträffande det vanliga, naturliga, men att clairvoyanten icke är ofelbar. Clairvoyanten ser vissa saker med underbar klarsynthet, men misstager sig på andra. Clairvoyanten är ingen säker ledare. Oändligen dyrbar är dock clairvoyance-phenomenets säkra vinst, nemligen vissheten att själen äger organer och<noinclude> <references/></noinclude> me6zee8en7x8p3eyp6q9fw8vrh50ru1 104 223865 655015 2026-07-14T16:23:05Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 655015 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />488</noinclude>sinnen inom de kroppsliga, oberoende af dem, att den andliga lekamen är före den naturliga, och att denna sednare är blott den förras naturliga medium. Bland personerna på besök vid Phalanxteren intresserade mig synnerligen en äldre fru af engelsk börd, med en ovanlig praktisk förmåga och ett varmt menniskoälskande hjerta. Sedan hennes man gjort cession och dött, har hon, som enka, genom redbarhet och talang i handel, betalat hans skulder, uppfostrat och utstyrt sina barn och förvärfvat en betydlig förmögenhet, den hon använder på ädlaste vis. Vid »Womens rights conventions» är hon medlem af kommittéen för industriell utveckling, och talar för qvinnornas rätt till undervisning i ämnen hörande till denna. Efter dessa lifliga, festliga dagar vid Phalanxteren reste jag åter till NewYork, der jag åter är i mitt goda qväkarehem, sysselsatt med att bese allmänna inrättningar och ställa i ordning till min resa. Jag åtföljes och biträdes dervid af älsta sonen i huset, en älskvärd nittonårig yngling, vacker till kropp och själ, en af dessa som låta mig tänka på den nya menniskan som Vala-sången talar om, född af morgon-daggen! .…. Under mina färder hit och dit inom NewYork, denna sednare tid, har jag ofta mött stora afdelningar militär, och i går en stor kavalleri-korps, paraderande genom gatorna, hvilken till både ryttare och hästar såg rätt martialisk och magnifik ut. Jag har i ingen af Europas hufvudstäder sett så mycken militär i rörelse som i NewYork. Men denna utgöres af sjelfkonstituerade regementen, och öfvar sig i militära rörelser —<noinclude> <references/></noinclude> h5dr7fboqda86gb1u7suhke46l6h5yp 104 223866 655016 2026-07-14T16:27:17Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 655016 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|489}}</noinclude>för ro skull. Flera gånger om dagen, på Broadway, hör man glad regements-musik, och ser mindre truppafdelningar, i vackra uniformer och med god hållning, marscherande, ofta med blommor i bösspiporna. Dessa fri-korpser, ung borgarmilis, ha då utom staden öfvat sig i skjutande och exercis, och återvända derifrån under en musik, som alltid är god och spelar raska, glada marscher eller »qvick steps.» Detta fredpredikande folk är krigiskt till sin natur; och dess eröfrings-anda har tvenne fysionomier, liksom guden Janus. Krigs-akademien vid ''Westpoint'' — enda anstalten af detta slag inom Förenta Staterna, — har jag af europeiska kännare hört berömmas som utmärkt, och officerarne, som utgå derifrån, såsom lika utmärkta för kunskaper som för tapperhet. Under mexikanska kriget var antalet af sårade och döda bland officerarne vida större, i förhållande, än det bland soldaterna, och bär vittne om det hjeltemod med hvilket de anförde sina skaror. I dag har jag tagit rum på det stora amerikanska ängfartyget »the Atlantic», som den 13 dennes lemnar NewYork för Liverpool. Ångfartyg och kapten (Mr West) äro af första klassen, och med dem kan man vara trygg. I eftermiddag reser jag åter till Springs i Brooklyn, och i morgon möter jag Mr Downing, som kommer ifrån Washington och förer mig åter till sitt sköna hem vid Hudson. Der blir mitt sista besök i Amerika; der var mitt första. Några andra besök hinner jag ej med, så gerna jag ville det. Men detta bjuder mig både pligt och kärlek. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> s6uvbnnkpnen4qvz0wjsgeukqe7j5yu 104 223867 655017 2026-07-14T16:30:20Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 655017 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />490</noinclude>Gårdagsaftonen — min sista afton i New York — tillbringade jag med min älskvärda värdinna Mrs G. i hennes faders, den gamla namnkunniga qväkaren Isac Hoppers hem. Den präktiga gubben är åttiofyra år gammal och ännu så rask och eldig nästan som en yngling. I det karakterstarka, vackra ansigtet ser man krigsandens eld förenad med fredsprincipens fasthet och klokhet, understödd af mycken humor och slughet. Gestalten i dess qväkar-kostym är icke utan en viss chevaleresk sprättaktighet. Man ser på »Fader Hopper» (såsom han vanligen kallas), att han tillhör den stridande kyrkan, och hela hans lif har burit vittne derom. Han har under sin verksamma lefnad i de förtrycktas tjenst varit medlet att frälsa mer än ett tusen flygtande slafvar ur deras förföljares händer, och derunder flera gånger vågat sitt lif, blifvit misshandlad, släpad på gatan, kastad ut genom fönster — en gång ur tredje våningen af ett hus, — och alltid återkommit, ihärdig, fast, munter, full af mod och medel att verkställa det han begynt, med en godmodig envishet, som slutligen segrat äfven på hans motståndares ovilja. På hans dotters och min bön berättade han några af tilldragelserna i sitt lif under sitt arbete att rädda flygtande slafvar. Intressantare uppträden vet jag mig sällan ha hört, och sällan tillbringat en så rik och upplifvande afton. Gubben Hopper har tolf barn, och vid hans bord satt, i sin fina, hvita qväkardrägt, hans vackra, andra maka. En ung dotter förskönade ännu den gamle fadrens hem. Lefve Fader Hopper och hans familj! {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 4rk86ktmr7x6kab4wkxdfvfmpluzmbn 104 223868 655018 2026-07-14T16:35:07Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 655018 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" /></noinclude><div style=margin-top:2em;> {{em|2}}{{större|'''''D. 5 och 10 Sept.'''''}}</div> ''Dagar vid Hudson!'' sista dagar i mitt första sköna hem vid dess strand, sköna dagar, men ändå — bittra. Det kommer öfver mig allt som oftast, med en känsla af sönderslitande smärta som jag icke kan beskrifva, tankar att tiden nu stundar till skilsmässan, att jag ''verkligen'' och för alltid skall lemna detta stora, herrliga land, der jag lefvat så rikt, som mottagit mig med så makalös gästfrihet, dessa ädla, älskvärda menniskor, som äro mina vänner, som jag så djupt fästat mig vid, som jag ville lefva och umgås med alltid. Ingenstädes har jag funnit sådana vänner! — Tro ej, min egen Agatha, att jag derföre mindre gerna kommer hem; tro mig, jag kunde ej lefva och verka utom i Sverige, men ändå — det är mig bittert att skiljas härifrån, och jag begriper stundom icke att det kan vara möjligt, verkligt! …. Det förefaller mig så orimligt! Mr Downing, Andrew Downing, min första vän på Amerikas jord, min unga amerikanska broder, som jag älskar att kalla honom — hvad det var mig kärt att återse honom! Den goda Marcus S. hade fört mig ned till ångbåten, och satt med mig i salongen der, väntande, då efter aftal Downing kom, — han kom från Washington — och Marcus S. öfverlemnade mig i hans vård. Det var mer än halftannat år sedan jag såg honom sist. Han syntes mig vackrare, manligare, det syntes mig som om han vuxit, utvecklat sig, det var äfven så; han hade andligen utvecklat sig; och sin verld. Hans sköna ögon strålade af sjelfmedveten kraft. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> bmoiwbkrmptopd7beyb4t1mis7kpvg8 104 223869 655019 2026-07-14T16:39:15Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 655019 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />492</noinclude>Vi foro uppför Hudson, såsom förr en gång, för nära två år sedan; han satt bredvid mig tyst, som vanligt, sedan vi vexlat de första naturliga meddelanden emellan vänner; jag kände ej heller behof att tala, ty — — vi förstodo ju hvarann. Det var den skönaste eftermiddag och afton. Vinden var liffull och frisk, ehuru varm; böljorna, mer än vanligt upprörda, dansade och sjöngo kring oss, naturen var full af ett oroligt men ljufligt lif. Ingen nattfrost ännu hade andats på de gröna höjderna, höstsommarens tjusande slöja begynte att lägga sig öfver dem. Månan steg upp och blandade sina vågor af ljus med vindens och vattnets. Jag satt tyst lyssnande och — vemodig. Jag kände att afskedets stund var nära. Caroline D. mötte oss, som en gång förr. Äfven henne fann jag föryngrad, förskönad. Jag kände mig ha blifvit äldre till kroppen, till själen. Men också hade jag på dessa tvenne år upplefvat mer än på tio år, — och mycket deraf kan jag, i hvad som innerst rör mig, först muntligen meddela dig. Jag gläder mig mycket att se den utveckling af lif och verksamhet, som hos Downing föregått. Hans yttre verkningskrets står nu i högsta blomning. President Fillmore tar den i anspråk för stora parkanläggningar kring kapitolium i Washington; och här äro nu tvenne unga arkitekter från England, som under Downings ledning göra upp planer till hus, dem han blir anmodad att låta bygga för enskilta personer, som i sina villor och cottages vilja förena det sköna med det beqväma. Downings verkningskrets och korrespondens är i denna tid otroligt stor, och sträcker sig öfver hela<noinclude> <references/></noinclude> 7hrlfe7xx0c5f7p30wvwhjphgzinnui 104 223870 655020 2026-07-14T16:44:42Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 655020 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|493}}</noinclude>Unionen. Likväl sköter han dem så lätt, så con amore, som Jenny Lind synes sjunga. Men hvad som isynnerhet gläder mig att se, är den riktning som hans litterära verksamhet tagit. Jag har stundom, hälft på skämt, hälft på allvar, förebrått D. att vara mera exclusiv och aristokratisk i sin förskönande verksamhet, än som anstår en rättskaffens republikan. Och vi ha deröfver haft åtskilligt vänskapligt gnabb med hvarandra. Man kan äfven lätt se af Downings naturligt förfinade väsen, att han måste ha svårt att förlika sig med vissa grofheter och omanérligheter, som måste finnas hos ett folk, der alla ha lika rättigheter och anse sig lika goda, ännu innan alla vunnit den inre och yttre bildningsgrad, som allena gör jemlikhet naturlig, och jemnlikhetslifvet behagligt. Han syntes mig också i sin stämning till denna folkklass stå alltför frånhållande och indifferent. Men så borde han ej stå som kristen republikan. Det är derföre som jag med hjertlig glädje nu läst en ledande artikel af D. öfver »the NewYork Park» i den sednast utkomna nummern af hans månadtliga Journal »the Horticulturist», i hvilken arti- kel D. intagit en högre ståndpunkt än den han tillförne innehaft. Du, min Agathe, måste äfven läsa med mig några ord af honom, ty de förtjena att läsas och — de bli de sista som jag citerar ifrån den nya verlden! Jag låter Downing tala: »Vi ha icke ännu sagt något om det sociala inflytandet af en sådan stor park<ref>D. ifrar nemligen, i sin artikel, för att parken måtte anläggas i betydligt större skala än den nu tilltänkta.</ref> för NewYork. Men detta är i sjelfva verket den mest intressanta sidan af<noinclude> <references/></noinclude> mgdciz5yi1museeotyj0z46owyb613h 104 223871 655021 2026-07-14T16:49:08Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 655021 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />494</noinclude>hela saken. Det är ett märkligt faktum i Amerika, att ehuru dess politiska tendenser äro ultra-demokratiska, äro dess mest intelligenta sociala tendenser nästan i en helt och hållet motsatt riktning. Och ibland de ämnen, som afhandlats emellan dem som tala för och dem som tala emot NewYorks park, synes intet vara så ringa förstådt, som sakens sociala förhållande. Det är i sanning både besynnerligt och lustigt att se den ståndpunkt, som på ena sidan tages af millionen att parken är gjord för de »höga tio», som åka i granna vagnar, och på den andra sidan af de förmögna och förfinade i landet, att en park i detta land kommer att bli »inkräktad af hamnbusar och mobb». Skam öfver våra republikanska landsmän, som så litet förstå det upplyftande inflytandet af det sköna i naturen och i konsten, då det njutes gemensamt af tusentals och af hundratusentals menniskor af alla klasser utan åtskilnad! De kunna ej ha sett huru, öfver hela Tyskland och Frankrike, hela städers folkmängder tillbringa sina eftermiddagar och aftnar tillsammans i de sköna, allmänna parkerna och trädgårdarne; huru de tillsammans njuta af samma musik, andas samma atmosfer af skönhet och konst, njuta samma sceneri, och växa i social frihet och förfining genom sjelfva inflytandet af den fria, lätta sammanvaron, i den rymd och skönhet som omgifver dem. De kunna ej ha sett huru, i Tyskland isynnerhet, de högsta och de lägsta lika dela samma njutningar» etc. etc. »Dessa sociala tviflare, som så förskansa sig i exclusivitetens citadell i republikanska Amerika, misstaga sig på vårt folk och dess bestämmelse. Om vi skulle<noinclude> <references/></noinclude> tmgmcxbyyx714yl92pt26612x5s6t8g 104 223872 655022 2026-07-14T16:54:21Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 655022 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|495}}</noinclude>ha lyssnat till dem, så skulle våra praktfulla flod- och insjöångbåtar, dessa verkliga palatser för millionen, icke haft några sammetssoffor, inga stora speglar, inga rika mattor. Sådana kostbara alster af civilisationen — skulle de ha sagt oss, — kunde endast rätteligen begagnas af välmågans privilegierade familjer, och skulle bli nedtrampade och alldeles ruinerade af landets demokrati, som reser hundra mil för en halfdollar. Och likväl, dessa våra flytande palatser och våra stora hoteller, med deras purpur och fina linnen, äro de ej aktade af majoriteten af dem som begagna dem, lika mycket som andra palatser af deras rättmätiga herrskare». »Ack! öfver trolösheten af de få, som äga, med afseende på förmågan till bildning, privilegier framför de många som sakna den. Äfven på den lägre platform af frihet och uppfostran som massorna stå i Europa, kunna vi se de upplyftande inflytelser som utöfvas genom folkets tillträde till konstgallerier, publika boksamlingar, parker och trädgårdar, hvilka ha upplyftat folket i ''social'' civilisation och social odling till en vida högre terrass än vi ännu ha uppnått i republikanska Amerika. Och likväl ''måste'' denna breda grund af folklig förfining intagas i republikanska Amerika; ty den hörer mera väsentligt hit än någor annorstädes. Den är republikansk i dess innersta idé och tendens. Den tager upp folkuppfostran der hvarest den allmänna skolan och voteringsurnan lemnar den, och upplyfter arbetskarlen till jemnhöjd med mannen af ledighet och talent. Hvar och en mans högre sociala och artistiska elementer ligga slumrande inom honom, och hvarje arbetskarl är en möjlig gentleman, icke genom<noinclude> <references/></noinclude> t67ycd3gr6zwcnmn4sfuc9kpkfi0f75 104 223873 655023 2026-07-14T16:59:30Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 655023 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />496</noinclude>ägandet af penningar eller fina kläder — utan genom det förfinande inflytandet af intellektuell och moralisk odling. Öppnen vida, derföre, dörrarne till edra bibliotheker och målningsgallerier, alle J sanne republikaner! Byggen salar, hvarest kunskap fritt skall spridas ibland menniskor!» {{c|{{sp|— — — — — — — — — — —|0.4}}}} »Planteren vidsträckta parker i edra städer, och upplåten deras portar vida såsom morgonens portar för hela folket. Liksom det icke finnes några mörka ställen i middagens solljus, så skall uppfostran och odling — själens sanna solljus — förjaga demokratiens plågoris; och den okunniga exclusiven, som icke har någon tro på en republiks förfining, skall, i nästa århundrade, stå häpnande framför ett helt folk, hvars system af frivillig uppfostran omfattar (i förening med fullkomlig individuell frihet) icke blott allmänna skolor af förberedande kunskaper, men gemensamma njutningar för alla klasser i de högsta sfererna af konst, litteratur, vetenskap, sociala förlustelser och njutningar. Om våra lagstiftare vore visa nog att förstå i dag den nya verldens framtida öden, så skulle Sir Philip Sidneys finhet, gjord till hvar mans, icke blifva något hälften så förvånande femtio år härefter i Amerika, som tanken på en hel nation af arbetsfolk, läsande och skrifvande, var i hans tid uti England». Så min vän Downing, som häruti har från sin sfer som kristlig artist och tänkare uttalat den nya verldens uppgift, och sjelf intagit den position som är värdig en son af den nya skapelsen. Han har gått ut ibland folket för att från sin ståndpunkt upplyfta det;<noinclude> <references/></noinclude> 9t9x4lkdyk3as28ylx7ofghh2aw7lvj 104 223874 655024 2026-07-14T18:05:08Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 655024 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|81}}</noinclude>gens till ständerna aflåtna skrifvelse, men Ehrenpreutz lifligare än nagon annan. Man kunde ha trott att han satt sitt lifs hela sista insats på detta enda drag. Upprigtigt tillgifven statsskicket, som han var, fans dock ingenting att klandra deri. Hans enskilda fördelar sammansmälte helt och hållet med de allmänna. Ehrenpreutz satt beqvämt lutad i sin soffa, då vi nu inträda. Creutz hade nyss förut anländt med ett par nummer af “''En ärlig Svensk''” — en tidning eller tidskrift — som — utkommande i fria numror — vid denna tid tilldrog sig ett oerhördt uppseende för den skicklighet och styrka i bevisningssättet, hvarmed den, i öfverensstämmelse med statsförfattningens anda och bokstaf, behandlade dagens vigtigaste tilldragelser. “En ärlig Svensk” sysselsatte sig nu med den inom ständerna pågående tvisten emellan konungen och rådet, allt under den förutsättningen att friheten var hotad och grundlagarne stodo i fara, att af konungen trampas under fötterna. För att på ett så naturligt sätt, som möjligt, gifva en sådan bakgrund åt händelserna, framsköt tidningen först det sätt, hvarpå Carl XI vid 1668 års riksmöte bemägtigade sig enväldet. Ehuru tidnings-pressen ännu då var ganska ung, saknade den icke taktiskt förstånd. Såsom ett bevis derpå må t. ex. nämnas, att “En ärlig Svensk” var uppstäld i samtal, hvarvid samhällets då varande olika opinioner på ett ganska skickligt sätt voro representerade i en Honestus, Prudens, Cautus, Probus, Libertinus o. s. v. och hvarigenom författaren fick tillfälle till en ganska mångsidig diskussion, hvarvid han naturligtvis likväl icke lemnade sina egna syftemål ur sigte. Creutz hade nyss afslutat uppläsandet af Honesti relation, rörande Carl XI:s attentat mot friheten, och vände sig till Ehrenpreutz, för att höra hans tanke. Ehrenprentz tog sig en pris snus och bad honom fortsätta. Creutz läste: “Prudens. Jag är dig, min benägne Honestus, mycket förbunden för denna berättelse, hvaruti är åtskilligt, som förtjänar uppmärksamhet. Framförallt kommer det mig besynnerligt före, att der står, att de rättsinnige sig in totum ifrån Riddarhuset absenterade, då det behöfdes som mest att tala och<noinclude> <references/> {{huvud|''Lovisa Ulrikas hof. II.''||6}}</noinclude> 0izesfxm8fr1fowsq6zlxr2hq4epqr8 104 223875 655025 2026-07-14T18:20:41Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 655025 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />82</noinclude>fäkta för rikets rätt och frihet. Uti ett så vigtigt högmål gör det icke tillfyllest, att allenast tala för en god sak och sedan lemna den och gå alldeles bort derifrån och låta de illasinnade få råda och olyckan disponera om rikets välfärd. Utan i ett sådant fall är hvar riksdagsman förbunden, att intill det yttersta med lif och blod försvara rikets grundlagar och frihet, ty dertill äro de kallade och befullmägtigade!” — Bra skrifvet, afbröt honom Ehrenpreutz; en erinran, alldeles på sitt ställe, såvida icke också riddarhuset nu skall stå tomt, då frågan förekommer. Sammanhållning är magt. “Jag är säker på”, läste Creutz vidare, “att om någre modige och handfaste män, som varit rätt ömme om sitt fäderneslands frihet, hade med alla krafter vågat sig i spetsen, det då icke hade gått så lätt.” — Sådane män finnas nu, anmärkte Creutz. Men i alla fall är en strid på riddarhuset … — Fortfar, Creutz, fortfar! “Menniskolifvet”, fortfor äfven Creutz läsande, “är uti sådana fall dyrt aktadt, och menniskoblod gör ett stort intryck hos menniskan; och hade än någre rättsinnade då måst sätta lifvet till, så hade det likväl strax uppväckt en stor fasa hos fredsförstöraren. Detta oskyldiga blodet hade ropat den svåraste hämnd utaf den fridälskande guden: riket hade ropat hämnd, och hvar redlig undersåte hade väl icke underlåtit att hämnas sine oskyldige och modige medbröders och fullmägtiges blod. Konungen sjelf hade ofelbart måst fasa för ett sådant blodbad. Det berättas för visso, att konung Carl XI under de tre timmar. då det stod som hårdast på riddarhuset, var uti en obeskriflig samvets-ångest deröfver, att han, emot ed och försäkring och emot rikets grundlagar, kränkte rikets rätt, och så orättfärdigt betog undersåtarne deras urgamla frihet. Konungen skall hafva yttrat, att han trenne gånger hade beslutat skicka återbud till sina tillgifne, att de icke vidare skulle yrka på högre magt och myndighet för honom. Hvad hade väl händt, om konungen då märkt, att de rättsinnige gjort motstånd? Han fruktade icke förgäfves, ty han kände såväl det gamla svenska modet, och huru långt det är möjligt att gå, när det blifver rätt uppeldadt. Många anstalter blefvo då väl gjorda; men mest till att uppväcka skrämsel och fruktan, ty hemliga ordres voro gifna, att man skulle för allting<noinclude> <references/></noinclude> mxvwp95iynmr6iu1zr9kxixb33v4ljd 104 223876 655026 2026-07-14T18:27:22Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 655026 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|83}}</noinclude>akta sig för blodsutgjutelse. Men flathet och räddhåga å ena sidan, och missförstånd och osämja stånden emellan å den andra, bidroge mest till det högst skadliga enväldet. Det är märkligt, att konungens män, som drefvo detta olyckliga värf, förargade sig sedan öfver det de gjort hade, då de med bekymmer sågo enväldets bedröfliga påföljder, såsom ock deröfver, att de rättsinnade varit så modfälda och ej haft courage nog till att häfva dem ut genom fönstren, som så fördömliga propositioner kommo å bane och dem envist försvarade.” Ehrenpreutz knäppte af tillfredsställelse med fingrarna. — Det här är ända, anmärkte Creutz — ändå … — Läs vidare få vi höra. "Riksdagsmäns flathet och otidiga räddhaga", läste äfven Creutz, “då de så lätt låtit skrämma sig, dels af hot, dels af falska rykten, såsom vore här och der i provinserna något stort anhang i rörelse. eller åtminstone beredde att biträda frihetens fiender, hafva ofta varit skulden till många och stora rikets olyckor. Vid så många tillfällen behöfves icke just alltid stora kroppskrafter, ty den svagaste kan här mycket uträtta, om han allenast har mod i bröstet. Jag vill icke tala om, hvad en liten David emot en mägta stark och stortalig Goliath kunnat uträtta. Historien berättar oss hvad en enda modig qvinna har varit mägtig att göra och tillvägabringa. Låt vara, att någre svage då hade måst sätta lifvet till, så hade likväl de öfrige välsinnade, når de sett deras bröders blod rinna, sannerligen icke lemnat dem ohämnade. …” Creutz lade tidningen ifrån sig. — Ehuru jag erkänner, yttrade han och reste sig upp, att min värja sitter temligen löst i skidan, och jag icke skulle sky att draga den äfven på riddarhuset, går författaren likväl för långt, då han, genom en allmän uppmaning, sådan som denna, väcker upp sinnena till tanken på en blodig strid. Betänk om motpartiet häri äfven såge ett upprop till sig? Ehrenpreutz smålog. — Motpartiet, upprepade han, det vore våld, det vore uppror, och vi kunna ej önska oss något bättre, emedan vi då finge tillfälle att på en gång taga det för hufvudet. — Det är ganska sant; men om de nu icke egentligen afsåge att störta friheten, utan att blott modifiera vissa oegentligheter. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> ewplu98ovw966kvxjkr5efj3nrwcxph 104 223877 655027 2026-07-14T18:52:51Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 655027 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />84</noinclude>— Modifiera friheten? Hvarje försök att modifiera den är ett maskeradt anfall emot den. — Otvifvelaktigt skall dock denna artikel sporra sinnesstämningen till ytterligheter. Den är en brinnande fackla, utkastad i ögonblicket af en stor jäsning. — Du känner icke samhället, min vän. Det heter alltid för statsmannen att bestå eller att falla. I ungdomen gör man upp fantasier för sig; man skapar sig ideela samhällen, der redligheten och menniskokärleken herska. Allting är i dessa stater så präktigt, så förträffligt — och de hafva visserligen endast ett enda fel — det, att icke finnas i verkligheten. I sådana åter, som verkligen finnas, föregår en ständig strid på lif och död. Hvad man en gång förvärfvat, vill man ej släppa ifrån sig. Och medlen för bibehållandet? Man säger att Achilles blef uppfostrad af en centaur, till hälften menniska, till hälften best. Så är det med all höghet och all storhet. Verlden är icke blott god, den är äfven ond; och vi uppfostras af dem båda, för att herska öfver dem båda. Det onda tyglas bäst af det goda; det goda af det onda: ingenting tyglar menniskan så bra, som motsatserna. Jag har lefvat länge, pröfvat mycket. Med förskräckelse ser jag tillbaka på ett och annat vådligt ögonblick i mitt lif. Jag kan nu gerna säga dig att jag en gång stod vid branten af min undergång, och ännu intages jag vid minnet deraf utaf en fasansvärd känsla. Men jag förändrade ställning och vill bibehålla mig der jag är. I närvarande stund gar en stor rörelse genom den politiska kroppen; i senaten känna vi bäst dess alla ryckningar. Men vi vaka, som Cerberus vid bryggan, och ingen skall öfverraska oss, ty vi äro beredda på det värsta. Mät ej en statsman med ett vanligt mått; tro mig, han måste mätas med en kroklinje. Det är ingen liten konst att böja sig efter alla rörelser och ända sitta fast i sadeln. Att arbeta fram en stor brytning inom ett land är icke lätt, men värre är att motarbeta den. Det bästa skyddet för vårt statsskick är att alltid anse det vara i fara. Genom denna tidning, äfvensom genom hvarjehanda åtgärder förklara vi det alltjemt äfven i ett slags ständigt krigstillstånd. Det håller sinnena vakna, folket på sin post, adeln vid friskt mod och gör konungamagten alltid förlamad och svag. Skulle det oaktadt en katastrof inträffa — vi sätta oss icke deremot — vi<noinclude> <references/></noinclude> jrx1w43cleoekarxvoo2c4etua8dx3j 104 223878 655028 2026-07-14T18:57:15Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 655028 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|85}}</noinclude>påskynda den hellre — emedan en dverg är lättare att besegra än en jätte. “En ärlig Svensk” har rätt i hvad han yttrar. Creutz följde Ehrenpreutz' förklaring icke utan öfverraskning: det var ett af den gamle rådsherrns lyckligaste ögonblick. — Ni kan måhända hafva rätt, morbror, svarade Creutz. Händelserna hafva sitt mål, sin gräns. Det är möjligt, att de icke afstanna förr än de nått fram. Kanhända skall denna tidning endast påskynda utbrottet. Nå-ja, må så ske då. Vet ni, morbror, jag måste erkänna, att jag, som hitintills icke särdeles intresserat mig för politiken, likväl börjar finna den — ju mera lefvande förhållandena framstå för mig — allt mer och mer tilldragande. Utsigter öppnas — fulla af lif och strid — inbjudande och hänförande. Politik och romantik understöda hvarandra till och med. Qvinnan, som jag förr endast trodde vara till för att älska; hennes kärlek ser jag nu låna verktyg af politiken för sin vilja, för sina syftemål; och statsmannen, huru stöder icke han mer än en af sina beräkningar och planer på de ömmaste och renaste känslor i qvinnans bröst! Jag påminner mig att ni alltid uppmanat mig att kasta mig in på den politiska banan, och att jag har endast skrattat deråt; men nu, sedan jag tagit de första stegen, bortföres jag allt mer och mer af strömmen. Det öppnar en helt och hållet ny verld för mig, en stor, i lifvets alla delar djupt ingripande, verld. Det förefaller mig nästan som jag inkommit i en samhällsroman, hvari menniskorna kämpa med förståndets och hjertats alla medel för sina mål. Betänk endast denna Amanda, en enstaka, fattig och obetydlig flicka, huru förvånande hänföres hon ej af händelserna; hon tyckes nästan vilja i förväg bestämma dem. I den djupa blicken, i de bleka anletsdragen, i de brinnande orden förnimmer man hvad som föregår inom henne. Utan all fråga kan man lita på henne. Hon är af en allt för djup och vulkanisk natur, för att ej vara sann och upprigtig. Men jag förstår henne dock icke. Hon förefaller mig som en dyster, en förfärlig gåta, som jag ej förmår förklara. Endast kärleken — försmådd — föraktad — kan öfvergå till ett sådant hat. Hon måste hafva älskat djupt, och blifvit skoningslöst behandlad. Ett småleende krusade Ehrenpreutz' läppar under slutet<noinclude> <references/></noinclude> nfzz40e47uosejeiopugirx11voz25f 104 223879 655029 2026-07-14T19:26:40Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 655029 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />86</noinclude>af Creutz' yttrande. Det var verldsklokheten, som log åt de ungdomliga föreställningarna. — Hvad du anmärker, återtog Ehrenpreutz, bekräftar mina satser. Under stora partibrytningar tagas alla krafter i anspråk. Behofven skapa medlen. Qvinnan kan sällan höja sig till några syften, utom hjertats; men begagnar man sig förståndigt af henne, kan statsmannen aldrig finna ett bättre verktyg för sina planer; hon är född diplomat i sin list, bedårande genom sina behag, ihärdig i sina böjelser. Stora ting hafva blifvit uträttade med behagsjukans och fåfängans små vapen. Att deremot styra hennes våldsammare och häftigare lidelser, fordras stor skicklighet. Vill man likväl använda henne till sin fördel, måste man studera henne i både godt och ondt; nyckeln till den största framgång och utmärkelse ligger ofta i en qvinnas förkläde. Amanda är af en natur att kunna uträtta mycket. Jag begriper dock icke, hvarför hon närmat sig till oss, och jag tror icke att hon gjort det af sig sjelf. Ledes hon af den man, som jag förmodar, så må vi se upp. Tro på ingenting, Creutz, som du icke har i din hand. Jag är nöjd med att politiken börjar intressera dig. Låt händelsernas romantiska beskaffenhet likväl icke allt för för mycket hänföra dig, utan spinn af dem en roman sjelf för din egen ära. Förståndet måste underlägga sig alla drömmar. Statsmannen måste öfverlåta sig åt det praktiska lifvet; i dess svagheter och fel skall han se sina tjenare. Med beslutsamhet och mod beherskar man verlden, men de måste växa upp ur erfarenhetens nyktra skola. Lacedemonierne förlorade Athen och Thebe derför att de öfverlemnade sig åt fagra illusioner. Rom bibehöll Carthago derför att det tog ut steget, krossade det. Man får ej sky tillbaka för något, som erfarenheten säger oss är rigtigt. Jag känner blott en af Sveriges nu uppträdande statsmän, som synes bjuda en stor framtid. Han känner sin Machiavelli. Han ritar icke sina framtidsplaner på grundvalen af en känsla, utan på öfverläggningens och förståndets väl inrigtade landtmätare-bräde. Ingen utmärkelse grundas utan ett motiv i samhället. För hvarje uppåtsträfvande man är det en lycka, om tidehvarfvet rufvar på en stor tanke, god eller ond, lika mycket. Det finnes intet ondt, som ej kan framkalla det, som är godt. Om judarne ej förtvinat i Egyptens träldom, hade Moses aldrig kunnat uppstå. Om Per-<noinclude> <references/></noinclude> kdy9qza1d00m0bx3qxor1z3ai3zts8y 104 223880 655030 2026-07-14T19:35:44Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 655030 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|87}}</noinclude>serne icke varit förtryckta af Mederne och Mederne ej varit förvekligade, skulle Cyrus ej hafva funnits till. En stor man är blott motsatsen af en dålig sida inom ett land, det vill säga, han är rösten, ordet, svärdet för ett nytt och bättre. Jag medgifver att vårt samhällsskick är så väl fogadt och ordnadt, att man nästan förgäfves söker efter ett motiv till enskild storhet; men man måste derför göra sig hos oss ''ett'' af ''flera'', hvarvid framför alla hofvets intriger erbjuda en rik materiel. Så ser också den man, hvarom jag talar, in i sin framtid. Med omfattande och skarpsinnig blick studerar han tidens chronique scandaleuse och har redan tilldragit sig den största uppmärksamhet, till följd af det sätt, hvarpå han behandlar den. Han är en bok, full af gåtor och mysterier. Jag säger derför att du bör studera honom; jag säger icke att du skall öfverlemna dig åt honom. Min öfvertygelse är att Amanda helt rätt och slätt är hans utliggare, hans öra, hans språkrör. — Men, för all del, hvem menar ni, morbror? — Jag menar Pechlin … — Pechlin? De hunno icke längre, ty i detsamma inträdde betjenten och anmälde baron Pechlin. Creutz och Ehrenpreutz sågo öfverraskade pá hvarandra. — För baron hit in. — Verkligen kommer han icke nu, anmärkte Creutz, sedan betjenten åter aflägsnat sig, rigtigt i grefvens tid. Vi hafva nu tillfälle att utforska honom. — Jag tror icke att du är mannen dertill, genmälde Ehrenpreutz; drag dig hellre tillbaka i rummet bredvid och lemna mig ensam. Du kan låta dörren stå något öppen. {{linje|5em}} Pechlin hade redan i tamburen fått veta af betjenten att Creutz var inne hos Ehrenpreutz. När han inträdde i rummet, fann han Ehrenpreutz vid skrifbordet, doppande pennan i bläckhornet. Som Ehrenpreutz ej genast tycktes märka sin gäst, utan syntes upptagen af angelägna göromål, kastade Pechlin en blick omkring sig, hvarvid han företrädesvis fäste sig vid att dörren till det inre<noinclude> <references/></noinclude> 3lr4uqmbbc96xre4n2a019jfrwa9xrg 104 223881 655031 2026-07-14T19:45:51Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 655031 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />88</noinclude>rummet, hvari Creutz nyss försvunnit, ej stod stilla, utan långsamt rörde sig på sina hakar. Då han jemförde denna omständighet med Ehrenpreutz' låtsade bemödande att fördjupa sig i sitt arbete, drog han den slutsatsen, att man ville spela honom ett spratt. Han var också genast öfverens med sig sjelf, huru han skulle behandla dem. Slutligen sköt Ehrenpreutz sin stol från skrifbordet och emottog honom på ett förekommande sätt. — Hvad är det, frågade han, som skänker mig äran af herr barons besok? — En bagatell, herr grefve; ni vet att bagateller mest sysselsätta verlden. Jag har i dag haft ett samtal med en af drottningens kammarfruar, ni känner ju Amanda? Den stackars flickan. Jag tycker alltid att det är synd om svaga hjernor. Ehrenpreutz hade allt för god tro om sig sjelf, för att deri misstänka någon pik mot sig. — Amanda, säger ni. Ja, ja visst, jag känner henne. Ehrenpreutz erinrade sig alltför lifligt de samtal, han haft med henne, och anade att Pechlins besök gälde dem. — Flickan har i dag varit hos mig, fortfor Pechlin; hon betraktar nemligen mig som en äldre bror, en vän, ett slags far. — Hon är ju också er fosterdotter, baron? — På sätt och vis. Jag går och gäller åtminstone derför. I sjelfva verket förvexlar man likväl litet min far och mig. Medan jag ännu var ung upptogs hon på min begäran af min far, som likväl snart inackorderade henne i ett borgarehus. Men efter hans död återvände flickan, och jag har vårdat henne med en broders vänskap och med en äldre mans allvar. Sjelf betraktar hon också mig såsom sin verklige fosterfar. — Ni har äfven heder af henne, anmärkte Ehrenpreutz, smått plirande med ögonen. — Icke utan; men nu har det stackars barnet blifvit kär, kär uppöfver öronen, som flickor i allmänhet, och hon vet icke mer hvarken hvad hon gör eller säger. Jag kommer också hit, för att varna herr grefven för henne. — Mig? — Jag menar att fröken Creutz är förlofvad. Ehrenpreutz drog stolen åt sig. Han hade ej väntat att<noinclude> <references/></noinclude> fxbrgffjtpfx1x7z9j9yps6hz5so7jr 104 223882 655032 2026-07-14T19:48:08Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 655032 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|89}}</noinclude>Pechlins besök skulle gälla en familjeangelägenhet, allraminst att det skulle angå ett ämne af så ömtålig beskaffenhet. — Förlofvad, upprepade han blott. Derom vet jag ingenting. — Huru? Man har sagt mig att fröken Creutz skulle vara förlofvad med kapten Puke. En ännu häftigare rörelse var nu nära att stjelpa omkull Ehrenpreutz' stol. — Hvem har berättat den der slagdängan? — Allmänheten, herr grefve, allmänheten, som vet allting. — Som vet ingenting, vill ni säga, baron; men hvad hör väl den der förlofningen hit? Creutz lyssnade i det inre rummet till hvarje ord. Han hade tagit plats på en stol och vågade ej röra sig, för att icke förråda sin närvaro. Äfven hans uppmärksamhet öfvergick till förundran, då han hörde att samtalet började röra sig omkring hans syster. — Jag inser, fortfor Pechlin, som alltför väl märkte verkan af hvad han yttrade, det skenbart påflugna att inblanda mig i en af herr grefvens familjeangelägenheter, allra helst som jag förmodar att herr grefven ännu torde vilja hålla denna förbindelse hemlig; men i betraktande af Amandas karakter och planer, anser jag det vara min skyldighet, såsom hederlig karl, att upplysa om orsaken till hennes öfverdrifna förtrytelse emot hofvet. Under det att Pechlin talade, hade han alltjemt ett öra för det inre rummet, hvari han tog för afgjordt att Creutz var. Ehrenpreutz, som önskade utleta den verkliga orsaken till Amandas hat och fiendtlighet, lyssnade begärligt till Pechlins sista ord. Sedan ögonblickets första öfverraskning äfven var förbi, trodde han sig böra lägga ut en liten snara för sin klipske motståndare. — Nå ja, svarade han också, jag tror verkligen att fröken Creutz och kapten Puke hysa någon liten böjelse för hvarandra. Det är ej ovanligt ungt folk emellan, ehuru himmelen vete huru det kan blifva i en framtid. Ni är dock märkvärdig, baron; ingenting kan förblifva en hemlighet för er. Ni säger att ni fått kännedom om vår hemlighet af allmänheten; men, bäste baron, ni vet mer än allmänheten; jag ville nä-<noinclude> <references/></noinclude> h7qsl3iv9tvqbnp4tjbj9sr1184vbp3 104 223883 655033 2026-07-14T19:51:10Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 655033 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />90</noinclude>stan säga att ni är en allmänhet sjelf. Men hvad är då skälet till Amandas … Creutz hade med missnöje hört att Ehrenpreutz icke förmådde dölja för Pechlin sin ovilja mot Puke; men han blef ännu missnöjdare med detta eftergifvande. Han kände sig nästan sårad deraf. Ju oerfarnare man är, desto lättare såras man. — Till Amandas fiendtlighet? afbröt Pechlin Ehrenpreutz. Ingenting annat, grefve, än försmådd kärlek, eller med andra ord, svartsjuka. Creutz kände sig smickrad af att hafva bedömt henne rigtigt. — Amanda, fortfor Pechlin, har omtalat för mig sitt senaste samtal med er, herr grefve. Jag begriper allt för väl, att ni icke kan vara någon vän af drottningen och finner det ganska förklarligt, ifall ni lagt något märke till hvad hon sagt; men faran för er … — Faran — jag förstår icke — faran? — Faran består deri, herr grefve, att Amanda, som har ett förslaget hufvud, nu uppeldadt af den häftigaste lidelse, äfven skulle kunna draga er med sig i förderfvet. — Mig? Förklara er, baron. — Naturligtvis er, framförallt er, herr grefve, eller kanske rättare edra anhöriga. Det är tydligt att i samma mån som Amanda lyckas att i hvirfveln af sina olycksbådande förehafvanden indraga Puke, så måste detta äfven smärtsamt träffa er, och det till lika grad med er kärlek för honom. Ehrenpreutz tog sig en pris snus, och skubbade sig åter rätt på stolen. — Alldeles det, svarade han, alldeles — i samma mån som min kärlek till honom — alldeles, alldeles … — Men det stannar icke dervid, fortsatte Pechlin, ty skulle Amanda också icke hafva framgång i det ena fallet, så kan hon hafva det i ett annat, hvarpå jag äfven bör fästa er uppmärksamhet. — Säg ut, baron; jag är idel uppmärksamhet. I hvilket annat afseende menar ni? — I det afseendet, att hon kunde sönderslita de ömma förbindelser, som till herr grefvens glädje nu så innerligt förena fröken Creutz med kapten Puke. Läsaren må sjelf gissa till, huruvida Pechlins antagande<noinclude> <references/></noinclude> f4e9le66bsmd8o3ysek25u6xga1ezdh 104 223884 655034 2026-07-14T22:46:38Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ 655034 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud|100|Om klostren|}}{{linje}}</noinclude>machthållande och {{ant|reparation,}} när then efterhand omtrenger. År 1673 och the följande blef thenna kyrkian och thes anseenliga torn teckt med koppar, tå vti tornknappen, til {{ant|Posteritetens}} vnderrettelse, inlades, jemte then tidens gängse mönt, en widlöftig Latinsk {{rättelse|skrif|skrift}} på {{ant|Pergament,}} hwarpå then Stora Drotningens, samt hennes Stora Sons, K. <b>CARL</b> then elloftes, dråpeliga Kongliga {{ant|qualiteter,}} dygder och {{ant|meriter}} skyldigast blefwo beskrefna, och thernäst {{ant|General Gouverneurens}} och Riks-Rådets {{ant|<i>GUSTAV</i>}} <b>SOPS</b>, Hauptmannens <b>Knut Törnhielms</b>, samt tå warande Biskops, {{ant|Doct. <i>JOANNIS ELAVI TERSERI</i>,}} Probstens {{ant|<i>M. Erici Simonii</i>,}} Borgmästarens <b>Swen Pederssons</b> och Slottsfogdens <b>Jöran Olufssons</b> namn hos efterwerlden til äreminne {{ant|recommenderade}}. Men, emedan år 1730, tå Landshöfdingen, Baron <b>Erik Erenkrona</b>, lät omlaga koppartaket med tornet, thet befans, at berörda {{ant|Pergaments}}-skrift war af wäta redan så förskämd, at hon ej vthan swårhet kunde läsas; ty lät man henne på godt papper omskrifwas, i en ask förwaras och, jemte thet tå gängse mönt, vti Koppar-knappen åter inleggas; tå dock berörda Skrift blef förökt med thessa rader: {{c|{{ant|Hoc, quod præcedit, monimentum <br> Ante annos LVII, ut seræ posteritati servaretur, <br>}}}}<noinclude> {{huvud|||{{ant|Mam-}}}} <references/></noinclude> 4whq6pz6c0xw1a8e7p7v6sd0g6nr8zn