Wikisource svwikisource https://sv.wikisource.org/wiki/Wikisource:Huvudsida MediaWiki 1.47.0-wmf.24 first-letter Media Special Diskussion Användare Användardiskussion Wikisource Wikisourcediskussion Fil Fildiskussion MediaWiki MediaWiki-diskussion Mall Malldiskussion Hjälp Hjälpdiskussion Kategori Kategoridiskussion Tråd Tråddiskussion Summering Summeringsdiskussion Sida Siddiskussion Författare Författardiskussion Index Indexdiskussion TimedText TimedText talk Modul Moduldiskussion Event Event talk Ämne 104 124462 660019 432962 2026-10-25T11:14:51Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 660019 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{huvud||FJÄRDE KAPITLET |25}}</noinclude><section begin=kap04 /> <h2 align="center" style="border-bottom:none;">IV.</h2> När jag kom hem, väntade jag nästan att i köket finna en polis som skulle sitta och vänta på att taga mig. Men där fanns, märkligt nog ingen polis, stölden hade inte ens blivit upptäckt. Mrs Joe hade oerhört mycket att göra med att få huset i ordning för dagens festlighet, och Joe hade blivit tillsagd att hålla sig på kökströskeln för att inte vara i vägen för sopskyffeln — en {{Rättelse|pjes|pjäs}}, till vilken ödet annars alltid ledde honom förr eller senare, när helst min syster höll på att sopa stugugolven. »Och var i helsike har ''du'' varit?» var mrs Joes julhälsning, när jag och mitt goda samvete inträdde i huset. Jag sade, att jag varit nere i byn för att höra julhymnerna. »Jaså, jaa», anmärkte mrs Joe, »du kunde ha gjort värre saker än så.» Och jag tyckte, att därom rådde intet tvivel. »Det skulle ju kunna hända, att ''jag'' nångång skulle kunna få höra julhymnerna, om jag inte varit hustru till en grovsmed och själv en stackars arbetsträl, som aldrig har tid att ta av sig sitt förkläde ens», sade mrs Joe. »Jag är alldeles förtjust i julhymner, och bara därför får jag naturligtvis ''aldrig'' höra några.» [[Fil:Asterisk.svg|center|10px]] Mr Wopsle, klockaren, var bjuden till middagen hos oss, vidare mr Hubble, hjulmakaren, och mrs Hubble,<noinclude> <references/></noinclude> d41yuawn5estnnycgnw3ynw3kryv7vu 104 124648 660023 433219 2026-10-25T11:20:25Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 660023 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{huvud|26|LYSANDE FÖRHOPPNINGAR|}}</noinclude>onkel Pumblechook (Joes farbror, ehuru mrs Joe ansåg honom vara hennes) — en välsituerad spannmålshandlare från närmaste stad, vilken brukade fara i egen schäs. Middagen skulle börja halv två. När Joe och jag kommo hem från kyrkan, funno vi bordet dukat, mrs Joe högtidsklädd, middagen i ordning och stora ingången öppen (som den aldrig var annars) för de främmandes skull, och allting fint och trevligt. Och ännu hördes inte ett ord om tjuveriet. Tiden för middagen var inne, och de främmande kommo. Mr Wopsle, som var intimt förenad med en stor romersk näsa och hade en framspringande skinande och skallig hjässa, utmärkte sig för en mycket djup basröst, som han var ohyggligt stolt över; bland hans bekanta var det en allmän hemlighet, att om han bara fick tillfälle så skulle han göra kål på prästen med sin vältalighet. Själv erkände han, att om bara kyrkan »stog öppen» (det vill säga för tävlan) vore det inte alls omöjligt, att han kunnat uppnå en ställning där. Men eftersom kyrkan inte »stog öppen» så var han fortfarande församlingens klockare. Men han gav sin harm luft på ett synnerligen kraftigt sätt, när han sjöng amen i kyrkan och när han tog upp psalmen tittade han alltid först på församlingen, som om han ville säga: »Ni har hört vår vän däruppe. Nu skall ni få höra nånting annat.» »Mrs Joe», sade onkel Pumblechook — en stor, pustande, medelålders, klumpig karl med en mun som en fisk, dumma glosögon och gulrött hår, vilket stod rakt ut från huvudet på honom, så att han såg ut som om han hade blivit strypt och alldeles nyss kommit till sans — »jag har fört med mig en liten julklapp, en bu-<noinclude> <references/></noinclude> euuvvcws9s5r2l0th8jg0zsf6cxr3qq 104 124649 660025 433220 2026-10-25T11:23:42Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 660025 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{huvud||FJÄRDE KAPITLET |27}}</noinclude>telj sherry, min bästa fru, och dessutom har jag tagit med mig, min bästa fru, en butelj portvin.» Varje juldag kom han på alldeles samma sätt och talade i alldeles samma ordalag, som om han hade talat om en märkvärdig nyhet, krampaktigt bärande de två buteljerna, som ett par gymnastiska hantlar. Och varje juldag svarade mrs Joe precis som denna dagen: »Åh, onkel Pum-ble-chook! Det är all-de-les för mycket!» Och varje juldag fortsatte han precis som nu. »Det är inte alls för mycket. Och alla ha ni hälsan, och hur mår Tolvskillingen utan värde?» — med det senare menade han mig. Vi åto i köket och begåvo oss sedan in i förmaket för att äta nötter och apelsiner och äpplen. Min syster var ovanligt livlig vid detta tillfälle och var verkligen betydligt trevligare i mrs Hubbles sällskap än i något annat. Jag kommer ihåg mrs Hubble som en liten lockig och kantig person, klädd i himmelsblått med ett mycket tillgjort ungdomligt sätt, vilket antagligen berodde därpå att då hon gifte sig med mr Hubble — någon gång i den gråa forntiden — var hon betydligt yngre än han. Jag kommer ihåg mr Hubble som en envis bredaxlad och kutryggig gammal man, vilken luktade sågspån och var alldeles ovanligt hjulbent. Jag minns, att när jag var mycket liten kunde jag se stora sträckor av landskapet mellan hans ben, när han kom knogande landsvägen framåt. I detta sällskap skulle jag ha känt mig mycket obehaglig till mods, även om jag inte stulit mat i skafferiet. Inte precis därför, att jag höll på att drunkna i borddukens skarpa veck samt hade ett bordshörn rakt i bröstet på mig och mr Pumblechooks armbåge i ögat, och inte heller därför, att jag inte fick säga ett ord, el-<noinclude> <references/></noinclude> 6hpwbf9w0jpvkyevl0hp50bse5kyg6f 104 124650 660029 433221 2026-10-25T11:26:47Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 660029 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{huvud|28|LYSANDE FÖRHOPPNINGAR|}}</noinclude>ler därför, att man bara gav mig de stackars avskrapade benen av fågeln och de magra skinkbitar, som svinet, om det hade levat, verkligen inte skulle haft någon anledning att skryta över. Nej, jag skulle inte ha brytt mig om det, om de bara hade velat låta mig vara i fred. Men det ville de inte. De lämnade inget tillfälle obegagnat att föra samtalet över på mig. Jag kunde inte ha blivit mera pikad om jag hade varit en tjur i en spansk cirkus. Det började genast vi satte oss till bords. Mr Wopsle läste bordsbön på ett storslaget dramatiskt sätt — det förefaller mig nu som om han liknade någon sorts religiös korsning mellan Hamlets faders ande och Richard III och slutade med den allvarliga förhoppningen, att vi allesammans kände oss tacksamma för Guds gåvor. Vilket föranledde min syster att strängt fixera mig och säga på ett milt förebrående sätt: »Hör du det? Glöm inte att vara tacksam!» »I synnerhet, gosse», sade mr Pumblechook, »mot den som tog hand om dig och födde upp dig med flaska.» Mrs Hubble skakade på huvudet, betraktade mig med ett uttryck av aningsfull sorg över att det aldrig kunde bli någonting ordentligt av mig, och frågade: »Hur kan det komma sig, att ungdomen aldrig känner tacksamhet?» Detta moraliska mysterium tycktes vara omöjligt för sällskapet att förklara, tills mr Hubble skarpsinnigt löste det svåra problemet genom att säga: {{Rättelse|’|»}}Dålia anlager, si!» hvarpå de övriga mumlade: »De ä nog sant», och tittade på mig på ett alldeles ovanligt otrevligt och närgånget sätt. Joes ställning och inflytande voro om möjligt ännu osäkrare när vi hade främmande än annars, men han<noinclude> <references/></noinclude> bnl1jdd637z7px6doupb3pk7cbgxbcb 104 124651 660030 433222 2026-10-25T11:29:30Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 660030 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{huvud||FJÄRDE KAPITLET |29}}</noinclude>försökte alltid hjälpa och trösta mig, när han kunde, på sitt sätt. Och det sättet bestod merendels vid middagarna däri att han gav mig så mycket steksås, han kunde. Eftersom det fanns mycket steksås den dagen serverade mig Joe sked efter sked tills tallriken höll på att svämma över. Senare under middagens lopp rekapitulerade mr Wopsle dagens predikan med mycken högtidlighet och meddelade i förtroende — det vill säga under den vanliga förutsättningen att kyrkan »stog öppen» — vad slags predikan ''han'' skulle hava hållit. Efter att välvilligt ha utbrett sig över åtskilliga kapitel i sin tilltänkta avhandling, anmärkte han, att han tyckte att dagens predikan var mycket illa vald, »vilket var desto oursäktligare», tillade han, »som det fanns så många goda ämnen för en predikan vart man vände sig.» »Precis», sade onkel Pumblechook, »ni har helt enkelt slagit huvudet på spiken, sir! Massor av goda ämnen vart man vänder sig för dem som förstå att strö salt på stjärten på dem. Det är vad som behövs. Man behöver inte gå långt för att finna ett gott ämne, bara man är beredd och har så att säga sitt saltkar till hands.» Mr Pumblechook tillade efter att ha tagit sig en kort funderare: »Titta på skinkan till exempel. Det är också ett ämne för en predikan! Behöver någon ett gott ämne, så titta bara på skinkan!» »Sant, sir. Där finns mycket att tänka på för ungdomen», fortsatte mr Wopsle — »och jag kände på mig att det skulle bli frågan om mig igen — »mycket tänkvärt kan göras av den texten.» {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> pweolqejo5g3n5l60byunxzb90fzt3d 104 124652 660036 433223 2026-10-25T11:42:46Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 660036 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{huvud|30|LYSANDE FÖRHOPPNINGAR|}}</noinclude>»Hör noga på», sade min syster till mig med allvarlig min. Joe gav mig litet mera sås. »Svin», fortsatte mr Wopsle med sin djupaste basröst och pekade på mig, som om han nämnde mig vid mitt förnamn, »svin voro den förlorade sonens följeslagare. Svinets glupskhet kan framhållas som ett varnande exempel för ungdomen. Vad som är förkastligt hos ett svin är ännu mera förkastligt hos en gosse.{{rättelse|’|»}} »Eller flicka», inföll mr Hubble. »Naturligtvis även flicka, mr Hubble», medgav mr Wopsle något irriterat, »men för ögonblicket finns det ingen flicka här.» »Dessutom», sade mr Pumblechook och vände sig förebrående mot mig, »kom ihåg vad du har att vara tacksam för. Om du hade varit en gris —» »Det ''var'' han», sade min syster med eftertryck. Joe gav mig ännu mera sås. »Nåja, men jag menar en fyrfotad gris», sade mr Pumblechook, »om du hade varit en sådan, hade du månne varit här nu? Åhnej —» »Utom i ''den'' formen», sade mr Wopsle, och nickade åt stekfatet. »Men jag menar inte i den formen, sir», invände mr Pumblechook, som inte tyckte om att bli avbruten, »utan jag menar njutande av äldre och förståndigt folks sällskap, av nöjet att få åhöra deras samtal och vältrande sig i dagligt överflöd. Skulle han hava gjort det? Nej, det skulle han inte. Vad skulle hava blivit hans öde?» (Här vände han sig till mig igen.) »Du skulle ha blivit såld för så och så många kronor och Dunstable, slaktaren, skulle ha kommit till dig, när du låg på ditt hö, och han skulle lyft upp dig under sin vänstra arm<noinclude> <references/></noinclude> mf56dmjv4f9086nkz9fgvsgq9v7i7tf 104 147529 659973 575144 2026-10-24T12:42:17Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 659973 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud|326|SKOLOR|}}</noinclude>m. fl. ledamöter om förhållandet mellan Trivialskolan och Malmskolorna, hvaraf man finner, att om föga lärdes i den förra, så var tillståndet i de senare ännu sämre. Så länge Mäster Samuel var kyrkoherde och Clara skolas inspektor, hölls läroverket dock någorlunda uppe, men efter hans bortgång<ref>Samuel Hamarinus, som var kyrkoherde ej blott i Clara församling i Stockholm, utan äfven i Bromma i Roslagen, hade på sist nämda ställe nedskurit en qvinna som hängt sig, hvilken menniskovänliga handling enligt tidens uppfattning ansågs så förnedrande, att Hamarinus anklagades både vid häradsrätten och i konsistorium samt dömdes tjensten förlustig. Han lefde sedermera såsom enskild person i Stockholm och bodde i den gränd som efter honom fick namn Mäster Samuels gränd, nu »Mäster-Samuelsgatan». Han var också egare till ett hus på Kungsholmen, i hörnet af Handtverkaregatan och Parmmätaregränd, der Kurhuset nu är beläget. Hamarinus dog 1665.</ref> får man stundom höra farhågor för skolans »totala undergång och ödeläggning». År 1690 klagas, att »rektor måste, snarast sagdt, betla ihop med vanheder sitt underhåll, kunnande han med dess tre kolleger, fördjupade i stor skuld, under ett så träget och ledsamt arbete med en slik myckenhet af den usla och utfattiga ungdomen på intet sätt längre subsistera.» Sist nämnda anföres af O. A. Stridsberg, som för öfrigt fullständigt redogör för Clara skolas öden ända till hennes sista stund. Lärjungarne i det läroverket, liksom i Trivialskolan och öfriga offentliga skolor i gamla tider tillhörde nästan uteslutande de fattiga klasserna. För att skaffa »hederlige och förnäme mäns barn» en lämplig undervisningsanstalt upprättade den 1668 till kyrkoherde i Clara utnämde, f. d. biskopen i Åbo [[w:Johannes_Elai_Terserus|Jöns Terserus]] en högre skola, kallad ''Öfverskolan'' eller ''Claræmontanum,'' äfven ''Collegium Illustre.'' Den skolan, som herbergerades i öfra våningen af Clara skolhus, egde dock icke bestånd längre än till århundradets slut. Innan den tiden funnos fyra klasser i Clara skola, och under hela 1700-talet rådde ungefär samma förhållanden der som i Trivialskolan. Efter 1820 uppblomstrade Clara skola såsom verklig »lärdomsskola» eller såsom hon, jämte Maria, då mera kallades »Trivialskola», sedan gamla läroverket med det namnet icke mera fans till. Namnet utbyttes sedermera mot »Clara lägre elementarläroverk», och till de fyra klasserna lades en förberedande klass, hvars skolrum vi här afbilda (fig. 146), sådant det såg ut för trettio år sedan och ända till dess skolan upphörde. Den qvinnobild som synes i rummet är ett bevis på att de tider, då skolgossarne eldade och städade lärosalarne, voro försvunna. Vi kunna tillägga, att skyldigheten att vintertiden skotta upp vägarne till skolhuset efter 1820 öfverflyttades från skolungdomen till kyrkobetjeningen. Trettio rektorer efterträdde hvarandra i Clara skola, från och<noinclude> <references/></noinclude> mbvb0oqilvfy6sbbogwd3mhmxe548zi 104 147530 659974 575145 2026-10-24T12:48:51Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 659974 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||SKOLOR|327}}</noinclude>med Ericus Thomæ Storm, 1649, till och med Johan Söderlind {{rättelse||i}} vår tid. En och annan af dem har gjort sig känd i samhället, några dock icke till sin fördel. De flesta lemnade rektoratet för att mottaga något prestembete. Under de senaste hundra åren hade skolan blott tre rektorer, nämligen Daniel Djurberg, den flitige geografiske författaren, som var rektor under 1780—1820, Johan Gustaf Trysén 1820—44 samt Johan Söderlind 1845—80. Under skolans första år voro lärjungarne 80. Mot slutet af 1600-talet hade antalet stigit betydligt, men minskades under näst följande århundrade för att i vårt århundrade åter tilltaga, så att det under de två sist förflutna årtiondena höll sig mellan 200 och 250 samt vårterminen 1880, skolans sista termin, utgjorde 216. Nu tillhör Clara skola helt och hållet ''gamla'' Stockholm. {{tre stjärnor}} Tio år efter Clara skolas upprättande hade Stockholm åtminstone ''en'' Malmskola till, kanske ''två,'' ehuru den ena, på Södermalm, icke tycktes hafva kommit riktigt i gång förr än aderton år efter Clara. År 1652 hade förordnats, att det skulle finnas två barnskolor på norra malmen och en på den södra. Den som först sökte efterkomma det påbudet var magister Olaus Jonæ Skough, kongl hofpredikant och kyrkoherde i ''S:t Jacob.'' År 1659 började han med en »skolinrättning» i den församlingen, men som kyrkans inkomster denna tid ännu voro ganska svaga, kunde icke någon stadga i skolväsendet och synnerlig båtnad deraf för församlingen vinnas.<ref>''F. L. Witting:'' S:t Jacobs Minne. Sthlm. 1771.</ref> Kyrkoherden Magnus Pontinus, Skoughs närmaste efterträdare, förmådde kyrkorådet att besluta om anskaffandet af egen skolgård. Förslaget att bygga skolhus på kyrkogården öfvergafs snart, och år 1680 köpte församlingen en gård på d. v. Näckströms eller Lilla Trädgårdsgatan.<ref>På en del af den tomt, som nu är bebyggd af Wilhelm Davidson, med adress-nummern 20.</ref> Köpeskillingen var 5,500 dal. k:mt, men till förbättringar åtgingo dessutom 3,000 daler. Då Pontinus flyttade från Stockholm för att tillträda sitt biskopsembete i Linköping voro »både skola och skolgård i så godt stånd, som i anseende till den tiden stod att förmoda», säger Witting. Redan i början af 1700-talet och i synnerhet efter pesten 1710 tyckes Jacobs skola dock vara på förfall, både hvad undervisning och skolhus vidkom. År 1719 fick skolan 2,000 dal. s:mt af fru Elsa Guthermuth, enka efter kongl. sekreteraren och läraren för<noinclude> <references/></noinclude> i9t07n5kl3t6jrbgjw34uiq561w83f7 104 147531 659975 575146 2026-10-24T12:54:02Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 659975 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud|328|SKOLOR|}}</noinclude>Karl XI:s döttrar C. F. Guthermuth, samma fru som skänkte den dyrbara dopfunten till Kungsholms kyrka. Dessa 2,000 daler skulle användas till skolhusets reparation, men som de utgjordes af endast mynttecken smälte de tillsamman till 875 daler, hvilka togos till hjelp, då församlingen, 1729, köpte en gård i Smålandsgränd för 9,000 dal. k:mt. Den gamla skolgården vid Östra Trädgårdsgatan såldes för 3,600 daler till landshöfdingen De Geer, och skolan flyttades till det köpta huset, »just det samma hvarest enkehuspredikantens boställe nu är», säger Wittingh 1771, sannolikt på samma plats der huset med adressnummern 13 i vår tid är uppfördt. [[Fil:Gamla Stockholm 1882 s328 Fig146.jpg|miniatyr|centrerad|stående=1.5|Fig. 146. Clara skolas förberedande klass.]] Den nya lägenheten fans dock snart för trång, enär skolans alla tre klasser hopträngdes i ett rum, hvarför församlingen, 1748, på auktion efter aflidne hökaren Matts Stolpe inropade huset i hörnet af Regeringsgatan och Herkules backe.<ref>Der hotellet Kung Karls Annex nu ligger.</ref> För detta hus betalades 40,000 dal. k:mt, och det gamla skolhuset i Smålandsgränd<ref>I Jacobs skolas journal för 1748 står ''Ålandsgränd,'' hvilket dock måste vara ett skriffel, ty det är tillräckligt intygadt, att skolhuset verkligen låg i Smålandsgränd.</ref> såldes för samma pris som det nitton år förut hade kostat. Men redan 1756 måste huset vid Regeringsgatan från grunden ombyggas, då det också tillbygdes med två våningar. Denna lägenhet begagnades till skola i nära 70 år eller till 1817, då den såldes och skolan flyttades till ett året förut inköpt hus vid Norra Smedjegatan (n. v. adressnummer 17). Många nu<noinclude> <references/></noinclude> jwt88v1i8txppx2jvgzgc0h4m2wfo2k 104 147532 659994 575147 2026-10-25T09:29:09Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 659994 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||SKOLOR|329}}</noinclude>lefvande stockholmare hafva fått sin skolundervisning i det huset och erinra sig många tilldragelser från den tiden. Gossarne i Jacobs skola hade Brunkebergstorg, beläget på skolhusets baksida, då till sin lekplats, och der var också det slagfält, der striderne utkämpades mellan dem och claristerne, om hvilka idrotter August Blanche haft åtskilligt att förtälja. Åt torget fans då blott ett plank, som skilde det från skolgården, och hade skolgossarne ingen annan utväg till torget, så klättrade de öfver eller krupo under planket. Vid planket funnos åtskilliga klädmäkleribodar, och en af dessa tillhörde kantorn och korsångaren Michals hustru, Louise Michaelis moder. Der reser sig nu det stora hus, som vid Brunkebergstorg har nummern 16, 18 och 20. Församlingen sålde nämligen huset och tomten, 1848, till kramhandlaren J. F. Folcker, som der uppförde det stora huset. För sin lägenhet fick församlingen 25,000 rdr banko och köpte för samma summa i riksgäld den s. k. hofbageri-egendomen vid Regeringsgatan, i hörnet af Brunsgränden, med adressnummern 79, samt den derintill liggande egendomen, nummer 81, af hvilka bägge hus dels ombygdes, dels nybygdes det skolhus som invigdes den 9 Oktober 1851. Om den gamla skolans rektorer hafva häfderna icke mycket att förkunna. Den förste af dem var Stephanus Bergius, otvifvelaktigt den samme »pædagogus i Jacobs skola», som under namnet Stephanus Stephani finnes omnämd i Stockholms stads konsistoriiprotokoll för 1667. En församlingsbo hade klagat på honom, att han för skolsång tagit betalning efter bestämd taxa, hvilket vore förbjudet, menade käranden, utan skulle hvar och en få gifva efter råd och lägenhet. »Pædagogus» uppkallades till konsistorium och varnades. En annan gång stod samme Stephanus inför konsistorium anklagad för att hafva omenskligt agat en djekne, slagit gossen på munnen, ryckt honom med håret om kull på golfvet och illa sparkat honom. Vid ett annat tillfälle hade han på kyrkogården slagit gossen med en karbas. Stephanus nekade icke, men anförde till sin ursäkt, att djeknen gjort honom mycken förargelse, sjelf sällan infunnit sig i skolan och narrat andra derifrån. På grund deraf näpstes Stephanus och släptes. Den ursprungliga ''barnskolan'' sökte snart göra sig till ''lärdomsskola'' för att täfla ej blott med Clara, utan äfven med sjelfva Trivialskolan, och äfven på denna undervisningsanstalt kan sannolikt tillämpas C. U. Broocmans anmärkning, att kyrkskolornas lärare berömde sig gerna deraf, att en och annan gosse läst några kapitel i Cornelius Nepos eller »Novum», helst detta, som de hoppades, i synnerhet kunde lända dem till den billiga förmån att få räkna dubbla tjensteår. Då Gustaf Murray (sedermera pastor primarius och ordensbiskop,<noinclude> <references/></noinclude> gzbsclu7lvbo0bfdr9f9gfnbgz6t43s 104 147533 659995 575149 2026-10-25T09:32:45Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 659995 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud|330|SKOLOR|}}</noinclude>slutligen biskop i Vesterås) 1780 vardt kyrkoherde i Jacobs församling, sökte han omskapa skolan för att både tarfliges och förmögnes barn kunde få undervisning, de förres utan all afgift och de senares mot erläggande af vissa skolpenningar, hvarför han indelade skolan i den gamla och den nya. De döda språkens läsning inskränktes, och de nyares utvidgades. Men framgången svarade ej mot afsigten. En enskild skola i grannskapet, ''Stridsbergs institut,'' vann allmänhetens förtroende i högre grad. Jacobs skola återtog derför, 1788, sin gamla form och fortfor sedan, liksom stadens öfriga kyrkskolor, ända till 1820-talet att undervisa företrädesvis den fattiga ungdomen. År 1820 förvandlades den gamla ''kyrkskolan'' till <i>högre apologistskola</i> och sedermera till <i>lägre elementarläroverk,</i> och dermed äro vi inne i nyare tider. Ännu för 40 år sedan var skolagan lika hård och lika ofta använd som i gamla tider. Hvarje skolgosse räknade som en högst ovanlig dag den då han icke fick stryk. Efter morgonbönen afstraffades den som fått sitt straff uppskjutet sedan föregående dag, och sedan haglade rappen under hvarje undervisningstimme. En lärare mag. N., som lemnade skolan för att tillträda någon annan lärarebefattning — det var i senare delen af 1830-talet — tog afsked på följande sätt: Först framkallades till katedern två gossar som hade stryk att fordra. Derpå läste magistern »fader vår» och så slog han en stund den ene af strykkandidaterne. Sedan det arbetet var väl fullbordadt, läste han »herren välsigne oss» och derpå mörbultade han den andre gossen. Dermed hade han tagit afsked af sina lärjungar. Dessa hade sammanskjutit pengar och köpt ett ur som skänktes honom i afskedsgåfva, möjligtvis dock af glädje öfver att slippa honom. {{tre stjärnor}} ''Maria'' skola var i verksamhet åtminstone 1666, ty af gamla räkenskaper finner man, att då betalades hyra för den gård, i hvilken skolmästaren bodde. Året derpå invigdes ett särskildt skolhus med boningsrum för rektorn, men det huset tyckes icke länge hafva användts för sitt ändamål, ty 1675 var fråga om att åt skolmästaren upplåta kyrkans hus. Att skolhuset på 1740-talet varit beläget i hörnet af S:t Paulsgatan och Maria Qvarngränd, der det ännu ligger, är med visshet kändt. Då tillbygdes det åt sist nämda gata. Sin senaste stora tillbyggnad erhöll huset 1854—56. Tillståndet inom denna skola motsvarade hvad vi redan funnit i<noinclude> <references/></noinclude> kn9tfbcvx1q097ny7yl42baemlkuf8y 104 147534 659996 575150 2026-10-25T09:53:35Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 659996 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||SKOLOR|331}}</noinclude>Trivialskolan. Ur den här ofvan åberopade historiken<ref>''David Sjöstrand:'' Maria allmänna läroverk.</ref> anföra vi följande: År 1672, den 2 Augusti, instälde sig på begäran af kyrkoinspektoren, rådman L. Franc, justitie borgmästaren O. Thegner och en stor del af församlingen i sakristian, då hr Franc beklagade den fattige ungdomen som här i skolan borde hållas i tukt och bokliga konster, att den litet eller alls intet förkofrade sig; och som ungdomen, så väl som rektor och kolleger, voro tillstädes, trädde de samtliga upp i skolan. Hr Franc anmodade hr Thegner att hålla examen med ungdomen, hvilket hr borgmästaren lät sig mycket väl behaga. En och annan gång sändes bud till kyrkoherden, men han excuserade sig. Examen slog illa ut, ty ungdomen befans dervid af en högst ringa profekt. En del kunde litet läsa i bok, en del något bättre, men ingen var perfekt i innanläsning. Största delen kunde intet skrifva, endast några få litet. Kyrkoinspektoren ansåg orsaken härtill vara bristande flit hos lärarne och trägen likgång. Rektor (Erik Lundius) klagade, att skolan anlitades af endast de uslaste och orenaste, som icke hade råd att gifva sina barn kläder, mycket mindre böcker, papper och annat. De andra hade privata præceptorer och höllo sig för goda att låta sina barn gå i skola. Icke heller finge rektor sin lön; i stället för 20 tunnor, som han borde hafva, hade han icke fått 6. År 1675 föreslog kyrkoinspektorn, att man skulle försöka antaga en vacker ung karl, åt hvilken rum upplätes i kyrkans hus att undervisa församlingens barn efter den stil och det skick, som vid S:t Jacob skedde, men det förslaget tyckes icke hafva hjelpt. Eländet fortsattes under hela 1700-talet. Först i vårt århundrade började Maria skola visa någon lifaktighet. Två utmärkta rektorer, Olof Nordhammar och Anders Fryxell, skötte läroverket närmast före och åtskilliga år efter den nya skolordningen af 1820, Nordhammar 1816—27, Fryxell 1828—36. Under den tiden ökades lärjungarnes antal, och denna »Trivialskola» kunde värdigt täfla med Clara, från hvilka bägge läroanstalter Stockholms gymnasium förnämligast rekryterades under mer än ett halft århundrade. Rektorer efter Fryxell voro Fredrik Carlstedt, 1837—44, Jonas Frykstedt, 1845—59, och Anders Gabriel Hallström, 1869—73. Den siste tjenstgörande rektorn var kollegan David Sjöstrand, hvilken var tillförordnad under 1873—79. Från höstterminen sist nämda år har skolan utgjort del af Södra allmänna läroverket, och dermed har ännu en af Stockholms gamla »malmskolor» gått till hvila. Det<noinclude> <references/></noinclude> 7kihkvbysglp60ijfp2o3ybfbgrvw8a 104 147535 660027 575151 2026-10-25T11:25:18Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 660027 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud|332|SKOLOR|}}</noinclude>gamla läroverkshuset begagnas dock fortfarande af de klasser som motsvara den nu upphörda Maria skola. {{tre stjärnor}} ''När'' den andra malm-, barn-, eller kyrkskolan på Söder inrättades kan ej med bestämdhet uppgifvas, men år 1672 omtalades en Engelbrekt Bure såsom rektor i ''Catarina.'' Ett bref från Stockholms stads konsistorium af den 24 Sept. 1690 tyckes dock visa, att om någon skola i den församlingen då fans, denna underhållits endast på församlingens enskilda bekostnad. Konsistorium yrkar nämligen, att äfven den stadsdelen måtte få en skola med underhåll för en pædagogus och två kolleger. I början af 1700-talet var skolan i verksamhet, under rektor Axel Gåse, men upphörde, liksom öfriga skolor, under pesttiden 1710. Då hon åter öppnades, 1711, infann sig blott ''en'' lärjunge, och det var kyrkovaktarens son. Pehr Bollerman var då rektor. År 1753, då Joh. Lexelius var rektor, bygdes ett skolhus vid Högbergsgatan och kyrkogårdens n. v. hörn, der läroverket stannade i nära hundra år eller till 1852, då det flyttades till Götgatan, i s. v. hörnet af Högbergsgatan, hvar ifrån det sedermera förlagts till Catarina Vestra Kyrkogata. Från den gamla skolans tider höras de vanliga klagomålen öfver de svårigheter man hade att bekämpa i skolrum utan golf, der det regnade genom taket och der spiseln var oduglig samt kölden vintertiden så sträng, att bläcket frös i bläckhornen. Med lärarne stod det ej heller alltid bra till. Enligt hvad de anteckningar som ännu finnas i ''S:t Catharinæ Scholas matrikel'' upplysa, häktades 1763 andra kollegan Petrus Elglind för delaktighet i en köpmansbetjents tjufnad. Han afled, året derpå, i fängelset. Den gamla likgången i de gamla, svarta kapporna fortfor sannolikt allra längst i denna skola och var i bruk ännu i slutet af 1840-talet. Likgångs- eller, såsom de på senare tiden kallades, liksångspengarne delades mellan kantor, lärare och skolgossar. {{tre stjärnor}} ''Kungsholmsskolan'' omtalas såsom börjad 1672, ''Ladugårdslandsskolan'' 1690 eller kort derefter och ''S:t Olofs'' (Adolf Fredriks) skola 1695. De voro alla skolor af lägre ordning, men man sökte nog då och då gifva äfven dem en klassisk anstrykning. Skolan på Kungsholmen är lika gammal som kyrkan der, ty då den senare inreddes i<noinclude> <references/></noinclude> itm28tpmo1yupz40ppina2clfowtmje 104 147549 660032 575153 2026-10-25T11:32:51Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 660032 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||SKOLOR|333}}</noinclude>aflidne Anders Slorffs gamla trähus,<ref>Handelsmannen Anders Slorff vardt, såsom det uppgifves i ''O. J. Giödings'' »Kungsholms Minne» (Sthlm 1754), af drottning Kristina benådad med utrymme till en »Wantmakare bahn», hvilken upptog hela det qvarter som nu kallas Ulrika, d. v. s. den backe, på hvilken Kungsholmens n. v. kyrka och kyrkogård ligga. Här lät Slorff nederst vid hörnet af Handtverkaregatan uppsätta en stor träbyggning med dubbla våningar, till boningsrum och materialiers förvarande, och upprättade en stor klädesfabrik. Efter hans död sålde enkan detta trähus, och der gjordes lägenheter för kyrka, kyrkoherde och skola. Kyrkoherden hade tre rum på nedra botten och en studerkammare »öfverst». Näst intill i nedra våningen inreddes en kammare för kapellanen, och den yttersta till ett skolrum.</ref> fick skolan ett rum sig upplåtet i samma byggning. Den förste skolmästaren var Anders Eurenius, som tillika var kapellan, hvilken befattning han fått, »efter han var en skickelig person och till församlingens nöje några gånger predikat aftonsångerna.» Församlingen kunde dock icke gifva honom tillräckligt underhåll, utan bidrog dertill äfven baron Gripenhjelm, för hvars son Eurenius varit præceptor. Skolan hade i början 20 lärjungar, hvilket var betydligt mer än i samma skolas sista tid i vårt århundrade. Men, säger Giöding, »emedan det föll kapellanen Eurenius för svårt att uppehålla aftonsånger och veckopredikningar samt informera så många skolgossar, fans nödigt, att honom måtte en collega förskaffas, som kunde ungdomen också uti musica undervisa, så ock ottesången hålla, blef så herr Anders Luderhoff, som i stora skolan på Riddarholmen collega var<ref>Giöding begår här ett misstag, ty Trivialskolan hade, såsom vi redan omnämt, flyttats från Riddarholmen redan 1666, men det är ju möjligt, att ordet »var» influtit i berättelsen i st. f. ''varit.''</ref> och uti musiken öfvad, vocerad och till högvördigste herr erkebiskopen d:r Lars Stigzelius rekommenderad. Och således kom skolan i vacker gång, och ottesånger blefvo hvar söndag hållne». Det till kyrka och skola förvandlade trähuset gjorde dock icke länge tjenst, utan brann redan 1679. Skolan fans icke till under flera år, men öppnades åter mot slutet af århundradet och hölls från 1695 i repslagaren Nymans vid Bergsgatan liggande gård, hvilken sedan köptes, då Nyman i betalning erhöll två murade grafvar, den ena i den nya kyrkan, den andra på kyrkogården. Köpebrefvet är af den 20 Sept. 1717. Men skolhuset var dåligt, och skolan långa tider i lägervall. En bland de bäste lärarne var sannolikt den O. J. Giöding som skrifvit »Kungsholms Minne.» Såsom något ovanligt anföres, att piltarne fingo undervisning <i>in Oeconomicis & Botanicis,</i> som på 1750-talet meddelades dem af provincial-schäffern och docenten i landthushållningen H. Lorentsson Nybom, hvilken företog botaniska utflygter med gossarne. År 1761 inköpte kyrkorådet ett vid Garfvaregatan liggande hus<noinclude> <references/></noinclude> mv2khednqv69c7h75rj1bllt13l2kee 104 209850 659987 613060 2026-10-25T07:43:03Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 659987 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|102|Om Faderlig Makt.|}} {{linje}}</noinclude>wen så stor makt öfwer sina barn, som Konungen öfwer sina, och hwar och en Konung, hwars föräldrar ännu lefwa, är dem äfwen så mycken sonlig lydna skyldig, som den ringaste utaf hans undersåtare är åt sina föräldrar. Följer altså derutaf än ytterligare, at den Faderliga Makten innehåller aldeles intet utaf det wälde, som en Konung eller Öfwerhet öfwer undersåtare tilkommer. 21. Ehuruwäl föräldrarnas skyldighet at upfostra sina barn, och barnens plikt at hedra sina föräldrar, förordsakar på den ena sidan makt, och uppå den andra underdånighet, hwilka bägge ting böra således fulkommeligen swara emot hwarannan: Så hafwer likwäl merendels fadren ännu en annan makt, hwarmed han binder sina barns lydna; hwilken, ehuruwäl den intet hörer en fader mera till än alla andra menniskor, icke dess mindre såsom det måst händer, det fäder hafwa tilfälle at wisa den samma emot sina barn och anhörige, och man sällan ser det andre betiäna sig derutaf, eller åtminsto-<noinclude> <references/> {{huvud|||ne}}</noinclude> qoho2zaemo4n1ooj2dougm28cdasoey 104 209851 659988 613061 2026-10-25T08:00:37Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 659988 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||Om Faderlig Makt.|103}} {{linje}}</noinclude>ne ej tager så noga i akt om sådant sker, så hålles den almänt i werlden för ett stycke af den Faderliga Myndigheten. Denna makten är den, som alla menniskor i gemen ega, at skänka deras goda åt hwilken dem hälft behagar. En faders egendom blifwver öfwer alt ansedd såsom ett arf, hwilket till wisse delar, likmätigt hwart och ett Lande lag tilfaller barnen: Men icke dess mindre står det likwäl i fadrens makt, at tillägga det ena barnet större förmåner än det andra, alt efter som deras förhållande warit med hans wilja och tycke enligit. 22. Detta är intet något ringa band uppå barnens lydna. Och såsom till jordegendoms besittande oumgängeligen fodras, det man underkastar sig det Landets Regering, hwarutinnan en sådan egendom är belägen: Så hafwer man derigenom kommit uppå den tankan, som skulle alle en faders efterkommande wara twungne at hålla sig till den Regeringen, hwarunder han sielf lydde, samt at sålunda hans en<noinclude> <references/> {{huvud||G 4|gång}}</noinclude> 4ndrs0z7q7451i0afqkc5cis81qvr5b 104 209852 659989 613062 2026-10-25T08:17:51Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 659989 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|104|Om Faderlig Makt.|}} {{linje}}</noinclude>gång ingangna förening kunde förbinda dem till ewärdelig underdånighet. Men när man betraktar, at det endast är ett wilkor, som nodwändigt följer med jordegendomen, som hwilket den allena angår, som egendomen med sådant wilkor will antaga: Så finner man ock tillika, at det intet är något naturligit band eller en plikt, utan ett sielfwilligt undergifwande. Förty såsom hwars och ens barn eqa efter naturen så fulkommelig frihet som han sielf, eller som någon af hans förfäder någonsin egdt: Så står det ock uti des ras wal, så länge de lefwa uti en dylik frihet, at träda till hwad för Sammanlefnad de wilja, samt at begifwa sig under hwad för Regering dem hälft behagar. Men om de tänka at besitta sine förfäders gods, så måste det ske med samma omständigheter, som deras förfäder warit derwid underkastade, börandes de då ingå alla de wilkor, som sådana gods widhängige äro. Igenom en dylik makt håller altså en fader sina barn märkeligen uti tygelen, äfwenwäl sedan de omyndiga ähren äro förbi,<noinclude> <references/> {{huvud|||och}}</noinclude> rcppm6d8fpy5vmvmjl7bxi6i4698k45 104 209853 659990 613063 2026-10-25T08:42:02Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 659990 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||Om Faderlig Makt.|105}} {{linje}}</noinclude>och förmår dem mástedels at blifwa ett eller annat Regemente underdåniga. Men aldrig sker sådant i kraft at någon besynnerlig rätt, som den <b>faderliga egenskappen</b> medbringar, utan formedelst den belöning han hafwer i händer, såsom igenom hwilken han kan desto fulkommeligare förwärfwa sig deras tilgifwenhet. För det öfriga, är hans makt uti intet mål större, än den en '''Frantsos''' hafwer öfwer en '''Engeländare''', hwilken förre, medelst det hopp han gifwer den senare, at wilja lemna honom ett jordegods till arfs lärer säkert förbinda honom at wara sig lydig. Will ock densamme, när honom ett sådant gods tilfallit, taga det uti besitning: Så måste han wisserligen begifwa sig uti alla de wilkor, som höra till jordegendom uti det landet hwarest det ligger, det ware sig '''Frankerike''' eller '''Engeland'''. 23. Men till at komma till slutet, ehuruwäl altså fadrens makt at befalla, intet warar längre än barnens omyndighet, och sträcker sig allenast till det<noinclude> <references/> {{huvud||G 5|som}}</noinclude> oq4gqtjd6loqjsexrjawawbjihbcwjz 104 209854 659991 613064 2026-10-25T08:53:41Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 659991 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|106|Om Faderlig Makt.|}} {{linje}}</noinclude>som aga och upseende kräfwa under en dylik ålder; ehuruwäl dessutan heder och högaktning, och alt hwad {{ant|Latiner}}ne begrepo under ordet {{ant|Pietas}}, som barn oumgängeligen äro skyldiga sina föräldrar hela lifstiden igenom, utan anseende till stånd och omständigheter, tillika med alt det uptänkeliga bistånd och förswar, föräldrarna kunna wänta utaf dem med rätta; ehuruwäl, säger jag, alt sådant ändå intet gifwer fadren någon härskande makt, det är, at stifta lag, samt igenom förordnade straff twinga sina barn till densammas efterlefnad; ehuruwäl än widare, fadren i följe derutaf intet räder öfwer sin sons egendom eller företagande: Icke dess mindre kan man klarligen finna, huru lätt det i första werdenes tider war för en fader, at blifwa Konung öfwer sitt hushåll, samt huru lätt sådant bör wara ännu i dag uppå de ställen, hwarest innebyggarnas ringa antal gifwer hushållen frihet och tilfälle at skiljas at, emädan de hafwa rymd nog at intaga obebodde orter, och sig dersammastädes nedsätta. Fadren<noinclude> <references/> {{huvud|||hade}}</noinclude> 4s1ksfxyi471y87xdindm3bfl7ck9ky 104 209855 659992 613065 2026-10-25T09:14:16Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 659992 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||Om Faderlig Makt.|107}} {{linje}}</noinclude>hade regeradt öfwer sina barn, alt ifrån deras spädesta åhr, till dess de blifwit fulwärta, och efter den tiden gick det ej wäl an, at de lefde tilsammen utan någon styrelse, som kunde underhålla ordning ibland dem: Hwarföre sones ock aldratroligast, det de antingen igenom uttryckeligit samtycke, eller stillatigandes lemnade densamma fadren i händer, hwarwid det ock sedan altstadigt förblef.<ref name="s107">Jag ogillar derföre aldeles intet {{ant|Aristotelis}} mening, at hufwudet för hwart ock ett hushåll gemenligen war en Konung. Således, när åtskilliga hushåll gåfwo sig tilhopa och uprättade Borgerliga Sammanlefnader, woro Konungar den aldraförsta slags Ofwerhet, som ibland dem brukades; hwilket äfwenwäl efter alt utseende är ordsaken, hwarföre de altstadigt båro faders namn, som ifrån fäder blefwo giorde till Regenter. Utaf samma grund torde kanske den gamla wanan haft sin uprinnelse, at Komungar woro tillika präster, som wi se utaf {{ant|Melchizedecn}}, hwilket ämbete såderne i förstone</ref> När man dessutan be-<noinclude> {{huvud|||tratkar}} <references/></noinclude> s2e9uynixy9alizgwl6j9ffbxlldkme 104 209856 659993 613066 2026-10-25T09:27:21Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 659993 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|108|Om Faderlig Makt.|}} {{linje}}</noinclude>traktar, at de wärkeligen intet annat giorde, än tillåto fadren at öfwa allena uti sitt hushåll den makten, som eljest naturligit wis tilkom hwar och en fri menniska, nemligen, at handhafwa den Naturlige Lagen: Så är aldeles intet underligit, det de medelst en sådan tillåtelse updrogo honom en Enwvålds Regering, så länge de lefde <ref follow="s107">altid förrättade. Det må nu hänga dermed tilsamman huru det will, så bör man åtminstone säkert tro, at en sådan slags styrelse intet har warit den endaste som i werlden blifwit inrättad. De olägenheter som häftade wid det ena slaget, brakte till wäga, det åtskilliga andra upfunnos. Så at med ett ord klarligen synes, at alt Werdsligit Regemente, ehuru des form ock kan wara beskaffad, hafwer sitt ursprung utaf menniskiornas sammanlagda öfwerwägande, rådgiörande och förening, på sätt och wis som de det tiänligast dömde; ty det allena håller jag för omöjeligit, at menniskor någonsin hafwa lefwadt tilsamman utan Regering. {{ant|Hooker Eccl. Pol. lib. 1. sect. 10.}} </ref><noinclude> <references/></noinclude> 2zkbxvuxk8vk19n5hjh2ao0a9f1qm1s 104 209857 660007 613067 2026-10-25T10:36:18Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 660007 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||Om Faderlig Makt.|109}} {{linje}}</noinclude>under. Men at densamma ingalunda höorde honom till i följe af någon faderlig rätt, utan allenast i anseende till hans barns samtycke, det lyser klart utaf det exempel wi till den ändan wilje framdraga. Om en främmande, som utaf en händelse, eller för något angeläget ärendes skull war kommen på den orten, hwarest denne fadren uppehöll sig tillika med sitt hushåll, hade der dödadt ett utaf hans barn, eller eljest någon misgiärning bedrifwit: Så lärer ju ingen twifla, at icke han då war befogad bemäldte främmande at döma och aflifwa, eller ock på något annat sätt straffa honom, äfwen så wäl som något dera af sina barn; och om det låt sig giöra, så följer otwifwelaktigt, det han ingalunda kunde i kraft af någon Faderlig Myndighet förrätta det uppå en som intet war hans barn, utan måste det hafwa skedt i förmåga af hans makt at handhafwa den Naturlige Lagen, hwilken makt han egde så wida han war en menniska. Han allena war ock berättigad at straffa honom, emädan hans barn hade utaf<noinclude> <references/> {{huvud|||wörd-}}</noinclude> 64wj0zc3g6h84j5rhabjzctdua1ikco 104 209858 660009 613068 2026-10-25T10:44:06Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 660009 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|110|Om Faderlig Makt.|}} {{linje}}</noinclude>wördnad lemnadt sin makt dertill, samt öfwerlåtit densamma åt den myndighet och höghet som de beslutit, at han skulle framgent besitta öfwer hela sitt hushåll. 25. På sådant sätt hånde då lätteligen och war mycket naturligit, det barn igenom ett tyst samtycke han de wägen till sin faders Myndighet och Regering. De hade warit wana at uti sin barndom efterlefwa hans befalningar, och sina små stridigheter honom föredraga; hwilken kunde då wara skickeligare at styra dem sedan de blifwit fulwäxta? Deras ringa egendom så wäl som begärelse at inkräkta sig mera, måste sällan gifwa tilfälle till ansenliga twister; och om änteligen någon skulle yppas, huru kunde de få en tiänligare domare än den, igenom hwilkens omsorg de bliwit närde och upfostrade, samt hwilken hyste ömhet för dem allesamman? Det är intet under, at de då ej giorde någon skilnad emellan mogenhet och omyndighet, at de ej efterfrågade ett och tiugu åhr, eller någon annan utnämd ålder, som förmådde gifwa dem makt at råda så<noinclude> <references/> {{huvud|||wäl}}</noinclude> hhecd8sxqzuima23gct1s50zs5swcb0 104 209859 660012 613069 2026-10-25T10:59:45Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 660012 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||Om Faderlig Makt.|111}} {{linje}}</noinclude>wäl öfwer sig sielfwa som sin egendom; ty de hade ingen ordsak at någonsin wilja undslippa sitt förmynderskapp. Den styrelse de warit undergifne, for alt widare fort at snarare tiäna dem till skydd än till twång, och de kunde ingestädes wänta någon större säkerhet för sitt lefwernes rolighet, frihet och wälfärd, än under en faders Regering. 26. Sålunda blefwo naturlige husfäder så småningom uti Regerande Konungar öfwer sina hushåll förbytte. Och när det hände at de lefde länge, samt lemnade arfwingar, som woro wärdige och skickelige till Regenter och Föreståndare: Så lade de derigenom grunden till Arf- och Wal-Riken, föresedda med åtskilliga Regerings-Former, alt som händelsen, slugheten, eller omständigheterna förmådde dem förfärdiga. Men om Konungars rätt at regera hårrörer utaf den Faderlige, ock det Werldsliga Öfwerwäldet kan utaf fäders naturliga makt bewisas, emädan wi finne, at de woro de samme som hade styrelsen wärkeligen i hän-<noinclude> <references/> {{huvud|||der:}}</noinclude> j4nt9oq7gbvjwdukehhn2qucnwzbg83 104 209860 660016 613070 2026-10-25T11:08:48Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 660016 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{huvud|112|Om Faderlig Makt.|}} {{linje}}</noinclude>der: Jag säger, at om ett dylikt skäl är uti det målet giltigt, så måste det ock tillika öfwertyga oss, at alle Konungar, ja Konungarne endast, böra ock wara präster; ty det är äfwen så säkert, at uti begynnelsen <b>en husfader war en präst, som at han war Regent uti sitt Hushåll.</b> <noinclude>{{linje}} {{linje}}</noinclude> <section end=JL5 /> <section begin=JL6 /> {{c|{{större|Det Siette Capitlet.|150}}}} {{c|{{större|Om Borgerlig Sammanlefnad.|200}}}} {{Initial|S}}Åsom Gud skapade menniskan till ett sådant Creatur, för hwilket efter Hans eget utspråk ej war godt at wara allena: Så satte Han henne ock uti det tilstånd, at så wäl hennes nödtorft och beqwämlighet, som naturliga böjelse borde drifwa henne till Sammanlefnad; samt begåfwade henne med forstånd och tungomål, på<noinclude> <references/> {{huvud|||det}}</noinclude> nhkqc57l9uuy64rfdbwquobxs85y2sb 104 224715 660015 656494 2026-10-25T11:07:26Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660015 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 731 —}}</noinclude>Partiandan kan uppvisa sådana egendomliga amnestier. Vi tillägga: bland borgarna avtaga de aktnings­värda positionerna på grund av blandade släkt­ förbindelser och man måste vara noga med, vem man mottager. På samma sätt som det sker för­lust av värme i närheten av kyliga föremål minskas anseende i närheten av människor man föraktar. Den gamla tidens förnäma värld åsidosatte denna som alla andra lagar. Marigny, Pompadours bro­der, hade tillträde till hans höghet de Soubise. Trots allt? Nej, emedan! Du Barry, la Vauberniers gudfar, togs älskvärt emot av marskalken de Richelieu. Denna värld, det var Olympen. Merkurius och prinsen av Guéménée äro där lika hemastadda. En tjuv släppes in, förutsatt att han är en gud. Hos greve de Lamothe, som år 1815 var sjuttio­fem år, fanns det intet annat anmärkningsvärt än hans stillsamma och en smula sentensiösa upp­trädande, hans kantiga och kyliga ansikte, hans polerade uppträdande, hans ständigt till kragen knäppta rock, hans långa och ständigt korsade<noinclude> <references/></noinclude> e4epll8uzmxqiaria1kl7pn2upgyt08 104 224716 660018 656495 2026-10-25T11:11:37Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660018 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 732 —}}</noinclude>ben, iförda vida byxor i samma färg som Sienneleran. Denne Lamothe räknades för något i en salong på grund av sin ryktbarhet och, hur egendomligt det än låter, {{rättelse|sannt|sant}} är det, emedan han bar namnet Valois. I fråga om herr Gillenormand vilade hans an­seende på säker grund. Han uppskattades eme­dan han var en auktoritet. Han hade, trots sin yt­lighet och utan att det gjorde intrång på hans glät­tighet, ett visst sätt att uppträda imponerande, värdigt och enligt det högre borgerskapets kodex och hans höga ålder ökade detta intryck. Man är ej ostraffat ett århundrade. Åren sluta med att omkring hjässan skapa en vördnadsbjudande gloria. Dessutom ägde han ett förråd av dessa ord, som komma gnistor att slå fram ur klippan. När kungen av Preussen, sedan han återinsatt Ludvig XVIII på tronen, besökte honom under namnet gre­ve de Rappin, togs han av Ludvig XIV:s ättling emot ungefär som en greve från Brandenburg och med den mest utsökta oförskämdhet. Herr Gille­normand gillade detta: {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> o3t43yb1jp2bxtivvw7hfrlhdq1qwv5 104 224717 660020 656496 2026-10-25T11:15:09Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660020 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 733 —}}</noinclude>— Alla kungar, som ej sitta på Frankrikes tron, äro landsortskungar. En dag gjordes denna fråga och gavs detta svar i hans närvaro: — Vilket straff har tilldömats redaktören för Courrier français? — Han skall suspenderas. — ”Sus” är överflödigt, sade herr Gillenormand. (Pendu betyder hängas, suspendu avsatt på franska.) Det är dylika ord som skapa en ansedd ställ­ning. När han vid Te deum till firandet av årsdagen för Bourbonernas återkomst såg herr Talleyrand gå förbi, sade han: — Se där hans {{rättelse|exellens|excellens}} Hin håle. Herr Gillenormand anlände vanligen i sällskap med sin dotter, den långa fröken, som då hade passerat fyrtiotalet och såg ut som femtio, och en liten vacker gosse på sju år, ljushylt, frisk och med lyckliga och förtroendefulla ögon. Han kom aldrig in i salongen utan att få höra en massa rös­ter som surrade: {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 18gdzq9rbqoiw6s3jhxh01ccbe4hp6a 104 224718 660021 656497 2026-10-25T11:16:31Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660021 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 734 —}}</noinclude>— Vad han är vacker! Vilken skada! Stac­kars barn! Detta barn var det, vi nyss talat om. Men kal­lade det — det stackars barnet — emedan hans far var ”en stråtrövare från Loire”. Denne ”stråtrövare från Loire” var herr Gillenormands måg, som vi redan omtalat, och som herr Gillenormand kallade familjens skamfläck. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 0ieh67aafeypjcr45q4489mmr8bfngi 104 224719 660022 656498 2026-10-25T11:19:18Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660022 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 735 —}}</noinclude>det är trädgårdar, och om de voro mindre; det är buketter. Alla dessa platser begränsade på ena sidan av floden och på den andra av ett hus. Mannen i rocken och träskorna, som vi just tala om, bodde år 1817 i den minsta av dessa inhägnader och det enklaste av dessa hus. Han levde ensam, tillba­kadragen och fattig tillsammans med en kvinna som varken var ung eller gammal, varken vacker eller ful, varken bondkvinna eller borgarflicka. Den jordlapp, som han kallade för sin trädgård, var berömd i trakten för sina blommors skönhet. Blomsterskötseln var hans enda {{rättelse|sysselsättnig|sysselsättning}}. Tack vare arbete, ihärdighet och riklig vattning hade det lyckats honom att följa skaparen i spå­ren; han hade funnit vissa dalier och tulpaner, vilka tycktes ha glömts av naturen. Han var upp­finningsrik. Före Soulange Bodin hade han ska­pat små underkulturer av ljung åt de sällsynta och dyrbara buskar, man införde från Amerika och Kina. Ända från daggryningen var han om som­maren i sina alléer, beskärande, rensande, vatt­nande ; han gick bland sina blommor med ett ut­seende av godmodighet, vemod och mildhet;<noinclude> <references/></noinclude> 3vgzshgjmr270tpnzmjx1cuc5zdncxv 104 224720 660024 656499 2026-10-25T11:21:09Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660024 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 737 —}}</noinclude>stun­dom stannade han drömmande orörlig under tim­mar, lyssnande till fåglarnes sång i träden, jollret från ett barn i ett hus bredvid eller också betrak­tade han ett strå med en vattendroppe, som solens strålar förvandlade till en karbunkel. Hans kost var knapp och han drack hellre mjölk än vin. En pojke kunde få honom att vika undan och hans tjänsteflicka grälade på honom. Han var så skygg att han nästan verkade vild, gick sällan ut och fick aldrig besök av andra än de fattiga och av sin präst, herr Mabeuf. Men om stadens invånare eller någon resande av nyfikenhet knackade på hans dörr för att få se tulpanerna och rosorna öpp­nade han småleende. Detta var stråtrövaren från Loire. Den, som vid samma tid läste de militära publi­kationerna, biografierna, Moniteur och den stora arméns bulletiner skulle ha blivit slagen av ett namn, som förekom ofta, namnet Georges Pontmercy. Helt ung hade denne Georges Pontmercy varit soldat vid regementet Saintonge. Revolutio­nen bröt ut. Regementet Saintonge utgjorde en del av Rhenarmén. Ty monarkiens gamla rege­menten bibehöllo sina provinsnamn även efter<noinclude> <references/></noinclude> 86z04zt2rfozvjqgsw9x2j9x2rs2938 104 224721 660026 656500 2026-10-25T11:24:00Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660026 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 738 —}}</noinclude>mo­narkiens fall ända fram till 1794. Pontmercy käm­pade vid Spire, vid Worms och Neustadt, vid Turkheim och Alzey och Mayence, där han var en av de två hundra vilka utgjorde Houchards eftertrupp. Själv tolfte höll han stånd mot prinsens av Hessen garde bakom Andernachs gamla vall och föll ej tillbaka på huvudarmén förrän fiender­nas kanoner öppnat en bräsch från bröstvärnet ända till kullens fot. Han lydde under Kléber vid Marchiennes och under striden vid Mont-Palissel, där en spanjor krossade hans ena arm. Sedan kom han till fronten i Italien och var en av de trettio grenadjärer som försvarade passet Tende under Joubert. Joubert blev vid detta tillfälle ut­nämnd till general och Pontmercy till underlöjt­nant. Pontmercy stod vid Berthiers sida under mitraljöselden vid Lodi, som kom Bonaparte att säga: — Berthier har varit artillerist, kavallerist och grenadjär. Han såg sin forne general, Joubert, falla vid Novi i det ögonblick, då han med höjd sabel ut­ ropade: Framåt! Sedan han med sitt kompani inskeppats i en liten<noinclude> <references/></noinclude> 7vw601rk06p1rqk5vk53b4nssjrs18w 104 224722 660028 656501 2026-10-25T11:26:47Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660028 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 739 —}}</noinclude>farkost och från Genua kommit till, jag vet ej vil­ken liten hamn, råkade han ut för ett getingbo av sex eller sju engelska båtar. Kaptenen från Genua ville kasta kanonerna i havet, gömma soldaterna i lastrummet samt slippa igenom i egenskap av han­delsfartyg. Pontmercy lät hissa, trikoloren samt seglade stolt fram under de brittiska fregatternas kanoner. Hans djärvhet växte och tjugo mil läng­re fram angrep han med sin lilla båt ett stort eng­elskt transportfartyg, som förde trupper till Sici­lien och var så överfyllt av män och hästar, att relingarna nästan lågo under vattnet. År 1805 tillhörde han den division Malher, som beröva­de ärkehertig Ferdinand Günzburg. Vid Wettingen mottog han i sina armar under ett kul­regn den dödligt sårade överste Maupetit vid nionde dragonregementet. Vid Austerlitz ut­märkte han sig under den underbara framryckning, som skedde under det tätaste kulregnet. När det kejserliga ryska gardets kavalleri kros­sade en bataljon i fjärde linjen, var Pontmercy bland dem, som tiggde om revansch och kom gardet att rygga. Kejsaren gav honom korset. Pontmercy såg i tur och ordning Wurmser<noinclude> <references/></noinclude> 61q1ke5n63cnk2s1t456mmzua6qrl1t 104 224723 660031 656502 2026-10-25T11:31:52Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660031 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 740 —}}</noinclude>taga fångar i Mantua, Mélas i Alexandria och Mack i Ulm. Han tillhörde den stora arméns åttonde kår under Mortiers befäl och intog Ham­burg. Sedan kom han till det femtiofemte, hans gamla regemente i Flandern. Vid Eylau var han på den kyrkogård, där den hjältemodige kapten Louis Hugo, en farbror till denna boks författare, med sitt kompani på åttiotre man under två timmar stod emot den fientliga ar­mén. Pontmercy var en av de tre, vilka läm­nade kyrkogården levande. Han var med vid Friedland. Sedan såg han Moskva, Beresina, Lützen, Bautzen, Dresden, Warchau, Leipzig och {{rättesle|defi lén|defilén}} vid Gelnhausen. Därpå följde Montmirail, Chateau-Thierry, Craon, Marnes stränder och Aisne, och till sist det fruktansvärda Laon. Vid Arnay-le-Duc var han kapten och högg ned tio ko­sacker samt räddade, ej sin general men, sin korporal. Han fick flera hugg vid detta tillfälle och bara på högra armen kunde man räkna tjugosju sår. Åtta dagar före Paris' kapitulation hade han jämte en kamrat fått transport till kavalleriet. Han var vad man under den gamla tiden kallade för den dubbla handen, det vill säga förmågan att som<noinclude> <references/></noinclude> c9dtned0umzl6etbnhs06u5zc6mq8co 104 224724 660033 656503 2026-10-25T11:35:24Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660033 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 741 —}}</noinclude>soldat handskas med både sabel och gevär, som officer både med en skvadron och en bataljon. Det är tack vare denna färdighet som vissa specialva­pen, till exempel dragonerna, ha uppstått och som utgöra en blandning av infanteri och kavalleri. Han följde med Napoleon till Elba. Vid Waterloo var han chef för en skvadron kyrassiärer i Dubois' brigad. Det var han som tog bataljonen Lüneburgs fana. Han kastade fanan för kejsarens fötter. Han var överhöljd av blod. När han ryckte till sig fanan, hade han fått ett sabelhugg över an­siktet. Den förtjuste kejsaren ropade: — Du är överste! Du är baron, du är officer av hederslegionen! Pontmercy svarade: — Sire, jag tackar er å min änkas vägnar! En timma senare föll han i hålvägen vid Ohain. Vem var denne Georges Pontmercy? Det var stråtrövaren från Loire. Vi känna redan till en del av hans historia. Ef­ter Waterloo. Man erinrar sig på vad sätt Pont­mercy kommit från hålvägen vid Ohain; han hade återförenat sig med armén och hade släpats från ambulans till ambulans, tills han kom till Loire. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> kyg3yd2b0rpug4at2glwe34l13kdkp1 104 224725 660034 656504 2026-10-25T11:38:50Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660034 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 742 —}}</noinclude>Restaurationen hade ställt honom på halv sold samt sedan under uppsikt placerat honom i Vernon. Ludvig XVIII betraktade som icke existeran­de allt som hänt under de hundra dagarna och er­kände honom varken som officer av hederslegionen eller som överste eller som baron. Han å sin sida försummade aldrig ett tillfälle att skriva sig som översten, baron Pontmercy. Han hade blott en gammal blå kostym och gick aldrig ut utan att taga på sig hederslegionens officersrosett. Allmänne åklagaren meddelade honom att han skulle komma att åtalas för ”obehörigt bärande av denna dekoration”. När han erhöll detta meddelande svarade Pontmercy med ett bittert leende: — Jag vet ej, om det är jag, som ej längre för­står franska eller om det är ni, som ej längre talar det, men faktum är, att jag ej förstår er. Sedan gick han ut åtta dagar i följd med sin rosett. Man vågade ej bråka med honom. Två eller tre gånger skrevo krigsministern och generalstabschefen till honom under denna adress: Till herr kommendanten Pontmercy. Han sände till­baka breven oöppnade. Vid samma tid behand­lade Napoleon på Sankt Helena på samma sätt de<noinclude> <references/></noinclude> blgig2gwwoa411gljgmesrke3fu7erg 104 224726 660035 656505 2026-10-25T11:42:03Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660035 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 743 —}}</noinclude>meddelanden, sir Hudson Lowe adresserade till ge­neral Bonaparte. Pontmercy hade slutat med att — må uttrycket tillåtas oss — ha samma saliv i munnen som kejsaren. På samma sätt fanns det i Rom soldater från Kartago, vilka vägra Flaminius sin hälsning och ägde en smula av Hannibals själ. En morgon mötte han allmänne åklagaren på en gata i Vernon, gick fram till honom och sade: — Min herre, har jag tillåtelse att bära mina ärr? Han ägde intet annat än sin lilla halva sold som skvadronchef. I Vernon hade han hyrt det minsta hus han kunnat finna. Han levde ensam och på vad skola vi nu få veta. Under kejsardömet hade lian mellan två krig fått tid att gifta sig med frö­ken Gillenormand. Den gamle borgaren, upprörd i sitt innersta, hade suckande givit sitt samtycke i det han sade: — De största familjer ha tvingats till sådant. År 1815 hade fru Pontmercy, som i förbigående var en beundransvärd kvinna, fullt värdig sin ma­ke, dött och efterlämnat ett barn. Detta barn skulle ha blivit överstens glädje i hans ensamhet men<noinclude> <references/></noinclude> 0pcicx4e9r3oads57d8nz4yjj0o3s4v 104 224727 660037 656506 2026-10-25T11:44:19Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660037 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 744 —}}</noinclude>morfadern krävde befallande sin dotterson och förklarade, att om han ej fick ta hand om honom, skulle han göra honom arvlös. Fadern hade givit vika i sonens intresse och emedan han ej kunde få träffa sin son, hade han börjat älska blommorna. Han hade dessutom avstått från allt, rörde sig ej ur fläcken och konspirerade icke. Hans tankar delades mellan de oskyldiga saker han sysslade med och de stora ting, han uträttat. Han tillbragte sin tid med att vänta på en lök eller att erinra sig Austerlitz. Herr Gillenormand upprätthöll ingen förbindelse med sin måg. Översten var i hans ögon en ”ban­dit” och han var för översten "odågan". Herr Gillenormand talade aldrig om översten om ej för att någon gång skämta med hans ”baroni”. Det var uttryckligen överenskommet att översten aldrig skulle försöka att träffa sin son eller tala om ho­nom vid risk att gossen skulle jagas bort arvlös. För familjen Gillenormand var Pontmercy en pest­sjuk. De ämnade uppfostra barnet efter eget be­hag. Det var kanske orätt av översten att gå in på dessa villkor men han gjorde det, i det han trod­de sig göra rätt i att offra sig själv. Arvet efter<noinclude> <references/></noinclude> rj5l19ktbfqf6ekdik46uj9wcco5q0p 104 224728 660038 656507 2026-10-25T11:46:44Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660038 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 745 —}}</noinclude>herr Gillenormand var ej mycket, men arvet efter fröken Gillenormand den äldre var avsevärt. Den­na moster, som förblivit ogift, var rik på mödernet och hennes systers son var hennes naturlige arv­tagare. Barnet, som hette Marius, visste att det hade en far men intet mer. Ingen sade något om den sa­ken. Men i de kretsar dit hans morfar förde ho­nom hade så småningom alla viskningar, halva ord och blinkningar trängt in i hans själ och han hade till slut börjat förstå något, och då han helt naturligt inpyrdes av andan i de kretsar, där han ständigt vistades, slutade han med att ej tänka på sin fader annat än med en känsla av skam och med beklämt hjärta. Under det han växte upp på detta sätt, försvann översten var annan eller var tredje månad, smög sig till Paris som en rymmare och ställde sig på vakt i Saint-Sulpice vid den tid, då moster Gille­normand tog Marius med sig till mässan. Darran­de för att mostern skulle vända sig om gömde han sig bakom en pelare, stod orörlig, vågade knap­past draga andan, och betraktade sitt barn. Denne ärrige man fruktade denna gamla fröken. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 68zxcj653q5qjc3m328y11im2s06rdh 104 224729 660039 656508 2026-10-25T11:48:54Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660039 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 746 —}}</noinclude>Det var detta som hade givit upphovet till hans bekantskap med kyrkovärden i Vernon, herr Mabeuf. Denne värde präst var en bror till kyrkovärden i Saint-Sulpice, vilken flera gånger lagt märke till denne man, vilken betraktade ett barn, och detta ärr, som han hade över kinden och de stora tårar, som syntes i hans ögon. Denne man, som såg ut som en man och grät som en kvinna, hade fångat kyrkovärdens intresse. Han glömde ej hans an­sikte. När han en dag hälsade på sin bror i Ver­non, mötte han på bron överste Pontmercy och kände i honom igen mannen från Saint-Sulpice. Kyrkovärden talade om det för sin bror kyrkoher­den och under någon förevändning gjorde de båda ett besök hos översten. Denna visit drog med sig flera. Översten, som i början var mycket tillknäppt, slutade med att tala öppenhjärtigt och både kyrkoherden och hans bror fingo veta hela historien samt hur Pontmercy offrat sin egen lycka för sitt barns framtid. Detta gjorde att kyrkoher­den högaktade honom och att de två männen öm­sesidigt började hålla av varandra. Och när två män av en slump båda äro uppriktiga och goda så<noinclude> <references/></noinclude> mrioujgay2fs7909w9ujwafuldr6vdj 104 224730 660040 656509 2026-10-25T11:51:07Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660040 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 747 —}}</noinclude>finnes det inga, som så lätt komma överens som en gammal präst och en gammal soldat. Det är i grunden samma yrke. Den ene ägnar sig åt fos­terlandet här nere, den andra åt riket där uppe, det är hela olikheten. Två gånger om året, den förste januari och på Sankt Georgs dag, skrev Marius till sin fader for­mella brev, som hans moster dikterade och som verkade som hämtade ur en brevställare. Detta var allt, som herr Gillenormand tolererade, och fa­dern svarade med ömma brev, som morfadern olästa stoppade i sin ficka. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> d2szootpl9a6oiflb76ciek67txis0e 104 224732 660041 656511 2026-10-25T11:54:17Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660041 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 750 —}}</noinclude>att år 1793, när han var sexton år, hade han kas­tats i fängelse som upprorsman samt länkats samman med en åttioåring, biskopen i Mirepoix, han också upprorisk fast i egenskap av präst och ej som soldat liksom han själv. Det var i Toulon. Deras uppgift var att om natten vid guilljotinen samla upp huvudena efter de under da­gen avrättade; på ryggen måste de bära de bloddrypande kropparna och deras röda fångdräkter betäcktes baktill av en skorpa av stelnat blod, som på nytt fuktades varje afton för att styvna under dagen. Dessa tragiska berättelser överflö­dade i baronessan de T:s salong och svordomar­na över Marat resulterade i applåder åt Trestaillon. Några oansenliga deputerade spelade där sin whist, nämligen herrar Thibord, du Chalard, Lemarchant de Gomicourt och de konservativas ryktbare skämtare Conet-Dincourt. Lantdomaren de Ferrette med sina knäbyxor och sina spensli­ga ben syntes där stundom under sina besök hos herr de Talleyrand. Han hade deltagit i greven av Artois uppsluppna nöjen samt, i motsats till den Aristoteles, Campaspus skildrar, låtit fru<noinclude> <references/></noinclude> 0ffmu5jq28mm3gdpij107r5bdylz4ig 104 224733 660042 656512 2026-10-25T11:57:41Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660042 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 751 —}}</noinclude>Guimard krypa på alla fyra samt på så sätt visat, att en lantdomare kan hämnas en filosofs smä­lek. Bland prästerna fann man abbé Halma, den samme, till vilken herr Larose, hans medarbetare i ”La foudre”, sade: — Bah! Vem är icke femtio år? Några vitnäbbar kanske? Abbé Letourneur, hovpredikanten, abbé Frayssinous, som ännu varken var greve eller biskop eller minister eller pär och som bar en gammal prästrock utan knappar, abbé Keravenant, som var kyrkoherde i Saint-Germain-de-Prés och vi­dare den påvlige nuntien, dåvarande monsignore Machi, ärkebiskop i Nisibis, sedermera kardinal och kännetecknad av sin långa, tankfulla näsa, en annan monsignore, som även titulerades abbate Palmieri och var en av de sju notarierna vid den påvliga stolen, helgonens advokat, postulatore de santi, sysselsatt med kanoniseringarna och alltså i det närmaste detsamma som en pa­radisets undersökningsdomare, dessa män fann man i denna salong samt dessutom två kardina­ler, de la Luzerne och Clermont-Tonnerre; den<noinclude> <references/></noinclude> fh23cr8d9ve8zmxu52trk6q5tu16jow 104 226347 659976 2026-10-24T13:24:37Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 659976 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>öfverlämna böcker och skrifvelser o. s. v., och i brefven till honom finnas många uttalanden af Linnæus' tacksamhet, hans stora beundran för drottningen m. m , men äfven någon gång, jämte begäran om framförandet af hans ursäkter för att han ej själf kunde komma, antydningar om att Drottningholmsbesöken ej alltid voro odeladt angenäma. Linnæus tyckte nämligen emellanåt, att han ej så ostördt som han önskade fick ägna sig åt arbetet eller göra hvad han ville. Sålunda skref han i ett bref den 10 juli 1752, då det likväl är att märka, att han till följd af sjukdom var nedstämd till lynnet: »Hela min speculation går nu ut på att evitera hectique; kommer jag till Drottningholm, ej nog restituerad, hoppas jag at jag ej blifwer olyckelig; där får jag ej rida, ej fara bort, om jag finner mig illa; då är jag förlorad utan appellation.» Och den 24 i samma månad, då han var så matt, att han måste då och då lägga sig för att hämta krafter, undrade han, om det ej vore »nyttigt ömsa klimat och resa till Drottningholm, allenast om jag finge resa hem, där jag ej stode uht, ty på Drottningholm kan man ej hafwa den commoditet som hemma». Emellertid trifdes Linnæus, såsom redan påpekats, öfverhufvud väl i den kungliga miljön, och liksom hans besök och uppehåll där säkerligen voro uppmärksammade af hans samtid, ha de i senare tid ej blott sysselsatt hans biografer utan äfven skänkt skönlitterära författare stoff till skildringar, hvilka Linné-forskningen måhända ej vill godtaga, men som mycket väl kunna haft sin motsvarighet i verkligheten. Detta är särskildt fallet med Z. Topelius' om rik förståelse af Linnés personlighet vittnande framställning i »Fältskärns<noinclude> <references/> {{c|163}}</noinclude> b8r3sryjxfn18rxpm41vwpj725vzect 104 226348 659977 2026-10-24T13:27:20Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 659977 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>berättelser», där förf. i några fängslande kapitel låter blomsterkonungen om ej direkt uppträda på Drottningholm och China dock göra sitt inflytande gällande hos den gode kung Adolf Fredrik och hans enligt Topelius' skildring äfven i afseende på vredesutbrott makalösa gemål. Äfven när Linnæus ej hade tid att lämna sitt hem i Uppsala eller på Hammarby, hvilken gård han inköpte år 1758 och där han med förkärlek uppehöll sig de senare lustren af sitt lif och så ofta föreläsningarna och de andra göromålen i lärdomsstaden medgåfvo, ägnade han mycket arbete åt höga vederbörandes intressen. Härom bära de ofvannämnda praktverken öfver deras samlingar vittnesbörd, medan anteckningar och sägner bevarat minnet af den erkänsla, som från Adolf Fredriks och Lovisa Ulrikas sida kom honom till del vid flera tillfällen, då han ej genom personliga besök kunde emottaga deras ynnestbevis och presenter. Sålunda erhöll han till julen 1764 en försändelse från konungen, hvilken väckte hans stora glädje. Den bestod nämligen af ej mindre än sexton stora kistor med i sprit inlagda och utmärkt väl bevarade växter från Sydamerika, och sin förtjusning häröfver tolkade han i bref dels till Bäck, dels till kungens kammarherre, grefve Arvid Stenbock. I brefvet till denne läses bland annat: »Aldrig har någon Hans Maj:ts undersåtare i hela riket haft så kräslig juhl, som jag. Aldrig har någon Potentat gjort så präcktig collation, som K. Majestät för mig.» För detta originella julkalas hade Linnæus, liksom för åtskilliga andra ynnestbevis från de kungligas sida, åtminstone indirekt att tacka Tessin. Det var ju denne, som först gjort honom uppmärksammad på<noinclude> <references/> {{c|164}}</noinclude> irwmbl6vsic4vhw16nuzqpedk67tcoy 104 226349 659978 2026-10-24T13:33:26Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 659978 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>högsta ort och som haft sin hand med i de utmärkelser, hvilka kommo honom till del, o. s. v., och det är följaktligen lätt förklarligt, att Linnæus' erkänsla, om hvars yttringar under hans Stockholmstid här ofvan lämnats några meddelanden, också efter bosättningen i Uppsala skulle på mångfaldigt sätt gifva sig uttryck. I själfva verket hade bekantskapen mellan honom och hans inflytelserika gynnare snart fått karaktären af ett vänskapsband, som i styrka och värma tilltog med åren och som från Linnæus' sida ej påverkades af de lyckans växlingar, Tessin snart nog fick erfara. Många vittnesbörd om dessa ömsesidiga känslor af vänskap, aktning och beundran träffas i Linnæus' anteckningar och bref<ref>Omkring ett femtiotal af dessa, de flesta förvarade i arkivet på Eriksberg i Södermanland, ha utgifvits af {{Spärrad|''E. Ährling''}} i <i>Carl von Linnés Svenska arbeten.</i> I. Sthlm 1879.</ref> och i Tessins dagbok. Man finner sålunda, hur Linnæus ganska regelbundet uppvaktade med nyårslyckönskningar, hur han tillägnade sin »Mæcenas» tionde upplagan af ''Systema Natura'' och andra skrifter, hur han under besöken i Stockholm och på Åkerö ordnade Tessins samlingar, som han beskref i den år 1753 i folioformat utgifna skriften ''Museum Tessinianum'', hur han skickade den för botaniken lifligt intresserade grefvinnan växter för hennes herbarium och rötter till utplantering och hur han för öfrigt på mångahanda sätt fann utvägar att visa sin tacksamhet och vördnad. Enligt tidens sed, särskildt då det gällde en af rikets råd och högst uppsatta män, äro Linnæus' bref uppfyllda af artigheter och lofprisande, men mellan raderna kan man läsa många vittnesbörd om verklig och varm<noinclude> <references/> {{c|165}}</noinclude> nt6ospjmqxg8kkiyf1h36fuvpp4rwxx 104 226350 659979 2026-10-24T13:38:44Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 659979 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>tillgifvenhet. Öfverskrifterna lyda vanligen »Min nådigste Herre» eller blott »Nådigste Herre», men någon gång, under inflytande af brefskrifvarens alldeles särskilda förtjusning, »Min store Apollo» eller »Mihi semper Apollo», ja en gång fick Tessin till och med heta »Min och Svea välfärd». Bland brefven må följande återgifvas, såsom icke blott typiskt för afsändarens stil utan äfven därför att det på ett grannlaga sätt tolkar hans känslor med anledning af Tessins nyligen förut timade fall eller onåd: {{mindre|“Min anniversare högtid fàr jag åter i dag fira till E. H. Exc:s åminnelse, som fört mig utur armodet, såsom Moses fordom förde Israëls barn utur träldomens Egypten in i det sälla Canaan.}} {{mindre|Så länge jag äger någon olja i lampan, skall min tacksamhet aldrig upphöra att af innersta hjerta önska E. Exc. all sällhet och prisa E. Exc. för ali den lycka, jag här i verlden fått hugna mig af.}} {{mindre|Den Allsmäktige, som regerar allt, göre detta år för E. Exc. sällt, gifve E. Exc. krafter och helsa i tilltagande åren och bevare E. Exc. härefter, som allt hit in till från allt ondt.}} {{mindre|E. Exc:s vänner hafva sett med stor hugnad, som ovänner med afundsjuka, huru den Allsmäktige fört E. Exc. med sin mäktiga hand, att sjelfva afgrunden ej kunnat väta ett enda hår pa E. Exc:s hufvud.}} {{mindre|Om någonsin någon dödlig seglat oskadd öfver de största haf i de starkaste stormar, har visserligen E. Exc. varit den samme. Den Allsmäktiges hand, som förer sine, har dock låtit E. Exc. få hugna sig af en lugn hamn, med behållet skepp och gods, vid hvilken E. Exc. får sitta under sitt Fikona träd och betrakta denna världens sällsamma lopp och prisa den oändlige Guden, som förlänat E. Exc. klarare ögon att se Hans makt och vishet, än någon annan i verlden.}} {{mindre|Lycklig den, som får sitta vid E. Exc:s fötter och höra E. Exc:s betraktelser om den store Gudens regering, verldens hopp, menniskors svagheter etc., af hvilka jag skattar mig lycklig hört något}}<noinclude> <references/> {{c|166}}</noinclude> fo31s4q15babhe80rvpn8ttblpju7vf 659980 659979 2026-10-24T13:43:56Z Thuresson 20 659980 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>tillgifvenhet. Öfverskrifterna lyda vanligen »Min nådigste Herre» eller blott »Nådigste Herre», men någon gång, under inflytande af brefskrifvarens alldeles särskilda förtjusning, »Min store Apollo» eller »Mihi semper Apollo», ja en gång fick Tessin till och med heta »Min och Svea välfärd». Bland brefven må följande återgifvas, såsom icke blott typiskt för afsändarens stil utan äfven därför att det på ett grannlaga sätt tolkar hans känslor med anledning af Tessins nyligen förut timade fall eller onåd: {{mindre|“Min anniversare högtid fàr jag åter i dag fira till E. H. Exc:s åminnelse, som fört mig utur armodet, såsom Moses fordom förde Israëls barn utur träldomens Egypten in i det sälla Canaan.}} {{mindre|Så länge jag äger någon olja i lampan, skall min tacksamhet aldrig upphöra att af innersta hjerta önska E. Exc. all sällhet och prisa E. Exc. för ali den lycka, jag här i verlden fått hugna mig af.}} {{mindre|Den Allsmäktige, som regerar allt, göre detta år för E. Exc. sällt, gifve E. Exc. krafter och helsa i tilltagande åren och bevare E. Exc. härefter, som allt hit in till från allt ondt.}} {{mindre|E. Exc:s vänner hafva sett med stor hugnad, som ovänner med afundsjuka, huru den Allsmäktige fört E. Exc. med sin mäktiga hand, att sjelfva afgrunden ej kunnat väta ett enda hår pa E. Exc:s hufvud.}} {{mindre|Om någonsin någon dödlig seglat oskadd öfver de största haf i de starkaste stormar, har visserligen E. Exc. varit den samme. Den Allsmäktiges hand, som förer sine, har dock låtit E. Exc. få hugna sig af en lugn hamn, med behållet skepp och gods, vid hvilken E. Exc. får sitta under sitt Fikona träd och betrakta denna världens sällsamma lopp och prisa den oändlige Guden, som förlänat E. Exc. klarare ögon att se Hans makt och vishet, än någon annan i verlden.}} {{mindre|Lycklig den, som får sitta vid E. Exc:s fötter och höra E. Exc:s betraktelser om den store Gudens regering, verldens hopp, menniskors svagheter etc., af hvilka jag skattar mig lycklig hört något}} {{tomrad}}<noinclude> <references/> {{c|166}}</noinclude> tsln4h5t85p37wp2wf85wrcdsc8h6c9 104 226351 659981 2026-10-24T13:46:24Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 659981 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>{{mindre|Jag lefver till yttersta andedrägten och förblifver i sjelfva grafven E. H. Exc:s underdån. ödmjuke tjenare.}} {{mindre|{{högertext|''Carl Linnæus.''|offset=3em}}}} {{mindre|Upsala 1763 d. 1 Jan.“}} Tessin å sin sida besvarade Linnaeus' artighet och vänskap med mångfaldiga bevis på aktning, erkänsla och välvilja. Såsom belöning för ordnandet af sin stensamling förärade han honom som redan nämnts ett dyrbart guldur, vid flera tillfällen skickade han honom medaljer, från Leckö kungsgård sände han en gång sex stycken »ståndkrukor» med sällsynta växter, o. s. v. Men det mest talande vittnesbördet och det vackraste minnet af det värde, Tessin satte på sin ryktbare vän, finnes bevaradt i hans dagbok.<ref>Af denna, som ännu förvaras på Åkerö, utgaf {{Spärrad|''Fr. Montgomery''}} 1824 de för år 1757 gjorda anteckningarna.</ref> I maj år 1757 måtte Linnæus ha blifvit af Tessin inbjuden att tillbringa någon tid på Åkerö, ty den 2 juni skref han från Uppsala, att det skulle blifva honom en stor glädje att få se excellensen »såsom uti jordiskt paradis, omgifven med Skaparens mästerstycken, som gifva här i verlden det sanna nöjet», och att han skulle komma i juli månad, då han hade sluppit ur det »akademiska oket». I afvaktan på hans ankomst gjorde Tessin följande anteckning i sin dagbok: {{mindre|“Jag väntar med längtan efter Hr Professor Linnæus. Jag behöfver hans undervisning. Mitt tröga åldriga begrepp tarfvar eld och värme.}} {{mindre|Hr Linnæus liknar en kjäck och drifvande Landshöfdinge, som hälldre resolverar två gånger, än att låta vänta på resolution.}} {{mindre|Allt som vår lärde Naturletare hämtat mera visshet, har han sjelf nedbrutit sin byggnad, fast den varit aldrig så ny.}} {{tomrad}}<noinclude> <references/> {{c|167}}</noinclude> 2rlyrd7g0n4propx9tts1yfgbypxyzr 104 226352 659982 2026-10-24T13:52:52Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 659982 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>{{mindre|En slik man, skarpsynt, outtröttlig och fogelig, är ej lik våra tiders visa män och måste ju hinna till tinnarna af den Vettenskap, som han omfamnat. Det vänte vi ock af dess nya snart utkommande Systema.}} {{mindre|Hade jag igen mina ungdomsår, mina ögon och mitt minne, så vet jag visst, att örtkännedomen är en ibland de angelägnaste för en hushållare och en landtman. Dock mitt begär står till Höjden och ej till marken.”}} Den 9 juli anlände den efterlängtade gästen, och under de dagar, som nu följde till den 21, då han afreste från Åkerö, sysselsatte sig han och hans värd med promenader i den vackra trakten, botaniserande, ordnande af samlingar och förtroliga samtal, hvarom Tessins anteckningar meddela följande: {{mindre|<i>Den 14 juli.</i> Herr Archiatern Linnæus har i går och i dag haft den godheten att lägga mina musslor efter sitt nya system.}} {{mindre|Under en nöjsam aftonstund med wår lärde Herr Linnæus, som med visshet ser djupare ned i jorden än det Portugisiska Fruentimbret, hvars skarpa syn så mycket omtalas, vardt jag varse ett Rågstånd af 68 stämmor af ett frö, och i ett enda ax räknades 96 korn.}} {{mindre|<i>Den 20 juli.</i> Vår store och i verlden nampnkunnige Linnæus förtjänar att till dess öden blifva bekant. I hans ögon och förstånd ligger all den quicka eld, af hvilken den bör upplysas, som vågar sig in i Naturens mörka irrgångar, att dem utreda till andras vägvisande.}} {{mindre|I brist af bättre penna skall jag vid lägligare tillfälle utföra hvad mig om min vän bekant är. Emellertid vill jag här till minnes anmärka de efterrättelser jag af honom själf begärt och fått.}} {{mindre|Vår Linnæus (hvars nampn ej behöfver ziras med titlar) har slagit sig igenom alla villomeningar, falska intryck och gamla bofasta irrsatser och är vorden en af de män, om hvilka Seneca talar, då han säger: att det är nödigt att blifva underrättad och att äga dem, hvilkas röst må framföra sanningen, oaktadt alla villfarelser, gny och buller.}} {{mindre|Märk! hvad en arbetsam Man kan göra, som tager af sitt eget och ej behöfver låna af andra. En slik Man är värd att upphöjas}}<noinclude> <references/> {{c|168}}</noinclude> iobbqcwovpq2v8mgp32s49cok97pnbr 104 226353 659983 2026-10-24T13:56:29Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 659983 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>{{mindre|och belönas. Jag önskar hjerteligen att kunna säga om honom, som fordom Cicero sade om Marcellus och innevånarne i Rom: Lætari omnes non ut de unius solum sed ut de communi omnium salute sentio.}}<ref>Jag håller före, att alla glädjas ej blott öfver en endas utan öfver allas gemensamma välfärd.</ref> Äfven den så högt värderade gästen var tydligen mycket belåten med vistelsen på »det sälla» Åkerö, ty den 14 september, då han erfarit, att Tessin återkommit från en resa, skref han och tolkade sin tacksamhet: »Jag tog så väl till lifs af E. Exc:s goda, att jag knappast om morgnarne kunde upparbeta mig ur den söta sömnens famn, som eljest på flera år så mycket skytt min säng; jag fick äfven dagligen der mätta mitt sinne i det präktigaste Museo af Mästarens Allvishet, hvars dörrar ständigt stodo mig öppna; men det, som i innersta hjerta fägnade mig, var att jag, liksom insläppt i de Eliseiska slättmarker, fick ständigt åskåda min lyckas och lifs egen fader och se dess ansikte dagligen upplifvas af den sälla landtlefnaden efter en bekymmersam lefnad i stora verlden, liksom en lager, om vårtiden utsatt i luften från sitt qvafda vinterhus, upplifvas af vårdaggen», o. s. v. Sedan Linnæus lämnat Åkerö, sysslade Tessin, som i sitt mineraliekabinett hade anbragt hans porträtt, bland annat med att till detta dikta en inskrift i sten-stil — en vitter idrott, som på den tiden mycket omhuldades och var i bruk äfven under Gustaf III, då den genom Elis Schröderheims och andras förlöjligande parodier föll i anseende. I Tessins dagbok träffas ej mindre än fem olika förslag till inskrifter öfver Linné, om hvilka författaren säger: »Detta måste väl stå i några dagar, innan jag väljer, på det jag må se hvad som<noinclude> <references/> {{c|169}}</noinclude> h650rpb23gxdop55jtnbjcg3ro38qf5 104 226354 659984 2026-10-24T14:03:52Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 659984 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>sätter sig uppå botten. Härtill synes mig N:o 3 lämpligast». — Detta hade följande lydelse: {{c|<i>Naturen bjuder<br /> att<br /> Riddaren Carl Linnæi namn<br /> må<br /> ristas på<br /> alla de råmärken som Naturens rike<br /> rörlägga<br /> och<br /> en oföränderlig väns hand<br /> lyder<br /> Naturens bud.</i>}} Men Tessin måtte ej ha varit riktigt nöjd ens med detta, ty han berättar, hur han hade anmodat kanslirådet Berch, den framstående numismatikern och stenstilsspecialisten, att också författa förslag. Under utbyte af vänskapsbctygelser sådana som de nu anförda och i många andra former fortsattes förbindelserna mellan Linnæus och Tessin, till dess den senares död den 7 januari 1770 upplöste föreningsbandet. Linnæus blef omedelbart underrättad om dödsfallet af den bortgångnes systerson och arfvinge baron Fredrik Sparre, den längre fram i tiden så ryktbare rikskanslern, och han skyndade sig att uttala sitt beklagande och sin sorg. »Jag vet visst», skref han bland annat, »att jag aldrig hört den svarta afunden nämna Hans dyra namn, utan att det skurit mig i innersta hjertat, jag har der vid aldrig varit tyst hund, utan talat ofta ''cum periculo''. När skall den lyckliga tiden dagas, att fäderneslandet får Hans Exc:s like!»<noinclude> <references/> {{c|170}}</noinclude> c7zpi7azzd33to8r8mot2hcb5e4tq8c 104 226355 659985 2026-10-24T14:06:32Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 659985 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>Därefter lyckönskar han Sparre till att ha blifvit ägare af den aflidnes dagbok, »den sannskyldiga Vishetsboken», och säger sig ej önska något högre än att någon gång få »koxa in uti henne, som jag är säker och öfvertygad, att hon måtte innehålla mycket af det argument, uti hvilket jag gjort ansenlig samling, <i>de Politia Divina</i> (den gudomliga politiken).» Förhållandet mellan Tessin och Linné är ett vackert minne om vänskap och förståelse från frihetstidens eljes på split, tvedräkt och afund så rika tidehvarf. Det uppmärksammades också och beundrades redan af samtiden, såsom framgår af den medalj, hvilken Ekeblad, Höpken, Hårleman och Palmstierna år 1746 läto prägla öfver Linné såsom Vetenskapsakademiens förste preses. De fyra herrarne ville nämligen med hedersbevisningen åt Linné förena minnet af den man, som gjort så mycket för hans bevarande åt fosterlandet, och angåfvo därför i inskriften å medaljens frånsida, att bilden var ägnad »åt Tessin och åt odödligheten». Carl Gustaf Tessin var ingalunda den ende af rikets höga ämbetsmän och dignitärer, som Linnæus hade beröring och knöt förbindelser med. Redan under Stockholmstiden gjorde han såsom här ofvan omtalats i Tessinska huset bekantskap med flera af hattpartiets ledare och kom äfven i vänskapligt förhållande till Anders von Höpken, Cronstedt m. fl. af de män i långt framskjuten samhällsställning, som den unga Vetenskapsakademien skyndade att kalla till ledamöter. Efter bosättningen i Uppsala och under den långa professorstiden där ökades dessa förbindelser i samma mån, Linnæus' berömmelse steg och han allt mer räknades<noinclude> <references/> {{c|171}}</noinclude> 2vtb04omgnov9gh5e6mlaxx0foa7vaq 104 226356 659986 2026-10-24T14:09:14Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 659986 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>bland »Lumina Academiæ», och särskildt uppmärksammades han af universitetets kanslerer, riksråden Gyllenborg, Ehrenpreus och Rudenschöld; men hur värdefulla och smickrande dessa förbindelser än voro, hade de dock en mer officiell karaktär och äro följaktligen af mindre intresse än de band, som förenade Linnæus med en mängd personer i Stockholm i anspråkslösare samhällsställning och som bidraga att sprida ljus öfver hans hvardagliga och privata förhållanden. Bland dessa personer må i främsta rummet nämnas Abraham Bäck, hans medsökande till professuren efter Roberg och snart ansedd såsom en af hufvudstadens skickligaste läkare, »archiater under fyra svenska konungar». Bekantskapen kan möjligen ha gjorts redan under studenttiden, ty Bäck, som var norrlänning till börden och född 1713, kom till Uppsala i början af 1730-talet, men i någon närmare beröring tyckas de först ha kommit under täflingen om nämnda professur, och efter Bäcks återkomst år 1744 från sin långvariga studievistelse utomlands öfvergick bekantskapen snart till varm vänskap. Visserligen benämna de båda herrarna under de första åren af sin utomordentligt flitiga, mer än tre decennier och många hundratal bref omfattande korrespondens hvarandra med titlar, ty de s. k. brorskålarna måtte under Frihetstiden ej ha varit så vanliga som i våra dagar; men i början af år 1748 hade de, antagligen vid något Linnæus' Stockholmsbesök, klarat denna formalitet, ty därefter bära äfven öfverskrifterna vittnesbörd om bekantskapens förtrolighet och värme. Dessa belysas också af följande anteckning af Linnæus, hvilken visserligen är nedskrifven så sent som år 1774, men tydligen har retroaktiv innebörd: »Hwar<noinclude> <references/> {{c|172}}</noinclude> 3ph9nrjpwwsmwk64n7lda0kw7f55zu3 104 226357 659997 2026-10-25T10:20:08Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 659997 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>rymlig våning, med stall och vagnshus o. s. v., så att han utan olägenhet kunde upplåta rum åt sin berömde Uppsalavän. Med den artighet, som var kännetecknande för tidehvarfvet och rådde äfven mellan förtroliga bekanta, tyckes emellertid denne ofta ha varit rädd för att orsaka besvär. Han skrifver sålunda ibland, att han väl vore tacksam för rum, men önskade få sätta in hästar och vagn på annat håll, och han tycks också ha varit angelägen om att fru Sara Lisa ej följde med vid Stockholmsbesöken. Detta framgår af följande bref i september 1769: {{em}}{{mindre|“Min Kiäreste Hr Broder.}} {{mindre|Öfwermåttan tack Min hjertans Broder som will hysa mig; det är förtreteligt komma till Stockholm, utan att wetta hwar man får hamna, besynnerligen om aftnorne. Nog wet jag att M. K. Br. är ej rädd om en måltid mat; nog wet jag att Min Bror har råd, doch skall jag skona Min K Br. om middagarne, allenast jag får om aftnorne språka. Om Min K. Broder fägnar mig härligt, så fägnar Min K. Broder mig ej som wän, utan som främmad. Jag är wand wid husmans kost och då mår jag bäst.}} {{mindre|Redan hade jag öfwertalt Min Hustru att blifwa hemma; men hon ref ifrån M. K. B:s bref, och då sade hon, att hon skulle föllia med, äfter M. K. Br. så gunstigt inviterar henne; men att jag skall i dag taga parolle af M. K. B., att nästa sommar, om wij lefwa, hälsa på oss igien.}} {{mindre|Råder jag, så komma wij till Stockholm tisdags afton, råder hon, om onsdags afton. Få se hwem som råder mäst.}} {{mindre|Min hustru och jag få alltid rum i en säng, men aftnorne willa wij språka allena. Kiäre, lätt mig få secr. Wargentin en afton med oss.}} {{mindre|Min hustru anmäler sin respect och jag förbl.}} {{högertext|{{mindre|Min Kiäreste Hr Broders<br />ödmiukaste tjenare<br />''Carl Linné''.”}}|offset=3em}} {{tomrad}}<noinclude> <references/> {{c|175}}</noinclude> eqhrif49p0z2g6kljvipkvhd131hc5l 104 226358 659998 2026-10-25T10:21:45Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 659998 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>I maj 1772 gjordes åter ett Stockholmsbesök. Bäck hade inbjudit Linné med familj att komma till Stockholm och beskåda Gustaf III:s kröning, och efter många om och men reste fru Linné och de tre ogifta fröknarna. Det var naturligtvis en frestelse, som ej kunde motstås, och när beslutet var fattadt, skref Linné, hvilken till följd af många göromål ej kunde följa med: »Har Min Herr Bror åstundat inquartering, så kommer den nu.» — Sedan damerna afrest, inträffade ymnigt regnväder, och då skref han: »Wåra Stockholms pullor med flera lära ej tycka om detta regnet i deras puder, ''sed Dii meliora''. Jag tyckes se min Hustru på wägen i öpen wagn ångra sin resa, til des hon kommer fram.» Men när de efter en veckas vistelse i hufvudstaden kommit åter, förtjusta öfver allt det vackra de sett och öfver Bäcks gästfrihet, komma tacksägelserna och en enträgen inbjudning till vännen och hans döttrar att under sommaren gästa Hammarby. Om förhållandet mellan Bäck och Linné lämnar den senares talrika bref upplysningar, som visa, att detsamma ej, såsom fallet är med en stor mängd af hans öfriga förbindelser, var grundadt uteslutande eller ens hufvudsakligen på gemensamma vetenskapliga intressen. Visserligen afhandlas sådana i öfvervägande grad, utan tvifvel därföre att de utgjorde det ursprungliga och förnämsta föreningsbandet, men också därför att Bäck genom sin ställning vid hofvet — han var sedan 1748 tjänstgörande hofmedikus och blef följande år lifmedikus — kunde tjäna sin vän såsom mellanhand i hans förbindelser med Lovisa Ulrika. Men brefven innehålla mycket, som ej faller inom det vetenskapliga området utan bildar »ett brokigt<noinclude> <references/> {{c|176}}</noinclude> so99v3azmgqpvt412l13dhajgbf7jxw 104 226359 659999 2026-10-25T10:23:36Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 659999 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>mångahanda, och allt, som för stunden väckte glädje eller oro samt lade beslag på tankar och omsorger». Jämte dryftandet af vetenskapliga angelägenheter och akademiska befordringsfrågor o. s. v. förekomma sålunda en mängd meddelanden om lifvet i Uppsala och på Hammarby, underrättelser om glädjande och sorgliga familjetilldragelser, inbjudningar till fadderskap, förfrågningar och betraktelser angående märkligare händelser i hufvudstaden, såsom t. ex. de stora eldsvådorna på 1750-talet och en eller annan politisk tilldragelse af vikt, råd för behandlingen af kritiska sjukdomsfall, framställningar om bistånd med uppdrag och kommissioner m. m. De sistnämnda gällde vanligen från utlandet väntade försändelser af naturalier och öfverlämnandet af dedikationsexemplar till gynnare och vänner af brefskrifvarens böcker o. s. v., men någon gång äfven sådana för en k. lifmedikus antagligen främmande värf som anskaffandet af de två dragoner, hvilka Linnæus såsom ägare af Hammarby var skyldig att uppsätta. Vid ett sådant tillfälle var han riktigt bekymrad, ty han hade lyckats erhålla blott en karl, och denne befanns vara en skomakare, som var liten i växten och därtill en suput. De anspråk, som Linnæus ställde på Bäcks uppmärksamhet och vänskap, voro sålunda både många och stora, men de emottogos säkerligen med glädje, medan äfven framställningens form ofta nog ej förfelade att verka roande, såsom t. ex. i september 1761, då Linnæus begärde underrättelser om och gaf råd angående ett par till Drottningholm eller Ulriksdal inköpta apor: {{mindre|“Huru ställer mitt unga Herrskap sig wid Hofwet? Jag tror gambla Gubben skall intet blifwa så ogalen hofbuss, allenast han}}<noinclude> <references/> {{huvud|{{mindre|''Linné i Stockholm.''}}|177|{{mindre|12}}}}</noinclude> kzbi0pilyd7laumjkn6n3ij401h2l8o 104 226360 660000 2026-10-25T10:25:07Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 660000 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>{{mindre|intet retas eller fortörnas, ty han tohl aldeles intet skämt. De gambla gubbarne tola intet hasslerie. Men hans Fru knorrar fuller, menar dock intet så illa. Hon är säkert i wälsignat tillstånd; jag skulle tro att hennes nedkomst blifwer först i wårtiden. Då borde hon få warmt rum; ty ehuru hon sielf intet är så kinkig, som wåra andra hoffruer, äro likwähl hennes först framkomne barn ganska ömtolige, at om de hållas kalt, få de snufwa, som länge hänger äfter; det är ock icke underligit, ty de äro helt nakna som wåra, och komne af en söderländsk varm extraction, långt ifrån Lapparnas hemvist. Jag har undrat hwarföre Gubben, hwar gång han caresserar sin kiäresta, sedan hon blifwit wälsignad, är ond på henne och will liksom flyga henne i lufwen; det gör han aldrig, då honan är lätt på foten. Så snart honan har lärt sin unge att gå och klyfwa, häller han sig mer till fadern än henne, och fadern träter på henne, så ofta hon agar sitt barn, som ej sker så sällan. Laga änteligen, att de blifwa så stälde i winter, att de kunna ligga tillsammans och warma hwar andra, ty där af trifwas de bättre, lika som wij, men de måste dock bindas litet ifrån hwar andra, att gubben ej rifwer maten ifrån henne, utan att hon kan då gå ifrån honom, annars dör hon af hunger.”}} I förbigående må nämnas, att aporna på de kungliga lustslotten voro föremål för Linnés lifliga intresse och att han emellanåt fick särskilda förfrågningar angående deras skötsel och hälsovård. Sålunda begärde Olof von Dalin, hvilken var drottningens ombud i en del mellanhafvanden med Linné, i november 1762 hans råd angående »Menniskio-Cousinerne Markattorne», som »ofta giöra hela Hofwets ro», men då voro besvärade af hosta och snufva. Drottningen var orolig för dem, ty de voro »rätt artiga», och hon undrade, om »Herr Archiatern, som bäst känner både dessa och flera diurs art», ej ansåg lämpligt att förse dem med kläder om vintrarna och akta dem för stengolf, o. s. v. Förbindelserna mellan Bäck och Linné voro lifligast under 1750-talet och förra hälften af det följande decenniet, men upprätthöllos äfven därefter genom<noinclude> <references/> {{c|178}}</noinclude> icaljvmdjgpxbn2e5any8cu8r2c7kqc 104 226361 660001 2026-10-25T10:26:59Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 660001 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>personliga sammanträffanden och flitig brefväxling, ända till dess Linné efter upprepade slaganfall ej vidare kunde lämna hemmet och ej heller föra pennan. Trots sin tilltagande sjuklighet besökte han dock ännu vid midten af 1770-talet Stockholm och bodde då vanligen hos sin trogne och gode vän, såsom i mars 1774, då han som ledamot af Bibelkommissionen kallades till hufvudstaden, »men ej dröjde där länge utan reste tillbakas till Upsala trädgård och sin Science». Kommissionens arbeten tyckas nämligen ej i någon högre grad ha intresserat honom, och ibland när han kom för tidigt till sammanträdena, plägade han gå till Beckers kaffehus, i det s. k. Zieglerska huset vid Riddarhustorget, midt emot Rådhuset, och dricka en kopp kaffe. Sedan han i början af april åter kommit i ro på Hammarby, skref han till Bäck och tackade för all gästvänskap samt berättade hur han efter hemkomsten »hisnade och skämdes in superlativo gradu», när han bland sina saker fann att han »stulit ett par hwita silkesstrumpor; hin håre wet huru de kommit i min coffer; med första bud skola de återställas äller skickas på posten». — I slutet af november eller början af december var han åter i Stockholm för att blifva porträtterad af Alexander Roslin, den berömde konstnären, som då uppehöll sig i hufvudstaden, och om hvars erbjudande att måla hans porträtt vännen Bäck fick följande meddelande: »Tänk han war så unique i generositet och lofwade aftaga mitt hufwud gratis, då han tager för hwart portrait 7 à 8,000 dlr; och det lofwade han mig första gången jag hade lyckan se honom. Gud gifwe han ej ångrade sig.» — Sista gången Linné gästade Bäck tycks ha<noinclude> <references/> {{c|179}}</noinclude> acy58yc3jc5545b8yq62wkohy7udqfr 104 226362 660002 2026-10-25T10:29:16Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 660002 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>varit i maj 1775, och det sista brefvet, blott innehållande några få orediga rader, är skrifvet den 5 december 1776, men blef ej afsändt. Det anträffades emellertid efter hans död af sonen Carl von Linné d. y., som jämte underrättelsen om faderns den 10 januari 1778 timade frånfälle skickade det till Bäck. Denne öfverlefde sin beundrade och saknade vän i mer än sjutton år, ty först den 15 mars 1795 bortrycktes han af döden. När Linnæus flyttade till Uppsala, tycks han ha varit särskildt angelägen om att upprätthålla sina förbindelser med Vetenskapsakademien, hvilken, såsom här ofvan visats, till ej ringa del var hans skapelse och för hvars förkofran och verksamhet han så länge han lefde ådagalade det varmaste intresse. Under de närmaste åren efter flyttningen tillställde han nämligen det lärda samfundet i dess helhet med preses i spetsen ett flertal skrifvelser, och därefter adresserade han sig till dess sekreterare, först Pehr Elvius och sedan P. W. Wargentin. Hela samlingen bref<ref>Utgifna af {{Spärrad|''C. Ährling''}} i ''Carl von Linnés Svenska arbeten.'' I. Sthlm 1879.</footnote> omfattar ett par hundratal och innehåller jämte värdefulla upplysningar otn de vetenskapliga intressenas omhuldande och tillväxt under de senare decennierna af frihetstiden en mängd bidrag till kännedomen om Linnæus' mångsidiga vetande, intellektuella vakenhet och rastlösa flit. Man får nästan den föreställningen, att han fungerade såsom ett slags censor, som tidt och ofta ingrep med råd och anvisningar, föreslog nya medlemmar, uttalade sig om de af andra föreslagnas<noinclude> <references/> {{c|180}}</noinclude> tutmgso3v22phdwk94g3m60p5uwsxp3 660003 660002 2026-10-25T10:29:52Z Thuresson 20 660003 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>varit i maj 1775, och det sista brefvet, blott innehållande några få orediga rader, är skrifvet den 5 december 1776, men blef ej afsändt. Det anträffades emellertid efter hans död af sonen Carl von Linné d. y., som jämte underrättelsen om faderns den 10 januari 1778 timade frånfälle skickade det till Bäck. Denne öfverlefde sin beundrade och saknade vän i mer än sjutton år, ty först den 15 mars 1795 bortrycktes han af döden. När Linnæus flyttade till Uppsala, tycks han ha varit särskildt angelägen om att upprätthålla sina förbindelser med Vetenskapsakademien, hvilken, såsom här ofvan visats, till ej ringa del var hans skapelse och för hvars förkofran och verksamhet han så länge han lefde ådagalade det varmaste intresse. Under de närmaste åren efter flyttningen tillställde han nämligen det lärda samfundet i dess helhet med preses i spetsen ett flertal skrifvelser, och därefter adresserade han sig till dess sekreterare, först Pehr Elvius och sedan P. W. Wargentin. Hela samlingen bref<ref>Utgifna af {{Spärrad|''C. Ährling''}} i ''Carl von Linnés Svenska arbeten.'' I. Sthlm 1879.</footnote> omfattar ett par hundratal och innehåller jämte värdefulla upplysningar otn de vetenskapliga intressenas omhuldande och tillväxt under de senare decennierna af frihetstiden en mängd bidrag till kännedomen om Linnæus' mångsidiga vetande, intellektuella vakenhet och rastlösa flit. Man får nästan den föreställningen, att han fungerade såsom ett slags censor, som tidt och ofta ingrep med råd och anvisningar, föreslog nya medlemmar, uttalade sig om de af andra föreslagnas {{tomrad}}<noinclude> <references/> {{c|180}}</noinclude> atk15p5pnd18809xlkzgzq4wftet5b4 660004 660003 2026-10-25T10:30:16Z Thuresson 20 660004 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>varit i maj 1775, och det sista brefvet, blott innehållande några få orediga rader, är skrifvet den 5 december 1776, men blef ej afsändt. Det anträffades emellertid efter hans död af sonen Carl von Linné d. y., som jämte underrättelsen om faderns den 10 januari 1778 timade frånfälle skickade det till Bäck. Denne öfverlefde sin beundrade och saknade vän i mer än sjutton år, ty först den 15 mars 1795 bortrycktes han af döden. När Linnæus flyttade till Uppsala, tycks han ha varit särskildt angelägen om att upprätthålla sina förbindelser med Vetenskapsakademien, hvilken, såsom här ofvan visats, till ej ringa del var hans skapelse och för hvars förkofran och verksamhet han så länge han lefde ådagalade det varmaste intresse. Under de närmaste åren efter flyttningen tillställde han nämligen det lärda samfundet i dess helhet med preses i spetsen ett flertal skrifvelser, och därefter adresserade han sig till dess sekreterare, först Pehr Elvius och sedan P. W. Wargentin. Hela samlingen bref<ref>Utgifna af {{Spärrad|''C. Ährling''}} i ''Carl von Linnés Svenska arbeten.'' I. Sthlm 1879.</ref> omfattar ett par hundratal och innehåller jämte värdefulla upplysningar otn de vetenskapliga intressenas omhuldande och tillväxt under de senare decennierna af frihetstiden en mängd bidrag till kännedomen om Linnæus' mångsidiga vetande, intellektuella vakenhet och rastlösa flit. Man får nästan den föreställningen, att han fungerade såsom ett slags censor, som tidt och ofta ingrep med råd och anvisningar, föreslog nya medlemmar, uttalade sig om de af andra föreslagnas {{tomrad}}<noinclude> <references/> {{c|180}}</noinclude> a3msl2g3qnzva35smfwmq7w7p2div9e 104 226363 660005 2026-10-25T10:32:08Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 660005 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>[[File:Pehr Wargentin.jpg|miniatyr|center|stående=1.5|{{c|KOPPARSTICK AF FR. AKREL EFTER MÅLNING AF F. BRANDER; BONDESKA SAMLINGEN I K. BIBLIOTEKET.]] {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> qi2lb1p8247v3gbzzpd8fhtbz7ga95d 104 226364 660006 2026-10-25T10:33:31Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 660006 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>lämplighet, afgaf otaliga utlåtanden om till hans granskning insända afhandlingar och rön samt meddelade upplysningar i vetenskapliga frågor. Fastän brefven till sekreterarne voro afsedda att uppläsas i eller delgifvas akademien, äga de ofta en ganska privat eller personlig affattning, hvilket gör att äfven rätt torra vetenskapliga spörsmål äro framställda med den för brefskrifvaren kännetecknande säregna lifligheten och förmågan att skänka dem en roande innebörd. Särskildt är detta fallet i många af brefven till Wargentin, och utan tvifvel erfor denne herre, som vid sidan af sekreterarebefattningen sysslade med Merkurius' gång förbi solen, norrsken och andra himmelska företeelser men hvars porträtt talar om en humoristisk uppfattning om tillvaron, mycket nöje, när han af Linnæus fick uppmärksamheten vänd till mer jordiska ting. Af särskildt intresse äro de många i brefven förekommande vittnesbörden om Linnæus' nitiska verksamhet till förmån för unga naturforskare och för främjandet af sina lärjungars eller »apostlars» forskningsfärder i främmande länder och tillvaratagandet af deras forskningsresultat. Mången gång lyckades han i dessa hänseenden intressera akademien och erhöll därvid kraftigt bistånd af Wargentin, som han också tidt och ofta ägnade varmt erkännande. Sålunda skref han t. ex. i april 1757: »Hvar gång jag får se min Herres hand, uppfriskas jag med en ny uppmuntran. En så aktad och oförändrad vän, en så nitisk befrämjare af alla vetenskaper är en phoenix i våra tider och liksom uppväxt af gammal aska.» Det var emellertid icke blott med vetenskapens officiella representanter i Stockholm, bland hvilka jämte<noinclude> <references/> {{c|182}}</noinclude> ncll9mmegg2khbxpaf5d3o19zfwgkac 104 226365 660008 2026-10-25T10:37:52Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 660008 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>de nu omtalade må nämnas professor P. J. Bergius, den bekante donatorn, assessorn i Collegium medicum Pehr af Bjerkén, bergsrådet Nils Dalberg m. fl., som Linnaeus kom i beröring och underhöll förbindelser, utan ock med många dess privata idkare och amatörer. Bland de senare må nämnas hattstofferaren Anders Geringius, hvilken är af särskildt intresse såsom exempel på hur naturalhistorien under 1700-talet och utan tvifvel under inflytande af Linnæus' väckande och vidtomtalade verksamhet omfattades med intresse äfven i hufvudstadens borgerliga kretsar. Geringius, som var bördig från Ösmo socken i Södermanland, kom sedan han genomgått Strengnäs gymnasium i slutet af 1740-talet till Stockholm, där han först ägnade sig åt handel och sedan åt hattmakareyrket. Detta bedref han med sådan framgång, att han snart blef sin egen och med tiden ägare af det hus vid Mynttorget, där han bodde och hade sin butik och som kallades »Förgyllda Granatäpplet».<ref>Huset, beläget i kv. Neptunus Större, var den närmast K. Slottet liggande af de tre fastigheter, som år 1855 förvärfvades af Försäkringsbolaget Skandia och å hvilkas tomter detta på 1880-talet uppförde sitt nya och vackra hus. Benämningen »Förgyllda Granatäpplet» torde förskrifva sig från början af 1700-talet, då tomten ägdes och bebyggdes af en hofkonditor Zeyler, samt stå i samband med någon dekorativ detalj, hänförande sig till dennes yrke eller som symbol för sockerbageri.</ref> Med Linnæus torde han ha blifvit bekant i slutet af år 1759 och antagligen vid något besök i Uppsala eller på Hammarby. I början af januari 1760 tycks han nämligen ha uppvaktat herr arkiatern med en nyårslyckönskan, ty från den 15 i samma månad finnes bevaradt ett svarsbref från denne af följande lydelse: {{tomrad}}<noinclude> <references/> {{c|183}}</noinclude> gjih21uibryq4o9en662bwgtlrh4coq 104 226366 660010 2026-10-25T10:48:08Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 660010 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>{{mindre|Högachtade Herre.}} {{mindre|För gunstig hogkomst wid Nyåhret aflägger jag skyldig tacksägelse och uprichtigt önskar, att den allsmächtige Guden wille uppehålla M. H:re i detta åhr och många tillkommande tider wid all sielfönskelig sällhet; så twiflar jag ock icke, med mindre den ädlaste wettenskapen där af tillflyter ansenlig förmon.}} {{mindre|Jag beklagar att hos mig wid detta tillfället war intet att se, men hoppas doch skall ersättias, om jag får fägna mig af M. H:res visite mitt i sommaren.}} {{mindre|Jag förbl.}} {{högertext|{{mindre|Min högtärade Herres<br />hörsamste tienare<br />''Carl Linnæus''.}}|offset=3em}} Förmodligen är Geringius den ende hattmakare, som då och senare haft att glädja sig åt så stor artighet från en af vetenskapens furstar. Som Geringius enligt en anteckning »ägde en artig samling af oeconomiska böcker, chronometrar, svenska chartor, snäckor, porträtt och mynt», är det antagligt, att Linnæus under sina uppehåll i Stockholm ej försummade att äfven personligen besöka honom, men härom föreligga inga uppgifter. — Den vetgirige hattmakaren öfverlefde i många år sin berömde bekante, ty han afled först i april 1804. Hvart hans samlingar togo vägen, ha vi ej lyckats utröna, men det är ju möjligt, att de jämte annat lösöre öfvergingo till sonen Gustaf, aktuarie i Svea hofrätt, ty dottern Ulrika, gift med kryddkramhandlaren Johan Fredrik Scheele, ärfde huset »Förgyllda Granatäpplet». En vän och beundrare, märkvärdigare än Geringius, ägde Linnæus i kommissarien i Stockholms stads bemedlingskommission Carl Alexander Clerck. Denne var nämligen icke blott samlare utan äfven en<noinclude> <references/> {{c|184}}</noinclude> fv5xjrjlhfga3nkkd65qkccg9fq4y0s 104 226367 660011 2026-10-25T10:56:17Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 660011 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>framstående, vetenskapligt bildad forskare. Född år 1709 blef han 1726 student i Uppsala, där han inskrefs i Stockholms nation och torde ha gjort den första bekantskapen med Linnæus. Att han såsom uppgifves i biografiska handböcker, skulle ha tillhört dennes lärjungar, är däremot icke troligt, ty Clerck uppehöll sig ej länge i lärdomsstaden utan sökte sin utkomst i Stockholm, där han hamnade i uppbördsverket, i flera år tjänstgjorde som bokhållare och slutade som kommissarie. År 1739 bevistade han emellertid Linnæus' föreläsningar på Riddarhuset, hvilka enligt företalet till hans berömda arbete »Svenska Spindlar» gjorde så djupt intryck på honom, att han med lif och lust började ägna sig åt naturhistoriska studier. För sitt uppehälle måste han emellertid behålla tjänsten i kommissionen, och det är lika förvånande som beundransvärdt att finna, hur han alltifrån början af 1740-talet och till sin död 1765 under sysslande med uppbördsärenden och räkenskaper samt kämpande med ekonomiska bekymmer fann kraft och mod att fullfölja sina linneanska intressen. Men det var nog dessas art och innebörd, som hos Clerck höllo lifsmodet och arbetsförmågan vid makt och läto honom häfda sin ställning såsom en af samtidens främste entomologer, hvars arbeten än i dag, oafsedt deras historiska intresse, tillmätas vetenskapligt värde. Efter några enstaka meddelanden på 1740-talet uppstod mellan Linnæus och Clerck mot slutet af följande decennium en rätt liflig brefväxling<ref>I <i>Bref och skrifvelser af och till Carl von Linné.</i> Afd. I; d. V. Sthlm 1911.</ref>, som från den förres sida i november 1756 inleddes med<noinclude> <references/> {{c|185}}</noinclude> o4x5xht3qtgsbsu8737sb3g9ztgx9f1 104 226368 660013 2026-10-25T11:00:52Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 660013 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>en underrättelse att Vetenskapssocieteten i Uppsala hade kallat Clerck till sin ledamot, såsom ett erkännande för hans »wakkra Tractat om Spindlar»<ref>Manuskriptet till det ofvannämnda, följande år tryckta arbetet.</ref> och sedan under årens lopp följdes af talrika skrifvelser, hufvudsakligen handlande om spindlar och fjärilar och således föga njutbara för andra än entomologer. Men Linnaeus' drastiska stil förnekar sig ej heller i dessa bref, såsom t. ex. då han i förtjusningen öfver Clercks beskrifningar och utomordentligt väl utförda fjärilsafbildningar i stället för de vanliga »Edel och Högachtad Herr Commissarie» eller »Min egen Gynnare» titulerar honom »Wår tids namnkunnige Insectologe», »Skarpsynte Entomologist» eller »Min egen gullgosse». En gång då han väntade på en samling högst intressanta fjärilar, som Clerck lofvat låna honom och hade skickat med en skeppare Blomberg, uttryckte han sin stora oro, ty sändningen hade ej hörts af, antagligen därför att Blomberg »låg som Jonas i Walfiskens buk wid något werdhus mitt på wägen». — Bland meddelandena om fjärilar, spindlar och andra kryp och skridfän finner man också hur Linnæus sände hjärtliga hälsningar till Clercks makalösa hustru, hvilket tyder på att han vid Stockholmsbesöken gjort hennes bekantskap, och hur han var angelägen om att söka förbättra den framstående entomologens ekonomi. På Clercks begäran anbefallde han honom sålunda hos Tessin till erhållande af dennes förord till den lediga stadskamrerarebefattningen i Stockholm, hvilken Clerck emellertid ej erhöll. Han fick stanna på sin kommissarieplats så länge han lefde, och bouppteckningen<noinclude> <references/> {{c|186}}</noinclude> 4t62dn7u0xjvinv6fovgydk3c172vlu 104 226369 660014 2026-10-25T11:05:47Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 660014 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>efter hans frånfälle visar, att detta var förenadt med stora bekymmer. Tillgångarna i boet utgjordes nämligen så godt som endast af den bortgångnes naturaliesamlingar — ett kabinett för insekter med 48 lådor med glaslock, ett herbarium i särskildt skåp, mikroskop och diverse instrument o. s. v. — samt hans till 2,800 d. kpmt. värderade boksamling, medan skulderna uppgingo till öfver 20,000 d. k. Bland fordringsägarne förekomma rådman Engelbert Gother, som var befryndad med Clerck, med öfver 17,000 d. k. och gästgifvaren Billström i Dalarö med omkring 900 d. k. Denna skuld kan tyda på att Clerck om somrarna idkade entomologiska studier ute i skärgården — en säkerligen välbehöflig rekreation för den anspråkslöse mannen, hvars uppmuntran för sträfvandena i vetenskapens tjänst tycks så godt som uteslutande ha varit af ideell art, nämligen den ofvannämnda kallelsen till medlem af Vetenskaps-societeten samt ledamotskap af Vetenskapsakademien 1764, eller året före hans död. För de utan tvifvel stora kostnader, han själf bestred för de utmärkta illustrationerna till sina spindel- och fjärilverk, synes han nämligen ej ha erhållit någon ersättning.<ref>Vetenskapsakademien torde dock på Linnés initiativ och Wargentins tillskyndan ha anvisat något understöd för utgifningen af Clercks ''Icones insectorum variorum''. De synnerligen väl utförda kolorerade bilderna till detta verk förvaras i akademiens bibliotek.</ref> Han kunde tydligen på sin verksamhet tillämpa de ord, som Linnæus under sin första Stockholmstid skref i missmod öfver sin belägenhet och vid tanken på ryktbarheten utomlands: ''Laudatur et alget'' (han berömmes och fryser). {{tomrad}}<noinclude> <references/> {{c|187}}</noinclude> kr29raq17d1c1nvef63f8ooa9ifeuzz 0 226370 660017 2026-10-25T11:11:07Z PWidergren 11678 Skapade sidan med '<div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Johan Lockes Oförgripelige Tankar om Werldslig Regerings Rätta Ursprung, Gräntsor och Ändamål.djvu" from=85 to=124 tosection=JL5 header=1 /> <references/> </div>' 660017 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Johan Lockes Oförgripelige Tankar om Werldslig Regerings Rätta Ursprung, Gräntsor och Ändamål.djvu" from=85 to=124 tosection=JL5 header=1 /> <references/> </div> l6icrifz7e34g6ecdt8q4xyqk4xujkn