Wikisource svwikisource https://sv.wikisource.org/wiki/Wikisource:Huvudsida MediaWiki 1.47.0-wmf.24 first-letter Media Special Diskussion Användare Användardiskussion Wikisource Wikisourcediskussion Fil Fildiskussion MediaWiki MediaWiki-diskussion Mall Malldiskussion Hjälp Hjälpdiskussion Kategori Kategoridiskussion Tråd Tråddiskussion Summering Summeringsdiskussion Sida Siddiskussion Författare Författardiskussion Index Indexdiskussion TimedText TimedText talk Modul Moduldiskussion Event Event talk Ämne 104 124653 660044 433224 2026-10-25T12:06:00Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 660044 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{huvud||FJÄRDE KAPITLET |31}}</noinclude>och med sin högra skulle han ha knäppt upp sin blus för att taga en pennkniv från sin västficka och han skulle hava spillt ditt blod och utgjutit ditt liv. Det hade inte varit någon fråga om att taga dig om hand och föda upp dig med flaska då. Inte ett dyft.» Joe bjöd mig mera sås, men jag vågade inte ta emot det. »Vilka bekymmer måste inte han ha berett er, mrs Gargery», sade mrs Hubble, beklagande till min syster. »Bekymmer», utropade min syster, »bekymmer!» Och sedan började hon på med en fruktansvärd beskrivning av alla de illdåd jag hade begått, alla de sömnlösa nätter jag förorsakat, alla de höjder, som jag ramlat ned ifrån, och alla de gropar, som jag ramlat i, alla de lemlästningar jag hade förorsakat mig själv, alla de gånger hon hade önskat mig i graven och alla de gånger jag trotsigt och otacksamt hade vägrat att gå och lägga mig i den. Men allt vad jag uthärdat hittills var ett intet emot den förskräckelse jag erfor, när den tystnad bröts, vilken följde på min systers historia, och under vilken allesammans hade tittat på mig (jag var pinsamt medveten om att det var med indignation och avsky). »Jaha», sade mr Pumblechook, i det han åter förde samtalet tillbaka till det ämne från vilket sällskapet förirrat sig, »även som kokt är svin utmärkt, eller hur?» »Skall det vara litet konjak, onkel?» sade min syster. Milde himmel, det kunde alltså inte undvikas! Han skulle känna att den var svag, han skulle säga att den var svag, och jag skulle vara förlorad. Jag höll mig hårt fast med båda händerna om bordsbenet under duken, medan jag väntade på mitt öde. Min syster gick efter lerkruset, kom tillbaka med<noinclude> <references/></noinclude> 7k1pgaslu05ofxejjs7dw444cmuww6w 104 124654 660045 433225 2026-10-25T12:09:00Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 660045 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{huvud|32|LYSANDE FÖRHOPPNINGAR|}}</noinclude>det och fyllde i hans glas. Ingen annan ville ha något. Den gemena karlen roade sig med att leka med sitt glas — han lyfte upp det, tittade genom det mot ljuset och satte ned det igen. Under tiden höllo mrs Joe och mr Joe på med att skyndsamt duka av bordet för att sätta fram pajen och puddingen. Jag kunde inte taga mina ögon från Pumblechook. Under det jag alltjämt höll mig hårt fast i bordsbenet med händer och fötter, såg jag den otäcka människan lekfullt fingra på sitt glas, ta upp det, småle, kasta huvudet bakåt och dricka ur konjaken. Ögonblicket efteråt blev sällskapet mycket förvånat över att se honom hoppa högt i luften, dansa runt på ett förfärligt spasmodiskt sätt, som om han hade kikhosta samt rusa ut. Strax därefter sågo vi honom genom fönstret, hoppande och hostande och görande så fruktansvärda grimaser som om han blivit tokig. Jag höll fortfarande krampaktigt fast i bordet, medan mrs Joe och mr Joe sprungo ut till honom. Det var en lättnad för mig, när han kom tillbaka. I det han strängt granskade sällskapet, som om det hade gjort honom något illa, sjönk han ner på en stol med det betecknande utropet: »Tjära!» Saken var den, att jag hade fyllt på kruset med tjärvatten. Jag visste, att hans tillstånd skulle försämras, och mina händer, som höllo nervöst om bordsbenet darrade så häftigt, att bordet hoppade som i en spiritistisk borddans. »Tjära?» skrek min syster bestört, »hur i all världen har tjäran kommit dit?» Men onkel Pumblechook, som var en pamp i detta hus, ville inte höra talas om saken vidare, utan avvärjde det överlägset genom att begära varmt vatten och<noinclude> <references/></noinclude> e6g8rvdh60unwiqb5gksh8rbjyj2eg8 104 124655 660046 433226 2026-10-25T12:11:15Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 660046 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{huvud||FJÄRDE KAPITLET|33}}</noinclude>genever. Min syster blev därigenom tillräckligt sysselsatt med att ta fram genevern, det varma vattnet, sockret och citronen och blanda allt detta tillsammans. För ögonblicket åtminstone var jag räddad. Jag höll ännu krampaktigt i bordsbenet, men nu var det av glödande tacksamhet. Så småningom blev jag så lugn att jag kunde släppa mitt tag och njuta av puddingen. Mr Pumblechook njöt av puddingen. Alla njöto av puddingen. Puddingen tog slut och mr Pumblechook började skina under toddyns inflytande. Jag trodde, att det skulle gå bra, då min syster sade till Joe: »Rena tallrikar!» Jag högg genast tag i benet igen och kramade det, som om det varit min ungdoms kamrat och bäste vän. Jag förutsåg, vad som skulle komma, och jag kände, att denne gången var jag förlorad. »Ni måste smaka», sade min syster i det hon vände sig till alla gästerna, »ni måste absolut smaka på en delikat och utsökt rätt, som jag fått av onkel Pumblechook. Ni ska veta», tillade hon och reste sig, »det är en paj — en utsökt fläskpaj.» Onkel Pumblechook, som synbarligen var förtjust över att ha gjort sina medmänniskor en tjänst, sade på ett tillgjort, anspråkslöst sätt: »Nånå, mrs Joe, man gör så gott man kan. Låt oss smaka på pajen.» Min syster gick ut för att ta in den. Jag hörde hennes steg närma sig skafferiet. Jag såg mr Pumblechook leka med sin kniv. Jag såg mr Wopsles romerska näsa vädra någonting gott. Jag hörde mr Hubble anmärka att »en liten smula av den där fläskpajen, det skulle allt vara utmärkt och skulle absolut inte skada», och jag hörde Joe säga, »du skall också få litet, Pip». Jag kommer inte ihåg om jag skrek till högt eller om<noinclude> <references/> {{huvud|3 K||''Lysande förhoppningar''}}</noinclude> mvf30byue0vmhn4syd57i9cqde1s5nu 104 124656 660047 433227 2026-10-25T12:13:27Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 660047 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{huvud|34|LYSANDE FÖRHOPPNINGAR|}}</noinclude>jag inbillade mig det. Jag kände dock att jag inte kunde uthärda längre. Jag släppte mitt bordsben och sprang för livet. Men jag kom inte längre än till förstudörrn, ty där sprang jag rakt i armarna på en tropp soldater, och en av dem höll fram ett par handbojor mot mig i det han sade: »Hallå, kom hit!» <section end=kap04 /> <section begin=kap05 /> <h2 align="center" style="border-bottom:none;">V.</h2> Middagssällskapet reste sig i stor förvirring vid åsynen av ett led soldater med fällda gevärskolvar vid dörren. Mrs Joe, som kom tomhänt tillbaka från sin expedition, blev stående fastnaglad mitt på golvet och fick knappt fram sin upprörda fråga: »Milde himmel, vart har — pajen — tagit vägen?» Sergeanten och jag hade just då hunnit in i rummet, och jag återkom så småningom till yttervärlden liksom efter en bedövning. Det var sergeanten som tilltalat mig därute, och han såg sig nu omkring bland sällskapet och höll handbojorna i sin högra hand inbjudande sträckta mot de innevarande, medan hans vänstra vilade på min axel. »Ursäkta, mina damer och herrar», sade sergeanten, »men som jag redan talat om för ungtuppen här (vilket han inte hade) så är jag ute på en liten expedition i hans majestät konungens tjänst och söker en grovsmed.» »Och vad skulle ni vilja honom då, om jag får be!» svarade min syster, som genast fattade eld. »Min fru», återtog den artige sergeanten, »för min<noinclude> <references/></noinclude> 3odjwx2s392gu9ydpjjo6j4x4hog076 104 147550 660087 632006 2026-10-25T13:30:38Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 660087 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud|334|SKOLOR|}}</noinclude>och flyttade skolan dit. Det var det andra huset till venster, när man kommer från Parmmätaregränden, nu n:o 3. Tomten hade först bebygts af Mattes Sadelmakare. Kyrkan köpte det af garfvaren Olof Beckmans enka, elfva år efter den stora eldsvådan som lade i aska sju vid den gatan kostsamt anlagda garfverier. År 1824 flyttades skolan till n. v. n:o 4 vid samma gata, hvilket hus till församlingen testamenterats af lifmedikus C. A. Lindblad. — I vår tid har skolan alldeles upphört. Om ''Ladugårdslandsskolans'' äldsta öden äro underrättelserna mycket sparsamma. Året 1690 uppgifves såsom instiftelseår. De äldsta skrifna och ännu bibehållna handlingarna gå icke längre tillbaka än till 1731. I n. v. Ladugårdslands elementarläroverks bibliotek finnes nämligen »Ladugårdslands Skolebok, inrättad af den 12 maji 1731 af Olof Ekman, Rector Scholæ» och som naturligtvis börjar med en latinsk uppmaning: <br>{{em|3}}<i>Venite pueri, audite me, timorem Domini docebo vos,</i> <br>men meddelar föga upplysningar. Skolans journal från äldre tider innehåller i synnerhet anteckningar om liksångspengarne. År 1731 fans skolan i kyrkoherdehuset, vid Ladugårdslands torg, men flyttades sedan till komministerhuset, i hörnet af Storgatan och Skepparegatan. Der upplefde den gamla skolan sin sista tid. Då läroverket sedermera förlades till öfra delen af Nybrogatan var det icke längre lägre apologist-skola, utan lägre elementarläroverk, och dermed hade det lemnat sin plats i ''gamla'' Stockholm bakom sig. Långt före S:t Claras och S:t Olofs församlingars åtskiljande hade ''S:t Olofs'' kapell en egen skola, tillkommen 1695 genom pastor Isogæi<ref>Simon Isogæus, kyrkoherde i Clara, känd minnestalare och i synnerhet bekant för sin likpredikan vid Ulrika Eleonora den äldres begrafning. Bland de många versmakare som prisade honom efter hans frånfälle, 1709, var äfven fru Brenner, som liknade honom vid — ett pomeransträd.</ref> bemödanden. Om den skolan känner man föga. Hon tyckes i sin början icke hafva haft något stadigt uppehållsställe, men 1707 bygdes ett skolhus vid norra kyrkogårdsporten, och i väggen åt kyrkogården sattes en sten med denna inskrift: <div style="text-align: center;"><i><poem> Surgere me vovit Pastor Simon Isogæus, Quem laudabit gens viva et ventura Nepotum A:o D:ni MDCCVII <ref>Pastor Simon Isogæus, som lofvade upprätta mig, skola samtida och efterkommande slägten prisa.</ref></poem></i></div> Stenen sitter ännu qvar i husväggen inåt kyrkogården, och det gamla skolhuset nyttjas nu till församlingens arbetsskola. Med församlingen ändrade skolan namn 1773 och kallades derefter ''Adolf Fredriks.'' {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> m5dwpu9kec9qcj8iwte8dfbidox9sqn 104 147551 660165 575155 2026-10-25T16:56:07Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 660165 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||SKOLOR|335}}</noinclude>För femtio år sedan flyttades skolan snedt emot, till ett då nybygdt hus, n:r 8 vid Kammakaregatan, och stannade der till dess hon i vår tid, 1872, stilla afled. Till gamla Stockholm måste räknas äfven den skola som i Storkyrkoförsamlingen inrättades 1823 och var en lägre apologistskola, men vanligtvis kallades ''Storskolan'' och förvexlats med stundom den till Gymnasium förvandlade urgamla Trivialskolan. Apologistskolan hade sin lägenhet i n:o 2 vid Trädgårdsgatan i staden, en af Stockholms smalaste, mörkaste och otrefligaste gator. Nu är också den skolan död. Den yngsta af Stockholms Malm- eller Barnskolor var ''Johannis'' skola. Först hade Jacobs- och Johannisborna en gemensam skola, men sedan församlingen, 1769, beslutit, att den yngste kapellanen alltid skulle bo vid Johannis kyrka, så inrättades äfven en skola i kapellansbostället (på den plats der huset n:o 9 vid Norra Tullportsgatan nu står, midt emot vestra kyrkogårdsporten) »till mera beqvämlighet för de fattiga barnen, som bo häromkring, och hafva, i synnerhet höst och vår, en lång och besvärlig väg ned till S:t Jacob.»<ref>''F. L. Wittingh:'' S:t Jacobs Minne. Sthlm 1771.</ref> År 1764 var skolan i verksamhet, och mag. F. L. Wittingh hennes förste lärare. År 1825 införlifvades denna kyrkskola såsom en förberedande afdelning med Jacobs och Johannis fri- och fattigskola, skapad genom donation, år 1812, af grosshandlaren C. A. Grevesmühl. {{tre stjärnor}} Hvad man nu menar med ''Folkskolor'' fans icke i gamla Stockholm. ''Alla'' offentliga undervisningsverk voro då för fattigt folks barn. Föräldrarne voro ''så'' fattiga, att de ofta icke kunde förse med nödiga skor och kläder de barn som skulle besöka de kostnadsfria kyrkskolorna. Erfarenheten deraf, jemte en vaknande ömhet och omtanke för stadens fattige framkallade slutligen i Storkyrkoförsamlingen en egen ''Fattigskola'' (1794),<ref>''C. U. Broocman:'' Magasin för föräldrar och lärare.</ref> der barn af ''båda'' könen — detta var en stor nyhet — fingo fri undervisning »i de nödvändigaste kunskaper och färdigheter» samt ett månatligt understöd. Hofpredikanten N. E. Netzel var inrättningens verksammaste upphofsman, och en liten summa pengar hade redan 1790 till ändamålet testamenterats af traktörsenkan A. W. Warodén. Läget var det samma som sedan användes för äfven apologistskolan, sannolikt det minst helsosamma som kunnat utfinnas. Hvarje skolbarn fick 32 skilling banko i<noinclude> <references/></noinclude> o2gefm0n9pugm8jmvjcj7mnekwv6zim 104 147552 660166 575156 2026-10-25T17:00:47Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 660166 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud|336|SKOLOR|}}</noinclude>månaden, men det tyckes ej hafva lockat mycket, ty efter några och trettio års tillvaro hade lärjungarnes antal tillväxt med blott ''en'' och var då, 1828, icke större än ''nio.''<ref>''N. W. Lundeqvists'' tillägg till N. Lundeqvists »Stockholms stads historia.» Sthlm 1829.</ref> Hofinstrumentmakaren Peter Kraft hade (1807) genom testamente skänkt något öfver 16,000 rdr banko till fattiga borgarebarns undervisning. Den skolan hölls i början ej blott i samma hus, utan äfven i samma rum som fri- och fattigskolan, men var dock en särskild anstalt. Lärjungarnes antal utgjorde vid skolans första inrättande tjugu, heter det i Lundeqvists »Stockholm», men C. U. Broocman uppgifver i den lägre klassen sexton eller tjugu och i den högre tjugufem och påstår äfven, att fattigskolan vid den tiden (omkring 1810) hade sextio lärjungar. ''Skolan för fattiga flickor'' stiftades, 1806, och underhölls af med. d:r J. N. Brandt, känd och aktad läkare och menniskovän, hvilken utnämndes till generaldirektör för Stockholms stads alla barmhertighetsanstalter, en befattning som dock snart åter upphörde. Han inrättade också en, sedermera af fattigvården öfvertagen kostnadsfri ''Söndagsskola'' för gesäller och lärgossar, och vi veta, att många af de handtverksmästare som på 1820- och 1830-talen voro ansedda så väl inom sina yrken, som bland borgerskapet i allmänhet aldrig haft annan boklig undervisning än den som skänkts dem i denna Söndagsskola. Hon utsträckte sedermera sin verksamhet till undervisning äfven ett par timmar på hvardagsqvällar samt kallades ''Handtverksskola'' och förenades, 1848, med den under tiden inrättade ''Borgareskolan,'' som hade ordenssällskapet »Redliga förbundet» att tacka för sin tillvaro. Till det gamla måste räknas de nu försvunna vexelundervisningsskolorna, dels offentliga och för de fattigare stadsbarnen, dels också enskilda och afsedda för andra bemedlade. Redan inom ett par årtionden efter Bell-Lancasterska metodens tillämpning på några skolor i Storbritanien infördes den i Sverige. Vid början af 1820-talet var vexelundervisningen i full gång i den af grosshandlaren H. Th. Philipsén, 1811, inrättade fattigskolan vid Adolf Fredriks torg. Skolans lärare, magister P. R. Svensson, hade, på uppmaning af generalen, grefve Jakob De la Gardie samt på uppfostringskomiténs bekostnad, 1817, företagit en resa till Storbritanien, inhemtat kännedom om metoden och efter sin återkomst, 1819, tillämpat den i nyss nämda skola. Mest bekant af Lancasterskolor i Stockholm vardt »Stockholms allmänna barnskola» i staden inom broarne, hvilken låg i ett sedan<noinclude> <references/></noinclude> or7hijr8o6pe059jscmq7oo5zbcruba 104 147553 660171 577525 2026-10-26T09:06:08Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 660171 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||SKOLOR|337}}</noinclude>nedrifvet hus vid Munkbrogatan, der Mälartorget nu är, och förestods af magister C. O. Fineman.<ref>Född 1793, magister och prest 1818, först huspredikant hos presidenten O. E. Lagerheim, sedan 1821 lärare vid ofvan nämda skola som han skötte i trettioåtta år, † 1863.</ref> Denne berömmes af många såsom en synnerligt utmärkt pedagog, men lär äfven hafva varit synnerligt sträng och användt kroppslig aga af ej sällan verkligt grym natur. Såsom ett bidrag till Stockholms inre skolhistoria ännu för få årtionden sedan, meddela vi här en liten skildring som lemnats oss af en person hvilken på 1840-talet gick i Finemans skola. {{m|Läraren Fineman var stor anhängare af systemet att med stryk inplanta vetandet hos sina lärjungar. Till biträde åt handen användes pinnar, omkring 1 {{bråk|1|2}} fot långa, afsedda egentligen till pekpinnar, och åtgången af dessa var stor, enär de brötos ofta af, då kraften, hvarmed de svängdes öfver lärjungarnes hufvud, armar och ben, var starkare än redskapet. Men vid sådana fall var läraren ej förlägen om medel att fortsätta bestraffningen, och olycklig då det offer som hade god och kraftig lugg. För att erhålla sådan bestraffning, behöfde felet ej hafva varit stort. Vid sittande lektion, såsom vid räkning, användes pinnen, att slå på lärjungarnes fingrar. Då griffeln härigenom föll ur handen, fingo armar och ben uppbära bestraffningen, samt då benen af sjelfbevarelsedrift drogos undan det hårda redskapet, fattades pinnen af läraren mellan tvenne fingrar och stöttes obarmhertigt med spetsen i elevens rygg, så att solar och stjernor skimrade för det våta ögat. Ej heller skonades hufvudet. Med en förskräcklig hårdhet fick pinnen dansa, utan någon slags urskilning, hvar den träffade å de späda barnahufvudena. Att klaga med ord mot behandlingen var som att hälla olja på eld. Det gafs äfven skymflig bestraffning, synnerligen vid olydnad eller motsägelse, kanske ock vid bristande kunskap i den gifna lexan för dagen. Då fick gossen sätta sig under den bänk, hvarå svarta taflan stod, i samma ställning som en skräddare sitter på sitt sybord, med benen i kors, men hufvudet under bänken, och ansigtet vändt mot väggen. Vid denna ställning blef ryggen spänd som en båge, och läraren, som ofta gick rundt kring den ganska stora skolsalen, glömde ej att åt sin fånge i kurran dela ut ett rapp, hvar gång taflan passerades. Ännu skymfligare straff var den s. k. kräftgången, som begagnades hufvudsakligast då någon lärjunge kommit för sent. Krypande baklänges på armar och ben, härtill tvingad af dertill beordrade kamrater, af hvilka en satte sig på offrets rygg, med hufvudet vändt åt sätet, hamrades och bultades det sist nämda af såväl honom, som den öfriga omgifvande kamratskaran, ända tills ett hvarf omkring skolsalen var tillryggalagdt.}} {{m|Otaliga voro de smärre bestraffningarne. Vid lärjungens ouppmärksamhet under lektion eller bön, kunde densamme utan vidare afbrytas för att befalla den ouppmärksamme att »lägga oket på sig», som tillgick så, att händerna knutna lades öfver nacken, och ansigtet böjdes ned åt bordet framför bänken. Att hålla handen än på ena än på andra ögat eller å munnen var bot för alltför lifliga ögonkast åt obehörigt håll eller för lösmunhet. Vid läsning inom cirkel hade custos makt att åt okunnig eller kanske ock åt någon kamrat som hade att fordra för »gammal ost» påbjuda att »gå ur cirkeln» och ställa sig »bock», d. v. s. med händerna mot knäna och kroppen i rät vinkel mot benen. Att »stå bock» medförde ock att efter förhör af läraren få emottaga en större eller mindre bestraffning.}} {{tre stjärnor}} {{tomrad}}<noinclude> <references/> {{sidfot|Gamla Stockholm.||22}}</noinclude> 030gcuwhbf0uo71ouaos8cffmu564z2 104 147554 660172 575158 2026-10-26T09:10:21Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 660172 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud|338|SKOLOR|}}</noinclude>Att de förnämas och förmögnas barn i gamla Stockholm åtnjöto enskild undervisning i hemmen hafva vi redan anmärkt, och att enskilda lärare utom hemmen täflade med de offentliga skolorna hafva vi ock sett. »Rabellerne» voro ganska ihärdiga, så mycket de än förföljdes af konsistoriet. »Hvem mäktar uppräkna», säger C. U. Broocman ännu i vårt århundrades början, »den skara af kända och okända, pröfvade och opröfvade studenter och skrifvare, forne handlande, fabrikörer, mästare, gesäller, bladarbetare, väfvare, brandvakter, m. m. som med och utan tillstånd i alla delar i hufvudstaden för en ringa veckpenning undervisat och ännu undervisa eller rättare vanbildat och ännu vanbilda samhällets framtida medborgare.» »Icke bättre är det bestäldt med flickornas undervisning», skrifver samme nitiske skolvän, »i de s. k. ''pensionerna,'' om vi ock först blott hafva afseende på de större och mest ansedda. Det är en lycka att de finnas, då så många mödrar gifvas, som sjelfva icke äro i stånd att till alla delar undervisa sina döttrar. I dessa pensioner kunna de åtminstone vinna skicklighet i alla för ett fruntimmer erforderliga handaslöjder. Men hvilken bildning få hjerta och förstånd?» Broocman klagar öfver katekeslexorna och den klena undervisningen i öfriga ämnen. All vigt lades på franskan, »som man oförskämdt nog uteslutande behagar kalla ''språket''», men hvaruti de flesta dock hade endast en mycket ofullständig kunskap. Hvarifrån flickskolornas förestånderskor och lärarinnor togos i en tid, då den qvinliga undervisningen stod på så dålig fot är svårt att säga. En och annan utländsk lärarinna hittade dock vägen hit, och det redan på 1700-talet. År 1725 sökte hos konungen<ref>Ansökningen finnes, på så väl franska som svenska, i riksarkivet.</ref> madame Marguerite De la Caze, »ett för religions skull ifrån Paris fördrifvet fruntimmer», tillåtelse att i Stockholm upprätta en fruntimmersskola, ungefär på den fot, som vid Saint-Cyr eller som madame Miramions i Paris, m. fl. Hon ville till det ändamålet hafva »något gammalt kongl. hus, som med liten omkostnad kunde få förbättras och lagas, att ett tillräckligt antal hederlige mäns barn der kunde logeras och rymmas, tillika med de personer som till deras uppsigt behöfvas.» Madame De la Caze »hoppades, att rikets ständer skulle bevilja det och sjelfvilligt och skyndsamt sammanskjuta till nödiga möbler och husgeråd, så ock till madame De la Cazes och hennes dotters underhåll.» Ansökningen hänsköts till ständerna, och vi veta icke hvad dessa svarade, men frukta, att madame De la Cazes hopp kom på skam. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> jxu8vju3o4auh0yf3okzrspbp47kr9s 104 147555 660173 575159 2026-10-26T09:14:24Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 660173 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||SKOLOR|339}}</noinclude>Bland enskilda skolor för gossar nämnas i slutet af förra århundradet, utom det af oss redan anförda Stridsbergs institut, Thorsanders, Nissers, Bonnedals, Knös, Löhmans, Silfverstolpes, Envalls, Vierecks, m. fl. På Brolins karta, 1771, finner man också en enskild realskola i Hesselgrenska huset vid Storkyrkobrinken, sannolikt hofpredikanten Thenstedts, den första verkliga ''realskola'' i Stockholm som stod i högt anseende på 1760-talet och der »de döde språken icke ansågos såsom hufvudsak, utan de lefvande, jemte vetenskaperna.» Der undervisades i zoologi, botanik, kemi m. m, och bland lärarne nämnes »vår sedermera så namnkunnige naturforskare Retzius.»<ref>Anders Johan Retzius uppehöll sig under åren 1768—71 i Stockholm innan han tillträdde sin adjunktsbefattning i Lund.</ref> Skolan stod under kongl. maj:ts och dess kanslis omedelbara beskydd, erhöll flera gånger offentligt understöd och uppmuntrades på åtskilligt sätt af uppfostringskommissionen, men upphörde likväl efter några år. På 1820- och 1830-talen uppstod ett stort antal enskilda skolor i Stockholm, hvilka utmärkte sig för ett mildare behandlingssätt än det vanliga i de offentliga läroverken. Bland dem kunna vi särskildt nämna J. N. Palmgrens vid Tyska Prestgatan, hvilken ehuru belägen vid en af stadens oansenligaste gator besöktes på 1830-talet af ett stort antal lärjungar från äfven aflägsnare stadsdelar och stod i godt anseende. Palmgren öfverlemnade skolan 1837 till mag. Sallberg, hvilken dock icke hade henne längre än till 1840, då skolan upphörde. Der undervisade mag. C. A. Bagge, sedermera en af Stockholms förnämste bokhandlare, den bekante frisinnade teologen Ignell, C. J. B. Berndtson, sedermera lektor i Gefle och i våra dagar känd såsom författare af »Svensk-fransk ordbok» (1880), m. fl. erkändt skicklige lärare. Teckningslärare var en tid N. M. Mandelgren, den bekante utgifvaren af »Monuments scandinaves du Moyen-âge»; sånglärare var J. P. Cronhamn. Palmgren vardt sedermera lärare i Philipsénska skolan och slutligen kyrkoherde i Gudmuntorp och Hurfva i Skåne, der han afled 1865. Det hus, n:o 27 Tyska Prestgatan, der denna skola hölls, var ett af Tyska församlingens pastorshus, har under senare år varit lägenhet för Isaac Marcus’ boktryckeri och rifves nu ned för att lemna plats för en ny byggnad, hvilken skall uppföras från Svartmangatan till Prestgatan, längs Tyska kyrkogården, på det område som i gamla tider intagits af Matts Bardskärares, en del af Lars Flemings m. fl. af oss redan förut omnämda gamla hus. Huset n:o 27 gränsade i söder till en plats som i gamla handlingar uppgifves<noinclude> <references/></noinclude> lrow8r9ilpnexv6rkym4uxpzpx6pcxk 104 147556 660181 575160 2026-10-26T10:41:03Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 660181 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud|340|SKOLOR|}}</noinclude>såsom Hans Gammals köksträdgård, men som åtminstone i detta århundrade af folket i trakten kallats »Klostergården» och spelade stor roll i de Palmgrenska skolgossarnes fantasi, som hade mycket att förkunna om underjordiska gångar o. s. v. Hela trakten hörde i stadens äldsta tider sannolikt till svartmunkeklostrets område. Öfriga enskilda skolor vid samma tid som den senast nämda voro Bollins, Ullgrens, Reuters (en tid vid Prestgatan, n:o 42, med genomgång till Vesterlånggatan, n:o 69, sedan på Eriksdal vid Skanstull) för att icke tala om den mycket bekanta s. k. Hillska skolan på Barnängen. Alla dessa enskilda skolor äro för länge sedan försvunna. Några få större voro, liksom den offentliga Nya Elementarskolan, från 1828, inrättade i senare tiders anda, t. ex. Lyceum, stiftadt 1838 af akademi-adjunkten C. O. Ramström och 1851 öfverlemnadt åt doktorerne C. J. Bohman och O. v. Feilitzen. De offentliga skolorna vunno allt större anseende och drogo lärjungarne till sig. Hvad som redan inträffat med gosskolorna återstår för flickskolorna, men den tiden hör blott till ''gamla'' Stockholm, då de skolor som höllos af »gamla jungfrur och gummor, af soldater, gesäller, besökare o. s. v.» drogo till sig ett stort antal barn, flickor och gossar om hvar andra och gåfvo den ''s. k.'' undervisning för några skillingar i veckan, der barnen läste abc-boken och katekesen under snäsor, hugg och slag. Den första större flicksskola var den Wallinska, som nu hunnit sitt halfva århundrade och derigenom tillhör gamla Stockholm, men dock fortfarande lefver och gagnar i det nya. {{c|———♦———}}<noinclude> <references/></noinclude> icjvohdutovs958bkm5c3uvuk89bqw2 4 157148 660184 659806 2026-10-26T11:09:25Z Alexis Jazz 13925 Updating gadget usage statistics from [[Special:GadgetUsage]] ([[phab:T121049]]) 660184 wikitext text/x-wiki {{#ifexist:Project:GUS2Wiki/top|{{/top}}|This page provides a historical record of [[Special:GadgetUsage]] through its page history. To get the data in CSV format, see wikitext. To customize this message or add categories, create [[/top]].}} Följande data är cachad och uppdaterades senast 2026-10-25T08:57:56Z. Maximalt {{PLURAL:5000|ett|5000}} resultat finns {{PLURAL:5000|tillgängligt|tillgängliga}} i cachen. {| class="sortable wikitable" ! Finess !! data-sort-type="number" | Antal användare !! data-sort-type="number" | Aktiva användare |- |hocr || 25 || 1 |- |ocr || 35 || 2 |- |proofread-editnext || 27 || 0 |} * [[Special:GadgetUsage]] * [[m:Meta:GUS2Wiki/Script|GUS2Wiki]] <!-- data in CSV format: hocr,25,1 ocr,35,2 proofread-editnext,27,0 --> g1yohondw6sdgj1dudtpbtrlx1swobw 104 209861 660174 613071 2026-10-26T09:46:38Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 660174 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||Om Faderlig Makt.|123}} {{linje}}</noinclude>det hon måtte förblifwa derutinnan för sin nyttas och säkerhets skull. Den första Sammanlefnaden war emellan Man och Hustru, hwilken gaf tilfälle till den som är emellan Föräldrar och Barn; hwartill kom med tiden den som är emellan Herre och Tiänare. Och ehuruwäl alla tre kunde finnas och gemenligen funnos tilsamman, samt utgiorde allenast ett hushåll, hwarutinnan husbonden eller matmodren egde en wiss myndighet, som behöfdes till detsammas styrande: Så war ändå ingen dera utaf dem, icke heller alla tilhopa at förlifna med en '''Borgerlig Sammanlefnad'''; hwilket wi skole klarligen se, om wi hwars och ens åtskilliga ändamål, band och gräntsor betrakta wilje. 2. Äkta Sammanlefnad, härrörer utaf en sielfwillig förening emellan Man och Qwinna. Och fast än den förnämligast består uti en sådan dem emellan warande gemenskapp, samt rätt öfwer hwarandras kroppar, som behöfwes till deras förnämsta ändamåls befo-<noinclude> <references/> {{huvud||H|drande}}</noinclude> fbf3xzsmlzawrx0amchcqnwdb9jejzb 660176 660174 2026-10-26T09:57:50Z PWidergren 11678 660176 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||Om Borgerlig Sammanlefnad.|113}} {{linje}}</noinclude>det hon måtte förblifwa derutinnan för sin nyttas och säkerhets skull. Den första Sammanlefnaden war emellan Man och Hustru, hwilken gaf tilfälle till den som är emellan Föräldrar och Barn; hwartill kom med tiden den som är emellan Herre och Tiänare. Och ehuruwäl alla tre kunde finnas och gemenligen funnos tilsamman, samt utgiorde allenast ett hushåll, hwarutinnan husbonden eller matmodren egde en wiss myndighet, som behöfdes till detsammas styrande: Så war ändå ingen dera utaf dem, icke heller alla tilhopa at förlifna med en '''Borgerlig Sammanlefnad'''; hwilket wi skole klarligen se, om wi hwars och ens åtskilliga ändamål, band och gräntsor betrakta wilje. 2. Äkta Sammanlefnad, härrörer utaf en sielfwillig förening emellan Man och Qwinna. Och fast än den förnämligast består uti en sådan dem emellan warande gemenskapp, samt rätt öfwer hwarandras kroppar, som behöfwes till deras förnämsta ändamåls befo-<noinclude> <references/> {{huvud||H|drande}}</noinclude> 5mkyrokxnodqdjlsv8ma8id2oe9wjwn 104 209862 660175 613072 2026-10-26T09:52:55Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 660175 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|114|Om Faderlig Makt.|}} {{linje}}</noinclude>drande, hwilket är barns födande till werlden: Icke dess mindre kräfwer den ock inbördes hiälp och bistånd; samt dertilmed en uti bägges deras åstundan så fulkommelig öfwerens stämmelse, som ej allenast tiänar at stadfästa deras omsorg och kärlek för hwarannan, utan ock deras tilsamman aflade foster till fördel, hwilka äro berättigade at utaf dem upfödas och bibehållas, till dess de blifwa skickeliga at sörja för sig sielfwa. 3. Såsom ändamålet utaf sammanwara emellan han och hona ej är blotta födelsen, utan ock tillika släktets fortplantande: Så bör ock efter födelsen en sådan sammanwara sträcka sig så långt, som de unga alstrens föda och understöd fodra, hwilka utaf dem som dem afladt måste underhållas, till dess de äro uti stånd at försörja sig sielfwa. En dylik ordning, hwilken den Alwise Skaparen föreskrifwit sina hår på jorden lefwande händers wärk, blifwer, såsom wi finne, utaf de ringare Creaturen stadigt i akt<noinclude> <references/> {{huvud|||tagen.}}</noinclude> 4ncpvsteet14xkb9vjwgi69aeqbpcws 660177 660175 2026-10-26T09:58:31Z PWidergren 11678 660177 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|114|Om Borgerlig|}} {{linje}}</noinclude>drande, hwilket är barns födande till werlden: Icke dess mindre kräfwer den ock inbördes hiälp och bistånd; samt dertilmed en uti bägges deras åstundan så fulkommelig öfwerens stämmelse, som ej allenast tiänar at stadfästa deras omsorg och kärlek för hwarannan, utan ock deras tilsamman aflade foster till fördel, hwilka äro berättigade at utaf dem upfödas och bibehållas, till dess de blifwa skickeliga at sörja för sig sielfwa. 3. Såsom ändamålet utaf sammanwara emellan han och hona ej är blotta födelsen, utan ock tillika släktets fortplantande: Så bör ock efter födelsen en sådan sammanwara sträcka sig så långt, som de unga alstrens föda och understöd fodra, hwilka utaf dem som dem afladt måste underhållas, till dess de äro uti stånd at försörja sig sielfwa. En dylik ordning, hwilken den Alwise Skaparen föreskrifwit sina hår på jorden lefwande händers wärk, blifwer, såsom wi finne, utaf de ringare Creaturen stadigt i akt<noinclude> <references/> {{huvud|||tagen.}}</noinclude> qvlkmj3g2qxq1yyhajnochazarktl39 104 209863 660178 613073 2026-10-26T10:10:44Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 660178 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||Sammanlefnad.|115}} {{linje}}</noinclude>tagen. Ibland de slags diuren som äta gräs, räcker sammanwaran emellan han och hona intet längre, än tiden då de para sig med hwarannan; ty honans spenar äro tilräckeliga för ungarnas behof, till dess de sieifwa kunna äta. Hwarföre ock hannens sysla endast är, at förrätta det som på hans sida hörer till aflelsen, widare bekymrar han sig hwarken om honan eller ungarna, såsom till hwilkas föda han icke det ringesta kan bidraga. Men ibland rofdiur drages sammanwaran mycket längre ut. Förty såsom deras maner at nära sig är mera både fara och möda underkastadt, än deras som lefwa af gräs, och på sådant sätt honan ej wäl förmår, med det rof hon allena öfwerkommer, spisa så wäl sig som sina mångfaldiga ungar: Så är till deras bibehållande hannens hiälp högstnödig, och kommer altså deras uppehälle på hannens och honans samnade flit an, till dess de mäkta röfwa för sig sielfwa. Det samma sker ock med alle foglar, hwilkas ungar, så länge de ligga uti deras bo, warda utaf hannen och honan matade, <code></code><noinclude> <references/> {{huvud||H 2|till}}</noinclude> tpcht00rdzv1nufup9sml0wffiegqbt 660179 660178 2026-10-26T10:11:04Z PWidergren 11678 660179 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||Sammanlefnad.|115}} {{linje}}</noinclude>tagen. Ibland de slags diuren som äta gräs, räcker sammanwaran emellan han och hona intet längre, än tiden då de para sig med hwarannan; ty honans spenar äro tilräckeliga för ungarnas behof, till dess de sieifwa kunna äta. Hwarföre ock hannens sysla endast är, at förrätta det som på hans sida hörer till aflelsen, widare bekymrar han sig hwarken om honan eller ungarna, såsom till hwilkas föda han icke det ringesta kan bidraga. Men ibland rofdiur drages sammanwaran mycket längre ut. Förty såsom deras maner at nära sig är mera både fara och möda underkastadt, än deras som lefwa af gräs, och på sådant sätt honan ej wäl förmår, med det rof hon allena öfwerkommer, spisa så wäl sig som sina mångfaldiga ungar: Så är till deras bibehållande hannens hiälp högstnödig, och kommer altså deras uppehälle på hannens och honans samnade flit an, till dess de mäkta röfwa för sig sielfwa. Det samma sker ock med alle foglar, hwilkas ungar, så länge de ligga uti deras bo, warda utaf hannen och honan matade,<noinclude> <references/> {{huvud||H 2|till}}</noinclude> ox4sutfx3p73y3q1wbzsktu9rx4nh00 104 209864 660180 613074 2026-10-26T10:37:03Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 660180 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|116|Om Borgerlig|}} {{linje}}</noinclude>till dess de kunna bruka fina wingar, samt se sin nödtorft sielfwe till goda. Härifrån bör man någre undantaga, som finnas uti hus, hwarest förråd på föda afbördar hannen den omsorg, han eljest borde draga för ungarnas underhåll. 4. Den förnämsta ordsaken, om icke den endaste, hwarföre han och hona ibland menniskor, förbindas till längre sammanwara, än ibland andra Creatur, lärer efter min mening wara denna, nemligen, emädan en qwinna förmår afla, är wärkeligen hafwande, och föder å nyo, långt förr än det förra barnet kommit uti det tilstånd, at det kan umbära sina föräldrars stötsel och försörja sig sielft, samt förr än det undfådt alt det bistånd, som des föräldrar detsamma skyldige äro. Såsom nu en fader åligger, at wårda sig om dem han hafwer afladt, så är han ock tillika förpliktad, at med alt samma qwinna uti sin Äkta Sammanlefnad längre förblifwa än de andra Creaturen; hwilkas lika som äkta band uplöjes utaf sig sielft, emädan de-<noinclude> <references/> {{huvud|||ras}}</noinclude> jstx6jicoba9r49ixjxcp6o07le1sww 104 209865 660182 613075 2026-10-26T10:45:01Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 660182 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||Sammanlefnad.|117}} {{linje}}</noinclude>ras ungar hafwa lärdt at föda sig sielfwe förr än leketiden igenkommer, och warda de sålunda satte uti frihet, till dess naturen wid den wanlige åhrstiden biuder dem at åter wälja fig nya makar. Hwarutinnan wi hafwe ordsak, at den Store Skaparens Alwisa skickelse med förundran anse, Hwilken, såsom Han uti menniskan plantadt benägenhet, at så wäl förese sig för det tilkommande, som at hiälpa sin närwarande nödtorft, sa hafwer Han ock giordt till en nödwändighet, at sammanlefnad emellan man och qwinna längre skulle påstå, än emellan han och hona ibland de andra diuren; på det deras omtänksamhet måtte derigenom så mycket mera upmuntras, såsom ock deras åstundan starkare förenas, till at för deras tilsamman aflade foster ej allenast anskaffa tilräckeligit förråd till underhåll, utan ock egodelar för dem samla och uplägga. Sådant skulle swårligen hända, i fall menniskorna såsom andra Creatur, utan åtskilnad beblandade sig med hwarannan, samt om dem wore efterlåtit, deras Äkta Sammanlefnad ofta at uphäfwa. {{Tomrad}}<noinclude> <references/> {{huvud|||5. Men}}</noinclude> kl1wcb55zyv8g6okcp4jxd1kppnv89s 104 209866 660183 613076 2026-10-26T11:08:32Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 660183 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|118|Om Borgerlig|}} {{linje}}</noinclude>5. Men ehuruwäl alt detta giör äkta bandet ibland menniskor mycket starkare och waraktigare, än ibland de andra diuren: Så kunde likwäl någon hafwa ordsak at fråga, om icke en sådan förening emellan man och qwinna, när de afladt barn tilsamman, samt dem tilbörligen upfostradt, såsom ock samladt dem egendom till arfs, borde såsom all annan sielfwillig förening, antingen igenom samtycke, eller på en wiss foresatt tid, eller ock i följe af wissa utfästa wilkor uphöra; ty hwarken sakens beskaffenhet eller ändamål fodra, at den skall räcka så länge som lifstiden. Jag förstår detta allenast om sådant slags folk, som intet lefwer under någon skiftad lag, hwilken förordnar, at en dylik förening bör wara ouplöselig. 6. Fast än man och hustrus nytta är till alle delar utaf enahanda beskaffenhet: Så hafwa de litwal intet altid lika förstånd, måste derföre oundwikeligen intet altid hafwa enahanda wilja. I anseende hwartill nödwändigt<noinclude> <references/> {{huvud|||fodras,}}</noinclude> kvrhwem7itjjmqj89s4fxg7ptsjjvnr 104 209867 660185 613077 2026-10-26T11:15:40Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 660185 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||Sammanlefnad.|119}} {{linje}}</noinclude>fodras, det makt at besluta, som är öfwerwäldet, hörer någondera utaf dem till; hwilket altså naturligit wis faller uppå mannens del, såsom den starkaste och tillika tiänligaste det at ega. Men sådant sträcker sig intet längre än till de ting, som angå deras gemensamma angelägenheter, och lemnar derföre hustrun uti fulkommelig besitning af den besynnerlige rått, som deras ingångna förening henne tillägger, samt gifwer mannen ingen större makt öfwer hennes lif, än hon hafwer öfwer hans. En gift mans wälde är så wida åtskildt ifrån det, som en oinskränkt Enwålds Regent öfwar, at hustrun uti många mål förmår skiljas wid honom, när naturlig rått, eller deras förafskedande sådant medgifwer, antingen bemälte förafstedande är uprättadt dem emellan uti Tilståndet efter Naturen, eller i följe af landets lag, hwarutinnan de lefwa. Wid denna skilsmässan falla ock barnen uppå fadrens eller modrens lått, alt såsom det omtaldta förafskedandet derom förordnar. {{Tomrad}}<noinclude> <references/> {{huvud||H 4|7. Så-}}</noinclude> ombbovus1kzl1p5cfj1so3sg0264szw 104 209868 660186 613078 2026-10-26T11:22:20Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 660186 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|120|Om Borgerlig|}} {{linje}}</noinclude>7. Såsom alla giftermålets ändamål, böra under Werldslig Regering äfwen så wäl kunna ärhållas, som uti Tilståndet efter Naturen, så förmenar ock Öfwerheten aldrig den rätt eller makt, som naturligtt wis dertill behöfwes, beståendes samma ändamål derutinnan, at äkta personer föda barn tilsamman, samt så länge de äro tilhopa, bewisa hwarannan alt giörligit bistånd: Utan Öfwerhetens sysla är endast, at afdöma de twister, som derom emellan man och hustru kunna upkomma. Om dermed förhölle sig annorleledes, och om Oinskränkt Enwälde, samt makt öfwer lif och död, wore en husfader utaf naturen tilhörig, såsom ock wid Äkta Sammanlefnad oumgängelig: Så kunde ju omöjeligen finnas något rätt giftermål uti de länder, hwarest husfäder intet ega någon slik myndighet. Men såsom giftermålets ändamål ej är angeläget om en sådan makt hos husfadren, så tillägger ock Äkta Sammanlefnadens beskaffenhet honom ingalunda densamma, emädan den för det tilståndet aldeles intet är nödig. Äkta<noinclude> <references/> {{huvud|||Sam-}}</noinclude> fckjn21ekdo4c5w7nl0u79plxmkkrbu 104 209869 660187 613079 2026-10-26T11:32:18Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 660187 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||Sammanlefnad.|121}} {{linje}}</noinclude>Sammanlefnad förmår den förutan så wäl hafwa bestånd, som ärnä sitt ändamål: Ja, egodelars gemensamma besittande, och makt at handla dermed efter behag, inbördes hiälp och handräkning, samt alt annat som länder till Äkta Sammanlefnad, kan igenom det förafskedandet åtskilligt blifwa inrättadt, hwilket man och hustru derutinnan så wida förenar, som barns aflande och upfostring kräfwa, till dess de kunna försörja sig sielfwa; ty en Sammanlefnad fodrar ingen ting, som intet ändamålet fodrar, för hwilkets skull den är uprättad. 8. Om Sammanlefnad emellan föräldrar och barn, samt den åtskillige rätt och makt, som tilkommer dem på båda sidor i anseende till hwarannan, hafwer jag uti föregående Capitlet så widlöftigt handladt, at jag ej lärer behöfwa nämna något widare derom. Jag förmodar ock, at man derutaf klarligen funnit, det den ifrån en Borgerlig Sammanlefnad wida är åtskild. 9. Herre och Tiänare, äro namn så gamla som Historierna, men gifna<noinclude> <references/> {{huvud||H 5|åt}}</noinclude> 42k2mwgi7279ju4z1z3hitpaxx673i1 104 224734 660043 656513 2026-10-25T11:59:36Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660043 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 752 —}}</noinclude>förre var författare och skulle några är senare ha äran att i ”Conservateur” signera artiklar sida vid sida med Chateaubriand. Herr Clermont-Tonnerre var ärkebiskop i Toulouse och kom ofta till Paris för att besöka sin brorson, markisen de Tonnerre, som varit krigsminister. Kardinal Clermont-Tonnerre var en liten munter gubbe med röda strumpor under sin stoppade kaftan och hans specialitet var att hata encyklopedisterna samt att älska biljardspel och de människor, som vid denna tid gingo förbi hans bostad vid Madame-gatan, stannade för att lyssna till kulornas stötar och den gälla stämma, varmed kardinalen ropade till sin medspelare, monsignor Cottret, bi­skop in partibus i Caryste: — Se upp, abbé, det var karambol! Kardinal Clermont-Tonnerre hade införts hos baronessan de T. av sin mest intime vän, herr de Roquelaure, före detta biskop i Senlis och medlem av franska akademien. Herr de Roque­laure utmärktes av sin kraftiga växt och sitt trägna arbete i akademien. Tvärs genom glas­rutorna till den intill biblioteket liggande sal, där Franska akademien på den tiden höll sina<noinclude> <references/></noinclude> iopf2teq2w3ebhjgfaxtfqvlxueqlnc 104 224735 660048 656514 2026-10-25T12:15:13Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660048 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 753 —}}</noinclude>sammanträden, kunde de nyfikna varje tisdag se den forne biskopen i Senlis i violetta strumpor, pudrad peruk och med ryggen mot dörren för att bättre visa sin sammetskrage. Alla dessa präs­ter ökade, fastän de snarare voro världsmän än präster, den allvarliga stämningen i baronessan de T:s salong, där dock fem pärer, markisen de Vibraye, markisen de Talaru, markisen d'Herbouville. vicomten Dambray och hertigen av Valentinois representerade det adliga inslaget. Den­ne hertig av Valentinois hade, trots att han var furste av Monaco och alltså en regerande hög­het, en så stor uppskattning av det franska pärskåpet, att han såg allt i dess ljus. Det var han som en gång sade: — Kardinalerna äro Roms franska pärer, lor­derna äro Englands franska pärer. Dessutom dominerades denna feodala salong — ty under denna lid trängde revolutionen in överallt — av en borgare, herr Gillenormand. Detta var gräddan av Paris rojalistiska societet. Anseendet, till och med rojalisternas, hölls här i karantän. Det råder alltid en viss anarki i fråga om en människas anseende. Om<noinclude> <references/></noinclude> 5afln5skxsi23cdvfzzf6gwokq38mwx 104 224736 660049 656515 2026-10-25T12:17:47Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660049 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 754 —}}</noinclude>Chateaubriand hade trätt in där, skulle han gjort sam­ma intryck som fader Duchêne. Det fanns dock några ångerfulla, som tillätos att återvända till den ortodoxa världen. Greve Beugnot tillhörde dem, vilka togos på prov. De förnäma salongerna från i dag likna föga dessa salonger. Våra dagars rojalister äro de­magoger, låt oss säga detta till deras beröm. Det sällskap, som samlades hos fru de T. till­hörde den förnäma världen, hade en utsökt smak och hövlighet samt vanor, vilka inneburo alla slag av omedvetet raffinemang från l'ancien régime, denna tid, som levde, trots att den redan begravts. En del av dessa vanor, särskilt när det gällde språket, föreföllo egendomliga. Man kallade en kvinna fru generalskan. Fru överstinnan hade ej helt kommit ur bruk. Den charman­ta fru de Léon föredrog, utan tvivel till minne av hertiginnorna de Longueville och de Chevreuse, denna titel framför prinsessa. Markisinnan de Créquy lät även hon kalla sig fru överstinnan. Det var denna lilla förnäma krets som i Tuillerierna uppfann raffinemanget att alltid på tal om monarken säga kungen i tredje person men<noinclude> <references/></noinclude> bpz58csml3ygqmhj2x48k6tznkq75ih 104 224737 660050 656516 2026-10-25T12:19:24Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660050 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 755 —}}</noinclude>aldrig hans majestät, emedan beteckningen ma­jestät hade ”fläckats” av en usurpator. Man dömde där människor och deras handlin­gar. Man hånade tiden, som man avstod från att söka förstå. Man underblåste varandras för­våning. Man ställde till förfogande det lilla ljus, man hade. Metusalem undervisade Epimenides. Den döve höll den blonde au jour. Allt, som ha­de skett efter Koblentz, betraktade man som obe­fintligt. På samma sätt som Ludvig XVIII av Guds nåde var i sitt tjugofemte regeringsår voro emigranterna i det tjugofemte året av sin ung­dom. Allt var harmoni. Intet bullersamt liv, orden knappast viskades fram och tidningen, som stod i full samklang med salongen, verkade som en papyrus. Det fanns unga människor, men de verkade en smula döda. I väntrummen såg man ålderstigna livréer. Dessa människor från en gången tid serverades av betjänter, som voro de­ras jämnåriga. Allt gjorde intryck av att vara uråldrigt och att ha envisats i sitt motstånd mot graven. Konservera, konservering, konservativ, det var nästan hela deras ordförråd. Och de<noinclude> <references/></noinclude> h4ib0h2tjqc8wd27ekewmwon72fx4fg 104 224738 660051 656517 2026-10-25T12:21:17Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660051 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 756 —}}</noinclude>åsikter, som företräddes av denna vördnadsvär­da krets liksom utsände aromatiska dofter och deras idéer hade ungefär samma lukt som den indiska rot, vilken man begagnar mot mal. Det var en värld av mumier. Husbönderna voro balsamerade, betjänterna uppstoppade med halm. En gammal emigrerad och ruinerad markisinna, som blott hade kvar en sköterska, sade allt­jämt: — Mitt tjänstefolk. Vad gjorde man i fru T:s salong? Man var ”ultra”. Att vara ultra, detta ord har ej längre, trots att dess underlag ej försvunnit, någon mening. Låtom oss förklara det! Att vara ultra, det är att gå längre än andra. Det är att angripa spiran i tronens namn och mitran i altaret, det är att misshandla det, som man är fäst vid och att slå bakut, när man är i spännet, det är att förebrå bålet att kättarna dö för lätt och att förebrå avguden dess brist på avguderi; det är att förolämpa på grund av över­ driven vördnad och att finna påven för litet ka­tolik och kungen för litet rojalist och att finna<noinclude> <references/></noinclude> 5yaitf03zlfjt0ion52auk13q21ue47 104 224739 660052 656518 2026-10-25T12:23:15Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660052 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 757 —}}</noinclude>för mycket ljus i mörkret; det är att klandra al­batrossen, snön, svanen och liljan i vithetens namn, att försvara en sak så, att man blir dess fiende, att vara så mycket för en sak, att man uppträder emot den. Denna ultra-stämning utmärkte särskilt restau­rationens första tid. Intet i historien liknar denna kvart, som börja­de 1814 och slutade omkring 1820, då herr de Villèle, en praktisk jurist, kom till makten. Des­sa sex år bildade ett egendomligt ögonblick, på en gång bullersamt och dystert, liksom upplyst av morgonrodnadens strålar men samtidigt höljt i de stora olyckornas mörker, detta mörker, som ännu syntes fylla horisonten och långsamt sän­ka sig ned över det förgångna. I detta ljus och i detta dunkel fanns det en helt liten värld, ny och gammal, uppsluppen och dyster, ungdomlig och senil, som gnuggade sina öron. Intet liknar så ett uppvaknande som ett återvändande. Det var en klick, som betraktade Frankrike med ovil­ja och som Frankrike betraktade med en viss iro­ni. Det var gamla ugglor till markiser, som trängdes på gatorna gengångare och spöken<noinclude> <references/></noinclude> kkwxk08iz5l1l9j4a26qj0yn35pou0n 104 224740 660053 656519 2026-10-25T12:25:03Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660053 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 758 —}}</noinclude>och för-dettingar, häpna över allt, tappra ädlin­gar, vilka smålogo över att åter vara i Frankrike men också gräto, förtjusta över att återse sitt fä­dernesland och förtvivlade över att ej återfinna sin monarki. Korstågens adel föraktade kejsar­dömets, det vill säga svärdets. De historiska släkterna hade förlorat varje historiskt sinne och ättlingarna av Karl den stores kämpar föraktade Napoleons. Som vi just nämnt återgäldade vär­jorna varandras ömsesidiga förakt och värjan från Fontenoy var löjlig och blott en rostig järnstump, samtidigt som värjan från Marengo var föraktlig och intet annat än en sabel. Forntiden misskände gårdagen. Man hade ej längre nå­gon uppfattning av det som var stort och ej hel­ler av vad som var löjligt. Det fanns någon som kallade Bonaparte Scapin. Denna värld finnes ej längre. Intet, vi upprepa det, av allt detta fin­nes längre kvar. När vi av en slump frammana en gestalt för att låta den leva upp på nytt, så synes den oss lika främmande som den antediluvianska världen. Och orsaken är, att även den­na tid uppslukats av en syndaflod. Den har för­svunnit under två revolutioner. Vilka väldiga<noinclude> <references/></noinclude> njamu2yhfvkwj08c69y956msacdjsc7 104 224741 660054 656520 2026-10-25T12:26:38Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660054 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 759 —}}</noinclude>strömmar utgöra ej idéerna! Hur snabbt hölja de ej över allt som det är deras uppgift att för­störa och begrava! Huru hastigt skapa de ej för­skräckande djup! Men sådant var utseendet hos denna avlägsna tids salonger och sådana de oskuldsvita kretsar, där herr Martamville hade mera esprit än Voltaire. Dessa salonger hade en litteratur och en poli­tik för sig själva. Man trodde där på Fiévéech. Agier stiftade lagar där. Man kommenterade herr Colnet, en publicist och bokhandlare från Malaquaiskajen. Napoleon var där aldrig annat än det korsikanska trollet. Längre fram blev in­förandet i historien av markisen Buonaparte, ge­nerallöjtnant i de kungliga arméerna, en efter­gift åt tidsandan. Dessa salonger bevarades ej länge i sin ur­sprungliga renhet. Efter år 1818 började några doktrinärer att kläckas ut, ett oroande symptom. Dessa hade för vana att vara rojalister men be om ursäkt därför. När ultras voro stolta, så skämdes doktrinärerna en smula för sina åsikter. De voro begåvade och de kunde tiga; deras<noinclude> <references/></noinclude> h50l2txaf1yvz0beilzjl8ilkh4t7s2 104 224742 660055 656521 2026-10-25T12:28:17Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660055 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 760 —}}</noinclude>politiska hållning stadgades av en tillräcklig portion högdragenhet, och de hade alla förutsättningar att göra karriär. Icke utan fördel gingo de till över­drift, när det gällde vita halsdukar och väl knäpp­ta rockar. Felet eller olyckan hos doktrinärerna var att skapa en ungdom, som var gammal. De antogo en vis mans hållning. De drömde om att på den absoluta monarkiens princip ympa en kon­stitutionell styrelse. Mot den nedrivande libera­lismen ställde de, och ofta med en ovanlig intel­ligens, den uppbyggande. Man hörde dem säga: — Nåd för rojalismen! Den har gjort oss mer än en tjänst. Den har skänkt oss tradition, kult, religion och respekt. Den är trogen, tapper, ridderlig och hängiven. Ehuru med beklagande lägger den till monarkiens sekelgamla äreminnen nationens nya bragder. Den begår det felet att ej förstå revolutionen, kejsardömet, äran, frihe­ten, de nya idéerna, de unga och den nuvarande tiden. Men detta misstag begås även mot roja­lismen. Revolutionen, vars arvtagare vi unga äro, bör förstå allt. Att angripa rojalismen, det är motsatsen till liberalism. Vilken förblindelse! Det revolutionära Frankrike saknar respekt för det<noinclude> <references/></noinclude> cba51r52z3o8ubtvguy4ten1tzcv87b 104 224743 660056 656522 2026-10-25T12:30:14Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660056 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 761 —}}</noinclude>historiska Frankrike, det vill säga för sin moder, för sig själv. Efter den 5 september behandlar man monarkiens adel som man efter den 8 juli behandlade kejsardömets. De ha varit orättvisa mot örnen liksom vi mot den vita liljan. Man vill då alltid ha något att proskribera! Taga bort för­gyllningen från Ludvig XIV:s krona, från Henrik lV:s sköld, vad gagnar det? Vi förlöjliga herr de Vaublanc, som skrapade bort N från Jenabron. Men vad gjorde han? Vad vi själva göra. Bouvines tillhör oss lika väl som Marengo. Liljorna äro våra liksom dessa N. Det är vårt fäderne­arv. Varför skola vi förringa det? Det tillkom­mer oss varken att förringa fäderneslandet i det förgångna eller i det närvarande. Varför kunna vi ej acceptera hela historien? Varför kunna vi ej älska hela Frankrike? Det var i sådana ord doktrinärerna kritiserade och beskyddade rojalismen, som var rasande över kritiken och förbittrad över att beskyddas. Ultras karaktäriserade den första epoken inom rojalismen, kongregationen den andra. Hetsig­heten efterträddes av smidigheten. Låt oss in­skränka oss till denna skiss. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> a3c22f5erj8m87fdabvp61l6no8xz18 104 224744 660057 656523 2026-10-25T12:31:34Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660057 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 762 —}}</noinclude>Under berättelsernas gång har författaren till denna bok träffat på detta egendomliga ögonblick i nutidens historia; han har måst kasta en blick därpå samt draga upp några av konturerna till detta numera okända samhälle. Men han har gjort det hastigt och utan att vara varken bitter eller ironisk. Minnen, som äro både djupt rotade och vördnadsfulla, emedan de äro knutna till hans mo­der, binda honom vid denna tid. Och låt oss även erkänna, att denna lilla värld ägde sin stor­het. Man kan småle åt den, men man kan varken förakta eller hata den. Det var Frankrike från fordom. Marins Pontmercy inhämtade kunskaper som alla andra barn. När han lämnat moster Gillenormands händer, övergav herr Gillenormand ho­nom till en lärare, som var klassiskt bildad och den fullkomliga oskulden. Denna unga, vaknan­de själ kom från en pryd varelse till en skolfux. Marius avslutade sina skolstudier och ägnade sig åt juridiken. Han var rojalist, fanatisk ocl i sträng. Han höll blott en smula av sin morfader, vars glättighet och cynism stötte honom, och han var dyster, emedan han tänkte på sin fader. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> sunixeg55l0b5ota7hw7yl9fjxj1h66 104 224745 660058 656524 2026-10-25T12:32:14Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660058 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 763 —}}</noinclude>För övrigt var han häftig och kylig, ädel, fri­kostig, stolt, religiös och exalterad; hans allvar gränsade till hårdhet och hans oskuld till skygg­het. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> ciepyov2vvpe00eythnbs3kl0r9eo0u 104 224746 660059 656525 2026-10-25T12:34:34Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660059 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 765 —}}</noinclude>sin far. Intet kunde komma mera oväntat och, låt oss säga det, mera obehagligt. Det var skilsmäs­san, tvånget till ett närmande. Det var ej något förargligt, det var en plåga. Bortsett från politiska antipatier var Marius övertygad om att hans fader, denne sabelhuggare som herr Gillenormand kallade honom, icke älska­de honom. Detta var ju tydligt, emedan han hade överlämnat honom till andra. Och då han ej kände sig älskad, älskade han ej själv. Ingenting är enk­lare, sade han sig. Han blev så häpen, att han utfrågade herr Gille­normand. Morfadern svarade: — Det förefaller, som om han vore sjuk. Han ber att få träffa dig. Efter ett ögonblicks tystnad tillade han: — Res i morgon bittida. Jag tror, att det från Fontaines-torget går en postvagn klockan sex, som kommer fram på aftonen. Tag den. Han säger att det brådskar. Sedan skrynklade han samman brevet och stop­pade det i fickan. Marius skulle kunnat resa redan samma kväll och varit framme morgonen därpå. En diligens från Bouloi-gatan avgick vid denna tid<noinclude> <references/></noinclude> amq3itg88lff0n93kwqb52sds4lgr64 104 224747 660060 656526 2026-10-25T12:35:52Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660060 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 766 —}}</noinclude>varje kväll till Rouen och passerade Vernon. Men varken herr Gillenormand eller Marius tänkte på att skaffa sig sådana upplysningar. Följande dag i skymningen anlände Marius till Vernon. Man började tända ljusen. Han frågade den förste han mötte efter herr Pontmercys hus. Ty han hyllade restaurationens åsikter, och ej hel­ler för honom fanns det någon överste eller baron Pontmercy. Man visade honom huset. Han ringde, och en kvinna med en lampa i handen öppnade. — Herr Pontmercy? sade Marius. Kvinnan förblev orörlig. — Träffas han här? frågade Marius. Kvinnan nickade jakande. — Kan jag få tala med honom? Kvinnan skakade på huvudet. — Men jag är hans son, återtog Marius. Han väntar mig. — Han väntar er ej längre, sade kvinnan. Då märkte han, att hon grät. Hon visade honom dörren till en sal i botten­våningen. Han gick in. I detta rum, som upplystes av en stake på<noinclude> <references/></noinclude> dq8bqt8yj94jqc7h5olsnyy0jl4cra4 104 224748 660061 656527 2026-10-25T12:38:29Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660061 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 767 —}}</noinclude>kakelugnsfrisen, fanns det tre män, en stående, en knäböjande och en som låg utsträckt på en tält­säng. Den senare var översten. De två andra voro läkaren samt prästen, vilken bad. Sedan tre dagar hade översten legat i hjärninflammation. Vid sjukdomens början hade han haft onda aningar samt skrivit till herr Gillenormand efter sin son. Sjukdomen hade förvärrats. På kvällen samma dag som Marius kom hade han haft ett anfall av yrsel; han hade lämnat sängen trots tjänarinnan samt ropat: — Min son kommer ej! Jag går före honom! Sedan hade han lämnat rummet samt fallit om­kull på golvet i förrummet. Han hade nyss dött. Man hade tillkallat läkaren och prästen. Läka­ren hade kommit för sent liksom kyrkoherden. So­nen hade också kommit för sent. I det svaga skenet från ljuset såg man på över­stens kind en stor tår, som flutit ur hans slocknade öga. Ögat hade slocknat, men tåren hade icke tor­kat ännu. Denna tår, det var hans sons försening. Marius betraktade denne man, som han såg för första gången och för sista gången, detta<noinclude> <references/></noinclude> ol4kvbzglz7aqmeyvjs8cex5x7ryr5g 104 224749 660062 656528 2026-10-25T12:40:40Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660062 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 768 —}}</noinclude>vörd­nadsbjudande och manliga ansikte, dessa öppna ögon, vilka ej sågo, detta vita hår, dessa kraftiga lemmar, på vilka man här och där urskilde mörka linjer — ärr efter sabelhugg — samt ett slags röda stjärnor — det var hål efter kulor. Han såg på detta jättestora ärr, som gav hjältens stämpel åt detta ansikte, som Gud stämplat med godhet. Han tänkte på, att denne man varit hans fader och att denne man var död och han förblev kall. Den sorg, han kände, var densamma, som han skulle känt inför varje annan människa, som han sett ligga död. Men sorgen, den bittra sorgen, rymdes i detta rum. Tjänarinnan jämrade sig i ett hörn, kyrkoherden bad, och man hörde honom snyfta och läka­ren torkade sina ögon. Till och med den döda kroppen fällde tårar. Denne läkare, denne präst och denna kvinna be­traktade Marius genom sina tårar utan att säga ett ord; det var han, som var främlingen. Föga rörd, kände sig Marius generad över situationen; han hade sin hatt i handen och lät den falla till gol­vet för att väcka det intrycket, att smärtan berö­vade honom förmågan att hålla fast den. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> eipg1lbhyu1esbblc8w7tnvbdtnpt4c 104 224750 660063 656529 2026-10-25T12:42:43Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660063 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 769 —}}</noinclude>Samtidigt kände han något, som liknade sam­vetskval och han föraktade sig själv, för att han handlade, som han gjorde. Men var det hans fel? Han älskade ej sin far! Översten efterlämnade ej något. Försäljningen av hans möbler täckte knappast begravningskost­naderna. Tjänarinnan fann ett papper, som hon lämnade till Marius. Skrivet med överstens hand läste han: ”För min son. Kejsaren utnämnde mig till ba­ron på slagfältet vid Waterloo. Sedan bestred re­staurationen min rätt till denna titel, som jag för­värvat med mitt blod; min son skall återtaga den och bära den. Det är självfallet, att han är den värdig.” Till sist hade översten lagt till dessa rader: ”Vid detta slag vid Waterloo räddade en ser­geant mitt liv. Hans namn var Thénardier. Un­der senare år torde han ha haft ett litet värdshus i en by utanför Paris, i Chelles eller Montfermeil. Om min son träffar honom, skall han göra honom allt gott han kan.” Icke av kärlek till sin fader men på grund av den oklara vördnad, vi alltid så befallande känna<noinclude> <references/></noinclude> jybadk923k0nzwe5ceczg6uytyjdjw7 104 224751 660064 656530 2026-10-25T12:43:31Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660064 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 770 —}}</noinclude>inför döden, tog Marius detta papper och gömde det. Intet återstod av översten. Herr Gillenormand sålde hans värja och hans uniform till en kläd­mäklare. Hans grannar plundrade trädgården och berövade den dess mest sällsynta blommor. De återstående blevo törnen och snår eller dogo. Marius hade ej stannat mera än tjugofyra tim­mar i Vernon. Efter begravningen återvände han till Paris samt fortsatte att studera juridik utan att vidare tänka på sin fader. Det var, som om denne aldrig hade levat. Det tog två dagar att begrava översten och tre att glömma honom. Marius bar ett svart band om hatten. Det var det hela. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 06yr3xaockjo0qhrmae1uqo96sks4zx 104 224752 660065 656531 2026-10-25T12:44:43Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660065 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 772 —}}</noinclude>— Jag ber er om förlåtelse, min herre, att jag störde er nyss samt nu på nytt, men ni måste ha funnit mig förarglig och jag ber er att få ge en förklaring. — Min herre, sade Marius, det är överflödigt. — Visst icke! återtog den gamle, jag önskar ej, att ni skall ha en skev uppfattning av mig. Det är så, att jag håller av just denna plats, jag tycker, att mässan blir högtidligare där. Varför? jag skall säga er det. Emedan jag under flera år sett en präktig och tapper fader infinna sig just här var annan eller var tredje månad och emedan han ej hade någon annan möjlighet att få se sin son, därför att vissa familjebestämmelser lade hinder i vägen i andra fall. Han kom på det klockslag, då han visste att man tog gossen hit. Den lille anade aldrig, att hans fader var här. Han visste kanske ej ens, att han hade en fader. Fadern stod alltid bakom denna pelare för att ej bliva sedd. Han betraktade sitt barn och han grät. Han avgudade gossen, stackars man. jag har själv sett det. Det är därför, denna plats har blivit liksom helgad i mina ögon, och jag har fått vanan att höra mässan därifrån, jag föredrar<noinclude> <references/></noinclude> eh7ew2wxymcpxw3idwseapajj23v8hs 104 224753 660066 656532 2026-10-25T12:47:11Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660066 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 773 —}}</noinclude>den framför den bänk långt framme, som jag har rätt till i egenskap av klockare. Jag har till och med blivit en smula bekant med den stackars fa­dern. Han hade en svärfar och en svägerska, som voro mycket rika, och vilka hotade att göra barnet arvlöst, om han, fadern, sökte träffa det. Han offrade sig för sm son, som skulle bliva rik och lycklig. Man skilde honom från denne på grund av politiska åsikter. Visserligen gillar jag politiska åsikter, men det tinnes människor, som aldrig veta att draga gränsen i rätt tid. Herre Gud! Emedan en man varit med vid Waterloo, är han väl därför ej ett monstrum, och man skall väl för den skull ej skilja barn och far åt. Han var överste under Bonaparte. jag tror, han är död nu. Han bodde i Vernon, där jag har en bror, som är kyrkoherde och hette något liknande Pontmarie eller Montpercy ... Han hade verkligen ett ordentligt ärr efter en sabel, denne Montpercy. — Pontmercy, sade Marius i det han bleknade. — Just så var det. Pontmercy. Känner ni honom kanske? — Min herre, sade Marius, det var min fader. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> sigp8xqwdqkkalkrrqkeu480sgr176z 104 224754 660067 656533 2026-10-25T12:48:43Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660067 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 774 —}}</noinclude>Den gamle kyrkoherden knäppte samman hän­derna och utropade: — O! Ni är hans son! Javisst, han bör ha blivit vuxen nu. Stackars barn, ni har verkligen haft en fader, som älskat er mycket! Marius erbjöd den gamle sin arm och ledsa­gade honom hem. Dagen därpå sade han till Gillenormand: — Vi äro några stycken, som ordnat ett jakt­ parti. Vill ni tillåta mig att vara borta i tre da­gar? — Fyra, sade morfadern, roa dig du! Och i det han blinkade med ögat, sade han tyst till sin dotter: — En liten kärlekshistoria! {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> k93c14dovh3xdb2lx7rif00t97cm852 104 224755 660068 656534 2026-10-25T12:50:21Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660068 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 776 —}}</noinclude>ensamhet. Marius började undan för undan att lära känna denna ovanliga människa, på en gång mild och upphöjd, på en gång lejon och lamm, som hade varit hans fader. Under det han sysslade med dessa studier upp­togs alla hans tankar och alla hans timmar i så hög grad, att han nästan aldrig träffade herr Gillenormand. Han visade sig vid måltiderna men sedan fanns han aldrig hemma. Mostern knorra­de, men herr Gillenormand smålog: — Ack! Han har kommit i den ålder, då man tittar på flickor. Stundom tillade den gamle: — För tusan! Jag trodde, att det var ett tids­fördriv och det ser ut att urarta till en passion. Det var verkligen en passion. Marius höll på att lära sig att beundra sin far. Samtidigt skedde en märklig förändring i hans tankevärld. Denna förändring skedde successivt och i flera omgångar. Eftersom många av våra samtida undergått samma utveckling, tro vi det nyttigt att närmare skildra de olika faserna steg för steg. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> n5srk63vchzj5a0fj1lchbrm21bgprk 104 224756 660069 656535 2026-10-25T12:52:19Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660069 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 777 —}}</noinclude>Denna historia, som han lärde känna, för­skräckte honom. Republiken, kejsardömet, detta hade hittills för honom varit blott avskräckande ord. Republiken, det hade varit en guilljotin i skymningen, kejsar­dömet en sabel i nattens mörker. Han hade bör­jat betrakta dessa ting och där han väntade sig mörker och kaos, hade han till sin oerhörda för­våning, som blandades med både fruktan och glädje, sett stjärnor tindra, namn som Mirabeau, Vergniaud, Saint-Just, Robespierre, Camille Desmoulins och Danton samt sett en sol gå upp, Na­poleon. Han visste ej, var han var hemma. Han ryggade tillbaka, bländad av ljuset. När sedan häpnaden hade lagt sig och han vant sig vid strå­larna, betraktade han händelserna utan svindel och människorna utan fasa. Revolutionen och kej­sardömet avspeglade sig i ett glänsande ljus för hans inre öga, och han såg dessa händelser och dessa människor sammanfattade i två väldiga till­dragelser; republiken i återställandet av den ci­vila rätten åt folket, kejsardömet i påtvingandet av den franska suveräniteten inom Europa. Ur revolutionen såg han folkets mäktiga gestalt<noinclude> <references/></noinclude> 4yygehv0ooewrunxa47snbe1d0k3m1x 104 224757 660070 656536 2026-10-25T12:54:58Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660070 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 778 —}}</noinclude>framträda och ur kejsardömet Frankrikes. Inför sig själv förklarade han, att allt detta hade varit gott. Vi anse ej nödvändigt att påpeka vad som var överdrivet i denna första ögonblickets hastiga uppfattning. Vi fastställa endast tillståndet hos en själ på vägen mot klarhet. Framåtskridandet sker ej i en enda etapp. Sedan vi framhållit detta en gång för alla, fortsätta vi. Han insåg nu, att han aldrig hittills hade för­stått sitt land eller sin fader. Han hade känt varken det ena eller den andre, och hans ögon ha­de beslöjats av ett frivilligt valt mörker. Men nu såg han, och i det ena fallet beundrade han, och i det andra tillbad han. Han fylldes av beklaganden och samvetsföre­bråelser och tänkte med förtvivlan, att han ej kun­de yppa allt han nu kände för annat än en grav. Om ändå hans fader hade levat, om lian ännu haft honom kvar, om Gud i sin mildhet hade {{rättelse|tilllåtit|tillåtit}}, att han ännu varit bland de levande, hur skulle han ej ha störtat sig till honom, hur skulle han ej ha ropat: — Fader! Här är jag! Det är jag! Jag har samma hjärta som du! {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> js0l5913g421mjvwtcc1ly7h6u0wz6s 660071 660070 2026-10-25T12:55:36Z Jonatanskogsfors 17420 660071 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 778 —}}</noinclude>{{rättelse|framräda|framträda}} och ur kejsardömet Frankrikes. Inför sig själv förklarade han, att allt detta hade varit gott. Vi anse ej nödvändigt att påpeka vad som var överdrivet i denna första ögonblickets hastiga uppfattning. Vi fastställa endast tillståndet hos en själ på vägen mot klarhet. Framåtskridandet sker ej i en enda etapp. Sedan vi framhållit detta en gång för alla, fortsätta vi. Han insåg nu, att han aldrig hittills hade för­stått sitt land eller sin fader. Han hade känt varken det ena eller den andre, och hans ögon ha­de beslöjats av ett frivilligt valt mörker. Men nu såg han, och i det ena fallet beundrade han, och i det andra tillbad han. Han fylldes av beklaganden och samvetsföre­bråelser och tänkte med förtvivlan, att han ej kun­de yppa allt han nu kände för annat än en grav. Om ändå hans fader hade levat, om lian ännu haft honom kvar, om Gud i sin mildhet hade {{rättelse|tilllåtit|tillåtit}}, att han ännu varit bland de levande, hur skulle han ej ha störtat sig till honom, hur skulle han ej ha ropat: — Fader! Här är jag! Det är jag! Jag har samma hjärta som du! {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> lvzpy9kcyf87zxtuv24rs265s29du19 104 224758 660072 656537 2026-10-25T12:57:52Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660072 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 779 —}}</noinclude>Han skulle ha omfamnat hans vita huvud, fuk­tat hans hår med sina tårar, betraktat hans ärr, tryckt hans händer och kysst hans fötter. Varför hade hans fader dött så snart, innan han veder­farits rättvisa och innan hans son fått visa honom sin kärlek. Marius hjärta fylldes av ständiga suckar, och han sade varje ögonblick: — Ack! Samtidigt blev han mera mogen och allvarlig, mera säker i sin tro och i sitt tänkande. Varje ögonblick nåddes han av en ny sanningens stråle. Hans inre liksom växte. Han förnam, att han till­fördes något nytt och detta nya var en fader och ett fädernesland. När man har en nyckel, öppnas allt; så var det med Marius. Han började förstå det, som han hatat, han satte sig in i det som han avskytt. Han såg hädanefter klart den gudomliga och den mänskliga försynen i de stora ting, som man lärt honom att förbanna. När han tänkte på sina ti­digare åsikter, som han dock hyste i går, syntes de honom så avlägsna, att han både harmades och smålog. Från den nya uppskattningen av sin fader<noinclude> <references/></noinclude> ta0cxia0y76g7b4uiuddppemjehu06b 104 224759 660073 656538 2026-10-25T12:59:51Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660073 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 780 —}}</noinclude>för­des han helt naturligt till en ny uppskattning av Napoleon. Men vi måste erkänna, att detta senare ej sked­de utan svårighet. Sedan barndomen hade han insupit 1814 års hat mot Bonaparte. Och alla restuarationens för­domar, intressen och instinkter strävade efter att vanställa Napoleon. Man avskydde honom mera än Robespierre. Restaurationen hade ganska skickligt utnyttjat folkets trötthet och mödrarnas hat. Bonaparte hade blivit ett slags monstrum av fabelaktiga dimensioner och för att framställa honom för folkets fantasi — vilken som vi framhållit liknar barnens — hade 1814 års parti låtit honom i tur och ordning uppträda under de mest förskräckande masker ända från den, som är fruktansvärd samtidigt som grandios till den, som är fruktansvärd och samtidigt grotesk, det vill säga från Tiberius till Croquemitaine. När man talade om Bonaparte, hade man alltså valet fritt att snyfta eller gapskratta, om blott hatet utgjor­de bakgrunden. Marius hade aldrig haft andra tankar om denne man — så kallade man honom. De hade bevarats med den seghet, som utmärkte<noinclude> <references/></noinclude> cgb6cmq9mk2704s3et6ammhymqge0ru 104 224760 660074 656539 2026-10-25T13:01:28Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660074 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 781 —}}</noinclude>honom. Det fanns hos honom en liten envis va­relse, som hatade Napoleon. När han läste historien, och framför allt när han studerade dokumenten och primärmaterialet, slets så småningom den slöja sönder, som i Ma­rius ögon dolt Napoleon. Han skymtade något ofantligt och misstänkte, att han hittills misstagit sig i fråga om Bonaparte som i fråga om så myc­ket annat. Varje dag såg han klarare, och han började att sakta, steg för steg, först nästan med beklagande, sedan med hänförelse och liksom driven av en förtrollning, att klättra uppför en ste­ge, som till en början vilade i dunkel men slutade med att stråla i entusiasmens bländande ljus. En natt var han ensam I sin lilla vindskupa. Han hade ljuset tänt och läste med armbågen mot bordet vid sidan av det öppna fönstret. Allehanda drömmar kommo för honom och störde hans tankar. Vilket skådespel var ej natten. Man hör oklara ljud, .utan att veta varifrån de komma. Man ser Jupiter, tolv hundra gånger större än vår jord, glöda som en brand, himlen är svart, stjärnorna glänsa och allt är förskräckande. Han läste den stora arméens bulletiner, dessa<noinclude> <references/></noinclude> 40q5xnvo2cueb9web7eiakijnzv0smt 104 224761 660075 656540 2026-10-25T13:03:46Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660075 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 782 —}}</noinclude>homeriska strofer skrivna på slagfältet. Hela kejsardömet visade sig för honom och han kände som en flod svälla inom sig och stiga över bräddarna; stundom föreföll det, som om hans fader var när honom och som en fläkt viskade i hans öra. Han blev underlig till sinnes, tyckte sig hö­ra trummor, kanoner och trumpeter, bataljoner­ nas taktfasta steg, kavalleriets dämpade och av­lägsna galopp. Då och då betraktade han him­melen och i dess oändliga dunkel såg han de ofantliga stjärnegrupperna för att sedan återgå till sin bok, där han säg andra ofantliga händelser återuppstå. Han kände sig beklämd. Han var hänförd, darrande och flämtande, och plötsligt, utan att veta vad han gjorde eller vilken impuls han lydde, reste han sig upp, sträckte armarna mot fönstret, betraktade stadigt dunklet, tystna­den, oändligheten och utropade: — Leve kejsaren! Från och med nu var allt avgjort. Det jätte­stora trollet från Korsika — usurpatorn — ty­rannen — detta monstrum, som var hans systers älskare — skådespelaren, som tog lektioner av Talma — giftmördaren från Jaffa — tigern —<noinclude> <references/></noinclude> nx2f425elrahf6gvhvxie26j2016jrd 104 224762 660076 656541 2026-10-25T13:06:56Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660076 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 783 —}}</noinclude>{{rättelse|Bounaparte|Buonaparte}} — allt försvann och ersattes av en obestämd men strålande glans, i vilken på en ouppnåelig höjd skymtade en Cesars bleka mar­morgestalt. För hans fader hade kejsaren ej varit annat än den älskade anföraren, som man offrar allt för; för Marius blev han något mera. Han blev den av ödet utsedde skaparen av det franska världsväldet som efterträdare till det romerska. Han blev den underbare arkitekten under en raserandets tid, en efterträdare till Karl den store, Ludvig XI, Henrik IV, Richelieu och Ludvig XIV samt välfärdsutskottet. Han hade utan tvivel si­na fel och till och med sina brott, det vill säga att han var en människa, men han var upphöjd i sina fel, hans fläckar glänste och han var stark i sina brott. Han var en ödets man, som hade tvingat alla folk att säga: — Den stora nationen. Han var ännu mera; inkarnationen av själva det Frankrike, som med värjan i handen erövrade Europa samt behärskade en värld genom det ljus, det spridde. Marius såg i Bonaparte en strålan­de skepnad, vilken för alltid stod på vakt vid gränsen och bevakade framtiden. En despot men<noinclude> <references/></noinclude> 7f6oev5wtk00izzz77zj3phnoydevfr 104 224763 660077 656542 2026-10-25T13:08:26Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660077 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 784 —}}</noinclude>en diktator, en despot, som hade sin motivering i en republik samt sammanfattade en revolution. Napoleon blev för honom mannen-folket, liksom Kristus var människan-guden. Man finner, att han liksom alla neofyter gick till överdrift, att han kastade sig in i den nya tron och gick alldeles för långt. Hans läggning var sådan. När han en gång kommit ut på slutt­ningen, kunde han ej hejdas. Han greps av hän­förelsen för värjan, som i hans själ förenades med entusiasmen för idéen. Han insåg ej, att han sam­tidigt med geniet beundrade styrkan, det vill säga att han skapade två delningar i sin avgudadyrkan, å ena sidan en för det gudomliga, å andra sidan en för det råa våldet. Och detta var ej det enda tillfälle, där han bedrog sig själv. Han godtog nu allt. Det finnes ett sätt att träffa på miss­tagen på vägen till sanningen. Han ägde nu en slags kolartro, som accepterade allt. På sin nya väg dömde han alla den gamla tidens handlingar med Napoleons ära som måttstock och glömde alla förmildrande omständigheter. Men under alla förhållanden hade han tagit ett avgörande steg. Där han förut sett monarkiens<noinclude> <references/></noinclude> 0rxk5r5lusoyq6au8xapwr3squqrr1a 104 224764 660078 656543 2026-10-25T13:09:49Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660078 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 785 —}}</noinclude>fall, såg han nu Frankrikes tronbestigning. Hela hans syn på tingen förändrades. Det som hade varit solens nedgång blev nu morgonrodnaden. Allt detta skedde, utan att hans familj anade något. När han hade fullbordat detta oförklarliga verk, när han helt lagt av bourbonernas och ultras klädnad, när han raderat bort aristokraten, jakobiten och rojalisten, när han helt och fullt blivit revolutionär, demokrat och nästan republikan, då gick han till en gravör samt beställde hundra vi­sitkort med detta namn: Baron Marius Pontmercy. Detta var blott en logisk konsekvens av den förändring, som skett med honom. Men emedan han ej kände någon och ej kunde dela ut dem till portvakter på måfå, stoppade han dem i sin ficka. En annan naturlig följd av att han närmade sig sin fader och de ting, för vilka översten kämpat under tjugofem år var, att han avlägsnade sig från sin morfader. Vi ha redan nämnt, att han sedan länge ej tyckte om sin morfaders häftiga lynne. Det fanns redan mellan dem klyftan mellan en allvarlig ung man och en frivol och munter<noinclude> <references/></noinclude> jqrhozp6fv7ufjpc09rrif645wykdbk 104 224765 660079 656544 2026-10-25T13:12:08Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660079 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 786 —}}</noinclude>gubbe. Gerontes glättighet gör alltid en melankolisk Werther förtvivlad. Så länge samma politiska åsikter och samma tankar hade förenat dem, hade det funnits en brygga, på vilken han kunde möta herr Gillenormand. När denna brygga försvann, gapade avgrunden. Och till detta kom, att Marius tänkte på att herr Gillenormand helt omotiverat hade obarmhärtigt ryckt honom frän översten och på så sätt berövat barnet en fader och fa­dern ett barn. På grund av sin medkänsla med fadern började Marius nästan att hysa motvilja mot sin mor­fader. Men intet av allt detta visade Marius utåt. Han blev endast allt mera kylig, fåordig vid måltiderna samt var sällan hemma. När hans moster grä­lade på honom, var han mild som ett lamm och skyllde på sina studier, kurser, examina och kam­rater. Och morfadern övergav ej sin osvikliga diagnos: — Han är förälskad. Jag känner till saken. Då och då var Marius borta över natten. — Varför försvinner han på det sättet? fråga­de mostern. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> nwbr7btrf3q2223v59n4eu0p230lcrx 104 224766 660080 656545 2026-10-25T13:13:11Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660080 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 787 —}}</noinclude>Under en av sina alltid korta resor hade han besökt Montfermeil för att uppfylla den befall­ning, lians fader efterlämnat; han hade sökt efter sergeanten från Waterloo, värdshusvärden Thénardier. Denne hade gjort konkurs, krogen var stängd, och man visste ej vad det blivit av honom. För dessa efterforskningars skull var Marius bor­ta i fyra dygn. — Det är uppenbart, sade morfadern, att han börjat leva oordentligt. Man hade trott sig finna, att han på sitt bröst och under skjortan bar något i ett svart band om halsen. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> b6spky44rqgczwuvbe9vhimcsb0lxmo 104 224767 660081 656546 2026-10-25T13:15:42Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660081 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 789 —}}</noinclude>En morgon hade fröken Gillenormand den äld­re återvänt hem så upprörd, som hennes mildhet tillät henne att bli. Marius hade just hos sin mor­fader begärt tillåtelse att företaga en kortare resa, som han ämnade starta redan samma afton. — Res! hade morfadern svarat och herr Gille­normand hade för sig själv med höjda ögonbryn tillagt: Han har fått recidiv. Fröken Gillenormand hade alldeles förbryllad stigit upp till andra våningen samt utropat: — Det är för starkt! Men vart tänker han fara? Hon anade en mer eller mindre förbjuden för­bindelse, en kvinna i skymningen, ett rendez-vous, en hemlighet, och hon skulle ej varit ledsen över att ha fått korn på saken. Att avsmaka en hem­lighet är som en primör och de heliga förakta ej detta. Hos varje bigott finnes det en tydlig för­kärlek för skandaler. Hon kände alltså ett visst begär efter en saftig historia. För att avleda denna nyfikenhet, som störde henne en smula, hade hon tagit sin tillflykt till sina talanger samt börjat med ett av de under kejsar­dömet och restaurationen moderna broderierna,<noinclude> <references/></noinclude> 4lugzfbfpqxlo0f37fnurkajia37pwx 104 224768 660082 656547 2026-10-25T13:18:43Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660082 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 790 —}}</noinclude>vilkas mönster liknade de höga hjulen på en {{rättelse|tillbury|tilbury}}. Det var ett tråkigt arbete, och arbeterskan var allt annat än glad. Hon hade hållit på med det i flera timmar, när dörren öppnades. Fröken Gillenormand lyfte upp näsan och såg löjtnant Theodule, som gjorde honnör. Hon utstötte ett skri av lycka. Man kan vara gammal, man kan vara pryd och from och faster, men det är alltid trevligt att se en lansiär komma in i rummet. — Är du här, Theodule! utropade hon. — I förbifarten, faster. — Omfamna mig då! — Så ja! sade Theodule. Och han omfamnade henne. Fröken Gillenor­mand gick till sin sekretär och öppnade den. — Du stannar väl åtminstone veckan ut hos oss? — Jag reser i afton, faster. — Omöjligt. — Matematiskt säkert. — Stanna, min Theodule, jag ber dig. — Hjärtat säger ja, men permissionssedeln sä­ger nej. Det är så enkelt. Vi byta garnison. Vi lågo i Melun och skola till Gaillon. Därför<noinclude> <references/></noinclude> 794dggdwvc4tdr46kml5n9s90ew81zl 104 224769 660083 656548 2026-10-25T13:22:01Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660083 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 791 —}}</noinclude>måste vi passera Paris. Jag har sagt: jag har gått för att besöka min faster. — Och se här för ditt besvär. Hon gav honom tio guldmynt. — Ni menar för mitt nöje, kära faster. Theodule omfamnade henne för andra gången och hon hade den glädjen att känna hans mu­stascher snudda vid sin hals. — Kommer du att rida med regementet hela vägen? frågade hon. — Nej, faster. Jag höll på att jag skulle få träffa dig. Min kalfaktor tar min häst oclijag reser med diligensen. Det var sant, jag måste fråga dig om en sak. — Vad då? — Min kusin Marius Pontmercy reser ju också? — Hur vet du det? frågade fastern, som plöts­ligt kände sig nyfiken i högsta grad. — När jag kom, gick jag till diligensen för att beställa plats. — Och då? — En resande hade då redan beställt plats på taket. Och jag såg hans namn. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> b5pqdegqks61x13cq4y26xssijdyx3n 104 224770 660084 656549 2026-10-25T13:23:46Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660084 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 792 —}}</noinclude>— Vilket namn? — Marius Pontmercy. — Den rucklaren! utropade fastern. Din ku­sin är ej en rangerad karl som du. Och att tänka sig, att han skall tillbringa hela natten i diligensen! — Jag också. — Men du är tvungen till det. — Visst tusan, sade Theodule. — Nu hände något med fröken Gillenormand. Hon fick en idé. Om hon varit en man, skulle hon slagit sig för pannan. Hon vände sig till Theo­dule: — Vet du, att din kusin ej känner igen dig? — Det gör han ej. jag har sett honom, men han har aldrig värdigats lägga märke till mig. — Och ni komma att resa tillsammans? — Han på taket och jag i vagnen. — Vart går denna diligens? — Till Andelys. — Det är alltså dit Marius far? — Såvida han ej, som jag, stannar på vägen. Jag stiger av vid Vernon för att fortsätta till Gaillon. Jag vet intet om Marius' resplan. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 17m5m4vptbfak3aojxyr19al8mzifzq 104 224771 660085 656550 2026-10-25T13:25:36Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660085 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 793 —}}</noinclude>— Marius! Vilket obehagligt namn! Varför har man kallat honom Marius? Och när du he­ter Theodule! — Jag skulle vilja heta Alfred, sade officeren. — Hör på, Theodule. — Jag lyssnar, faster. — Noga! — Noga. — Är du med? — Ja. — Marius är ofta borta. — Ah! — Om nätterna. — Oh! — Vi skall taga reda på vad som ligger bak­om detta. — Theodule svarade med lugnet hos en här­dad man: — Vilken skojare. Och med detta trygga skratt, som uttrycker den största säkerhet, tillade han: — En flickunge. — Det är klart, sade hans faster, som trodde sig höra herr Gillenormand tala och som fann, att<noinclude> <references/></noinclude> sl5f3zhplejpiisyh4buxvhuyxwn3vy 104 224772 660086 656551 2026-10-25T13:29:03Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660086 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 794 —}}</noinclude>hon var fullkomligt övertygad tack vare detta ord flickunge, som av Theodule uttalades på nästan samma sätt som av herr Gillenormand. Hon fort­satte: — Låt oss roa oss ett tag! Följ efter Marius! Han känner dig ej så det går lätt. Eftersom det finnes en flickunge med i spelet, så försök att få se henne. Och skriv sedan till oss om saken. Det kommer att roa din farfar. Theodule hade ingen överdriven smak för så­dana saker, men han kände sig rörd av de tio guldmynten och trodde sig skymta en fortsättning på dem. Han åtog sig därför uppdraget och sade: — Som ni vill, faster. Ocli tilläde för sig själv: Nu har jag blivit duenna. Fröken Gillenormand omfamnade honom. — Du, Theodule, skulle aldrig ställa till något sådant. Du är disciplinerad, du måste följa or­derna, du är en pliktens man, och du skulle aldrig lämna din familj för att besöka en sådan varelse. Lansiären gjorde en grimasch, värdig en Cartouche, om han berömts för sin ärlighet. Kvällen efter detta samtal steg Marius upp i diligensen, utan att ana att han var övervakad.<noinclude> <references/></noinclude> dxizn3bk3gnn8zee15gcvx6v5ej9kdb 104 224773 660088 656552 2026-10-25T13:31:03Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660088 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 795 —}}</noinclude>Och det första spionen gjorde var att somna. Sömnen var djup. Argus snarkade hela natten. Vid daggryningen ropade kusken: — Vernon! Uppehåll i Vernon! Löjtnant Theodule vaknade. — Gott, mumlade han halvsovande, det är här jag skall stiga ur. Så småningom klarnade hans minne, han tänk­te på sin faster, på de tio guldmynten och på sitt uppdrag att skildra Marius uppförande. Detta kom honom att skratta. — Han är kanske ej kvar i diligensen, tänkte han, i det han knäppte sin uniformsrock. Han har kunnat stiga ur vid Poissy eller Triel och han har kunnat göra det vid Meulan eller Mantes eller Rolleboise eller rest ända till Pacy med möjlighet att vika av till vänster till Ereux eller åt höger till Laroche-Guyon. Följ efter den, kära faster! Vad skall jag skriva till den gamla kvinnan? I detta ögonblick steg ett par svarta byxor ned från taket och visade sig utanför vagnens rutor. — Kan det vara Marius? frågade sig löjtnan­ten. Det var Marius. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> bcy6629mp2vjmi6updngakasp6cowoy 104 224774 660089 656553 2026-10-25T13:32:40Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660089 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 796 —}}</noinclude>En bondflicka stod vid vagnen tillsammans med postiljoner och hästar samt erbjöd de resande blommor. — En blomma åt er sköna, ropade hon. Marius gick fram till henne och köpte hennes vackraste blommor. — För tusan, sade Theodule, det här börjar intressera mig. Vem tänker han skänka de där blommorna? Till en sådan bukett behövs det verkligen en vacker kvinna. Jag måste få se henne. Nu var det ej blott på grund av sitt uppdrag utan även av nyfikenhet, som en hund, vilken ja­gar för egen räkning, som han följde Marius. Marius lade ej märke till Theodule. Eleganta kvinnor stego ur diligensen, men han såg dem icke. Han tycktes ej se något omkring sig. — Han måtte vara riktigt förälskad! tänkte Theodule. — Härligt, sade sig Theodule. Kyrkan! Ett möte kryddat av en smula mässa är alltid trevligt. Intet är så utsökt som ett ögonkast i den gode Gudens närvaro. Marius ställde stegen mot kyrkan. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> emndx0o2ndhx63zitr41g469vnjsr49 104 224775 660090 656554 2026-10-25T13:34:20Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660090 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 797 —}}</noinclude>När han kommit fram till kyrkan, gick Marius ej in utan runt ett hörn av absiden. — Mötet är ute, sade Theodule. Låt oss titta på flickebarnet. Han gick försiktigt på tå mot det hörn, bakom vilket Marius försvunnit. Där blev han stående häpen. Med pannan i händerna hade Marius böjt knä vid en grav. Han hade lagt sin bukett på den. Vid den ena ändan av graven stod det ett svart träkors med detta namn i vita bokstäver: Över­sten baron Pontmercy. Man kunde höra Marius snyfta. Flickungen var en grav. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 78a77ke5f4003vx1xttplq2edj2kmn8 104 224777 660091 656556 2026-10-25T13:36:13Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660091 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 800 —}}</noinclude>— Jag tycker bättre om det, sade herr Gillenormand. Ett ögonblick senare kom han in i den salong, där fröken Gillenormand den äldre satt vid sin sybåge. Hans entré var en triumfators. I ena handen höll herr Gillenormand redingo­ten och i den andra det svarta bandet, och han utropade: — Seger! Vi hålla på att genomskåda hem­ligheten! Vi börja på att pejla djupet av vårt svarta fårs förvillelse. Jag har porträttet! I själva verket fanns det en svart medaljong i den svarta kedjan. Den gamle tog medaljongen, betraktade den ett ögonblick, innan han öppnade den med en väl­lustig min, som om han vore en stackars uthung­rad djävul, som framför sig såg en delikat mid­dag, vilken ej var avsedd för honom. Det är uppenbart, att detta är ett porträtt! Så­dant känner jag till! Det är en sak, som man helt ömt bär vid hjärtat! Vad pojkarna kan vara dumma! Och så är det väl ett vanligt stycke,<noinclude> <references/></noinclude> 4n750x1kbple23dkuuhgnfoqv6zozwo 104 224778 660092 656557 2026-10-25T13:40:35Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660092 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 801 —}}</noinclude>som antagligen kommer honom att darra. Nuti­dens ungdom har så dålig smak! — Låt oss se efter! sade hans äldsta dotter. Man öppnade medaljongen genom att trycka på en fjäder. I den fanns intet annat än ett pap­per, som var noga sammanviket. -— Det ena eller det andra, sade herr Gillenormand, i det han brast ut i ett gapskratt. Jag vet vad det är! Ett kärleksbrev! — Låt oss läsa det! sade fastern. Hon tog på sig sina glasögon. De vecklade upp papperet samt läste följande: ”För min son! — Kejsaren har på slagfäl­tet utnämnt mig till baron, det var vid Waterloo. Sedan har restaurationen bestritt min rätt till denna titel, som jag förvärvat med mitt blod, men min son kommer att bära den. Det är up­penbart, att han kommer att vara den värdig.” Det är omöjligt att skildra vad fadern och dot­tern kände i detta ögonblick. De voro som för­stenade av andedräkten från en död. De utbyt­te ej ett ord. Men herr Gillenormand sade för sig själv: — Det är stråtrövarens stil! {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> ptjndxpqwbzq60o3pcbosmxdnqahqp5 104 224779 660093 656558 2026-10-25T13:43:05Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660093 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 802 —}}</noinclude>Mostern undersökte papperet, vände det åt al­la håll samt lade det tillbaka i lådan. I samma ögonblick föll ett avlångt, i blått papper inslaget paket ur redingotens ficka. Frö­ken Gillenormand tog upp det samt öppnade det. Det var Marius' hundra visitkort. Hon räckte dem till herr Gillenormand, som läste: {{c|''”Baron Marius Pontmercy.”''}} Den gamle ringde. Nicolette kom. Herr Gil­lenormand tog bandet, skrinet och redingoten, kastade allt på golvet samt sade: — Tag bort de här struntsakerna! En lång timma tillbragtes under den djupaste tystnad. Den gamle mannen och den gamla flic­kan sutto med ryggarna mot varandra samt tänkte båda på samma sak. Efter en timma sa­de moster Gillenormand: — Det var underligt! Några minuter senare kom Marius. Han återvän­de från sin resa. Innan han hunnit över tröskeln, lade han märke till att morfadern hade ett av hans visitkort i handen; den gamle utropade med sin<noinclude> <references/></noinclude> h0g9f6zfn62p243dsh9uwmf77fb0vy4 104 224780 660094 656559 2026-10-25T13:44:41Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660094 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 803 —}}</noinclude>gammaldags, borgerliga pondus och helt hånfullt, liksom om lian sade något förkrossande: — Se här! Se häri Du har blivit baron! Jag frambär mina lyckönskningar! Vad är menin­gen med allt detta? Marius rodnade lätt och svarade: — Det betyder, att jag är min faders son. Herr Gillenormand blev hastigt allvarsam och sade med hård röst: — Din fader, det är jag. — Min fader, återtog Marius med sänkt blick och allvarligt utseende, var en ödmjuk hjälte, som ärofullt tjänade republiken och Frankrike och som var en stor man i den på bragder rika­ste historia, människor skapat. Under ett kvarts sekel levde han i bivack, i regnet från kulor och mitraljöser, i snöglopp och smuts och regn; han var en man, som tog tvenne fanor och mottog tjugo blessyrer samt dog ensam och övergiven och som aldrig begått något annat fel än att älska två otacksamma, sitt land och mig. Detta var mera än herr Gillenormand kunde uthärda. Vid ordet republiken hade han rest sig upp eller, för att säga sanningen, stramat upp<noinclude> <references/></noinclude> dqxevhx96crsmw5t2tmakncod4j3o8p 104 224781 660095 656560 2026-10-25T13:45:39Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660095 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 804 —}}</noinclude>sig. Varje ord, Marius sagt, hade återspeglats på den gamle rojalistens ansikte, som verkat, som om det mottagit en örfil. Han började med att se dyster och harmsen ut och slutade med att rodna, att antaga purpurns färg samt likna ett flammande bål. {{tomrad}}<noinclude>(Forts, i sjunde bandet.) <references/></noinclude> pm331l6pw2bq91r8zzyaqius10tqwry 660096 660095 2026-10-25T13:47:05Z Jonatanskogsfors 17420 660096 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 804 —}}</noinclude>sig. Varje ord, Marius sagt, hade återspeglats på den gamle rojalistens ansikte, som verkat, som om det mottagit en örfil. Han började med att se dyster och harmsen ut och slutade med att rodna, att antaga purpurns färg samt likna ett flammande bål. {{tomrad}}<noinclude>{{c|(Forts, i sjunde bandet.)}} <references/></noinclude> 6dqv7mh1dtk5hqjh89v5q0qvm81z5en 104 226194 660143 659600 2026-10-25T15:04:48Z Thuresson 20 660143 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>[[File:Ehrensvärd, Augustin - Carolus Linnaeus, engraving, 1740.jpg|miniatyr|center|stående=1.5|{{c|EFTER KOPPARSTICK AF A. EHRENSVÄRD ÅR 1740 I K. BIBLIOTEKET.}}]] {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> ido2379q81r9lu3m8zxq0tpdisyaeoe 104 226317 660167 659911 2026-10-25T19:46:59Z Thuresson 20 660167 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>tyckte han väl att kopparslagare och hofslagare var ungefär detsamma. Af brefvet framgår, att den nyfödde skulle heta Carl, och denna faderns önskan tillmötesgicks raskt, ty dopet ägde enligt tidens sed rum redan två dagar efter gossens ankomst till världen, såsom synes af följande anteckning i Falu kyrkas dopbok:<ref>Enligt benäget meddelande af kyrkoherden i Falun, kontraktsprosten {{Spärrad|''G. {{Korrektion|Eklund|Ekström|234}}''}}.</ref> 1741 Jan. 23 Christnades Herr Doctor Linnæi barn och nämndes <i>Carl</i>. {{c|<i>Manfolks Faddrar voro:</i>}} :Herr Doct. och Assessoren Joh. Moræus. :Herr Rådman Daniel Moræus. :Herr Johan Moræus. {{c|<i>Fruentimmers Faddrar:</i>}} :Herr Doct. och Assess. Moræi K. Fru. :Sahl. Rådm. Hans Israelssons Änka H:u Sara, samt :Jungfru Anna Christina Moræa. Vittnena voro således den unga moderns föräldrar, farbror, bror och syster samt mormor, eller gumman på Korsnäs, hvilken G. G. Reuterholm i sin dagbok kallade »en gammal god käring». I samband med denna födelsehistoria må påpekas, att en af Linnés biografer, medicinalrådet Sven Hedin i sitt bekanta och i flera hänseenden värdefulla, men emellanåt ej fullt tillförlitliga arbete »Minne af von Linné, Fader och son» säkerligen lämnat en oriktig framställning om förhållandena under den första tiden af Linnæus' äktenskap. Han skrifver nämligen: »Carl von Linné den yngre föddes i Fahlun den 20 januari 1741. Nästan hela den tid, som Linnæus saknade det egna hem och de beqvämligheter, hvilka en knapp<noinclude> <references/> {{c|141}}</noinclude> 3447np177s89nxtq1a27gj2e2suamyo 104 226319 660168 659913 2026-10-25T19:48:09Z Thuresson 20 660168 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>Östersjön »se efter gräs och växter, som till färgerier äro tjänlige, undersöka ler- och jordarter, som till hel- och halfporsliner, tobakspipor etc. kunde brukas, eftersöka medicinalväxter» o. s. v., ledsagades han liksom under Dalafärden af några unga män, hvilka skulle vara honom behjälpliga vid undersökningarna. De voro notarien i Bergskollegium Per {{Korrektion|Adlerhielm|Adlerheim|234}}, auskultanten i samma kollegium, Linnæus' svåger Johan Moræus, brukspatron H. J. Gahn, medicine studerandena G. Dubois och S. Wendt samt Fredrik Ziervogel, hofapotekarens son, hvilken efter faderns snart timade död också blef hofapotekare, men först längre fram öfvertog hans apotek. Sällskapet anträdde färden i den behagligaste vårtiden, skrifver expeditionens ledare, som var särskildt belåten, därför att han genom reseuppdraget undgick att såsom amiralitetsläkare vara med på flottan under det förestående kriget med Ryssland. »Solen sken klar och luften var något kulen. Våren, som ej bör mätas efter kalendarium utan efter klimatet och värmen, var så vida kommen, att lönnen utslagit sina blommor men ej blad; att björken nyligen utspruckit och blommade som bäst; alens stiplar voro nyligen utbrustna och granen hade på sina yttersta kvistar små röda smultronlika knoppar, som voro de hanblommor, men ännu ej mjöliga; lind, ek och asp stodo ännu sofvande i sin vinterdvala. Blommor voro inga andra än Draba prima, Caltha, Glechoma, Leontodon, Hepatica, Anemone secunda, Oxalis, Adoxa, Salices. Ibland fåglarna hade göken nyss begynt gucka och ladusvalan såg man i dag den första.»<ref><i>{{Spärrad|Carl Linnæi}} Öländska och Gothländska resa.</i> Stockh. o. Uppsala. 1745.</ref> —<noinclude> <references/> {{c|143}}</noinclude> mf4j28bl9rwuouoole64dk8rzkx4xf7 104 226338 660169 659958 2026-10-25T19:49:02Z Thuresson 20 660169 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>sålunda Linnæus: »H. Maj:t Drottningen får nöje för naturkunnigheten och skaffar sig de ståtligaste samlingar af Conchylier och Insecter ifrån Indien, så att de täflade med de största i världen. Linnæus får befallning att komma dit till Drottningholm att beskrifva allt detta, och nödgas sålunda att genombryta en wettenskap om Conchylierne, där aldrig någon banat redig wäg; så att ock han skulle gå denna wäg, som han aldrig tänkt sig. Han fick då det nöjet dagligen conversera med en så stor och dråpelig Drottning samt en så mild konung. Han måste blifwa Hofman, han som aldrig det ärnat.» — Drottningen å sin sida skildrade hans besök och den gemensamma verksamheten och trefnaden i ett bref den 6 augusti till sin moder:<ref>Liksom det följande affattadt på franska och efter originalet i Riksarkivet publiceradt af {{Spärrad|''F. Arnheim''}} i <i>Luise Ulrike die Schwester Friedrichs des Grossen</i>. Ungedruchte Briefe T. I. Berlin {{Korrektion|1809|1909|234}}.</ref> »Jag finner mig mycket väl här och njuter af det allra största lugn. Jag bemödar mig om att hafva angenäma och nyttiga sysselsättningar, och bland andra taga de med medaljerna tiden mest i anspråk. Jag har vidare varit i tillfälle att i Holland inköpa två mycket vackra naturalie-kabinett, af hvilka det ena tillhört en man vid namn Skot, det andra Thenkaten.<ref>Hvem Skot var är ej bekant, men »Thenkaten» var antagligen den kände holländske samlaren <i>Lambert ten Kate</i>, f, 1674, d. 1731.</ref> Samlingen af fjärilar och andra insekter från Indien är utomordentligt vacker och snäcksamlingen mycket fullständig. Jag roar mig med att ordna dem tillsammans med en professor från Uppsala, som är en<noinclude> <references/> {{c|157}}</noinclude> 5wf7pbis1pnbpwrfo1n5rtpq7q230au 104 226371 660097 2026-10-25T13:54:26Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660097 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /><h4 align="center"> VIII. <br /> MARMOR MOT GRANIT. </h4> {{c|(Forts.)}}</noinclude>— Marius! utropade han. Avskyvärda barn! Jag vet ej, vad din fader var! Jag känner ej alls till detta! Men jag vet, att det aldrig funnits annat än stackare bland dessa människor! Att de alla varit tiggare, mördare, rödmössor och tjuvar! Jag säger alla! Jag känner ingai Jag säger alla, förstår du det, Marius? Förstår du, att du är lika mycket baron som min toffel? De ha alla varit skurkar, de som tjänat Robespierre! Och alla, som tjänat B-u-o-n-a-p-a-r-t-e. Alla ha de varit förrädare, vilka förrått sin kung! Alla ha de varit fega uslingar, vilka sprungit sin väg för preussare och engelsmän vid Waterloo! Det är vad jag vet! Om din herr fader har be­ funnit sig i det sällskapet, det vet jag ej, men om han gjort det, så är det så mycket sämre för honom. Mjuka tjänare! Det var Marius, som var branden och herr Gillenormand som var blåsbälgen. Marius<noinclude> <references/></noinclude> jfsd4gerbrnndzkrjnpc42f17vkc51z 104 226372 660098 2026-10-25T13:56:56Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660098 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />— 814 —</noinclude>dar­rade i alla lemmar och visste ej vad han gjorde. Hans huvud brann. Han var som prästen, vilken ser hostian kastas för alla vindar, som fakiren, vilken ser den förbigående spotta på hans avgud. Det kunde ej ske, att sådana saker kunde sägas ostraffat! Men vad skulle han göra? Man hade trampat hans fader under fötterna i hans närvaro, men av vem? Av hans morfader! Hur skulle han hämnas denna förolämpning utan att träf­fa den andre? Det var en omöjlighet för honom att förolämpa morfadern och det var lika möjligt att ej hämnas fadern! Å ena sidan fanns det en helgad grift, å den andra gråa hår! Under någ­ra minuter tvekade han samt kände allt snurra runt, därpå lyfte han ögonen, betraktade sin mor­fader samt sade med dånande röst: — Ned med Bourbonerna och det stora svinet Ludvig XVIII! Visserligen var Ludvig XVIII död sedan fyra år, men det generade inte. Den gamle hade varit purpurröd men blev nu vit som ett lakan. Han vände sig mot en byst av hertigen de Berry, som stod i ett hörn, buga­de sig djupt med en gammaldags sirlighet samt<noinclude> <references/></noinclude> 0gswymoa6tkpwpifuf4k0sbeg1udtlp 104 226373 660099 2026-10-25T13:57:43Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 660099 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>Carl Alexander Clerck var gift två gånger, nämligen först med Anna Maria Starck, som afled 1738, och sedan med Anna Margaretha Dahléen, hvilken dog först 1787. Han efterlämnade inga barn. En arfvinge, som väntades i februari 1757 och till hvars ankomst Linnæus i bref lyckönskade fadern med orden <i>Sit Tibi fausta Lucina</i> (må Lucina vara dig gunstig)<ref>Lucina var barnsängskvinnornas gudinna.</ref>, torde ha dött i späd ålder. Om Clercks familjeförhållanden i öfrigt må nämnas, att han hade flera syskon, nämligen bröderna Jakob, slottsbildhuggare i Stockholm, och Nils, regementsfältskär i Ryssland, samt fyra systrar, af hvilka Ulrika var gift med direktören för Ädelfors guldverk i Småland Henrik Theophil Scheffer, en af sin tids lärdaste män och kusin till de ryktbara statsmännen, grefvarne Carl Fredrik och Ulrik Scheffer. För de försändelser af botaniska och zoologiska samlingar, böcker o. s. v., som Linné under sin långa professorstid fick emottaga från sina på forskningsresor stadda lärjungar och från andra samlare, gynnare och beundrare i utlandet, kom han i förbindelse med många af Stockholms handelshus och köpmän, kaptener och superkarger på Ostindiska kompaniets fartyg samt svenska konsuler och konsularagenter på utrikes orter. Bref ifrån honom till flera ibland dessa handelns och sjöfartens ofta mycket framstående representanter finnas bevarade, liksom deras svarsbref, och därjämte träffas i Linnés korrespondens med andra personer och särskildt med Bäck och Wargentin talrika meddelanden om dem. I själfva verket torde<noinclude> <references/> {{c|188}}</noinclude> i40sl4t9vzbuyjjz375yoq6vi7v5fea 104 226374 660100 2026-10-25T14:00:02Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 660100 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>ingen svensk naturforskare, äfven i nyare tid, haft att glädja sig åt så stor tjänstvillighet från merkantila kretsar och så mycket tillmötesgående som han, hvilket väl berodde på hans stora anseende och berömmelse, men äfven på det intresse för vetenskapliga frågor och angelägenheter, som inom Stockholms handelsvärld fanns och blomstrade under Frihetstiden. Såsom vittnesbörd härom må nämnas, att åtminstone två af tidehvarfvets börsmagnater, nämligen Thomas Plomgren och Claës Grill, voro ledamöter af Vetenskapsakademien, den sistnämnde till och med preses, under sista kvartalet 1748. Vidare voro de och många andra af de stora handelshusens chefer direktörer och intressenter i Ostindiska kompaniet, som försåg deras hem vid Skeppsbron, Munkbron och Stortorget ej blott med de österländska porslins- och fajansfabrikernas för rokokons smak så passande alster utan äfven med talrika naturalier samt kuriosa för salongernas kabinettsskåp. Många af kompaniets skeppskaptener och tjänstemän voro naturvetenskapligt intresserade och bildade män, hvilka med nit och ifver tillvaratogo blomsterkonungens i Uppsala intressen och till honom hemförde samlingar. Främsta platsen bland dem intogs af Carl Gustaf Ekeberg, hvilken såsom kapten i kompaniets tjänst utförde ej mindre än tio färder till Ostasien och mellan resorna ägnade sig åt jordbruk på sin egendom Altomta i Uppland. Han blef år 1755 löjtnant vid Amiralitetet och 1761 för sina vetenskapliga förtjänster, ådagalagda bland annat genom flera skrifter i ekonomi och hydrografi, ledamot af Vetenskapsakademien. Genom förvärf och försändelser af samlingar tillvann han sig Linnés stora tacksamhet,<noinclude> <references/> {{c|189}}</noinclude> quhjh6cu4idpb8sc80e5i55sk0f0bia 104 226375 660101 2026-10-25T14:01:00Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660101 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h3 align="center">''{{spärrad|FJÄRDE BOKEN}}''<br /> ''{{spärrad|Vännerna från barnaåren.}}'' </h3> <h4 align="center"> I. <br /> ETT KOTTERI SOM HÅLLIT På ATT BLIVA HISTORISKT. </h4> Vid denna tid förnams en nästan omärklig re­volutionär vind. Det var eftersläntrarne till 1789 och 1792 som svävade i luften. Ungdomen höll på att flytta, om uttrycket tillåtes. Utan att ana det förändrades man på grund av den nya tids­andan. Det är ej blott på urtavlan som visaren går framåt. Var och en gör de framsteg han kan. Rojalisterna hade blivit liberaler, och liberalerna hade blivit demokrater. Det var som ett tidvatten, komplicerat genom tusen strömningar och källor. Det uppkom de mest egendomliga strömvirvlar och man beund­rade på en gång Napoleon och friheten. Detta är historia. Vi ge en spegelbild av denna tid.<noinclude> <references/></noinclude> p7bj2ur3vxzp148n42j4y6uis5jxu7v 104 226376 660102 2026-10-25T14:02:56Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660102 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h3 align="center">''{{spärrad|FEMTE BOKEN.}}''<br /> ''{{spärrad|Olyckans fördelar.}}'' </h3> <h4 align="center"> I. <br /> DEN FATTIGE MARIUS. </h4> Marius fann livet svårt. Att så att säga leva upp sina kläder var ingenting. Han åt på det sätt, som kommer en att tänka på en utsvulten varg. En fruktansvärd sak, som innefattar dagar utan mat, nätter utan sömn, kvällar utan ljus, härden utan eld, veckor utan arbete, framtid utan förhoppning, kläder med trasiga armbågar, en hatt så gammal, att de unga flickorna skrattade åt den, en port som befanns vara stängd, för att man icke kunde betala hyran, portvaktens och krogvärdens förakt, grannarnas förödmjukelser, den alldeles förtrampade värdigheten, nödvändig­heten att göra vad för arbete som helst, avsma­ken, bitterheten, misströstan. Marius lärde sig, hur man sväljer allt detta, och huru man ofta<noinclude> <references/></noinclude> 73w74rvizs5xijrzrriu03jmrbgnz3t 104 226377 660103 2026-10-25T14:04:26Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 660103 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>och ibland försatte han honom i ett tillstånd af stor förtjusning och spänning. När Ekeberg t. ex. i ett bref den 13 augusti 1764 från Göteborg underrättat honom, att han hade att vänta en sändning med frön, rötter och insekter m. m. från Goda Hoppsudden samt lefvande teplantor från Kina, svarade han sålunda med en försäkran, att kaptenen ej hade varit mera välkommen, om han nedkommit från himlen, och tillade i hänförelsen öfver teplantorna: {{mindre|“Men lefwande Theträd! Är det möjligt? Är det werkligen Theträn! Sannerligen om det är The, skall jag göra Herr Capitainens namn beständigare än Alexandri Magni. Men jag är säker, att de aldrig komma oskadde till Upsala; ödet står alltid emot för stora saker. Jag törs ej tänka härpå för alteration och frugtan, att de skola förgås på wägen. Jag är gammal, men wore jag wiss på att de woro äkta Theträd, jag wågade gå till Götheborg och bära dem sielf i famnen till Upsala. Är det rätta theträd, så beder jag Hr Capitainen för Guds skull; för Fäderneslandets kärlek; för naturwetenskapens skull; och för allt hwad heligt och i werlden namnkunnigt är, haf om dem den aldra ömmaste omsorg.”}} Att Linné blef så förtjust öfver Ekebergs meddelande berodde, oafsedt den botaniska triumfen att få tebusken till Uppsala botaniska trädgård, på förhoppningen om att kunna odla te i Sverige eller, såsom han skrifver i de egenhändiga anteckningarna, därpå, att »han ansåg ingen sak högre, än att stänga den port, hwarigenom bortgår alt silfwret i Europa». — Glädjen blef emellertid ej långvarig, ty plantorna ville ej trifvas utan dogo. En annan ostindiefarare, som skickade Linné samlingar, var Johan Dassau. Han tillhörde den bekanta Stockholmssläkten och deltog bland annat såsom superkarg i Ekebergs resa år 1775 med skeppet »Sofia<noinclude> <references/> {{c|190}}</noinclude> s81r7fzh9m3poa8qkxbb0a217gae1n1 104 226378 660104 2026-10-25T14:04:57Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660104 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude>inte hade något annat att svälja. I det ögonblick, då en människa känner sig i behov av stolthet, likaväl som hon behöver kärlek, kände han sig hånad, emedan han var dåligt klädd, och löjlig emedan han var fattig. Vid den ålder, då ungdomen i vanliga fall känner hjärtat svälla av en nä­stan kejserlig stolthet, hände det mer än en gång att han såg ned på sina trasiga stövlar och han kände fattigdomens orättvisa blygsel och över­fors av en glödande rodnad. Beundransvärda och förfärliga prövning, från vilken de svaga ut­gå förkrossade, de starka luttrade. Denna smält­degel, dit ödet kastar en man varje gång den vill skapa en skurk eller en halvgud! Det utföres många hjältedåd under dessa obe­märkta strider. Det finns ihärdiga och okända hjältar, som i mörkret försvara varje tumsbredd mark mot tvångets och brottets ödesdigra an­grepp. Ädla och hemlighetsfulla segrar, vilka ingen ser, som ej belönas med äran och ej hälsas av fanfarer. Livet, olyckan, ensamheten, övergi­venheten och fattigdomen äro slagfält, som även ägna sina hjältar, okända hjältar, som stundom äro större än de mest berömda. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> sn17gaxk4d6sff5mq6cqahk8xciv0qi 660111 660104 2026-10-25T14:15:11Z Jonatanskogsfors 17420 660111 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />— 884 —</noinclude>inte hade något annat att svälja. I det ögonblick, då en människa känner sig i behov av stolthet, likaväl som hon behöver kärlek, kände han sig hånad, emedan han var dåligt klädd, och löjlig emedan han var fattig. Vid den ålder, då ungdomen i vanliga fall känner hjärtat svälla av en nä­stan kejserlig stolthet, hände det mer än en gång att han såg ned på sina trasiga stövlar och han kände fattigdomens orättvisa blygsel och över­fors av en glödande rodnad. Beundransvärda och förfärliga prövning, från vilken de svaga ut­gå förkrossade, de starka luttrade. Denna smält­degel, dit ödet kastar en man varje gång den vill skapa en skurk eller en halvgud! Det utföres många hjältedåd under dessa obe­märkta strider. Det finns ihärdiga och okända hjältar, som i mörkret försvara varje tumsbredd mark mot tvångets och brottets ödesdigra an­grepp. Ädla och hemlighetsfulla segrar, vilka ingen ser, som ej belönas med äran och ej hälsas av fanfarer. Livet, olyckan, ensamheten, övergi­venheten och fattigdomen äro slagfält, som även ägna sina hjältar, okända hjältar, som stundom äro större än de mest berömda. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 5gg9b73y97owl484boalk1wh5rrqf83 660112 660111 2026-10-25T14:16:05Z Jonatanskogsfors 17420 660112 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 884 —}}</noinclude>inte hade något annat att svälja. I det ögonblick, då en människa känner sig i behov av stolthet, likaväl som hon behöver kärlek, kände han sig hånad, emedan han var dåligt klädd, och löjlig emedan han var fattig. Vid den ålder, då ungdomen i vanliga fall känner hjärtat svälla av en nä­stan kejserlig stolthet, hände det mer än en gång att han såg ned på sina trasiga stövlar och han kände fattigdomens orättvisa blygsel och över­fors av en glödande rodnad. Beundransvärda och förfärliga prövning, från vilken de svaga ut­gå förkrossade, de starka luttrade. Denna smält­degel, dit ödet kastar en man varje gång den vill skapa en skurk eller en halvgud! Det utföres många hjältedåd under dessa obe­märkta strider. Det finns ihärdiga och okända hjältar, som i mörkret försvara varje tumsbredd mark mot tvångets och brottets ödesdigra an­grepp. Ädla och hemlighetsfulla segrar, vilka ingen ser, som ej belönas med äran och ej hälsas av fanfarer. Livet, olyckan, ensamheten, övergi­venheten och fattigdomen äro slagfält, som även ägna sina hjältar, okända hjältar, som stundom äro större än de mest berömda. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> clobwvo802set8jgge22rv8ubn926ba 104 226379 660105 2026-10-25T14:07:05Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 660105 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>Magdalena». Ett par bref från honom till Linné vittna om lifliga vetenskapliga intressen samt stor beundran och tillgifvenhet för adressaten. Dassaus dotter Anna Sofia blef gift med Linnés lärjunge och biograf Adam Afzelius. De här ofvan antydda stockholmska handelshusen, som förmedlade Linnés utländska förbindelser och oftare omtalas, voro Appelroot & Spalding, Claësson & Spalding samt Wittfot & König, men han stod äfven i beröring med den bekante Robert Finlay, med Christian Hebbe, den framstående grundaren af den högt ansedda Hebbeska firman, och med dennes söner och efterträdare Simon Bernhard, Christian och Johan Fredrik, samt i penningangelägenheter för »apostlarne» med Carlos och Claës Grill och Jan & Carl Hasselgreen, som hade sitt hufvudkontor i Amsterdam, m. fl. Bland svenska konsuler, som gjorde honom tjänster, må särskildt nämnas den för sina vetenskapliga och vittra intressen bekante Erik Brander, adlad Skjöldebrand, hvilken före utresan till Algeriet, där han under åtskilliga år fungerade såsom konsul, blifvit bekant med Linné och sedan från sitt verksamhetsområde skickade honom flera »sällsamma naturalster». Branders son, den längre fram i tiden ryktbare statsmannen, generalen och konstidkaren Anders Fredrik Skjöldebrand, som med anledning af dessa faderns förbindelser under sin Uppsalatid med stor välvilja omfattades af Linné, har i sin »Voyage pittoresque au Cap Nord» (1801) skildrat ett besök på Hammarby, hvilket är af intresse för upplysningarna om den store mannen på äldre dagar och här må återgifvas, då<noinclude> <references/> {{c|191}}</noinclude> sduuujvtjo9uf90vkwie57gsx63li7h 104 226380 660106 2026-10-25T14:07:20Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660106 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h3 align="center">''{{spärrad|SJÄTTE BOKEN.}}''<br /> ''{{spärrad|Två stjärnor mötas.}}'' </h3> <h4 align="center"> I. <br /> ÖKNAMNET. DESS UPPKOMST. FAMILJENAMN. </h4> Marius var vid denna tid en vacker, ung man av medellängd. Han hade mycket svart, tjockt hår, en hög och intelligent panna, öppna, passio­nerade näsborrar. Hans utseende var allvarligt och lugnt, och över hela hans anlete vilade nå­got visst högdraget, tankfullt och oskyldigt. Hans profil, vars alla linjer voro avrundade utan att upphöra att vara regelbundna, hade den german­ ska mildhet, som över Elsass och Lothringen in­trängt i den franska fysionomien. Den hade den­na fullständiga frånvaro av vinklar, som gjorde sigamberna så lätta att igenkänna bland romar­na, och som särskiljer lejonens och örnarnas ra­ser. Vid den ålder, då ynglingen övergår till<noinclude> <references/></noinclude> h8jczkyze9uz4pyr80g7cleibre8z6e 104 226381 660107 2026-10-25T14:09:49Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660107 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h3 align="center">''{{spärrad|SJUNDE BOKEN.}}''<br /> ''{{spärrad|Patron Minette.}}'' </h3> <h4 align="center"> I. <br /> GRUVORNA OCH GRUVARBETARNA. </h4> Alla mänskliga samhällen ha vad man skulle kunna kalla ”undre skikt”. Det sociala tillstån­det är överallt underminerat. Ibland är det mot­tagligt för goda, ibland för dåliga inflytanden. Detta tysta arbete försiggår i skilda lager. Det finns gruvschakt, som ligga högt, och sådana, som ligga djupt. Det finns ett högre och ett läg­re plan i denna mörka och underjordiska boning. Det lägsta ligger bortom civilisationens råmär­ken, och vi känna ej till det, tack vare vår likgil­tighet och sorglöshet. Encyklopedien från förra århundradet var ett gruvschakt, som låg i full dager. Det mörker, som bredde sig dystert över den första kristendomen, väntade blott på ett till­fälle att få skingras under Cæsarerna för att<noinclude> <references/></noinclude> 1n03w0ns4zchw1caxref3keuni7s8vl 104 226382 660108 2026-10-25T14:11:35Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660108 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />— 972 —</noinclude>sedan få övergjuta människorna med ljus. I det heliga mörkret döljer sig nämligen ett osynligt ljus. Vulkanerna äro fyllda av ett mörker, som kan blossa upp i klar låga. Varje lavaström bör­jar med att vara svart. Katakomberna, där den första gudstjänsten hölls, voro icke blott Roms grundvalar, de voro världens. Under den på en gång underbara och eländiga sociala byggnaden finns det underjordiska bo­ningar av alla slag. Där finns en religiös, en fi­losofisk, en politisk, en ekonomisk och en revo­lutionär. En sysslar med idéerna, en annan med siffror, en tredje med vreden. Man ropar och man svarar från den ena katakomben till den an­ dra. 1 dessa underjordiska gångar gå utopierna omkring. 1 alla riktningar förgrena de sig. Ibland mötas de och förbrödra sig. Jean Jacques lånar sin hacka åt Diogenes, som lånar honom sin lyk­ta. Ibland strida de. Calvin drar Socin i hå­ret. Men ingenting hindrar eller avbryter all denna energis strävande mot målet eller den sam­ tidiga stora aktivitet, som går och kommer i det­ta mörker, stiger, sjunker och stiger på nytt, och som sakta omformar det övre genom det undre,<noinclude> <references/></noinclude> 7nnigrj7m9qvimdz8o77ffg3150dn78 660113 660108 2026-10-25T14:16:26Z Jonatanskogsfors 17420 660113 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 972 —}}</noinclude>sedan få övergjuta människorna med ljus. I det heliga mörkret döljer sig nämligen ett osynligt ljus. Vulkanerna äro fyllda av ett mörker, som kan blossa upp i klar låga. Varje lavaström bör­jar med att vara svart. Katakomberna, där den första gudstjänsten hölls, voro icke blott Roms grundvalar, de voro världens. Under den på en gång underbara och eländiga sociala byggnaden finns det underjordiska bo­ningar av alla slag. Där finns en religiös, en fi­losofisk, en politisk, en ekonomisk och en revo­lutionär. En sysslar med idéerna, en annan med siffror, en tredje med vreden. Man ropar och man svarar från den ena katakomben till den an­ dra. 1 dessa underjordiska gångar gå utopierna omkring. 1 alla riktningar förgrena de sig. Ibland mötas de och förbrödra sig. Jean Jacques lånar sin hacka åt Diogenes, som lånar honom sin lyk­ta. Ibland strida de. Calvin drar Socin i hå­ret. Men ingenting hindrar eller avbryter all denna energis strävande mot målet eller den sam­ tidiga stora aktivitet, som går och kommer i det­ta mörker, stiger, sjunker och stiger på nytt, och som sakta omformar det övre genom det undre,<noinclude> <references/></noinclude> 5pyyew9hxrb4vwvd2vsk49nz6flhew3 104 226383 660109 2026-10-25T14:12:50Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 660109 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>skildringen förbisetts af Linnés biografer. På tal om ''Linnæa borealis'' skrifver Skjöldebrand: {{mindre|“Blotta anblicken af denna växt återkallar minnet af den man, efter hvilken hon bär sitt namn. Jag har i min första ungdom sett denne store man och hans minne skall aldrig utplånas ur min hågkomst. En dag hade han inbjudit några unga studenter att komma till sitt lilla landställe nära Uppsala för att botanisera och roa sig. Jag hade lyckan att få vara med. Vi funno honom midt på en vacker äng, iklädd nattrock af svart siden och med en sammetskalott i stället för peruk. Hvilande på marken och med ena handen utsträckt bland gräset, sade han till mig: 'Kom hit, min unge vän, hur många olika slags örter tror du att jag täcker med handen?' — Jag nämnde på måfå en sifira, som han fann ganska riktig, och sedan han omtalat deras namn, tillade han: 'Döm häraf, min vän, hur stort antalet är af de örter, som växa på jordens yta, och hur stort det Väsende måtte vara, som skapat dem.' — När jag erinrar mig mildheten i hans blick, som tolkade lugnet i hans själ, ljudet af hans röst, som vid åsynen af en stor man ingaf de unga mod, känner jag mina ögon fuktas af ljufva tårar, och ehuru mer än trettio år sedan dess förflutit, tycker jag mig ännu se den älsklige Linné.”}} Till Linnés vetenskapliga förbindelser kunna räknas många personer, med hvilka han kom i beröring för utgifvandet af sina skrifter och för deras distribution och omnämnande i tidehvarfvets tidskrifter och tidningar. Bland dem framträda i första ledet den allestädes närvarande Carl Christoffer Giörwell och Lars Salvius, boktryckaren<ref>Salvius blef genom sitt gifte år 1742 med boktryckaren <i>J. L. Horrns</i> änka <i>Helena In de Betou</i> ägare af det berömda Horrnska tryckeriet.</ref>, förläggaren och bokhandlaren, den förre utgifvare af »Den Swänske Mercurius», den senare af »Lärda Tidningar» och följaktligen afundsmän. Frihetstidens tidningar voro nämligen ingalunda<noinclude> <references/> {{c|192}}</noinclude> hsqyycxn2epw8b0n4puv7f59gz8utzn 104 226384 660110 2026-10-25T14:13:28Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660110 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h3 align="center">''{{spärrad|ÅTTONDE BOKEN.}}''<br /> ''{{spärrad|Den elake fattige mannen.}}'' </h3> <h4 align="center"> I. <br /> NÄR MARIUS SÖKER EN FLICKA I HATT, MÖTER HAN EN MAN I MÖSSA. </h4> Sommaren och hösten gick förbi. Vintern kom. Varken herr Leblanc eller hans dotter hade visat sig mer i Luxembourg-trädgården. Marius tänk­te blott en enda tanke. Han ville återse detta milda, bedårande ansikte. Han sökte ständigt och överallt, men han fann intet. Han hade bli­vit en helt annan människa. Förut var han en entusiastisk drömmare men på samma gång en beslutsam, bestämd och energisk man, som djärvt gick sitt öde till mötes. Hans hjärna byggde luftslott på luftslott för framtiden, hans ande var fylld av planer och projekt, stolthet, vilja och idéer. Nu var han slagen till en slant. Han föll<noinclude> <references/></noinclude> 66pdk9hoauhaaqpm27qxatfiqf5tpzr 104 226385 660114 2026-10-25T14:17:22Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660114 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 990 —}}</noinclude>stunden, för att under några minuter få leva ett fruktansvärt liv, som de skilja sig från mörkret. Hur skall man kunna utplåna dessa spöklika varelser? Skänk dem ljus! Ljus i strömmar! Inte en fladdermus kan uthärda daggryningen. Skänk ljus åt de lägre samhällslagren! {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 6qm15ze2y4iytztkyy0yl74t6ur0gbs 104 226386 660115 2026-10-25T14:18:26Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 660115 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>främmande för den konkurrens, som är så kännetecknande för våra dagars journalistik, och de två nyssnämnda herrarne, hvilka för öfrigt voro talangfulla och aktningsvärda män, gjorde också allt för att öfvertrumfa hvarandra. Linnæus blef därvid en synnerligen värdefull faktor, ty det gällde att göra så stor affär och draga så stor fördel som möjligt af honom och hans ryktbarhet. Såsom den förste på täflingsbanan hade Salvius den första framgången. Det var nämligen i »Lärda Tidningar», som Linnæus' arbeten först recenserades, och det var i dem han först lät införa sina resande lärjungars bref, såsom Petrus Löflings och Fredrik Hasselquists intressanta skildringar från Spanien, Egypten och Palestina o. s. v. Vidare var det åt Salvius, som Linnæus anförtrodde tryckningen och utgifningen af första upplagan af <i>Flora Svecica</i> (1745) och sina öfriga skrifter. Af intresse, särskildt för jämförelse med nutida förhållanden och arfvoden, är det mellan parterna den 16 maj 1745 i Stockholm upprättade kontraktet<ref>Ett af originalexemplaren, skrifvet af Salvius, finnes i K. Biblioteket.</ref>, hvarigenom Linnæus mot en ersättning pr tryckark af 18 daler k:mt (motsvarande ungefär 4 kronor!) öfverlät förlagsrätten till nyssnämnda arbete åt Salvius, hvilken förband sig att betala nämnda belopp samt skyndsamt utföra tryckningen och »använda en nitid stil och godt papper». Den sålunda ingångna förbindelsen utföll till ömsesidig belåtenhet, och upplysande för den fördelaktiga uppfattning, som Linnæus redan från början hyste om sin förläggare, är följande uttalande i ett bref till Per Elvius, Vetenskapsakademiens sekreterare, den 7 januari<noinclude> <references/> {{huvud|{{mindre|''Linné i Stockholm.''}}|193|{{mindre|13}}}}</noinclude> 0nuucsi08btot85e5xztl7e2ztid7xx 104 226387 660116 2026-10-25T14:20:57Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660116 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h4 align="center"> II. <br /> BOSSUETS LIKTAL ÖVER BLONDEAU. </h4> En viss afton stod Laigle från Meaux på grund av ett sammanträffande av ovan återgivna om­ständigheter lutad mot porten till kafé Musain. Han såg ut som en karyatid på semester och bar ej på något annat än sina egna drömmar. Han säg ut över Saint-Michel-platsen. Att luta sig mot något, det är ett sätt att sova i upprätt ställ­ning och det avskys ej av drömmare. Laigle från Meaux drömde; han tänkte utan melankoli på ett litet missöde, som hänt honom kvällen förut i ju­ridiska fakulteten och som i någon mån modifie­rade hans ganska oklara framtidsplaner. Hans tänkande hindrade ej en kabriolett att passera och tänkaren att lägga märke till den. Laigle från Meaux' ögon, som obestämt stirrade framför sig, varseblevo tvärs genom somnambulens dimma ett åkdon på två hjul, som for över torget i sakta mak och liksom obeslutsamt. Vad sökte detta åkdon? Varför for den så långsamt?<noinclude> <references/></noinclude> rhlrvb2mzqdgszm8c697d4ejnx8smk6 104 226388 660117 2026-10-25T14:22:49Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660117 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h4 align="center"> III. <br /> MARIUS HÄPNAR. </h4> Efter några dagar var Marius Courfeyracs vän. Ungdomen är en tid, då föreningar hastigt ingås och sår läkas snabbt. I Courfeyracs närhet an­dades Marius ut fritt, något som var en nyhet för honom. Courfeyrac ställde ej några frågor till honom, tänkte ej ens på att göra det. Vid den­na ålder säga ansiktena allt. Ord äro överflödi­ga. Det finns unga män, vilkas utseende skul­le kunna kallas pratsamt; man ser på varandra och vet allt. Men en morgon frågade helt oväntat Courfeyrac: — Har ni någon politisk åsikt? — Ja visst, svarade Marius nästan förolämpad. — Vad är ni då? — Demokrat och bonapartist. — En grå nyans av råttan, sade Courfeyrac. Följande dag införde Courfeyrac Marius på kafé Musain. Småleende viskade han till honom: {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> ikcmlggrus0zf8d96ytrvn313aw3lv8 104 226389 660118 2026-10-25T14:22:49Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 660118 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>1746: »Jag hör, att Salvius hos Eder söker få upplägga parentationerne<ref>Minnestalen öfver aflidna ledamöter.</ref>; hjelp honom, om Bror kan, intet för hans persons skull utan för hans merit. Han har vackrare stilar och trycker ackuratare än någon annan; han är svensk och lefver svenskt; han är den förste svensk, som kunnat debitera en inländsk bok hos utlänningar och derför få vi utländska böcker utan svenska penningar. I sjelfve äro svenskar och börom tjena svenskt folk. Sannerligen, om en annan boktryckare ville gifva mig dubbelt flera exemplar för det, jag lägger upp, skulle jag derför aldrig gå ifrån Salvius, så länge han vore ackurat.» Samarbetet mellan Linné och Salvius fortgick till de sista åren af den senares lefnad. Han afled den 4 mars 1773, och Linné, som tycks omedelbart ha fått underrättelse om dödsfallet, skref några dagar senare till Bäck: »Det war sannerligen skada att D. Salvius dog ifrån mig; annors hade jag önskat fåt utgifwit både <i>Materia Medica</i> och <i>Species</i>. Nu blifwer wähl mera ingen som wågar upplägga något.» Bekantskapen mellan Linnæus och Gjörwell tycks ha inledts vid midten af 1750-talet och sedan den sistnämnde startat sin »Mercurius». Snart fick denna med »Lärda tidningar» dela äran att publicera de ofvannämnda resebrefven m. m., och som Gjörwell var en mästare i konsten att vädja till Linnæus' lilla svaghet för beröm, kom han i åtnjutande af mycken välvilja från »Välborne Herr Archiaterns och Riddarens» sida. Linnæus, som själf erkände nyssnämnda svaghet, såsom t. ex. i ett bref till Gjörwell den 28 oktober 1757,<noinclude> <references/> {{c|194}}</noinclude> a0i9yk74i800q1p7bqxkfaecvxonf9e 104 226390 660119 2026-10-25T14:25:10Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660119 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h4 align="center"> IV. <br /> BAKFICKAN PÅ KAFÉ MUSAIN. </h4> Ett av de samtal mellan dessa unga män, vil­ka Marius åhörde, blev för honom en verklig upplevelse. Det var på kafé Musain, i den vanliga salen. Nästan alla A B C:s vänner hade samlats denna kväll. Ljusen voro högtidligt tända i femarmade stakar. Man talade om allt möjligt utan att pas­sioneras. Bortsett från Marius och Enjolras, vil­ka tego, pratade man en smula på slump. I kam­ratlag finner man stundom dessa fredliga tumult. Det var lika mycket en lek som en konversation; man slungade orden till varandra och fångade dem. Man talade huller om buller. Ingen kvinna ägde tillträde till detta rum, med undantag för Louison, kaféets diskerska, som då och då gick igenom. Grantaire var alldeles berusad och satt hop­sjunken i ett hörn. Utan något sammanhang skrek han till ibland: {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> ijcfr7odzjswyp9igmmxwd9872e8ubz 104 226391 660120 2026-10-25T14:27:16Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660120 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h4 align="center"> V. <br /> UTVIDGNING AV HORISONTEN. </h4> Mötet mellan ungdomliga själar är beundrans­värt, emedan man aldrig kan förutse vare sig gnistan eller blixten. Man tänker. Vad skall nu komma att hända. Man vet ingenting. Än är man sentimetal, än skrattar man; i samma ögon­blick som gycklet pågår som bäst, inträder allva­ret. Dessa känslostämningar kastas om med för­ sta bästa ord, som ungdomarna suveränt behär­ska. Ett skämt räcker för att frambesvärja det oväntades slagfält. På detta växlar ständigt per­spektivet och det är slumpen som leder dessa konversationer. En allvarlig tanke, egendomligt framsprungen ur ordens rassel, dök plötsligt fram ur en skärmytsling mellan Grantaire. Bahorel, Prouvaire, Bossuet, Combeferre och Courfeyrac. Hur kommer det sig att en viss fras helt ovän­tat uppstår i ett samtal? Hur kommer det sig, att den helt plötsligt och oväntat får en viss<noinclude> <references/></noinclude> sy4xjb2sh39n2gqabvtptu6vp2ksqrx 104 226392 660121 2026-10-25T14:27:49Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 660121 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>däri han bland annat skref, »om jag säger at jag är hatare af beröm, så ljuger jag som alla andra; hwem hatade sitt eget kiött; sjelfkärlek är grunden til alt godt», meddelade sålunda tid efter annan en mängd för »Mercurius» afsedda upplysningar såväl om sina egna arbeten som om sina »apostlars» verksamhet, om utländska vetenskapsmän o. s. v. Därtill kom i hans talrika skrifvelser många personliga vänskapsbetygelser, och när Gjörwell gästade honom i Uppsala, blef han enligt sin egen försäkran öfverhopad med »ogemen grace». Af Gjörwells bref och anteckningar framgår också, att han var högeligen förtjust och kände sig mycket smickrad. Någon gång kunde det väl äfven hända, att bekantskapen vållade honom litet bryderi, såsom t. ex. då Linnæus i ett bref af den 2 mars 1758 bad honom om »mildhet wid recension af mitt nya Systema naturæ, som till förra delen är utgifwit. Jag wet wähl at mina fehl aldrig kunna giömmas för en så uppmärksam werld; jag utbeder mig för dem ingen speciell nåd, men jag bönfaller, at, som åtskilligt intet kan annat än falla ganska paradoxiskt, Min Gynnare täcktes wara så from öfwer det höra min egen förklaring och sedan fälla sin mogna och rättwisa dom.» — Gjörwell, tydligen mer hänsynsfull än ofta våra nutida recensenter, refererade brefvet för och begärde råd af Warmholtz, som gjorde narr däraf och sade: »Han vill ha rökverk, och knussla icke därmed.»<ref><i>{{Spärrad|O. Sylvan}}. Svenska pressens historia till statshvälfningen 1772.</i> Lund 1896. Sid. 233.</ref> Det återstår nu att till dessa erinringar om Linnés Stockholmsförbindelser, hvilka hufvudsakligen varit<noinclude> <references/> {{c|195}}</noinclude> bm6c0ad529nw9zkkr6fulwm6toocnx1 104 226393 660122 2026-10-25T14:30:38Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660122 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud|— 870 —}}</noinclude>betydelse och blir särskilt uppmärksammad av de som höra den. Vi säga det än en gång: Ingen vet det. Mitt under larmet avslutade plötsligt Bossuet någon mening med detta datum: — Den 18 juni 1815: Waterloo. Vid namnet Waterloo tog Marius, som suttit vid ett bord i närheten med ett glas vatten fram­för sig, bort handen, vilken stödde hakan och började att oavvänt betrakta sällskapet. — Pardieu, utropade Courfeyrac (Parbleu ha­de vid denna tid kommit ur bruket.), talet 18 är egendomligt och frapperar mig. Det var Bonapartes olyckstal. Sätt Ludvig före och Brumaire efter, så har ni hela mannens levnadsöde med den tydliga skillnaden att början och slutet följas åt. Enjolras, som hittills tegat, bröt nu tystnaden och sade till Courfeyrac följande: — Du vill säga försoningens brott. Ordet brott var mer än vad Marius kunde ut­härda att höra, upprörd som han var av det ovän­tade omnämnandet av Waterloo. Han reste sig och gick långsamt fram till den på väggen hängande tavlan över Frankrike, och<noinclude> <references/></noinclude> decqy0m7nkydjkbzmh1gv5abt5ycvjm 660123 660122 2026-10-25T14:31:33Z Jonatanskogsfors 17420 660123 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 870 —}}</noinclude>betydelse och blir särskilt uppmärksammad av de som höra den. Vi säga det än en gång: Ingen vet det. Mitt under larmet avslutade plötsligt Bossuet någon mening med detta datum: — Den 18 juni 1815: Waterloo. Vid namnet Waterloo tog Marius, som suttit vid ett bord i närheten med ett glas vatten fram­för sig, bort handen, vilken stödde hakan och började att oavvänt betrakta sällskapet. — Pardieu, utropade Courfeyrac (Parbleu ha­de vid denna tid kommit ur bruket.), talet 18 är egendomligt och frapperar mig. Det var Bonapartes olyckstal. Sätt Ludvig före och Brumaire efter, så har ni hela mannens levnadsöde med den tydliga skillnaden att början och slutet följas åt. Enjolras, som hittills tegat, bröt nu tystnaden och sade till Courfeyrac följande: — Du vill säga försoningens brott. Ordet brott var mer än vad Marius kunde ut­härda att höra, upprörd som han var av det ovän­tade omnämnandet av Waterloo. Han reste sig och gick långsamt fram till den på väggen hängande tavlan över Frankrike, och<noinclude> <references/></noinclude> rhdl8m892x4x3wejzdz0uspw9rhi1lq 104 226394 660124 2026-10-25T14:32:45Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 660124 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>afsedda att skänka en föreställning om den lifliga rapport, hvari han äfven efter afflyttningen från hufvudstaden stod till många af de ledande männen inom dennas vetenskapligt intresserade kretsar, nämna några ord om hans förhållande till Gustaf III. Såsom kronprins hade denne följt sina föräldrars exempel och visat honom stor uppmärksamhet. I juni 1769 aflade han sålunda ett besök på Hammarby för att bese Linnés på höjden i den vackra parken belägna museum, och i Uppsala, dit han emellanåt kallades såsom universitetskansler, var det gifvet, att han med särskild artighet och välvilja omfattade den mest berömda bland professorerna. Sedan Gustaf blifvit konung, gaf sig denna välvilja en gång samma uttryck som i den här ofvan omtalade episoden på Adolf Fredriks tid, i det att Linné till julen 1774 erhöll en stor sändning, eller »fyra parlass Naturalier af wäxter ifrån Surinam, i flera oxhufvuden spiritus vini, alla med blomma och frucht lefwande samlade och uti spiritu inlagda». I bref till Bäck, där han meddelade detta, uttryckte han också sin stora glädje och tacksamhet: »Aldrig har jag i hela min lifstid haft angenämare juhl än denna.» — I midten af augusti följande år reste kungen »från Ekolsund till Upsala att endast besöka Linné och ingen annan, samt stannar qwar hos honom hela eftermiddagen». — Om detta sammanträffande har Gustaf Johan Ehrensvärd, konungens uppvaktande kammarherre, lämnat följande för Linnés nu af ålder och sjukdom försvagade tillstånd upplysande meddelande:<ref><i>Dagboksanteckningar förda vid Gustaf III:s hof.</i> I. Sthlm. 1878. Sid. 11.</ref> »Gamle Linnæus är förfallen och tycks vissna bort med sin vetenskap. Han<noinclude> <references/> {{c|196}}</noinclude> o1ruvsbmscf7ci97g2ahvutedoddizq 104 226395 660125 2026-10-25T14:33:19Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660125 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h4 align="center"> VI. <br /> RES ANGUSTA. </h4> Denna afton efterlämnade hos Marius en käns­la av djup upprördhet och dysterhet. Han erfor samma känsla, som kanske jorden känner, när man öppnar den med plogen för att nedlägga sä­deskornet; den känner endast såret, och först se­nare förnimmer den glädjen över att se säden gå i ax. Marius kände sig nedstämd. Han hade just hunnit skapa sig en tro. Skulle han genast be­höva avsäga sig den. Han sade till sig själv: nej. Han förklarade inom sig, att han ej ville tvivla, och ändå började han omedvetet att göra det. Att stå mitt emellan två olika religioner, av vilka man ännu ej övergivit den ena, och ej an­tagit den andra, är plågsamt. Dessa oklara till­stånd tillfredsställa endast flädermussjälar. Ma­rius hade en öppen blick, och han önskade ett klart ljus. Tvivlets halvdager plågade honom. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 66l76e4thw76sz47u0kesyn1ued297b 104 226396 660126 2026-10-25T14:38:39Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 660126 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>har ingen efterträdare. Dess son har ärft dess namn, men ej dess kunskaper. Dess upsökta skatter i alla naturens riken komma nu i okunniga händer. Under vår varelse i Upsala fick han sig tillsänd en stor guldmedaille af kejsarinnan i Ryssland såsom ledamot af Vetenskapsacademien, uti hvilken han är den äldste.» I Linnés brefväxling finnes en skrifvelse eller »underdånigt memorial» till konungen, hvari Linné anhåller att landtgrefvinnan Carolina Lovisa af Hessen-Darmstadt, född markgrefvinna af Baden-Durlach, måtte erhålla en del böcker och naturalier ur konungens samlingar för det stora planschverk, hon ämnade utgifva öfver tionde upplagan af <i>Species plantarum</i>. Den höga damen, som var gift med Gustafs syssling landtgrefve Carl Fredrik af Hessen-Darmstadt, kallas af Linné »den curieuxista Princessa i werden» och hyste för honom den största beundran. Förberedelser till nämnda verk gjordes, men det kom ej till stånd, förmodligen därföre att de till 90,000 dukater beräknade omkostnaderna befunnos för stora. Sista gången Linné sammanträffade med den af honom så beundrade monarken skall ha varit år 1776 och på Drottningholm. Enligt Adam Afzelius' berättelse<ref><i>Egenhändiga anteckningar af Carl Linnæus om sig själf.</i> Sid. 230.</ref> hade till Uppsala ingått underrättelse om, att man i Stockholm umgicks med planer att beröfva medicinska fakulteten rätten att promovera medicine doktorer, hvilken rätt i stället skulle öfvergå till Collegium medicum i Stockholm. Det sades, att konungen hade lämnat sitt bifall till förslaget, hvilket naturligtvis väckte stor<noinclude> <references/> {{c|197}}</noinclude> r9oijdupre40f62fzbdx601gzhnm0hz 104 226397 660127 2026-10-25T14:39:20Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660127 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h4 align="center"> II. <br /> MARIUS FATTIG. </h4> Det är med fattigdomen som med allt annat. Den blir slutligen uthärdlig. Den tager en viss gestalt och man vänjer sig vid den. Man vege­terar, man så att säga utvecklar sig minimalt, men nog för att leva. Så här ungefär var Marius Pontmercys liv ordnat. Han hade kommit ur det värsta trångmålet; vägen låg lite mera öppen framför honom. Tack vare träget arbete, mod, uthållighet och god vilja förtjänade han nu ungefär sju hundra francs om året. Han hade lärt sig tyska och engelska. Tack vare Courfeyrac, som satt honom i förbindelse med sin vän bokhandlaren, hade Marius fått en blygsam anställning hos denne. Han skrev pro­spekt, översatte tidningar, inledde nya upplagor, skrev korta biografier och annat. Inkomsten var sju hundra francs. Det levde han på. Men hu­ru? Det var det vi skola berätta. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 9wocnoasxhsmfuld3fbkyh0c8s1bggi 104 226398 660128 2026-10-25T14:40:48Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660128 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h4 align="center"> III. <br /> MARIUS GÖR FRAMSTEG. </h4> Vid denna tidpunkt var Marius tjugo år. Tre år hade förflutit sedan han lämnade sin morfar. De stodo fortfarande i samma förhållande gent­emot varandra, utan att varken försöka närma sig varandra eller återses. Vad skulle det också tjäna till? För att åter stöta sig på varandra? Vem skulle väl ha segrat? Marius var kopparvasen, herr Gillenormand var järnkrukan. Marius hade, låtom oss säga, misstagit sig på sin morfars hjärta. Han hade fått för sig, att herr Gillenormand aldrig älskat honom, och att denne tväre och något bryske gubbe, som svor, skrek och domderade och ibland till och med hotade honom med käppen, endast kunde hysa den ytliga och så att säga stränga tillgivenhet, som är utmärkande för komediens Geronter. Ma­rius hade fel däri. Det finnes fäder, som icke älska sina barn, men det existerar inga morför­äldrar, som icke avgudar sina barnbarn. I grund<noinclude> <references/></noinclude> jo2z5ha0p91gfse5yf51uugo742fd3s 104 226399 660129 2026-10-25T14:41:16Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 660129 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>förstämning och oro bland de akademiska fäderna i Uppsala. Professor Sidrén förmådde då Linné att resa till Drottningholm, där hofvet vistades. Han satte honom, »så bräcklig han än var i en vagn, öfverförde honom direkt till Drottningholm och begärde audiens, som strax beviljades. Med stapplande steg var Linné knappt inkommen och föreställd monarken, innan han, hänförd af sitt nit och upprörd af sin öfvertygelsekänsla, utan att iakttaga ceremonielets lagar, hastigt framstammade dessa ord: 'Det går aldrig an, Eders Maj:t. Det förstörer Academien och vetenskapen. Jag kan aldrig öfverlefva denna olycka.' — Konungen, förvånad och öfverraskad af sådana oväntade uttryck, frågade Sidrén, hvad som var å färde, då denne korteligen framställde sakens sammanhang och resans föremål, hvarpå konungen går leende fram till Linné, klappar honom på axeln och säger: 'Det skall icke ske, min käre Linné. Res ni hem i fred och var lugn.' — Så ägde en stor man på själfva grafvens brädd och med all sin yttre svaghet ännu nog styrka inom sig att kunna afvärja den icke obetydliga fara, som då hotade Uppsala lärosäte. {{linje|5em}} {{tomrad}}<noinclude> <references/> {{c|198}}</noinclude> gj9wpziqbsx31pv3j2v2ooqcbxnnjfz 104 226400 660130 2026-10-25T14:43:37Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660130 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h4 align="center"> IV. <br /> HERR MABEUF. </h4> Den dagen, när herr Mabeuf sade till Marius: ”Visst gillar jag politiska åsikter”, uttryckte han verkligen sin innersta mening. Alla politi­ska åsikter voro honom likgiltiga, och han gilla­de dem alla utan urskillnad, om de endast läm­nade honom i fred, liksom grekerna kallade fu­rierna de vackra, de goda, de sköna, eumeniderna. Herr Mabeufs politiska åsikter bestodo i att passionerat älska växter och böcker, framför­allt böcker. Han hade också, som alla andra i hela världen sin slutändelse på ist, utan vilken man på den tiden ej ville leva; men han var var­ken royalist, buonapartist, chartist, orléanist eller anarkist; han var bouquinist. Han förstod ej, att människor kunde hata var­andra för sådana dumheters skuld som demokra­tien, lagligheten, monarkien, republiken m. m., när det fanns alla slags mossor, örter och buskväxter, som de kunde betrakta, och högar av<noinclude> <references/></noinclude> 5oblmce2wygep1rduaf2bzl91tplkw1 104 226401 660131 2026-10-25T14:45:21Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660131 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h4 align="center"> V. <br /> FATTIGDOMEN I ELÄNDETS NÄRHET. </h4> Marius tyckte om denne gamle redlige man, som helt långsamt såg armodet närma sig, ocli som endast så småningom började förvåna sig över det, dock utan att ännu gräma sig. Marius träffade Courfeyrac, men sökte upp herr Mabeuf. Dock högst sällan, kanske en eller två gånger i månaden. Marius fann nöje i att ensam företaga långa promenader i de yttre boulevarderna, eller på Marsfältet, eller i Luxembourg-trädgårdens ensli­gaste alléer. Han kunde tilbringa halva dagen med att betrakta någon liten köksträdgård, salatsängarna, hönsen, som klevo omkring och hästen, som drev paternosterverket. De förbipasseran­de betraktade honom med förvåning och miss­tänksamma miner. Och så var det blott en stac­kars yngling, som drömde utan mål. Det var på en av dessa promenader som han upptäckt det Gorbeauska huset, och dess<noinclude> <references/></noinclude> nedchqiws8hwt6qawtbzrkcqnxxj6wn 104 226402 660132 2026-10-25T14:47:17Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660132 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 915 —}}</noinclude>ensliga läge och billiga hyror hade lockat honom att flytta dit. Man kände honom endast under namn av herr Marius. Några av generalerna bland hans fars kamra­ter hade bjudit honom till sig, sedan de känt igen honom. Han hade ej avböjt. Han fick där tillfälle att tala om sin fader. Han umgicks så­lunda med greve Pajol, general Bellavesne och general Fririon på Invalidhotellet. Man gjorde musik och dansade. Dessa aftnar tog Marius och klädde sig i sin nya frack. Han gick likväl aldrig dit, om marken icke var hårt frusen, ty någon vagn hade han ej råd att hyra, och han ville ej visa sig i annat än spegelblanka stövlar. Han sade ibland, dock utan bitterhet: — Människorna äro sådana, att de tillåta att man i en salong kan få vara smutsig överallt ut­om på stövlarna. Där begär man endast, att en sak skall vara klanderfri. — Samvetet? — Nej, stövlarna. Alla passioner, utom hjärtats, försvinna i drömmarna. Marius politiska feber hade även bortdunstat i dem. 1830 års revolution hade till­fredsställt och lugnat honom. Han hade<noinclude> <references/></noinclude> s1eoi6d7i1ymegihf5v3hrgsphn5o8x 104 226403 660133 2026-10-25T14:49:05Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660133 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 916 —}}</noinclude>förblivit densamme, så när som på den otyglade vre­den. Han hyste ännu samma åsikter, men de voro mildare. Egentligen hade han inte mer någ­ra meningar; han hade sympatier. Vilket parti tillhörde han? Mänsklighetens. I mänskligheten valde han Frankrike, i nationen valde han folket, bland folket valde han kvinnan. Det var omkring kvinnan, hela hans medlidande rörde sig. Han föredrog nu en idé framför ett faktum, en skald framför en hjälte, och han beundrade än­nu mera en bok såsom Jobs än en tilldragelse som Marengo. Men ändå, när han efter en dags iakttagelser återvände hem om aftonen, prome­nerande genom boulevarderna och genom trä­dens grenverk, såg den oändliga rymden, ljusen utan namn, avgrunden, mörkret, det okända, då tycktes honom allt mänskligt ringa. Han trodde sig — kanske hade han rätt — ha funnit livets och den mänskliga filosofiens san­ning, och han hade slutat med att ej betrakta an­nat än himlen, den enda sak sanningen kan fin­na i botten på brunnarna. Det hindrade honom icke att mångdubbla sina planer, kombinationer och tidsdrömmar. När han<noinclude> <references/></noinclude> t19g6uk272w2171lqawatshu6vzsixo 104 226404 660134 2026-10-25T14:50:46Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 660134 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude><h2 align="center" style="border-bottom:none;"><b>Tillägg och rättelser.</b></h2> <i>Sid. 18.</i> Kung Fredriks marmorbyst kom sedan till Finska kyrkan i Stockholm, där den ännu förvaras. <i>Sid. 46.</i> Bergsman Forsling på Morbygden var antagligen bergsrådman <i>Forslind</i> och assessor Kalmeter auskultanten, sedan assessorn i Bergskollegium <i>Henrik Kahlmeter</i>. <i>Sid. 63.</i> Till det här återgifna kopparsticket hör ett andra blad, hvarå synes ett altare, bärande inskriften: <i>O salve, salve rex Sveciæ doma revertens</i> samt ofvantill krönt med ett brinnande hjärta, hvarå läses: <i>Vivant pater et mater Sveciæ.</i> Öfverst ur skyn framsticka två armar, som hålla de krönta namnchiffren F. & UE. <i>Sid. 135.</i> Af den här omtalade almanackan framgår, att familjen Reuterholms medlemmar år 1741 voro talrikt samlade i Stockholm; men landshöfdingen, som blifvit förflyttad från Stora Kopparbergs till Örebro län, tycks på äldre dagar ej ha haft någon fast bostad i hufvudstaden utan förhyrt tillfällig sådan såsom resande och under vistelsen vid riksdagarna. Han uppehöll sig ofta under de senare decennierna af sitt lif på egendomen Stora Ekeby i Kytterns socken i Västmanland, hvaraf han blifvit ägare 1708 och som efter honom öfvergick till sonen Gustaf Gottfried. Huruvida Linné under sin Stockholmstid eller senare fick tillfälle att gästa det vackra herresätet, är ej bekant, men ingalunda osannolikt. Antagligen var det han, som gaf G. G. Reuterholm råd och anvisningar vid anläggandet af den vackra parken å den till godset hörande lägenheten Åholmen, faslän han ej, såsom emellanåt uppgifvits, torde personligen hafva ledt arbetena. {{tomrad}}<noinclude> <references/> {{c|199}}</noinclude> 1kyys1o8s3awddbhikgk6s26vhvwl6u 104 226405 660135 2026-10-25T14:51:52Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660135 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h4 align="center"> VI. <br /> ERSÄTTNINGEN. </h4> Slumpen gjorde, att det regemente, löjtnant Théodule tillhörde, förlades till Paris. Detta gav faster Gillenormand en ny idé. Hon hade förut tänkt sig, att Marius skulle övervakas av Théo­dule, hon beslöt emellertid att låta Théodule ef­terträda Marius i egenskap av spion. I alla händelser, och i fall morfadern skulle känna ett oklart behov av att se ett ungt ansikte i huset — dessa morgonrodnadens strålar äro of­ta välgörande för ålderdomen — måste man fin­na någon ny Marius. — Må vara, tänkte hon, det är endast ett vanligt tryckfel, som man ofta ser i böckerna. {{spärrad||Står}} Marius, {{spärrad||läs}} Théodu­le. En brorson är ju nästan lika nära släkt som en dotterson, i brist på en advokat tager man en lansiärlöjtnant. En morgon, under det att herr Gillenormand höll på med att läsa ”Quotidienne”, kom hans<noinclude> <references/></noinclude> agekrb80mjidzb47s8j9k97cj4gints 660136 660135 2026-10-25T14:52:41Z Jonatanskogsfors 17420 660136 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h4 align="center"> VI. <br /> ERSÄTTNINGEN. </h4> Slumpen gjorde, att det regemente, löjtnant Théodule tillhörde, förlades till Paris. Detta gav faster Gillenormand en ny idé. Hon hade förut tänkt sig, att Marius skulle övervakas av Théo­dule, hon beslöt emellertid att låta Théodule ef­terträda Marius i egenskap av spion. I alla händelser, och i fall morfadern skulle känna ett oklart behov av att se ett ungt ansikte i huset — dessa morgonrodnadens strålar äro of­ta välgörande för ålderdomen — måste man fin­na någon ny Marius. — Må vara, tänkte hon, det är endast ett vanligt tryckfel, som man ofta ser i böckerna. {{spärrad|Står}} Marius, {{spärrad|läs}} Théodu­le. En brorson är ju nästan lika nära släkt som en dotterson, i brist på en advokat tager man en lansiärlöjtnant. En morgon, under det att herr Gillenormand höll på med att läsa ”Quotidienne”, kom hans<noinclude> <references/></noinclude> gssole5lcxy7sdy9kx3lyvamvoisbeq 104 226406 660137 2026-10-25T14:54:15Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660137 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h4 align="center"> II. <br /> LUX FACTA EST. </h4> Ett år därefter, just vid den tidpunkt vi kommit till i vår berättelse, upphörde Marius plötsligt med sina dagliga promenader i Luxembourgträdgården utan att han själv riktigt visste varför. Det gick nästan sex månader, utan att han satte sin fot i allén. Slutligen återvände han dit en dag. Det var en lugn sommarförmiddag och Marius var så sprittande glad, som man bru­kar vara, när det är riktigt vackert väder. Det tycktes honom, som om han ville famna hela värl­den med all dess fågelsång och den blå himlen, som han kunde skönja genom lövverket. Han gick direkt till sin allé, och när han kom till dess slut, varseblev han det välkända paret alltjämt på samma bänk. Det var nog samma man, men det tycktes honom, som om det inte varit samma flicka. Den varelse, som han nu såg, var en vacker ung dam med en mogen kvin­nas charm, med ett barns mest oskuldsfulla<noinclude> <references/></noinclude> qhqcil6651kz3glomcrepceo9b5nhwa 0 226407 660138 2026-10-25T14:54:36Z Thuresson 20 Kap 6 660138 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Linné i Stockholm 1915.djvu" from=184 to=232 kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Linné i Stockholm|06]] 0j7dh500dd94rsg5qu2176c3p5bihm7 104 226408 660139 2026-10-25T14:56:04Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660139 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud|| — 937 —}}</noinclude>behag — hon var just i den snabbt flyende och rena femtonårsåldern. Hon hade ett underbart kastanjebrunt hår, som glänste som guld, en panna, som tycktes gjord av marmor, kinder med rosens sköna färg. Hon var på en gång ro­sig och rörande blek med en hänförande vacker mun, vars leende gav hennes ord ett egendomligt behag, det var som musik. Hennes huvud skulle Rafael ha givit åt Maria uppburet av en hals, som Jean Goujon skulle givit Venus. Ocli för att intet skulle fattas denna bedårande uppenbarelse, ha­de naturen givit henne en näsa, som inte var di­rekt vacker, men söt. Den var varken rak eller böjd, varken romersk eller grekisk; det var en parisiskas typiska näsa. Det vill säga den hade något spirituellt och fint över sig, något oregel­bundet och fint, som brukar göra konstnärer för­ tvivlade men hänför skalder. När Marius gick förbi henne, kunde han icke se hennes ögon, ty hon höll blicken envist sänkt. Han såg endast hennes långa kastanjebruna ögon­fransar. Detta hindrade icke det vackra barnet från att le, då hon lyssnade till den vithårige mannen,<noinclude> <references/></noinclude> d6s0tqj638ouf3iny99zjs53qk7me9e 104 226409 660140 2026-10-25T14:59:40Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660140 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h4 align="center"> III. <br /> EN FÖLJD AV VÅREN. </h4> Det var en dag med ljumma vindar. Luxembourg-trädgården var svept i skugga och sol, och himlen var klar, som hade änglarna tvättat den på morgonen, och sparvarna kvittrade i ka­stanjträdens djupa grönska. Marius hade öpp­nat hela sin själ för naturen. Han tänkte på rakt ingenting, han endast levde och andades. Så gick han förbi bänken, den unga flickan höjde blicken mot honom, och deras blickar möttes. Vad låg det denna gång i den unga flickans blick? Marius skulle inte kunnat säga det. Den sade ingenting och allt. Den lyste till på ett egendomligt sätt. Hon sänkte åter blicken, och han fortsatte sin promenad. Vad han nyss sett var icke ett barns oskyldiga och klara blick, det var ett mystiskt djup, som hade öppnat sig och så hastigt åter slutits. I varje ung flickas liv kommer det en dag, då<noinclude> <references/></noinclude> c4tumvf8m5jvrmoul2m03klwdy78gcm 104 226410 660141 2026-10-25T15:01:44Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660141 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h4 align="center"> IV. <br /> BÖRJAN TILL EN STOR OLYCKA. </h4> Följande dag vid den vanliga tiden tog Marius fram ur sitt skåp sin bästa rock, sina bästa benkläder, en snygg hatt och nya kängor. Han kläd­de därpå om sig, tog på sig handskar, en för ho­nom ovanlig lyx, och så rustad gick han till Luxembourg-trädgården. På vägen dit mötte han Courfeyrac men låtsa­de, som om han ej såg honom. När Courfeyrac återvände hem till sig, sade han till sina vänner: ”Jag mötte nyss Marius, bästa hatt och bästa kostym, och Marius befann sig i den. Han skulle utan tvivel taga examen. Han såg mycket dum ut”. När Marius kom till parken, gick han en tur runt dammen och betraktade svanarna, sedan stod han länge försjunken i tankar framför en staty, vars huvud var alldeles svart av mögel, och som saknade ena höften. I närheten av dammen träffade han på en fyrtioårig stormagad<noinclude> <references/></noinclude> h0bgz63hqw7f9xao7wfhc2s0bz229yr 104 226411 660142 2026-10-25T15:04:07Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660142 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h4 align="center"> V. <br /> ÅSKAN SLÅR NED FLERA GÄNGER PÅ MAME BOUGON. </h4> Följande dag märkte Mame Bougon till sin häpnad, att herr Marius ånyo gick ut, iförd sina bästa kläder. Det var madame Burgon, den gam­la portvakterskan — hyresgästen — städerskan i det förfallna Gorbeauska huset, soin den där spe­ fågeln Courfeyrac varit nog respektlös att giva detta namn. Marius återvände till Luxembourg-trädgården, men han gick inte längre än till sin bänk mitt i allén. Han satte sig där liksom före­gående dag och betraktade på avstånd den vita hatten, den svarta klänningen, och i all synner­het det blå skimret, alltsammans tydligt skönj­bart. Han flyttade sig icke därifrån och åter­vände icke hem, förrän parkgrindarna stängdes. Han såg icke herr Leblanc och hans dotter gå sin väg. Han drog därav den slutsatsen, att de av­lägsnat sig genom den grind, som vettar åt rue<noinclude> <references/></noinclude> 2mcthctkzn8gw41517uewvze4uulivu 104 226412 660144 2026-10-25T15:06:04Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660144 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h4 align="center"> VI. <br /> FÅNGEN. </h4> En av de sista dagarna under den andra vec­kan satt Marius som vanligt på sin bänk. I han­den höll han en öppen bok, i vilken han inte ha­de vänt ett blad de två sista timmarna. Plöts­ligt spratt han till. En ovanlig händelse höll på att utspelas längst bort i allén. Herr Leblanc ha­de nyss lämnat sin bänk, flickan hade tagit sin fars arm, och båda två började långsamt gå i riktning mot mitten av allén, där Marius befann sig. Marius slog igen boken men öppnade den ånyo och ansträngde sig att läsa. Han darrade. Ljusglorian kom rakt emot honom. — O, min Gud, jag får inte ens tid att intaga en behaglig ställning, tänkte han. Emellertid närmade sig flickan och den vithårige mannen. Det föreföll honom, som dröjde det endast ett ögonblick, tills de kommo i hans närhet. — Vad ska de göra här? frågade han sig. Tänk, hon skall gå förbi mig. Hennes fötter ska trampa på sanden här,<noinclude> <references/></noinclude> sgfyjpq5txu2e61jgowcfiek7tj0lfu 104 226413 660145 2026-10-25T15:08:07Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660145 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h4 align="center"> VII. <br /> BOKSTAVEN U:S ÄVENTYR, DÅ DEN BLEV ÖVERLÄMNAD ÄT GISSNINGAR. </h4> Isolering och frigjordhet från allt jordiskt, stolt­het och oberoende, kärlek till naturen, brist på dagligt fysiskt arbete, hans inre liv, hans hem­liga strider och den välvilliga hänförelsen inför allt skapat, hade förberett Marius för det till­stånd, som man kallar passion. Hans dyrkan av fadern hade så småningom blivit till religion. Och liksom all religion hade den dolt sig i djupet av hans själ. Han behövde något mera aktuellt. Så kom kärleken. En hel lång månad förflöt, under vilken Ma­rius varje dag gick till Luxembourg-trädgården. När tiden för hans promenad var inne, kunde in­tet avhålla honom därifrån. — Han är i tjänstgöring, sade Courfeyrac. Marius levde i ett tillstånd av hänryckning. Det var säkert, att den unga flickan betraktade honom. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 6d1rcoadu3oinl6guwek9rvadgvx9so 104 226414 660146 2026-10-25T15:22:50Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660146 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h4 align="center"> VIII. <br /> TILL OCH MED INVALIDER KUNNA VARA LYCKLIGA. </h4> Emedan vi hava talat om blyghet, och emedan vi inte vilja dölja något, så hade likväl Ursule en gång trots Marius extas gjort honom mycket all­varligt ledsen. Det hände en av de dagar, då hon förmådde herr Leblanc att lämna bänken och promenera i allén. Det blåste en frisk vind, som kom plan­tornas kronor att vaja. Fadern och den unga flic­kan hade tagit varandra under armen och nyss gått förbi Marius' bänk. Marius hade rest sig och följde dem med blicken, som förtappade sjä­lar bruka i dylika situationer. Plötsligt smög sig en vindil bort från de la Pépiniére, gladare än de andra och påtagligen ålagd att gå vårens ärenden, grep tag i alléen, och fram­kallade hos den unga flickan en bedårande skälv­ ning, värdig Virpilius nymfer eller Teokritos fau­ner, lyfte hennes klänning, som var mera helig än<noinclude> <references/></noinclude> 4ph76y3449dxom33o9jxmxhbhqrmx99 104 226415 660147 2026-10-25T15:25:14Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660147 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h4 align="center"> IX. <br /> FÖRSVINNANDET. </h4> Vi ha nyss sett, hur Marius upptäckte eller trodde sig upptäcka, ett Hon hette Ursule. När man älskar, viil man äga allt mer och mer av den älskade. Att veta, att hon hette Ursule, redan det var mycket, ehuru det var nästan in­tet. Marius levde tre eller fyra veckor av den­na lycka, sedan ville han ha en ny. Han ville veta, var hon bodde. Han hade begått en dumhet. Han gick i fäl­lan, när de flyttade till Gladiateur-bänken. Han begick ännu en dumhet. Han stannade icke kvar i Luxembourg-trädgården, när herr Leblanc kom ensam dit. Och nu gjorde han den tredje dum­heten. Den var oerhörd. Han följde efter Ur­sule. Hon bodde på rue de l'Ouest vid den minst trafikerade delen av gatan i ett nytt trevånings­hus, som såg anspråkslöst ut. Från detta ögonblick blev Marius lycka större,<noinclude> <references/></noinclude> o8jidxl3gsyzcn7ysg8eay4xf4jatsu 104 226416 660148 2026-10-25T15:26:45Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660148 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h4 align="center"> II. <br /> AVGRUNDEN. </h4> Här slocknar oegennyttan. En demon viskar: — Var och en må sköta sig själv! Jaget utan ögon tjuter, söker, trevar och fräter. Den sociale Ugolino befinner sig i denna avgrund. De dystra skuggbilder, som ströva omkring i denna grav äro nästan djur eller spöken. De sysselsätta sig icke med det allmännas bästa, de känna icke till idéerna eller ordet. De bekymra sig icke om något annat än att mätta sig själva. De äro icke medvetna om något, och inom dem råder en sorts förskräcklig glömska. De ha två mödrar, båda styvmödrar — okunnigheten och nöden; de ha en vägvisare — behovet; deras en­da medel att bli tillfredsställda är aptiten. De äro brutalt glupska, vilda, inte som tyranner utan som tigrar. Nöd och lidande föra dessa spöken till brott; en fatal förbrödring, en smittosam sam­varo, men typisk för mörkret. Det som krälar i samhällets undre skikt, det är icke längre det<noinclude> <references/></noinclude> jtjlehh9bhahuh205ylvi9phpa8kgwy 104 226417 660149 2026-10-25T15:28:23Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660149 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 977 —}}</noinclude>undertryckta begäret efter det absoluta, det är en materiens protest. Människan blir dess slav. Att vara hungrig och törstig, det är utgångspunkten, att bliva lik satan, det är målet. Ur denna bo­ning utgår Lacenaire. Vi ha nyss i fjärde boken sett en av våningar­na i det övre gruvschaktet. Där är allt, som vi nyss sagt, ädelt och rent, värdigt och ärligt. Det­ta är det politiska, revolutionära och filosofiska schaktet. Där kan man begå misstag, och man gör det, men misstaget är förlåtligt, när det bäres av heroism. Allt arbete, som verkställes här, kan sammanfattas med ett namn — utveckling, ögon­blicket är nu kommet att skåda ner i andra djup, dystra och förskräckliga. Under samhället fin­nes det, ända till den dag, då okunnigheten för­svunnit, en vidsträckt boning för det onda. Denna boning ligger under alla andra, och är allas fiende. Det är det undantagslösa hatet. Den­na boning känner icke till några filosofer, där har aldrig någons hand rört vid pennan. Dess mörker har intet samband med bläckhornets sub­lima svarthet. Aldrig ha dessa mörka figurer, som kröka sig under det kvävande taket, bläddrat i en<noinclude> <references/></noinclude> r2n0h9ne81tng6jz9kdqwzf14dqxlo3 104 226418 660150 2026-10-25T15:30:02Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660150 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h4 align="center"> III. <br /> BABET, GUELEMER, CLAGUESOUS OCH MONTPARNASSE. </h4> En kvartett av banditer, Babet, Gueulemer, Claquesous och Montparnasse, behärskade från 1830 till 1835 den undre världen i Paris. Gueu­lemer var en förfallen Herkules. Han bodde i ett krypin vid Arche-Marion. Han var sex fot lång, hans bröst var hårt som marmor, och han hade muskler av stål, men hans andedräkt lukta­de källare. Han hade byst som en koloss, men huvudet var en fågels. Man trodde sig se en Herkules Farnese, klädd i bomullsbyxor och jac­ka av bomullssammet. Gueulemer, som liknade en skulptur, skulle ha kunnat tämja spöken, men han hade funnit det bättre att bli ett av dem. Han hade låg panna och kraftiga tinningar. Den ännu ej fyrtioårige mannens ansikte var täckt av skäggborst, så att han såg ut som ett vildsvin. Hans muskler ville det inte. Han ägde en stor lättjefull styrka. En tillfällighet hade gjort<noinclude> <references/></noinclude> lpe12bb28whpwol7tbggwc3bik94bbz 104 226419 660151 2026-10-25T15:32:05Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660151 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 981 —}}</noinclude>honom till mördare. Man trodde, att han var kreolare. Han hade förmodligen varit en smula i be­röring med Maréchal Brune, när han var sjåare i Avignon 1815. Efter det provet hade han blivit bandit. Babets genomskinlighet var motsatsen till Gueulemers massiva kroppsbyggnad. Babet var mager och lärd. Han var genomskinlig men outgrundlig. Man såg tvärs igenom hans kropp, men ingenting i hans ögon. Han sade sig vara kemist. Han hade varit pajas hos Babino. Han hade spelat farser hos Saint-Mihlel. Det var en framåtsträvande man och en god talare, som un­derströk sina ord med leenden och gester. Han sysselsatte sig med att ute i det fria sälja lerbyster och porträtt av statens mäktigaste män. Dessutom drog han ut tänder. Han hade visat underbarn på marknader och ägt ett stånd med trumpet och följande affisch: ”Babet, artist och tandläkare, medlem av aka­demien för fysiska försök med metaller och metalloider, drar ut tänder och tandskärvor, som kvarlämnats av hans kolleger. Pris: En tand en francs och femtio centimes, två tänder två francs,<noinclude> <references/></noinclude> dinux2chfjx479tjjxqwqvo76jbt6oa 104 226420 660152 2026-10-25T15:33:42Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660152 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h4 align="center"> IV. <br /> TRUPPENS SAMMANSÄTTNING. </h4> Dessa bovar voro några riktiga kameleonter, som listigt smögo förbi polisen, och under olika förklädnader sökte undgå alla indiskreta blickar, skyddade av träd och fontäner samt av flämtan­de ljuslågor, som framkallade fantastiska skug­gor. De bytte namn och gömställen, de dolde sig i sina egna skuggor. De voro hemlighets­fulla mot varandra och förvandlade sitt yttre lika lätt som när man lägger bort en lösnäsa på en maskeradbal. Ibland tycktes de vara få, knap­past mer än en, ibland så många, att Coco-Lacour själv tog dem för en hel liga. Dessa fyra män voro knappast fyra män. Det var en sorts mystisk tjuv med fyra huvuden, som arbetade öppet i Paris. Det var en det ondas spökliga polyp, som bodde i samhällets undre skikt. Tack vare sina förgreningar och relationer ha­de Babet, Gueulemer, Claquesous och<noinclude> <references/></noinclude> fmjhyx54iwd42nxul011jf8ilip5jv5 104 226421 660153 2026-10-25T15:36:18Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660153 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 986 —}}</noinclude>Montparnasse fritt tillträde till departementet Seine's gömställen. De, som hade något ont i sinnet, och ville ha något illdåd utfört, vände sig till dem för att få det gjort. Man delgav dessa fyra kämpar planen, och de åtogo sig att utföra den. De kunde alltid utlåna en lagom stor personal, lämplig att utföra alla slags brott, såvida de vo­ro tillräckligt lönande. De voro villiga att låna sina armar till alla brott. De hade en trupp av skuggraktörer, som voro disponibla för den undre världens tragedier. De samlades vanligen på natten på de ödsliga fälten vid la Salpetriére. Där gjorde de upp planer. De hade tolv mörka timmar framför sig. De ordnade sitt yttre. Patron-Minette var det namn, som man i den undre världen givit denna fyramannaförening. På det gamla populära förbrytarspråk, som dag­ligen håller på att utplånas, betyder Patron-Minette morgon liksom Entré chien et loup beteck­nar afton. Patron-Minette syftar antagligen på den timme, då deras arbete slutade. Morgonrodnaden brukar ju skrämma spöken på flykten och skingra banditer som agnar för vinden. Dessa fyra män voro kända under detta namn. När<noinclude> <references/></noinclude> hhktus7rixlbiu3i70ar0mrh0p4wwng 104 226422 660154 2026-10-25T15:38:30Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660154 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h4 align="center"> II. <br /> ETT FYND. </h4> Marius bodde fortfarande kvar i Gorbeauska huset. Han hade emellertid aldrig lagt märke till någon av de andra hyresgästerna. I själva verket bodde vid denna tid ingen mer i huset än han själv och familjen Jondrette, vars hyra han en gång betalt, men vilken han för öv­rigt ej alls kände. Han hade varken talat med fadern, modern eller döttrarna. De andra hyres­gästerna hade flyttat eller voro döda, eller också hade de blivit vräkta, då de ej betalt hyran. En dag under vintern visade sig solen en smula på eftermiddagen, men det var den andre februa­ri, den gamla Kyndelsmässodagen, vars förädiska sol, förelöpare till en köldperiod på sex vec­kor, har inspirerat Mathieu Lænsberg till några versrader, som med rätta blivit klassiska: {{dikt||”Qu'il luise ou qu'il luiserne, L'ors rentre en sa caverne”.}} {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> e4xncoirvjo4wreqqs6ckk4n7u75e5o 660155 660154 2026-10-25T15:38:54Z Jonatanskogsfors 17420 660155 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h4 align="center"> II. <br /> ETT FYND. </h4> Marius bodde fortfarande kvar i Gorbeauska huset. Han hade emellertid aldrig lagt märke till någon av de andra hyresgästerna. I själva verket bodde vid denna tid ingen mer i huset än han själv och familjen Jondrette, vars hyra han en gång betalt, men vilken han för öv­rigt ej alls kände. Han hade varken talat med fadern, modern eller döttrarna. De andra hyres­gästerna hade flyttat eller voro döda, eller också hade de blivit vräkta, då de ej betalt hyran. En dag under vintern visade sig solen en smula på eftermiddagen, men det var den andre februa­ri, den gamla Kyndelsmässodagen, vars förädiska sol, förelöpare till en köldperiod på sex vec­kor, har inspirerat Mathieu Lænsberg till några versrader, som med rätta blivit klassiska: {{dikt|”Qu'il luise ou qu'il luiserne, L'ors rentre en sa caverne”.}} {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> ndkiz7d9gnj8fqyby2aw5ea1du74esv 104 226423 660156 2026-10-25T15:40:32Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660156 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h4 align="center"> III. <br /> FYRVÄPPLINGEN. </h4> På kvällen, när han höll på att kläda av sig för att gå till sängs, fann han i sin rockficka det pa­ket, som han tagit upp på boulevarden. Han hade alldeles glömt det. Han ansåg, att det var förnuftigast att öppna det, emedan det kanske innehöll de två flickornas adress, om det i själva verket tillhörde dem. Och i alla händelser borde det innehålla tillräckliga upplysningar för att han skulle kunna återställa det till den person, som förlorat det. Han tog upp kuvertet. Det var icke förseglat och innehöll fyra brev, vilka ej heller voro för­seglade. Adresserna voro skrivna på dem. Alla fyra luktade dålig tobak. Det första brevet var adresserat till Fru Mar­kisinnan De Grucheray, mitt emot riksdagshu­set, n:r... {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 4q5z2yhhhry1n7nzkog539a8dizlnbi 104 226424 660157 2026-10-25T15:42:23Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660157 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h4 align="center"> V. <br /> TITTGLUGGEN, EN FÖRSYNENS SKICKELSE. </h4> Marius hade i fem år levat i fattigdom och be­tryck, till och med i nöd, men han förstod nu, att han inte kände till det verkliga eländet. Det hade han nyss skådat. Det var den spöklika va­relse, som han för en stund sedan haft framför sig. Den som har sett en mans elände har i själ­va verket ingenting sett, man måste se en kvin­nas. Den, som endast sett en kvinnas, har ej hel­ler skådat det verkliga eländet. Han har icke sett ett barns. När en inan har fallit i den yttersta nöd, åter­står för honom alltid den sista utvägen. Ve de försvarslösa varelser, som omgiva honom. Ar­bete, pengar, bröd, värme, mod, god vilja, allt saknar han. Dagens ljus slocknar för honom och även moralens. I detta mörker möter mannen svaga kvinnor och barn och förleder dem hastigt till skändligheter. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 72633k0yqvm2cbumda0uj96l8dmzr1l 104 226425 660158 2026-10-25T15:44:40Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660158 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h4 align="center"> IV. <br /> EN ROS I NÖD OCH ELÄNDE. </h4> En helt ung flicka stod i den halvöppna dör­ren. Ljuset från vindsrummets fönster mitt emot dörren belyste denna varelse med ett spökaktigt skimmer. Det var en mager, ömklig och eländig stackare. Intet annat än ett linne och en kjol dolde hennes darrande och frusna lemmar. I stäl­let för skärp hade hon ett snöre — även håret sammanhölls av ett snöre. De kantiga skuldrorna stucko fram under linnet. Nyckelbenen avteck­nade sig smutsgula mot den sjukligt bleka hu­den, händerna voro röda, munnen halvöppen och förvriden, blicken matt, skum och fräck. Hon hade flera tänder för lite. Hon såg ut att ännu ej vara fullvuxen, men hennes blick var en gam­mal förfallen kvinnas. Hon var på samma gång femtio som femton år. Det var en av dessa va­relser, som samtidigt äro både svaga och för­skräckliga, och som antingen framkalla tårar av medlidande eller rysningar av fasa. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 1l4h901ys47xke4mbrqmi8yfuv05oyo 104 226426 660159 2026-10-25T15:46:15Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660159 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h4 align="center"> VI. <br /> DEN GULBLEKE MANNEN I SIN HÅLA. </h4> Städerna liksom skogarna hava sina hålor, där allt, som är elakt och fruktansvärt, döljer sig. Det är endast den skillnaden, att det som döljer sig i städerna är grymt, orent och småaktigt, det vill säga fult, medan det som döljer sig i skogarna är grymt, vilt och storslaget, det vill säga vac­kert. Djurens hålor äro att föredraga framför människornas. Djurens kulor äro mera värda än människornas kyffen. Det som Marius såg, var ett kyffe. Marius var fattig, och hans rum var torftigt. Men på samma sätt, som hans fattigdom var no­bel, så var hans lilla rum rent. Det kyffe, som han såg in i i detta ögonblick, var avskyvärt, smut­sigt, osunt och illaluktande, mörkt och ohyggligt. Hela möblemanget bestod av en stol och ett lågt bord samt några porslinskärl. 1 två hörn av rum­met stodo två obeskrivligt eländiga sängar. Rum­met fick allt sitt ljus från ett litet vindsfönster med<noinclude> <references/></noinclude> mmfg8s260qiuiz9en1rk3o8dg51634h 104 226427 660160 2026-10-25T15:47:48Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660160 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h4 align="center"> VII. <br /> STRATEGI OCH TAKTIK. </h4> Marius skulle just med tungt hjärta stiga ned från sin tillfälliga utsiktspost, när ett buller till­drog sig hans uppmärksamhet. Rummets dörr rycktes häftigt upp. Den äldsta flickan visade sig på tröskeln. På fötterna hade hon grova mansskodon, nedsmorda av smuts, som hade stänkt ända upp till hennes röda fotknölar. Hon var klädd i en gammal tra­sig kappa, som Marius inte hade sett henne ha för en timme sedan. Den hade hon antagligen lagt av sig utanför dörren för att väcka mera med­lidande, och sedan hade hon tagit den på sig, när hon gick ut. Hon steg in, slängde igen dör­ren bakom sig, stannade för att draga andan, ty hon var mycket andfådd. Därpå skrek hon glatt triumferande: — Han kommer! Fadern såg upp, kvinnan vände på huvudet, den lilla systern rörde sig icke. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> nxo4f6vrmy4ozzl0d6udf6ka4gfiklo 104 226428 660161 2026-10-25T15:50:12Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660161 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h4 align="center"> VIII. <br /> EN LJUSSTRÅLE I DET MÖRKA KYFFET. </h4> Den största av flickorna närmade sig fadern och lade sin hand på hans. — Känn, så kall jag är, sade hon. — Bah, jag är mycket kallare, svarade fadern. Modern ropade häftigt: — Du ska då alltid vara värre än alla andra! — Tyst! sade mannen. Han gav kvinnan en blick, så att hon teg. I kyffet rådde tystnad ett ögonblick. Den äld­sta flickan borstade med sorglös min nedersta kanten på sin kappa, den yngsta fortsatte att snyfta. Modern hade tagit hennes hand mellan sina händer, betäckte hennes ansikte med kyssar och viskade till henne: — Min skatt, jag försäkrar dig, det är inte far­ligt. Gråt inte! Du retar bara far. — Nej, tvärtom, ropade fadern. Snyfta, gråt, det gör sig! {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> bvw2uwy8y7rzer8aiqerkhlvuztbiyt 104 226429 660162 2026-10-25T15:51:47Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660162 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h4 align="center"> IX. <br /> JONDRETTE NÄSTAN GRÅTER. </h4> Det lilla rummet var så mörkt, att människor, som kommo utifrån, fingo intryck av att ha kom­mit in i en källare. De tirå nykomna stego alltså in med en viss tvekan. De urskiljde knappast sin omgivning, under det att de själva voro tyd­ligt synliga och noga blevo betraktade av kyffets invånare, som voro vana vid den rådande halv­skymningen. Herr Leblanc närmade sig Jondrette med god men sorgsen blick och sade: — Min herre, Ni finner i detta paket en del nya gångkläder, strumpor och filtar. — Ni överväldigar oss med Er godhet, sade Jondrette och bugade sig till golvet. Sedan luta­de han sig ned mot den äldsta flickan och viska­de hastigt i hennes öron, medan de två gästerna betraktade den ömkliga interiören: — Var det inte det, jag sa? Lump! Inga<noinclude> <references/></noinclude> jgst8eptkhjl8ddium2wzzedzhxdmpe 104 226430 660163 2026-10-25T16:45:38Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 660163 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude><i>Sid. 141.</i> noten, Eklund skall vara <i>Ekström</i>. <i>Sid. 143.</i> Adlerhielm skall vara <i>Adlerheim</i>. <i>Sid. 157.</i> Det i första noten angifna årtalet skall ej vara 1809 utan <i>1909</i>. <i>Sid. 160.</i> Den till den här återgifna planschen af gammalt hörande uppgiften att utsikten skall vara från Kastellholmen torde ej vara riktig, utan är det, såsom F. U. Wrangel äfven framhållit, antagligt, att densamma är någonstädes från Djurgårdsstranden, t. ex. Beckholmen. {{linje|5em}} {{tomrad}}<noinclude> <references/> {{c|200}}</noinclude> f6p880c16j6rpjnw21avkf4c0t9ng05 0 226431 660164 2026-10-25T16:47:10Z Thuresson 20 Ny 660164 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Linné i Stockholm 1915.djvu" from=233 to=234 kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Linné i Stockholm|Tillägg]] tre7nxm0s7813333cq3ep6p8mqu4vlh 104 226432 660170 2026-10-25T21:44:17Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ 660170 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud|192|Om klostren|}}{{linje}}</noinclude>sedan, såsom gemenligen går, lenge af the enfalliga blefwit bibehållen. Serdeles berettas, at båtsmän och siöfolk hafwa med hwarjehanda sakers vtikastande offrat wid thenna kellon til at thermed skaffa sig lycko och wälgång {{ant|II.}} <b>WARNAMO</b>, ett Munkekloster, af {{ant|Johanne Vastovio}} vti hans kloster-förtekning anfördt, såsom liggande vti Wermeland. Hwarvtinnan jag lenge ment, at han sig missskrifwit, och at <b>Warnamo-kloster</b> legat i Småland och Wägsiö-Sticht, ther en moder-kyrkia är af samma namn; Men Sochnens <b>Warnoms</b> namn wid Christinehamn gaf mig anledning til at genom {{ant|correspondence}} hielpa mig vtu min ogrundada gissning, och skaffa {{ant|Vastovio}} rett vti hans mening, nemligen at <b>Warnamo-kloster</b> sannferdeligen hafwer legat i Wermeland och <b>Warnoms</b> Sochn på en holma in vti en stor mossa, som theraf än i dag heter <b>Kloster-Mosse</b>, blifwandes ock then therintil gräntsande skogen allmenneligen kallad <b>Klosterskogen</b>. Någre af then kringboende allmoga nemna thet <b>Warnamynde</b>-kloster. Hwad grund the thertil hafwa, kan man icke weta. Såsom thet ock är swårt at säga, om klostert blefwit nemndt af Sochnen, eller om Sochnen fådt och behåller namnet af klostret. Om thetta kloster, såsom vti fierde capitlet af thenna bok är gissadt om <b>Warnhems-kloster</b>, blefwit nemndt af {{ant|S. Bernhardô Clarevallensi}} eller af hans Ordens-Munckar, <b>Warnamo</b> likasom <b>Bern</b>-<noinclude> {{huvud|||<b>hards</b>-}} <references/></noinclude> t052318ojh6psnysm21xq6lhk0prpxo