Wikisource svwikisource https://sv.wikisource.org/wiki/Wikisource:Huvudsida MediaWiki 1.48.0-wmf.1 first-letter Media Special Diskussion Användare Användardiskussion Wikisource Wikisourcediskussion Fil Fildiskussion MediaWiki MediaWiki-diskussion Mall Malldiskussion Hjälp Hjälpdiskussion Kategori Kategoridiskussion Tråd Tråddiskussion Summering Summeringsdiskussion Sida Siddiskussion Författare Författardiskussion Index Indexdiskussion TimedText TimedText talk Modul Moduldiskussion Event Event talk Ämne 106 3190 661025 596512 2026-10-30T19:56:24Z Thuresson 20 661025 wikitext text/x-wiki [[Bild:Carl von Linné.jpg|thumb|Carl von Linné]] '''Carl von Linné''' (1707–1778), svensk vetenskapsman. ==Verk== *[[Carl von Linnés resa till Skåne 1749]] (1751) *[[Bref och skrifvelser af och till Carl von Linné]] (1741–1755) *[[Om märkvärdigheter uti insekterna]] == Verk om Carl von Linné == * [[Svenska Parnassen/II/Carl von Linné|Lefnadsteckning]] i [[Svenska Parnassen]] (1889) * [[Carl von Linnés lefnadsminnen tecknade af honom sjelf]] (1889) * [[Linné i Stockholm]] av [[Författare:Carl Forsstrand|Carl Forsstrand]] (1915) ==Externa länkar== *[http://runeberg.org/authors/linnecar.html Carl von Linné på projekt Runeberg] *{{Litteraturbanken|författare=LinneCvon}} [[Kategori:Författare|Linné, Carl von]] [[Kategori:Carl von Linné| ]] iejx8jlke286iuu7w35c210unz1e2zu 104 147645 660474 575196 2026-10-30T15:39:20Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 660474 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud|374|BORGERSKAPET|}}</noinclude>De båda norra kämnersrätterne hade sina lägenheter i Castenhof (''Kasten-Håf'') vid Norrmalmstorg (nu Hôtel Rydberg), och den södra kämnersrätten i ''Stadshuset'' vid Södermalmstorg, bygdt på 1660- eller 1670-talet samt under olika tider användt till många ändamål. Stadens kämnärsrätt och rådstufvurätten samt magistratens egentliga säte, med de fyra kollegierna (Justitie-, Politie-, Handels- och Embetskollegium), af hvilka hvart och ett hade en borgmästare till ordförande,<ref>Två dagar i veckan var kollegii-dag, då hvar borgmästare med dertill förordnade rådmän infann sig i sitt kollegium. Dess utom skipades, enligt 1672 års förordning, rättvisa på allmän rådstuga tre dagar i veckan, då borgmästarne turvis tjenstgjorde, alltid biträdde af tolf rådmän. Hvarje fredag var plenum på rådstugan, då alla fyra borgmästarne med tolf rådmän borde för stadens styrelse till gemensam öfverläggning sammankomma under öfverståthållarens ordförandeskap. Kl. 8 på morgonen skulle magistraten vara tillstädes på sina embetsrum. För hvarje försummad timme, räknad från kl. {{bråk|1|2}} 9, bötades 1 mark s:mt, och uteblef någon alldeles, kostade det honom 1 daler s:mt. — Kämnersrätterna upphäfdes 1849.</ref> fortforo att vara i rådhuset vid Stortorget, men detta hus förföll allt mera och vardt allt olämpligare till sitt ändamål. Slutligen inköptes det Bondeska palatset vid Riddarhustorget. Detta hade bygts af riksskattmästaren grefve Gustaf Bonde och finnes i sitt ursprungliga skick, då flyglarne ännu icke voro uppförda, afbildadt i Dahlbergs ''Suecia antiqua et hodierna.'' Huset brann 1692, led sedan ännu en gång skada af eld, men var redan i början af förra århundradet å nyo fullkomligt i stånd satt. Efter riksskattmästarens död, 1677, egdes det af hans son, grefve Carl Bonde, hvars enka, född Gyllenstierna, först hyrde ut det till Svea hofrätt och upplät det till krigskollegium samt, efter slottsbranden, till inhysande af den räddade och först till grefve Liljes hus flyttade delen af kungl. biblioteket och slutligen, 1730, sålde huset till Stockholms stad. Den 7 Februari 1732 togs det af »samtelige loflige Stockholms stads magistrat soleniter i possession», och då hölls den första rådstufva derstädes. Det gamla rådhuset tyckes dock ännu någon tid hafva användts för åtminstone en del af sitt ursprungliga ändamål, och rifningen beslöts först 1754. {{tre stjärnor}} I gamla tider samlades borgerskapet på Stortorget icke blott för att hålla fredligt burspråk, utan äfven för att rusta sig till strid mot rikets fiender. Under Carl Knutssons tid kom, 1455, danska<noinclude> <references/></noinclude> pckufqfqv8epslko665ucvconp0zr8v 104 147646 660500 575197 2026-10-30T15:44:35Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 660500 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||BORGERSKAPET|375}}</noinclude>flottan, bestående af 45 skepp med 1,900 mans besättning och sökte med ett antal »snäckor» att tränga sig fram genom bommen vid Saltsjön. Då samlade sig borgarena, drogo ut mot danskarne och gjorde starkt motstånd. Fienden slogs vid Käpplingeholmen och flydde ända till södra Stäket, återkom dock ännu en gång till Norrmalm, men fördrefs då helt och hållet, enligt hvad Rimkrönikan förtäljer. Tio år derefter hjelpte Stockholms borgare ännu en gång sin konung mot danskarne, gjorde med all sin styrka ett lyckligt utfall och besegrade fienden på Riddarfjärdens is. Då var glädje i staden, dock blandad med många borgarfamiljers sorg, ty ett stort antal af Stockholms tappre försvarare hade stupat under striden. Äfven i slaget på Brunkeberg 1471 var Stockholms borgerskap verksamt. Någon riktig ordning såsom väpnad trupp tyckes dock icke hafva funnits, allra minst under de tider, då ofred icke rådde på orten. Mot slutet af 1500-talet märkes likväl en ansats att ordna borgerskapet för militära ändamål. I stadens Tänkebok för 1593 finnes på den 15 Augusti antecknadt, att qvarter för konungens medfölje utsågs (det var vid Sigismunds återkomst från Polen) samt likaledes ''höfvidsmän och fänrikar för borgerskapet.'' Två fanor (fänickor) af siden skulle beställas för borgerskapet; en tredje fana skulle köpsvennerne beställa, och en fjerde skulle de på Norrmalm beställa till sitt folk och sjelfve utse höfvidsman, fänrik och qvartermästare. Den 23 Augusti skedde borgerskapets »munstring» på Gråmunkeholmen. Der såg man mycket folk utrustadt, så att ingen hafver ment, att så månge värhaftige män skulle finnas i Stockholms stad. Samma år hölls en parad vid Sigismunds intåg. Ungefär samtidigt stadgades om vakthållningen för ordningens bevarande under vanliga förhållanden. Att staden redan tidigt höll sig lejdt manskap till denna ordningsvård tycker man sig finna, ehuru något bestämdt förordnande derom väl icke utgafs förr än 1594. I allmänna ordalag talas derom vid några tillfällen, såsom då Göran Persson, »kungl. maj:ts prokurator och sekreterare», den 21 April 1568, kom jemte Anders Sigfridsson upp i rådstugan och bland andra ärenden som förhandlades aflemnade ett tillkännagifvande, efter hvilket borgerskapet hade att rätta sig, nämligen att ingen borgare skulle försumma sin vakt vid den ed han svurit konungen. Men derjemte hette det, att hvar och en skulle vara förpligtigad att skaffa gode och duglige karlar, som i vakt gånga skulle och icke dräng eller gubbar, som dittills skedt var. »Och ho sina vakt härefter försummar, den skall kämnären taga och föra på slottet till stadsfoughten, och der skulle saken förlikas». {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 4ztyrj68g0m22usbago6soojbie2ika 104 147702 661031 575198 2026-10-31T08:40:31Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 661031 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud|376|BORGERSKAPET|}}</noinclude>För den 17 September 1593 finnes antecknadt, att då samtycktes, det sex svurne borgare skulle hvar natt gå i ''burevård'' i staden och se väl till, att allt ginge skickliga och väl till med vakten och att de äro höfviske och svara väl och befordra folket, besynnerligen om de se någon gå drucken på gatan, till det bästa. Då beslöts ock, att om någon försummar burevård, när honom är tillsagdt, skulle han böta 40 mark. Den 8 Juli 1594 tillsades allvarligen af hofmarsken Göstaff Baner, att de som förordnades till vakt i staden skulle icke komma druckne på vakt, utan ställa sig höfveliga och beskedliga. Och om dem mötte någon om qvällen eller nattetid som drucken vore, skulle de hjelpa att befordra honom till det bästa och om så behöfdes väl ledsaga till hans herberge. Och icke beskatta penningar af folket, som mycket blifvit klagadt, att det främmande folket (polackarne) som hade följt kongl. maj:t till ära in i riket, icke må gifvas tillfälle att tala om de svenskes grofhet och oförstånd<ref>''Stockholms Stads Tänkebok för 1594.''</ref>. Det första bestämda stadgandet som kommit till efterverlden om särskildt lönade knektar till ordningsvakt är af den 16 December 1594, enligt hvilket staden skulle hålla de 32 knektar som höfvidsmannen Erik Larsson hade på stadens vägnar antagit, och vordo dem handfångna stadens värjor och 24 hillebårder. Ofta förekom det stadgandet, att hvar och en skulle sända fullmogne karlar eller drängar i vakt och icke gossar, »som ofta skedt är». Ännu 1601 tyckas vaktförhållandena icke vara ordnade, ty då klagades, att det »ginge så underligt till med vakten; stundom komma tre, stundom två och stundom ingen, utan drista de derpå, att vårdskrifvaren skall intaga någon i deras ställe. När ock någon instiger i deras ställe och kommer och kräfver penningar, då visa de den af med smäligt ondt». Derför skulle ingen efter den dagen, den 19 September 1601, tillstädjas göra vakt för någon annan. Den 16 November samma år uppmanades menigheten, att efter som den nådige fursten vore utomlands, borde man hålla starkare vakt än förut, i portarne (stadens) och på gatorna. Då beviljades, att hvart hus skulle bestå vakt samt att till burevård skulle två borgare hålla vakt om dagen och två om natten. Likaledes skulle tretio gå i vakt af staden hvarje natt, och inga ålderstigne eller oduglige män stå i porten, som dittills skedt var. Den som försummade sin vakt skulle böta tre mark; den som försummade burevård bötfäldes till sex mark. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> h7tnk84hoay1rkox81sif6rs6tblgiu 104 147703 661032 575199 2026-10-31T08:44:37Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 661032 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||BORGERSKAPET|377}}</noinclude>Under vanliga tider öppnades stadsportarne kl. 4 f. m. och stängdes kl. 8 e. m., då vakten gick ut, men då ofred eller åtminstone oro var på färde, öppnades portarne, så väl den norra som den södra, först kl. 6 f. m. och stängdes redan kl. 7 e. m. »Den som hafver något att förrätta, må dess förinnan beställa sitt ärende», heter det i rådhusrättsprotokollet för den 16 November 1601. Om vakthållningen för militära ändamål och för polissyften i äldre tider var sammanblandad och i bägge afseenden lagd på borgerskapet personligen, tyckes detta dock hafva upphört åtminstone i förra hälften af 1600-talet, om icke förr, och Stockholm fick en ordentlig stadsvakt. Med denna komma vi att sysselsätta oss, när vi hunnit till kapitlet om polisen. Öfverståthållaren Schering Rosenhanes relation om Stockholms slotts och stads tillstånd, år 1663, upplyser, att borgerskapet då bestod af femton kompanier, af hvilka fyra i staden, sju på norr och fyra på söder, med deras kaptener och officerare. Då fans äfven ett kompani till häst af 119 unge borgare. Öfverbefälhafvare var skotten, öfverste Wilhelm Barclay, som 1652 utnämdes till stadsmajor och afled 1676. Major 1663 var Rudolf Roland. Hela den då vapenföra styrkan af borgare och deras drängar utgjorde 2,328 personer. En bilaga till ofvan nämda relation innehåller en skildring af tillståndet inom den väpnade borgaretruppen förr än ordinantierna tillämpades. Deraf finner man bland annat, att en stor oordning »inritat sig hos somliga af borgerskapet», i det de, då befallning gifvits att inställa sig i gevär vid hvar sin fana, »sig alldeles motvilligt absentera, undantagande sig den borgerliga pligt, hörsamhet och lydno, som andra skäligen sina förmän bevisa». Somliga instälde sig först en half dag efter det trumman gått och marscherade med den största »confusion», utan all order, med buller och ett otidigt skjutande, icke ens aktandes sina officerares förbud eller »commendo». Somliga öfverlastade sig så med dryck, att de gjorde sig sjelfva och andra skada och, hvad »slemmast» var, vanärade sina medborgare. För att göra ett slut på sådana oordningar utfärdade öfverståthållaren jemte borgmästare och råd vissa förhållningsregler. Kaptenerne skulle dagen före hvarje »munstring» derom tillsäga sina underhafvande, hvilka skulle båda korporalerne. Trumman skulle röras blott tre gånger, två för att samlas och en till marsch. Skulle någon så groft förse sig, att officerarne deraf funne sig högligen besvärade, skulle sådant på vederbörligt rum upptagas och examineras, och den skyldige straffas af mönsterherrarne och officerarne. Om officerarne förgingo sig mot hvar andra, pliktades 20 daler. Inga skott fingo<noinclude> <references/></noinclude> 248w0z3fom2ao4hikld05tgdz85khm8 104 147708 661033 575200 2026-10-31T08:49:11Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 661033 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud|378|BORGERSKAPET|}}</noinclude>lossas under marsch. Ingen fick lemna ledet eller från kompaniet afgå. Alldeles förbudet var att med drickande sig öfverlasta »mer än hvad han nödtorfteligen kan betarfva.» År 1677 utfärdades af öfverståthållaren, riksrådet Claes Rålamb samt borgmästare och råd en »publikation», att borgerskapet skulle vara färdigt i fullt gevär, i fall något fiendtligt skulle förefalla. Detta var med anledning af kriget mot Danmark och i fruktan för att de förenade danska och holländska flottorna skulle hemsöka Stockholmstrakten. Borgerskapet tillsades, att med sina öfver- och undergevär inställa sig hvar vid sitt kompani, så snart trumman röres, vare sig dag eller natt, utan något dröjsmål eller en minuts försummande, hafvande sina bandéler och patrontaskor med krut och lod väl försedda och villigt lydande kommando. Med korta mellanskof utgåfvos förnyade påbud, huru förfaras skulle vid borgerskapets »mönstringar och andra sammankomster». Sådana påbud finnas från åren 1686, 1692 och 1696. En förordning af 1700 erinrar, att de som sjelfva erhållit befrielse från vakthållning likväl måste skicka sina drängar att fullgöra vakterne. Försummades detta, skulle första gången pliktas 20 daler rmt, andra resan dubbelt, men försummades det tredje gången, skulle den tredskande för sin person icke njuta någon förskoning, »utan vara förpligtigad sjelf i person att uppmarschera och för vakthållningen intet blifva frikallad så länge hans krafter kunne det tillåta.» Straffbestämmelserna voro för öfrigt alltid böter, halfparten till kompaniet och andra hälften till de fattiga. Året näst efter utfärdades ett nytt påbud, som föreskref, att ingen finge i allmänhet undandraga sig vakthållningen, men om någon njöte befrielse, skulle han ej längre, såsom dittills, sända oskickliga och otjenliga personer eller illa klädda, så att »de andre af borgerskapet draga försyn gå bredvid dem», utan gode, duglige och väl klädde karlar med godt och försvarligt gevär. Under det alla dessa påbud<ref>''Stockholms Stads Ordinantier.''</ref> utfärdades, var borgerskapet ofta i tjenstgöring. År 1683 paraderade det vid de ryska sändebudens företräde på hofvet, och det i tre dagar, den 2, 24 och 27 Oktober. År 1686 gjordes tjenst i stället för det kungl. gardet som kommenderats till Kungsör. År 1697 paraderades vid Carl den elftes begrafning, och 1698 vid hertigens af Holstein ankomst till Stockholm. År 1701 befaldes ett halft kompani att hålla vakt vid Skeppsbron. Den 29 Januari 1702 utfärdade öfverståthållaren med<noinclude> <references/></noinclude> qjb53y9swp5ecvdfw8ff52pg1ngg6qp 104 147713 661037 575201 2026-10-31T09:49:20Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 661037 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||BORGERSKAPET|379}}</noinclude>borgmästare och råd instruktion för Stockholms borgerskap till häst. Kavalleriet eller det korporalskap deraf, som skulle hålla vakt, borde infinna sig på sin »rendezvous-plats vid hans grefliga excellens öfverståthållarens hus» kl. 7 e. m. sommartiden, men kl. 6 e. m. från 1 September till 1 Mars, och derifrån marschera till corps de garde på Norrmalmstorg. Vakthållningen gälde dock endast natten, ty på morgonen afmarscherade truppen åter, kl. 4 under sommaren och vintertiden kl. 6. När truppen anländt till corps de garde, utskickades kl. 10 patruller till norr och söder, »så att den som kommer att rida genom staden besöker de förnämsta gatorna, hållandes ibland stilla, lyssnandes efter, om något tumult eller oväsen kan förmärkas i gränderna och de aflägsnaste orterne.» Wid hvarje patrulls återkomst aflemnades rapport af anföraren. Hände det att »något tumult eller annat oanständigt väsende med slagsmål och annat slikt yppade sig på någon källare, krog eller hus i staden och malmerne», skulle borgerskapets ryttarepatrull söka »med all beskedlighet» det afstyra samt taga den brottslige i arrest. Satte någon sig till motvärn, egde patrullen att hemta hjelp från högvakten eller stadsvakten. Hvarje förmiddag, senast kl. 11, skulle korporalen inlemna rapport till öfverståthållaren och magistraten i politiekollegium<ref>''Stockholms Stads Ordinantier.''</ref>. Den första större mönstring hvars minne gått till efterverlden är den som den 9 Juni 1729 egde rum med Stockholms borgare till häst och fot. Redan kl. 3 på morgonen väcktes stadens invånare af skallande trumpeter och »flera krigsinstrumenter» som läto höra sig på alla torg och gator, så i staden som å malmarne. Det var tecknet, att alla borgare skulle infinna sig till häst eller till fots på den öfverenskomna mötesplatsen som var Skeppsbron. Kl. 7 uppstälde sig der hvar ryttmästare och kapten med sitt kompani, och kl. 9 tågade hela truppen genom staden, öfver Stora Nygatan och ut på Norrmalm ända till Barnhusgården, borgerskapets vanliga mönsterplats.<ref>Se sidan 114.</ref> Från den platsen tågade sedan allt rytteriet, så ock borgerskapets lifgarde, bestående af 40 de ansenligaste borgare, under borgerlige öfverstelöjtnanten Gustaf Billmans befäl ut till Carlberg, som då var kungl. lustslott och der konungen och drottningen bodde för tillfället. Der framstälde rytteriet sig kompanivis för drottningen,<noinclude> <references/></noinclude> 6fftu8gwn049wwybzw078ajln7l7z7e 104 147799 661034 481350 2026-10-31T08:52:45Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 661034 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" /></noinclude>[[Fil:Gamla Stockholm 1882 s378A.jpg|miniatyr|centrerad|stående=2.0|STOCKHOLMS BORGERSKAPS MÖNSTRING AF GUSTAF III PÅ ADOLF FREDRIKS TORG DEN 30 SEPT. 1790. <br> Efter Pehr Hilleströms tafla i börshuset.]]<noinclude> <references/></noinclude> i2t6hx2xigwqoyd2l6vode3in9awb8t 104 209877 661035 613087 2026-10-31T09:07:58Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 661035 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|128|Om Borgerlig|}} {{linje}}</noinclude>werheten, också gifwit Regementet en rätt, at anwända hans bistånd till des domars wärkställande, så ofta det påkallas; hwilke domar wärkeligen böra anses for hans egne, emädan de af honom sielf eller hans fulmäktig äro utegifne. Härutaf finne wi ursprunget till Borgerlig Sammanlefnads Lagstiftande, samt Lagskippande Makt. Hwilkas sysla är, at efter lag och förordningar döma, huru wida de inom Sammanlefnaden begångna brått böra straffas. Såsom ock tillika, at wid wissa tilfällen, när utan ifrån någon oforrätt sker, i betraktande af målets omständigheter besluta, på hwad sätt den måste hämnas; samt at wid bägge dessa tilfällen bruka alle lemmarnas samnade makt, når så behöfwes. 13. Hwarest derföre ett antal menniskior förenar sig sålunda uti en Sammanlefnad, at det aldeles lemnar sin makt at handhafwa den Naturlige Lagen, samt gifwer densamma uti menighetens händer, dersammastädes, och der endast, är en Regerande eller Bor-<noinclude> <references/> {{huvud|||gerlig}}</noinclude> l5ydlnedb0f2g0jxsa5vbr9a9blnq52 104 209878 661036 613088 2026-10-31T09:19:21Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 661036 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||Sammanlefnad.|129}} {{linje}}</noinclude>gerlig Sammanlefnad. Och detta sker, när något antal menniskor uti Tilståndet efter Naturen begifwer sig tilsamman, at blifwa ett folk och en kropp under ett Öfwerwälde, eller ock eljeft, när någon tråder till ett redan inrättadt Regemente, samt giör sig till des wärkelige ledamot. Förty, derigenom befulmäktigar han Sammanlefnaden, eller hwilket är alt det samma, den Lagstiftande Myndigheten at föreskrifwa honom sådan lag, som Sammanlefnadens almänna nytta kräfwer; till hwilken lags handhafwande han är skyldig at giöra alt möjeligit bistånd, emädan den uti sig sielf intet annat är än hans eget beslut. På sådant sätt komma altså menniskor utur det Naturliga Tilståndet uti det som ett Regemente medbringar, i det de upsätta en domare på jorden, begåfwad med myndighet, at afgiöra alle derutinnan förekommande twister, samt at straffa all den oförrätt, som någon utaf lemmarne kan wederfaras; hwilken domare är den Lagstiftande Myndigheten, eller den derigenom förordnade Öfwerheten. E-<noinclude> <references/> {{huvud||J|hwarest}}</noinclude> ftanqojoo215uqt1sr0lgjn4ul8vwwl 104 209879 661038 613089 2026-10-31T09:49:50Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 661038 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|130|Om Borgerlig|}} {{linje}}</noinclude>hwarest då några menniskor finnas, som, fast än de lefwa tilsamman, intet hafwa någon dömande makt at wädja till, dersammastädes äro de ännu uti Tilståndet efter Naturen. 14. Härutaf lyser ögonskenligen, at Oinskränkt Enwälde, hwilket somlige räkna för den endaste slags Regering i werlden, intet hafwer med Borgerlig Sammanlefnad bestånd, och kan intet bära namn af någon Werldslig Regerings Form. Förty den Borgerliga Sammanlefnadens ändamål är, at undwika och afskaffa de olägenheter, som uti Tilståndet efter Naturen nödwändigt måste följa derutaf, at hwar och en är domare uti sin egen sak. Ett sådant ändamål at ärnå, uprättar bemälte Sammanlefnad en wiss Myndighet, till hwilken alle som uppehålla sig derutinnan ega frihet at wädja, för all den orätt som dem sker, och uti alla de trätomål dem emellan kunna upkomma, samt hwilken de allesamman äro pliktige at lyda.<ref name="s130">Det uti all Sammanlefnad instiktade</ref> Hwarest der-<noinclude> {{huvud|||före}} <references/></noinclude> e6oy2pxaa4p1lrqju3xld3mmgn4713r 661040 661038 2026-10-31T09:58:30Z PWidergren 11678 661040 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|130|Om Borgerlig|}} {{linje}}</noinclude>hwarest då några menniskor finnas, som, fast än de lefwa tilsamman, intet hafwa någon dömande makt at wädja till, dersammastädes äro de ännu uti Tilståndet efter Naturen. 14. Härutaf lyser ögonskenligen, at Oinskränkt Enwälde, hwilket somlige räkna för den endaste slags Regering i werlden, intet hafwer med Borgerlig Sammanlefnad bestånd, och kan intet bära namn af någon Werldslig Regerings Form. Förty den Borgerliga Sammanlefnadens ändamål är, at undwika och afskaffa de olägenheter, som uti Tilståndet efter Naturen nödwändigt måste följa derutaf, at hwar och en är domare uti sin egen sak. Ett sådant ändamål at ärnå, uprättar bemälte Sammanlefnad en wiss Myndighet, till hwilken alle som uppehålla sig derutinnan ega frihet at wädja, för all den orätt som dem sker, och uti alla de trätomål dem emellan kunna upkomma, samt hwilken de allesamman äro pliktige at lyda.<ref name="s130">'''Det uti all Sammanlefnad instiktade'''</ref> Hwarest der-<noinclude> {{huvud|||före}} <references/></noinclude> lkwn913goy4ch3gz5l8pwodnlydt6d4 104 209881 661039 613091 2026-10-31T09:57:57Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 661039 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||Sammanlefnad.|{{rättelse|113|131}}}} {{linje}}</noinclude>före menniskor som bo tilsamman, intet hafwa någon sådan myndighet, hwars utspråk de förmå underkasta sina stridigheter, der äro de ännu uti det Naturliga Tilståndet. Och sålunda är med hwar och en Oinskränkt Enwälds Konung beskaffadt, i anseende till dem som ligga under hans wälde. 15. Förty såsom han förmodas allena ega så wäl den Lagstiftande, som den Lagskippande Makten: Så är ingen Domare mera till finnandes, ej heller lemnas tilstånd at wädja till någon, som kan upriktigt, opartiskt, och med tillagd myndighet gifwa tilbörligit utslag; samt ifrån hwilken bot och rättelse står at wäntas uppå den oförrätt och wåld- <ref follow="s130">'''Öfwerwäldet sträcker sig öfwer hwar och en dertill hörande ledamot. Och des förnämsta sysla är, at föreskrifwa dem allom lag, som det undergifne äro. Hwilken lag bör uti alla mål af dem lydas, så framt med giltiga skäl ej bewisas kan, at den strider emot Guds och Förnuftets lag.''' {{ant|Hooker Eccl. Pol. lib. 1. sect 16.}} </ref><noinclude> {{huvud||J 2|samhet,}} <references/></noinclude> 4oa82l5z6xx1uyzei1q26y9ai97ccx7 104 209882 661041 613092 2026-10-31T10:08:29Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 661041 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|132|Om Borgerlig|}} {{linje}}</noinclude>samhet, som antingen af honom sielf, eller på hans befalning kan föröfwas. Så at en sådan menniska, hon må kallas '''Czar''', '''Sultan''', eller huru man behagar, är så fulkommeligen uti Tilståndet efter Naturen i anseende till sine undersåtare, som hon det är i anseende till all den öfrige delen af det menniskeliga släktet. Så snart twånne menniskor intet hafwa någon ständig föreskrefwen lag, eller gemensam jordisk domare, hos hwilken de sina trätor kunna angifwa, och hwars utsaga förmår dem bilägga: Så äro de ännu uti Tilståndet efter Naturen, och alla de olågenheter underkastade som det medbringar.<ref name="s132">'''Till at förekomma all sådan inbördes oordning, oförrätt och skada,''' det är, sådant som menniskor äro underkastade uti Tilståndet efter Naturen, '''war intet annat medel at tilgå, än at de kommo sin emellan öfverens, en art af Regering at förordna, hwilken de sig undergåfwo, samt hwilken de tillade myndighet at styra och regera, på det deras samteliga frid, rolighet och'''</ref><noinclude> {{huvud|||Alle-}} <references/></noinclude> 6nxpk63xvhq4n4wqfuk9a6notr742tg 104 209883 661042 613093 2026-10-31T10:21:52Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 661042 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||Sammanlefnad.|133}} {{linje}}</noinclude>Allenast den bedröfweliga stilnaden märker derutinnan en Oinskränkt Konungs <ref follow="s133">'''lyckeliga tilstånd derigenom måtte befodras. Menniskorna wiste mycket wäl, at när de blefwo {{rättelse|wåldsamme-meligen|wåldsammeligen}} öfwerfalna, så måste de föreswara sig sielfwa; de wiste afwenwäl, at ehuru det enom war efterlåtit at söka sitt eget bästa, likwäl om sådant skedde med andras förfång, så kunde det intet tålas, utan borde af hwar och en, och på alt giörligie sätt hindras. Sluteligen wiste de ock, at ingen menniska förmådde med skäl understå sig at döma om sin egen rätt, och i kraft utaf sin dom densamme fulfölja särdeles emädan de i anseende till sig sielfwa, så wäl som sine wänner, nodwändigt måste wara partiska. Så at derföre på trätor och oreda aldrig skulle blifwa någon ända, så framt de igenom almänt samtycke ej beslöto, at alla tilsamman warda regerade utaf någre, som de dertill utwäljandes wordo; förutan hwilket samtycke ingen menniska kunde wara befogad, at blifwa en annans herre eller domare.''' {{ant|Hooker Eccl. Pol. lib. 1. sect. 10.}}</ref><noinclude> <references/> {{huvud||J 3|under-}}</noinclude> 2qe55zf681ttsm374wrmi6dl1jz1yph 661043 661042 2026-10-31T10:22:34Z PWidergren 11678 661043 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||Sammanlefnad.|133}} {{linje}}</noinclude>Allenast den bedröfweliga stilnaden märker derutinnan en Oinskränkt Konungs <ref follow="s133">'''lyckeliga tilstånd derigenom måtte befodras. Menniskorna wiste mycket wäl, at när de blefwo {{rättelse|wåldsamme-meligen|wåldsammeligen}} öfwerfalna, så måste de föreswara sig sielfwa; de wiste afwenwäl, at ehuru det enom war efterlåtit at söka sitt eget bästa, likwäl om sådant skedde med andras förfång, så kunde det intet tålas, utan borde af hwar och en, och på alt giörligie sätt hindras. Sluteligen wiste de ock, at ingen menniska förmådde med skäl understå sig at döma om sin egen rätt, och i kraft utaf sin dom densamme fulfölja särdeles emädan de i anseende till sig sielfwa, så wäl som sine wänner, nodwändigt måste wara partiska. Så at derföre på trätor och oreda aldrig skulle blifwa någon ända, så framt de igenom almänt samtycke ej beslöto, at alla tilsamman warda regerade utaf någre, som de dertill utwäljandes wordo; förutan hwilket samtycke ingen menniska kunde wara befogad, at blifwa en annans herre eller domare.''' {{ant|Hooker Eccl. Pol. lib. 1. sect. 10.}}</ref><noinclude> {{huvud||J 3|under-}} <references/></noinclude> amkhcod41jmt4tihoea988ja9y4cz82 104 209884 661044 613094 2026-10-31T11:44:08Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 661044 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|134|Om Borgerlig|}} {{linje}}</noinclude>undersäte, eller rättare sagdt träl, at i det stället, en uti Tilståndet efter Naturen, får döma om den rätt honom tilkommer, samt densamme efter sin bästa förmåga förswara: Så, når i följe af hans Enwålds Herres wilja och befalning hans egande rätt förkränkes, warder honom ej allenast sådant wädjande intet tilstadt, som en Sammanlefnade ledamöter öppet står, utan, såsom wore han owärdig det tilstånd alla förnuftiga Creatur lefwa uti, honom förmenas ock frihet, så wäl at döma om sin rätt, som at hålla densamme wid makt; står han altderföre i fara, at undergå alt det elände och olycka, som en menniska kan frukta ifrån den, hwilken uti ett Oinskränkt Naturligit Tilstånd stadder, tillika af smikrare förledd, och med makt bewäpnad är. 16. Den som tror, at Oinskränkt Wälde förbätrar menniskans kynne och ändrar des wanartiga natur, behöfwer allenast läsa denne tidens, eller någon af de förre tiders handlingar, till at warda om wederspelet öfwertygad. Jag<noinclude> <references/> {{huvud|||hafwer}}</noinclude> cf2qvpt5um5h8zu6e0fuxrjaq0yp15u 104 221619 660295 651274 2026-10-30T14:00:09Z Thuresson 20 /* Validerad */ 660295 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" /></noinclude><h4 align="center"> VII. <br /> NAPOLEON I GOTT HUMÖR. </h4> Fastän kejsaren var sjuk och led av att sitta till häst på grund av sin sjukdom, hade han aldrig varit i så gott humör som just den dagen. Sedan morgonen hade hans ogenomträngliga ansikte va­rit ett enda småleende. Den 18 juni 1815 lyste hans själ, dold av hans marmormask, med ett blän­dande ljus. Mannen, som varit dyster vid Austerlitz, var glad vid Waterloo. De största utkorade ha ofta sådana motsägande känslor. Deras glädje kommer ur dunklet. {{spärrad|Ridet Cæsar, Pompejius flebit}}, sade soldaterna i Fulminatrixlegionen. Denna gång grät icke Pompejus. Men så mycket är sä­kert att Cæsar log. Senare på kvällen under det han till häst under störtregnet tillsamman med Bertrand undersökte kullarna, som gränsade till Rossomme, och nöjd betraktade den långa kedjan av engelsmännens<noinclude> <references/></noinclude> 736psdtnvqsgkufap7ioxkj2tpcnz7d 104 221620 660296 651275 2026-10-30T14:01:04Z Thuresson 20 /* Validerad */ 660296 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 56 —}}</noinclude>eldar längs horisonten från Frischemont till Braine-l'Alleud, tycktes det honom, som om ödet just följt hans råd. Han hade stannat sin häst och några ögonblick hade han orörlig betraktat blixtarna och hört på åskan och man hörde denne fatalist kasta ut följande ord i mörkret: — Vi äro överens. Napoleon bedrog sig. Ödet och han voro icke längre överens. Han hade icke unnat sig en minuts sömn under hela natten; varje ögonblick tycktes honom upp­fyllt av glädje. Han hade ridit framför gardeslinjerna, här och där stannat och kastat några ord till utposterna. Vid halv tre-tiden hade han i när­heten av Hougomont-skogen hört stegen av en marscherande kolonn. Ett ögonblick trodde han, att det var Wellington, som var på återtåg, och han sade till Bertrand: — Det är den engelska eftertruppen, som sätter sig i rörelse för att bryta upp. Jag skall taga de sex tusen engelsmännen till fånga, som landat i Ostende. Han talade med kraftig röst; han hade återvun­nit den hänförelse med vilken han talade vid<noinclude> <references/></noinclude> g2hyxln9lpwo9h13yjc9bwfjvs5q429 104 221621 660297 651277 2026-10-30T14:02:04Z Thuresson 20 /* Validerad */ 660297 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 57 —}}</noinclude>landstigningen den förste mars, då han pekade på en bonde vid Juan-viken, sägande: — Se där, Bertrand, vi ha redan förstärkning! Natten mellan den 17 och 18 juni drev han med Wellington. — Denne lille engelsman behöver en lektion, sa­de Napoleon. Regnet tilltog, och det åskade under det att kej­saren talade. Klockan halv fyra på morgonen förlorade han sin första illusion; officerarna, som han utsänt för att rekognoscera, kommo tillbaka och sade att fien­den icke rörde sig ur fläcken. Man såg ingenting, men icke en bivackeld var släckt. Den engelska hären sov. Tystnaden var djup nere på jorden; det bullrade endast uppe under himmelen. Kloc­kan fyra förde en spanare till honom en bonde, som tjänstgjort som vägvisare för det engelska ka­valleriet, förmodligen Vivians brigad, som skulle taga ställning vid d'Ohain, ytterst till vänster. Kloc­kan fem berättade tvenne belgiska desertörer, som lämnat sitt regemente, att den engelska armén vän­tade på slaget. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> sz7bkho5drtt4je8hi6b47ukbl8gfgr 104 221676 660298 651502 2026-10-30T14:05:29Z Thuresson 20 /* Validerad */ 660298 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 58 —}}</noinclude>— Så mycket bättre, utropade Napoleon, jag vill hellre bringa dem i oordning än tränga dem till­baka. På morgonen hade han vid sluttningen, som bil­dar vinkel med Plancenoit-vägen, stigit av hästen och låtit hämta ett köksbord och en stol från Rossommes bondgård. Han hade satt sig och som matta på den leriga marken hade han en halm­kärve. På bordet hade han brett ut kartan över slagfältet, under det han sade till Soult: — Ett vackert schackbräde! På grund av regnet och de dåliga vägarna hade icke livsmedelsvagnarna kunnat komma fram på morgonen. Soldaterna hade icke sovit, de voro våta och hungriga, vilket icke hindrade Napoleon att muntert utropa till Ney: — Vi ha nittio utsikter på hundra. Klockan åtta serverades kejsaren fru­kost. Han hade inbjudit flera generaler. Under frukosten hade man berättat, att Wellington före­gående natt varit på bal i Bryssel hos hertiginnan av Richmond, och Soult, som stålsatts i kriget och för övrigt hade ett ansikte som en ärkebiskop, ha­de sagt: — Balen den blir ju i dag. Kejsaren hade skämtat med Ney, som sade: Wellington skall icke<noinclude> <references/></noinclude> 0cfdfyw7cr5bln5900siel3vfqr2f3d 104 221677 660299 651691 2026-10-30T14:07:43Z Thuresson 20 /* Validerad */ 660299 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 59 —}}</noinclude>vara nog enfaldig att vänta ers majestät. Han skämtade gärna, säger Fleury de Chaboulon. I grund och botten hade han ett glatt humör, säger Gourgaud. Han hade ett överflöd av kvickheter, som snarare voro bisarra än spirituella, säger Ben­jamin Constant. Det lönar verkligen mödan att höra på hans kvickheter. Det var han, som kal­lade sina grenadiärer brumbjörnar, han nöp dem i örat och drog dem i mustascherna. Kejsaren hittar aldrig på annat än skoj med oss, säger en av dem. Under den mystiska resan från Elba till Frank­rike den 27 februari mötte briggen Inconstant, där Napoleon var gömd, krigsskeppet Zephyr, vars be­fälhavare frågade den förres om nyheter om kej­saren. Napoleon, som ännu bar hatten med den vita och amarantfärgade kokarden besatt med bin, tog skrattande språkröret och svarade själv: — Kejsaren mår bra. Napoleon hade skämtat mer än en gång under frukosten i Waterloo. Efter frukosten hade han hållit andakt en kvart, varpå två generaler satte sig på halmkärven med penna i hand och papper i<noinclude> <references/></noinclude> 2kv1yjw8xixubti2vx9yp8fv67i49qi 104 221678 660300 651695 2026-10-30T14:09:14Z Thuresson 20 /* Validerad */ 660300 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 60 —}}</noinclude>knät under det att kejsaren hade dikterat strids­ordningen för dem. Klockan nio, i samma ögonblick som den fran­ska armén ställt upp sig och fem kolonner satt sig i rörelse med musiken i têten, spelande en marsch, allt under trummornas dån och trumpeternas horn­signaler, hade kejsaren rörd upprepat två gånger: — Ståtligt, ståtligt! Mellan nio och halv elva hade hela armén, fast­än det låter otroligt, intagit sina ställningar och delat sig på sex linjer, för att enligt kejsarens eget uttryck bilda sex V. Några minuter efter uppställ­ningen, mitt under den djupa tystnad, som föregår ett oväder, då han såg tre batterier av de tolv de­filera förbi under d'Erlon, de Reille och de Lobau och färdiga att gå till anfall mot Mont-Saint-Jean, där vägarna från Nivelles och från Genappe mö­tas, hade kejsaren slagit Haxo på axeln, sägande: — Se där, general, tjugofyra vackra flickor. Vid avtåget hade han ingivit sappörerna vid för­sta kåren mod genom sitt småleende. De hade av honom beordrats att efter intagandet av byn göra en barrikad på Mont-Saint-Jean. Hans glada lugn hade endast en gång förbytts i några ord av<noinclude> <references/></noinclude> fywpeh1kideaf5jw6987zufzsh4kwkh 104 221679 660301 651694 2026-10-30T14:10:56Z Thuresson 20 /* Validerad */ 660301 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 61 —}}</noinclude>en storslagen medkänsla. Det var då han till vän­ster, där det i dag är en stor grav, såg några av dessa beundransvärda skottar falla med sina över­dådiga hästar. — Det var synd, sade han. Därpå hade han stigit till häst och ridit bort i närheten av Rossomme, där han till åskådarplats valt en gräsfläck till höger om vägen från Genappe till Bryssel. Det var hans andra plats under stri­den. Den tredje, där han uppehöll sig klockan sju på kvällen, mellan Belle-Alliance och la Haie-Sainte, var förskräcklig: det var på en ganska hög kulle, som ännu existerar, och bakom vilken gardet var samlat på en sluttning. Runt omkring denna kulle studsade till höger och vänster kulorna. Lik­som i Brienne veno kulorna och kartescherna om honom. Nästan på det ställe, där hans häst stod, har man funnit kanonkulor, gamla klingor och formlösa projektiler, nästan förstörda av rost. {{spärrade|Scabrerubigine}}. För några år sedan grävde man upp en ännu laddad sextiopundig gra­nat, vars brandrör brutits jämns med bombens yta. Det var vid denna sista plats, som Napoleon sade till sin vägvisare, Lacoste, som var en fientligt<noinclude> <references/></noinclude> iv4d6auomt1fk89hs9srj85b0s2hst5 104 221680 660302 651733 2026-10-30T14:11:58Z Thuresson 20 /* Validerad */ 660302 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 62 —}}</noinclude>stämd bonde, vilken bundits fast vid en husars sa­del och som under kulregnet sökte gömma sig bak­om kejsarens rygg: — Dumsnut, det är ju fegt att låta döda sig bakifrån. Den som skriver detta har själv under rotandet i den luckra jorden på kullens sluttning, funnit res­terna av en bomb, som förvittrat under fyrtiosex år och gamla järnstumpar, som man kunnat bryta som fläderkäppar under ens fingrar. Slättens ojämna sluttningar, där mötet mellan Napoleon och Wellington ägde rum, äro icke läng­re, som var och en vet, såsom de voro den 18 juni 1815. Då man reste ett minnesmärke på detta slagfält, borttog man en god del av dess verkliga utseende, och historien känner icke längre igen sig där. I stället för att söka bevara det, vanställde man det. Wellington, som två år senare återsåg Waterloo, utropade: — De ha ändrat om mitt slagfält! Där det i dag är en stor pyramid av jord, på vars spets ett lejon är placerat, var det förr en kam, vilken sluttade ned mot Nivelles-vägen, under det att den stupade brant nedåt Genappe-vägen.<noinclude> <references/></noinclude> je5wr17pf3llhwmct37x91n8y0ws595 104 221681 660303 651734 2026-10-30T14:13:29Z Thuresson 20 /* Validerad */ 660303 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 63 —}}</noinclude>Brantens höjd kan man ännu i dag mäta genom höjden av de två stora gravkullar, som ligga på vardera sida om vägen från Genappe till Bryssel. Grav­kullen till vänster är engelsmännens, den till höger är tyskarnas. Någon fransk finns icke. Frankrike hade hela fältet till gravplats. Tack vare de tusen och åter tusen kärror jord, som använts till kullen, vilken mäter hundrafemtio fot i höjd och femhundra fot i omkrets, är Mont-Saint-Jeans-höjden nu gans­ka lätt tillgänglig och sluttar långsamt. Vid tiden för slaget var den så brant och ojämn, att de eng­elska artilleristerna icke kunde se bondgården nere i dalen, där striden rasade som värst. Den 18 juni 1815 hade regnet ännu mer upplöst kullen. Gyttjan hindrade uppstigandet och man körde fast i dyn. Längs höjdens kam löpte en slags grav, vil­ken var omöjlig att skönja på avstånd. Vad var denna grav? Braine-l'Alleud är en bel­gisk by, liksom Ohain. Dessa två byar, som ligga dolda i några sänkor i terrängen, äro förenade med en väg på omkring en och en halv mil, vilken sling­rar sig genom en något kuperad slätt. 1815, lik­som nu för tiden, klöv denna väg Mont-Saint-Jean-höjdens spets mellan Genapp och Nivelles-vägarna.<noinclude> <references/></noinclude> ozk0t586p5y0vvf1bb686hykcps5dfr 104 221682 660304 651735 2026-10-30T14:14:57Z Thuresson 20 /* Validerad */ 660304 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 64 —}}</noinclude>I våra dagar är den i jämnhöjd med slätten, förr var den krokig och ojämn. Man har tagit jorden från dess vägkanter för att använda den till min­nesmärket. Denna väg var och är alltjämt till största delen som ett dike. Olyckor inträffa där ofta. Vid Braine-l'Alleud var den så smal att en främling hade krossats av en vagn, vilket en sten med följande inskription utvisar: {{spärrad|Herr Bern­hard Debrye, köpman i Bryssel}}, dagen för olyckan, vilket tiden utplånat, och {{spärrad|feb­ruari 1637}}.<ref> Inskriften lyder:<br /> {{c|DOM<br /> CY A ETÉ ÉCRASÉ<br /> PAR MALHEUR<br /> SOUS UN CHARIOT<br /> MONSIEUR BERNARD<br /> DE BRYE MARCHAND<br /> A BRUXELLE LE (oläsligt)<br /> FEVBRIER 1637.}} </ref> Vid Mont-Saint-Jean-höjden var vägen så djup, att en bonde vid namn Mathien Nicaise hade krossats där 1783 av ett jordras från vallen kring vägen, vilket ett stenkors utvisar, vars inskription försvunnit, men vars omkullfallna<noinclude> <references/></noinclude> m1oy04gyygs2dkgpwozksghwgf35qpr 104 221683 660305 651357 2026-10-30T14:15:25Z Thuresson 20 /* Validerad */ 660305 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 65 —}}</noinclude>sockel man ännu i dag ser på gräsvallen till vänster omvägen mellan la Haie-Sainte och Mont-Saint-Jeans bondgård. Ett slag, som utkämpades vid denna väg, osyn­lig som den var med sina branter och sänkningar, måste ha varit förskräckligt. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> gfit0c9nw7a6yft752bbnyyg6mad4ut 104 226372 660306 660098 2026-10-30T14:44:19Z Jonatanskogsfors 17420 660306 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 814 —}}</noinclude>dar­rade i alla lemmar och visste ej vad han gjorde. Hans huvud brann. Han var som prästen, vilken ser hostian kastas för alla vindar, som fakiren, vilken ser den förbigående spotta på hans avgud. Det kunde ej ske, att sådana saker kunde sägas ostraffat! Men vad skulle han göra? Man hade trampat hans fader under fötterna i hans närvaro, men av vem? Av hans morfader! Hur skulle han hämnas denna förolämpning utan att träf­fa den andre? Det var en omöjlighet för honom att förolämpa morfadern och det var lika möjligt att ej hämnas fadern! Å ena sidan fanns det en helgad grift, å den andra gråa hår! Under någ­ra minuter tvekade han samt kände allt snurra runt, därpå lyfte han ögonen, betraktade sin mor­fader samt sade med dånande röst: — Ned med Bourbonerna och det stora svinet Ludvig XVIII! Visserligen var Ludvig XVIII död sedan fyra år, men det generade inte. Den gamle hade varit purpurröd men blev nu vit som ett lakan. Han vände sig mot en byst av hertigen de Berry, som stod i ett hörn, buga­de sig djupt med en gammaldags sirlighet samt<noinclude> <references/></noinclude> gilj75x1pdi4ae3g2bxdcr98zh38kxv 104 226478 660307 2026-10-30T14:44:51Z Jonatanskogsfors 17420 /* Inte korrekturläst */ 660307 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 815 —}}</noinclude>gick två gånger tvärs över rummet under det att golvets parkettplattor knarrade. Andra gången vände han sig mot sin dotter, som vid denna choc visade en uppsyn som ett gammalt får samt sade till henne småleende och nästan helt lugn: — En baron som den där herrn och en borga­ re som jag kunna ej vistas under samma tak. Plötsligt rätade han upp sig, blek, darrande och förskräckande i sin vrede, sträckte ut armen mot Marius samt sade: — Gå din väg! Marius lämnade huset. Följande dag sade herr Gillenormand till sin dotter: — Var sjette månad skall du sända sextio guldmynt till denne blodtörstige varelse samt al­ drig mera tala om honom. Det fanns hos honom fortfarande en ofantlig mängd vrede, som han ej fått tillfälle att utgju­ ta, och under tre månader kallade han sin dot­ ter för ni. Marius å sin sida hade avlägsnat sig full av harm. Och dessutom fanns det en sak som öka­ de hans vrede. Det finnes alltid sådana små<noinclude> <references/></noinclude> cxrjj8xb59qkptcqo8kkvp0j7s2rqdt 104 226479 660308 2026-10-30T14:45:11Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'olyckor, vilka göra de husliga dramerna inveck­ lade. Vreden ökas, fastän det begångna felet är detsamma. När Nicolette på morfaderns ordér hade samlat samman Marius' saker, hade hon, utan att märka det tappat hans medaljong med det av översten skrivna papperet i den mörka trappan. Detta papper och denna medaljong kunde man ej återfinnna. Marius var övertygad om att "herr Gillenormand" — ty efter denna dag kallade han honom aldrig annat — hade bränt u... 660308 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 816 —}}</noinclude>olyckor, vilka göra de husliga dramerna inveck­ lade. Vreden ökas, fastän det begångna felet är detsamma. När Nicolette på morfaderns ordér hade samlat samman Marius' saker, hade hon, utan att märka det tappat hans medaljong med det av översten skrivna papperet i den mörka trappan. Detta papper och denna medaljong kunde man ej återfinnna. Marius var övertygad om att "herr Gillenormand" — ty efter denna dag kallade han honom aldrig annat — hade bränt upp hans faders testamente. Han kunde utan­ till de få raderna, och följaktligen hade ingen skada skett. Men papperet, skriften, denna he­ liga relik, allt detta var en del av hans hjärta. Vad hade man gjort med det? Marius hade gått sin väg utan att säga vart och utan att veta vart han skulle gå. Han hade trettio francs, sin klocka samt några gångkläder i sin resväska. Han steg upp i en droska, samt for bort på Guds försyn. Vad skulle det bliva av Marius?<noinclude> <references/></noinclude> m8zsst6q8i3nhz761y9q3wk6b13bjb2 104 226480 660309 2026-10-30T14:45:50Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Åsikter genomgå olika stadier. Den voltairianska rojalismen — vilket egendomligt begrepp — hade en lika märkvärdig pendang i den liberala bonapartismen. Det fanns andra kotterier, som voro allvarliga­ re, där man undersökte principerna samt klarlade rättssynpunkterna. Man var passionerad i fråga om det absoluta, och man såg oändliga möjlighe­ ter. På grund av dess oföränderlighet fann man behag i det absoluta samt lät dess konsekvenser sväva ut i de...' 660309 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 818 —}}</noinclude>Åsikter genomgå olika stadier. Den voltairianska rojalismen — vilket egendomligt begrepp — hade en lika märkvärdig pendang i den liberala bonapartismen. Det fanns andra kotterier, som voro allvarliga­ re, där man undersökte principerna samt klarlade rättssynpunkterna. Man var passionerad i fråga om det absoluta, och man såg oändliga möjlighe­ ter. På grund av dess oföränderlighet fann man behag i det absoluta samt lät dess konsekvenser sväva ut i det oändliga blå. Det finnes intet som kan väcka sådana drömmar som dogm. Och det finnes intet som kan skapa framtiden så som drömmen. Det som i dag är en utopi är i mor­ gon kött och ben. Det finnes en dunkel botten i de lådor, vilka innesluta framsteget. Det börjar med att något mystiskt hotar "den fastställda ordningen", som misstänkes och förhånas, vilket är ett i högsta grad revolutionärt tecken. Maktens baktanke träffar på folkets och uppkomsten av uppror bil­ da det på förhand avgivna svaret på statskupper. I Frankrike fanns på denna tid inga motsvarig­ heter till de sammanslutningar det tyska Tugend-<noinclude> <references/></noinclude> smnmfsps2739w0uoopdfs5wm8n0rv3w 104 226481 660310 2026-10-30T14:46:14Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'bund eller italienarnes carbonari, men här och dir slingrade sig förgreningar därav in. I Aix hade man just börjat bilda Cougourden och i Paris fanns det bland andra dylika förgreningar före­ ningen A B C:s vänner. Vilka voro dessa A B C:s vänner? Dess än­ damål var ju till synes barnens uppfostran men i verkligheten människornas. Man förklarade sig gilla detta sällskap. Man ville höja folket, och föreningens anhängare voro ej många. Det startade som... 660310 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 819 —}}</noinclude>bund eller italienarnes carbonari, men här och dir slingrade sig förgreningar därav in. I Aix hade man just börjat bilda Cougourden och i Paris fanns det bland andra dylika förgreningar före­ ningen A B C:s vänner. Vilka voro dessa A B C:s vänner? Dess än­ damål var ju till synes barnens uppfostran men i verkligheten människornas. Man förklarade sig gilla detta sällskap. Man ville höja folket, och föreningens anhängare voro ej många. Det startade som ett hemligt sällskap, var nä­ stan som ett kotteri, fastän kotterier ej frambringa hjältar. 1 Paris hade de två samlingsplatser, nä­ ra hallarne på värdshuset Korint samt nära Pantheon på kafé Musain vid Saint-Michel-platsen. Det första av dessa samlingsställen gränsade till arbetarnes, det andra till de studerandes kvarter. Vanligen stötte man på A B C:s vänner i en sal på kafé Musain, som låg för sig själv och ha­ de en liten bakdörr till Gres-gatan. Man rökte, man drack och skrattade och spelade. På väg­ gen hängde en karta över Frankrike under repu­ bliken, ett tillräckligt spår för polisspionerna.<noinclude> <references/></noinclude> 6xaf2xpuj54ar2s4b2ossg5qh3brujc 104 226482 660311 2026-10-30T14:46:29Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'De flesta av medlemmarne voro studerande samt stodo på god fot med arbetarne. De ledan­ de tillhörde i viss mån historien: Enjolras, Combeferre, Jean Prouvaire, Feuilly, Courfeyrac, Bahorel, Lesge eller Laigle, Joly och Grantaire. Dessa unga män bildade som en slags familj, förenad av vänskapen. De voro alla med undan­ tag för Laigle från södern. Denna sammanslutning förtjänar uppmärksam­ het. Den har försvunnit i det förgångnas dunkel. Men vid den ti... 660311 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 820 —}}</noinclude>De flesta av medlemmarne voro studerande samt stodo på god fot med arbetarne. De ledan­ de tillhörde i viss mån historien: Enjolras, Combeferre, Jean Prouvaire, Feuilly, Courfeyrac, Bahorel, Lesge eller Laigle, Joly och Grantaire. Dessa unga män bildade som en slags familj, förenad av vänskapen. De voro alla med undan­ tag för Laigle från södern. Denna sammanslutning förtjänar uppmärksam­ het. Den har försvunnit i det förgångnas dunkel. Men vid den tidpunkt, vi nu skildra, är det av vikt att belysa dessa unga huvuden, innan de höljas av tragikens mörker. Enjolras, som vi nämnt först — varför få vi veta senare — var ende sonen samt rik. Han var en förtjusande ung man, som kunde bliva fruktansvärd. Hans skönhet var nästan överjordisk. Det var en vild Antinous. När man såg det tankfulla återskenet i hans blick, skulle man kunnat tro att han fordom upplevat — i en annan tillvaro — revolutionens apokalyps. Han syntes vara ett ögonvittne till den. Han kände alla små detaljer i denna stora sak. Militärisk och klerikal till sin natur, vilket är egendomligt<noinclude> <references/></noinclude> 8godbgvzndp1gcopk9cl6ak0a09rjha 104 226483 660312 2026-10-30T14:46:59Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'för en ung man och för ögonblicket var han eii demokratiens soldat; annars var han idealens prästerliga tjänare. Hans pupill var djup, ögon­ locket en smula rött, underläppen tjock och hade ett föraktfullt drag; pannan var hög. Mycket panna i ett ansikte, det är som öppen himmel vid horisonten. Liksom vissa unga män vid slutet av förra och början av detta sekel ti­ digt nått berömmelse, har det även funnits en ungdom, som ägt en flickas friskhet och...' 660312 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 821 —}}</noinclude>för en ung man och för ögonblicket var han eii demokratiens soldat; annars var han idealens prästerliga tjänare. Hans pupill var djup, ögon­ locket en smula rött, underläppen tjock och hade ett föraktfullt drag; pannan var hög. Mycket panna i ett ansikte, det är som öppen himmel vid horisonten. Liksom vissa unga män vid slutet av förra och början av detta sekel ti­ digt nått berömmelse, har det även funnits en ungdom, som ägt en flickas friskhet och fräschhet, även om de haft tillfällen, då de bleknat. Redan ett barn liknade han en man. Hans tjugo­ två år verkade tjugosju. Han var allvarlig och tycktes ej veta att det på denna jord fanns en sådan varelse som kvinnan. Han hade blott en passion, rätten, blott en tanke, att övervinna hin­ der. På den Aventinska kullen skulle han ha bli­ vit en Gracchus, i konventet en Saint-Just. Han såg knappast rosorna och var okunnig om våren, hörde ej fåglarne sjunga; Evadnés blottade barm skulle ej upprört honom mer än Aristogiton och för honom liksom för Harmodius dugde ej blom­ morna till annat än att dölja en värja. Han var allvarlig även i sina fröjder. Inför allt som ej var Victor Hugo VII 2<noinclude> <references/></noinclude> rx5mrb1qg31j47l82ms4xoq82qohl8h 104 226484 660313 2026-10-30T14:47:13Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'fepubliken sänkte han blygsamt ögonen. Han älskade endast frihetens marmorbild. Hans in­ spirerade ord ägde en rytm som en hymn. Han gjorde ofta det oväntade. Ve den kärleksfulla, som vågat ställa sig vid hans sida! Om någon grisette från Cambrai eller Saint-Jean-deBeauvais-gatan vid åsynen av denne skolpojke med hållning som en page, dessa långa, ljusa ögonhår, dessa blå ögon, detta av vinden rufsade hår och rosiga kinder, härliga läppar, ut­ sökt...' 660313 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 822 —}}</noinclude>fepubliken sänkte han blygsamt ögonen. Han älskade endast frihetens marmorbild. Hans in­ spirerade ord ägde en rytm som en hymn. Han gjorde ofta det oväntade. Ve den kärleksfulla, som vågat ställa sig vid hans sida! Om någon grisette från Cambrai eller Saint-Jean-deBeauvais-gatan vid åsynen av denne skolpojke med hållning som en page, dessa långa, ljusa ögonhår, dessa blå ögon, detta av vinden rufsade hår och rosiga kinder, härliga läppar, ut­ sökta tänder, skulle gripits av begär efter denna morgonrodnad samt velat pröva sin skönhet på Enjolras, skulle en förvånad och fruktansvärd blick snabbt visat henne vilken avgrund, som skilde dem samt att ej förväxla Beaumarchais ga­ lante kerubin med Hesekiels fruktansvärde. Vid sidan av Enjolras som representerade re­ volutionens logik stod Combeferre som filosofen. Mellan revolutionens logik och filosofi är det den skillnaden, att logiken kan sluta med ett krig, un­ der det filosofien alltid måste leda till fred. Com­ beferre korrigerade och kompletterade Enjolras. Han var mindre och grövre. Han önskade sprida principer, utsträckta till allmänna föreställningar.<noinclude> <references/></noinclude> pqggsv36y3747ufleh4b2o070fm5ykg 104 226485 660314 2026-10-30T14:47:32Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '§åmt sade: revolution, men civilisation. Kring de höga bergstopparna öppnade han den vida blå horisonten. Därvid vilade det över alla Combeferres åsikter något tillgängligt. En revolution med Combeferre skulle ha varit lättare att uthär­ da än en med Enjolras. Enjolras uttryckte där­ vid den gudomliga och Combeferre den naturliga rätten. Den första anknyter sig till Robespierre, den andra till Condorcet. Combeferre deltog mera än Enjolras i det glada... 660314 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 823 —}}</noinclude>§åmt sade: revolution, men civilisation. Kring de höga bergstopparna öppnade han den vida blå horisonten. Därvid vilade det över alla Combeferres åsikter något tillgängligt. En revolution med Combeferre skulle ha varit lättare att uthär­ da än en med Enjolras. Enjolras uttryckte där­ vid den gudomliga och Combeferre den naturliga rätten. Den första anknyter sig till Robespierre, den andra till Condorcet. Combeferre deltog mera än Enjolras i det glada livet och om båda hade ställts i historiskt ljus, skulle den ene varit den rättvise, den andre den vise. Enjolras var mera manlig, Combeferre mera mänsklig. Homo och vir, dessa två ord uttrycka skillnaden mellan dem. Combeferre var mild som Enjolras var sträng, på grund av sin naturliga renhet. Han älskade ordet medborgare men föredrog ordet människa. Han läste allt, gick på alla teatrar, följde alla föreläsningar, lärde sig av Arago lju­ sets polarisation, föll i extas över en föreläsning av Geoffrey Saint-Hilaire, där denne klarlade den dubbla uppgiften hos den yttre och den inre carotida artären. Han kände alltid till det nyaste inom vetenskapen, jämförde Saint-Simon med<noinclude> <references/></noinclude> b4cmwqgpjgoyqi2liw67ry5ewhx7j5w 104 226486 660315 2026-10-30T14:47:43Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Fourrier, tydde hieroglyfer, ordnade kiselstenar och resonerade geologi, tecknade ur minnet en bombyxfjäril, påpekade fel i akademiens lexikon, studerade Puységur och Deleuze, bejakade intet, ej ens undren, förnekade intet, ej ens gengånga­ re, bläddrade i årgångarne av Moniteur. Han förklarade att framtiden låg i skolmästarens hand samt sysslade mycket med pedagogiska frågor. Han önskade, att samhället utan uppehåll sträva­ de efter att höja den mora... 660315 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 824 —}}</noinclude>Fourrier, tydde hieroglyfer, ordnade kiselstenar och resonerade geologi, tecknade ur minnet en bombyxfjäril, påpekade fel i akademiens lexikon, studerade Puységur och Deleuze, bejakade intet, ej ens undren, förnekade intet, ej ens gengånga­ re, bläddrade i årgångarne av Moniteur. Han förklarade att framtiden låg i skolmästarens hand samt sysslade mycket med pedagogiska frågor. Han önskade, att samhället utan uppehåll sträva­ de efter att höja den moraliska och intellektuella moralen tack vare vetenskapen, spridandet av dess upptäckter, ökad förståelse bland ungdo­ men; han fruktade för de aktuella metodernas bristfällighet, snävheten hos litterär horisont, som blott omfattade två eller tre som klassiska kvalificerade sekler, de officiella pedanternas ty­ ranniska dogmatism, under det att de skolastiska och slentrianmässiga vanorna till slut av skolorna gjorde konstgjorda ostronbankar. Han var lärd, purist, polytekniker, spårfinnare samt stundom drömmande — ända till fantasteri, sade hans vän­ ner. Han trodde på alla dessa drömmar, på järnvägar, på lidandets avskaffande genom kirur­ giska ingrepp, på bildens fixerande medels came-<noinclude> <references/></noinclude> 567imh36mq2tgnlmg51jnyfncx2y2yc 104 226487 660316 2026-10-30T14:47:59Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 660316 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 825 —}}</noinclude>ra obscura, på telegrafen och styrbara ballonger. Dessutom förskräcktes han föga av alla de citadeller mot mänskligheten som uppfördes av vid­ skepelse, despotism och fördomar. Han tillhörde dem vilka trodde, att vetenskapen skulle omskapa allt. Enjolras var en ledare under det att Combeferre var en vägvisare. Man skulle velat strida under den ena samt följa den andre. Ej så att Combeferre ej skulle varit i stånd att strida; han vägrade ej att bekämpa hindren och att angripa dem med alla medel, men han föredrog att låta allt gå långsammare genom att förkunna axiomer och skapa positiva lagar och på så sätt vinna mänskligheten. När det gällde att sprida ljus, föredrog han upplysning framför brand. Visser­ ligen kan en eldsvåda framkalla en morgonrodnad, men varför ej lika gärna tills dagen gryr? En vulkan lyser upp, men det gör gryningen än bättre. Combeferre föredrog städse skönhetens vita ljus framför det sublimas glödande. Han tillfredsställdes ej av en klarhet, som fördunkla­ des av röken, av ett framsteg, som vunnits genom våldet; han var alltför allvarlig och ärlig för att nöja sig nied denna halvhet. När ett helt folk,<noinclude> <references/></noinclude> csvzyo7ho6odi0r0plpxmr3fy2rmgo7 104 226488 660317 2026-10-30T14:48:44Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'liksom 1793, huvudstupa störtades ned i sannin­ gens ljus, blev han förskräckt, men han hyste än­ nu större motvilja mot stillaståendet, ty där för­ nam han död och förruttnelse. När allt kom om­ kring älskade han mera skummet än de osunda dunsterna samt föredrog den strida strömmen framför kloaken, Niagara framför Montfauconsjön. I grunden önskade han varken hast eller halt. Under det hans bullersamma vänner, hänförda av det absoluta, beundrade...' 660317 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 826 —}}</noinclude>liksom 1793, huvudstupa störtades ned i sannin­ gens ljus, blev han förskräckt, men han hyste än­ nu större motvilja mot stillaståendet, ty där för­ nam han död och förruttnelse. När allt kom om­ kring älskade han mera skummet än de osunda dunsterna samt föredrog den strida strömmen framför kloaken, Niagara framför Montfauconsjön. I grunden önskade han varken hast eller halt. Under det hans bullersamma vänner, hänförda av det absoluta, beundrade och önskade de revo­ lutionära äventyren, var Combeferre böjd för att låta framåtskridandet, det goda framsteget, som kanske var kyligt men dock rent, metodiskt, oangripligt och orubbligt, ha sin gång. Combeferre skulle gärna fallit på knä samt knäppt samman händerna, om framtiden ville komma i all sin vita renhet och intet skulle störa folkens ofantliga utveckling. Ständigt upprepade han: Det är nödvändigt, att det goda är oskyl­ digt. Och är det ej också så, att om att betrakta det bländande idealet, att flyga dit genom blixtarne, genom blod och eld är detsamma som revolutio­ nen, då är framstegets skönhet utan fläck och<noinclude> <references/></noinclude> airqyuj149959fc5y42nh9erg6g5383 104 226489 660318 2026-10-30T14:49:07Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'mellan Washington, som föreställer det senare, och Danton, som representerar det förra, är det samma skillnad som mellan ängeln med örn- och ängeln med svanvingarl Jean Prouvaire var en aning mildare än själva Combeferre. Han kallade sig Jehan på grund av en nyck, som utgjorde en del av den mäktiga rö­ relse, varur studiet av vår medeltid härleder sig. Jean Prouvaire var förälskad, odlade blommor i kruka, spelade flöjt och skrev vers; han älskade folk... 660318 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 827 —}}</noinclude>mellan Washington, som föreställer det senare, och Danton, som representerar det förra, är det samma skillnad som mellan ängeln med örn- och ängeln med svanvingarl Jean Prouvaire var en aning mildare än själva Combeferre. Han kallade sig Jehan på grund av en nyck, som utgjorde en del av den mäktiga rö­ relse, varur studiet av vår medeltid härleder sig. Jean Prouvaire var förälskad, odlade blommor i kruka, spelade flöjt och skrev vers; han älskade folket, beklagade kvinnans lott, grät över barnen och hyste samma förtroende för Gud och framti­ den. Han klandrade revolutionen för att den lå­ tit ett kungligt huvud falla, nämligen André Chéniers. Hans röst var vanligen spröd och späd men kunde plötsligt få en manlig klang. Han var beläst i en grad, som närmade sig lärdom och nästan orientalist. Dessutom var han fram­ för allt god, något som ligger ganska nära till hands för den som vet vilka grannar godhet och storhet äro; när det gällde dikten föredrog han det storslagna. Han kunde italienska, latin, gre­ kiska och hebreiska men brukade detta blott till läsningen av fyra skalder: Dante, Juvenalis,<noinclude> <references/></noinclude> 8elw1d4gijypxihgfg7m1cd7gl9vuiz 104 226490 660319 2026-10-30T14:49:19Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Aeschylos och Esaja. Bland fransmännen före­ drog han Corneille framför Racine och Agrippa d'Aubigny framför Corneille. Han vandrade gär­ na omkring bland ängarnes vilda blommor och ägnade nästan lika mycken tid åt molnen som åt de verkliga händelserna. Hans själ ägde två si­ dor, av vilka den ena vette mot människorna, den andra mot Gud. Han studerade och han för­ sjönk i betraktelser. Hela dagen fördjupade han sig i de sociala frågorna, lönerna,...' 660319 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 828 —}}</noinclude>Aeschylos och Esaja. Bland fransmännen före­ drog han Corneille framför Racine och Agrippa d'Aubigny framför Corneille. Han vandrade gär­ na omkring bland ängarnes vilda blommor och ägnade nästan lika mycken tid åt molnen som åt de verkliga händelserna. Hans själ ägde två si­ dor, av vilka den ena vette mot människorna, den andra mot Gud. Han studerade och han för­ sjönk i betraktelser. Hela dagen fördjupade han sig i de sociala frågorna, lönerna, kapitalet, kre­ diten, äktenskapet, religionen, tankefriheten, kär­ leken, uppfostran, straffrätten, fattigdomen, före­ ningsrätten, äganderätten, produktionen och dess underhåll, gåtan från djupet, som med sitt dunkel överskyggar mänsklighetens myllrande millioner. Men på aftonen betraktade han stjärnorna, dessa ofantliga världar. Liksom Enjolras var han den ende sonen till rika föräldrar. Han talade milt, med sänkt huvud och nedslagna ögon, smålog blygt och verkade bortkommen samt rodnade vid minsta anledning. Bortsett från detta var han oförskräckt. Feuilly tillverkade solfjädrar och var föräldra­ lös. Han förtjänade knappast tre francs om da­<noinclude> <references/></noinclude> jj3eycm877wq7tjpjfmv63wvjrv2jrb 104 226491 660320 2026-10-30T14:49:29Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'gen och tänkte blott på att befria världen. Han hade själv lärt sig att läsa och skriva och allt vad han visste, hade han sig själv att tacka för. Feuilly var full av ädelmod. Han kunde omfamna hela världen. Denne faderlöse hade adopterat fol­ ken. Han hade ingen mor och han älskade fä­ derneslandet. Han ville ej att det på hela jorden skulle finnas en man utan fädernesland. Inom honom grodde vad vi nu för tiden kalla tanken på nationaliteterna. Han h... 660320 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 829 —}}</noinclude>gen och tänkte blott på att befria världen. Han hade själv lärt sig att läsa och skriva och allt vad han visste, hade han sig själv att tacka för. Feuilly var full av ädelmod. Han kunde omfamna hela världen. Denne faderlöse hade adopterat fol­ ken. Han hade ingen mor och han älskade fä­ derneslandet. Han ville ej att det på hela jorden skulle finnas en man utan fädernesland. Inom honom grodde vad vi nu för tiden kalla tanken på nationaliteterna. Han hade studerat historia uteslutande för att harmas över dess orsaker. I denna unga krets av utopister, vilka främst syss­ lade med Frankrike, representerade han intresset för utlandet. Hans specialiteter voro Grekland, Polen, Ungern, Rumänien och Italien. Dessa namn flöto ständigt från hans tunga och ofta utan anledning. Turkiets uppträdande på Kreta och i Thessalien, Rysslands i Warschau och Österri­ kes i Venedig drevo honom till förtvivlan genom sina våldsdåd. Han upprördes av intet som av den stora orätt, vilken skedde år 1772. Det fin­ nes ingen vältalighet som är större än den sanna harmen. Hans vältalighet var av detta slag. Han tröttnade aldrig på att tala om detta skändliga år<noinclude> <references/></noinclude> b9fwjzw5r3fc5xbkj2jh9jk1y1cb12o 104 226492 660321 2026-10-30T14:49:42Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '1772, om detta ädla och mäktiga folk, som då så skändligt undertrycktes på ett förrädiskt sätt, om denna monstruösa fälla, som blivit förebilden för så många skändliga statskupper, vilka berövat många ädla nationer deras förstfödslorätt. Alla de samtida sociala missförhållandena härledde sig från detta år, då Polens delning skedde. Po­ lens delning var ett teorem, från vilket alla de senare politiska förbrytelserna blott voro korrolarier. S...' 660321 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 830 —}}</noinclude>1772, om detta ädla och mäktiga folk, som då så skändligt undertrycktes på ett förrädiskt sätt, om denna monstruösa fälla, som blivit förebilden för så många skändliga statskupper, vilka berövat många ädla nationer deras förstfödslorätt. Alla de samtida sociala missförhållandena härledde sig från detta år, då Polens delning skedde. Po­ lens delning var ett teorem, från vilket alla de senare politiska förbrytelserna blott voro korrolarier. Sedan ett sekel fanns det ej en despot, ej en förrädare, som ej har underskrivit denna skam­ liga akt, som heter Polens delning. När man bläddrar i det moderna förräderiets handlingar, är det denna akt, som alltid möter ögat först. Wien-kongressen har först appelerat till detta preju­ dikat, innan det begick sitt förräderi, 1772 är misereret på vilket följer 1815 års amen. Sådan var Feuillys vanliga predikotext. Denne fattige ar­ betare hade gjort sig till rättvisans beskyddare och denna belönade honom genom att göra ho­ nom stor. Ty det finnes en rättvisans evighet. Warschau kan lika litet bliva en tartarernas stad som Venedig en germansk. Det är på sådana försök som konungarna förlora sin ära och sin<noinclude> <references/></noinclude> kqkcnxzw745sfa3ohsy654gvxrupkyg 104 226493 660322 2026-10-30T14:49:53Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'möda. Förr eller senare träder åter den under­ tryckta nationen åter i dagen. Grekland blir all­ tid Grekland. Italien förblir alltid Italien. Rättvi­ sans protest mot våldet står alltid kvar. Stölden av ett folk preskriberas aldrig. Dessa höga skurk­ streck äga ingen framtid för sig. Man kniper ej ett folk som en näsduk. Courfeyrac ägde en fader, som man kallade herr de Courfeyrac. En av restaurationens borgerskaps falska inbillningar var tron på vä...' 660322 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 831 —}}</noinclude>möda. Förr eller senare träder åter den under­ tryckta nationen åter i dagen. Grekland blir all­ tid Grekland. Italien förblir alltid Italien. Rättvi­ sans protest mot våldet står alltid kvar. Stölden av ett folk preskriberas aldrig. Dessa höga skurk­ streck äga ingen framtid för sig. Man kniper ej ett folk som en näsduk. Courfeyrac ägde en fader, som man kallade herr de Courfeyrac. En av restaurationens borgerskaps falska inbillningar var tron på värdet av partikeln "de"! Och dock vet man, att detta ord "de" ej äger någon betydelse. Men borgaren på "Minervas" tid ansåg detta "de" så värdefullt, att han måste avstå från det. Herr de Chauvelln kallade sig herr Chauvelin, herr de Caumartin för herr Caumartin, herr de Constant de Rebecque för Benjamin Constant samt herr de Lafayette för herr Lafayette. Corfeyrac hade ej velat vara sämre och hette därför hel kort och gott Cour­ feyrac. I fråga om Courfeyrac kunna vi nästan inskrän­ ka oss till denna upplysning. Vad resten beträf­ far, så överensstämde den med Tholomyes. Courfeyrac ägde verkligen denna ungdomliga<noinclude> <references/></noinclude> gkxv71ie8k2sm8zsqaizawda7vu67v4 104 226494 660323 2026-10-30T14:50:03Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'fart, som man kallar att ha tusan i kroppen. Så småningom försvinner detta liksom kattungens behag och behagfullheten blir först borgaren och sedan drummeln. Detta sätt att tänka och uppträda fortplantas under generationer i skolorna och överlämnas av de äldre till de yngre så att, just som vi nu påpekat, var och en som lyssnade till Courfeyrac år 1828, skulle kunnat tro sig höra Tholomés från år 1817. Men med den skillnaden att Courfeyrac var en tapp... 660323 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 832 —}}</noinclude>fart, som man kallar att ha tusan i kroppen. Så småningom försvinner detta liksom kattungens behag och behagfullheten blir först borgaren och sedan drummeln. Detta sätt att tänka och uppträda fortplantas under generationer i skolorna och överlämnas av de äldre till de yngre så att, just som vi nu påpekat, var och en som lyssnade till Courfeyrac år 1828, skulle kunnat tro sig höra Tholomés från år 1817. Men med den skillnaden att Courfeyrac var en tapper pojke. Den yttre likheten dolde en inre och stor olikhet, och när det hos Tholomyés fanns en prokurator, fanns det hos Courfeyrac en paladin. Enjolras var ledaren, Combeferre vägvisaren, Courfeyrac centern. De andra skänkte mera ljus, han skänkte mera värme. Faktum är att han äg­ de alla egenskaper att bliva en mittpunkt, ty hans runda fyllighet strålade fullkomligt ut värme. Bahorel hade deltagit i de blodiga upploppen i juni 1822 vid den unge Lallemands begravning, Bahorel var en man med gott humör och då­ ligt sällskap, tapper, slösaktig, frikostig, pratsam och nästan vältalig, tapper nästan till oförvägen-<noinclude> <references/></noinclude> qklxvg52yw5a9ekjdr8wtwfatxeo45o 104 226495 660324 2026-10-30T14:50:33Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'het; han skydde ej något, gick i de djärvaste väs­ tar och hade de mest brandröda åsikter. Han älskade intet så- mycket som ett gräl, så vida det ej var ett upplopp och intet så mycket som ett upplopp om ej en revolution. Han var alltid fär­ dig att annektera en kärra och riva upp gatstenarne för att sedan störta en regering. Liksom en pojke på elva år gjorde han det för att se hur det skulle gå. Han luktade på juridiken men stu­ derade den ej. Hans...' 660324 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 833 —}}</noinclude>het; han skydde ej något, gick i de djärvaste väs­ tar och hade de mest brandröda åsikter. Han älskade intet så- mycket som ett gräl, så vida det ej var ett upplopp och intet så mycket som ett upplopp om ej en revolution. Han var alltid fär­ dig att annektera en kärra och riva upp gatstenarne för att sedan störta en regering. Liksom en pojke på elva år gjorde han det för att se hur det skulle gå. Han luktade på juridiken men stu­ derade den ej. Hans valspråk var: Aldrig advo­ kat. Hans vapen var ett nattduksbord på vilket man såg en nattmössa. Varje gång han gick förbi den juridiska fakulteten, vilket ej inträttade ofta, knäppte han sin rediiigote, ty paletoten var ännu ej upptunnen, och han ville ej försumma nägon möjlighet att undgå smitta. Om universitetets portal sade han: Vilken vacker åldring. Om äld­ ste professorn, herr Delvincourt: Vilket monu­ ment. Föreläsningarne voro för honom ett tillfälle att dikta visor och professorerna betraktade han endast som modeller för sina karikatyrer. Utan att göra något förtärde han en ganska stor liv­ ränta på omkring tre tusen francs. Hans föräldrar<noinclude> <references/></noinclude> 2aj0ivu0pzd3wymr2y6pc4jnhq19t2w 104 226496 660325 2026-10-30T14:51:17Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'voro lantbrukare, och han hade förstått att hos dem inpränta respekt för sonen. Han brukade säga om dem: De äro bönder, icke borgare. Det är därför de äro intelligenta. Eftersom Bahorel var nyckfull, förekom han på många kaféer. Andra hade vanor men icke han. Han flanerade. Att misstaga sig är mänskligt, att flanera är parisiskt. I grunden var han skarp­ sinnig och mera tänkare än man kunde tro. Han tjänstgjorde som en lä^nk mellan A B C:s vänner...' 660325 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 834 —}}</noinclude>voro lantbrukare, och han hade förstått att hos dem inpränta respekt för sonen. Han brukade säga om dem: De äro bönder, icke borgare. Det är därför de äro intelligenta. Eftersom Bahorel var nyckfull, förekom han på många kaféer. Andra hade vanor men icke han. Han flanerade. Att misstaga sig är mänskligt, att flanera är parisiskt. I grunden var han skarp­ sinnig och mera tänkare än man kunde tro. Han tjänstgjorde som en lä^nk mellan A B C:s vänner och andra, ännu ej utformade grupper, vilka senare skulle klart framträda. I denna samling av unga huvuden fanns det ett, som var skalligt. Markisen d'Avray, som av Ludvig XVIII gjor­ des till hertig, emedan han hjälpt honom upp i en kabriolett den dag, han emigrerade, berättar, att år 1814, när kungen steg i land i Valais, en man räckte honom en böneskrift. — Vad önskar ni? frågade kungen. — Sire, en byråchefspost. — Vad heter ni? — L'Algle. (Örnen)<noinclude> <references/></noinclude> 9va8hq4wg0urdvdi08aq2bvfnuxsb36 104 226497 660326 2026-10-30T14:51:31Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Kungen rynkade ögonbrynen, betraktade bö­ neskriftens signatur och läste där namnet på detta sätt: Lesgle. Denna föga bonapartistiska orto­ grafi rörde kungen och kom honom att småle... — Sire, återtog mannen, jag har en stamfar, som var hundvaktare och bar namnet Lesgueules. Detta öknamn har jag tagit till släktnamn. Jag har dragit samman Lesgueules till Lesgle, vilket sedan förvanskats till 1'aigle. Detta kom kungens småleende att försvinna men sena... 660326 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 835 —}}</noinclude>Kungen rynkade ögonbrynen, betraktade bö­ neskriftens signatur och läste där namnet på detta sätt: Lesgle. Denna föga bonapartistiska orto­ grafi rörde kungen och kom honom att småle... — Sire, återtog mannen, jag har en stamfar, som var hundvaktare och bar namnet Lesgueules. Detta öknamn har jag tagit till släktnamn. Jag har dragit samman Lesgueules till Lesgle, vilket sedan förvanskats till 1'aigle. Detta kom kungens småleende att försvinna men senare skänkte han mannen, om med avsikt eller av misstag, postmästarsysslan i Meaux. Den skallige medlemmen av sällskapet var en son till denne Lesgle eller Légle. För enkel­ hetens skull kallade hans kamrater honom Bossuet. Bossuet var en glad gosse, som hade argsint humör. Hans specialitet var att ej lyckas med något. Tvärtom skrattade han åt allt. Vid tjugo­ fem år var han skallig. Hans fader hade slutat med att äga ett hus och en gård, men sonen an­ såg intet mera hastande än att förlora denna gård och detta hus på misslyckade spekulationer. Intet hade blivit över. Han ägde kunskaper och in­<noinclude> <references/></noinclude> 52n3tbixeqrz900m45zxeeu6odzevil 104 226498 660327 2026-10-30T14:51:42Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'telligens men misslyckades. Han saknade allt och blev bedragen på allt. Allt föll sönder un­ der honom. Om han högg ved, skadade han sina fingrar. Om han hade en älskarinna, fann han snart, att han också ägde en vän. Ständigt träf­ fades han av en ny olycka och därför var han all­ tid jovialisk och sade: Jag bor under ett tak av tegelpannor, som falla ned. Han blev aldrig förvånad ty han förutsåg all­ tid det oväntade och ödets små retsamheter små...' 660327 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 836 —}}</noinclude>telligens men misslyckades. Han saknade allt och blev bedragen på allt. Allt föll sönder un­ der honom. Om han högg ved, skadade han sina fingrar. Om han hade en älskarinna, fann han snart, att han också ägde en vän. Ständigt träf­ fades han av en ny olycka och därför var han all­ tid jovialisk och sade: Jag bor under ett tak av tegelpannor, som falla ned. Han blev aldrig förvånad ty han förutsåg all­ tid det oväntade och ödets små retsamheter små­ log han åt som åt ett gott skämt. Han var fat­ tig, men hans förråd av gott humör var outtöm­ ligt. Det hände ofta, att hans sista öre försvann men aldrig att han saknade ett leende. När olyc­ kan gästade honom, hälsade han den vördnadsfullt som en gammal bekant. Katastroferna klap­ pade han fryntligt på magen och ödet kände han så väl att han kallade det vid förnamn. Goddag, Guignon, brukade han säga. Dessa ödets förföljelser hade gjort honom upp­ finningsrik. Han hade aldrig några pengar, men när han hade lust, kunde han göra "vansinniga" utgifter. En kväll gick han så långt, att han åt en supé för hundra francs med ett flickebarn, vilket<noinclude> <references/></noinclude> 5gvkqgwek0o4plurpn93pu3xlmlc119 104 226499 660328 2026-10-30T14:51:53Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'inspirerade honom till denna fras: Kvinna för fem guldmynt, drag av mig mina stövlar. Bousset var långsamt på vägen mot advokatståndet. Han studerade juridik på samma sätt som Bahorel. Bousset hade sällan gott om bo­ stad. Någon gång hade han ingen alls. Han bodde än hos den ene, än hos den andre, men mest hos Joly. Joly läste medicin. Han var två år yngre än Bossuet. Joly var Moliéres "Den inbillade sjuke" i unga år. Hans enda vinst av de medicinska...' 660328 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 837 —}}</noinclude>inspirerade honom till denna fras: Kvinna för fem guldmynt, drag av mig mina stövlar. Bousset var långsamt på vägen mot advokatståndet. Han studerade juridik på samma sätt som Bahorel. Bousset hade sällan gott om bo­ stad. Någon gång hade han ingen alls. Han bodde än hos den ene, än hos den andre, men mest hos Joly. Joly läste medicin. Han var två år yngre än Bossuet. Joly var Moliéres "Den inbillade sjuke" i unga år. Hans enda vinst av de medicinska studierna var att ha blivit mera sjuk. Vid tjugotre år trod­ de han sig dödssjuk och tillbragte sin tid med att betrakta sin tunga i spegeln. Han ansåg att människan var magnetisk liksom kompassnålen och han ställde alltid sin säng så, att han hade huvudet åt söder och fötterna mot norr för att om natten ej blodomloppet skulle störas av de magnetiska strömningarne. Under åskväder un­ dersökte han alltid sin puls. Annars var han den gladaste av alla. Och alla dessa osammanhängande egenskaper, ungdomlighet, galenskap, gnatighet och glättighet, trivdes gott samman och bildade en varelse, som visserligen var excentrisk Victor Hugo VlI 3<noinclude> <references/></noinclude> n8gwcpfdc42febwfhgtyckzzk8gndqi 104 226500 660329 2026-10-30T14:52:02Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'men angenäm för sina kamrater, vilka slösade med bevingade konsonanter och kallade honom Jolllly. Du kan flyga bara på dina fyra L, sade Jean Prouvaire. Joly hade vanan att snudda vid näsan med sin käppkrycka, vilket är ett tecken på vishet. Alla dessa unga män, vilka voro så olika och vilka man egentligen blott bör tala om med all­ var, ägde en och samma religion: Framsteget. Alla voro de direkta avkomlingar av revolutio­ nen. De mest vanvördiga blev... 660329 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 838 —}}</noinclude>men angenäm för sina kamrater, vilka slösade med bevingade konsonanter och kallade honom Jolllly. Du kan flyga bara på dina fyra L, sade Jean Prouvaire. Joly hade vanan att snudda vid näsan med sin käppkrycka, vilket är ett tecken på vishet. Alla dessa unga män, vilka voro så olika och vilka man egentligen blott bör tala om med all­ var, ägde en och samma religion: Framsteget. Alla voro de direkta avkomlingar av revolutio­ nen. De mest vanvördiga blevo allvarsamma vid årtalet 89. Deras köttsliga fäder hade varit rojalister, munkar eller doktrinärer; det hade ingen betydelse och vad som hade varit före dem in­ tresserade ej dessa unga. Det var principernas rena blod, som flöt i deras ådror. Utan några förmedlande nyanser anslöto de sig till den omut­ liga rättvisan och den absoluta plikten. Invigda och initierade gjorde de utkastet till idealet. Bland alla dessa passionerade hjärtan och över­ tygade andar fanns det en skeptiker. Hur kunde det komma sig? På grund av juxtaposition.<noinclude> <references/></noinclude> cgqyhcauegdju57cpre2f3xlmn5zkv2 104 226501 660330 2026-10-30T14:52:13Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Denne skeptiker hette Grantaire. Denne mail aktade sig noga för att tro på något. Han var dessutom en av dem, vilka inhämtat mest under föreläsningarne; han visste att det bästa stället var kafé Lemblin och att kafé Voltaire hade den bästa biljarden, att man fann de trevligaste flic­ korna på boulevard du Maine och färserade höns hos mor Saguet, utmärkta fiskpuddingar hos fru Cunette och ett visst härligt vitt vin vid stads­ porten Combat. Han kände m... 660330 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 839 —}}</noinclude>Denne skeptiker hette Grantaire. Denne mail aktade sig noga för att tro på något. Han var dessutom en av dem, vilka inhämtat mest under föreläsningarne; han visste att det bästa stället var kafé Lemblin och att kafé Voltaire hade den bästa biljarden, att man fann de trevligaste flic­ korna på boulevard du Maine och färserade höns hos mor Saguet, utmärkta fiskpuddingar hos fru Cunette och ett visst härligt vitt vin vid stads­ porten Combat. Han kände med andra ord till alla goda ställen. Han kunde ha både skor och nedkippade stövlar, kunde dessutom dansa och var känd som käppfäktare. Dessutom kunde han dricka. Han var omåttligt ful och en av tidens största nippertippor, Irma Boissy, sade en gång: Grantaire är omöjlig. Men hans fåfänga led ej därav. Han betraktade ömt alla kvinnor och tycktes säga till dem alla: Om jag bara ville. Han försökte alltid att få sina kamrater att tro att han var mycket eftersökt av damerna. Alla dessa ord, folkets rätt, människans rätt, det samhälleliga kontraktet, den franska revolu­ tionen, republiken, demokratien, mänskligheten, civilisationen, religionen och framsteget betydde<noinclude> <references/></noinclude> dj6irzv6oy0zemd07t6awfcp9yfbbt2 104 226502 660331 2026-10-30T14:52:25Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'för Grantaire praktiskt taget ingenting. Han smålog däråt. Skepticismen, denna intelligen­ sens kräftskada, hade knappast lämnat en idé oberörd i hans själ. Hans liv var ironi. Detta var hans axiom: Det finnes blott en visshet, mitt fyllda glas. Han hånade allt som kallades hängivenhet, bå­ de när det gällde en fader eller en broder, en Robespierre eller den unge Loizerolles. — De ha gjort framsteg, de äro döda, utropade han. Om crucifixet sade han: D... 660331 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 840 —}}</noinclude>för Grantaire praktiskt taget ingenting. Han smålog däråt. Skepticismen, denna intelligen­ sens kräftskada, hade knappast lämnat en idé oberörd i hans själ. Hans liv var ironi. Detta var hans axiom: Det finnes blott en visshet, mitt fyllda glas. Han hånade allt som kallades hängivenhet, bå­ de när det gällde en fader eller en broder, en Robespierre eller den unge Loizerolles. — De ha gjort framsteg, de äro döda, utropade han. Om crucifixet sade han: Det är en galge, som haft lyckan med sig. Spelare, kurtisör och libertin, ofta berusad, re­ tade han sina unga vänner ofta med att utan uppehåll sjunga: Jag älskar flickor, jag älskar vin. Men denne skeptiker var fanatiker i ett fall. Denna fanatism riktade sig varken på en idé, en dogm, en konst eller en vetenskap utan på en man: Enjolras. Grantaire beundrade, älskade och vördade Enjolras. Vem hyllade sig denne tvivlare till i denna krets av troende? Till den mest troende. På vad sätt behärskade Enjolras honom? Genom sina idéer? Nej. Genom<noinclude> <references/></noinclude> m6oxv7dxg3x5mb2l9fw4hittl80of1c 104 226503 660332 2026-10-30T14:52:36Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'sin karaktär? Detta är en sak man ofta finner. En skeptiker beundrar en troende, det är lika en­ kelt som lagen om komplementfärgerna. Vi dra­ gas till det, som vi själva sakna. Ingen älskar dagsljuset som den blinde. Dvärgen älskar fly­ gelmannen. Paddan har alltid ögonen riktade mot himlen. Varför? För att se de flygande fåglarne. Grantaire, som gnagdes av tvivlet, älskade att se Enjolras flyga på sin tros vingar. Han kände ett behov av Enjolras. Ut... 660332 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 841 —}}</noinclude>sin karaktär? Detta är en sak man ofta finner. En skeptiker beundrar en troende, det är lika en­ kelt som lagen om komplementfärgerna. Vi dra­ gas till det, som vi själva sakna. Ingen älskar dagsljuset som den blinde. Dvärgen älskar fly­ gelmannen. Paddan har alltid ögonen riktade mot himlen. Varför? För att se de flygande fåglarne. Grantaire, som gnagdes av tvivlet, älskade att se Enjolras flyga på sin tros vingar. Han kände ett behov av Enjolras. Utan att han klargjorde det för sig, drogs han till denna kyska, sunda, fasta, rättrådiga, oskyldiga natur. Hans idéer voro blöta, böjliga, trasiga, sjuka och vanskapta och därför fäste han sig vid Enjolras som vid en ryggrad. Hans moraliska rachitis stödde sig vid denna fasthet. I Enjolras närhet blev Grantaire något. Annars bestod han av tvenne olikartade beståndsdelar: ironi och hjärtlighet. Hans in­ differens älskade. Hans själ kunde undvara tron men hans hjärta kunde ej undvara vänskapen. En djup motsägelse, ty en känsla är en övertygelse. Men hans natur var sådan. Det finnes människor, vilka synas födda till att bestå av motsatser. Så­ dana voro Pollux, Patrocles, Nisus, Eudamidas,<noinclude> <references/></noinclude> rfr8chtbr0h1nb0yb9oags93126lvui 104 226504 660333 2026-10-30T14:52:47Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Ephestion, Pechmeja. De leva endast om de stödja sig vid en annan, och deras namn skrives endast med ett annat framför. De ha ingen egen tillvaro, ty den är blott en annan sida av en an­ nans. Grantaire var en av dessa män. Han var avigsidan av Enjolras. Man skulle nästan kunna säga att sambandet började med initialerna. O ocli P äro till exem­ pel oskiljaktliga, liksom Orestes ocliPylades. Som en verklig satellit till Enjolras besökte Grantaire detta... 660333 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 842 —}}</noinclude>Ephestion, Pechmeja. De leva endast om de stödja sig vid en annan, och deras namn skrives endast med ett annat framför. De ha ingen egen tillvaro, ty den är blott en annan sida av en an­ nans. Grantaire var en av dessa män. Han var avigsidan av Enjolras. Man skulle nästan kunna säga att sambandet började med initialerna. O ocli P äro till exem­ pel oskiljaktliga, liksom Orestes ocliPylades. Som en verklig satellit till Enjolras besökte Grantaire detta sällskap. Han levde där och trivdes endast där. Hans enda glädje var att se dessa silhouetter avtecknade sig i röken och vinångorna. Man tolererade honom på grund av hans goda humör. Enjolras var troende och föraktade därför skep­ tikern, ocli nykter föraktade han den druckne. Han ägnade honom ett högdraget medlidande. Grantaire var en Pylades, som ej godtagits. Han stöttes alltid tillbaka av Enjolras, men vände all­ tid åter och sade om Enjolras: Vilken vacker marmori<noinclude> <references/></noinclude> 0qqrtba576t2lcr9i5bvkhou0nqnm6y 104 226505 660334 2026-10-30T14:56:15Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Laigle betraktade den. Vid sidan av kusken satt en ung man och framför denne man en gan­ ska stor resväska. På denna kunde de förbipas­ serande i stora bokstäver läsa orden: Marius Pontmercy. Detta namn kom Laigle att förändras. Han reste sig upp och ropade till den unge mannen: — Herr Marius Pontmercy! Den anropade vagnen stannade. Den däri sittande unge mannen, vilken även syn­ tes försjunken i tankar, höjde ögonbrynen. — Vad står på? frågade h...' 660334 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 844 —}}</noinclude>Laigle betraktade den. Vid sidan av kusken satt en ung man och framför denne man en gan­ ska stor resväska. På denna kunde de förbipas­ serande i stora bokstäver läsa orden: Marius Pontmercy. Detta namn kom Laigle att förändras. Han reste sig upp och ropade till den unge mannen: — Herr Marius Pontmercy! Den anropade vagnen stannade. Den däri sittande unge mannen, vilken även syn­ tes försjunken i tankar, höjde ögonbrynen. — Vad står på? frågade han. — Ni är herr Marius Pontmercy? — Utan tvivel. — Jag söker er, återtog Laigle. — Varför det? frågade Marius, ty det var han, som just var på väg från sin morfader och som framför sig såg en man, han aldrig förut mött. Jag känner er icke. — Jag känner ej heller er, svarade Laigle. Marius trodde sig ha mött en galning och trod­ de sig utsatt för ett egendomligt äventyr. Men han var ej upplagd för dylikt i detta ögonblick<noinclude> <references/></noinclude> 9ywgbi0cwcyeim2liu8lk8hck3s1fbn 104 226506 660335 2026-10-30T14:56:26Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'och rynkade ögonbrynen. Men den orubblige Laigle från Meaux fortsatte: — Besökte ni ej universitetet i förrgår? — Det är möjligt. — Det är säkert. — Ni studerar själv? frågade Marius. — Ja, min herre. Som ni. I förrgår kom jag in i universitetet av en slump. Ni vet ju, att man stundom får sådana infall. Professorn höll på med uppropet. Ni vet också, att det finnes löjliga poänger vid ett sådant tillfälle. När man saknats tre gånger, stry...' 660335 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 845 —}}</noinclude>och rynkade ögonbrynen. Men den orubblige Laigle från Meaux fortsatte: — Besökte ni ej universitetet i förrgår? — Det är möjligt. — Det är säkert. — Ni studerar själv? frågade Marius. — Ja, min herre. Som ni. I förrgår kom jag in i universitetet av en slump. Ni vet ju, att man stundom får sådana infall. Professorn höll på med uppropet. Ni vet också, att det finnes löjliga poänger vid ett sådant tillfälle. När man saknats tre gånger, strykes man från listan. Och det betyder sextio bortkastade francs. Marius började bli intresserad och Laigle fort­ satte: — Det var Blondeau som höll uppropet. Ni känner Blondeau; han har en elak näsa och nju­ ter av att träffa på skolkare. Han hade varit lis­ tig inog att börja med bokstaven P. Jag hörde ej på, då jag ej hade med denna bokstav att gö­ ra. Uppropet gick icke illa. Ingen borta, alla funnos där. Blondeau kände sig ledsen. Jag sade för mig själv: "Blondeau, min älskling, du får ej agera bödel i dag.<noinclude> <references/></noinclude> ogd55qdzhotxaiycm07pordds162tyd 104 226507 660336 2026-10-30T14:56:37Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '— Plötsligt ropar han: — Marius Pontmercy. Ingen svarar. FuIl av hopp ropar han igen: — Marius Pontmercy. Han tager sin penna. — Jag är en känslig man. Jag sade snabbt för mig själv: "Se där en präktig karl som man tänker stryka. Det här är säkerligen ej en av dessa vitnäbbade studeranden, vilka äro experter i teologi oclilitteratur och filosofi, i alla veten­ skaper. Han är i stället en av dessa hedersvärda lättingar som besöker de kända plat...' 660336 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 846 —}}</noinclude>— Plötsligt ropar han: — Marius Pontmercy. Ingen svarar. FuIl av hopp ropar han igen: — Marius Pontmercy. Han tager sin penna. — Jag är en känslig man. Jag sade snabbt för mig själv: "Se där en präktig karl som man tänker stryka. Det här är säkerligen ej en av dessa vitnäbbade studeranden, vilka äro experter i teologi oclilitteratur och filosofi, i alla veten­ skaper. Han är i stället en av dessa hedersvärda lättingar som besöker de kända platserna, känner grisetterna och gör de sköna sin kur; kanske är han i detta ögonblick hos sin älskarinna? Låtom oss rädda honom! Död åt Blondeau! Just då hade Blondeau doppat pennan i bläcket och lät sin retsamma pupill sväva över auditoriet samt upprepade för tredje gången: — Marius Pontmercy. — Jag svarade: "Här!" Tack vare detta blev ni ej struken. — Min herre! sade Marius. — Men jag blev det, tilläde Laigle från Meaux. — Jag förstår er ej, fortsatte Marius.<noinclude> <references/></noinclude> isr41a1uhzodudk9ejo0j9vmq450irv 104 226508 660337 2026-10-30T14:56:47Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Laigle svarade: — Intet är enklare. Jag stod nära katedern för att kunna svara och nära dörren för att kun­ na smita. Professorn betraktade mig skarpt. Plötsligt hoppar Blondeau, som har en näsa som en räv, för att tala med Boileau, till bokstaven L, som är min. Jag är från Meaux och heter Laigle. — L'Aigle, vilket vackert namn! utropade Ma­ rins. — Min herre, Blondeau kommer till detta namn och ropar: "L'Aigle!" Jag svarar: "När­ varande!" Då bet...' 660337 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 847 —}}</noinclude>Laigle svarade: — Intet är enklare. Jag stod nära katedern för att kunna svara och nära dörren för att kun­ na smita. Professorn betraktade mig skarpt. Plötsligt hoppar Blondeau, som har en näsa som en räv, för att tala med Boileau, till bokstaven L, som är min. Jag är från Meaux och heter Laigle. — L'Aigle, vilket vackert namn! utropade Ma­ rins. — Min herre, Blondeau kommer till detta namn och ropar: "L'Aigle!" Jag svarar: "När­ varande!" Då betraktar mig Blondeau med en tigers mildhet, småler oclisäger: "Om ni är Pontmercy är ni inte Laigle." En mening, som ej var tillfredsställande för eder men hemsk för mig. Sedan han sagt detta, strök han mitt namn. Marius utropade: — Min herre, jag är förödmjukad — — Framför allt, fortsatte L'Aigle, känner jag mig skyldig Blondeau ett par djupt kända ord. Jag inbillar mig helst, att han är död. Det är en enkel sal<att förvandla hans magerhet, hans blekhet, hans stelhet och hans odör till ett lik.<noinclude> <references/></noinclude> jid4qj8js4j5kmor23piiaf6s0s5bph 104 226509 660338 2026-10-30T14:57:04Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Och jag säger: Erudimini qui judicatis terram. Här vilar Blondeau, Blondeau med näsan, Blondeau Nasica, disciplinens buffel bos disciplinär, förbudets ärkeängel, som var stel och kantig och petig och hederlig och avskyvärd. Marius återtog: — Jag är förtvivlad — — Unge man, sade Laigle från Meaux, må detta tjäna er till varnande exempel. Var punkt­ lig i framtiden. — Jag ber er tusen gånger om ursäkt. — Utsätt ej i framtiden er nästa från att...' 660338 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 848 —}}</noinclude>Och jag säger: Erudimini qui judicatis terram. Här vilar Blondeau, Blondeau med näsan, Blondeau Nasica, disciplinens buffel bos disciplinär, förbudets ärkeängel, som var stel och kantig och petig och hederlig och avskyvärd. Marius återtog: — Jag är förtvivlad — — Unge man, sade Laigle från Meaux, må detta tjäna er till varnande exempel. Var punkt­ lig i framtiden. — Jag ber er tusen gånger om ursäkt. — Utsätt ej i framtiden er nästa från att stry­ kas från listan. — Jag är förtvivlad — Laigle började skratta. — Och jag är förtjust. Jag höll nästan på att bliva advokat. Denna strykning har räddat mig. Jag avstår från triumferna inför domarskranket. Jag kommer varken att försvara änkor eller an­ gripa faderlösa. Aldrig mera någon toga och in­ gen scen. Se där vad jag vunnit med denna strykning. Det är jag som står i skuld till eder, herr Pontmercy. Jag hade för avsikt att avläg­ ga en tacksamhetsvisit hos er. Var bor ni?<noinclude> <references/></noinclude> drem0zqrje9bkjc2n2v3lghm2wij3nd 104 226510 660339 2026-10-30T14:57:15Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '— I kabrioletten, sade Marius. — Ett tecken till välstånd, svarade Laigle lugnt. Jag gratulerar er. Er hyra bör då gå till nio tusen francs om året. I detta ögonblick lämnade Courfeyrac kaféet. Marius smålog sorgset. — Jag befinner mig i denna hyrvagn sedan två timmar och jag längtar efter att få lämna den, men jag vet ej vart jag skall vända mig. — Min herre, sade Courfeyrac, kom hem till mig. — Jag har prioritetsrätten, påpekade Laigle, men j...' 660339 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 849 —}}</noinclude>— I kabrioletten, sade Marius. — Ett tecken till välstånd, svarade Laigle lugnt. Jag gratulerar er. Er hyra bör då gå till nio tusen francs om året. I detta ögonblick lämnade Courfeyrac kaféet. Marius smålog sorgset. — Jag befinner mig i denna hyrvagn sedan två timmar och jag längtar efter att få lämna den, men jag vet ej vart jag skall vända mig. — Min herre, sade Courfeyrac, kom hem till mig. — Jag har prioritetsrätten, påpekade Laigle, men jag har ingen bostad. — Tyst, Bosseut, sade Courfeyrac. — Bossuet, sade Marius, men jag tyckte ni sade att ni hette Laigle. — Från Meaux, svarade Laigle. Bossuet, det är en metafor. Courfeyrac steg upp i vagnen. — Kusk, sade han, till Porte-Saint-Jacques. Samma afton var Marius installerad i ett rum vid Porte-Saint-Jacques med Courfeyrac som granne.<noinclude> <references/></noinclude> pxwiyxusp4gep8ys7l1aaygxvoyfbf9 104 226511 660340 2026-10-30T14:57:32Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '— Jag måste införa er i revolutionen. Han ledde honom in till den sal, där A B C:s vänner höllo till. Han presenterade honom för medlemmarna och sade ett ord, som Marius ej förstod: — Bn elev. Marius hade kommit i ett getingbo av snillen. Dessutom ägde han lika goda vingar som de an­ dra, fast han var tyst och allvarlig. Hittills hade Marius varit benägen för ensam­ het och monologer samt av smak och vana före­ dragit avskildheten; han kände sig en sm... 660340 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 851 —}}</noinclude>— Jag måste införa er i revolutionen. Han ledde honom in till den sal, där A B C:s vänner höllo till. Han presenterade honom för medlemmarna och sade ett ord, som Marius ej förstod: — Bn elev. Marius hade kommit i ett getingbo av snillen. Dessutom ägde han lika goda vingar som de an­ dra, fast han var tyst och allvarlig. Hittills hade Marius varit benägen för ensam­ het och monologer samt av smak och vana före­ dragit avskildheten; han kände sig en smula för­ skräckt av denna svärm av unga män. Alla des­ sa infall och förslag lockade honom och störde honom. Detta vimmel av tankar kom hans egna att snurra runt. Stundom tappade han till och med helt bort sig själv. Han hörde diskussioner i filosofi och littera­ tur, i konst, historia och religion, och allt verkade förbryllande. Egendomliga perspektiv öppnades för honom, och han trodde stundom, att han skådade kaos. När han utbytte sin morfaders åsikter mot sin faders, hade han ansett sin tro fast förankrad.<noinclude> <references/></noinclude> 8xk0gtm0gjt87z6kj25bj2bw9u1re4o 104 226512 660341 2026-10-30T14:58:05Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Han började nu misstänka, utan att i sin oro våga erkänna det, att den kanske kunde runnas. Han började ännu en gång att betrakta tingen från en ny sida. Det var som om hans hjärnas vindlingar kommit i dallring. Ett slags bisarr ommöblering. Han nästan plågades därav. För dessa unga män synes det ej ha funnits något heligt. I fråga om allt hörde Marius de egendomligaste omdömen, vilka sårade hans än­ nu skygga ande. Man fick syn på en teateraffisch...' 660341 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 852 —}}</noinclude>Han började nu misstänka, utan att i sin oro våga erkänna det, att den kanske kunde runnas. Han började ännu en gång att betrakta tingen från en ny sida. Det var som om hans hjärnas vindlingar kommit i dallring. Ett slags bisarr ommöblering. Han nästan plågades därav. För dessa unga män synes det ej ha funnits något heligt. I fråga om allt hörde Marius de egendomligaste omdömen, vilka sårade hans än­ nu skygga ande. Man fick syn på en teateraffisch med en trage­ di, som brukade kallas klassisk. — Ned med den av borgarna älskade trage­ dien! ropade Bahorel. Och Marius hörde Courfeyrac svara: — Du har orätt, Bahorel. Borgerskapet älskar tragedien, men man skall låta det behålla denna förkärlek. Tragedien i . peruk har sitt berätti­ gande och jag tillhör ej dem, vilka med tanke på Aischylos bestrider dess rätt. Det finnes utkast och skisser även i naturen och det finnes även parodier. Det finnes näbbar, som ej äro näb­ bar, vingar, som ej äro vingar, fenor, som ej äro fenor, fötter, som ej äro fötter, skrin, som väcka<noinclude> <references/></noinclude> htsyns2ove7sykiscigxrfrooidsfb3 104 226513 660342 2026-10-30T14:58:16Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'skratt. Och eftersom ankan finnes bredvid sva­ nen, inser jag ej varför den klassiska tragedien ej skulle kunna finnas jämte den antika. Slumpen ville att Marius gick längs Jean-Jacques-Rosseau-gatan tillsammans med Enjolras och Courfeyrac. Courfeyrac tog honom under armen. Lägg märke till en sak. Detta är Platriére-gatan, som nu kallas Jean-Jacques-Rousseau-gatan på grund av ett egendomligt hushåll, som höll till där för ett sextiotal år sedan. Det b... 660342 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 853 —}}</noinclude>skratt. Och eftersom ankan finnes bredvid sva­ nen, inser jag ej varför den klassiska tragedien ej skulle kunna finnas jämte den antika. Slumpen ville att Marius gick längs Jean-Jacques-Rosseau-gatan tillsammans med Enjolras och Courfeyrac. Courfeyrac tog honom under armen. Lägg märke till en sak. Detta är Platriére-gatan, som nu kallas Jean-Jacques-Rousseau-gatan på grund av ett egendomligt hushåll, som höll till där för ett sextiotal år sedan. Det bestod av Jean-jacques och Thérése. Där föddes då och då ett barn. Thérése var deras moder och Jeanjacques deras fader. Enjolras grälade på Courfeyrac: — Säg intet om jean-jacques! Jag beundrar denne man. Han har visserligen förnekat sina barn, men han har adopterat folket. Ingen av dessa män uttalade ordet kejsaren. Det var endast Jean Prouvaire som sade Napo­ leon vid något tillfälle. Alla de andra sade Bonaparte. Enjolras uttalade det alltid Bounaparte. Marius kände sig obestämt förvånad. Initium sapientiae. Victor Hugo VII 4<noinclude> <references/></noinclude> kc2yhf6c5uin3xu4waxyq8kab96gk0m 104 226514 660343 2026-10-30T14:58:29Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '— Jag är törstig. Dödliga, jag har en dröm: att tunnan i Heidelberg fått ett slaganfall och att jag är en av de tolv blodiglar, man lägger på den. jag skulle vilja dricka. Jag vill glömma. Livet är en avskyvärd uppfinning av någon okänd makt. Det varar för kort tid och är ingenting värt. Man bryter nacken av sig för att kunna leva. Livet är bara en dekoration, som ej duger till något. Lyckan är ett gammalt skrin, som ba­ ra är målat på ena sidan...' 660343 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 855 —}}</noinclude>— Jag är törstig. Dödliga, jag har en dröm: att tunnan i Heidelberg fått ett slaganfall och att jag är en av de tolv blodiglar, man lägger på den. jag skulle vilja dricka. Jag vill glömma. Livet är en avskyvärd uppfinning av någon okänd makt. Det varar för kort tid och är ingenting värt. Man bryter nacken av sig för att kunna leva. Livet är bara en dekoration, som ej duger till något. Lyckan är ett gammalt skrin, som ba­ ra är målat på ena sidan. Ordspråksboken sä­ ger: "Allt är fåfänglighet"; jag tror som denne hedersman, vilken kanske aldrig funnits till. När nollan ej ville vara helt naken, klädde den sig i fåfängligheten. O denna fåfänglighet, som lap­ par allt med stora ordl Ett kök blir ett labora­ torium, en dansör professor, en lindansare gym­ nast, en boxare pugilist, en apotekare kemist, en frisör en konstnär, en murare arkitekt, en jockey sportsman, en gråsugga en pterigibrancus. Fåfängan har en avigsida och en räta. Rätain, det är djuret, det är negern med sina glaspärlor. Avigsidan, det är dumheten, det är filosofen i trasor. Jag gråter över den ena och skrattar åt den andra. Vad man kallar.hedersbetygelser och<noinclude> <references/></noinclude> 66t3qwswlleg8ib8qs0903n3havi8sk 104 226515 660344 2026-10-30T14:58:41Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'till och med heder är vanligen blott kattguld. Kungarna leka med den mänskliga ärelystnaden. Caligula gjorde en häst till konsul. Karl 11 gjor­ de en riddare av ryggbastet på en oxe. Drapera eder nu mellan konsuln Incitatus och riddaren Rostbiff. Och människornas inre värde är knap­ past mera aktningsvärt. Lyssna till den panegyrik en granne häller över en annan. Den ena oskulden är färdig att hacka ut ögonen på den andra. Om liljan kunde tala, hur sk... 660344 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 856 —}}</noinclude>till och med heder är vanligen blott kattguld. Kungarna leka med den mänskliga ärelystnaden. Caligula gjorde en häst till konsul. Karl 11 gjor­ de en riddare av ryggbastet på en oxe. Drapera eder nu mellan konsuln Incitatus och riddaren Rostbiff. Och människornas inre värde är knap­ past mera aktningsvärt. Lyssna till den panegyrik en granne häller över en annan. Den ena oskulden är färdig att hacka ut ögonen på den andra. Om liljan kunde tala, hur skulle den då icke klandra duvan. En from man, som talar om en annan from man eller kvinna, är giftigare än espingen eller kobran. Det är skada, att jag skall vara en okun­ nig varelse, ty annars skulle jag citera en massa ting, men jag vet intet. Men jag har alltid haft goda infall, och när jag studerade hos Gros, tillbragte jag ej min tid med att smörja ned dukar­ na utan med att skala äpplen. Sådan är jag och ni äro mig värdiga. Jag struntar i edra fullkom­ ligheter och utmärkta egenskaper. Varje dygd gränsar till en last, sparsamheten går lätt över i girighet och frikostighet kan bli slöseri, tapper­ het till dumdristighet och fromhet till fromleri.<noinclude> <references/></noinclude> 9501oenj0a7dwa3m3yhbbf7ddwkkqh4 104 226516 660345 2026-10-30T14:58:53Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Det finnes lika många laster som dygder eller som hål i Diogenes mantel. Vem beundrar ni, den dödade eller dödaren? Caesar eller Brutus? Vanligen håller man på dödaren. Leve Brutus! Han har dödat! Det är detta som är dygden! Dygden? Må vara, men också galenskapen. Det finnes egendomliga fläckar hos dessa stora män. Brutus, som dödade Caesar, var förälskad i sta­ tyen av en gosse. Denna staty var av bildhug­ garen Strongylion, vilken även skapat den am... 660345 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 857 —}}</noinclude>Det finnes lika många laster som dygder eller som hål i Diogenes mantel. Vem beundrar ni, den dödade eller dödaren? Caesar eller Brutus? Vanligen håller man på dödaren. Leve Brutus! Han har dödat! Det är detta som är dygden! Dygden? Må vara, men också galenskapen. Det finnes egendomliga fläckar hos dessa stora män. Brutus, som dödade Caesar, var förälskad i sta­ tyen av en gosse. Denna staty var av bildhug­ garen Strongylion, vilken även skapat den ama­ zon, som kallas Vackert ben, Eucnemos, och som Nero förde med sig på sina resor. Denne Stron­ gylion har blott efterlämnat två statyer, vilka bil­ dat en länk mellan Brutus och Nero; Brutus äl­ skade den ena, Nero den andra. Hela historien är blott ett ideligt upprepande. Det ena seklet plagierar det andra. Slaget vid Marengo efter­ härmar slaget vid Pydna, Clodvigs Tolbiac är Napoleons Austerlitz; de äro lika som två bloddroppar. Jag lägger föga vikt vid segern. Intet är så dumt som att segra, ty den sanna äran ligger i att övertyga. Men försök då med att bevisa en sak! Ni nöjer er med att lyckas, vilken medel­<noinclude> <references/></noinclude> m5knwaa80f82lrf9t11o2q2iq49fbh6 104 226517 660346 2026-10-30T14:59:04Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'måttig ärelystnad! Med att erövra, vilket fattigdomsbevis! Ack, fåfänga och feghet överallt! Allt böjer sig för framgången, till och med gram­ matiken! Si volet usus, sade Horatius. Alltså föraktar jag människosläktet. Låt oss avstå från hela detta spel! Vill ni kanske, att jag skall be­ undra folket? Vilket folk? Grekerna? Athenarna? Dessa, forntidens parisare, dödade Phocion — eller Coligny — samt krusade för tyrannerna i så hög grad att Anace...' 660346 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 858 —}}</noinclude>måttig ärelystnad! Med att erövra, vilket fattigdomsbevis! Ack, fåfänga och feghet överallt! Allt böjer sig för framgången, till och med gram­ matiken! Si volet usus, sade Horatius. Alltså föraktar jag människosläktet. Låt oss avstå från hela detta spel! Vill ni kanske, att jag skall be­ undra folket? Vilket folk? Grekerna? Athenarna? Dessa, forntidens parisare, dödade Phocion — eller Coligny — samt krusade för tyrannerna i så hög grad att Anacephoros hade orsak att sä­ ga, att deras urin lockade bina till sig. Under över femtio år var grammatikern Philetas Grek­ lands mest berömde man, en man, som var så li­ ten, att han måste belägga sina skosulor med bly för att ej föras bort av vinden. På Korints stör­ sta torg fanns det en staty, skulpterad av Silanion och omnämnd av Plinius. Denna bild före­ ställde Ephistates. Vad hade Ephistates gjort? Han hade uppfunnit konsten att slå krokben! Detta är en sammanfattning av Greklands ära. Låtom oss övergå till andra länders! Beundrar jag England? Beundrar jag Frank­ rike? Varför just Frankrike? På grund av Pa­ ris? Jag har nyss sagt eder min åsikt om athe-<noinclude> <references/></noinclude> obki6wm3gi7u78gbtpkdjeoqpfffrt8 104 226518 660347 2026-10-30T14:59:15Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'narna. England? Varför det? På grund av London? Men jag avskyr Karthago! Och dess­ utom är London ej blott lyxens utan även fattig­ domens högsäte. Endast i Charing Cross för­ samling finnes det årligen hundra människor, vil­ ka dö av hunger. Sådant är Albion. Jag kan dessutom tillägga, att jag sett en av detta Albions kvinnliga invånare dansa med en krans av rosor samt blå glasögon. Vilken reklam för England? Men om jag ej beundrar England gör jag...' 660347 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 859 —}}</noinclude>narna. England? Varför det? På grund av London? Men jag avskyr Karthago! Och dess­ utom är London ej blott lyxens utan även fattig­ domens högsäte. Endast i Charing Cross för­ samling finnes det årligen hundra människor, vil­ ka dö av hunger. Sådant är Albion. Jag kan dessutom tillägga, att jag sett en av detta Albions kvinnliga invånare dansa med en krans av rosor samt blå glasögon. Vilken reklam för England? Men om jag ej beundrar England gör jag det ej heller i fråga om broder Jonatan. Jag älskar fö­ ga dessa slaviska bröder. Om man tager bort "tid är pengar" från engelsmännen, vad står då kvar? Om man bortser från att "bomullen är kungen", vad är då Amerika? Amerika, det är lymfan. Italien, det är gallan. Skola vi falla i extas över Ryssland? Voltaire beundrade det. Han beundrade också Kina. Jag erkänner, att Ryssland kan ha sina fördelar och bland dessa en starl< despotism, men jag beklagar dess des­ poter. Deras hälsa är vacklande. Alexis hals­ höggs, Peter dolkades, Paul stryptes, en annan Paul krossades under stövelklackarna, många med namnet Ivar mördades och många med nam­<noinclude> <references/></noinclude> pvzqs57anpyszfqgaypzm6ymk1mra28 104 226519 660348 2026-10-30T14:59:28Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'nen Nicolas och Basiles förgiftades? Allt detta visar, att hälsotillståndet i det ryska palatset ej är det bästa. Alla civiliserade folk erbjuda samma skådespel, nämligen kriget eller det civiliserade kriget, som i sig uppsuger alla banditeriets for­ mer, från Javas hals- och huvudjägare till de in­ diska banditerna i Douteuse-passet: Strunt, sä­ ga ni! Europa är dock något annat än Asien. Visst kan Asien verka löjligt, men varför skola vi le åt Dalai... 660348 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 860 —}}</noinclude>nen Nicolas och Basiles förgiftades? Allt detta visar, att hälsotillståndet i det ryska palatset ej är det bästa. Alla civiliserade folk erbjuda samma skådespel, nämligen kriget eller det civiliserade kriget, som i sig uppsuger alla banditeriets for­ mer, från Javas hals- och huvudjägare till de in­ diska banditerna i Douteuse-passet: Strunt, sä­ ga ni! Europa är dock något annat än Asien. Visst kan Asien verka löjligt, men varför skola vi le åt Dalai Lama, vi västerns folk, vilkas förfi­ ning bland annat utgöres av drottning Isabellas smutsiga linnen och Dauphins nattstol. Jag strun­ tar i denna mänsklighet. I denna kultur. I Brussel dricker man mest öl, i Stockholm mest bränn­ vin, i Madrid mest choklad, i Amsterdam mest genever, i London mest vin, i Konstantinopel mest kaffe och i Paris mest absint, se där alla väsent­ liga upplysningar. Paris tar dock hem priset. I Paris äro själva lumpsamlarna sybarlter och Dio­ genes skulle lika gärna varit lumpsamlare på Maubert-torget som filosof i Pireus. Och glöm ej, att lumpsamlarnas krogar kallas bibner och att de mest berömda äro La Casserole och rAbattoir. Och till eder krogvärdar, kopplare,<noinclude> <references/></noinclude> 597jpw3j53o6h97b83edg22ie05t3z5 104 226520 660349 2026-10-30T14:59:38Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'lumpsamlare och glättingar säger jag, att det är en vällusting som talar, att jag äter hos Richard tör två kronor och att jag vill ha äkta persiska mattor, i vilka jag kan rulla in den nakna Kleopatra? Jaså, det är du, Louison? God dag. I den stilen höll Grantaire på, minst sagt beru­ sad, samt lyckades av en slump få tag på diskerskan, Louison. Bossuet sträckte ut handen mot honom och försökte att få honom att tiga, men Grantaire tog i med nya krafte... 660349 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 861 —}}</noinclude>lumpsamlare och glättingar säger jag, att det är en vällusting som talar, att jag äter hos Richard tör två kronor och att jag vill ha äkta persiska mattor, i vilka jag kan rulla in den nakna Kleopatra? Jaså, det är du, Louison? God dag. I den stilen höll Grantaire på, minst sagt beru­ sad, samt lyckades av en slump få tag på diskerskan, Louison. Bossuet sträckte ut handen mot honom och försökte att få honom att tiga, men Grantaire tog i med nya krafter: — Bort med klorna, du örn från Meaux. Det finnes ingen som bryr sig om din hippokratiska gest. Du behöver ej lugna mig. Och dessutom är jag ledsen. Vad vill du att jag skall säga? Människan är dålig och vanskapt. Fjärilen är lycka, människan är förfuskad. Gud har miss­ lyckats, när det gällde detta djur. En massa, det är en samling av fulheter. Den förste man mö­ ter är en olycklig. Kvinna är detsamma som sköka. Visst har jag spleen och melankoli och hemlängtan och jag rasar och jag gäspar och jag leds oclijag förgås. Må allt draga åt fandersl<noinclude> <references/></noinclude> qh2x0uy4zybs9yzfqkk5zjwfe7yuujx 104 226521 660350 2026-10-30T14:59:49Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '— Tyst, Grantaire, sade Bossuet, som höll på med en juridisk utläggning, vars slut vi meddela. — För min del och trots att jag blott läppjat på juridiken och icke annat än som tillförordnad varit åklagare, fast jag vet, att det enligt sed och bruk i Normandie årligen vid Mikelsmässan skall av alla och en var erläggas till länsherren ett ve­ derlag, dock med hänsyn till annor mans rätt, såväl jordarvingars som lösegendoms arvlåtare och trots alla f...' 660350 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 862 —}}</noinclude>— Tyst, Grantaire, sade Bossuet, som höll på med en juridisk utläggning, vars slut vi meddela. — För min del och trots att jag blott läppjat på juridiken och icke annat än som tillförordnad varit åklagare, fast jag vet, att det enligt sed och bruk i Normandie årligen vid Mikelsmässan skall av alla och en var erläggas till länsherren ett ve­ derlag, dock med hänsyn till annor mans rätt, såväl jordarvingars som lösegendoms arvlåtare och trots alla förpaktningar, arrenden, förläningar, försäljningar och inteckningar — — 0, eko, förtrollande makt — trallade Gran­ taire. Bredvid Grantaire säg man ett bord, varifrån knappast en röst höjdes och där ett papper mel­ lan ett bläckhorn, en penna och två glas anmäl­ de, att en vådeville höll på att skapas. Denna viktiga sak avhandlades med låg stämma och de arbetandes huvuden nästan berörde varandra. — Vi kan börja med att finna namnen. Har man dem, så har man ämnet. — Det är sant. Diktera! Jag skriver. — Herr Dorimon? — Rentiei?<noinclude> <references/></noinclude> 9qx43owmkbzfcuz2rv6lctr1gebgkx5 104 226522 660351 2026-10-30T15:00:04Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '— Utan tvekan! — Hans dotter, Celestine. ----------- tine! Och sedan? — Överste Sainval. — Sainval är utnött. Jag skriver Valsin. Vid sidan av dessa vådevillister fanns det ett kotteri, som begagnade det allmänna oväsendet för att helt tyst diskutera en duell. En gammal man på trettio år gav råd åt en ung på aderton och förklarade för honom vem hans motståndare var. — Var bara försiktig, för tusan! Det är en vacker klinga. Han är fin. När ha...' 660351 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 863 —}}</noinclude>— Utan tvekan! — Hans dotter, Celestine. ----------- tine! Och sedan? — Överste Sainval. — Sainval är utnött. Jag skriver Valsin. Vid sidan av dessa vådevillister fanns det ett kotteri, som begagnade det allmänna oväsendet för att helt tyst diskutera en duell. En gammal man på trettio år gav råd åt en ung på aderton och förklarade för honom vem hans motståndare var. — Var bara försiktig, för tusan! Det är en vacker klinga. Han är fin. När han angriper, är det ej på lek, han är som blixten, parerar all­ tid och räknar med varje stöt. Och han är vänsterhänt. I hörnet mitt emot spelade Grantaire, Joly och Vahorel domino. De talade också om kärlek. — Du är lycklig, du, sade Joly. Du har en älskarinna, som alltid skrattar. — Ja, hon har det felet, svarade Vahorel. Det är ett fel hos den älskarinna man har, att hon skrattar. Man uppmanas till att bedraga hen­ ne. När man sett henne glad, får man samvets­<noinclude> <references/></noinclude> 1imdtxpzgapx0y0o95x6zupatm4oui6 104 226523 660352 2026-10-30T15:00:15Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'kval, och när man ser henne dyster, trivs man ej med henne. — Otacksamme! Du vet ej, vad en leende kvinna betyder! Och ni ha aldrig grälat. — Det beror på den överenskommelse vi ha gjort. När vi ingingo vår heliga allians fastställ­ de vi var sin gräns, som ej fick överskridas. Det som ligger åt öster tillhör henne och det till väs­ ter mig. — Huslig lycka är en sak, som befordrar mat­ smältningen. — Och du, Jolly, hur står det till med ditt tr...' 660352 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 864 —}}</noinclude>kval, och när man ser henne dyster, trivs man ej med henne. — Otacksamme! Du vet ej, vad en leende kvinna betyder! Och ni ha aldrig grälat. — Det beror på den överenskommelse vi ha gjort. När vi ingingo vår heliga allians fastställ­ de vi var sin gräns, som ej fick överskridas. Det som ligger åt öster tillhör henne och det till väs­ ter mig. — Huslig lycka är en sak, som befordrar mat­ smältningen. — Och du, Jolly, hur står det till med ditt trassel med fröken — du vet vem jag menar? — Hon fasthåller fortfarande vid sin trumpenhet. — Men du är ju så kär, att du magrar! — Ack! — Om jag vore i ditt ställe, skulle jag strunta i henne. — Det är lätt att säga. — Och lika lätt gjort. Heter hon inte Musichetta? — Jo. Ack, min Bahorel, det är en förtjusan­ de flicka, bildad, med små fötter, små händer,<noinclude> <references/></noinclude> 3kmstyommlx9hu86iyqvv3zffu00dhx 104 226524 660353 2026-10-30T15:00:30Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'finhyllt och ögon som magneter. Jag är galen i henne. — Men då måste du behaga henne, vara elegamt och rulla dig i stoftet för henne. Gå till Staub och köp ett par sammetsbyxor. Det beta­ lar sig. — Men skall jag göra allt detta, så måste jag ha pengar? — Huru mycket? frågade Grantaire. I det tredje hörnet sysslade man med en my­ tologisk diskussion. De nordiska fornsagorna förenades med den kristna mytologien och Jean Prouvaire tog just parti för O...' 660353 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 865 —}}</noinclude>finhyllt och ögon som magneter. Jag är galen i henne. — Men då måste du behaga henne, vara elegamt och rulla dig i stoftet för henne. Gå till Staub och köp ett par sammetsbyxor. Det beta­ lar sig. — Men skall jag göra allt detta, så måste jag ha pengar? — Huru mycket? frågade Grantaire. I det tredje hörnet sysslade man med en my­ tologisk diskussion. De nordiska fornsagorna förenades med den kristna mytologien och Jean Prouvaire tog just parti för Olympen på grund av sin romantism. När han en gång kommit i farten, var han allt annat än blyg, och han kunde bliva både skämtsam och entusiastisk. — Låt oss ej förolämpa gudarna, sade han. Kanske de ej ha helt försvunnit. Jupiter gör ej på mig intrycket av att vara död. Ni kan säga, att gudarna äro drömmar! Men återfinner man ej efter alla dessa drömmar de urgamla myterna? När man ser ett berg, en kontur av en fästning, som till exempel Vignemala, tycker man ej då att det är Cybeles huckle? Det är ej bevisat att ej<noinclude> <references/></noinclude> fs0xtafyb06y1urn6os1wlrrcijd56f 104 226525 660354 2026-10-30T15:00:43Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Pan om natten kommer och blåser i sin pipa och jag har alltid trott att lo betydde något i Pissevaches vattenfall. I det sista hörnet talade man politik. Man ta­ lade om landets magna charta. Combeferre för­ svarade den, men svagt. Courfeyrac bekämpade den energiskt. På bordet framför dem låg ett exemplar av den beryktade frihetsförklaringen och Courfeyracs tirader sekunderades av trasan­ det av dess papper. — För det första vill jag ej veta av några... 660354 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 866 —}}</noinclude>Pan om natten kommer och blåser i sin pipa och jag har alltid trott att lo betydde något i Pissevaches vattenfall. I det sista hörnet talade man politik. Man ta­ lade om landets magna charta. Combeferre för­ svarade den, men svagt. Courfeyrac bekämpade den energiskt. På bordet framför dem låg ett exemplar av den beryktade frihetsförklaringen och Courfeyracs tirader sekunderades av trasan­ det av dess papper. — För det första vill jag ej veta av några kungar. Till och med om man betraktar saken rent ekonomiskt vill jag ej ha dem, ty en kung är en parasit. Man är ej kung utan att del kostar något. Hör på: När Frans 1 dog, var Frankrikes statsskuld trettiotusen livrés ränta, när Ludvig XIV dog, var den två miljarder sex hundra miljo­ ner enligt en räntefot av tjugoåtta livrés per en mark finsilver, vilket enligt Desmarins beräkning blir en ränta av fyra miljarder fem hundra miljo­ ner eller i nutida mynt tolv miljarder. Och vi­ dare fasthåller jag vid, trots allt vad Combeferre säger, att ett frihetsmanifest ej räcker till för att skapa en civilisation. Vad är det för dumheter<noinclude> <references/></noinclude> qw6qfpb7lsmf03mg3p2baapkighgmle 104 226526 660355 2026-10-30T15:00:56Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'att söka mildra övergången, att minska angrep­ pets styrka, att skapa buffertar och låta monar­ kien omärkligt övergå till demokrati medels di­ verse konstitutionella konstgrepp! Avskyvärt! Nej, giv ej folket en falsk föreställning om sa­ kernas natur. Alla de verkliga ledstjärnorna för­ dunklas genom pratet om konstitution. — De begravas i källarvalv! Bort med halv­ heten och alla kungliga eftergifter åt folket. Det finnes alltid en paragraf fjorto...' 660355 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 867 —}}</noinclude>att söka mildra övergången, att minska angrep­ pets styrka, att skapa buffertar och låta monar­ kien omärkligt övergå till demokrati medels di­ verse konstitutionella konstgrepp! Avskyvärt! Nej, giv ej folket en falsk föreställning om sa­ kernas natur. Alla de verkliga ledstjärnorna för­ dunklas genom pratet om konstitution. — De begravas i källarvalv! Bort med halv­ heten och alla kungliga eftergifter åt folket. Det finnes alltid en paragraf fjorton! När handen ger, griper klon. Jag har ej med edra papper att gö­ ra. Papperet är en mask, som döljer lögnen. Ett folk, som godtager en frihetsförklaring, abdike­ rar. Rätten är hel och odelbar. Bort med pap­ peren! Det var vinter ocli tvemne vedträn flammade i spisen. Brasan var lockande och Courfeyrac kun­ de ej stå emot den. Han kramade samman det berömda frihetsdokumentet och kastade det i el­ den. Det brann. Helt filosofiskt såg Combeferre det brinna, detta Ludvig XVlIl:s mästerverk, samt nöjde sig med att säga: — Dokumentet blir en flamma. Och sedan: sarkasmer, infall, vitsar, denna<noinclude> <references/></noinclude> 206jgsbqv8k2qzkbxf6koelccq6zk0s 104 226527 660356 2026-10-30T15:01:06Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'franska sak som kallas "entrain" och denna en­ gelska sak som kallas "humor", inpass av god och dålig smak, mer eller mindre välgrundade, samtalets raketer, allt detta blandades till ett glättigt bombardemang, som ej träffade något av de närvarandes huvuden.' 660356 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 868 —}}</noinclude>franska sak som kallas "entrain" och denna en­ gelska sak som kallas "humor", inpass av god och dålig smak, mer eller mindre välgrundade, samtalets raketer, allt detta blandades till ett glättigt bombardemang, som ej träffade något av de närvarandes huvuden.<noinclude> <references/></noinclude> ia1fh1eerfgay4jjoaw154t7pinmup9 104 226528 660357 2026-10-30T15:01:33Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'där man i en särskild avdelning såg en ö. Han 1ade sitt finger just på denna avdelning och sade: — Corsika. Bn liten ö, som gjort Frankrike mycket stort. Detta uttalande verkade som en iskall fläkt. Alla tystnade. Man kände, att någonting skulle hända. Bahorel, vilken just skulle svara Bossuet, höll på att intaga sin vanliga attityd, men uppgav tanken därpå blott för att lyssna. Enjolras, vars blå öga ej var fäst på någon utan tycktes betrakta rymde...' 660357 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 871 —}}</noinclude>där man i en särskild avdelning såg en ö. Han 1ade sitt finger just på denna avdelning och sade: — Corsika. Bn liten ö, som gjort Frankrike mycket stort. Detta uttalande verkade som en iskall fläkt. Alla tystnade. Man kände, att någonting skulle hända. Bahorel, vilken just skulle svara Bossuet, höll på att intaga sin vanliga attityd, men uppgav tanken därpå blott för att lyssna. Enjolras, vars blå öga ej var fäst på någon utan tycktes betrakta rymden, svarade utan att ens se åt Marius. — Frankrike behöver ej något Corsika för att vara stort. Frankrike är stort, emedan det är Frankrike. Quia nominor leo. Marius kände ingen lust att vika tillbaka. Han vände sig mot Enjolras och hans röst vibrerade, emedan han kände sig djupt rörd, när han talade. — Må Gud bevara mig från att vilja förmin­ ska Frankrike, men det är icke att förminska det att sätta det i samband med Napoleon. Låtom oss samtala med varandra. Jag är en nykom­ ling bland eder, och jag tillstår, att ni förvånar<noinclude> <references/></noinclude> gre7x9v1sx9a0b76tc6cvjdfq6ayvlm 104 226529 660358 2026-10-30T15:01:45Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'mig. Var höra vi hemma? Vilka äro vi? Vil­ ka äro ni? Vem är jag? Låtom oss förklara för varandra vår åsikt angående kejsaren. Jag hör eder säga Bounaparte, läggande alldeles samma tonvikt på u som rojalisterna. Jag vill säga er, att min morfar går ännu längre; han sade Bounaparté! Jag trodde er vara unga män, men var­ till använda ni er entusiasm. Vad gör ni med den? Vem beundrar ni om icke kejsaren? Och vad önskar ni mera? Om ni ej äro nöjda...' 660358 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 872 —}}</noinclude>mig. Var höra vi hemma? Vilka äro vi? Vil­ ka äro ni? Vem är jag? Låtom oss förklara för varandra vår åsikt angående kejsaren. Jag hör eder säga Bounaparte, läggande alldeles samma tonvikt på u som rojalisterna. Jag vill säga er, att min morfar går ännu längre; han sade Bounaparté! Jag trodde er vara unga män, men var­ till använda ni er entusiasm. Vad gör ni med den? Vem beundrar ni om icke kejsaren? Och vad önskar ni mera? Om ni ej äro nöjda med denne store man, hurudana önska ni då att de stora männen skola vara? Han hade allt. Han var fullkomlig. Hans hjärna inrymde alla de fy­ ra fakulteternas vetande. Han stiftade lagar som Justinianus, dikterade brev som C^sar, han blan­ dade i sitt tal såväl Pascals blixt som Taciti åsk­ knall; han skapade historien och han skrev den, hans bulletiner äro hjältedikter. Han kombine­ rade Newtons sifferspråk med Muhameds meta­ forer, i orienten efterlämnade han ord stora som pyramider; i Tilsit undervisade han kejsarna i ett majestätiskt uppträdande, i vetenskapsakademien diskuterade han med Laplace, i statsrådet höll han Merlin stången, han talade geometri med en<noinclude> <references/></noinclude> 6p1qn5dfn8ab1ldv6t7cwdxux8szg01 104 226530 660359 2026-10-30T15:01:59Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'del och juridik med andra, han var lagstiftare med prokuratorerna, han talade om Vintergatan med astronomerna; när Cromwell blåste ut ett ljus, 'när två brunno, prutade han i Temple på en gardintofs; han såg allt, han visste allt, vilket ej hindrade honom att godmodigt småle vid sin sons vagga. Men plötsligt lyssnade det för­ skräckta Europa, hans arméer ryckte ut, artille­ riparkernas hjul började rulla, pontonbroarna slogos över floderna, kavallerie... 660359 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 873 —}}</noinclude>del och juridik med andra, han var lagstiftare med prokuratorerna, han talade om Vintergatan med astronomerna; när Cromwell blåste ut ett ljus, 'när två brunno, prutade han i Temple på en gardintofs; han såg allt, han visste allt, vilket ej hindrade honom att godmodigt småle vid sin sons vagga. Men plötsligt lyssnade det för­ skräckta Europa, hans arméer ryckte ut, artille­ riparkernas hjul började rulla, pontonbroarna slogos över floderna, kavalleriet kom som en or­ kan, skri, trumpeter och darrande troner, grän­ ser som darrade på kartan och rasslet från ett överjordiskt svärd. Då såg man honom höja sig vid horisonten med flammande hand och blixtran­ de ögon samt under åskans dån veckla ut sina två vingar, den stora armén och det gamla gar­ det. Då var han krigets ärkeängel. Alla tego och Enjolras sänkte huvudet. Tyst­ naden verkar alltid som ett slags samtycke. Näs­ tan utan att hämta andan fortsatte Marius med stigande entusiasm. — Låt oss vara rättvisa, mina vänner. Att vara en sådan kejsares kejsardöme, vilket lysan­ de öde för ett folk, när detta folk är Frankrikes<noinclude> <references/></noinclude> k95jw3c6qlfz4bqlwjd0ckk00p1cq9j 104 226531 660360 2026-10-30T15:02:11Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'och till denne mans snille lägger sin egen stolta själ. Att lysa och att härska, tåga och triumfera, att använda huvudstäderna till haltplatser, att gö­ ra sina grenadjärer till kungar, bestämma över dynastier, förändra Europa efter behag blott ge­ nom att lägga handen på Guds svärd, att följa en enda man, Hannibal, C^sar, Karl den store, att vara ett folk med en ledare, vars blotta fram­ trädande betecknar seger, att till revelj ha Inva­ lidhotellet...' 660360 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 874 —}}</noinclude>och till denne mans snille lägger sin egen stolta själ. Att lysa och att härska, tåga och triumfera, att använda huvudstäderna till haltplatser, att gö­ ra sina grenadjärer till kungar, bestämma över dynastier, förändra Europa efter behag blott ge­ nom att lägga handen på Guds svärd, att följa en enda man, Hannibal, C^sar, Karl den store, att vara ett folk med en ledare, vars blotta fram­ trädande betecknar seger, att till revelj ha Inva­ lidhotellets kanoner och att kunna peka på så evigt strålande ord Marengo, Arcole, Austerlitz, léna, Wagram! Att i varenda ögonblick på sek­ lernas himmel låta nya segerkonstellationer upp­ stå, att göra det franska kejsardömet till en mot­ svarighet av det romerska, att vara den stora na­ tionen, och skapa den stora armén, att kring hela jorden sprida sina legioner liksom ett berg ät alla håll sänder sina örnar, att segra, härska, krossa, att 1 Europa vara ett ärorikt folk, att låta histo­ rien genomilas av titansk fanfar, att två gånger besegra världen, först medels vapen, sedan ge­ nom sitt rykte. Är icke detta sublimt, vad är väl större? — Att vara fri! sade Combeferre.<noinclude> <references/></noinclude> p158f713ja47o1wgv37oexp7iyc2dqw 104 226532 660361 2026-10-30T15:02:21Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Marius i sin tur sänkte huvudet. Dessa enkla och kyliga ord hade avkylt hans episka glöd. Han kände glöden slockna. När han såg upp, fanns Combeferre ej mera där. Förmodligen nöjd med sitt svar hade han gått sin väg och alla, med un­ dantag av Enjolras, hade följt honom. Salen var tom. Enjolras, lämnad ensam med Marius, betrak­ tade honom allvarsamt. Marius, som nu åter sam­ lat sina tankar, ansåg sig icke övervunnen. Inom honom jäste det ännu något...' 660361 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 875 —}}</noinclude>Marius i sin tur sänkte huvudet. Dessa enkla och kyliga ord hade avkylt hans episka glöd. Han kände glöden slockna. När han såg upp, fanns Combeferre ej mera där. Förmodligen nöjd med sitt svar hade han gått sin väg och alla, med un­ dantag av Enjolras, hade följt honom. Salen var tom. Enjolras, lämnad ensam med Marius, betrak­ tade honom allvarsamt. Marius, som nu åter sam­ lat sina tankar, ansåg sig icke övervunnen. Inom honom jäste det ännu något, och han hade säker­ ligen givit sina känslor luft medelst några mot Enjolras riktade ord, om han ej plötsligt hört nå­ gon som sjöng i trappan. Det var Combeferre och hör här vad han sjöng: Om Cresar erbjöd mig triumfens stora ära Mot denna kärlek som jag känner för min mor, Jag svarade: Tag allt var ryktets vingar bära, Jag vet en ära, jag, mer ädel, fin och stor. Det är min kärlek för min mor Min kärlek för min mor. Den ömma och lidelsefulla stämma, varmed Combeferre sjöng denna vers, förlänade den en sällsam tjusning. Tankfull och med blicken vänd<noinclude> <references/></noinclude> 010dm8xvfhawli6vg56opdvfghx49qq 104 226533 660362 2026-10-30T15:02:31Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'uppåt upprepade Marius helt automatiskt: Min mor? I detta ögonblick kände han Enjolras hand på sin axel. Medborgare, sade han, min mor, det är repu­ bliken.' 660362 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 876 —}}</noinclude>uppåt upprepade Marius helt automatiskt: Min mor? I detta ögonblick kände han Enjolras hand på sin axel. Medborgare, sade han, min mor, det är repu­ bliken.<noinclude> <references/></noinclude> 8k7bzskrmlt3cr1s18nvw4bqwdzcrrr 104 226534 660363 2026-10-30T15:03:27Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Men om han önskade stanna kvar där han var och bliva vid detta, så var han tvungen att fortsätta, att undersöka, att tänka, att gå längre och längre. Varthän skulle då detta leda honom? Han befarade att, efter att ha tagit så många steg för att söka närma sig sin fader, han nu skulle bliva tvingad att taga andra steg, som skulle avlägsna honom ifrån denne. Hans villrådighet ökades av alla de reflexioner, som trängde sig på honom. Branta klippor höj...' 660363 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 878 —}}</noinclude>Men om han önskade stanna kvar där han var och bliva vid detta, så var han tvungen att fortsätta, att undersöka, att tänka, att gå längre och längre. Varthän skulle då detta leda honom? Han befarade att, efter att ha tagit så många steg för att söka närma sig sin fader, han nu skulle bliva tvingad att taga andra steg, som skulle avlägsna honom ifrån denne. Hans villrådighet ökades av alla de reflexioner, som trängde sig på honom. Branta klippor höjde sig överallt runt omkring honom. Han stod nu icke på god fot vare sig med sin morfar eller sina vänner. För den ene var han för djärv, för den andre för mycket efter. Han kände sig isolerad ifrån både ålderdom och ungdom. Han slutade upp med att besöka kafé Musain. Under dessa bekymmer, som hans samvete för­ orsakade honom, tänkte han inte mycket på vissa av livets allvarliga sidor. Men livets verkligheter låta icke glömma sig. De kommo plötsligt och gåvo honom helt brutalt en stöt. En morgon inträdde hotellvärden i Marius' rum, och sade till honom: — Herr Courfeyrac har gått i borgen för er?<noinclude> <references/></noinclude> mek3prkd1qdog1r6e3sob1efk170fqw 104 226535 660364 2026-10-30T15:03:38Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '— Ja. — Men jag behöver mina pengar. — Bed Courfeyrac komma och tala med mig, sade Marius. Courfeyrac kom in, och värden lämnade dem. Marius berättade för honom vad han aldrig hade tänkt att berätta, att han stod ensam i världen och var utan föräldrar. — Vad skall det då bli av er? — Jag vet inte, svarade Marius. — Vad skall ni göra? — Jag vet ingenting. — Har ni pengar? — Femton francs. — Vill ni att jag lånar er? — Aldrig. — Har ni...' 660364 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 879 —}}</noinclude>— Ja. — Men jag behöver mina pengar. — Bed Courfeyrac komma och tala med mig, sade Marius. Courfeyrac kom in, och värden lämnade dem. Marius berättade för honom vad han aldrig hade tänkt att berätta, att han stod ensam i världen och var utan föräldrar. — Vad skall det då bli av er? — Jag vet inte, svarade Marius. — Vad skall ni göra? — Jag vet ingenting. — Har ni pengar? — Femton francs. — Vill ni att jag lånar er? — Aldrig. — Har ni några kläder? — De här. — Har ni några nipper? — En klockq. — Av silver? — Av guld. Här är den. — Jag känner en klädmäklare, som nog köper er rock och edra benkläder.<noinclude> <references/></noinclude> t38vn6jqncqaa06x5ob1rjie0pkfg91 104 226536 660365 2026-10-30T15:04:28Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '— Det är bra. — Ni har då bara kvar ett par byxor, en väst, en hatt och en rock? — Och mina stövlar. — Vad! Går ni inte barfotad? Vilket slö­ seri. — Tror ni att det räcker? — Jag känner en urmakare, som kanske köper klockan. — Det är bra. — Nej, det är visst icke bra. Vad skall ni göra sedan? — Vad som helst, som är hederligt. — Kan ni engelska? — Nej. — Kan ni tyska då? — Nej. — Så mycket värre. — Varför det? — Därför...' 660365 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 880 —}}</noinclude>— Det är bra. — Ni har då bara kvar ett par byxor, en väst, en hatt och en rock? — Och mina stövlar. — Vad! Går ni inte barfotad? Vilket slö­ seri. — Tror ni att det räcker? — Jag känner en urmakare, som kanske köper klockan. — Det är bra. — Nej, det är visst icke bra. Vad skall ni göra sedan? — Vad som helst, som är hederligt. — Kan ni engelska? — Nej. — Kan ni tyska då? — Nej. — Så mycket värre. — Varför det? — Därför att en av mina vänner, en bok­ handlare, häller på att giva ut en encyklopedi, för vilken ni kunde översatt artiklar från engelskan eller tyskan. Det betalas dåligt, men man kan leva på det.<noinclude> <references/></noinclude> fmnu4zb8yvp662034xaymf6gv0zj05h 104 226537 660366 2026-10-30T15:04:38Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '— Jag skall lära mig engelska och tyska. — Och under tiden? — Under tiden lever jag av mina kläder och min klocka. Klädmäklaren ditkallades. Han köpte kläderna för tjugo francs. Man gick till urmakaren. Han köpte klockan för tjugofem francs. — Det var icke så dåligt, sade Marius till Courfeyrac, då de återvände till hotellet, med mi­ na femton francs har jag nu åttio francs. — Och hotellräkningen? anmärkte Courfey­ rac. — Den glömde jag,...' 660366 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 881 —}}</noinclude>— Jag skall lära mig engelska och tyska. — Och under tiden? — Under tiden lever jag av mina kläder och min klocka. Klädmäklaren ditkallades. Han köpte kläderna för tjugo francs. Man gick till urmakaren. Han köpte klockan för tjugofem francs. — Det var icke så dåligt, sade Marius till Courfeyrac, då de återvände till hotellet, med mi­ na femton francs har jag nu åttio francs. — Och hotellräkningen? anmärkte Courfey­ rac. — Den glömde jag, sade Marius. — Tusan också, sade Courfeyrac, då får ni endast äta för fem francs medan ni lär eder en­ gelska och för fem medan ni lär eder tyska. Det blir att antingen mycket hastigt sluka ett språk eller mycket långsamt ett francsstycke. Tant Gillenormand, som i grund och botten hade ett gott hjärta, hade emellertid lyckats taga reda på Marius' adress. En morgon när Marius återvände hem från en lektion, fann han ett brev från sin faster och en<noinclude> <references/></noinclude> 6vk7pcm6xk2afskk9sbln4r07fd6pph 104 226538 660367 2026-10-30T15:04:47Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'förseglad ask innehållande "sextio pistoler", det vill säga sex hundra francs i guld. Marius skickade tillbaka de trettio louisdorerna till sin faster med ett artigt brev, vari han för­ klarade sig hava nödiga medel till sin existens, så att han hädanefter icke behövde någon hjälp. Vid detta tillfälle återstod honom endast tre francs. Fastern omtalade icke för morfadern, att Ma­ rius' avslagit hennes önskan att få hjälpa honom, emedan morfadern då bli... 660367 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 882 —}}</noinclude>förseglad ask innehållande "sextio pistoler", det vill säga sex hundra francs i guld. Marius skickade tillbaka de trettio louisdorerna till sin faster med ett artigt brev, vari han för­ klarade sig hava nödiga medel till sin existens, så att han hädanefter icke behövde någon hjälp. Vid detta tillfälle återstod honom endast tre francs. Fastern omtalade icke för morfadern, att Ma­ rius' avslagit hennes önskan att få hjälpa honom, emedan morfadern då blivit ännu ursinnigare än förut. Han hade ju dessutom sagt: Tala aldrig med mig om den där bloddrinkaren. Marius lämnade hotell dela Port Saint-Jacques, emedan han icke ville skuldsätta sig.<noinclude> <references/></noinclude> 4bpfklfwv6qsz2r8da4dcmoda48143p 104 226539 660368 2026-10-30T15:07:17Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Beslutsamma och egendomliga naturer äro funtade sålunda. Eländet, nästan alltid en styv­ mor, blir någon gång en mor, nöden skapar själsstorhet och styrka, fattigdomen är stolhetens am­ ma, olyckan är en god mjölk för de ädla. Det fanns en tid i Marius' liv, då han själv so­ pade sin förstuga, då han köpte ost för en sous hos frukthandlerskan, då han inväntade skym­ ningens dunkel för att gå till bagaren efter ett bröd, vilket han gömde i sin...' 660368 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 885 —}}</noinclude>Beslutsamma och egendomliga naturer äro funtade sålunda. Eländet, nästan alltid en styv­ mor, blir någon gång en mor, nöden skapar själsstorhet och styrka, fattigdomen är stolhetens am­ ma, olyckan är en god mjölk för de ädla. Det fanns en tid i Marius' liv, då han själv so­ pade sin förstuga, då han köpte ost för en sous hos frukthandlerskan, då han inväntade skym­ ningens dunkel för att gå till bagaren efter ett bröd, vilket han gömde i sin vindskupa så väl, att man skulle trott, att han stulit det. Ibland såg man en ung man smyga sig in i slaktarens bod på hörnet mitt ibland en hop grovt skämtande kockar och krogvärdar, som knuffade till honom. Han bar böcker under armen, och han såg både förlägen och ond ut. När han kom in, lyfte han på hatten, bugade sig artigt både för slaktarfrun och även för drängen, bad att få en fårkottlet, som han betalade med sex eller sju sous, svepte in den 1 papper, stoppade därefter in den mellan böckerna, som han höll under armen, och gick sin väg. Det var Marius. På denna enda kotlett, som han själv lagade till, levde han tre dagar. Den första dagen åt han upp köttet, den anVictor Hugo VII 6<noinclude> <references/></noinclude> 1pmgrps6dwfqgpomv1yjwn2qquuqcsf 104 226540 660369 2026-10-30T15:09:07Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'dra fettet och på den tredje dagen gnagade han på benet. Moster Gillenormand sände honom flera gång­ er de sextio guldmynten. Marius skickade dem ständigt tillbaka, förklarande att han ingenting behövde. Han bar ännu sorg efter sin fader, när den nyss skildrade revolutionen försiggick inom honom. Sedan dess hade han ej lämnat de svarta klä­ derna. Men de lämnade i stället honom. En dag fann han sig vara utan rock. Benkläderna voro ännu passabla. Vad s... 660369 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 886 —}}</noinclude>dra fettet och på den tredje dagen gnagade han på benet. Moster Gillenormand sände honom flera gång­ er de sextio guldmynten. Marius skickade dem ständigt tillbaka, förklarande att han ingenting behövde. Han bar ännu sorg efter sin fader, när den nyss skildrade revolutionen försiggick inom honom. Sedan dess hade han ej lämnat de svarta klä­ derna. Men de lämnade i stället honom. En dag fann han sig vara utan rock. Benkläderna voro ännu passabla. Vad skulle han taga sig till? Courfeyrac, vilken han hade bevisat flera tjän­ ster förut, gav honom en gammal rock. Marius lät en gammal portvakt, som tillika var skrädda­ re, vända rocken åt honom för trettio sous, så att den kom att se ut som ny. Denna rock var emel­ lertid grön, vilket gjorde, att Marius endast ville gå ut om aftnarna. Den såg då svart ut. Då han alltid var sorgsen, klädde han sig mörk som natten. Men trots allt detta blev han advokat. Han ansågs bo hos Courfeyrac, vars rum var snyggt, och där ett antal juridiska luntor tillsammans<noinclude> <references/></noinclude> r5g9wruvk43pfbkhiu2ujbvabv7rapv 104 226541 660370 2026-10-30T15:09:25Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'med några trasiga romaner utgjorde det tradi­ tionella biblioteket. Han lät adressera sina brev till Courfeyrac. När Marius blev advokat, underrättade han sin morfar därom i ett kyligt brev, som dock var fullt av vördnad och respekt. Herr Gillenormand tog brevet och läste det med darrande hand, därefter kastade han det sönderrivet i papperskorgen. Två eller tre dagar senare hörde fröken Gillenormand sin far tala högt, fast han var ensam i rummet. Han... 660370 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 887 —}}</noinclude>med några trasiga romaner utgjorde det tradi­ tionella biblioteket. Han lät adressera sina brev till Courfeyrac. När Marius blev advokat, underrättade han sin morfar därom i ett kyligt brev, som dock var fullt av vördnad och respekt. Herr Gillenormand tog brevet och läste det med darrande hand, därefter kastade han det sönderrivet i papperskorgen. Två eller tre dagar senare hörde fröken Gillenormand sin far tala högt, fast han var ensam i rummet. Han plägade ofta göra så, när han var upprörd. Hon lyssnade; gubben sade: " Om du ej vore en dumbom, skulle du begripa, att man omöjligt på en gång kan vara både baron och advokat.<noinclude> <references/></noinclude> mkczhwhjp0vh0uyropm8z44x3al5vvq 104 226542 660371 2026-10-30T15:09:39Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Marius bodde i det Gorbeauska rucklet. Han hyrde för trettio francs om året ett kyffe, vilket saknade spis, och som ej innehöll flera möbler än som voro absolut nödvändiga. Dessa möbler tillhörde honom. Han gav den gamla värdinnan tre francs i månaden för att hon skulle städa hans kyffe, och om morgnarna komma in med lite varmt vatten åt honom, och dessutom ett ägg och ett bröd för en sous. På detta ägg och detta bröd frukosterade han. Denna frukost k... 660371 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 889 —}}</noinclude>Marius bodde i det Gorbeauska rucklet. Han hyrde för trettio francs om året ett kyffe, vilket saknade spis, och som ej innehöll flera möbler än som voro absolut nödvändiga. Dessa möbler tillhörde honom. Han gav den gamla värdinnan tre francs i månaden för att hon skulle städa hans kyffe, och om morgnarna komma in med lite varmt vatten åt honom, och dessutom ett ägg och ett bröd för en sous. På detta ägg och detta bröd frukosterade han. Denna frukost kostade honom omväxlande två eller fyra sous, allt eftersom äggen voro billiga eller dyra. Klockan sex på aftonen gick han till Saint-Jacques-gatan för att äta middag hos Rous­ seau, mitt emot Basse, konsthandlaren som bodde på hörnet vid Mathuriusgatan. Han åt ingen sop­ pa. Han tog en kötträtt för sex sous, en halv portion grönsaker för tre sous, och en dessert för tre sous. För tre sous fick han äta bröd efter behag. I stället för vin drack han vatten. Då han betalade brukade han skänka uppassaren en sous, och fru Rousseau gav honom då ett små­ leende. För sexton sous fick han således ett småleende och en middag.<noinclude> <references/></noinclude> agcp0l5ofpvt0o7qe9q5nz9487bgeyw 104 226543 660372 2026-10-30T15:10:34Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Restaurang Rousseau, där det ej dracks många flaskor vin, men så mycket mer vatten, var sna­ rare ett rogivande ställe än en verklig restaurang. Stället existerar ej mera. Värden hade ett lustigt öknamn. Man kallade honom "Vatten-Rousseau". Alltså, frukost fyra sous, middag sexton sous; hans mat kostade honom således tjugo sous om dagen, vilket per år utgjorde trehundrasextiofem francs. Lägg därtil trettio francs för hyran och trettiosex francs åt gum... 660372 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 890 —}}</noinclude>Restaurang Rousseau, där det ej dracks många flaskor vin, men så mycket mer vatten, var sna­ rare ett rogivande ställe än en verklig restaurang. Stället existerar ej mera. Värden hade ett lustigt öknamn. Man kallade honom "Vatten-Rousseau". Alltså, frukost fyra sous, middag sexton sous; hans mat kostade honom således tjugo sous om dagen, vilket per år utgjorde trehundrasextiofem francs. Lägg därtil trettio francs för hyran och trettiosex francs åt gumman jämte andra smärre utgifter, så bodde, levde och uppassades Marius för fyrahundrafemtio francs om året. Hans klä­ der kostade honom hundra francs, hans linne femtio francs och hans h'ätt femtio; det hela över­ steg sålunda ej sexhundrafemtio francs. Det återstod alltså ännu femtio francs. Han var rik. Han lånade till och med vid olika tillfällen ut nå­ gra francs åt en god vän; Courfeyrac hade en gång fått låna sextiofem frans av honom. Vad eldning beträffar kom han billigt undan, ty han hade ju ingen eldstad. Marius ägde alltså två fullständiga omgångar med kläder, den ena gammal, för vardagsbruk, den andra för högtidligare tillfällen. Bägge voro<noinclude> <references/></noinclude> e7tycvq2mq0njoa0vxyzrebdtkcy16r 104 226544 660373 2026-10-30T15:10:51Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'svarta. Ha hade endast tre skjortor. Den ena på sig, den andra i sin byrå, den tredje hos tvätterskan. Han köpte nya, allteftersom de sletos ut. De voro vanligtvis söndriga, och därför knäppte han tillhopa sin rock ända till hakan. Innan Marius hade lyckats nå denna blomst­ rande ställning hade han måst genomkämpa svå­ ra år av hårt arbete. Marius hade ej vacklat en enda dag. Han hade uthärdat alla försakelser och umbäranden; han hade gjort allt —...' 660373 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 891 —}}</noinclude>svarta. Ha hade endast tre skjortor. Den ena på sig, den andra i sin byrå, den tredje hos tvätterskan. Han köpte nya, allteftersom de sletos ut. De voro vanligtvis söndriga, och därför knäppte han tillhopa sin rock ända till hakan. Innan Marius hade lyckats nå denna blomst­ rande ställning hade han måst genomkämpa svå­ ra år av hårt arbete. Marius hade ej vacklat en enda dag. Han hade uthärdat alla försakelser och umbäranden; han hade gjort allt — utom skulder. Han gav sig själv det berömmet, att han aldrig varit skyldig någon människa en enda sous. För honom var skuld början till slaveri. Han sade sig, att en fordringsägare är värre än en husbon­ de. Husbonden äger endast ens person, men fordringsägaren lägger beslag på hela ens vär­ dighet och trampar på den efter behag. Han hungrade hellre än han lånade. Han hade haft många fastedagar. Han kände till att ytterlighe­ terna ofta beröra varandra, och om man inte är på sin vakt, kan det lätt hända, att nöden driver en till att förnedra sig själv; därför var han dub­ belt vaksam. Ett företag eller ett steg, som an­ nars skulle förefallit honom aktningsvärt, syntes<noinclude> <references/></noinclude> svo0h2uyd62qr3wllil8mra98648bcy 104 226545 660374 2026-10-30T15:11:01Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'honom nu lågt och han reagerade däremot. Han vågade ej riskera något, emedan han var rädd att misslyckas. Han hade i sitt ansikte en sorts sträng rodnad. Han var så skygg, att han nästan verkade tvär. Under alla dessa prövningar kände han sig uppmuntrad och understödd av någon oförklarlig kraft inom sig. Själen hjälper kroppen och upp­ rätthåller den ibland. Det är den enda fågel, som ger ett stöd åt sin bur. Vid sidan av faderns namn fanns även e...' 660374 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 892 —}}</noinclude>honom nu lågt och han reagerade däremot. Han vågade ej riskera något, emedan han var rädd att misslyckas. Han hade i sitt ansikte en sorts sträng rodnad. Han var så skygg, att han nästan verkade tvär. Under alla dessa prövningar kände han sig uppmuntrad och understödd av någon oförklarlig kraft inom sig. Själen hjälper kroppen och upp­ rätthåller den ibland. Det är den enda fågel, som ger ett stöd åt sin bur. Vid sidan av faderns namn fanns även ett annat namn inristat i Marius' hjärta: namnet Thénardier. Entusiastiskt och allvarligt lagd, som Marius var, omgav han honom med en slags gloria: han var ju i den tron, att det var denne man, han hade att tacka för faderns liv, denne oförskräckte sol­ dat, som räddat överstens liv mitt ibland Waterloos kulor. Han skilde aldrig denne mans minne från faderns minne, och han inneslöt alltid dem båda i sin vördnadsfulla tillbedjan. Det var en sorts tvåfaldig religion, där första rummet ägna­ des åt översten och det andra åt Thénardier. Vad som fördubblade denna känsla av tacksamhet var tanken på de olyckor, han visste Thénardier hade<noinclude> <references/></noinclude> e8pv2kytkl01uf2wbk6kuoaxo5z795g 104 226546 660375 2026-10-30T15:11:13Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'träffats av. I Montfermeil hade Marius fått re­ da på den olycklige krogvärdens bankrutt. Se­ dermera hade han på det ytterligaste ansträngt sig för att spåra upp honom i denna eländets mörka avgrund, som Thénardier försvunnit i. Marius hade genomsökt hela trakten. Han hade varit i Chelles, Gornay, Nogent och Lagny. Un­ der tre år hade han bortslösat de få penningar, han hade lyckats spara. Ingen människa hade kunnat giva honom upplysningar om Thénar...' 660375 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 893 —}}</noinclude>träffats av. I Montfermeil hade Marius fått re­ da på den olycklige krogvärdens bankrutt. Se­ dermera hade han på det ytterligaste ansträngt sig för att spåra upp honom i denna eländets mörka avgrund, som Thénardier försvunnit i. Marius hade genomsökt hela trakten. Han hade varit i Chelles, Gornay, Nogent och Lagny. Un­ der tre år hade han bortslösat de få penningar, han hade lyckats spara. Ingen människa hade kunnat giva honom upplysningar om Thénardier; man trodde, att han rest utrikes. Även hans fordringsägare hade sökt honom med lika stor iver, om också ej besjälade av samma tillgiven­ het för honom som Marius, men ej heller de ha­ de lyckats finna honom. Marius anklagade sig nästan för att han ej lyckades bättre i sina ef­ terforskningar. Det var den enda skuld, översten lämnat efter åt honom, och han satte en ära i att betala den. Hur som helst!, tänkte han, när min far låg döende på slagfältet kunde Thénar­ dier finna honom, och mitt ibland rök och kul­ regn bära honom därifrån, och han var ändå in­ te skyldig honom någonting. Skulle då inte jag.<noinclude> <references/></noinclude> n73rjut1b6nvas5k7dh5jiuzoz5vgr7 104 226547 660376 2026-10-30T15:11:36Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'som är skyldig honom så mycket, kunna finna honom i det mörker, där han dväljes, och i min tur återföra honom från döden till livet. Jag skall finna honom. För att återfinna Thénardier skulle Marius ve­ lat bortskänka sin ena arm, och för att draga honom upp ur eländet skulle han offrat sitt blod. Att återse Thénardier, att göra honom en tjänst, att säga till honom: — Ni känner inte mig, men jag känner Er, här är jag, förfoga över mig. Detta...' 660376 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 894 —}}</noinclude>som är skyldig honom så mycket, kunna finna honom i det mörker, där han dväljes, och i min tur återföra honom från döden till livet. Jag skall finna honom. För att återfinna Thénardier skulle Marius ve­ lat bortskänka sin ena arm, och för att draga honom upp ur eländet skulle han offrat sitt blod. Att återse Thénardier, att göra honom en tjänst, att säga till honom: — Ni känner inte mig, men jag känner Er, här är jag, förfoga över mig. Detta var Marius stoltaste dröm.<noinclude> <references/></noinclude> h7ty8u7oo0x3bth0ztpqzcfafiascit 104 226548 660377 2026-10-30T15:11:52Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'och botten dyrkade herr Gillenormand Marius. Han dyrkade honom på sitt sätt, samtidigt som han grälade på honom, men när barnet lämnat honom, kände han ett stort tomrum i sitt hjärta. Han förbjöd alla att tala till honom, men sörjde egentligen över, att han blev så väl åtlydd. Den första tiden hoppades han, att denne buonapartist, denne jakobin, denne terorist, denne sep­ temberdagarnas anhängare skulle återvända. Men veckorna gingo, månaderna gingo,...' 660377 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 896 —}}</noinclude>och botten dyrkade herr Gillenormand Marius. Han dyrkade honom på sitt sätt, samtidigt som han grälade på honom, men när barnet lämnat honom, kände han ett stort tomrum i sitt hjärta. Han förbjöd alla att tala till honom, men sörjde egentligen över, att han blev så väl åtlydd. Den första tiden hoppades han, att denne buonapartist, denne jakobin, denne terorist, denne sep­ temberdagarnas anhängare skulle återvända. Men veckorna gingo, månaderna gingo, åren gingo och till herr Gillenormands stora sorg återkom ej bloddrickaren. — Jag kunde ej annat göra än jaga bort honom, sade morfadern, och han frå­ gade sig själv: Skulle jag göra samma sak, om samma förhållande skulle inträffa än en gång? — Hans högmod svarade genast ja, men hans gamla huvud, som han betänksamt skakade, sva­ rade sorgset nej. Han var dyster hela timmar. Han saknade Marius. De gamla äro i behov av tillgivenhet lika väl som av sol, det vill säga av värme. Trots sin starka natur hade Marius' frånvaro ändå på något sätt förändrat honom. Han ville under inga omständigheter taga något första steg mot honom, denne "lille skälm", som<noinclude> <references/></noinclude> 07dle8qctl6zbktv46cy63wf7q90bmf 104 226549 660378 2026-10-30T15:12:02Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'han kallade honom. Han levde mer och mer iso­ lerat Marius. Han var ännu liksom förr i ti­ den glad och häftig, men hans glädje visade en viss krampaktig stränghet, som om den utgjor­ des av smärta och vrede, och hans våldsamma utbrott slutade alltid med ett slags dyster utmatt­ ning. Han sade stundom: Om han ändå ville komma tillbaka, vilken präktig örfil han skulle få! Vad moster beträffar tänkte hon egentligen alldeles för litet för att kunna hysa...' 660378 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 897 —}}</noinclude>han kallade honom. Han levde mer och mer iso­ lerat Marius. Han var ännu liksom förr i ti­ den glad och häftig, men hans glädje visade en viss krampaktig stränghet, som om den utgjor­ des av smärta och vrede, och hans våldsamma utbrott slutade alltid med ett slags dyster utmatt­ ning. Han sade stundom: Om han ändå ville komma tillbaka, vilken präktig örfil han skulle få! Vad moster beträffar tänkte hon egentligen alldeles för litet för att kunna hysa varmare känslor. Marius var för henne numera endast ett svagt och dunkelt minne, och hon sysselsatte sig vida mindre med honom än med sin katt eller sin papegoja, vilket man förmodar hon hade. Det som egentligen ökade gamle Gillenormands hemliga lidande var, att han slöt allt inom sig själv, utan att delgiva sig åt någon. Hans sorg liknade dessa nyuppfunna ugnar, som förbränna sin egen rök. Ibland hände det att frågvisa män­ niskor utfrågade honom om Marius sålunda: Vad gör Er dotterson? eller hur går det för honom? — Den gamle borgaren svarade, suckande, om han var nedslagen, eller givande sin manschett<noinclude> <references/></noinclude> 2vhjc2ndjavb27y9qzbx2upkhixs7f9 104 226550 660379 2026-10-30T15:12:15Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'en liten knäpp, om han ville verka glad och upprymd: — "Herr baron Pontmercy processar i någon krok". Under det den gamle beklagade sig, gladde sig Marlus över sitt handlingssätt. All bitterhet ha­ de genom olyckan försvunnit från hans hjärta. Han tänkte visserligen på herr Gillenormand med mildhet, men han ville på inga villkor taga emot något av den man, som handlat elakt mot hans far. Detta var det blandade uttrycket för hans första harm. Eljest va... 660379 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 898 —}}</noinclude>en liten knäpp, om han ville verka glad och upprymd: — "Herr baron Pontmercy processar i någon krok". Under det den gamle beklagade sig, gladde sig Marlus över sitt handlingssätt. All bitterhet ha­ de genom olyckan försvunnit från hans hjärta. Han tänkte visserligen på herr Gillenormand med mildhet, men han ville på inga villkor taga emot något av den man, som handlat elakt mot hans far. Detta var det blandade uttrycket för hans första harm. Eljest var han lycklig över att ha lidit och att fortfarande lida. Det var för sin far. Han var nöjd med och fann behag i livets hårdhet. Han sade sig själv med en viss glädje — att det väl var det minsta, att det var en botgörelse, att han annars skulle ha blivit straffad på ett annat sätt senare för sin stora likgiltighet gentemot sin far, och för en sådan far; att det aldrig kunde vara rätt, att hans far fått genom­ kämpa så mycket lidande och han själv intet— — vad var för resten hans arbete och hans ar­ mod i jämförelse med överstens hjältemodiga liv, samt att enda sättet för honom att komma<noinclude> <references/></noinclude> rpgxawmaytayr6j8w2n7cf64ziity63 104 226551 660380 2026-10-30T15:13:29Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'närmare fadern och att söka efterlikna honom var att modigt strida emot nöden, liksom han modigt stritt emot fienden, och att det utan tvivel varit detta, som översten menat, när han uttala­ de orden: "Han skulle bliva värdig", ord, som Marius fortfor att bära, icke på sitt bröst, ty över­ stens skrivelse var försvunnen, men i sitt hjärta. Dessutom var han bara barnet den dagen då hans morfar körde bort honom; nu var han en man. Han kände det. Olyckan... 660380 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 899 —}}</noinclude>närmare fadern och att söka efterlikna honom var att modigt strida emot nöden, liksom han modigt stritt emot fienden, och att det utan tvivel varit detta, som översten menat, när han uttala­ de orden: "Han skulle bliva värdig", ord, som Marius fortfor att bära, icke på sitt bröst, ty över­ stens skrivelse var försvunnen, men i sitt hjärta. Dessutom var han bara barnet den dagen då hans morfar körde bort honom; nu var han en man. Han kände det. Olyckan hade varit nyt­ tig för honom. Fattigdomen i ungdomsåren har, om det vill sig väl, det goda med sig, att hela vil­ jekraften koncentreras på ett framåtsträvande, och att själens mål ställes högt. Fattigdomen blottar det materiella livet, och den förskräckande verkligheten; det är detta som är orsaken till den obestämda strävan efter idealet. Den rike unge mannen har hundratals glänsande men förråande förströelser, kappridningar, jakt, hundar, tobak, spel, goda måltider och mera sådant, allt till­ fredsställande själens lägre begär, på bekostnad av de högre och känsligare. Den fattige unge mannen arbetar och bemödar sig om att förtjäna sitt uppehälle; han äter; när han ätit försjunker<noinclude> <references/></noinclude> ttt9fsu7bbyeovqthdfn6d64cgut1p5 104 226552 660381 2026-10-30T15:13:47Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'han i drömmar. Han bevistar de frispektakel, som Gud giver; han betraktar himlen, stjärnorna, blommorna, barnen, mänskligheten, vari han li­ der, skapelsen, varav han njuter. Han betraktar mänskligheten, tills han ser själen, ocliskapelsen så länge, att han ser Gud. Han drömmer, och han känner sig stor; han drömmer åter, och han känner sig vek. Från den egoistiske mannen, som lider, övergår han till mannen, som deltager. En storartad känsla vaknar ino... 660381 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 900 —}}</noinclude>han i drömmar. Han bevistar de frispektakel, som Gud giver; han betraktar himlen, stjärnorna, blommorna, barnen, mänskligheten, vari han li­ der, skapelsen, varav han njuter. Han betraktar mänskligheten, tills han ser själen, ocliskapelsen så länge, att han ser Gud. Han drömmer, och han känner sig stor; han drömmer åter, och han känner sig vek. Från den egoistiske mannen, som lider, övergår han till mannen, som deltager. En storartad känsla vaknar inom honom, glöm­ skan av sig själv, och medlidandet med andra. När han tänker på alla de otaliga njutningar, som naturen erbjuder och skänker bort åt öppna själar, och förvägra de slutna, kommer han, förståendets millionär, att beklaga penningmillionären. Varje tillstymmelse till hat försvinner från hans hjärta allteftersom ljuset intränger i hans själ. För öv­ rigt, är han väl olycklig? Nej. En ung mans fattigdom är aldrig olycklig. Den förste bäste yngling, hur fattig han än må vara, skall alltid med sin hälsa, sin styrka, sin spä^nstiga gång, sina strålande ögon, sitt varma blod, sitt svarta hår, sin friska hy, och sina vita tänder, uppväcka armod hos en gammal kejsare. Och medan han<noinclude> <references/></noinclude> ew2kn6mfs4wq37p25z8dcu0vf40cy24 104 226553 660382 2026-10-30T15:16:33Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'varje morgon återtager sitt arbete för brödfödan blir lians rygg allt ral<are och hans hjärna allt rikare på idéer. Efter slutat arbete försjunker han åter i drömmar, i betraktelser, i fröjder; han vandrar med fötterna bland vidrigheter, bland taggiga stenar, och många gånger i den värsta smutsen, men huvudet höll han alltid högt med blicken mot ljuset. Han var liten, mild och fred­ lig, välvillig, foglig och passiv, och alltid nöjd med litet; ocli ha... 660382 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 901 —}}</noinclude>varje morgon återtager sitt arbete för brödfödan blir lians rygg allt ral<are och hans hjärna allt rikare på idéer. Efter slutat arbete försjunker han åter i drömmar, i betraktelser, i fröjder; han vandrar med fötterna bland vidrigheter, bland taggiga stenar, och många gånger i den värsta smutsen, men huvudet höll han alltid högt med blicken mot ljuset. Han var liten, mild och fred­ lig, välvillig, foglig och passiv, och alltid nöjd med litet; ocli han välsignade Gud, som givit ho­ nom dessa två rikedomar, som fattas så många av de på pengar rika; arbetet, som gör fri, och tanken, som gör värdig. Det var detta, som försiggått inom Marius. Han hade till och med hängivit sig för mycket åt fun­ deringar. Den dagen, han kommit därhän, att han kunde förtjäna nog för sitt uppehälle, hade han stannat vid det, emedan han tyckte, att det gjorde honom gott att vara fattig, och han för­ kortade sitt arbete för att så mycket mer kunna hängiva sig åt sina tankar. På detta sätt tillbragte han ibland hela dagar med att drömma, försjunken som en visionär i exstasens stumma vällust och ett inre ljus. Han hade inrättat sitt Victor Hugo VII 7<noinclude> <references/></noinclude> h3cxgg3nk6yt18xby5bunvbs2fvenpu 104 226554 660383 2026-10-30T15:16:51Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'liv för följande uppgifter: att sysselsätta sig så litet som möjligt med materiella arbeten för att så mycket mer kunna få ägna sig åt tankearbete, med andra ord, att ägna så få timmar som möj­ ligt åt det oändliga. Han levde i den tron, att ingenting fattades honom, och märkte ej, att detta försjunkande i betraktelser ofta slutar med att bliva ett slags lättja, att han nöjt sig med att vinna blott det allra nödvändigaste, och att han vilade sig f...' 660383 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 902 —}}</noinclude>liv för följande uppgifter: att sysselsätta sig så litet som möjligt med materiella arbeten för att så mycket mer kunna få ägna sig åt tankearbete, med andra ord, att ägna så få timmar som möj­ ligt åt det oändliga. Han levde i den tron, att ingenting fattades honom, och märkte ej, att detta försjunkande i betraktelser ofta slutar med att bliva ett slags lättja, att han nöjt sig med att vinna blott det allra nödvändigaste, och att han vilade sig för tidigt. Det var otvivelaktigt, att detta tillstånd endast var övergående för denna energiska och högsin­ nade natur, och att Marius vid första samman­ stötning av livets olika svåra sidor åter skulle vakna upp. Emellertid processade han inte alls, fastän han var advokat, och vad morfadern än tänkte om honom. Drömmarna hade fört honom bort från juridiken. Att umgås med jurister, bevista sam­ manträden, och skaffa sig mål, fann han tråkigt. Varför då göra det? Han fann ingen orsak att förändra sina inkomster. Bokhandeln inbringade honom en tillräcklig inkomst, genom arbetet där.<noinclude> <references/></noinclude> dgn9j6q4yu6q31q5jfp58lsmkrcxhhk 104 226555 660384 2026-10-30T15:17:01Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'ett arbete som var föga mödosamt, och, som sagt räckte till hans uppehälle. En av de bokhandlare, för vilken han arbeta­ de, jag tror hans namn var Magimel, hade er­ bjudit honom fast plats hos sig mot en lön av femtonhundra francs om året och fritt rum. Rum och femtonhundra francs! Utan tvivel mycket lockande. Men att avstå från friheten, att vara löntagare, att vara en slags bodknodd i littera­ tur. Enligt Marius' åsikt skulle hans ställning, om han... 660384 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 903 —}}</noinclude>ett arbete som var föga mödosamt, och, som sagt räckte till hans uppehälle. En av de bokhandlare, för vilken han arbeta­ de, jag tror hans namn var Magimel, hade er­ bjudit honom fast plats hos sig mot en lön av femtonhundra francs om året och fritt rum. Rum och femtonhundra francs! Utan tvivel mycket lockande. Men att avstå från friheten, att vara löntagare, att vara en slags bodknodd i littera­ tur. Enligt Marius' åsikt skulle hans ställning, om han antog detta förslag, bliva både bättre och sämre på samma gång. Han skulle vinna i komfort, men förlora i värdighet. Det skulle va­ ra en tilltalande olycka, förvandlad till ett fult och löjligt tvång, ungefär som om en blind hade bli­ vit enögd. Han avböjde. Marius levde isolerat. På grund av dels sin smak för ensamheten, dels en smula skygghet, hade han bestämt avböjt att sälla sig till den sammanslutning, som Enjolras ledde. Man hade förblivit goda vänner, färdiga att hjälpa varandra på alla sätt och vis, men ingenting därutöver. Marius hade två vänner, en ung, Courfeyrac och en gammal, herr Mabeuf. Han föredrog den äld­<noinclude> <references/></noinclude> tv66rcqf8tswnipbvepzqgaiokwhejp 104 226556 660385 2026-10-30T15:17:10Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 're. Först var det tack vare honom, som hans inre hade förändrats, och vidare hade denne känt och älskat hans fader. "Han har opererat min karaktär", brukade han säga. Säkert var, att denne kyrkovärds inflytande va­ rit avgörande. Dock hade herr Mabeuf i denna sak icke spe­ lat annan roll än att vara försynens lugna och orubbliga verktyg. Han hade av en slump och alldeles omedvetet upplyst Marins liksom ett ljus som någon bär; han hade varit ljuset och... 660385 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 904 —}}</noinclude>re. Först var det tack vare honom, som hans inre hade förändrats, och vidare hade denne känt och älskat hans fader. "Han har opererat min karaktär", brukade han säga. Säkert var, att denne kyrkovärds inflytande va­ rit avgörande. Dock hade herr Mabeuf i denna sak icke spe­ lat annan roll än att vara försynens lugna och orubbliga verktyg. Han hade av en slump och alldeles omedvetet upplyst Marins liksom ett ljus som någon bär; han hade varit ljuset och icke denne någon. I fråga om den politiska revolution, som för­ siggått inom Marius, så var Mabeuf alldeles ur stånd att vare sig förstå den eller att önska diri­ gera den. Som vi senare komma att återfinna herr Ma­ beuf, äro några ord om honom icke överflödiga.<noinclude> <references/></noinclude> 2lopzk50dkf1wp3zocpsvzhascgi0rz 104 226557 660386 2026-10-30T15:17:36Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'folianter och till och med duodeser, som de kun­ de bläddra i. Han aktade sig noga för att vara sysslolös; att ha böcker hindrar en inte ifrån att läsa, att vara botanist hindrar en inte ifrån att vara trädgårdsmästare. På den tiden, han um­ gicks med Pontmercy, hade det funnits det sam­ bandet mellan översten och honom, att översten gjorde för blommorna det som han själv gjorde för frukterna. Herr Mabeuf hade lyckats fram­ ställa ett nytt slag av p...' 660386 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 905 —}}</noinclude>folianter och till och med duodeser, som de kun­ de bläddra i. Han aktade sig noga för att vara sysslolös; att ha böcker hindrar en inte ifrån att läsa, att vara botanist hindrar en inte ifrån att vara trädgårdsmästare. På den tiden, han um­ gicks med Pontmercy, hade det funnits det sam­ bandet mellan översten och honom, att översten gjorde för blommorna det som han själv gjorde för frukterna. Herr Mabeuf hade lyckats fram­ ställa ett nytt slag av päron, lika saftiga som Salnt-Germain-päronen. Det är också genom hans medverkan, som oktobermirabellen, ännu i dag omtyckt, och ej mindre välsmakande än sommarmirabellen, uppstått. Han besökte mässan snarare av mildhet än av andakt, och emedan han tyckte om att se människoansikten omkring sig, men hatade deras sorl, och han fann, att kyrkan var det enda ställe, där han fann människor för­ samlade under tystnad. Som han ansåg, att man borde vara någonting i staten, hade han valt att bliva kyrkovärd. För resten hade han aldrig lyc­ kats älska en kvinna så mycket som en tulpanlök, och aldrig någon man så mycket som en elzévir. Han hade för länge sedan passerat sextiotalet.<noinclude> <references/></noinclude> bwsav9wa5nab9aohqhifmbnmk2lxjwv 104 226558 660387 2026-10-30T15:18:02Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'när mågon en dag frågade honom: — "Varför har Ni aldrig gift Er?" "Jag har glömt att göra det", svarade han. Om det någon gång hände, att han utbrast: — "Om jag vore rik", så var det ej när han fixerade en vecker flicka, såsom hr Gillenormand brukade, utan när han betraktade en vacker bok. Han levde ensam med en gammal hushållerska. Han hade gikt i händerna och när han sov, krökte sig hans gamla, av reumatis­ men knöliga fingrar över lakanets veck...' 660387 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 907 —}}</noinclude>när mågon en dag frågade honom: — "Varför har Ni aldrig gift Er?" "Jag har glömt att göra det", svarade han. Om det någon gång hände, att han utbrast: — "Om jag vore rik", så var det ej när han fixerade en vecker flicka, såsom hr Gillenormand brukade, utan när han betraktade en vacker bok. Han levde ensam med en gammal hushållerska. Han hade gikt i händerna och när han sov, krökte sig hans gamla, av reumatis­ men knöliga fingrar över lakanets veck. Han hade skrivit och utgivit en "Trakten Cauteretz' flora" med kolorerade planscher, ett ganska upp­ skattat arbete, som han själv sålde. Två eller tre gånger om dagen ringde det i hans bostad på Méziéres-gatan för den skull. Han fick nog in två tusen francs om året, och det var nästan hela hans inkomst. Ehuru fattig hade han tack vare tålamod, umbäranden och tid, kunnat skaffa sig ett ganska dyrbart bibliotek. Han gick aldrig ut utan att ha en bok under armen, och när han kom hem, hade han ofta två. De enda prydna­ derna i de fyra rum i bottenvåningen, som till­ sammans med en trädgård utgjorde hans domän, var pressade växter och gravyrer av gamla mä­<noinclude> <references/></noinclude> o7o02z75cam20ykzjjjqz7oxgn4l8q1 104 226559 660388 2026-10-30T15:18:24Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'stare. Åsynen av en sabel eller en bössa kom hans blod att stelna i ådrorna. Under hela sitt liv hade han aldrig kommit i närheten av en ka­ non, icke ens vid Invalidhotellet. Hans mage var passabel. Han hade en bror, som var kyrkoher­ de med grått hår och tandlös mun och svagt förstånd, oclidarrningar i hela kroppen; denne broder talade picardiska, hade ett barnsligt skratt, var alltid rädd och såg ut som ett gam­ malt får. Bortsett från detta hade h... 660388 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 908 —}}</noinclude>stare. Åsynen av en sabel eller en bössa kom hans blod att stelna i ådrorna. Under hela sitt liv hade han aldrig kommit i närheten av en ka­ non, icke ens vid Invalidhotellet. Hans mage var passabel. Han hade en bror, som var kyrkoher­ de med grått hår och tandlös mun och svagt förstånd, oclidarrningar i hela kroppen; denne broder talade picardiska, hade ett barnsligt skratt, var alltid rädd och såg ut som ett gam­ malt får. Bortsett från detta hade han inga an­ dra vänner bland de levande än en gammal bok­ handlare på Porte Saint-Jacques-gatan vid namn Royol. Denne drömde om att naturalisera indigo i Frankrike. Hans tjänarinna var, även hon, ett slags oskuld. Den gamla fattiga kvinnan var jungfru. Sultan, hennes katt, som skulle kunnat jama Allegris miserese i Sixtinska kapellet, fyllde helt hennes hjärta, och lade beslag på alla de ömma käns­ lor, hon ägde. Hon hade aldrig vågat lyfta blic­ karna så högt som till en man. Hon hade stan­ nat vid sin katt. Liksom denne hade hon mu­ stascher. Hennes alltid vita mössor utgjorde hennes stolthet. Ledigheten om söndagen efter<noinclude> <references/></noinclude> akaqzj0yu31ljny0ff4vdjrgkli8frk 104 226560 660389 2026-10-30T15:18:37Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'mässan använde hon till att räkna linne i sin ki­ sta ocl iatt på sängen breda ut de klänningar hon köpte, men aldrig använde. Hon kunde lä­ sa. Herr Mabeuf kallade henne mor Plutarchus. Herr Mabeuf hade fattat behag till Marius, emedan denne, som var ung och böjlig, lyste upp hans ålderdom utan att irritera honom. Ungdom­ ens mildhet har samma verkan på ålderdomen som sol under vindstilla. När Marius var trött på den krigiska äran, kanonernas dån, m...' 660389 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 909—}}</noinclude>mässan använde hon till att räkna linne i sin ki­ sta ocl iatt på sängen breda ut de klänningar hon köpte, men aldrig använde. Hon kunde lä­ sa. Herr Mabeuf kallade henne mor Plutarchus. Herr Mabeuf hade fattat behag till Marius, emedan denne, som var ung och böjlig, lyste upp hans ålderdom utan att irritera honom. Ungdom­ ens mildhet har samma verkan på ålderdomen som sol under vindstilla. När Marius var trött på den krigiska äran, kanonernas dån, marscher och reträtter och alla de underbara drabbningar, där hans fader utdelat och mottagit sabelhugg, då besökte han herr Mabeuf, och herr Mabeuf talade med honom om hjältarna ur botanistens synpunkt. Omkring 1830 hade hans broder kyrkoherden dött, och herr Mabeufs horisont förmörkades, som om natten gjort sitt inbrott. En konkurs — hans advokats — hade berövat honom tio tusen francs, eller allt, vad han ägde själv och efter brodern. Juli-revolutionen medförde en kris inom bokhan­ deln. Under svåra tider är den första sak, man avstår från att köpa, en flora. Försäljningen av "Trakten Cauteretz' flora" hejdades genast. Det<noinclude> <references/></noinclude> jyqs7sow7sntrsh8dbxtjte1n9wau3a 104 226561 660390 2026-10-30T15:18:52Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'gick veckor utan att någon köpare visade sig. Stundom ryckte herr Mabeuf till vid en ringning. Herrn, sade sorgset mor Plutarchus, det är vattenbäraren. Följden blev att herr Mabeuf lämnade Méziéres-gatan, lämnade sin befattning som kyrkovärd, avstod från Saint-Sulpice, sålde en del, ej av sina böcker, men av sina gravyrer — av dem han var minst fäst vid — samt flyttade in i ett litet hus vid boulevard Montparnasse, där han förresten stannade blott et... 660390 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 910 —}}</noinclude>gick veckor utan att någon köpare visade sig. Stundom ryckte herr Mabeuf till vid en ringning. Herrn, sade sorgset mor Plutarchus, det är vattenbäraren. Följden blev att herr Mabeuf lämnade Méziéres-gatan, lämnade sin befattning som kyrkovärd, avstod från Saint-Sulpice, sålde en del, ej av sina böcker, men av sina gravyrer — av dem han var minst fäst vid — samt flyttade in i ett litet hus vid boulevard Montparnasse, där han förresten stannade blott ett kvartal, och detta av två skäl. För det första vågade han icke giva ut mer än två hundra francs i hyra, och för det andra hör­ de han, emedan han hade mästerskytten Faton till granne, hela dagen pistolskott, vilket var out­ härdligt. Han tog med sig sin Flora, sina kopparstick, sina växter, sina portföljer och sina böcker samt slog upp sina bopålar intill Salpétriére, i ett slags koja i byn Austerlitz, där han för femtio ecu'er om året erhöll tre rum och en av en häck inhägnad trädgård. Han begagnade flyttningen till att sälja nästan alla sina möbler. Den dag, han flyttade in, var han mycket glad och slog<noinclude> <references/></noinclude> 4dtp8k7hxyozkashsoq8okssq8gk32r 104 226562 660391 2026-10-30T15:19:02Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'själv i alla spikar som behövdes för att hänga upp gravyrerna och växterna; resten av dagen använde han till att gräva i sin trädgård och när han på kvällen såg att mor Plutarchus var en smula dyster, klappade han henne på axeln och sade småleende: Vi komma nog att få indigo. Det var endast få besökande, bokhandlaren från Porte Saint-Jacques och Marius, som fingo tillträde till hans koja i Austerlitz, ett bullersamt namn, som han dessutom fann föga b...' 660391 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 911 —}}</noinclude>själv i alla spikar som behövdes för att hänga upp gravyrerna och växterna; resten av dagen använde han till att gräva i sin trädgård och när han på kvällen såg att mor Plutarchus var en smula dyster, klappade han henne på axeln och sade småleende: Vi komma nog att få indigo. Det var endast få besökande, bokhandlaren från Porte Saint-Jacques och Marius, som fingo tillträde till hans koja i Austerlitz, ett bullersamt namn, som han dessutom fann föga behag i. För övrigt äro, som vi just påpekat, de intelli­ genser, vilka ägna sig åt visheten eller galenska­ pen eller åt båda på en gång — det händer ofta — föga mottagliga för livets realiteter. De be­ kymra sig föga om sitt eget öde. De koncentrera sig på vissa ting så, att de för de övriga blott ha en passivitet, som närmar sig filosofi. Man kommer på det sluttande planet, man stiger ned för rangens stege, man krymper samman och utan att man lägger märke till det. Visserligen kommer ett uppvaknande, men för sent. Under mellantiden synes man vara neutral i detta spel, där insatsen är vår lycka eller olycka. Man är själv insatsen och ser på spelet som en utomstå­<noinclude> <references/></noinclude> enegx56i3llmazvegd8aj73tx8hzijv 104 226563 660392 2026-10-30T15:19:13Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'ende. Det var därför, som herr Mabeuf, trots den förmörkelse, som ägt rum omkring hans person, och trots att hans förhoppningar utslock­ nade den ena efter den andra, dock förblev full­ komligt, om också något barnsligt, lycklig. Hans vanor hade något av en pendyls regelbundna gång. När hans urverk en gång dragits upp av en illusion, fortsatte det att gå mycket länge, till och med sedan illusionen försvunnit. Ett ur stannar ej just i det ögonblick, so... 660392 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 912 —}}</noinclude>ende. Det var därför, som herr Mabeuf, trots den förmörkelse, som ägt rum omkring hans person, och trots att hans förhoppningar utslock­ nade den ena efter den andra, dock förblev full­ komligt, om också något barnsligt, lycklig. Hans vanor hade något av en pendyls regelbundna gång. När hans urverk en gång dragits upp av en illusion, fortsatte det att gå mycket länge, till och med sedan illusionen försvunnit. Ett ur stannar ej just i det ögonblick, som man tappar urnyckeln. Herr Mabeufs nöjen voro oskyldiga. Dessa nöjen voro även föga dyrbara och oväntade. Det minsta kunde giva anledning till dem. En dag läste mor Plutarchus en roman i ett hörn av rum­ met. Hon läste högt, emedan hon då förstod bättre. Att läsa högt är att bekräfta för sig själv, vad man läser. Det finnes personer, som läsa mycket högt, och då se ut, som ville de av­ giva sitt hedersord på vad de läsa. Mor Plutarchus läste med dylik energi i den roman, hon höll i handen. Herr Mabeuf hörde utan att lyssna.<noinclude> <references/></noinclude> dfsgqg65rym1ikt358ta62pqp1pjc2t 104 226564 660393 2026-10-30T15:19:26Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Under läsningen kom hon till denna mening: Det gällde en dragon och hans sköna. "Den sköna var förnärmad och dragonen". .. Hon avbröt läsningen för att torka av sina glas­ ögon. Buddha och draken, återtog herr Mabeuf halv­ högt. (Dragon betyder även drake på franska.) Ja, det är sannt, det fanns en drake, som liggan­ de i sin håla, sprutade ut eld genom sitt gap och antände himlen. Många stjärnor voro redan upp­ brända av vidundret, som dessutom h...' 660393 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 913 —}}</noinclude>Under läsningen kom hon till denna mening: Det gällde en dragon och hans sköna. "Den sköna var förnärmad och dragonen". .. Hon avbröt läsningen för att torka av sina glas­ ögon. Buddha och draken, återtog herr Mabeuf halv­ högt. (Dragon betyder även drake på franska.) Ja, det är sannt, det fanns en drake, som liggan­ de i sin håla, sprutade ut eld genom sitt gap och antände himlen. Många stjärnor voro redan upp­ brända av vidundret, som dessutom hade tigerklor. Buddha gick in i dess håla och lyckades omvända det till den rätta tron. Det är en bra bok. Ni läser, mor Plutarchus. Det finns ingen vackrare legend. Och herr Mabeuf försjönk i behagliga dröm­ mar.<noinclude> <references/></noinclude> rouyatwzciojqn77bq0r6g85mzj9wn4 104 226565 660394 2026-10-30T15:19:42Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'var i detta drömmande tillstånd, skulle ett öga, som kunnat skåda in i Marius själ, bländats av dess renhet. Om våra kroppsliga ögon hade för­ mågan att skåda in i andras samveten, skulle vi helt säkert döma människan mera efter hennes tankar. Tainken, men icke drömmen, inrymmer vilja. Drömmen är helt och hållet spontan, och visar, till oclimed när den framställer det gigan­ tiska och det ideala, vår själs ansikte. Det finns intet, som mera omedel...' 660394 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 917 —}}</noinclude>var i detta drömmande tillstånd, skulle ett öga, som kunnat skåda in i Marius själ, bländats av dess renhet. Om våra kroppsliga ögon hade för­ mågan att skåda in i andras samveten, skulle vi helt säkert döma människan mera efter hennes tankar. Tainken, men icke drömmen, inrymmer vilja. Drömmen är helt och hållet spontan, och visar, till oclimed när den framställer det gigan­ tiska och det ideala, vår själs ansikte. Det finns intet, som mera omedelbart kommer från vår själs innersta, än de omedvetna och måttlösa strävan­ dena mot framtidens glans. Dessa strävanden vi­ sa bättre än de förnuftigt ordnade tankarna män­ niskans verkliga karaktär. Det är drömmarna, som ge den bästa bilden av oss. En var drömmer om det okända och det omöjliga enligt sin egen natur. Vid mitten av detta år, 1831, berättade den gamla, som passade upp Marius, att man skulle vräka hans grannar. — Varför det? .frågade han. — Emedan de ej betala sin hyra, de äro skyl­ diga för två kvartal. — Hur mycket blir det? Victor Hugo VII 8<noinclude> <references/></noinclude> ewptdd57cbz9qnq9cfnio26qfm2kdnu 104 226566 660395 2026-10-30T15:19:54Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '— Tjugo francs, sade den gamla. Marius hade gömt trettio francs i sin låda. — Här är tjugofem francs, sade han till den gamla. Betala för de stackars varelserna, giv dem fem francs men säg ej, att det kommer från mig.' 660395 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 918 —}}</noinclude>— Tjugo francs, sade den gamla. Marius hade gömt trettio francs i sin låda. — Här är tjugofem francs, sade han till den gamla. Betala för de stackars varelserna, giv dem fem francs men säg ej, att det kommer från mig.<noinclude> <references/></noinclude> 0rf4btmgh7wirq98ly9bznnm5f4sj51 104 226567 660396 2026-10-30T15:20:13Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'dotter in och med sin mildaste röst — ty det gäll­ de ju hennes favorit — sade hon till honom: — Min far, Théodule kommer hit i dag på morgonen för att göra visit. — Vem är Théodule? — Er nevö. — Jaså, sade morfadern. Sedan återtog han läsningen, tänkte icke mer på sin nevö, som icke var någon annan än en viss Théodule, och blev snart vid dåligt lynne, något som ofta hände, när han satt ocliläste. Tidnin­ gen, han höll sig med, vilke...' 660396 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 920 —}}</noinclude>dotter in och med sin mildaste röst — ty det gäll­ de ju hennes favorit — sade hon till honom: — Min far, Théodule kommer hit i dag på morgonen för att göra visit. — Vem är Théodule? — Er nevö. — Jaså, sade morfadern. Sedan återtog han läsningen, tänkte icke mer på sin nevö, som icke var någon annan än en viss Théodule, och blev snart vid dåligt lynne, något som ofta hände, när han satt ocliläste. Tidnin­ gen, han höll sig med, vilken naturligtvis var ro­ jalistisk, kungjorde till dagen därpå, utan att ta­ ga parti, en av de händelser, som i det dåvaran­ de Paris inträffade dagligen: Att några av juris­ terna och medicinarna skulle samlas klockan tolv på Panthéon-platsen för att överlägga. Det gäll­ de en brännande fråga: Nationalgardets artilleri och en konflikt mellan krigsministern och med­ borgargardet med avseende på de å Louvrens borggård uppställda kanonerna. Studenterna skul­ le "överlägga" om det. Det behövdes icke mer för att reta herr Gillenormand. Han tänkte på Marius, som var student, och<noinclude> <references/></noinclude> jiooz68csc2gnh0k984uvjs1mjxtpqf 104 226568 660397 2026-10-30T15:20:26Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'troligen, liksom de andra, skulle "överlägga" på Panthéon-platsen. Under det han fördjupade sig i dessa funderin­ gar, inträdde löjtnant Théodule civilklädd, vilket var väl uträknat, diskret infördes han av fröken Gillenormand. Löjtnanten tänkte som så: — Den gamle druiden har icke placerat allt i form av livränta. Det kan vara mödan värt att en och annan gång styra ut sig som civil. Fröken Gillenormand sade högt till sin fader: — Théodule, er...' 660397 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 921 —}}</noinclude>troligen, liksom de andra, skulle "överlägga" på Panthéon-platsen. Under det han fördjupade sig i dessa funderin­ gar, inträdde löjtnant Théodule civilklädd, vilket var väl uträknat, diskret infördes han av fröken Gillenormand. Löjtnanten tänkte som så: — Den gamle druiden har icke placerat allt i form av livränta. Det kan vara mödan värt att en och annan gång styra ut sig som civil. Fröken Gillenormand sade högt till sin fader: — Théodule, er nevö. Och lågt till löjtnanten: — Samtyck till allt. Och därefter gick hon ut. Löjtnanten, föga van vid så högtidliga möten, stammade med en viss förlägenhet: — God dag, morbror, och gjorde en hälsning, och helt ofrivilligt tänkte han samtidigt göra de militära ställningsstegen men hejdade sig, och förvandlade det i en helt borgerlig bugning. — Jaså, det är ni, gott, sätt er, sade den gamle. Sedan glömde han fullständigt löjtnanten. Théodule satte sig och herr Gillenormand res­ te sig. Herr Gillenormand började promenera<noinclude> <references/></noinclude> bzo3220d7hnc0sqxux88l7k9mc2jn0b 104 226569 660398 2026-10-30T15:20:41Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'fram och tillbaka på golvet, högljutt pratande med händerna i fickorna och med sina inflamme­ rade fingrar vridande på de båda klockorna, han hade i sina två västfickor. — Sådana slynglar! Och de sammankalla var­ andra på Panthéon-platsen. Tusan också! Barn­ ungar, som nyligen ammades. Om man klämde näsan på dem, skulle det komma mjölk ur den. Och de skola överlägga i morgon klockan tolv. Vart bär det hän? Det är givet, att det bär till avgrunde...' 660398 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 922 —}}</noinclude>fram och tillbaka på golvet, högljutt pratande med händerna i fickorna och med sina inflamme­ rade fingrar vridande på de båda klockorna, han hade i sina två västfickor. — Sådana slynglar! Och de sammankalla var­ andra på Panthéon-platsen. Tusan också! Barn­ ungar, som nyligen ammades. Om man klämde näsan på dem, skulle det komma mjölk ur den. Och de skola överlägga i morgon klockan tolv. Vart bär det hän? Det är givet, att det bär till avgrunden. Så långt ha vi kommit, tack vare den spanska politiken. Medborgarartilleriet! Att över­ lägga om medborgarartilleriet. Att ställa sig ute i fria luften och prata om nationalgardets minor. Och vilka skola möta upp där? — Se till exem­ pel vart jakobinismen leder. Jag slår vad om vad man vill, en miljon emot en tallstrunt, att dit kom­ ma endast skurkar och gamla straffångar. Re­ publikaner och galärslavar ha en näsa och en näsduk. Carnot sade: "Varthän vill du att jag skall gå, förrädare?" Fouché svarade, "Vart du vill, idiot!" Se där, vad republikaner äro för slags människor. — Det är sant, sade Théodule.<noinclude> <references/></noinclude> t9t71nygckogjrknlkv5n22ld0lcboe 104 226570 660399 2026-10-30T15:20:50Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Herr Gillenormand vände huvudet till hälften, fick syn på Théodule, och fortsatte: — När man tänker på att den slyngeln varit nog oförskämd att göra sig till carbonarol Var­ för har du lämnat mitt hus? För att gå och bli republikan! Usch! Först och främst vill folket icke veta av din republik, ty det är förnuftigt. Folket vet, att det alltid funnits konungar, och att det alltid kommer att finnas dylika, det vet, att folket ej är någonting annat än...' 660399 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 923 —}}</noinclude>Herr Gillenormand vände huvudet till hälften, fick syn på Théodule, och fortsatte: — När man tänker på att den slyngeln varit nog oförskämd att göra sig till carbonarol Var­ för har du lämnat mitt hus? För att gå och bli republikan! Usch! Först och främst vill folket icke veta av din republik, ty det är förnuftigt. Folket vet, att det alltid funnits konungar, och att det alltid kommer att finnas dylika, det vet, att folket ej är någonting annat än folket, och det struntar i din republik, hör du, din idiot! Kan man tänka sig en sådan nyck! Att förälska sig i Pére Duchéne och kasta ömma blickar på guilljotinen, att sjunga romanser och spela guitarr under 1793 års balkong; man önskar, man kunde få spotta på alla de där pojkslynglarna, så dum­ ma äro de. Allesammans! Inte en enda undan­ tagen! Man behöver bara inandas gatans luft för att bli galen. Nittonde århundradet är ett gift. Den förste bäste gatpojke låter sitt skägg växa, tror sig ha blivit en mycket viktig man och läm­ nar sina gamla föräldrar i sticket. Det är republi­ kanskt, det är romantiskt. Vad är då romantik? Var så vänlig och säg mig, vad det är. Alla möj­<noinclude> <references/></noinclude> 4hs91j1ptne735p2cfvkplu4v2g5j97 104 226571 660400 2026-10-30T15:21:00Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'liga galenskaper. För ett år sedan sprungo de och gapade efter Hernani. Jag frågar er! Hernani! Är det ej bara antiteser, vedervärdigheter, som inte en gång äro skrivna på ordentlig fran­ ska? Och så ställa de kanoner på Louvrens borg­ gård. Sådana äro denna tidens stråtrövare. — Ni har rätt, morbror, sade Théodule. Herr Gillenormand återtog: — Kanoner på museets gård! Varför? Vad är egentliga meningen? Ni vilja alltså skjuta ned Apollon d...' 660400 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 924 —}}</noinclude>liga galenskaper. För ett år sedan sprungo de och gapade efter Hernani. Jag frågar er! Hernani! Är det ej bara antiteser, vedervärdigheter, som inte en gång äro skrivna på ordentlig fran­ ska? Och så ställa de kanoner på Louvrens borg­ gård. Sådana äro denna tidens stråtrövare. — Ni har rätt, morbror, sade Théodule. Herr Gillenormand återtog: — Kanoner på museets gård! Varför? Vad är egentliga meningen? Ni vilja alltså skjuta ned Apollon de Belvédere. Vad ha patronerna med den mediceiska Venus att göra? 0, dessa nuti­ dens ynglingar äro banditer. — Jo, det är just en storhet, deras Benjamin Constant! Och de, som ej äro skurkar eller dumbommar. De göra allt för att verka löjliga; de kläda sig illa, äro rädda för kvinnor, och stryka omkring kjolarna med en ängslig min, som lockar gatflickorna att skratta: på min ära skulle man inte vilja kalla dem "kär­ lekens pauvres honteux". De äro va^nskapliga och tävla i dumhet; de upprepa Tiercelius och Potiers vitsar; de kläda siH i rockar som likna säckar, i västar som likna stalldrängars; de ha<noinclude> <references/></noinclude> i7gfqkjqwr7haz96ehzedxwuwjzdvek 104 226572 660401 2026-10-30T15:21:10Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'skjortor och benkläder av grovt tyg och stövlar av grovt läder. Man skulle kunna använda deras fula språk till att sula om deras gamla utslitna skor med. Och alla dessa barnungar tillåta sig att ha politiska meningar. Det borde vara förbjudet att ha poli­ tiska meningar. De fabricera system, omskapa samhället, stör­ ta monarkien, omkasta lagarna; de placera vin­ den, där källaren skall vara, de vända upp och ned på hela Europa, de bygga upp värden på... 660401 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 925 —}}</noinclude>skjortor och benkläder av grovt tyg och stövlar av grovt läder. Man skulle kunna använda deras fula språk till att sula om deras gamla utslitna skor med. Och alla dessa barnungar tillåta sig att ha politiska meningar. Det borde vara förbjudet att ha poli­ tiska meningar. De fabricera system, omskapa samhället, stör­ ta monarkien, omkasta lagarna; de placera vin­ den, där källaren skall vara, de vända upp och ned på hela Europa, de bygga upp värden på nytt, och deras största lycka är att förstulet tit­ ta på tvätterskornas ben, när de stiga upp i sina kärror. — Ack, Marius, din narri — Att stå på en öppen plats och hålla tal, att debattera och överlägga och vidtaga åtgärder! 0, rättvisans Gud! Detta virrvarr har blivit trådsli­ tet, och är nu enbart löjligt. Jag har upplevat kaos och trampat omkring 1 smörjan. Skolpojkar överlägga om nationalgardet, något man icke fin­ ner ens hos ogibewaserna och cadodacherna! Vildarna, som gå alldeles nakna, cabocherna, vilkas<noinclude> <references/></noinclude> rdq5pk0fvbn8rt68hmj8lbv416boa92 104 226573 660402 2026-10-30T15:21:20Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'huvuden likna fjäderbollar och som ha en klubba i handen — äro klokare än dessa skolpojkar. Slynglar som icke äro värda en tolvskilling! Och sådana skola överlägga, besluta oclibestämma. Det är världens undergång! Det är slutet på denna usla jordklump! Det fattades en sista ross­ ling, Frankrike utstöter den. Överlägg ni, era nar­ rar! Sådana där saker skola hända, så länge de gå och läsa tidningarna under Odeons arkader. — Det kostar dem en...' 660402 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 926 —}}</noinclude>huvuden likna fjäderbollar och som ha en klubba i handen — äro klokare än dessa skolpojkar. Slynglar som icke äro värda en tolvskilling! Och sådana skola överlägga, besluta oclibestämma. Det är världens undergång! Det är slutet på denna usla jordklump! Det fattades en sista ross­ ling, Frankrike utstöter den. Överlägg ni, era nar­ rar! Sådana där saker skola hända, så länge de gå och läsa tidningarna under Odeons arkader. — Det kostar dem en sous, och därtill deras sunda förnuft, deras hjärta, deras själ och deras snille. De försvinna, och de befatta sig ej med sin familj. Alla tidningar äro ett otyg, till och med "Drapeau Blanc". I grund och botten var Martainville en jakobin. Ack, du rättvisa him­ mel! Du kan berömma dig av att ha gjort din gamle morfar förtvivlad. — Det är uppenbart, sade Théodule. Under det herr Gillenormand hämtade andan passade löjtnanten på att tillägga helt kavat: — Det borde icke få finnas någon annan tid­ ning än "le Moniteur" och ingen annan bok än arméens rangrulla. Herr Gilllenormand fortsatte:<noinclude> <references/></noinclude> 1hisrxxb87dxwel9igb34u51e8bvryx 104 226574 660403 2026-10-30T15:21:35Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '— Det är liksom deras Sléyes! En kungamördare, som slutar som senator, men så går det all­ tid. Man förolämpar varandra med det borger­ liga duandet, för att sluta med att kalla sig herr greve. Herr grevens anor börja med septembermorden. — Filosofen Sieyés! Jag berömmer mig av att aldrig ha tagit mer notis om dessa filosofers lä­ ror än om en marknadsgycklares glasögon. Jag såg en dag senatorerna gå över Malaquais-platsen, iklädda sina med bin p...' 660403 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 927 —}}</noinclude>— Det är liksom deras Sléyes! En kungamördare, som slutar som senator, men så går det all­ tid. Man förolämpar varandra med det borger­ liga duandet, för att sluta med att kalla sig herr greve. Herr grevens anor börja med septembermorden. — Filosofen Sieyés! Jag berömmer mig av att aldrig ha tagit mer notis om dessa filosofers lä­ ror än om en marknadsgycklares glasögon. Jag såg en dag senatorerna gå över Malaquais-platsen, iklädda sina med bin prydda lila sammets­ mantlar och hattar å la Henrik IV. De sågo för­ skräckliga ut. Man kunde tagit dem för apor vid en tigers hov. Medborgare, jag förklarar för eder alla här, att ert framåtskridande här är en galen­ skap, att eder mänsklighet är en dröm, eder revo­ lution ett brott, eder republik ett vidunder, edert unga obefläckade Frankrike är som kommet från en bordell, och jag står fast vid det inför eder alla, vilka ni än må vara, publicister, ekonomister, jurister eller ännu större kännare av friheten, jämnlikheten, broderskapet, som skapades av guiljotinens slaktarkniv. Jag står fast vid det för eder alla, mina hedersvänner.<noinclude> <references/></noinclude> iifso0g1rmwrb12zgi105vnr39u2di4 104 226575 660404 2026-10-30T15:21:45Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '— För böveln! utropade löjtnanten, det kallar jag att tala sanning. Herr Gillenormand hejdade en gest, han påbör­ jat, vände sig om, tittade stadigt på lansiären Théodule med halvslutna ögon och sade till ho­ nom: — Ni är en idiot!' 660404 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 928 —}}</noinclude>— För böveln! utropade löjtnanten, det kallar jag att tala sanning. Herr Gillenormand hejdade en gest, han påbör­ jat, vände sig om, tittade stadigt på lansiären Théodule med halvslutna ögon och sade till ho­ nom: — Ni är en idiot!<noinclude> <references/></noinclude> o8ng1sr395ys79e4n5rewkb7etupr5b 104 226576 660405 2026-10-30T15:22:02Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'tänkande man, var han nästan lika djupsinnig som barnslig. I en allvarlig situation hade han alla förutsättningar för att handla dåraktigt, vil­ ket emellertid icke hindrade, att han i nästa ögon­ blick kunde vara snillrik. Hans sätt var reserve­ rat, kallt, artigt men föga öppet. Emedan hans mun var utsökt vacker, hans läppar de underba­ raste och hans tänder de vitaste i världen, så mildrade hans leende den aning av stränghet, som vilade över hans...' 660405 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 930 —}}</noinclude>tänkande man, var han nästan lika djupsinnig som barnslig. I en allvarlig situation hade han alla förutsättningar för att handla dåraktigt, vil­ ket emellertid icke hindrade, att han i nästa ögon­ blick kunde vara snillrik. Hans sätt var reserve­ rat, kallt, artigt men föga öppet. Emedan hans mun var utsökt vacker, hans läppar de underba­ raste och hans tänder de vitaste i världen, så mildrade hans leende den aning av stränghet, som vilade över hans utseende. I vissa ögonblick kun­ de man spåra en egendomlig kontrast mellan hans kyska panna och hans vällustiga leende. Hans ögon voro små, men blicken var stor och klar. När hans elände var som värst, lade han mär­ ke till att unga flickor vände sig om, när han gick förbi; han skyndade hastigt bort eller gömde sig med döden i hjärtat. Han trodde, att de betrak­ tade honom på grund av hans nötta kläder, och att de skrattade åt dem; i själva verket sågo de på honom tack vare hans behagliga utseende, och de drömde om det. Det tysta missförståndet mel­ lan honom och de förbipasserande sköna gjorde honom folkskygg. Han utvalde ingen av dem av<noinclude> <references/></noinclude> ct4rhmaathnglj63p4vbfzgbs90vk6t 104 226577 660406 2026-10-30T15:22:59Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'den utomordentliga anledningen, att han flydde alla. Han levde på detta obestämt — dumt, sa­ de Courfeyrac. Courfeyrac sade även till honom: "Du ska in­ te sträva efter att uppväcka vördnad." (De sa­ de nämligen du till varandra, något som ungdo­ mar äro mycket benägna för.) "Min vän, hör här ett råd. Läs icke så många böcker utan titta li­ te mera på de unga flickorna. De små slynonna ha sina goda sidor, Marius. Om du flyr eller rod­ nar fö...' 660406 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 931 —}}</noinclude>den utomordentliga anledningen, att han flydde alla. Han levde på detta obestämt — dumt, sa­ de Courfeyrac. Courfeyrac sade även till honom: "Du ska in­ te sträva efter att uppväcka vördnad." (De sa­ de nämligen du till varandra, något som ungdo­ mar äro mycket benägna för.) "Min vän, hör här ett råd. Läs icke så många böcker utan titta li­ te mera på de unga flickorna. De små slynonna ha sina goda sidor, Marius. Om du flyr eller rod­ nar för dem, blir du förslöad." Vid andra tillfällen kunde Courfeyrac säga till Marius, när han mötte honom: — God dag, herr pastor. När Courfeyrac hade pratat med honom på det­ ta sätt en stund, undvelcMarius en åtta dagar framåt mera än någonsin kvinnorna, både unga och gamla, och han undvek dessutom Courfeyrac. Det fanns likväl bland alla dessa många va­ relser två kvinnor, för vilka Marius icke flydde, och vilka han knappast lade märke till. I själ­ va verket skulle det förvånat honom mycket, om man sagt till honom, att de voro kvinnor. Den ena var den skäggiga, gamla gumma, som städa­<noinclude> <references/></noinclude> kpfw9hlx2u8tnsiluofl1y5rm14pwu8 104 226578 660407 2026-10-30T15:23:12Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'de hans rum, och vilken föranledde Courfeyrac att yttra: — Lägg märke till, att Marius tjänarinna bär skägg, själv har han knappast något. Den andra kvinnan säg ut som en liten flicka. Henne såg han mycket ofta, men han lät aldrig sina blickar vila på henne. I den öde allé i Luxemburgträdgården, den allé, som löper längs utmed bröstvärnet vid rue de la Pépiniére, hade Marius sedan mer än ett år till­ baka lagt märke till en ung man och en hel...' 660407 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 932 —}}</noinclude>de hans rum, och vilken föranledde Courfeyrac att yttra: — Lägg märke till, att Marius tjänarinna bär skägg, själv har han knappast något. Den andra kvinnan säg ut som en liten flicka. Henne såg han mycket ofta, men han lät aldrig sina blickar vila på henne. I den öde allé i Luxemburgträdgården, den allé, som löper längs utmed bröstvärnet vid rue de la Pépiniére, hade Marius sedan mer än ett år till­ baka lagt märke till en ung man och en helt ung flicka. De sutto nästan alltid på samma bänk sida vid sida längst bort i den mest ödsliga de­ len av allén, åt rue de 1'Ouest till. Varje gång, som slumpen, som blandar sig i de människors vägar, vilkas blickar äro inåtvända, förde Marius till denna allé, och detta skedde nästan varje dag, återfann han paret där. Mannen, som kun­ de vara ungefär sextio år, tycktes vara sorgsen ocliallvarlig. Hela hans person hade den ro­ busta men trötta anblick, som gamla krigare bruka ha. Om han hade haft något ordenstec­ ken, skulle Marius ha sa^t: "Det är en f. d. officer". Hans utseende hade något gott över sig,<noinclude> <references/></noinclude> oan5xdfps8ofv92wkxnoow3axn45h6a 104 226579 660408 2026-10-30T15:23:23Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'men verkade otillgängligt, och hans blick mötte aldrig någon annans. Han bar blå byxor, blå rock och en hatt med breda brätten, alltsamman såg alltid nytt ut. Vidare hade han svart hals­ duk och en kväkarskjorta, d. v. s. en skjorta, som var bländande vit, men av grovt tyg. En grisett, som en dag gick förbi honom sade: "Se, en sådan proper änkling". — Han hade alldeles vitt hår. Första gången den unga flickan, som åtföljde honom, kom och satte sig til... 660408 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 933 —}}</noinclude>men verkade otillgängligt, och hans blick mötte aldrig någon annans. Han bar blå byxor, blå rock och en hatt med breda brätten, alltsamman såg alltid nytt ut. Vidare hade han svart hals­ duk och en kväkarskjorta, d. v. s. en skjorta, som var bländande vit, men av grovt tyg. En grisett, som en dag gick förbi honom sade: "Se, en sådan proper änkling". — Han hade alldeles vitt hår. Första gången den unga flickan, som åtföljde honom, kom och satte sig tillsammans med ho­ nom på den bänk, de tycktes fullständigt hava lagt beslag på, verkade hon vara en tretton eller fjorton är. Hon var sä mager, att det grän­ sade till fulhet, tafatt, obetydlig, men hon såg ut att ha tämligen vackra ögon. Det låg bara en sä förarglig säkerhet i hennes blick, när hon höjde den mot någon. Hon bar den för klosterpensionärer vanliga ålderdomliga men barnsliga dräkten, en illa tillskuren klänning av grovt, svart ylle. De sägo ut att vara far och dotter. 1 två eller tre dagar betraktade Marius noga denne gamle man, som ännu ej var gubbe och denna flicka, som ännu ej var vuxen, men sedan Victor Hugo VII 9<noinclude> <references/></noinclude> gu43npm3kw7pio90n7e7abjnyf2x99w 104 226580 660409 2026-10-30T15:23:34Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'skänkte han dem ej längre någon uppmärksam­ het. De å sin sida tycktes inte ens se honom. De talade med varandra med lugn och likgiltig min. Flickan pratade glatt utan uppehåll. Den gamle mannen talade föga, men ibland såg han på henne med ögonen fyllda av outsäglig faders­ kärlek. Marius hade helt mekaniskt vant sig vid att promenera i denna allé. Han fann dem ständigt där. Saken utvecklade sig på följande sätt. Marius kom hälst in genom den del av...' 660409 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 934 —}}</noinclude>skänkte han dem ej längre någon uppmärksam­ het. De å sin sida tycktes inte ens se honom. De talade med varandra med lugn och likgiltig min. Flickan pratade glatt utan uppehåll. Den gamle mannen talade föga, men ibland såg han på henne med ögonen fyllda av outsäglig faders­ kärlek. Marius hade helt mekaniskt vant sig vid att promenera i denna allé. Han fann dem ständigt där. Saken utvecklade sig på följande sätt. Marius kom hälst in genom den del av allén, som låg längst bort från deras bänk. Han pro­ menerade genom hela den långa allén, passera­ de dem, därpå återvände han ända bort till den del av allén, varifrån han kommit, och så började han på nytt. Detta upprepades fem eller sex gånger under hans promenad och promenaden i sin tur fem eller sex gånger i veckan utan att han kände sig föranlåten att utbyta en hälsning med dem eller de med honom. Ehuru mannen och den unga flickan tycktes undvika allas blic­ kar, och kanske just emedan de gjorde detta, hade de naturligtvis väckt en viss uppmärksam­<noinclude> <references/></noinclude> lwf0qw332cyh3flc64c7bba3ckooymr 104 226581 660410 2026-10-30T15:23:43Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'het bland de fem eller sex studerande, som då oclidå promenerade längs de la Pépiniére, de vetgiriga efter sina föreläsningar, de övriga efter sitt parti biljard. Courfeyrac, som tillhörde de senare, hade observerat dem någon tid, men då han fann, att flickan var ful, hade han avlägsnat sig hastigt och omsorgsfullt. Han hade avlägs­ nat sig som en parter, i det att han gav dem ett öknamn. Egendomligt frapperad av den lillas klädedräkt och av den gamle... 660410 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 935 —}}</noinclude>het bland de fem eller sex studerande, som då oclidå promenerade längs de la Pépiniére, de vetgiriga efter sina föreläsningar, de övriga efter sitt parti biljard. Courfeyrac, som tillhörde de senare, hade observerat dem någon tid, men då han fann, att flickan var ful, hade han avlägsnat sig hastigt och omsorgsfullt. Han hade avlägs­ nat sig som en parter, i det att han gav dem ett öknamn. Egendomligt frapperad av den lillas klädedräkt och av den gamles hår, hade han kal­ lat flickan fröken Lanoire och hennes far herr Leblanc. Då ingen kände dem närmare, blev följden den, att öknamnet blev allmänt brukligt i brist på annat namn. De studerande sade: "Ah, herr Leblanc är på sin bänk". Och Ma­ rins hade, liksom de andra, funnit det lämpligt att kalla denne okände man herr Leblanc. Vi skola göra liksom de; vi skola för enkel­ hets skull säga herr Leblanc. Marius såg dem sålunda nästan varje dag vid samma tid det första året. Mannen var i hans smak, men flickan fann han tämligen otrevlig.<noinclude> <references/></noinclude> c4py97j9lcr67py65agi6xzk5hli7kl 104 226582 660411 2026-10-30T15:23:57Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'som talade med henne. Och ingenting kunde vara mera förtjusande än detta friska leende med sänkta ögonlock. I första ögonblicket tänkte Ma­ rins, att det var en annan dotter till samme man, utan tvivel en syster till den förra. Men när hans orubbliga vana under promenaden åter förde ho­ nom i närheten av bänken, och när han då be­ traktade flickan noga, såg han, att det var den­ samma. På sex månader hade av den lilla flic­ kan blivit en ung dam. D...' 660411 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 938 —}}</noinclude>som talade med henne. Och ingenting kunde vara mera förtjusande än detta friska leende med sänkta ögonlock. I första ögonblicket tänkte Ma­ rins, att det var en annan dotter till samme man, utan tvivel en syster till den förra. Men när hans orubbliga vana under promenaden åter förde ho­ nom i närheten av bänken, och när han då be­ traktade flickan noga, såg han, att det var den­ samma. På sex månader hade av den lilla flic­ kan blivit en ung dam. Det var allt. Intet är mera vanligt än detta fenomen. Det finns ett visst ögonblick, då de unga flic­ kornas skönhet plötsligt slår ut i full blom likt rosor. Den ena dagen lämnar man dem som barn, dagen därpå återfinner man dem oroande för sinnet. Den lilla flickan hade icke endast vuxit, hon hade blivit underbar. Liksom tre dagar i april äro tillräckliga för vissa träd att kläda sig i blom­ sterskrud, så hade sex månader varit tillräckliga för att hon skulle bli en skönhet. Hennes vår hade kommit. Man kan ibland få se fattiga ocli ynkliga människor, som tyckas vakna upp. De gå plötsligt från nöd till flärd, göra utgifter av<noinclude> <references/></noinclude> q8v2xpmd8084stdi9jagvliz5p1tiw3 104 226583 660412 2026-10-30T15:24:08Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'alla slag, och de bli med en gång betydande, slösaktiga och praktälskande. Detta egendomli­ ga förhållande beror på en ränta, som de uppbu­ rit. Föregående dag hade varit en förfallodag. — Den unga flickan hade uppburit sin halvårsränta. Och dessutom var det ej längre en skolflicka med plyschhatt och merinoklänning, klumpiga skor ocliröda händer. Smaken hade vaknat hos henne på samma gång som skönheten. Det var en vacker ung dam, enkelt men elegant...' 660412 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 939 —}}</noinclude>alla slag, och de bli med en gång betydande, slösaktiga och praktälskande. Detta egendomli­ ga förhållande beror på en ränta, som de uppbu­ rit. Föregående dag hade varit en förfallodag. — Den unga flickan hade uppburit sin halvårsränta. Och dessutom var det ej längre en skolflicka med plyschhatt och merinoklänning, klumpiga skor ocliröda händer. Smaken hade vaknat hos henne på samma gång som skönheten. Det var en vacker ung dam, enkelt men elegant och dyr­ bart klädd utan att verka tillgjord. Hon bar en klänning av svart damast, en kort kappa av sam­ ma tyg samt en hatt av vit krepp. Under de vita handskarna avtecknade sig handens mjuka linjer. Hon lekte med det kinesiska elfenbensskaftet på en parasoll. Hennes små kängor läto en ana de näpnaste fötter. När man gick förbi henne, utandades hela hennes varelse en ung­ domlig oclitjusande doft. Vad beträffar mannen var han alltid sig lik. Andra gången Marius gick förbi henne, höjde den unga flickan blicken. Hennes ögon voro djupa och blåa som himlen, men det var ett barns blick, som mötte en ur denna beslöjade<noinclude> <references/></noinclude> adah8e2tof4pbv7r0makvbrjda3lezp 104 226584 660413 2026-10-30T15:24:26Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'azur. Hon betraktade likgiltigt Marius, som hon skulle ha betraktat pojkbytingen, som lekte under sykomorerna eller den stora marmorurnan, som skänkte bänken skugga. Marius å sin sida fort­ satte sin promenad, försjunken i andra tankar. Han passerade fyra eller fem gånger till förbi bänken, där den unga flickan satt, men då riktade han inte ens blicken mot henne. Under de dagar, som följde, gick han som van­ ligt till parken. Som vanligt fann han fade... 660413 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 940 —}}</noinclude>azur. Hon betraktade likgiltigt Marius, som hon skulle ha betraktat pojkbytingen, som lekte under sykomorerna eller den stora marmorurnan, som skänkte bänken skugga. Marius å sin sida fort­ satte sin promenad, försjunken i andra tankar. Han passerade fyra eller fem gånger till förbi bänken, där den unga flickan satt, men då riktade han inte ens blicken mot henne. Under de dagar, som följde, gick han som van­ ligt till parken. Som vanligt fann han fadern och dottern där, men han lade inte längre märke till dem. Han tänkte inte mera på denna flicka, se­ dan hon blivit vacker, än han hade gjort, då hon var ful. Han passerade helt enkelt av gam­ mal vana alltid mycket nära förbi bänken.<noinclude> <references/></noinclude> 5wvgp8zjji91qsevgz17gvynl5pd8bc 104 226585 660414 2026-10-30T15:24:41Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'hon betraktar sin omgivning på detta sätt. Olyck­ lig den, som då befinner sig i hennes närhet. Denna första blick ur en själ, som ännu ej känner sig själv, är lik morgonrodnaden. Det är något strålande ocliokänt, som vaknar. Det är sällsynt, att en sådan blick ej väcker ett djupt svärmeri hos den, som den faller på. Hela själens renhet och brinnande längtan sam­ las i denna himmelska och ödesdigra stråle, som mera än de mest tränade kokotters...' 660414 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 942 —}}</noinclude>hon betraktar sin omgivning på detta sätt. Olyck­ lig den, som då befinner sig i hennes närhet. Denna första blick ur en själ, som ännu ej känner sig själv, är lik morgonrodnaden. Det är något strålande ocliokänt, som vaknar. Det är sällsynt, att en sådan blick ej väcker ett djupt svärmeri hos den, som den faller på. Hela själens renhet och brinnande längtan sam­ las i denna himmelska och ödesdigra stråle, som mera än de mest tränade kokotters ögonkast har den magiska makt, som i djupet av en själ kom­ mer den mörka blomman att slå ut, full av vällukt ocligift, den blomma, som man kallar kärlek. När Marius på aftonen kom hem i sitt vinds­ rum, kastade han blicken på sina kläder och varseblev först nu, att han var slarvig och tölpaktig, som djärvdes gå och promenera i Luxembourg-trädgården, iförd sina vardagskläder, det vill säga en mycket tillbucklad hatt, klumpiga arbetskängor, svarta benkläder, blanka på knä­ na, och en rock med slitna armbågar.<noinclude> <references/></noinclude> i2xmcqkbp6tt8wuaicmt6ayirfd34xl 104 226586 660415 2026-10-30T15:24:53Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'borgare, som vid handen ledde en liten gosse på fem år. Han sade till honom: "Undvik överdrif­ ter. Min son, håll dig på samma avstånd från despotismen som från anarkien". — Marius lyss­ nade till borgaren. Sedan gick han ännu en tur runt dammen. Slutligen började han gå i rikt­ ning mot sin allé, långsamt och liksom motvilligt. Man skulle kunnat säga, att han både ville och inte ville gå dit. Han gjorde sig icke räkning för detta utan trodde, att...' 660415 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 944 —}}</noinclude>borgare, som vid handen ledde en liten gosse på fem år. Han sade till honom: "Undvik överdrif­ ter. Min son, håll dig på samma avstånd från despotismen som från anarkien". — Marius lyss­ nade till borgaren. Sedan gick han ännu en tur runt dammen. Slutligen började han gå i rikt­ ning mot sin allé, långsamt och liksom motvilligt. Man skulle kunnat säga, att han både ville och inte ville gå dit. Han gjorde sig icke räkning för detta utan trodde, att han betedde sig, som han brukade varje dag. När han vek in i allén, varseblev han Leblanc och den unga flickan på deras bänk. Han knäpp­ te rocken helt och hållet, drog ett tag i den, så att den inte skulle sitta i veck, betraktade med ett visst välbehag sina glänsande nya benkläder ocligick så rakt mot bänken. Den hade något av anfall över sig denna frammarsch, och i syn­ nerhet en vacker föresats till erövring. Jag sä­ ger alltså: "Han marscherade mot bänken", som jag skulle säga: "Hannibal tågade mot Rom". För övrigt voro hans rörelser enbart mekani­ ska, och han hade Ingalunda avbrutit sin vanliga tankegång. I detta ögonblick tänkte han, att<noinclude> <references/></noinclude> 6yx36io65kfpmvecv0f8uysxptxbu6b 104 226587 660416 2026-10-30T15:25:11Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Manuel du Baccalauréat var en dum bok, och att den med nödvändighet blivit utgiven av sällsynt dumma människor, eftersom man i den beteckna­ de tre tragedier av Racine men endast en komedi av Maliére som den mänskliga andens mäster­ verk. — En gäll vissling löd för hans öron. Allt under det han närmade sig bänken, sträckte han ut vecken på sin rock, och hans blick fästes på den unga flickan. Det tycktes honom, som om hon fyllde hela bortersta delen...' 660416 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 945 —}}</noinclude>Manuel du Baccalauréat var en dum bok, och att den med nödvändighet blivit utgiven av sällsynt dumma människor, eftersom man i den beteckna­ de tre tragedier av Racine men endast en komedi av Maliére som den mänskliga andens mäster­ verk. — En gäll vissling löd för hans öron. Allt under det han närmade sig bänken, sträckte han ut vecken på sin rock, och hans blick fästes på den unga flickan. Det tycktes honom, som om hon fyllde hela bortersta delen av allén med ett svagt blått skimmer. Ju närmare han kom, desto långsammare blevo hans steg. Då han kom på ett visst avstånd från bänken, långt innan han var vid slutet av allén, stannade han och visste inte själv, hur det kom sig, att han vände helt om. Han märkte för övrigt knappast, att han inte gick allén till slut. Han gick knappast så långt, att den unga flickan på avstånd kunde se, hur gott intryck han gjorde i sina nya kläder. Han var emellertid mycket rak i ryggen för att hålla god min, om någon, som var bakom honom, skulle betrakta honom. Han gick till slutet av allén, återvände sedan, och denna gång närmade han sig bänken en<noinclude> <references/></noinclude> p89yzyox9f95zdxr3zo8z4oscbk5xy8 104 226588 660417 2026-10-30T15:25:29Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'smula mera. Han lyckades till ocli med komma så nära, att endast tre träd skiljde honom från bänken, men där kände han, att det på något sätt var omöjligt att gå vidare, och han tvekade. Han hade trott sig se den unga flickans ansikte vända sig mot honom. Emellertid gjorde han en man­ lig och häftig ansträngning, kuvade sin tvekan ocli fortsatte att gå framåt. Några sekunder därefter gick han förbi bänken, rak i ryggen ocli med fasta steg. Han var r...' 660417 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 946 —}}</noinclude>smula mera. Han lyckades till ocli med komma så nära, att endast tre träd skiljde honom från bänken, men där kände han, att det på något sätt var omöjligt att gå vidare, och han tvekade. Han hade trott sig se den unga flickans ansikte vända sig mot honom. Emellertid gjorde han en man­ lig och häftig ansträngning, kuvade sin tvekan ocli fortsatte att gå framåt. Några sekunder därefter gick han förbi bänken, rak i ryggen ocli med fasta steg. Han var röd ända upp till öro­ nen och vågade varken se åt höger eller vän­ ster, men hans hållning var en statsmans. I sam­ ma ögonblick han passerade den kritiska punk­ ten, kände han en fruktansvärd hjärtklappning. Hon bar liksom föregående dag sin damastklän­ ning och krepphatten. Han hörde en underbar röst, som måste vara "hennes röst". Hon talade lugnt med den gamle mannen. Hon var mycket söt, det kände han, ehuru han icke vågade se på henne. — "Men hon skulle inte kunna låta bli att känna aktning och beundran för mig", tänkte han, "om hon visste, att det är jag, som är den verklige författaren till den avhandling om Marcos Obregon de la Ronda, som herr Francois<noinclude> <references/></noinclude> a7dlk72mwtu5h5qm92mm1i4lwy9nbm7 104 226589 660418 2026-10-30T15:25:40Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Neulchåteau har placerat i början av sin edition av Gil Bias, som hade han själv författat den. Han lämnade bänken bakom sig och fortsatte till slutet av den allé, som låg näst intill, sedan vän­ de han tillbaka samma väg och gick ännu en gäng förbi den vackra flickan. Denna gång var han mycket blek. För övrigt erfor han endast en känsla av obehag. Han avlägsnade sig från bänken ocliflickan, och när han vände ryggen till, föreställde han sig, at...' 660418 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 947 —}}</noinclude>Neulchåteau har placerat i början av sin edition av Gil Bias, som hade han själv författat den. Han lämnade bänken bakom sig och fortsatte till slutet av den allé, som låg näst intill, sedan vän­ de han tillbaka samma väg och gick ännu en gäng förbi den vackra flickan. Denna gång var han mycket blek. För övrigt erfor han endast en känsla av obehag. Han avlägsnade sig från bänken ocliflickan, och när han vände ryggen till, föreställde han sig, att hon betraktade ho­ nom, och detta kom honom att skälva. Han försökte inte närma sig bänken flera gånger utan stannade vid mitten av allén, och där företog han sig något, som han aldrig bru­ kade göra, han satte sig på en bänk, i det han såg sig försiktigt åt sidan. 1 de mest omedvetna djupen av sin själ tänkte han, att när allt kom omkring var det omöjligt, att de personer, som ägde den vita huvudbonad och den svarta klän­ ning, som han beundrade, voro absolut okänsliga för hans glänsande nya benkläder och hans bä­ sta rock. Efter en kvart reste han sig, som tänkte han på<noinclude> <references/></noinclude> 73q2cwf4cny7mebjl247grt2kikur6q 104 226590 660419 2026-10-30T15:25:50Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'nytt promenera mot den bänk, som omgavs av en gloria. Emellertid blev han stående orörlig. För för­ sta gången på femton månader sade han till sig själv, att denne man, som satt där varje dag med sin dotter, å sin sida utan tvivel lagt märke till honom och antagligen fann hans uppträdande egendomligt. Och först nu kände han det vanvördigt att kalla denne okände man, till och med i sina hem­ ligaste tankar, med öknamnet herr Leblanc. Han blev sålunda...' 660419 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 948 —}}</noinclude>nytt promenera mot den bänk, som omgavs av en gloria. Emellertid blev han stående orörlig. För för­ sta gången på femton månader sade han till sig själv, att denne man, som satt där varje dag med sin dotter, å sin sida utan tvivel lagt märke till honom och antagligen fann hans uppträdande egendomligt. Och först nu kände han det vanvördigt att kalla denne okände man, till och med i sina hem­ ligaste tankar, med öknamnet herr Leblanc. Han blev sålunda stående några minuter med sänkt huvud, i det han ritade i sanden med en li­ ten käpp, som han höll i handen. Sedan vände han sig häftigt bort från den bänk, på vilken herr Leblanc och hans dotter sutto och gick så hem till sig. Den dagen glömde han att äta middag. Vid åttatiden på kvällen märkte han det, men som det var för sent att gå till rue Sainf-Jacques, nöjde han sig med att äta en bit bröd hemma. Han lade sig inte, förrän han borstat sin ko­ stym och omsorgsfullt ordnat vecken.<noinclude> <references/></noinclude> ilb1u7l74qhodeqq8xvmii88vde6x6s 104 226591 660420 2026-10-30T15:26:05Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'de rOuest. När han några veckor senare kom att fundera på var han ätit middag den kvällen, kunde han ej erinra sig detta. Följande dag blev Madame Bougon för tredje gången träffad av blixten. Marius gick åter ut i sina bästa kläder. "Tre dar i rad!" utropade hon. — Hon för­ sökte att följa honom, men Marius gick skynd­ samt och med oerhört långa steg. Det var en kapplöning, som liknade jakt på stenget. Hon förlorade honom ur sikte på två minuter...' 660420 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 950 —}}</noinclude>de rOuest. När han några veckor senare kom att fundera på var han ätit middag den kvällen, kunde han ej erinra sig detta. Följande dag blev Madame Bougon för tredje gången träffad av blixten. Marius gick åter ut i sina bästa kläder. "Tre dar i rad!" utropade hon. — Hon för­ sökte att följa honom, men Marius gick skynd­ samt och med oerhört långa steg. Det var en kapplöning, som liknade jakt på stenget. Hon förlorade honom ur sikte på två minuter och åter­ vände andfådd och vred, nästan fullständigt kvävd av sin astma. — "Ar nu detta förnuftigt", muttrade hon, "att sätta på sig sina bästa kläder varje dag ocli få folk att springa på detta sätt!" Marius hade begivit sig till Luxembourg-trädgården. Den unga flickan var där med herr Leblanc. Marius närmade sig så mycket som möjligt, i det han låtsade läsa i en bok, men han stannade likväl mycket långt ifrån dem. Därpå återvände han och satte sig på sin bänk, där han tillbringa­ de fyra timmar med att betrakta de frimodiga<noinclude> <references/></noinclude> qjomjjx3yb3paufd661rdij9cmc92xi 104 226592 660421 2026-10-30T15:26:16Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'sparvarna hoppa omkring, som gjorde de narr av honom. Så förflöt en fjorton dagar och Marius gick in­ te mer till Luxembourg-trädgården för att pro­ menera utan för att sätta sig där, alltid på sam­ ma plats, utan att veta varför. När han slagit sig ned där, rörde han sig icke mera. Han satte var­ je morgon på sig sina bästa kläder men visade sig likväl icke för den unga flickan, och dagen därpå upprepades detsamma. Hon var säkert un­ derbart v...' 660421 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 951 —}}</noinclude>sparvarna hoppa omkring, som gjorde de narr av honom. Så förflöt en fjorton dagar och Marius gick in­ te mer till Luxembourg-trädgården för att pro­ menera utan för att sätta sig där, alltid på sam­ ma plats, utan att veta varför. När han slagit sig ned där, rörde han sig icke mera. Han satte var­ je morgon på sig sina bästa kläder men visade sig likväl icke för den unga flickan, och dagen därpå upprepades detsamma. Hon var säkert un­ derbart vacker. Den enda anmärkningen, man skulle kunna göra, som gränsade till kritik, var den, att motsättningen mellan hennes sorgsna blick och hennes glada leende gav något visst förvillande åt hennes ansikte. Detta gjorde, att hennes milda ansikte i vissa ögonblick föreföll egendomligt utan att likväl upphöra att vara för­ tjusande.<noinclude> <references/></noinclude> 8lmlw4j4d56jyimiav26fellpwpxu1x 104 226593 660422 2026-10-30T15:26:33Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'i denna allé, två steg från mig. Han var förvir­ rad; han skulle ha velat vara mycket vacker och helst dekorerad också. Han hörde hur de när­ made sig med dämpade men fasta steg. Han in­ billade sig, att herr Leblanc kastade förargade blickar på honom. — Han ämnar kanske till­ tala mig, tänkte han. Han sänkte huvudet. När han ånyo höjde det, voro de tätt inpå honom. Den unga flickan gick förbi honom, och då hon pas­ serade, betraktade hon honom...' 660422 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 953 —}}</noinclude>i denna allé, två steg från mig. Han var förvir­ rad; han skulle ha velat vara mycket vacker och helst dekorerad också. Han hörde hur de när­ made sig med dämpade men fasta steg. Han in­ billade sig, att herr Leblanc kastade förargade blickar på honom. — Han ämnar kanske till­ tala mig, tänkte han. Han sänkte huvudet. När han ånyo höjde det, voro de tätt inpå honom. Den unga flickan gick förbi honom, och då hon pas­ serade, betraktade hon honom. Hon såg på ho­ nom med fast blick, med en tankfull mildhet, som kom honom att skälva från huvud till fot. Det tycktes honom, som förebrådde hon honom, för att han hade dröjt så länge med att komma än­ da fram till henne, och som sade hon till honom: — Det är jag, som kommer! Marius blev blän­ dad av dessa djupa och strålande ögon. Han kände det, som hade han eld i sin hjärna. — Hon hade kommit till honom, vilken glädje! Oclisom hon hade betraktat honom! Hon tyck­ tes honom vackrare än någonsin. Hennes skön­ het var på en gång kvinnlig och änglaren, den var så fullkomlig, att den hade kommit Petrarca att utbrista i lovsång och Dante att knäböja. Han<noinclude> <references/></noinclude> bf68h4f9awyi6kmeyrw9m47ezn341ns 104 226594 660423 2026-10-30T15:26:49Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'kände sig, som svävade han omkring i högre rymder. Samtidigt var han fruktansvärt förargad, emedan han hade damm på sina skor. Han trodde sig vara säker på, att hon även ha­ de betraktat hans skor. Han följde henne med ögonen, till dess hon försvann ur synhåll. Sedan började han att pro­ menera i parken som en galning. Det är möjligt, att han då och då slcrattade oclitalade högt för sig själv. Han nalkades barnsköterskorna så drömmande, att var...' 660423 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 954 —}}</noinclude>kände sig, som svävade han omkring i högre rymder. Samtidigt var han fruktansvärt förargad, emedan han hade damm på sina skor. Han trodde sig vara säker på, att hon även ha­ de betraktat hans skor. Han följde henne med ögonen, till dess hon försvann ur synhåll. Sedan började han att pro­ menera i parken som en galning. Det är möjligt, att han då och då slcrattade oclitalade högt för sig själv. Han nalkades barnsköterskorna så drömmande, att var och en trodde honom vara kär i sig. Han lämnade Luxembourg-trädgården, därför att han hoppades stöta på henne på någon gata. Han mötte Courfeyrac i Odéon-arkaderna, och han sade till honom: — Kom ocliät middag med mig! De gingo till Rousseau och gåvo ut sex francs. Marius åt som en jätte. Han gav sex sous till vaktmästaren. Vid desserten sade han till Cour­ feyrac: — Har du läst tidningen? Det var ett vac­ kert tal Andry de Puyraveau har hållit. Han var hopplöst kär.<noinclude> <references/></noinclude> 5a0hrffcjjr0yxyvrmqkc9f3si4piyr 104 226595 660424 2026-10-30T15:27:05Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Efter middagen sade han till Courfeyrac: — Jag bjuder dig på teatern. De gingo till Porte-Saint-Martin för att se Frédérick i TAuberge des Adrets. Marius hade ofantligt roligt. Samtidigt fick han ett förnyat anfall av vild­ het. När de lämnade teatern, vägrade han att betrakta strumpebandet på en modist, som steg över en rännsten, och när Courfeyrac sade: — Jag skulle gärna vilja ha den kvinnan i min samling, väckte det nästan fasa hos honom. Courfeyr... 660424 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 955 —}}</noinclude>Efter middagen sade han till Courfeyrac: — Jag bjuder dig på teatern. De gingo till Porte-Saint-Martin för att se Frédérick i TAuberge des Adrets. Marius hade ofantligt roligt. Samtidigt fick han ett förnyat anfall av vild­ het. När de lämnade teatern, vägrade han att betrakta strumpebandet på en modist, som steg över en rännsten, och när Courfeyrac sade: — Jag skulle gärna vilja ha den kvinnan i min samling, väckte det nästan fasa hos honom. Courfeyrac bjöd honom på lunch på café Voltaire följande dag. Marius gick dit och åt ännu mer än föregående kväll. Han var mycket tank­ full och mycket glad. Man skulle kunna säga, att han grep alla tillfällen till att gapskratta. Han omfamnade ömt en okänd landsortsbo, som man presenterade för honom. En del studenter hade grupperat sig kring bordet, och man talade om det av staten betalda struntpratet, som man fick höra från katedern i Sorbonne. Sedan föll talet på de fel ocliluckor, som vidlåder ordböc­ ker och Quicherat-prosodierna. Marius avbröt samtalet med att säga:<noinclude> <references/></noinclude> 8493nmvj8vhs0ktvcjopf4wsqonxm1z 104 226596 660425 2026-10-30T15:27:17Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '— Det är emellertid bra skönt att vara deko­ rerad. — Det var mig en lustig en, sade Courfeyrac med låg röst till Jean Prouvaire. — Nej, sade Jean Prouvaire, han är allvarlig. Det var i själva verket mycket allvarliga saker. För Marius hade den oroliga och hänförande tim­ ma slagit, som är början till den verkliga passio­ nen. En blick hade åstadkommit allt detta. När minan är laddad, när eldsvådan är nära, är intet enklare än detta. En blick...' 660425 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 956 —}}</noinclude>— Det är emellertid bra skönt att vara deko­ rerad. — Det var mig en lustig en, sade Courfeyrac med låg röst till Jean Prouvaire. — Nej, sade Jean Prouvaire, han är allvarlig. Det var i själva verket mycket allvarliga saker. För Marius hade den oroliga och hänförande tim­ ma slagit, som är början till den verkliga passio­ nen. En blick hade åstadkommit allt detta. När minan är laddad, när eldsvådan är nära, är intet enklare än detta. En blick kan bli den tändande gnistan. Det hade redan skett. Marius älskade en kvin­ na. Hans öde gled in på okända vägar. En kvinnas blick liknar ett invecklat maskineri, som till synes är ofarligt, men som i själva ver­ ket är fruktansvärt. Man går förbi det varje dag, lugnt och ostraffat och intet ont anande. Det kommer ett ögonblick, då man till och med glöm­ mer, att företeelsen finns där. Man kommer och går, man drömmer oclipratar, man skrattar till och med. Plötsligt känner man sig gripen. Det är slut med en. Maskineriet håller en fast, blic­<noinclude> <references/></noinclude> djht6jkm8fyajav07ordloyu6bk0f06 104 226597 660426 2026-10-30T15:27:27Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'ken har fångat en, likgiltigt varigenom eller hur, då ens tanke ej varit nog spänstig eller då den sysslat med annat. Man är förlorad. Man blir helt uppslukad av det. Man fjättras med en mys­ tisk makt. Man försvarar sig förgäves. Ingen människa kan hjälpa en. Man kastas från den ena kuggen i maskineriet till den andra, från ån­ gest till ångest, från lidande till lidande; hela ens jag, ens ande, ens förmögenhet och framtid, ens själ. Man lämnar de...' 660426 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 957 —}}</noinclude>ken har fångat en, likgiltigt varigenom eller hur, då ens tanke ej varit nog spänstig eller då den sysslat med annat. Man är förlorad. Man blir helt uppslukad av det. Man fjättras med en mys­ tisk makt. Man försvarar sig förgäves. Ingen människa kan hjälpa en. Man kastas från den ena kuggen i maskineriet till den andra, från ån­ gest till ångest, från lidande till lidande; hela ens jag, ens ande, ens förmögenhet och framtid, ens själ. Man lämnar detta fruktansvärda maski­ neri, antingen vanställd av skam eller förvandlad av passion, beroende på om man råkat falla i en ond eller god varelses hand.<noinclude> <references/></noinclude> av6oza5un2kpz5vwiltj4c7dc4srh54 104 226598 660427 2026-10-30T15:28:07Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Han blev slutligen djärvare och han närmade sig bänken. Emellertid gick han inte längre för­ bi dem, dels av blyghet, dels av för älskande in­ stinktiv klokhet. Han ansåg det förnuftigast att inte ådraga sig faderns uppmärksamhet. Han passade in sina utsiktsposter mellan träden och statyernas socklar med djupsinnig machiavellism, så att han kunde se så mycket som möjligt av flickan men så litet som möjligt av den gamle mannen. Ibland blev han hela hal... 660427 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 959 —}}</noinclude>Han blev slutligen djärvare och han närmade sig bänken. Emellertid gick han inte längre för­ bi dem, dels av blyghet, dels av för älskande in­ stinktiv klokhet. Han ansåg det förnuftigast att inte ådraga sig faderns uppmärksamhet. Han passade in sina utsiktsposter mellan träden och statyernas socklar med djupsinnig machiavellism, så att han kunde se så mycket som möjligt av flickan men så litet som möjligt av den gamle mannen. Ibland blev han hela halvtimmar ståen­ de orörlig framför någon Leonidas eller Spartacus, likgiltigt vilken. 1 handen höll han en bok, över vilken hans ögon med förälskade blickar sökte den vackra flickan; hon å sin sida vände med ett svagt leende sin charmanta profil mot honom. Under det att hon naturligt och lugnt samtalade med den vithårige mannen, såg hon på Marius med ungdomligt drömmande, passio­ nerade ögon. Ett gammalt oförglömligt hand­ lingssätt, som Eva kände till vid världens begyn­ nelse, oclisom varje kvinna är medveten om från sitt livs första dag. Hennes mun gav ett svar, hennes blick ett annat. Emellertid är det troligt, att herr Leblanc slut­<noinclude> <references/></noinclude> avanrx9c7ka8itsk0edunt165tadc1j 104 226599 660428 2026-10-30T15:28:22Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'ligen också märkte något, ty han reste sig ofta och började promenera, då Marius visade sig. De hade lämnat sin vanliga bänk och längst bort i andra ändan av allén lagt beslag på bänken vid le Gladiateur liksom för att se, om Marius följ­ de dem dit. Marius förstod inte detta ocli gjor­ de sig därför skyldig till denna dumhet. Fadern började nu komma mera oregelbundet och hade inte sin dotter med sig varje dag. Ibland kom han ensam. Då stannade Mariu...' 660428 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 960 —}}</noinclude>ligen också märkte något, ty han reste sig ofta och började promenera, då Marius visade sig. De hade lämnat sin vanliga bänk och längst bort i andra ändan av allén lagt beslag på bänken vid le Gladiateur liksom för att se, om Marius följ­ de dem dit. Marius förstod inte detta ocli gjor­ de sig därför skyldig till denna dumhet. Fadern började nu komma mera oregelbundet och hade inte sin dotter med sig varje dag. Ibland kom han ensam. Då stannade Marius inte kvar. Där begick han sin andra dumhet. Marius gav inte akt på dessa symptom. Från att ha varit blyg hade han övergått till att vara fullständigt förblindad av förälskelse, en naturlig men ödesdiger förvandling. Hans kärlek växte. Han drömde om sin älskade varje natt. Oclidess­ utom hade det hänt honom en oväntad lycka, som gjutit olja på hans kärleks låga ocli gjort honom ännu mera blind i hans förälskelse. En kväll i skymningen hade han pä den bänk, som herr Leblanc och hans dotter nyss lämnat, funnit en näsduk. En helt enkel näsduk utan bro­ deri, men vit och fin. Han tyckte, att den utan­ dades en obeskrivlig doft. Han bemäktigade sig<noinclude> <references/></noinclude> 6rr08rmsm83oj9g766qfapa1tqijqki 104 226600 660429 2026-10-30T15:28:34Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'den med hänryckning. Näsduken var märkt med bokstäverna U. F. Marius hade ej reda på något om detta barn. Han kände varken hennes familj eller hennes namn, och ej heller visste han, var hon bodde. Dessa två bokstäver var det första han visste om henne. Det var förtjusade initia­ ler, och han började genast att bygga luftslott med dem. U var tydligen förnamnet. — Ursule, tänkte han, vilket bedårande namn! Han kysste näsduken och inandades dess doft. Un... 660429 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 961 —}}</noinclude>den med hänryckning. Näsduken var märkt med bokstäverna U. F. Marius hade ej reda på något om detta barn. Han kände varken hennes familj eller hennes namn, och ej heller visste han, var hon bodde. Dessa två bokstäver var det första han visste om henne. Det var förtjusade initia­ ler, och han började genast att bygga luftslott med dem. U var tydligen förnamnet. — Ursule, tänkte han, vilket bedårande namn! Han kysste näsduken och inandades dess doft. Un­ der dagen bar han den vid sitt hjärta mot sin ba­ ra hud, under natten tryckte han den mot sina läppar för att kunna sova. — Jag förnimmer hela hennes själ i den! utro­ pade han. Näsduken tillhörde den gamle mannen, som helt enkelt låtit den falla ur sin ficka. Dagarna efter det han funnit näsduken, gjorde han ingenting annat i Luxembourg-trädgården än kysste näsduken och tryckte den mot sitt hjärta. Det vackra barnet förstod ingenting av allt det­ ta oclilät honom veta det genom omärkliga tec­ ken. — 0, vilken blyghet, tänkte Marius.<noinclude> <references/></noinclude> icukbb21ojecdhp15e7s0wfbxnic1z5 104 226601 660430 2026-10-30T15:28:47Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Isis', nästan i jämnhöjd med strumpebandet. Ett utsökt välformat ben blev synligt. Marius såg det. Han blev förtvivlad och utom sig av vrede. Den unga flickan hade blixtsnabbt dragit ner klänningen med en gudomligt skygg rörelse, men Marius var i varje fall upprörd. Han var ensam i allén, det var visserligen sant. Men det ha­ de kunnat vara någon där. Och om det hade va­ rit någon där. Kan man föreställa sig något för­ skräckligare! Det var förfä...' 660430 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 963 —}}</noinclude>Isis', nästan i jämnhöjd med strumpebandet. Ett utsökt välformat ben blev synligt. Marius såg det. Han blev förtvivlad och utom sig av vrede. Den unga flickan hade blixtsnabbt dragit ner klänningen med en gudomligt skygg rörelse, men Marius var i varje fall upprörd. Han var ensam i allén, det var visserligen sant. Men det ha­ de kunnat vara någon där. Och om det hade va­ rit någon där. Kan man föreställa sig något för­ skräckligare! Det var förfärligt, det hon hade gjort nyss! — Ack, det stackars barnet hade in­ tet ont gjort! Det var endast vinden, som var den brottslige. Men Marius hade beslutat sig för att vara missnöjd och var svartsjuk på sin egen skugga. Det är i själva verket så den bittra och egendomliga svartsjukan vaknar i människohjär­ tat och bemäktigar sig hela ens varelse. Åsynen av detta vackra ben kunde inte ha berört honom angenämt. En vit strumpa, tillhörande första bästa kvinna, skulle ha fröjdat honom mera. När hans Ursule hade promenerat till slutet av alléen, återvände hon med herr Leblanc och gick förbi bänken, där Marius åter hade satt sig. Ma­ rius gav henne en harmsen och vild blick. Den<noinclude> <references/></noinclude> nnazradpx2eph30me22cz590g82h3b0 104 226602 660431 2026-10-30T15:28:57Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'unga flickan vände sig en smula om och höjde ögonbrynen på ett sätt, som sade: — Nå, vad är det fatt med honom? Detta var deras första tvist. Marius upphörde knappast att se förgrymmad ut, förrän någon gick genom alléen. Det var en invalid med böjd rygg, rynkig ocli alldeles vithå­ rig, iförd Ludvig XV:s uniform. På bröstet bar han det lilla ovala utmärkelsetecknet av rött klä­ de med de korsade klingorna, Ludvig den heliges kors, för övrigt...' 660431 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 964 —}}</noinclude>unga flickan vände sig en smula om och höjde ögonbrynen på ett sätt, som sade: — Nå, vad är det fatt med honom? Detta var deras första tvist. Marius upphörde knappast att se förgrymmad ut, förrän någon gick genom alléen. Det var en invalid med böjd rygg, rynkig ocli alldeles vithå­ rig, iförd Ludvig XV:s uniform. På bröstet bar han det lilla ovala utmärkelsetecknet av rött klä­ de med de korsade klingorna, Ludvig den heliges kors, för övrigt var han prydd med en rockärm utan arm i, en haka med silvervitt skägg samt ett träben. Marius trodde sig kunna se, att han liade en utomordentligt belåten min. Det tycktes honom också, som hade den gamle cynikern, när han linkade förbi, givit honom ett mycket glatt och broderligt ögonkast, som hade en eller annan stump gjort det möjligt för dem att förstå varandra, och som hade de gemensamt gjort nå­ got bra fynd. — Vad var han så glad åt, den där svage ätt­ lingen av Mars? Marius fick ett anfall av svartsjuka.<noinclude> <references/></noinclude> 5bjhc4lk434lkb73t0owvqh46k39tre 104 226603 660432 2026-10-30T15:29:07Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '— Han hade kanske varit där, när —? sade han till sig själv, han har kanske sett! Och Marius fick lust att tillintetgöra invaliden. Men tiden läker alla sår. Hur rättmätig Ma­ rius' vrede mot Ursule än var, så gick den över. Han slutade med att förlåta henne. Men det var med stor viljeansträngning. Han var förargad på henne i tre dagar. Trots allt detta och kanske just till följd därav växte hans passion och gjor­ de honom vild och galen. Victor...' 660432 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 965 —}}</noinclude>— Han hade kanske varit där, när —? sade han till sig själv, han har kanske sett! Och Marius fick lust att tillintetgöra invaliden. Men tiden läker alla sår. Hur rättmätig Ma­ rius' vrede mot Ursule än var, så gick den över. Han slutade med att förlåta henne. Men det var med stor viljeansträngning. Han var förargad på henne i tre dagar. Trots allt detta och kanske just till följd därav växte hans passion och gjor­ de honom vild och galen. Victor Hugo VII 11<noinclude> <references/></noinclude> 9yle6uq7yeu5mlzfqx9fazkp0cxjpki 104 226604 660433 2026-10-30T15:29:20Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'i det han icke njöt av hennes anblick i parken utan även följde henne hem. Hans längtan blev än djärvare. Han visste, vad hon hette, hennes förnamn åtminstone kän­ de han, ett förtjusande namn, det verkliga nam­ net för en kvinna. Han visste, var hon bodde. Nu ville han veta, vem hon var. En kväll, när han följt dem hem och sett dem försvinna genom porten, följde han efter och frå­ gade modigt portvakten: — Det var ju herrn i första våningen, som...' 660433 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 967 —}}</noinclude>i det han icke njöt av hennes anblick i parken utan även följde henne hem. Hans längtan blev än djärvare. Han visste, vad hon hette, hennes förnamn åtminstone kän­ de han, ett förtjusande namn, det verkliga nam­ net för en kvinna. Han visste, var hon bodde. Nu ville han veta, vem hon var. En kväll, när han följt dem hem och sett dem försvinna genom porten, följde han efter och frå­ gade modigt portvakten: — Det var ju herrn i första våningen, som nyss gick in? — Nej, svarade portvakten, det var herrn i tredje. Ännu ett framsteg. Framgången gjorde Marius djärvare. — Åt gatan? frågade han. — Visst tusan, svarade portvakten, alla vånin­ garna vetta åt gatan. — Vilken samhällsklass tillhör den där herrn? fortsatte Marius. — Han är rentier, en mycket hygglig man, som är god mot de fattiga, ehuru han inte själv är rik.<noinclude> <references/></noinclude> 9gxt87g6dqru0zdebdfk181dv3b32ku 104 226605 660434 2026-10-30T15:29:30Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '— Vad heter han? frågade Marius. Portvakten såg upp och sade: — Är ni vid polisen? Marius gick snopen sin väg. Men han var än­ då mycket förtjust. Saken gick framåt. — Nåväl, tänkte han, jag vet, att hon heter Ursule, att hon är dotter till en rentier, ocliatt hon bor på rue de 1'Ouest i tredje våningen. Följande dag gjorde herr Leblanc och hans dotter endast ett kort besök i parken. De gingo sin väg, medan det ännu var full dager. Ma­ rius f...' 660434 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 968 —}}</noinclude>— Vad heter han? frågade Marius. Portvakten såg upp och sade: — Är ni vid polisen? Marius gick snopen sin väg. Men han var än­ då mycket förtjust. Saken gick framåt. — Nåväl, tänkte han, jag vet, att hon heter Ursule, att hon är dotter till en rentier, ocliatt hon bor på rue de 1'Ouest i tredje våningen. Följande dag gjorde herr Leblanc och hans dotter endast ett kort besök i parken. De gingo sin väg, medan det ännu var full dager. Ma­ rius följde dem till rue de 1'Ouest, som han bru­ kade. När de kommo till porten, lät herr Le­ blanc sin dotter gå före in, därpå stannade han själv, innan han trädde över tröskeln, vände sig om och betraktade Marius med stadig blick. Dagen därpå kommo de icke till Luxembourgträdgården. Marius väntade förgäves hela da­ gen. I skymningen gick han till rue de 1'Ouest och såg då ljus i fönstren i tredje våningen. Han gick fram och tillbaka under dessa fönster, än­ da tills ljuset släcktes.<noinclude> <references/></noinclude> 99u3oiq89uibx41ys293c6csa3ln348 104 226606 660435 2026-10-30T15:29:42Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Följande dag visade de sig icke heller i par­ ken. Marius väntade hela dagen, sedan gick han för att fortsätta sin nattliga promenad nedanför fönstren. Detta höll han på med till klockan tio. Det fick gå hur det ville med hans middag. Den sjuke hämtar näring ur sin feber, den förälskade av kärleken. En vecka förflöt på detta sätt. Herr Leblanc och hans dotter blevo icke mera synliga i Luxembourg-trädgården. Marius plågade sig med dystra gissningar....' 660435 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 969 —}}</noinclude>Följande dag visade de sig icke heller i par­ ken. Marius väntade hela dagen, sedan gick han för att fortsätta sin nattliga promenad nedanför fönstren. Detta höll han på med till klockan tio. Det fick gå hur det ville med hans middag. Den sjuke hämtar näring ur sin feber, den förälskade av kärleken. En vecka förflöt på detta sätt. Herr Leblanc och hans dotter blevo icke mera synliga i Luxembourg-trädgården. Marius plågade sig med dystra gissningar. Han vågade inte vakta porten på dagen. Han nöjde sig med att gå dit på kvällen och betrakta fön­ sterrutorna, som lyste rödaktiga. Han såg då och då skuggor bakom dem, och hans hjärta klappa­ de häftigt. Den åttonde kvällen kunde han inte se något ljus i fönstren. — Lampan är förstås inte tänd ännu, sade han till sig själv. Men det är ju mörkt redani Mån­ ne de ha gått ut? Han väntade. Klockan blev tio. Det blev midnatt. Klockan blev ett. Intet ljus syntes i tredje våningens fönster, och ingen återvände hem. Han gick sin väg mycket dyster.<noinclude> <references/></noinclude> 3lhu71nwla8diica2a0hhvhv414ae20 104 226607 660436 2026-10-30T15:30:01Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Följande dag — han levde nämligen endast av hoppet på morgondagen, och det fanns så att sä­ ga för honom intet nu — fa^nns ingen i parken. Han väntade där till skymningen föll på, då gick ha till rue de 1'Ouest. Intet ljus i fönstren. Per­ siennerna voro nedfällda. I tredje våningen var allt mörkt och tyst. Marius knackade på, steg in och sade till port­ vakten: — Är herrn i tredje våningen hemma? — Han har flyttat, svarade portvakten. Marius...' 660436 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 970 —}}</noinclude>Följande dag — han levde nämligen endast av hoppet på morgondagen, och det fanns så att sä­ ga för honom intet nu — fa^nns ingen i parken. Han väntade där till skymningen föll på, då gick ha till rue de 1'Ouest. Intet ljus i fönstren. Per­ siennerna voro nedfällda. I tredje våningen var allt mörkt och tyst. Marius knackade på, steg in och sade till port­ vakten: — Är herrn i tredje våningen hemma? — Han har flyttat, svarade portvakten. Marius darrade och frågade med svag röst: — När då? — I går. — Var bor han nu? — Det vet jag inte. — Har han inte lämnat sin nya adress? — Nej. När portvakten såg upp, kände han igen Ma­ rius och sade: — Jaså, är det ni! Ni måtte i alla fall vara vid polisen!<noinclude> <references/></noinclude> fh75f9nmlr6xaxnx85t02q469hiayqy 104 226608 660437 2026-10-30T15:30:23Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'det yttre genom det inre i en okänd, ständig väx­ ling. Samhället är knappast medvetet om denna inre verksamhet, som lämnar ytan oberörd, men förändrar det inre. Vad blir då följden av allt detta arbete i det tysta? — Framtiden. Ju djupare man tränger ned i gruvan, desto mera mystiska äro arbetarna. Så långt som den sociale filosofen stiger ned, är arbetet gott; läng­ re ned är det i hög grad tvivelaktigt, och ännu längre ned blir det förskräck...' 660437 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 973 —}}</noinclude>det yttre genom det inre i en okänd, ständig väx­ ling. Samhället är knappast medvetet om denna inre verksamhet, som lämnar ytan oberörd, men förändrar det inre. Vad blir då följden av allt detta arbete i det tysta? — Framtiden. Ju djupare man tränger ned i gruvan, desto mera mystiska äro arbetarna. Så långt som den sociale filosofen stiger ned, är arbetet gott; läng­ re ned är det i hög grad tvivelaktigt, och ännu längre ned blir det förskräckligt. På ett visst djup kunna dessa underjordiska boningar icke längre genomträngas av civilisationens ande. Man har nått den gräns, på andra sidan vilken män­ niskan icke kan andas. Där få vidunder taga vid. Stegen, som leder neråt, är mycket egendom­ lig. Varje steg motsvarar ett gruvschakt, där fi­ losofien kan få fotfäste, och där man möter nå­ gon av dessa stundom gudomliga, stundom vid­ underliga arbetare. Under Johan Huss står Lu­ ther, under Luther Cartesius, under Cartesius Voltaire, under Voltaire Condorcet, under Condorcet Robespierre, under Robespierre Marat, under Marat står Babeuf. På detta sätt fortsätter det. Vid den gräns, som skiljer det svagt synbara från det<noinclude> <references/></noinclude> r0f85jdskux98ggq7fh44sr8rnxhc4e 104 226609 660438 2026-10-30T15:30:32Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'osynliga, ser man otydligt skuggor av män, som kanske icke existera ännu. De från i går äro spöken, de av i morgon äro vålnader. Själens ögon urskilja dem dunkelt. Att se framtiden fö­ das, är en av filosofiens visioner. En värld i vardande, vilken imponerande synl Saint Simon, Owen, Fourier äro också synliga i bakgrunden. En gudomlig kedja sammanbinder alla de un­ derjordiska arbetarna med varandra dem ovetan­ de, men de tro sig själva isolerade, fas... 660438 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 974 —}}</noinclude>osynliga, ser man otydligt skuggor av män, som kanske icke existera ännu. De från i går äro spöken, de av i morgon äro vålnader. Själens ögon urskilja dem dunkelt. Att se framtiden fö­ das, är en av filosofiens visioner. En värld i vardande, vilken imponerande synl Saint Simon, Owen, Fourier äro också synliga i bakgrunden. En gudomlig kedja sammanbinder alla de un­ derjordiska arbetarna med varandra dem ovetan­ de, men de tro sig själva isolerade, fastän de ej äro det. Likväl äro deras arbeten mycket olika, och det ljus, som utgår från några av dem, kon­ trasterar bjärt mot de andras. Somliga äro myc­ ket glada, andra tragiska. Alla dessa arbetare ha lilcväl, hur stor kontrasten än är, den högste såväl som den lägste, den visaste såväl som den dummaste, en likhet — oegennyttan. Marat glöm­ mer sig själv liksom Jesus. De skjuta sig själ­ va åt sidan; de glömma sig själva och tänka icke alls på sig själva. De betrakta andra föremål än sig själva. De ha en blick, och denna blick sö­ ker det absoluta. Den ene har hela himlen i sin blick. Den andre, hur gåtfull han än må vara.<noinclude> <references/></noinclude> n48oa0edn2agq10yemq13fn0wxbs4gc 104 226610 660439 2026-10-30T15:30:45Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'har i blicken ett blekt skimmer av oändlighet. Vad han än må göra, så vörda den, vars ögon lysa av detta ljus! Det mörka ögat är ett annat kännemärke. Där börjar ondskan. Bliv betänksam och dar­ ra inför den, vars blick är tom. Samhället har svarta arbetare. Det finns en punkt, där djupet svepes i dunkel, och där ljuset slocknar. Under alla dessa gruvschakt, som vi nu ha skildrat, under hela detta framåtskridandets och utopiernas ofantliga system, f...' 660439 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 975 —}}</noinclude>har i blicken ett blekt skimmer av oändlighet. Vad han än må göra, så vörda den, vars ögon lysa av detta ljus! Det mörka ögat är ett annat kännemärke. Där börjar ondskan. Bliv betänksam och dar­ ra inför den, vars blick är tom. Samhället har svarta arbetare. Det finns en punkt, där djupet svepes i dunkel, och där ljuset slocknar. Under alla dessa gruvschakt, som vi nu ha skildrat, under hela detta framåtskridandets och utopiernas ofantliga system, förgrenat som ådror under jorden, än längre ned, lägre än Marat, läg­ re än Babeuf, utan all förbindelse med de övre schakten, ligger det "undre skiktet". Ett fruki tansvärt ställe, som vi redan förut givit dett; namn. Det är skuggornas grav. Det är de blin­ das boning, som står i förbindelse med avgrun­ den. — Inferi.<noinclude> <references/></noinclude> bdc44jlrbli89axlbb5zfhk39zvukzc 104 226611 660440 2026-10-30T15:31:13Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'bok eller vikit upp en tidning. Babeuf är en upptäckare, jämförd med Cartouche, Marat är en aristokrat, jämförd med Schinderhannes. Denna boning har till mål allt och allas förintelse. Den undergräver med sitt myllrande arbete icke blott det nuvarande sociala tillståndet utan även filosofien och vetenskapen, den mänskliga tanken, rätten och civilisationen. Den undergräver revo­ lutionen och utvecklingen. Den kallas helt en­ kelt tjuvnad, prostitution... 660440 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 978 —}}</noinclude>bok eller vikit upp en tidning. Babeuf är en upptäckare, jämförd med Cartouche, Marat är en aristokrat, jämförd med Schinderhannes. Denna boning har till mål allt och allas förintelse. Den undergräver med sitt myllrande arbete icke blott det nuvarande sociala tillståndet utan även filosofien och vetenskapen, den mänskliga tanken, rätten och civilisationen. Den undergräver revo­ lutionen och utvecklingen. Den kallas helt en­ kelt tjuvnad, prostitution och mord. Den är mörk, och den vill framkalla kaos. Dess takvalv är byggt av okunnighet. Alla de andra schakten, som ligga högre upp, ha blott ett mål; att kuva det lägsta. Det är detta, som filosofien och utvecklingen med all makt sträva efter dels genom förbättring av de sociala förhållandena dels begrundande av det absoluta. Förstör okunnighetens boning, och du förstör den listiga mullvad, som är brottet. Låt oss i några ord sammanfatta det, som vi nyss skildrat. — Det allmännas enda fara är mörkret.<noinclude> <references/></noinclude> 85l1b3q0ntf65sd09coyaqwp44xkhbn 104 226612 660441 2026-10-30T15:31:23Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Mänsklighet är identitet. Alla människor äro av samma stoff. Här nere på jorden finns det ingen skillnad i våra öden. Samma skugga före födelsen, samma kropp under livstiden, samma aska efter döden. Men då okunnigheten blandas i människomaterialet, blir det nedsvärtat. Denna outplå'nliga svarthet tager människans inre i be­ sittning och blir det onda.' 660441 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 979 —}}</noinclude>Mänsklighet är identitet. Alla människor äro av samma stoff. Här nere på jorden finns det ingen skillnad i våra öden. Samma skugga före födelsen, samma kropp under livstiden, samma aska efter döden. Men då okunnigheten blandas i människomaterialet, blir det nedsvärtat. Denna outplå'nliga svarthet tager människans inre i be­ sittning och blir det onda.<noinclude> <references/></noinclude> jnaejkli8lzmkc8razrnrddyj4bggiw 104 226613 660442 2026-10-30T15:31:49Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'tre tänder två francs och femtio centimes. Be­ gagna tillfället." Det senare betydde: "Drag ut mesta möjliga antalet tänder". Han hade varit gift och hade två barn. Vad det blivit av hans hustru och barn, visste han inte. Han hade för­ lorat dem, som man tappar en näsduk. Babet utgjorde ett lysande undantag i den obskyra värld, han tillhörde, han läste tidningar. En dag, på den tiden han hade sin familj med sig i sitt ambulerande tält, hade han läst i... 660442 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 982 —}}</noinclude>tre tänder två francs och femtio centimes. Be­ gagna tillfället." Det senare betydde: "Drag ut mesta möjliga antalet tänder". Han hade varit gift och hade två barn. Vad det blivit av hans hustru och barn, visste han inte. Han hade för­ lorat dem, som man tappar en näsduk. Babet utgjorde ett lysande undantag i den obskyra värld, han tillhörde, han läste tidningar. En dag, på den tiden han hade sin familj med sig i sitt ambulerande tält, hade han läst i "le Messager", att en kvinna fött ett barn med kalvmule, vilket likväl såg ut att kunna bli vid liv. Han utropade då: "Här ligger en förmögenhet! Det är sorgligt nog inte min hustru, scm varit nog förståndig att föda ett sådant barn". Därpå hade han lämnat allt för att, som han sade, erövra Paris. Vad var Claqucsous? Det var natten. Han väntade, tills himlen betäcktes av svarta moln. Då gick han ut ur det hål, till vilket han återvän­ de, innan dagen grydde. Var var detta hål? Ingen viste det. 1 det mest fullkomliga mörker vände han ryggen till, när han talade med sina medbrottslingar. Hette han Claqucsous? Nej.<noinclude> <references/></noinclude> telna2jvcw57f99ujv3kncxcxigg5hk 104 226614 660443 2026-10-30T15:32:02Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Han sade: "Jag heter intet alls". Om man tände ljus i hans närvaro, satte han på sig en mask. Han var buktalare. Babet sade: "Claquesous är ett mörker, som talar med tvenne röster". Cla­ quesous var obestämd, irrande och förskräcklig. Man var inte säker på att hain hade ett namn, då Claquesous endast var ett öknamn. Man var inte heller säker på att han hade en röst, ty han tala­ de oftare med buken än med munnen. Man var ej heller säker på att han ha...' 660443 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 983 —}}</noinclude>Han sade: "Jag heter intet alls". Om man tände ljus i hans närvaro, satte han på sig en mask. Han var buktalare. Babet sade: "Claquesous är ett mörker, som talar med tvenne röster". Cla­ quesous var obestämd, irrande och förskräcklig. Man var inte säker på att hain hade ett namn, då Claquesous endast var ett öknamn. Man var inte heller säker på att han hade en röst, ty han tala­ de oftare med buken än med munnen. Man var ej heller säker på att han hade ett ansikte, ty ingen hade någonsin sett annat än hans mask. Han försvann som en dimfigur, han dök åter fram som ur jordens innandömen. Montparnasse var en sorglig skepnad. Han var ett barn, ännu icke tjugo år. Han hade vac­ kert ansikte, körsbärsröda läppar, förtjusande, svart hår och en vårligt klar blick. Alla laster hade han, och hain tänkte begå alla brott. Han njöt av det onda, och detta gav honom aptit på det, som var ännu värre. Det var gatpojken, som blivit ligist, och ligisten, som blivit bov. Han var godmodig, förvekligad, smidig, vild, på samma gång blödig och stark. Han hade hatten uppvikt på vänstra sidan för att få plats för en hårtofs<noinclude> <references/></noinclude> 7kejo3sk4mt47vpxw8zhpvwzpap8qd4 104 226615 660444 2026-10-30T15:32:16Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'enligt 1829 års mod. Han levde på att stjäla. Hans rock var välskuren, men trasig. Montparnasse var en snobb, men fattig och i stånd att begå mord. Orsaken till denne ynglings alla brott var lusten att vara välklädd. Den första grisett, som sagt till honom: "Du är vacker", ha­ de tänt brandfacklan i hans själ och hade av den­ na Abel gjort en Kain. Då han fann, att han var vacker, ville han bli elegant. Den första elegan­ sen är lättjan, men en fattig... 660444 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 984 —}}</noinclude>enligt 1829 års mod. Han levde på att stjäla. Hans rock var välskuren, men trasig. Montparnasse var en snobb, men fattig och i stånd att begå mord. Orsaken till denne ynglings alla brott var lusten att vara välklädd. Den första grisett, som sagt till honom: "Du är vacker", ha­ de tänt brandfacklan i hans själ och hade av den­ na Abel gjort en Kain. Då han fann, att han var vacker, ville han bli elegant. Den första elegan­ sen är lättjan, men en fattig mans lättja leder till brott. Få tjuvar voro så fruktade som Montparnasse. Vid aderton års ålder hade han flera mord på sitt samvete. Mer än en vilade med ut­ sträckta armar och med ansiktet badande i blod, där denne usling gått fram. Friserad, pomade­ rad, insvängd i midjan och med en kvinnas höf­ ter, men med en preusisk officers hållning, om­ given av gatflickors beundrande mummel, med omsorgsfullt knuten halsduk, blydagg i fickan och blomma i knapphålet. Sådan var denna av­ grundens ljuva blomma.<noinclude> <references/></noinclude> h5jrnjbw8qw2m955czg3s3wii10kf5n 104 226616 660445 2026-10-30T15:32:30Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'domaren besökte Lacenaire i fängelset, utfrågade han honom om ett brott, som Lacenaire nekade till. "Vem har gjort det?" frågade domaren. "Det har kanske Patron-Minette", svarade La­ cenaire. Detta svar var gåtfullt för ämbetsman­ nen, men klart för polisen. Liksom man ibland kan bedöma en pjäs genom att studera rollbesättningen, så kan man upp­ skatta en förbrytarliga av förteckningen på ban­ diterna. F()ljande namn, som oupphörligt före­ komma i e...' 660445 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 987 —}}</noinclude>domaren besökte Lacenaire i fängelset, utfrågade han honom om ett brott, som Lacenaire nekade till. "Vem har gjort det?" frågade domaren. "Det har kanske Patron-Minette", svarade La­ cenaire. Detta svar var gåtfullt för ämbetsman­ nen, men klart för polisen. Liksom man ibland kan bedöma en pjäs genom att studera rollbesättningen, så kan man upp­ skatta en förbrytarliga av förteckningen på ban­ diterna. F()ljande namn, som oupphörligt före­ komma i enskilda memoarer, tillhöra de främsta skurkarna i Patron-Minette: Den hette Pan, kallad Den vårlige, kallad Skrotkornet. Brujon. (Det fanns en dynasti med detta namn, vilket vi icke kunna underlåta att om­ nämna.) Grändsmygaren, förut omtalad, vägarbetare. Änkan. Kapmannen. Homerus Hogu, neger. Tisdagskvällen. Telegrammea. Fauntleroy, kallad Blomsterflickan.<noinclude> <references/></noinclude> ho80l88xar2jnhco3yweaiwfghv6fqn 104 226617 660446 2026-10-30T15:32:50Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Den lysande, frigiven galärslav. Vägbommen, kallad herr Dupont. Södra Esplanaden. Poussagrive. Jakobinjackan. Kruideniers, kallad Bizaro. Spetsslukaren. Botten opp. Halvstyvern, kallad Dubbla millionen. O. s. v. Dessa namn äro icke de värsta, men vi fort­ sätta. De ha ansikten. De beteckna icke blott individer utan även olika typer. Vart och ett av dessa namn kan känneteckna en av arbetarna i civilisationens undre skikt. Dessa varelser, som sällan vis... 660446 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 988 —}}</noinclude>Den lysande, frigiven galärslav. Vägbommen, kallad herr Dupont. Södra Esplanaden. Poussagrive. Jakobinjackan. Kruideniers, kallad Bizaro. Spetsslukaren. Botten opp. Halvstyvern, kallad Dubbla millionen. O. s. v. Dessa namn äro icke de värsta, men vi fort­ sätta. De ha ansikten. De beteckna icke blott individer utan även olika typer. Vart och ett av dessa namn kan känneteckna en av arbetarna i civilisationens undre skikt. Dessa varelser, som sällan visa sina ansikten, tillhöra icke dem, som man ser på gatorna. Trötta av sina vilda nätter sovo de om dagen än i lerugnar än i de stenbrott, som lågo över­ givna i Montmartre eller Montrouge, ibland i kloakerna. De grävde ner sig. Vad blir det av dessa män? De existera allt­ jämt. Horatius talar om dem: "Ambubaiarum collegia, pharmacopolce, mendici, mimae". Så<noinclude> <references/></noinclude> fgc5cq8x55oohng57q8506og0i9vr06 104 226618 660447 2026-10-30T15:33:09Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'länge samhället är sådant det är, så komma de att vara sådana, som de äro. Under taket i sin dystra boning återfödas de ständigt genom den sociala utdunstningen. Dessa spöken återkomma alltjämt och äro sig alltid lika. De ha blott an­ dra namn och annan gestalt. Även om individerna dö bort, så kvarstår släk­ tet. Det sjuder alltjämt av samma slumrande krafter; från landstrykaren till tjuven håller rasen sig ren. Dessa hemska varelser ana börsar...' 660447 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 989 —}}</noinclude>länge samhället är sådant det är, så komma de att vara sådana, som de äro. Under taket i sin dystra boning återfödas de ständigt genom den sociala utdunstningen. Dessa spöken återkomma alltjämt och äro sig alltid lika. De ha blott an­ dra namn och annan gestalt. Även om individerna dö bort, så kvarstår släk­ tet. Det sjuder alltjämt av samma slumrande krafter; från landstrykaren till tjuven håller rasen sig ren. Dessa hemska varelser ana börsar i byxfickorna; de vädra klockor i västfickorna. Guld och silver ha lukt för dem. Det finns en­ faldiga borgare, om vilka man skulle kunna säga, att de se ut som om de ville bestjälas. Dessa män följa tåligt borgarna. Då de gå förbi en utlänning eller en landsortsbo, få de ryckningar som spindlar. De äro fruktansvärda vid midnatt, när man möter dem på en öde gata. De likna icke män utan fantomer av levande dimma. Man skulle kunna säga, att de sammansmälta med mörkret, från vilket man icke kan urskilja dem. De ha ingen annan själ än skuggan. Det är endast för<noinclude> <references/></noinclude> erow5wx1kxtmir9t8s5v85fl9ufhoqo 104 226619 660448 2026-10-30T15:33:29Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'i dyster förtvivlan. Allt var slut. Arbetet bjöd honom emot, ensamheten tråkade ut honom. Den ofantliga naturen, som eljest tycktes honom så rik på formskönhet och ljus, så fylld av ande, råd och lärdomar, som med sin vida horisont öppnat hänförande perspektiv för honom, låg nu öde och tom. Det tycktes honom, som hade allt försvun­ nit. Han tänkte fortfarande, ty det kunde han inte låta bli. Men han njöt icke längre av sina tankar. På allt vad de st...' 660448 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 992 —}}</noinclude>i dyster förtvivlan. Allt var slut. Arbetet bjöd honom emot, ensamheten tråkade ut honom. Den ofantliga naturen, som eljest tycktes honom så rik på formskönhet och ljus, så fylld av ande, råd och lärdomar, som med sin vida horisont öppnat hänförande perspektiv för honom, låg nu öde och tom. Det tycktes honom, som hade allt försvun­ nit. Han tänkte fortfarande, ty det kunde han inte låta bli. Men han njöt icke längre av sina tankar. På allt vad de ständigt tyst föreslogo honom, svarade han: "Vad ska det tjäna till?" Han gjorde sig tusen förebråelser. "Varför följde jag ej efter henne? — Jag var ju så lyck­ lig, bara jag fick se henne. Hon betraktade mig. Var det inte en oerhörd lycka? Hon såg ut, som om hon älskade mig. Var det inte nog? Vad ville jag mer? Intet intresserar mig längre. Jag var galen. Det var mitt fel!" — Och så vidare i all oändlighet. Han hade icke givit Courfeyrac sitt förtroende. Det låg inte i hans natur, men denne hade gissat nästan allt, det låg nämligen för honom. Courfeyrac började med att lyckön­ ska honom till att vara kär, i det han för övrigt<noinclude> <references/></noinclude> a3rkphnxdv0v7isnodvcrgbvfui4rtg 104 226620 660449 2026-10-30T15:33:44Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'var mycket förvånad. När han sedan såg, att Marius blev så melankolisk, slutade han med att säga: "Jag ser, att du blivit lurad. Se så, låt oss gå till la Chaumiére". När det vackra septembersolskenet en dag ha­ de givit Marius tillförsikt, lät han Courfeyrac, Bossuet och Grantaire föra sig med till en dans­ lokal. Han hoppades tämligen dåraktigt nog, att han skulle återfinna henne där. Naturligtvis fann han inte henne, som han sökte. — "Det är l...' 660449 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 993 —}}</noinclude>var mycket förvånad. När han sedan såg, att Marius blev så melankolisk, slutade han med att säga: "Jag ser, att du blivit lurad. Se så, låt oss gå till la Chaumiére". När det vackra septembersolskenet en dag ha­ de givit Marius tillförsikt, lät han Courfeyrac, Bossuet och Grantaire föra sig med till en dans­ lokal. Han hoppades tämligen dåraktigt nog, att han skulle återfinna henne där. Naturligtvis fann han inte henne, som han sökte. — "Det är lik­ väl här, som man finner alla förlorade kvinnor! mumlade Grantaire avsides. Marius lämnade si­ na vänner och återvände trött och ensam till fots, feberaktig, med beslöjade och sorgsna ögon i nattens mörker. Han kände sig irriterad av bul­ ler och damm och av de glatt sjungande skaror, som återvände från festen och gingo tätt förbi honom. Modlös inandades han för att uppfri­ ska sig den skarpa doften från kastanjeträden längs vägen. Han började att leva allt mera ensam, förvir­ rad oclinedtyngd av sorg, helt för sin inre ångest. Hans smärta drev honom hit och dit, som hade<noinclude> <references/></noinclude> f6bf1yqlgdb7id0fxupmug19hxgi4z4 104 226621 660450 2026-10-30T15:33:54Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'han varit ett fånget villebråd, överallt sökte han, nedbruten av kärlek, sin försvunna älskade. En annan gång mötte han en man, vars anblick förvirrade honom. I en bakgata i närheten av Invalides-boulevarden mötte han nämligen en man, klädd som en arbetare med en bredskärmig mössa, under vilken den gamles vita hår vällde fram. Marius blev intagen av hårets skönhet och betraktade mannen, som gick med långsamma steg och liksom försjunken i svårmodiga...' 660450 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 994 —}}</noinclude>han varit ett fånget villebråd, överallt sökte han, nedbruten av kärlek, sin försvunna älskade. En annan gång mötte han en man, vars anblick förvirrade honom. I en bakgata i närheten av Invalides-boulevarden mötte han nämligen en man, klädd som en arbetare med en bredskärmig mössa, under vilken den gamles vita hår vällde fram. Marius blev intagen av hårets skönhet och betraktade mannen, som gick med långsamma steg och liksom försjunken i svårmodiga tankar. Han tyckte sig till sin överraskning känna igen herr Leblanc. Så gott han kunde se för mössan, så var det samma hår, samma profil, samma sätt att gå, endast mera sorgset. Men varför bar han dessa arbetskläder? Vad ville detta säga? Ma­ rius var mycket förvånad. Nä: han återfick be­ sinningen, var hans första tanke att följa efter mannen. Vem vet, om han inte äntligen hade funnit det spår, han sökte. 1 alla händelser var det nödvändigt, att han fick se mannen en gång till på nära håll för att kunna klara upp gåtan. Men han kom att tänka på detta för sent; mannen var redan borta. Han hade försvunnit i någon sido-<noinclude> <references/></noinclude> 71svrovz972il6xwi3sbbjefmscouhh 104 226622 660451 2026-10-30T15:34:04Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'gränd, och Marius kunde ej återfinna honom. Detta egendomliga möte sysselsatte hans tankar några dagar, sedan glömde ha^n bort det. "När allt kommer omkring", tänkte han, "var det en­ dast en tillfällig likhet".' 660451 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 995 —}}</noinclude>gränd, och Marius kunde ej återfinna honom. Detta egendomliga möte sysselsatte hans tankar några dagar, sedan glömde ha^n bort det. "När allt kommer omkring", tänkte han, "var det en­ dast en tillfällig likhet".<noinclude> <references/></noinclude> sgefhtoz07mnz3fezgbsvzqajyppfng 104 226623 660452 2026-10-30T15:34:21Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Marius hade nyss lämnat sin bostad. Natten föll på. Det var tid att gå och äta middag. Hain hade nämligen blivit tvungen att ånyo börja in­ taga middag. Tyvärr. — 0, idealister! På tröskeln hade han nyss slött ihop med Mame Bougon, som höll på att sopa, under det att hon höll följande minnesvärda monolog: "Finns det något, som man kan få till billigt pris nu för tiden? Allt är dyrt. Det är bara sorger och bekymmer man får billigt! Dem får man a...' 660452 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 997 —}}</noinclude>Marius hade nyss lämnat sin bostad. Natten föll på. Det var tid att gå och äta middag. Hain hade nämligen blivit tvungen att ånyo börja in­ taga middag. Tyvärr. — 0, idealister! På tröskeln hade han nyss slött ihop med Mame Bougon, som höll på att sopa, under det att hon höll följande minnesvärda monolog: "Finns det något, som man kan få till billigt pris nu för tiden? Allt är dyrt. Det är bara sorger och bekymmer man får billigt! Dem får man alldeles gratis!" Marius gick med långsamma steg uppför bou­ levarden för att gå till rue Saint-Jacques. Han gick med nedböjt huvud, försjunken i tankar. Plötsligt kände han, att någon stötte till honom i mörkret. Han vände sig om och varsblev då två unga flickor, klädda i trasor. Den ena var lång och mager, den andra något mindre til! växten. De skyndade hastigt förbi, andfådda och för­ skrämda. Det såg ut, som om de flydde. Då de nyss mötte Marius sågo de honom inte utan stötte till honom, då de grngo förbi. 1 skymnin­ gen urskilde han svagt deras ansikten, deras ruf­ siga ocltstripiga hår. De hade förskräckliga huVictor Hugo VII 13<noinclude> <references/></noinclude> okvxmzau7ywc9i8p59xe5g8bkd8ba0a 104 226624 660453 2026-10-30T15:34:31Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'vudbonader och trasiga kjolar och deras fötter voro nakna. Medan de sprungo, pratade de. Den längsta sade med skrovlig röst: "Bylingarna kom. Det var på vippen, att de haffat mig". Den andra sade: "Jag såg dem, men jag skalade iväg. 0, va' ja' sprang!" Marius förstod trots deras förskräckliga rotvälska, att polisen varit nära att gripa båda des­ sa barn, men att de lyckats komma undan. De försvunno i mörkret mellan träden på bou­ levarden. Blott några... 660453 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 998 —}}</noinclude>vudbonader och trasiga kjolar och deras fötter voro nakna. Medan de sprungo, pratade de. Den längsta sade med skrovlig röst: "Bylingarna kom. Det var på vippen, att de haffat mig". Den andra sade: "Jag såg dem, men jag skalade iväg. 0, va' ja' sprang!" Marius förstod trots deras förskräckliga rotvälska, att polisen varit nära att gripa båda des­ sa barn, men att de lyckats komma undan. De försvunno i mörkret mellan träden på bou­ levarden. Blott några sekunder kunde man dun­ kelt skymta dem som ljusare skuggor. Sedan voro de borta. Marius hade hejdat sig ett ögonblick. Han tänkte just fortsätta sin promenad, då han fick syn på ett litet gråaktigt paket på marken vid sina fötter. Han böjde sig och tog upp det. Det var ett kuvert, som tycktes innehålla papper. "De stackars flickorna tycks ha tappat det", sade han för sig själv. Han vände tillbaka och ropade på dem men kunde inte återfinna dem. Han förstod, att de redan voro långt borta, stop­ pade paketet i fickan och gick för att äta middag.<noinclude> <references/></noinclude> hwjmcwbc83kmrdza6jp5dyoia1yxnd3 104 226625 660454 2026-10-30T15:34:54Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Under vägen såg han i en förstuga i rue Mouffetard en barnlikkista, övertäckt med ett svart skynke. Den var ställd på tre stolar och belyst av ett talgljus. Han kom då att tänka på de två flickorna, som han mött i skymningen. "Stackars mödrar", tänkte han. "Det finns nå­ got, som är sorgligare än att se sina barn dö. Det är att se dem leva ett dåligt liv". Sedan glömde han bort dessa skuggvarelser, som hade skänkt en smula omväxling i hans dy­ st...' 660454 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 999 —}}</noinclude>Under vägen såg han i en förstuga i rue Mouffetard en barnlikkista, övertäckt med ett svart skynke. Den var ställd på tre stolar och belyst av ett talgljus. Han kom då att tänka på de två flickorna, som han mött i skymningen. "Stackars mödrar", tänkte han. "Det finns nå­ got, som är sorgligare än att se sina barn dö. Det är att se dem leva ett dåligt liv". Sedan glömde han bort dessa skuggvarelser, som hade skänkt en smula omväxling i hans dy­ sterhet. Han gled in i sin vanliga tankegång. Han började åter tänka på sina sex lyckliga vec­ kor, som varit fyllda av kärlek. Han tänkte på den friska vinden och solskenet under Luxembourgparkens lummiga träd. "Vad mitt liv blivit dystert", sade han för sig själv. Unga flickor komma fortfarande i min väg. Förr var det änglar, nu är det spöken. Det är den enda skillnaden".<noinclude> <references/></noinclude> 0jugp2vu3wp3qxr51hxwlwj61y7ou0a 104 226626 660455 2026-10-30T15:35:15Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Marius tänkte, att han möjligen där skulle kun­ na finna de upplysningar, han sökte. Och då brevet dessutom ej var förseglat, ansåg han det ej vara indiskret att läsa det. Det var av följan­ de lydelse: "Fru Markisinna! Mildhetens och fromhetens dygd samman­ håller mänskligheten. Jag djärves anropa Ert goda hjärta om att hysa medlida'nde med en olycklig spanjor, som är ett offer för sin trohet och hängivenhet för konungen, för vil­ ken han har gju...' 660455 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1001 —}}</noinclude>Marius tänkte, att han möjligen där skulle kun­ na finna de upplysningar, han sökte. Och då brevet dessutom ej var förseglat, ansåg han det ej vara indiskret att läsa det. Det var av följan­ de lydelse: "Fru Markisinna! Mildhetens och fromhetens dygd samman­ håller mänskligheten. Jag djärves anropa Ert goda hjärta om att hysa medlida'nde med en olycklig spanjor, som är ett offer för sin trohet och hängivenhet för konungen, för vil­ ken han har gjutit sitt blod, offrat sin förmö­ genhet, allt. Nu befinner han sig i det svå­ raste armod. Han tvivlar icke på att Fru Markisinnan med sin kända godhet skall komma honom till hjälp och förbättra hans svåra existens. Eftersom han fått en god uppfostran, känns det ännu svårare för ho­ nom att nu vara sårad och nedbruten, jag hoppas även på det intresse, som Fru Mar­ kisinnan hyser för min olyckliga nation. Om min bön icke blir förgäves, skall jag alltid bevara Fru Markisinnan i tacksamt minne.<noinclude> <references/></noinclude> 2y8ex1zw5a7facbe7hydeydzvpscjxn 104 226627 660456 2026-10-30T15:35:28Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Fru Markisinnans ödmjukaste tjänare Don Alvarez, spansk kavallerikapten, rojalistisk flykting i Frankrike, som vill återvända till sitt fä­ dernesland, men saknar respengar." Ingen adress var bifogad. Marius Iioppades finna adressen i det andra brevet, vars utanskrift löd så här: "Till Fru Grevinnan de Montvernet, rue Casette 9." "Fru Grevinna! Jag är en olycklig moder med sex barn, av vilka det yngsta endast är åtta månader. Jag har varit sjuk sed... 660456 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1002 —}}</noinclude>Fru Markisinnans ödmjukaste tjänare Don Alvarez, spansk kavallerikapten, rojalistisk flykting i Frankrike, som vill återvända till sitt fä­ dernesland, men saknar respengar." Ingen adress var bifogad. Marius Iioppades finna adressen i det andra brevet, vars utanskrift löd så här: "Till Fru Grevinnan de Montvernet, rue Casette 9." "Fru Grevinna! Jag är en olycklig moder med sex barn, av vilka det yngsta endast är åtta månader. Jag har varit sjuk sedan min sista barnsäng, min man övergav mig för fem månader sedan, och jag har ingen i världen, som kan hjälpa mig i min bittra nöd. 1 hopp om Fru Grevinnans hjälp teknar jag med djupaste högaktning Hustru Balizard."<noinclude> <references/></noinclude> 8i3v7i9isxemfqk6hcg1ymb4c0h2wkg 104 226628 660457 2026-10-30T15:35:37Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Marius övergick till det tredje brevet, som lik­ som de föregående var ett tiggarbrev. Det löd: "Herr Pabourgeot, elektor, grosshandlare i mössbranschen, i hörnet mellan rue Saint-Denis och rue aux Fers. Jag tillåter mig att sända Er detta brev för att bedja Er gynna mig med att skänka mig Er sympati och att låna Ert öra åt en litterärt intresserad man, som nyss skickat ett drama till franska teatern. Ämnet är historiskt, och händelsen tilldrar sig i... 660457 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1003 —}}</noinclude>Marius övergick till det tredje brevet, som lik­ som de föregående var ett tiggarbrev. Det löd: "Herr Pabourgeot, elektor, grosshandlare i mössbranschen, i hörnet mellan rue Saint-Denis och rue aux Fers. Jag tillåter mig att sända Er detta brev för att bedja Er gynna mig med att skänka mig Er sympati och att låna Ert öra åt en litterärt intresserad man, som nyss skickat ett drama till franska teatern. Ämnet är historiskt, och händelsen tilldrar sig i Auvergne under kej­ sardömets tid. Stilen är naturlig, lakonisk och ganska förtjänstfull. Där förekommer kupletter på fyra ställen. En ständig väx­ ling av komiska, allvarliga eller oförutsedda händelser framhäver dramats olika karak­ tärstyper. över varje intrig vilar en aning av romantik. Den mystiska handlingen upp­ löses efter spännande, oförutsedda förveck­ lingar under smattrande sceneffekter. Mitt främsta mål är att tillfredsställa den passion, som allt mera behärskar nutidsmän­<noinclude> <references/></noinclude> 2hdsdftugk8xfh6q0vkq0lg6pasai8h 104 226629 660458 2026-10-30T15:35:47Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'niskan, det vill säga modegalenskapen, den­ na nyckfulla oclibisarra vindflöjel, som vri­ der sig för varje fläkt. Trots dessa förtjänster har jag anledning frukta, att avundsjukan och favoriserade för­ fattares egoism förorsaka, att mitt drama ej blir antaget. Jag är nämligen icke okunnig om de förödmjukelser, som debuterande för­ fattare få till livs. Herr Pabourgeot, på grund av ert goda rykte, som beskyddare av litterära personer djärves jag skic...' 660458 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1004 —}}</noinclude>niskan, det vill säga modegalenskapen, den­ na nyckfulla oclibisarra vindflöjel, som vri­ der sig för varje fläkt. Trots dessa förtjänster har jag anledning frukta, att avundsjukan och favoriserade för­ fattares egoism förorsaka, att mitt drama ej blir antaget. Jag är nämligen icke okunnig om de förödmjukelser, som debuterande för­ fattare få till livs. Herr Pabourgeot, på grund av ert goda rykte, som beskyddare av litterära personer djärves jag skicka min dotter till Er för att närmare skildra vår nödställda belägenhet. Under denna kalla årstid sakna vi både mat och ved. För att visa Er hur mycket jag värderar Ert aktningsvärda skydd, vill jag giva Er äran av mitt drama ocli även av alla dem, som jag kommer att skriva, genom att pryda mina skrifter med Ert namn. Om Ni värdigas hedra mig med en aldrig så liten gåva, skall jag genast taga itu med en dikt, i vilken jag skall avbörda mig en det av min tacksamhetsskuld till Er. Denna dikt, som jag skall försöka göra så fullständig som<noinclude> <references/></noinclude> craz4vzb7shc6ej8ywggpyrq6l3dwvo 104 226630 660459 2026-10-30T15:36:00Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'möjligt, skall bliva Er tillsänd, innan den inskjutes i början av dramat och framföres på scenen. Jag betygar Herr och Fru Pabourgeot min synnerliga högaktning. Gentoft, litteratör. P. S. Om det så inte blir mer än fyrtio sousl Förlåt att jag sänder min dotter och icke uppvaktar själv. På grund av beklag­ lig klädsorg kan jag tyvärr icke visa mig ute." Marius öppnade slutligen det fjärde brevet. Dess adress löd: "Till den välgörande herrn vid kyrkan...' 660459 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1005 —}}</noinclude>möjligt, skall bliva Er tillsänd, innan den inskjutes i början av dramat och framföres på scenen. Jag betygar Herr och Fru Pabourgeot min synnerliga högaktning. Gentoft, litteratör. P. S. Om det så inte blir mer än fyrtio sousl Förlåt att jag sänder min dotter och icke uppvaktar själv. På grund av beklag­ lig klädsorg kan jag tyvärr icke visa mig ute." Marius öppnade slutligen det fjärde brevet. Dess adress löd: "Till den välgörande herrn vid kyrkan Saint-Jacques-du-Haut-Pas". Det inne­ höll dessa få rader. "Välgörande man! Om Ni värdigas följa med min dotter, skall Ni få skåda ett verkligt elende, och jag skall dessutom visa Er en hel del intyg. På grund av dessa intyg skall Er ädelmo­ diga själ fyllas av välvilliga känslor. Verk­ liga filosofer ha alltid ett lättrörligt känsloliv.<noinclude> <references/></noinclude> d8r2pbqxmp2psbullek3lumldeo4pio 104 226631 660460 2026-10-30T15:36:11Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Välgörande man, Ni förstår, att omstän­ digheterna måste vara mycket svåra, och att det är mycket smärtsamt att ta myndigheter­ na till vittne på" sin olycka för att erhålla lindring. Som om man inte vore fri att lida och att dö av svält, under det att man vän­ tar på att någon skall lindra ens elende. Ödet är mycket onådigt mot somliga, mot andra är det allt för grunstigt oclibeskyddande. Jag väntar besök av Er eller en gåva, om Ni vill vara...' 660460 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1006 —}}</noinclude>Välgörande man, Ni förstår, att omstän­ digheterna måste vara mycket svåra, och att det är mycket smärtsamt att ta myndigheter­ na till vittne på" sin olycka för att erhålla lindring. Som om man inte vore fri att lida och att dö av svält, under det att man vän­ tar på att någon skall lindra ens elende. Ödet är mycket onådigt mot somliga, mot andra är det allt för grunstigt oclibeskyddande. Jag väntar besök av Er eller en gåva, om Ni vill vara så vänlig, ocl i jag ber Er vara övertygad om min vördnad, verkligt högsin­ nade man. Er ödmjuke och lydige tjänare P. Fabantou, dramatisk artist." När Marius hade läst dessa fyra brev, visste han inte mer än förut. Först och främst uppgav ingen av avsändar­ na sin adress. För det andra tycktes de härstamma från fyra olika individer, don Alvarez, hustru Balizard, skalden Genflot och den dramatiske artisten Fa-<noinclude> <references/></noinclude> pv57lcmabc8vl5xyx1f2gtqa7sd6cxd 104 226632 660461 2026-10-30T15:36:30Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'bantou, men de företedde den egendomliga liklieten, att de alla voro skrivna med samma stil. Vilken slutsats skulle man dra härav, om inte att de voro skrivna av samma person. Dessutom voro alla breven skrivna på samma grova, gulnade papper, en omständighet, som kom Marius' gissning att synas ännu mera san­ nolik. Tobakslukten var densamma, och ehuru man sökt variera stilen, upprepades samma stav­ fel med djupt lugn, och litteratören Gentoft var icke... 660461 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1007 —}}</noinclude>bantou, men de företedde den egendomliga liklieten, att de alla voro skrivna med samma stil. Vilken slutsats skulle man dra härav, om inte att de voro skrivna av samma person. Dessutom voro alla breven skrivna på samma grova, gulnade papper, en omständighet, som kom Marius' gissning att synas ännu mera san­ nolik. Tobakslukten var densamma, och ehuru man sökt variera stilen, upprepades samma stav­ fel med djupt lugn, och litteratören Gentoft var icke mera befriad från dem än den spanske kap­ tenen. Det var fåfäng möda att anstränga sig med att gissa denna gåta. Om det icke hade varit ett fynd, hade det varit en fullständig mystifikation. Marius var för sorgsen för att ta väl upp ens ett skämt av slumpen. Han var ej hågad att del­ taga i den lek, som gatstenarna tycktes vilja le­ ka med honom. Det tycktes honom som lekte dessa fyra brev helt retfullt blindbock med ho­ nom. Ingenting häntydde för övrigt på att dessa brev tillhörde de unga flickor, som Marius ha­<noinclude> <references/></noinclude> gkgv42zfluugxfqvwwfpyxng947h2j5 104 226633 660462 2026-10-30T15:36:41Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'de mött på boulevarden. Efter allt att döma, var det tydligen alldeles värdelösa papper. Marius lade åter in dem i kuvertet, kastade det hela i ett hörn och gick till sängs. Vid sjutiden på morgonen, då han nyss stigit upp och ätit frukost och just skulle försöka bör­ ja arbeta, knackade någon helt svagt på dörren. Eftersom han ingenting ägde, tog han aldrig ur dörrnyckeln, för så vitt han icke skulle full­ borda något arbete, som var brådska^nde...' 660462 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1008 —}}</noinclude>de mött på boulevarden. Efter allt att döma, var det tydligen alldeles värdelösa papper. Marius lade åter in dem i kuvertet, kastade det hela i ett hörn och gick till sängs. Vid sjutiden på morgonen, då han nyss stigit upp och ätit frukost och just skulle försöka bör­ ja arbeta, knackade någon helt svagt på dörren. Eftersom han ingenting ägde, tog han aldrig ur dörrnyckeln, för så vitt han icke skulle full­ borda något arbete, som var brådska^nde. För resten lät han till och med nyckeln sitta i, då han inte var hemma. — Man kommer att bestjäla er, sade Mame Bougon. — På vad? sade Marius. I själva verket hade man en dag stulit ett par gamla skor från honom till Mame Bougons stora triumf. Det knackade ånyo, lika diskret som förra gån­ gen. — Stig in! sade Marius. Dörren öppnades. — Vad vill ni, Mame Bougon? frågade Ma-<noinclude> <references/></noinclude> is96uj0aa0pag9pd57bbnuolait04b1 104 226634 660463 2026-10-30T15:36:51Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'rius utan att ta ögonen från de böcker och ma­ nuskript, som han hade på bordet. En röst, som icke var Mame Bougons, sva­ rade: — Förlåt, herrn. Rösten var dov, sprucken, väsande och skrov­ lig, en riktig gammal brännvinsbas. Marius vände sig hastigt om. Där stod en ung flicka.' 660463 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1009 —}}</noinclude>rius utan att ta ögonen från de böcker och ma­ nuskript, som han hade på bordet. En röst, som icke var Mame Bougons, sva­ rade: — Förlåt, herrn. Rösten var dov, sprucken, väsande och skrov­ lig, en riktig gammal brännvinsbas. Marius vände sig hastigt om. Där stod en ung flicka.<noinclude> <references/></noinclude> e6zck98ef29kzklxw33vshng7g0cjm7 104 226635 660464 2026-10-30T15:37:07Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Marius reste sig och betraktade med häpnad denna varelse, som liknade en obehaglig dröms hemska vålnader. Vad som i synnerhet verkade beklämmande var, att denna flicka icke var ämnad att bliva ful. Som barn hade hon antagligen varit söt. Ung­ domens behag var ännu ej riktigt besegrat av ål­ derdomens fulhet, som i förtid framkallats av ut­ svävningar och fattigdom. Ett drag av skönhet dröjde ännu kvar på sextonåringens ansikte, likt den matta sol, so... 660464 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1011 —}}</noinclude>Marius reste sig och betraktade med häpnad denna varelse, som liknade en obehaglig dröms hemska vålnader. Vad som i synnerhet verkade beklämmande var, att denna flicka icke var ämnad att bliva ful. Som barn hade hon antagligen varit söt. Ung­ domens behag var ännu ej riktigt besegrat av ål­ derdomens fulhet, som i förtid framkallats av ut­ svävningar och fattigdom. Ett drag av skönhet dröjde ännu kvar på sextonåringens ansikte, likt den matta sol, som förbleknar i ovädersmoln vid morgonrodnaden en vintermorgon. Hennes ansikte verkade icke alldeles obekant. Han trodde sig minnas, att han sett henne någon­ stans. — Vad vill fröken? frågade han. Den unga flickan svarade med en rusig galär slavs röst: — Jag har ett brev till herr Marius. Hon tilltalade Marius med hans rätta namn. Han kunde inte tvivla på att det var honom det gällde. Men vem var denna flicka, och hur kun­ de hon veta hans namn.<noinclude> <references/></noinclude> lyp5rqqehhygvtd1kqiy3ogpbr8mra2 104 226636 660465 2026-10-30T15:37:20Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Utan att vänta på hans inbjudan att stiga in, gick hon in i rummet. Hon klev resolut på och beskådade med låtsad säkerhet hela rummet med den oordnade sängen. Hennes sätt verkade be­ klämmande. Hon var barfota. Genom hålen i hennes kjol kunde man se hennes långa ben ocli magra knän. Hon darrade. 1 handen höll hon verkligen ett brev, som hon räckte Marius. När Marius öppnade, märkte han, att det stora munlacket ännu var fuktigt. Budskapet kunde icke ko... 660465 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1012 —}}</noinclude>Utan att vänta på hans inbjudan att stiga in, gick hon in i rummet. Hon klev resolut på och beskådade med låtsad säkerhet hela rummet med den oordnade sängen. Hennes sätt verkade be­ klämmande. Hon var barfota. Genom hålen i hennes kjol kunde man se hennes långa ben ocli magra knän. Hon darrade. 1 handen höll hon verkligen ett brev, som hon räckte Marius. När Marius öppnade, märkte han, att det stora munlacket ännu var fuktigt. Budskapet kunde icke komma långt ifrån. Han läste: "Min älskvärde unge granne! Jag har fått vet Er godhet mot oss, att Ni betalte min hyra för sex månader sedan, jag välsignar Er, unge man. Min ällsta dot­ ter skall säga Er, att vi på två dagar inte ha ätit en bit bröd, fyra personer, oclimin hustru, som är sjuk. Om jag ej misstager mig i mina tankar, tror jag mig kunna hop­ pas, att Ert ädelmodiga hjärta skall röras av denna skildring och tvinga Er att vara barm­<noinclude> <references/></noinclude> abx3yf7qv9fw9jvtfkd6mz25460l4l0 104 226637 660466 2026-10-30T15:37:40Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'härtig och att bevärdiga mig med en liten gåva. Jag teknar med all den högaktning man är skyldig mänsklighetens välgörare jondrette. P. S. Min dotter inväntar Edra order, kä­ re herr Marius." Detta brev kom från samma håll, som de fyra tiska äventyr, som sysselsatte Marius' tankar sedan föregående kväll. Nu stod plötsligt allt klart för honom. Detta brev kom från samma håll, som de fyra andra. Det var samma handstil, samma uttrycks­ sätt, samma ort...' 660466 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1013 —}}</noinclude>härtig och att bevärdiga mig med en liten gåva. Jag teknar med all den högaktning man är skyldig mänsklighetens välgörare jondrette. P. S. Min dotter inväntar Edra order, kä­ re herr Marius." Detta brev kom från samma håll, som de fyra tiska äventyr, som sysselsatte Marius' tankar sedan föregående kväll. Nu stod plötsligt allt klart för honom. Detta brev kom från samma håll, som de fyra andra. Det var samma handstil, samma uttrycks­ sätt, samma ortografi, samma papper, samma tobakslukt. Det var fem brev, fem historier, fem namn, fem underskrifter, men endast en avsändare. Den spanske kaptenen don Alvarez, den olyckliga hustru Balizard, den dramatiske poeten Genflot, den gamle skådespelaren Fabantou, kallade sig alla fyra jondrette, om nu jondrette i själva ver­ ket hette jondrette. Under hela den tid Marius bott i det gamla hu­ set, hade han, som vi förut nämnt, endast haft Victor Hugo VII 14<noinclude> <references/></noinclude> 84z9ie08yvyep260as8ldin1q2ud37n 104 226638 660467 2026-10-30T15:37:52Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'få tillfällen att se eller ens skymta sin allra när­ maste omgivning. Hans tankar voro annorstä­ des, och där tankarna äro, där äro ens blickar. Han hade säkert mer än en gång mött Jondrette's i korridoren eller i trappan. Men de voro endast silhouetter för honom. Han hade lagt så föga märke till dem, att han föregående kväll stött samman med flickorna Jondrette på boulevarden utan att känna igen dem. Det var nämligen med all säkerhet dem, han m...' 660467 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1014 —}}</noinclude>få tillfällen att se eller ens skymta sin allra när­ maste omgivning. Hans tankar voro annorstä­ des, och där tankarna äro, där äro ens blickar. Han hade säkert mer än en gång mött Jondrette's i korridoren eller i trappan. Men de voro endast silhouetter för honom. Han hade lagt så föga märke till dem, att han föregående kväll stött samman med flickorna Jondrette på boulevarden utan att känna igen dem. Det var nämligen med all säkerhet dem, han mött. Men den av flickor­ na, som nyss kommit in i hans rum, hade knap­ past förmått väcka ett svagt minne hos honom av att han sett henne någon annanstans. Nu förstod han tydligt. Han begrep, att hans granne Jondrette i sin nöd hade till yrke att dra fördel av välvilliga personers människokärlek. Han förskaffade sig adresser och skrev under fin­ gerade namn brev till personer, som han ansåg rika och medlidsamma. Breven lät han sedan sina döttrar på egen risk bära omkring. Denne far satte verkligen sina döttrars ve och väl på spel. Han spelade med ödet med dem som insats. Av de stackars flickornas flykt kvällen förut, av deras andfåddhet och förskräckelse samt av de<noinclude> <references/></noinclude> dqqvmwb626jyg1dv2uo7t2wamvruhk7 104 226639 660468 2026-10-30T15:38:06Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'få ord av deras rotvälska, som han hunnit upp­ fatta, förstod Marius, att de antagligen drevo även andra betänkliga yrken. Av allt detta hade mitt i det mänskliga samhället uppkommit två olyck­ liga varelser, som varken voro barn, unga flickor eller kvinnor utan ett slags orena och oskyldiga monstrum, som vuxit fram ur nöd och elände. Sorgliga skepnader utan namn, ålder och kön, som varken kunna bliva goda eller onda, som då de lämna barndomen bakom s... 660468 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1015 —}}</noinclude>få ord av deras rotvälska, som han hunnit upp­ fatta, förstod Marius, att de antagligen drevo även andra betänkliga yrken. Av allt detta hade mitt i det mänskliga samhället uppkommit två olyck­ liga varelser, som varken voro barn, unga flickor eller kvinnor utan ett slags orena och oskyldiga monstrum, som vuxit fram ur nöd och elände. Sorgliga skepnader utan namn, ålder och kön, som varken kunna bliva goda eller onda, som då de lämna barndomen bakom sig, varken äga fri­ het, dygd eller ansvar. Själar i dag i blom, i morgon vissna, lika blommor, som fallit på ga­ tan och vissna i gatsmutsen i väntan på att ett hjul skall krossa dem. Under det att Marius såg på henne med förvå­ nade och sorgsna ögon, gick den unga flickan emellertid fram och tillbaka i rummet med spök­ lik djärvhet. Hon rörde sig utan att bekymra sig om sin nakenhet. Då och då föll hennes oord­ nade linne ner ända till skärpet. Hon flyttade på stolarna, hon bringade toilettsakerna på byrån i oordning, hon rörde vid Marius' kläder, hon sno­ kade efter vad som fanns 1 hörnen. — Nä, men se. Ni har en spegel! sade hon.<noinclude> <references/></noinclude> sw6x5bkhmcosw7adxposutcdkbyol51 104 226640 660469 2026-10-30T15:38:20Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Hon gnolade, som om hon varit ensam, styc­ ken ur vaudeviller, galna refränger, som hennes råa, gutturala stämma gjorde dystra. Under den­ na fräckhet låg något visst tvunget, oroligt och förödmjukat. Fräckheten döljer ofta djup känsla av skam. Ingenting kunde vara dystrare än att se hen­ ne fjanta sig och flaxa omkring i rummet, med samma rörelser som en fågel, som blir förvirrad av ljuset eller har brutit en vinge. Man kände, att den unga flickans f... 660469 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1016 —}}</noinclude>Hon gnolade, som om hon varit ensam, styc­ ken ur vaudeviller, galna refränger, som hennes råa, gutturala stämma gjorde dystra. Under den­ na fräckhet låg något visst tvunget, oroligt och förödmjukat. Fräckheten döljer ofta djup känsla av skam. Ingenting kunde vara dystrare än att se hen­ ne fjanta sig och flaxa omkring i rummet, med samma rörelser som en fågel, som blir förvirrad av ljuset eller har brutit en vinge. Man kände, att den unga flickans fria och glada sätt under andra omständigheter kunde ha utvecklat sig till något ljuvt och bedårande. Ett djur, som fötts till duva, förvandlas aldrig till en örn. Dylikt fö­ rekommer endast bland människorna. Marius funderade och lät henne hållas. Hon närmade sig bordet. — Ah, böcker, sade hon. En stråle tändes i hennes öga. Hon återtog med en röst, som uttryckte den lycka, som man känner, då man stoltserar med något, inför vilket ingen mänsklig varelse kan vara okänslig: — Jag kan läsa, jag.<noinclude> <references/></noinclude> a94j5af01q458m6owzafcegi94tfmpu 104 226641 660470 2026-10-30T15:38:33Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Hon grep hastigt den uppslagna boken på bor­ det och läste tämligen flytande: "---- General Bauduin erhöll order att med de fem bataljonerna i sin brigad intaga slottet Hougomont, som är beläget mitt på slätten vid Waterloo ------- ." Hon avbröt sig: — Ah, Waterloo, det känner jag till. Där var ett slag nån gång. Min far var med där. Min far har tjänat i armén. Vi äro bonapartister hem­ ma hos oss. Det var mot engelsmännen, Water­ loo! Hon lade bor...' 660470 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1017 —}}</noinclude>Hon grep hastigt den uppslagna boken på bor­ det och läste tämligen flytande: "---- General Bauduin erhöll order att med de fem bataljonerna i sin brigad intaga slottet Hougomont, som är beläget mitt på slätten vid Waterloo ------- ." Hon avbröt sig: — Ah, Waterloo, det känner jag till. Där var ett slag nån gång. Min far var med där. Min far har tjänat i armén. Vi äro bonapartister hem­ ma hos oss. Det var mot engelsmännen, Water­ loo! Hon lade bort boken, tog en penna och utro­ pade: — Och jag kan skriva också. Hon doppade pennan i bläcket och sade, i det hon vände sig mot Marius: — Vill Ni se, nu skall jag skriva något åt Er. Och innan han hann svara, skrev hon på ett rent pappersark, som låg mitt på bordet: "Bylingarna äro här." Sedan kastade hon pennan och fortsatte: — Där finns inga stavfel. Ni kan se efter. Vi ha fått uppfostran, min syster och jag. Vi ha in­<noinclude> <references/></noinclude> e76rg8v8urh71wr61b61aya4pi28cvr 104 226642 660471 2026-10-30T15:38:44Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'te alltid varit sådana som nu. Vi voro icke äm­ nade — Här hejdade hon sig, fixerade Marius med sin slocknade blick och brast i gapskratt, i det hon sade med ett tonfall, som uttryckte all den ån­ gest, cynismen försökte kväva. — Bah! Och med glad min började hon gnola följande rader: J' ai faim, mon pöre. Pas de fricot. J' ai froid, ma mére, Pas de tricot. Grelotte, Lolotte! Sanglote, Jacquot! Innan hon ens slutat kupletten, utropade hon: — Går herr... 660471 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1018 —}}</noinclude>te alltid varit sådana som nu. Vi voro icke äm­ nade — Här hejdade hon sig, fixerade Marius med sin slocknade blick och brast i gapskratt, i det hon sade med ett tonfall, som uttryckte all den ån­ gest, cynismen försökte kväva. — Bah! Och med glad min började hon gnola följande rader: J' ai faim, mon pöre. Pas de fricot. J' ai froid, ma mére, Pas de tricot. Grelotte, Lolotte! Sanglote, Jacquot! Innan hon ens slutat kupletten, utropade hon: — Går herr Marius någon gång på teatern? Jag går dit. Jag har en liten bror, som är god vän med skådespelarna, och ibland ger han mig fribiljetter. Jag tycker för övrigt inte om att sit­ ta på hyllan. Där är så obekvämt, och man mår inte bra där. Ibland är där tjockt med folk. Och ibland luktar dom illa.<noinclude> <references/></noinclude> oxto0rcxd3apvhu8ymk8rcs7x49ogio 104 226643 660472 2026-10-30T15:38:56Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Sedan betraktade hon Marius med egendomlig min och sade: — Vet herr Marius, att Ni är en mycket vac­ ker gosse? Och samtidigt kommo de att tänka på samma sak. Henne kom den att le, men honom att rodna. Hon närmade sig honom och lade handen på hans axel. — Ni lägger inte märke till mig, men jag kän­ ner Er; jag möter Er här i trappan och jag ser Er gå in hos en viss herr Mabeuf, som bor åt Austerlitz till, ibland, när jag promenerar ditåt. Ert rufsiga...' 660472 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1019 —}}</noinclude>Sedan betraktade hon Marius med egendomlig min och sade: — Vet herr Marius, att Ni är en mycket vac­ ker gosse? Och samtidigt kommo de att tänka på samma sak. Henne kom den att le, men honom att rodna. Hon närmade sig honom och lade handen på hans axel. — Ni lägger inte märke till mig, men jag kän­ ner Er; jag möter Er här i trappan och jag ser Er gå in hos en viss herr Mabeuf, som bor åt Austerlitz till, ibland, när jag promenerar ditåt. Ert rufsiga hår klär Er mycket bra. Hennes röst försökte vara mycket mild men lyckades endast bli dov. En del ord försvunno på vägen från struphuvudet till läpparna, som på ett piano, som saknar en del tangenter. Marius drog sig sakta tillbaka. — Fröken, sade han med kylig värdighet, jag har ett paket här, som jag tror tillhör er. Tillåt mig att lämna er det. Han gav henne kuvertet, som innehöll de fyra breven.<noinclude> <references/></noinclude> ngcepuymmyjpnqkhzprp6w2tmifsgrk 104 226644 660473 2026-10-30T15:39:09Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Hon slog ihop händerna och utropade: — Och vi, som ha sökt överallt! Därpå grep hon häftigt paketet, öppnade ku­ vertet och sade: — Gode Gud, va vi ha sökt, min syster och jag! Och det var Ni, som hade funnit det! På boulevarden, inte sant? Det måste ha varit på boulevarden! Ser ni, det här föll på gatan, när vi sprang. Det var min slarva till syster, som bar sig så dumt åt. När vi kom hem, saknade vi det. Eftersom vi inte ville ha stryk, det var o...' 660473 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1020 —}}</noinclude>Hon slog ihop händerna och utropade: — Och vi, som ha sökt överallt! Därpå grep hon häftigt paketet, öppnade ku­ vertet och sade: — Gode Gud, va vi ha sökt, min syster och jag! Och det var Ni, som hade funnit det! På boulevarden, inte sant? Det måste ha varit på boulevarden! Ser ni, det här föll på gatan, när vi sprang. Det var min slarva till syster, som bar sig så dumt åt. När vi kom hem, saknade vi det. Eftersom vi inte ville ha stryk, det var onödigt, alldeles onödigt, absolut onödigt, sa vi därhemma, att vi burit omkring breven, me^n att vi inte fått något. Och här är de, de eländiga breven. Men hur kunde Ni se, att dom tillhörde mig? På handstilen förstås! Det var då Er, som vi stötte ihop med i går kväll! Man kunde min­ sann inte se. jag sa till min syster: "Var det en herre?" Min syster svarade: "jag tror det." Hon hade emellertid öppnat det tiggarbrev, som var adresserat till den välgörande herrn vid kyrkan Saint-jacques-du-Haut-Pas. — Ack, det var det till gamlingen, som går i mässan, sade hon. Det är minsann på tiden, att<noinclude> <references/></noinclude> ovvipsi0vrqzww9yuhgt44vcjayo2b6 104 226645 660475 2026-10-30T15:39:24Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'jag går och hämtar honom. Han ger oss kan­ ske lite, så att vi kan få frukost. Sedan började hon åter skratta och tilläde: — Vet Ni, vad det betyder, om vi äta frukost i dag? jo, det betyder, att vi får frukost för i förr­ går, middag för i förrgår, frulcost för i går, mid­ dag för i gäl, allt det där på en gång i dag. Och om man inte är nöjd, så är det min själ adjö med en. Detta erinrade Marius om vad den stackars flickan väntade av...' 660475 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1021 —}}</noinclude>jag går och hämtar honom. Han ger oss kan­ ske lite, så att vi kan få frukost. Sedan började hon åter skratta och tilläde: — Vet Ni, vad det betyder, om vi äta frukost i dag? jo, det betyder, att vi får frukost för i förr­ går, middag för i förrgår, frulcost för i går, mid­ dag för i gäl, allt det där på en gång i dag. Och om man inte är nöjd, så är det min själ adjö med en. Detta erinrade Marius om vad den stackars flickan väntade av honom. Han kände efter i sin västficka, men fann intet. Den unga flickan fortsatte, och hon tycktes ta­ la, som om hon inte längre var medveten om att Marius var närvarande. — Ibland går jag ut på kvällarna. Ibland kom­ mer jag hem igen. Förra vintern, innan vi kom hit, bodde vi under broarna. Man måste krypa ihop tätt för att inte förfrysa. Min lilla syster grät. Vad vattnet är sorgligt. När jag tänkte på att dränka mig, sade jag till mig själv: 'Nej, det är allt för kallt'. Jag går ut alldeles ensam, när jag vill. Ibland sover jag i vallgravarna. Vet Ni,<noinclude> <references/></noinclude> d1289ljy2gflnx62ddtvvw2pvcg0ewd 104 226646 660476 2026-10-30T15:39:34Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'när jag går på boulevarderna på natten, ser trä­ den ut som högafflar, och husen, där alla ljus äro släckta, äro stora som Notre-Dames torn. Jag in­ billar mig, att de vita murarna äro floden, och jag säger: 'Se, där är ju vatten'. Stjärnorna äro som rykande marschaller, som vinden släcker. Jag blir förskräckt, som om jag hade hästar, som flå­ sade i mitt öra. Ehuru det är natt, hör jag posi­ tiv och spinnerimaskiner, och jag vet inte vad. Jag...' 660476 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1022 —}}</noinclude>när jag går på boulevarderna på natten, ser trä­ den ut som högafflar, och husen, där alla ljus äro släckta, äro stora som Notre-Dames torn. Jag in­ billar mig, att de vita murarna äro floden, och jag säger: 'Se, där är ju vatten'. Stjärnorna äro som rykande marschaller, som vinden släcker. Jag blir förskräckt, som om jag hade hästar, som flå­ sade i mitt öra. Ehuru det är natt, hör jag posi­ tiv och spinnerimaskiner, och jag vet inte vad. Jag tror, att man kastar sten efter mig, jag flyr utan att veta det, allt surrar för mig, allt. När man inte har ätit, är det mycket lustigt". Hon betraktar honom med förvirrade blickar. Genom att vända ut och in på sina fickor hade Marius lyckats samla ihop fem francs och sexton sous. Det var för tillfället allt, vad han ägde i denna världen. "Där går min middag", tänkte han, "i morgon få vi se, vad vi kan göra åt sa­ ken". — Han behöll småmynten, men gav flickan de fem francs'en. Hon grep myntet. "Ibland ser det ljust ut", sade hon. Ocli som den oväntade framgången liade haft<noinclude> <references/></noinclude> ruj2pqwz0aj7cls7ouy76kj91d3n2un 104 226647 660477 2026-10-30T15:39:43Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'förmåga att föda en massa rotvälska i hennes hjärna, fortsatte hon: "Fem francs! Kul! I detta elände! Det var klämmigt! Ni är en snäll gosse. Två dars gille! Och kött och andra läckerheter. Vi ska moja oss. Hon drog linnet ihop över axlarna, neg djupt för Marius, men vinkade samtidigt förtroligt åt honom. Därpå började hon gå mot dörren, i det hon sade: — Adjö, herrn. Det Irvittarl Nu går jag och hämtar gamlingen! När hon gick förbi byrån, fi...' 660477 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1023 —}}</noinclude>förmåga att föda en massa rotvälska i hennes hjärna, fortsatte hon: "Fem francs! Kul! I detta elände! Det var klämmigt! Ni är en snäll gosse. Två dars gille! Och kött och andra läckerheter. Vi ska moja oss. Hon drog linnet ihop över axlarna, neg djupt för Marius, men vinkade samtidigt förtroligt åt honom. Därpå började hon gå mot dörren, i det hon sade: — Adjö, herrn. Det Irvittarl Nu går jag och hämtar gamlingen! När hon gick förbi byrån, fick hon syn på en torr brödkant, som låg där och möglade i dam­ met. Hon kastade sig över den, satte tänderna i den och mumlade: — Det var hårt men gott. Jag biter sönder tänderna! Sedan avlägsnade hon sig.<noinclude> <references/></noinclude> 8abuqx4vs4twalrzotwifexeachb6aw 104 226648 660478 2026-10-30T15:39:55Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Då äro alla avskyvärdheter möjliga. Förtviv­ lan är omgiven av tunna skiljeväggar, som alla vetta åt laster oclibrott. Hälsa, ungdom, ära, en ung varelses heliga men vilda instinkter, hjärta, jungfrulighet, blyg­ sel, detta själens tunna omhölje, ledes på ett be­ klagligt sätt genom detta famlande efter utvägar. Det möter vanäran och lämpar sig efter dess krav. Fäder, mödrar, barn, bröder, systrar, män, kvin­ nor och unga flickor deltaga och bl...' 660478 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1025 —}}</noinclude>Då äro alla avskyvärdheter möjliga. Förtviv­ lan är omgiven av tunna skiljeväggar, som alla vetta åt laster oclibrott. Hälsa, ungdom, ära, en ung varelses heliga men vilda instinkter, hjärta, jungfrulighet, blyg­ sel, detta själens tunna omhölje, ledes på ett be­ klagligt sätt genom detta famlande efter utvägar. Det möter vanäran och lämpar sig efter dess krav. Fäder, mödrar, barn, bröder, systrar, män, kvin­ nor och unga flickor deltaga och blandas samman i detta dimmiga myller av kön, frändskap, åldrar, skändlighet och oskuld. De krypa tillsamman, stödda mot varandra, i ett slags ödets skräprum. De betrakta varandra med ömkliga miner. Ack, de olyckliga, vad de äro bleka, vad de frysa! Det tyckes, som om de vistades på en planet, ännu längre bort från solen än vi. Denna unga flicka blev för Marius ett slags sändebud från skuggornas värld. Hon uppenba­ rade för honom en av livets mörkaste sidor. Marius ångrade nästan de drömmerier och den passion, som ända hittills hindrat honom från att kasta ett öga på sina grannar. Betalningen av hyran hade varit en instinktiv handling, som vil­<noinclude> <references/></noinclude> tdze1y0eo536le2tsnp7dos4fz67wr6 104 226649 660479 2026-10-30T15:40:05Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'ken annan människa som helst skulle ha gjort. Men han, Marius, borde ha gjort mer. Endast en vägg skilde honom från dessa övergivna va­ relser, som trevade omkring i mörkret, utom räck­ håll för andra människor. Han nästan stötte samman med dem, han var på något sätt den si­ sta länken i den långa människokedjan, som de grepo efter. Han hörde dem leva eller rättare sagt rossla alldeles inpå sig, och han hade inte givit akt därpå. Varje dag, varje...' 660479 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1026 —}}</noinclude>ken annan människa som helst skulle ha gjort. Men han, Marius, borde ha gjort mer. Endast en vägg skilde honom från dessa övergivna va­ relser, som trevade omkring i mörkret, utom räck­ håll för andra människor. Han nästan stötte samman med dem, han var på något sätt den si­ sta länken i den långa människokedjan, som de grepo efter. Han hörde dem leva eller rättare sagt rossla alldeles inpå sig, och han hade inte givit akt därpå. Varje dag, varje ögonblick hör­ de han genom väggen, hur de trampade frani och tillbaka, kommo och i^in^o, samtalade, och han lyssnade icke till dem. Oclideras ord blandades med jämmer, men han lyssnade i alla fall inte. Han var försjunken i drömmar, han svävade i högre rymder, han drömde om kärlek och dår­ skap. Ocliunder tiden ängslades dessa mänskli­ ga varelser tätt bredvid honom, hans bröder i Je­ sus Kristus, hans bröder bland folket. Han hade till och med del i deras olycka, och han gjorde den större. Ty om de hade haft en annan gran­ ne, en mindre drömmande men mera uppmärk­ sam granne, en vanlig, kärleksfull människa, så hade tydligen deras nöd blivit uppmärksammad,<noinclude> <references/></noinclude> m1jlubq8jr6ccji77wyvqbrpx4isqaj 104 226650 660480 2026-10-30T15:40:17Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'deras tecken på armod hade upptäckts, och re­ dan för länge sedan hade de blivit hjälpta och räddade. Utan tvivel tycktes de mycket fördär­ vade, förfallna, förnedrade och till och med för­ hatliga. Men de personer äro sällsynta, som äro fallna utan att vara förfallna. För övrigt finns det en punkt, där gränsen mellan olycka och skamlöshet icke längre är skönjbar, där möta vi samhällets olycksbarn. Vem bär skulden? Och dessutom, skall icke k...' 660480 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1027 —}}</noinclude>deras tecken på armod hade upptäckts, och re­ dan för länge sedan hade de blivit hjälpta och räddade. Utan tvivel tycktes de mycket fördär­ vade, förfallna, förnedrade och till och med för­ hatliga. Men de personer äro sällsynta, som äro fallna utan att vara förfallna. För övrigt finns det en punkt, där gränsen mellan olycka och skamlöshet icke längre är skönjbar, där möta vi samhällets olycksbarn. Vem bär skulden? Och dessutom, skall icke kärleken vara störst, när fallet är störst! Under det Marius höll denna moralpredikan för sig själv, betraktade han väggen, som skilde honom från Jondrettes. Han brukade vid vissa tillfällen ge sig själv uppsträckning och bannade sig då mera, än han förtjänade. Han såg på väg­ gen, som hade han med sin medlidsamma blick kunnat tränga igenom den för att värma dessa olyckliga. Väggen bestod av en tunn skiva av gjutmassa mellan ribbor och bjälkar. Genom väggen kunde man, som vi förut omtalat, höra bullret av ord ocli röster. Det skulle vara dröm­ maren Marius, som inte lagt mera märke till det. Inga tapeter funnos vare sig på Jondrettes eller<noinclude> <references/></noinclude> q5x4hi6whj7oww2tn9kmviudvhxsvoy 104 226651 660481 2026-10-30T15:40:29Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'på Marius' sida om väggen. Själva muren låg bar. Nästan utan att veta det betraktade Marius denna vägg. Stundom beskådar, observerar och undersöker drömmaren på samma sätt som tän­ karen. Plötsligt reste han sig. Han hade näm­ ligen märkt, att högt uppe nära taket fanns ett trekantigt hål, som uppstått tack vare att tre rib­ bor lämnade ett tomrum mellan sig. Gjutmassan, som bort fylla detta tomrum, fanns där inte, ocli om man steg upp på byrån,...' 660481 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1028 —}}</noinclude>på Marius' sida om väggen. Själva muren låg bar. Nästan utan att veta det betraktade Marius denna vägg. Stundom beskådar, observerar och undersöker drömmaren på samma sätt som tän­ karen. Plötsligt reste han sig. Han hade näm­ ligen märkt, att högt uppe nära taket fanns ett trekantigt hål, som uppstått tack vare att tre rib­ bor lämnade ett tomrum mellan sig. Gjutmassan, som bort fylla detta tomrum, fanns där inte, ocli om man steg upp på byrån, kunde man genom denna öppning se in i Jondrettes' vindsrum. Med­ lidandet är nyfiket och bör vara det. Detta hål bildade ett slags tittglugg. Det är tillåtet att be­ trakta olyckan i smyg för att kunna komma till hjälp. — "Låt oss se efter, vad det är för män­ niskor", tänkte Marius, "och hur de ha det!"<noinclude> <references/></noinclude> pj9clnybjgshb80cxq30vuqam4nlrdr 104 226652 660482 2026-10-30T15:40:46Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'fyra rutor, övertäckta av spindelväv. Från denna glugg kom just så mycket ljus, att en människas ansikte såg ut som ett spökes. Väggarna likna­ de en spetälsks ansikte. De voro betäckta av ärr och skråmor, som ett ansikte, vanställt av en eller annan förskräcklig sjukdom. En stinkande fukt slog emot honom. Man kunde urskilja oan­ ständiga teckningar, grovt ritade med svartkrita. I det rum, Marius bebodde, var golvet belagt med söndriga tegelstenar. Jo... 660482 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1030 —}}</noinclude>fyra rutor, övertäckta av spindelväv. Från denna glugg kom just så mycket ljus, att en människas ansikte såg ut som ett spökes. Väggarna likna­ de en spetälsks ansikte. De voro betäckta av ärr och skråmor, som ett ansikte, vanställt av en eller annan förskräcklig sjukdom. En stinkande fukt slog emot honom. Man kunde urskilja oan­ ständiga teckningar, grovt ritade med svartkrita. I det rum, Marius bebodde, var golvet belagt med söndriga tegelstenar. Jondrette's hade var­ ken sten- eller träbeläggning. Man gick direkt på fyllningen, som med tiden blivit en enda svart smörja. På detta ojämna golv, som var liksom inmängt med damm och aldrig vanhelgat av sopning, grupperade sig nyckfullt gamla flatskor och andra nerkippade skodon och all möjlig lump. Vidare hade rummet en öppen spis. Även den ingick i hyran. Det fanns allt möjligt i denna spis, en malvärmare, en gryta, brädbitar, gamla trasor upphängda på spikar, en fågelbur, aska och till och med lite eld. Två vedträn lågo där och pyrde sorgligt. Något som gjorde detta kyffe än hemskare var, att det var stort. Det hade vinklar ocl imörka<noinclude> <references/></noinclude> gfkw718w0wfuzejqyidz4cuti7268nw 104 226653 660483 2026-10-30T15:41:00Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'vrår, inskärningar och utsprång. I dessa vrår rådde ett för ögonblicket ogenomträngligt mör­ ker, där det såg ut, som om spindlar, stora som knytnävar, och fotslånga gråsuggor skulle hålla till och allsköns vanskapliga mänskliga varelser. Den ena av sängarna stod nära dörren, den andra nära fönstret. Båda två nådde ända fram till spisen och voro synliga för Marius. I ett hörn nära Marius' tittglugg hängde en ko­ lorerad gravyr i svart trä...' 660483 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1031 —}}</noinclude>vrår, inskärningar och utsprång. I dessa vrår rådde ett för ögonblicket ogenomträngligt mör­ ker, där det såg ut, som om spindlar, stora som knytnävar, och fotslånga gråsuggor skulle hålla till och allsköns vanskapliga mänskliga varelser. Den ena av sängarna stod nära dörren, den andra nära fönstret. Båda två nådde ända fram till spisen och voro synliga för Marius. I ett hörn nära Marius' tittglugg hängde en ko­ lorerad gravyr i svart träram, nederst på vilken stod skrivet med stora bokstäver: "Drömmen". Denna föreställde en sovande kvinna och ett barn, sovande i kvinnans knä samt en örn svävande i ett moln med en krona i näbben. Kvinnan skyd­ dade barnets huvud för kronan utan att likväl vakna. I bakgrunden stödde sig Napoleon, om­ given av en gloria, mot en tjock, blå pelare med gul kapitäl, prydd med följande inskription: Maringo. Austerlitz. lena. Wagramme. Elot. Under denna tavla stod på golvet någon sorts<noinclude> <references/></noinclude> 7i2k6qs64v759rb7oesqxn2zlsby9ht 104 226654 660484 2026-10-30T15:41:10Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'skiva av trä med rektangulär form. Den stod lu­ tad mot väggen. Det såg ut som baksidan på en tavla, som en fönsterram, fläckig på ena sidan, som något slags spegel, nedtagen från en vägg och kvarglömd på detta ställe i väntan på att bli­ va upphängd igen. Vid bordet, på vilket Marius varseblev en pen­ na, bläck och papper, satt en man på ungefär sextio år. Han var liten och mager, blek och bi­ ster. Hans min var listig, grym ocliorolig. Han så...' 660484 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1032 —}}</noinclude>skiva av trä med rektangulär form. Den stod lu­ tad mot väggen. Det såg ut som baksidan på en tavla, som en fönsterram, fläckig på ena sidan, som något slags spegel, nedtagen från en vägg och kvarglömd på detta ställe i väntan på att bli­ va upphängd igen. Vid bordet, på vilket Marius varseblev en pen­ na, bläck och papper, satt en man på ungefär sextio år. Han var liten och mager, blek och bi­ ster. Hans min var listig, grym ocliorolig. Han såg skurkaktig ut. Om Lavater hade betraktat detta ansikte, hade han upptäckt en blandning av gam och advokat. Rovfågelns och advokatyrens man kompletterade varandra. Advokatyrens man gjorde rovfågeln oädel, rovfågeln gjorde advokaten fruktansvärd. Mannen bar ett långt, grått skägg. Han var iklädd ett fruntimmerslinne, som lämnade hans ludna bröst obetäckt och likaledes hans håriga, nakna armar. Utom detta linne bar han smutsiga benkläder ocli skor, ur vilka tårna stucko fram. Han hade pipa i munnen och rökte. Det fanns intet bröd i kyffet längre, men tobak fanns det.<noinclude> <references/></noinclude> h1s6uggu12ll711f23lze2x71r8vdc7 104 226655 660485 2026-10-30T15:41:24Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Han höll på att skriva, förmodligen ett brev i samma stil, som dem Marius hade läst. På ett hörn av bordet såg man en gammal de­ fekt, rödaktig volym i det vanliga romanformatet. På pärmen prunkade titeln i stora bokstäver: "Gud, Konungen, Hedern och Damerna, Av Ducray-Duminil. 1814". Under det att mannen skrev, talade han för sig själv, och Marius hörde, vad han sade: — Det finns minsann ingen jämlikhet, inte ens efter döden. Gå och se på Pere-Lach...' 660485 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1033 —}}</noinclude>Han höll på att skriva, förmodligen ett brev i samma stil, som dem Marius hade läst. På ett hörn av bordet såg man en gammal de­ fekt, rödaktig volym i det vanliga romanformatet. På pärmen prunkade titeln i stora bokstäver: "Gud, Konungen, Hedern och Damerna, Av Ducray-Duminil. 1814". Under det att mannen skrev, talade han för sig själv, och Marius hörde, vad han sade: — Det finns minsann ingen jämlikhet, inte ens efter döden. Gå och se på Pere-Lachaise-Kyrkogårdcn! De förnäma, de som äro rika, ligga där uppe i akasieallén, som är stenlagd. De kom­ ma dit i vagn. De ringa, fattigt folk, de olyckli­ ga, dem lägger man därnere, där man sjunker i smörja ända till knäna, i fuktiga hålor. Man läg­ ger dem där för att de desto fortare skola förin­ tas. Man kan inte gå och besöka dem utan att sjunka djupt ner i jorden". Här gjorde han ett uppehåll, slog näven i bor­ det och tilläde, i det han skar tänder: — Ack, jag skall krossa dem! En kraftig kvinna, som kunde vara fyrtio eller<noinclude> <references/></noinclude> dwxt5m6caw3t4glsgfp0slp809yumar 104 226656 660486 2026-10-30T15:41:34Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'hundra år, satt hopkrupen och nerhukad vid spi­ sen. Även hon var endast klädd i ett linne och en kjol av tricot, lagad med lappar av gammalt klä­ de. Ett förkläde av grovt tyg dolde halva kjolen. Ehuru denna kvinna var hopkrupen och nedböjd, såg man, att hon var mycket storväxt. Hon var ett slags jättekvinna vid sidan av sin man. Hon hade otäckt, Ijusrött hår, som höll på att gråna. Hon strök då och då över det med sina röda hän­ der, vanställd...' 660486 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1034 —}}</noinclude>hundra år, satt hopkrupen och nerhukad vid spi­ sen. Även hon var endast klädd i ett linne och en kjol av tricot, lagad med lappar av gammalt klä­ de. Ett förkläde av grovt tyg dolde halva kjolen. Ehuru denna kvinna var hopkrupen och nedböjd, såg man, att hon var mycket storväxt. Hon var ett slags jättekvinna vid sidan av sin man. Hon hade otäckt, Ijusrött hår, som höll på att gråna. Hon strök då och då över det med sina röda hän­ der, vanställda av platta naglar. Bredvid henne på golvet låg en bok uppsla­ gen. Den hade samma format som den andra och var tydligen en annan volym av samma ro­ man. På en av sängarna skymtade Marius en för­ vuxen flicka. Hon var blek, nästan naken och satt dinglande med benen. Hon såg varken ut att höra, se eller leva. Det var tydligen en yngre syster till flickan, som varit hos honom. Hon såg ut att vara elva eller tolv år. När man såg närmare på henne, förstod man, att hon måste vara niinst femton. Det var det barn, som<noinclude> <references/></noinclude> aby5flz5pam8oulg5eodzq506g3htmk 104 226657 660487 2026-10-30T15:41:44Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'föregående kväll på boulevarden sade: "0, vad jag sprang!" Hon tillhörde det sjukliga släkte, som länge är fördröjt i växten, men plötsligt skjuter i höjden med förfärlig fart. Det är inöd och elände, som alstrar sådana människoplantor. Dessa varelser ha varken barndom eller ungdom. Vid femton år se de ut att vara tolv, vid sexton se de ut som tjugo. I dag småflickor, i morgon kvinnor. Man skulle kunna säga, att de gå genom livet med stora steg f...' 660487 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1035 —}}</noinclude>föregående kväll på boulevarden sade: "0, vad jag sprang!" Hon tillhörde det sjukliga släkte, som länge är fördröjt i växten, men plötsligt skjuter i höjden med förfärlig fart. Det är inöd och elände, som alstrar sådana människoplantor. Dessa varelser ha varken barndom eller ungdom. Vid femton år se de ut att vara tolv, vid sexton se de ut som tjugo. I dag småflickor, i morgon kvinnor. Man skulle kunna säga, att de gå genom livet med stora steg för att desto förr få sluta sin jordevandring. För övrigt kunde man inte upptäcka något som helst tecken på arbete i denna bostad, varken sy­ båge, spinnrock eller inågot verktyg. I ett hörn låg en del järnskrot, som såg misstänkt ut. Här härskade tydligen den dystra lättja, som följer förtvivlan i spåren, och som föregår dödsånge­ sten. Marius betraktade en stund denna dystra in­ teriör, som var mera skrämmande än en grav, ty här rörde sig levande mänskliga varelser. Det kyffe, den källare, den djupa grav, där somliga olyckliga dväljas djupast nere i sam­<noinclude> <references/></noinclude> drphouwwcmhl0c4e4b7t55f7h9gict8 104 226658 660488 2026-10-30T15:41:53Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'hällsbyggnaden, motsvarar icke fullständigt den dödes grav, det är förrummet till den. Men lik­ som de rika utbreda sina ståtligaste rikedomar vid ingången till sitt palats, så ser det ut, som om döden, som är mycket nära detta förrum, där stoltserar med sin värsta nöd. Mannen tystnade, kvinnan talade ej längre, den unga flickan tycktes ej längre andas. Man hörde pennan skrika på papperet. Mannen mumlade utan att upphöra att skriva: — Bovar! Bovar!...' 660488 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1036q —}}</noinclude>hällsbyggnaden, motsvarar icke fullständigt den dödes grav, det är förrummet till den. Men lik­ som de rika utbreda sina ståtligaste rikedomar vid ingången till sitt palats, så ser det ut, som om döden, som är mycket nära detta förrum, där stoltserar med sin värsta nöd. Mannen tystnade, kvinnan talade ej längre, den unga flickan tycktes ej längre andas. Man hörde pennan skrika på papperet. Mannen mumlade utan att upphöra att skriva: — Bovar! Bovar! Alla äro bovar! Denna avart av salomonisk dom avtvingade kvinnan en suck. — Lille vän, lugna dig, sade hon. Du gör dig själv orätt, älskling. Du är för god att skriva till alla dessa människor, min gubbe. I olyckan trycka sig kropparna fast intill var­ andra som i köld, men människornas hjärtan gli­ da ifrån varandra. Denna kvinna hade av allt att döma älskat sin man med så mycken kärlek, hon förmådde skänka. Men kärleken hade an­ tagligen slocknat under de dagliga och ömsesidi­ ga förebråelserna för den fruktansvärda nöd, som tyngde dem alla. Av ömheten för maken fanns<noinclude> <references/></noinclude> 20pzjoczcygf95cbgdtc06ap5ctir71 660489 660488 2026-10-30T15:42:07Z Jonatanskogsfors 17420 660489 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1036 —}}</noinclude>hällsbyggnaden, motsvarar icke fullständigt den dödes grav, det är förrummet till den. Men lik­ som de rika utbreda sina ståtligaste rikedomar vid ingången till sitt palats, så ser det ut, som om döden, som är mycket nära detta förrum, där stoltserar med sin värsta nöd. Mannen tystnade, kvinnan talade ej längre, den unga flickan tycktes ej längre andas. Man hörde pennan skrika på papperet. Mannen mumlade utan att upphöra att skriva: — Bovar! Bovar! Alla äro bovar! Denna avart av salomonisk dom avtvingade kvinnan en suck. — Lille vän, lugna dig, sade hon. Du gör dig själv orätt, älskling. Du är för god att skriva till alla dessa människor, min gubbe. I olyckan trycka sig kropparna fast intill var­ andra som i köld, men människornas hjärtan gli­ da ifrån varandra. Denna kvinna hade av allt att döma älskat sin man med så mycken kärlek, hon förmådde skänka. Men kärleken hade an­ tagligen slocknat under de dagliga och ömsesidi­ ga förebråelserna för den fruktansvärda nöd, som tyngde dem alla. Av ömheten för maken fanns<noinclude> <references/></noinclude> 4lyg9kz6sjblmj455wkkneegudgc7q8 104 226659 660490 2026-10-30T15:42:20Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'endast aska kvar. Emellertid hade de smeksam­ ma tilltalsorden, vilket ofta är fallet, levat kvar. Hon kallade honom älskling, lille vän, min gubbe etc., men hennes hjärta teg. Mannen fortsatte att skriva.' 660490 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1037 —}}</noinclude>endast aska kvar. Emellertid hade de smeksam­ ma tilltalsorden, vilket ofta är fallet, levat kvar. Hon kallade honom älskling, lille vän, min gubbe etc., men hennes hjärta teg. Mannen fortsatte att skriva.<noinclude> <references/></noinclude> scbkq9rjtmz3uj8iumypodb0btv5z7s 104 226660 660491 2026-10-30T15:42:33Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '— Vem? frågade fadern. — Herml — Välgöraren? — Ja. — Från kyrkan Saint-Jacques? — Ja! — Gamlingen? — Ja! — Och han kommer? — Han är strax efter mej! — Är du säker på det? — Ja, det är jag! — Han kommer verkligen? — Han kommer i droska! — I en droska? Då är det en Rotschild! Fadern reste sig. — Hur kan du vara säker på det? Om han kommer i droska, hur kan det då komma sig, att du är här före honom? Du gav honom väl adres...' 660491 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1039 —}}</noinclude>— Vem? frågade fadern. — Herml — Välgöraren? — Ja. — Från kyrkan Saint-Jacques? — Ja! — Gamlingen? — Ja! — Och han kommer? — Han är strax efter mej! — Är du säker på det? — Ja, det är jag! — Han kommer verkligen? — Han kommer i droska! — I en droska? Då är det en Rotschild! Fadern reste sig. — Hur kan du vara säker på det? Om han kommer i droska, hur kan det då komma sig, att du är här före honom? Du gav honom väl adres­ sen? Du sa väl till honom, att det var sista dör­ ren längst bort i korridoren på höger hand? Han går nog fel! Du fann honom i kyrkan? Läste han mitt brev? Va sa han?<noinclude> <references/></noinclude> a2qfxss14vsbqppd1jxhsl1g4w6edwb 104 226661 660492 2026-10-30T15:42:50Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '— Tjöff, tjöff, sade flickan, vad gubben har bråttom i dag. Hör på! Jag gick in i kyrkan, han var på sin vanliga plats, jag hälsade på ho­ nom och gav honom brevet, han läste det och sa­ de: "Var bor du, mitt barn?" Jag sa: "Jag skall föra Herrn dit". Han sa: "Nej, giv mig eder adress, min dotter har några uppköp att göra, jag tar en droska, och vi äro hemma hos Ert på sam­ ma gång som du". Jag gav honom adressen. När jag talade om vilket hus det va...' 660492 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1040 —}}</noinclude>— Tjöff, tjöff, sade flickan, vad gubben har bråttom i dag. Hör på! Jag gick in i kyrkan, han var på sin vanliga plats, jag hälsade på ho­ nom och gav honom brevet, han läste det och sa­ de: "Var bor du, mitt barn?" Jag sa: "Jag skall föra Herrn dit". Han sa: "Nej, giv mig eder adress, min dotter har några uppköp att göra, jag tar en droska, och vi äro hemma hos Ert på sam­ ma gång som du". Jag gav honom adressen. När jag talade om vilket hus det var, tycktes han bli förvånad och tvekade ett ögonblick, sedan sa han: "Det gör detsamma, jag kommer! När mäs­ san var slut, såg jag honom gå ut ur kyrkan med sin dotter, och sedan stego de upp i en droska. Och jag sa' säkert till honom, att det var sista dörren längst bort i korridoren på höger hand. — Och vem står för att han kommer? — Jag såg nyss droskan på rue Petit-Banquier. Det var därför jag sprang. — Hur kan du veta, att det var samma droska? — Jag såg efter numret förstås. — Vilket nummer var det? — 440. — Bra, du är inte dum!<noinclude> <references/></noinclude> 1w0oooz0fuv6ibejv3qsy3vkr2ppjgv 104 226662 660493 2026-10-30T15:43:22Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Flickan såg djärvt på sin far och sade, i det hon pekade på de skor, hon hade på fötterna: — Jag är inte dum, det är möjligt, men jag säger ifrån, att jag aldrig mer tar på mig de här skorna. Jag vill inte veta av dem, först och främst av hälsoskäl och sedan av snygghetsskäl. Jag vet intet retligare, än när sulorna klafsa och säga skvatt, skvatt hela vägen. Då går jag hellre bar­ fota! — Du har rätt, svarade fadern med mild röst, som kontr...' 660493 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1041 —}}</noinclude>Flickan såg djärvt på sin far och sade, i det hon pekade på de skor, hon hade på fötterna: — Jag är inte dum, det är möjligt, men jag säger ifrån, att jag aldrig mer tar på mig de här skorna. Jag vill inte veta av dem, först och främst av hälsoskäl och sedan av snygghetsskäl. Jag vet intet retligare, än när sulorna klafsa och säga skvatt, skvatt hela vägen. Då går jag hellre bar­ fota! — Du har rätt, svarade fadern med mild röst, som kontrasterade mot flickans råa. Men det är för att du eljest inte skulle få komma in i kyr­ korna. De fattiga måste ha skor. Man kommer fante barfota till den gode Guden, tilläde han bit­ tert. Sedan återkom han till det ämne, som sys­ selsatte hans tankar. Och du är säker på det! På att han kommer? — Han är i hälarna på mig, svarade hon. Mannen reste sig. ut. Han såg liksom förklarad — Min hustru, skrek han. raren kommer! Släck elden! Hör du? Välgö­ Den häpna modern rörde sig ej.<noinclude> <references/></noinclude> cqkhfvmuxule9v90ugiat9caz8ac8b0 104 226663 660494 2026-10-30T15:43:34Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Fadern grep med en akrobats vighet en stor kruka vatten, som stod på kakelugnsfrisen och hällde vattnet på de brinnande vedträna. Sedan vände han sig till äldsta flickan: — Du tar sönder stolen! Hans dotter förstod intet. Han grep stolen, och med en spark förvandla­ des den till en skrothög. När han sparkat till stolen, frågade han sin dotter: — Är det kallt? — Mycket kallt. Det snöar. Fadern vände sig mot den yngsta, som satt på sängen vid fönst...' 660494 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1042 —}}</noinclude>Fadern grep med en akrobats vighet en stor kruka vatten, som stod på kakelugnsfrisen och hällde vattnet på de brinnande vedträna. Sedan vände han sig till äldsta flickan: — Du tar sönder stolen! Hans dotter förstod intet. Han grep stolen, och med en spark förvandla­ des den till en skrothög. När han sparkat till stolen, frågade han sin dotter: — Är det kallt? — Mycket kallt. Det snöar. Fadern vände sig mot den yngsta, som satt på sängen vid fönstret, och skrek med dånande röst: — Skynda dej, ner med dej från sängen, lat­ mask! Du gör då aldrig något. Slå sönder en ruta! Den lilla hoppade skälvande ned från sängen. — Slå ut en ruta! återtog han. Barnet rörde sig ej. — Förstår du inte? upprepade fadern. Jag befaller dig att slå sönder en ruta. Barnet reste sig på tåspetsarna och gav den ena rutan med ett slag av sin knutna hand. Rutan<noinclude> <references/></noinclude> cmuq2fviy1opkhx3nc9hv91elmfxykg 104 226664 660495 2026-10-30T15:43:45Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'krossades och glasbitarna föllo klirrande till gol­ vet. — Bra gjort! sade fadern. Han var allvarlig och brysk. Hans blick mön­ strade alla kyffets vrår. Han liknade en general, som gör de sista för­ beredelserna före slaget. Modern, som ännu ej sagt ett ord, reste sig, frågade med en röst, långsam och dov, liksom hade den varit frusen: — Älskling, vad tänker du ta dig till? — Lägg dig på sängen, svarade mannen. Den yngsta flickan visade sin blöd...' 660495 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1043 —}}</noinclude>krossades och glasbitarna föllo klirrande till gol­ vet. — Bra gjort! sade fadern. Han var allvarlig och brysk. Hans blick mön­ strade alla kyffets vrår. Han liknade en general, som gör de sista för­ beredelserna före slaget. Modern, som ännu ej sagt ett ord, reste sig, frågade med en röst, långsam och dov, liksom hade den varit frusen: — Älskling, vad tänker du ta dig till? — Lägg dig på sängen, svarade mannen. Den yngsta flickan visade sin blödande hand utan att lämna vrån, där hon krupit ihop. När hon krossat rutan, hade hon skadat sig. Hon kröp ihop tätt intill moderns säng och grät tyst. Nu reste modern sig och ropade: — Ser du då inte? Sådana dumheter du hit­ tar på! När hon slog sönder rutan åt dej, skar hon sej. — Så mycket bättre, sade mannen, jag hade just förutsett det. — Vad? Så mycket bättre? upprepade kvin­ nan.<noinclude> <references/></noinclude> 72kpgcaggvoembukjmotpnc6ysr1qxs 104 226665 660496 2026-10-30T15:43:56Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '— Lu^n. svarade fadern. Här har ingen räti att yttra sig! Därpå slet han sönder det linne, han hade på si^, to^ en trasa av tyget och lindade den hastigt om flickans blödande handled. När han gjort detta, såg han med tillfredsstäl­ lelse på sin söndriga skjorta. — Och linnet också! Allt gör sig bra. En kylig vind ven in i rummet genom den sönd­ riga rutan. Dimman trängde in som vitaktig bom­ ull, sakta skingrad som av osynliga händer. Ge­ nom den...' 660496 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1044 —}}</noinclude>— Lu^n. svarade fadern. Här har ingen räti att yttra sig! Därpå slet han sönder det linne, han hade på si^, to^ en trasa av tyget och lindade den hastigt om flickans blödande handled. När han gjort detta, såg han med tillfredsstäl­ lelse på sin söndriga skjorta. — Och linnet också! Allt gör sig bra. En kylig vind ven in i rummet genom den sönd­ riga rutan. Dimman trängde in som vitaktig bom­ ull, sakta skingrad som av osynliga händer. Ge­ nom den krossade rutan såg man snön falla. Den köld, som Kyndelsmässodagens sol dagen förut bebådat, hade verkligen infunnit sig. Fadern såg sig omkring som för att försäkra sig om att han ingenting glömt. Han tog en gam­ mal skyffel cch bredde aska över de våta vedträna för att följa dem fullständigt. Sedan rätade han upp sig och sade, i det han stödde sig mot spisen: — Nu kunna vi mottaga välgöraren.<noinclude> <references/></noinclude> 8lcdss8t4ihvwd8p9ifoke4f63mfepg 104 226666 660497 2026-10-30T15:44:10Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Sedan vände han sig till den äldsta: — Han kommer minsann inte. Tänk, om han inte kommer! Då har jag släckt elden, slagit sön­ der stolen, rivit sönder min skjorta och krossat fönsterrutan förgäves. — Och skadat den lilla, mumlade modern. — Vet ni, det är djäkligt kallt i det här satans kyffet! Tänk, om han inte kommer. Han låter förstås vänta på sig med vilja. Han säger till sig själv: "Nåväl, de få vänta på mig. Det äro de skapade för...' 660497 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1046 —}}</noinclude>Sedan vände han sig till den äldsta: — Han kommer minsann inte. Tänk, om han inte kommer! Då har jag släckt elden, slagit sön­ der stolen, rivit sönder min skjorta och krossat fönsterrutan förgäves. — Och skadat den lilla, mumlade modern. — Vet ni, det är djäkligt kallt i det här satans kyffet! Tänk, om han inte kommer. Han låter förstås vänta på sig med vilja. Han säger till sig själv: "Nåväl, de få vänta på mig. Det äro de skapade för!" 0, vad jag hatar dem! Jag skulle strypa dem med jublande glädje, entusiasm och tillfredsställelse. Alla dessa rika, som låtsa sig vara kärleksfulla människor, som gå i mässan med gudsnådeliga miner och ge sjutton i präster­ skap och svartrockar. De tro sig stå högre än vi och komma ocliförödmjuka oss oclige oss "kläder", som de säga. Trasor, som inte äro värda fyra styver, och bröd. Det är inte det jag vill ha av packet. Det är pengar. Men pengar, nä då, aldrig! Emedan de säga, att vi skulle dricka upp dem, ocli att vi äro drinkare och lät­ tingar. Och de, vad äro de själva? Vad ha de varit förr i världen? Tjuvar! Eljest hade de in­<noinclude> <references/></noinclude> 71jiwwqv0ojb053lhd2kd3vnjpgyyfl 104 226667 660498 2026-10-30T15:44:22Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'te kunnat bli så rika. 0, man skulle ta hela samliället i alla fyra hörnen och kasta det rakt upp i luften. Allt skulle gå sönder, det är möjligt, men man skulle åtminstone därmed vinna, att ingen längre skulle äga något. Men, vad gör han då, din buffel till välgörare? Kommer han? Det fäet har kanske glömt adressen! Låt oss slå vad, att det gamla nötet... I detta ögonblick knackade det svagt på dör­ ren. Mannen störtade dit och öppnade. Under d...' 660498 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1047 —}}</noinclude>te kunnat bli så rika. 0, man skulle ta hela samliället i alla fyra hörnen och kasta det rakt upp i luften. Allt skulle gå sönder, det är möjligt, men man skulle åtminstone därmed vinna, att ingen längre skulle äga något. Men, vad gör han då, din buffel till välgörare? Kommer han? Det fäet har kanske glömt adressen! Låt oss slå vad, att det gamla nötet... I detta ögonblick knackade det svagt på dör­ ren. Mannen störtade dit och öppnade. Under djupa bugningar och beundrande leenden ropa­ de han: — Stig in, min herre, var så vänlig och stig in, min vördnadsvärde välgörare! Och er för­ tjusande dotter! En äldre man och en ung flicka blevo synliga på tröskeln. Marius hade icke lämnat sin plats. Vad han kände i detta ögonblick, är omöjligt att beskriva. Det var hon! Var och en som har älskat, vet vilken intensiv lycka, som ligger förborgad i det lilla ordet Hon. Det var verkligen hon. Marius kunde knappast<noinclude> <references/></noinclude> c7a1icmrhry05f95hvbsytnakdg2acs 104 226668 660499 2026-10-30T15:44:33Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'urskilja henne genom den dimma, som plötsligt lagt sig över hans ögon. Det var denna ljuva försvunna varelse, denna stjärna, som lyst för honom sex månader. Det var dessa ögon, denna panna, denna mun. Det var detta försvunna vackra anlete, som lämnat Marins i mörk natt, när det försvann. Drömbil­ den var försvunnen. Det var hon själv. Han återtann henne nu i detta mörka kyffe, i denna vidriga håla, på denna avskyvärda plats! Marius blev alldeles ut...' 660499 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1048 —}}</noinclude>urskilja henne genom den dimma, som plötsligt lagt sig över hans ögon. Det var denna ljuva försvunna varelse, denna stjärna, som lyst för honom sex månader. Det var dessa ögon, denna panna, denna mun. Det var detta försvunna vackra anlete, som lämnat Marins i mörk natt, när det försvann. Drömbil­ den var försvunnen. Det var hon själv. Han återtann henne nu i detta mörka kyffe, i denna vidriga håla, på denna avskyvärda plats! Marius blev alldeles utom sig och darrade. Var det verkligen hon! Hans hjärtas häftiga slag rördunKlade hans syn. Han var nära att bri­ sta i tarar. Han återsåg henne verkligen efter att ha sökt sä länge! Det tycktes honom, som hade han förlorat sin själ och nyss återfunnit den. Hon var sig lik, men en smula blek. Hennes förtjusande ansikte inramades av en lila sammetshatt. Hon var insvept i en svart sidenkappa. Un­ der hennes långa klänning kunde man skymta små fötter i sidenskor. Hon ledsagades alltjämt av herr Leblanc.<noinclude> <references/></noinclude> 6kzxustu56g5hq29d3nlxsjjal2pwf1 104 226669 660501 2026-10-30T15:44:42Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Hon tog några steg in i rummet och lade ett tämligen stort paket på bordet. Den äldsta flickan Jondrette hade dragit sig tillbaka bakom dörren och betraktade med dyster min sammetshatten, sidenkappan och det förtju­ sande, lyckliga ansiktet.' 660501 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1049 —}}</noinclude>Hon tog några steg in i rummet och lade ett tämligen stort paket på bordet. Den äldsta flickan Jondrette hade dragit sig tillbaka bakom dörren och betraktade med dyster min sammetshatten, sidenkappan och det förtju­ sande, lyckliga ansiktet.<noinclude> <references/></noinclude> 0qtjoxzlzmzwmsdzv3dwsso4n5oonm6 104 226670 660502 2026-10-30T15:45:04Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'pengar! De är sej lika! Hur var brevet till den här gamla blådåren undertecknat? — Fabantou, svarade flickan. — Den dramatiske artisten? Det var i sista ögonblicket, ty just nu vände sig herr Leblanc mot honom och sade med minen hos den, som söker ett bortglömt namn: — Jag ser, att Ni är att beklaga, herr... — Fabantou, svarade Jondrette hastigt. — Herr Fabantou, så var det ja, nu kommer jag ihåg det. — Dramatislc artist, som haft framgång. Nu t...' 660502 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1051 —}}</noinclude>pengar! De är sej lika! Hur var brevet till den här gamla blådåren undertecknat? — Fabantou, svarade flickan. — Den dramatiske artisten? Det var i sista ögonblicket, ty just nu vände sig herr Leblanc mot honom och sade med minen hos den, som söker ett bortglömt namn: — Jag ser, att Ni är att beklaga, herr... — Fabantou, svarade Jondrette hastigt. — Herr Fabantou, så var det ja, nu kommer jag ihåg det. — Dramatislc artist, som haft framgång. Nu trodde Jondrette tydligen, att ögonblicket var lämpligt att göra intryck på välgöraren. Han ropade med en röst, som uttryckte såväl marknadsgycklarens fåfänga som ödmjukheten hos de stora vägarnas tiggare: — Elev av Talma, min herre! Jag är elev av Talma! Lyckan log fordom mot mig. Nu är det olyckans tur. Ni ser, min herre, intet bröd, ingen värme! Mina stackars små frysa. Min enda stol i spillror. En fönsterruta krossad av tidens tand. Min hustru till sängs. Sjuk!<noinclude> <references/></noinclude> 9wz4i1vpjtictash9b36vq7fvakz2cz 104 226671 660503 2026-10-30T15:52:12Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '— Stackars kvinna! sade herr Leblanc. — Mitt barn skadat! tillade Jondrette. Barnet, som bivit förstrött av främlingarnas an­ komst, hade börjat betrakta den unga damen och hade upphört att snyfta. — Gråt då! Skrik! viskade Jondrette till henne. Samtidigt nöp han henne i den skadade han­ den. Allt detta med en taskspelares skicklighet. Den lilla skrek högt. Den bedårande unga flicka, som Marius i sitt hjärta kallade "sin Ursule", närmade sig hastigt... 660503 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1052 —}}</noinclude>— Stackars kvinna! sade herr Leblanc. — Mitt barn skadat! tillade Jondrette. Barnet, som bivit förstrött av främlingarnas an­ komst, hade börjat betrakta den unga damen och hade upphört att snyfta. — Gråt då! Skrik! viskade Jondrette till henne. Samtidigt nöp han henne i den skadade han­ den. Allt detta med en taskspelares skicklighet. Den lilla skrek högt. Den bedårande unga flicka, som Marius i sitt hjärta kallade "sin Ursule", närmade sig hastigt. — Stackars lilla barn! sade hon. — Se här, hur hennes hand blöder, kära Frö­ ken. Det var en olyckshändelse, när hon arbe­ tade vid en maskin för att förtjäna sex sous om dagen. Man blir kanske timngen att ta av ar­ men. — Verkligen? sade den gamle herrn oroligt. Den lilla flickan, som tog detta på allvar, bör­ jade att gråta värre än förut. — Ja, tyvärrl svarade fadern. Under några ögonblick hade Jondrette betrak­ tat välgöraren på ett egendomligt sätt. Medan<noinclude> <references/></noinclude> 7418yobwjykj8sg4n0uzh8kewuvkfvn 104 226672 660504 2026-10-30T15:52:26Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'han talade, tycktes han granska honom uppmärk­ samt, som sökte han erinra sig något. Då de ny­ komna pratade med den lilla om hennes skadade hand, passade han på tillfället, gick tätt intill sin hustru, som låg på sängen med förkrossad och häpen min och viskade hastigt till henne: — Se på den där mannen! Sedan vände han sig till herr Leblanc och fort­ satte att beskärma sig. — Se, min herre, min hela klädedräkt består av ett fruntimmerslinne, oc...' 660504 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1053 —}}</noinclude>han talade, tycktes han granska honom uppmärk­ samt, som sökte han erinra sig något. Då de ny­ komna pratade med den lilla om hennes skadade hand, passade han på tillfället, gick tätt intill sin hustru, som låg på sängen med förkrossad och häpen min och viskade hastigt till henne: — Se på den där mannen! Sedan vände han sig till herr Leblanc och fort­ satte att beskärma sig. — Se, min herre, min hela klädedräkt består av ett fruntimmerslinne, och det är för övrigt all­ deles sönderrivet. Mitt i vintern! jag kan inte gå ut i brist på kläder. Om jag hade aldrig så litet kläder, skulle jag gå och besöka fröken Mars, som känner mig och tycker mycket om mig. Bor hon inte fortfarande på rue de la Tour-des-Dames? Ser Ni, min herre, vi ha spelat tillsammans i landsorten, jag har delat hennes lagrar. Céliméne skulle komma till min hjälp! Elmire skulle giva allmosor åt Bélisaire! Nej då, intetl Och inte ett öre i huset! Min hustru sjuk, inte ett öre! Min dotter är illa skadad, inte ett öre! Min hustru har kvävningsanfalll Det tillhör hennes ålder, och så har hon dåliga nerver dessutom.<noinclude> <references/></noinclude> jg9eygdxz2891p73u2fwhhbw55roo72 104 226673 660505 2026-10-30T15:52:39Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Hon måste ha hjälp, och det måste min dotter också. Men läkare och apotekare, hur skall jag kunna betala dem? Inte en styver! Jag skulle böja knä för en tiondels francs, min herre. Så förnedrad har konsten blivit. Och vet Ni, förtju­ sande fröken ocli Ni, ädle välgörare, vet Ni, Ni som utandas dygd och godhet. Ni som fyller med vällukt den kyrka, i vilken min stackars flicka ser Er varje dag, då hon går dit för att bedja... Jag ger nämligen mina döt...' 660505 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1054 —}}</noinclude>Hon måste ha hjälp, och det måste min dotter också. Men läkare och apotekare, hur skall jag kunna betala dem? Inte en styver! Jag skulle böja knä för en tiondels francs, min herre. Så förnedrad har konsten blivit. Och vet Ni, förtju­ sande fröken ocli Ni, ädle välgörare, vet Ni, Ni som utandas dygd och godhet. Ni som fyller med vällukt den kyrka, i vilken min stackars flicka ser Er varje dag, då hon går dit för att bedja... Jag ger nämligen mina döttrar en religiös uppfostran, min herre. Jag vill inte, att de skola gå in vid teatern. Ah, dessa siinkor! Vilka felsteg göra de inte. Jag pratar inte dumheter, jag. Jag fram­ håller heder, moral och dygd för dem. De måste gå hederliga vägar. De ha en far. De tillhöra icke de olyckliga, som börja med att icke hava någon familj och sluta med att ge sig åt vem som helst. Man är fröken "Personne" och blir fru "Tout-le-Monde". Så går det inte till inom familjen Fabantou. Jag förstår att uppfostra dem till dygd, ärlighet, artighet ocIitro på Gud. Nå­ väl, ädle herre, vet Ni, vad som skall hända i morgon? I morgon är det den fjärde februari, en ödesdiger dag, då utgår den frist, som värden<noinclude> <references/></noinclude> d9of7gh4isjlen9eozoh52nczs7kn5u 104 226674 660506 2026-10-30T15:52:55Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'givit mig. Om jag inte har betalt honom då, bli min äldsta dotter, jag, min sjuka hustru, mitt skadade barn, alla fyra bliva vi utkastade på ga­ tan, på boulevarden, utan skydd i regnet och snön. Min herre, jag är skyldig för fyra kvartal, ett år! Det vill säga sextio francs. Jondrette ljög. Fyra kvartal skulle endast utgjort fyrtio francs, och det kunde inte vara fyra kvartal, ty det var inte sex månader, sedan Marius betalte två kvartalshyror för de... 660506 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1055 —}}</noinclude>givit mig. Om jag inte har betalt honom då, bli min äldsta dotter, jag, min sjuka hustru, mitt skadade barn, alla fyra bliva vi utkastade på ga­ tan, på boulevarden, utan skydd i regnet och snön. Min herre, jag är skyldig för fyra kvartal, ett år! Det vill säga sextio francs. Jondrette ljög. Fyra kvartal skulle endast utgjort fyrtio francs, och det kunde inte vara fyra kvartal, ty det var inte sex månader, sedan Marius betalte två kvartalshyror för dem. Herr Leblanc tog fram fem francs ur sin ficka och lade dem på bordet. Jondrette fick tillfälle att muttra i örat på den äldsta flickan: — Usling! Vad vill han, att jag skall göra med hans fem francs? Det ersätter inte min stol och min ruta. Betala åtminstone omkostnader­ na! Herr Leblanc hade emellertid tagit av sig en stor brun rock, som han hade burit över sin blåa kostym, och kastat den över stolryggen. — Herr Fabantou, sade han, jag har blott des­ sa fem francs på mig. Jag följer min dotter hem,<noinclude> <references/></noinclude> 5gxzizco9cjnk80nd13ybo8fy8zr8i6 104 226675 660507 2026-10-30T15:53:11Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'men återvänder i kväll. Var det inte i kväll, Ni måste betala? Jondrette's ansikte ficlcett egendomligt uttryck. Han svarade hastigt: — Ja, vördnadsvärde herre, klockan åtta måste jag vara hos värden. — jag skall vara här klockan sex ocliha sextio francs med mig. — Min välgörare! ropade Jondrette uppska­ kad. Men han tilläde, med låg röst: — Se på ho­ nom, hustru! Herr Leblanc tog åter den vackra flickans arm och vände sig mot dörren. — Fa...' 660507 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1056 —}}</noinclude>men återvänder i kväll. Var det inte i kväll, Ni måste betala? Jondrette's ansikte ficlcett egendomligt uttryck. Han svarade hastigt: — Ja, vördnadsvärde herre, klockan åtta måste jag vara hos värden. — jag skall vara här klockan sex ocliha sextio francs med mig. — Min välgörare! ropade Jondrette uppska­ kad. Men han tilläde, med låg röst: — Se på ho­ nom, hustru! Herr Leblanc tog åter den vackra flickans arm och vände sig mot dörren. — Farväl till i afton, mina vänner, sade han. — Klockan sex? frågade jondrette. — Precis sex. I detta ögonblick fick den äldsta flickan syn på rocken, som blivit liggande på stolen. — Herrn glömde sin rock! sade hon. jondrette blängde ilsket på sin dotter ocliryck­ te vredgat på axlarna. Herr Leblanc vände sig om och svarade med ett leende:<noinclude> <references/></noinclude> n5i7erze26rg84fwkev043q284jepuo 104 226676 660508 2026-10-30T15:53:23Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '— Jag glömde den inte, jag lämnade den kvar. — 0, min beskyddare, utbrast Jondrette, min vördnadsvärde välgörare! jag brister i tårar. Tillät att jag följer Er till droskan. — Sätt på Er rocken, om Ni går ut! Det är verkligen mycket kallt. jondrette lät inte bedja sig två gånger. Han tog hastig på sig den bruna rocken. Och så gingo de ut alla tre med jondrette i spetsen. (Forts, i åttonde bandet.)' 660508 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1057 —}}</noinclude>— Jag glömde den inte, jag lämnade den kvar. — 0, min beskyddare, utbrast Jondrette, min vördnadsvärde välgörare! jag brister i tårar. Tillät att jag följer Er till droskan. — Sätt på Er rocken, om Ni går ut! Det är verkligen mycket kallt. jondrette lät inte bedja sig två gånger. Han tog hastig på sig den bruna rocken. Och så gingo de ut alla tre med jondrette i spetsen. (Forts, i åttonde bandet.)<noinclude> <references/></noinclude> 2lsrsubu726y6xpykd3tpcq22u2qhag 104 226677 660509 2026-10-30T15:54:11Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'hennes ögon och panna, hennes skönhet, växt och hållning, men han hade aldrig hört hennes röst. Han hade trott sig uppfånga några ord en gång i Luxembourg-trädgården, men han var inte säker på att det var hennes röst. Han skulle ha givit tio år av sitt liv för att få höra den, för att få gömma denna musik i sitt hjärta. Men allt drunknade i Jondrettes jämmer och i hans förtjus­ ta utrop, som liknade trumpetstötar. Marius för­ tjusning blandade...' 660509 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1070 —}}</noinclude>hennes ögon och panna, hennes skönhet, växt och hållning, men han hade aldrig hört hennes röst. Han hade trott sig uppfånga några ord en gång i Luxembourg-trädgården, men han var inte säker på att det var hennes röst. Han skulle ha givit tio år av sitt liv för att få höra den, för att få gömma denna musik i sitt hjärta. Men allt drunknade i Jondrettes jämmer och i hans förtjus­ ta utrop, som liknade trumpetstötar. Marius för­ tjusning blandades med vrede. Han slukade hen­ ne med ögonen. Han kunde inte tänka sig, att det var denna gudomliga varelse, som han såg bland dessa smutsiga människor i ett vidrigt kyffe. Han tyckte sig se en kolibri bland paddor. När hon gick, hade han endast en tanke — att följa henne tätt i spåren, att icke lämna henne, förrän han fått veta, var hon bodde. Han ville ingalunda förlora henne, när han nu äntligen åter­ funnit henne. Han hoppade ner från byrån och tog sin hatt. När han lade handen på dörrhand­ taget och just skulle gå ut, hejdade en tanke ho­ nom. Korridoren var lång, trappan brant, Jondrette pratsam. Herr Leblanc hade utan tvivel ännu ej stigit upp i droskan. Om han vände sig om i korridoren eller trappan eller på tröskeln och var­ seblev Marius i detta hus, skulle han säkert bli<noinclude> <references/></noinclude> 6jazd63g2jd0bjls4w9u262egxnz2sj 104 226678 660510 2026-10-30T15:54:22Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'orolig och finna någon utväg att ännu en gång undkomma honom. Och så skulle det vara slut för honom igen. Vad skulle han göra? Vänta ett ögonblick? Men under denna väntan kunde dros­ kan ge sig i väg. Marius var perplex. Slutligen tog han risken och lämnade sitt rum. Det fanns ingen i korridoren. Han sprang till trappan. Det fanns ingen i trappan. Han sprang hastigt ner och kom ut på boulevarden lagom för att se droskan svänga om hörnet in på rue de... 660510 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1071 —}}</noinclude>orolig och finna någon utväg att ännu en gång undkomma honom. Och så skulle det vara slut för honom igen. Vad skulle han göra? Vänta ett ögonblick? Men under denna väntan kunde dros­ kan ge sig i väg. Marius var perplex. Slutligen tog han risken och lämnade sitt rum. Det fanns ingen i korridoren. Han sprang till trappan. Det fanns ingen i trappan. Han sprang hastigt ner och kom ut på boulevarden lagom för att se droskan svänga om hörnet in på rue de Petit-Banquier och fara inåt Paris. Marius störtade i väg åt detta håll. När han kom till hörnet, fick han åter se droskan, som has­ tigt körde ned för rue Mouffetard. Droskan var redan långt borta. Det fanns ingen möjlighet att hinna upp den. Omöjligt. Och dessutom skulle man från droskan lätt lägga märke till en person, som förföljde den springande av alla krafter, ocii fadern skulle känna igen honom. I detta ögonblick ville en oerhört underbar slump, att en tom kabriolett kom körande på boulevarden. Det fanns intet annat att göra än att stiga upp i den och föl­ ja efter droskan. Det var ett säkert, kraftigt och ofarligt medel. Marius gjorde tecken till kusken att stanna ocli skrek till honom:<noinclude> <references/></noinclude> 6fnyrpp79j3iihkfmb3s74f8qcpm5vu 104 226679 660511 2026-10-30T15:54:33Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '— En timmes körning! Marius hade ingen halsduk, han hade sina gam­ la vardagskläder på sig, i vilka flera knappar sak­ nades, oclihans skjorta var söndrig på bröstet. Kusken stannade, blinkade mot Marius ocii sträckte fram sin vänstra hand, under det han ömt gned pekfingret och tummen mot varandra. — Vad menar ni? frågade Marius. — Betalning i förskott, sade kusken. Marius erinrade sig, att han endast hade sexton sous på sig. — Vad kostar det? fråg...' 660511 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1072 —}}</noinclude>— En timmes körning! Marius hade ingen halsduk, han hade sina gam­ la vardagskläder på sig, i vilka flera knappar sak­ nades, oclihans skjorta var söndrig på bröstet. Kusken stannade, blinkade mot Marius ocii sträckte fram sin vänstra hand, under det han ömt gned pekfingret och tummen mot varandra. — Vad menar ni? frågade Marius. — Betalning i förskott, sade kusken. Marius erinrade sig, att han endast hade sexton sous på sig. — Vad kostar det? frågade han. — Fyrtio sous. — Jag betalar, när vi kommer tillbaka. Till svar visslade kusken endast och piskade på sin häst. Med förvirrad blick såg Marius kabrioletten av­ lägsna sig. Tack vare de tjugofyra sous, som han saknade, förlorade han sin glädje, sin lycka, sin älskade. Han försjönk åter in i mörk natt. Han hade varit seende och hade nu åter blivit blind. Han tänkte med bitterhet, och, vi måste erkänna det, med djup saknad på de fem francs, som han på morgonen givit den stackars flickan. Om han hade haft dessa fem francs, hade han varit räd­ dad. Han hade åter börjat leva ocli för alltid läm­<noinclude> <references/></noinclude> s6wqzdz99zf8d7xgiae2dt02njr083k 104 226680 660512 2026-10-30T15:54:48Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'nat det helvetiska mörker, som omgav honom. Han skulle ha lämnat isolering, spleen och enstöringsliv. Sitt ödes mörka tråd skulle han åter flä­ tat samman med den vackra guldtråd, som han nyss sett sväva framför sina ögon, men som än en gång brustit sönder. Han borde ha sagt sig, att herr Leblanc hade lovat återvända på kvällen, och att han endast ha­ de att skickligare följa efter honom denna gång. Men så försjunken som han var i kontemplation,...' 660512 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1073 —}}</noinclude>nat det helvetiska mörker, som omgav honom. Han skulle ha lämnat isolering, spleen och enstöringsliv. Sitt ödes mörka tråd skulle han åter flä­ tat samman med den vackra guldtråd, som han nyss sett sväva framför sina ögon, men som än en gång brustit sönder. Han borde ha sagt sig, att herr Leblanc hade lovat återvända på kvällen, och att han endast ha­ de att skickligare följa efter honom denna gång. Men så försjunken som han var i kontemplation, hade han knappast lagt märke till det. Just då han skulle stiga uppför trappan, såg han på motsatta sidan av boulevarden Jondrette, insvept i välgörarens rock, tala med en av de oro­ väckande män, som man kommit överens om att kalla "barriärstrykarna". De ha tvetydiga utseen­ den och hålla misstänkta överläggningar. De se ut att ha ont i sinnet och sova vanligen om dagen, något som gör det troligt, att de arbeta på natten. Dessa två män stodo orörliga och pratade i snön, som yrde ner. En polis hade säkert lagt märke till dem. Marius såg dem knappast. Trots sina sorgsna tankar kunde han emellertid ej låta bli att säga sig, att denne "barriärstrykare", som Jondrette talade med, var lik den där "hete Pan", kallad den Vårlige, kallad Skrotkornet, som<noinclude> <references/></noinclude> 7o6ptm2ld7hfcolq1z70ke5s0kzad6u 104 226681 660513 2026-10-30T15:55:07Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Courfeyrac visat honom en dag, och som i kvarte­ ret gällde för att vara en tämligen farlig nattvand­ rare. I föregående bok förekom detta namn. Den­ ne "hete Pan", kallad den Vårlige, kallad Skrotkornet, figurerade senare i en mängd brottmålsprocesser och blev sedermera en berömd brotts­ ling. Vid denna tid var han endast en beryktad skälm. Nu lever hans minne kvar som en myt bland polis och banditer. Han bildade skola mot slutet av förra regeringen.... 660513 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1074 —}}</noinclude>Courfeyrac visat honom en dag, och som i kvarte­ ret gällde för att vara en tämligen farlig nattvand­ rare. I föregående bok förekom detta namn. Den­ ne "hete Pan", kallad den Vårlige, kallad Skrotkornet, figurerade senare i en mängd brottmålsprocesser och blev sedermera en berömd brotts­ ling. Vid denna tid var han endast en beryktad skälm. Nu lever hans minne kvar som en myt bland polis och banditer. Han bildade skola mot slutet av förra regeringen. På kvällarna, när nat­ ten föll på, ocli människor samla sig i grupper och tala med låga röster, talade man om honom i la Force, i lejongropen. Man kunde i detta fängelse till ocli med läsa hans namn "hete Pan" ovanför stenplattan till avloppskanalen, djärvt inristat av honom själv under ett av hans rymningsförsök. Genom denna avloppskanal rymde 1843 en gång mitt på ljusa dagen trettio fångar. Redan år 1832 var han känd hos polisen, men han hade ännu ej debuterat på allvar.<noinclude> <references/></noinclude> s4cou0kysvtv45emftpjsm7r18f2rno 104 226682 660514 2026-10-30T15:55:24Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '— Vad är det? Är där någon? frågade han. Det var flickan Jondrette. — Jaså, är det Ni! sade Marius med sträv röst. — Alltid är det Ni! Vad vill Ni? Hon tycktes tankfull och svarade icke. Hon verkade icke så säker som på morgonen. Hon stannade i mörkret i korridoren utan att stiga in. Marius kunde se henne genom den halvöppna dörren. — Men svara då! Vad vill Ni mig? Hon höjde sin sorgsna blick mot honom, och hennes ögon glänste svagt, när hon...' 660514 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1076 —}}</noinclude>— Vad är det? Är där någon? frågade han. Det var flickan Jondrette. — Jaså, är det Ni! sade Marius med sträv röst. — Alltid är det Ni! Vad vill Ni? Hon tycktes tankfull och svarade icke. Hon verkade icke så säker som på morgonen. Hon stannade i mörkret i korridoren utan att stiga in. Marius kunde se henne genom den halvöppna dörren. — Men svara då! Vad vill Ni mig? Hon höjde sin sorgsna blick mot honom, och hennes ögon glänste svagt, när hon sade : — Herr Marius ser ledsen ut. Hur är det fatt? — Jag! sade Marius. — Ja, Ni! — Mig fattas ingenting! - Jo! — Nej! — Jo, säger jag! — Låt mig vara i fred! Marius försökte ånyo stänga dörren, men hon höll igen. — Se så, sade hon. Ni har orätt. Fast Ni inte är rik, var Ni god mot mig i morse. Var det nu också! Ni gav mig att äta, säg nu också, vad som felas Er. Det syns, att Ni är ledsen. Jag<noinclude> <references/></noinclude> 0un5bsdxzh7u4eyprxgagfhbcfnvjip 104 226683 660515 2026-10-30T15:55:35Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'vill iiite, att Ni skall vara ledsen. Vad skall jag göra? Använd mig! Jag vill inte veta Era lieniligheter, Ni beliöver inte säga mig dem. Men jag kan vara till nytta. När jag kan hjälpa far, så kan jag hjälpa Er. När det gäller att bära om­ kring brev överallt i husen, att gå från port till port, att finna en adress, att följa någon, då är det jag, som gör det. Ni kan gärna berätta, vad det är, som trycker Er, jag skall gå och tala med vem som he...' 660515 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1077 —}}</noinclude>vill iiite, att Ni skall vara ledsen. Vad skall jag göra? Använd mig! Jag vill inte veta Era lieniligheter, Ni beliöver inte säga mig dem. Men jag kan vara till nytta. När jag kan hjälpa far, så kan jag hjälpa Er. När det gäller att bära om­ kring brev överallt i husen, att gå från port till port, att finna en adress, att följa någon, då är det jag, som gör det. Ni kan gärna berätta, vad det är, som trycker Er, jag skall gå och tala med vem som helst. Ibland är det tillräckligt, att man går och talar med folk, för att allt skall ordna sig. Men då måste man känna till saken. Tag mig till hjälp! Marius fick en idé. När man håller på att drunkna, griper man efter första bästa halmstrå. Han närmade sig flickan. — Vill du höra på ett slag... sade han. Hon avbröt honom med lysande ögon. — O ja, säg du åt mig! Det tycker jag bättre om. — Du förde hit den där gamle herrn och hans dotter... — Ja. — Vet du deras adress? — Nej. — Ta reda på den åt mig! Victor Hugo VIII 2<noinclude> <references/></noinclude> 9egrqpm3ho69ypxo1r5ru769xfqugen 104 226684 660516 2026-10-30T15:55:48Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Flickans ögon hade först varit sorgsna, sedan glada. Nu blevo de dystra. — Är det det Ni vill? — Ja. — Känner Ni dem? — Nej. — Det vill säga, Ni känner dem inte, men Ni önskar lära känna henne? Detta "dem", som blivit "henne", lät betydel­ sefullt och bittert. — Kan du? frågade Marius. — Skaffa Er den vackra damens adress? Hon sade den vackra damen" med en ton, som kom Marius att känna sig illa till mods. — Det gör detsamma. Faderns eller...' 660516 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1078 —}}</noinclude>Flickans ögon hade först varit sorgsna, sedan glada. Nu blevo de dystra. — Är det det Ni vill? — Ja. — Känner Ni dem? — Nej. — Det vill säga, Ni känner dem inte, men Ni önskar lära känna henne? Detta "dem", som blivit "henne", lät betydel­ sefullt och bittert. — Kan du? frågade Marius. — Skaffa Er den vackra damens adress? Hon sade den vackra damen" med en ton, som kom Marius att känna sig illa till mods. — Det gör detsamma. Faderns eller dotterns. Deras adress förstår du. Hon betraktade honom skarpt. — Vad får jag då? — Allt vad du vill. — Allt vad jag vill? — Ja. __Ni skall få adressen. Hon sänkte huvudet oclistängde dörren med en häftig rörelse.Q Marius var åter ensam.<noinclude> <references/></noinclude> phpb0avlthphuddji3pexjgatmh383q 104 226685 660517 2026-10-30T15:56:00Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Han sjönk ner på en stol med huvudet och arnibågarna på sin säng. Han var försänkt i djupa tankar och liksom offer för en svindel. Allt som passerat sedan mor­ gonen, den oväntade anblicken av hans älskade och hennes försvinnande, vad denna varelse nyss sagt honom — en stråle av hopp i all hans för­ tvivlan — allt detta gjorde honom nästan virrig. Plötsligt blev han ryckt ur sina drömmerier. Han hörde Jondrette med hård och tydlig röst säga någ...' 660517 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1079 —}}</noinclude>Han sjönk ner på en stol med huvudet och arnibågarna på sin säng. Han var försänkt i djupa tankar och liksom offer för en svindel. Allt som passerat sedan mor­ gonen, den oväntade anblicken av hans älskade och hennes försvinnande, vad denna varelse nyss sagt honom — en stråle av hopp i all hans för­ tvivlan — allt detta gjorde honom nästan virrig. Plötsligt blev han ryckt ur sina drömmerier. Han hörde Jondrette med hård och tydlig röst säga några ord, som hade det allra största in­ tresse för honom. — Jag försäkrar dig, att jag är säker på min sak! Jag känner igen honom. Om vem talade Jondrette? Vem hade han känt igen? Herr Leblanc? Hans Ursules far. Kände Jondrette honom? Skulle Marius på detta bryska och oväntade sätt få de upplysningar, utan vilka hans liv var värdelöst! Skulle han slutligen få veta, vem han älskade? Vem den unga flickan var! Vem hennes far var! Skulle den täta dim­ ma, som omgav dem, äntligen skingras? Skulle slöjan rivas itu? 0, Gud! Han snarare hoppade än klev upp på byrån ocliåtertog sin plats vid tittgluggen. Han såg åter in i det Jondretteska kyffet.<noinclude> <references/></noinclude> nf9cbq3btc49nvfz0bx0wb6kj4j7h3j 104 226686 660518 2026-10-30T15:56:20Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Jag kände genast igen honom! Att det inte frap­ perade dig! — Nej! — Och jag sade likväl till dig, att du skulle vara uppmärksam. Det är samma kroppsbygg­ nad, samma ansikte, knappast äldre. Det finns människor, som icke åldras, jag vet inte, hur de göra. Samma röst. Han var bättre klädd. Det var hela saken. Ah, din gamle hemlighetsfulle djävul, nu har jag dig! Han hejdade sig ocli sade till sina döttrar: — Ge er iväg! — Det var egendomligt, att d...' 660518 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1081 —}}</noinclude>Jag kände genast igen honom! Att det inte frap­ perade dig! — Nej! — Och jag sade likväl till dig, att du skulle vara uppmärksam. Det är samma kroppsbygg­ nad, samma ansikte, knappast äldre. Det finns människor, som icke åldras, jag vet inte, hur de göra. Samma röst. Han var bättre klädd. Det var hela saken. Ah, din gamle hemlighetsfulle djävul, nu har jag dig! Han hejdade sig ocli sade till sina döttrar: — Ge er iväg! — Det var egendomligt, att det inte frapperade dig. De reste sig för att lyda. Modern mumlade: — Och hennes hand, som är skadad. — Luften skall göra henne gott. Gå er väg! sade Jondrette. Det var tydligt, att denne man inte tålde några motsägelser. De två flickorna gingo sin väg. I det ögonblick, de skulle gå ut genom dörren, grep fadern den äldsta i armen och sade med egendomlig ton: — Ni ska vara tillbaka precis klockan fem! Båda två! Jag behöver er! Marius fördubblade sin uppmärksamhet.<noinclude> <references/></noinclude> 0sag1x64zvbf5c6jl6t6pj88d3kjswi 104 226687 660519 2026-10-30T15:56:31Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'När Jondrette blivit ensam med sin hustru, bör­ jade han åter att marschera omkring i rummet, Han gick två eller tre gånger fram och tillbaka under tystnad. Sedan tillbringade han några mi­ nuter med att stoppa ner i byxorna nedersta de­ len av det fruntimmerslinne, som han hade på sig. Plötsligt vände han sig mot sin hustru, lade ar­ marna i kors och utropade: — Vill du att jag skall säga dig en sak? Den unga damen... Marius kunde inte tvivla längre.... 660519 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1082 —}}</noinclude>När Jondrette blivit ensam med sin hustru, bör­ jade han åter att marschera omkring i rummet, Han gick två eller tre gånger fram och tillbaka under tystnad. Sedan tillbringade han några mi­ nuter med att stoppa ner i byxorna nedersta de­ len av det fruntimmerslinne, som han hade på sig. Plötsligt vände han sig mot sin hustru, lade ar­ marna i kors och utropade: — Vill du att jag skall säga dig en sak? Den unga damen... Marius kunde inte tvivla längre. Det var verk­ ligen om henne, man talade. Han lyssnade med brinnande iver. Han lyssnade, som hade det gällt livet. Men Jondrette hade lutat sig ner och viskat till sin hustru. Sedan rätade han på sig och fortsatte högt: — Det är hon! — Verkligen? sade kvinnan. — Ja! sade hennes man. Det är omöjligt att beskriva, vad som låg i mo­ derns "verkligen". Det var förvåning, raseri, hat och vrede i fruktansvärd blandning. Några ord hade varit tillräckliga, utan tvivel det namn, som hennes make hade viskat henne i örat, för att den­<noinclude> <references/></noinclude> qzaup3670k9fiq6o0ajrd3pri2lgtdh 104 226688 660520 2026-10-30T15:56:46Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'na stora förslöade kvinna skulle vakna till. Från att lia varit frånstötande blev hon fruktansvärd. — Det är inte möjligt! utropade hon. — När jag tänker på att mina flickor gå barfota och inte ha en klädning att sätta på sig! Sidenkappa, sammetshatt och sidenskor. För mer än två hun­ dra francs. Man skulle kunna tro, att hon var en verklig dam. Nej, du misstar dig. Först och främst så var den andra ful, och den här ser inte illa ut. Hon ser ve...' 660520 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1083 —}}</noinclude>na stora förslöade kvinna skulle vakna till. Från att lia varit frånstötande blev hon fruktansvärd. — Det är inte möjligt! utropade hon. — När jag tänker på att mina flickor gå barfota och inte ha en klädning att sätta på sig! Sidenkappa, sammetshatt och sidenskor. För mer än två hun­ dra francs. Man skulle kunna tro, att hon var en verklig dam. Nej, du misstar dig. Först och främst så var den andra ful, och den här ser inte illa ut. Hon ser verkligen inte illa ut. Det kan inte vara hon! — Jag säger dig, att det är hon! Du ska få se! Vid detta bestämda påstående vände hon sitt rödlätta ansikte mot taket och betraktade det med ett förvridet uttryck. I detta ögonblick föreföll hon Marius mycket mera fruktansvärd än hennes make. Det var en sugga med en tigrinnas blick. — Skulle verkligen denna avskyvärda, vackra flicka, som betraktade mina döttrar med medlidsam blick, vara denna tiggerska! 0, jag skulle vilja ge henne en spark i magen! Hon hoppade ned från sängen och blev ett ögon­ blick stående upprätt. Hon var rufsig i håret, hennes näsborrar vidgade sig, munnen var halv­ öppen och i det hon sträckte armarna bakåt, knöt<noinclude> <references/></noinclude> swdv94xrxap30cblynfjjn09ftcdkkt 104 226689 660521 2026-10-30T15:57:00Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'hon händerna. Sedan lät hon sig åter falla ner i sängen. Mannen gick fram oclitillbaka utan att ge akt på sin hustru. Efter några ögonblicks tystnad närmade han sig henne med armarna i kors, liksom ögonblic­ ket förut: — Vill du, att jag ska säga dig en sak till? — Vad då? frågade hon. Han svarade ined låg röst: — Min lycka är gjord. Hans hustru betraktade honom med en blick, som sade: — Har han blivit galen? Han fortsatte: — För tusan! Jag ha...' 660521 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1084 —}}</noinclude>hon händerna. Sedan lät hon sig åter falla ner i sängen. Mannen gick fram oclitillbaka utan att ge akt på sin hustru. Efter några ögonblicks tystnad närmade han sig henne med armarna i kors, liksom ögonblic­ ket förut: — Vill du, att jag ska säga dig en sak till? — Vad då? frågade hon. Han svarade ined låg röst: — Min lycka är gjord. Hans hustru betraktade honom med en blick, som sade: — Har han blivit galen? Han fortsatte: — För tusan! Jag har redan länge nog varit medlem i församlingen "dö-avhuiiger- om- du- har- ved- dö- av- köld- om- duhar- bröd! Jag har haft nog av elände. Både ni, jag och ni! Det roar mig inte längre, jag finner intet komiskt i det! Det får vara nog med ord­ lekar, gode Gud! Mera fars, evige Fader! Jag vill äta och dricka, så mycket jag orkar! Jag vill frossa och sova och ingenting göra! Jag vill, att det skall bli min tur, innan jag dör. Jag vill bli miljonär! Han gick än en gång fram och tillbaka i kyf­ fet och tilläde sedan:<noinclude> <references/></noinclude> 6c80j94lnl8ki3s16p11cfrgf6uxhfm 104 226690 660522 2026-10-30T15:57:16Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '— Liksom andra! — Vad menar du? frågade kvinnan. Han skakade på huvudet, blinkade och höjde rösten som en taskspelare, som ämnar utföra ett konststycke: — Vad jag menar? Hör på! — Tyst, tala inte så högt! muttrade fru Jondrette, om det är saker, som det inte är lämpligt att någon hör. — Bah! Vem då? Grannen? Jag såg honom gå ut nyss. För övrigt hör det fäet ingenting. För resten säger jag dig, att jag såg honom gå ut. Emellertid sänkt...' 660522 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1085 —}}</noinclude>— Liksom andra! — Vad menar du? frågade kvinnan. Han skakade på huvudet, blinkade och höjde rösten som en taskspelare, som ämnar utföra ett konststycke: — Vad jag menar? Hör på! — Tyst, tala inte så högt! muttrade fru Jondrette, om det är saker, som det inte är lämpligt att någon hör. — Bah! Vem då? Grannen? Jag såg honom gå ut nyss. För övrigt hör det fäet ingenting. För resten säger jag dig, att jag såg honom gå ut. Emellertid sänkte Jondrette instinktivt rösten, inen likväl icke så mycket, att Marius icke kunde höra, vad han sade. En gynnsam omständighet bidrog till att Marius inte behövde förlora något av denna konversation. Den nyfallna snön däm­ pade nämligen vagnarnas buller på boulevarden. Marius hörde följande: — Hör på! Han är fast, herr Krösus! Det är redan gjort! Allt är ordnat! Jag har sett män­ niskorna! Han kommer i kväll klockan sex! Med sina sextio francs, den boven! Hörde du, som jag skrävlade! Mina sextio francs, värden, den fjär­ de februari! Det är bara en kvartalshyra! Han kommer klockan sex! Då är grannen och äter<noinclude> <references/></noinclude> 8z52uibb8dt57c8tlb9h55ch344scjf 104 226691 660523 2026-10-30T15:57:29Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'middag! Fru Burgon diskar ute i staden! Det finns ingen i huset! Grannen återvänder aldrig före elva! Flickorna få hålla vakt! Du ska hjälpa oss! Han ska bli expedierad! — Och om inte? Jondrette gjorde en olycksbådande gest och sade: — Du kan var lugn! Han brast i skratt. Det var första gången Marius hörde honom skratta. Hans skratt var kallt och skadeglatt och framkallade rysningar. Jondrette öppnade ett skåp nära spisen och tog fram en gammal mös... 660523 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1086 —}}</noinclude>middag! Fru Burgon diskar ute i staden! Det finns ingen i huset! Grannen återvänder aldrig före elva! Flickorna få hålla vakt! Du ska hjälpa oss! Han ska bli expedierad! — Och om inte? Jondrette gjorde en olycksbådande gest och sade: — Du kan var lugn! Han brast i skratt. Det var första gången Marius hörde honom skratta. Hans skratt var kallt och skadeglatt och framkallade rysningar. Jondrette öppnade ett skåp nära spisen och tog fram en gammal mössa, som han satte på sig, se­ dan han borstat av den med ärmen. — Nu går jag ut! Jag skall tala med en del människor! Snygga gossar! Det skall gå som en dans! Jag kommer hem, så fort jag kan! Det är ett högt spel! Vakta huset! Med händerna i byxfickorna stod han ett ögon­ blick tankfull, sedan utropade han: — Det var minsann tur, att han inte kände igen mig! Om han hade känt igen mig, skulle han inte kommit tillbaka! Han skulle ha undkommit! Det var mitt skägg, som räddade mig! Mitt lilla<noinclude> <references/></noinclude> 7qc9i48vzovii2hhiu98ljst3jv6e51 104 226692 660524 2026-10-30T15:57:45Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'romantiska skägg! Mitt lilla söta, romantiska skägg! Han började åter skratta. Han gick fram till fönstret. Snön föll alltjämt och skymde delvis bort den gråa himlen. — Vilket hundväder! sade han. Därpå svepte han rocken om sig och sade: — Den är för vid. Det gör detsamma! Han gjorde tusan så rätt i att lämna kvar den här, den gamle skälmen. Utan den skulle jag inte ha kun­ nat gå ut, ocli allt hade gått galet. Så drog han ner mössan över...' 660524 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1087 —}}</noinclude>romantiska skägg! Mitt lilla söta, romantiska skägg! Han började åter skratta. Han gick fram till fönstret. Snön föll alltjämt och skymde delvis bort den gråa himlen. — Vilket hundväder! sade han. Därpå svepte han rocken om sig och sade: — Den är för vid. Det gör detsamma! Han gjorde tusan så rätt i att lämna kvar den här, den gamle skälmen. Utan den skulle jag inte ha kun­ nat gå ut, ocli allt hade gått galet. Så drog han ner mössan över ögonen och gick sin väg. Han kunde knappast ha hunnit många steg, förrän dörren åter öppnades, och hans gulbleka, intelligenta profil visade sig i dörröppningen. — Jag glömde alldeles, att du får göra upp eld i fyrfatet. Han kastade femfrancsstycket, som välgöraren hade givit honom, i kvinnans förkläde. — I fyrfatet? frågade kvinnan. — Ja. — Hur många kol skall jag köpa? — Två. — Det blir trettio sous. För återstoden köper jag något till middag.<noinclude> <references/></noinclude> d5857jqrt6u0lv3tsbkaodl0l4zdtv0 104 226693 660525 2026-10-30T15:57:57Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '— Nej, för tusan! — Varför då? — Det är inte värt att göra av med hundrasousslanten. — Varför då? — Emedan jag har något att köpa för min räk­ ning. — Vad då? — En sak. — Hur mycket behöver du? — Var finns det någon järnaffär i närheten? — På rue Mouffetard. — Ja visst, i hörnet, jag har sett butiken. — Men hur mycket behöver du till det, du skall köpa? — Ungefär tre francs. — Det blir inte mycket kvar till middag. —...' 660525 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1088 —}}</noinclude>— Nej, för tusan! — Varför då? — Det är inte värt att göra av med hundrasousslanten. — Varför då? — Emedan jag har något att köpa för min räk­ ning. — Vad då? — En sak. — Hur mycket behöver du? — Var finns det någon järnaffär i närheten? — På rue Mouffetard. — Ja visst, i hörnet, jag har sett butiken. — Men hur mycket behöver du till det, du skall köpa? — Ungefär tre francs. — Det blir inte mycket kvar till middag. — I dag är det inte fråga om att äta, det finns viktigare saker! — Nå då så, min älskling! När hans hustru sagt detta, stängde Jondrette åter dörren, och denna gång hörde Marins hans steg avlägsna sig i korridorren och hastigt gå ned för trappan. I detta ögonblick slog klockan ett i Saint-Médard.<noinclude> <references/></noinclude> 2bnhful9pxyf8nf5nm9sw9mdmcugm6s 104 226694 660526 2026-10-30T16:17:31Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'han hört, såg han tydligt och klart en sak. Han förstod, att ett bakhåll höll på att förberedas, ett dunkelt men förskräckligt bakhåll; han förstod, att båda två svävade i stor fara, hennes far med all säkerhet och möjligen även hon själv. Han måste rädda dem. Han måste omintetgöra Jondrette's lömska planer och slita itu dessa spind­ lars nät. Han betraktade fru Jondrette ett ögonblick. Hon hade ur en vrå släpat fram ett gammalt fyrfat, och nu...' 660526 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1090 —}}</noinclude>han hört, såg han tydligt och klart en sak. Han förstod, att ett bakhåll höll på att förberedas, ett dunkelt men förskräckligt bakhåll; han förstod, att båda två svävade i stor fara, hennes far med all säkerhet och möjligen även hon själv. Han måste rädda dem. Han måste omintetgöra Jondrette's lömska planer och slita itu dessa spind­ lars nät. Han betraktade fru Jondrette ett ögonblick. Hon hade ur en vrå släpat fram ett gammalt fyrfat, och nu höll hon på att gräva bland järnskrotet. Han steg ned från byrån så tyst han kunde för att icke framkalla något buller. Mitt i sin förskräckelse för vad som förbereddes och i sin avsky för Jondrette kände han en viss glädje vid tanken på att det kanske skulle beskä­ ras honom att göra den, han älskade, en så stor tjänst. Vad skulle han göra? Underrätta de hotade personerna? Var skulle han finna dem? Han visste icke deras adress. De hade varit synliga för honom ett ögonblick, sedan hade de åter för­ svunnit i det ofantliga Paris. Invänta herr Leblanc vid porten klockan sex på kvällen, när han anlände, och underrätta honom om fällan? Men Jondrette och hans folk skulle se honom gå på<noinclude> <references/></noinclude> lz9nt0vpiwz2ug2dwpqx6rjy0f5cdl3 104 226695 660527 2026-10-30T16:17:41Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'vakt, platsen var öde, de voro starkare än han och skulle finna något medel antingen att gripa eller avlägsna honom. Den som Marius ville rädda, skulle vara hopplöst förlorad. Klockan ha­ de nyss slagit ett. Fällan skulle smälla igen kloc­ kan sex. Marius hade fem timmar på sig. Han hade blott en sak att göra. Han satte på sig sin snyggaste kostym, tog på sig en halsduk, grep sin hatt och gick ut utan att göra mera buller, än om han gått barfota på mo... 660527 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1091 —}}</noinclude>vakt, platsen var öde, de voro starkare än han och skulle finna något medel antingen att gripa eller avlägsna honom. Den som Marius ville rädda, skulle vara hopplöst förlorad. Klockan ha­ de nyss slagit ett. Fällan skulle smälla igen kloc­ kan sex. Marius hade fem timmar på sig. Han hade blott en sak att göra. Han satte på sig sin snyggaste kostym, tog på sig en halsduk, grep sin hatt och gick ut utan att göra mera buller, än om han gått barfota på mossa. Fru Jondrette fortsatte för övrigt att snoka i sitt järnskrot. När han väl var ute ur huset, uppnådde han snart rue du Petit-Banquier. Han hade hunnit till mitten av denna gata, nära en mycket låg mur, som man kan klättra över på vissa ställen, och som gränsar till en öppen plats. Han gick långsamt, försjunken i tankar, och snön dämpade hans steg. Plötsligt hörde han röster helt nära inpå sig. Han vände på huvudet, gatan var öde, det fanns ingen där, det var mitt på ljusa dagen, och likväl hörde han tydligt röster. Han kom på den tanken att kasta en blick över muren, som han gick längs utefter.<noinclude> <references/></noinclude> mavvbycribrdlainqofcybo0bawq746 104 226696 660528 2026-10-30T16:18:05Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Där satt verkligen två män i snön ined ryggen niot muren. De talade lågt med varandra. Dessa två personer voro honom okända. Deii ene var en skäggig man i arbetarblus, den andre långhårig ocli klädd i trasor. Den skäggige hade huvudbonad på sig, den andre var barhuvad ocli hade snö i håret. När Marius sträckte fram huvudet ovanför dem, kunde han höra, vad de sade. Den långhårige stötte till den andre med arm­ bågen och sade: — Med Patron-Minette...' 660528 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1092 —}}</noinclude>Där satt verkligen två män i snön ined ryggen niot muren. De talade lågt med varandra. Dessa två personer voro honom okända. Deii ene var en skäggig man i arbetarblus, den andre långhårig ocli klädd i trasor. Den skäggige hade huvudbonad på sig, den andre var barhuvad ocli hade snö i håret. När Marius sträckte fram huvudet ovanför dem, kunde han höra, vad de sade. Den långhårige stötte till den andre med arm­ bågen och sade: — Med Patron-Minette kan det inte klicka. — Tror du inte? sade den skäggige. Den lång­ hårige svarade: — Det blir femhundra bagare per man, och det värsta, som kan liända, fem, sex, tio år eller mer. Den andre svarade med någon tvekan, i det han rev sig i huvudet: — Det är farliga saker, man kan inte ge sig in på sånt. — Jag säger dig, att affären inte skall klicka, återtog den långhårige. — Fader Chose blir också med. Sedan började de tala om en melodram, som de föregående kväll hade sett på la Gaité.<noinclude> <references/></noinclude> 2rnohrwx2c8uxj7nhk2855qqdlo8xvx 104 226697 660529 2026-10-30T16:18:17Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Marius gick vidare. Det tycktes honom, som vore de dunkla ord, dessa män uttalat, där de sutto omsorgsfullt dolda och hopkrupna i snön bakom muren, icke utan samband med Jondrette's avskyvärda planer. Han gick i riktning mot förstaden Saint-Marceau och frågade första bästa han mötte, var det fanns någon poliskommissarie. Han blev hänvisad till rue de Pontoise num­ mer 14. Marius begav sig dit. När han giclc förbi en bagarebutik, köpte han ett bröd för... 660529 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1093 —}}</noinclude>Marius gick vidare. Det tycktes honom, som vore de dunkla ord, dessa män uttalat, där de sutto omsorgsfullt dolda och hopkrupna i snön bakom muren, icke utan samband med Jondrette's avskyvärda planer. Han gick i riktning mot förstaden Saint-Marceau och frågade första bästa han mötte, var det fanns någon poliskommissarie. Han blev hänvisad till rue de Pontoise num­ mer 14. Marius begav sig dit. När han giclc förbi en bagarebutik, köpte han ett bröd för två sous, och åt upp det. Han för­ stod nämligen, att han inte skulle få någon mid­ dag den dagen. Under vägen erkände han för sig själv, att ödet varit honom gunstigt. Om han inte hade givit si­ na fem francs åt flickan Jondrette på morgonen, skulle han följt efter herr Leblanc's droska och följaktligen icke fått reda på Jondrette's planer. Intet skulle ha hindrat Jondrette att utföra dem. Herr Leblanc hade varit förlorad och utan tvivel även hans dotter. Victor Hugo VIII 3<noinclude> <references/></noinclude> aj0e972xqcpusjw286d9pwr7trb4z3r 104 226698 660530 2026-10-30T16:18:32Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '^om Jondrette. Doggen är ibland lika oroande att möta som vargen. — Vad vill Ni? sade han till Marius, utan att tillfoga "min herre". — Tala med poliskommissarien. — Han är inte här, jag vikarierar för honom. — Det är angående en mycket mystislc sak. — Tala då! — Den kräver skyndsamhet. — Tala hastigt då! Denne lugne och bryske man var på en gång skrämmande och lugnande. Han ingav både fruk­ tan och förtroende. Marius berättade äventyret...' 660530 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1095 —}}</noinclude>^om Jondrette. Doggen är ibland lika oroande att möta som vargen. — Vad vill Ni? sade han till Marius, utan att tillfoga "min herre". — Tala med poliskommissarien. — Han är inte här, jag vikarierar för honom. — Det är angående en mycket mystislc sak. — Tala då! — Den kräver skyndsamhet. — Tala hastigt då! Denne lugne och bryske man var på en gång skrämmande och lugnande. Han ingav både fruk­ tan och förtroende. Marius berättade äventyret för honom. — En person, som han blott kände till utseendet, skulle denna afton lockas i ett bakhåll. Han, Marius Pontmercy, advokat, som bodde i ett närbeläget rum, hade hört hela komplotten tvärs igenom väggen. Brottslingen, som hade funderat ut fällan, var en viss Jondrette. Han hade troligen medbrottslingar, antagligen "barriärstrykare", bland andra den hete Pan, kallad den Vårlige, kallad Skrotkornet. Flickorna Jondrette skulle gå på vakt. Det fanns intet medel att varna den ho­ tade mannen, emedan man inte visste, vad han hette. Allt detta skulle gå av stapeln klockan sex<noinclude> <references/></noinclude> c6y8pmzmb6jcqs7v2inwmahl6022hvt 104 226699 660531 2026-10-30T16:18:44Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'på h'ällcn i den mest ödsliga delen av boulevard dc rH6pital i nummer 50—52. När överkonstapeln hörde detta nummer, såg han upp ocli sade kallt: — Det är naturligtvis i rummet längst bort i korridoren? — Just det, sade Marius och tillade sedan: — Känner Ni till huset? Överkonstapeln var tyst ett ögonblick, sedan svarade han, i det han värmde ena hälen vid ka­ kelugnsöppningen : — Tydligen. Han fortsatte mellan tänderna, talande mindre till Mari...' 660531 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1096 —}}</noinclude>på h'ällcn i den mest ödsliga delen av boulevard dc rH6pital i nummer 50—52. När överkonstapeln hörde detta nummer, såg han upp ocli sade kallt: — Det är naturligtvis i rummet längst bort i korridoren? — Just det, sade Marius och tillade sedan: — Känner Ni till huset? Överkonstapeln var tyst ett ögonblick, sedan svarade han, i det han värmde ena hälen vid ka­ kelugnsöppningen : — Tydligen. Han fortsatte mellan tänderna, talande mindre till Marius än till sin halsduk: — Patron Minette är säkert med i spelet. Detta ord frapperade Marius. Han berättade för överkonstapeln samtalet mel­ lan den långhårige ocliskäggige mannen i snön bakom muren på rue du Petit Banquier. Överkonstapeln mumlade: — Den långhårige är nog Brujon ocliden skäggige Halvstyvern, kallad Dubbla miljonen. Han såg åter ned och funderade. — Jag tror nog, att fader Chose har en trasa med i byken. Aj, nu har jag svett rocken! Man fyrar då alltid på för mycket i dessa förbannade<noinclude> <references/></noinclude> m1jl7c4wq6tby8edfoe2tiyoef0o0ar 104 226700 660532 2026-10-30T16:19:01Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'kakelugnar! Nummer 50—52. Gamla Gorbeauska liuset. Sedan betraktade lian Marius. — Ni såg bara den skäggige och den långhå­ rige? — Ocli den "hete Pan". — Ni har inte sett någon liten jäkel till sprätt ströva omkring där? — Nej. — Inte heller en stor koloss, som liknar elefan­ ten i botaniska trädgården? — Nej. — Inte heller en illistig en, som ser ut som en gammal räv? — Nej. — Vad beträffar den fjärde så ser ingen ho­ nom, inte en...' 660532 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1097 —}}</noinclude>kakelugnar! Nummer 50—52. Gamla Gorbeauska liuset. Sedan betraktade lian Marius. — Ni såg bara den skäggige och den långhå­ rige? — Ocli den "hete Pan". — Ni har inte sett någon liten jäkel till sprätt ströva omkring där? — Nej. — Inte heller en stor koloss, som liknar elefan­ ten i botaniska trädgården? — Nej. — Inte heller en illistig en, som ser ut som en gammal räv? — Nej. — Vad beträffar den fjärde så ser ingen ho­ nom, inte ens hans kamrater och medhjälpare. Det är mindre märkvärdigt, att Ni inte har sett honom. — Nej. Vad är det där för folk egentligen? frågade Marius. överkonstapeln svarade: — Dessutom är det inte deras tid. Han försjönk åter i tystnad, därpå återtog han: — 50—52. Jag känner till baracken. Det är omöjligt att dölja sig i huset, utan att artisterna<noinclude> <references/></noinclude> 1h8hdqdkaj4xffyehx3831m05y3xix6 104 226701 660533 2026-10-30T16:19:13Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'märka det. De kunna i lugn ocliro uppföra vaudevillen. De äro så blygsamma. Publik ge­ nerar dem. Jag vill emellertid höra dem sjunga, och jag skall få dem att dansa också. När han hade slutat denna monolog, vände han sig mot Marius och frågade, i det att han be­ traktade honom med fast blick: — Är Ni rädd? — För vad då? sade Marius. — För dessa män? — Inte mer än för Er, svarade Marius strävt, ty han hade lagt märke till att denne polisman...' 660533 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1098 —}}</noinclude>märka det. De kunna i lugn ocliro uppföra vaudevillen. De äro så blygsamma. Publik ge­ nerar dem. Jag vill emellertid höra dem sjunga, och jag skall få dem att dansa också. När han hade slutat denna monolog, vände han sig mot Marius och frågade, i det att han be­ traktade honom med fast blick: — Är Ni rädd? — För vad då? sade Marius. — För dessa män? — Inte mer än för Er, svarade Marius strävt, ty han hade lagt märke till att denne polisman ännu icke hade kallat honom "min herre". Överkonstapeln såg på Marius med ännu skar­ pare blick och återtog med tillgjord högtidlighet: — Ni talar som en tapper och hederlig man. Modet fruktar icke brottet och hedern icke över­ heten. Marius avbröt honom: — Det är bra. Men vad ämnar Ni göra? överkonstapeln inskränkte sig till att svara ho­ nom: — Hyresgästerna där ha förstås nycklar, så att de kunna komma in på natten. N' har väl själv en? — Ja, sade Marius.<noinclude> <references/></noinclude> j6qemy9xnn74ia5ehzwxhcl7ujgonur 104 226702 660534 2026-10-30T16:19:25Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '— Har Ni den på Er?t — Ja! — Giv mig den, sade överkonstapeln. Marius tog nyckeln ur sin västficka, gav den åt överkonstapeln och tilläde: — Tro mig. Ni måste komma manstark. Överkonstapeln såg på Marius, som Voltaire skulle ha sett på en landsortsakademiker, som föreslagit honom ett rim. Han stack händerna, som voro enormt stora, i sina ofantliga rockfic­ kor och drog upp två små pistoler av den sort, som man brukar kalla "knytnävsslag". Han g...' 660534 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1099 —}}</noinclude>— Har Ni den på Er?t — Ja! — Giv mig den, sade överkonstapeln. Marius tog nyckeln ur sin västficka, gav den åt överkonstapeln och tilläde: — Tro mig. Ni måste komma manstark. Överkonstapeln såg på Marius, som Voltaire skulle ha sett på en landsortsakademiker, som föreslagit honom ett rim. Han stack händerna, som voro enormt stora, i sina ofantliga rockfic­ kor och drog upp två små pistoler av den sort, som man brukar kalla "knytnävsslag". Han gav Marius dem, i det han hastigt sade: — Tag de här. Gå hem till Er. Göm Er i Ert rum. Så att man tror, att Ni har gått ut. De äro laddade. Var och en med två kulor. Det finns ett hål i väggen, sade Ni mig. Mänskorna kom­ ma. Låt dem hållas en stund. När Ni finner det lämpligt att hejda dem, skjuter Ni ett skott. Inte för tidigt. Det övriga sköter jag. Ett skott i luften, i taket eller var som helst. Men inte för tidigt. Vänta tills exekutionen har börjat. Ni är advokat. Ni vet, vad det betyder? Marius tog pistolerna ocli lade dem i sin rock­ ficka. — De puta ut. De kunna synas, sade över­<noinclude> <references/></noinclude> otqugstxf2dids7dkvc8wy2ntxomc8z 104 226703 660535 2026-10-30T16:19:47Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'konstapeln. Lägg dem liellre i byxfickorna. Marius gömde pistolerna i bj^xfickorna. — Nu ha vi inte en minut att förlora, varken Ni eller jag, sade överkonstapeln. Hur mycket är klockan? Halv tre. Det var ju klockan sju? — Klockan sex, sade Marius. — Vi hinna nog, återtog konstapeln, men det är också nätt ocli jämt. Glöm ingenting av det, jag har sagt Er. Pang! Ett pistolskott. — Var lugn, svarade Marius. Just när Marius lade handen på dörrhandtaget...' 660535 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1100 —}}</noinclude>konstapeln. Lägg dem liellre i byxfickorna. Marius gömde pistolerna i bj^xfickorna. — Nu ha vi inte en minut att förlora, varken Ni eller jag, sade överkonstapeln. Hur mycket är klockan? Halv tre. Det var ju klockan sju? — Klockan sex, sade Marius. — Vi hinna nog, återtog konstapeln, men det är också nätt ocli jämt. Glöm ingenting av det, jag har sagt Er. Pang! Ett pistolskott. — Var lugn, svarade Marius. Just när Marius lade handen på dörrhandtaget och skulle gå, ropade överkonstapeln till honom: — Om Ni behöver mig, så kom hit eller skicka bud till mig. Ni skall be att få tala med överkon­ stapel Javert.<noinclude> <references/></noinclude> i1edefp9cv3nnxa9txw9syq7oc3vfr9 104 226704 660536 2026-10-30T16:29:07Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '— Men vem tusan förföljer han? — Någon liten tuttenutta. Han är kär. — Men jag ser inte till någon tuttenutta på he­ la gatan. Här finns ju inte en enda krvinna. Courfeyrac betraktade Marius ocl i utropade: — Han förföljer en man. I själva verket gick en man ett tjugotal steg före Marius. Han var klädd i en mössa, ocli man kunde urskilja hans gråa skägg, fastän man en­ dast såg honom bakifrån. Denne man var iklädd en helt ny men alldeles fö...' 660536 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1102 —}}</noinclude>— Men vem tusan förföljer han? — Någon liten tuttenutta. Han är kär. — Men jag ser inte till någon tuttenutta på he­ la gatan. Här finns ju inte en enda krvinna. Courfeyrac betraktade Marius ocl i utropade: — Han förföljer en man. I själva verket gick en man ett tjugotal steg före Marius. Han var klädd i en mössa, ocli man kunde urskilja hans gråa skägg, fastän man en­ dast såg honom bakifrån. Denne man var iklädd en helt ny men alldeles för stor rock och ett par förfärligt trasiga benkläder, som voro alldeles svarta av smuts. Bossuet brast i skratt. — Vad är det för en man? — Den där? återtog Courfeyrac, det är en poet. Poeter bära gärna benkläder, som likna en kaninskinnshandlares, men rockar som franska pärer. — Låt oss se, vart Marius och denne man ta vägen, sade Bossuet. — Bossuet! utropade Courfeyrac. Du är en dumbom! Förfölja en man, som förföljer en an­ nan man. De återvände samma väg. I själva verket hade Marius sett Jondrette pas­<noinclude> <references/></noinclude> 9ol7oj8itwdrwdbnvt10uiety19cc4y 104 226705 660537 2026-10-30T16:29:16Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'sera rue Mouffetard och höll nu på att spionera på honom. Jondrette gick framför honom utan att ana, att han hade någons blickar riktade på sig. Han lämnade rue Mouffetard, och Marius såg honom gå in i ett av de värsta rucklen på rue Gracieuse. Där stannade han en kvarts timme ungefär, sedan giclchan tillbaka till rue Mouffe­ tard. Han stannade i en järnaffär, som vid denna tid låg vid hörnet av rue Pierre-Lombard, ocli några minuter senare såg Mariu... 660537 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1103 —}}</noinclude>sera rue Mouffetard och höll nu på att spionera på honom. Jondrette gick framför honom utan att ana, att han hade någons blickar riktade på sig. Han lämnade rue Mouffetard, och Marius såg honom gå in i ett av de värsta rucklen på rue Gracieuse. Där stannade han en kvarts timme ungefär, sedan giclchan tillbaka till rue Mouffe­ tard. Han stannade i en järnaffär, som vid denna tid låg vid hörnet av rue Pierre-Lombard, ocli några minuter senare såg Marius honom lämna butiken med en stor mejsel i handen. Han göm­ de den under sin rock. Längst uppe på rue PetitGentilly vred han till vänster och nådde snabbt rue du Petit-Banquier. Det skymde, det hade en stund upphört att snöa, men nu började det ånyo. Marius dolde sig i hörnet av rue du Petit-Ban­ quier, vilken som vanligt låg öde. Han följde inte efter Jondrette längre. Det var tur för ho­ nom, ty då Jondrette kom nära den låga muren, där Marius hört den långhårige och den skäggige mannen samtala, vände han sig om och försäk­ rade sig om att ingen följde efter honom. Då han inte såg till någon, klättrade han över muren och försvann. Det öppna fältet, som låg på andra sidan denna<noinclude> <references/></noinclude> 9xax71e7agy1zjjqyt1hwk7hvz13vbc 104 226706 660538 2026-10-30T16:29:33Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'mur, stod i förbindelse med en bakgård. Denna tillhörde cn illa beryktad liyrkusk, som hade gjort konkurs, men som ännu hade några gamla vag­ nar i sina skjul. Marius ansåg det vara klokast att draga fördel av Jondrettes frånvaro för att komma in. Tiden hastade. Fru Burgon brukade stänga porten or­ dentligt varje kväll, innan hon gicl< för att diska i staden. Marius hade givit överkonstapeln sin nyckel. Det var alltså nödvändigt, att han skyn­ dade si... 660538 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1104 —}}</noinclude>mur, stod i förbindelse med en bakgård. Denna tillhörde cn illa beryktad liyrkusk, som hade gjort konkurs, men som ännu hade några gamla vag­ nar i sina skjul. Marius ansåg det vara klokast att draga fördel av Jondrettes frånvaro för att komma in. Tiden hastade. Fru Burgon brukade stänga porten or­ dentligt varje kväll, innan hon gicl< för att diska i staden. Marius hade givit överkonstapeln sin nyckel. Det var alltså nödvändigt, att han skyn­ dade sig. Ehuru det hade blivit kväll, var det redan mörk natt. Inom hela den ofantliga synkretsen fanns endast en punkt, som var belyst av solen, det var månen. Den höjde sig röd bakom la Salpetriére's låga torn. Marius tog ut stegen ocli uppnådde snart num­ mer 50—52. Porten var ännu öppen, när han kom fram. Han gick på tåspetsarna uppför trap­ pan och smög sig längs korridorväggen till sitt rum. Denna korridor var, som vi minnas, på båda sidor begränsad av små kyffen, som alla stodo tomma ocli voro att hyra. Mame Burgon lämnade vanligen dörrarna till dem öppna. När Marius gick förbi en av dessa dörrar, trodde han<noinclude> <references/></noinclude> 4rfbn11i31u4q1vkqnyate699ekwds6 104 226707 660539 2026-10-30T16:29:43Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'sig i det obebodda rummet se fyra orörliga mans­ huvud, svagt belysta av cn sista rest av dagslju­ set, som föll in genom ett litet fönster. Marins försökte icke se närmare efter, emedan han icke själv ville bliva sedd. Han lyckades nå sitt rum utan buller, ocliutan att någon blev honom var­ se. Det var på tiden. Ett ögonbliclc senare hör­ de han Mame Burgon gå sin väg och porten om­ sorgsfullt låsas.' 660539 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1105 —}}</noinclude>sig i det obebodda rummet se fyra orörliga mans­ huvud, svagt belysta av cn sista rest av dagslju­ set, som föll in genom ett litet fönster. Marins försökte icke se närmare efter, emedan han icke själv ville bliva sedd. Han lyckades nå sitt rum utan buller, ocliutan att någon blev honom var­ se. Det var på tiden. Ett ögonbliclc senare hör­ de han Mame Burgon gå sin väg och porten om­ sorgsfullt låsas.<noinclude> <references/></noinclude> 4s9zl1vm3bdpqd7z3skgbgy8rcaiatm 104 226708 660540 2026-10-30T16:30:46Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'bet lyste i Jondrette's kyffe. Marins såg hålet i väggen lysa med ett blodigt sken. Detta sken framkallades tydligen icke av ett ljus. För övrigt hörde han icke en rörelse från Jondreftes. Ingen talade, ingen viskade, där inne rådde isig, djup tystnad. Om icke ljusske­ net hade varit, hade man kunnat trott sig vara i närheten av en grav. Marius tog tyst av sig skorna och satte dem under sängen. Några minuter förflöto. Marius hörde porten därnere vrida... 660540 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1107 —}}</noinclude>bet lyste i Jondrette's kyffe. Marins såg hålet i väggen lysa med ett blodigt sken. Detta sken framkallades tydligen icke av ett ljus. För övrigt hörde han icke en rörelse från Jondreftes. Ingen talade, ingen viskade, där inne rådde isig, djup tystnad. Om icke ljusske­ net hade varit, hade man kunnat trott sig vara i närheten av en grav. Marius tog tyst av sig skorna och satte dem under sängen. Några minuter förflöto. Marius hörde porten därnere vrida sig på sina gångjärn. Han hörde tunga men brådskande steg i trappan och i kor­ ridoren. Dörren till kyffet öppnades bullrande. Det var Jondrette, som kom. Strax hördes flera röster. Hela familjen var där. De hade endast suttit tysta, då husets her­ re var frånvarande, liksom vargungar, då vargen är borta. — Det är jag, sade han. — Goddag, far lille, pepo flickorna. — Nå, sade modern. — Allt går bra, svarade Jondrette — men det var tusan, vad jag fryser om fötterna. Det var bra, att du har klätt dig. Det är nödvändigt, att du inger förtroende.<noinclude> <references/></noinclude> lntroggr0ooqxibr5uj8fr6svh8iuvz 104 226709 660541 2026-10-30T16:31:34Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '— Jag är alldeles färdig att gå ut. — Och du glömmer inte, vad jag har sagt dig? Du utför noga mina befallningar? — Du kan vara lugn. — Ser du... sade Jondrette. Men han avslu­ tade icke meningen. Marius hörde honom lägga något tungt på bor­ det, förmodligen var det mejseln, som han hade köpt. —Jaså, ha ni ätit? sade Jondrette. — Ja, sade modern — vi ha haft tre stora po­ tatisar och salt. Jag passade på att koka dem, medan här var eld....' 660541 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1108 —}}</noinclude>— Jag är alldeles färdig att gå ut. — Och du glömmer inte, vad jag har sagt dig? Du utför noga mina befallningar? — Du kan vara lugn. — Ser du... sade Jondrette. Men han avslu­ tade icke meningen. Marius hörde honom lägga något tungt på bor­ det, förmodligen var det mejseln, som han hade köpt. —Jaså, ha ni ätit? sade Jondrette. — Ja, sade modern — vi ha haft tre stora po­ tatisar och salt. Jag passade på att koka dem, medan här var eld. — Det var ju bra, svarade Jondrette. — I morgon ska vi gå ut och äta; det skall bli anka och andra läckerheter. Vi ska äta middag som prinsar. Allt skall gå bra. Sedan tillade han med sänkt röst: — Fällan står öppen, kattorna äro här. Han sänkte rösten ännu mer och sade: — Lägg det här i elden. Marius hörde, hur man rörde om bland kolen med en eldtång eller ett verktyg av järn, och Jondrette fortsatte: — Har du smort gångjärnen på porten, så att de inte gnissla?<noinclude> <references/></noinclude> s41cpuw055acu9s7idrlp28e9fb1ks8 104 226710 660542 2026-10-30T16:31:48Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Ja, svarade modern. — Hur mycket är klockan? Snart sex. Klockan slog nyss halv i Saint Medard. Det var tusan, sade Jondrette. Då måste flickorna börja vakta. Kom hit, skall ni få höra. Man viskade därinne. Så hördes ånyo Jondrettes röst: Har Burgonskan gått sin väg? — Ja, sade modern. Är du säker på att det inte finns någon in­ ne hos grannens? Han har inte varit hemma på hela dagen, och du vet ju, att det är hans middagstid nu. Är du säker på...' 660542 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1109 —}}</noinclude>Ja, svarade modern. — Hur mycket är klockan? Snart sex. Klockan slog nyss halv i Saint Medard. Det var tusan, sade Jondrette. Då måste flickorna börja vakta. Kom hit, skall ni få höra. Man viskade därinne. Så hördes ånyo Jondrettes röst: Har Burgonskan gått sin väg? — Ja, sade modern. Är du säker på att det inte finns någon in­ ne hos grannens? Han har inte varit hemma på hela dagen, och du vet ju, att det är hans middagstid nu. Är du säker på det? — Ja, det är jag. Det gör detsamma, återtog Jondrette — men det skadar inte att gå och se efter, om han är där. — Hör du, sade han till den äldsta av flickorna — tag ljuset ocli gå oclise efter. Marius kastade sig på alla fyra och kröp ljudlöst under sängen. Knappast hade han sträckt ut sig där, förrän han såg ljus genom dörrspringan. — Pappa, ropade någon, han är ute. Han igenkände den äldsta flickans röst. Victor Hugo VIII 4<noinclude> <references/></noinclude> lr8r3de4kr0jroc86m8aw4bo8u4z6qj 104 226711 660543 2026-10-30T16:32:01Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '— Har du varit inne, frågade fadern. — Nej, svarade flickan — men nyckeln sitter i dörren, så han är säkert ute. Fadern skrek: — Gå in i alla fall. Dörren öppnades, och Marius såg den äldsta flickan Jondrette komma in med ett ljus i han­ den. Hon såg likadan ut som på morgonen, fastän än mer skrämmande i denna belysning. Hon gick direkt mot sängen. Marius blev hjärtängslig ett ögonblick. På väggen nära sängen hängde en spegel. Det var t...' 660543 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1110 —}}</noinclude>— Har du varit inne, frågade fadern. — Nej, svarade flickan — men nyckeln sitter i dörren, så han är säkert ute. Fadern skrek: — Gå in i alla fall. Dörren öppnades, och Marius såg den äldsta flickan Jondrette komma in med ett ljus i han­ den. Hon såg likadan ut som på morgonen, fastän än mer skrämmande i denna belysning. Hon gick direkt mot sängen. Marius blev hjärtängslig ett ögonblick. På väggen nära sängen hängde en spegel. Det var till den hon gick. Hon höjde sig på tåspetsarna och betrak­ tade sig i spegeln. Man hörde, hur de revo i järnskrotet i rummet näst intill. Hon slätade till håret med flata handen och log mot spegeln. Med sin spruckna, gravlika stämma sjöng hon: "Nos amours ont duré toute une semaine, Mais pue du bonheur les instants sont courts! S'adorer huit jours, c'etait bien la peinel Le temps des amours devrait durer toujours! Devrait durer toujours! devrait durer toujours!" Marius darrade. Det tycktes honom omöjligt, att hon inte skulle höra honom andas.<noinclude> <references/></noinclude> ribfj13yd4fg2f618rgds6aw9ipn4mu 104 226712 660544 2026-10-30T16:32:15Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Hon gick bort till fönstret och såg ut, i det hon pratade för sig själv med halvfnoskig min. — Vad Paris är fult, när det sätter på sig en vit skjorta, sade hon. Hon återvände till spegeln och började åter göra miner. Hon betraktade sig ömsom frami­ från, ömsom i halvprofil. — Vad gör du därinne, ropade fadern. — Jag ser under sängen och under möblerna, svarade hon och fortsatte att ordna sitt hår. — Här finns ingen. — Ditt nöt, vrålade...' 660544 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1111 —}}</noinclude>Hon gick bort till fönstret och såg ut, i det hon pratade för sig själv med halvfnoskig min. — Vad Paris är fult, när det sätter på sig en vit skjorta, sade hon. Hon återvände till spegeln och började åter göra miner. Hon betraktade sig ömsom frami­ från, ömsom i halvprofil. — Vad gör du därinne, ropade fadern. — Jag ser under sängen och under möblerna, svarade hon och fortsatte att ordna sitt hår. — Här finns ingen. — Ditt nöt, vrålade fadern. — Kom genast hit och söla inte. — Jag kommer, jag kommer, sade hon, — i det här huset får man aldrig någon ro. Hon gnolade:' "Vous me quittez pour aller a la gloire, Hon triste cceur suivra partout vos pas." Hon kastade en sista blick i spegeln. Därpå gick hon och stängde dörren efter sig. Ett ögonblick senare hörde Marius de två flic­ korna gå barfota genom korridoren. Jondrette skrek till dem: — Se noga upp! Den ena ställer sig vid bar­ riären, den andra i hörnet av rue du Petit-Ban-<noinclude> <references/></noinclude> 4l9yckwehzppoeglc00dxe0whvpdf2c 104 226713 660545 2026-10-30T16:32:27Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'pier. Lämna inte porten ur sikte ett ögonblick, och så fort ni ser något misstänkt, så spring ge­ nast hit. I fyrsprång! Ni ha väl nyckeln, så att ni kunna komma in? Den äldsta flickan muttrade: — Gå på vakt barfota i snön. — l morgon ska ni få sidenskor, sade fadern. De gingo ned för trappan, och några sekun­ der senare hörde han porten därnere slå igen ef­ ter dem. Det fanns ingen annan i huset än Marius och paret Jondrette. Möjligen även d...' 660545 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1112 —}}</noinclude>pier. Lämna inte porten ur sikte ett ögonblick, och så fort ni ser något misstänkt, så spring ge­ nast hit. I fyrsprång! Ni ha väl nyckeln, så att ni kunna komma in? Den äldsta flickan muttrade: — Gå på vakt barfota i snön. — l morgon ska ni få sidenskor, sade fadern. De gingo ned för trappan, och några sekun­ der senare hörde han porten därnere slå igen ef­ ter dem. Det fanns ingen annan i huset än Marius och paret Jondrette. Möjligen även de mystiska va­ relser, som Marius hade sett en skymt av i skym­ ningen bakom dörren i det obebodda rummet.<noinclude> <references/></noinclude> er7o5vxtt5ema0ms92f0cugd0gxjwif 104 226714 660546 2026-10-30T16:32:43Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'såg inan två högar. Den ena tycktes bestå av järnskrot, den andra av rep. Den, som ingenting visste om vad som var på färde, skulle antingen kommit att tänka på en mycket dyster eller en mycket alldaglig plats. I denna belysning lik­ nade kyffet snarare ett helvete än en smedja. Jondrette såg snarare ut som en djävul än som en smed. Värmen från brasan var så stark, att ljuslågan drogs åt fyrfatet till. En gammal blindlykta, värdig en Diogenes, som bl... 660546 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1114 —}}</noinclude>såg inan två högar. Den ena tycktes bestå av järnskrot, den andra av rep. Den, som ingenting visste om vad som var på färde, skulle antingen kommit att tänka på en mycket dyster eller en mycket alldaglig plats. I denna belysning lik­ nade kyffet snarare ett helvete än en smedja. Jondrette såg snarare ut som en djävul än som en smed. Värmen från brasan var så stark, att ljuslågan drogs åt fyrfatet till. En gammal blindlykta, värdig en Diogenes, som blivit förvandlad till en Cartouche, stod på kakelugnsfrisen. Röken från fyrfatet, som stod i själva spisen bredvid de knappast släckta vedträna, passerade ut genom skorstenen, så att det inte kändes nå­ gon os i rummet. När månens vita ljus sken in genom de fyra fönsterrutorna, in i det röda, flammande rummet, tyckte den poetiske Marius, som var drömmare till och med i handlingens ögonblick, att det såg ut, som om en himmelsk tanke genomkorsat män­ niskornas onda drömmar. En vindpust, som trängde in genom den söndriga fönsterrutan, bidrog till att skingra kolosen, så att man ej märkte fyrfatet.<noinclude> <references/></noinclude> k4tn8cypm9t4bu2jm7um9kxy3e5zb83 104 226715 660547 2026-10-30T16:32:52Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Om man erinrar sig, vad vi hava sagt om Gorbeauska rucklet, så var Jondrettes lya synnerligen lämplig som scen för brott och andra illdåd. Rum­ met låg längst in i det hus, som låg mest isolerat på den ödsligaste boulevarden i Paris. Om bak­ håll icke hade existerat, skulle man uppfunnit dem här. Hela husets längd med dess obebodda rum, skilde kyffet från gatan, och dess enda fönster vette åt öppna marker, stängda av murar eller staket. Jondrette had... 660547 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1115 —}}</noinclude>Om man erinrar sig, vad vi hava sagt om Gorbeauska rucklet, så var Jondrettes lya synnerligen lämplig som scen för brott och andra illdåd. Rum­ met låg längst in i det hus, som låg mest isolerat på den ödsligaste boulevarden i Paris. Om bak­ håll icke hade existerat, skulle man uppfunnit dem här. Hela husets längd med dess obebodda rum, skilde kyffet från gatan, och dess enda fönster vette åt öppna marker, stängda av murar eller staket. Jondrette hade tänt sin pipa och satt ocli rökte på den söndriga stolen. Hans hustru talade däm­ pat med honom. Om Marius hade varit Courfeyrac, det vill säga tillhört de män, som skratta i alla livets situatio­ ner, skulle han ha brustit i gapskratt, när han fick syn på fru Jondrette. Hon hade tagit på sig en plymbeklädd, svart hatt, som mycket liknade de huvudbonader, som salig Karl X:s härolder plägade bära. Hon bar vidare en ofantlig tartanschal, en stickad underkjol, samt de månskängor, som hennes dotter hade föraktat på mor­ gonen. Det var denna toalett, som kommit Jon­ drette att utropa: "Det var bra, att du klätt dig! Det inger förtroende".<noinclude> <references/></noinclude> tnhjnbwtzokhk5v58rh6864f01gmnp6 104 226716 660548 2026-10-30T16:33:03Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Vad Jondrette själv beträffar, bar han fortfaran­ de sin nya, allt för stora överrock, som herr Leblanc hade givit honom. Kontrasten mellan hans överrock och hans benkläder gjorde honom fort­ farande lik Courfeyrac's skaldeideal. Plötsligt höjde Jondrette rösten: — Det var sant, jag kom att tänka på en sak! l det här vädret kommer han nog i droska. Tänd lyktan och gå ner! Stanna bakom porten därne­ re. När du hör vagnen, öppnar du genast. Han stig...' 660548 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1116 —}}</noinclude>Vad Jondrette själv beträffar, bar han fortfaran­ de sin nya, allt för stora överrock, som herr Leblanc hade givit honom. Kontrasten mellan hans överrock och hans benkläder gjorde honom fort­ farande lik Courfeyrac's skaldeideal. Plötsligt höjde Jondrette rösten: — Det var sant, jag kom att tänka på en sak! l det här vädret kommer han nog i droska. Tänd lyktan och gå ner! Stanna bakom porten därne­ re. När du hör vagnen, öppnar du genast. Han stiger in, och du lyser honom i trappan och i korri­ doren. När han kommit hit in, går du hastigt ned igen, betalar kusken och skickar bort vagnen. — Men pengar då? frågade hustrun. Jondrette grävde i byxfickan och räckte henne fem francs. — Vad nu då? utropade hon. Jondrette svarade med värdighet: — Grannen gav mig myntet i morse. Därpå tilläde han: — Vet du vad, vi måste minsann ha två stolar. — Varför det då? — För att sitta på, förstås. Marius kände en frossbrytning längs ryggra­ den, när han hörde hustrun svara helt lugnt: — Då tar jag väl in grannens.<noinclude> <references/></noinclude> 72ke4g2xmojyqreytcpeuhubfd9pdoe 104 226717 660549 2026-10-30T16:33:12Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Hon öppnade hastigt dörren och gick ut i kor­ ridoren. "1;>v t Marius fick inte tid att stiga ned från byrån och gömma sig under sin säng. — Tag ljuset med dig, ropade Jondrette. — Nej, det skulle bara vara till besvär. Jag har två stolar att bära. Och för resten är det månsken. Marius hörde, hur hennes grova hand trevade i mörkret efter nyckeln. Dörren gick upp. Han stannade på sin plats, stel av skräck och överrask­ ning. Fru Jondrette trädde...' 660549 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1117 —}}</noinclude>Hon öppnade hastigt dörren och gick ut i kor­ ridoren. "1;>v t Marius fick inte tid att stiga ned från byrån och gömma sig under sin säng. — Tag ljuset med dig, ropade Jondrette. — Nej, det skulle bara vara till besvär. Jag har två stolar att bära. Och för resten är det månsken. Marius hörde, hur hennes grova hand trevade i mörkret efter nyckeln. Dörren gick upp. Han stannade på sin plats, stel av skräck och överrask­ ning. Fru Jondrette trädde in. Vindsrummets fönster lät en bred månstrimma sila in mellan två mörka fält av skugga. En av dessa skuggor dolde fullständigt den vägg, mot vilken Marius tryckte sig, så att man icke kunde se honom. Hustrun lyfte blicken, upptäckte ej Marius, tog två stolar, de enda Marius ägde, och gick sin väg, i det hon hårt slog igen dörren efter sig. Hon steg åter in i kyffet. — Här äro stolarna. — Och här har du lyktan, sade hennes nian, skynda dig nu ner. Hon lydde hastigt, ocliJondrette var ensam.<noinclude> <references/></noinclude> 1iazqzrwlb0j6es9qxanq88qoqcy7n0 104 226718 660550 2026-10-30T16:33:23Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Han satte stolarna på var sin sida om bordet, vände på mejseln i brasan, satte upp en gammal eldskärm i spisen, så att fyrfatet inte syntes. Där­ på gick han till hörnet, där rephögen låg, och böj­ de sig ned, liksom för att undersöka något. Ma­ rins såg nu, att det han hade tagit för en bunt rep, var en välgjord repstege med pinnar av trä och två hakar att fästa den med. Repstegen såväl som några verktyg av järn, som lågo i en hög vid dörr...' 660550 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1118 —}}</noinclude>Han satte stolarna på var sin sida om bordet, vände på mejseln i brasan, satte upp en gammal eldskärm i spisen, så att fyrfatet inte syntes. Där­ på gick han till hörnet, där rephögen låg, och böj­ de sig ned, liksom för att undersöka något. Ma­ rins såg nu, att det han hade tagit för en bunt rep, var en välgjord repstege med pinnar av trä och två hakar att fästa den med. Repstegen såväl som några verktyg av järn, som lågo i en hög vid dörren, hade inte funnits i jondrettes kyffe på morgonen. De hade tydligen blivit burna dit på eftermiddagen, när Marins inte var hemma. — Smidesverktyg, tänkte Marius. Om Marius hade varit litet mera bevandrad i yrket, skulle han ha förstått, att det han tog för smidesverktyg, var en del verktyg, som tjuvar an­ vända för att bryta upp lås oclidörrar med samt en del andra hugg- och stickverktyg. Tjuvar bru­ ka kalla dessa hjälpmedel "les eadets" och "les fauchants". Spisen oclibordet med de två stolarna voro all­ deles mitt emot Marius. Emedan fyrfatet var dolt, upplystes rummet blott av ljuset. Den minsta sak på bordet eller på spisen framkallade en lång skugga. Skuggan av en vattenkruka dolde halva<noinclude> <references/></noinclude> mtnvulbxzus534y2v5pczxuv45ll7f5 104 226719 660551 2026-10-30T16:33:33Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'ena väggen. I rummet rådde ett fruktansvärt, ho­ tande lugn. Man liksom väntade, att något av­ skyvärt skulle inträffa. Jondrette hade låtit pipan slockna, vilket var ett allvarligt tecken på tankspriddhet. Han hade åter satt sig. Ljuset framhävde de baksluga, illistiga linjerna i hans ansikte. Han rynkade ögonbrynen, och han öppnade och slöt häftigt högra handen, som om han rådgjorde med sig själv i ett tyst samtal. Vid en av de mystiska repliker, so... 660551 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1119 —}}</noinclude>ena väggen. I rummet rådde ett fruktansvärt, ho­ tande lugn. Man liksom väntade, att något av­ skyvärt skulle inträffa. Jondrette hade låtit pipan slockna, vilket var ett allvarligt tecken på tankspriddhet. Han hade åter satt sig. Ljuset framhävde de baksluga, illistiga linjerna i hans ansikte. Han rynkade ögonbrynen, och han öppnade och slöt häftigt högra handen, som om han rådgjorde med sig själv i ett tyst samtal. Vid en av de mystiska repliker, som han ställde till sig själv, drog han hastigt ut lådan i bordet, tog fram en lång kökskniv, som var gömd där, och prövade eggen mot en av sina naglar. När han hade gjort detta, lade han tillbaka kniven i lådan och sköt in denna. Marius å sin sida grep pistolen, som han hade i sin högra byxficka, drog upp den ocli spände hanen. När han gjorde det­ ta, knäppte det till litet. Jondrette spratt till och reste sig halvt från sto­ len. — Vem där? ropade, han. Marius höll andan, Jondrette lyssnade ett ögon­ blick, sedan började han skratta och sade: — Jag är ett nöt! Det knäpper i det gamla trävirket. Marius behöll pistolen i handen.<noinclude> <references/></noinclude> 9p0l7tbhkbd376d884kkv0nwp0dx3y3 104 226720 660552 2026-10-30T16:33:53Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Herr Leblanc trädde in. Hans min var mycket allvarlig och gjorde ho­ nom egendomligt vördnadsbjudande. Han lade fy­ ra louisdorer på bordet. — Herr Fabantou, sade han, här har ni till hy­ ran och till era närmaste behov, sedan få vi se, hur vi kunna ordna det. — Gud välsigne er, min ädle välgörare, sade Jondrette oclinärmade sig hastigt sin hustru: — Skicka i väg droskan. Hon smög sig bort, under det att hennes make utbredde sig i lovord och bjöd h...' 660552 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1121 —}}</noinclude>Herr Leblanc trädde in. Hans min var mycket allvarlig och gjorde ho­ nom egendomligt vördnadsbjudande. Han lade fy­ ra louisdorer på bordet. — Herr Fabantou, sade han, här har ni till hy­ ran och till era närmaste behov, sedan få vi se, hur vi kunna ordna det. — Gud välsigne er, min ädle välgörare, sade Jondrette oclinärmade sig hastigt sin hustru: — Skicka i väg droskan. Hon smög sig bort, under det att hennes make utbredde sig i lovord och bjöd herr Leblanc en stol. Ett ögonblick senare återvände hon och vis­ kade i hans öra: — Det är klart. Det hade snöat oupphörligt sedan morgonen, så att snötäcket var så tjockt, att man varken hade hört droskan anlända eller köra sin väg. Herr Leblanc hade emellertid satt sig. Jondrette hade lagt beslag på den andra stolen mitt emot herr Leblanc. För att riktigt förstå den händelse, som kommer att utspelas, må läsaren en stund dröja vid den rådande situationen. Natten var kall. De Öde trak­ terna vid la Salpétriére voro snötäckta och lyste vita i månskenet som stora liksvepningar. Det<noinclude> <references/></noinclude> gpp54pavmsaxu4zv61x4ie0571uh9g6 104 226721 660553 2026-10-30T16:34:04Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'svaga, röda skenet från gatlyktorna upplyste här och där de ensliga boulevarderna med sina långa rader av svarta almar. Man kunde icke se en människa på en kilometers avstånd. Det Gorbeauska rucklet låg försänkt i tystnad och skrämman­ de natt. I detta ensliga hus, mitt i allt detta mör­ ker, låg Jondrettes kyffe, upplyst av ett enda ljus, och i denna vindskupa sutto två män vid ett bord. Herr Leblanc var lugn, Jondrette leende och fruk­ tansvärd. Fru... 660553 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1122 —}}</noinclude>svaga, röda skenet från gatlyktorna upplyste här och där de ensliga boulevarderna med sina långa rader av svarta almar. Man kunde icke se en människa på en kilometers avstånd. Det Gorbeauska rucklet låg försänkt i tystnad och skrämman­ de natt. I detta ensliga hus, mitt i allt detta mör­ ker, låg Jondrettes kyffe, upplyst av ett enda ljus, och i denna vindskupa sutto två män vid ett bord. Herr Leblanc var lugn, Jondrette leende och fruk­ tansvärd. Fru Jondrette lik en varghona, hopkru­ pen i ett hörn. På andra sidan väggen stod Marius osynlig. Han förlorade icke ett ord eller en rörelse. Med uppmärksamheten på helspänn höll han pistolen i handen. För övrigt kände Marius ingen fruktan, men be­ härskades av en känsla av avsky. Han kramade pistolkolven och kände sig lugn. — Jag kan hejda uslingen, när jag vill, tänkte han. Han visste, att polisen låg dold i närheten och väntade på den överenskomna signalen, färdig att slå till. Han hoppades dessutom att under detta häftiga möte mellan Jondrette och herr Leblanc få veta något om det, som mest av allt intresserade ho­ nom.<noinclude> <references/></noinclude> qvh4otafi7th8u8sjf10u80o5929j79 104 226722 660554 2026-10-30T16:34:19Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '— Du är alldeles för vänlig mot mig, herr Jondrette. — Jondrette, sade herr Leblanc, jag trodde Ni hette Fabantou. — Jag heter Fabantou, men jag kallas även Jondrette, svarade hennes man hastigt. Jondrette är mitt artistnamn. Han gjorde en axelryckning åt sin hustru, så att herr Leblanc inte såg det. Därpå fortsatte han med känslosam och smekande röst: — Vi ha alltid kommit bra överens, min stac­ kars älskling och jag. Om vi inte hade varandra, had...' 660554 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1124 —}}</noinclude>— Du är alldeles för vänlig mot mig, herr Jondrette. — Jondrette, sade herr Leblanc, jag trodde Ni hette Fabantou. — Jag heter Fabantou, men jag kallas även Jondrette, svarade hennes man hastigt. Jondrette är mitt artistnamn. Han gjorde en axelryckning åt sin hustru, så att herr Leblanc inte såg det. Därpå fortsatte han med känslosam och smekande röst: — Vi ha alltid kommit bra överens, min stac­ kars älskling och jag. Om vi inte hade varandra, hade vi ingenting att leva för. Vi äro så olyck­ liga. Man har armar, men inget arbete, man har hjärna, men ingenting att sysselsätta den med. Jag vet inte, huru de styrande ordna det. Jag är ingen jakobin, jag är ingen bråkmakare, jag vill ingen människa något ont, men om jag vore mi­ nister, skulle jag på hedersord ordna det annor­ lunda. Jag har önskat lära mina döttrar papp­ arbete. Ni säger till mig: — Vad, har Ni tänkt lära dem ett yrke? Ja, ett yrke, ett simpelt yrke. En förvärskälla. Vilket fall, min välgörare. Vil­ ken degradering, när man har varit, vad vi ha varit. Endast en sak har jag kvar, en tavla, som jag håller mycket på, men som jag likväl måste<noinclude> <references/></noinclude> sjecsgva8maeb0uq8xsoq6vv85ooizh 104 226723 660555 2026-10-30T16:34:29Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'göra mig av med, ty man måste leva. Item, man måste leva. Under det Jondrette talade på detta virriga sätt, som likväl ej gjorde hans ansiktsuttryck mindre eftertänksamt och klippskt, höjde Marius blicken och varseblev längst bort i rummet en person, som han ej sett förut. En man hade nyss kommit in så tyst, att man ej hört dörren öppnas. Denne man bar en gammal sliten, lila ylleväst, som var fläckig och söndrig överallt i sömmarna. Han var dessutom i... 660555 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1125 —}}</noinclude>göra mig av med, ty man måste leva. Item, man måste leva. Under det Jondrette talade på detta virriga sätt, som likväl ej gjorde hans ansiktsuttryck mindre eftertänksamt och klippskt, höjde Marius blicken och varseblev längst bort i rummet en person, som han ej sett förut. En man hade nyss kommit in så tyst, att man ej hört dörren öppnas. Denne man bar en gammal sliten, lila ylleväst, som var fläckig och söndrig överallt i sömmarna. Han var dessutom iförd vida benkläder av bomulls­ sammet och på fötterna hade han filtskor. Då han ej hade någon skjorta, voro hans hals och tatuerade armar nakna. Han var alldeles svart i ansiktet. Under tystnad satte han sig med kors­ lagda armar på den närmaste sängen. Emedan han höll sig bakom fru Jondrette, kun­ de man blott otydligt urskilja honom. Den instinkt, som kommer en att känna, när någon ser på en, kom herr Leblanc att vända sig om. Han kunde inte låta bli att göra en rörelse av överraskning, vilket icke undgick Jondrette. — Ah, jag ser, utropade Jondrette, och knäpp­ te igen rocken om sig med en min av välbehag, Ni betraktar Er rock? Den klär mig. Min själ gör den så! Victor Hugo VIII 5<noinclude> <references/></noinclude> rya0fkwa2nnyazopln1odpl6654bw5w 104 226724 660556 2026-10-30T16:34:39Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '— Vad är det där för en man, sade herr Leblanc. — Den där, det är en granne! Bry Er inte om honom! Grannen hade ett egendomligt utseende. Det finns emellertid ganslca många fabrilcer för fram­ ställning av kemikalier i förstaden Saint-Marceau. Många verkstadsarbetare bruka vara svar­ ta i ansiktet. Hela herr Leblanc's person utan­ dades för övrigt lugn och oförskräckt tillit. Han fortsatte: — Förlåt, hur var det Ni sade, herr Fabantou? — Jag sa...' 660556 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1126 —}}</noinclude>— Vad är det där för en man, sade herr Leblanc. — Den där, det är en granne! Bry Er inte om honom! Grannen hade ett egendomligt utseende. Det finns emellertid ganslca många fabrilcer för fram­ ställning av kemikalier i förstaden Saint-Marceau. Många verkstadsarbetare bruka vara svar­ ta i ansiktet. Hela herr Leblanc's person utan­ dades för övrigt lugn och oförskräckt tillit. Han fortsatte: — Förlåt, hur var det Ni sade, herr Fabantou? — Jag sade, käre beskyddare, återtog Jondrette, i det han stödde armbågen mot bordet och betraktade herr Leblanc på samma gång fast som ömt, med en boaorms blick, jag sade, att jag ha­ de en tavla att sälja. Det blev litet buller vid dörren. Ytterligare en man hade kommit in och satt sig på sängen bak­ om fru Jondrette. Han hade liksom den förre nakna armar och var svart oclisvettig i ansiktet. Ehuru denne man bokstavligen hade glidit in i rummet, hade han inte undgått herr Leblanc's uppmärksamhet. — Bry Er inte om honom, sade Jondrette, det är husets folk. Jag sade alltså, att jag hade l<var<noinclude> <references/></noinclude> qhj2tu3iln9b3tsz5x85tm929rzjcry 104 226725 660557 2026-10-30T16:34:49Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'en tavla, en dyrbar tavla ... — Ni skall få se den, min herre. Han reste sig ocligick fram till väggen, mot vilken den där träskivan, som vi förut omnämt, stod lutad. Han vände den om, men lät den allt­ jämt stå stödd mot muren. Det var verkligen något, som liknade en tavla, men ljusskenet var så svagt, att man knappast kunde se, vad den skulle föreställa. Marius kunde icke urskilja nå­ got, emedan Jondrette hade placerat sig emellan tavlan och honom.... 660557 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1127 —}}</noinclude>en tavla, en dyrbar tavla ... — Ni skall få se den, min herre. Han reste sig ocligick fram till väggen, mot vilken den där träskivan, som vi förut omnämt, stod lutad. Han vände den om, men lät den allt­ jämt stå stödd mot muren. Det var verkligen något, som liknade en tavla, men ljusskenet var så svagt, att man knappast kunde se, vad den skulle föreställa. Marius kunde icke urskilja nå­ got, emedan Jondrette hade placerat sig emellan tavlan och honom. Han kunde endast otydligt skymta en grov, smutsig yta med en huvudfigur, färglagd i bjärta färger liksom en eldskärm. — Vad är det där? frågade herr Leblanc. Jondrette utropade: — Ett mästerverk, en prisbelönt tavla, min välgörare. Jag håller lika mycket på den, som på mina flickor. Den väcker så många gamla min­ nen till liv. Men jag har redan sagt Er det, och jag tar inte tillbaka mitt ord, jag är så olycklig, att jag måste göra mig av med den ... Herr Leblanc såg åter mot rummets bakgrund. Kanske var det av en händelse, eller också bör­ jade han bli orolig, när han såg tavlan. Där fanns nu fyra män. Tre på sängen, den fjärde stod nära dörrkarmen. Alla fyra voro orörliga.<noinclude> <references/></noinclude> 9btew08zhifj848vsovmrhd2jkdkdis 104 226726 660558 2026-10-30T16:35:04Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'De hade nakna armar och voro svarta i ansiktet. En av de tre, som sutto på sängen, lutade sig mot väggen med slutna ögon, så att man skulle ha kunnat tro, att han sov. Han var gammal. Hans vita hår såg förskräckligt ut mot det svarta ansiktet. De två andra voro unga. Den ene var skäggig, den andre långhårig. Ingen hade sko­ don på. De som icke hade filtsockar, voro bar­ fota. Jondrette märkte, att herr Leblanc såg på dessa män. — Det är goda vänn...' 660558 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1128 —}}</noinclude>De hade nakna armar och voro svarta i ansiktet. En av de tre, som sutto på sängen, lutade sig mot väggen med slutna ögon, så att man skulle ha kunnat tro, att han sov. Han var gammal. Hans vita hår såg förskräckligt ut mot det svarta ansiktet. De två andra voro unga. Den ene var skäggig, den andre långhårig. Ingen hade sko­ don på. De som icke hade filtsockar, voro bar­ fota. Jondrette märkte, att herr Leblanc såg på dessa män. — Det är goda vänner. De bo här i gården, sade han. De äro svarta, emedan de arbeta med kol. De äro verkstadsarbetare. Bry Er inte om dem, min välgörare utan köp i stället tavlan av mig. Hav förbarmande med mitt elände! Jag skall inte vara dyr. Hur mycket anser Ni den vara värd. Herr Leblanc betraktade Jondrette stint, som hade han förstått, att han måste vara på sin vakt. Han sade: — Men det är ju bara en krogskylt. Den kan inte vara värd mer än tre francs. Jondrette svarade milt: — Har Ni pengar på Er? Jag ska vara nöjd med tusen riksdaler.<noinclude> <references/></noinclude> npf2yggohfr8k4dli8y6alnnxcsn6th 104 226727 660559 2026-10-30T16:35:14Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Herr Leblanc reste sig och ställde sig med ryg­ gen mot väggen. Hastigt tog han en överblick över rummet. Han hade Jondrette till vänster åt fönstret till samt fru Jondrette och de fyra män­ nen till höger åt dörren till. De fyra männen rör­ de sig icke. Deras miner tydde inte ens på att de sågo honom. Jondrette började åter tala på ett klagande sätt. Hans blick var så beslöjad och hans ton så ömklig, att herr Leblanc kunde tro, att det helt enk...' 660559 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1129 —}}</noinclude>Herr Leblanc reste sig och ställde sig med ryg­ gen mot väggen. Hastigt tog han en överblick över rummet. Han hade Jondrette till vänster åt fönstret till samt fru Jondrette och de fyra män­ nen till höger åt dörren till. De fyra männen rör­ de sig icke. Deras miner tydde inte ens på att de sågo honom. Jondrette började åter tala på ett klagande sätt. Hans blick var så beslöjad och hans ton så ömklig, att herr Leblanc kunde tro, att det helt enkelt var en man, som blivit vansin­ nig av elände, han hade framför sig. — Om Ni inte köper min tavla, käre välgörare, sade Jondrette, vet jag ingen annan utväg än att kasta mig i floden. När jag tänker på att jag har velat lära mina flickor papparbeten, att tillverka pappaskar för nyårsgåvor! Man måste ha ett bord med en kant på, så att glasen inte falla i golvet, man måste ha en ugn i ordning och en kruka, avdelad i tre delar, för de olika klistersorter, som man använder, allteftersom man syss­ lar med trä-, papp- eller tygarbeten. Man måste ha en kniv till att skära sönder pappen med, mått­ band, hammare, tänger, och jag vet fan ta mej inte allt. Och allt det där för att förtjäna fyra sous om dagen. Det kan man min själ inte leva på.<noinclude> <references/></noinclude> 9mslgbbmyv9jxkjyg3qs6f30qfa16dn 104 226728 660560 2026-10-30T16:35:30Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Medan Jondrette pratade, såg han icke på herr Leblanc, men denne betraktade honom. Herr Leblanc's blick var riktad mot Jondrette, Jondrette's mot dörren. Marius såg andlöst än på den ene än på den andre. Herr Leblanc tycktes fråga sig själv: — Är det en idiot? Jondrette upprepa­ de en eller två gånger med olika variationer på samma långsamt bedjande sätt: — Mig återstår intet annat än att kasta mig i floden. Häromdagen gick jag ned för tre trap...' 660560 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1130 —}}</noinclude>Medan Jondrette pratade, såg han icke på herr Leblanc, men denne betraktade honom. Herr Leblanc's blick var riktad mot Jondrette, Jondrette's mot dörren. Marius såg andlöst än på den ene än på den andre. Herr Leblanc tycktes fråga sig själv: — Är det en idiot? Jondrette upprepa­ de en eller två gånger med olika variationer på samma långsamt bedjande sätt: — Mig återstår intet annat än att kasta mig i floden. Häromdagen gick jag ned för tre trapp­ steg för att göra det — åt Austerlitz-bron till. Plötsligt blixtrade hans beslöjade ögon till. Den lille mannen reste sig och blev med ens skräckin­ jagande. Han tog ett steg mot herr Leblanc och skrek med dånande stämma: — Nu är det inte fråga om det där! Känner Ni igen mig?<noinclude> <references/></noinclude> ajrjdchtxihjmct2qtm0iy37w3jthrw 104 226729 660561 2026-10-30T16:35:45Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '— Ja. — Är den andra vagnen också förspänd? — Ja, det är den. — Med två duktiga hästar? — Utmärkta! — Och den väntar, där jag sade. — Ja. — Det var bra, sade Jondrette. Herr Leblanc var mycket blek. Han betraktade allt i kyffet som en man, som förstår, vad han har råkat i. Han såg långsamt från den ene till den andre, uppmärksamt och förvånat, men intet i hans hållning tydde på fruktan. Av bordet hade han gjort sig en tillfällig fö...' 660561 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1132 —}}</noinclude>— Ja. — Är den andra vagnen också förspänd? — Ja, det är den. — Med två duktiga hästar? — Utmärkta! — Och den väntar, där jag sade. — Ja. — Det var bra, sade Jondrette. Herr Leblanc var mycket blek. Han betraktade allt i kyffet som en man, som förstår, vad han har råkat i. Han såg långsamt från den ene till den andre, uppmärksamt och förvånat, men intet i hans hållning tydde på fruktan. Av bordet hade han gjort sig en tillfällig förskansning. Denne man, som ögonblicket förut såg ut som en gammal hederlig gubbe, hade hastigt föi-vandlats till atlet. Han överraskade sin omgivning med att kraftigt lägga sin knutna hand på stolens ryggstöd med en hotande gest. Denne åldring, som var så beslutsam och tap­ per i en dylik fara, tycktes tillhöra de naturer, som på ett enkelt oclinaturligt sätt äro lika tappra som goda. Fadern till en kvinna, som man älskar, är aldrig en främling för en. Marius kände sig stolt över denne okände man. Tre av de män med nakna armar, om vilka<noinclude> <references/></noinclude> 6094aeb9hr9xdkujyn3nqz54ygcie5q 104 226730 660562 2026-10-30T16:35:54Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Jondrette hade sagt, att de voro verkstadsarbeta­ re, hade letat fram olika vapen åt sig bland järn­ skrotet. Den ene hade tagit en stor sax, den an­ dre ett bräckjärn och den tredje en hammare. De hade därpå ställt sig framför dörren utan att säga ett ord. Den gamle satt kvar på sängen. Han hade likväl öppnat ögonen. Fru Jondrette hade satt sig bredvid honom. Marius tänkte, att inom några sekunder ögon­ blicket var kommet för honom att träda emel...' 660562 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1133 —}}</noinclude>Jondrette hade sagt, att de voro verkstadsarbeta­ re, hade letat fram olika vapen åt sig bland järn­ skrotet. Den ene hade tagit en stor sax, den an­ dre ett bräckjärn och den tredje en hammare. De hade därpå ställt sig framför dörren utan att säga ett ord. Den gamle satt kvar på sängen. Han hade likväl öppnat ögonen. Fru Jondrette hade satt sig bredvid honom. Marius tänkte, att inom några sekunder ögon­ blicket var kommet för honom att träda emellan. Han lyfte högra handen mot taket i riktning mot korridoren, färdig att avlossa sitt pistolskott. När Jondrette slutat sitt samtal med mannen med påken, vände han sig ånyo till herr Leblanc och upp­ repade sin fråga, i det han skrattade sitt behär­ skade men fruktansvärda skratt: — Ni känner alltså inte igen mig? Herr Leblanc såg honom rakt i ansiktet och svarade: — Nej. Då gick Jondrette ända fram till bordet. Han lutade sig över ljuset med korslagda armar. Sitt grymma och kantiga ansikte höll han så nära herr Leblanc's som möjligt. Han liknade ett vilddjur, som just ämnar kasta sig över sitt byte. — Jag heter inte Fabantou och inte heller Jon-<noinclude> <references/></noinclude> b0y54vsnxxusa95cxmic9o349zay9j4 104 226731 660563 2026-10-30T16:36:05Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'drette. Jag heter Thénardier. Jag är värdshus­ värden i Montfermeil. Nu känner ni igen mig? Herr Leblanc rodnade omärkligt och svarade, utan att darra på rösten eller höja den på sitt vanliga lugna sätt: — Inte mera än förut. Marius hörde icke detta svar. Den som hade sett honom i detta ögonblick i mörkret, skulle ha blivit förvånad över hans vilda, oförstående utse­ ende. Han var som träffad av blixten. I samma ögonblick som Jondrette hade sag...' 660563 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1134 —}}</noinclude>drette. Jag heter Thénardier. Jag är värdshus­ värden i Montfermeil. Nu känner ni igen mig? Herr Leblanc rodnade omärkligt och svarade, utan att darra på rösten eller höja den på sitt vanliga lugna sätt: — Inte mera än förut. Marius hörde icke detta svar. Den som hade sett honom i detta ögonblick i mörkret, skulle ha blivit förvånad över hans vilda, oförstående utse­ ende. Han var som träffad av blixten. I samma ögonblick som Jondrette hade sagt: — Jag heter Thénardier, hade Marius börjat darra i alla lemmar och lutat sig mot väggen, som liade han fått en kylig svärdsklinga rakt igenom hjärtat. Därpå hade han långsamt sänkt högra armen, med vilken han just skulle ge den över­ enskomna signalen. I samma ögonblick som Jon­ drette upprepade: — Förstår ni? Thénardier? höll pistolen på att falla honom ur händerna. När Jondrette avslöjade, vem han var, hade herr Le­ blanc icke blivit upprörd, men Marius hade blivit det desto mera. Marius kände till namnet Thé­ nardier, som herr Leblanc aldrig tycktes ha hört. Vi måste erinra oss, vad detta namn innebar för honom. Han hade burit det i sitt hjärta som ett testamente från sin far. Han tänkte ofta på det.<noinclude> <references/></noinclude> b4kdatqtiqhn822vj1rjtdj0kwssz5k 104 226732 660564 2026-10-30T16:36:18Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'och han skulle alltid bevara det i sitt minne. Den uppmaning, fadern givit honom i sitt testamente, skulle alltid vara honom helig. — En viss Thénardier har räddat mitt liv. Om min son möter honom, skall han göra allt, vad han kan, för ho­ nom. Detta namn var en av hans själs dyrbaraste ägodelar. Det blandades samman med hans fars. Och den där mannen var Thénardier. Det var värdshusvärden 1 Montfermeil, som han länge sökt förgäves. Och nu hade han änt... 660564 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1135 —}}</noinclude>och han skulle alltid bevara det i sitt minne. Den uppmaning, fadern givit honom i sitt testamente, skulle alltid vara honom helig. — En viss Thénardier har räddat mitt liv. Om min son möter honom, skall han göra allt, vad han kan, för ho­ nom. Detta namn var en av hans själs dyrbaraste ägodelar. Det blandades samman med hans fars. Och den där mannen var Thénardier. Det var värdshusvärden 1 Montfermeil, som han länge sökt förgäves. Och nu hade han äntligen funnit ho­ nom, men på vilket sätt. Hans fars räddare var en bandit. Den man, vilken Marius längtade efter att skänka sin tillgivenhet, var ett vidunder. Över­ ste Pontmereys räddare höll på att begå ett brott, vilket visserligen ännu icke kommit till uttryck i liandling, men som såg ut att bli ett mord. Och vem var det, han tänkte mörda? Vilken ödets gäckande lek! Hans far befallde honom ur dju­ pet av sin grav att göra allt vad han kunde för Tliénardier. Sedan fyra år tillbaka tänkte Marius inte på annat än att uppfylla sin faders vilja. I samma ögonblick som han griper en brottsling på bar gärning och just tänker överlämna honom åt rättvisan, ropar ödet till honom: — Det är Thé­ nardier. Nu skall han äntligen gottgöra denne man för att han räddade hans fader under ett<noinclude> <references/></noinclude> 8wvolzuqotrv567bgfm970y69p6rhd7 104 226733 660565 2026-10-30T16:36:28Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'regn av kartescher på fältet vid Waterloo. Han tänker gottgöra honom med att skicka honom till galjen! Han hade lovat sig, att om han någonsin fann Thénardier, skulle han kasta sig för hans fötter. Nu hade han verkligen funnit honom, men för att överlämna honom till bödeln. Hans fader sade till honom — Hjälp Thénardier! Och han svarade denna heliga, älskade stämma med att krossa Thénardier. Hans far skulle från sin grav se den man, som ryckt honom und... 660565 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1136 —}}</noinclude>regn av kartescher på fältet vid Waterloo. Han tänker gottgöra honom med att skicka honom till galjen! Han hade lovat sig, att om han någonsin fann Thénardier, skulle han kasta sig för hans fötter. Nu hade han verkligen funnit honom, men för att överlämna honom till bödeln. Hans fader sade till honom — Hjälp Thénardier! Och han svarade denna heliga, älskade stämma med att krossa Thénardier. Hans far skulle från sin grav se den man, som ryckt honom undan döden med fara för eget liv, bliva avrättad på place SaintJacques, tack vare hans son, tack vare den Marius, i vars åtanke han i sitt testamente anbefallt denne man! Och hur löjligt var det inte, att så länge vid sitt hjärta ha burit faderns sista vilja, skriven av hans egen hand, och så handla alldeles tvärt emot den. Men å andra sidan, skulle han vara närvarande vid detta bakhåll och inte hindra det! Skulle han döma offret och skona mördaren? Kunde han ha några skyldigheter mot en dylik usling? Denna oväntade händelse vände upp och ned på hela Marius' tankeliv. Han darrade. Allt berodde på honom. Han höll dessa varelsers öde i sin hand utan att de visste det. Om han avlos­ sade skottet, var herr Leblanc räddad och Thé­ nardier förlorad. Om han icke sköt, skulle herr<noinclude> <references/></noinclude> jmt09k4igogq7l14rh1ircrmq8qj5x2 104 226734 660566 2026-10-30T16:36:37Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Leblanc's liv offras, och vem vet, om ej Thénardier skulle lyckas fly. Skulle han störta den ene eller den andre i fördärvet? Han skulle ångra sig i varje fall. Vad skulle han göra? Skulle han svika sina minnen, de heliga förpliktelser, som han av egen fri vilja åtagit sig, sin plikt, en helig skrift! Skulle han svika sin fars testamente eller låta ett brott gå i fullbordan! Han tyckte sig sam­ tidigt höra sin "Ursule" bedja för sin far och översten f... 660566 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1137 —}}</noinclude>Leblanc's liv offras, och vem vet, om ej Thénardier skulle lyckas fly. Skulle han störta den ene eller den andre i fördärvet? Han skulle ångra sig i varje fall. Vad skulle han göra? Skulle han svika sina minnen, de heliga förpliktelser, som han av egen fri vilja åtagit sig, sin plikt, en helig skrift! Skulle han svika sin fars testamente eller låta ett brott gå i fullbordan! Han tyckte sig sam­ tidigt höra sin "Ursule" bedja för sin far och översten för Thénardier. Han kände det, som skulle han bliva galen. Knäna veko sig under ho­ nom. Han hade inte ens tid att överväga saken, ty den scen, som utspelades framför honom, kräv­ de skyndsam handling. Han kände sig som bort­ sopad av en virvelvind, över vilken han trott sig vara herre. Han var nära att svimma. Emellertid promenerade Thénardier, vi vilja framdeles kalla honom så, fram och tillbaka fram­ för bordet i vanvettig triumf. Han tog ljuset och satte det på kakelugnsfrisen med en så häftig rörelse, att det höll på att slock­ na, och talgen stänkte på väggen. Han började åter gå fram och tillbaka, offer för ett nytt vredesutbrott. — Ah, ropade han, så finner jag Er slutligen, herr välgörare! Ni luggslitne millionär, som<noinclude> <references/></noinclude> l8xe95zrd0rgtki8lwu6infi6le6x3b 104 226735 660567 2026-10-30T16:36:52Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'skänker bort dockor. Gamle Jocrisse! Ah, Ni känner inte igen mig. Nej, det var kanske inte Ni, som kom till Montfermeil, till mitt värdshus för åtta år sedan, julnatten 1823. Det var kanske inte Ni heller, som bortförde Fantine's barn, "Lärkan". Det var inte Ni, som hade en gul rock, nej, ocli ett paket fullt med lump i handen liksom i morse. Han vurmar tydligen för att bära om­ kring i husen paketer, fulla med yllestrumpor! Är Ni strumpfabrikant, her... 660567 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1138 —}}</noinclude>skänker bort dockor. Gamle Jocrisse! Ah, Ni känner inte igen mig. Nej, det var kanske inte Ni, som kom till Montfermeil, till mitt värdshus för åtta år sedan, julnatten 1823. Det var kanske inte Ni heller, som bortförde Fantine's barn, "Lärkan". Det var inte Ni, som hade en gul rock, nej, ocli ett paket fullt med lump i handen liksom i morse. Han vurmar tydligen för att bära om­ kring i husen paketer, fulla med yllestrumpor! Är Ni strumpfabrikant, herr millionär? Ni delar ut Ert lager till de fattiga, helige man? Viken skojare! Ni känner inte igen mig? Men jag kän­ de igen Er, så fort Ni stack näsan hitin. Ni skall få se, att det inte är någon dans på rosor att gå omkring så där i husen under förevändning av att de äro värdshus; med eländiga kläder som en fat­ tig stackare, så att man skulle ha kunnat ge Er en sous! Oclilura folk, spela frikostig och ta ifrån dem deras levebröd! Och sedan, när man är ruinerad, kan man inte göra någon anmälan. En alldeles för stor rock ocli två otäcka täcken! Gamle tiggare och barnarövare! Han hejdade sig ett ögonblick, och det såg ut, som om han talade med sig själv. Man skulle kunna sagt, att han kastade sin vredes kaskader i en djup avgrund liksom Rliöne. Sedan avslutade<noinclude> <references/></noinclude> 61oyoxxkj4bnfatk86caaka8l1ulxo8 104 226736 660568 2026-10-30T16:37:01Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'han samtalet, som han fört i sitt inre och slog nä­ ven i bordet: — Och så ser han så skenhelig ut. Därpå vände han sig till herr Leblanc: — Ni har drivit gäck med mig många gånger. Ni är skuld till alla mina olyckor. Ni fick för femtonhundra francs en flicka, som jag hade, och som säkerligen var barn till rika föräldrar. Hon hade redan inbringat mycket pengar, och genom henne hade jag kunnat få uppehälle i hela mitt liv. Den flickan hade hållit mi...' 660568 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1139 —}}</noinclude>han samtalet, som han fört i sitt inre och slog nä­ ven i bordet: — Och så ser han så skenhelig ut. Därpå vände han sig till herr Leblanc: — Ni har drivit gäck med mig många gånger. Ni är skuld till alla mina olyckor. Ni fick för femtonhundra francs en flicka, som jag hade, och som säkerligen var barn till rika föräldrar. Hon hade redan inbringat mycket pengar, och genom henne hade jag kunnat få uppehälle i hela mitt liv. Den flickan hade hållit mig skadelös för allt vad jag förlorat på denna avskyvärda sylta, där man förde ett förfärligt väsen, och där jag var nog idiotisk att förstöra allt mitt pick och pack. 0, jag önskade, att allt vin, som man har druckit hos mig, hade blivit gift. Det gör förresten detsam­ ma! Ni tyckte förstås, att Ni hade spelat mig ett bra spratt, när Ni drog iväg med "Lärkan". Ni hade Ert skydd i skogen. Ni var den starka­ ste. Nu vill jag ha revanch. I dag är det jag, som har övertaget. Ni har gått i fällan. 0, vad jag skrattar. Jag skrattar verkligen. Han har verkligen gått i fällan. Jag sade till honom, att jag var skådespelare, att jag hette Fabantou, att jag hade spelat komedi med fröken Mars och med fröken Muche, och att min värd ville ha betalning<noinclude> <references/></noinclude> an8920ges33x630t7lwj78jdtjsxgta 104 226737 660569 2026-10-30T16:37:16Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'den fjärde februari, som i morgon. Och den då­ ren märkte inte, att kvartalet går ut den 8 januari och inte den 4 februari. Och de där fyra mynten han gav mig! Den boven! Han sträckte sig inte ens till hundra francs. Och som han trodde på mitt nonsens. Det roade mig. Jag sade för mig själv: — Gå din väg, jag har dig fast i alla fall. Nu kysser jag dina händer. Men i kväll skall jag krama hjärtat ur dig. Thénardier tystnade. Han var andfådd och flå­...' 660569 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1140 —}}</noinclude>den fjärde februari, som i morgon. Och den då­ ren märkte inte, att kvartalet går ut den 8 januari och inte den 4 februari. Och de där fyra mynten han gav mig! Den boven! Han sträckte sig inte ens till hundra francs. Och som han trodde på mitt nonsens. Det roade mig. Jag sade för mig själv: — Gå din väg, jag har dig fast i alla fall. Nu kysser jag dina händer. Men i kväll skall jag krama hjärtat ur dig. Thénardier tystnade. Han var andfådd och flå­ sade taclcvare sin trånga bröstkorg som en blåsbälg. Hans blick var fylld av djurisk lycka. Han såg ut som en svag, grym och feg varelse, som äntligen är i stånd att plåga någon, som den har fruktat, och skymfa någon, som den har smickrat. Han kände samma glädje, som en dvärg, som sätter foten på Goliaths huvud, som en schakal, som börjar sönderslita en sjuk tjur, vilken är urståndsatt att försvara sig, men som likväl är i stånd att lida. Herr Leblanc avbröt honom icke, men sade, då han tystnade: — Jag förstår inte, vad Ni menar! Ni misstar Er! Jag är en mycket fattig man, och allt annat<noinclude> <references/></noinclude> kilzztnpczjstkntk05ouyvxzzs7zoi 104 226738 660570 2026-10-30T16:37:26Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'än millionär. Jag känner Er inte. Ni tar mig för en annan. — Så han svänger sig, vrålade Thenardier. Ni fortsätter med skämtet. Ni pratar smörja, gamle UV. Ni kommer inte ihåg! Ni känner inte igen mig? — Förlåt, min herre, svarade herr Leblanc, i en artig ton, som i detta ögonblick verkade egen­ domligt sansad, jag förstår, att Ni är en bandit. Dylika förhatliga varelser äro även ömtåliga vidunder, äro ofta snarstuckna. Vid ordet bandit, kast...' 660570 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1141 —}}</noinclude>än millionär. Jag känner Er inte. Ni tar mig för en annan. — Så han svänger sig, vrålade Thenardier. Ni fortsätter med skämtet. Ni pratar smörja, gamle UV. Ni kommer inte ihåg! Ni känner inte igen mig? — Förlåt, min herre, svarade herr Leblanc, i en artig ton, som i detta ögonblick verkade egen­ domligt sansad, jag förstår, att Ni är en bandit. Dylika förhatliga varelser äro även ömtåliga vidunder, äro ofta snarstuckna. Vid ordet bandit, kastade fru Thénardier sig ned från sängen. Thénardier grep sin stol, som tänkte han krossa den med händerna. — Rör dig inte, ropade han till sin hustru. Där­ på vände han sig till herr Leblanc: — Bandit, ja, jag vet, att ni kallar oss så, ni rika. Nå ja, det är sant, jag har gjort konkurs. Jag håller mig undan, jag har intet bröd, inga pengar. Jag är en bandit. Jag har inte ätit på tre dagar, så jag är säkert en bandit! Ni ha det minsann varmt, ni, med era dansskor och era vad­ derade rockar — som ärkebiskopar. Ni bor i fina hus. Ni äter tryffel och sparrisbuntar till fyrtio francs i januari månad, och ärter. Ni frossar, minsann! När ni vill veta, om det är kallt, tittar Victor Hugo VIII 6<noinclude> <references/></noinclude> 2qc462nw3dtfjyli5uvnp8e61ehuhf0 104 226739 660571 2026-10-30T16:37:35Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'ni efter i tidningen, vad termometern visar. Det är vi, som är termometrarna. Vi behöva inte gå ut på kajen och se efter i hörnet vid tour de PHorloge, hur många grader kallt det är. Vi känna blodet stelna i våra ådror, och vårt hjärta känns som is. Vi säga: "Det finns ingen Gud". Och ni komma till oss i våra hålor, ja just hålor, och kalla oss banditer. Men vi skola äta upp er. vi skola sluka er! Herr millionär, tänk på detta. Jag har varit en väl...' 660571 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1142 —}}</noinclude>ni efter i tidningen, vad termometern visar. Det är vi, som är termometrarna. Vi behöva inte gå ut på kajen och se efter i hörnet vid tour de PHorloge, hur många grader kallt det är. Vi känna blodet stelna i våra ådror, och vårt hjärta känns som is. Vi säga: "Det finns ingen Gud". Och ni komma till oss i våra hålor, ja just hålor, och kalla oss banditer. Men vi skola äta upp er. vi skola sluka er! Herr millionär, tänk på detta. Jag har varit en välsituerad man, jag har haft utskänkningsrättigheter, jag har varit valman, och jag är en god borgare. Det är kanske inte Ni? Här tog Thénardier några steg mot männen, som stodo vid dörren, och tilläde, darrande av vrede: — Jag tål inte tänka på, att han vågar tala till mig på detta sätt! Därpå råkade han i ett nytt vredesutbrott, och sade till herr Leblanc: — Och hör ännu en sak, herr välgörare. Jag är ingen tvetydig man, jag. Jag är inte någon man, vars namn man inte känner. Jag går inte och rövar bort barn i husen. Jag är en gammal fransk soldat, som borde ha varit dekorerad. Jag var med vid Waterloo. I en batalj räddade jag en general, som var greve av någonting. Han<noinclude> <references/></noinclude> 866filfvvs10fjt467ks0g2gfsy1nxy 104 226740 660572 2026-10-30T16:37:46Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'sade mig sitt namn, men hans röst var så svag, att jag inte upptattade det. Jag hörde blott ett tack, jag hade hellre velat ha hans namn än hans tack­ sägelser. Det skulle ha hjälpt mig att finna ho­ nom. Den tavla, som Ni ser här, är målad av David. Vet ni, vem den föreställer? Den före­ ställer mig! David ville föreviga denna vapen­ bragd. Jag bär den här generalen på ryggen, rakt genom kulregnet. Och han gjorde ingenting alls för mig, den där ge...' 660572 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1143 —}}</noinclude>sade mig sitt namn, men hans röst var så svag, att jag inte upptattade det. Jag hörde blott ett tack, jag hade hellre velat ha hans namn än hans tack­ sägelser. Det skulle ha hjälpt mig att finna ho­ nom. Den tavla, som Ni ser här, är målad av David. Vet ni, vem den föreställer? Den före­ ställer mig! David ville föreviga denna vapen­ bragd. Jag bär den här generalen på ryggen, rakt genom kulregnet. Och han gjorde ingenting alls för mig, den där generalen. Han var inte bättre än de andra. Och jag räddade i alla fall hans liv, med fara för mitt eget. Jag har fickor­ na fulla med bevis på det. Jag var med vid Waterlool Och nu, när jag har haft godheten att säga Er allt detta, så förstår Ni, att jag behöver pengar, mycket pengar, enormt mycket pengar, eller också dödar jag Er, ta mig tusan. Marius hade återvunnit fattningen och lyssnade med spänt intresse. Han kunde inte tvivla läng­ re. Det var säkerligen den Thenardier, som om­ nämnts i testamentet. Marius darrade, när Thenardier beskyllde hans far för otacksamhet. Men tänkte han inte just nu göra beskyllningen be­ rättigad! Hans villrådighet blev än större. — I Thenardier's ord och beteende låg något av­ skräckande men samtidigt gripande. — I hans<noinclude> <references/></noinclude> tf1zr360dynt1xka8w9o6lmkqw6x3gg 104 226741 660573 2026-10-30T16:37:55Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'tonfall och gester. I hans blick, som kom varje ord att spruta gnistor. I denna egendomliga blandning av skryt och uselhet, av högmod och småaktighet, av vrede och dumhet. I detta kaos av verklig nöd och falska känslor, i en oblyg mans obehagliga sätt att njuta av sin egen vrede. I en ful själs skymfliga nakenhet, i denna bland­ ning av lidande och hat. — Mästerverket, tavlan av David, som han före­ slagit herr Leblanc att köpa, var, som läsaren re­ d... 660573 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1144 —}}</noinclude>tonfall och gester. I hans blick, som kom varje ord att spruta gnistor. I denna egendomliga blandning av skryt och uselhet, av högmod och småaktighet, av vrede och dumhet. I detta kaos av verklig nöd och falska känslor, i en oblyg mans obehagliga sätt att njuta av sin egen vrede. I en ful själs skymfliga nakenhet, i denna bland­ ning av lidande och hat. — Mästerverket, tavlan av David, som han före­ slagit herr Leblanc att köpa, var, som läsaren re­ dan gissat, ingenting annat än skylten pä hans krog. Vi erinra oss, att han själv målat denna skylt, och att den var det enda, han hade kvar efter konkursen i Montfermeil. Emedan han inte längre skymde utsikten för Marius, kunde denne betrakta konstverket. På tavlan kunde han verkligen urskilja en strid. Mot en bakgrund av krutrök såg man en man, som bar en annan. Det var Thénardier och Pontmercy, sergeanten och den räddade översten. Marius kände sig, som hade han varit drucken. Denna tavla gjorde hans far på sätt och vis levande. Det var icke längre krogskylten från Montfermeil, det var en uppståndelse från de döda. En grav öpp­ nade sig, en vålnad reste sig ur denna. Det bul­ tade i Marius tinningar. Han hörde kanonerna<noinclude> <references/></noinclude> ca9cvt3hydyiqdm1msddj1safc2y1us 104 226742 660574 2026-10-30T16:38:05Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'dundra vid Waterloo. Hans blödande far, otyd­ ligt målad på denna träskiva, förskräckte honom. Han tyckte, att fadern betraktade honom skarpt. När Thénardier hämtat andan, såg han på herr Leblanc med sina blodsprängda ögon, och sade med låg, tvär röst: — Vad har du att säga, innan vi ta itu med dig på allvar? Herr Leblanc teg. Tystnaden stördes plötsligt av att en skrovlig röst utslungade följande sar­ kasm: — Om det blir frågan om att hugga...' 660574 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1145 —}}</noinclude>dundra vid Waterloo. Hans blödande far, otyd­ ligt målad på denna träskiva, förskräckte honom. Han tyckte, att fadern betraktade honom skarpt. När Thénardier hämtat andan, såg han på herr Leblanc med sina blodsprängda ögon, och sade med låg, tvär röst: — Vad har du att säga, innan vi ta itu med dig på allvar? Herr Leblanc teg. Tystnaden stördes plötsligt av att en skrovlig röst utslungade följande sar­ kasm: — Om det blir frågan om att hugga ved, så står jag till tjänst. Det var mannen med yxan, som skämtade. Samtidigt visade sig ett skäggigt, smutsigt an­ sikte i dörröppningen. Mannen skrattade obehag­ ligt, så att hans tänder eller rättare sagt betar, blevo synliga. Det var mannen med yxan. — Varför har du tagit av dig masken? ropade Thénardier förargad. — För att skratta, svarade mannen. Under några ögonblick hade herr Leblanc uppmärksamt följt alla Thénardiers rörelser med spänt intresse. Thénardier gick fram och till­ baka i rummet, förblindad och bländad av sin<noinclude> <references/></noinclude> kiiqj4sfynvxs3sypnuy3hjri542d11 104 226743 660575 2026-10-30T16:38:15Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'egen vrede. Han kände sig lugn i medvetandet om att dörren var bevakad. Han var beväpnad och hade i sitt våld en obeväpnad man. De vo­ ro nio mot en, om fru Thénardier endast räknades som en man. Thénardier vände ryggen åt herr Leblanc, medan han talade med mannen med yxan. Herr Leblanc grep tillfället i flykten. Han stötte undan stolen och bordet. Innan Thénar­ dier hann vända sig om, var Leblanc med ett un­ derbart vigt skutt vid fönstret. Att öppn... 660575 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1146 —}}</noinclude>egen vrede. Han kände sig lugn i medvetandet om att dörren var bevakad. Han var beväpnad och hade i sitt våld en obeväpnad man. De vo­ ro nio mot en, om fru Thénardier endast räknades som en man. Thénardier vände ryggen åt herr Leblanc, medan han talade med mannen med yxan. Herr Leblanc grep tillfället i flykten. Han stötte undan stolen och bordet. Innan Thénar­ dier hann vända sig om, var Leblanc med ett un­ derbart vigt skutt vid fönstret. Att öppna det, kliva upp i det oclisticka ut ena benet var ett ögonblicks verk. Han var redan halvvägs ute, när sex kraftiga armar grepo honom och energiskt drogo honom in igen. Det var tre "verkstadsarbetarne", som kastat sig över honom. Samti­ digt hade Fru Thénardier gripit honom i håret. Vid bullret skyndade de andra banditerna till från korridoren. Den gamle mannen, som satt på sängen, såg ut att vara full. Han reste sig ocli närmade sig vacklande med en stor hammare i handen. I en av "verkstadsarbetarna", vilkens svart an­ sikte belystes av ljusskenet, igenkände Marius, trots hans svartsminkade ansikte, den "hete Pan", kallad "den Vårlige", kallad "Skrotkornet". Den­<noinclude> <references/></noinclude> hq6wk3iw19zct78nks6i2vz28ivsthc 104 226744 660576 2026-10-30T16:38:25Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'ne höjde en fruktansvärd påk mot herr Leblanc's huvud. Den bestod av en järnstång med en kula av järn i vardera änden. Marius stod inte ut längre. "Förlåt mig, far", tänkte han. Han rörde vid hanen på revolvern och skulle just låta skottet gå, då Thénardier skrek: — Gör honom intet ont! Det förtvivlade försök att undkomma, som off­ ret gjort, hade icke förargat Thénardier utan tvärt om lugnat honom. Det bodde två naturer inoni honom, en vild o...' 660576 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1147 —}}</noinclude>ne höjde en fruktansvärd påk mot herr Leblanc's huvud. Den bestod av en järnstång med en kula av järn i vardera änden. Marius stod inte ut längre. "Förlåt mig, far", tänkte han. Han rörde vid hanen på revolvern och skulle just låta skottet gå, då Thénardier skrek: — Gör honom intet ont! Det förtvivlade försök att undkomma, som off­ ret gjort, hade icke förargat Thénardier utan tvärt om lugnat honom. Det bodde två naturer inoni honom, en vild och en klok. 1 den första översvallande triumfen inför det slagna, hjälplösa offret, hade den förstnämnda dominerat. När off­ ret satte sig till motvärn och ville kämpa för sitt liv, fick klokheten överhanden. — Gör honom intet ont, upprepade han. Detta utrop hade för det första till följd, att Marius ej avlossade något pistolskott. Han ansåg faran ej längre så överhängande och trodde sig utan olägenhet kunna avvakta händelsernas gång ännu en stund. Vem vet, om ej en gynnsam tillfällighet skulle skona honom från att antingen störta Ursules far eller överstens räddare i för­ därvet? En förbittrad strid utspann sig. Med en stöt<noinclude> <references/></noinclude> kl96p8ksbebb6uxrz1x4sqm9tp3j5t3 104 226745 660577 2026-10-30T16:38:34Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'för bröstet hade herr Leblanc slungat gamlingen långt ut på golvet. I en handvändning hade han kastat två av de andra angriparna till marken och höll dem fast under sina knän. Uslingarna vrålade under denna tyngd, som hade herr Le­ blanc varit en kvarnsten. Men de fyra andra hade gripit den fruktansvärda åldringen i armarna och nacken och höllo honom kvar i samma ställning. Han var således herre över en del av angriparna men samtidigt de andras slav.... 660577 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1148 —}}</noinclude>för bröstet hade herr Leblanc slungat gamlingen långt ut på golvet. I en handvändning hade han kastat två av de andra angriparna till marken och höll dem fast under sina knän. Uslingarna vrålade under denna tyngd, som hade herr Le­ blanc varit en kvarnsten. Men de fyra andra hade gripit den fruktansvärda åldringen i armarna och nacken och höllo honom kvar i samma ställning. Han var således herre över en del av angriparna men samtidigt de andras slav. Han höll på att krossa dem, som lågo under honom, men höll själv på att kvävas i de andras fasta grepp. För­ gäves försökte han skaka dem av sig. Han för­ svann som ett vildsvin mitt i ett koppel av tju­ tande hundar. Slutligen lyckades de få omkull honom på säng­ en närmast fönstret oclihöllo honom fast där. Thénardierskan höll fortfarande fast i hans hår. — Blanda dig inte i det här! Du kan riva sön­ der din schal.. Hon lydde med ett argt morrande — liksom varghonan lyder vargen. — Sök igenom hans fickor, ni andra! Herr Leblanc tycktes ha uppgivit allt mot­ stånd. Man snokade igenom hans fickor. Det<noinclude> <references/></noinclude> 4w6f9iwcuzli7q3lvadu0nk8pw3ssko 104 226746 660578 2026-10-30T16:38:43Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'enda han hade på sig var en läderbörs med sex francs samt en näsdulc Thénardier stack näsduken i fickan. — Vad, har han ingen plånbok på sig? frågade han därpå. — Och ingen klocka heller, svarade en av "verkstadsarbetarna". — Det var mig en tusan att va' hårdfjällad, mumlade med dov röst den maskerade mannen med nyckeln. Thénardier gick till vrån vid dörren och tog en bunt rep, som han kastade till dem. — Bind honom vid fotändan på sängen, sad...' 660578 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1149 —}}</noinclude>enda han hade på sig var en läderbörs med sex francs samt en näsdulc Thénardier stack näsduken i fickan. — Vad, har han ingen plånbok på sig? frågade han därpå. — Och ingen klocka heller, svarade en av "verkstadsarbetarna". — Det var mig en tusan att va' hårdfjällad, mumlade med dov röst den maskerade mannen med nyckeln. Thénardier gick till vrån vid dörren och tog en bunt rep, som han kastade till dem. — Bind honom vid fotändan på sängen, sade han. När han fick syn på gamlingen, som hade blivit liggande orörlig på golvet efter herr Leblanc's knytnävsslag, frågade han: — Är 'Grändsmygen' död? — Nej, han är full, svarade "Skrotkornet". — Sopa undan honom i ett höm, sade Thé­ nardier. Två av "verkstadsarbetarna" sparkade bort den druckne till skrothögen. — Varför tog du hit så många? sade Thénar­ dier med låg röst till mannen med påken. Det var alldeles onödigt. — Vad ville du, jag skulle göra? genmälde<noinclude> <references/></noinclude> dkxf4yqiym5ls2arama624ksicpuoso 104 226747 660579 2026-10-30T16:38:55Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'mannen med påken. De ville vara med allesam­ mans. Det är dåliga tider. Man har så få till­ fällen att förtjäna sig en hacka. Den säng, på vilken herr Leblanc blivit kull­ kastad, var en träsäng med fyra massiva, kantiga stolpar. Herr Leblanc gjorde intet motstånd. Bo­ varna bundo honom omsorgsfullt, så att han stod fastlänkad vid den sängstolpe, som var längst bort från fönstret och närmast spisen. När den sista knuten var slagen, tog Thénardie...' 660579 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1150 —}}</noinclude>mannen med påken. De ville vara med allesam­ mans. Det är dåliga tider. Man har så få till­ fällen att förtjäna sig en hacka. Den säng, på vilken herr Leblanc blivit kull­ kastad, var en träsäng med fyra massiva, kantiga stolpar. Herr Leblanc gjorde intet motstånd. Bo­ varna bundo honom omsorgsfullt, så att han stod fastlänkad vid den sängstolpe, som var längst bort från fönstret och närmast spisen. När den sista knuten var slagen, tog Thénardier en stol och gick och satte sig nästan mitt för herr Leblanc. Thénardier var sig icke längre lik. På några ögonblick hade hans vanvettiga vrede förvandlats till lugn, men listig mildhet. Hos denne förbindligt leende man kunde Marius knap­ past igenkänna den galning, som ögonblicket för­ ut skummat av vrede. Han betraktade med häp­ nad denna oroande och egendomliga förvandling. Han kände sig till mods på samma sätt, som en människa, som finge se en tiger bli förvandlad till advokat. — Min herre, sade Thénardier. Han avlägsnade med en handrörelse bovarna, som ännu höllo fast i herr Leblanc: — Dra er åt sidan en smula och låt mig tala med herrn.<noinclude> <references/></noinclude> 4fqf35zqy24lwfdkhybfkp91xxenm15 104 226748 660580 2026-10-30T16:39:10Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Alla drogo sig tillbaka mot dörren. Han fort­ satte: —, Store Gud, om Ni hade skrikit en smula, så hade jag inte tyckt, att det var märkvärdigt! Tag fast mördaren! brukar man ropa i dylika situatio­ ner, och jag hade inte tagit illa upp, om Ni hade gjort det. Det är ju helt naturligt, att man stäl­ ler till med litet oväsen, när man är tillsammans med folk, som inte inger en fullständigt förtroende. Om Ni hade skrikit, skulle ingen ha hindrat Er, och... 660580 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1151 —}}</noinclude>Alla drogo sig tillbaka mot dörren. Han fort­ satte: —, Store Gud, om Ni hade skrikit en smula, så hade jag inte tyckt, att det var märkvärdigt! Tag fast mördaren! brukar man ropa i dylika situatio­ ner, och jag hade inte tagit illa upp, om Ni hade gjort det. Det är ju helt naturligt, att man stäl­ ler till med litet oväsen, när man är tillsammans med folk, som inte inger en fullständigt förtroende. Om Ni hade skrikit, skulle ingen ha hindrat Er, och jag skall säga Er varför. Jo, det är därför, att det här rummet är alldeles skränfritt. Det är den enda förtjänsten, det har, förresten. Det är som en källare. Om man låter en bomb explo­ dera här, så tror närmaste poliskonstapel endast, att han hör en druckens snarkningar. Det är en lugn bostad. Men nu skrek Ni inte, dess bättre. Ni har min högaktning! Och vet Ni, vad jag drar för slutsatser av Er tystnad. Vem kommer väl, när man skriker, min herre? Polisen. Och efter polisen? Rättvisan. Men Ni skrek inte. Det var emedan Ni, lika litet som vi, önskar se polisen komma. Jag har länge misstänkt, att Ni har ett visst intresse av att hålla Er undan. För vår del, så ha vi samma intresse. Vi böra alltså kunna komma överens.<noinclude> <references/></noinclude> p4mzjj4mph4gxcz7u7b0uc7lf98cv30 104 226749 660581 2026-10-30T16:39:19Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Under det att Thénardier talade på detta sätt med blicken fastnaglad vid herr Leblanc, sökte han pejla sin fånges samvete. Han uttryckte sig för övrigt med hovsam men nosig oförskämdhet, men trots detta voro hans ord reserverade ocli nästan väl valda. I denne usling, i vilken vi hit­ intills endast sett en bov, skymta vi nu mannen, som "har studerat för att bliva präst". Marius började känna sig illa till mods. Den tystnad, fången iakttagit, hans allt... 660581 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1152 —}}</noinclude>Under det att Thénardier talade på detta sätt med blicken fastnaglad vid herr Leblanc, sökte han pejla sin fånges samvete. Han uttryckte sig för övrigt med hovsam men nosig oförskämdhet, men trots detta voro hans ord reserverade ocli nästan väl valda. I denne usling, i vilken vi hit­ intills endast sett en bov, skymta vi nu mannen, som "har studerat för att bliva präst". Marius började känna sig illa till mods. Den tystnad, fången iakttagit, hans allt för långt gåen­ de försiktighet, hans underlåtenhet att skrika, allt detta förvånade Marius i hög grad, sedan Thé­ nardier gjort honom uppmärksam på det. Thénardier's välgrundade iakttagelser förtätade än mer det mystiska dunkel, med vilket den all­ varlige och egendomlige man, vilken Courfeyrac givit öknamnet herr Leblanc, omgav sig. Men vem han än var, så förblev denne man höjd över allt lidande. Om han var bunden och omgiven av bödlar, om han var till hälften nedsänkt i en grav, i vilken han sjönk djupare och djupare för varje ögonblick, om Thénardier talade vredgat eller milt, var han lika orubblig. Marius kunde inte underlåta att beundra denne oförfärade man, som alltjämt bibehöll samma melankoliska ut­ seende.<noinclude> <references/></noinclude> fondzc3hrqwlthlzkt4p11x2pcph9ie 104 226750 660582 2026-10-30T16:39:31Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Han var tydligen oemottaglig för varje känsla av fruktan, och han visste icke, vad det ville säga, att vara förtvivlad. Han tillhörde de män, som kunna bibehålla sin behärskning i de mest förtviv­ lade situationer. Trots att faran var överhäng­ ande, trots att katastrofen var oundviklig, hade han intet av dödsångest över sig. Thénardier reste sig okonstlat och naturligt, och gick fram till spisen. Han flyttade undan eld­ skärmen, som han ställde mot n... 660582 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1153 —}}</noinclude>Han var tydligen oemottaglig för varje känsla av fruktan, och han visste icke, vad det ville säga, att vara förtvivlad. Han tillhörde de män, som kunna bibehålla sin behärskning i de mest förtviv­ lade situationer. Trots att faran var överhäng­ ande, trots att katastrofen var oundviklig, hade han intet av dödsångest över sig. Thénardier reste sig okonstlat och naturligt, och gick fram till spisen. Han flyttade undan eld­ skärmen, som han ställde mot närmaste säng. Fyrfatet blev alltså synligt, och man såg de brin­ nande kolen. Fången kunde även se den vit­ glödgade mejseln, som här och där var beströdd med små röda stjärnor. — Thénardier gick därpå och satte sig bredvid herr Leblanc. — Jag fortsätter, sade han, vi skola nog kom­ ma överens. Vi skola ordna upp saken i godo. Det var orätt av mig, att ta i så där nyss, jag vet inte, vad jag tänkte på, mina tankar voro långt borta. Jag överdrev. Jag sade till exem­ pel, att emedan Ni är millionär, ville jag ha peng­ ar, mycket pengar, ofantligt mycket pengar. Det var oförnuftigt sagt av mig. Gode Gud, hur ril< Ni än är, så har Ni utgifter, var och en har sina. Jag vill inte ruinera Er, jag är, när allt kommer omkring, ingen blodsugare. Jag tillhör inte de<noinclude> <references/></noinclude> od0mp1zde2tac8aqddchm4pjzulim6e 104 226751 660583 2026-10-30T16:39:43Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'människor, som dra fördel av sitt övertag så myc­ ket, att de göra sig löjliga. Jag skall inte vara pretentiös, utan nöja mig med litet. Jag behöver bara tvåhundratusen francs. Herr Leblanc svarade icke ett ord. Thénardier fortsatte: — Ni ser, att jag är mycket hovsam i mina for­ dringar. Jag känner inte till Edra förmögenhetsvillkor, men jag vet, att Ni inte häller hårt om pungen. En välgörare som Ni, skänker nog gär­ na tvåhundratusen francs...' 660583 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1154 —}}</noinclude>människor, som dra fördel av sitt övertag så myc­ ket, att de göra sig löjliga. Jag skall inte vara pretentiös, utan nöja mig med litet. Jag behöver bara tvåhundratusen francs. Herr Leblanc svarade icke ett ord. Thénardier fortsatte: — Ni ser, att jag är mycket hovsam i mina for­ dringar. Jag känner inte till Edra förmögenhetsvillkor, men jag vet, att Ni inte häller hårt om pungen. En välgörare som Ni, skänker nog gär­ na tvåhundratusen francs till en olycklig familje­ far. Säkerligen är Ni klol<nog att förstå, att jag inte gör mig så här mycket besvär för ingenting. Ni förstår nog, att jag inte ställer till så här myc­ ket spektakel — det hela är förresten bra orga­ niserat. Ni kan fråga de här herrarna — för att sedan inskränka mig till att bedja Er om litet pengar, så att jag kan gå och äta kalvstek och dricka litet vanligt rött vin hos Desnoyers. Två­ hundratusen francs, det är det värt. Så snart Ni gett niig den där struntsumman, så har jag ing­ enting mer att säga Er, och Ni har sedan ingenting att frukta. Ni säger förstås, att Ni inte har två­ hundratusen francs på Er. 0, nej, jag har inga överdrivna fordringar. Jag begär endast en sak.<noinclude> <references/></noinclude> 9ah8j7d0gy16aaxxltadis8nx4m1lux 104 226752 660584 2026-10-30T16:39:53Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Vill Ni vara så vänlig och skriva; vad jag strax kommer att diktera för Er? Här avbröt sig Thénardier för ett ögonblick men tillade därpå med betoning på varje ord och med ett leende åt fyrfatet till: — Jag vill på förhand säga Er, att jag inte tilllåter, att Ni är okunnig i den ädla skrivkonsten. Den mest framstående inkvisitör hade kunnat avundas honm detta leende. Han knuffade bordet ända fram till herr Leblanc, tog bläck och penna samt ett pap...' 660584 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1155 —}}</noinclude>Vill Ni vara så vänlig och skriva; vad jag strax kommer att diktera för Er? Här avbröt sig Thénardier för ett ögonblick men tillade därpå med betoning på varje ord och med ett leende åt fyrfatet till: — Jag vill på förhand säga Er, att jag inte tilllåter, att Ni är okunnig i den ädla skrivkonsten. Den mest framstående inkvisitör hade kunnat avundas honm detta leende. Han knuffade bordet ända fram till herr Leblanc, tog bläck och penna samt ett pappersark i bordlådan, som han lät stå öppen. Man såg den stora kniven blänka till. Han lade pappersarket framför herr Leblanc. — Skriv! sade han. Nu äntligen talade fången. — Hur vill Ni, att jag skall kunna skriva? Jag är ju bunden. — Förlåt, sade Thénardier, det har Ni rätt i. Han vände sig till "Skrotkornet" och sade: — Befria herrns högra arm. Den "hete Pan", kallad "den Vårlige", kallad "Skrotkornet", utförde Thénardiers befallning. När fångens högra hand var fri, doppade Thé­ nardier pennan i bläcket och gav den åt herr Leblanc.<noinclude> <references/></noinclude> evtu7ty0ml5nhlon7lx7a02mrgyde97 104 226753 660585 2026-10-30T16:40:06Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '— Tänk på, att Ni är i vårt våld. Ingen mänsk­ lig makt kan rädda Er härifrån. Det skulle emel­ lertid göra oss mycket ont, om vi måste gå till ytterligheter. Jag vet varken Ert namn eller Er adress. Men jag säger Er på förhand, att Ni måste stanna kvar här bunden, ända tills den per­ son har återkommit, som får i uppdrag att lämna fram det brev, som Ni nu skall skriva. Vill Ni vara så god och skriva. — Vad då? frågade fången. — Jag skal...' 660585 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1156 —}}</noinclude>— Tänk på, att Ni är i vårt våld. Ingen mänsk­ lig makt kan rädda Er härifrån. Det skulle emel­ lertid göra oss mycket ont, om vi måste gå till ytterligheter. Jag vet varken Ert namn eller Er adress. Men jag säger Er på förhand, att Ni måste stanna kvar här bunden, ända tills den per­ son har återkommit, som får i uppdrag att lämna fram det brev, som Ni nu skall skriva. Vill Ni vara så god och skriva. — Vad då? frågade fången. — Jag skall diktera för Er. Herr Leblanc tog pennan. Thénardier började diktera: "Min dotter.." Fången spratt till och höjde blicken mot Thé­ nardier. — Skriv "min kära dotter", sade Thénardier. Herr Leblanc lydde. Thénardier fortsatte: "Kom genast.." Han avbröt sig: — Ni duar henne ju? — Vem? frågade herr Leblanc. — Den lilla, 'Lärkan', för tusan, sade Thenardier. Herr Leblanc svarade utan att det ringaste sy­ nas upprörd:<noinclude> <references/></noinclude> mpx132nl88ct6w0zamehh8dh82jkd3r 104 226754 660586 2026-10-30T16:40:17Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '— Jag förstår inte, vad Ni menar. — Skriv på bara, sade Thénardier och fortsat­ te att diktera: "Kom genast! Jag behöver dig! Den person, som överlämnar detta brev till dig, har i uppdrag att föra dig till mig. Jag väntar dig! Kom med fullt förtroende." Herr Leblanc hade skrivit allt. Thenardier fortsatte: — Stryk ut 'kom med fullt förtroende'. Det kunde göra saken misstänkt. Herr Leblanc strök ut de fyra orden. — Underteckna det nu, fortsatte Then...' 660586 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1157 —}}</noinclude>— Jag förstår inte, vad Ni menar. — Skriv på bara, sade Thénardier och fortsat­ te att diktera: "Kom genast! Jag behöver dig! Den person, som överlämnar detta brev till dig, har i uppdrag att föra dig till mig. Jag väntar dig! Kom med fullt förtroende." Herr Leblanc hade skrivit allt. Thenardier fortsatte: — Stryk ut 'kom med fullt förtroende'. Det kunde göra saken misstänkt. Herr Leblanc strök ut de fyra orden. — Underteckna det nu, fortsatte Thenardier. Vad heter Ni? Fången lade ned pennan och frågade: — För vem är detta brev avsett? — Det vet Ni väl, svarade Thénardier. För 'den lilla'. Det sade jag ju Er nyss. Thénardier undvek tydligen att nämna den unga flickans namn. Han sade "Lärkan" och "den lilla" men icke hennes namn. Thénardier var en försiktig och erfaren man, som bevarade sin hem­ lighet för sina medbrottslingar. Om han hade sagt namnet, hade han utlämnat hela saken till dem och låtit dem veta mera än de behövde. Han fortsatte: Victor Hugo VIII 7<noinclude> <references/></noinclude> 5m9v04ungj6usqwqws9tljkn4f1ecjm 104 226755 660587 2026-10-30T16:40:27Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '— Skriv under. Vad heter Ni? — Urbain Fabri, sade fången. Tliénardier stack med en kattlik rörelse han­ den i sin ficka och drog upp herr Lebranc's näs­ duk. Han letade efter namnet och höll därför näsduken nära ljuset. — U. F. Där ha vi det. Urbain Fabri. Un­ derteckna det med U. F. Fången lydde. —. Ge hit brevet! Man måste ha två händer för att lägga igen det. När Thénardier hade gjort detta, fortsatte han: — Skriv adressen! Fröken Fabre...' 660587 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1158 —}}</noinclude>— Skriv under. Vad heter Ni? — Urbain Fabri, sade fången. Tliénardier stack med en kattlik rörelse han­ den i sin ficka och drog upp herr Lebranc's näs­ duk. Han letade efter namnet och höll därför näsduken nära ljuset. — U. F. Där ha vi det. Urbain Fabri. Un­ derteckna det med U. F. Fången lydde. —. Ge hit brevet! Man måste ha två händer för att lägga igen det. När Thénardier hade gjort detta, fortsatte han: — Skriv adressen! Fröken Fabre, adress Herr Urbain Fabre. Jag vet, att Ni inte bor långt här­ ifrån, i trakten av Saint-Jacques-du-Haut-Pas. Ni går i mässan där varje dag. Jag vet emellertid icke på vilken gata. Ni bor. Jag ser, att Ni har förstått situationen. Emedan Ni icke ljög, då det gällde Ert namn, kommer Ni säkert att uppgiva rätt adress. Skriv den själv. Fången blev betänksam, men så tog han pen­ nan och skrev: "Fröken Fabre, adress Herr Urban Fabre, rue Saint-Dominique-d' Enfer, nummer 17." Thénardier grep brevet med feberaktig iver. — Hustru, ropade han.<noinclude> <references/></noinclude> 9yr8ub2n6xoe7txon6vt6n904lvalep 104 226756 660588 2026-10-30T16:40:35Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Thénardierskan skyndade till. — Här är brevet. Du vet, vad du skall göra. En droska står där nere. Ge dig genast iväg och kom tillbaka, så fort du kan. Han vände sig till mannen med yxan och sade: — Eftersom du har tagit av dig masken, så kan du följa med henne. Häng dig bak på droskan. Du vet, var den andra vagnen står? — Ja, det vet jag, svarade mannen. Han lade yxan i en vrå och följde med fru Thénardier. När de höllo på att avlägsna sig, st...' 660588 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1159 —}}</noinclude>Thénardierskan skyndade till. — Här är brevet. Du vet, vad du skall göra. En droska står där nere. Ge dig genast iväg och kom tillbaka, så fort du kan. Han vände sig till mannen med yxan och sade: — Eftersom du har tagit av dig masken, så kan du följa med henne. Häng dig bak på droskan. Du vet, var den andra vagnen står? — Ja, det vet jag, svarade mannen. Han lade yxan i en vrå och följde med fru Thénardier. När de höllo på att avlägsna sig, stack Thénardier ut huvudet genom den halvöppna dörren och skrelcutåt korridoren: — Tappa inte brevet bara! Tänk på att du har tvåhundratusen francs på dig. Fru Thénardier svarade: — Tag det med ro! Jag skall nog ta vara på det. En minut hade icke förflutit, förrän man hörde ljudet av pisksnärtar. Men snart var allt åter tyst. — Hästarna trava på bra! Med den farten kan hon vara tillbaka på tre kvart, mumlade Thé­ nardier. Han flyttade en stol fram till spisen och satte<noinclude> <references/></noinclude> 23hp5tccatd350dn3ldkzsbg9j9zcjk 104 226757 660589 2026-10-30T16:40:46Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'sig på den med korslagda armar. Sina smutsiga skor sträckte han fram mot fyrfatet. — Jag fryser om fötterna, sade han. Utom fången fanns nu i kyffet endast fem ban­ diter. Dessa män sågo slöa och trumpna ut bak­ om maskerna eller den svarta smörja, som betäck­ te ansiktet på en del av dem och kom dem att se ut antingen som kolarbetare, negrer eller djävlar. Man kunde förstå, att de utförde ett brott liksom ett vanligt hantverk, lugnt och med uttråkad...' 660589 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1160 —}}</noinclude>sig på den med korslagda armar. Sina smutsiga skor sträckte han fram mot fyrfatet. — Jag fryser om fötterna, sade han. Utom fången fanns nu i kyffet endast fem ban­ diter. Dessa män sågo slöa och trumpna ut bak­ om maskerna eller den svarta smörja, som betäck­ te ansiktet på en del av dem och kom dem att se ut antingen som kolarbetare, negrer eller djävlar. Man kunde förstå, att de utförde ett brott liksom ett vanligt hantverk, lugnt och med uttråkad min, utan vrede och utan medlidande. De hade trängt sig tillhopa i en vrå liksom djur och tego. Thénardier värmde sina fötter. Fången iakttog åter tystnad. Ett dystert lugn följde på det vilda larm, som några ögonbliclc förut hade fyllt rum­ met. Ljuset förmådde knappast upplysa det ofantliga kyffet, elden höll på att slockna, och alla dessa egendomliga figurer kastade mystiska skuggor på väggarna ocli i taket. Man hörde endast ljudet av den druckne kar­ lens andetag. Marius väntade med ständigt växande ängslan. Gåtan var lika ogenomtränglig som någonsin. Vem var "den lilla", som Thénardier även kallade 'Lärkan" Var det hans Ursule? Namnet "Lär­ kan" tycktes inte ha gjort något intryck på fång-<noinclude> <references/></noinclude> 7oswsf6n62nbl7dsr70wp76h959kkv1 104 226758 660590 2026-10-30T16:40:55Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'en. Han hade svarat så naturligt som helst: "Jag förstår inte, vad ini menar". Men å andra sidan hade han fått förklaring på initialerna U. F. De betydde Urbai Fabre och Ursule hette icke Ursule. Det var det enda Marius hade fått klarhet i. En hemsk förtrollning höll Marius kvar på hans plats, varifrån han behärskade situaitonen. Han kunde knappast varken tänka eller röra sig. Han var nästan tillintetgjord av de förfärliga saker, han varit vittne till... 660590 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1161 —}}</noinclude>en. Han hade svarat så naturligt som helst: "Jag förstår inte, vad ini menar". Men å andra sidan hade han fått förklaring på initialerna U. F. De betydde Urbai Fabre och Ursule hette icke Ursule. Det var det enda Marius hade fått klarhet i. En hemsk förtrollning höll Marius kvar på hans plats, varifrån han behärskade situaitonen. Han kunde knappast varken tänka eller röra sig. Han var nästan tillintetgjord av de förfärliga saker, han varit vittne till. Han hoppades på att något skulle hända, som kunde förmå honom att samla sina tankar och att ta parti för någon av dem. — Om det är "Lärkan", skall jag i alla fall få återse henne, ty fru Thénardier skall ju föra hen­ ne hit. Då skall jag offra liv och blod för att rädda henne. Ingenting får hindra mig. På detta sätt förflöt nära en halvtimma. Thénardier var försjunken i dystra meditationer. Fången rörde sig icke. Marius tyckte sig emel­ lertid då oclidå höra ett litet dovt buller från det håll, där fången befann sig. Plötsligt vände sig Thénardier till fången: — Jag kan så gott, först som sist, säga Er allt, herr Fabre. Dessa ord tycktes utgöra inledningen till en för­ klaring. Marius lyssnade. Thénardier fortsatte:<noinclude> <references/></noinclude> o73daby1pz38zbvfcxyhf1zy2r0605x 104 226759 660591 2026-10-30T16:41:05Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '— Min hustru är snart tillbaka, Ni skall inte vara orolig. Jag tror verkligen, att 'Lärkan' är Er dotter, och jag finner det helt naturligt, att hon bor hos Er. Men hör på! Min hustru for till henne med brevet. Jag sade till henne, att kläda sig — som Ni såg, att hon gjort — så att Er dotter utan vidare skulle följa henne. De stiga båda två upp i droskan. Min kamrat hänger bak­ på. Någonstans på vägen finns en annan droska, som är förspänd med t...' 660591 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1162 —}}</noinclude>— Min hustru är snart tillbaka, Ni skall inte vara orolig. Jag tror verkligen, att 'Lärkan' är Er dotter, och jag finner det helt naturligt, att hon bor hos Er. Men hör på! Min hustru for till henne med brevet. Jag sade till henne, att kläda sig — som Ni såg, att hon gjort — så att Er dotter utan vidare skulle följa henne. De stiga båda två upp i droskan. Min kamrat hänger bak­ på. Någonstans på vägen finns en annan droska, som är förspänd med två raska hästar. Till den för man Er dotter. Hon stiger ur den ena dros­ kan och stiger upp i den andra tillsammans med min kamrat. Min hustru kommer hit och talar om för oss, att allt är klart. Vad Er dotter be­ träffar, så skall man inte göra henne något ont. Min kamrat för henne till ett ställe, där hon är i säkerhet. Så snart Ni ger mig de där fattiga tvåhundra tusen francsen, sä återfår Ni henne. Men om Ni låter arrestera mig, har min kamrat order att oskadliggöra 'Lärkan'. Det var allt. Fången svarade icke ett ord. Efter en paus fortsatte Thénardier: — Det är enkelt, som Ni ser. Intet ont skall vederfaras henne, om Ni icke vill det. Jag vill bara tala om det för Er. Jag säger Er det på för­ hand, så att Ni vet det.<noinclude> <references/></noinclude> o5zz5djly23idpw36vezumfuc1ppb7w 104 226760 660592 2026-10-30T16:41:15Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Han hejdade sig ett ögonblick, men då fången icke svarade, fortsatte Thénardier: — Så snart min hustru kommer tillbaka och talar om, att "Lärkan" är på väg, skola vi släppa Er. Ni har rättighet att gå hem till Ert. Ni ser, att vi inte ha några onda avsikter. Förskräckliga bilder rullades upp i Marius hjärna. Vad! Man skulle icke föra den unga flickan hit. Ett av dessa vidunder skulle föra bort henne till något mystiskt ställe. Vart? Och om det var h...' 660592 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1163 —}}</noinclude>Han hejdade sig ett ögonblick, men då fången icke svarade, fortsatte Thénardier: — Så snart min hustru kommer tillbaka och talar om, att "Lärkan" är på väg, skola vi släppa Er. Ni har rättighet att gå hem till Ert. Ni ser, att vi inte ha några onda avsikter. Förskräckliga bilder rullades upp i Marius hjärna. Vad! Man skulle icke föra den unga flickan hit. Ett av dessa vidunder skulle föra bort henne till något mystiskt ställe. Vart? Och om det var hon! Och det var säkert hon. Ma­ rius tyckte, att hans hjärta nästan stannade. Vad skulle han göra? Avlossa pistolskottet? Över­ lämna dessa uslingar åt rättvisan? Men den förskräcklige mannen med bilan var utom räck­ håll, och han hade hand om den unga flickan. Marius tänkte på Thénardiers ord, vars dystra innebörd han anade. — Om ni låter arrestera mig, har min kamrat order att oskadliggöra "Lärkan". Nu var det icke blott överstens testamente utan även kärleken till hans älskade, som höll honom tillbaka. Denna förskräckliga situation, som varat mer än en timme, ändrade utseende varje ögonblick. Marius prövade den ena räddningsplanen efter den andra men fann ingen, som var utförbar.<noinclude> <references/></noinclude> 5gjpyr37hi3vgwdupexyerwh3vt9cn0 104 226761 660593 2026-10-30T16:41:24Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Hans forcerade tankearbete bildade en egendom­ lig kontrast mot den gravlika tystnaden i kyffet. Tystnaden stördes slutligen av att man hörde porten därnere öppnas ocli stängas. Fången ryckte i sina bojor. — Där är hon, sade Thénardier. Han hade knappast hunnit yttra dessa ord, förrän Thénardierskan störtade in i rummet med blixtrande ögon, röd och andfådd. Hon skrek: — Det var fel adress! Banditen, som var med henne, blev synlig bakom henne. Han gic...' 660593 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1164 —}}</noinclude>Hans forcerade tankearbete bildade en egendom­ lig kontrast mot den gravlika tystnaden i kyffet. Tystnaden stördes slutligen av att man hörde porten därnere öppnas ocli stängas. Fången ryckte i sina bojor. — Där är hon, sade Thénardier. Han hade knappast hunnit yttra dessa ord, förrän Thénardierskan störtade in i rummet med blixtrande ögon, röd och andfådd. Hon skrek: — Det var fel adress! Banditen, som var med henne, blev synlig bakom henne. Han gick och tog åter upp sin yxa. — Fel adress? upprepade Thénardier. Hon fortsatte: — I rue Saint-Dominique nummer 17 fanns det ingen herr Urbain Fabre. Man hade inte ens hört namnet. Hon hejdade sig ett ögonblick för att dra an­ dan, därpå fortsatte hon: — Min snälle Thénardier. Gamlingen har lu­ rat dig. Du är alltför beskedlig, ditt nöt. Jag skulle minsann halstrat honom levande, om han hade krånglat. Jag skulle tvingat honom att ta­ la om, var han har flickan och pengarna. Jag skulle ha skött saken på annat sätt. Det är min­<noinclude> <references/></noinclude> eqodf6xfy001xruqqkv9572nr3hfrcz 104 226762 660594 2026-10-30T16:41:34Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'sann rätt, att fruntimmer är klokare än karlar. Dår fanns ingen i nummer 17! Det var ett hus med en stor port. Ingen herr Fabre i rue SaintDominique. Och betalning för droskan och dricks till kusken. Alltsammans utkastade pen­ gar! Jag talade både med portvakten och portvakterskan, som förresten var ett mycket vac­ kert fruntimmer, men de kände inte till någon med det namnet. Marius andades åter. Hon, Ursule eller "Lär­ kan" — han visste för resten in... 660594 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1165 —}}</noinclude>sann rätt, att fruntimmer är klokare än karlar. Dår fanns ingen i nummer 17! Det var ett hus med en stor port. Ingen herr Fabre i rue SaintDominique. Och betalning för droskan och dricks till kusken. Alltsammans utkastade pen­ gar! Jag talade både med portvakten och portvakterskan, som förresten var ett mycket vac­ kert fruntimmer, men de kände inte till någon med det namnet. Marius andades åter. Hon, Ursule eller "Lär­ kan" — han visste för resten inte längre vad han skulle kalla henne — var räddad. Under det att fru Thénardier höll på att gräla, utom sig av il­ ska, satte hennes man sig vid bordet. Han satt tyst några ögonblick utan att säga ett ord. Han betraktade fyrfatet med grym, eftertänksam min, under det han satt och dinglade med ena benet. Slutligen sade han till fången långsamt och grymt: — Vad vill du vinna med att uppge fel adress? — Tid! ropade fången med dånande stämma. I samma ögonblick skakade han av sig sina bojor. Repen voro avskurna. Endast fångens ena ben var fastbundet vid sängen. Innan de sju männen hade hunnit sansa sig ocli kasta sig över honom, hade han böjt sig ned<noinclude> <references/></noinclude> ghh9ha77mylzfttlem5vansap56i68b 104 226763 660595 2026-10-30T16:41:43Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'mot spisen, sträckt ut armen mot fyrfatet och åter rest sig. Thénardier, fru Thénardier och banditerna hade dragit sig tillbaka, gripna av häpnad. De sågo honom till sin fasa svänga den rödglödgade mejseln över huvudet. Han såg ho­ tande ut, och om några sekunder kunde han vara fri från sina bojor. Mejseln glödde olycksbå­ dande. Under den polisundersökning, som Gorebauska rucklet blev föremål för, fann man i kyffet en stor sou, som var bearbetad på...' 660595 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1166 —}}</noinclude>mot spisen, sträckt ut armen mot fyrfatet och åter rest sig. Thénardier, fru Thénardier och banditerna hade dragit sig tillbaka, gripna av häpnad. De sågo honom till sin fasa svänga den rödglödgade mejseln över huvudet. Han såg ho­ tande ut, och om några sekunder kunde han vara fri från sina bojor. Mejseln glödde olycksbå­ dande. Under den polisundersökning, som Gorebauska rucklet blev föremål för, fann man i kyffet en stor sou, som var bearbetad på ett egendomligt sätt. Denna sou var ett riktigt litet underverk, som ett av lång fångenskap alstrat tålamod i löndom och för hemliga ändamål. Ett mästerverk, som inte är något annat än hjälpmedel till rym­ ning. Dessa ömtåliga men förskräckliga alster äro för konsthantverket detsamma som rotvälska för poesi. Den olycklige man, som hoppas på befrielse, finner medel att — ibland utan verktyg — med en fällkniv eller någon annan kniv såga en sou i två tunna skivor. Han lyckas också ur­ holka dessa skivor utan att för övrigt skada myntet och att anbringa gängor på skivorna, så att de åter kunde fästas samman. Den lilla ask, som uppkommer på detta sätt, kan man öppna och stänga efter behag. I denna gömmer man<noinclude> <references/></noinclude> eenr7a9p93ech2u5zlrp24oi6hzru8h 104 226764 660596 2026-10-30T16:41:57Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'en urfjäder och med denna, rätt hanterad, kan man såga av tjocka kopparringar och järnstän­ ger. Man tror, att den stackars straffången inte äger mera än en sou, och så äger han i själva verket friheten. Det var en sou av detta slag, som under polisundersökningen blev funnen öp­ pen och i två delar. Man fann den under sän­ gen vid fönstret i kyffet. Man upptäckte likale­ des en liten såg av blott stål, som kunde ligga dold i den stora sou'en. Man h...' 660596 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1167 —}}</noinclude>en urfjäder och med denna, rätt hanterad, kan man såga av tjocka kopparringar och järnstän­ ger. Man tror, att den stackars straffången inte äger mera än en sou, och så äger han i själva verket friheten. Det var en sou av detta slag, som under polisundersökningen blev funnen öp­ pen och i två delar. Man fann den under sän­ gen vid fönstret i kyffet. Man upptäckte likale­ des en liten såg av blott stål, som kunde ligga dold i den stora sou'en. Man har skäl att anta­ ga, att när banditerna genomsökte fångens fic­ kor, han bar på sig denna stora sou, som han lyckades dölja i sin hand. När han slutligen fick högra handen fri, öppnade han myntet och be­ tjänade sig av sågen för att skära itu de rep, som höllo honom fången. På detta sätt blir det buller och de knappast märkbara rörelser, som Marius iakttagit, förklarade. Emedan han icke vågade böja sig ner av fruk­ tan att förråda sig, hade han icke kunnat skära av de rep, som höllo hans vänstra ben fastbundet. — Banditerna hade emellertid hämtat sig efter den första överraskningen. — Var lugn, sade "Skrotkornet" till Thénardier. — Han sitter ännu fast med ena benet, och<noinclude> <references/></noinclude> edpidzjt1diz8u9zs0bqwozixrd7bl8 104 226765 660597 2026-10-30T16:42:09Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'han kan inte komma loss. Det svarar jag för! jag har själv bundit det där benet. Nu sade fången emellertid: — Ni äro uslingar allesammans, men mitt liv är inte värt så mycken ansträngning. Ni skall in­ te inbilla Er, att Ni kan få mig att skriva eller säga något, som jag icke vill. Han kavlade upp vänstra rockärmen och tilllade: — Se hit! Samtidigt spände han sina armmuskler och 1ade den glödande mejseln på den nakna armen, under det han fortfaran...' 660597 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1168 —}}</noinclude>han kan inte komma loss. Det svarar jag för! jag har själv bundit det där benet. Nu sade fången emellertid: — Ni äro uslingar allesammans, men mitt liv är inte värt så mycken ansträngning. Ni skall in­ te inbilla Er, att Ni kan få mig att skriva eller säga något, som jag icke vill. Han kavlade upp vänstra rockärmen och tilllade: — Se hit! Samtidigt spände han sina armmuskler och 1ade den glödande mejseln på den nakna armen, under det han fortfarande med sin högra hand höll i träskaftet. Man hörde det fräsande ljudet av bränt kött och tack vare lukten tyckte man, att man befann sig i en tortyrkammare. Marius vacklade av fa­ sa. Till och med bovarna själva ryste. Men icke en muskel rörde sig i den egendomlige ål­ dringens ansikte. Han stod orörlig och nästan vördnadsvärd, under det att det glödande järnet brände sig 1 hans kött. Han såg på Thénardier med majestätiskt allvar utan hat och utan att förråda sin smärta. I smärta och lidande komma storsinnade karaktärer till sin fulla rätt.<noinclude> <references/></noinclude> rgnfj0bll5mn0zy3y3sjnzzb0ddxceb 104 226766 660598 2026-10-30T16:42:21Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '— Era uslingar, sade han — om ni vore lika litet rädda för mig, som jag för er! Därpå ryckte han mejseln ur såret och kastade ut det förfärliga verktyget genom det öppna fönst­ ret. Det föll ned långt ut på gatan, där det fick kallna i snön. Fången fortsatte: — Gör med mig, vad ni villl Han var avväpnad. — Grip honom, sade Thénardier. Två av bovarna grepo honom i axlarna, och den maskerade buktalaren höll sig mitt framför honom med sin nyck...' 660598 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1169 —}}</noinclude>— Era uslingar, sade han — om ni vore lika litet rädda för mig, som jag för er! Därpå ryckte han mejseln ur såret och kastade ut det förfärliga verktyget genom det öppna fönst­ ret. Det föll ned långt ut på gatan, där det fick kallna i snön. Fången fortsatte: — Gör med mig, vad ni villl Han var avväpnad. — Grip honom, sade Thénardier. Två av bovarna grepo honom i axlarna, och den maskerade buktalaren höll sig mitt framför honom med sin nyckel, färdig att krossa hans huvud vid minsta rörelse. Samtidigt hörde Marius ett samtal, som fördes med låg röst tätt invid väggen. Han kunde emel­ lertid icke se de talande. — Vi ha bara en sak att göra. — Att ta livet av honom? — Just det. Det var Thénardier och hans hustru, som råd­ gjorde med varandra. Thénardier gick lång­ samt fram till bordet, öppnade lådan och tog fram kniven. Marius grep hårdare om pistolkolven. Han var i valet och kvalet. Under en hel timma, hade två<noinclude> <references/></noinclude> g9b6bjmz7s5br9jcynn6wrr5rt54pfy 104 226767 660599 2026-10-30T16:42:33Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'röster talat till hans samvete. Den ena befallde honom att respektera sin fars testamente, den and­ ra bönföll honom om att hjälpa fången. De två rösterna fortsatte sin strid utan avbrott. Han höll på att bli alldeles förtvivlad. Han hade svagt hoppats ända till detta ögonbliclcatt finna ett sätt att lyda de båda rösterna, men det hade inte lyc­ kats honom. Faran var emellertid överhängande, nu kunde han inte dröja längre. Några steg från fången s...' 660599 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1170 —}}</noinclude>röster talat till hans samvete. Den ena befallde honom att respektera sin fars testamente, den and­ ra bönföll honom om att hjälpa fången. De två rösterna fortsatte sin strid utan avbrott. Han höll på att bli alldeles förtvivlad. Han hade svagt hoppats ända till detta ögonbliclcatt finna ett sätt att lyda de båda rösterna, men det hade inte lyc­ kats honom. Faran var emellertid överhängande, nu kunde han inte dröja längre. Några steg från fången stod Thénardier och funderade med kniven i handen. Marius kastade förtvivlade blickar om­ kring sig, som letade han efter en sista utväg. Plötsligt spratt han till. Vid hans fötter borta på bordet belyste en mån­ stråle ett arlcpapper. På detta papper läste han, vad äldsta flickan Thénardier med stora bokstäver skrivit på morgonen: "Bylingarna äro här." Marius fick hastigt en idé. Där hade han med­ let, han sökte, lösningen av det fruktansvärda pro­ blem, som plågade honom. Han kunde skona mördaren och rädda offret. Han lade sig på knä på byrån, sträckte ut armen och grep pappers­ arket. Därpå lösgjorde han sakta ett stycke mur­ bruk, svepte in det i papperet och kastade det hela genom tittgluggen in i kyffet.<noinclude> <references/></noinclude> dx2usd3wwme57nvs584bgnw4njt3qlj 104 226768 660600 2026-10-30T16:42:43Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Det var hög tid. Thénardier hade ej längre några betänkligheter utan gick rakt fram till fån­ gen. — Det var något, som föll, ropade fru Thénar­ dier. — Vad då? frågade hennes man. Hustrun rusade fram och tog upp det lilla pa­ ketet. — Varifrån kom det? frågade Thénardier. — Varifrån tror du? Genom fönstret, förstås. — Jag såg, när det kastades in, sade "Skrotkornet". Thénardier slätade hastigt ut papperet ocli när­ made det till lj...' 660600 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1171 —}}</noinclude>Det var hög tid. Thénardier hade ej längre några betänkligheter utan gick rakt fram till fån­ gen. — Det var något, som föll, ropade fru Thénar­ dier. — Vad då? frågade hennes man. Hustrun rusade fram och tog upp det lilla pa­ ketet. — Varifrån kom det? frågade Thénardier. — Varifrån tror du? Genom fönstret, förstås. — Jag såg, när det kastades in, sade "Skrotkornet". Thénardier slätade hastigt ut papperet ocli när­ made det till ljuset. — Det är Eponines stil, för tusan! Han gjorde tecken till sin hustru att närma sig. Han visade henne, vad som stod skrivet på pap­ peret och tilläde därpå med dov röst: — Skynda på, repstegen! Låt oss lämna kvar späcket i råttfällan och smita. — Utan att skära halsen av honom? frågade Thénardierskan. — Det ha vi inte tid till. — Vilken väg ska vi smita? frågade "Skrotkornet".<noinclude> <references/></noinclude> apmg4nkiu3x8uvwgn5hdcly56rn4d3g 104 226769 660601 2026-10-30T16:42:52Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '— Genom fönstret, svarade Thénardier. Efter­ som Eponine kastade stenen genom fönstret, så är huset inte bevakat på den sidan. Den maskerade buktalaren kastade sin stora nyckel, sträckte armarna rakt upp i luften och öppnade och slöt händerna tre gånger i följd utan att säga ett ord. Detta var tecken till flykt. De banditer, som höllo fången, släppte honom. På ett ögonblick var repstegen utanför fönstret ocli omsorgsfullt fastgjord med de två jär...' 660601 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1172 —}}</noinclude>— Genom fönstret, svarade Thénardier. Efter­ som Eponine kastade stenen genom fönstret, så är huset inte bevakat på den sidan. Den maskerade buktalaren kastade sin stora nyckel, sträckte armarna rakt upp i luften och öppnade och slöt händerna tre gånger i följd utan att säga ett ord. Detta var tecken till flykt. De banditer, som höllo fången, släppte honom. På ett ögonblick var repstegen utanför fönstret ocli omsorgsfullt fastgjord med de två järnkramporna. Fången lade inte märke till vad som passerade omkring honom. Han tycktes drömma eller bedja. Så snart repstegen var fastgjord, skrek Thé­ nardier: — Kom, gumman lilla! Därpå rusade han till fönstret. Men just som han skulle kliva ut, grep "Skrotkornet" honom stadigt i kragen. — Nej du, gamle skojare, vi ska först. — Vi först! tjöto banditerna. — Ni äro som småbarn, sade Thénardier, vi bara förlora tid. Bylingarna äro över oss. — Nåja, sade en av banditerna, vi kan ju dra lott om vem som skall gå först.<noinclude> <references/></noinclude> 1rc187juxkv6is6xqq78s5hbwiw02cb 104 226770 660602 2026-10-30T16:43:02Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Thénardier skrek: — Är ni galna, är ni alldeles vridna! Vi för­ lora ju bara tid! Dra lott! Med halmstrån kan­ ske! Eller ska vi skriva våra namn på pappers­ lappar? Och lägga dem i en hatt... — Vill ni låna min hatt kanske? ropade någon borta på tröskeln. Alla vände sig om. Där stod Javert. Han höll sin hatt i handen och sträckte den le­ ende mot dem. Victor Hugo VIII 8' 660602 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1173 —}}</noinclude>Thénardier skrek: — Är ni galna, är ni alldeles vridna! Vi för­ lora ju bara tid! Dra lott! Med halmstrån kan­ ske! Eller ska vi skriva våra namn på pappers­ lappar? Och lägga dem i en hatt... — Vill ni låna min hatt kanske? ropade någon borta på tröskeln. Alla vände sig om. Där stod Javert. Han höll sin hatt i handen och sträckte den le­ ende mot dem. Victor Hugo VIII 8<noinclude> <references/></noinclude> dwuswd8pgo95n4kz66ud3apel3p39ty 104 226771 660603 2026-10-30T16:43:14Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Han kom alldeles lagom. De överrumplade banditerna kastade sig över sina vapen, som lågo spridda i alla vinklar och vrår. På mindre än en sekund stodo dessa sju skräckinjagande män i försvarsposition. Den ene hade gripit sin yxa, den andre sin nyckel, den tredje sin järnpåk, de övriga voro beväpnade med saxar, stänger och hammare. Thénardier höll fortfarande kniven i handen. Hans hustru grep en stor sten, som låg i hörnet vid fönstret, vilken flickorn... 660603 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1175 —}}</noinclude>Han kom alldeles lagom. De överrumplade banditerna kastade sig över sina vapen, som lågo spridda i alla vinklar och vrår. På mindre än en sekund stodo dessa sju skräckinjagande män i försvarsposition. Den ene hade gripit sin yxa, den andre sin nyckel, den tredje sin järnpåk, de övriga voro beväpnade med saxar, stänger och hammare. Thénardier höll fortfarande kniven i handen. Hans hustru grep en stor sten, som låg i hörnet vid fönstret, vilken flickorna brukade sitta på. Javert satte åter hatten på huvudet. Med kors­ lagda armar, käppen under armen och värjan i skidan, tog han några steg in i rummet. — Halt där! ropade han. Ni skall inte gå ut genom fönstret utan genom dörren. Det är min­ dre skadligt för hälsan. Ni är sju, vi är femton. Nu ska vi uppföra oss hyfsat och städat! "Skrotkornet" drog fram en pistol, som han hade dold i sin arbetarblus, lade den i handen på Thénardier och viskade i hans öra: — Det är Javert. Jag vågar inte skjuta på den mannen. Vågar du? — Visst tusan! svarade Thénardier. — Skjut då. Thénardier tog pistolen och siktade på Javert.<noinclude> <references/></noinclude> 2w3cma6dkqanp8snk4zfubqilpjwg5o 104 226772 660604 2026-10-30T16:43:25Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Javert, som stod på tre stegs avstånd, betrakta­ de honom skarpt och nöjde sig med att säga: — Skjut inte! Skottet klickar. Thénardier tryckte på hanen. Skottet klickade. — Det sa' jag ju, sade Javert. "Skrotkornet" kastade sin järnstång till Javerts fötter. — Du är värre än djävulen själv! Jag ger mig. — Än ni då? frågade Javert de andra bandi­ terna. De svarade: — Vi ge oss också. Javert svarade lugnt: — Ni skulle uppföra er hyfsat, tä...' 660604 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1176 —}}</noinclude>Javert, som stod på tre stegs avstånd, betrakta­ de honom skarpt och nöjde sig med att säga: — Skjut inte! Skottet klickar. Thénardier tryckte på hanen. Skottet klickade. — Det sa' jag ju, sade Javert. "Skrotkornet" kastade sin järnstång till Javerts fötter. — Du är värre än djävulen själv! Jag ger mig. — Än ni då? frågade Javert de andra bandi­ terna. De svarade: — Vi ge oss också. Javert svarade lugnt: — Ni skulle uppföra er hyfsat, tänkte jag inte det. Jag begär endast en sak, sade "Skrotkor­ net". Jag vill ha kvar min tobak i fängelset. Det beviljas, sade Javert. Därpå vände han sig om och ropade: — Kom in! En avdelning gendarmer med dragna värjor och poliskonstaplar, beväpnade med järnstänger och påkar, strömmade in i rummet på Javerts rop. Man fängslade brottslingarna. Rummet nästan förmörkades av alla dessa människor.<noinclude> <references/></noinclude> p2s53zqdj0kbwb56v6k0qvwbvhvry3t 104 226773 660605 2026-10-30T16:43:35Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '— Lägg handklovar på alla, ropade Javert. — Kom inte hit, ropade en röst, som icke till­ hörde någon man, men man skulle inte heller kun­ na tro, att den tillhörde en kvinna. Thénardierskan hade dragit sig tillbaka till en av vrårna vid fönstret, och det var hon, som skrek. Gendarmerna och poliserna drogo sig tillbaka. Hon hade kastat av sig schalen men behållit hatten på. Hennes man hade krupit ihop bakom henne och syntes knappast, där han låg under... 660605 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1177 —}}</noinclude>— Lägg handklovar på alla, ropade Javert. — Kom inte hit, ropade en röst, som icke till­ hörde någon man, men man skulle inte heller kun­ na tro, att den tillhörde en kvinna. Thénardierskan hade dragit sig tillbaka till en av vrårna vid fönstret, och det var hon, som skrek. Gendarmerna och poliserna drogo sig tillbaka. Hon hade kastat av sig schalen men behållit hatten på. Hennes man hade krupit ihop bakom henne och syntes knappast, där han låg under schalen. Under det att hon skyddade honom med sin kropp, lyfte hon med bägge händerna stenen över huvudet. Hon såg ut som en jättekvinna, som ämnar kasta ett klippblock. — Undan, ropade hon. Alla drogo sig tillbaka mot korridoren, så att en öppen plats bildats mitt på golvet. Thénardierskan kastade föraktfulla blickar på banditerna, som låtit fängsla sig och mumlade med sin råa, gutturala stämma: — Sådana fega uslingar! Javert log octi trädde fram på den öppna plat­ sen framför henne. — Kom inte hit, gå:din väg, ropade hon, eljest krossar jag dig! — Vilken baddare, sade Javert. Men om kä­<noinclude> <references/></noinclude> ljblddvu6dnecjqldc9fs4mlk1bb0pm 104 226774 660606 2026-10-30T16:43:44Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'ringen har skägg som en man, har jag klor som en käring. Han närmade sig henne alltmer. Fru Thénardier, som såg förskräcklig ut med sitt utslagna hår, ställde sig bredbent, böjde sig bakåt och kastade stenen mot Javerts huvud. Javert böjde sig åt sidan. Stenen susade förbi ho­ nom, stötte mot väggen, så att ett stort stycke murbruk lossnade, studsade från det ena hörnet till det andra tvärs över kyffet och hamnade slut­ ligen vid Javerts fötter. I...' 660606 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1178 —}}</noinclude>ringen har skägg som en man, har jag klor som en käring. Han närmade sig henne alltmer. Fru Thénardier, som såg förskräcklig ut med sitt utslagna hår, ställde sig bredbent, böjde sig bakåt och kastade stenen mot Javerts huvud. Javert böjde sig åt sidan. Stenen susade förbi ho­ nom, stötte mot väggen, så att ett stort stycke murbruk lossnade, studsade från det ena hörnet till det andra tvärs över kyffet och hamnade slut­ ligen vid Javerts fötter. I samma ögonblick var Javert framme hos det värda paret Thénardier. Den ena av sina stora händer lade han på kvinnans skuldra, den andra på hennes mans huvud. — Hit med handklovar, ropade han. Poliserna skyndade till, och på några minuter var Javerts befallning utförd. Fru Thénardier betraktade nedslagen sin mans och sina egna bundna händer, kastade sig på gol­ vet och ropade gråtande: — Mina döttrar! — De äro i säkerhet, sade Javert. Poliserna hade emellertid fått syn på den druckne mannen, som låg och sov bakom dörren<noinclude> <references/></noinclude> 1lk09t102x9ci7d2szv54ixaqy3rhf3 104 226775 660607 2026-10-30T16:43:54Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'och försökte nu skaka liv i honom. När han vak­ nade, mumlade han: — Är allt klart, Jondrette? — Ja, svarade Javert. De sex fän°[slade banditerna sågo fortfarande spöklika ut. Tre av dem voro svarta i ansiktet, tre buro masker. — Behåll maskerna på, sade Javert. Han mönstrade dem, som hade han varit Fred­ rik den andre på paradmönstring i Potsdam. Till de tre "verkstadsarbetarna" sade han: .— Goddag, "Skrotkornet", goddag, Brujon, goddag, "Dubbla...' 660607 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1179 —}}</noinclude>och försökte nu skaka liv i honom. När han vak­ nade, mumlade han: — Är allt klart, Jondrette? — Ja, svarade Javert. De sex fän°[slade banditerna sågo fortfarande spöklika ut. Tre av dem voro svarta i ansiktet, tre buro masker. — Behåll maskerna på, sade Javert. Han mönstrade dem, som hade han varit Fred­ rik den andre på paradmönstring i Potsdam. Till de tre "verkstadsarbetarna" sade han: .— Goddag, "Skrotkornet", goddag, Brujon, goddag, "Dubbla Millionen". Därpå vände han sig mot de tre maskerade männen. Till mannen med yxan sade han: — Goddag, Gueulemer. Till mannen med påken: — Goddag, Babet. Till buktalaren: — Var hälsad, Claquesous. I detta ögonbliclc varseblev han banditernas fånge, som icke hade sagt ett enda ord utan stod tyst med nedböjt huvud. — Befria den där herrn. Men ingen får läm­ na huset!<noinclude> <references/></noinclude> 8a8u2tyogv0lzv78q2slwd2ou2vn9y9 104 226776 660608 2026-10-30T16:44:16Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Gumman rätade på ryggen och muttrade ursin­ nig: — Din slyngel! Om jag inte hade stått ned­ böjd, så vet jag nog, var jag skulle ha sparkat dig. Pojken hade redan hunnit förbi henne. — Håll klaffen! ropade han. Om ni hade gjort det, så hade jag inte tagit fel sedan. Gumman var mållös av vrede. Det röda ske­ net från gatlyktan föll rakt på hennes gulbleka an­ sikte, som var fårat och alldeles rynkigt. Krop­ pen försvann helt och hållet i skuggan....' 660608 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1182 —}}</noinclude>Gumman rätade på ryggen och muttrade ursin­ nig: — Din slyngel! Om jag inte hade stått ned­ böjd, så vet jag nog, var jag skulle ha sparkat dig. Pojken hade redan hunnit förbi henne. — Håll klaffen! ropade han. Om ni hade gjort det, så hade jag inte tagit fel sedan. Gumman var mållös av vrede. Det röda ske­ net från gatlyktan föll rakt på hennes gulbleka an­ sikte, som var fårat och alldeles rynkigt. Krop­ pen försvann helt och hållet i skuggan. Man såg endast huvudet. Pojken betraktade henne och sade: — Fruntimret hör inte till den typ, som tilltalar mig! Han fortsatte gatan framåt och började åter sjunga: "Le roi Coupdesabot S' en allait å la chasse, A la chasse aux corbeau ..." När han hade sjungit dessa tre versrader, av­ bröt han sig. Han stod framför nummer 50—52, och när han fann porten stängd, började han sparka på den av alla krafter. Hans vilda spark-<noinclude> <references/></noinclude> n9ciadli3046jm9a4meu3kyxqc8k7vm 104 226777 660609 2026-10-30T16:44:26Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'ningår stodo mera i proportion till de manskängor, han hade på sig, än till storleken på hans fötter. Gumman, som han mött i hörnet av rue du Petit-Banquier, skyndade till. Hon skrek och gesti­ kulerade vilt. — Vad i Herrans namn står på? Man slår in porten! Man stormar huset! Sparkningarna fortsatte. Gumman blev andfådd. — Skaffar man sig tillträde till hus på det sät­ tet nu för tiden? Plötsligt hejdade hon sig. Hon kände igen pojkslyngeln. —...' 660609 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1183 —}}</noinclude>ningår stodo mera i proportion till de manskängor, han hade på sig, än till storleken på hans fötter. Gumman, som han mött i hörnet av rue du Petit-Banquier, skyndade till. Hon skrek och gesti­ kulerade vilt. — Vad i Herrans namn står på? Man slår in porten! Man stormar huset! Sparkningarna fortsatte. Gumman blev andfådd. — Skaffar man sig tillträde till hus på det sät­ tet nu för tiden? Plötsligt hejdade hon sig. Hon kände igen pojkslyngeln. — Vad nu då? Är det du, din lille tusan? — Det är ju gumman själv, för katten, sade pojken. Tjänare, lilla hon! Jag skall hälsa på mina dagars upphov. Gumman svarade med en mångtydig grimas, vars ondskefullhet ytterligare förvärrades tack va­ re hennes rynkiga, fula ansikte. Denna grimas gicl< tråkigt nog alldeles förlorad i mörkret. — Här äro de inte kvar längre, snorgärs. — Det var katten. Var är far? — Han är på la Force. — Ser man på bara! Och mor? — På Saint-Lazare.<noinclude> <references/></noinclude> 698c7o1qxjesvi07aiudixj509lqthq 104 226778 660610 2026-10-30T16:44:37Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '— Men mina systrar då? — På Madelonnettes. Pojken rev sig bakom örat, såg på mamc Buron och sade: — Jaså. Därpå svängde han om på klacken, ocliögonZeke: därpå hörde gumman, som stod kvar vid erren. h:r:cm sjunga med sin klara, ungdomliga ös:, när han försvann in bland de svarta almarna, := skälvde för vintervinden: "Le roi Ccupdesabot S' en allait å la chasse, A la chasse aux corbeaux, Menré sur des échasses. Q-and ca passait dessous On lui pa...' 660610 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1184 —}}</noinclude>— Men mina systrar då? — På Madelonnettes. Pojken rev sig bakom örat, såg på mamc Buron och sade: — Jaså. Därpå svängde han om på klacken, ocliögonZeke: därpå hörde gumman, som stod kvar vid erren. h:r:cm sjunga med sin klara, ungdomliga ös:, när han försvann in bland de svarta almarna, := skälvde för vintervinden: "Le roi Ccupdesabot S' en allait å la chasse, A la chasse aux corbeaux, Menré sur des échasses. Q-and ca passait dessous On lui payait deux sous."<noinclude> <references/></noinclude> igkd4l52om8c4dzj7oqefmop9fz1gm9 104 226779 660611 2026-10-30T16:44:48Z Jonatanskogsfors 17420 /* Utan text */ 660611 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="0" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><noinclude> <references/></noinclude> qkwe85xvyw4vxlxywt0m6gdlgylo39l 104 226780 660612 2026-10-30T16:45:15Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Låtom oss göra ett försök att skissera dem! Restaurationen hade varit en besvärlig passa­ ge, en av dessa händelser, bakom vilka man skymtar ett otydligt mummel, vilket innebär, att en stor nation nått en vändpunkt. Dessa tillfäl­ len äro märkliga och förbrylla de politiker, vilka önska utnyttja dem. Vid början kräver landet en­ dast vila; man endast hungrar efter fred. Allt detta betyder endast en önskan att leva i lugn och ro. De stora händelserna,...' 660612 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 4 —}}</noinclude>Låtom oss göra ett försök att skissera dem! Restaurationen hade varit en besvärlig passa­ ge, en av dessa händelser, bakom vilka man skymtar ett otydligt mummel, vilket innebär, att en stor nation nått en vändpunkt. Dessa tillfäl­ len äro märkliga och förbrylla de politiker, vilka önska utnyttja dem. Vid början kräver landet en­ dast vila; man endast hungrar efter fred. Allt detta betyder endast en önskan att leva i lugn och ro. De stora händelserna, slumpen, äventy­ ren och vågspelen, de stora männen, allt detta har man Gud vare tack, haft nog av. Man skulle gärna skänka bort Baesar för Prusius och Napo­ leon för kung Yvetot. Man har vandrat sedan gryningen, det har varit en hård dag, man har gjort första halten vid Mirabeau, den andra vid Robespierre, den tredje vid Bonaparte, och man är uttröttad. Alla längta efter vila. Man är trött på uppoffringar, på förlegat hjäl­ temod och söker eller snarare kräver något, men vad? Ett skydd. Och man får det. Man erhål­ ler freden, lugnet och ron, och tillfredställelsen blir allmän. Men under tiden framträda vissa nya ting, som tränga sig på samhället; vanligen bilda dessa händelser dock ej annat än fourageringstrupperna åt principerna, utgöra dess intendentur.<noinclude> <references/></noinclude> 70uf5wjjfko57zufzeez9kp1ks9m7bb 104 226781 660613 2026-10-30T16:45:25Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Vad lär då statskunskapen? Samtidigt som de uttröttade människorna krä­ va vila, kräva historiens händelser garantier. Det var detta England krävde av Stuartarna efter protektorn, det var detta Frankrike krävde av Bourbonerna efter kejsardömet. Dessa garantier äro en nödvändighet och de måste beviljas. Det är furstarna, som göra detta, men i verkligheten är det tingens egen inneboende styrka. Detta är en djup sanning, som är nyttig att känna till, me...' 660613 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 5 —}}</noinclude>Vad lär då statskunskapen? Samtidigt som de uttröttade människorna krä­ va vila, kräva historiens händelser garantier. Det var detta England krävde av Stuartarna efter protektorn, det var detta Frankrike krävde av Bourbonerna efter kejsardömet. Dessa garantier äro en nödvändighet och de måste beviljas. Det är furstarna, som göra detta, men i verkligheten är det tingens egen inneboende styrka. Detta är en djup sanning, som är nyttig att känna till, men som Stuartarne icke misstänkte år 1660, och som Bourbonerna blott skymtade år 1814. Denna kamp mellan rätten och händelserna har pågått, så länge samhället funnits. Att göra ett slut på denna duell, att låta rätt och materia upp­ gå i vartannat, det är därpå de visa männen ar­ beta. Victor Hugo VIlI 9<noinclude> <references/></noinclude> jahm1qyy8hsm4z2a9indxj6cu1ru0yp 104 226782 660614 2026-10-30T16:45:39Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Ännu finns det ingen skillnad mellan de smidi­ ga och de visa människorna, men de börja att misstro varandra. Låt gå för makten, men vad är makt och varifrån kommer den? Men de smidiga lyssna icke till sådana sakta frammumlade frågor och fortsätta sina planer. Enligt dessa politiker, vilka ej försumma att åt sina företag skänka en mask av nödvändighet, är det första ett folk måste göra efter en revolution att skaffa sig en dynasti, då kunna de, sä...' 660614 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 7 —}}</noinclude>Ännu finns det ingen skillnad mellan de smidi­ ga och de visa människorna, men de börja att misstro varandra. Låt gå för makten, men vad är makt och varifrån kommer den? Men de smidiga lyssna icke till sådana sakta frammumlade frågor och fortsätta sina planer. Enligt dessa politiker, vilka ej försumma att åt sina företag skänka en mask av nödvändighet, är det första ett folk måste göra efter en revolution att skaffa sig en dynasti, då kunna de, säga de, få fred efter sin revolution, det vill säga tid att för­ binda såren och att reparera sitt eget hus. Dy­ nastien döljer spillrorna och galgen samt maske­ rar ambulansen. Men det är icke alltid lätt att skaffa sig en dy­ nasti. Strängt taget skulle varje snillrik eller till och med vilken första bästa lyckliga människa som helst duga till att bliva konung. Ett exexmpel på det första är Bonaparte och på det andra Ityrbide. Men första bästa familj duger ej till att skapa en dynasti. Hos en ras finnes det alltid en nöd­ vändighet, en viss ålder, och seklens rynkor kun­ na ej improviseras. Om man ser på saken som en statsman, vilka<noinclude> <references/></noinclude> nnfck0jep4nya8ess9e27k55sm28hl8 104 226783 660615 2026-10-30T16:45:49Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'egenskaper skall man då begära av en konung efter en revolution? Han kan vara, och det är en fördel, en revolutionär; att han själv deltagit i omstörtningen, vare sig han handskats med yxan eller värjan, gynnar honom. Vilka egenskaper kräver man av en dynasti? Den bör vara nationell, det vill säga revolutionär på avstånd, icke genom handlingar, den begått, utan genom de idéer, den accepterat. Detta förklarar varför de första revolutionerna nöjde sig m... 660615 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 8 —}}</noinclude>egenskaper skall man då begära av en konung efter en revolution? Han kan vara, och det är en fördel, en revolutionär; att han själv deltagit i omstörtningen, vare sig han handskats med yxan eller värjan, gynnar honom. Vilka egenskaper kräver man av en dynasti? Den bör vara nationell, det vill säga revolutionär på avstånd, icke genom handlingar, den begått, utan genom de idéer, den accepterat. Detta förklarar varför de första revolutionerna nöjde sig med att finna en man, Cromwell och Napoleon, och varför de senare ovillkorligen vil­ le vinna en dynasti, Brunswick eller Orléans. De kungliga familjerna likna dessa indiska fi­ konträd, där varje gren böjer sig mot marken, slår rot där samt ger upphov till ett nytt träd. Varje gren kan bliva en dynasti hos dessa famil­ jer. Det enda villkoret är att böja sig ända ned i stoftet. Detta är de smidiga statsmännens teori. Den stora konsten är alltså att låta framgången få ett något katastrofalt utseende, att krydda hän­ delserna med en smula fruktan, att minska fram­ åtskridandets hastighet, att en smula fördunkla den nya morgonrodnaden, att dämpa entusias­ men, klippa klorna, inlinda triumfen i vadd, kvä­<noinclude> <references/></noinclude> 6lewp6qyef6k2iq0o1ypxlxjb432rxo 104 226784 660616 2026-10-30T16:45:59Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'va rätten, att invira det jättelika folket i flanell och föra det till vila så snart som möjligt, att fö­ reskriva en sträng diet för denna sunda natur, att behandla Herkules som en konvalescent, att med andra ord vidtaga alla försiktighetsmått mot en alltför stor framgång och förse revolutionen med en skärm, som dämpar det ljus, den sprider. År 1830 tillämpades denna teori, som man fun­ nit, i England redan 1688. 1830 är en revolution, som stannat p...' 660616 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 9 —}}</noinclude>va rätten, att invira det jättelika folket i flanell och föra det till vila så snart som möjligt, att fö­ reskriva en sträng diet för denna sunda natur, att behandla Herkules som en konvalescent, att med andra ord vidtaga alla försiktighetsmått mot en alltför stor framgång och förse revolutionen med en skärm, som dämpar det ljus, den sprider. År 1830 tillämpades denna teori, som man fun­ nit, i England redan 1688. 1830 är en revolution, som stannat på halva vä­ gen. Den var endast ett halvt framsteg, men lo­ giken känner ej till några halvmesyrer lika litet som solen känner till talgdanken. Vem stannar revolutionerna på halva vägen? Borgarna. Varför? Emedan borgarna i regel nått ett sta­ dium av tillfredsställelse. 1 går rådde hunger, i dag överflöd och i morgon råder övermättnad. Vad som inträffade 1814 efter Napoleon sked­ de på nytt 1830 efter Karl X. Det är med orätt som man av borgarna velat göra en klass. Borgarna äro helt enkelt den nöj­ da och belåtna delen av folket. En borgare är en man, som har tid att sätta sig. Men en stol är icke en kast. Man har sådan brådska med att sätta sig, att<noinclude> <references/></noinclude> lf737wqy9iizfe8nve7x5crymjpsb3g 104 226785 660617 2026-10-30T16:46:11Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'man för den skull hejdar mänsklighetens framåt­ skridande. Borgarna ha ofta haft detta fel. Man är icke en klass, emedan man begår fel, och egoismen kan icke utgöra grunden till en social indelning. Dessutom måste man vara rättvis även mot egoismen, och den stat, som den del av nationen godkänt och som kallas borgare strävade efter år 1830, var ej den döda massa, vilken smälter samman med likgiltighet och lättja och inrymmer en smula skam; det var ick... 660617 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 10 —}}</noinclude>man för den skull hejdar mänsklighetens framåt­ skridande. Borgarna ha ofta haft detta fel. Man är icke en klass, emedan man begår fel, och egoismen kan icke utgöra grunden till en social indelning. Dessutom måste man vara rättvis även mot egoismen, och den stat, som den del av nationen godkänt och som kallas borgare strävade efter år 1830, var ej den döda massa, vilken smälter samman med likgiltighet och lättja och inrymmer en smula skam; det var icke sömnen, vilken för­ utsätter en tillfällig glömska, under vilken man drömmer, det var i stället en viloplats. Halt är ett ord med en egendomlig, nästan mot­ sägande dubbelmening: En trupp på marsch, det vill säga rörelse, samt uppehåll, det vill säga vila. En rast, det betyder återhämtande av krafter, det är den väpnade och vaknade vilan, det är det fullbordade verket, som utsätter vaktposter och håller sig beredd. En halt förutsätter strid i går och strid i morgon. Det var detta som skedde mellan år 1830 och 1848. Vad vi här kallat strid kan också benämnas framåtskridande. Borgarna liksom statsmännen behövde alltså<noinclude> <references/></noinclude> lk62wnq9tn5mzetlhtkxj2z520u30r2 104 226786 660618 2026-10-30T16:47:27Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'en man, som uttalade detta ord: Halt. En ickeblott-utan-även, en sammansatt person, vilken uttryckte både revolution och stillastående, en man som symboliserade det närvarande och lät det synas förenligt med både det förflutna och det kommande. Man fann denna man. Han hette Ludvig Phi­ lip av Orléans. De 221 gjorde Ludvig Philip till konung och Lafayette åtog sig den heliga saken. Han kalla­ de honom för den bästa av republikaner. Stads­ huset i Paris... 660618 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 1 —}}</noinclude>en man, som uttalade detta ord: Halt. En ickeblott-utan-även, en sammansatt person, vilken uttryckte både revolution och stillastående, en man som symboliserade det närvarande och lät det synas förenligt med både det förflutna och det kommande. Man fann denna man. Han hette Ludvig Phi­ lip av Orléans. De 221 gjorde Ludvig Philip till konung och Lafayette åtog sig den heliga saken. Han kalla­ de honom för den bästa av republikaner. Stads­ huset i Paris ersatte katedralen i Reims. Detta sätt att utbyta en hel tron mot en halv var "verket 1830". När de smidiga männen hade slutat, visade sig den ofantliga bristen i deras lösning; allt hade skett utan hänsyn till den absoluta rätten. Den absoluta rätten ropade: Jag protesterar! för att sedan, vilken fruktansvärd sak, försvinna i dunk­ let.<noinclude> <references/></noinclude> kn2jxhjkykc0794gajxdi7ki6uegk8l 660619 660618 2026-10-30T16:47:42Z Jonatanskogsfors 17420 660619 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 11 —}}</noinclude>en man, som uttalade detta ord: Halt. En ickeblott-utan-även, en sammansatt person, vilken uttryckte både revolution och stillastående, en man som symboliserade det närvarande och lät det synas förenligt med både det förflutna och det kommande. Man fann denna man. Han hette Ludvig Phi­ lip av Orléans. De 221 gjorde Ludvig Philip till konung och Lafayette åtog sig den heliga saken. Han kalla­ de honom för den bästa av republikaner. Stads­ huset i Paris ersatte katedralen i Reims. Detta sätt att utbyta en hel tron mot en halv var "verket 1830". När de smidiga männen hade slutat, visade sig den ofantliga bristen i deras lösning; allt hade skett utan hänsyn till den absoluta rätten. Den absoluta rätten ropade: Jag protesterar! för att sedan, vilken fruktansvärd sak, försvinna i dunk­ let.<noinclude> <references/></noinclude> 4a4um4p9g8kfkfqnqf4zbuggk0l13za 104 226787 660620 2026-10-30T16:47:56Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'sina handlingar, kände minutens värde men icke alltid årets, var måttlig, fridfull och tålig, en he­ dersman och en god furste, trogen sin hustru; han hade till och med i sitt palats lakejer, vilka hade till uppgift att visa borgarna den äktenskapliga sängen, en förevisning, som ej saknade sin bety­ delse, sedan familjens äldre gren kunnat uppvisa så många illegitima förbindelser. Han talade alla Europas språk och, vilket är sällsyntare, han för­ stod... 660620 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 13 —}}</noinclude>sina handlingar, kände minutens värde men icke alltid årets, var måttlig, fridfull och tålig, en he­ dersman och en god furste, trogen sin hustru; han hade till och med i sitt palats lakejer, vilka hade till uppgift att visa borgarna den äktenskapliga sängen, en förevisning, som ej saknade sin bety­ delse, sedan familjens äldre gren kunnat uppvisa så många illegitima förbindelser. Han talade alla Europas språk och, vilket är sällsyntare, han för­ stod att göra sig till talesman för alla intres­ sen. Han var en beundransvärd representant för medelklassen men nådde själv utöver den och var i alla avseenden större än den; samtidigt med att han uppskattade den ätt, från vilken han stamma­ de, var han ej blind för sitt eget värde, och när det gällde familjen, ansåg han sig icke vara Bour­ bon utan Orléans. Under tiden han var furste, höll han på sin familj, men blev en typisk borgare från den dag, kronan satts på hans huvud. Man påstod honom vara girig men bevisade aldrig detta och han var i grunden en av de män, vilka spara för att vara slösaktiga, när plikten eller en nyck bjuder dem det. Han var kunnig och beläst, en adelsman men icke en riddare, enkel, lugn och stark, beundrad av sin familj, en förledande konversatör, en blaserad statsman, kylig, behärskad<noinclude> <references/></noinclude> e78mg9zg9o9x17fjpl19d3yacrrkz9d 104 226788 660621 2026-10-30T16:48:09Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'av det omedelbara intresset, ur stånd att hysa groll eller tacksamhet, utan skrupler härskande över medelmåttorna, skicklig i att låta parlamen­ tariska majoriteter segra över de mystiska massor, vilka finnas kring en tron, han var meddelsam näs­ tan till oklokhet men visade trots det en beund­ ransvärd smidighet. Han var rik på utvägar och förstod att anlägga vilket uttryck som helst. Han lät Frankrike frukta Europa och Europa Frankrike, älskade obes... 660621 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 14 —}}</noinclude>av det omedelbara intresset, ur stånd att hysa groll eller tacksamhet, utan skrupler härskande över medelmåttorna, skicklig i att låta parlamen­ tariska majoriteter segra över de mystiska massor, vilka finnas kring en tron, han var meddelsam näs­ tan till oklokhet men visade trots det en beund­ ransvärd smidighet. Han var rik på utvägar och förstod att anlägga vilket uttryck som helst. Han lät Frankrike frukta Europa och Europa Frankrike, älskade obestridligen sitt land men föredrog sin familj; föredrog vakt framför auktoritet och auk­ toritet framför värdighet, en egenskap, som har det ödesdigra med sig att den ger utrymme åt lis­ ten och ej fullständigt tager avstånd från lågheten; dess fördelar äro dock, att den skyddar politiken från våldsamma stötar och samhället för katastro­ fer. Han var punktlig, korrekt, uppmärksam, klok och outtröttlig. Han motsade sig stundom, var djärv mot Österrike i Ancona, ihärdig mot Eng­ land i Spanien, bombarderade Amwers och beta­ lade Pritchard, sjöng med övertygelse rnarseljäsen, var aldrig mottaglig för nedslagenhet eller trötthet, älskade det sköna och ädla, utopier och drömmar, vredgades lätt och kunde även vara fåfäng och rädd, trots att han ägde alla slag av personligt mod. Han var general vid Valmy, soldat vid Jem-<noinclude> <references/></noinclude> jlt3ol5sppthdhkez3i2rx31qhq3yy8 104 226789 660622 2026-10-30T16:48:19Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'mapes, utsattes för åtta attentat men smålog alltid, tapper som en grenadiär, modig som en tänl<are, endast orolig inför utsikterna till en europeisk om­ välvning. Han älskade ej de stora politiska även­ tyren, var alltid färdig att riskera sitt liv men aldrig sitt verk, förklädde ofta sitt inflytande, me­ dan han hellre ville lydas i sin egenskap av klok man än som konung. Han ägde iakttagelseförmå­ ga men icke intuition, intresserade sig föga för...' 660622 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 15 —}}</noinclude>mapes, utsattes för åtta attentat men smålog alltid, tapper som en grenadiär, modig som en tänl<are, endast orolig inför utsikterna till en europeisk om­ välvning. Han älskade ej de stora politiska även­ tyren, var alltid färdig att riskera sitt liv men aldrig sitt verk, förklädde ofta sitt inflytande, me­ dan han hellre ville lydas i sin egenskap av klok man än som konung. Han ägde iakttagelseförmå­ ga men icke intuition, intresserade sig föga för sjä­ larna men kände människorna, det vill säga, han måste se dem för att kunna döma dem. Hans för­ stånd var klart och genomträngande, hans vishet praktisk, hans tal lättflytande, hans minne beund­ ransvärt, vilket utgjorde hans enda likhet med Cesar, Alexander, Napoleon; han kände till fakta, detaljer, data och egennamn men var okunnig om massans tendenser, känslor och strävanden, med ett ord om allt, som man kan kalla själarnas osyn­ liga strömmar. Han godtogs av ytan men icke av det Frankrike, som finnes under den. Han kunde visa slughet i svåra situationer, styrde mycket men regerade icke tillräckligt. Han var sin egen minis­ ter och oöverträffad i konsten att av verklighetens småsaker skapa hinder för idéernas omätlighet. Han var en nydanare, när det gällde civilisation och ordning, men gick till överdrift och fick ett<noinclude> <references/></noinclude> ntt8awwtcc9ju2tnel0qzfy1irp7cg8 104 226790 660623 2026-10-30T16:48:30Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'visst processlystet drag. Han grundade och för­ svarade en dynasti och hos honom fann man drag, som påminde om både Karl den Store och en liten advokat, det vill säga, Ludvig Philip var en av sin tids mest framstående män, han skulle kommit att räknas bland historiens mest berömda härskare, om han endast varit en smula ärelysten samt älskat det stora i lika hög grad som det nyttiga. Ludvig Philip hade varit vacker, och när han åldrades, erbjöd han for... 660623 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 16 —}}</noinclude>visst processlystet drag. Han grundade och för­ svarade en dynasti och hos honom fann man drag, som påminde om både Karl den Store och en liten advokat, det vill säga, Ludvig Philip var en av sin tids mest framstående män, han skulle kommit att räknas bland historiens mest berömda härskare, om han endast varit en smula ärelysten samt älskat det stora i lika hög grad som det nyttiga. Ludvig Philip hade varit vacker, och när han åldrades, erbjöd han fortfarande en tilltalande åsyn. Även om nationen icke älskade honom, beun­ drades han dock av massan. Han ägde charm. Han saknade majestät och bar varken krona, fast­ än han var kung, eller vita här, fastän han var gam­ mal. Hans sätt tillhörde den förgångna tiden, hans vanor den nya, en blandning av adel och borgare, som var mycket lämpligt 1830. Ludvig Philip var ett mellanstadium, som härskade, och från tiden före revolutionen hade han bevarat sitt tal oclisin autografi, som han ställde i de nya tankarnas tjänst. Han älskade Polen och Ungern, men han uttalade namnen på dessa folk som man gjorde för hundra år sedan. Liksom Karl X bar han na­ tionalgardets uniform oclihederslegionen liksom Napoleon. Han syntes sällan i kyrkan, jagade aldrig och<noinclude> <references/></noinclude> gbmfzbopicurknz5lbez3kyj0n752ay 104 226791 660624 2026-10-30T16:48:40Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'besökte aldrig operan. Prästerskapet, jägarna oclidansöserna liade ingendera något inflytande på honom. Han höll icke något hov han gick ut med sin paraply under armen, och denna paraply, har länge ingått i hans gloria. Han var en smula murare, trädgårdsmästare och läkare, han åderlät en postiljon, som fallit av hästen. Ludvig Philip kunde lika litet gå ut utan sin lancett som Henrik I1I utan sin dolk. Rojalisterna hånade denne löj­ lige konung, den...' 660624 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 17 —}}</noinclude>besökte aldrig operan. Prästerskapet, jägarna oclidansöserna liade ingendera något inflytande på honom. Han höll icke något hov han gick ut med sin paraply under armen, och denna paraply, har länge ingått i hans gloria. Han var en smula murare, trädgårdsmästare och läkare, han åderlät en postiljon, som fallit av hästen. Ludvig Philip kunde lika litet gå ut utan sin lancett som Henrik I1I utan sin dolk. Rojalisterna hånade denne löj­ lige konung, den förste, som utgjutit blod för att bota. Bland historiens klagomål mot Ludvig Philip finns det ett avdrag att göra, nämligen när det gäller kungadömet, regeringen och kungen, tre ra­ der, där siffrornas summa är fullständigt olika. Att den demokratiska rättvisan blev beslagtagen, att framåtskridandet blev en bisak, att upploppen tillbakaslogos med våld, att militära mått användes mot protesterna, detta tillhör kungadömet liksom Transnonaingatan, krigsrätterna, den verkliga sta­ tens uppsugande i den juridiska och regeringens hemliga intriger med de trehundra tusen utvalda, detta tillhör kunglighetens konto. Avvisandet av Belgien, det alltför hårt erövrade Algeriet, som bil­ dade ett motstycke till engelsmännens Indien med mera barbari än civilisation, trolösheten mot Abd-<noinclude> <references/></noinclude> 4c24vrmx44uen4c417hadm257q587oc 104 226792 660625 2026-10-30T16:48:49Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'el-Kader, Blaye, den köpte Deutz, den betalade Pritchard, dessa stå på regeringens konto; där­ emot faller politiken, som mindre var nationell än familjepolitik, på konungens ansvar; som man ser blir konungens räkning icke så stor, om man gör dessa avdrag. Hans stora fel var, att han var blygsam i Frank­ rikes namn. Varpå berodde detta? Låtom oss säga detta. Ludvig Philip var en konung, som var allt för mycket fader. Det ständiga ruvandet över en fa­... 660625 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 18 —}}</noinclude>el-Kader, Blaye, den köpte Deutz, den betalade Pritchard, dessa stå på regeringens konto; där­ emot faller politiken, som mindre var nationell än familjepolitik, på konungens ansvar; som man ser blir konungens räkning icke så stor, om man gör dessa avdrag. Hans stora fel var, att han var blygsam i Frank­ rikes namn. Varpå berodde detta? Låtom oss säga detta. Ludvig Philip var en konung, som var allt för mycket fader. Det ständiga ruvandet över en fa­ milj, som man vill utveckla till en dynasti, hyser fruktan för allt och älskar ej att bliva stört. Det var av detta, som den utomordentliga rädslan upp­ kom. Denna rädsla, vilken illa anstod ett folk, som bland sina inhemska minnen har den 14 juli och bland de militära Austerlitz. Om man gör avdrag för de offentliga plikterna, vilka först måste fyllas, så förtjänade Ludvig Phi­ lips familj denna kärlek. Den bildade en beund­ ransvärd tavla av huslig lycka, där dygder ocli talanger trängdes med varandra. En av Ludvig Philips döttrar, Maria av Orléans, skapade sig ett namn inom konsten liksom Karl av Orléans hade gjort det bland skalderna. Hennes själ hade ska-<noinclude> <references/></noinclude> qtq0qsiw38wktu1saldlp7u5rb4xu1y 104 226793 660626 2026-10-30T16:48:58Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'pat en marmorstod, vilken hon hade kallat Jeanne d'Arc. Tvenne av Ludvig Pliilips söner hade av­ lockat Metternich följande demagogiska beröm: De äro unga män, vilkas likar man sällan möter, och furstar, som man aldrig ser motsvarigheten till. Detta är utan överdrift sanningen om Ludvig Philip. Ludvig Philips lycka år 1830 var, att han var jämlikhetens furste, att han i sin person förenade motsättningen mellan restaurationen och revolu­ tionen, att h... 660626 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 19 —}}</noinclude>pat en marmorstod, vilken hon hade kallat Jeanne d'Arc. Tvenne av Ludvig Pliilips söner hade av­ lockat Metternich följande demagogiska beröm: De äro unga män, vilkas likar man sällan möter, och furstar, som man aldrig ser motsvarigheten till. Detta är utan överdrift sanningen om Ludvig Philip. Ludvig Philips lycka år 1830 var, att han var jämlikhetens furste, att han i sin person förenade motsättningen mellan restaurationen och revolu­ tionen, att han hade den hos revolutionären oro­ väckande sida, som hos den styrande skapar för­ utsättning för lugn. Aldrig tidigare hade det fun­ nits en man, som bättre överensstämde med tidens krav, de gingo helt upp i varandra. Ludvig Philip det är inkarnationen av 1830. Han hade dessutom det stora krav på tronen, att han var landsflyktig. Han hade varit proskriberad och irrat fattig om­ kring. Han hade levt av sitt eget arbete. I Schweiz hade han, arvtagaren till Frankrikes rikaste jorda­ gods, måst sälja en gammal häst för att få något att äta. I Reichineu hade han undervisat i mate­ matik, under det att hans syster Adelaide sydde och broderade. Dessa egenskaper hos en konung förtjuste borgarna. Med egna händer hade han ryckt ned den sista järnburen på Mont-Saint-Mi-<noinclude> <references/></noinclude> nk1kue1cgjmitx4lq2hfnceilb71j3v 104 226794 660627 2026-10-30T16:49:10Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'chel, uppförd av Ludvig XI och ännu begagnad av Ludvig XV. Han var vapenbroder med Du Mouriez, vän med Lafayette, hade varit medlem av Jacobinklubben; Mirabeau hade klappat honom på axeln och Danton hade sagt till honom: Unge mani Vid tjugofyra års ålder år 93, då han var her­ tig av Chartres, hade han från ett mörkt hörn i konventet åskådat rättegången mot Ludvig XVI, som med sådan rätt kallats den stackars tyrannen. Revolutionens blinda skarpsynthe... 660627 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 20 —}}</noinclude>chel, uppförd av Ludvig XI och ännu begagnad av Ludvig XV. Han var vapenbroder med Du Mouriez, vän med Lafayette, hade varit medlem av Jacobinklubben; Mirabeau hade klappat honom på axeln och Danton hade sagt till honom: Unge mani Vid tjugofyra års ålder år 93, då han var her­ tig av Chartres, hade han från ett mörkt hörn i konventet åskådat rättegången mot Ludvig XVI, som med sådan rätt kallats den stackars tyrannen. Revolutionens blinda skarpsynthet, tack vare vil­ ken kungadömet krossades i konungen och kungen med kungadömet, utan att man lade märke till människan i detta vilda sammanstörtande av idé­ er, den vinande stormen i denna domstol, allmän­ hetens harm, när den frågade, under det att Capet icke kunde svara, den häpna och förfärade vack­ lan hos detta kungliga huvud under detta dystra oväder, den relativa oskulden hos alla under den­ na katastrof, hos dem som dömde såväl som hos dem som dömdes, allt detta hade han betraktat, hela denna svindlande yra. Han hade sett sekler träda fram inför konventets domstol, han hade bakom I.udvig XVI, denne olycklige, som nu gjor­ des ansvarig, sett den verklige anklagade resa sig, monarkien. Hans själ hade bevarat ett rysansvärt minne av denna folkets rättvisa, som fö­<noinclude> <references/></noinclude> k97xqb91rxlygmwho56ermp7jlgolie 104 226795 660628 2026-10-30T16:49:20Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'refaller vara nästan lika opersonlig som Guds egen. Revolutionen liade hos honom efterlämnat ett underbart spår. I hans minne fanns ett levande intryclcav dessa stora år minut efter minut. En dag inför ett vittne, vars utsago vi icke kunna be­ tvivla, läste han ur minnet upp hela bokstaven a i den alfabetiska förteckningen över den konstitue­ rande församlingen. Ludvig Philip var en konung, som ej skydde lju­ set. Under hans regering var både det try... 660628 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 21 —}}</noinclude>refaller vara nästan lika opersonlig som Guds egen. Revolutionen liade hos honom efterlämnat ett underbart spår. I hans minne fanns ett levande intryclcav dessa stora år minut efter minut. En dag inför ett vittne, vars utsago vi icke kunna be­ tvivla, läste han ur minnet upp hela bokstaven a i den alfabetiska förteckningen över den konstitue­ rande församlingen. Ludvig Philip var en konung, som ej skydde lju­ set. Under hans regering var både det tryckta och det talande ordet fritt liksom samvetena. Sep­ temberdagarna voro klara. Trots att han kände styrkan hos ljuset, när det angriper privilegierna, utsatte han sin egen tron därför. Historien skall hälla honom räkning för detta. Liksom alla de historiens personer, vilka lämnat scenen, står Ludvig Philip nu inför mänsklighe­ tens domstol. Processen mot honom har knappast börjat. Den stund, då historien kommer att uttala sin av alla vördade och opartiska dom, har ännu icke inträtt. Tiden är ännu icke inne att fälla ett slut­ giltigt omdöme om denne konung, och den stränga och berömde historikern Louis Blance har till och med nyligen själv mildrat en tidigare dom. LudVictor Hugo VIII 10<noinclude> <references/></noinclude> 6m2klvxilklyoggghaxykh7k3lcv20r 104 226796 660629 2026-10-30T16:49:32Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'vig Philip har varit den utvalde bland de två halv­ heter, som man kallar 221 och 1830, det vill säga ett halvt parlament och en halv revolution. Under alla förhållanden skulle vi icke från den högre ståndpunkt där filosofien råder, kunna döma ho­ nom här från andra synpunkter än den absolut demokratiska. Ser man sakerna så, så finns det icke, bortsett från människans och folkets rätt, nå­ got annat än usurpassion. Men vad vi kunna sä­ ga för n...' 660629 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 22 —}}</noinclude>vig Philip har varit den utvalde bland de två halv­ heter, som man kallar 221 och 1830, det vill säga ett halvt parlament och en halv revolution. Under alla förhållanden skulle vi icke från den högre ståndpunkt där filosofien råder, kunna döma ho­ nom här från andra synpunkter än den absolut demokratiska. Ser man sakerna så, så finns det icke, bortsett från människans och folkets rätt, nå­ got annat än usurpassion. Men vad vi kunna sä­ ga för närvarande, sedan vi gjort dessa inskränk­ ningar, det är, att hur man än vänder på saken, kommer Ludvig Philip, om man ser honom som människa, alltid att förbliva en av de bästa furstar, vilka suttit på en tron. Vad talar mot honom? • Tronen. Tag bort ko­ nungen från Ludvig Philip, och människan står kvar. Och denna människa är god. Hans godhet förtjänar stundom vår beundran, ofta kunde, mitt under de djupaste bekymmer, efter en dag av kamp mot Europas hela diplomati, denne man vända till­ baka till sina rum på aftonen och, utmattad av trötthet och brist på sömn, vad gjorde han väl? Han tog fram aktstycken och tillbragte natten med att gå igenom en brottmålsprocess i det han an­ såg, att det visserligen ej var en ringa sal< att bju­ da Europa spetsen, men att det var ännu viktiga­<noinclude> <references/></noinclude> rq8ujpj1lsznpjiz44cwfn894hdm5fw 104 226797 660630 2026-10-30T16:49:42Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 're, att en man räddades undan döden. Han kämpa­ de mot sin justitieminister, hindrade vägen till gil­ jotinen steg för steg och stred med juristerna, des­ sa lagens pratmakare, som han kallade dem. Hans bord var överhopat med papper, han läste dem alla, oclihan hyste ständig ängslan för att han skulle behöva underteckna en dödsdom. En dag sade han till det vittne, vi förut åberopat: Denna natt har jag räddat sju. Under de första åren av hans regering...' 660630 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 23 —}}</noinclude>re, att en man räddades undan döden. Han kämpa­ de mot sin justitieminister, hindrade vägen till gil­ jotinen steg för steg och stred med juristerna, des­ sa lagens pratmakare, som han kallade dem. Hans bord var överhopat med papper, han läste dem alla, oclihan hyste ständig ängslan för att han skulle behöva underteckna en dödsdom. En dag sade han till det vittne, vi förut åberopat: Denna natt har jag räddat sju. Under de första åren av hans regering var döds­ straffet som avskaffat och det var mot konungens vilja som schavotten återinfördes. Sedan Greveplatsen försvunnit med släktens äldre gren, skapa­ de juli-monarkien en borgarnas Oréveplats, som bar namnet Barriére Saint-Jecques; de "praktiska" männen kände behovet av en till hälften negativ giljotin, och detta var en av de segrar, som Casimir Périer, vilken representerade det trångbröstade borgerskapet, vann över Ludvig Philip, vilken representerade liberalerna. Kungen hade själv skrivit anmärkningar till Beccarie. Sedan han sett Fieschis maskin, utropade han: Vilken skada, att jag icke blev sårad! Då skulle jag kunnat benåda. En annan gång skrev han med hänsyftning på sina ministrars motstånd med anledning av en po­ litisk brottsling, som är en av vår tids yppersta<noinclude> <references/></noinclude> cncy1u5uzwbyhkeyen8u8jht81p2fa9 104 226798 660631 2026-10-30T16:49:51Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'personer: Hans benådning är beviljad, och det återstår blott att utverka den. Ludvig Philip var mild som Ludvig IX och god som Henrik IV. i vår tanke står den som äger godhet, en säll­ synt pärla i historien, nästan framför den som är stor. Ludvig Philip har dömts strängt av många, för hårt kanske av andra; det är därför helt naturligt, att en man, som själv börjar bli en skugga, som har känt denne konung, avlägger sitt vittnesmål in­ för hist...' 660631 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 24 —}}</noinclude>personer: Hans benådning är beviljad, och det återstår blott att utverka den. Ludvig Philip var mild som Ludvig IX och god som Henrik IV. i vår tanke står den som äger godhet, en säll­ synt pärla i historien, nästan framför den som är stor. Ludvig Philip har dömts strängt av många, för hårt kanske av andra; det är därför helt naturligt, att en man, som själv börjar bli en skugga, som har känt denne konung, avlägger sitt vittnesmål in­ för historien. Detta är fullständigt opartiskt, ty n gravskrift, som författas av en död, är uppriktig. En skugga kan trösta den andra och vistandet till­ samman i samma mörker skänker rätten till att be­ römma. Men behöver icke befara, att man om de två i landsflykt kan säga: Den ena har smickrat den andre.<noinclude> <references/></noinclude> kgf503r1xhz21ji2dmk3trzovpj8znm 104 226799 660632 2026-10-30T16:50:10Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'varken läggas konungen eller demokratien till last. Principernas strid liknar elementernas. Oce­ anen försvarar vattnet, orkanen luften, konungen monarkien liksom demokratien folket. Det rela­ tiva, som är demokratiens, kämpar mot det abso­ luta, som är republiken. Samhället åderlåtes un­ der denna strid, men vad som nu utgör dess li­ dande, kommer i framtiden att vara till dess bä­ sta. Under alla förhållanden bör man icke klan­ dra dem, vilka strida... 660632 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 26 —}}</noinclude>varken läggas konungen eller demokratien till last. Principernas strid liknar elementernas. Oce­ anen försvarar vattnet, orkanen luften, konungen monarkien liksom demokratien folket. Det rela­ tiva, som är demokratiens, kämpar mot det abso­ luta, som är republiken. Samhället åderlåtes un­ der denna strid, men vad som nu utgör dess li­ dande, kommer i framtiden att vara till dess bä­ sta. Under alla förhållanden bör man icke klan­ dra dem, vilka strida; en av dem har tydligen orätt, ty rätten är icke, liksom kolossen från Rhodo, på två stränder samtidigt, med den ena foten i republiken och den andra i monarkien. Den är odelbar och tillhör helt och hållet den ena sidan, men de som misstaga sig, göra detta i god tro, och en blind är icke en brottsling i högre grad än en av vendéiupprorets män är en skurk. Låt oss alltså endast tillskriva ödet dessa fruktans­ värda sammanstötningar. Orkanerna må ha va­ rit än så kraftiga, det är dock icke mänskligheten som ansvarar för dem. Låt oss sluta denna framställning. Regeringen av år 1830 mötte genast svårig­ heter, och född under gårdagen måste den kämpa för det närvarande. Knappast hade den tillträtt makten, förrän den<noinclude> <references/></noinclude> 8lpwrbwpn1xp09vswsqscbo63us0hrc 104 226800 660633 2026-10-30T16:50:19Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'förnam oklara angrepp på den julibyggnad, som så nyligen hade uppförts och var så föga säker. Motståndet föddes under morgondagen, kanske fanns det redan under gårdagen. För varje månad växte motståndet, som först var hemligt men sedan blev allt mera öppet. Julirevolutionen hade utom Frankrikes gränser föga uppskattats av monarkerna, det ha vi redan sagt, och inom Frankrike hade den bedömts på många olika sätt. Gud kungör för människorna sin vilj...' 660633 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 27 —}}</noinclude>förnam oklara angrepp på den julibyggnad, som så nyligen hade uppförts och var så föga säker. Motståndet föddes under morgondagen, kanske fanns det redan under gårdagen. För varje månad växte motståndet, som först var hemligt men sedan blev allt mera öppet. Julirevolutionen hade utom Frankrikes gränser föga uppskattats av monarkerna, det ha vi redan sagt, och inom Frankrike hade den bedömts på många olika sätt. Gud kungör för människorna sin vilja i händel­ sernas skrift, en skrift, som utgöres av ett mystiskt språk. Människorna äro ständigt beredda att lä­ sa denna text, men översättningen är snabb, brist­ fällig, full av fel, luckor och motsägelser. Det är endast få människor, som förstå det gudomliga språket. De klokaste, de lugnaste, de djupaste andarna tolka den långsamt, och när de nå fram till en lösning, har denna kanske redan verkställts och massor av översättningar finnas. Varje över­ sättning skapar ett parti och varje motsägelse en sammansvärjning, och liksom varje parti tror sig hava den enda rätta texten, så tror sig varje sam­ mansvärjning äga den rätta syn på tingen. Det händer, att själva den högsta makten ej är något annat än en sammansvärjning.<noinclude> <references/></noinclude> camyrpw2m95kq1dhuop1matf6t5hxz5 104 226801 660634 2026-10-30T16:50:29Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Under varje revolution finns det människor, som göra motstånd; de bilda de gamla partierna. Des­ sa äro på kungadömet av Guds nåde, anse att re­ volutionerna endast härska med upprorets rätt och att man har rätt att bekämpa dem. Fel. Ty bakom revolutionen finner man icke folket utan konungen. Revolution är motsatsen till uppror; en revolution är en normal händelse, som i dag själv äger sitt eget berättigande, vilket visserligen har förgiftats av före...' 660634 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 28 —}}</noinclude>Under varje revolution finns det människor, som göra motstånd; de bilda de gamla partierna. Des­ sa äro på kungadömet av Guds nåde, anse att re­ volutionerna endast härska med upprorets rätt och att man har rätt att bekämpa dem. Fel. Ty bakom revolutionen finner man icke folket utan konungen. Revolution är motsatsen till uppror; en revolution är en normal händelse, som i dag själv äger sitt eget berättigande, vilket visserligen har förgiftats av föregivna revolutionärer men som ännu fläckvis lever kvar, till och med när fläckar­ na äro av blod. Revolutionen uppkommer av en nödvändighet och ej av en slump, revolution be­ tyder återvändandet till verkligheten från det konstlade. Den kommer, emedan den måste komma. Icke desto mindre angreps revolutionen år 1830 av de gamla rojalistiska partierna med hela den våldsamhet, som uppkommer av en felaktig tan­ kegång. Misstag äro utmärkta projektiler. De träffa den angripna med stor säkerhet på de sår­ baraste punkterna, emedan denna saknar sitt har­ nesk, sin logik. De angrepo denna revolution inom monarkien. De ropade: revolution varför denna konung! Sammansvärjningar äro blinda men kunna träffa målet.<noinclude> <references/></noinclude> krlfajtz9amf29wylbxocidm6pd6zly 104 226802 660635 2026-10-30T16:50:38Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Även från republikanerna hörde man detta rop. Men de hade logik på sin sida. Blindheten hos rojalisterna var klarsynthet hos republikanerna, ty 1830 hade glömt, att det fanns ett folk. Den harmsna demokratien förebrådde dem detta. Kungadömet av 1830 måste alltså tillgripa alla krafter för att kunna motstå angreppen från det förgångna och det kommande. Det representerade ögonblicket, i strid med både monarkiens sekel­ gamla tradition och den eviga rätt... 660635 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 29 —}}</noinclude>Även från republikanerna hörde man detta rop. Men de hade logik på sin sida. Blindheten hos rojalisterna var klarsynthet hos republikanerna, ty 1830 hade glömt, att det fanns ett folk. Den harmsna demokratien förebrådde dem detta. Kungadömet av 1830 måste alltså tillgripa alla krafter för att kunna motstå angreppen från det förgångna och det kommande. Det representerade ögonblicket, i strid med både monarkiens sekel­ gamla tradition och den eviga rätten. När det gällde utlandet måste 1830, som ej längre representerade revolutionen utan monar­ kien, med nödvändighet anpassa sig efter Euro­ pa. Tvånget att bevara freden ökade svårighe­ terna. En på onaturligt sätt framtvungen harmo­ ni skapar ofta större bekymmer än ett krig. Ur denna oklara konflikt, som alltjämt undansköts men alltid förnams i djupet, skapades den väp­ nade freden, en ruinerande lösning, vilken åstad­ kommits av en civilisation, som misstog sig själv.... Julimånadens konungadöme slog bakut i de enropeiska regeringarnas anspann, där den tvangs att gå mot sin egen vilja. Metternlch skulle gärna åtagit sig att leda den. Den drevs i Frankrike framåt av utvecklingen, under det att<noinclude> <references/></noinclude> i5efqocfw25fz4ar1r1a3yzde0tehrj 104 226803 660636 2026-10-30T16:51:03Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'den i Europa drev fram de° långsamma monarki­ erna. Den både bogserade och bogserades. I landets inre trängdes de stora frågorna om fattigdomen, proletariatet, lönerna, uppfostran, strafflagen, prostitutionen, kvinnorna, rikedomen, eländet, industrien, förbrukningen, fördelningen av inkomsterna, valuta och myntförhållandena, krediten, kapitalsrätt, rätten till arbete, alla des­ sa ting som möta i ett samhälle och som bildade en fruktansvärd mängd fråg... 660636 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 30 —}}</noinclude>den i Europa drev fram de° långsamma monarki­ erna. Den både bogserade och bogserades. I landets inre trängdes de stora frågorna om fattigdomen, proletariatet, lönerna, uppfostran, strafflagen, prostitutionen, kvinnorna, rikedomen, eländet, industrien, förbrukningen, fördelningen av inkomsterna, valuta och myntförhållandena, krediten, kapitalsrätt, rätten till arbete, alla des­ sa ting som möta i ett samhälle och som bildade en fruktansvärd mängd frågor. En smula vid sidan av den politiska partibild­ ningen fann man en annan överenskommelse. Mot den demokratiska jäsningen svarade en filosofiens. Samhällets elit förnam samma oro som massan och även om detta skedde på ett annat sätt, så var den dock lika stor. Filosoferna tänkte, under det att grunden, det vill säga folket, genomsyrades av revolutionära strömningar och darrade under epileptiska anfall. Var för sig eller förenade i familjer och samman­ slutningar, undersökte dessa tänkare de sociala problemen, lugnt men djupt. De voro som fred­ liga gruvarbetare vilka sakta men säkert spräng­ de in sina stollgångar i en vulkans inre och knap­ past läto sig störas av de plötsliga skakningarna eller den glöd, som skymtade fram.<noinclude> <references/></noinclude> l88ynhr6arzs0yhxsumj526z4c5ie86 104 226804 660637 2026-10-30T16:51:15Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Denna oberördhet var det kanske icke minst vackra skådespelet under denna upprörda tid. Människans lycka, se där, vad de ville vinna ur samhället. Dessa män överlämnade ej åt de politiska parti­ erna de rättsliga frågorna och nöjde sig med att syssla med lyckan. De materiella frågorna, frågorna om åkerbruk, industri och handel, blevo nästan som en ny reli­ gion. I denna civilisation där man i viss grad finner Gud men i ännu högre grad människans ve...' 660637 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 31 —}}</noinclude>Denna oberördhet var det kanske icke minst vackra skådespelet under denna upprörda tid. Människans lycka, se där, vad de ville vinna ur samhället. Dessa män överlämnade ej åt de politiska parti­ erna de rättsliga frågorna och nöjde sig med att syssla med lyckan. De materiella frågorna, frågorna om åkerbruk, industri och handel, blevo nästan som en ny reli­ gion. I denna civilisation där man i viss grad finner Gud men i ännu högre grad människans verk att i denna sammanställa och hopsmälta de olika intressena, så att de bildade en verkligt bär­ kraftig klippa, att göra detta enligt de av ekono­ merna tåligt studerade bunamiska lagarna, detta var det arbete, som utfördes av dessa politikens geologer. Man återfann dessa män under olika beteck­ ningar, vilka kunna sammanföras i ordet socia­ lister; de försökte att framlocka den mänskliga lyckans levande vatten ur verklighetens hårda sten. Deras iver omstämde allt från frågan om scha­ votten till frågan om kriget. Till de mänskliga rättigheter, vilka förkunnas av den franska revo­ lutionen, lade de kvinnans och barnens rätt.<noinclude> <references/></noinclude> cyu93g5r8bawzwddvcy3nbvcidshoq8 104 226805 660638 2026-10-30T16:51:25Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Det kanske förefaller läsaren egendomligt, att vi här icke ingående och noga ha ur teoretisk synpunkt behandlat de frågor, vilka framställts genom socialisterna. Vi skola nöja oss med att låta antyda dem. Alla de problem, vilka framläg­ gas om socialisterna, kunna, sedan de kosmiska vyerna och de mystiska drömmarna avlägsnats, återföras till tvenne grundfrågor: Det första problemet: Att skapa rikedom. Det andra: Att dela den. Den första frågan innebä... 660638 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 32 —}}</noinclude>Det kanske förefaller läsaren egendomligt, att vi här icke ingående och noga ha ur teoretisk synpunkt behandlat de frågor, vilka framställts genom socialisterna. Vi skola nöja oss med att låta antyda dem. Alla de problem, vilka framläg­ gas om socialisterna, kunna, sedan de kosmiska vyerna och de mystiska drömmarna avlägsnats, återföras till tvenne grundfrågor: Det första problemet: Att skapa rikedom. Det andra: Att dela den. Den första frågan innebär arbetets problem. Den andra lönens. I det första fallet rör det sig om användandet av kraften. I det andra om fördelningen av njutningarna. Ur ett klokt användande av styrkan framgår den offentliga makten. Ur en god fördelning av njutningarna framkom­ mer den individuella lyckan. Med en klok fördelning måste man förstå en lika fördelning men även en billig. Billigheten utgör jämlikhetens första grundpelare. Av dessa två ting tillsammans, den yttre mak­<noinclude> <references/></noinclude> i2y1c81x9wnolhpk1d4sa1zmm2b0zjf 104 226806 660639 2026-10-30T16:51:33Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'ten utåt, den individuella lyckan inåt, skapas sam­ hällets blomstring. Samhällets blomstring betyder lyckliga och fria människor, en stor nation. England har löst det första av dessa problem. Detta land har skapat beundransvärda rikedo­ mar men fördelat dem dåligt. Denna lösning är icke fullständig ocliför till två ytterligeter: Ä ena sidan en häpnadsväckande rikedom, å den andra en lika häpnadsväckande fattigdom. Alla njutningar tillfalla några...' 660639 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 33 —}}</noinclude>ten utåt, den individuella lyckan inåt, skapas sam­ hällets blomstring. Samhällets blomstring betyder lyckliga och fria människor, en stor nation. England har löst det första av dessa problem. Detta land har skapat beundransvärda rikedo­ mar men fördelat dem dåligt. Denna lösning är icke fullständig ocliför till två ytterligeter: Ä ena sidan en häpnadsväckande rikedom, å den andra en lika häpnadsväckande fattigdom. Alla njutningar tillfalla några, alla umbäranden de öv­ riga, det vill säga folket. Privilegierna, undanta­ gen, monopolen, feodalrättigheterna, allt uppstår i arbetet. Det är ett falskt och farligt förhållan­ de att låta den enskildes lidanden utgöra grund­ valen för det offentligas makt och att låta statens storhet bottna i så mycket umbärande. En så­ dan storhet lider av ett inre fel, i det att den byg­ ger endast på det materiella och tar hänsyn till det moraliska. Kommunismen ocli agrarerna tro sig kunna lösa det andra problemet. De misstaga sig. Den för­ delning, de föreslå, dödar all produktion. Om allt delas lika, upphäves varje tävlan och följaktligen varje arbete. Det är en fördelning, som liknar slaktarens, vilken dödar allt han delar. Det är<noinclude> <references/></noinclude> deqbcphufl99ktk8x4p604q9iutn68v 104 226807 660640 2026-10-30T16:51:42Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'därför omöjligt att nöja sig med dessa lösningar. Att döda rikedomen är icke att fördela den. Skall man nå fram till en riktig lösning, måste båda frågorna besvaras samtidigt. Svaret på bå­ da frågorna blir detsamma. Löser man det första problemet, när man fram till Venedig eller England. Man får antingen en konstlad makt, som i Venedig eller en materiell som i England; man når fram till bibelns rike man. Och slutet på detta blir antingen att mak­...' 660640 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 34 —}}</noinclude>därför omöjligt att nöja sig med dessa lösningar. Att döda rikedomen är icke att fördela den. Skall man nå fram till en riktig lösning, måste båda frågorna besvaras samtidigt. Svaret på bå­ da frågorna blir detsamma. Löser man det första problemet, när man fram till Venedig eller England. Man får antingen en konstlad makt, som i Venedig eller en materiell som i England; man når fram till bibelns rike man. Och slutet på detta blir antingen att mak­ ten förloras genom våld som i Venedig eller ge­ nom en bankrutt, som fallet kommer att bli med England. Och den övriga världen skall ej hindra fallet, och döden skall komma, emedan allt som endast är egoism, måste dö, då det ej för männi­ skosläktet innebär varken en dygd eller en idé. Det är uppenbart, att vi med orden Venedig och England icke beteckna folken utan samfunden, oligarkier, vilka trängt sig på folken, och utan att utgöra nationen rest sig över denna, de hysa alltid vördnad och sympati för nationerna. I sin egenskap av folk, kommer Venedig att återfödas. I sin egenskap av aristokrati, kommer England att falla, men som folk är det odödligt. Men låtom oss nu fortsätta. Besvara båda frågorna, egga den rike och be-<noinclude> <references/></noinclude> phdpjgl2kjoit3ky8zy23mnkxcmttr5 104 226808 660641 2026-10-30T16:51:55Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'skydda den fattige, undertryck nöden och gör ett slut på det orättvisa utnyttjandet av den svage, tygla den orättvisa avundsjukan, som hyses av den, vilken ännu vandrar på vägen, mot den som nått målet, avväg matematiskt och i fullt samför­ stånd lönerna i förhållande till det utförda arbe­ tet, låt den fria och obligatoriska undervisningen ingå förening och gör kunskapen till medborga­ rens grund, utveckla intelligenserna allt under det att armar...' 660641 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 35 —}}</noinclude>skydda den fattige, undertryck nöden och gör ett slut på det orättvisa utnyttjandet av den svage, tygla den orättvisa avundsjukan, som hyses av den, vilken ännu vandrar på vägen, mot den som nått målet, avväg matematiskt och i fullt samför­ stånd lönerna i förhållande till det utförda arbe­ tet, låt den fria och obligatoriska undervisningen ingå förening och gör kunskapen till medborga­ rens grund, utveckla intelligenserna allt under det att armarna sysselsättas, var på en gång ett mäk­ tigt folk oclien familj av lyckliga människor, de­ mokratisera äganderätten men ej genom att av­ skaffa den utan genom att göra den allmän, så att varje medborgare äger något, vilket är lätta­ re att genomföra än man tror, vilket allt betyder, att man skall lära sig att skapa rikedomar och att fördela dem. Man når då samtidigt den ma­ teriella ocliden moraliska storheten och blir vär­ dig Frankrikes stora namn. Detta är socialismens predikan, om man bort­ ser från några enstaka sekter. Det är detta som den vetat framföra. Dess strävan är värd vår beundran, oclivi må­ ste kalla det ädelt och storslaget. Dessa teorier, dessa läror, denna opposition, denna oväntade nödvändighet för människan i<noinclude> <references/></noinclude> jpj4s88aox1jt5plqjz9kiuaisn7jc2 104 226809 660642 2026-10-30T16:52:05Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'statens tjänst att räkna med filosoferna, denna oklara aning om kommande stora ting, tvånget att skapa en ny politik, som stämde överens med den gamla utan att allt för mycket strida med revolutionens ideal, en situation, där Lafayette måste försvara Polignac och trots detta upplopp och tack vare det dagliga framåtskridande par­ lamentet och demonstrationerna på gatorna, in­ tressen, vilka måste hållas i jämvikt, hans egen tro på revolutionen och kans... 660642 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 36 —}}</noinclude>statens tjänst att räkna med filosoferna, denna oklara aning om kommande stora ting, tvånget att skapa en ny politik, som stämde överens med den gamla utan att allt för mycket strida med revolutionens ideal, en situation, där Lafayette måste försvara Polignac och trots detta upplopp och tack vare det dagliga framåtskridande par­ lamentet och demonstrationerna på gatorna, in­ tressen, vilka måste hållas i jämvikt, hans egen tro på revolutionen och kanske en aning om det öde, som väntade honom, vilken ej erhållit den högsta makten med allas bifall, hans fasta beslut att bliva sin släkts traditioner trogen, hans kär­ lek till den egna familjen och hans allvarliga akt­ ning för folket — allt detta bidrog att plåga Lud­ vig Philiph, och hur kraftig han än var, och vil­ ket mod han än förstod att utveckla, så tyngdes han dock stundom av konungamanteln. Han förnam, hur han förlorade fotfästet, men detta Frankrike, som vacklade under honom, var dock mer än någonsin Frankrike. Mörka moln skockade sig vid synranden. Ett egendomligt mörker kom allt närmare och in­ svepte så småningom människorna, tingen och idéerna. Detta mörker kom från den samlande harmen och från tänkarna. Allt det man hade<noinclude> <references/></noinclude> 6pkpwc25096ozkum447vwtw5r29i2c4 104 226810 660643 2026-10-30T16:52:14Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'haft så bråttom att kväva, började nu åter att an­ das. Den hederlige mannens samvete måste ibland draga ett djupt andedrag, så osund var denna luft, som förpestades av med sanning blan­ dade sofismer. Hjärtat hade svårt att arbeta i den tryckande atmosfär, som vilade över samhäl­ let och darrade som aspens löv, när stormen närmar sig. Den elektriska spänningen var så stark, att i vissa tillfällen förste bäste tycktes kunna bringa den till utlösn...' 660643 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 37 —}}</noinclude>haft så bråttom att kväva, började nu åter att an­ das. Den hederlige mannens samvete måste ibland draga ett djupt andedrag, så osund var denna luft, som förpestades av med sanning blan­ dade sofismer. Hjärtat hade svårt att arbeta i den tryckande atmosfär, som vilade över samhäl­ let och darrade som aspens löv, när stormen närmar sig. Den elektriska spänningen var så stark, att i vissa tillfällen förste bäste tycktes kunna bringa den till utlösning. Men efter såda­ na blixtar återtog dunklet sitt välde. Man hörde då och då ett dovt mullrande, vilket visade, att luften ännu ej var rensad. Tjugo månader hade knappast förflutit efter julirevolutionen, men året 1832 ingick dock un­ der hotande auspicier. Folket var utblottat, ar­ betarna saknade bröd, och den siste prinsen av Condé hade dött under mystiska omständigheter; från Bryssel hade man jagat bort ätten Nassau, liksom Bourbonerna från Paris och Belgien hade erbjudit sig åt en fransk furste men givits åt en engelsk. Nicolaus var hatfylld, bakom oss funnos söderns tvenne demoner, Ferdinand av Spa­ nien och Miguel i Portugal, Italiens mark darra­ de, MetternIch sträckte ut sin hand över Boulogna, Frankrike hade korsat Österrikes planer i AncoVictor Hugo VIII 11<noinclude> <references/></noinclude> 9qr6oetwqg095n9w20esjcg0vwomcvj 104 226811 660644 2026-10-30T16:52:25Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'na. I norra Europa hördes det ödesdigra IjuUet från den hammare, som än en gång slog på Po­ lens likkista. Från hela Europa kastades spanan­ de och spörjande blickar mot Frankrike. Eng­ land var en föga pålitlig bundsförvant, som varje ögonblick var beredd att kasta sig över den svage. Senaten dolde sig bakom Beccarias rygg för att undanhålla rätvisan fyra huvuden, liljorna utplånades från fält och konungs rand, korset togs ned från Nötre-Dame-kyr...' 660644 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 38 —}}</noinclude>na. I norra Europa hördes det ödesdigra IjuUet från den hammare, som än en gång slog på Po­ lens likkista. Från hela Europa kastades spanan­ de och spörjande blickar mot Frankrike. Eng­ land var en föga pålitlig bundsförvant, som varje ögonblick var beredd att kasta sig över den svage. Senaten dolde sig bakom Beccarias rygg för att undanhålla rätvisan fyra huvuden, liljorna utplånades från fält och konungs rand, korset togs ned från Nötre-Dame-kyrkan. Lafayette hade förlorat allt inflytande, Laffitte hade ru­ inerats, Benjamin Constanc hade dött i fattigdom, Casimir Perler hade dött, trött på makten, den politiska och den sociala gnistan spred sig sam­ tidigt i landets båda huvudstäder, i tankens och i arbetets, ty i Paris flammade inbördeskriget upp, och i Lyon det sociala. Båda städerna stodo i brand, och folkets panna belystes av vulkanens glöd; det södra Frankrike var fanatiskt, det väst­ ra i uppror, hertiginnan av Berry var i Vendée, intriger, sammansvärjningar, revolter, kolera, allt bidrog att öka ljudet, som dovt antydde komman­ de händelser.<noinclude> <references/></noinclude> bol2d4mmxnoqexkd9o6g9u4hce66aku 104 226812 660645 2026-10-30T16:52:42Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'de skulle skynda ut på gatan vid första alarm" och att de skulle kämpa utan att räkna motståndarnas antal. Sedan denna ed avlagts, ropade en man från ett hörn av salen: Du hör det, du har svurit det! Ibland fördes man upp till ett privat rum i andra våningen, där man fick genomgå ceremonier, som erinra om frimurarnas, nykomlingen fick avlägga ed på "att han skulle betjänas på samma sätt som famljefäderna", så löd formeln. I de offentliga kafélokalern...' 660645 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 40 —}}</noinclude>de skulle skynda ut på gatan vid första alarm" och att de skulle kämpa utan att räkna motståndarnas antal. Sedan denna ed avlagts, ropade en man från ett hörn av salen: Du hör det, du har svurit det! Ibland fördes man upp till ett privat rum i andra våningen, där man fick genomgå ceremonier, som erinra om frimurarnas, nykomlingen fick avlägga ed på "att han skulle betjänas på samma sätt som famljefäderna", så löd formeln. I de offentliga kafélokalerna läste man "uppro­ riska" flygblad. "Det visade ett öppet förakt för regeringen" hette det i en av tidens hemliga rap­ porter. Man hörde ord som dessa: Jag känner icke nam­ nen på ledarna. Vi utomstående få icke veta dem förrän två timmar i förväg. En arbetare sade: Vi äro trehundra, och om vi lägga samman femtio öre var, blir det etthundrafemtio kronor till krut och kulor. En annan sade: Jag begär inte sex månader, jag begär inte ens två. Det kommer ej att dröja två veckor, innan vi äro lika starka som regeringen. Varför skall man tveka, när man är tjugofemtusen man.<noinclude> <references/></noinclude> hu7zcvw29kv7t7i54yg149d2d9jnyj5 104 226813 660646 2026-10-30T16:52:52Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'En tredje sade: Jag är uppe varje natt för att göra patroner. Då och då kommo välklädda herrar, vilka läm­ nade stora beställningar och sågo ut som ledare, vilka tryckte händerna på de inflytelserikaste ar­ betarna och sedan gingo sin väg. De stannade aldrig mer än tio minuter. Med låg röst utbytte man de betydelsefulla orden: Saken är mogen, måttet är rågat. Alla mumlade samma formel, och upphetsningen var så stor, att en arbetare en dag, då loka...' 660646 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 41 —}}</noinclude>En tredje sade: Jag är uppe varje natt för att göra patroner. Då och då kommo välklädda herrar, vilka läm­ nade stora beställningar och sågo ut som ledare, vilka tryckte händerna på de inflytelserikaste ar­ betarna och sedan gingo sin väg. De stannade aldrig mer än tio minuter. Med låg röst utbytte man de betydelsefulla orden: Saken är mogen, måttet är rågat. Alla mumlade samma formel, och upphetsningen var så stor, att en arbetare en dag, då lokalen var full av gäster utropade: Vi hava inga vapen. En av hans kamrater svarade: Soldaterna hava! Han parodierade med detta en av Bonapartens dagorder till den italienska armén. "När de icke mera ha något hemligt att tala om", skrives i en rapport, "träffas de icke". Man förstår knappast, vilka hemligheter de kun­ nat haft, när de så öppet kunde säga allt som de gjorde. Sammankomsterna voro ibland förlagda till be­ stämda tider. Stundom bevistades de endast av åtta eller tio personer, vilka alltid voro desamma. Vid andra tillfällen åter ägde alla tillträde, och lo­ kalen var överfull. En del kommo på grund av ärlig övertygelse, andra emedan de gingo förbi<noinclude> <references/></noinclude> fhn98ks3on09cf94r2053s78zsg6kxp 104 226814 660647 2026-10-30T16:53:01Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'lokalen "på vägen till sitt arbete". Alldeles som under revolutionen fanns det på dessa värdshus patriotiska kvinnor, vilka omfamnade och kysste de nykomna. Men andra och mera betydelsefulla händelser skulle äga rum. En person trädde in på krogen, intog sin för­ täring och gick med följande ord: Källarmästare, revolutionen kommer att betala. På ett värdshus tvärs över Charonnegatan ut­ såg man ombud för revolutionen genom att draga lotter ur en möss...' 660647 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 42 —}}</noinclude>lokalen "på vägen till sitt arbete". Alldeles som under revolutionen fanns det på dessa värdshus patriotiska kvinnor, vilka omfamnade och kysste de nykomna. Men andra och mera betydelsefulla händelser skulle äga rum. En person trädde in på krogen, intog sin för­ täring och gick med följande ord: Källarmästare, revolutionen kommer att betala. På ett värdshus tvärs över Charonnegatan ut­ såg man ombud för revolutionen genom att draga lotter ur en mössa. Hos en fäktmästare, som gav lektioner vid De Cotte-gatan, samlade sig arbetarna för att få lek­ tioner. Man fann där en vapensamling av trä­ svärd, käppar och floretter. En dag tog man knop­ parna av floretterna. En arbetare sade: Vi äro tjugofem, men man räknar icke med mig utan an­ ser mig för att vara en maskin. Denne man var den längre fram mycket omtalade Quénisset. De händelser, som förbereddes, erhöllo så småningom en egendomlig ryktbarhet. När en kvinna sopade utanför sin port, sade hon till en annan: De ha redan länge arbetat med att göra patroner. På de offentliga platserna läste man upprop till nationalgardet i departementen. Ett av dessa<noinclude> <references/></noinclude> ryer44ukki6dpvd17dau22me0jvasvp 104 226815 660648 2026-10-30T16:53:10Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'upprop var undertecknat med namnet Burtot, käl­ larmästare. Utanför en vinhandel vid Lénoirtorget trädde en dag en skäggig man med italiensk brytning upp på en sten samt läste med hög röst upp ett egen­ domligt plakat, som tycktes härröra sig från nå­ gon hemlig makt. Massorna samlade sig runt ho­ nom och applåderade. De ord, vilka väckte det största bifallet, ha upptecknats: "Våra läror mot­ arbetas, våra upprop rivas sönder och man spi­ onera...' 660648 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 43 —}}</noinclude>upprop var undertecknat med namnet Burtot, käl­ larmästare. Utanför en vinhandel vid Lénoirtorget trädde en dag en skäggig man med italiensk brytning upp på en sten samt läste med hög röst upp ett egen­ domligt plakat, som tycktes härröra sig från nå­ gon hemlig makt. Massorna samlade sig runt ho­ nom och applåderade. De ord, vilka väckte det största bifallet, ha upptecknats: "Våra läror mot­ arbetas, våra upprop rivas sönder och man spi­ onerar på och kastar i fängelse våra ombud... Det höga priset på bomullen har omvänt massor av borgare ... Folkets framtid förberedes inom våra okända led ... Det kan icke vara på annat vis, handling eller reaktion, revolution eller motrevolution. Ty i vår tid tror man icke längre på trögheten eller oroligheten. För folket eller mot folket, det är frågan. Det finns intet annat val ... Den dag ni ej längre vill veta av oss, kunna ni kasta bort oss, men till dess böra ni hjälpa oss att tränga framåt. Allt detta skedde mitt på dagen. Något annat som var ännu djärvare, blev just på grund av sin djärvhet misstänkt av folket. Den 4 april 1832 steg en man upp på en sten i hörnet av Sainte-Maugulrite-gatan ocliutropade: Jag är Babeufist.<noinclude> <references/></noinclude> swfg2267n0ndjusw72wzitzcnbt0oek 104 226816 660649 2026-10-30T16:53:20Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Men under namnet Babeuf anade folket namnet Gisquet. Bland annat sade en förbipasserande: — Ned med äganderätten. Vänsterns motstånd är fegt och förrädiskt. När den vill ha något ge­ nomfört, predikar den revolution. Den är demo­ kratisk för att ej duka under och rojalistisk för att ej behöva slåss. Republikanerna äro dägg­ djur med fjädrar. Misstro republikanerna, arbe­ tande medborgare! — Tig medborgare, polisspion! ropade en ar­ betare. Det...' 660649 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 44 —}}</noinclude>Men under namnet Babeuf anade folket namnet Gisquet. Bland annat sade en förbipasserande: — Ned med äganderätten. Vänsterns motstånd är fegt och förrädiskt. När den vill ha något ge­ nomfört, predikar den revolution. Den är demo­ kratisk för att ej duka under och rojalistisk för att ej behöva slåss. Republikanerna äro dägg­ djur med fjädrar. Misstro republikanerna, arbe­ tande medborgare! — Tig medborgare, polisspion! ropade en ar­ betare. Detta gjorde slut på talet. Det inträffade också mystiska tilldragelser. En arbetare mötte en dag i närheten av klub­ ben "en välklädd man", som sade till honom: Vart går du medborgare? — Min herre, svarade arbetaren, jag har icke nöjet att vara bekant med eder. — Men jag känner dig, och mannen tilläde: Var ej orolig, jag är en av kommitténs agenter. Man misstänkte, att du icke är pålitlig. Nu vet du, att man har ett öga på dig, om du skulle vilja yppa något. Därpå tryckte han arbetarens hand och gick med följande ord: Vi komma snart att återses. Polisen var på sin vakt och uppsnappade märk­<noinclude> <references/></noinclude> 3uk24dop6v18hg2093whutebd22ag7w 104 226817 660650 2026-10-30T16:53:29Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'värdiga samtal icke blott på värdshusen utan även på öppen gata: Laga att du blir intagen så fort som möjligt, sade en vävare till en snickare. — Varför? — Man kan kanske få möjlighet att skjuta ett skott. Två män i trasor utbytte följande mystiska ord: — Vem härskar över oss? — Det är herr Philiph. — Nej det är borgarna. En annan gång hörde man tvenne män i förbi­ farten säga till varandra: Vi ha en god anfalls­ plan. Ett enskilt s...' 660650 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 45 —}}</noinclude>värdiga samtal icke blott på värdshusen utan även på öppen gata: Laga att du blir intagen så fort som möjligt, sade en vävare till en snickare. — Varför? — Man kan kanske få möjlighet att skjuta ett skott. Två män i trasor utbytte följande mystiska ord: — Vem härskar över oss? — Det är herr Philiph. — Nej det är borgarna. En annan gång hörde man tvenne män i förbi­ farten säga till varandra: Vi ha en god anfalls­ plan. Ett enskilt samtal mellan fyra män hopkrupna vid ett dike vid Tröné-porten uppfattades även: — Allt skall göras för att han icke längre skall kunna stanna i Paris. — Vilken han? Ovissheten var hotfull. "De ledande männen", som de kallades i för­ staden, höllo sig i skymundan. Man trodde, att de träffades på ett värdshus invid Pointe S:t Eustache en man vid namn Aug. — vilken ledde skräddar­ nas understödsförening på Mondéteur-gatan, an­ sågs vara mellanhanden mellan ledarna och för­ staden. Ett djupt dunkel svävade dock kring des­<noinclude> <references/></noinclude> 8u6nzwsgd48hnnivbonzdy7r1m2qamj 104 226818 660651 2026-10-30T16:53:40Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'sa ledare, och det finns ingen säker orsak för att förringa stoltheten i det svar, som en anklagad längre fram avlade inför pärskammarens domstol. — Vem var eder ledare? — Jag har aldrig träffat någon sådan och er­ känner ingen. Ännu nöjde man sig dock med ord, vilka voro otydliga, med lösa förslag och hörsagor. Men mera oroande tecken skulle visa sig. En snickare, vilken på De Reuilly-gatan höll på att spika upp några plankor kring en tomt, där...' 660651 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 46 —}}</noinclude>sa ledare, och det finns ingen säker orsak för att förringa stoltheten i det svar, som en anklagad längre fram avlade inför pärskammarens domstol. — Vem var eder ledare? — Jag har aldrig träffat någon sådan och er­ känner ingen. Ännu nöjde man sig dock med ord, vilka voro otydliga, med lösa förslag och hörsagor. Men mera oroande tecken skulle visa sig. En snickare, vilken på De Reuilly-gatan höll på att spika upp några plankor kring en tomt, där man höll på med en nybyggnad, fann ett sönder­ rivet brev, där man ännu kunde läsa följande rader: "Det är nödvändigt att kommittén vidtager mått och steg för att hindra rekryteringen inom de olika sällskapen .. ." vidare läste man ett postscriptum: "Vi hava vidare fått veta, att det finnes gevär vid Faubourg-Poissonnieri-gatan fem, till ett an­ tal av fem eller sextusen hos en vapenhandlare därstädes. Sektionen har inga vapen". Snickaren blev förvånad och visade papperet för sina grannar. En bit från det första fann han ett nytt papper, som även det var sönderrivet, och som var ännu mera betecknande, varför vi åter­ giva det på grund av dess historiska värde.<noinclude> <references/></noinclude> to7pqtxh2js4wmyyl2in8l9rj0bqvwl 104 226819 660652 2026-10-30T16:53:54Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Q C D E Denna lista läres utantill. Sedan rives den sönder. De, som blivit an­ tagna, skola göra på samma sätt, sedan de fått sina order. Hälsning och broderskap. L. u 0g a'fe De personer, vilka erhöllo kunskap om detta fynd, visste först senare innebörden av dessa fyra stora bokstäver: quinturions, centurions, décurions, éclaireurs samt av bokstäverna u og a' fe vilka bildade ett datum, nämligen den 15 april 1832. Under de fyra stora bokstäverna... 660652 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 47 —}}</noinclude>Q C D E Denna lista läres utantill. Sedan rives den sönder. De, som blivit an­ tagna, skola göra på samma sätt, sedan de fått sina order. Hälsning och broderskap. L. u 0g a'fe De personer, vilka erhöllo kunskap om detta fynd, visste först senare innebörden av dessa fyra stora bokstäver: quinturions, centurions, décurions, éclaireurs samt av bokstäverna u og a' fe vilka bildade ett datum, nämligen den 15 april 1832. Under de fyra stora bokstäverna stodo namn och karaktäristiska beskrivningar, till exem­ pel Q, Bannarel, 8 gevär, 83 patroner, en säker man. — C. Baubiére, 1 pistol, 40 patroner. — D. Rollet, 1 florett, 1 pistol, I kruthorn. — E. Tessier, 1 sabel, 1 tornister, noggrann. — Terreur, 8 gevär, tapper, o. s. v. Slutligen fann snickaren, fortfarande på samma plats, ett tredje papper, på vilket man ännu tydligt kunde läsa denna gåtfulla lista: Enhet. Blanchard. Arbre-sec. 6. Barra, Soize. Salle-a u-Comte. Kosciusko, Aubry le boucher? J, J. R. Cajus Gracchus. Revisionsrätt Dufon Four.<noinclude> <references/></noinclude> f24ldlkvjb13spi131r39n6ktv21mgd 104 226820 660653 2026-10-30T16:54:04Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Chute des Girondins Derbac Maubuée. Washington, Pinson. l pist. 86 cart. Marseillaise. Souver, de peuple Michel Quincampoix Sabre. Hoche. Marceau. Platon. Arbre-sec. Varsovie. Tilly, crieur du Populaire. Den hederlige mannen, som fick tag på denna lista, fick sedan veta dess innebörd. Det synes som om den var en fullständig förteckning över sektionerna i fjärde arondissementet inom Sam­ fundet för människans rättigheter med sektions­ chefernas namn o... 660653 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 48 —}}</noinclude>Chute des Girondins Derbac Maubuée. Washington, Pinson. l pist. 86 cart. Marseillaise. Souver, de peuple Michel Quincampoix Sabre. Hoche. Marceau. Platon. Arbre-sec. Varsovie. Tilly, crieur du Populaire. Den hederlige mannen, som fick tag på denna lista, fick sedan veta dess innebörd. Det synes som om den var en fullständig förteckning över sektionerna i fjärde arondissementet inom Sam­ fundet för människans rättigheter med sektions­ chefernas namn och adress. Nu, när alla dessa tilldragelser tillhöra historien, kan man offentlig­ göra dem. Man bör kanske tillägga, att Samfun­ det för människans rättigheter synes ha stiftats efter den tidpunkt, då detta papper hittades. Kan­ ske var det endast ett första utkast. Men efter allt detta prat och alla dessa förslag började man nå fram till något mera påtagligt. På Popincuo-gatan hos en kramhandlare fann man i en byrålåda sju grå pappersark, vikta i fyra delar. Inne i dem fann man tjugosex blad av sam­ ma grå papper, vikta i form av patroner, samt ett kort, på vilket man läste:<noinclude> <references/></noinclude> 6psif92c9vtx7wb0x0p1ihe4gbg0oly 104 226821 660654 2026-10-30T16:54:14Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Salpeter — 24 lod, svavel — 4 lod, kol — 5 lod, vatten — 4 lod. Undersökningen konstaterade, att det kändes en stark krutlukt i lådan. En murare, som återvände efter dagens arbete, glömde ett litet paket på en bänk nära Austerlitzbron. Paketet beslagtogs, och när man öppnade det, fann man tvenne broschyrer, undertecknade Lahautiére, samt en visa med titeln: "Arbetare förenen eder". Därtill fanns en bleckask med pa­ troner. Två arbetare sutto och...' 660654 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 49 —}}</noinclude>Salpeter — 24 lod, svavel — 4 lod, kol — 5 lod, vatten — 4 lod. Undersökningen konstaterade, att det kändes en stark krutlukt i lådan. En murare, som återvände efter dagens arbete, glömde ett litet paket på en bänk nära Austerlitzbron. Paketet beslagtogs, och när man öppnade det, fann man tvenne broschyrer, undertecknade Lahautiére, samt en visa med titeln: "Arbetare förenen eder". Därtill fanns en bleckask med pa­ troner. Två arbetare sutto och festade, och då den ene skulle hjälpa den andre, som blivit illamående, kände han en pistol i hans rockficka. I en avskrädeshög på boulevarden mellan Pére Lathaise och Tröneporten, på en av de mest över­ givna platserna, funno några lekande barn en säck, som innehöll en kulform, en apparat för tillverk­ ning av patroner, en ask, i vilken man fann krut, samt en liten gjutgryta, i vars inre man fann tyd­ liga spår av smält bly. När några poliser klockan fem en morgon helt oförmodat trängde in hos en man vid namn Par­ don, som senare blev chef för sektionen Barricarde-Merry samt dödades under upploppet i april<noinclude> <references/></noinclude> 3wg9ieqs9b1dlqiswwcsorr1d9l9wei 104 226822 660655 2026-10-30T16:54:29Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '1834, funno de honom fullt påklädd och med han­ den full av patroner, vilka han just tillverkat. Vid den tid på dagen, då arbetarna taga sin middagsrast, hade man sett två män mötas mellan Picpus- och Charenton-portarna på en liten krog, vilken som skylt hade ett schackspel. Den ena av männen tog fram ur sin blus en pistol, som han gav den andre. När han gjort detta, märkte han, att kroppens utdunstning hade gjort krutet något fuktigt. Han laddade där... 660655 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 50 —}}</noinclude>1834, funno de honom fullt påklädd och med han­ den full av patroner, vilka han just tillverkat. Vid den tid på dagen, då arbetarna taga sin middagsrast, hade man sett två män mötas mellan Picpus- och Charenton-portarna på en liten krog, vilken som skylt hade ett schackspel. Den ena av männen tog fram ur sin blus en pistol, som han gav den andre. När han gjort detta, märkte han, att kroppens utdunstning hade gjort krutet något fuktigt. Han laddade därför pistolen på nytt, var­ på de båda männen skildes åt. En man vid namn Gallais, som senare dödades under aprilupploppet vid Beiaubourge-gatan, skröt med att han hemma hos sig hade sjuhundra pa­ troner och tjugofyra gevärsflintor. Myndigheterna mottogo en dag underrättelsen om att denne man just hade delat ut vapen i för­ staden jämte tvåhundratusen patroner. Följande vecka utdelades trettiotusen patroner. Egendom­ ligt nog lyckades polisen aldrig finna några. I ett uppsnappat brev läste man: Den dag är icke av­ lägsen, då klockorna på fyra tinnar skola samman­ kalla åttiotusen patrioter. Alla visste oclikände till denna jäsning,som man nästan skulle kunnat kalla lugn. Det före­ stående upproret organiserades, helt obekymrat<noinclude> <references/></noinclude> snw9qyztf45y0elmignqdym5fachboc 104 226823 660656 2026-10-30T16:54:39Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'inför myndigheternas ögon. Denna kris var ännu underjordisk men likväl fullt märkbar. Borgarna talade helt fredligt med arbetarna om vad som för­ bereddes. Man sade: Hur står det till med upp­ roret? i samma ton som man skulle sagt: Hur mår din hustru? En möbelhandlande på Moreau-gatan sade: Nå, när tänker ni angripa? Oclien annan handlande sade: Snart går man till angrepp. Jag vet det. För en månad sedan voro ni femtontusen men nu äro ni tjugofem. Ha... 660656 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 51 —}}</noinclude>inför myndigheternas ögon. Denna kris var ännu underjordisk men likväl fullt märkbar. Borgarna talade helt fredligt med arbetarna om vad som för­ bereddes. Man sade: Hur står det till med upp­ roret? i samma ton som man skulle sagt: Hur mår din hustru? En möbelhandlande på Moreau-gatan sade: Nå, när tänker ni angripa? Oclien annan handlande sade: Snart går man till angrepp. Jag vet det. För en månad sedan voro ni femtontusen men nu äro ni tjugofem. Han erbjöd grannen sin bössa och en liten pistol, som han ville sälja för sju francs. Den revolutionära febern ökades. Ingen plats varken i Paris eller i Frankrike gick helt fri. Över­ allt kände man pulsens feberaktiga slag liksom de hinnor, vilka uppstå vid vissa inflammationer i människokroppen, började de hemliga sällskapens nätverk att sträcka sig över hela landet. Ur före­ ningen Folkets vänner uppkom samfundet Männi­ skans rättighet, vilket daterade en av sina dag­ order: Pluviösg, år 40 av den republikanska eran. Detta sällskap skulle överleva domstolarnas be­ slut om dess upplösning och tvekade ej att giva följande betecknande namn åt sina olika avdel­ ningar:<noinclude> <references/></noinclude> 0ukyptkaqb1eokvpholf86z5iylsbqw 104 226824 660657 2026-10-30T16:54:50Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Pikarna. Stormklockan. Alarmkanonen. Frygiska mössan. 21 januari. Tiggarna. Truanderna. Framåt. Robespierre. Jämlikhet. Det skall lyckas. Samfundet människans rättigheter gav upphov till sällskapet Handling. Dessa voro otåliga och ivriga medlemmar, vilka önskade skynda före alla andra. Andra sammanslutningar sökte värva re­ kryter från de stora samfunden. Så uppkom Gal­ liska sällskapet och vidare Samhällenas organisa­ tionskommitté, Pressens frihet.... 660657 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 52 —}}</noinclude>Pikarna. Stormklockan. Alarmkanonen. Frygiska mössan. 21 januari. Tiggarna. Truanderna. Framåt. Robespierre. Jämlikhet. Det skall lyckas. Samfundet människans rättigheter gav upphov till sällskapet Handling. Dessa voro otåliga och ivriga medlemmar, vilka önskade skynda före alla andra. Andra sammanslutningar sökte värva re­ kryter från de stora samfunden. Så uppkom Gal­ liska sällskapet och vidare Samhällenas organisa­ tionskommitté, Pressens frihet. Den personliga fri­ heten, Folkuppfostran, Mot de indirekta skatterna. I fortsättningen fann man även sällskapet Ouvrieres égalitaires, som delade upp sig i tre avdelnin­ gar, égalisterna, kommunisterna och reformisterna. Bastiljens armé var en militäriskt ordnad sammanslutning, där fyra män stodo under befäl av en korpral, tio under en sergeant, tjugo under en underlöjtnant och fyrtio under en löjtnant. Där<noinclude> <references/></noinclude> 7u8cw7wpw2v7iqp7dkcvi56mlz0xux6 104 226825 660658 2026-10-30T16:55:02Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'fanns aldrig mer än fem man, som kände varandra. Organisationen utmärkte sig för en kombination av försiktighet och djärvhet, som erinrar om Venedigs sammansvärjning. Ledningen ägde tvenne armar, sällskapen Handling och Bastiljen; ett legitimistiskt samfund, de trogna riddarna, befann sig även bland dessa republikanska men avslöjades och avskyd­ des. De parisiska sammanslutningarna grenade ut sig till de större städerna. Lyon, Nantes, Lille och Mar­ s... 660658 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 53 —}}</noinclude>fanns aldrig mer än fem man, som kände varandra. Organisationen utmärkte sig för en kombination av försiktighet och djärvhet, som erinrar om Venedigs sammansvärjning. Ledningen ägde tvenne armar, sällskapen Handling och Bastiljen; ett legitimistiskt samfund, de trogna riddarna, befann sig även bland dessa republikanska men avslöjades och avskyd­ des. De parisiska sammanslutningarna grenade ut sig till de större städerna. Lyon, Nantes, Lille och Mar­ seille ägde sina sammanslutningar för Människans rättigheter, carbonari. De fria männen. Alx ägde ett revolutionärt sällskap, som hette Cougourde. Vi ha redan nämnt detta namn. I Paris jäste det nästan lika mycket i förstaden Saint-Marseicau som i förstaden Saint Antoine och skolorna voro nästan lika oroliga som förstä­ derna. Ett kafé på Saint-Hyacinthegatan och kro­ gen Sept-Billards på Mathurins-Saint-Jaques-gatan tjänade till mötesplats för de studerande. Vi ha redan sett, att sällskapet A. B. C:s vänner, vil­ ket var anslutet till samfundet i Agners och Aix, möttes på kafé Musain. Vi ha även sett, att dessa unga män samlades på den restaurang nära Mondétou-gatan, som man kallade Corinthen. Dessa möten voro hemliga. Andra voro så offentliga Victor Hugo VIII 12<noinclude> <references/></noinclude> ni35bixfnwujf55n4udul9ykos78yo1 104 226826 660659 2026-10-30T16:55:15Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'som möjligt, och man kan döma om den djärvhet som visades, genom följande förhör under en av de senare processerna: Var hölls denna samman­ komst? — På De la Paix-gatan. — Hos vem? — På gatan. — Vilka sektioner voro där? — Endast en. — Vilken? — Sektionen Manuel. — Vem var ledaren? — Jag. — Ni är alldeles för ung för att alldeles ensam Iia kommit på tanken att angripa regeringen. Var­ ifrån erhöll ni edra instruktioner? — Från c...' 660659 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 54 —}}</noinclude>som möjligt, och man kan döma om den djärvhet som visades, genom följande förhör under en av de senare processerna: Var hölls denna samman­ komst? — På De la Paix-gatan. — Hos vem? — På gatan. — Vilka sektioner voro där? — Endast en. — Vilken? — Sektionen Manuel. — Vem var ledaren? — Jag. — Ni är alldeles för ung för att alldeles ensam Iia kommit på tanken att angripa regeringen. Var­ ifrån erhöll ni edra instruktioner? — Från centralkommittén. Armén underminerades samtidigt med den ci­ vila befolkningen, vilket visades av händelserna i Belfourt, Lunéville och Epinan. Man räknade på det 52:dra, 5:te, 8:de, 37:de och 20:de regemen­ tena. Borgougne ocli i söderns städer planterade man frihetens träd, det vill säga en röd mössa på en stång. Sådan var alltså situationen. Förstaden Saint-<noinclude> <references/></noinclude> cuetgrre51nt0oz3ly4ij8kcm5pljtl 104 226827 660660 2026-10-30T16:55:25Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Antoine var, som vi redan sagt, centrum för hela denna rörelse. Denna gamla förstad vimlar av folk som i en myrstack, av människor, som äro arbetsamma, mo­ diga men ilskna som bin, och den liksom skälvde i väntan på och lägtan efter ett uppror. Allt var oro men utan att det dagliga arbetet för den skull avbröts. Intet kan skänka en föreställning om denna rörliga oclihotande anblick. I denna för­ stad finnes den mest skriande nöd dold bland vindskuporn... 660660 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 55 —}}</noinclude>Antoine var, som vi redan sagt, centrum för hela denna rörelse. Denna gamla förstad vimlar av folk som i en myrstack, av människor, som äro arbetsamma, mo­ diga men ilskna som bin, och den liksom skälvde i väntan på och lägtan efter ett uppror. Allt var oro men utan att det dagliga arbetet för den skull avbröts. Intet kan skänka en föreställning om denna rörliga oclihotande anblick. I denna för­ stad finnes den mest skriande nöd dold bland vindskuporna, man finner där även glödande och sällsynta hjärnor. Särskilt när det gäller nöd och intelligens är det farliga, att ytterligheterna berö­ ra varandra. Förstaden Saint-Antoine hade även andra or­ saker till oro, ty den hade känning av de affärskriser, bankrutter, strejker och arbetsinställelser, som sammanhänga med stora politiska omvälv­ ningar. Under revolutionstiden utgör nöden både en orsak och en följd. Det slag, den utdelar, fal­ ler tillbaka på den själv. Denna kraftiga, stolta befolkning, alltid färdig att gripa till vapen, var irriterad och underminerad och tycktes blott vän­ ta på den tändande gnistan. Varje gång man mot horisonten ser gnistor, vilka drivits av händelser­ nas vind, kan man ej undgå att tänka på förstaden<noinclude> <references/></noinclude> gndum3o6bpryq12bdiwzf10489qty70 104 226828 660661 2026-10-30T16:55:35Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Saint-Antoine och på den fruktansvärda slump, som vid Paris' portar placerat denna krutdurk av nöd och intelligens. Krogarna i förstaden Saint-Antoine, vilka mer än en gång omnämnts på dessa sidor, äga en hi­ storisk ryktbarhet. Under upprorstider berusar man sig där mera av ord än av vin. Man finner där en slags profetisk anda och känsla av fram­ tiden, som fyller hjärtan och själar. Krogarna i denna förstad likna de tavernor på Aventinska kul­ len,...' 660661 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 56 —}}</noinclude>Saint-Antoine och på den fruktansvärda slump, som vid Paris' portar placerat denna krutdurk av nöd och intelligens. Krogarna i förstaden Saint-Antoine, vilka mer än en gång omnämnts på dessa sidor, äga en hi­ storisk ryktbarhet. Under upprorstider berusar man sig där mera av ord än av vin. Man finner där en slags profetisk anda och känsla av fram­ tiden, som fyller hjärtan och själar. Krogarna i denna förstad likna de tavernor på Aventinska kul­ len, vilka byggts ovanpå sibyllans grotta och som fylldes av de heliga ångorna. Det var tavernor, vars bord nästan voro trefötter och där man drack vad Ennius kallar det sibyllinska vinet. Förstaden Saint Antoine är som en folkreser­ voar. Revolutionen åstadkommer där sprickor, genom vilka folkets suveränitet flyter ut. Denna suveränitet kan handla orätt och misstaga sig, men förblir dock alltid stor. Man kunde giva den sam­ ma namn som den blinde Polyfem: Ingen. År 1793 strömmade det ut från förstaden Saint Antoine än vilda legioner, än heroiska band, bero­ ende på om de allmänna idéerna voro goda eller dåliga, om det var en fanatismens eller en entu­ siasmens dag. Vi nämnde ordet vilda. Låt oss förklara det. Dessa trasiga män, som vid de till-<noinclude> <references/></noinclude> jcu4tejvypfi7qxz5bnjn27na9uv776 104 226829 660662 2026-10-30T16:55:51Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'fäilen, då revolutionens kaos rådde, störtade fram över gamla Paris, tjutande, vilda, med yxan i han­ den, vad ville de? De ville göra slut på förtryck och tyranni, de önskade arbete för mannen, un­ dervisning för barnet, social rättvisa för kvinnan, frihet, jämlikhet oclibroderskap, bröd för alla, upplysning åt alla, ett paradis på jorden, de önska­ de framåtskridandet. Denna heliga, goda och vilda sak, den krävde de, när de drevos till det ytte...' 660662 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 57 —}}</noinclude>fäilen, då revolutionens kaos rådde, störtade fram över gamla Paris, tjutande, vilda, med yxan i han­ den, vad ville de? De ville göra slut på förtryck och tyranni, de önskade arbete för mannen, un­ dervisning för barnet, social rättvisa för kvinnan, frihet, jämlikhet oclibroderskap, bröd för alla, upplysning åt alla, ett paradis på jorden, de önska­ de framåtskridandet. Denna heliga, goda och vilda sak, den krävde de, när de drevos till det yttersta på ett fruktansvärt sätt, halvnakna, med släggan i handen och med rytande mun, de voro vildar, det är sant, men civilisationens vildar. De krävde rasande sin rätt. De ville, även om det skulle ske genom skräck och fasa, tvinga män­ niskosläktet till paradiset. De föreföllo att vara barbarer, och de voro mänsklighetens räddare. De krävde ljuset, under det de själva voro maskerade som mörkret. Mot dessa män, som, det erkänna vi, voro vilda och förskräckande men med gott syfte, stodo andra män, småleende, prydda med broderier ocliguld, i silkestrumpor och vita plymer, gula handskar och lackskor, lutade mot ett sammetsklätt bord eller ett hörn av marmorspiseln; de krävde milt bevarandet av det gamla, av medel­ tiden, den gudomliga rätten, fanatismen, okunnig­ heten, slaveriet, dödsstraffet, kriget. Med däm­<noinclude> <references/></noinclude> qrggnff2wb2vcijdtij5dfy645nuyo7 104 226830 660663 2026-10-30T16:56:13Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'pade röster och med utsökt artighet talade de till försvar för sabeln, bålet och schavotten. För vår del skulle vi, om vi vore tvungna att välja mellan civilisationens barbarer och barbariets civiliserade, välja barbarerna. Men lyckligtvis är en annan ut­ väg möjlig. Man behöver icke göra något språng i det ovissa, varken framåt eller tillbaka. Det behöves varken despoti eller terror. Vi vilja ett långsamt framåt­ skridande. Gud har dragit försorg...' 660663 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 58 —}}</noinclude>pade röster och med utsökt artighet talade de till försvar för sabeln, bålet och schavotten. För vår del skulle vi, om vi vore tvungna att välja mellan civilisationens barbarer och barbariets civiliserade, välja barbarerna. Men lyckligtvis är en annan ut­ väg möjlig. Man behöver icke göra något språng i det ovissa, varken framåt eller tillbaka. Det behöves varken despoti eller terror. Vi vilja ett långsamt framåt­ skridande. Gud har dragit försorg därom. Guds hela poli­ tik består i att avsluta branscherna.<noinclude> <references/></noinclude> edl8z713x2qcte75wftlvxks7f136og 104 226831 660664 2026-10-30T16:57:02Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'I dag äro de fria; det är onsdag i dag. Inte sant, du Feuilly, du ser till dem på La Glaciére, Combeferre har lovat att gå till Picpus, det är en skön samling där. Bahorel skall besöka 1'Estrapade. Prouvaire murarhopen börjar svalna; du måste giva oss nyheterna angående logen vid GrenelleSaint-Honorégatan. Joly begiver sig till Dufugtrens klinik och känner den medicinska fakulteten på pulsen. Bossuet gör en liten tur åt Palais de Justice och talar med... 660664 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 60 —}}</noinclude>I dag äro de fria; det är onsdag i dag. Inte sant, du Feuilly, du ser till dem på La Glaciére, Combeferre har lovat att gå till Picpus, det är en skön samling där. Bahorel skall besöka 1'Estrapade. Prouvaire murarhopen börjar svalna; du måste giva oss nyheterna angående logen vid GrenelleSaint-Honorégatan. Joly begiver sig till Dufugtrens klinik och känner den medicinska fakulteten på pulsen. Bossuet gör en liten tur åt Palais de Justice och talar med juristerna. Jag åtager mig Cougourde. — Allt är således klart? sade Courfeyrac. — Nej. — Vad fattas? — En sak av största vikt. — Vad är det? frågaae Combeferre. — Barriére du Maine, svarade Enjolras. Enjolras förblev ett ögonblick tankfull men fort­ satte: — Vid Barriére du Maine finnas marmorarbe­ tare, målare och bildhuggarearbetare. Det är en entusiastisk samling, men de slappna snart. Jag vet icke, vad som gått åt dem den sista tiden. De tänka på andra saker. De slappna. De använda all sin tid till att spela domino. Det skulle vara nyttigt för dem, om man sade några bestämda ord.<noinclude> <references/></noinclude> qs0c1hlrgq3q8wthvjbzadttch0f8bl 104 226832 660665 2026-10-30T16:57:11Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Det är hos Richefeu, som de pläga samlas. Man brukar finna dem där mellan tolv och ett på mid­ dagen. Det fordras nytt liv i dem. Jag har för den skull hoppats på den tankspridde Marius, som i grund och botten är bra, men han kommer icke hit mera. Jag behöver någon för Barriére du Mai­ ne, men jag har ingen. — Än jag då? sade Grantalre, jag är ju här. — Du? — Ja jag. — Vill du föreläsa för republikaner! Vill du i grundsatsernas namn sätta liv...' 660665 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 61 —}}</noinclude>Det är hos Richefeu, som de pläga samlas. Man brukar finna dem där mellan tolv och ett på mid­ dagen. Det fordras nytt liv i dem. Jag har för den skull hoppats på den tankspridde Marius, som i grund och botten är bra, men han kommer icke hit mera. Jag behöver någon för Barriére du Mai­ ne, men jag har ingen. — Än jag då? sade Grantalre, jag är ju här. — Du? — Ja jag. — Vill du föreläsa för republikaner! Vill du i grundsatsernas namn sätta liv i kallnade hjärtan? — Varför icke? — Skulle du verkligen kunna vara till nytta på något sätt? — Jag har åtminstone en svag föreställning om det, sade Grantaire. — Du tror ju icke på någonting. — Jag tror på dig. — Grantaire, vill du göra mig en tjänst? — Allt, skall jag borsta dina stövlar? — Nåväl, lägg dig icke i våra affärer. Sov av dig absintruset. — Du är otacksam, Enjolras. — Skulle du vara karl till att kunna gå till Bar­ riére du Maine? Skulle du vara i stånd till det?<noinclude> <references/></noinclude> 664jn3kp6tngdo36ovbelgim85p72h1 104 226833 660666 2026-10-30T16:57:36Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '— Jag är i stånd till att gå ut efter de Grésgatan, att passera Saint Michel-platsen, vrida in genom Monsiur le Prince-gatan, passerad Vaugirard-gatan, förbi Karmeliterklostret, vidare efter Assasgatan och Cherche-Midi-gatan lämna minis­ teriet bakom mig, skynda över Vieilles-Tuileriesgatan över boulevarden, Chaussé du Maine, förbi den gamla stadsporten och stiga in hos Richefeu. Jag är i stånd att göra detta. Mina skosulor äro det likaså. — Känner d...' 660666 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 62 —}}</noinclude>— Jag är i stånd till att gå ut efter de Grésgatan, att passera Saint Michel-platsen, vrida in genom Monsiur le Prince-gatan, passerad Vaugirard-gatan, förbi Karmeliterklostret, vidare efter Assasgatan och Cherche-Midi-gatan lämna minis­ teriet bakom mig, skynda över Vieilles-Tuileriesgatan över boulevarden, Chaussé du Maine, förbi den gamla stadsporten och stiga in hos Richefeu. Jag är i stånd att göra detta. Mina skosulor äro det likaså. — Känner du kamraterna hos Richefeu? — Inte mycket. Vi kalla varandra bara du. — Vad tänker du säga till dem? — Jag vill tala med dem om Robespierre, om Danton och om våra principer. — Du? — Jag! Ni göra mig icke rättvisa. När jag sätter mig något före, då är jag ryslig. Jag har läst Prud'homme. Jag känner till Contrat-social, och jag känner i mitt hjärta konstitutionen av år två. Medborgarens frihet slutar, där en annan medborgares frihet begynner. Tager du mig för en vanlig dumbom? Jag har en gammal assignat där hemma i min byrå. Människans rättigheter, folkets suveränitet, för tusan, jag är till och med själv en smula herbertist. Jag kan med klockan<noinclude> <references/></noinclude> p3w7p0nqhvtpftxeu6k5fr65dqyrig4 104 226834 660667 2026-10-30T16:57:51Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'i handen under sex timmar läsa upp de finaste saker. — Var allvarlig, sade Enjolras. — Jag är vild, sade Grantaire. Enjolras tänkte några sekunder och gjorde se­ dan en gest, som visade, att han hade bestämt sig. — Grantaire, sade han allvarligt, jag har be­ stämt mig för att försöka med dig. Du kan gå till Barriére du Maine. Grantaire bodde i närheten av Café Musain. Han försvann men återvände inom fem minuter. Han hade gått för att taga på si...' 660667 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 63 —}}</noinclude>i handen under sex timmar läsa upp de finaste saker. — Var allvarlig, sade Enjolras. — Jag är vild, sade Grantaire. Enjolras tänkte några sekunder och gjorde se­ dan en gest, som visade, att han hade bestämt sig. — Grantaire, sade han allvarligt, jag har be­ stämt mig för att försöka med dig. Du kan gå till Barriére du Maine. Grantaire bodde i närheten av Café Musain. Han försvann men återvände inom fem minuter. Han hade gått för att taga på sig en väst å la Robespierre. — Röd, sade han när han steg in och betrakta­ de Enjolras. Men med en energisk rörelse av han­ den bredde han ut västens båda slag över bröstet, r det han närmade sig Enjolras, viskade han i hans öra: — Var lugni Han tog resolut på sig hatten och gick ut igen. En kvarts timma senare var salen i café Musain tom. Alla vänner av A. B. C. voro gångna var och en till sina sysslor. Enjolras, som hade be­ stämt sig för la Cougourde, var den siste, som gick. De medlemmar av Aix-samfundet Cougouide,<noinclude> <references/></noinclude> mr1nyyxj8defrjagy78vaoi84udrae1 104 226835 660668 2026-10-30T16:58:06Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'som befunno sig i Paris, brukade samlas på Issyslätten i ett gammalt ensligt stenbrott, sådana det finns så många på denna sidan om Paris. Under det Enjolras begav sig till mötesstället, tog han en överblick över situationen. Att något allvarligt försiggick, var tydligt. När de symptom, som fö­ regå en smygande, social sjukdom, långsamt sätta sig i rörelse, kan minsta orsak inveckla och till­ trassla dem. På så sätt uppkomma omvälvningar och påny...' 660668 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 64 —}}</noinclude>som befunno sig i Paris, brukade samlas på Issyslätten i ett gammalt ensligt stenbrott, sådana det finns så många på denna sidan om Paris. Under det Enjolras begav sig till mötesstället, tog han en överblick över situationen. Att något allvarligt försiggick, var tydligt. När de symptom, som fö­ regå en smygande, social sjukdom, långsamt sätta sig i rörelse, kan minsta orsak inveckla och till­ trassla dem. På så sätt uppkomma omvälvningar och pånyttfödelser. Enjolras såg igenom framti­ dens mörka förlåt en allvarlig och ärofull tid kom­ ma. Vem visste, om icke ögonblicket snart var inne. Folket skulle åter vara i sin rätt, vilket här­ ligt skådespel! Revolutionen skulle i sin majestä­ tiska glans åter taga Frankrike under sitt välde, och säga till världen: Fortsättning följer i mor­ gon! Enjolras kände sig belåten. Ugnen brann. Han hade i detta ögonblick en löpeld av vänner, som spridde sig i Paris. Han komponerade, i sina tankar. Med Combeferres filosofi, av Feuillys kos­ mopolitiska hänförelse. Courfeyras livlighet. Bahorels löjen, Jean Prouvaires melankoli, Jolys kun­ skap och Bossuets satiriska skämt, något elek­ triskt gnistrande, vilket skulle fattat eld litet var­ stans. Om alla deltoge, skulle man säkert få lön för mödan. Detta var gott och väl. Sedan kom<noinclude> <references/></noinclude> 369o77s1fy545h9yr3jbk3incwd9jzz 104 226836 660669 2026-10-30T16:58:44Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'han att tänka på Grantaire. — Aha, sade han, Barriére du Maine ligger ju icke så långt ifrån min väg. Om jag skulle titta in hos Richefeu. Det skulle roa mig att se, hur det gått för Grantaire och hur han har det. Klockan slog ett i Vaugirardkyrkans torn, när Enjolras anlände till Richefeus rökstuga. Han öppnade dörren, steg in, korsade armarna, lät dör­ ren falla igen bakom sig och betraktade rummet, som var uppfyllt av bord, människor och tobaks­ r...' 660669 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 65 —}}</noinclude>han att tänka på Grantaire. — Aha, sade han, Barriére du Maine ligger ju icke så långt ifrån min väg. Om jag skulle titta in hos Richefeu. Det skulle roa mig att se, hur det gått för Grantaire och hur han har det. Klockan slog ett i Vaugirardkyrkans torn, när Enjolras anlände till Richefeus rökstuga. Han öppnade dörren, steg in, korsade armarna, lät dör­ ren falla igen bakom sig och betraktade rummet, som var uppfyllt av bord, människor och tobaks­ rök. En röst höjde sig igenom rökmolnen, en an­ nan röst besvarade den förra. Det var Grantaire, som samtalade med en av sina motståndare. Grantaire hade satt sig mitt emot en annan per­ son vid ett marmorbord, som var översållat av smu­ lor oclidominobrickor. Han slog sin knutna hand på marmorskivan och vad Enjolras hörde, var föl­ jande: — Dubbla sexan. — Fyra. — Pass! Det har jag inga. — Du är död. Två. — Sex. — Tre. — Ess. — Jag sätter ut<noinclude> <references/></noinclude> 2qfaga1hfl3lf87ofl1s0ozxf4uiafe 104 226837 660670 2026-10-30T16:58:54Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '— Fyra poäng. — Knappast. — Det är du. — Jag har gjort ett idiotiskt fel. — Det går ju bra. — Femton. — Plus sju. — Det gör för mig tjugotvå. (Funderande.) Tjugotvå. — Du väntade dig icke dubbla sexan. Hade jag satt ut den i början, så hade hela spelet varit för­ ändrat. — Två omigen. — Ess. — Ess! Det är bra, fem. — Pass. — Det är du som har satt ut, tror jag. — Ja. — Ingenting. — Vilken tur! Ah! Du har då en tur (lång...' 660670 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 66 —}}</noinclude>— Fyra poäng. — Knappast. — Det är du. — Jag har gjort ett idiotiskt fel. — Det går ju bra. — Femton. — Plus sju. — Det gör för mig tjugotvå. (Funderande.) Tjugotvå. — Du väntade dig icke dubbla sexan. Hade jag satt ut den i början, så hade hela spelet varit för­ ändrat. — Två omigen. — Ess. — Ess! Det är bra, fem. — Pass. — Det är du som har satt ut, tror jag. — Ja. — Ingenting. — Vilken tur! Ah! Du har då en tur (långa funderingar). Två. — Ess. — Varken fem eller ess. Det var dumt för dig. — Domino. — En pudels namn!<noinclude> <references/></noinclude> 2wuvee0zgs8pov0660wnb5luvoxu1ci 104 226838 660671 2026-10-30T16:59:06Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'som han var skyldig fru Bourgon, lät på en kärra lasta sina böcker, sin säng, sitt bord, sin byrå och sina två stolar, och begav sig i väg utan att lämna sin adress, så att när Javert återvände på förmiddagen för att ställa en del frågor till Marius om gårdagens tilldragelse, träffade han ingen annan än fru Bougon, som svarade honom: — Han har gett sig iväg! Fru Bougon var övertygad om, att Marius var inblandad i någon tjuvliga, som blivit gripe...' 660671 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 68 —}}</noinclude>som han var skyldig fru Bourgon, lät på en kärra lasta sina böcker, sin säng, sitt bord, sin byrå och sina två stolar, och begav sig i väg utan att lämna sin adress, så att när Javert återvände på förmiddagen för att ställa en del frågor till Marius om gårdagens tilldragelse, träffade han ingen annan än fru Bougon, som svarade honom: — Han har gett sig iväg! Fru Bougon var övertygad om, att Marius var inblandad i någon tjuvliga, som blivit gripen un­ der natten. — Vem hade kunnat tro detta? jämrade hon sig, när hon talade med kvarterets portvakter. En så­ dan ung gosse, som såg ut nästan som en Hicka, Marius hade två olika skäl till sin hastiga flytt­ ning. Det första var, att han nu kände en form­ lig avsky för detta hus, i vilket han på så nära håll skådat ett det mest frånstötande och veder­ värdiga av alla samhällets lyten; ondskan 1 för­ ening med eländet; det andra var, att han icke vil­ le figurera i den rättegång, som förmodligen skul­ le följa, ty han ville icke vittna emot Thénardier. Javert trodde, att den unge mannen, vars namn han icke erinrat sig, hade blivit skrämd och be­ givit sig iväg eller kanske rent av- icke varit hemma vid detta tillfälle; han gjorde några an­<noinclude> <references/></noinclude> kbc6yn5nob9kg1x6xo8ovrlesif7ci6 104 226839 660672 2026-10-30T16:59:18Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'strängningar för att finna honom, men lyckades icke. En månad förflöt och därefter ännu en. Marius befann sig ständigt hos Coufeyrac. Han hade av en sakförare, vilken ofta besökte domstolarna, fått höra, att Thénardier var under sträng bevak­ ning och icke fick mottaga någon. Varje måndag avlämnade Marius på La Forcefängelset fem francs för Thénardiers räkning. När Marius icke hade några penningar, lånade han de fem francsen av Courfeyrac. Det v...' 660672 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 69 —}}</noinclude>strängningar för att finna honom, men lyckades icke. En månad förflöt och därefter ännu en. Marius befann sig ständigt hos Coufeyrac. Han hade av en sakförare, vilken ofta besökte domstolarna, fått höra, att Thénardier var under sträng bevak­ ning och icke fick mottaga någon. Varje måndag avlämnade Marius på La Forcefängelset fem francs för Thénardiers räkning. När Marius icke hade några penningar, lånade han de fem francsen av Courfeyrac. Det var för­ sta gången i hela hans liv, som han lånade pen­ ningar. Dessa fem francs, vilka regelbundet återkommo, voro en gåta för Courfyerac, som gav dem, ocliför Thénardier, som mottog dem. -— Vad kan han använda dem till? tänkte Co­ urfeyrac. — Från vem komma de? tänkte Thénardier. För övrigt var Marius djupt bekymrad. Allt hade återigen trasslat ihop sig till en härva. Han såg icke längre klart framför sig. Han hade åter blivit kastad tillbaka i det mysterium, där han trevade sig fram. Han hade ett ögonblick helt nära sig i detta obskyra dunkel återsett den unga flickan, som han älskade och den gamle mannen, som tycktes vara hennes far; dessa båda okända Victor Hugo VIII 13<noinclude> <references/></noinclude> 3bptwxo1sm80tjiez9ikg9j01kq626o 104 226840 660673 2026-10-30T16:59:29Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'personer, vilka utgjorde hans enda intresse, och hans enda förhoppningar i världen hade i samma ögonblick, som han trodde sig finna dem, försvun­ nit. Icke ett spår av visshet och sanning hade framlockats genom denna, den mest fruktansvär­ da sammanstötning. Icke ens en gissning var möjlig för honom. Han hade icke ens reda på namnet, vilket han dock en gång trodde sig veta. Det var säkert icke Ursula. Och lärkan var sä­ kert blott ett öknamn. Och vad... 660673 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 70 —}}</noinclude>personer, vilka utgjorde hans enda intresse, och hans enda förhoppningar i världen hade i samma ögonblick, som han trodde sig finna dem, försvun­ nit. Icke ett spår av visshet och sanning hade framlockats genom denna, den mest fruktansvär­ da sammanstötning. Icke ens en gissning var möjlig för honom. Han hade icke ens reda på namnet, vilket han dock en gång trodde sig veta. Det var säkert icke Ursula. Och lärkan var sä­ kert blott ett öknamn. Och vad skulle man tänka om den gamle? Gömde han sig undan för poli­ sen? Den vithårige arbetaren, som Marius ibland hade mött i närheten av Invalidhotellet, föll ho­ nom nu i tankarna. Det föreföll honom möjligt, att denne arbetare och herr Leblanc voro samma person. Han förklädde sig således. Denne man hade såväl sina heroiska, som tvetydiga sidor. Varför hade han icke kallat på hjälp? Varför ha­ de han flytt? Var han eller var han icke flickans fader? Ocli slutligen, var han verkligen den man, som Thénardier trott sig känna igen? Kan­ hända Thénardier hade misstagit sig? Allt var spörsmål, omöjliga att lösa. Allt detta förringa­ de icke den änglalika flickan, som han sett i Luxcmbourgträdgården. Men huru hjärtslitande. Marius hjärta brann av en stark passion, men<noinclude> <references/></noinclude> a232cd1tyz5rhy92da4jgls3nkr9irb 104 226841 660674 2026-10-30T16:59:39Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'natten lägrade sig över hans ögon. Han kän­ de sig ryckas framåt, han kände sig dragen till något, men han kunde icke röra sig ur fläcken. Han hade förlorat till och med den instinkt, som kärleken brukar giva. Denna låga, som bränner, brukar i vanliga fall upplysa och omkring sig sprida ett sken, som kan vara till nytta. Men Marius uppfattade icke längre dessa passionens viskningar. Aldrig tänkte han: Om jag skulle gå dit? Om jag skulle försöka mig på... 660674 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 71 —}}</noinclude>natten lägrade sig över hans ögon. Han kän­ de sig ryckas framåt, han kände sig dragen till något, men han kunde icke röra sig ur fläcken. Han hade förlorat till och med den instinkt, som kärleken brukar giva. Denna låga, som bränner, brukar i vanliga fall upplysa och omkring sig sprida ett sken, som kan vara till nytta. Men Marius uppfattade icke längre dessa passionens viskningar. Aldrig tänkte han: Om jag skulle gå dit? Om jag skulle försöka mig på det eller det? Henne, som han icke längre kunde kalla Ursula, fanns tydligen någonstans; men ingenting gav Marius någon ledning var han borde söka henne. Hela hans liv kunde man nu sammanfatta i tvenne begrepp: En absolut osäkerhet i ett oge­ nomträngligt dunkel. Att återse henne, det var hans ständiga längtan, men han hade upphört att hoppas. Till råga på allt återkom fattigdomen. Han kände tätt intill sig, tätt bakom sig dess isande fläktar. Under dessa lidanden, ja redan för låiig tid tillbaka, hade han avbrutit sitt arbete, och ingenting är vanskligare än ett avbrott i arbetet. Det är en vana, som man mister; en vana, som är lätt att giva upp men svår att återtaga. Drömmeri till en viss grad kan vara bra lik­<noinclude> <references/></noinclude> c9kxsgbp6zosszus9g5klcuhsep16em 104 226842 660675 2026-10-30T16:59:50Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'som ett narkotiskt medel taget i lagom dosis. Härigenom insöver man ibla<nd de häftiga febrar, som rasa inom den arbetande intelligensen, och det bildas liksom ett mjukt, dämpande lager, som mildrar det allt för starka tänkandets ansträng­ ningar, som igenfyller luckor och mellanrum, som sammanbinder dem och jämnar ut dem. Men för mycket drömmeri överväldigar ocliförgör. Stac­ kars den själsarbetare, som fullkomligt övergiver tänkandet och uteslutande... 660675 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 72 —}}</noinclude>som ett narkotiskt medel taget i lagom dosis. Härigenom insöver man ibla<nd de häftiga febrar, som rasa inom den arbetande intelligensen, och det bildas liksom ett mjukt, dämpande lager, som mildrar det allt för starka tänkandets ansträng­ ningar, som igenfyller luckor och mellanrum, som sammanbinder dem och jämnar ut dem. Men för mycket drömmeri överväldigar ocliförgör. Stac­ kars den själsarbetare, som fullkomligt övergiver tänkandet och uteslutande försjunker i drömmar! Han tror, att han snart skall kunna återgå, och han tänker inom sig, att när allt kommer omkring, så gör det detsamma. Misstag! Att tänka är intelligensens verk, att drömma är dess vällust. Att byta ut tänkandet mot dröm­ mar är som att blanda ett gift med ett närings­ värde. Marius hade, som man torde påminna sig, bör­ jat göra så. Passionen hade kommit över honom och försatt honom i drömmar utan mål och utan djup. När han gick ut, gick han ut endast för att drömma; han företog sig ingenting; han levde som i en dvala men upplivades aldrig av någon frisk fläkt. Allt eftersom arbetet minskades, väx­ te behoven. Detta är en naturlig följd. I ett drömmande tillstånd är människan vanligtvis vek<noinclude> <references/></noinclude> 3fdmxzy0rvbuq0ou01nv0wh9kk0lfja 104 226843 660676 2026-10-30T16:59:59Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'och förslappad; själsarbetet är förslöat, och man förmår icke hålla livet tillhopa. Att leva på detta sätt kan vara både bra och illa, ty om vekheten är skadlig, är frikostigheten god och ädel, men den fattige, som är både ädel och frikostig och som icke arbetar, han är förlorad. Tillgångarna taga slut, och nöden visar sig. Den mest ädle och karaktärsfaste man har lika svårt för att stanna som den svagaste och slap­ paste, när den en gång komm...' 660676 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 73 —}}</noinclude>och förslappad; själsarbetet är förslöat, och man förmår icke hålla livet tillhopa. Att leva på detta sätt kan vara både bra och illa, ty om vekheten är skadlig, är frikostigheten god och ädel, men den fattige, som är både ädel och frikostig och som icke arbetar, han är förlorad. Tillgångarna taga slut, och nöden visar sig. Den mest ädle och karaktärsfaste man har lika svårt för att stanna som den svagaste och slap­ paste, när den en gång kommit in på denna slut­ tande väg, som vanligen slutar med självmord el­ ler brott. Man går ut endast för att drömma, men den dagen kanske kommer, då man går ut för att kasta sig i sjön. Det överdrivna drömmeriet kan skapa en Escousse eller en Lebras. Marius fortsatte långsamt utför denna väg med ögonen fästa på henne, som han icke längre såg. Detta, som vi här hava skrivit, förefaller nog främmande, men det är dock sant. Minnet av en frånvarande tänder ett ljus i vårt hjärta; ju läng­ re denne är borta, dessto klarare strålar minnet av honom; den förtvivlade själen märker detta ljus vid sin horisont; det är som en stjärna, som tändes i det inres natt. Hon, det var Marius enda tanke. Han tänkte icke på någonting annat. Han förnam på ett dunkelt sätt, att hans gamla<noinclude> <references/></noinclude> hykqfxfmqgjlcbo31sw023i58jr2vbb 104 226844 660677 2026-10-30T17:00:08Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'rock blev förkastlig, att hans nya blev utsli­ ten, att hans linne var slitet, hans hatt var ut­ nött, hans stövlar voro utnötta, ja hela hans liv var utnött och han sade inom sig: — Ack, om jag ändå finge återse henne, innan jag dör! En enda tröstande tanke stod för honom, den, att hon hade älskat honom. Att hon en gång liadc låtit sin blick vila på honom och att den hade sagt honom det. Hon kände visserligen icke hans namn, men hon kände hans hjär...' 660677 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 74 —}}</noinclude>rock blev förkastlig, att hans nya blev utsli­ ten, att hans linne var slitet, hans hatt var ut­ nött, hans stövlar voro utnötta, ja hela hans liv var utnött och han sade inom sig: — Ack, om jag ändå finge återse henne, innan jag dör! En enda tröstande tanke stod för honom, den, att hon hade älskat honom. Att hon en gång liadc låtit sin blick vila på honom och att den hade sagt honom det. Hon kände visserligen icke hans namn, men hon kände hans hjärta. Ocli kan­ ske att hon, var hon än nu befann sig, älskade honom ännu. Vem kunde veta, om icke hon tänkte på honom just såsom han tänkte på henne. Ibland, under dessa hemlighetsfulla, oförklarliga stunder, som varje älskande hjärta har, då han icke hade anledning att känna annat än sorg, kunde det doclchända, att en sprittning av glädje genomfor honom, och han tänkte: — Det är hen­ nes tankar, som komma till mig. Sedan tillade lian: — Kanske gå också mina tankar till henne. Den illusion, vilken han ögonblicket efteråt för­ kastade, förmådde dock upplysa hans själ ocli inge honom en känsla av hopp. Då och då, i synnerhet vid den tid på aftonen, då dessa dröm­ mande varelser bliva som mest melankoliska, ned­<noinclude> <references/></noinclude> my3o2tivp5yjar04j70rkyss4xcyg91 104 226845 660678 2026-10-30T17:00:20Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'kastade han på ett papper sina tankar, de mest rena, opersonliga, idealiska av alla tankar, de, varav hela hans hjärta var fullt. Detta kallade han att skriva till henne. Man får icke tro, att hans förstånd var omtöck­ nat. Tvärtom. Han hade tappat lusten för arbe­ te och kraften att röra sig framåt mot ett visst mål, men hans blick var klar och känslan för det goda och rätta ägde han mer än någonsin. Ma­ rins kunde lugnt åse allt, som hände och fö...' 660678 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 75 —}}</noinclude>kastade han på ett papper sina tankar, de mest rena, opersonliga, idealiska av alla tankar, de, varav hela hans hjärta var fullt. Detta kallade han att skriva till henne. Man får icke tro, att hans förstånd var omtöck­ nat. Tvärtom. Han hade tappat lusten för arbe­ te och kraften att röra sig framåt mot ett visst mål, men hans blick var klar och känslan för det goda och rätta ägde han mer än någonsin. Ma­ rins kunde lugnt åse allt, som hände och försig­ gick under hans ögon, till och med de likgiltiga­ ste tilldragelser lade han märke till, och allt be­ dömde han på ett fullkomligt rätt sätt. Hans omdöme, nästan skiljt ifrån hoppet, var lika klart som alltid, och höjde sig över medelmåttans. I detta sinnestillstånd undgick honom ingenting, ingenting missledde honom, allt uppdagade han oclihan sökte grundtonen i livet och hos männi­ skan. Den, åt vilken Gud givit en själ, är Tyck1ig till och med i sin ångest. De, som icke sett tingen i denna värld och icke sett människornas hjärtan i detta dubbla ljus, ha icke sett någon­ ting verkligt ocli veta ingenting. Den själ, som li­ der och älskar, är upphöjd. För övrigt förgingo dagarna, den ena efter den andra, utan att nå­ gonting nytt visade sig. Det föreföll honom en­<noinclude> <references/></noinclude> d97bmdw94wupowg5nzd0u6h8fgs84u9 104 226846 660679 2026-10-30T17:00:30Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'dast som oiii den mörka väg, vilken återstod ho­ nom att vandra, blev kortare för varje ögonblick. Han skönjde redan den bottenlösa avgrundens rand. Huru! Sade han till sig själv, skulle jag icke återse henne dessförinnan. När man gått uppför Saint-Jacques-gatan, läm­ nat stadsporten och följt den gamla inre boule­ varden en bit på vänster hand, når man fram till Sant-gatan, därefter till Glaciére-gatan och strax innan man hunnit fram till den lill...' 660679 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 76 —}}</noinclude>dast som oiii den mörka väg, vilken återstod ho­ nom att vandra, blev kortare för varje ögonblick. Han skönjde redan den bottenlösa avgrundens rand. Huru! Sade han till sig själv, skulle jag icke återse henne dessförinnan. När man gått uppför Saint-Jacques-gatan, läm­ nat stadsporten och följt den gamla inre boule­ varden en bit på vänster hand, når man fram till Sant-gatan, därefter till Glaciére-gatan och strax innan man hunnit fram till den lilla Gobelin-bäcken, kommer man fram till ett fält, vilket ligger inneslutet inom Paris' enformiga boulevarder, ocli det är den enda plats, där Ruysdaöl skulle känt sig manad att sitta ned. Här finnes detta obe­ skrivliga något, varur täckheten springer fram, en grön äng, över vilken linor äro utspända ocli tvättkläder uthängda till torkning, en gammal trädgårdsmästarebyggnad ifrån Ludvig XllI:s tid, med ett högt tak, genombrutet av märkvärdiga vindskupor, förfallna staket, en smula vatten emel­ lan popplarna, kvinnor, skratt och röster; vid ho­ risonten skymtar man Påntheon, dövstumsinstitutet, mörkt, tungt och fantastiskt, och i fonden höja sig de stränga fyrkanterna av Nötre Dames torn.<noinclude> <references/></noinclude> k75d53i58e3l1kjblz82te1vse2dqrg 104 226847 660680 2026-10-30T17:00:40Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Trots att stället förtjänar att ses, kommer säl­ lan någon dit. Man finner knappast ett nöjesåkdon var fjärde timma. Det liände en gång, att Marius på en av sina ensliga vandringar kom till platsen invid vatten­ draget. Den dagen såg man på boulevarden nå­ gonting märkvärdigt, en vandrare. Marius, som kände sig sällsynt frapperad av ställets behag, frågade vandraren: — Vad är namnet på detta stället? Den vand­ rande svarade: — Det är Lärk...' 660680 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 77 —}}</noinclude>Trots att stället förtjänar att ses, kommer säl­ lan någon dit. Man finner knappast ett nöjesåkdon var fjärde timma. Det liände en gång, att Marius på en av sina ensliga vandringar kom till platsen invid vatten­ draget. Den dagen såg man på boulevarden nå­ gonting märkvärdigt, en vandrare. Marius, som kände sig sällsynt frapperad av ställets behag, frågade vandraren: — Vad är namnet på detta stället? Den vand­ rande svarade: — Det är Lärkfältet, och tilläde sedan, att det var Ilär, som Ulbach dödade vallflickan från Ivry. Men efter detta ord: Lärkfältet, hade Marius icke hört mer. Det gives tillfällen i livet, då ett enda ord kan framkalla en plötslig förstening hos den, som befinner sig i ett drömmande tillstånd. Alla hans tankar kretsade kring en enda idé; han var ur stånd att uppfatta någonting annat. Lär­ kan var det namn, som Marius i sina djupaste tankar kallade henne för i stället för Ursule? Ah, tänkte han, med det oförnuft, som är utmärkande för dessa ensliga monologer, detta är hennes fält. Jag skall alltså här få veta, var hon finnes. Detta var orimligt men oemotståndligt. Och han kom alla dagar till detta lärkans fält.<noinclude> <references/></noinclude> b0nzdsvb8rqobsawjdqbm9qovakf2ce 104 226848 660681 2026-10-30T17:00:52Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'för Javert. Eponine hade fått råka Azelma i Madeloiiettes. Slutligen, under färden från Gorbeauska ruck­ let till la Forse, hade en av de viktigaste bland de häktade, Claquesous, försvunnit. Ingen kunde veta, hur detta hade gått till. Poliserna och ser­ geanterna förstodo ingenting av det hela. Han hade förvandlat sig, han hade glidit dem ur hän­ derna, lian hade på något obegripligt sätt smu­ git sig ur den gamla ruskiga vagnen och flytt. Ingen visst... 660681 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 79 —}}</noinclude>för Javert. Eponine hade fått råka Azelma i Madeloiiettes. Slutligen, under färden från Gorbeauska ruck­ let till la Forse, hade en av de viktigaste bland de häktade, Claquesous, försvunnit. Ingen kunde veta, hur detta hade gått till. Poliserna och ser­ geanterna förstodo ingenting av det hela. Han hade förvandlat sig, han hade glidit dem ur hän­ derna, lian hade på något obegripligt sätt smu­ git sig ur den gamla ruskiga vagnen och flytt. Ingen visste vad man skulle tro, men ett var tyd­ ligt, vid framkomsten till fängelset fanns ingen Claquesous. Antingen var hans flykt förorsakad av trollens eller polisens lijälp. Antingen hade Claquesous smält bort i dunklet liksom en snö­ flinga i vatten, eller också hade polisagenterna lå­ tit honom undkomma. Var denne man en gåta, sammansatt av ordning och oordning? Var han månne en brottsling, utskickad av ordningsmak­ ten, för att spionera på andra brottslingar? Var han kanske en sfinx, som stod med framfötterna i brottets värld oclimed bakfötterna i polisens. Javert godtog ingen av dessa förklaringar, och han skulle hava ryst vid tanken på att använda sådana verktyg, men inom hans distrikt fanns an­ dra polistjänstemän, och ehuru dessa stodo under<noinclude> <references/></noinclude> 9h2jvh0vdr4ftrjk9qhu7b84w5q6ex6 104 226849 660682 2026-10-30T17:01:05Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'honom, voro de mera invigda i polisprefekturens hemligheter än han själv, och Claquesous var en brottsling av den typ, som kunde tjänstgöra som en utmärkt polisspion. Att på detta sätt kunna smyga sig undan i mörkret, det är utmärkt för boven och beundransvärt för polisen. Det fin­ nes verkligen sådana skurkar, som kunna framvi­ sa dessa båda egenskaper. Nog av, Claquesous var försvunnen, och man kunde icke återfinna ho­ nom. Javert var mera förargad...' 660682 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 80 —}}</noinclude>honom, voro de mera invigda i polisprefekturens hemligheter än han själv, och Claquesous var en brottsling av den typ, som kunde tjänstgöra som en utmärkt polisspion. Att på detta sätt kunna smyga sig undan i mörkret, det är utmärkt för boven och beundransvärt för polisen. Det fin­ nes verkligen sådana skurkar, som kunna framvi­ sa dessa båda egenskaper. Nog av, Claquesous var försvunnen, och man kunde icke återfinna ho­ nom. Javert var mera förargad än förvånad över det. Vad Marius, den dumbommen till advokat, som förmodligen blivit rädd, beträffar, och vars namn Javert glömt bort, var han till ringa nytta. En advokat kan man alltid återfinna. Men var han verkligen en advokat? Rannsakningen hade börjat. Domaren, som ledde rannsakningen, hade an­ sett det vara fördelaktigt att placera en av ban­ diterna ifrån Patron-Minette-bandet i ett allmänt liäkte i stället för i ett enskilt i den förhoppning­ en, att han skulle förråda någonting. Denne man, var Brujon, den långhårige mannen ifrån PetitBanquier-gatan. Han hade blivit insläppt i Cour Charlemagne, oclispionerna hade sina ögon fästa på honom.<noinclude> <references/></noinclude> n07zu3xaxe3u4bt60k6p8jbw8h4zb8j 104 226850 660683 2026-10-30T17:01:14Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Namnet Brujon är ett av la Forces minnen. På den ohyggliga fängelsegården i nybyggnaden, som av fängelsets styrelse kallades coun SaintBernhard, och som fångarna själva kallade lejon­ gropen, kring dessa murar, vilka voro betäckta av slemmiga växter, vilka reste sig till höger och vänster om huvudbyggnaden, tätt intill den gam­ la rostiga järnport, som förde till det forna her­ tigliga kapellet men som nu blivit stråtrövarnas sovsal, såg man ännu fö...' 660683 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 81 —}}</noinclude>Namnet Brujon är ett av la Forces minnen. På den ohyggliga fängelsegården i nybyggnaden, som av fängelsets styrelse kallades coun SaintBernhard, och som fångarna själva kallade lejon­ gropen, kring dessa murar, vilka voro betäckta av slemmiga växter, vilka reste sig till höger och vänster om huvudbyggnaden, tätt intill den gam­ la rostiga järnport, som förde till det forna her­ tigliga kapellet men som nu blivit stråtrövarnas sovsal, såg man ännu för ett tiotal år sedan en jättestor, skulpterad sten med följande inskrip­ tion: Brujon, 1811. Brujon från 1811 var fader till Brujon från 1832. Den sistnämnde, av vilken man sett en skymt i det Gorbeauska huset, var en knepig och kvick pojke men med ett förläget och ömkligt ut­ seende. Med anledning av detta utseende hade domaren skiljt honom ifrån de andra, i den tron, att han kunde göra större nytta i cour Charlemagne än i den isolerade fängelsecellen. Tjuvar­ na avbryta icke sitt verk för det de råkat i rättvi­ sans händer, man generar sig icke för sådana bagateller. Att vara i fängelse för ett brott, uteslu­ ter icke, att man påbörjar ett nytt. De äro konst­<noinclude> <references/></noinclude> pi2tsggkazu7efobg28ai2b0tofgxnv 104 226851 660684 2026-10-30T17:01:24Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'närer, som hava en duk på utställningen, men icke desto mindre påbörja de en ny i sin ateljer. Brujon syntes alldeles förstockad i fängelset. Man kunde se honom hela timmar i cour Chalemagne, där han stod tätt bredvid marketentarens lucka, och som en fåne betrakta den smutsiga prislistan på varorna, denna lista, vilken började med lök, 62 centimer, och slutade med cigarr, 5 centimer. Eller också kunde han använda sin tid till att stå och darra och ska... 660684 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 82 —}}</noinclude>närer, som hava en duk på utställningen, men icke desto mindre påbörja de en ny i sin ateljer. Brujon syntes alldeles förstockad i fängelset. Man kunde se honom hela timmar i cour Chalemagne, där han stod tätt bredvid marketentarens lucka, och som en fåne betrakta den smutsiga prislistan på varorna, denna lista, vilken började med lök, 62 centimer, och slutade med cigarr, 5 centimer. Eller också kunde han använda sin tid till att stå och darra och skaka tänder, i det han påstod, att han hade feber, och frågade, om icke någon av de tjugoåtta sängarna i sjuksalen var ledig. Helt plötsligt mot slutet av februari 1832 fick man veta, att Brujon, den sömntuten, genom husets folk, icke i sitt eget namn men i trenne kamraters, hade låtit uträtta tre olika ärenden, vilka inalles hade kostat honom femtio sous, en ansenlig sum­ ma, vilken väckte fängelseföreståndarens upp­ märksamhet. Man förhörde sig och genom att undersöka den i samtalsrummet uppspikade taxan för ären­ dens uträttande, fick man veta, att dessa femtio sous hade blivit fördelade sålunda: tre ärenden; ett till Panteon, å tio sou; ett till Val-de-Cråce å femton sou och ett till barriére de Grenelle å tju­<noinclude> <references/></noinclude> 4upcbedbnfe1gyuxh6e311pin4l4vgh 104 226852 660685 2026-10-30T17:01:34Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'gofem sou. Detta var det dyraste på hela taxan. Vid Panthéon, vid Val-de-Gråce och vid barriere de Grenelle voro just tre särdeles fruktade även­ tyrare bosatta, Krui-den Gers, kallad Bizaro, Glorieux, en frigiven galärslav, och Bar Caross, och på dessa äventyrare fäste polisen nu återigen sina blickar. Man trodde, att dessa tre tillhörde Patron-Minettes band, vars båda anförare Rabet och Gueulemer hade blivit häktade. Man trodde, att Brujons budskap,... 660685 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 83 —}}</noinclude>gofem sou. Detta var det dyraste på hela taxan. Vid Panthéon, vid Val-de-Gråce och vid barriere de Grenelle voro just tre särdeles fruktade även­ tyrare bosatta, Krui-den Gers, kallad Bizaro, Glorieux, en frigiven galärslav, och Bar Caross, och på dessa äventyrare fäste polisen nu återigen sina blickar. Man trodde, att dessa tre tillhörde Patron-Minettes band, vars båda anförare Rabet och Gueulemer hade blivit häktade. Man trodde, att Brujons budskap, vilka blivit emottagna, icke i bostäder utan av på gatan väntande personer, innehöllo underrättelser om någon ny uttänkt komplott. Där funnos även andra spår; man lä­ de beslag på de tre äventyrarna, och man trodde sig hava tillintetgjort Brujons plan. Ungefär en vecka efter det dessa åtgärder bli­ vit vidtagna, hände det en natt, att en man, som tjänstgjorde som nattvakt och som skulle gå nattronden för att inspektera nedre vå'ningens sov­ rum i nybyggnaden, kom att upptäcka följande; för att vara säker om, att nattronden gjorde sin plikt, ålåg det honom att varje timma nedlägga en med timtalet betecknad kopparplåt i en på sov­ rummens dörr anbragt låda, och just när ronden skulle nedlägga sin plåt i Brujons låda, fick han genom gluggen på rummets dörr se Brujon sitta<noinclude> <references/></noinclude> 359o283dpyagqbaetyzvt0zutwus67b 104 226853 660686 2026-10-30T17:01:59Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'uppe och skriva någonting vid skenet av korri­ dorens lampa. Vakten steg in. Man försatte Brujon för en niånad i strängare fångenskap, men man fick aldrig reda på vad han skrivit. Polisen kom ingen vart med honom. Ett är säkert, att följande dag blev en postiljon kastad från cour Charlemagne i lejongro­ pen över den fem våningar höga byggnaden, vil­ ken skiljde de båda gårdarna. Med postiljon mena de häktade en konstnär­ ligt hopknådad brödkula, v...' 660686 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 84 —}}</noinclude>uppe och skriva någonting vid skenet av korri­ dorens lampa. Vakten steg in. Man försatte Brujon för en niånad i strängare fångenskap, men man fick aldrig reda på vad han skrivit. Polisen kom ingen vart med honom. Ett är säkert, att följande dag blev en postiljon kastad från cour Charlemagne i lejongro­ pen över den fem våningar höga byggnaden, vil­ ken skiljde de båda gårdarna. Med postiljon mena de häktade en konstnär­ ligt hopknådad brödkula, vilken man skickar till Irland, det: vill säga kastar över fängelsetaken, ifrån den ena gården till den andra. Etymologi: över England; från den ena marken till den an­ dra; till Irland. Den, som finner denna kula, bry­ ter sönder den, och inuti denna finnes då en bil­ jett, adresserad till någon av fångarna på denna gård. Om det är en häktad, som finner den, så överlämnar han biljetten till adressaten; om det är en fångknekt eller en av fängelsets hemliga spionerande fångar, vilka i de franska fängelser­ na kallas "får" och i Bagnos för "rävar", så blir biljetten inlämnad pä fängelsets kontor, och den sändes sedan därifrån till polisen. Denna gång kom postlljonen till sin adress, trots att den, för vilken den var bestämd, för till­<noinclude> <references/></noinclude> isryuxemebstdf169tsvx05z1x16sap 104 226854 660687 2026-10-30T17:02:40Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'fallet befann sig i isolerat fängelse. Adressaten var ingen mindre än Babet, en av de fyra anfö­ rarna för Patron-Minette-bandet. Postiljonen innehöll en liten pappersrulle, på vilken stodo dessa båda rader: — Babet. Det finnes ett arbete att utföra vid Plumet-gatan. Ett staket utanför en trädgård. Detta var vad Brujon skrivit under natten. Trots alla undersökningar kunde Babet dock finna utväg att sända biljetten från la Force till Salpétriére till... 660687 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 85 —}}</noinclude>fallet befann sig i isolerat fängelse. Adressaten var ingen mindre än Babet, en av de fyra anfö­ rarna för Patron-Minette-bandet. Postiljonen innehöll en liten pappersrulle, på vilken stodo dessa båda rader: — Babet. Det finnes ett arbete att utföra vid Plumet-gatan. Ett staket utanför en trädgård. Detta var vad Brujon skrivit under natten. Trots alla undersökningar kunde Babet dock finna utväg att sända biljetten från la Force till Salpétriére till "en god väninna" som han hade där, och som var häktad därstädes. Denna flicka lämnade i sin tur biljetten till en annan av sina bekanta, en kvinna vid namn Magnon, vilken var bevakad av polisen, men vilken ännu icke var häktad. Denna Magnon, vars namn läsaren re­ dan känner till, var inblandad i Thénardiers affä­ rer, vilka vi framdeles vidare skola omtala, och genom att gå till Eponine kunde hon tjäna som medlarinnan mellan la Salpétriére och la Madelonnette. Det hände sig emellertid, att vid det tillfälle, då rättegången mot Thénardier pågick, man sak­ nade bevis mot hans döttrar, varför Eponine och Azelma blevo frigivna. Victor Hugo V11I 14<noinclude> <references/></noinclude> 0pmbd74tvu8is4loav5w7i4cd8ir8rz 104 226855 660688 2026-10-30T17:02:51Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'När Eponine lämnade fängelset, överlämnade Magnon, som väntade vid Madelonnettes port, till henne Brujons biljett till Babet och gav hen­ ne i uppdrag att sköta affären. Eponine gav sig iväg till Plumet-gatan, under­ sökte staketet och trädgården, gav akt på och spionerade runt omkring, och några dagar däref­ ter kom hon till Magnon, som bodde vid Clocheperce-gatan, med en skorpa, vilken Magnon över­ bringade åt Babets väninna på Salpétriére. En...' 660688 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 86 —}}</noinclude>När Eponine lämnade fängelset, överlämnade Magnon, som väntade vid Madelonnettes port, till henne Brujons biljett till Babet och gav hen­ ne i uppdrag att sköta affären. Eponine gav sig iväg till Plumet-gatan, under­ sökte staketet och trädgården, gav akt på och spionerade runt omkring, och några dagar däref­ ter kom hon till Magnon, som bodde vid Clocheperce-gatan, med en skorpa, vilken Magnon över­ bringade åt Babets väninna på Salpétriére. En skorpa betyder på få^ngars symboliska språk: Ingenting att göra. Något mindre än en vecka senare möttes Brujon och Babet i en av la Försefängelsets korridorer, då den ene var på väg till ett förhör ocliden andre återkom därifrån. — Nåväl, frågade Brujon, hur går det med P-gatan? ------ Skorpa, svarade Babet. På så sätt blev Brujons tilltänkta brott kvävt i sin linda. Men detta misslyckade försök hade dock följder, vilka helt och hållet lågo utanför Brujons program. Man får se i fortsättningen! Ibland tror man, att man spinner pä en viss tråd, men i verkligheten är det en annan.<noinclude> <references/></noinclude> 0p6olr5y10wf4kyt89hh4v9tf42ziuz 104 226856 660689 2026-10-30T17:03:02Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'frukost till två ägg, och det ena lämnade han till sin gamla hushållerska, vilken han icke på fem­ ton månader hade betalat den ringaste lön. Ofta var frukosten hans enda måltid. Han skrattade icke längre sitt barnsliga skratt, lian hade blivit retlig ocli ville icke taga emot något besök. Marius gjorde rätt i att icke tänka på att besöka ho­ nom vidare. Någon gång vid den tiden, då Mabeuf begav sig till Jardin des Plantes, kunde det hända, att den g...' 660689 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 88 —}}</noinclude>frukost till två ägg, och det ena lämnade han till sin gamla hushållerska, vilken han icke på fem­ ton månader hade betalat den ringaste lön. Ofta var frukosten hans enda måltid. Han skrattade icke längre sitt barnsliga skratt, lian hade blivit retlig ocli ville icke taga emot något besök. Marius gjorde rätt i att icke tänka på att besöka ho­ nom vidare. Någon gång vid den tiden, då Mabeuf begav sig till Jardin des Plantes, kunde det hända, att den gamle gubben ocliden unge man­ nen möttes på boulevard de L'Höpital. De talade icke med varandra. De endast gåvo varandra en trött nickning med huvudet. Tråkigt nog finns det tillfällen i livet, då fattigdomen splittrar. De hade varit två vänner, de voro nu endast två män­ niskor, som möttes. Bokhandlare Royol var död. Fader Mabeuf kände nu endast sina böcker, sin trädgård ocli sin indigo; dessa voro tre saker, som för honom ut­ gjorde lyckan, nöjet och hoppet. Detta var nog för honom, för att kunna leva. Han sade till sig själv: — När jag gjort mina indigokulor, så skall jag bliva rik. Jag skall då lösa ut mina plåtar, jag skall få avsättning för min Flora med litet charlataneri, med litet bluff och annonser i tidningar-<noinclude> <references/></noinclude> ehis1rpkezxkmpy8tucglk6i2b4t8oq 104 226857 660690 2026-10-30T17:03:14Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'na och jag skall köpa, jag vet nog vad, ett ex­ emplar av L'Art de Naviguer av Pierre de Médine ined träsnitt, upplagan av 1559. I väntan på allt detta arbetade han hela dagen i sitt indigoland, ocl i om aftnarna gick han hem för att sköta sin trädgård ocliläsa sina böcker. Vid denna tid var Mabeuf nära åttio år. Bn afton hade han en egendomlig syn. Han hade återvänt hem, medan det ännu var fullt dagsljus. Mor Plutarque, som var klen och sjuk, låg til... 660690 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 90 —}}</noinclude>na och jag skall köpa, jag vet nog vad, ett ex­ emplar av L'Art de Naviguer av Pierre de Médine ined träsnitt, upplagan av 1559. I väntan på allt detta arbetade han hela dagen i sitt indigoland, ocl i om aftnarna gick han hem för att sköta sin trädgård ocliläsa sina böcker. Vid denna tid var Mabeuf nära åttio år. Bn afton hade han en egendomlig syn. Han hade återvänt hem, medan det ännu var fullt dagsljus. Mor Plutarque, som var klen och sjuk, låg till sängs. Han hade just ätit sin mid­ dag, bestående av ett ben, på vilket det ännu fanns en smula kött kvar, och en brödbit, som han funnit på köksbordet, och han hade satt sig på en kullfallen sten, vilken tjänstgjorde som bänl. i hans trädgård. Tätt bredvid denna bänk fanns det, liksom det fordom plägade finnas i gamla fruktträdgårdar, ein lår av bjälkar och plankor, nu i tämligen då­ ligt skick; den var nedtill inredd som bur, dess första våning användes till förvaring av frukt. I nedre buren funnos för tillfället inga kaniner, men i den övre våningen lågo några äpplen. Det var rester ifrån vinterförrådet. Med tillhjälp av sina glasögon hade fader Ma­ beuf börjat läsa i två böcker, vilka han älskade<noinclude> <references/></noinclude> 1muqz84joue8bguktktf4qdc2rc8a8g 660692 660690 2026-10-30T17:03:41Z Jonatanskogsfors 17420 660692 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 89 —}}</noinclude>na och jag skall köpa, jag vet nog vad, ett ex­ emplar av L'Art de Naviguer av Pierre de Médine ined träsnitt, upplagan av 1559. I väntan på allt detta arbetade han hela dagen i sitt indigoland, ocl i om aftnarna gick han hem för att sköta sin trädgård ocliläsa sina böcker. Vid denna tid var Mabeuf nära åttio år. Bn afton hade han en egendomlig syn. Han hade återvänt hem, medan det ännu var fullt dagsljus. Mor Plutarque, som var klen och sjuk, låg till sängs. Han hade just ätit sin mid­ dag, bestående av ett ben, på vilket det ännu fanns en smula kött kvar, och en brödbit, som han funnit på köksbordet, och han hade satt sig på en kullfallen sten, vilken tjänstgjorde som bänl. i hans trädgård. Tätt bredvid denna bänk fanns det, liksom det fordom plägade finnas i gamla fruktträdgårdar, ein lår av bjälkar och plankor, nu i tämligen då­ ligt skick; den var nedtill inredd som bur, dess första våning användes till förvaring av frukt. I nedre buren funnos för tillfället inga kaniner, men i den övre våningen lågo några äpplen. Det var rester ifrån vinterförrådet. Med tillhjälp av sina glasögon hade fader Ma­ beuf börjat läsa i två böcker, vilka han älskade<noinclude> <references/></noinclude> j8x41hfn0p3ezmq9b2jvgtf0gx54xq4 104 226858 660691 2026-10-30T17:03:26Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'passionerat, och som det vill icke säga så litet vid hans ålder togo hela hans uppmärksamhet i anspråk. Hans medfödda rädsla gjorde honom till en viss grad mottaglig för vidskepelse. Den första av dessa böcker var en ryktbar avhandling av president Delancre, som hette De l' Inconstance res dénions, den andra var en kvartsvolym av Mutor de la Rubaudiére, som hette Les Diables de Vauvert et Les gobelins de la Biévre. Den si­ sta boken intresserade honom... 660691 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 90 —}}</noinclude>passionerat, och som det vill icke säga så litet vid hans ålder togo hela hans uppmärksamhet i anspråk. Hans medfödda rädsla gjorde honom till en viss grad mottaglig för vidskepelse. Den första av dessa böcker var en ryktbar avhandling av president Delancre, som hette De l' Inconstance res dénions, den andra var en kvartsvolym av Mutor de la Rubaudiére, som hette Les Diables de Vauvert et Les gobelins de la Biévre. Den si­ sta boken intresserade honom så mycket mer, emedan hans trädgård var en av de platser, som Iiaft sitt tillhåll för tomtar. Skymningen inträdde ocli kastade ett ljust sken på himlen, och mörka skuggor lägrade sig på marken. Under det han läste, betraktade fader Mabeuf sina växter och bland andra en beundransvärd Rhododenron, som han mycket gladde sig åt; fyra dagar av värme ocli blåst men utan en droppe regn liade förgått; stammarna böjde sig, knopparna slokade, bladen föllo av, allt var i behov av vatten, rhorodenronbusken såg särskilt bedrövlig ut. Fader Mabeuf tillhörde dessa, som sade, att även växterna ägde en själ. Den gamle hade arbetat hela dagen 1 sitt indigoland, han var maktlös av trötthet men reste sig dock upp, lade böckerna på bänken och gick fram till brunnen, men när han fått tag i sin<noinclude> <references/></noinclude> 2btzq15tacenfk5ju3caol5fd4bgv2w 104 226859 660693 2026-10-30T17:03:58Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'kedja, ägde han icke kvar så mycken kraft, att han orkade lösgöra den från proppen. Då vände lian sig om oclikastade en ångestfull blick mot himlen, vilken var strålande stjärnklar. Aftonen strålade med denna klarhet, som för­ mår dämpa människans bekymmer med en oför­ klarlig men evig makt. Natten lovade att bli li­ ka torr som dagen hade varit. — Överallt stjärnor, tänkte den gamle mannen. Icke ett enda moln. Icke en droppe vatten. Och hans huvu...' 660693 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 91 —}}</noinclude>kedja, ägde han icke kvar så mycken kraft, att han orkade lösgöra den från proppen. Då vände lian sig om oclikastade en ångestfull blick mot himlen, vilken var strålande stjärnklar. Aftonen strålade med denna klarhet, som för­ mår dämpa människans bekymmer med en oför­ klarlig men evig makt. Natten lovade att bli li­ ka torr som dagen hade varit. — Överallt stjärnor, tänkte den gamle mannen. Icke ett enda moln. Icke en droppe vatten. Och hans huvud, som för ett ögonblick varit upplyft, sjönk åter tillbaka mot hans bröst. Han lyfte det åter och betraktade än en gång himlen, i det han mumlade: — En droppe vatten! En smula barmhärtig­ het! Han försökte sig ännu en gång på att lösa brunnskedjan men orkade icke. I detta ögon­ blick hörde han en röst, som sade: — Herr Mabeuf, vill Ni, att jag skall vattna er trädgård? På samma gång hördes ett buller i häcken, liknande det, som uppstår när ett djur rusar fram, och ifrån buskarna kom en stor, mager flicka, vilken ställde sig framför honom och betraktade honom skarpt. Hon liknade icke så mycket en<noinclude> <references/></noinclude> avfhajdb86mydpac1x77oo4cu0eb7fl 104 226860 660694 2026-10-30T17:04:07Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'människa som en skepnad, som plötsligt visade sig i skymningen. Innan fader Mabeuf, vilken liade oerhört lätt för att bliva rädd, hunnit giva ett svar, hade varelsen, vars rörelser syntes märk­ värdiga och klumpiga, löst kedjan, hissat ned spannen och dragit upp den igen, fyllt vatten­ kannan, och den gode mannen såg denna uppen­ barelse, vilken var barfotad och bar en trasig kjol, gå emellan trädgårdssängarna och skänka dem detta livgivande vatten. D... 660694 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 92 —}}</noinclude>människa som en skepnad, som plötsligt visade sig i skymningen. Innan fader Mabeuf, vilken liade oerhört lätt för att bliva rädd, hunnit giva ett svar, hade varelsen, vars rörelser syntes märk­ värdiga och klumpiga, löst kedjan, hissat ned spannen och dragit upp den igen, fyllt vatten­ kannan, och den gode mannen såg denna uppen­ barelse, vilken var barfotad och bar en trasig kjol, gå emellan trädgårdssängarna och skänka dem detta livgivande vatten. Det ljud, som upp­ stod, när vattenstrålarna flöto ut på de torra bla­ den, gladde fader Mabeufs själ. Det föreföll ho­ nom, som vore nu hans rhododenron lycklig. Första vattenspannen var tom, flickan hämtade upp den andra och därefter den tredje. Hon vattnade hela trädgården. När hon gick av och an i gångarna, där hennes skugga tecknade sig alldeles mörk, med de kno­ tiga armarna hängande och den slarviga halsdu­ ken fladdrande, så liknade hon en stor fläder­ mus. När hon hade slutat, kom fader Mabeuf till henne med tårar i ögonen och läggande sin hand på hennes panna, sade han: — Må Gud välsigna Er, Ni är en ängel, eme­ dan Ni vårdar blommorna.<noinclude> <references/></noinclude> n2qwaj3q82qvgva3ppfv95d3dcji9t5 104 226861 660695 2026-10-30T17:04:16Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '— Nej, svarade hon, jag är djävulen, men det gör mig detsamma. Utan att lyssna och utan att vänta på hennes svar, utbrast den gamle: — Vilken skada, att jag skall vara så olycklig och fattig, att jag icke skall kunna göra någon­ ting för Er. — Ni kan göra en sak för mig, sade hon. — Vad då? — Säga mig var herr Marius bor. Den gamle förstod icke, vad hon menade. — Vilken herr Marius? han lyfte blicken och tycktes söka som efter en försvunnen s...' 660695 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 93 —}}</noinclude>— Nej, svarade hon, jag är djävulen, men det gör mig detsamma. Utan att lyssna och utan att vänta på hennes svar, utbrast den gamle: — Vilken skada, att jag skall vara så olycklig och fattig, att jag icke skall kunna göra någon­ ting för Er. — Ni kan göra en sak för mig, sade hon. — Vad då? — Säga mig var herr Marius bor. Den gamle förstod icke, vad hon menade. — Vilken herr Marius? han lyfte blicken och tycktes söka som efter en försvunnen sak. — En ung man, som brukade komma hit då ocli då. Nu hade herr Mabeuf rannsakat sitt minne. — Ah, javisst, utbrast han, jag vet nu vem Ni menar. Vänta litet, herr Marius, baron Marius Pontmercy, visst tusan! han bor, eller rättare, han bor icke, ack, nu minns jag det icke. Under det han talade, hade han böjt sig ned för att binda upp en kvist på rhododenronbusken, och han fortsatte: — Vänta, nu kommer jag ihåg det. Han bru­ kar ofta gå i boulevarden, och då brukar han ta­ ga vägen åt Glaciérehållet till, Croulebarbe-gatan<noinclude> <references/></noinclude> gzrou1jol84jz9z54c8syqd9mw9ioc2 104 226862 660696 2026-10-30T17:04:26Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'och Lärkfältet. Gå dit. Han är icke svår att möta.... När herr Mabeuf hade rest sig, så fanns där in­ gen människa; flickan hade försvunnit. Han kände sig verkligen en smula rädd. — Sannerligen, tänkte han, om icke min träd­ gård vore vattnad, skulle jag tro, att jag haft be­ sök av en ande. En timma senare, när han hade gått ocli lagt sig, i det ögonblick, då man håller på att insom­ na, i det ögonblick, då tanken förirrar sig och är ore...' 660696 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 94 —}}</noinclude>och Lärkfältet. Gå dit. Han är icke svår att möta.... När herr Mabeuf hade rest sig, så fanns där in­ gen människa; flickan hade försvunnit. Han kände sig verkligen en smula rädd. — Sannerligen, tänkte han, om icke min träd­ gård vore vattnad, skulle jag tro, att jag haft be­ sök av en ande. En timma senare, när han hade gått ocli lagt sig, i det ögonblick, då man håller på att insom­ na, i det ögonblick, då tanken förirrar sig och är oredig och så småningom antager formen av en dröm, kom han åter att tänka på saken. Ja, denna händelse liknar mycket den, som la Rubaudiére berättar om tomtarna. Tänk om det varit en tomte!<noinclude> <references/></noinclude> 2bwcz9nlenw6uklzag57y4fiid6beu1 104 226863 660697 2026-10-30T17:04:38Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '— Jag går ut. Det skall nog lijälpa. Oclihan gick till Lärkfältet. Där såg han mer än någonsin stjärnan oclimin­ dre än någonsin Savigny ocli Gans. Han kom tillbaka, försökte åter arbeta men lyckades icke. Det var omöjligt att åter sam­ manbinda alla de sönderslitna trådarna i hjär­ nan; då sade han: — I morgon skall jag icke gå ut. Det hindrar mig från att arbeta. Men han gick ut alla dagar. Han bodde mera på Lärkfältet än i Courfeyracs...' 660697 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 96 —}}</noinclude>— Jag går ut. Det skall nog lijälpa. Oclihan gick till Lärkfältet. Där såg han mer än någonsin stjärnan oclimin­ dre än någonsin Savigny ocli Gans. Han kom tillbaka, försökte åter arbeta men lyckades icke. Det var omöjligt att åter sam­ manbinda alla de sönderslitna trådarna i hjär­ nan; då sade han: — I morgon skall jag icke gå ut. Det hindrar mig från att arbeta. Men han gick ut alla dagar. Han bodde mera på Lärkfältet än i Courfeyracs bostad. Hans verkliga adress var denna: Boule­ vard de la Sante, sjunde trädet efter Croulebarbe-gatan. Denna morgon hade han övergvit det sjunde trädet ocli satte sig ned på muren vid Gobelinån. Ett glatt solsken bröt sig fram mellan de ut­ slagna och friska bladen. Han tänkte på henne. Hans tankar utgjorde förebråelser, men de återföllo på honom själv; han tänkte med sorg på lättjan, denna själens lamhet, vilken alltmer bemäktigade sig honom, ocli på denna natt, vilken för varje stund blev allt tätare framför honom, så att han snart icke ens kunde urskilja solen. Fastän dessa orediga tankar vimlade i hans<noinclude> <references/></noinclude> pevyjt0rvevvx856m40ud2p1doyo19y 104 226864 660698 2026-10-30T17:04:47Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'hjärna, de förmådde icke ens antaga fast form, så nedsatt var hans tankeförmåga, och trots den melankoli, i vilken han var försjunken, hade han dock förnimmelse av yttervärlden. Han hörde bakom sig, nedanför sig, på de båda flodsträn­ derna, huru tvätterskorna vid Gobelin-ån klappa­ de sina tvättkläder och huru fåglarna kvittrade sin sång i almanna. Å ena sidan hörde han frihetens toner, den lyckliga bekymmerslöshetens och den bevingade sysslolö...' 660698 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 97 —}}</noinclude>hjärna, de förmådde icke ens antaga fast form, så nedsatt var hans tankeförmåga, och trots den melankoli, i vilken han var försjunken, hade han dock förnimmelse av yttervärlden. Han hörde bakom sig, nedanför sig, på de båda flodsträn­ derna, huru tvätterskorna vid Gobelin-ån klappa­ de sina tvättkläder och huru fåglarna kvittrade sin sång i almanna. Å ena sidan hörde han frihetens toner, den lyckliga bekymmerslöshetens och den bevingade sysslolöshetens; å andra sidan hörde han arbetets buller. Dessa ljud, bägge så gla­ da, bragte honom i djupa funderingar och för­ mådde honom nästan att tänka. Mitt under sina funderingar hörde han plöts­ ligt en bekant röst, som sade: — Nej, men se, där är han! Han lyfte sina ögon och kände igen det stac­ kars barnet, som varit hos honom en morgon. Han visste nu, vad hon hette; hon hette Eponine och det var den äldsta av flickorna Thénardier. Hon hade märkvärdigt nog blivit både vackrare oclieländigare än förut. Hon var barfotad och klädd i trasor, alldeles som den dag, då hon helt resolut trädde in i hans rum, men klädtrasorna voro nu två månader äldre och hålen större. Det var samma hesa stämma, samma rynkiga och<noinclude> <references/></noinclude> ry3cxezswxb7d7wauokbw54dtdlakre 104 226865 660699 2026-10-30T17:04:56Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'solbrända panna, samma vilda och irrande blick. Hon hade tillika fått ett uttryck av rädsla och öd­ mjukhet i sina drag, något, som ett vistande i fängelset alltid tillägger eländet. Hon hade halmstrån och korn i håret, icke som Ofelia, vilken blivit smittad av Hamlets vansinne, utan emedan hon tillbringat natten i någon höstack. Trots allt detta var hon vacker. 0 ungdom, vilken stjärna du ändock är! Emellertid stannade hon framför Marius, och hennes... 660699 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 98 —}}</noinclude>solbrända panna, samma vilda och irrande blick. Hon hade tillika fått ett uttryck av rädsla och öd­ mjukhet i sina drag, något, som ett vistande i fängelset alltid tillägger eländet. Hon hade halmstrån och korn i håret, icke som Ofelia, vilken blivit smittad av Hamlets vansinne, utan emedan hon tillbringat natten i någon höstack. Trots allt detta var hon vacker. 0 ungdom, vilken stjärna du ändock är! Emellertid stannade hon framför Marius, och hennes bleka ansikte visade ett svagt uttryck av glädje och någonting, som man kunde likna vid ett småleende. Hon stod några ögonblick utan att kunna tala. — Så möter jag Er äntligen! — sade hon se­ dan. Fader Mabeuf hade rätt, när han sade att jag kunde möta Er här. Som jag har sökt efter Er! Om Ni bara visste det! Jag har suttit häk­ tad. Fjorton dagar! De släppte mig lös, eme­ dan de icke hade någonting emot mig, och eme­ dan jag icke uppnått den ålder, då jag är ansva­ rig. Det fattades två månader. Åh, vad jag har sökt efter Er! I hela sex veckor. Ni bor alltså icke kvar därborta? — Nej, sade Marius. — Ah, jag förstår. Det är för den sakens<noinclude> <references/></noinclude> 5ctfu78afle0jk41we81phsd62kh1nj 104 226866 660700 2026-10-30T17:05:06Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'skull. Sådant är alltid obehagligt. Ni har flyt­ tat. Nåväl! Man varför skall Ni ha den där gamla hatten på er? En ung man som Ni bör ha snygga kläder. Vet Ni vad, herr Marius, fa­ der Mabeuf kallar Er baron Marius, men jag vet inte varför. Inte är väl Ni baron? Baroner äro gamla gubbar, som promenera omkring i Luxembourgträdgården framför slottet, där solen steker som varmast, och som bruka läsa Quotidienne för en sou. Jag har en gång varit med ett...' 660700 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 99 —}}</noinclude>skull. Sådant är alltid obehagligt. Ni har flyt­ tat. Nåväl! Man varför skall Ni ha den där gamla hatten på er? En ung man som Ni bör ha snygga kläder. Vet Ni vad, herr Marius, fa­ der Mabeuf kallar Er baron Marius, men jag vet inte varför. Inte är väl Ni baron? Baroner äro gamla gubbar, som promenera omkring i Luxembourgträdgården framför slottet, där solen steker som varmast, och som bruka läsa Quotidienne för en sou. Jag har en gång varit med ett brev till en baron, som såg ut så där. Han var mer än hundra år gammal. Men säg mig nu var Ni bor för närvarande. Marius svarade icke. — Ah, fortsatte hon. Ni har ett hål på Er skjor­ ta, får jag lov att laga det? Med ett uttryck, som efterhand blev allt dystrare fortsatte hon: Ni tycks icke vara glad åt att se mig? Marius teg; själv iakttog hon tystnad under ett ögonblick men utbrast därefter: — Om jag ville, så skulle jag snart förmå er att se glad ut! — Hur så? Vad ämnade ni säga? frågade Ma­ rius. 'j — Ah, ni kallade mig du förut, sade hon. — Nåja, vad ville du säga?<noinclude> <references/></noinclude> 1hl3pbqdt87bdxvqj801i3tfbjuacdk 104 226867 660701 2026-10-30T17:05:21Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Hon bet sig i läppen; hon syntes tveka, liksom hade hon utkämpat en inre strid. Äntligen hade hon fattat ett beslut. — Nåväl, det gör detsamma. Ni ser ledsen ut, och jag vill att ni skall bliva belåten. Lova mig endast, att ni skall bliva glad. Jag vill se er skratta och höra er säga: Ah, det var roligt. Stackars herr Marius, ni vet, att ni har lovat giva mig allt, vad jag önskar. — Ja, men tala nu. Hon såg Marius ända in i vitögat och sade till honom... 660701 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 100 —}}</noinclude>Hon bet sig i läppen; hon syntes tveka, liksom hade hon utkämpat en inre strid. Äntligen hade hon fattat ett beslut. — Nåväl, det gör detsamma. Ni ser ledsen ut, och jag vill att ni skall bliva belåten. Lova mig endast, att ni skall bliva glad. Jag vill se er skratta och höra er säga: Ah, det var roligt. Stackars herr Marius, ni vet, att ni har lovat giva mig allt, vad jag önskar. — Ja, men tala nu. Hon såg Marius ända in i vitögat och sade till honom. — Jag har adressen. Marius bleknade. Allt hans blod strömmade till hjärtat. — Vilken adress? — Den adress, som ni bad mig om. Hon tilläde med en viss ansträngning: — Adressen, ni vet nog vilken jag menar. — Ja! framstötte Marius. — Den unga damens. När hon uttalat dessa ord, suckade hon djupt. Marius flög upp från muren där han satt, och grep häftigt hennes hand. — Ah, utbrast han, det var utmärkt! Tala om för mig allt vad du vill hal Var är det?<noinclude> <references/></noinclude> 0fw6s1spaoax3jtk7vqs33rcwolvy6z 104 226868 660702 2026-10-30T17:05:32Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '— Följ med mig, sade hon. Jag känner icke riktigt namnet på gatan eller numret på huset, men det är åt alldeles motsatt håll härifrån, och jag känner igen huset och vill visa er det. Hon drog undan sin hand, och med en ton, som skulle gripit en iakttagare, men som icke gjorde det ringaste intryck på den hänförde Marius, ytt­ rade hon: — Ack, så belåten ni ser ut. Ett moln överfor Marius' panna. Han fattade Eponine i armen, och sade: — Svär mig en...' 660702 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 101 —}}</noinclude>— Följ med mig, sade hon. Jag känner icke riktigt namnet på gatan eller numret på huset, men det är åt alldeles motsatt håll härifrån, och jag känner igen huset och vill visa er det. Hon drog undan sin hand, och med en ton, som skulle gripit en iakttagare, men som icke gjorde det ringaste intryck på den hänförde Marius, ytt­ rade hon: — Ack, så belåten ni ser ut. Ett moln överfor Marius' panna. Han fattade Eponine i armen, och sade: — Svär mig en sak! — Svära, sade hon, vad betyder det? Nåväl, vad vill ni, att jag skall svära? Oclihon skrattade. — Din far! Lova mig, Eponine, svär mig, att du aldrig låter din far känna denna adress. Hon vände sig mot honom med en häpen min. — Eponine! Hur vet ni att jag heter Eponine? — Lova mig det, som jag bad dig om! Men hon tycktes icke lyssna till honom. — Jo, det var fint! Ni har kallat mig Eponine! Marius grep båda hennes armar på en gång. — Så svara mig då, i himlens namn! Hör på, när jag säger dig, att du måste svära att icke om­ tala adressen för din far. Victor Hugo VIII 15<noinclude> <references/></noinclude> 8z7r9j4iz79145jwft4uzybw6d3bf14 104 226869 660703 2026-10-30T17:05:43Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '— Min far, sade hon. Ack, ja, min far! Var lugn för honom. Han är häktad. Förresten, vad bryr jag mig om min far! — Men du lovar mig ändå icke, utbrast Marius. — Så släpp mig då! sade hon med ett gapskratt. Som ni rister mig! Så! Så! Jag lovar er! Jag svär det! Vad gör det mig. Jag tänker icke om­ tala adressen för min fader. Nå, är ni nöjd nu, eller är det någonting mer? — Ocliicke för någon annan människa! fort­ satte Marius. — Icke...' 660703 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 102 —}}</noinclude>— Min far, sade hon. Ack, ja, min far! Var lugn för honom. Han är häktad. Förresten, vad bryr jag mig om min far! — Men du lovar mig ändå icke, utbrast Marius. — Så släpp mig då! sade hon med ett gapskratt. Som ni rister mig! Så! Så! Jag lovar er! Jag svär det! Vad gör det mig. Jag tänker icke om­ tala adressen för min fader. Nå, är ni nöjd nu, eller är det någonting mer? — Ocliicke för någon annan människa! fort­ satte Marius. — Icke för någon människa! — Nu kan du visa mig vägen dit, sade Marius. — Nu genast? — Nu genast. — Kom! — Tänk, vad han är belåten, sade hon. Efter några steg stannade hon. — Ni följer mig på för nära håll, herr Marius. Låt mig gå förut ocli följ mig på längre avstånd, så väcker det icke uppmärksamhet. Det passar sig icke, att man ser en ung herre som ni, följa en kvinna som jag. Intet språk skulle kunnat uttrycka allt som låg i ordet kvinna, såsom hon uttalade det. Hon gick några steg men stannade igen.<noinclude> <references/></noinclude> hjpph6i5kro2wdloyt09hro7op5s7rd 104 226870 660704 2026-10-30T17:05:52Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Marius upphann henne, och utan att vända sig mot honom sade hon följande ord: — Kommer ni ihåg, att ni har lovat mig någon­ ting? Marius trevade i sin ficka. Allt vad han ägde i denna världen var de fem francs, vilka voro be­ stämda för Thénardier. Han tog myntet och lade det i Eponines hand. Hon öppnade handen och kastade myntet till marken samt fortsatte med en dyster min: — Jag bryr mig icke om edra pengar.' 660704 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 103 —}}</noinclude>Marius upphann henne, och utan att vända sig mot honom sade hon följande ord: — Kommer ni ihåg, att ni har lovat mig någon­ ting? Marius trevade i sin ficka. Allt vad han ägde i denna världen var de fem francs, vilka voro be­ stämda för Thénardier. Han tog myntet och lade det i Eponines hand. Hon öppnade handen och kastade myntet till marken samt fortsatte med en dyster min: — Jag bryr mig icke om edra pengar.<noinclude> <references/></noinclude> ivdt279ssnz7jz52ugf8kedp8496n74 104 226871 660705 2026-10-30T17:06:05Z Jonatanskogsfors 17420 /* Utan text */ 660705 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="0" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><noinclude> <references/></noinclude> qkwe85xvyw4vxlxywt0m6gdlgylo39l 104 226872 660706 2026-10-30T17:06:16Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'bakoin paviljongen fanns en liten gård, och i dess bakgrund fanns en liten lägenhet på två rum ovan­ för en källare, avsedd att begagnas vid olika till­ fällen, till exempel när man önskade gömma un­ dan ett barn oclien amma. Denna lägenhet kommuniserade på baksidan genom en lönnport med en lång, smal, stenlagd, krokig gäng, utan tak. Den gick fram emellan två höga murar, oclidenna gång, vilken med sällsynt skicklighet doldes mel­ lan trädgårdsmu...' 660706 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 106 —}}</noinclude>bakoin paviljongen fanns en liten gård, och i dess bakgrund fanns en liten lägenhet på två rum ovan­ för en källare, avsedd att begagnas vid olika till­ fällen, till exempel när man önskade gömma un­ dan ett barn oclien amma. Denna lägenhet kommuniserade på baksidan genom en lönnport med en lång, smal, stenlagd, krokig gäng, utan tak. Den gick fram emellan två höga murar, oclidenna gång, vilken med sällsynt skicklighet doldes mel­ lan trädgårdsmurarna, vars alla vinklar oclikrö­ kar den följde, ledde till ännu en lönnport, vilken befanns vara belägen en halv fjärdedels mil där­ ifrån, ocli den öppnade sig åt en helt annan stads­ del vid den längst bort belägna delen av Babylonegatan. Presidenten använde sig av denna väg, ocli om man utspionerat och förföljt honom samt obser­ verat, att lian varje dag i hemlighet gick bort någonstans, kunde nian dock icke ana, att lian kunde komma ifrån Babylonegatan till Plumetgatan. Genom väl avvägda inköp av jordbitar hade den listige presidenten kunnat anlägga denna liemliga väg på sin egen niark och till följd där­ av utan kontroll av främmande ögon. Sedan hade lian i små jordlotter uppdelat de intill gången vet­ tande markerna ocli försålt dessa till de personer.<noinclude> <references/></noinclude> sq0lpos0sk9qnp4bx8tuoz3ir5uc4dt 104 226873 660707 2026-10-30T17:06:27Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'som ägde de närbelägna trädgårdarna. Ägarna av dessa jordlotter trodde, att de på de båda si­ dorna hade en gränsmur, och de hade ingen aning om att mellan de två murarna framslingrade sig en stenlagd väg igenom deras trädgårdsland och planteringen. Fåglarna voro de enda, som hade reda på denna märkvärdighet. Det är troligt, att det gångna århundradets fåglar haft mycket att skvallra om angående herr presidenten. Paviljongen, byggd av sten och möb...' 660707 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 107 —}}</noinclude>som ägde de närbelägna trädgårdarna. Ägarna av dessa jordlotter trodde, att de på de båda si­ dorna hade en gränsmur, och de hade ingen aning om att mellan de två murarna framslingrade sig en stenlagd väg igenom deras trädgårdsland och planteringen. Fåglarna voro de enda, som hade reda på denna märkvärdighet. Det är troligt, att det gångna århundradets fåglar haft mycket att skvallra om angående herr presidenten. Paviljongen, byggd av sten och möblerad i Watteaus smak, rokoko i det inre, perukstil i det yttre, samt omgiven med en tredubbel häck av blommor, hade någonting diskret, kokett, men på samma gång högtidligt, såsom det kan passa sig för en nyck av kärleken oclimagistraten. Detta hus och denna gång, vilka i dag äro försvunna, existerade ännu för femtio år sedan. År —93 hade en kopparslagare köpt huset för att riva det, men som han icke kunde betala priset, försattes han i konkurstillstånd. På så sätt blev det huset som ruinerade kopparslagaren. Sedan stod huset obebott ocliförföll så småningom, liksom alla bostäder göra, när ingen människa tager hand om dem. Det stod fortfarande möblerat med presi­ dentens gamla möbler, det annonserades ständigt<noinclude> <references/></noinclude> 0txl7f7cjtnt9ny22wakez91bysofbn 104 226874 660708 2026-10-30T17:06:36Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'till salu, eller till uthyrning; de tio eller tolv per­ soner, som årligen gingo förbi huset vid Plumetgatan, underrättades härom av en gulnad och nä­ stan oläslig lapp, som var klistrad på staketet ända sedan 1810. Mot slutet av restaurationen kunde samma för­ bipasserande varsebliva, att papperslappen hade försvunnit och att första våningens luckor till ocli med voro öppna. Huset hade verkligen blivit be­ bott. Fönsterna ägde jalusier, ett tecken ti... 660708 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 108 —}}</noinclude>till salu, eller till uthyrning; de tio eller tolv per­ soner, som årligen gingo förbi huset vid Plumetgatan, underrättades härom av en gulnad och nä­ stan oläslig lapp, som var klistrad på staketet ända sedan 1810. Mot slutet av restaurationen kunde samma för­ bipasserande varsebliva, att papperslappen hade försvunnit och att första våningens luckor till ocli med voro öppna. Huset hade verkligen blivit be­ bott. Fönsterna ägde jalusier, ett tecken till att där bodde en kvinna. 1 oktober 1829 hade en tämligen gammal man kommit ocli hyrt huset, alldeles sådant det befann sig däri inbegripet såväl den lilla byggnaden på bakgården som gången, vilken ledde till Babilonegatan. Han hade låtit iordningställa lönnportarna i gångens båda ändar. Huset var, som vi nyss omtalat, så gott som möblerat med presi­ dentens gamla möbler. Den nye hyresgästen ha­ de låtit göra flera reparationer. Han hade låtit sätta dit vad som saknades, han hade låtit sten­ sätta gården, lägga in tegel där så behövdes, nya trappsteg, fällt in bräder i panelerna ocli satt ru­ tor i fönsterna, och slutligen hade han flyttat in med en ung flicka och en äldre tjänarinna. Han hade icke gjort något buller av sig, utan han lik­<noinclude> <references/></noinclude> frgkqwu7gmsgq81bfsn8gwibsg43ngc 104 226875 660709 2026-10-30T17:06:47Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'nade snarare en som smyger sig in, än en som flyttar in i sin egen bostad. Grannarne hade ingenting att säga, och orsaken härtill var den, att några grannar funnos icke. Hyresgästen var ingen annan än Jean Valjean, den unga flickan var Cosette. Tjänarinnan var en kvinna, kallad Toussaint, som Jean Valjean räddat ifrån fattig­ huset. Hon var gammal, hon var från landet och hon stammade, trenne egenskaper, vilka gjorde att Jean Valjean bestämde sig för... 660709 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 109 —}}</noinclude>nade snarare en som smyger sig in, än en som flyttar in i sin egen bostad. Grannarne hade ingenting att säga, och orsaken härtill var den, att några grannar funnos icke. Hyresgästen var ingen annan än Jean Valjean, den unga flickan var Cosette. Tjänarinnan var en kvinna, kallad Toussaint, som Jean Valjean räddat ifrån fattig­ huset. Hon var gammal, hon var från landet och hon stammade, trenne egenskaper, vilka gjorde att Jean Valjean bestämde sig för henne. Han hade hyrt huset under namnet M. Vauchelevent, rentier. I allt detta här omtalade har läsaren sä­ kerligen förr än Thénardier kännt igen Jean Valjean. Varför hade Jean Valjean lämnat klostret PetitPicpus? Vad hade passerat? Ingenting. Man erinrar sig nog, att Jean Val­ jean kände sig lycklig i klostret, så lycklig, att hans samvete till slut blev oroligt. Han såg Co­ sette hela dagarna, han kände faderskärleken utveclda sig allt mer hos honom, han började älska detta barn med hela sin själ, och han sade till sig själv, att flickan var hans, att ingenting kunde taga henne ifrån honom, att det alltid skulle för­ bliva så, att hon troligen skulle bli nunna, emedan lion varje dag milt och älskvärt lockades därtill,<noinclude> <references/></noinclude> l10qdei084jo1s4vkqfng8l71wcs6fl 104 226876 660710 2026-10-30T17:06:58Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'att klostret i framtiden skulle vara liela hennes värld såväl som hans, att han skulle åldras och hon skulle växa upp härinne, att hon skulle åldras oclihan skulle dö, ocli till slut — vilken underbar förhoppning — skulle ingen skilsmässa bliva möjlig. Medan han överlämnade sig åt dessa funderingar, började han samtidigt att tvivla. Han började ställa frågor till sig själv. Han frågade sig om all denna lycka var ämnad för honom, om han icke ocks...' 660710 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 110 —}}</noinclude>att klostret i framtiden skulle vara liela hennes värld såväl som hans, att han skulle åldras och hon skulle växa upp härinne, att hon skulle åldras oclihan skulle dö, ocli till slut — vilken underbar förhoppning — skulle ingen skilsmässa bliva möjlig. Medan han överlämnade sig åt dessa funderingar, började han samtidigt att tvivla. Han började ställa frågor till sig själv. Han frågade sig om all denna lycka var ämnad för honom, om han icke också borde tänka på en annans lycka, denna flickas, vilken han, gamle man, berövade henne. Vore icke detta en stöld? Han sade sisz, att flickan hade rättighet att lära känna livet, innan hon skulle försaka det. Om han på förhand och utan att fråga henne till råds fråntoge henne hela livets glädje under förevändning av att be­ spara henne alla prövningar, om han begagnade sig av hennes okunnighet och hennes isolerade ställning för att låta en inbillad kallelse få fast fot, så skulle han rycka en människa ifrån den väg, som naturen utstakat ocliljuga inför Gud. Oclivem visste, om icke Cosette skulle börja hata honom, när hon en gång fick klart för sig, att hon var nunna? Den sista tanken, soin var mera egoistisk och mindre ädel än de andra, blev honom outhärdlig. Han beslöt att lämna klostret.<noinclude> <references/></noinclude> cvu4d2yhk6xiifhwmeliltmj4ig3d0u 104 226877 660711 2026-10-30T17:07:13Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Han bestämde sig för detta; han insåg med smärta, att det var oundvikligt. Det fanns ingen­ ting att göra åt det. Fem års vistelse inom dessa fyra murar, fem år av fullkomligt försvinnande, liade tillintetgjort eller åtminstone skingrat hans farliågor. Han kunde lugnt återvända till män­ niskorna. Han hade åldrats, och mycket hade bli­ vit förändrat. Vem skulle kunnat känna igen ho­ nom nu? Ocliom lian såg saken i dess mörkaste dager, så hotade f...' 660711 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 111 —}}</noinclude>Han bestämde sig för detta; han insåg med smärta, att det var oundvikligt. Det fanns ingen­ ting att göra åt det. Fem års vistelse inom dessa fyra murar, fem år av fullkomligt försvinnande, liade tillintetgjort eller åtminstone skingrat hans farliågor. Han kunde lugnt återvända till män­ niskorna. Han hade åldrats, och mycket hade bli­ vit förändrat. Vem skulle kunnat känna igen ho­ nom nu? Ocliom lian såg saken i dess mörkaste dager, så hotade faran endast honom, och han hade ingen rätt att tvinga Cosette till ett kloster­ liv på den grund att han hade varit straffdömd. Förresten, vad betyder faran jämförd ined plik­ ten? Ocli förresten, ingenting hindrade honom ifrån att vidtaga alla försiktighetsmått. Vad Cosettes uppfostran beträffar, så var den nästan fullbordad. När liaiis beslut en gång var fattat, inväntade liaii endast det lämpliga ögonblicket. Detta dröj­ de icke att infinna sig. Den gamle Fauchelevent dog. Jean Valjean bad om ett samtal med den högvördiga priorinnan. Han meddelade henne, att han vid broderns död erhållit ett arv, vilket tillät honom att i framtiden leva utan strängare arbete, varför han önskade lämna klostrets tjänst ocli<noinclude> <references/></noinclude> 166ki2k6v4gbj7pmjjrj4q7i0usrrcl 104 226878 660712 2026-10-30T17:07:27Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'samtidigt taga sin dotter med sig. Eftersom Cosette icke skulle avlägga klosterlöftet, fann han det orätt, att hon skulle ha erhållit sin uppfostran och undervisning utan någon ersättning. Han bad därför den högvördiga priorinnan helt öd­ mjukt, att hon för klostrets räkning ville emottaga en summa av femtusen francs som ersättning för de fem år, vilka Cosette tillbringat där. Sålunda lämnade Jean Valjean det eviga tillbedjandets kloster. När han lä...' 660712 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 112 —}}</noinclude>samtidigt taga sin dotter med sig. Eftersom Cosette icke skulle avlägga klosterlöftet, fann han det orätt, att hon skulle ha erhållit sin uppfostran och undervisning utan någon ersättning. Han bad därför den högvördiga priorinnan helt öd­ mjukt, att hon för klostrets räkning ville emottaga en summa av femtusen francs som ersättning för de fem år, vilka Cosette tillbringat där. Sålunda lämnade Jean Valjean det eviga tillbedjandets kloster. När han lämnade klostret, bar han själv i han­ den sin lilla väska, vars nyckel han alltid bar på sig. Denna väska vågade han icke anförtro åt någon bärare. Den retade Cosettes nyfikenhet på grund av den egendomliga oclör, som den spridde omkring sig. Låt oss genast omtala, att han aldrig någon­ sin lämnade denna väska ifrån sig. Han hade den alltid i sitt rum. Denna väska var den första sak och ibland den enda, som han medtog vid sina flyttningar. Cosette skrattade åt den oclikal­ lade den för "den oskiljaktiga" samt tilläde: — Jag är svartsjuk på den. Jean Valjean trädde dock icke ut i det fria utan en viss oro. Han uppträdde numera under nam­ net Ultime Fauchelevent.<noinclude> <references/></noinclude> df20dgt5di4difpzv0vr8njfj9te6kh 104 226879 660713 2026-10-30T17:07:37Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Vid samma tid hyrde han äyen tvenne andra bostäder i Paris för att väcka mindre uppmärk­ samhet än han skulle gjort, om han alltid varit bosatt i samma kvarter, för att, om så behövdes, kunna försvinna vid minsta anledning till oro och slutligen för att undgå att bli blottställd såsom den natt, då han märkvärdigt nog undkom Javert. Dessa båda bostäder voro helt enkla och föreföllo torftiga; de voro belägna i två stadsde­ lar, vilka lågo ganska l...' 660713 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 113 —}}</noinclude>Vid samma tid hyrde han äyen tvenne andra bostäder i Paris för att väcka mindre uppmärk­ samhet än han skulle gjort, om han alltid varit bosatt i samma kvarter, för att, om så behövdes, kunna försvinna vid minsta anledning till oro och slutligen för att undgå att bli blottställd såsom den natt, då han märkvärdigt nog undkom Javert. Dessa båda bostäder voro helt enkla och föreföllo torftiga; de voro belägna i två stadsde­ lar, vilka lågo ganska långt ifrån varandra, den ena vid Questgatan, den andra vid Homme-armégatan. Han besökte tidvis än Questgatan och än Homme-armé-gatan, och ibland tillbragte han där en hel månad eller sex veckor i Cosettes sällskap utan att medtaga Toussainte. Han lät sig upppassas av portvaktarfamiljen och uppgav sig vara rentier från granntrakten, som behövde en bostad inne i staden. Denne aktade man hade i Paris tre bostäder för att kunna undfly polisen.<noinclude> <references/></noinclude> hwjtlk88aqkmthl1ojhfr4eez6832kk 104 226880 660714 2026-10-30T17:07:49Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'ner i övervägande röd ton, i stil med sänghimlen. I bottenvåningen funnos handvävda gardiner. He­ la vintern igenom eldades alla rummen i Cosettes lilla byggnad ända nedifrån och upp. Han bodde själv i rummen inåt bakgården, och hans möble­ ring bestod av en tältsäng med madrass, ett omå­ lat bord, två korgstolar, en vattenkruka av fajans, några gamla bokluntor på en hylla, och i en vrå stod hans kära väska. Han lät aldrig elda i lummen. Sin midd...' 660714 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 115 —}}</noinclude>ner i övervägande röd ton, i stil med sänghimlen. I bottenvåningen funnos handvävda gardiner. He­ la vintern igenom eldades alla rummen i Cosettes lilla byggnad ända nedifrån och upp. Han bodde själv i rummen inåt bakgården, och hans möble­ ring bestod av en tältsäng med madrass, ett omå­ lat bord, två korgstolar, en vattenkruka av fajans, några gamla bokluntor på en hylla, och i en vrå stod hans kära väska. Han lät aldrig elda i lummen. Sin middag åt han tillsammans med Cosette, och det skulle alltid finnas en bit grovt bröd för hans räkning på bordet. När Toussaint kom till dem, hade han sagt henne: — Det är fröken, som är herre i huset. — Än herrn då? frågade Toussaint föivånad. — Jag är mer än herre, jag är far. I klostret hade Cosette fått lära sig hushåll, hon hade hand om utgifterna, vilka voro mycket måttliga. Varje dag tog Jean Valjean Cosettes arm och gjorde en promenad med henne. Han förde henne till Luxembourg-trädgården, till de gångar, som voro mest ensliga, ocliföljde henne varje söndag i högmässan, alltid i Saint Jacquesdu Haut-Pas, emedan det var lång väg dit. Denna kyrka är belägen i en fattig stadsdel, och han ut­ delade alltid rika allmosor där, vilket hade till<noinclude> <references/></noinclude> b3vea7pstrndyr4qo86ngplud90hr2x 104 226881 660715 2026-10-30T17:08:03Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'följd, att han ofta var omringad av de fattiga, och varför han utav paret Thénardier blivit Icallad den välgörande herrn i Saint-Jacques-du-HautPas-kyrkan. Han följde gärna Cosette, när hon besökte sjuka och fattiga. Var oclien nelcades tillträde till huset vid Plumet-gatan. Toussaint hämtade alla matvaror, ocliJean Valjean gicl< själv efter vatten, som han hämtade ifrån en pump i närheten. Man förvarade ved oclivin i en halvt underjordisk grotta, vil... 660715 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 116 —}}</noinclude>följd, att han ofta var omringad av de fattiga, och varför han utav paret Thénardier blivit Icallad den välgörande herrn i Saint-Jacques-du-HautPas-kyrkan. Han följde gärna Cosette, när hon besökte sjuka och fattiga. Var oclien nelcades tillträde till huset vid Plumet-gatan. Toussaint hämtade alla matvaror, ocliJean Valjean gicl< själv efter vatten, som han hämtade ifrån en pump i närheten. Man förvarade ved oclivin i en halvt underjordisk grotta, vilken invändigt var klädd med stora stenar. Den låg strax invid por­ ten till Babilonegatan, och under presidentens tid hade den tjänstgjort som grotta, ty på den tiden, då dårskaperna och de så kallade "le petites maisons" stodo i sitt flor, kunde det icke tänkas kärlek utan grottor. Vid lönnporten till Babilonegatan fanns en låda, avsedd för tidningar oclibrev, men, som de tre invånarna i paviljongen på Plumet-gatan aldrig mottogo vare sig brev eller tidningar, så begagna­ des lådan, vilken förr i tiden mottagit kärleksbiljetter till den förälskade juristen, numera endast av skatteuppbördsmannen, som lät nedlägga sina kontributionssedlar i den och dessutom mottog den också vaktbiljetter. M. Fauchelevent, rentie­ ren, tillhörde nationalgardet; han hade icke kun­<noinclude> <references/></noinclude> 2uw0qwnl38lwttfrnfstc7468ev5624 104 226882 660716 2026-10-30T17:08:13Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'nat slippa undan den omfattande folkräkningen 1831. De upplysningar, som inhämtades vid den­ na tid, hade sträckt sig ända till Petit-Picpusklostret. Jean Valjean ansågs inom sitt distrikt för en aktningsvärd medborgare, vilken utträtt ur klostrets heliga och ogenomträngliga tillvaro, och följaktligen var han värdig att göra vakt. Tre eller fyra gånger om året tog Jean Valjean på sig uniform och gick på vakt; detta gjorde han för övrigt gärna. Det utg... 660716 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 117 —}}</noinclude>nat slippa undan den omfattande folkräkningen 1831. De upplysningar, som inhämtades vid den­ na tid, hade sträckt sig ända till Petit-Picpusklostret. Jean Valjean ansågs inom sitt distrikt för en aktningsvärd medborgare, vilken utträtt ur klostrets heliga och ogenomträngliga tillvaro, och följaktligen var han värdig att göra vakt. Tre eller fyra gånger om året tog Jean Valjean på sig uniform och gick på vakt; detta gjorde han för övrigt gärna. Det utgjorde för honom en för­ klädnad, fullt korrekt, som jämställde honom med vem som helst, men som icke desto mindre lät honom förbliva en ensling. Jean Valjean hade uppnått sina sextio år, en ålder, som enligt lag borde gjort honom fri, men som han icke tycktes vara mera än femtio, och han förresten icke hade någon lust att övergiva sin sergeant-major ocli gräla med Lobau, så kvarstannade han. Han hade inga legala papper, han hemlighöll sitt namn, sin identitet, sin ålder och för övrigt allt annat, men han var, som vi redan omtalat, en villig nationalgardist. Att vara lik varje annan, som fullgör sina skyldigheter, det var hans högsta önskan. Denne mans ideal var att söka likna, till det inre en ängel, till det yttre en borgare. Vi vilja påpeka en sak. När Jean Valjean gick Victor Hugo VIII 16<noinclude> <references/></noinclude> cr9kn84gbzfebr0pv6c4ailrea0xiul 104 226883 660717 2026-10-30T17:08:22Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'ut med Cosette, klädde han sig, såsom vi redan sett, ungefär som en för detta officer. När han gick ut ensam, och detta hände vanligtvis på kväl­ len, klädde han sig alltid i en arbetares enkla klä­ der och hade på huvudet en mössa, vars skärm dolde hans ansikte. Var detta av försiktighet eller av blygsamhet? Det var av båda dessa anlednin­ gar samtidigt. Cosette hade vant sig vid det hem­ lighetsfulla i tillvaron, och hon märkte numera knappast sin f... 660717 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 118 —}}</noinclude>ut med Cosette, klädde han sig, såsom vi redan sett, ungefär som en för detta officer. När han gick ut ensam, och detta hände vanligtvis på kväl­ len, klädde han sig alltid i en arbetares enkla klä­ der och hade på huvudet en mössa, vars skärm dolde hans ansikte. Var detta av försiktighet eller av blygsamhet? Det var av båda dessa anlednin­ gar samtidigt. Cosette hade vant sig vid det hem­ lighetsfulla i tillvaron, och hon märkte numera knappast sin fars egenheter. Vad Toussaint be­ träffar, så beundrade hon Jean Valjean och allt vad han gjorde fann hon gott. En dag sade hans slaktare, vilken hade fått syn på honom: — Det var mig en "konstig kropp"! Hon svarade: — Det är ett helgon. Varken Jean Valjean, Cosette eller Toussainte begagnade någonsin någon annan ingång än por­ ten vid Babilonegatan. Om man icke kunde var­ sebli dem igenom trädgårdsgrinden, var det svårt att ana, att de bodde vid Plumet-gatan. Denna grind hölls alltid stängd. Jean Valjean begagnade icke trädgården, för att den icke skulle draga upp­ märksamheten till sig. I detta misstog han sig måhända.<noinclude> <references/></noinclude> 0a8sidgwdtbxy46rir7r9xm4oyqkbds 104 226884 660718 2026-10-30T17:08:38Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'friheten rådande. Träden hade böjt sig ned till buskarna, och buskarna hade skjutit upp i höjden, närmande sig träden. Den lilla örten hade skjutit upp, den kraftiga grenen hade höjt sig; det som kryper på marken, hade sökt sig mot höjden, och det som utvecklar sig i höjden hade böjt sig ned mot det, som släpar sig utefter mossan; stammar, blad, grenar, rötter, tuvor, klängen och törnen, allt hade blandat sig om vartannat, trasslat in sig ocli snärjt... 660718 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 120 —}}</noinclude>friheten rådande. Träden hade böjt sig ned till buskarna, och buskarna hade skjutit upp i höjden, närmande sig träden. Den lilla örten hade skjutit upp, den kraftiga grenen hade höjt sig; det som kryper på marken, hade sökt sig mot höjden, och det som utvecklar sig i höjden hade böjt sig ned mot det, som släpar sig utefter mossan; stammar, blad, grenar, rötter, tuvor, klängen och törnen, allt hade blandat sig om vartannat, trasslat in sig ocli snärjt sig; växtligheten hade i innerlig omfam­ ning under skaparens tillfredsställda blick här fi­ rat och fullbordat sin broderlighets heliga myste­ rium, symbolen för människornas brödraskap. Denna trädgård var icke mera en trädgård, den var ett kolossalt snår, det vill säga någonting, som är ogenomträngligt liksom en skog, befolkat som en stad, skälvande som ett näste, dyster som en katedral, doftande som en bukett, enslig som en grav, levande som en människohop. I blomstermånaden inträdde också kärlekens tid i det stora snåret, som befann sig i sin fulla frihet innanför sin grind och inom sina fyra murar. På­ nyttfödelsens hemlighetsfulla krafter började ver­ ka; det dallrade i den uppgående solen, ungefär som ett djur, vilket inandas den utgjutande kärle­ kens dofter, vilka sprida sig över hela världen, och<noinclude> <references/></noinclude> 5lqkg0dzfc69o86856i7yrszyfcrzoe 104 226885 660719 2026-10-30T17:08:47Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'vilket känner vårens saft uppstiga och sjuda i åd­ rorna; skakande för vinden sitt gröna hår, sådde det över den fuktiga marken, över de trasiga sta­ tyerna, över paviljongens förfallna trappa och än­ da ut på den ensliga gatans stenläggning blom­ mor som stjärnor, rosenröda pärlor, fruktbarhet, skönhet, liv, glädje, vällukter. Vid middagstiden var där tillhåll för tusentals vita fjärilar, och det var en underbar syn, dessa sommarens levande s...' 660719 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 121 —}}</noinclude>vilket känner vårens saft uppstiga och sjuda i åd­ rorna; skakande för vinden sitt gröna hår, sådde det över den fuktiga marken, över de trasiga sta­ tyerna, över paviljongens förfallna trappa och än­ da ut på den ensliga gatans stenläggning blom­ mor som stjärnor, rosenröda pärlor, fruktbarhet, skönhet, liv, glädje, vällukter. Vid middagstiden var där tillhåll för tusentals vita fjärilar, och det var en underbar syn, dessa sommarens levande snöflingor, virvlande i glada flockar. Ifrån den glättiga grönskan talade en massa oskuldsfulla röster till sinnet, och det som fåglarnas kvitter glömde att förtälja, sade insekternas surrande. På aftonen utbredde sig i trädgården ett hemlighets­ fullt töcken, som insvepte den i en slöja, bildad av dimmor, och ett lugnt vemod fyllde densamma; blommornas berusande doft spridde sig åt alla håll som ett utsökt gift; man hörde det sista kvitt­ rande ljudet ifrån fåglarna, innan de somnade in i lövverket; man kände den heliga innerligheten mellan fågeln och trädet; om dagen livas grenarna av de bevingade, om natten skyddar lövverket de bevingade. Om vintern var trädgården mörk, fuktig, vit av rimfrost, och man kunde endast skymta bygg­ naden.<noinclude> <references/></noinclude> dclc8rz0iopbjyq2lu9y6mxr3k7zuhw 104 226886 660720 2026-10-30T17:08:59Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'I stället för blommor på grenarna ocli dagg i blommorna syntes sniglarnas långa silverband på den kalla mattan av gulnade löv; men på alla vis, under alla former, i alla årstider, om våren, vin­ tern, sommaren, liösten, andades den lilla trädgår­ den vemod, begrundelse, ensligliet, friliet, männi­ skans frånvaro, Guds närliet ocli den gamla, rostiga grinden såg ut som ville den säga: — Denna trädgård är min. Runt omkring detta fanns det bullrande...' 660720 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 122 —}}</noinclude>I stället för blommor på grenarna ocli dagg i blommorna syntes sniglarnas långa silverband på den kalla mattan av gulnade löv; men på alla vis, under alla former, i alla årstider, om våren, vin­ tern, sommaren, liösten, andades den lilla trädgår­ den vemod, begrundelse, ensligliet, friliet, männi­ skans frånvaro, Guds närliet ocli den gamla, rostiga grinden såg ut som ville den säga: — Denna trädgård är min. Runt omkring detta fanns det bullrande Paris; endast några steg därifrån befunno sig de magni­ fika liotellen på Varrennes-gatan, helt nära låg In­ valid-kyrkan och icke långt därifrån deputerade­ kammaren; i närheten rullade de förnäma ekipagerna på Bourgogne- och St.-Dominique-gatan; omnibussar, gula, bruna, vita och röda korsade var­ andra på närmaste gata, men Plumet-gatan var fortfarande en ödemark, och de forna ägarnas död, en revolution, som hade passerat, det forna väl­ ståndets fall, frånvaron, glömskan, fyrtio år av tomhet hade varit tillräckligt för att till detta stäl­ le återföra ormbunkarna, kungsljusen, akvilejorna, det höga gräset, de stora örterna med sina bleka blad, ödlorna, skarabéerna och de livliga insekter­ na; att ur jordens djup uppkalla ocli mellan dessa fyra murar framställa en natur med vild ocli stor­<noinclude> <references/></noinclude> tdqeca7t09phft7vqlnd60gt68ibxqf 104 226887 660721 2026-10-30T17:09:08Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'slagen skönhet, att föranleda att naturen, som kullkastar människornas småaktiga anordningar oclisom alltid uppenbara sig helt och fullt såväl i myran som i örnen och åter uppenbarade sig i denna lilla parisiska trädgård med samma allvar oclistorslagenhet som i en av nya världens ur­ skogar.' 660721 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 123 —}}</noinclude>slagen skönhet, att föranleda att naturen, som kullkastar människornas småaktiga anordningar oclisom alltid uppenbara sig helt och fullt såväl i myran som i örnen och åter uppenbarade sig i denna lilla parisiska trädgård med samma allvar oclistorslagenhet som i en av nya världens ur­ skogar.<noinclude> <references/></noinclude> dgb14edpvym4dow3la00euc2uvv7leg 104 226888 660722 2026-10-30T17:09:31Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'den hade här ett tempel sammansatt av grönska, gräs, mossa och fågelkvitter, av vemodig skym­ ning, av grenarnas sus ocliav ett hjärta, rikt på godhet, tro, renhet och hopp och på höga strävan­ den ocli illusioner. Cosette var nästan ännu ett barn, när hon läm­ nade klostret; hon var knappast fjorton år gam­ mal och hon befann sig i slynåren; vi ha omtalat, att bortsett från ögonen syntes hon bli snara­ re ful än vacker. Dragen voro icke fula, men...' 660722 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 125—}}</noinclude>den hade här ett tempel sammansatt av grönska, gräs, mossa och fågelkvitter, av vemodig skym­ ning, av grenarnas sus ocliav ett hjärta, rikt på godhet, tro, renhet och hopp och på höga strävan­ den ocli illusioner. Cosette var nästan ännu ett barn, när hon läm­ nade klostret; hon var knappast fjorton år gam­ mal och hon befann sig i slynåren; vi ha omtalat, att bortsett från ögonen syntes hon bli snara­ re ful än vacker. Dragen voro icke fula, men hon var klumpig, mager, blyg och djärv på samma gång hon var, om man så får säga, en stor, liten flicka. Hennes uppfostran var avslutad, det vill säga, lion hade fått undervisning i religion, särskilt i att läsa böner; vidare hade hon fått lära sig historia, det vill säga vad som i klostret menades härmed, geografi, grammatik, språklära, Frankrikes ko­ nungar, någon musik, hur man skulle göra en nä­ sa och så vidare, men för övrigt var hon alldeles okunnig, vilket samtidigt är en charm ocli en fara. En ung flickas själ bör icke lämnas i mörkret; om någon tid blir den plötsligt upplyst av allt för liv­ liga ljusföreteelser. Hon bör upplysas småningom och försiktigt, hellre genom egna reflektioner än genom ett bjärt ocb bryskt ljus. Hon behöver en<noinclude> <references/></noinclude> j2hnlhb30h1fni8z1nqlxw5q1hrk1ds 104 226889 660723 2026-10-30T17:09:40Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'mild lialvdager, som skingrar de barnsliga farliågorna och skyddar emot fall. Endast modersin­ stinkten, denna underbara intuition, vari jungfruns minnen ingår tillika med kvinnans erfarenhet; en­ dast den vet huru och på vad sätt denna halvdager skall åstadkommas. Ingenting kan ersätta denna instinkt. För att bilda en ung flickas själ räcker icke hela världens nunnor, det behövs en mor. Cosette hade icke haft någon mor, hon hade en­ dast haft flera m... 660723 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 126 —}}</noinclude>mild lialvdager, som skingrar de barnsliga farliågorna och skyddar emot fall. Endast modersin­ stinkten, denna underbara intuition, vari jungfruns minnen ingår tillika med kvinnans erfarenhet; en­ dast den vet huru och på vad sätt denna halvdager skall åstadkommas. Ingenting kan ersätta denna instinkt. För att bilda en ung flickas själ räcker icke hela världens nunnor, det behövs en mor. Cosette hade icke haft någon mor, hon hade en­ dast haft flera mödrar. Vad Jean Valjean beträffar så visade han på samma gång all tänkbar ömhet, så väl som all tänkbar omsorg, men han var blott en gammal nian och han förstod icke allt. I detta uppfostringsvärv, i detta allvarliga värv att bereda en kvinna för livet fordras så oerhört mycket förstånd och vetande. Ingenting gör en ung flicka så mottaglig för känslor som klostret. Klostret vänder tanken åt det okända. Hjärtat, hänvisat till sig själv, kan icke utveckla sig, kan icke slå ut i blom utan grä­ ver sig ned i sitt eget inre. Härifrån komma visio­ ner, gissningar, romanutkast, önskningar eller äventyr, fantastiska lekar, byggnader uppförda uti själens mörka djup, dystra, hemlighetsfulla bonin­ gar, i vilka passionerna strax finna beredda rum,<noinclude> <references/></noinclude> p1zrar2e5xdoujrgqroa3s9eebr55zl 104 226890 660724 2026-10-30T17:09:50Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'så snart klostergallret är överskridet, och det är dem tillåtet att inträda. Klostret är ett tryck, som varar hela livet igenom, ifall det övervinner människolij ärtat. Sedan Cosette lämnat klostret, kunde hon icke tänka sig någonting mera underbart och mera far­ ligt än huset vid Plumet-gatan. Det var fortsätt­ ningen på ensligheten tillika med början av frihe­ ten; en stängd trädgård med en rik, yppig och doftande natur; samma drömmar som i klos...' 660724 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 127 —}}</noinclude>så snart klostergallret är överskridet, och det är dem tillåtet att inträda. Klostret är ett tryck, som varar hela livet igenom, ifall det övervinner människolij ärtat. Sedan Cosette lämnat klostret, kunde hon icke tänka sig någonting mera underbart och mera far­ ligt än huset vid Plumet-gatan. Det var fortsätt­ ningen på ensligheten tillika med början av frihe­ ten; en stängd trädgård med en rik, yppig och doftande natur; samma drömmar som i klostret, men dessutom en och annan gång en blick på un­ ga män; ett galler, men åt gatan. Men, vi säga det än en gång, hon var ännu blott ett barn, när hon anlände dit. Jean Valjean över­ lämnade åt henne den förvildade trädgården. — Gör med den precis som du vill, sade han. Cosette älskade sin far, det vill säga Jean Val­ jean, av hela sin själ med en naiv flickaktig passion, som gjorde den gamle till hennes ef­ terlängtade ocliomtyckta sällskap. Man torde på­ minna sig, att herr Madeleine läste mycket; Jean Valjean hade fortsatt därmed. Han hade lyckats bli en intressant berättare, han ägde den okända rikedom på tankar och den vältalighet, som man finner hos ett gott förstånd, vilket odlat sig själv. Av hans forna strävhet fanns det endast kvar så<noinclude> <references/></noinclude> e0s92l12eqp645npktjje4msrk1al4o 104 226891 660725 2026-10-30T17:09:59Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'mycket hos honom, att det kryddade hans godhet. Det var en skrovlig själ men ett gott hjärta. Un­ der deras ensamma vandringar i Luxembourgträdgården berättade han en mängd olika saker, och han begagnade då som källor det, som han hade läst men också det, som han hade lidit. Un­ der det Cosette lyssnade till honom, irrade hen­ nes blickar omkring. Denne enkle man var tillräcklig för Cosettes tankar, liksom den vilda trädgården var tillräcklig för henn... 660725 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 128 —}}</noinclude>mycket hos honom, att det kryddade hans godhet. Det var en skrovlig själ men ett gott hjärta. Un­ der deras ensamma vandringar i Luxembourgträdgården berättade han en mängd olika saker, och han begagnade då som källor det, som han hade läst men också det, som han hade lidit. Un­ der det Cosette lyssnade till honom, irrade hen­ nes blickar omkring. Denne enkle man var tillräcklig för Cosettes tankar, liksom den vilda trädgården var tillräcklig för hennes ögon. När hon sprungit sig uttröttad efter fjärilarna, kom hon andfådd till honom och sade: — Ack, vad jag har sprungit! Då kysste han henne på pannan. Cosette dyrkade den gamle mannen. Hon följ­ de efter honom överallt. Där Jean Valjean var, där trivdes hon. Eftersom Jean Valjean icke bod­ de i paviljongen och icke brukade vara i trädgår­ den, så höll hon hellre till på den stenlagda bak­ gården än i den blomsterfyllda trädgården ocli hellre i det lilla rummet med korgstolarna än i den stora salongen med de vackra tapeterna och de bekväma länstolarna. Jean Valjean smålog ibland och kände sig lycklig över att vara besvärad av henne, och då brukade han säga:<noinclude> <references/></noinclude> 7qhc8yo9luah83o11nyz85e2x8rz0nb 104 226892 660726 2026-10-30T17:10:12Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '— Men gå nu upp till dig ett slag ocli lämna mig ensam en stund! Hon visade honom små vänliga omsorger, vilka äga så mycket större behag, när den ägnas en far av en dotter. — Far, jag tycker det är så kallt hos dig. Var­ för lägger du icke hit en matta och ställer in en ugn? — Kära barn, det finns så många människor, mycket bättre än jag, som icke ens ha tak över huvudet. — Varför skall det då eldas hos mig och var­ för skall jag ha al...' 660726 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 129 —}}</noinclude>— Men gå nu upp till dig ett slag ocli lämna mig ensam en stund! Hon visade honom små vänliga omsorger, vilka äga så mycket större behag, när den ägnas en far av en dotter. — Far, jag tycker det är så kallt hos dig. Var­ för lägger du icke hit en matta och ställer in en ugn? — Kära barn, det finns så många människor, mycket bättre än jag, som icke ens ha tak över huvudet. — Varför skall det då eldas hos mig och var­ för skall jag ha allt så bra? — Emedan du är en kvinna och ett barn. — Jaså, skola männen frysa och fara illa? — Somliga män. — Gott, då tänker jag komma hit så ofta, att du blir tvungen att skaffa hit en eldstad. Hon sade ännu en gång till honom: — Far, varför äter du ett sådant groft bröd? — Därför, min flicka. — Nåväl, om du äter det, så skall jag också göra det. För att Cosette icke skulle börja äta grovt bröd, blev Jean Valjean tvungen att äta vitt bröd.<noinclude> <references/></noinclude> f4v8r56fdxpa96n0vjabox4z97hlkkh 104 226893 660727 2026-10-30T17:10:23Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Cosette erinrade sig endast svagt sin barndom. Hon bad morgon och afton för sin mor, vill<en hon aldrig hade känt. Minnet av det Thénardierska paret stod för henne som en obehaglig dröm. Hon erinrade sig, att hon "en dag varit ute på natten" för att hämta vatten i en skog, hon trodde att det var mycket långt från Paris. Det föreföll henne som hade hon börjat sitt liv i en avgrund och att Jean Valjean hade kommit och befriat henne ifrån denna. Hon före... 660727 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 130 —}}</noinclude>Cosette erinrade sig endast svagt sin barndom. Hon bad morgon och afton för sin mor, vill<en hon aldrig hade känt. Minnet av det Thénardierska paret stod för henne som en obehaglig dröm. Hon erinrade sig, att hon "en dag varit ute på natten" för att hämta vatten i en skog, hon trodde att det var mycket långt från Paris. Det föreföll henne som hade hon börjat sitt liv i en avgrund och att Jean Valjean hade kommit och befriat henne ifrån denna. Hon föreställde sig sin barndom som en tid, då hon levat ibland idel tusenfotingar, spindlar ocli ormar. När hon om aftnarna, innan hon som­ nade in, satt och tänkte, inbillade hon sig, hon ha­ de nämligen icke någon bestämd föreställning om, att hon var Jean Valjeans dotter och han hennes far, att hennes mors själ hade gått över till den gamle mannen och nu befann sig hos henne. När hon ibland satt, lutade hon sin kind emot hans vita hår, lät några stilla tårar falla och tänkte: — Kanske är det min mor, denna gode man. Hur märkvärdigt det än låter, hade Cosette, okunnig såsom en i klostret uppfostrad flicka må­ ste bli, ingen aning om hur man blir mor; hon ha­ de till slut fått den föreställningen, att hon knap­ past hade ägt någon mor. Denna mor, som hon<noinclude> <references/></noinclude> 54if0khmq3i4hl1fxwhokihf3igvrfv 104 226894 660728 2026-10-30T17:10:32Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'icke ens visste namnet på; hur ofta hon än fråga­ de Jean Valjean därom, sade han ingenting ändå. Om hon upprepade sin fråga, svarade han endast med ett småleende. En gång var hon envis; små­ leendet förvandlade sig i tårar. Denna Jean Valjeans tystnad insvepte Fantine i dunkel. Medan Cosette ännu var liten, talade Jean Val­ jean gärna med henne om modern; sedan hon vuxit upp till en ung flicka, blev detta honom omöjligt. Han tyckte, att han icke våga... 660728 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 131 —}}</noinclude>icke ens visste namnet på; hur ofta hon än fråga­ de Jean Valjean därom, sade han ingenting ändå. Om hon upprepade sin fråga, svarade han endast med ett småleende. En gång var hon envis; små­ leendet förvandlade sig i tårar. Denna Jean Valjeans tystnad insvepte Fantine i dunkel. Medan Cosette ännu var liten, talade Jean Val­ jean gärna med henne om modern; sedan hon vuxit upp till en ung flicka, blev detta honom omöjligt. Han tyckte, att han icke vågade. Var det för Cosettes skull, eller var det för Fantines? Han erfor en viss religiös ängslan för att låta hen­ nes skugga få liv i Cosettes tankar, och för att låta den döda få någon del i deras öde. Ju mer denna skugga blev helig för honom, desto mera fruk­ tansvärd föreföll den honom. Han tänkte på Fan­ tine, och han kände sig säker på att han borde ti­ ga. Han tyckte sig liksom i en dimma varsebli ett obestämt något, vilket påminde om ett finger, lagt på ett par läppar. All den blyghet, som hade fun­ nits hos Fantine, och som under hennes liv med våld blivit frånrövad henne, hade den kanske efter hennes dÖd återvänt till henne för att vaka över den dödas frid ocli bevara henne i hennes grav? Kände Jean Valjean omedvetet detta inflytande?<noinclude> <references/></noinclude> 41r0u8wk2u2a4b09957abxqpvvlujb0 104 226895 660729 2026-10-30T17:10:42Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Vi, som tro på döden, vi tillhöra icke den, som förkastar denna mystiska förklaring. Härav kom det sig, att han kände det omöjligt att inför Cosette uttala detta namn: Fantine. En dag sade Cosette till honom: — Far, jag har drömt om min mor i natt. Hon hade två stora vingar. Min mor var kanske under sin livstid nära att bli ett helgon. — Genom lidandet, svarade Jean Valjean. För övrigt var Jean Valjean lycklig. När Cosette gick ut med honom, vilade h... 660729 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 132 —}}</noinclude>Vi, som tro på döden, vi tillhöra icke den, som förkastar denna mystiska förklaring. Härav kom det sig, att han kände det omöjligt att inför Cosette uttala detta namn: Fantine. En dag sade Cosette till honom: — Far, jag har drömt om min mor i natt. Hon hade två stora vingar. Min mor var kanske under sin livstid nära att bli ett helgon. — Genom lidandet, svarade Jean Valjean. För övrigt var Jean Valjean lycklig. När Cosette gick ut med honom, vilade hon sig mot hans arm med hjärtat fullt av stolthet ocli lycka. Jean Valjean kände sig fullkomligt hän­ förd av sällhet vid alla dessa ömhetstecken, som lion visade honom. Den stackars mannen darrade av en himmelsk fröjd; han föreställde sig med till­ fredsställelse, att detta skulle fortfara hela livet igenom; han sade sig, att han verkligen icke hade lidit tillräckligt för att förtjäna en sådan strålande lycka, och han tackade Gud i djupet av sin själ för att han låtit honom, stackars eländige, bli så älskad av denna oskuldsfulla varelse. (Forts, i nionde bandet.)<noinclude> <references/></noinclude> dk5yeoyxvr9oihl07n6cmlpxn38t73o 104 226896 660730 2026-10-30T17:11:58Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'uppmärksamhet på grund av sin skönhet, och hon tänkte för sig själv: Tänk om jag skulle vara som fröken den eller den! Nästa dag betraktade hon sig åter, men icke av en slump, och hon tvivlade. — Vad tänkte jag på? sade hon. — Nej, jag är ful. — Hon hade helt enkelt sovit dåligt, hennes ögon voro matta, och hon var blek. Dagen förut hade hon känt sig mycket glad i tron på sin skönhet, men nu kände hon sig åter ledsen över att hon icke längre...' 660730 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 140 —}}</noinclude>uppmärksamhet på grund av sin skönhet, och hon tänkte för sig själv: Tänk om jag skulle vara som fröken den eller den! Nästa dag betraktade hon sig åter, men icke av en slump, och hon tvivlade. — Vad tänkte jag på? sade hon. — Nej, jag är ful. — Hon hade helt enkelt sovit dåligt, hennes ögon voro matta, och hon var blek. Dagen förut hade hon känt sig mycket glad i tron på sin skönhet, men nu kände hon sig åter ledsen över att hon icke längre vå­ gade tro på den. Hon betraktade sig icke mera, ocli under mer än fjorton dagar försökte hon sätta upp sitt hår med ryggen vänd åt spegeln. På aftonen, efter middagen, satte hon sig van­ ligtvis i salongen med något slags handarbete, och Jean Valjean satt bredvid henne och läste. En gång lyfte hon ögonen ifrån sitt arbete och hon kände sig överraskad av den oroliga och gran­ skande blick, varmed hennes far betraktade henne. En annan gång, när hon gick på gatan, före­ föll det henne, som om någon, vilken hon icke såg, skulle hava sagt: — En vacker flicka, men tråkigt klädd. — Bah, tänkte hon, det är icke mig man menar. Jag är väl klädd, men jag är ful. Hon hade då sin plyschhatt och sin merinoklädning.<noinclude> <references/></noinclude> 0qia7va6ua4fgu8td584l5e0n10kapu 660732 660730 2026-10-30T17:12:23Z Jonatanskogsfors 17420 660732 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 142 —}}</noinclude>uppmärksamhet på grund av sin skönhet, och hon tänkte för sig själv: Tänk om jag skulle vara som fröken den eller den! Nästa dag betraktade hon sig åter, men icke av en slump, och hon tvivlade. — Vad tänkte jag på? sade hon. — Nej, jag är ful. — Hon hade helt enkelt sovit dåligt, hennes ögon voro matta, och hon var blek. Dagen förut hade hon känt sig mycket glad i tron på sin skönhet, men nu kände hon sig åter ledsen över att hon icke längre vå­ gade tro på den. Hon betraktade sig icke mera, ocli under mer än fjorton dagar försökte hon sätta upp sitt hår med ryggen vänd åt spegeln. På aftonen, efter middagen, satte hon sig van­ ligtvis i salongen med något slags handarbete, och Jean Valjean satt bredvid henne och läste. En gång lyfte hon ögonen ifrån sitt arbete och hon kände sig överraskad av den oroliga och gran­ skande blick, varmed hennes far betraktade henne. En annan gång, när hon gick på gatan, före­ föll det henne, som om någon, vilken hon icke såg, skulle hava sagt: — En vacker flicka, men tråkigt klädd. — Bah, tänkte hon, det är icke mig man menar. Jag är väl klädd, men jag är ful. Hon hade då sin plyschhatt och sin merinoklädning.<noinclude> <references/></noinclude> 9tdx47b3dflzmqouura6q7nzk81mdtj 104 226897 660731 2026-10-30T17:12:12Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Slutligen hörde hon en gång, då hon vär i träd­ gården, att den gamla Toussainte sade: — Herrn, märker herrn hur vacker fröken har blivit? Cosette liörde icke vad hennes far svarade, emedan Toussaints ord gjort ett så oerhört djupt intryck på henne. Hon smög sig ur trädgården, skyndade upp på sitt rum, rakt fram till spegeln, i vilken hon icke sett sig på tre månader, och uppgav ett utrop. Hon blev fullkomligt bländad av sig själv. Hon var vacker o...' 660731 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 143 —}}</noinclude>Slutligen hörde hon en gång, då hon vär i träd­ gården, att den gamla Toussainte sade: — Herrn, märker herrn hur vacker fröken har blivit? Cosette liörde icke vad hennes far svarade, emedan Toussaints ord gjort ett så oerhört djupt intryck på henne. Hon smög sig ur trädgården, skyndade upp på sitt rum, rakt fram till spegeln, i vilken hon icke sett sig på tre månader, och uppgav ett utrop. Hon blev fullkomligt bländad av sig själv. Hon var vacker och förtjusande. Hon kunde icke förneka, att hon höll med såväl Toussaint som spegeln. Hennes figur var fulländad, hennes hy var härlig, hennes hår var underbart, i hennes blå ögon strålade en sällsam glans. Medvetandet om sin skönhet kom så plötsligt över henne, på en enda minut, alldeles överväldigande; andra ha­ de märkt den redan förut, och Toussaint sade henne, att den okände mannen på gatan icke me­ nat någon annan än henne, Cosette, när han talat om den vackra flickan; därom fanns intet tvivel. Hon återvände till trädgården, hon kände sig stolt som en drottning, hon hörde fåglarna sjunga, fastän det var vinter, hon såg himmelen målad i guld, såg solen skimra mellan träden, hon såg buskarna blomma, hon var utom sig av hänryck­ ning, ja, mer förtjust än ord kunna beskriva.<noinclude> <references/></noinclude> d52lxfnd128rz26spf4e2ykv167j6at 104 226898 660733 2026-10-30T17:12:36Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Jean Valjean å sin sida kände hjärtat sam­ manpressas av en oförklarlig ångest. Sedan någon tid tillbaka hade han med ängslan betraktat denna skönhet, vilken för varje dag gjor­ de Cosettes ansikte allt mera strålande. En gry­ ning, lovande för andra, dyster för honom. Cosette hade varit vacker redan länge, innan hon själv märkte det, men allt ifrån första dagen hade detta plötsliga ljus, som så småningom ut­ bredde sig kring hela den unga flickan...' 660733 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 144 —}}</noinclude>Jean Valjean å sin sida kände hjärtat sam­ manpressas av en oförklarlig ångest. Sedan någon tid tillbaka hade han med ängslan betraktat denna skönhet, vilken för varje dag gjor­ de Cosettes ansikte allt mera strålande. En gry­ ning, lovande för andra, dyster för honom. Cosette hade varit vacker redan länge, innan hon själv märkte det, men allt ifrån första dagen hade detta plötsliga ljus, som så småningom ut­ bredde sig kring hela den unga flickans person­ lighet, gjort ont i Jean Valjeans ögon. Han kän­ de, att det var någon förändring i ett lyckligt liv, så lyckligt, att han icke vågade röra vid det av ängslan att ställa till oreda. Denne man, som hade genomgått alla sorters bekymmer, som ännu blödde efter de sår, vilka ödet bestämt för honom, som hade varit stygg och blivit nästan ett helgon, som, efter det han släpat fängelsets boja, nu slä­ pade den hemliga infamens osynliga men svåra boja; denne man, vilken lagen ännu icke släppt ur sitt grepp, och, som vilken stund som helst, åter kunde bli gripen och från sin mörka vrå, där han tillbringade sina dagar, bli framdragen i den offentliga skammens ljusa dager, denne man gick in på allt, ursäktade allt, förlät allt, välsig­ nade allt, ville allt, underkastade sig allt och ön­<noinclude> <references/></noinclude> o08ooew8w9sf7dcpstx8l5pc3th5nm0 104 226899 660734 2026-10-30T17:12:45Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'skade av försynen, av människorna, av dagen, av naturen, av världen endast en sak, den, att Cosette skulle älska honom. Att Cosette skulle fortsätta att älska honom! Att Gud icke skulle hindra hennes hjärta från att komma till honom och stanna där. Älskad av Cosette, fann han sig styrkt, utvilad, lugnad, över­ lycklig, belönad och krönt. Älskad av Cosette, kände han sig nöjd; han begärde icke mera. Om någon frågat honom: — Vill du hava det bättre?...' 660734 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 145 —}}</noinclude>skade av försynen, av människorna, av dagen, av naturen, av världen endast en sak, den, att Cosette skulle älska honom. Att Cosette skulle fortsätta att älska honom! Att Gud icke skulle hindra hennes hjärta från att komma till honom och stanna där. Älskad av Cosette, fann han sig styrkt, utvilad, lugnad, över­ lycklig, belönad och krönt. Älskad av Cosette, kände han sig nöjd; han begärde icke mera. Om någon frågat honom: — Vill du hava det bättre? Så skulle han ha svarat: — Nej! Om Gud hade frågat honom: — Vill du hava himlen i stället? så skulle han hava svarat: — Det skulle jag för­ lora på. Allt, som kunde inverka på detta förhållande om också endast bagateller, förmådde honom att darra av ängslan över att någon förändring skulle inträffa. Han hade aldrig riktigt förstått vad en kvinnas skönhet innebär, instinktivt förstod han, att det måste vara någonting farligt. Den skönhet, som utvecklade sig allt mera stolt och triumferande vid hans sida, under hans ögon, på barnets oskyldiga, men dock för honom så fruktansvärda anlete, åsågs med förskräckelse av honom, som var medveten om sin fulhet, sin ål­ derdom, sitt elände, sin träldom.<noinclude> <references/></noinclude> o1nv6of3p8kyr3onut8o1skyli3nso7 104 226900 660735 2026-10-30T17:13:03Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Han sade till sig själv: — Vad hon är vacker. Vad skall det sedan bli av mig? Häri låg skillnaden mellan en moders ömhet och hans ömhet. Det som han såg med änslan, skulle en mor hava sett med glädje. De första symptomen dröjde icke att infinna sig. Dagen efter den, då Cosette hade sagt: San­ nerligen, är jag icke vacker! började hon giva akt på sin toalett. Hon erinrade sig de ord, hon hört av förbigående: Vacker, men klär sig illa, några ord,...' 660735 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 146 —}}</noinclude>Han sade till sig själv: — Vad hon är vacker. Vad skall det sedan bli av mig? Häri låg skillnaden mellan en moders ömhet och hans ömhet. Det som han såg med änslan, skulle en mor hava sett med glädje. De första symptomen dröjde icke att infinna sig. Dagen efter den, då Cosette hade sagt: San­ nerligen, är jag icke vacker! började hon giva akt på sin toalett. Hon erinrade sig de ord, hon hört av förbigående: Vacker, men klär sig illa, några ord, vilka blivit uttalade strax intill henne, och vilka förklingat, sedan de i hennes hjärta ut­ sått tvenne frön, vilka senare skulle komma att utfylla kvinnans hela liv; koketteriet var det ena, kärleken det andra. Medvetandet om sin skönhet gjorde, att den kvinnliga fåfängan utvecklade sig hos henne. Hon fann morinklänningen avskyvärd, och hon skämdes för plyschhatten. Hennes far hade aldrig nekat henne någonting, och hon var på ett ögonblick inne i alla toalettens hemligheter, hatten, klänningen, kappan, kängorna, manschet­ ten, det passande tyget, de harmonierande färger­ na, ja, hon förstod allt detta, som gör den pari­ siska kvinnan till någonting underbart förtjusan­<noinclude> <references/></noinclude> ohlzxecva5ba9lf9oh0hk1vells09o5 104 226901 660736 2026-10-30T17:13:12Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'de och farligt. Ordet "fängslande kvinna" har uppfunnits 'om parisiskan. På kortare tid än en månad hade lilla Cosette i ensamheten på Babilonegatan blivit icke blott en av de vackraste kvinnorna i Paris utan även en av de mest välklädda, vilket vill säga betydligt mera. Hon skulle gärna velat möta den, som sagt om henne, att hon klädde sig illa, och hon skulle velat höra, vad han nu hade att säga, ja, hon skulle verkligen velat visa honom vad hon gäl... 660736 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 147 —}}</noinclude>de och farligt. Ordet "fängslande kvinna" har uppfunnits 'om parisiskan. På kortare tid än en månad hade lilla Cosette i ensamheten på Babilonegatan blivit icke blott en av de vackraste kvinnorna i Paris utan även en av de mest välklädda, vilket vill säga betydligt mera. Hon skulle gärna velat möta den, som sagt om henne, att hon klädde sig illa, och hon skulle velat höra, vad han nu hade att säga, ja, hon skulle verkligen velat visa honom vad hon gällde. Förhållandet var verkligen det, att hon var för­ tjusande i alla hänseenden och att hon med en enda blick förstod att skilja en hatt ifrån Gérard ifrån en hatt ifrån Herbaut. Jean Valjean åsåg allt detta med stigande oro. Han, som kände, att han aldrig skulle kunna an­ nat än krypa, på sin höjd gå, han såg nu, hur Cosette började få vingar. En blick på Cosettes toalett skulle vara nog för att vilken kvinna som helst skulle upptäcka, att Cosette icke hade någon mor. Vissa detaljer, små konventionella regler, vilka Cosette icke iakttog, utvisade detta. En mor till exempel skulle hava sagt henne, att en ung flicka aldrig klär sig i tjockt siden. Första gången Cosette gicl<ut i sin klänning<noinclude> <references/></noinclude> hod8d9e2w3knjtin05k7i1jniacivgd 104 226902 660737 2026-10-30T17:13:21Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'och mantilj av tjocld, svart siden och sin hatt av vitt crépe, lutade hon sig mot Jean Valjeans arm glad, lycklig, rosig och strålande. — Far, sade hon, hur tycker du, att jag ser ut i dag? Jean Valjean svarade med en röst, som något påminde om bitterhetens: — Förtjusande! Under prome­ naden uppförde han sig alldeles som vanligt. När de återvänt hem, frågade han Cosette: — Tänker du aldrig mer använda din klänning och din hatt, du vet? Detta hände i...' 660737 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 148 —}}</noinclude>och mantilj av tjocld, svart siden och sin hatt av vitt crépe, lutade hon sig mot Jean Valjeans arm glad, lycklig, rosig och strålande. — Far, sade hon, hur tycker du, att jag ser ut i dag? Jean Valjean svarade med en röst, som något påminde om bitterhetens: — Förtjusande! Under prome­ naden uppförde han sig alldeles som vanligt. När de återvänt hem, frågade han Cosette: — Tänker du aldrig mer använda din klänning och din hatt, du vet? Detta hände i Cosettes rum. Hon vände sig till den vägg i garderoben, där hennes kostym som pensionär hängde. — Den pajaskostymen! sade hon. Vad vill du att jag skall göra med den, far! Nej, jag visar mig aldrig mer i sådana anskrämliga saker. Med den där maskinen på huvudet ser jag alldeles ut som om jag vore galen. Jean Valjean suckade djupt. Ifrån detta ögon­ blick lade han märke till, att Cosette, som förut alltid önskade stanna hemma och brukade säga: — Far, jag trivs så bra här hos dig, nu alltid ön­ skade vara ute. För övrigt vad skall man göra med ett vackert ansikte och en förtjusande toalett om icke att visa dem. Han lade även märke till, att Cosette icke triv-<noinclude> <references/></noinclude> 012xa8j8wiqell1fn0hoqtirxf0kfmm 104 226903 660738 2026-10-30T17:13:31Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'des på bakgården så mycket som förut. Numerå vistades hon hellre i trädgården oclipromenerade med förkärlek utefter grinden. Jean Valjean gick aldrig ett steg i trädgården. Han höll sig på sin bakgård alldeles som en hund. Cosette visste, att hon var vacker och härige­ nom miste hon okunnighetens behag, ett av de mest uppskattade behagen, ty när skönheten åt­ följes av naturligheten, är den underbar, och intet är så tillbedjansvärt som den strå...' 660738 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 149 —}}</noinclude>des på bakgården så mycket som förut. Numerå vistades hon hellre i trädgården oclipromenerade med förkärlek utefter grinden. Jean Valjean gick aldrig ett steg i trädgården. Han höll sig på sin bakgård alldeles som en hund. Cosette visste, att hon var vacker och härige­ nom miste hon okunnighetens behag, ett av de mest uppskattade behagen, ty när skönheten åt­ följes av naturligheten, är den underbar, och intet är så tillbedjansvärt som den strålande oskulden, vilken, utan att själv ha en aning om det, håller i sin hand nyckeln till paradiset. Men det som hon förlorade i okonstlat behag, det vann hon i tankfull och allvarlig tjusning. Hela hennes per­ son var uppfylld av ungdomens, oskuldens och skönhetens glädje, och den andades ett underbart vemod. Vid denna tid var det, som Marius efter sex månaders förlopp återsåg henne i Luxembourg. Victor Hugo IX 2<noinclude> <references/></noinclude> fo4cyir0ydvm1j5dadzv1cdjafzp28d 104 226904 660739 2026-10-30T17:13:49Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'såg på Marius med en blick, vilken oroade ho­ nom, anade Marius icke, att också han såg på Cosette med en blick, som oroade henne. Denna blick förorsakade honom på samma gång plåga och lycka. Sedan en längre tid tillbaka hade hon sett och betraktat honom såsom flickor i allmänhet be­ trakta och se men med blicken vänd åt annat håll. Marius fann Cosette ful ännu, när Co­ sette fann Marius vacker. Men som han icke fäste någon uppmärksamhet vid henne,...' 660739 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 151 —}}</noinclude>såg på Marius med en blick, vilken oroade ho­ nom, anade Marius icke, att också han såg på Cosette med en blick, som oroade henne. Denna blick förorsakade honom på samma gång plåga och lycka. Sedan en längre tid tillbaka hade hon sett och betraktat honom såsom flickor i allmänhet be­ trakta och se men med blicken vänd åt annat håll. Marius fann Cosette ful ännu, när Co­ sette fann Marius vacker. Men som han icke fäste någon uppmärksamhet vid henne, så var den unge mannen henne fullkomligt likgiltig. Emellertid hindrade det henne icke att för sig själv tänka, att han hade ett vackert hår, vackra ögon, vackra tänder och en härlig stämma; hon hörde honom ibland tala med sina bekanta. När han gick, hade han visserligen dålig hållning, dock icke utan ett visst behag; i stort sett var hans utseende icke illa, och hela hans personlig­ het gav uttryck åt ädelhet, mildhet, enkelhet ocli stolthet; slutligen syntes han vara fattig, men han såg dock fin ut. Den dagen, då deras blickar möttes, och änt­ ligen, helt plötsligt, sade varandra dessa första oförklarliga saker, som blickar kunna säga, för­ stod Cosette detta icke genast. Hon kom helt<noinclude> <references/></noinclude> p8cjjd2iezy2f7txuz4476abmuxv42l 104 226905 660740 2026-10-30T17:13:58Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'tankfull hem till huset vid Quest-gatan, där jeaft Valjean enligt vana tillbringade sex veckor. När hon morgonen därpå vaknade, tänkte hon på den unge, obekante mannen, som så länge varit kall och likgiltig, men som nu tycktes lägga märke till henne, och det föreföll henne, som hon fann denna uppmärksamhet mindre behaglig. Hon var snarare en smula förtretad på den vackre ynglin­ gen, som förut visat sig likgiltig mot henne och en viss stridslust bemäk... 660740 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 152 —}}</noinclude>tankfull hem till huset vid Quest-gatan, där jeaft Valjean enligt vana tillbringade sex veckor. När hon morgonen därpå vaknade, tänkte hon på den unge, obekante mannen, som så länge varit kall och likgiltig, men som nu tycktes lägga märke till henne, och det föreföll henne, som hon fann denna uppmärksamhet mindre behaglig. Hon var snarare en smula förtretad på den vackre ynglin­ gen, som förut visat sig likgiltig mot henne och en viss stridslust bemäktigade sig henne. Hon tyckte det såg ut som hon nu skulle få tillfälle till att hämnas, och hon kände en barnslig gädje vid denna tanke. Hon var medveten om, att hon var vacker, och hon kände, fastän på ett obestämt sätt, att hon ägde ett vapen. Kvinnorna leka med sin skönhet, liksom barnen leka med sina knivar. De såra sig därpå. Man torde erinra sig Marius tveksamhet, hans blyghet ocli osäkerhet; han stannade på sin bänk, och närmade sig icke. Detta retade Cosette. En dag sade hon till Jean Valjean: — Far, låt oss promenera en bit åt det däl hållet. När hon såg, att Marius icke närmade sig hen^ ne, närmade hon sig honom. I dylika fall likna<noinclude> <references/></noinclude> twcvmmcg8cy6kmz1ip3nopb20lz2016 104 226906 660741 2026-10-30T17:14:10Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'alla kvinnor Moliammed. Och märkvärdigt nog, är första symptomet till verklig kärlek hos den unge mannen blyghet, hos den unga flickan djärv­ het. Detta väcker förvåning men är i grund och botten helt enkelt. De båda könen sträva efter att närma sig varandra, och de antaga var­ andras egenskaper. Denna dag gjorde Cosettes blick Marius nästan galen och Marius blick gjor­ de Cosette skälvande. Marius gick därifrån hopp­ full, Cosette orolig. Ifrån de...' 660741 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 153 —}}</noinclude>alla kvinnor Moliammed. Och märkvärdigt nog, är första symptomet till verklig kärlek hos den unge mannen blyghet, hos den unga flickan djärv­ het. Detta väcker förvåning men är i grund och botten helt enkelt. De båda könen sträva efter att närma sig varandra, och de antaga var­ andras egenskaper. Denna dag gjorde Cosettes blick Marius nästan galen och Marius blick gjor­ de Cosette skälvande. Marius gick därifrån hopp­ full, Cosette orolig. Ifrån den dagen dyrkade de varandra. Det första som Cosette kände, var ett djupt och sorgset vemod. Det föreföll henne, som om hennes själ blivit förmörkad sedan gårdagen. Hon kände icke längre igen sig själv. Vitheten hos en ung flickas själ, som består av köld och glädje, liknar snön. Den smälter för kärleken, vilken är dess sol. Cosette visste icke, vad kärlek var. Hon hade aldrig hört detta ord uttalas i dess jordiska betydelse. I de profana noterna, vilka fingo exi­ stera i klostret, var ordet Amour alltid utbytt mot Tambour eller Pandour. Detta gav upphov till att stegra inbillnlngskraften hos de stora, såsom till exempel: Ack, hur ljuv är icke Tambouren, eller, medlidandet är icke någon Pandour! Men När Cosette lämnade klostret, var hon alldeles för<noinclude> <references/></noinclude> ir1ehaxaxguvs4v8snwl98mfkwgiizv 104 226907 660742 2026-10-30T17:14:21Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'ung för att befatta sig med "Pandouren" och därför visste hon icke vad namn hon skulle giva denna känsla, som hon erfor. Men är man kan­ ske mindre sjuk, därför att man icke vet namnet på sin sjukdom? Hon älskade med så mycket större passion, emedan hon älskade utan att veta vad älska är. Hon visste icke, om det var gott eller ont, nyttigt eller farligt, nödvändigt eller dödande, evigt eller övergående, tillåtet eller förbjudet; hon älskade. Hon sk...' 660742 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 154 —}}</noinclude>ung för att befatta sig med "Pandouren" och därför visste hon icke vad namn hon skulle giva denna känsla, som hon erfor. Men är man kan­ ske mindre sjuk, därför att man icke vet namnet på sin sjukdom? Hon älskade med så mycket större passion, emedan hon älskade utan att veta vad älska är. Hon visste icke, om det var gott eller ont, nyttigt eller farligt, nödvändigt eller dödande, evigt eller övergående, tillåtet eller förbjudet; hon älskade. Hon skulle ha blivit mycket förvånad, om någon sagt till henne: Du sover icke, men det är för­ bjudet! Du äter icke, men det är mycket illa! Du har hjärtklappning, men det går inte an. Du rodnar och bleknar, när en viss svartklädd person visar sig i andra änden av en viss grön allé, men det är avskyvärt. Hon skulle icke hava förstått någonting. Det föll sig emellertid så, att den kärlek, som mötte henne, var just den, som bäst passade för hennes själstillstånd. Det var ett slags dyrkande på avstånd, ett stumt betraktande, ett tillbedjande av en okänd. Det var ungdomens uppenbarelse för ungdomen, det var nattliga drömmar, förvand­ lade till en roman. Det efterlängtade fantomet hade blivit verklighet, men det hade icke antagit<noinclude> <references/></noinclude> k1i46obk1o64mj76ypfc1pu4ickpj3k 104 226908 660743 2026-10-30T17:14:33Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'något namn ännu; kort sagt, älskaren stod i fjär­ ran, ännu var han ett ideal, en drömbild, som hade tagit gestalt. Varje definitiv och närmare beröring skulle vid denna första epok i Cosettes liv skrämt henne, som ännu till hälften levde i klostrets dimmiga töcken. Hon ägde både bar­ nets oclinunnans räddhåga, förenade och blanda­ de med varandra. Klostrets luft, som hon i fem år hunnit andas in, dunstade så småningom bort men lade sig liksom en...' 660743 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 155 —}}</noinclude>något namn ännu; kort sagt, älskaren stod i fjär­ ran, ännu var han ett ideal, en drömbild, som hade tagit gestalt. Varje definitiv och närmare beröring skulle vid denna första epok i Cosettes liv skrämt henne, som ännu till hälften levde i klostrets dimmiga töcken. Hon ägde både bar­ nets oclinunnans räddhåga, förenade och blanda­ de med varandra. Klostrets luft, som hon i fem år hunnit andas in, dunstade så småningom bort men lade sig liksom en dimma över allt det, varav hon var omgiven. I detta tillstånd kände hon icke behov av någon älskare; hon kände behov av en vision. Hon började dyrka Marius såsom någonting underbart, någonting strålande och omöjligt. Men det ytterligt naiva står i nära beröring med koketteriet i dess högsta grad, och sålunda små­ log hon mot honom, öppet och okonstlat. Hon inväntade alla dagar promenadtimmen, men otålighet; hon mötte då Marius och kände sig outsägligt lycklig, och hon trodde sig uttryc­ ka alla sina tankar, när hon sade till Jean Valjean: — Vilken underbar trädgård, denna Luxembourgträdgården. Marius och Cosette lekte blindbock. De tala-<noinclude> <references/></noinclude> rwz45cx5js556x61w9gzw5wlwb94lqj 104 226909 660744 2026-10-30T17:14:44Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'de icke med varandra, de hälsade icke på varan­ dra, de kände varandra icke, men de sågo var­ andra och liksom stjärnorna på himlen, vilka lig­ ga milliontals mil ifrån varandra, levde de av att betrakta varandra. Sålunda utvecklades Cosette så småningom till kvinna, hon blev skön och älskvärd i medvetandet om att äga skönhet, och hon var okunnig om sin kärlek. Dessutom var hon kokett i all sin oskuld.' 660744 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 156 —}}</noinclude>de icke med varandra, de hälsade icke på varan­ dra, de kände varandra icke, men de sågo var­ andra och liksom stjärnorna på himlen, vilka lig­ ga milliontals mil ifrån varandra, levde de av att betrakta varandra. Sålunda utvecklades Cosette så småningom till kvinna, hon blev skön och älskvärd i medvetandet om att äga skönhet, och hon var okunnig om sin kärlek. Dessutom var hon kokett i all sin oskuld.<noinclude> <references/></noinclude> l8orkphzjn67rozdhn01os4aznowf7s 104 226910 660745 2026-10-30T17:14:57Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'i sin gamla rock, numera hade han alltid tagit på sig sin nya; det var icke alldeles säkert, att han underlät att frisera håret, hans ögon sågo egen­ domliga ut, och han begagnade handskar; med andra ord, Jean Valjean avskydde av hjärtat den unge mannen. Cosette lät ingen märka någonting. Utan att egentligen klargöra för sig själv vad det var, ha­ de hon dock en dunkel föreställning om, att nå­ gonting höll på att hända, och att det borde döljas. D...' 660745 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 158 —}}</noinclude>i sin gamla rock, numera hade han alltid tagit på sig sin nya; det var icke alldeles säkert, att han underlät att frisera håret, hans ögon sågo egen­ domliga ut, och han begagnade handskar; med andra ord, Jean Valjean avskydde av hjärtat den unge mannen. Cosette lät ingen märka någonting. Utan att egentligen klargöra för sig själv vad det var, ha­ de hon dock en dunkel föreställning om, att nå­ gonting höll på att hända, och att det borde döljas. Det fanns en likhet mellan Cosettes smak för toaletten och den unge mannens vana att begagna nya kläder, som icke tilltalade Jean Valjean. Kan­ ske var det en slump; utan tvivel var det en slump men dock en ängslig slump. Han öppnade aldrig sin mun för att tala med Cosette om den okände. En dag kunde han emel­ lertid icke avhålla sig ifrån detta, och med den obestämda förtvivlan, som plötsligt griper den olycklige, sade han: — Se på den där unge mannen, vad han ser pedantisk ut. Förra året, då Cosette var en likgiltig liten flic­ ka, skulle hon hava svarat: — Nej, det tycker jag inte, han ser bra ut. Tio år senare med hjärtat fullt av kärlek till Marius, skulle hon hava<noinclude> <references/></noinclude> l4n20r4od48yddyov30ypd7axkk855p 104 226911 660746 2026-10-30T17:15:07Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'svarat: — Ja, sannerligen, pedantisk och odräg­ lig att se på. I detta ögonblick av livet och i det tillstånd, vari hennes hjärta nu befann sig, inskränkte hon sig till att svara med ett utomor­ dentligt lugn: — Den där unge mannen! Precis som hade hon sett honom för första gången i sitt liv. — Så dum jag är, tänkte Jean Valjean. Hon har inte ens lagt märke till honom ännu. Det är jag, som har påpekat honom för henne. 0, enfaldiga ålderdom, o,...' 660746 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 159 —}}</noinclude>svarat: — Ja, sannerligen, pedantisk och odräg­ lig att se på. I detta ögonblick av livet och i det tillstånd, vari hennes hjärta nu befann sig, inskränkte hon sig till att svara med ett utomor­ dentligt lugn: — Den där unge mannen! Precis som hade hon sett honom för första gången i sitt liv. — Så dum jag är, tänkte Jean Valjean. Hon har inte ens lagt märke till honom ännu. Det är jag, som har påpekat honom för henne. 0, enfaldiga ålderdom, o, listiga ungdom. Det är ännu en annan lag, som är rådande un­ der de första åren av lidande och sorg, av den första kärlekens hårda strider mot de första hin­ dren, och det är denna, att flickan icke låter snär­ ja sig i någon snara, men den unge månne faller i alla dessa. Jean Valjean hade börjat ett hemligt krig emot Marius, men denne hade, tack vare si­ na passioner oclisin brist på misstänksamhet, icke lagt märke till någonting. Jean Valjean ställde ut fällor för honom av allehanda slag; han bytte timmar, han bytte om bänk, han glöm­ de sin näsduk, han gick ensam till Luxembourgträdgården. Marius gick blint i alla dessa fällor, och på alla dessa frågor, som Jean Valjean me­<noinclude> <references/></noinclude> cgvlu2h9q2oft60tel8y9ezum15jept 104 226912 660747 2026-10-30T17:15:17Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'dels sina prov gjorde honom, svarade han helt oskyldigt: — Ja. Under tiden förblev Cosette i sin skenbara bekynimerslöshet och sitt lugn, så att Jean Valjean drog följande slutsats: Den dumbommen är förälskad som en galning i Co­ sette, men Cosette vet icke ens att han existerar. Icke desto mindre kände han sig beklämd om hjärtat. Den minut, då Cosette skulle börja äl­ ska, kunde vara inne vilket ögonblick som helst. Allting börjar med likgiltighet. E... 660747 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 160 —}}</noinclude>dels sina prov gjorde honom, svarade han helt oskyldigt: — Ja. Under tiden förblev Cosette i sin skenbara bekynimerslöshet och sitt lugn, så att Jean Valjean drog följande slutsats: Den dumbommen är förälskad som en galning i Co­ sette, men Cosette vet icke ens att han existerar. Icke desto mindre kände han sig beklämd om hjärtat. Den minut, då Cosette skulle börja äl­ ska, kunde vara inne vilket ögonblick som helst. Allting börjar med likgiltighet. En enda gång begick Cosette ett fel, och det skrämde honom. Han reste sig från bänken för att gå därifrån, efter att ha suttit där i tre hela timmar, och då sade hon, — Redan! Jean Valjean hade icke avbrutit promenaderna till Luxembourgträdgården. Han ville icke göra en enda sak, som kunde synas Cosette märkvär­ dig, och han fruktade mest av allt att väcka Cosettes uppmärksamhet; men under dessa timmar, vilka voro så underbara för de bägge älskande, då Cosette sände sitt småleende till den hänförde Marius, vilken icke hade ögon för någonting an­ nat, och icke såg någonting annat i världen än ett strålande, dyrkansvärt anlete, fixerade Jean Valjean Marius med fruktansvärda blickar. Han,<noinclude> <references/></noinclude> o7394k05iv9ixa18tdxkhp20i31q55l 104 226913 660748 2026-10-30T17:15:29Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'söm hade kommit till den övertygelsen, att haft icke längre kunde hysa någon ond önskan mot någonting, kände i vissa ögonblick, när Marius var i närheten, en önskan att åter bliva grym och vild, han kände sin själs mörka djup, där fordom bott så mycket oredigt, åter öppna sig och resa sig emot den unge mannen. Det tycktes honom, som om okända vulkaner rasade i hans inre. Ja, där var han igen, den där varelsen. Vad tänkte han göra? Han gick omkring...' 660748 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 161 —}}</noinclude>söm hade kommit till den övertygelsen, att haft icke längre kunde hysa någon ond önskan mot någonting, kände i vissa ögonblick, när Marius var i närheten, en önskan att åter bliva grym och vild, han kände sin själs mörka djup, där fordom bott så mycket oredigt, åter öppna sig och resa sig emot den unge mannen. Det tycktes honom, som om okända vulkaner rasade i hans inre. Ja, där var han igen, den där varelsen. Vad tänkte han göra? Han gick omkring, vändande sig åt alla håll, undersökte och försökte. Snart skulle han väl säga: Nåväl, varför icke? Han smög sig omkring Jean Vajeans liv, han smög sig omkring hans lycka för att taga och bortföra denna. Jean Valjean tilläde: — Ja, så är det. Vad sö­ ker han egentligen? Ett äventyr? Vad önskar han? En kärleksförbindelse? En kärleksförbin­ delse! Än jag då! Skulle jag först hava varit den mest beklagansvärde bland människor och sedan bli den mest olycklige; skulle jag hava slä­ pat mig fram på knä under sextio år av mitt liv, skulle jag ha lidit allt vad som kan lidas, skul­ le jag hava åldrats utan att någonsin ha varit ung, skulle jag hava levat utan släkt, utan familj, utan vänner, utan maka, utan barn, skulle jag ha­<noinclude> <references/></noinclude> kigkz92h7r4dquwso27cmver58wwt12 104 226914 660749 2026-10-30T17:15:39Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'va fuktat alla stenar med mitt blod, skulle jag hä varit vänlig, fastän andra varit stränga emot mig, och god, ehuru andra varit elaka, skulle jag åter­ igen ha blivit en ärlig man, trots allt, skulle jag hava ångrat det onda, jag gjort, och förlåtit det onda, som andra gjort mig, och i samma ögon­ blick, jag blir belönad, i samma ögonblick, då allt detta är slut, då jag står vid målet, då jag äger allt vad jag önskar äga, då är allt gott, då ja...' 660749 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 162 —}}</noinclude>va fuktat alla stenar med mitt blod, skulle jag hä varit vänlig, fastän andra varit stränga emot mig, och god, ehuru andra varit elaka, skulle jag åter­ igen ha blivit en ärlig man, trots allt, skulle jag hava ångrat det onda, jag gjort, och förlåtit det onda, som andra gjort mig, och i samma ögon­ blick, jag blir belönad, i samma ögonblick, då allt detta är slut, då jag står vid målet, då jag äger allt vad jag önskar äga, då är allt gott, då jag betalat och vunnit det, skall i detta ögon­ blick allt åter försvinna, skall jag förlora mitt liv och min glädje, min själ, därför att en ung spo­ ling funnit för gott att flanera i Luxembourgträdgården! Då gnistrade hans ögon av en olycksbådande glans. Det var icke längre en man, som betrak­ tar en annan man; det var en fiende, som betrak­ tar en fiende, det var en bulldogg, som ser på en tjuv. Man vet det övriga. Marius fortsatte att vara oförståndig. Ena dagen följde han efter Cosette på Questgatan. En annan dag talade han med portvakten. Portvakten å sin sida talade med Jean Valjean ocli sade: — Herrn, vad kan det vara för en märkvärdig ung man, som har frågat efter Er? Följande dag<noinclude> <references/></noinclude> rpllfwarit580likaf9mysdapfn0cdw 104 226915 660750 2026-10-30T17:15:50Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'kastade Jean Valjean på Marius den blick, vilken han slutligen märkte. Åtta dagar senare hade Jean Valjean flyttat. Han svor för sig själv, att han icke skulle sätta sin fot varken i Luxembourgträdgården eller Quest-gatan. Han återvände till Plumetgatan. Cosette beklagade sig icke, hon sade ingenting, gjorde inga frågor, försökte icke taga reda på honom; hon var redan då i den period, då man fruktar att bli genomskådad och förrådd. Jean Valjean hade... 660750 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 163 —}}</noinclude>kastade Jean Valjean på Marius den blick, vilken han slutligen märkte. Åtta dagar senare hade Jean Valjean flyttat. Han svor för sig själv, att han icke skulle sätta sin fot varken i Luxembourgträdgården eller Quest-gatan. Han återvände till Plumetgatan. Cosette beklagade sig icke, hon sade ingenting, gjorde inga frågor, försökte icke taga reda på honom; hon var redan då i den period, då man fruktar att bli genomskådad och förrådd. Jean Valjean hade ingen erfarenhet av dessa sorger, egentligen de enda, som voro tjusande, och de enda, som han icke hade erfarit; därav kom det sig, att han icke förstod den allvarliga innebörden av Cosettes tystnad. Han lade märke till, att hon blivit sorgsen, och själv började han bli dyster. En gång gjorde han ett försök, han frågade Cosette: — Vill du följa med till Luxembourg-trädgården? En stråle lyste upp Cosettes bleka ansikte. — Ja, sade hon. De gingo dit. Tre månader hade förflutit. Ma­ rius gick icke längre dit. Marius fanns där icke.<noinclude> <references/></noinclude> hdktqmt7yr9s94owfwyc78p80hvo6j1 104 226916 660751 2026-10-30T17:16:11Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Följande dag frågade Jean Valjean åter Cösette: — Följer du med till Luxembourgträdgården? Hon svarade sorgset och undergivet: — Nej. Denna sorgsenhet och denna undergivenhet smärtade Jean Valjean. Vad försiggick i detta unga och redan så oge­ nomträngliga sinne? Vad var det, som utveck­ lade sig därinne? Vad försiggick i Cosettes själ. Ibland hände det, att Jean Valjean, i stället för att gå och lägga sig, blev sittande kvar, med hu­ vudet luta...' 660751 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 164 —}}</noinclude>Följande dag frågade Jean Valjean åter Cösette: — Följer du med till Luxembourgträdgården? Hon svarade sorgset och undergivet: — Nej. Denna sorgsenhet och denna undergivenhet smärtade Jean Valjean. Vad försiggick i detta unga och redan så oge­ nomträngliga sinne? Vad var det, som utveck­ lade sig därinne? Vad försiggick i Cosettes själ. Ibland hände det, att Jean Valjean, i stället för att gå och lägga sig, blev sittande kvar, med hu­ vudet lutat emot händerna, tillbringande hela natten med att fråga sig själv: — Vad är det, som Cosette tänker på? Vad slags saker kan hon fundera över? Ack, vilken smärtfylld blick sände han icke i dessa ögonblick emot klostret. Denna änglarnas bostad, denna dygdens otillgängliga istopp. Med vilken längtans och förtvivlans tjusning tänkte han icke tillbaka på klosterträdgården med dess blommor och instängda jungfrur, där alla dofter ocli alla tankar stiga direkt till himmelen. Hur längtade han icke efter detta för alltid stängda Eden, vilket han själv övergivit och vilket han dåraktigt nog hade lämnat frivilligt. Hur bekla­<noinclude> <references/></noinclude> 7s5lwn9fwcn7u3gs9hd87oh1lbb0g13 104 226917 660752 2026-10-30T17:16:22Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'gade han icke sin försakelse och sin dåraktighet att åter ha fört in Cosette i världen, han, som offrat sig själv och blivit fattig. Hur förtvivlat sade han icke till sig själv: — Vad har jag gjort? Men intet av allt detta lät han Cosette märka. Han visade aldrig någon hårdhet eller ojämnhet. Han visade alltid samma goda och vänliga an­ sikte. I många fall var Jean Valjean ännu mera öm och vänlig än förut. Om någonting skulle kunna påvisa, att ha...' 660752 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 165 —}}</noinclude>gade han icke sin försakelse och sin dåraktighet att åter ha fört in Cosette i världen, han, som offrat sig själv och blivit fattig. Hur förtvivlat sade han icke till sig själv: — Vad har jag gjort? Men intet av allt detta lät han Cosette märka. Han visade aldrig någon hårdhet eller ojämnhet. Han visade alltid samma goda och vänliga an­ sikte. I många fall var Jean Valjean ännu mera öm och vänlig än förut. Om någonting skulle kunna påvisa, att hans glädje hade minskats, så skulle det vara, att hans saktmod ökats. Cosette å sin sida tynade bort. Hon led av Marius' frånvaro, liksom hon förut glatt sig över hans närvaro, alltjämt utan att veta varför. När Jean Valjean hade upphört att följa henne på de vanliga promenaderna, så hade en kvinnlig in­ stinkt viskat i hennes hjärta, att hon icke borde visa något intresse tör Luxembourg-trädgården och att, ifall denna syntes henne likgiltig, så skulle hennes far åter följa henne dit. Men da­ gar, veckor och månader följde på varandra. Jean Valjean hade tyst accepterat Cosettes lysta bi­ fall. Hon sörjde över det, men det var för sent. Den dag, när hon återvände till Luxembourgträdgården, fanns Marius icke längre där. Ma­ rius hade således försvunnit; det var slut, och Victor Hugo IX 3<noinclude> <references/></noinclude> s4pqd03ja2ksl962im60he7eakq7kwk 104 226918 660753 2026-10-30T17:16:35Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'vad var att göra? Skulle hon någonsin återfinna honom? Hon kände ett tryck omkring sitt hjärta, som icke ville gå över, utan som ökades med varje dag; hon visste icke längre, om det var vinter eller sommar, solsken eller regn, om fåglarna sjöngo, om det var daliornas eller tusenskönornas tid, om Luxembourgträdgården var vackrare än Tuileriträdgården, om kläderna, som tvätterskan skickade, voro för mycket stärkade eller icke, om Toussaint gjort en god...' 660753 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 166 —}}</noinclude>vad var att göra? Skulle hon någonsin återfinna honom? Hon kände ett tryck omkring sitt hjärta, som icke ville gå över, utan som ökades med varje dag; hon visste icke längre, om det var vinter eller sommar, solsken eller regn, om fåglarna sjöngo, om det var daliornas eller tusenskönornas tid, om Luxembourgträdgården var vackrare än Tuileriträdgården, om kläderna, som tvätterskan skickade, voro för mycket stärkade eller icke, om Toussaint gjort en god affär på torget eller icke, och hon förblev sorgsen, tankfull, uppmärksam endast på en enda sak, med ögat fixerande en enda punkt, så, som när man i natten betraktar en svart, djup fläck, varifrån en uppenbarelse för­ svunnit. För övrigt märkte Jean Valjean ingen annan förändring, än att hon var blek. Hon visade ho­ nom alltjämt samma vänliga ansikte. Denna blekhet sysselsatte dock Jean Valjean tillräckligt; ibland frågade han henne: — Vad fattas dig? Hon svarade: — Ingenting. Och efter ett ögonblicks tystnad fortsatte hon, som anade, att även han kände sig ledsen: — Men du far, fattas dig ingenting?<noinclude> <references/></noinclude> rmcbe74ae9fhfoq6erpq28r7d8mqj6l 104 226919 660754 2026-10-30T17:16:51Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '— Mig? Ingenting alls svarade hari. Dessa båda varelser, vilka hade älskat varan­ dra med en så rörande kärlek, och vilka hade så fullständigt gått upp i varandra, de ledo nu för varandras skull, sida vid sida om varandra, utan att säga någonting till varandra, alltjämt små­ leende.' 660754 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 167 —}}</noinclude>— Mig? Ingenting alls svarade hari. Dessa båda varelser, vilka hade älskat varan­ dra med en så rörande kärlek, och vilka hade så fullständigt gått upp i varandra, de ledo nu för varandras skull, sida vid sida om varandra, utan att säga någonting till varandra, alltjämt små­ leende.<noinclude> <references/></noinclude> jnxbu2xcytziio3fycr52to3p4nvhl6 104 226920 660755 2026-10-30T17:17:05Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Cosette finge se honom så där, skulle hon bliva förbländad; om han ledde henne vid armen och förde henne till Tuilerie-trädgårdens grindar, så skulle vakten skyldra gevär för honom och detta skulle vara tillräckligt för Cosette, samt betaga henne lusten att betrakta ungherrar. Till dessa sorgliga tankar lades dessutom en oväntad händelse. Under sitt isolerade liv och sedan de flyttat till Plumet-gatan, hade de lagt sig till med en vana. De brukade ibl... 660755 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 160 —}}</noinclude>Cosette finge se honom så där, skulle hon bliva förbländad; om han ledde henne vid armen och förde henne till Tuilerie-trädgårdens grindar, så skulle vakten skyldra gevär för honom och detta skulle vara tillräckligt för Cosette, samt betaga henne lusten att betrakta ungherrar. Till dessa sorgliga tankar lades dessutom en oväntad händelse. Under sitt isolerade liv och sedan de flyttat till Plumet-gatan, hade de lagt sig till med en vana. De brukade ibland taga en promenad för att se solen gå upp, ett oskyldigt nöje, som passar för dem, som inträda i livet och för dem, som snart skola gå ut därur. För dem som älska ensligheten, är en promenad en tidig morgonstund lika god som en promenad på natten, dessutom ser man naturen vakna till liv. Gatorna äro tysta och fåglarna sjunga. Co­ sette, själv en fågel, vaknade gärna i god tid. Des­ sa morgonpromenader förbereddes på kvällen. Han föreslog, hon biföll. Det hela arrangerades, som man arrangerar en komplott, man gick ut, innan det dagades, och Cosette fann behag i detta. Ung­ domen finner alltid nöje i dylika egendomligheter. Som man vet, så hyste Jean Valjean en viss för­ kärlek för att promenera på ensliga, övergivna<noinclude> <references/></noinclude> 6g8zr9z10n67kqwn8n35wj1dqlf3rq1 660757 660755 2026-10-30T17:17:38Z Jonatanskogsfors 17420 660757 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 169 —}}</noinclude>Cosette finge se honom så där, skulle hon bliva förbländad; om han ledde henne vid armen och förde henne till Tuilerie-trädgårdens grindar, så skulle vakten skyldra gevär för honom och detta skulle vara tillräckligt för Cosette, samt betaga henne lusten att betrakta ungherrar. Till dessa sorgliga tankar lades dessutom en oväntad händelse. Under sitt isolerade liv och sedan de flyttat till Plumet-gatan, hade de lagt sig till med en vana. De brukade ibland taga en promenad för att se solen gå upp, ett oskyldigt nöje, som passar för dem, som inträda i livet och för dem, som snart skola gå ut därur. För dem som älska ensligheten, är en promenad en tidig morgonstund lika god som en promenad på natten, dessutom ser man naturen vakna till liv. Gatorna äro tysta och fåglarna sjunga. Co­ sette, själv en fågel, vaknade gärna i god tid. Des­ sa morgonpromenader förbereddes på kvällen. Han föreslog, hon biföll. Det hela arrangerades, som man arrangerar en komplott, man gick ut, innan det dagades, och Cosette fann behag i detta. Ung­ domen finner alltid nöje i dylika egendomligheter. Som man vet, så hyste Jean Valjean en viss för­ kärlek för att promenera på ensliga, övergivna<noinclude> <references/></noinclude> 0ld2jpsqja1m6d3kea7dactj6cdvxcx 104 226921 660756 2026-10-30T17:17:22Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'ställen, dit världsvimlet icke trängde. Det fanns i trakten av Paris ringmurar en del fält ined torf­ tigt och eländigt utseende, på vilka växte en dålig skörd om sommaren, och vilka om hösten, sedan säden blivit mejad, sågo ut icke som om lien hade gått över dem, utan som om de hade blivit full­ komligt flådda. Hit gick Jean Valjean gärna. Cosette hade icke heller tråkigt här. Det var ens­ ligheten för honom, friheten för henne, här blev hon åte...' 660756 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 170 —}}</noinclude>ställen, dit världsvimlet icke trängde. Det fanns i trakten av Paris ringmurar en del fält ined torf­ tigt och eländigt utseende, på vilka växte en dålig skörd om sommaren, och vilka om hösten, sedan säden blivit mejad, sågo ut icke som om lien hade gått över dem, utan som om de hade blivit full­ komligt flådda. Hit gick Jean Valjean gärna. Cosette hade icke heller tråkigt här. Det var ens­ ligheten för honom, friheten för henne, här blev hon åter en liten flicka, här kunde hon springa ocli nästan leka. Här tog hon av sin hatt, lade den i Jean Valjeans knä ocli plockade blommor. Hon betraktade blommornas fjärilar, men hon fån­ gade dem icke; välviljan ocli godmodigheten upp­ stå tillika med kärleken, och den unga flickan, i vars hjärta det bor ett skälvande och ljuvt ideal, hyser medlidande med en fjärilsvinge. Hon band en girlang av vallmoblommor, med vilka hon prydde sitt huvud, och när solen sände sina strålar, föllo de på de röda blommorna, så att de liknade pur­ purlågor, vilka flammade ocli blixtrade som juve­ ler omkring det rosiga, friska anletet. Till ocli med efter det nedslagenheten smugit sig in i deras liv, hade de bibehållit vanan att taga morgonpromenader. En morgon i oktober 1831 hade de lockats ut av den vackra hösten och be­<noinclude> <references/></noinclude> rldi9r07y6qewvftxb21rwaf4td7hn2 104 226922 660758 2026-10-30T17:18:00Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'givit Sig ända bort till Barriére du Maine. Det var icl<e niorgonrodnad, det var morgongryning, det var ett underbart och obeskrivligt ögonblick. Några stjärnebilder blixtra till här oclidär på den bleka himlen; jorden är alldeles mörk, himlen all­ deles ljus. Det går ett sus igenom gräset, över­ allt det hemlighetsfulla intrycket av skymning. En lärka, som synes sträva ända upp mot stjärnorna, kvittrade från sin svindlande höjd och man skulle kunnat...' 660758 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 171 —}}</noinclude>givit Sig ända bort till Barriére du Maine. Det var icl<e niorgonrodnad, det var morgongryning, det var ett underbart och obeskrivligt ögonblick. Några stjärnebilder blixtra till här oclidär på den bleka himlen; jorden är alldeles mörk, himlen all­ deles ljus. Det går ett sus igenom gräset, över­ allt det hemlighetsfulla intrycket av skymning. En lärka, som synes sträva ända upp mot stjärnorna, kvittrade från sin svindlande höjd och man skulle kunnat säga, att denna lilla varelses hymn till oändligheten förhöjde det i hela naturen rådande lugnet. Mot öster skymtade man Val-de-Gråces mörka massa mot den ljusa horisonten. Venus höjde sig bakom domen och liknade en människo­ själ, som lyfter sig ocli svävar bort från en dyster boning. Allt var frid ocli tystnad, på den stora vägen fanns ingen; på byvägarna varsnade man en och annan arbetare på väg till sitt arbete. Jean Valjean hade satt sig i en sidogång, som förde fram till en brädgård. Han hade ansiktet vänt åt vägen ocli ryggen vänd mot dagern; han glömde solen, som snart skulle gå upp, han hade försjunkit i djupa grubblerier, där själen koncen­ trerar sig ocli vilka stänga blicken inne såsom mellan fyra murar. Det finnes funderingar, om<noinclude> <references/></noinclude> nw8hfrpcdu9k9bwcpqbtinu85hi6a84 104 226923 660759 2026-10-30T17:18:10Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'vilka man skulle kunna säga, att de tränga rakt ned i jorden; det fordras tid för att återvända där­ ifrån. Jean Valjean hade fördjupat sig i sådana tankar. Han tänkte på Cosette, på den möjliga lyckan, ifall ingenting ställde sig emellan henne och honom, på det ljusa skimmer, med vilket hon fyllde hela hans liv, oclisom var hans själs an­ dedräkt. Han var nästan lycklig i dessa dröm­ mar. Cosette stod bredvid honom, betraktande molnen, vilka börja...' 660759 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 172 —}}</noinclude>vilka man skulle kunna säga, att de tränga rakt ned i jorden; det fordras tid för att återvända där­ ifrån. Jean Valjean hade fördjupat sig i sådana tankar. Han tänkte på Cosette, på den möjliga lyckan, ifall ingenting ställde sig emellan henne och honom, på det ljusa skimmer, med vilket hon fyllde hela hans liv, oclisom var hans själs an­ dedräkt. Han var nästan lycklig i dessa dröm­ mar. Cosette stod bredvid honom, betraktande molnen, vilka började bliva rosenröda. Plötsligt utbrast Cosette: Far, jag tror där kommer någonting därborta. Jean Valjean lyfte blicken. Cosette hade rätt. Den huvudväg, som leder till den forna Barriéredu-Maine, är, som man vet, en fortsättning av Sévresgatan, och den skäres i rät vinkel av den inre boulevarden. Vid hörnet av vägen och boule­ varden, där vägarna utgrena sig, hördes ett bul­ ler, som icke var så lätt att förklara vid denna ti­ diga timma, oclidär syntes en mörk massa. Det var någonting oförklarligt ocli oformligt, som kom från boulevarden ocli i riktning mot vägen. Dessa besynnerliga konturer, vilka blevo allt större och större, syntes röra sig framåt med en viss regelbundenhet, men rörelserna voro orediga<noinclude> <references/></noinclude> sq1q7766pgpwtoza5ttvr1kyvfl32ab 104 226924 660760 2026-10-30T17:18:25Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'och kantiga; det tycktes likna ett åkdon, men vad som fanns på detta, kunde man icke urskilja. Det fanns hästar och hjul, man hördo rop ljuda och piskor smälla. Så småningom kunde man urskilja konturerna allt tydligare, fastän de fortfarande vo­ ro insvepta i mörker. Det var verkligen en vagn, som kört in på vägen från boulevarden, och som nu färdades i den riktning, stadsporten låg, och in­ vid vilken Jean Valjean befann sig. Efter denna vagn följde... 660760 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 173 —}}</noinclude>och kantiga; det tycktes likna ett åkdon, men vad som fanns på detta, kunde man icke urskilja. Det fanns hästar och hjul, man hördo rop ljuda och piskor smälla. Så småningom kunde man urskilja konturerna allt tydligare, fastän de fortfarande vo­ ro insvepta i mörker. Det var verkligen en vagn, som kört in på vägen från boulevarden, och som nu färdades i den riktning, stadsporten låg, och in­ vid vilken Jean Valjean befann sig. Efter denna vagn följde en andra av samma utseende, därefter en tredje och så en fjärde, på så sätt visade sig nu sju vagnar, alla i en rad och så nära varandra, att hästarna nästan vidrörde den framförgående vag­ nen. På vagnarna syntes skuggbilder; man såg i skymningens halvdager blixtar liksom av dragna sablar och man hörde ett rasslande liksom av ked­ jor, som ristes. Allt detta närmade sig nu mer och mer, rösterna hördes tydligare, och allt lät så hemskt och fruktansvärt som någonting vilket ut­ går från drömmarnas grotta. Allt eftersom massan närmade sig, antog den mera bestämda former och avtecknade sig bakom träden som en spöksyn. Massan föreföll vit; so­ len, som så småningom höjde sig högre och högre, kastade ett svagt skimmer över detta virrvarr, vil­ ket på samma gång var levande och dock syntes<noinclude> <references/></noinclude> hr6c6wofoz3z9fjtsh32zzgcudjhxni 104 226925 660761 2026-10-30T17:18:34Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'påminna om ett liktåg. Skuggbildernas ansikten liknade dödas, och vi vilja här närmare omtala vilka de voro. Sju åkdon följde varandra i rad pä vägen. De sex första sågo egendomliga ut. De bestodo av långa stegar, vilka vilade på två hjul och vid främ­ re ändan bildande skalmar. Vid varje åkdon eller rättare sagt vid varje ste­ ge voro fyra hästar spända i rad. På dessa ste­ gar färdades egendomliga klasar av människor. I den halvdager, som rå...' 660761 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 174 —}}</noinclude>påminna om ett liktåg. Skuggbildernas ansikten liknade dödas, och vi vilja här närmare omtala vilka de voro. Sju åkdon följde varandra i rad pä vägen. De sex första sågo egendomliga ut. De bestodo av långa stegar, vilka vilade på två hjul och vid främ­ re ändan bildande skalmar. Vid varje åkdon eller rättare sagt vid varje ste­ ge voro fyra hästar spända i rad. På dessa ste­ gar färdades egendomliga klasar av människor. I den halvdager, som rådde, såg man icke männen utan endast gissade sig till dem. De sutto tjugo­ fyra på varje åkdon, tolv på varje sida, med ryg­ garna stödda mot varandra och ansiktena mot de förbigående, under det att benen svävade fritt i luften. Bakom ryggarna fanns något som klir­ rade, en kedja, ocliom halsen något som glänste, ett halsjärn. Var och en av dem bar sitt, men kedjan var gemensam för dem alla, så att dessa tjugofyra män, om de måst stiga ned från kärran skulle utgjort en obarmhärtig enhet, som varit tvun­ gen att orma sig fram över marken med kedjan som ryggrad och liksom en tusenfoting. Före och efter varje åkdon såg man tvenne med gevär be­ väpnade män. De trampade på vars en ända av kedjan. Halsjärnen voro fyrkantiga. Det sjunde<noinclude> <references/></noinclude> e6bskdk137ecuntmb8k96nugkhl27ux 104 226926 660762 2026-10-30T17:18:44Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'åkdonet var en stor rustvagn på fyra hjul och med sex liästar. På denna skramlade järngrytor och allehanda pannor; på bottnen såg man även några bundna män ligga utsträckta. De syntes vara sjuka. Denna vagn var försedd med en bristfällig flätning oclitycktes ha tjänstgjort vid färden till avrättsplatsen. Dessa åkdon höllo sig mitt på vägen. På båda sidor gingo en dubbel rad av vakter med ett skurk­ aktigt utseende, klädda i trekantiga hattar alld...' 660762 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 175 —}}</noinclude>åkdonet var en stor rustvagn på fyra hjul och med sex liästar. På denna skramlade järngrytor och allehanda pannor; på bottnen såg man även några bundna män ligga utsträckta. De syntes vara sjuka. Denna vagn var försedd med en bristfällig flätning oclitycktes ha tjänstgjort vid färden till avrättsplatsen. Dessa åkdon höllo sig mitt på vägen. På båda sidor gingo en dubbel rad av vakter med ett skurk­ aktigt utseende, klädda i trekantiga hattar alldeles som direktoriets soldater, med fläckiga, trasiga, smutsiga invaliduniformer samt benkläder, vilka voro till häften grå och till hälften blå och nötta i trasor. De hade röda epåletter, gula bandolärer, Iluggare, gevär och käppar. De sågo till hälften ut som soldater, till hälften som trossdrängar. Des­ sa vaktare tycktes bestå av utskummet från tiggar­ na oclibödlarna. Den som syntes vara deras chef, höll i handen en knutpiska. Allt detta skönjdes endast obetydligt i gryningen, men avtecknade sig allt tydligare, ju mer man närmade sig soluppgån­ gen. Vid konvojens början och slut redo allvar­ liga gendarmer med dragna sablar. Tåget var så långt, att när det första åkdonet nätt fram till stadsporten hade det sista knappast kommit in på boulevarden.<noinclude> <references/></noinclude> mdfzel5q5ymlgtmrrihet69ntgu6xyj 104 226927 660763 2026-10-30T17:18:55Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'En folkmassa, som uppstått med förbluffande hastighet, såsom vanan är i Paris, trängdes på båda sidor om vägen. Man hörde rop från grän­ derna och klapprandet från trädgårdsdrängarnas träskor, när de sprungo till för att titta på skå­ despelet. De på åkdonen hopkedjade männen skakade framåt utan att säga ett ord. De sågo alldeles likbleka ut i morgonkylan. De buro alla byxor av lärft och hade de nakna fötterna instuckna i träskor. Resten av...' 660763 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 176 —}}</noinclude>En folkmassa, som uppstått med förbluffande hastighet, såsom vanan är i Paris, trängdes på båda sidor om vägen. Man hörde rop från grän­ derna och klapprandet från trädgårdsdrängarnas träskor, när de sprungo till för att titta på skå­ despelet. De på åkdonen hopkedjade männen skakade framåt utan att säga ett ord. De sågo alldeles likbleka ut i morgonkylan. De buro alla byxor av lärft och hade de nakna fötterna instuckna i träskor. Resten av deras kläder berodde på en slump. Plaggen passade fasaväckande illa sam­ man. Finns det något dystrare än en narr i tra­ sor? Söndriga hattar, nedtjärade skärmmössor eller rysliga yllemössor, och bredvid den vanliga blusen såg man svarta rockar med hål på ärmarna. Många buro kvinnohattar, andra hade en korg på huvudet. Man såg håriga bröst, ocli genom hålen i kläderna såg man tatueringar, Venustempel, brin­ nande hjärtan ocliamoriter. Man såg också revormar och spår av allehanda hudsjukdomar. Två eller tre av dem hade ett halmrep fästat tvärs över vagnen hängande under den som en stigby­ gel, mot vilken de vilade fötterna. En av dem höll i handen och förde till munnen något som liknade en svart sten, vari han syntes bita. Det var bröd.<noinclude> <references/></noinclude> 8o7jbciac5ormqeibs18wawxgcz9cgu 104 226928 660764 2026-10-30T17:19:06Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Man såg här icke annat än torra slocknade ögon med ett olycksbådande uttryck. Eskorten svor, inen fångarna sade icke ett ord, och då och då hörde man ljudet från en käpp, som träffade ax­ lar eller huvuden. Några av männen gäspade. Trasorna voro fasaväckande att se på, fötterna svängde i luften, axlarna guppade upp och ned, huvuden stöttes mot varandra, järnen slamrade, ögonen stirrade vilt, händerna knötos eller hängde öppna, som på en död o...' 660764 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 177 —}}</noinclude>Man såg här icke annat än torra slocknade ögon med ett olycksbådande uttryck. Eskorten svor, inen fångarna sade icke ett ord, och då och då hörde man ljudet från en käpp, som träffade ax­ lar eller huvuden. Några av männen gäspade. Trasorna voro fasaväckande att se på, fötterna svängde i luften, axlarna guppade upp och ned, huvuden stöttes mot varandra, järnen slamrade, ögonen stirrade vilt, händerna knötos eller hängde öppna, som på en död och bakom konvojen skyn­ dade gapskrattande barn. Man kan icke säga annat, denna rad av åkdon måste framkalla en rysning. Det var tydligt, att i morgon om en timma ett störtregn skulle komma och att det skulle följas av andra, att uslingarnas kläder skulle bli genomvåta, och att, sedan detta skett, de aldrig skulle bli torra; och att sedan män­ nen en gång blivit genomisade, de icke skulle kun­ na värma sig och att deras lärftbyxor skulle klibba fast vid benen, att vattnet skulle samla sig i deras träskor, att piskslagen icke skulle kunna hindra deras tänder från att skallra, att järnet alltjämt skulle sitta Icvar vid deras hals; det var omöjligt att icke darra vid åsynen av dessa mänskliga va­ relser, som så länkats samman, orörliga under den kalla höstvinden och utlämnade åt regnet, nordan­<noinclude> <references/></noinclude> 0uh7r1jox1qpq21u5gokwz6bvrz5b26 104 226929 660765 2026-10-30T17:19:30Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'vinden och luftens raseri, alldeles som träden och stenarna. Käpparna skonade icke ens de sjuka, som bund­ na med rep ocli utan att göra en rörelse lågo i det sjunde åkdonet, och vilka tycktes slängda dit som säckar, fyllda med elände. Plötsligt trädde solen fram, oclihimlen badade i ljus. Man skulle kunnat säga, att alla dessa rysliga huvuden sattes i lågor. Tungornas band lossades och en kaskad av hån oclisvordomar bröt fram. Det horisontellt fallan... 660765 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 178 —}}</noinclude>vinden och luftens raseri, alldeles som träden och stenarna. Käpparna skonade icke ens de sjuka, som bund­ na med rep ocli utan att göra en rörelse lågo i det sjunde åkdonet, och vilka tycktes slängda dit som säckar, fyllda med elände. Plötsligt trädde solen fram, oclihimlen badade i ljus. Man skulle kunnat säga, att alla dessa rysliga huvuden sattes i lågor. Tungornas band lossades och en kaskad av hån oclisvordomar bröt fram. Det horisontellt fallande ljuset klöv tåget mitt itu därigenom att huvud och kroppar upplys­ tes, under det att fötter och hjul voro i mörkret. Ansiktena voro icke längre uttryckslösa. Detta ögonblick var fruktansvärt. Maskerna föllo och visade demoner, vilda själar, som nu blottats. Trots ljuset förblev denna hop mörk och dyster. Några av dem höllo i munnen fjäderrör, genom vilka de blåste ohyra på massan, särskilt kvinnorna. Sol­ uppgången markerade ännu mera genom sina slag­ skuggor dessa beklagansvärda ansikten. Det fanns icke en av dem, som ej blivit missbildad genom sitt lidande, och det hela var så fasaväckande, att man kunde säga, att dessa förvandlade solens sken till blixtens blekblå. Det främsta åkdonet hade stämt upp ett potpurri av Désaugires, det då rykt­<noinclude> <references/></noinclude> e6878lauint7c4l259bq54p7huaszrw 104 226930 660766 2026-10-30T17:19:40Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'bara vestalerna. Träden vajade dystert och den nyfikna hopen lyssnade med öppna munnar till dessa visor, som skrålades av gengångare. I detta tåg fann man prov på alla olyckor. Man kunde där återfinna alla djurfysinomier, gubbar, ynglingar, kala hjässor, gråa skägg, alla vidun­ derligheter, dyster resignation, vilda leenden, van­ sinniga ställningar, svinprofiler under mösskär­ marna, huvuden som liknade unga flickors med lockar vid tinningarna, barns... 660766 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 179 —}}</noinclude>bara vestalerna. Träden vajade dystert och den nyfikna hopen lyssnade med öppna munnar till dessa visor, som skrålades av gengångare. I detta tåg fann man prov på alla olyckor. Man kunde där återfinna alla djurfysinomier, gubbar, ynglingar, kala hjässor, gråa skägg, alla vidun­ derligheter, dyster resignation, vilda leenden, van­ sinniga ställningar, svinprofiler under mösskär­ marna, huvuden som liknade unga flickors med lockar vid tinningarna, barnsliga ansikten, som därför voro så mycket mera fruktansvärda, död­ skallar, hos vilka endast döden fattades. På den första vagnen såg man en neger, som kanske hade varit en slav och kunde jämföra de olika kedjorna. Skammen hade gjort dem alla lika. Vid detta stadium av förnedring hade alla nått den sista gra­ den av förändring, ocliden till slöhet förvandlade okunnigheten kan vara lika god som den intelli­ gens, vilken övergått till förtvivlan. Alla dessa män tycktes vara ett urval av den värsta drägg. Det var tydligt, att den som ordnat denna trans­ port, icke gjort något för att gruppera männen. De hade kedjats vid varandra huller om buller, tro­ ligen i alfabetislc ordning, och sedan på en slump placerats på vagnarna. Emellertid måste sådana fasor, samlade tillhopa, sluta med att giva ett re­<noinclude> <references/></noinclude> mel5tn42fmil1tvczgne0a53zr2j5zh 104 226931 660767 2026-10-30T17:19:50Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'sultat. Varje addition av olyckliga giver en sum­ ma. Varje kedja tycktes ha en gemensam själ och varje vagn sin fysinomi. Vid sidan om den, där man sjöng, kom en, där man tjöt. På en tred­ je tiggde man, och man såg en, där det gnisslades tänder. En annan hotade de förbigående. En hädade försynen, under det att det var gravlikt tyst i den sista. Dante skulle kunnat tro sig se helvetets sju avdelningar. En av vaktarna hade en krolc i spetsen av sin kä... 660767 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 189 —}}</noinclude>sultat. Varje addition av olyckliga giver en sum­ ma. Varje kedja tycktes ha en gemensam själ och varje vagn sin fysinomi. Vid sidan om den, där man sjöng, kom en, där man tjöt. På en tred­ je tiggde man, och man såg en, där det gnisslades tänder. En annan hotade de förbigående. En hädade försynen, under det att det var gravlikt tyst i den sista. Dante skulle kunnat tro sig se helvetets sju avdelningar. En av vaktarna hade en krolc i spetsen av sin käpp ocii rörde då oclidå om i denna mänskliga smuts. En gammal gumma bland hopen pekade på fångarna för en liten femårs pojke och sade: — Din rackare, här ser du hur det går! När visorna blevo allt grövre, smällde den som tycktes vara anförare för eskorten med sin piska ocli vid denna signa! föll en fruktansvärd skur av käpprapp blint ocli obarmhärtigt över de sju åk­ donen. Många rasade och skummade, vilket för­ dubblade glädjen hos de tillskyndande gatpojkar­ na, vilka liknade en svärm flugor på dessa sår. Jean Valjeans ögon hade fått ett fruktansvärt uttryck. Det fanns icke längre där en pupill, det var i stället som en glasruta, vilken syntes vara omedveten om allt ocli där endast återskenet av skräck och olyckor spegla sig. Han betraktade<noinclude> <references/></noinclude> 5lyufri8bpgpx90lgr5v6ufhf2kxd4r 660769 660767 2026-10-30T17:20:21Z Jonatanskogsfors 17420 660769 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 180 —}}</noinclude>sultat. Varje addition av olyckliga giver en sum­ ma. Varje kedja tycktes ha en gemensam själ och varje vagn sin fysinomi. Vid sidan om den, där man sjöng, kom en, där man tjöt. På en tred­ je tiggde man, och man såg en, där det gnisslades tänder. En annan hotade de förbigående. En hädade försynen, under det att det var gravlikt tyst i den sista. Dante skulle kunnat tro sig se helvetets sju avdelningar. En av vaktarna hade en krolc i spetsen av sin käpp ocii rörde då oclidå om i denna mänskliga smuts. En gammal gumma bland hopen pekade på fångarna för en liten femårs pojke och sade: — Din rackare, här ser du hur det går! När visorna blevo allt grövre, smällde den som tycktes vara anförare för eskorten med sin piska ocli vid denna signa! föll en fruktansvärd skur av käpprapp blint ocli obarmhärtigt över de sju åk­ donen. Många rasade och skummade, vilket för­ dubblade glädjen hos de tillskyndande gatpojkar­ na, vilka liknade en svärm flugor på dessa sår. Jean Valjeans ögon hade fått ett fruktansvärt uttryck. Det fanns icke längre där en pupill, det var i stället som en glasruta, vilken syntes vara omedveten om allt ocli där endast återskenet av skräck och olyckor spegla sig. Han betraktade<noinclude> <references/></noinclude> ranlicyu4hqwd7oz348yaxeoa5aznvv 104 226932 660768 2026-10-30T17:20:09Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'icke längre detta skådespel utan hade fått en vi­ sion. Han ville resa sig, fly undan, men kunde ej röra en fot. De saker vi se, gripa oss stundom och hålla oss kvar. Han blev alltså stående som förstenad ocli frågade sig under djup ångest, vad meningen var med denna hemska förföljelse och varifrån dessa avgrundsandar kunde kommit, som förföljde honom. Plötsligt förde han handen till pannan, den vanliga gesten hos den, som erinrar sig något. Han kom i... 660768 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 181 —}}</noinclude>icke längre detta skådespel utan hade fått en vi­ sion. Han ville resa sig, fly undan, men kunde ej röra en fot. De saker vi se, gripa oss stundom och hålla oss kvar. Han blev alltså stående som förstenad ocli frågade sig under djup ångest, vad meningen var med denna hemska förföljelse och varifrån dessa avgrundsandar kunde kommit, som förföljde honom. Plötsligt förde han handen till pannan, den vanliga gesten hos den, som erinrar sig något. Han kom ihåg, att detta var den rik­ tiga vägen, att man tog denna omväg för att ej möta de kungliga på Fontainebleau-vägen och att han själv för trettiofem år sedan farit ut genom denna stadsport. Cosette var icke mindre för­ skräckt än han själv, men på ett annat sätt. Hon förstod intet, hon kunde icke säga ett ord, vad hon såg syntes henne icke vara möjligt, men slut­ ligen utbrast hon: — Far! Vad är det i de där vagnarna? jean Valjean svarade: — Straffångar. — Vart för man dem? — Till galärerna. I detta ögonblick nådde misshandeln sin höjd­ punkt oc!i sabelflatornas slag blandades med käp­ parnas, det var som en orkan av slag. Fångarna Victor Hugo IX 4<noinclude> <references/></noinclude> 4dajymuiwech15i7m5l98mvocqw3oft 104 226933 660770 2026-10-30T17:20:38Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'kröpo samman, straffet utlöste en hemsk under­ dånighet och alla tego under det blickarna liknade bundna vargars. Cosette darrade i hela kroppen och fortsatte: — Äro de ännu människor? — Stundom, sade den olycklige. Det var i själva verket fångtransporten, som före daggryningen avgått från Bicétre oclitagit vägen över Mans för att undvika Fontainebleau, där ko­ nungen då befann sig. Denna omväg förlängde den förskräckliga resan med tre eller f...' 660770 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 182 —}}</noinclude>kröpo samman, straffet utlöste en hemsk under­ dånighet och alla tego under det blickarna liknade bundna vargars. Cosette darrade i hela kroppen och fortsatte: — Äro de ännu människor? — Stundom, sade den olycklige. Det var i själva verket fångtransporten, som före daggryningen avgått från Bicétre oclitagit vägen över Mans för att undvika Fontainebleau, där ko­ nungen då befann sig. Denna omväg förlängde den förskräckliga resan med tre eller fyra dagar, detta spelade ingen roll, när det gällde att bespara konungen åsynen av detta lidande. Jean Valjean återvände alldeles nedtryckt. Minnet av sådana möten liknar en jordbävning. Jean Valjean märkte icke, när han återvände till Babilonegatan, att Cosette fortsatte att fråga ut honom om det de sett. Kanske var han allt­ för upptagen av sin egen förtvivlan för att kunna svara henne. Men på kvällen, när Cosette skulle gå och lägga sig, hörde han henne säga halvhögt, liksom för sig själv: — Jag tror, att om jag skulle möta en av dessa män, så skulle jag dö bara av att se honom så nära mig. Turen ville, att dagen efter denna sorgliga hän-<noinclude> <references/></noinclude> 5bu1et8zaajesd7zpb7tk2g82pbv7yq 104 226934 660771 2026-10-30T17:20:54Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'delse det av någon anledning anordnades fester i Paris, en revy på Marsfältet, kapprodd på Seine, skådespel på Chantes-Ilysées, fyrverkerier på Etoile-platsen. Jean Valjean gjorde våld på sina gamla vanor och visade Cosette allt detta för att skingra hennes minne från gårdagen och genom all denna glättighet dölja det avskyvärda, som hon nyss hade sett. Den revy, som kryddade fest­ ligheterna, åstadkom helt naturligt, att man över­ allt såg glänsande...' 660771 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 183 —}}</noinclude>delse det av någon anledning anordnades fester i Paris, en revy på Marsfältet, kapprodd på Seine, skådespel på Chantes-Ilysées, fyrverkerier på Etoile-platsen. Jean Valjean gjorde våld på sina gamla vanor och visade Cosette allt detta för att skingra hennes minne från gårdagen och genom all denna glättighet dölja det avskyvärda, som hon nyss hade sett. Den revy, som kryddade fest­ ligheterna, åstadkom helt naturligt, att man över­ allt såg glänsande uniformer. Jean Valjean tog på sig sin uniform från nationalgardet med den obestämda käslan hos en man som flyr. Ända­ målet med denna promenad tycktes dessutom vara vunnet. Cosette försökte alltid att göra sin fader till viljes och för övrigt var varje skådespel något nytt för henne, och hon föraktade ingalunda denna provkarta av nöjen, som man kallar offentliga för­ lustelser. Det lyckades så väl, att Jean Valjean trodde sig ha lyckats i sin plan och att flickan ej längre behöll något minne av det hemska hon sett. Några dagar senare, en vacker solskensmorgon, när båda befunno sig på trappan i trädgården — ännu ett brott mot de regler, Jean Valjean ålagt sig ocli mot vanan att stanna kvar i sitt rum, vilket gjorde Cosette sorgsen — stod denna bredvid ho­ nom i en morgondräkt, som klädde den unga flic­<noinclude> <references/></noinclude> jkz96w52q60gqy7cmtbjp0hxqiyuxq2 104 226935 660772 2026-10-30T17:21:04Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'kan beundransvärt och liknade en sky kring en stjärna. Solstrålarna spelade kring hennes hu­ vud, hennes hy var frisk efter sömnen, och hon be­ traktades ömt av den gamle, under det att hon plockade bladen av en prästkrage. Cosette kände icke till de förtjusande frågorna älskar, älskar inte. Vem skulle väl ha lärt henne det? Hon lekte med denna blomma instinktivt och oskyldigt utan att ana, att sönderplockandet av en prästkrage kan avslöja ett hjärta.... 660772 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 184 —}}</noinclude>kan beundransvärt och liknade en sky kring en stjärna. Solstrålarna spelade kring hennes hu­ vud, hennes hy var frisk efter sömnen, och hon be­ traktades ömt av den gamle, under det att hon plockade bladen av en prästkrage. Cosette kände icke till de förtjusande frågorna älskar, älskar inte. Vem skulle väl ha lärt henne det? Hon lekte med denna blomma instinktivt och oskyldigt utan att ana, att sönderplockandet av en prästkrage kan avslöja ett hjärta. Om det funnits en fjärde gratie med namnet Melankoiika men ändock småleende, skulle Cosette liknat denna. Jean Valjean stod helt försjunken i betraktandet av de små fingrar­ nas lek med blomman, glömmande allt för glansen hos detta barn. En rödhakesångare kvittrade i en buske vid sidan. Vita moln seglade över himmelen så glatt, som hade de blivit försatta i frihet. Co­ sette fortsatte att uppmärksamt plocka sönder sin blomma. Hon tycktes vänta på något, som borde vara behagligt. Plötsligt vände hon på huvudet med det graciösa beliaget som hos en svan ocli sade till Jean Valjean: — Far, vad är då galärerna för något?<noinclude> <references/></noinclude> dnx1g8w0hbv9c98ozkzi5ht828y6i8r 104 226936 660773 2026-10-30T17:21:37Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Dagen efter detta besök infann sig Jean Valjean på morgonen i paviljongen, lugn som vanligt, men med ett sår på vänstra armen. Såret var stort, inflammerat och varigt, liknande ett bränn­ sår, och han förklarade på något sätt hur han fått det. Detta sår hade till följd, att han icke på över en månad på grund av feber kunde läm­ na huset. Han ville icke rådfråga någon läkare. När Cosette tiggde och bad honom att göra det, så sade han: Kalla d...' 660773 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 186 —}}</noinclude>Dagen efter detta besök infann sig Jean Valjean på morgonen i paviljongen, lugn som vanligt, men med ett sår på vänstra armen. Såret var stort, inflammerat och varigt, liknande ett bränn­ sår, och han förklarade på något sätt hur han fått det. Detta sår hade till följd, att han icke på över en månad på grund av feber kunde läm­ na huset. Han ville icke rådfråga någon läkare. När Cosette tiggde och bad honom att göra det, så sade han: Kalla då på hunddoktorn. Cosette skötte om såret varje morgon ocliafton nied så uppenbar glädje över att kunna göra ho­ nom en tjänst och med så änglalik mildhet, att jean Valjean åter kände sin forna glädje, trodde sina farhågor ogrundade och sin oro skingrad, betraktande Cosette sade han: Det välsignade så­ ret! Ack, vilket ljuvligt ont! När Cosette fann sin far sjuk, hade hon lämnat paviljongen ocliåter fått smak f()r den lilla bo­ staden på bakgården. Hon stannade nästan lie1a dagarna hos Jean Valjean ocli läste för honom de böcker, som han mest tyckte om. I allmänhet var det resebeskrivningar. Jean Valjean levde upp på nytt, hans lycka strålade som aldrig förr, Luxembourg, den unga, okända flanören, Cosettes avvisande hållning, alla dessa moln, som fördyst-<noinclude> <references/></noinclude> l305ey590a1b31d7yeae8dglcuu92o2 104 226937 660774 2026-10-30T17:21:47Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'rat hans själ, skingrades nu. Han gick så långt, att han sade till sig själv: — Jag har inbillat mig det hela, jag är en gammal dumbom. Hans lycka var sådan, att den rysliga upptäck­ ten av Thénardiers, som varit så oväntad i Jondrettes koja, icke längre berörde honom. Han hade lyckats fly, man hade förlorat spåret, och vad behövde han då bry sig om allt annat? Han tänkte endast på att de olyckliga voro att be­ klaga. De voro nu inspärrade i fänge...' 660774 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 187 —}}</noinclude>rat hans själ, skingrades nu. Han gick så långt, att han sade till sig själv: — Jag har inbillat mig det hela, jag är en gammal dumbom. Hans lycka var sådan, att den rysliga upptäck­ ten av Thénardiers, som varit så oväntad i Jondrettes koja, icke längre berörde honom. Han hade lyckats fly, man hade förlorat spåret, och vad behövde han då bry sig om allt annat? Han tänkte endast på att de olyckliga voro att be­ klaga. De voro nu inspärrade i fängelset ocli kunde således icke göra någon skada, tänkte han, men vilken beklagansvärd familj såg han här i nöd och elände! Om den ohyggliga händelsen vid Barriére du Maine hade Cosette icke uttalat sig. I klostret hade syster S:t Mechtilde undervisat Cosette i musik. Cosette hade en röst, som lik­ nade en sångfågels, och ibland om aftnarna sjöng hon vemodiga sånger i sjuklingens bostad, vilket utgjorde ett stort nöje för Jean Valjean. Våren anlände och trädgården var vid denna årstid så vacker, att Jean Valjean sade till Co­ sette: — Du går aldrig mera dit, jag önskar att du tager dig en promenad där! — Som du vill fader, sade Cosette. Och för att göra sin far till viljes återtog hon<noinclude> <references/></noinclude> cl1q1ec0gryctoa9m4onfwsdpco1elq 104 226938 660775 2026-10-30T17:22:00Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'sina promenader i trädgården, ofta ensam, eme­ dan, som vi redan anmärkt, Jean Valjean nästan aldrig gick dit, troligen därför att han fruktade för att bliva iakttagen. Jean Valjeans sår hade varit ett avbrott i hans enformighet. När Cosette såg, att hennes far led mindre, att han höll på att bättra sig, ocli att han syntes lycklig, erfor hon en känsla av belåtenhet, vilken hon själv knappast märkte, men som kom omed­ vetet och naturligt. Snart var ma... 660775 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 188 —}}</noinclude>sina promenader i trädgården, ofta ensam, eme­ dan, som vi redan anmärkt, Jean Valjean nästan aldrig gick dit, troligen därför att han fruktade för att bliva iakttagen. Jean Valjeans sår hade varit ett avbrott i hans enformighet. När Cosette såg, att hennes far led mindre, att han höll på att bättra sig, ocli att han syntes lycklig, erfor hon en känsla av belåtenhet, vilken hon själv knappast märkte, men som kom omed­ vetet och naturligt. Snart var mars månad inne, dagarna blevo längre, vintern försvann, och när vintern försvinner, försvinner också alltid något av vår melankoli; sedan kom april, sommarens daggryning, frisk som varje gryning, glad liksom barnaglädje, visserligen en smula fallen för gråt, liksom alla nyfödda. Denna månad är rik på härliga ljusglimtar, som från himlen, molnen, trä­ den, ängarna ocliblommorna stråla rakt in i män­ niskans hjärta. Cosette var ännu för ung för att denna aprilglädje, som liknade henne själv, icke skulle in­ verka på henne. Dysterheten i hennes tankar försvann, utan att hon märkte det. Våren lyser upp det mörka sinnet liksom middagssolen lyser upp en mörk källare. Cosette kände sig icke<noinclude> <references/></noinclude> 9mzaymat44w826c7xjvwx3wt8sux57x 104 226939 660776 2026-10-30T17:22:10Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'längre så sorgsen och dyster. Om förmidda­ garna, vid tiotiden, efter frukosten, när hon lyc­ kats övertala sin far att på en kvarts timma komma ned i trädgården, och då hon promenerade med honom i solen framför trappan till pavil­ jongen och stödde hans sjuka arm, varseblev hon icke själv, att hon smålog i varje ögonblick, och att hon var lycklig. Jean Valjean såg med glädje, att hon blomst­ rade upp och blev frisk på nytt. — 0, det välsignade s...' 660776 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 189 —}}</noinclude>längre så sorgsen och dyster. Om förmidda­ garna, vid tiotiden, efter frukosten, när hon lyc­ kats övertala sin far att på en kvarts timma komma ned i trädgården, och då hon promenerade med honom i solen framför trappan till pavil­ jongen och stödde hans sjuka arm, varseblev hon icke själv, att hon smålog i varje ögonblick, och att hon var lycklig. Jean Valjean såg med glädje, att hon blomst­ rade upp och blev frisk på nytt. — 0, det välsignade såret, upprepade han tyst för sig själv. Och han kände tacksamhet mot Thénardier. l^Jär hans sår blivit läkt, hade han åter börjat sina ensliga promenader i skymningen. Det skulle vara ett stort misstag att tro, att man kan vandra ensam i de obebodda trakterna av Paris utan att möta något äventyr.<noinclude> <references/></noinclude> h6t26itkbgens4skbts5odzl0zpynhh 104 226940 660777 2026-10-30T17:22:31Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'olycka, kunde bli Gavroch's räddning. Trädgår­ den gränsade intill en ödslig ocli icke stenlagd gränd, där buskarna frodades i väntan på de hus, som i framtiden skulle byggas; denna gränd skilde trädgården genom ett staket. Gavroche begav sig iväg emot trädgården till; lian kände igen gränden, han kände igen äppleträdet, han konstaterade, att fruktlådan fanns, han undersökte staketet och fann, att det var en små­ sak att klättra över det. Det...' 660777 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 191 —}}</noinclude>olycka, kunde bli Gavroch's räddning. Trädgår­ den gränsade intill en ödslig ocli icke stenlagd gränd, där buskarna frodades i väntan på de hus, som i framtiden skulle byggas; denna gränd skilde trädgården genom ett staket. Gavroche begav sig iväg emot trädgården till; lian kände igen gränden, han kände igen äppleträdet, han konstaterade, att fruktlådan fanns, han undersökte staketet och fann, att det var en små­ sak att klättra över det. Det började skymma, icke en katt syntes i gränden; tillfället var gynn­ samt. Gavroche gjorde sig färdig att ta ett språng, men stannade tvärt; man talade inne i trädgår­ den. Gavroche kikade in genom en öppning i staketet. På två stegs avstånd ifrån honom, på andra sidan staketet, just på den plats, där han skulle kommit fram, om han verkställt sitt beslut att tränga sig igenom, befann sig en sten, vilken gjorde tjänst såsom bänk, och på denna bänk satt nu den gamle mannen från trädgården, och den gamla gumman stod framför honom. Gumman mumlade en del ord mellan tänderna; Gavroche var indiskret nog att lyssna. — Herr Mabeuf! sade gumman.<noinclude> <references/></noinclude> tnt8krfoltdb0g5grdnscdciq0lh7te 104 226941 660778 2026-10-30T17:22:41Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '— Mabeuf, tänkte Gavroche, det var också ett märkvärdigt namn. Den på så sätt tilltalade gubben rörde sig icke. Den gamla fortsatte: — Herr Mabeuf! Mannen lyfte icke sina ögon från marken men beslöt sig för att svara: — Nåväl, mor Plutarque! — Mor Plutarque! tänkte Gavroche. Återigen ett märkvärdigt namn! Mor Plutarque fortsatte ociitvingade gubben att deltaga i samtalet. — Värden är icke nöjd. — Varför? — Han har tre kvartalshyror att...' 660778 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 192 —}}</noinclude>— Mabeuf, tänkte Gavroche, det var också ett märkvärdigt namn. Den på så sätt tilltalade gubben rörde sig icke. Den gamla fortsatte: — Herr Mabeuf! Mannen lyfte icke sina ögon från marken men beslöt sig för att svara: — Nåväl, mor Plutarque! — Mor Plutarque! tänkte Gavroche. Återigen ett märkvärdigt namn! Mor Plutarque fortsatte ociitvingade gubben att deltaga i samtalet. — Värden är icke nöjd. — Varför? — Han har tre kvartalshyror att fordra. — Om tre månader blir det fyra. — Han säger, att han skall låta köra ut herrn. — Jag kan förstå det. — Frukthandlerskan vill ha sin betalning. Hon lämnar intet mer på kredit. Vad skola vi elda med denna vinter? Vi äro snart utan ved. — Det finnes ju alltid solen. — Slaktaren vägrar kredit, han lämnar icke mer något kött. — Det var ju alldeles utmärkt. Jag har svårt för att äta kött. Det är så svårsmält.<noinclude> <references/></noinclude> 47attshl4cseds00v433bsxodzhkhle 104 226942 660779 2026-10-30T17:22:50Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '— Vad skall man då äta? — Bröd. — Bagaren vill ha avbetalning; utan pengar intet bröd, säger han. — Det är gott. — Vad skall Ni då äta? — Vi hava äpplena i lådan där. — Men, herrn, det är alldeles omöjligt att leva utan pengar. — Det har jag inga. Gumman gick sin väg, gubben kvarstannade ensam. Han satte sig ned för att tänka. Gavroche tänkte även å sin sida. Det började nästan bli natt. Det första resultatet av Gavroches tänkande v...' 660779 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 193 —}}</noinclude>— Vad skall man då äta? — Bröd. — Bagaren vill ha avbetalning; utan pengar intet bröd, säger han. — Det är gott. — Vad skall Ni då äta? — Vi hava äpplena i lådan där. — Men, herrn, det är alldeles omöjligt att leva utan pengar. — Det har jag inga. Gumman gick sin väg, gubben kvarstannade ensam. Han satte sig ned för att tänka. Gavroche tänkte även å sin sida. Det började nästan bli natt. Det första resultatet av Gavroches tänkande var detta, att han icke klättrade över staketet, han kröp fram under det. Buskarna stodo här icke så täta. — Tänk, sade Gavroche, det här är ju en rik­ tig alkov och han gömde sig i den. Han var nu nästan alldeles invid fader Mabeufs bänk. Han kunde höra åttioåringen andas. 1 stället för att äta, tänkte Gavroclie försöka somna. Men det var som kattens sömn, sömn nied ett öga. Samtidigt som han slum;ade, lurade han.<noinclude> <references/></noinclude> l7w8nk9qavr17n4vp122gye7m3v5b5t 104 226943 660780 2026-10-30T17:23:01Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Himmelens ljusa skimmer lyste upp marken, och gränden liknade en ljus strimma mellan två mörka buskrader. Plötsligt uppenbarade sig två skuggor på den vita strimman. Den ena syntes framför den an­ dra med något avstånd emellan. — Aha, här komma två stycken! — sade Gavroche till sig själv. Den främsta skuggan syntes tillhöra en gammal borgare. Han gick något framåtlutad, såg tank­ full ut, var mer än enkelt klädd, vandrade lång­ samt, såsom h...' 660780 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 194 —}}</noinclude>Himmelens ljusa skimmer lyste upp marken, och gränden liknade en ljus strimma mellan två mörka buskrader. Plötsligt uppenbarade sig två skuggor på den vita strimman. Den ena syntes framför den an­ dra med något avstånd emellan. — Aha, här komma två stycken! — sade Gavroche till sig själv. Den främsta skuggan syntes tillhöra en gammal borgare. Han gick något framåtlutad, såg tank­ full ut, var mer än enkelt klädd, vandrade lång­ samt, såsom hans ålder bjöd och syntes vara ute för att flanera under stjärnorna. Den andra var rak, spänstig oclismärt. Denna figur avpassade sin gång efter den förstas, men trots långsamheten tillkännagav hans utseende, att han besatt både smidighet ocl istyrka. Det fanns någonting lömskt och oroväckande hos denna fi­ gur, trots att han till utseendet tillhörde den sorts människor, som man då kallade eleganter. Hans hatt hade en fin form, den svarta, väl skur­ na rocken av fint kläde, satt åt om livet, huvudet bar han upp med en viss grace, och under hatten skymtade man ett blekt, ungdomligt ansikte. Detta ansikte hade en ros i munnen. Den andra<noinclude> <references/></noinclude> kp7ski9kgd0hgp8fyg66akovmvz9wi8 104 226944 660781 2026-10-30T17:23:10Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'skuggan kände Gavroche genast igen; det var Montparnasse. Vad den förre beträffar, så kände han ingenting annat till om denne, än att det såg ut att vara en hygglig gammal man. Gavroche började genast göra sina iakttagelser. En av de två personerna hade tydligen någon­ ting i sinnet mot den andre. Gavroche hade en utmärkt plats, varifrån han kunde iakttaga allt, som kunde hända. Alkoven var ett utmärkt göm­ ställe. Att Montparnasse var på jakt vid den... 660781 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 195 —}}</noinclude>skuggan kände Gavroche genast igen; det var Montparnasse. Vad den förre beträffar, så kände han ingenting annat till om denne, än att det såg ut att vara en hygglig gammal man. Gavroche började genast göra sina iakttagelser. En av de två personerna hade tydligen någon­ ting i sinnet mot den andre. Gavroche hade en utmärkt plats, varifrån han kunde iakttaga allt, som kunde hända. Alkoven var ett utmärkt göm­ ställe. Att Montparnasse var på jakt vid denna timme och på detta ställe, det var hotande nog. Gavroche kände sina gamängkänslor röra sig av medlidande med den gamle mannen. Vad var att göra? Skulle han träda emellan? Det kunde framkalla ett skratt från Montparnasse. Gavroche kunde icke förneka, att såväl han som gubben skulle endast utgöra tvenne munsbitar för den rysansvärda, adertonårige banditen. Under det Gavroche funderade, utfördes attentatet has­ tigt och illistigt. Det var tigerns angrepp på vild­ åsnan, spindelns angrepp på flugan. Montparnasse kastade plötsligt bort rosen, var med ett språng framme hos gubben, grep tag i kragen och fästhöll honom med en jättekraft, så att Gavroche med möda kunde avhålla sig från att skrika. Ett ögon­<noinclude> <references/></noinclude> 16klp3hl59seiomfb8dwmn2knmstg3h 104 226945 660782 2026-10-30T17:23:29Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'blick senare låg en av de båda männen under den andra, kullslagen, rosslande och vred sig som i ett skruvstäd, men det hade iclce gått alldeles så, som Gavroche väntat sig. Den som låg underst på marken var Montparnasse; den, som hade övertaget, var den gamle mannen. Allt detta tilldrog sig på några stegs avstånd ifrån Gavroche. Den gamle mannen hade tagit emot törnen men givit den tillbaka med en så oerhörd kraft, att det endast varit ett ögonblicks... 660782 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 196 —}}</noinclude>blick senare låg en av de båda männen under den andra, kullslagen, rosslande och vred sig som i ett skruvstäd, men det hade iclce gått alldeles så, som Gavroche väntat sig. Den som låg underst på marken var Montparnasse; den, som hade övertaget, var den gamle mannen. Allt detta tilldrog sig på några stegs avstånd ifrån Gavroche. Den gamle mannen hade tagit emot törnen men givit den tillbaka med en så oerhörd kraft, att det endast varit ett ögonblicks verk att angriparen och den angripne bytt roller. — Det var mig en duktig gamling, tänkte Gav­ roche. Och han kunde icke låta bli att klappa i hän­ derna. Men denna handklappning hörde ingen. Den nådde icke fram till de bägge kämpande, vars tankar endast upptogos av striden; de voro likgiltiga för allt annat, och de hade endast tan­ kar på att slåss. Så småningom inträdde tystnad. Montparnasse spjärnade icke längre emot. Gavroche sade till sig själv: — Kanske han är död. Den gamle mannen hade icke sagt ett ord och icke låtit ett ljud undslippa sig.. Han reste sig<noinclude> <references/></noinclude> 5rwz5r7e7wqco9byf5abd0u0p7pvvjp 104 226946 660783 2026-10-30T17:23:52Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'nu, och Gavroche hörde honom säga till Montparnasse: — Res dig upp. Montparnasse reste sig, men den gamle mannen fasthöll honom. Montparnasse var förödmjukad och utom sig av förargelse. Han kände sig ungefär såsom en varg skulle göra, om han hade blivit biten av ett får. Gavroche spetsade både ögon och öron ocliansträngde sig med fördubb­ lade krafter att iakttaga allt. Han hade oerhört roligt. Hans noggranna uppmärksamhet såsom åskå­ dare fick s...' 660783 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 197 —}}</noinclude>nu, och Gavroche hörde honom säga till Montparnasse: — Res dig upp. Montparnasse reste sig, men den gamle mannen fasthöll honom. Montparnasse var förödmjukad och utom sig av förargelse. Han kände sig ungefär såsom en varg skulle göra, om han hade blivit biten av ett får. Gavroche spetsade både ögon och öron ocliansträngde sig med fördubb­ lade krafter att iakttaga allt. Han hade oerhört roligt. Hans noggranna uppmärksamhet såsom åskå­ dare fick sin belöning. Han uppfattade följande samtal, som tack vare mörkret erhöll en viss tra­ gisk ton. Den gamle mannen frågade, och Mont­ parnasse svarade. — Hur gammal är du? — Nitton år. — Du är frisk oclistark. Varför arbetar du icke? — Emedan det tråkar ut mig. — Vad har du då för dig? — Jag latar mig. — Tala allvarligt! Kan man göra någonting för dig? Vad skulle du vilja bli? — Tjuv. Victor Hugo IX 5<noinclude> <references/></noinclude> hvycd5ab45c2j2kkv13y3jg5wt0eeft 104 226947 660784 2026-10-30T17:24:30Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Det blev alldeles tyst. Den gamle tycktes för­ sjunka i tankar. Han förblev orörlig men släppte icke taget om Montparnasse. Allt emellanåt försökte banditen, som var både stark och smidig, att rycka sig lös, alldeles som ett vilddjur, vilket fastnat i någon snara. Han hoppade hastigt till, försökte sätta krokben, sling­ rade sig och krumbuktade sig och gjorde alla försök att slita sig loss. Den gamle tycktes knap­ past lägga märke till det utan fasth...' 660784 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 198 —}}</noinclude>Det blev alldeles tyst. Den gamle tycktes för­ sjunka i tankar. Han förblev orörlig men släppte icke taget om Montparnasse. Allt emellanåt försökte banditen, som var både stark och smidig, att rycka sig lös, alldeles som ett vilddjur, vilket fastnat i någon snara. Han hoppade hastigt till, försökte sätta krokben, sling­ rade sig och krumbuktade sig och gjorde alla försök att slita sig loss. Den gamle tycktes knap­ past lägga märke till det utan fasthöll bägge hans armar med en enda hand på ett sätt som visade den överlägsna styrkans suveräna likgiltighet. Den gamle mannen blev en stund försänkt i djupa tankar, därefter såg han på Montparnasse med en stadig blick, höjde rösten och höll i det mörker, som omgåvo dem, ett högtidligt tal, varav intet undgick Gavroche. — Mitt barn, på grund av idel lättja träder du in på den besvärligaste av alla levnadsbanor. Ah, du säger själv, att du är en latmask; gör dig redo att arbeta. Har du sett den rysliga maskin, som kallas ett valsverk? Det gäller att taga sig i akt, den är både listig ocli stark; får den blott tag i din ena rockskört, så måste du följa med helt och hål­ let. En sådan maskin är lättjan. Stanna, medan tid ännu är, och rädda dig, eljest är det förbi med<noinclude> <references/></noinclude> 9q1u64ak0gg6gowl687pn7vr5quzwib 104 226948 660785 2026-10-30T17:24:39Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'dig, och du skall snart vara krossad mellan kug­ garna. Är du en gång gripen, så är du hopplös. Arbeta i stället oförtrutet, låt arbetets obevekliga järnhand gripa dig. Förtjäna ditt bröd. Arbeta och gör din plikt, det vill du icke och att vara såsom alla andra, det tråkar ut dig. Nåväl! Du skall få det annorlunda! Arbetet är lagen, och den som vägrar att följa den, emedan han tycker det är tråkigt, den skall få sitt straff. Du vill icke vara arb...' 660785 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 199 —}}</noinclude>dig, och du skall snart vara krossad mellan kug­ garna. Är du en gång gripen, så är du hopplös. Arbeta i stället oförtrutet, låt arbetets obevekliga järnhand gripa dig. Förtjäna ditt bröd. Arbeta och gör din plikt, det vill du icke och att vara såsom alla andra, det tråkar ut dig. Nåväl! Du skall få det annorlunda! Arbetet är lagen, och den som vägrar att följa den, emedan han tycker det är tråkigt, den skall få sitt straff. Du vill icke vara arbetare, men du skall bliva deras slav. Du har icke velat underkasta dig den hederlige man­ nens trötthet, därför skall du också svettas de fördömdas svett. Där andra sjunga, där skall du klaga. Du skall på långa sträckor nedifrån dju­ pet se människor arbeta, och det skall förefalla dig såsom vilade de sig. Bonden, skördemannen, matrosen, smeden, skola synas dig avundsvärda, liksom de saliga i paradiset. Huru muntert hoppa icke gnistorna ifrån städet! Vilken glädje att ar­ beta med plogen ocliuppbinda kärvarna! Huru festligt att låta fartyget fritt löpa för vinden! Du lätting, gräv, släpa, rulla, gå! Bär din boja, du är ett lastdjur i helvetets tjänst! Att ingenting göra det är ditt mål. Så hör då! Icke en vecka, icke en dag, icke en timma skall du leva utan an­ strängning. Du skall icke kunna lyfta någonting<noinclude> <references/></noinclude> 1r6divyhz7k3egwoyo3qsucfjz7uho1 104 226949 660786 2026-10-30T17:25:45Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'utan oro och ängslan. Varje minut, som passerar förbi, skall tära på dina muskler. Det som för andra är lätt som en fjäder, skall för dig bli tungt som ett Stenberg. Det allra lättaste skall för dig bli det allra svåraste. Livet för dig skall te sig som skepnaden av ett vidunder. Att gå, komma, andas, allt detta skall för dig vara ett oerliört ar­ bete. Din tunga skall förefalla dig som en jättetyngd. Antingen du skall gå hit eller dit, så skall det...' 660786 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 200 —}}</noinclude>utan oro och ängslan. Varje minut, som passerar förbi, skall tära på dina muskler. Det som för andra är lätt som en fjäder, skall för dig bli tungt som ett Stenberg. Det allra lättaste skall för dig bli det allra svåraste. Livet för dig skall te sig som skepnaden av ett vidunder. Att gå, komma, andas, allt detta skall för dig vara ett oerliört ar­ bete. Din tunga skall förefalla dig som en jättetyngd. Antingen du skall gå hit eller dit, så skall det bli lika svårt för dig. Vilken annan människa som helst behöver, när han önskar gå ut, endast låsa upp sin port, sä är han genast ute, men om du vill gå ut, så skall du bringas genombryta din mur. Vad behöva andra göra för att komma ut på gatan? De stiga ned för sin trappa. Men du, du skall sönderslita dina lakan i din säng, du skall göra dig ett rep, du skall hissa dig ut genom fönstret, och på detta rep skall du hänga över en avgrund. Detta skall du göra mitt i natten, i stormen, i regnet, i ovädret, och om repet icke räcker till, skall du endast hava en utväg, dem att falla. Att på en slump falla ned i djupet från en obestämd höjd; på vad? På det som finns där nere, på det okända. Eller också skall du Idättra genom en skorstenspipa med risk att bränna dig; eller skall du krypa genom kloakrännor och befa­<noinclude> <references/></noinclude> sjdkmf2cxo03yeypz2b3qxi31qpimxl 104 226950 660787 2026-10-30T17:26:12Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'ra, att du drunknar i dem. Jag vill icke tala om de hål, som måste stoppas igen, om de stenar, som måste borttagas och sättas tillbaka tjugotals gån­ ger om dagen, om sanden, som man måste gömma i säcken. Det finnes ett lås; vanliga borgare ha en nyckel i sin ficka. Men om du skulle vilja öpp­ na låset, så måste du först utföra ett storverk; du skall taga ett myntstycke och sönderskära det i två bitar; med vilka verktyg? Du måste själv finna upp dem...' 660787 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 201 —}}</noinclude>ra, att du drunknar i dem. Jag vill icke tala om de hål, som måste stoppas igen, om de stenar, som måste borttagas och sättas tillbaka tjugotals gån­ ger om dagen, om sanden, som man måste gömma i säcken. Det finnes ett lås; vanliga borgare ha en nyckel i sin ficka. Men om du skulle vilja öpp­ na låset, så måste du först utföra ett storverk; du skall taga ett myntstycke och sönderskära det i två bitar; med vilka verktyg? Du måste själv finna upp dem. Det blir din sak. Sedan skall du hålka ur det inre i båda skivorna, men du måste vara noggrann, så att du icke förstör den yttre kanten, och utmed kanten skall du sätta skruvgängor, så att dessa båda halvor noga passa in i var­ andra alldeles som ett lock måste passa på sin ask. När övre och nedre halvan på så sätt blivit sammanfogade, skall ingen märka det. Vaktkonstaplarna, ty de släppa aldrig ögonen ifrån dig, skola endast se en tjock slant, men för dig är det en dosa. Vad skall du lägga i denna dosa? En liten stålbit, en fjäder, på vilken du skurit tänder, oclivarav du gjort dig en såg. Medels denna såg, lång som en knappnål och gömd i en slant, skall du skära av kolven på låset, rigeln, hänglåsbygeln och järnstången i ditt fönster oclijärnringen om­ kring ditt ben. Sedan du utfört detta storverk,<noinclude> <references/></noinclude> rxtj6nztdi0puqcakblq4yik4rh3j3p 104 226951 660788 2026-10-30T17:26:22Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'sedan du fullbordat allt, sedan du verkställt alla dessa arbeten, som krävt både konst, skicklighet, händighet och tålamod, och om man då får veta, att det är du, som gjort allt detta, vad blir då din lön? Jo, fängelset. Där ser du din framtid. Lättjan, nöjeslystnaden, vilka avgrunder. Att göra ingenting, det är det sänsta man kan göra, för­ står du mig? Att leva sysslolös, att så att säga äta på samhället, det är liktydigt med att vara en pa...' 660788 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 202 —}}</noinclude>sedan du fullbordat allt, sedan du verkställt alla dessa arbeten, som krävt både konst, skicklighet, händighet och tålamod, och om man då får veta, att det är du, som gjort allt detta, vad blir då din lön? Jo, fängelset. Där ser du din framtid. Lättjan, nöjeslystnaden, vilka avgrunder. Att göra ingenting, det är det sänsta man kan göra, för­ står du mig? Att leva sysslolös, att så att säga äta på samhället, det är liktydigt med att vara en parasit, ett skadedjur. Sådant för alltid till elän­ de. Den som vill vara en snyltgäst, han blir slut­ ligen ohyra. Men det roar dig icke att arbeta. För dig finns endast en tanke; du vill dricka gott, äta gott och sova gott. Du skall få dricka vatten, äta det grövsta bröd som finnes. Du skall sova på en planka och din kropp skall fjättras i en järnboja, av vars köld du skall lida. Du skall bryta denna boja och du skall rymma. Det är gott och väl. Du skall kräla som ormen ibland buskarna i skogen och du skall livnära dig av örter, som finnas i markerna. Men du skall bli återförd. Och då skall du få tillbringa flera år i en liåla, fastsmidd vid en vägg, du skall söka efter din vat­ tenkruka, och du skall få bita i ett brödstycke, vil­ ket icke ens hundarna vilja äta, och de bönor, som<noinclude> <references/></noinclude> ixt5nlkt7409g1v2e9uwj9tcn5hgl97 104 226952 660789 2026-10-30T17:26:31Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'bjudes dig, ha maskarna bitit i förut. Du skall bli lik en insekt i en källare. Ahl Hav då förbarmande med dig själv, olyck­ liga barn, så ung, så ung, att du för knappt tjugo år sedan lämnade din amma, och säkert har du fortfarande en mor i livet. Jag ber dig, lyssna till mig. Du vill bära vackra, svarta kläder, fina stövlar, frisérat hår, behaga kvinnfolken och över huvud taget vara fin. Men, du skall bli slätrakad i huvudet, och du skall iklädas en... 660789 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 203 —}}</noinclude>bjudes dig, ha maskarna bitit i förut. Du skall bli lik en insekt i en källare. Ahl Hav då förbarmande med dig själv, olyck­ liga barn, så ung, så ung, att du för knappt tjugo år sedan lämnade din amma, och säkert har du fortfarande en mor i livet. Jag ber dig, lyssna till mig. Du vill bära vackra, svarta kläder, fina stövlar, frisérat hår, behaga kvinnfolken och över huvud taget vara fin. Men, du skall bli slätrakad i huvudet, och du skall iklädas en röd klädnad ocliträskor. Du vill bära en ring på fingret, men i stället skall du ha ett järn om halsen. Om du be­ traktar em kvinna, så kommer du att få ett slag av battongen. Du träder in där vid tjugo års ål­ der och du lämnar det vid femtio år. Du träder in ung, blomstrande oclifrisk med blixtrande ögon och alla dina vita tänder och ditt ungdomliga, vackra hår, men du går ut därifrån kraftlös, kro­ kig, tandlös, ful och vithårig. Ack, mitt stackars barn, du är inne på fel väg, lättjan är en dålig kamrat, det finnes icke något mera mödosamt arbete än att stjäla. Tro mig ocli åtag dig icke en lättings mödosamma yrke. Att vara en bov är alls icke så bekvämt, som man tror. Det är mindre besvärligt att vara en hederlig man. Gå nu och tänl< över vad jag sagt dig. Det är så<noinclude> <references/></noinclude> 7pou7xtm301e48gt2wygafu8072ldr4 104 226953 660790 2026-10-30T17:26:44Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'sant, vad var det du ville hava av mig? Min börs? Se här! Gubben släppte nu Montparnasse och lade i lians hand sin börs, vilken Montparnasse vägde ett ögonblick. Med samma automatiska försiktig­ het som om han stulit den, lät Montparnasse den glida ned i bakfickan på sin rock. Sedan detta var gjort, vände den gamle honom ryggen och återtog lugnt sin promenad. — Odåga! mumlade Montparnasse. Vem var den gamle mannen? Läsaren har sä­ kerligen redan gissa... 660790 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 204 —}}</noinclude>sant, vad var det du ville hava av mig? Min börs? Se här! Gubben släppte nu Montparnasse och lade i lians hand sin börs, vilken Montparnasse vägde ett ögonblick. Med samma automatiska försiktig­ het som om han stulit den, lät Montparnasse den glida ned i bakfickan på sin rock. Sedan detta var gjort, vände den gamle honom ryggen och återtog lugnt sin promenad. — Odåga! mumlade Montparnasse. Vem var den gamle mannen? Läsaren har sä­ kerligen redan gissat det. Afontparnasse stod kvar och såg honom försvinna i skumrasket. Detta hade en olycklig följd för honom. Medan den gamle mannen avlägsnade sig, när­ made sig Gavroche. Gavroche hade med en bliclcåt sidan försäkrat sig om att fader Mabeuf, kanske sovande, ännu satt kvar på bänken. Sedan kröp gamän gen fram från sitt gömställe ocli smög sig i mörkret bort mot Montparnasse, som stod orörlig. Han lycka­ des komma ända in på honom utan att bliva var­ ken sedd eller hörd, stack försiktigt sin hand i bakfickan på den fina, svarta rocken, tog börsen, drog handen tillbaka och kröp åter undan i mörk­ ret, krälande liksom en orm. Montparnasse, som<noinclude> <references/></noinclude> 2pmfg0o701sfdpt291qytlvnabxf797 104 226954 660791 2026-10-30T17:26:56Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'icke hade minsta orsak att vara på sin vakt, och, som för första gången i sitt liv tänkte, hade icke upptäckt någonting. När Gavroche uppnått den plats, där fader Mabeuf befann sig, kastade han börsen över staketet och skyndade sig bort där­ ifrån. Börsen föll ned på fader Mabeufs fot. Detta vidrörande väckte honom. Han böjde sig ned och tog upp börsen. Han förstod rakt ingenting, men han öppnade den. Det var en börs med två fack; i det ena fann...' 660791 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 205 —}}</noinclude>icke hade minsta orsak att vara på sin vakt, och, som för första gången i sitt liv tänkte, hade icke upptäckt någonting. När Gavroche uppnått den plats, där fader Mabeuf befann sig, kastade han börsen över staketet och skyndade sig bort där­ ifrån. Börsen föll ned på fader Mabeufs fot. Detta vidrörande väckte honom. Han böjde sig ned och tog upp börsen. Han förstod rakt ingenting, men han öppnade den. Det var en börs med två fack; i det ena fanns det en del småpengar, i det andra fanns det sex guldmynt. Fullkomligt förbluffad bar herr Mabeuf börsen till hushållerskan. Den har fallit ifrån himlen, sade mor Plutarque.<noinclude> <references/></noinclude> is2xs0iej6r5025m4oh9ahcii8djnt8 104 226955 660792 2026-10-30T17:27:04Z Jonatanskogsfors 17420 /* Utan text */ 660792 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="0" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><noinclude> <references/></noinclude> qkwe85xvyw4vxlxywt0m6gdlgylo39l 104 226956 660793 2026-10-30T17:27:20Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'sina promenader förbi trädgårdsgrinden en stilig lanciärofficer, smärt om livet som en geting, ele­ gant uniform, kinder, nästan som en flickas, sabeln under armen, väl friserade mustascher ocli glänsande schapka. Förresten hade han ljust hår, blå ögon, runt ansikte, vackert, men tillgjort. I allt utgjorde han en kontrast till Marius. Han hade en cigarr i munnen. Cosette tänkte, att denne officer förmodligen tjänstgjorde vid kasernen på Babylonegatan.... 660793 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 208 —}}</noinclude>sina promenader förbi trädgårdsgrinden en stilig lanciärofficer, smärt om livet som en geting, ele­ gant uniform, kinder, nästan som en flickas, sabeln under armen, väl friserade mustascher ocli glänsande schapka. Förresten hade han ljust hår, blå ögon, runt ansikte, vackert, men tillgjort. I allt utgjorde han en kontrast till Marius. Han hade en cigarr i munnen. Cosette tänkte, att denne officer förmodligen tjänstgjorde vid kasernen på Babylonegatan. Följande dag såg hon honom åter gå förbi. Hon lade märke till timmen. Från detta ögonblick, var det kanske en slump, såg hon honom nästan dagligen passera. Office­ rens kamrater hade gett akt på, att i denna ovår­ dade trädgård, bakom den förfallna rokokogrin­ den, fanns en ganska söt varelse, som nästan all­ tid visade sig, inär den vackre löjtnanten gick för­ bi. Löjtnanten är icke okänd för läsaren, det var Théodule Gillenormand. — Se bara på, sade de till honom, där är en li­ ten en, som har ett gott öga till dig, skall du inte se på henne? — Tror ni jag har tid att titta på alla flickor, som se efter mig, svarade löjtnanten.<noinclude> <references/></noinclude> kfwjl1sfug4iopywyyot8a0t41w2kry 104 226957 660794 2026-10-30T17:27:29Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Det var just i detta ögonblick, som Marius gick omkring i dödstankar och sade till sig själv: — Ack, om jag blott finge återse henne, innan jag dör! Om han hade fått sin önskan uppfylld, om han i dessa ögonblick fått se Cosette betraktande en lanciär, så skulle han saknat ord och han skulle ha dött av sorg. Vems var felet? Ingens. Marius tillhörde dessa naturer, som gräva ned sig i smärta och som förbli däri; Cosette däremot tillhörde dem, som visser...' 660794 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 209 —}}</noinclude>Det var just i detta ögonblick, som Marius gick omkring i dödstankar och sade till sig själv: — Ack, om jag blott finge återse henne, innan jag dör! Om han hade fått sin önskan uppfylld, om han i dessa ögonblick fått se Cosette betraktande en lanciär, så skulle han saknat ord och han skulle ha dött av sorg. Vems var felet? Ingens. Marius tillhörde dessa naturer, som gräva ned sig i smärta och som förbli däri; Cosette däremot tillhörde dem, som visserligen försjunka i dess djup, men som resa sig upp igen. Cosette genomgick för övrigt vid denna tid den farliga period, då hon överlämnat sig själv åt drömmerier, som ibland äro så vanliga hos en ung kvinna. Den ensamma flickans hjärta liknade vinrankans klängen, vilka, endast ledda av slumpen, klänga sig fast vid det, som kommer i deras väg. Det är ofta en tillfällighet, som är avgörande för den föräldralösa flickan, antingen hon är fattig el­ ler rik, ty rikedomen utesluter icke ett olyckligt val; mesallianser kunna ingås emellan personer, vilka stå aldrig så högt, och den verkliga mesal­ liansen är den, som ingås mellan två själar, vilka icke kunna förenas. Det finnes mer än en okänd<noinclude> <references/></noinclude> 0qnmmmqih67w3avrurkvcnlzlyzalaz 104 226958 660795 2026-10-30T17:27:45Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'ung man utan vare sig namn, börd, förmögenhet, som uppbär ett tempel av ädla känslor och nobla tankar, men det finnes också många män av värld, som förefalla nöjda och välmående, med blanka stövlar och vackra ord. På deras yttre finnes in­ tet att anmärka, men deras inre är uppfyllt av våldsamma och orena passioner, och frånsett des­ sa äro de tomma och ytliga. Vad tilldrog sig nu i Cosettes själ? En lugn och slumrande passion, kärleken i något...' 660795 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 210 —}}</noinclude>ung man utan vare sig namn, börd, förmögenhet, som uppbär ett tempel av ädla känslor och nobla tankar, men det finnes också många män av värld, som förefalla nöjda och välmående, med blanka stövlar och vackra ord. På deras yttre finnes in­ tet att anmärka, men deras inre är uppfyllt av våldsamma och orena passioner, och frånsett des­ sa äro de tomma och ytliga. Vad tilldrog sig nu i Cosettes själ? En lugn och slumrande passion, kärleken i något oklart tillstånd, någonting som ibland var klart ocliglänsande, ibland grumligt och ibland mörkt och dystert. Bilden av den vack­ re officeren återspeglade sig på ytan. Fanns det måhända ett minne, som låg djupt förborgat? Kanske. Cosette visste det icke. Det tilldrog sig nu en märkvärdig händelse.<noinclude> <references/></noinclude> hrke94c0xljba2eahqqoq0fp06cqnbm 104 226959 660796 2026-10-30T17:37:45Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Plötsligt tyckte hon sig höra steg av någon, som gick i trädgården. Det kunde icke vara hennes far; han var borta; det kunde icke vara Toussainte; hon hade redan gått och lagt sig. Klockan var tio på aftonen. Hon gick bort till salongens stängda fönster, lade örat intill och lyssnade. Hon tyckte sig höra en karls steg, sakta och försiktiga. Hon skyndade hastigt upp för trappan och in i sitt rum, öppnade något på jalusien och såg ut i trädgården. Det v... 660796 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 212 —}}</noinclude>Plötsligt tyckte hon sig höra steg av någon, som gick i trädgården. Det kunde icke vara hennes far; han var borta; det kunde icke vara Toussainte; hon hade redan gått och lagt sig. Klockan var tio på aftonen. Hon gick bort till salongens stängda fönster, lade örat intill och lyssnade. Hon tyckte sig höra en karls steg, sakta och försiktiga. Hon skyndade hastigt upp för trappan och in i sitt rum, öppnade något på jalusien och såg ut i trädgården. Det var för ögonblicket alldeles mån­ ljust. Man knude se lika tydligt som om det varit dagsljus. Där syntes ingen människa. Hon öppnade fönstret. Trädgården var fullkomligt lugn, och de delar man kunde se utav gatan, voro lika öds­ liga som alltid. Cosette trodde, att hon hade misstagit sig. Hon tyckte sig ha hört buller. Det var förmodligen en hallucination, uppkommen genom Vebers dy­ stra och underliga kör, som för själen öppnar djupen, där man hör skogens sus, där man hör de fallna grenarna knastra under jägarens steg, när man skymtar dem i skymningen. Hon tänkte icke vidare på detta.<noinclude> <references/></noinclude> afggi42pgvo88vfd6yj7nutyzxyn1jf 104 226960 660797 2026-10-30T17:37:55Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Förut hade Cosette av naturen icke varit sär­ skilt rädd av sig. Det fanns i hennes ådror nå­ gonting av bohémens blod och något av den barfotavandrande äventyrerskans. Man torde draga sig till minnes, att hon var mera lärka än duva. I grund och botten var hon av en modig och djärv natur. Följande dag vid mörkrets inbrott promenerade hon i trädgården. Under inflytande av de orediga tankar, som sysselsatte henne, tycte hon sig visserligen då och då hör... 660797 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 213 —}}</noinclude>Förut hade Cosette av naturen icke varit sär­ skilt rädd av sig. Det fanns i hennes ådror nå­ gonting av bohémens blod och något av den barfotavandrande äventyrerskans. Man torde draga sig till minnes, att hon var mera lärka än duva. I grund och botten var hon av en modig och djärv natur. Följande dag vid mörkrets inbrott promenerade hon i trädgården. Under inflytande av de orediga tankar, som sysselsatte henne, tycte hon sig visserligen då och då höra något ljud, liknande det, som hon hört dagen förut, detta, att någon liksom gick i mörkret under träden icke långt ifrån henne; men hon sade till sig själv, att ingenting liknar stegen av någon som går i gräset så mycket som ljudet av tvenne gre­ nar, som gnida sig emot varandra, och hon brydde sig icke mera om att ge akt därpå. För övrigt såg hon alls ingenting. Hon lämnade buskaget och skulle just gå förbi en liten grön plan för att komma fram till trappan. Månen, som höll på att gå upp bakom henne, kas­ tade, just som Cosette trädde fram från träden, hennes skugga framför henne på gräsplanen. Cosette stannade förskräckt. Vid sidan av hennes skugga tecknade månske­ net tydligt ännu en annan fruktansvärd och Victor Hugo IX 6<noinclude> <references/></noinclude> l9ycncdr0u6xkzk9jf6j3535yyv4f4r 104 226961 660798 2026-10-30T17:38:13Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Jean Valjean blev fundersam. — Det kan icke vara någonting, sade han. Han lämnade henne, uppgivande någon före­ vändning härför och gick ned i trädgården, där hon såg honom undersöka grinden. På natten vaknade hon; denna gång var hon alldeles säker på, att hon hörde någon gå med tydliga steg, helt.nära trappan under hennes fön­ ster. Hon skyndade dit ocliöppnade det. Det fanns verkligen i trädgården en karl, som höll en stor käpp i handen. 1...' 660798 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 215 —}}</noinclude>Jean Valjean blev fundersam. — Det kan icke vara någonting, sade han. Han lämnade henne, uppgivande någon före­ vändning härför och gick ned i trädgården, där hon såg honom undersöka grinden. På natten vaknade hon; denna gång var hon alldeles säker på, att hon hörde någon gå med tydliga steg, helt.nära trappan under hennes fön­ ster. Hon skyndade dit ocliöppnade det. Det fanns verkligen i trädgården en karl, som höll en stor käpp i handen. 1 det ögonblick som hon var på väg att skrika, belyste månen karlens an­ sikte. Det var hennes far. — Han är säkert mycket orolig Jean Valjean tillbragte såväl denna som de bå­ da följande nätterna ute i trädgården. Cosette kunde se honom genom sin jalusi. Den tredje natten hade månskenet avtagit, och månen gick icke upp förrän mycket senare. Kloc­ kan kunde väl vara ett på morgonen, då hon hörde ett starkt ljudande skratt och sin faders stämma, som ropade: — Cosette! Hon kastade sig ur sängen, tog på sig sin morgonklänning och öppnade fönstret. Hennes far stod där nere på planen.<noinclude> <references/></noinclude> gck3hk9kdqflhoohp7qjcjrgcthrc3q 104 226962 660799 2026-10-30T17:38:24Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'skräckinjagande skugga, som hade en rund hatt. Det var som skuggan av en man, vilken befunnit sig i närheten av trädgruppen några steg ifrån Cosette. Hon blev stående en minut utan att kunna vare sig tala, skrika, röra sig eller vända på huvudet. Slutligen samlade hon allt sitt niod och vände sig resolut om. Där fanns ingen. Hon såg på marken. Skuggan hade försvunnit. Hon gick åter in ibland träden, sökte överallt i alla vrår, gick ända fram till grin... 660799 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 214 —}}</noinclude>skräckinjagande skugga, som hade en rund hatt. Det var som skuggan av en man, vilken befunnit sig i närheten av trädgruppen några steg ifrån Cosette. Hon blev stående en minut utan att kunna vare sig tala, skrika, röra sig eller vända på huvudet. Slutligen samlade hon allt sitt niod och vände sig resolut om. Där fanns ingen. Hon såg på marken. Skuggan hade försvunnit. Hon gick åter in ibland träden, sökte överallt i alla vrår, gick ända fram till grinden men fann ändå ingenting. Hon kände sig verkligen genomisad av rädsla. Var det också denna gång en hallucination? Kun­ de sådant vara möjligt två dagar efter varandra? Bn hallucination kunde man tänka sig men två, det var omöjligt. Det låg någonting oroväckande däri, att skuggan icke varit ett spöke. Spöken bära sällan runda hattar. Följande dagen återkom Jean Valjean. Coset­ te talade om för honom vad hon trott sig ha sett ocli hört. Hon väntade, att hon skulle bliva lugnad av sin far, vilken skulle höja på ax­ larna och säga: — Du är en liten tokig flicka.<noinclude> <references/></noinclude> mx31c85iwdvu3cla5az1nc7erjuzvlz 104 226963 660800 2026-10-30T17:38:39Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '— Jag väcker dig för att göra dig lugn, sade han. Titta här. Här har du din skugga med den runda hatten. Och han visade henne på gräsmattan en skug­ ga, som månen avtecknade, och som verkligen lik­ nade skepnaden av en man, vilken bar en rund hatt. Det var skuggan av en skorstenspipa av järnbleck med en huv över, som befann sig på ett tak i grannskapet. Cosette började också att skratta; alla hennes ängsliga gissningar försvunno och följande dag vid f... 660800 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 216 —}}</noinclude>— Jag väcker dig för att göra dig lugn, sade han. Titta här. Här har du din skugga med den runda hatten. Och han visade henne på gräsmattan en skug­ ga, som månen avtecknade, och som verkligen lik­ nade skepnaden av en man, vilken bar en rund hatt. Det var skuggan av en skorstenspipa av järnbleck med en huv över, som befann sig på ett tak i grannskapet. Cosette började också att skratta; alla hennes ängsliga gissningar försvunno och följande dag vid frukosten kunde hon glatt skämta med sin far om spökträdgårdens skuggor, som utgjordes av skorstenspiporna. Jean Valjean återfick fullkom­ ligt sitt lugn; vad Cosette beträffar, så bekymrade hon sig icke om, ifall skorstenspipan verkligen befanns ligga i riktningen av den skugga, som hon sett eller trott sig se, eller om månen befann sig på samma plats av himlen. Hon tänkte alls icke på det märkvärdiga förhållandet, att en skor­ stenspipa kan vara rädd för att bli gripen in fla­ granti och försvinna, när man ser på hennes skug­ ga, ty skuggan hade försvunnit, när Cosette vänt sig om; härpå var hon alldeles säker. Cosette lugnade sig fullständigt. Beviset var nog för henne och hon tänkte icke längre på, att det kun-<noinclude> <references/></noinclude> sh6td4mhvsdqgbav1ewgmaof04cikmh 104 226964 660801 2026-10-30T17:38:52Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'de vara någon som promenerat i trädgården på aftonen eller mitt i natten. Efter några dagar uppenbarade sig emellertid någonting nytt.' 660801 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 217 —}}</noinclude>de vara någon som promenerat i trädgården på aftonen eller mitt i natten. Efter några dagar uppenbarade sig emellertid någonting nytt.<noinclude> <references/></noinclude> quchzbi4pmbx415va74ema0rsvqpfjg 104 226965 660802 2026-10-30T17:39:06Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'ligen träskor för att kunna gå i trädgården vid denna tiden. Man förkyler sig. Hon gick tillbaka till bänken. I samma ögonblick som hon tänkte sätta sig ned, märkte hon, att på den plats, hon lämnat, låg en ganska stor sten. Hon visste med bestämdhet, att den icke fanns där förut. Cosette betraktade denna sten och frågade sig själv vad den skulle betyda. Plötsligt gick det upp för henne, att stenen icke hade kommit på bänken av sig själv, utan att...' 660802 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 219 —}}</noinclude>ligen träskor för att kunna gå i trädgården vid denna tiden. Man förkyler sig. Hon gick tillbaka till bänken. I samma ögonblick som hon tänkte sätta sig ned, märkte hon, att på den plats, hon lämnat, låg en ganska stor sten. Hon visste med bestämdhet, att den icke fanns där förut. Cosette betraktade denna sten och frågade sig själv vad den skulle betyda. Plötsligt gick det upp för henne, att stenen icke hade kommit på bänken av sig själv, utan att den blivit ditlagd av någon, att en arm stuckits in genom grinden och denna tanke skrämde henne. Denna gång ägde hennes rädsla grund. Intet tvivel var möjligt; stenen var där; hon rörde icke vid den; hon skyndade därifrån utan att våga se sig om, hon rusade in i huset och stängde ögonblickligen dörrarna till trappan och låste fönsterluckorna. Hon frågade Toussaint: — Har min far kommit tillbaka? — Inte ännu, fröken. (Vi hava en gång för alla anmärkt, att Tous­ saint stammade. Man torde tillåta oss, att vi icke vidare påpeka detta fel, vilket är olämpligt att försöka återgiva i skrift.) Jean Valjean, som gärna promenerade omkring<noinclude> <references/></noinclude> 82b07gcezvh9wenznd3zrpiuvqp0joe 104 226966 660803 2026-10-30T17:39:26Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'om nätterna försänkt i tankar, kom ofta ganska sent hem. — Toussainte, återtog Cosette, du stänger väl luckorna till trädgården ordentligt varje afton och sätter för bommarna och skjuter för riglarna? — ja, var lugn, fröken. Toussainte glömde aldrig detta, och Cosette visste det också, men hon kunde aldrig låta bli att tillägga: — Det är så ödsligt här. — Ja, det är det nog, sade Toussainte. Man skulle kunna bli mördad här på kortare tid...' 660803 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 220 —}}</noinclude>om nätterna försänkt i tankar, kom ofta ganska sent hem. — Toussainte, återtog Cosette, du stänger väl luckorna till trädgården ordentligt varje afton och sätter för bommarna och skjuter för riglarna? — ja, var lugn, fröken. Toussainte glömde aldrig detta, och Cosette visste det också, men hon kunde aldrig låta bli att tillägga: — Det är så ödsligt här. — Ja, det är det nog, sade Toussainte. Man skulle kunna bli mördad här på kortare tid än man skulle hinna skrika. Och så ligger icke herrn i samma hus. Men var inte orolig, fröken, jag stänger fönstren som voro de bastiljer. En­ samma kvinnor! Man kan ju bli rädd för min­ dre. Föreställ Er, att det mitt i natten skulle komma in några karlar i rummet och säga: Håll dig tyst, och som skulle göra sig beredda att skära halsen av en. Att dö betyder icke så myc­ ket; man dör, det är gott och väl; vi skola alla dö en gång, men det obehagliga är, att dessa karlar skola vidröra en. Och deras knivar se­ dan, så skarpa de måste vara! Ack, min Gud! — Var tyst, sade Cosette. Lås överallt. Förskräckt över det melodrama, som Toussa-<noinclude> <references/></noinclude> de81o4ov19mw1tmeenj2aod0skna81m 104 226967 660804 2026-10-30T17:39:36Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'inte improviserat och kanske något vid tanken på den gångna veckans syner vågade Cosette icke ens säga: — Se efter stenen, som någon lagt på bänken! Så rädd var hon för att öppna trädgårdsdörren och för att "karlarna"skulle komma in. Hon lät omsorgsfullt låsa alla dörrar och fönster och lät Toussainte undersöka hela huset ifrån källaren till vindetn, stängde in sig i sitt rum, sköt för riglarne, tittade under sin säng, lade sig och sov då...' 660804 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 221 —}}</noinclude>inte improviserat och kanske något vid tanken på den gångna veckans syner vågade Cosette icke ens säga: — Se efter stenen, som någon lagt på bänken! Så rädd var hon för att öppna trädgårdsdörren och för att "karlarna"skulle komma in. Hon lät omsorgsfullt låsa alla dörrar och fönster och lät Toussainte undersöka hela huset ifrån källaren till vindetn, stängde in sig i sitt rum, sköt för riglarne, tittade under sin säng, lade sig och sov dåligt. Hela natten såg hon stenen, stor som ett berg och full av grottor. I soluppgången — den uppgående solen äger förmågan att förhjälpa oss till att glömma våra nattliga farhågor och framkalla ett leende — i soluppgången vaknade Cosette, ansåg sin rädsla endast som en nattlig mardröm och tänkte: — Vad har jag drömt om? Det är alldeles som med stegen, vilka jag förra veckan trodde mig höra i trädgården. Det är alldeles som med skuggan av skorstenspipan. Skulle jag vara feg som en pultron? Solen, som strålade in genom springorna på fönsterluckorna, lugnade henne, så att alla farhå­<noinclude> <references/></noinclude> rr3dgwfpkmlhmu6c2pn33xgka03z9cj 104 226968 660805 2026-10-30T17:39:47Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'gor försvunno ur hennes tankar till och med ste­ nen. Det hade aldrig funnits någon sten på bänken, liksom det aldrig funnits någon karl med rund hatt i trädgården; jag har drömt om stenen lik­ som om det andra. Hon klädde på sig, gick ned i trädgården, tog vägen bort till bänken och kände en kall rysning. Stenen fanns där. Men detta varade endast ett ögonblick. Vad som var rädsla om natten, är nyfikenhet om dagen. — Bah! sade hon. Jag skall se eft...' 660805 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 222 —}}</noinclude>gor försvunno ur hennes tankar till och med ste­ nen. Det hade aldrig funnits någon sten på bänken, liksom det aldrig funnits någon karl med rund hatt i trädgården; jag har drömt om stenen lik­ som om det andra. Hon klädde på sig, gick ned i trädgården, tog vägen bort till bänken och kände en kall rysning. Stenen fanns där. Men detta varade endast ett ögonblick. Vad som var rädsla om natten, är nyfikenhet om dagen. — Bah! sade hon. Jag skall se efter. Hon lyfte upp stenen, som var ganska stor. Under den fanns någonting som liknade ett brev. Det var ett kuvert av vitt papper. Cosette tog det. Det fanns ingen adress på den ena sidan, inget sigill på den andra. Men kuvertet, ehuru öppet, var dock icke tomt. Hon upptäckte pap­ per inuti det. Cosette kastade en blick i det. Det var icke längre rädsla hon kände, det var nyfikenhet; det var en uppstigande ångestkänsla. Cosette tog fram kuvertets innehåll, ett litet pappershäfte, där varje sida var numrerad och innehöll några rader, vilka enligt Cosettes mening, voro skrivna med en fin, vacker stil.<noinclude> <references/></noinclude> c1x7c4p93x1dmr5rzt8zxvgrqeja76z 104 226969 660806 2026-10-30T17:40:00Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Cosette sökte efter ett namn, men det fanns in­ tet; hon sökte en signatur, men icke heller nå­ gon sådan fanns. Till vem var detta adresserat? Förmodligen till henne själv, eftersom en hand lagt paketet på hennes bänk. Vem kom det ifrån? En egendomlig makt fängslade henne, hon för­ sökte vända bort sina ögon ifrån bladen, som darrade i hennes hand, hon betraktade himlen, gatan, akasierna, som badade i ljus, duvorna, som sutto på ett tak i närheten; d... 660806 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 223 —}}</noinclude>Cosette sökte efter ett namn, men det fanns in­ tet; hon sökte en signatur, men icke heller nå­ gon sådan fanns. Till vem var detta adresserat? Förmodligen till henne själv, eftersom en hand lagt paketet på hennes bänk. Vem kom det ifrån? En egendomlig makt fängslade henne, hon för­ sökte vända bort sina ögon ifrån bladen, som darrade i hennes hand, hon betraktade himlen, gatan, akasierna, som badade i ljus, duvorna, som sutto på ett tak i närheten; därefter föllo plötsligt hennes blickar ned på manuskriptet, och hon sade till sig själv, att hon måste få reda på vad det innehöll. , Se här vad hon läste.<noinclude> <references/></noinclude> o6yinla295cxl2q6g9vknng10oh09cn 104 226970 660807 2026-10-30T17:40:13Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'då själen knäböjer, oberoende av kroppens ställ­ ning. Älskande, vilka äro skilda åt, svika frånvaron på tusentals chimära sätt, vilka dock äga sin verk­ lighet. Man hindrar dem ifrån att se varandra, de kunna icke skriva till varandra; de finna då en mängd hemlighetsfulla medel, varmed de sätta sig i förbindelse med varandra. De skicka varandra fåglarnas sång, blommornas doft, barnens leende, solens ljus, vindens suckar, stjärnornas strålar, ja,...' 660807 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 225 —}}</noinclude>då själen knäböjer, oberoende av kroppens ställ­ ning. Älskande, vilka äro skilda åt, svika frånvaron på tusentals chimära sätt, vilka dock äga sin verk­ lighet. Man hindrar dem ifrån att se varandra, de kunna icke skriva till varandra; de finna då en mängd hemlighetsfulla medel, varmed de sätta sig i förbindelse med varandra. De skicka varandra fåglarnas sång, blommornas doft, barnens leende, solens ljus, vindens suckar, stjärnornas strålar, ja, hela skapelsen. Och varför icke? Allt av Gud skapat är till för att tjäna kärleken. Kärleken är starlcnog att förvandla hela naturen till sin bud­ bärare. 1 0 vår, du är ett brev, som jag skriver till henne. Framtiden tillhör hjärtat ännu mycket mer än intelligensen. Att älska är det enda, som kan uppfylla evigheten. Att oändligheten kan förbin­ das med outtömligheten. Kärleken utgör en del av själen och äger samma natur som denna; i likhet med henne är den gu­ domlig, oförstörbar, odelbar och oförgänglig. Det är en gnista inom oss, som är odödlig och oändlig, som ingenting förmår utsläcka. Man känner hur denna eld tränger ända in i märgen, och man ser hur den strålar ända till himlens höjd.<noinclude> <references/></noinclude> peb1w34oype9fw6wx48tob2cdt7r4x3 104 226971 660808 2026-10-30T17:40:24Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '0, kärlek! Dyrkan! Lycksaligheten hos tvenne själar, som förstå varandra, hos två hjärtan, som skänka sig åt varandra, hos två blickar, som sän­ ka sig i varandra! Ni skall ge mig denna sällhet, jag hoppas det. Ensliga vandringar på tu man hand, underbara, välsignade dagar! Ibland har jag drömt om, att en timma sänkte sig ned från änglarnas liv och vävde in sig i människornas. Gud kan icke skänka de älskande större sällhet än när han ger dem til...' 660808 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 226 —}}</noinclude>0, kärlek! Dyrkan! Lycksaligheten hos tvenne själar, som förstå varandra, hos två hjärtan, som skänka sig åt varandra, hos två blickar, som sän­ ka sig i varandra! Ni skall ge mig denna sällhet, jag hoppas det. Ensliga vandringar på tu man hand, underbara, välsignade dagar! Ibland har jag drömt om, att en timma sänkte sig ned från änglarnas liv och vävde in sig i människornas. Gud kan icke skänka de älskande större sällhet än när han ger dem tillvaron utan begränsning. Efter ett liv av kärlek, en evighet av kärlek, kom­ mer en ytterligare stegring; men att öka intensite­ ten hos den outsägliga sällhet, som kärleken ger åt anden redan i denna världen, det är omöjligt, till och med för Gud. Gud, det är själen själv; kärleken, det är människans djup. Du betraktar en stjärna av två olika orsaker, emedan den är strålande och emedan den är out­ grundlig. Du har doclc invid din sida en långt mer strålande och hemlighetsfull uppenbarelse, kvinnan. Alla, vilka vi än äro, ha vi något, som vi måste inandas. Om vi sakna detta, saknas oss luften, vi kvävas. Då dör man. Att dö pä grund av att man saknar kärlek, det är fruldansvärt. Det är själens dödsryckning. När kärleken smält tillsamman och förenat<noinclude> <references/></noinclude> kdsfbtn65xn9g5ebnesutouc2wajude 104 226972 660809 2026-10-30T17:40:35Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'tvenne väsen till en änglalik och helig enhet, så är livets hemlighet uppenbarad för dem; de äro då icke längre blott två ting i samma bestämmelse; de äro icke längre blott de båda vingarna hos samma ande. Älska, sträval Den dagen du ser en kvinna, som rör sig fram­ för dig, omstrålad av ljus, då är du förlorad, då älskar du. Det återstår dig då endast en sak; att tänka på henne så intensivt, att hon nödgas tänka tillbaka på dig. Det som...' 660809 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 227 —}}</noinclude>tvenne väsen till en änglalik och helig enhet, så är livets hemlighet uppenbarad för dem; de äro då icke längre blott två ting i samma bestämmelse; de äro icke längre blott de båda vingarna hos samma ande. Älska, sträval Den dagen du ser en kvinna, som rör sig fram­ för dig, omstrålad av ljus, då är du förlorad, då älskar du. Det återstår dig då endast en sak; att tänka på henne så intensivt, att hon nödgas tänka tillbaka på dig. Det som upprinner genom kärleken, kan endast Gud fullborda. Den sanna kärleken blir förtvivlad och lycksalig över en förlorad handske eller över en upphittad näsduk, oclihan känner behov av evigheten för sin hängivenhet ocii sina förhoppningar. Han äger på samma gång en känsla av det oändligt stora, och det oändligt lilla. Om du är av sten, så var magnet; om du är växt, var känslig, om du är människa, var kärlek. Ingenting är tillräckligt för kärleken. Man äger lyckan, man vill ha paradiset; man äger paradiset, man vill ha himlen. 0, ni som älska, allt detta finnes i kärleken. Försök blott att finna det. Kärleken äger lika myc­<noinclude> <references/></noinclude> 7kqp3tmk5kkmlh700ndx9v6lyoumz6e 104 226973 660810 2026-10-30T17:40:43Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'ket begrundande som himlen och mer än himlen lycksaligheten. — Kommer hon ännu till Luxembourg? — Nej, herre. — Det är i denna kyrkan, som hon övervar mässan, inte sant? — Hon har icke varit här på länge. — Bor hon alltid i detta huset? — Hon har flyttat! — Vart har hon flyttat? — Hon har icke sagt det. Hur sorgligt att icke veta, vart man skall sända sin egen själ! Kärleken kan ibland vara barnslig; de andra passionerna kunna ibland vara småa...' 660810 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 228 —}}</noinclude>ket begrundande som himlen och mer än himlen lycksaligheten. — Kommer hon ännu till Luxembourg? — Nej, herre. — Det är i denna kyrkan, som hon övervar mässan, inte sant? — Hon har icke varit här på länge. — Bor hon alltid i detta huset? — Hon har flyttat! — Vart har hon flyttat? — Hon har icke sagt det. Hur sorgligt att icke veta, vart man skall sända sin egen själ! Kärleken kan ibland vara barnslig; de andra passionerna kunna ibland vara småaktiga. Skam över de passioner, som göra en männislca liten. Ära åt den, som gör henne till ett barn. Det finnes en egendomlig sak, förstår ni den? Jag befinner mig i natt. Det finnes ett väsen, som, när hon försvann, tog med sig himlens ljus. Ack, att få vila sida vid sida med henne i sam­ ma grav, att hand i hand någon gång i gravens mörker få kyssa ett finger; detta skulle vara till­ räckligt för mig i evighet. Ni, som lider, emedan ni älskar, älska ännu mer. Att dö av kärlek, det är att leva.<noinclude> <references/></noinclude> 3lnblk9mv7glskdhpe86v5nvmqgz987 104 226974 660811 2026-10-30T17:40:54Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Älska! En dyster, strålande förklaring, blan­ dad med straff. Det är extasen tillsammans med dödskampen. 0, vilken fåglarnas glädjel De sjunga, emedan de äga ett näste. Kärleken är en himmelslc inandning av paradi­ sets luft. Ni, djupsinniga hjärtan och tänkande männi­ skor, tag livet sådant som Gud gjort det. Det är en lång prövning, en obegriplig förberedelse till den okända bestämmelsen. Denna bestämmelse, den rätta, börjar för människan m...' 660811 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 229 —}}</noinclude>Älska! En dyster, strålande förklaring, blan­ dad med straff. Det är extasen tillsammans med dödskampen. 0, vilken fåglarnas glädjel De sjunga, emedan de äga ett näste. Kärleken är en himmelslc inandning av paradi­ sets luft. Ni, djupsinniga hjärtan och tänkande männi­ skor, tag livet sådant som Gud gjort det. Det är en lång prövning, en obegriplig förberedelse till den okända bestämmelsen. Denna bestämmelse, den rätta, börjar för människan med det första steget i gravens inre. Då uppenbaras för henne någon­ ting och hon börjar att finna det bestämda. Det bestämda, lägg märke till detta ord. De levande se det oändliga; det bestämda är endast synligt för de döda. Till dess älska och lid, hoppas och betrakta. Olycklig den, som aldrig älskat annat än kroppar, former ocli ytliga ting. Döden skall fråntaga honom allt. Försölc att älska själar, och du skall återfinna dem i döden. Jag har mött på gatan en mycket fattig, ung man, som älskade. Hans hatt var gammal, hans rocl<var sliten; på armbågarna hade han hål, vatt­ net genomträngde hans skor, men hans själ upp­ lystes av en strålande glans. Victor Hugo IX 7<noinclude> <references/></noinclude> eh0vbrm5ahjbsxnhayjz8u454xzqc62 104 226975 660812 2026-10-30T17:41:04Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Att älskas är stort, meii långt större är att äl­ ska. Hjärtat blir heroiskt utav passionens kraft. Det består uteslutande av det som är rent och det stöder sig uteslutande på det som är stort och ädelt. En ovärdig tanke trivs inte där, lika litet som en nässla trivs på ett snöfält. Den höga och rena anden, otillgänglig för mängdens passioner oclisinnesrörelser, behärskande denna världens moln och skuggor, dess dårskaper, dess osannin­ gar, d...' 660812 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 230 —}}</noinclude>Att älskas är stort, meii långt större är att äl­ ska. Hjärtat blir heroiskt utav passionens kraft. Det består uteslutande av det som är rent och det stöder sig uteslutande på det som är stort och ädelt. En ovärdig tanke trivs inte där, lika litet som en nässla trivs på ett snöfält. Den höga och rena anden, otillgänglig för mängdens passioner oclisinnesrörelser, behärskande denna världens moln och skuggor, dess dårskaper, dess osannin­ gar, dess hat, dess uselhet oclifåfänga bor uti himlens blå och känner icke ödets djupa skakningar mer än bergens toppar känna jordbävningar. Om det icke hade funnits någon, som älskade, så hade solen mist sitt sken.<noinclude> <references/></noinclude> o0u8uywcwovxt12diy8b60prxkyqsn2 104 226976 660813 2026-10-30T17:41:17Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'och fyllde hennes hjärta med ett ljust skimmer. Den uppfostran, som hade bibringats henne, hade alltid talat oin själen och aldrig om kärleken, all­ deles som om man skulle tala om branden men icke lågan. Detta papper, bestående av några sidor, uppenbarade plötsligt för henne kärleken, smärtan, bestämmelsen, livet, evigheten, början till slutet. Det var som om en hand plötsligt öppnat sig och kastat till henne en mängd strålar. Hon fann i dessa rader... 660813 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 232 —}}</noinclude>och fyllde hennes hjärta med ett ljust skimmer. Den uppfostran, som hade bibringats henne, hade alltid talat oin själen och aldrig om kärleken, all­ deles som om man skulle tala om branden men icke lågan. Detta papper, bestående av några sidor, uppenbarade plötsligt för henne kärleken, smärtan, bestämmelsen, livet, evigheten, början till slutet. Det var som om en hand plötsligt öppnat sig och kastat till henne en mängd strålar. Hon fann i dessa rader en passionerad, eldig, god och ädel natur. En ren vilja, en stor smärta, ett omätligt liopp, ett sorgset hjärta och en varm hänförelse. Vad betydde denna handskrift? Ett brev. Ett brev utan adress, utan namn, utan dato, utan namnteckning, angeläget, men utan biavsikter, ett mysterium, sammansatt av sanningar, ett kärlekens budskap, skrivet för att överbringas av en ängel och läsas av en jungfru, ett kärleksbrev från en fantom till en skugga. Det var ett frånvarons lugn, som verkade nedtryckande, oclisom syntes taga sin tillflykt i döden och avlägsna ödets be­ stämmelser och hemligheter, nyckeln till livet, kär­ leken. Den som skrivit detta hade stått med foten i graven och med handen berört himlen. Dessa rader, nedkastade på papperet vid olika tider, kun­ de betraktas som brottstycken av en själ.<noinclude> <references/></noinclude> kgu7izsp6p3m69h0oqhimh6yr1afol3 104 226977 660814 2026-10-30T17:41:27Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Men varifrån kunde dessa blad komma? Vem hade skrivit dem? Cosette tvivlade ej en minut. Det fanns blott en. Hanl Hennes själ hade åter fyllts av ljus. Hon kände en oerhörd glädje men samtidigt en djup oro. Det var han, han, som skrev till henne: han, som varit där, han, vars arm hade sträckts in genom grinden. Medan hon hade glömt honom, hade han återfunnit henne. Men hade hon verkligen glömt honom? Aldrig! Hon hade varit dåraktig nog att för ett ögo... 660814 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 233 —}}</noinclude>Men varifrån kunde dessa blad komma? Vem hade skrivit dem? Cosette tvivlade ej en minut. Det fanns blott en. Hanl Hennes själ hade åter fyllts av ljus. Hon kände en oerhörd glädje men samtidigt en djup oro. Det var han, han, som skrev till henne: han, som varit där, han, vars arm hade sträckts in genom grinden. Medan hon hade glömt honom, hade han återfunnit henne. Men hade hon verkligen glömt honom? Aldrig! Hon hade varit dåraktig nog att för ett ögonblick tro detta. Hon hade alltid älskat honom, alltid tillbett honom. Elden hade falnat och legat och pyrt en tid, men det märkte hon ej. Nu hade den gripit omkring sig mer och mer och blossade på nytt upp samt försatte hen­ ne i eld och lågor. Detta brev verkade som gnis­ tan i krutdurken. Hon kände, hur branden åter började. Hon inpräntade hos sig varje ord, hon funnit i brevet. — Ack, sade hon, hur jag känner igen allt detta! Detta är allt det, som jag redan läst i hans ögonl När hon för tredje gången ögnade igenom bla­ den gick löjtnant Théodule förbi grinden och lät sina sporrar klirra mot gatstenarna. Cosette tvin­ gades att höja ögonen. Hon fann honom obehag­<noinclude> <references/></noinclude> 4c726u8uu6mznn1y7710rpxe1uy3bys 104 226978 660815 2026-10-30T17:41:35Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'lig, dum, narraktig och enfaldig, förarglig och ful. Officeren ansåg sig skyldig att skänka henne ett småleende. Hon vände sig förargad bort, och harmens rodnad spred sig över hennes kinder. Om hon hade ägt något att kasta på honom inom räck­ håll, skulle hon gjort det. Hon skyndade bort, gick åter in i paviljongen, låste sitt rum, för att ännu en gång läsa brevet, lära sig det utantill samt ännu en gång tänka över det. När hon läst det tillräc...' 660815 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 234 —}}</noinclude>lig, dum, narraktig och enfaldig, förarglig och ful. Officeren ansåg sig skyldig att skänka henne ett småleende. Hon vände sig förargad bort, och harmens rodnad spred sig över hennes kinder. Om hon hade ägt något att kasta på honom inom räck­ håll, skulle hon gjort det. Hon skyndade bort, gick åter in i paviljongen, låste sitt rum, för att ännu en gång läsa brevet, lära sig det utantill samt ännu en gång tänka över det. När hon läst det tillräckligt många gånger, kysste hon det och gömde det vid sin barm. Undret hade skett. Cosette hade åter försjun­ kit i djupa kärlekstankar; paradisets portar hade åter öppnats för henne. Cosette gick hela dagen som i en slags yrsel. Hon förmådde knappast tänka, alla hennes tankar liknade en tilltrasslad hän^a, hon förmådde ej gis­ sa något, ej ana något; hon hoppades, men på vad? Det visste hon ej själv. Hon ville ej för­ binda sig till något och ville ej avstå från något. Hennes kinder blevo allt blekare och hennes kropp skakade som av rysningar. Stundom föreföll det henne, som om hon levde i en drömvärld, oclihon frågade sig själv: Är detta verklighet? Då kom hon att vidröra det älskade papperet, som hon bar vid barmen, hon tryckte det mot sitt<noinclude> <references/></noinclude> 44vulfvgx1iau9longdox0schz29cl6 104 226979 660816 2026-10-30T17:42:06Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'hjärta, hon kände det röra vid sin kropp och om Jean Valjean i det ögonblicket hade sett henne, skulle han häpnat vid åsynen av den strålande va­ relsen, vars ögon uttryckte en sådan outsäglig glädje. — Ja, tänkte hon för sig själv, det är han. Detta är sänt från honom till mig. Och hon inbillade sig, att det var tack vare änglarne, genom försynens ingripande som hon fått detta budskap. 0, du kärlekens förklarade ljus, o, du drömmarnes förgyll...' 660816 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 235 —}}</noinclude>hjärta, hon kände det röra vid sin kropp och om Jean Valjean i det ögonblicket hade sett henne, skulle han häpnat vid åsynen av den strålande va­ relsen, vars ögon uttryckte en sådan outsäglig glädje. — Ja, tänkte hon för sig själv, det är han. Detta är sänt från honom till mig. Och hon inbillade sig, att det var tack vare änglarne, genom försynens ingripande som hon fått detta budskap. 0, du kärlekens förklarade ljus, o, du drömmarnes förgyllda glans! Denna änglarnes eller för­ synens mellankomst skulle kunna liknas vid den gamla berättelsen om fången, som slungade en brödkula över till en annan tjuv i Karl den Stores lejonkula, tvärs över kyrkans tak.<noinclude> <references/></noinclude> ak63plrqlzyii1miqji2uhdgdien8ub 104 226980 660817 2026-10-30T17:42:20Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Stenen låg fortfarande kvar. Hon satte sig och lade sin vita hand på denna sten, liksom ville hon smeka och tacka densamma. Plötsligt erfor hon denna egendomliga känsla, som bemäktigar sig en ibland, då någon står bak­ om en utan att man ser denne någon. Hon vände på huvudet och reste sig upp. Det var han. Han var barhuvad. Han föreföll blek och utmagrad. Hans svarta dräkt kunde man knappast känna igen. Skymningen dolde nästan hans vackra panna ocliha... 660817 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 237 —}}</noinclude>Stenen låg fortfarande kvar. Hon satte sig och lade sin vita hand på denna sten, liksom ville hon smeka och tacka densamma. Plötsligt erfor hon denna egendomliga känsla, som bemäktigar sig en ibland, då någon står bak­ om en utan att man ser denne någon. Hon vände på huvudet och reste sig upp. Det var han. Han var barhuvad. Han föreföll blek och utmagrad. Hans svarta dräkt kunde man knappast känna igen. Skymningen dolde nästan hans vackra panna oclihans milda ögon. Blicken uttryckte någonting oändligt ljuvt, men samtidigt verkade den död ocli matt. Hans ansikte var belyst av den nedgående solens sista strålar ocli av tankarna hos en ande, som är redo att gå hädan. Det såg ut, som vore han ännu icke en vålnad, men heller icke längre en levande. Hans hatt var kastad ibland buskarna några steg därifrån. Cosette var nära att svimma, men hon skrek icke. Hon drog sig långsamt tillbaka, men hon kände sig dragen till honom. Han rörde sig icke ur fläcken. Det vilade någonting outsägligt vemodsfullt omkring honom, och hon kände blicken från hans ögon, vilka hon dock icke såg. Allt under det Cosette drog sig tillbaka, nådde<noinclude> <references/></noinclude> fepqfa5wu19k98864kzttw0onse35bz 104 226981 660818 2026-10-30T17:42:28Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'hon fram till ett träd, mot vilket hon lutade sig. Om detta icke stått där, skulle hon fallit. Då hörde hon hans röst, denna röst, som hon egentligen aldrig hört förr, och vilken knappast förmådde höja sig över bladens sus, då den fram­ viskade: — Förlåt mig, att jag är här. Mitt hjärta är överfullt, jag kunde icke leva på detta sätt, därför har jag kommit. Har ni läst vad jag lagt på bänken? Känner ni igen mig? Var icke rädd för mig. De...' 660818 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 238 —}}</noinclude>hon fram till ett träd, mot vilket hon lutade sig. Om detta icke stått där, skulle hon fallit. Då hörde hon hans röst, denna röst, som hon egentligen aldrig hört förr, och vilken knappast förmådde höja sig över bladens sus, då den fram­ viskade: — Förlåt mig, att jag är här. Mitt hjärta är överfullt, jag kunde icke leva på detta sätt, därför har jag kommit. Har ni läst vad jag lagt på bänken? Känner ni igen mig? Var icke rädd för mig. Det är nu så länge sedan, men kommer ni ihåg den dagen, då ni lät er blicl c vila på mig? Det var i Luxembourgträdgården strax intill Gla­ diatorn. Och kommer ni ihåg den dagen, då ni gick förbi mig? Det var den 16 juni ocli sedan den 2 juli. Det blir snart ett år. Sedan dess har det gått lång tid, under vilken jag icke har fått se eder. Jag frågade kvinnan, som hyr ut stolarna och hon sade, att hon heller icke sett er på länge. Ni skulle bo på Quest-gatan, på tredje våningen i ett nytt hus utåt gatan. Ni ser, att jag vet allt om er. Jag följde efter er. Vad annat kunde jag göra? Men ni var redan försvunnen. En gång trodde jag mig se er passera, när jag satt ocli läste tidningar­ na under Odéons arkader. Jag skyndade efter, men nej. Det var en kvinna med likadan hatt som er.<noinclude> <references/></noinclude> rnd5ro4jzd12ub59il4zomjmmhzan6m 104 226982 660819 2026-10-30T17:42:38Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Om nätterna gick jag hit. Var inte rädd; ingen ser mig. Jag ville bara se edra fönster på nära håll. Jag har gått så sakta, på det att ingen skulle höra det och emedan jag var rädd för att ni skulle bli skrämd. Häromkvällen stod jag strax bakom er, när ni vände er om, men jag skyndade bort. En gång hörde jag er sjunga. Jag var lycklig. Kan det på något sätt skada er, att jag hör er sjunga innanför fönstret. Nej, det kan det inte. Säkert inte. Se...' 660819 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 239 —}}</noinclude>Om nätterna gick jag hit. Var inte rädd; ingen ser mig. Jag ville bara se edra fönster på nära håll. Jag har gått så sakta, på det att ingen skulle höra det och emedan jag var rädd för att ni skulle bli skrämd. Häromkvällen stod jag strax bakom er, när ni vände er om, men jag skyndade bort. En gång hörde jag er sjunga. Jag var lycklig. Kan det på något sätt skada er, att jag hör er sjunga innanför fönstret. Nej, det kan det inte. Säkert inte. Ser ni, ni är min ängel, låt mig kom­ ma någon gång. Jag tror, att jag håller på att dö. Om ni visste hur jag tillber eder! Förlåt mig, att jag talar till er, jag vet icke vad jag säger, och kanske gör jag er ledsen och ond? Gör jag det? — Oh, min mor! sade hon. Hon föll ihopa, alldeles som om hon skulle dö. Han lyfte upp henne, när hon föll, han tog hen­ ne i sina armar, han tryckte henne intill sig, utan att veta vad han gjorde. Han stödde henne, ehuru han själv vacklade. Han kände sig oredig och yr i huvudet, det blixtrade för hans ögon, och hans tankar kunde han icke hålla samman. Det syntes honom, som skulle han utföra en helig akt men att han i stället beginge ett helgerån. För övrigt kän­ de han icke den ringaste åtrå efter den ljuva kvin­<noinclude> <references/></noinclude> t2lz8dsvzzngnzrqffg8fd126gx39sl 104 226983 660820 2026-10-30T17:42:49Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'na, vars former han kände mot sitt bröst. Han var utom sig av kärlek. Hon fattade hans ena hand ocli tryckte den mot sitt hjärta. Han kände papperet, som hon lagt där, och framstammade: — Du älskar mig? Hon svarade med en så svag röst, att den lik­ nade en fläkt: — Var tyst! Du vet det. Och hon gömde sitt rodnande ansikte vid den berusade och lycklige ynglingens bröst. Han sjönk ned på bänken med henne vid sin sida. De funno inga ord. Stjärnorna bör...' 660820 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 240 —}}</noinclude>na, vars former han kände mot sitt bröst. Han var utom sig av kärlek. Hon fattade hans ena hand ocli tryckte den mot sitt hjärta. Han kände papperet, som hon lagt där, och framstammade: — Du älskar mig? Hon svarade med en så svag röst, att den lik­ nade en fläkt: — Var tyst! Du vet det. Och hon gömde sitt rodnande ansikte vid den berusade och lycklige ynglingens bröst. Han sjönk ned på bänken med henne vid sin sida. De funno inga ord. Stjärnorna började lysa. Hur kom det sig, att deras läppar möttes? Hur kommer det sig, att fågeln sjunger, att snön smälter, att rosen öppnar sig, att maj är blomst­ rande och att morgonrodnaden med sitt sken fär­ gar höjdernas toppar? En kyss; detta var allt. Båda darrade och be­ traktade varandra i mörkret med strålande ögon. De kände icke den kyliga natten, icke den kalla stenen, icke den fuktiga jorden eller det daggvåta gräset; de endast betraktade varandra, och deras hjärtan voro fyllda av tankar. De hade fattat varandras händer utan att veta varför. Hon frå­ gade honom icke, hon tänkte inte alls på vilken<noinclude> <references/></noinclude> bpwyduozreyxz0ewex047vzj4yn1bsh 104 226984 660821 2026-10-30T17:43:03Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'väg han kommit in och huru det var möjligt, att han kunde befinna sig i trädgården. Det föreföll henne alldeles naturligt, att han skulle vara där. Ibland vidrörde Marius med sitt knä Cosettes knä, och då gick en dallring genom dem båda. Då och då fick Cosette fram ett ord. Hennes själ dallrade på hennes läppar som en daggdroppe dallrar på en ros. Så småningom började de tala med varandra. De hade varit så överfyllda av känslor, vilka nu efter de...' 660821 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 241 —}}</noinclude>väg han kommit in och huru det var möjligt, att han kunde befinna sig i trädgården. Det föreföll henne alldeles naturligt, att han skulle vara där. Ibland vidrörde Marius med sitt knä Cosettes knä, och då gick en dallring genom dem båda. Då och då fick Cosette fram ett ord. Hennes själ dallrade på hennes läppar som en daggdroppe dallrar på en ros. Så småningom började de tala med varandra. De hade varit så överfyllda av känslor, vilka nu efter den långa tystnaden bröto ut i ord, dessa bägge människor, rena som änglar, omtalade för varandra allt, sina drömmar, sin hänförelse, sina inbillningar, sina förhoppningars död, hur de utan att se varandra på avstånd hade dyrkat varandra, huru de längtat efter varandra och huru djupt olyckliga de känt sig, när de icke mera sågo var­ andra. Med en förtrolighet, som aldrig kunde tänkas större, delgåvo de varandra sina djupaste känslor. De meddelade varandra alla sina tankar oclialla sina illusioner, som blott ungdomen och oskulden har. Dessa bägge hjärtan gingo så full­ ständigt upp i varandra, att när en timme för­ flutit, hade den unga flickans själ övergått till den unge mannen och tvärtom. De genomträngde var­<noinclude> <references/></noinclude> ekvc2aiavy2j8aixe3hcmpwxo7ll9yz 104 226985 660822 2026-10-30T17:43:12Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'andra, de förtrollade varandra och de förbländade varandra. När de hade slutat, när de sagt varandra allt, lutade hon sitt huvud mot hans skuldra och frå­ gade: — Vad heter du? — Jag heter Marius, sade han. Och du? — Jag heter Cosette.' 660822 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 242 —}}</noinclude>andra, de förtrollade varandra och de förbländade varandra. När de hade slutat, när de sagt varandra allt, lutade hon sitt huvud mot hans skuldra och frå­ gade: — Vad heter du? — Jag heter Marius, sade han. Och du? — Jag heter Cosette.<noinclude> <references/></noinclude> ofzannfjigfq78x9iazku2154wyasso 104 226986 660823 2026-10-30T17:43:28Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'kisade hon en elakhet utan gräns, och i förhållande till dem var hennes hjärta otillgängligt. Som man vet, avskydde hon den äldste sonen; den andra förbannade hon. Varför? Därföre. Det mest rysansvärda av alla motiv och det mest ohyggliga av dem alla, därför: Jag har ingen användning för en hel skock barnungar, sade denna mor. Vi vilja nu förklara på vad sätt makarna Thénardier lyckats bli av med de bägge yngsta barnen och huru de lyckades draga förd...' 660823 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 244 —}}</noinclude>kisade hon en elakhet utan gräns, och i förhållande till dem var hennes hjärta otillgängligt. Som man vet, avskydde hon den äldste sonen; den andra förbannade hon. Varför? Därföre. Det mest rysansvärda av alla motiv och det mest ohyggliga av dem alla, därför: Jag har ingen användning för en hel skock barnungar, sade denna mor. Vi vilja nu förklara på vad sätt makarna Thénardier lyckats bli av med de bägge yngsta barnen och huru de lyckades draga fördel därav. Denna flicka Magnon, om vilken vi förut talat, var densamma som hade lyckats förmå gubben Gillenormand att betala för de båda barn, som hon hade. Hon bodde nu vid hörnet av Celestinegatan och Petit-Musegatan, vilken gjort vad den kunnat för att förbättra sitt fordom dåliga rykte. Man er­ inrar sig nog den epidemi av strupsjuka, som för trettiofem år sedan gracerade i de delar av Paris, som ligga utefter Seine, oclivilken vetenskapen be­ gagnade för att experimentera med insprutningar av alun, vilka numera blivit ersatta av yttre jodbehandlingar. Denna epidemi frånryckte jungfru Magnon båda hennes gossar; den ene dog på mor­ gonen, den andra på aftonen. De voro ännu helt unga. Detta var en stor förlust. Barnen voro dyrbara för sin moder, emedan de representerade<noinclude> <references/></noinclude> 0i57c2f6j2sicv2z6jwdempnpvxhhnb 104 226987 660824 2026-10-30T17:43:42Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'åttio francs i månaden. Dessa åttio francs utbe­ talades punktligt på en viss dag å gamle Gillenormands vägnar av den person, som uppbar hyrorna. Han hette M. Barge, och bodde på Roi-de-Sicilegatan. Barnen dogo, och då måste även betalnin­ gen dö. Magnon måste finna på en utväg. Den kategori kvinnor, som hon tillhörde, känner i all­ mänhet till allt om sina medsystrar. De bevara noggrant varandras hemligheter och hjälpa varan­ dra. Det fattades Magn...' 660824 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 245 —}}</noinclude>åttio francs i månaden. Dessa åttio francs utbe­ talades punktligt på en viss dag å gamle Gillenormands vägnar av den person, som uppbar hyrorna. Han hette M. Barge, och bodde på Roi-de-Sicilegatan. Barnen dogo, och då måste även betalnin­ gen dö. Magnon måste finna på en utväg. Den kategori kvinnor, som hon tillhörde, känner i all­ mänhet till allt om sina medsystrar. De bevara noggrant varandras hemligheter och hjälpa varan­ dra. Det fattades Magnon två barn; fru Thénardier hade två av samma kön ocli samma ålder. Det var en god placering för den ena och en god affär för den andra. De små gossarna Thénardier blevo de små gossarna Magnon. Jungfru Magnon flyt­ tade ifrån Celestinegatan till Clochepercegatan. Den identitet, som förknippas en individ med ho­ nom själv, är i Paris upphävd genom flyttningen från en gata till en annan. Myndigheterna, som ingenting visste, gjorde ingen anmälan och bytet skedde på det enklaste sätt i världen, det enda var, att fru Thénardier be­ gärde tio francs i månaden för utlånandet av bar­ nen, vilket Magnon lovade henne och vilket hon till och med betalade. Man behöver icke tillägga, att Gillenormand fortfor med sin månatliga betalning. Två gånger om året hälsade han på gossarna. Han Victor Hugo IX 8<noinclude> <references/></noinclude> nizr0fdprsjhu4hfpy495np35jw5q8p 104 226988 660825 2026-10-30T17:43:51Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'märkte ingenting utav ombytet. — Ack, min lierre, vad de likna er, sade Magnon. Thénardier, som icke hade något emot små av­ vikelser, begagnade detta tillfälle att byta om namn och kallade sig Jondrette. Hans båda flickor ocli Gavroche hade knappast tid att märka, att de hade tvenne små bröder. På en viss grad av eländet gripes man av likgiltigheten, och man betraktar knappast de levande människorna såsom någon­ ting verkligt. Ens närmaste te sig oft... 660825 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 246 —}}</noinclude>märkte ingenting utav ombytet. — Ack, min lierre, vad de likna er, sade Magnon. Thénardier, som icke hade något emot små av­ vikelser, begagnade detta tillfälle att byta om namn och kallade sig Jondrette. Hans båda flickor ocli Gavroche hade knappast tid att märka, att de hade tvenne små bröder. På en viss grad av eländet gripes man av likgiltigheten, och man betraktar knappast de levande människorna såsom någon­ ting verkligt. Ens närmaste te sig ofta som skugg­ bilder, vilka man knappast kan urskilja i den dim­ ma, vilken omsveper hela livet. På kvällen samma dag som hustru Thénardier hade lämnat bort sina båda gossar till Magnon i avsikt att för alltid avstå ifrån dem, hade hon, eller låtsade hon hava, vissa betänkligheter. Hon sade till sin man: — Men det är dock att övergiva sina barn, det här! Den alltid likgiltige Thénardier undanröjde alla svårigheter med att yttra: — Jean Jaques Rousseau gjorde ändå bättre! Moderns betänkligheter övergingo nu till oro. — Men tänk om polisen skulle komma på oss! Det, som vi nu ha gjort, är det tillåtet, Thénardier? Thénardier svarade:<noinclude> <references/></noinclude> go5xliino9llatywrj6dxjn1u4y7i5f 104 226989 660826 2026-10-30T17:44:00Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '— Allt är tillåtet. Ingen människa kan finna något otillräckligt häri. Och när det är fråga om barn, som icke äga en sou, så se de icke heller efter så noga. Fröken Magnon bestod sig med en viss elegans. Hon klädde sig fint. Hon delade sin bostad, som var möblerad med vissa anspråk, ehuru tarvligt och trasgrannt, med en illmarig engelska, som nu­ mera var parisiska. Denna engelska framhöll all­ tid sina förbindelser med rikt och förnämt folk. Hon...' 660826 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 247 —}}</noinclude>— Allt är tillåtet. Ingen människa kan finna något otillräckligt häri. Och när det är fråga om barn, som icke äga en sou, så se de icke heller efter så noga. Fröken Magnon bestod sig med en viss elegans. Hon klädde sig fint. Hon delade sin bostad, som var möblerad med vissa anspråk, ehuru tarvligt och trasgrannt, med en illmarig engelska, som nu­ mera var parisiska. Denna engelska framhöll all­ tid sina förbindelser med rikt och förnämt folk. Hon hade till och med haft sin hand med i stölder­ na av bibliotekets medaljer och av fröken Mars' juveler, och senare blev hon en celeber poliskund. Man kallade henne mamsell Miss. De små gossarne, som Magnon övertagit, funno icke skäl att beklaga sig. På grund av de åttio francsen behandlades de väl, liksom man behand­ lar allt, varav man har fördel, väl. De voro täm­ ligen väl klädda, fingo god mat och behandlades nästan som små herrar. De mådde i varje fall bätt­ re hos denna fostermor än hos sin verkliga mor. Jungfru Magnon spelade fin dam och uttryckte sig icke på tjuvames simpla språk inför barnen. Sålunda gingo några år. Herr Thénardier ön­ skade, att allt skulle lända till det bästa. Han kom<noinclude> <references/></noinclude> 0ykgpkl86dsk4bavk6f0r1cmq28cawu 104 226990 660827 2026-10-30T17:44:13Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'en dag till Magnon för att hämta sina tio francs, oclidå yttrade han till henne följande: — Jag tycker verkligen, att "Fadern" borde giva dem undervisning också. Men de stackars barnen, som hitintills varit nå­ got så när beskyddade, blevo plötsligt utkastade i livet och nödsakade att sörja för sig själv. En omfattande arrestering som denna, vari Jondrette var inblandad, drar ofta med sig ytterligare undersökningar och häktningar, och sådant kan icke... 660827 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 248 —}}</noinclude>en dag till Magnon för att hämta sina tio francs, oclidå yttrade han till henne följande: — Jag tycker verkligen, att "Fadern" borde giva dem undervisning också. Men de stackars barnen, som hitintills varit nå­ got så när beskyddade, blevo plötsligt utkastade i livet och nödsakade att sörja för sig själv. En omfattande arrestering som denna, vari Jondrette var inblandad, drar ofta med sig ytterligare undersökningar och häktningar, och sådant kan icke bliva annat än till nackdel för det samhälle, som lyder under det offentliga samhället; ett även­ tyr av detta slag medför även en hel del störningar i denna mörkrets värld. Den Thénardierska kata­ strofen innefattade även mamsell Magnon. En dag, kort efter det Magnon hade överlämnat biljetten angående Plumet-gatan till Eponine, gjor­ de polisen plötsligt en stor razzia på Clochepercegatan; Magnon blev häktad, mamsell Miss lilcaså och hela sällskapet, vilket föreföll polisen miss­ tänkt, måste medfölja. Under tiden detta hände, lekte de båda små gossarne på en bakgård och visste intet om razzian. När de kommo hem, funno de porten stängd och huset tomt. En skomakare, som bodde mitt emot, kallade på dem och gav dem en pappersremsa, som deras mor bett honom över-<noinclude> <references/></noinclude> nc5vh7gkw09jeltqfjqvyfqz4h1ne79 104 226991 660828 2026-10-30T17:44:23Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'lämna; på papperet stod en adress: M. Barge, vicevärd för Roi-de-Cicil-gatan n:r 8. Skomaka­ ren sade till dem: — Ni bor inte här längre. Gå dit. Det är strax här intill. Första gatan till vänster. Fråga värden och visa denna lapp. De båda barnen gingo, den äldre ledsagande sin yngre bror och hållande i handen det papper, som skulle vara deras vägvisare. Det var kallt, och de små stelnade fingrarna förmådde icke fasthålla lappen säkert. Vid hörn...' 660828 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 249 —}}</noinclude>lämna; på papperet stod en adress: M. Barge, vicevärd för Roi-de-Cicil-gatan n:r 8. Skomaka­ ren sade till dem: — Ni bor inte här längre. Gå dit. Det är strax här intill. Första gatan till vänster. Fråga värden och visa denna lapp. De båda barnen gingo, den äldre ledsagande sin yngre bror och hållande i handen det papper, som skulle vara deras vägvisare. Det var kallt, och de små stelnade fingrarna förmådde icke fasthålla lappen säkert. Vid hörnet av Clochepersegatan kom en kraftig vindil och ryckte papperet ur gos­ sens hand, och som det redan var mörkt, kunde barnet icke återfinna den. De irrade omkring på ga­ torna, ledda endast av slumpen.<noinclude> <references/></noinclude> nk4k7lv69nyc336asej3rxpmo37672g 104 226992 660829 2026-10-30T17:45:03Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'allt som oftast hårda stormar, beledsagade av ås­ ka ocliblixt. En afton, då vinden rasade så skarpt, att man kunde tro, att man hade januari månad tillbaka, ocli då de personer, som tvingades att va­ ra ute, tagit på sig sina varmaste rockar, då stod lille Gavroche huttrande av köld och klädd i sina trasor. Han var doclc lika glad som vanligt ocli betraktade med förtjusning en barberares butik i trakten av L'0rme-Saint-Gervais. Han var klädd i en fru... 660829 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 251 —}}</noinclude>allt som oftast hårda stormar, beledsagade av ås­ ka ocliblixt. En afton, då vinden rasade så skarpt, att man kunde tro, att man hade januari månad tillbaka, ocli då de personer, som tvingades att va­ ra ute, tagit på sig sina varmaste rockar, då stod lille Gavroche huttrande av köld och klädd i sina trasor. Han var doclc lika glad som vanligt ocli betraktade med förtjusning en barberares butik i trakten av L'0rme-Saint-Gervais. Han var klädd i en fruntimmersschal av ylle, vilken han kommit över någonstans och vilken han virat kring sin hals, så att han nästan gömde näsan. Lille Gav­ roche hade försjunkit i beundran av en vaxdocka, vilken var klädd till brud, urringad och med håret prytt med orangeblommor. Vaxdockan vände sig innanför fönstret mellan två lampetter och visade sitt leende ansikte för de förbipasserande; men i verkligheten iakttog Gavroche butlksfönstret, för att se, om det icke skulle vara möjligt för honom att komma över ett stycke tvål, vilket han sedan tänkte försöka sälja för någon sou till en barberare i omnejden. Ofta skaffade han sig frukost på detta sätt. Han var mycket talangfull i detta slags arbete, vilket han kallade att "dra barberaren i skäfrötet". Under det att han betraktade vaxbruden och<noinclude> <references/></noinclude> 28qey7lbj7se7kbhj0bxbl5uuja0z6z 104 226993 660830 2026-10-30T17:45:16Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'samtidigt hade blicken fäst på tvålen, mumlade han mellan tänderna: — Tisdag — det är icke tisdag. Är det tisdag? Det är kanske tisdag — jo, det är tisdag. Man har aldrig kunnat utfundera vad lian me­ nade med denna monolog. Om denna monolog möjligen kunde hänföra sig till funderingarna över när han sista gången ätit en ordentlig måltid, så var detta för tre dagar sedan, för man hade nu fredag. Barberaren, som stod i sin uppvärmda butik, var f...' 660830 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 252 —}}</noinclude>samtidigt hade blicken fäst på tvålen, mumlade han mellan tänderna: — Tisdag — det är icke tisdag. Är det tisdag? Det är kanske tisdag — jo, det är tisdag. Man har aldrig kunnat utfundera vad lian me­ nade med denna monolog. Om denna monolog möjligen kunde hänföra sig till funderingarna över när han sista gången ätit en ordentlig måltid, så var detta för tre dagar sedan, för man hade nu fredag. Barberaren, som stod i sin uppvärmda butik, var för övrigt sysselsatt med en kund, oclihan kas­ tade alltemellanåt oblida blickar på den utanför stående gamängen, vilken höll bägge händerna i sina fickor, men vars tankar säkerligen arbetade ivrigt. Medan Gavroche betralrtade dockan, fönstret och Windsortvålarna, kommo två små gossar pro­ menerande. De voro något yngre än Gavroche, men den ene av de främmnade gossarna, han kun­ de väl vara sju år, var något större än den andre, som väl var omkring fem år. De grepo ängsligt tag i dörrhandtaget, stego in om dörren oclimum­ lade någonting, förmodligen en bön om en allmo­ sa, allt i en jämrande ton, som snarare liknade en klagan än en bön. De talade båda på samma gång<noinclude> <references/></noinclude> degm4teomfsnbc7vco0g0yh2rpy0iyj 104 226994 660831 2026-10-30T17:45:29Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'och deras ord voro omöjliga att förstå, emedan de skakades av snyftningar och hackade tänder. Barberaren vände sig om med en vresig min, och utan att lägga bort rakkniven, knuffade han undan den äldre med vänstra handen och den yngre med knät, körde ut dem på gatan och stängde sin dörr sägande: — Här komma de och släppa in all kylan för ingenting. De båda barnen återtogo gråtande sin vandring. Nu var himlen mulen, och det började regna. Lille Gavro...' 660831 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 253 —}}</noinclude>och deras ord voro omöjliga att förstå, emedan de skakades av snyftningar och hackade tänder. Barberaren vände sig om med en vresig min, och utan att lägga bort rakkniven, knuffade han undan den äldre med vänstra handen och den yngre med knät, körde ut dem på gatan och stängde sin dörr sägande: — Här komma de och släppa in all kylan för ingenting. De båda barnen återtogo gråtande sin vandring. Nu var himlen mulen, och det började regna. Lille Gavroche sprang efter dem och började tala med dem: — Vad är det med er, pojkbytingar? — Vi veta icke, var vi skola ligga i natt, svara­ de den äldre. — Inte det? sade Gavroche, var det inte större bekymmer, vem gråter för sådant? Äro ni såda­ na dumbommar? Och på samma gång som han behandlade dem med stor överlägsenhet, tilläde han i beskyddande ton och icke utan rörelse: — Små barn, följ med mig! — Tack, herre, sade den äldre, och de båda barnen följde honom, som de skulle ha följt en är­ kebiskop. De hade slutat upp att gråta. Gavro-<noinclude> <references/></noinclude> 5vqumwf48oq1tvdfydvfa1m6of5awjz 104 226995 660832 2026-10-30T17:45:38Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'che förde dem framåt Saint-Antoine-gatan i rikt­ ning mot Bastiljen. Gavroche kastade en förargad blick tillbaka på barberarens fönster. — Han har inte något hjärta, den där fula fis­ ken, mumlade han, han är engelsman. En flicka, som såg dem vandra alla tre i rad med Gavroclie i teten gav upp ett gapskratt. Det­ ta skratt visade, att hon hånade gruppen.. — God afton, fröken Omnibus, sade Gavroche. Ett ögonblick senare kom han åter att tänka på bar...' 660832 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 254 —}}</noinclude>che förde dem framåt Saint-Antoine-gatan i rikt­ ning mot Bastiljen. Gavroche kastade en förargad blick tillbaka på barberarens fönster. — Han har inte något hjärta, den där fula fis­ ken, mumlade han, han är engelsman. En flicka, som såg dem vandra alla tre i rad med Gavroclie i teten gav upp ett gapskratt. Det­ ta skratt visade, att hon hånade gruppen.. — God afton, fröken Omnibus, sade Gavroche. Ett ögonblick senare kom han åter att tänka på barberaren, och han tilläde: — Jag misstog mig om besten, det är icke en ful fisk, det är en orm. Perukmakare, jag skall söka upp en smed och jag skall sätta en ringkloc­ ka i stångpiskan. Denne perukmakare hade gjort honom fientlig till sinnes. Just som han skuttade över en rännsten, kastade han några ord till en skäggig portvakterska, som stod med Icvasten i handen och tycktes vara lik en häxa. — Min fru, sade han, ni är sent ute med er häst. I detsamma stänkte han en förbigåendes stöv­ lar fulla med smuts. — Byting! ropade mannen förargad. Gavroche stack näsan upp ifrån sin schal.<noinclude> <references/></noinclude> npduespr097q6kmfiyghxgbvhqp12y5 104 226996 660833 2026-10-30T17:45:47Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '— Tänker herrn klaga? — Ja, på dig. — Kontoret är stängt, sade Gavroche, det är för sent för några klagomål. Under det han fortsatte gatan framåt, varseblev han en alldeles genomfrusen tiggarflicka, som kunde vara omkring tretton eller fjorton år. Hon satt i en portgång, och hennes kjol var så kort, att man kunde se hennes knän. Den lilla började bli alldeles för stor för en sådan dräkt. Det är inte alltid roligt att växa. Klänningen blir kort...' 660833 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 255 —}}</noinclude>— Tänker herrn klaga? — Ja, på dig. — Kontoret är stängt, sade Gavroche, det är för sent för några klagomål. Under det han fortsatte gatan framåt, varseblev han en alldeles genomfrusen tiggarflicka, som kunde vara omkring tretton eller fjorton år. Hon satt i en portgång, och hennes kjol var så kort, att man kunde se hennes knän. Den lilla började bli alldeles för stor för en sådan dräkt. Det är inte alltid roligt att växa. Klänningen blir kort, när nakenheten blir oanständig. — Stackars flicka, sade Gavroche, hon har icke ens ett par byxor. Se där, tag denna. Och lossande den varma ylleschalen, som han hade kring sin hals, kastade han den över flickans magra och blåfrusna skuldror, där den blev en hel schal. Den lilla betraktade honom med häpnad och tog emot schalen under tystnad. När nöden uppnått en viss grad, blir den fattige så förslöad, att han icke längre orkar jämra sig över det onda eller tacka för det goda. — Se så, nu är det gjort. — Hu, sade Gavroche, som nu frös mera än<noinclude> <references/></noinclude> tk0uh345aldtzdxwhxpcmj5nxysay9z 104 226997 660834 2026-10-30T17:45:57Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'den helige Martin, vilken åtminstone hade hälften av sin kappa kvar. Detta utrop hade tydligen icke behagat regnet, som fortfor att strömma dubbelt mycket. Så stygg hämnden kan vara, när den straffar en god gär­ ning. — Vad nu då! utropade Gavroche. Vad skall detta betyda? Det regnar ännu. Gode Gud, om detta skall fortsätta, så säger jag upp mig. Han återtog sin vandring. — Det gör detsamma, sade han och kastande en blick på tiggerskan, som svepte in...' 660834 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 256 —}}</noinclude>den helige Martin, vilken åtminstone hade hälften av sin kappa kvar. Detta utrop hade tydligen icke behagat regnet, som fortfor att strömma dubbelt mycket. Så stygg hämnden kan vara, när den straffar en god gär­ ning. — Vad nu då! utropade Gavroche. Vad skall detta betyda? Det regnar ännu. Gode Gud, om detta skall fortsätta, så säger jag upp mig. Han återtog sin vandring. — Det gör detsamma, sade han och kastande en blick på tiggerskan, som svepte in sig i schalen, tänkte han: — Hon har åtminstone ett gott skydd. Betraktande molnen, utbrast han: — Följ med! De båda barnen följde efter tätt bakom honom. När de passerade förbi ett av dessa galler, som användas framför en bagarebod — man förvarar brödet bakom galler alldeles som guld — vände Gavroche sig om. — Hur är det barn, ha ni fått någon middag? — Herre, svarade den äldre, vi hava icke ätit sedan tidigt i morse. — Ni äro således utan både far och mor? fort­ satte Gavroche majestätiskt.<noinclude> <references/></noinclude> aovmabeqjen4mg3dfy7837rqftws0aq 104 226998 660835 2026-10-30T17:46:06Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '— Nej, förlåt herre, vi ha både mamma och pappa, men vi veta icl<e var de äro. — Ibland är det bättre att icke veta var de äro, sade Gavroche, som var tänkare. Den äldre fortsatte: — Så här ha vi nu gått i två timmar, vi ha sökt i rännstenarna efter nå­ gonting, men vi ha ingenting kunnat finna. — Jag vet, sade Gavroche. Det är hundarna, som taga allt. Han tilläde efter en stunds tystnad: — Jaså, vi ha alltså blivit av med våra för­ äld...' 660835 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 257 —}}</noinclude>— Nej, förlåt herre, vi ha både mamma och pappa, men vi veta icl<e var de äro. — Ibland är det bättre att icke veta var de äro, sade Gavroche, som var tänkare. Den äldre fortsatte: — Så här ha vi nu gått i två timmar, vi ha sökt i rännstenarna efter nå­ gonting, men vi ha ingenting kunnat finna. — Jag vet, sade Gavroche. Det är hundarna, som taga allt. Han tilläde efter en stunds tystnad: — Jaså, vi ha alltså blivit av med våra för­ äldrar? Vi veta icke var vi gjort av dem. Det där går inte an pojkar! Det är dumt att skoja med gammalt folk. Men man får klara sig ändå. Några vidare frågor gjorde han dem icke. Att icke veta var man skall lägga sig, var för honom en bagatell. Den äldste av de två pojkarna, vil­ ken nästan helt och hållet hade återvunnit barn­ domens bekymmerslöshet, utbrast nu: — Det är i alla fall roligt. Och mamma, som hade lovat gå med oss för att plocka helgad buxbum till fastlagen. — Prat! sade Gavroche. — Mamma, fortsatte den äldre, är en dam, som bor tillsamman med mamsell Miss. — Det frågar jag inte efter, sade Gavroche.<noinclude> <references/></noinclude> 1o8i0394rk4edzdpwtkhdfem3ftivjh 104 226999 660836 2026-10-30T17:46:15Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Han hade emellertid stannat och under några minuter grävde och sökte han i sina fickor samt i de gömställen, han hade i sina trasor. Slutligen lyfte han upp huvudet med en min, som skulle verka belåten, men som i verklig­ heten var triumferande. — Lugn, mina små barn! Här har jag så mycket, att vi kunna få h'ällsmat alla tre. Han tog ur en av sina fickor fram en sou. Utan att låta de båda små få tid att uttrycka sin förvåning, förde han dem framför...' 660836 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 25( —}}</noinclude>Han hade emellertid stannat och under några minuter grävde och sökte han i sina fickor samt i de gömställen, han hade i sina trasor. Slutligen lyfte han upp huvudet med en min, som skulle verka belåten, men som i verklig­ heten var triumferande. — Lugn, mina små barn! Här har jag så mycket, att vi kunna få h'ällsmat alla tre. Han tog ur en av sina fickor fram en sou. Utan att låta de båda små få tid att uttrycka sin förvåning, förde han dem framför sig in i bagarboden och lade sin sou på disken med utro­ pet: — Hör hit, pojke! Bröd för fem centim. Bagaren, som själv var närvarande, tog ett bröd och en kniv. — Tre bitar, pojke! fortsatte Gavrocho, och han tilläde med en viss värdighet: — Vi äro tre. När han såg, att bagaren efter en mönstrande blick på de tre kunderna tagit fram ett rågbröd, stack han fingret djupt in i näsan, drog ett djupt andetag med en föraktfull fnysning och en gest så stolt, som hade han varit den snusande Fredrik den store själv, samt kastade åt bagaren den harmfulla frågan:<noinclude> <references/></noinclude> 8wherg5qj4azr6kf9yjiyevdm425awy 660838 660836 2026-10-30T17:46:50Z Jonatanskogsfors 17420 660838 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 258 —}}</noinclude>Han hade emellertid stannat och under några minuter grävde och sökte han i sina fickor samt i de gömställen, han hade i sina trasor. Slutligen lyfte han upp huvudet med en min, som skulle verka belåten, men som i verklig­ heten var triumferande. — Lugn, mina små barn! Här har jag så mycket, att vi kunna få h'ällsmat alla tre. Han tog ur en av sina fickor fram en sou. Utan att låta de båda små få tid att uttrycka sin förvåning, förde han dem framför sig in i bagarboden och lade sin sou på disken med utro­ pet: — Hör hit, pojke! Bröd för fem centim. Bagaren, som själv var närvarande, tog ett bröd och en kniv. — Tre bitar, pojke! fortsatte Gavrocho, och han tilläde med en viss värdighet: — Vi äro tre. När han såg, att bagaren efter en mönstrande blick på de tre kunderna tagit fram ett rågbröd, stack han fingret djupt in i näsan, drog ett djupt andetag med en föraktfull fnysning och en gest så stolt, som hade han varit den snusande Fredrik den store själv, samt kastade åt bagaren den harmfulla frågan:<noinclude> <references/></noinclude> qmiast5ukxdnkksp1dugprp6dhrfrpy 104 227000 660837 2026-10-30T17:46:26Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '— Vad nu då? De av våra läsare, vilka frestas att i detta Gavroches utrop till bagaren se ett ryskt eller polskt ord eller ett av de vilda rop, vilka utstötas av yoways eller botokudoc, när de tvärs över öknarna skynda mellan floderna, underrättas om, att detta ord är detsamma som: Vad nu då? Detta förstod bagaren fullständigt, och han svarade: — Åhå, kors, det är ju bröd, vet jag; ett all­ deles utmärkt bröd av andra kvalitén. — Mycket grovt b...' 660837 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 259 —}}</noinclude>— Vad nu då? De av våra läsare, vilka frestas att i detta Gavroches utrop till bagaren se ett ryskt eller polskt ord eller ett av de vilda rop, vilka utstötas av yoways eller botokudoc, när de tvärs över öknarna skynda mellan floderna, underrättas om, att detta ord är detsamma som: Vad nu då? Detta förstod bagaren fullständigt, och han svarade: — Åhå, kors, det är ju bröd, vet jag; ett all­ deles utmärkt bröd av andra kvalitén. — Mycket grovt bröd, menar ni väl, återtog Gavroche med samma lugn och kallblodighet. Det skall vara vitt bröd, pojke! Vitt som snö. Jag bjuder! Bagaren kunde icke avhålla sig från att skratta, ocli under tiden han skar vetebrödet, betraktade han dem med medlidsamma blickar, som stötte Gavroche. — Nå, vad skall det där betyda, sade han, varför mäter ni oss med famnmått på det där sättet? Om alla tre stått ovanpå varandra, skulle de knappast ha utgjort en famns längd tillsammans. När brödet var skuret, inkasserade bagaren sin sou, Gavroche sade till de båda barnen: — Käka nu!<noinclude> <references/></noinclude> lfytbrz9dlbzszbgxgjq261lo1evzdn 104 227001 660839 2026-10-30T17:47:04Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'De små gossarna sågo på varandra utan att förstå honom. — Ah, det är sant, de där pysarna förstå ännu ingenting, de äro för små. Och han tilläde: — Ät nu. Samtidigt räckte han dem vars ett stycke bröd. I den tron att den äldre, som syntes honom mest värdig att konversera med, var i beliov av en särskild uppmuntran och borde befrias från all tveksamhet angående hungerns tillfredsställande, sade Gavroche till honom, i det han räckte honom den st...' 660839 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 260 —}}</noinclude>De små gossarna sågo på varandra utan att förstå honom. — Ah, det är sant, de där pysarna förstå ännu ingenting, de äro för små. Och han tilläde: — Ät nu. Samtidigt räckte han dem vars ett stycke bröd. I den tron att den äldre, som syntes honom mest värdig att konversera med, var i beliov av en särskild uppmuntran och borde befrias från all tveksamhet angående hungerns tillfredsställande, sade Gavroche till honom, i det han räckte honom den största biten: — Ladda ditt gevär med denna! En av bitarna var mindre än de övriga; den behöll han för egen del. De stackars barnen voro hungriga liksom Gavroche. Under det brödet försvann, tack vare deras strykande aptit, stodo de alltjämt kvar i boden till stor förargelse för bagaren, som helst såg, att de försvunno nu, när han fått sin betal­ ning. — Vi gå ut på gatan igen, sade Gavroche. De återtogo sin vandring i riktning mot Bastiljen. Då och då när de passerade förbi de upplysta<noinclude> <references/></noinclude> oc7pqj6mpw0bh8ordry4z4t5ktmr6rl 104 227002 660840 2026-10-30T17:47:15Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'butiksfönstren, stannade den minste för att se, hur mycket klockan var; han hade ett litet ur av tenn, som hängde på ett band omkring hans hals. — Den där är säkerligen en liten kyckling ännu, sade Gavroche. Därefter mumlade han mellan tänderna: — Det gör detsamma, men hade jag pojkar, så nog skulle jag sköta dem på annat sätt. När de ätit upp sitt bröd och kommit fram till hörnet av den tämligen obehagliga Balletgatan, 1 vars bakgrund man skymtar...' 660840 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 261 —}}</noinclude>butiksfönstren, stannade den minste för att se, hur mycket klockan var; han hade ett litet ur av tenn, som hängde på ett band omkring hans hals. — Den där är säkerligen en liten kyckling ännu, sade Gavroche. Därefter mumlade han mellan tänderna: — Det gör detsamma, men hade jag pojkar, så nog skulle jag sköta dem på annat sätt. När de ätit upp sitt bröd och kommit fram till hörnet av den tämligen obehagliga Balletgatan, 1 vars bakgrund man skymtar den mörka porten till fängelset la Force, hördes en röst, som sade: — Nej, men se! Är det du, Gavroche? — Kors, är det du, Montparnasse? sade Gav­ roche. Det var en man, som tilltalade Gavroche, och denne man var ingen annan än Montparnasse, ut­ styrd och förklädd med blå glasögon men dock strax igenkänd av Gavroche. — Vad du ser ut! Dina kläder ha samma färg som linfrögröt, och dina blå glasögon likna en doktors; du är då ordentligt utstyrd! — Tyst, sade Montparnasse, inte så högt! Oclihan förde Gavroche med sig undan bod­ fönstrens ljussken. De små gossarna följde auto­ matiskt med, hållande varandra vid handen. Victor Hugo IX 9<noinclude> <references/></noinclude> tk5yaje8tofflilrdbbsk9b949to6er 104 227003 660841 2026-10-30T17:47:28Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'När de kommit under ett mörkt portvalv, dolda för blickar och skyddade för regnet, frågade Montparnesse: — Vet du vart jag ämnar gå? — Till schavotten,, sade Gavroche. — Skämta inte! Och Montparnasse fortfor: — Jag ämnar söka upp Babet. — Aha, sade Gavroche, hon heter alltså Babet? Montparnasse sänkte rösten: — Det är ingen hon. Det är en han. — Jaså, Babet! — Jaha, just Babet. — Den där trodde jag satt inom lås och bom. — Han har br...' 660841 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 262 —}}</noinclude>När de kommit under ett mörkt portvalv, dolda för blickar och skyddade för regnet, frågade Montparnesse: — Vet du vart jag ämnar gå? — Till schavotten,, sade Gavroche. — Skämta inte! Och Montparnasse fortfor: — Jag ämnar söka upp Babet. — Aha, sade Gavroche, hon heter alltså Babet? Montparnasse sänkte rösten: — Det är ingen hon. Det är en han. — Jaså, Babet! — Jaha, just Babet. — Den där trodde jag satt inom lås och bom. — Han har brutit sönder bommen, svarade Montparnasse. Och han berättade i största hast för gamängen, att Babet på morgonen samma dag han skulle transporteras till fängelset, hade rymt sin väg på så sätt, att han helt enkelt vikit av till vänster i stället för till höger i rättens korridor. Gavroche beundrade hans skicklighet. — Vilken finurlighet! sade han. Montparnasse tillade några detaljer angående Babets rymning och slutade med: — 0, det är icke på långa vägar allt.<noinclude> <references/></noinclude> p78l4y24wwe2ptv7l1qf9y17nszxegb 104 227004 660842 2026-10-30T17:47:37Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Under det Gavroche lyssnade till honom, hade han fattat tag i en käpp, som Montparnasse höll i handen; han hade helt automatiskt lossat käp­ pens övre del och varseblev klingan av en dolk. — Jaså, sade han, och sköt hastigt ned dolken igen, du har tagit med dig din gendarm, förklädd till bracka! Montparnasse klippte med ögonen. — Jag förstår, sade Gavroche, du har tänkt att få dig ett nappatag med snokarna. — Man vet aldrig, svarade Montparnasse. Det... 660842 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 263 —}}</noinclude>Under det Gavroche lyssnade till honom, hade han fattat tag i en käpp, som Montparnasse höll i handen; han hade helt automatiskt lossat käp­ pens övre del och varseblev klingan av en dolk. — Jaså, sade han, och sköt hastigt ned dolken igen, du har tagit med dig din gendarm, förklädd till bracka! Montparnasse klippte med ögonen. — Jag förstår, sade Gavroche, du har tänkt att få dig ett nappatag med snokarna. — Man vet aldrig, svarade Montparnasse. Det är alltid bra att ha en knappnål med sig. Gavroche frågade vidare: — Vad har du tänkt att göra i natt? Montparnasse anlade en allvarlig ton och sade: — En hel del saker. Plötsligt bytte han om samtalsämne: — Apropå! sade han. — Vad ville du säga? — Åh, en historia, som hände mig häromdagen. Har du hört på maken? Jag möter en bracka. Han ger mig i present en lång predikan och en börs. Jag stoppar börsen i fickan. En minut ef­ teråt är börsen borta. Det finns ingenting kvar. — Annat än predikan, sade Gavroche.<noinclude> <references/></noinclude> hff7g5oygxuk8rft7hup2mn6bvhokle 104 227005 660843 2026-10-30T17:47:55Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '— Men du då, återtog Montparnasse, vart skall du ta vägen? Gavroche visade på sina skyddslingar och sade: — Jag skall gå och lägga dessa här små bar­ nen. — Var då? — Hemma hos mig. — Vad menar du med det? — Hemma hos mig, säger jag. — Bor du någonstans? — Jo du, jag bor. — Var bor du? — Hos elefanten, sade Gavroche. Montparnasse blev sällan förvånad, men nu ut­ brast han dock: — Hos elefanten! — Javisst, hos elefanten! fort...' 660843 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 264 —}}</noinclude>— Men du då, återtog Montparnasse, vart skall du ta vägen? Gavroche visade på sina skyddslingar och sade: — Jag skall gå och lägga dessa här små bar­ nen. — Var då? — Hemma hos mig. — Vad menar du med det? — Hemma hos mig, säger jag. — Bor du någonstans? — Jo du, jag bor. — Var bor du? — Hos elefanten, sade Gavroche. Montparnasse blev sällan förvånad, men nu ut­ brast han dock: — Hos elefanten! — Javisst, hos elefanten! fortsatte Gavroche. Förståru? Detta är ännu ett av de ord, som ingen skriver, men alla uttala. Det betyder helt enkelt: Förstår du? Vad gäller saken? Gamängens fråga återgav Montparnasse lugn och sans. Han började få en bättre föreställning om Gavroches bostad.<noinclude> <references/></noinclude> bxh0bv3snzcxdcfds8t6ko39v21fqjv 104 227006 660844 2026-10-30T17:48:04Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '— Jaså, sade han, jaså elefanten! Bor man bra där? — Alldeles utmärkt! försäkrade Gavroche. Verkligen alldeles utmärkt. Där är åtminstone inte något kallt drag såsom under broarna. — På vad sätt kommer du in? — Jag stiger in. — Finns där då någon öppning? frågade Montparnasse. — Naturligtvis! Men tala inte om det. Det är mellan frambenen. Ännu ha snokarna inte fått reda på det. — Och du klättrar upp? Jaha, nu förstår jag. — Ett...' 660844 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 265 —}}</noinclude>— Jaså, sade han, jaså elefanten! Bor man bra där? — Alldeles utmärkt! försäkrade Gavroche. Verkligen alldeles utmärkt. Där är åtminstone inte något kallt drag såsom under broarna. — På vad sätt kommer du in? — Jag stiger in. — Finns där då någon öppning? frågade Montparnasse. — Naturligtvis! Men tala inte om det. Det är mellan frambenen. Ännu ha snokarna inte fått reda på det. — Och du klättrar upp? Jaha, nu förstår jag. — Ett litet tag med handen, och så är det gjort. Efter en stunds tystnad tilläde Gavroche: — För de små pojkarnas räkning behöver jag en stege. Montparnasse började skratta. — Var tusan har du fått de där krypen ifrån? Gavroche svarade helt naivt: — Det är en skäggskrapare, som har gett mig dem i present. Under tiden hade Montparnasse blivit tankfull. — Du kände mycket lätt igen mig, mumlade han.<noinclude> <references/></noinclude> e7ex6og6ucqw0p9gmi0i5g4g35j527i 104 227007 660845 2026-10-30T17:48:16Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Han tog upp från fickan två små saker, som icke voro någonting annat än två små rör, omlindade med bomull och vilka han stack in i näsborrarna. Detta gjorde, att hans näsa fick ett helt annat utseende. — Detta förändrar dig, sade Gavroche, nu är du mindre ful; så borde du alltid se ut. Montparnasse var en vacker pojke, men Gav­ roche skämtade gärna. — Skämt åsido, sade Montparnasse, hur ser jag ut? Han hade också fått en helt annan röst. På et...' 660845 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 266 —}}</noinclude>Han tog upp från fickan två små saker, som icke voro någonting annat än två små rör, omlindade med bomull och vilka han stack in i näsborrarna. Detta gjorde, att hans näsa fick ett helt annat utseende. — Detta förändrar dig, sade Gavroche, nu är du mindre ful; så borde du alltid se ut. Montparnasse var en vacker pojke, men Gav­ roche skämtade gärna. — Skämt åsido, sade Montparnasse, hur ser jag ut? Han hade också fått en helt annan röst. På ett enda ögonblick hade Montparnasse blivit oigen­ kännlig. — 0! Nu kan du nästan föreställa Porrichinelle, utropade Gavroche. De båda små, som hitintills ingenting hade hört utan varit överlämnade åt sig själva och stått och petat sig i näsan, närmade sig, när de hörde detta namn uttalas, och betraktade Montparnasse med förvåning och glädje. Men Montparnasse såg bekymrad ut. Han lade handen på Gavroches skuldra och sade med tonvikt på varje ord:<noinclude> <references/></noinclude> oxgipp1bv6xda8976os7gg33nlb71xk 104 227008 660846 2026-10-30T17:48:26Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '— Hör på vad jag säger dig, pojke; om jag vore på stället med min dogg, min dagg och min damm, och om du slängde åt mig tusentals kop­ parmynt, så skulle jag icke vägra att arbeta, men vi hava icke fettisdag i dag. Denna märkvärdiga rotvälska hade en egen in­ verkan på gamängen. Han vände sig hastigt om, promenerade bort därifrån men kastade gran­ skande blickar runt omkring sig och varseblev på några stegs avstånd en polis, vilken stod med ryg­...' 660846 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 267 —}}</noinclude>— Hör på vad jag säger dig, pojke; om jag vore på stället med min dogg, min dagg och min damm, och om du slängde åt mig tusentals kop­ parmynt, så skulle jag icke vägra att arbeta, men vi hava icke fettisdag i dag. Denna märkvärdiga rotvälska hade en egen in­ verkan på gamängen. Han vände sig hastigt om, promenerade bort därifrån men kastade gran­ skande blickar runt omkring sig och varseblev på några stegs avstånd en polis, vilken stod med ryg­ gen vänd mot dem. Gavroche höll på att giva ifrån sig ett utrop, men hejdade sig i sista ögon­ blicket, tryckte Montparnasses hand och sade: — Ja, god natt då, jag går till min elefant med mina små pysar. I den händelse du skulle behöva mig någon natt, så finner du mig där. Jag bor i mellanvåningen. Portvakt finns inte. Du frågar bara efter herr Gavroche. — Det är bra, sade Montparnasse. Och de skiljdes åt; Montparnasse tog vägen åt Gréve-platsen till, och Gavroche gick mot Bastiljen. Den lille femåringen, som släpades fram av sin bror, vilken i sin tur släpades fram av Gav­ roche, vände flera gånger på huvudet för att se efter om Porrichinelle skulle "synas till". Den hoprörda rotvälska, varmed Montparnasse<noinclude> <references/></noinclude> dbis9bt4et6bdhrbprtv86kfj7g7x1z 104 227009 660847 2026-10-30T17:48:40Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'varnat Gavroche för polisen, innehöll ingen annan mening än den, som uttrycktes genom de uppre­ pade assonaserna. När dessa förekomma invävda i en mening, betyder detta på franskt slangspråk, att man måste vara på sin vakt och vara noga med vad man säger.' 660847 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 268 —}}</noinclude>varnat Gavroche för polisen, innehöll ingen annan mening än den, som uttrycktes genom de uppre­ pade assonaserna. När dessa förekomma invävda i en mening, betyder detta på franskt slangspråk, att man måste vara på sin vakt och vara noga med vad man säger.<noinclude> <references/></noinclude> 166udspwxn9u5tpzzw44dpcth7hzg46 104 227010 660848 2026-10-30T17:48:59Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'väckande och fruktansvärd silhuett. Man förstod ej, vad det var. Det var ett slags symbol för fol­ kets styrka. Det var dystert, gåtfullt och ofantligt. Det var ett slags mäktigt fantom, synligt vid sidan av och över Bastiljens osynliga gengångare. Det var få främlingar, som besökte detta mo­ nument, och ingen förbigående ägnade det någon uppmärksamhet. Det föll i spillror, och varje år föllo stora stycken av murbruk bort och bildade rysliga sår. "E...' 660848 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 270 —}}</noinclude>väckande och fruktansvärd silhuett. Man förstod ej, vad det var. Det var ett slags symbol för fol­ kets styrka. Det var dystert, gåtfullt och ofantligt. Det var ett slags mäktigt fantom, synligt vid sidan av och över Bastiljens osynliga gengångare. Det var få främlingar, som besökte detta mo­ nument, och ingen förbigående ägnade det någon uppmärksamhet. Det föll i spillror, och varje år föllo stora stycken av murbruk bort och bildade rysliga sår. "Edilerna", som man sade på ele­ gant slang, hade glömt det sedan år 1814. Det stod där i sin vrå dystert och skadat, omgivet av ett stängsel av murknande pålar, vilka ständigt förorenades av druckna åkardrängar. Det var fullt av sprickor, och en bräda stack fram under svansen, högt gräs sköt upp mellan benen, och eftersom platsens nivå hade höjts under de sista trettio åren, stod monumentet i en sänka och det fö­ reföll som om den omgivande marken höll på att begrava det. Det var smutsigt, föraktat, av­ skräckande och storslaget, fult i borgarnas ögon, melankoliskt i tänkarnas. I viss mån liknade det en komposthög, som borde föras bort, och man tänkte även på ett majestät, som man ämnade halshugga. Som vi redan sagt förändrades dess utseende<noinclude> <references/></noinclude> n5tbp0y5mmx887fuhmuxjnbotu6ii3r 104 227011 660849 2026-10-30T17:49:09Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'under natten. Natten är den verkliga omgivnin­ gen för allt, som hör till skuggornas värld. När skymningen föll på, förvandlades den gamla ele­ fanten. Han blev lugn och fruktansvärd i mörk­ rets förskräckliga upphöjdhet. Tillhörande det förgångna, passade han in i natten, och mörk­ ret ökade hans storhet. Detta grova, tunga, bistra, stränga, nästan vanskapta monument, som dock utan tvivel var ma­ jestätiskt och präglat av ett storslaget och vi...' 660849 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 271 —}}</noinclude>under natten. Natten är den verkliga omgivnin­ gen för allt, som hör till skuggornas värld. När skymningen föll på, förvandlades den gamla ele­ fanten. Han blev lugn och fruktansvärd i mörk­ rets förskräckliga upphöjdhet. Tillhörande det förgångna, passade han in i natten, och mörk­ ret ökade hans storhet. Detta grova, tunga, bistra, stränga, nästan vanskapta monument, som dock utan tvivel var ma­ jestätiskt och präglat av ett storslaget och vilt allvar, har försvunnit för att lämna i ostörd besitt­ ning den slags jättestora kamin med ett rör som prydnad, vilken har ersatt den dystra befästning­ en med nio torn, ungefär på samma sätt som borgerskapet har ersatt feodaladeln. Det är helt naturligt att en kamin skall utgöra symbolen för en tid, då grytan innebär makten. Denna tid skall försvinna, den har redan försvunnit. Man börjar förstå, att även om det kan finnas styrka i en kittel, så kan den verkliga makten blott fin­ nas hos en hjärna. Med andra ord, det som för världen framåt, är icke lokomotiven utan tankar­ na. Att spänna lokomotiven framför tankarna, det kan vara en god sak, men man skall ej tro att hästen är ryttaren. I alla händelser — för att återgå till Bastilj-<noinclude> <references/></noinclude> 0sw2z3ip65uovv7s41nbx4qhr1qnmb9 104 227012 660850 2026-10-30T17:49:20Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'platsen — så hade elefantens arkitekt lyckats att i endast lera skapa något stort, under det att "ka­ minens" arkitekt ej hade lyckats göra annat än skapa en futtig sak i brons. Denna "kamin", som man har döpt till det klingande namnet Julipelaren, detta misslyckade monument över en misslyckad revolution, befann sig ännu år 1832 höljt i en ofantlig klädnad av bräder, som vi för vår del nu sakna, och omslöts av ett högt plank, vilket bidrog att helt is... 660850 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 272 —}}</noinclude>platsen — så hade elefantens arkitekt lyckats att i endast lera skapa något stort, under det att "ka­ minens" arkitekt ej hade lyckats göra annat än skapa en futtig sak i brons. Denna "kamin", som man har döpt till det klingande namnet Julipelaren, detta misslyckade monument över en misslyckad revolution, befann sig ännu år 1832 höljt i en ofantlig klädnad av bräder, som vi för vår del nu sakna, och omslöts av ett högt plank, vilket bidrog att helt isolera elefanten. Det var mot detta ställe, som mycket sparsamt upplystes av en på avstånd stående lykta, som gamängen ledde sina två kamrater. Må det tillåtas oss att här göra ett avbrott. Vi befinna oss i den enkla verkligheten och det är tjugo år sedan domstolarna inför sig hade en gosse, vilken befunnits bo i det inre av elefan­ ten på Bastiljplatsen. Sedan vi konstaterat detta, kunna vi fortsätta. När han kom fram till kolossen, fattade Gavroche den verkan som det oändligt stora kan ut­ öva på det oändligt lilla, och därför sade han: — Var icke rädda, små barn! Genom ett hål i planket nådde han fram till elefanten och hjälpte upp sina kamrater. De två<noinclude> <references/></noinclude> d1isxc3qonrl686901fi68gqrl412dl 104 227013 660851 2026-10-30T17:49:31Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'barnen voro en smula ängsliga men följde Gavroche utan att säga ett ord och litade på denna lilla försyn i trasor, som hade givit dem bröd och lovat dem bostad. Längs planket låg en stege, som om dagen an­ vändes av arbetarna i den närgränsande brädgår­ den. Med ovanlig styrka lyfte Gavroche upp den och ställde den mot ett av elefantens framben. Där stegen slutade, såg man ett svart hål rakt in i kolossens buk. Gavroche visade stegen och öppningen fö...' 660851 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 273 —}}</noinclude>barnen voro en smula ängsliga men följde Gavroche utan att säga ett ord och litade på denna lilla försyn i trasor, som hade givit dem bröd och lovat dem bostad. Längs planket låg en stege, som om dagen an­ vändes av arbetarna i den närgränsande brädgår­ den. Med ovanlig styrka lyfte Gavroche upp den och ställde den mot ett av elefantens framben. Där stegen slutade, såg man ett svart hål rakt in i kolossens buk. Gavroche visade stegen och öppningen för sina gäster och sade till dem: — Klättra upp och stig på. De båda små gossarna betraktade varandra förskrämda. — Ni äro fega, pojkar! utbrast Gavroche. Och han tilläde: — Se på mig. Han klängde sig fast vid elefantens tjocka fot och ett ögonblick senare hade han hunnit upp till öppningen utan att använda sig av stegen. Han halade sig in genom hålet som en orm ge­ nom en springa och försvann därefter; ett ögonblicl<senare sågo de båda gossarna hans bleka ansikte vid sidan av öppningen.<noinclude> <references/></noinclude> 0tcmthpbqwmpqt7754lar9khxics0ls 104 227014 660852 2026-10-30T17:49:43Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '— Så där ja, ropade han, klättra upp nu små pysar, så få ni se hur bussigt man har det här. Klättra du först, sade han till den äldre, jag räc­ ker dig handen. De små knuffade till varandra med armbågar­ na; på samma gång som gamängen skrämde dem, lugnade han dem. Regnet fortsatte att ösa ned. Den äldre repade först mod. När den yngre såg, att brodern börjat klättra ocliatt han själv stod ensam kvar mellan jättens fötter, kände han stor lu...' 660852 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 274 —}}</noinclude>— Så där ja, ropade han, klättra upp nu små pysar, så få ni se hur bussigt man har det här. Klättra du först, sade han till den äldre, jag räc­ ker dig handen. De små knuffade till varandra med armbågar­ na; på samma gång som gamängen skrämde dem, lugnade han dem. Regnet fortsatte att ösa ned. Den äldre repade först mod. När den yngre såg, att brodern börjat klättra ocliatt han själv stod ensam kvar mellan jättens fötter, kände han stor lust att gråta, men han vågade inte. Den äldre klättrade obeslutsamt upp för ste­ gen. Gavroche försökte uppmuntra honom med åtskilliga utrop, sådana som en fäktmästare an­ vänder till sina elever eller åsnedrivaren till sina åsnor. — Var inte feg! — Så där ja! — Kila på bara! — Sätt foten här! — Hit med handen! — Kläm i! När han klättrat tillräckligt högt, fattade han gossen med ett kraftigt grepp i armen och drog honom till sig. — Så är det gjort, sade han.<noinclude> <references/></noinclude> do29mfad2bw360gd5qx5hphlb006yct 104 227015 660853 2026-10-30T17:50:48Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Pojken hade lyckligt passerat öppningen. — Vänta nu på mig, sade Gavroche, min herre, var av den godheten att sitta ned. Han kröp ut genom öppningen på samma sätt som han krupit in, halade sig med en ekorres vighet ned utefter elefantens ben och hamnade slutligen på fötterna i gräset nedanför honom, fattade den lille femåringen kring livet, ställde upp honom mitt på stegen och med pojken fram­ för sig började han uppstigningen. Han ropade till den äld... 660853 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 275 —}}</noinclude>Pojken hade lyckligt passerat öppningen. — Vänta nu på mig, sade Gavroche, min herre, var av den godheten att sitta ned. Han kröp ut genom öppningen på samma sätt som han krupit in, halade sig med en ekorres vighet ned utefter elefantens ben och hamnade slutligen på fötterna i gräset nedanför honom, fattade den lille femåringen kring livet, ställde upp honom mitt på stegen och med pojken fram­ för sig började han uppstigningen. Han ropade till den äldre: — Du får draga upp honom, medan jag för på. Ett ögonblick senare var den lille gossen uppe, föst, dragen och instoppad i öppningen, utan att han ens haft tid att bliva rädd, och Gavroche, som kom efter honom, gav stegen en spark, så att den föll till marken, klappade i händerna och ro­ pade: — Så där ja, nu ha vi klarat det! Leve gene­ ral Lafayette. Efter detta utbrott tillade han: — Barn, nu äro ni hos mig. Gavroche var verkligen hemma hos sig. Sä kan det onyttiga ibland helt oväntat komma till nytta. Detta monument, som hade varit en idé av kejsaren, hade blivit en gamängs tillflykts­<noinclude> <references/></noinclude> bp2kyr6wkh81ewffywqwtfme30m5rqu 104 227016 660854 2026-10-30T17:50:57Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'ort. Pojken hade blivit mottagen och skyddad av kolossen. När brackorna iklädda sina helgdags­ kläder passerade elefanten vid Bastiljen, brukade de kasta föraktliga blickar på honom och fråga: — Vad skall egentligen den där tjäna till? Jo, den där tjänade till att under kalla, frostiga och regniga dagar skydda en liten varelse, som har varken far eller mor, varken mat eller kläder eller tak över huvudet. Den där tjänade till att taga emot den oskyldig... 660854 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 276 —}}</noinclude>ort. Pojken hade blivit mottagen och skyddad av kolossen. När brackorna iklädda sina helgdags­ kläder passerade elefanten vid Bastiljen, brukade de kasta föraktliga blickar på honom och fråga: — Vad skall egentligen den där tjäna till? Jo, den där tjänade till att under kalla, frostiga och regniga dagar skydda en liten varelse, som har varken far eller mor, varken mat eller kläder eller tak över huvudet. Den där tjänade till att taga emot den oskyldiga, som samhället icke tog sig an, den tjänade till att minska samhällets oföre­ tagsamhet. Den öppnade sig för den, för vilken alla andra dörrar voro stängda. Det såg ut, som den gamla kolossen, som stod där, överlämnad åt ohyra och åt glömska, betäckt med mögel och mossa, vacklande, maskäten och övergiven, ett slags kolossal tiggare, som förgäves bad om en vänlig blick, hade haft medlidande med den an­ dre tiggaren, den stackars pojken, som icke hade skor på fötterna, icke hade tak över huvudet, som hade stelfrusna fingrar, som var klädd i trasor ocliicke hade annan mat än den, som kastades åt honom. Därtill tjänade elefanten vid Bastil­ jen. Denna idé av Napoleon, som människorna förkastat, hade blivit återupptagen av Gud. För att realisera det som varit hans mening, skulle<noinclude> <references/></noinclude> trgzwdhhbkcey3jn587xx9qdyjy38a8 104 227017 660855 2026-10-30T17:51:06Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'kejsaren behöft både brons, järn, guld och mar­ mor; Gud behövde intet annat än detta gamla ruckel av bräder, bjälkar och murbruk. Kejsaren hade haft en genialisk dröm. I denna elefant, som stod där, väpnad, storartad, resande sin snabel, bärande sitt torn, och som överallt, runt omkring sig skulle spruta livande vattenstrålar, hade han velat likna folket; Gud hade gjort en annan sak, som var ännu mer storartad: han hade skänkt en boning åt ett stacka... 660855 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 277 —}}</noinclude>kejsaren behöft både brons, järn, guld och mar­ mor; Gud behövde intet annat än detta gamla ruckel av bräder, bjälkar och murbruk. Kejsaren hade haft en genialisk dröm. I denna elefant, som stod där, väpnad, storartad, resande sin snabel, bärande sitt torn, och som överallt, runt omkring sig skulle spruta livande vattenstrålar, hade han velat likna folket; Gud hade gjort en annan sak, som var ännu mer storartad: han hade skänkt en boning åt ett stackars barn. Den öppning, varigenom Gavroche krupit in, kunde svårligen ses utifrån, emedan den var gömd under elefantens buk och emedan den var så smal, att endast kattor och pojkar kunde tränga sig tram där. — Nu börja vi, sade Gavroche, med att säga till portvakten, att vi icke äro hemma. Han rörde sig i mörkret med säkerheten hos den, som känner till varenda vrå i sin bostad, och han grep tag uti en planka, varmed han stängde öppningen. Gavroche försvann åter i mörkret. Barnen hörde ljudet av tändstickor, som doppades ned i en fosforsflaska. Andra elddon funnos ännu icke; doppflaskan representerade framåtskridandet. Ett plötsligt ljussken bländade dem; Gavroche Victor Hugo IX 10<noinclude> <references/></noinclude> 1gokfplvoku4sym1k3o1v16sq9843i8 104 227018 660856 2026-10-30T17:51:14Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'hade tänt på en lunta doppad i tjära, som osade mer än den lyste, och som gav ett dunkelt be­ grepp om elefantens inre. Gavroches båda gäster sågo sig omkring och erforo ungefär samma känslor som den, vilken be­ fann sig i det inre av ett stort Heidelbergervinfat, eller som Jonas, som befann sig i den bib­ liska valfiskens buk. Ett helt skelett visade sig för deras ögon och omgav dem. Ovanför sig sågo de en lång, brun planka, från vilken på vissa mell... 660856 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 278 —}}</noinclude>hade tänt på en lunta doppad i tjära, som osade mer än den lyste, och som gav ett dunkelt be­ grepp om elefantens inre. Gavroches båda gäster sågo sig omkring och erforo ungefär samma känslor som den, vilken be­ fann sig i det inre av ett stort Heidelbergervinfat, eller som Jonas, som befann sig i den bib­ liska valfiskens buk. Ett helt skelett visade sig för deras ögon och omgav dem. Ovanför sig sågo de en lång, brun planka, från vilken på vissa mellanrum sidobjälkar gingo ut, så att det hela påminde om en ryggrad med sina revben; delar av murbruk hängde kvar liksom inälvor och oerhörda spindelvävar, spända från den ena si­ dan till den andra, utgjorde dammfyllda mellan­ gärden. Här och där i krokarna syntes stora mörka fläckar, vilka liksom tycktes hava liv och flyttade sig med hastig fart och med tvära och kantiga rörelser. Ifrån elefantens rygg hade så mycket murbruk fallit ned, att häligheten blivit utjämnad och man kunde gå där liksom på ett golv. Den minste höll sig tätt intill sin bror och sade med halvhög röst: — Vad här är svart. Dessa ord gåvo Gavroche anledning att tala.<noinclude> <references/></noinclude> jqvvjw4b8brsfepu2ujdwazm4yate8n 104 227019 660857 2026-10-30T17:51:23Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'De båda barnen sågo så förskräckta ut, att han fann det nödvändigt att säga några allvarliga ord. — Vad är det för smörja du pratar! utbrast han Är det inte fint nog kanske? Passar det inte? Du vill kanske hellre bo i Tullerlerna eller är du kanske dum? Tala då om det. Jag vill bara tala om, att jag inte låter leka med mig. En smula stränghet är alltid nyttig mot rädsla. Det brukar lugna Gossarna närmade sig Gavroche. Faderligt rörd av denna fört...' 660857 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 279 —}}</noinclude>De båda barnen sågo så förskräckta ut, att han fann det nödvändigt att säga några allvarliga ord. — Vad är det för smörja du pratar! utbrast han Är det inte fint nog kanske? Passar det inte? Du vill kanske hellre bo i Tullerlerna eller är du kanske dum? Tala då om det. Jag vill bara tala om, att jag inte låter leka med mig. En smula stränghet är alltid nyttig mot rädsla. Det brukar lugna Gossarna närmade sig Gavroche. Faderligt rörd av denna förtrolighet, övergick Gavroche ifrån den stränga tonen till den milda och vändande sig till den lille sade han: — Din lille dumbom, hans röst hade ett smek­ samt tonfall, det är därute som det är mörkt. Där­ ute regnar det, härinne regnar det icke; därute blåsa kalla vindar, här känns icke en enda fläkt; därute finns människor i massor, härinne finns inte en människa; därute lyser ick en stråle, härinne brinner mitt ljus. Skulle det inte vara till­ räckligt. De båda barnen började se sig omkring i bo­ staden med mindre rädsla, men Gavroche lät dem icke få så lång tid på sig för att beskåda allt. — Skynda på nu, sade han.<noinclude> <references/></noinclude> 1nunyawrghvacpsd8ggerdh8w15q3pf 104 227020 660858 2026-10-30T17:51:36Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Och han föste dem fram till det, som vi äro lyckliga nog att kunna kalla rummets bakgrund. Där fanns hans säng. Gavroche hade en riktig säng, det vill säga, han hade en madrass, ett täcke och en alkov med förhänge. Madrassen utgjordes av en halmmatta, täcket var ett stycke grovt grått ylletyg, men varmt och nästan nytt. Här skola vi nu beskriva alkoven. Tre ganska långa stänger voro nedstuckna i golvets grus, det vill säga på elefantens buk, två fra... 660858 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 280 —}}</noinclude>Och han föste dem fram till det, som vi äro lyckliga nog att kunna kalla rummets bakgrund. Där fanns hans säng. Gavroche hade en riktig säng, det vill säga, han hade en madrass, ett täcke och en alkov med förhänge. Madrassen utgjordes av en halmmatta, täcket var ett stycke grovt grått ylletyg, men varmt och nästan nytt. Här skola vi nu beskriva alkoven. Tre ganska långa stänger voro nedstuckna i golvets grus, det vill säga på elefantens buk, två framtill och en bakom och de voro upptill sam­ manbundna med ett band och bildade på så sätt en pyramidalisk ställning. Denna ställning upp­ bar ett nät av metalltråd, som var helt enkelt lagt ovanpå, men som kvarhölls vid de upprättstående stängerna medels stålringar. Invid golvet låg en rad stenar, vilka fasthöllo nätet, så att ingenting kunde tränga sig emellan. Nätet var ett ståltråds­ nät, sådant som begangnas till fågelburar i menagerier. Gavroches säng befann sig under detta nät alldeles som i en fågelbur. Det hela liknade ett eskimåtält. Det nu omtalade nätet utgjorde sänggardiner­ na. Gavroche lossade på de stenar, som fasthöllo<noinclude> <references/></noinclude> fmqcoo1owedq9o24dug9hga3yrkep1q 104 227021 660859 2026-10-30T17:51:45Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'nätet, och de båda ändarna därav, som lågo över varandra, skilde sig åt. — Stig på, pojkar, men på alla fyra, sade Gavroche. Han lät sina båda gäster försiktigt krypa in i buren, därefter kröp han själv in, lade ste­ narna tillrätta efter sig och tillslöt därefter öpp­ ningen. De hade lagt sig på mattan alla tre. Hur små de än voro, skulle dock ingen av dem kunnat stå upprätt i alkoven. Gavroche hade allt­ jämt sin vaxstapel i handen. —...' 660859 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 281 —}}</noinclude>nätet, och de båda ändarna därav, som lågo över varandra, skilde sig åt. — Stig på, pojkar, men på alla fyra, sade Gavroche. Han lät sina båda gäster försiktigt krypa in i buren, därefter kröp han själv in, lade ste­ narna tillrätta efter sig och tillslöt därefter öpp­ ningen. De hade lagt sig på mattan alla tre. Hur små de än voro, skulle dock ingen av dem kunnat stå upprätt i alkoven. Gavroche hade allt­ jämt sin vaxstapel i handen. — Nu, sade han, måste vi sova. Nu släcks belysningen. — Herrn, frågade den äldre av bröderna, i det han pekade på galleriet, vad skall det tjäna till? — Det, sade Gavroche högtidligt, det är för råttornas skull. — Sov nu. Emellertid kände han sig nästan nödsakad att upplysa de små om vissa saker och tilläde där­ för några ord: — Allt detta har jag hämtat i Jardien des Plan­ tes. Det har tillhört djuren. Det finns ett helt magasin. Man behöver bara klättra över en mur, hoppa in genom ett fönster och krypa under en<noinclude> <references/></noinclude> cj1ie9z0pfdgrztdckf9eadxw2b2n8j 104 227022 660860 2026-10-30T17:51:53Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'dörr, sedan hämtar man så mycket man har lust till. Under det han talade, stoppade han en del av täcket omkring den minste, vilken mumlade: — 0, vad här är skönt och varmt! Gavroche kastade en belåten blick på täcket. — Det är också från Jardin des Plante, sade han, jag har tagit det ifrån aporna. Och pekande på mattan, varpå de lågo och vil­ ken var tjock och bra, sade han: — Den har tillhört giraffen. Efter en stund fortfor han: — Kreaturen h...' 660860 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 282 —}}</noinclude>dörr, sedan hämtar man så mycket man har lust till. Under det han talade, stoppade han en del av täcket omkring den minste, vilken mumlade: — 0, vad här är skönt och varmt! Gavroche kastade en belåten blick på täcket. — Det är också från Jardin des Plante, sade han, jag har tagit det ifrån aporna. Och pekande på mattan, varpå de lågo och vil­ ken var tjock och bra, sade han: — Den har tillhört giraffen. Efter en stund fortfor han: — Kreaturen hade allt detta. Jag har tagit det ifrån dem. De blevo icke onda för det. Jag sa­ de till dem: Elefanten skall ha det. Efter ännu en stunds tystnad sade han: — Man klättrar över murarna och struntar i vakten. Så går det till. De båda barnen betraktade med både skräck och vördnad denne förfärande och uppfinnings­ rike gamäng, vilken, liksom de ensam i värl­ den, var liten och klen som de, men som ändock besatt någonting, som syntes dem underbart och övernaturligt, och i vars anletsdrag man kunde finna en gycklares alla grimaser parade med det mest naiva och förtjusande småleende.<noinclude> <references/></noinclude> hkiyj6yfupw7g3b7hmmu2o092l77xeb 104 227023 660861 2026-10-30T17:52:01Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '— Herrn, frågade den äldre helt blygt, herm är således inte rädd för polisen? Gavroche inskränkte sig till att svara: — Parvel, man säger inte polisen, man säger snokarna! Den lille låg med vidöppna ögon men sade ic­ ke ett ord. Han låg vid ena sidan av mattan, den äldre låg i mitten, och Gavroche bredde över ho­ nom täcket med lika stor ömhet som någon mor och sköt upp mattan under hans huvud med en mängd gamla trasor, så att barnet erhöll e...' 660861 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 283 —}}</noinclude>— Herrn, frågade den äldre helt blygt, herm är således inte rädd för polisen? Gavroche inskränkte sig till att svara: — Parvel, man säger inte polisen, man säger snokarna! Den lille låg med vidöppna ögon men sade ic­ ke ett ord. Han låg vid ena sidan av mattan, den äldre låg i mitten, och Gavroche bredde över ho­ nom täcket med lika stor ömhet som någon mor och sköt upp mattan under hans huvud med en mängd gamla trasor, så att barnet erhöll en or­ dentlig huvudkudde. Därefter vände han sig till den äldre: — Nå, här mår man inte så illa, skulle jag tro. — Nejdå, svarade gossen och betraktade Gav­ roche såsom man skulle betrakta en räddande än­ gel. De stackars båda genomvåta barnen började nu bliva uppvärmda igen. — Men säg, fortsatte Gavroche, varför llpade ni för en stund sedan? Och visande på den lille, sade han: — Om en sådan liten stackare är det ingen­ ting att säga, men att en så stor grabb som du skall lipa, det är för tokigt; man ser ju ut som ett får, när man gråter.<noinclude> <references/></noinclude> 7lteqki60ds33onua8vf91qbu8pakn7 104 227024 660862 2026-10-30T17:52:10Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '— Ja men, sade barnet, vi ha ju ingenstans att bo och vi visste ju inte vart vi skulle gå. — Ditt får, återtog Gavroche, man säger ki­ nesa. — Och förresten var det hemskt att vara en­ samma hela natten. — Man säger inte natten, man säger "det svarta". — Tack herrn, sade barnet. — Hör på, sade Gavroche, man skall aldrig lipa för ingenting. Jag skall taga vård om er. Ni ska få se så roligt vi ska ha. I sommar ska vi gå till la Glaciéere med Na...' 660862 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 284 —}}</noinclude>— Ja men, sade barnet, vi ha ju ingenstans att bo och vi visste ju inte vart vi skulle gå. — Ditt får, återtog Gavroche, man säger ki­ nesa. — Och förresten var det hemskt att vara en­ samma hela natten. — Man säger inte natten, man säger "det svarta". — Tack herrn, sade barnet. — Hör på, sade Gavroche, man skall aldrig lipa för ingenting. Jag skall taga vård om er. Ni ska få se så roligt vi ska ha. I sommar ska vi gå till la Glaciéere med Navet, en av mina kamra­ ter, och här skola vi bada och springa nakna på stranden utefter Austerlitzbron, så göra vi tvätterskorna förargade. De gräla och skrika, ack, om du bara visste hur arga de bliva! Sedan sko­ la vi gå och se på skelettet. Det är en levande man, som finns på Champs-Elysés. Han är ma­ ger må du tro. Sedan skall jag gå på teatern med dig. Jag skall visa er Frédérick-Lemaitre. Jag har biljetter, jag känner skådespelarna och jag har till och med en gång själv varit med i en pjäs. Vi voro några pojkar, som fingo springa under ett skynke, som skulle föreställa havet. Och så skall vi se på vildarna. Men det är bara livat med<noinclude> <references/></noinclude> azuegdux2zzv8jglndk4xhnwvlowa7x 104 227025 660863 2026-10-30T17:52:20Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'de vildarna. De ha rosafärgade trikåer, som sitta i skrynklor, och deras armbågar äro stoppade med vit tråd. Sedan ska vi gå på operan, vi gå in med klacken. På operan är det en respektabel samling, men småteatrarnas klack tycker jag inte om. Kan du tänka dig, att på operan betala de ända till tjugo sous, sådana dumbommar. Och sedan skola vi gå till giljotinen. Jag skall visa er bödeln, han bor på Marais-gatan. Det är herr Sanson. Det finns en brevlåd... 660863 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 285 —}}</noinclude>de vildarna. De ha rosafärgade trikåer, som sitta i skrynklor, och deras armbågar äro stoppade med vit tråd. Sedan ska vi gå på operan, vi gå in med klacken. På operan är det en respektabel samling, men småteatrarnas klack tycker jag inte om. Kan du tänka dig, att på operan betala de ända till tjugo sous, sådana dumbommar. Och sedan skola vi gå till giljotinen. Jag skall visa er bödeln, han bor på Marais-gatan. Det är herr Sanson. Det finns en brevlåda på hans dörr. Ack, man kan roa sig utmärkt. I detta ögonblick föll en droppe vax på Gavroches hand, och detta återförde honom till verk­ ligheten. — Katten också! sade han, nu är veken utbrunnen. Passa på! Jag har icke råd att lägga ut mer än en sou i månaden för belysning. När man lägger sig, skall man sova. Vi ha tid att läsa herr Paul de Kocks romaner. Om ljuset brinner, kan det synas på gatan igenom sprin­ gorna, och snokarna få icke lov att veta, att vi äro här. — Och sedan, inföll blygsamt den äldre, vilken ensam vågade tala med Gavroche och någon gång giva honom ett svar, så kunde en gnista falla i<noinclude> <references/></noinclude> 0otjf0whknrxc4cawv9pk9tgudzmw1t 104 227026 660864 2026-10-30T17:52:29Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'halmen och det kunde göra så att hela huset brann upp. — Man säger icke huset brinner upp, man sä­ ger luntan har tuttat fyr, sade Gavroche. Ovädret tilltog, man hörde emellan åskknallarna hur störtregnet sköljde ned utefter kolossens rygg. — Nu lura vi regnet, sade Gavroche, men det roar mig att höra hur det forsar utefter de långa benen. Vintern är en dumbom; den besvärar sig förgäves, den kan inte väta ned oss, och det är det, som retar honom, de...' 660864 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 286 —}}</noinclude>halmen och det kunde göra så att hela huset brann upp. — Man säger icke huset brinner upp, man sä­ ger luntan har tuttat fyr, sade Gavroche. Ovädret tilltog, man hörde emellan åskknallarna hur störtregnet sköljde ned utefter kolossens rygg. — Nu lura vi regnet, sade Gavroche, men det roar mig att höra hur det forsar utefter de långa benen. Vintern är en dumbom; den besvärar sig förgäves, den kan inte väta ned oss, och det är det, som retar honom, den gamle vattenpumparen. Detta uttalande om åskvädret, för vilket Gav­ roche alls icke var rädd, han var vis som en filo­ sof av nittonde århundradet, efterföljdes av en väl­ dig blixt, så bländande, att den till och med syn­ tes genom springan i elefantens buk. Nästan i samma ögonblick rungade åskan fruktansvärt. De båda små gossarne gåvo upp ett skrik och satte sig upp så häftigt, att de höllo på att välta om­ kull tältet; Gavroche visade dem sitt modiga an­ sikte och besvarade åskknallen med ett flatskratt. — Lugna er, barn. Riv inte ner hela byggnaden. Det var förresten en stilig åska, minsann var det sä. Inte gör den där lilla blixten någon skada. Det där gjorde den gode Guden riktigt bra, nästan lika bra som på teatern.<noinclude> <references/></noinclude> 2evec5hplqrit1y0jyym7081f0s2mgx 104 227027 660865 2026-10-30T17:52:39Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'När han sagt detta, ordnade han till i sitt sovtält, sade vänligt till gossarne, att de skulle lägga sig, tryckte ned deras knän, för att de skulle kunna ligga riktigt raka och sade: — När vår Herre tänder sitt ljus, så släcker jag mitt. Barn, nu måste vi sova. Det är farligt att icke sova. Svep nu in er ordentligt, för nu släc­ ker jag. Äro ni färdiga? — Ja, mumlade den äldre, och jag har det så bra. Det känns alldeles som om jag hade en dun­ k...' 660865 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 287 —}}</noinclude>När han sagt detta, ordnade han till i sitt sovtält, sade vänligt till gossarne, att de skulle lägga sig, tryckte ned deras knän, för att de skulle kunna ligga riktigt raka och sade: — När vår Herre tänder sitt ljus, så släcker jag mitt. Barn, nu måste vi sova. Det är farligt att icke sova. Svep nu in er ordentligt, för nu släc­ ker jag. Äro ni färdiga? — Ja, mumlade den äldre, och jag har det så bra. Det känns alldeles som om jag hade en dun­ kudde under huvudet. — Man säger inte huvudet, utbrast Gavroche, man säger knoppen. De båda barnen närmade sig varandra. Gav­ roche ordnade mattan, varpå de lågo, drog täcket över dem och sade för tredje gången: — Nu sover vi. Sedan släckte han ljuset. Han hade knappast hunnit släcka ljuset, förrän en märkvärdig darrning kändes i hela tältet i vilket de lågo. De hörde ett märkvärdigt rasslande, liksom voro klor och tänder i arbete på mässings­ tråden. Detta ljud åtföljdes av alla sorters pip och gnäll. Den lille femårige gossen, som hörde detta ovä­ sen över sitt huvud, genomisades av rädsla. Han<noinclude> <references/></noinclude> 5hxz1hukj8e80a0pxyv8v8jfgk01g7b 104 227028 660866 2026-10-30T17:52:48Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'vidrörde med armbågen sin äldre bror, men denne hade redan somnat, såsom Gavroche hade befallt honom. Den lille var nu så förskrämd, att han måste tilltala Gavroche, men han talade helt lågt och nästan utan att andas; han sade: — Herrn. — Vad vill du? frågade Gavroche, vilken just slutit sina ögon. — Vad är detta? — Det är råttorna, svarade Gavroche. Och därmed lade han åter ned huvudet på mat­ tan. Råttorna, som verkligen funnos i tusental i...' 660866 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 288 —}}</noinclude>vidrörde med armbågen sin äldre bror, men denne hade redan somnat, såsom Gavroche hade befallt honom. Den lille var nu så förskrämd, att han måste tilltala Gavroche, men han talade helt lågt och nästan utan att andas; han sade: — Herrn. — Vad vill du? frågade Gavroche, vilken just slutit sina ögon. — Vad är detta? — Det är råttorna, svarade Gavroche. Och därmed lade han åter ned huvudet på mat­ tan. Råttorna, som verkligen funnos i tusental inne i elefanten, och som utgjorde de rörliga svarta fläckar, om vilka vi redan talat, hade hållit sig i styr, så länge ljuset brann, men så snart elefantens inre åter blivit mörkt och de kände lukten av kött, hade de i hela massor störtat sig över Gavroches tält, klättrat ända upp på toppen utav det och gnagde nu i ståltrådsnätet för att komma in i det. Den lille kunde emellertid icke somna. — Herrn, sade han omigen. — Vad är det? frågade Gavroche. — Vad menas med råttorna? — Det är mössen. Denna förklaring lugnade barnet något. Han<noinclude> <references/></noinclude> rf0vhspng9etakzr2q67lcvp8t33wiz 104 227029 660867 2026-10-30T17:52:57Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'hade någon gång i sitt liv sett små vita möss, och för dem hade han aldrig varit rädd; han fortsatte dock att fråga: — Herrn. — Vad vill du? sade Gavroche. — Varför har ni ingen katt? — Jag har haft en, svarade Gavroche, jag har burit hit en, men han blev uppäten. Denna andra förklaring upphävde verkningen av den första, och gossen började åter att darra. Sam­ talet mellan honom och Gavroche upptogs för fjär­ de gången. — Herrn.§ — Ja....' 660867 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 289 —}}</noinclude>hade någon gång i sitt liv sett små vita möss, och för dem hade han aldrig varit rädd; han fortsatte dock att fråga: — Herrn. — Vad vill du? sade Gavroche. — Varför har ni ingen katt? — Jag har haft en, svarade Gavroche, jag har burit hit en, men han blev uppäten. Denna andra förklaring upphävde verkningen av den första, och gossen började åter att darra. Sam­ talet mellan honom och Gavroche upptogs för fjär­ de gången. — Herrn.§ — Ja. — Vem var det som blev uppäten? — Katten. — Vem har ätit upp katten? — Råttorna. — Mössen? — Ja, råttorna. Förbluffad av att höra, att möss kunde äta kat­ tor, frågade han: — Herrn, kunna de äta opp oss också, de där mössen? — Kanske, svarade Gavroche.<noinclude> <references/></noinclude> cz2rs8aefpwawjpryr31esva3zddfom 104 227030 660868 2026-10-30T17:53:08Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Barnets rädsla hade nu nått sin höjdpunkt, men Gavroche tilläde: — Var inte ängslig! De kunna icke komma in. Och förresten så är ju jag här. Se här, tag min hand. Var nu tyst och sov! Gavroche fattade den yngres hand tvärs över brodern. Barnet tryckte handen intill sig oclikän­ de sig lugn. Mod och kraft meddelas ofta på ett hemlighetsfullt sätt. Det hade åter blivit tyst om­ kring dem. Ljudet hade skrämt bort och avlägs­ nat råttorna; när de eft...' 660868 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 290 —}}</noinclude>Barnets rädsla hade nu nått sin höjdpunkt, men Gavroche tilläde: — Var inte ängslig! De kunna icke komma in. Och förresten så är ju jag här. Se här, tag min hand. Var nu tyst och sov! Gavroche fattade den yngres hand tvärs över brodern. Barnet tryckte handen intill sig oclikän­ de sig lugn. Mod och kraft meddelas ofta på ett hemlighetsfullt sätt. Det hade åter blivit tyst om­ kring dem. Ljudet hade skrämt bort och avlägs­ nat råttorna; när de efter några minuter återvände och rasade med förnyade krafter, gjorde det ingen­ ting; de tre pojkarna lågo redan djupt insomnade och hörde intet. Nattens timmar svunno. Mörkret lägrade sig över Bastiljplatsen, kalla vindar, blandade med regn, ilade över densamma, patrullerna, som noga bevakade portar, gränder och gathörn samt sökte efter lösdrivare, gingo tysta förbi elefanten; belätet stod där orörligt med ögonen öppna i mörk­ ret, den tycktes försjunken i drömmar och den föreföll liksom belåten med den goda gärning, som den utförde; den skyddade tre små sovande barn emot regn och emot människorna. För att förstå det följande, måste man på­ minna sig, att gardet på Bastiljplatsen vid denna<noinclude> <references/></noinclude> 29u90p6dde9dr27lal2nbb19typsobr 104 227031 660869 2026-10-30T17:53:19Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'tid befann sig vid dess motsatta sida, att allt som tilldrog sig i närheten av elefanten icke kunde vare sig ses eller höras av vakten. Mot slutet av den timme, vilken föregår grynin­ gen, kom en person springande från Saint Antoinegatan, passerade över platsen förbi den stora in­ hägnaden kring juli-kolonnen samt smög sig ut­ efter staketet ända fram till elefanten. Om något ljussken fallit på denne man, så skulle man att döma av hans genomvåta kläde... 660869 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 291 —}}</noinclude>tid befann sig vid dess motsatta sida, att allt som tilldrog sig i närheten av elefanten icke kunde vare sig ses eller höras av vakten. Mot slutet av den timme, vilken föregår grynin­ gen, kom en person springande från Saint Antoinegatan, passerade över platsen förbi den stora in­ hägnaden kring juli-kolonnen samt smög sig ut­ efter staketet ända fram till elefanten. Om något ljussken fallit på denne man, så skulle man att döma av hans genomvåta kläder förstått, att han varit ute i regnet hela natten. Framkommen till elefanten, gav han ifrån sig ett egendomligt ljud, vilket icke skulle kunna sägas tillhöra något mänskligt språk, och vilket endast en papegoja skulle kunna efterhärma. Han upprepade två gån­ ger detta ljud, vilket, om det skulle uttryckas med bokstäver, skulle sett ut ungefär så här: — Kiri kikioul Efter andra skriket hördes en klar, glad och ung­ domlig röst svara från elefantens inre: — Ja. Nästan omedelbart därefter föll plankan, som tjänade till att stänga öppningen, och ut kom en pojke, som gled ned utefter elefantens ben och vigt hoppade ned bredvid mannen. Det var Gavroche. Mannen var Montparnasse.<noinclude> <references/></noinclude> 44qn2wbuaprasxcwkucc6nzij7f9pbh 104 227032 660870 2026-10-30T17:53:28Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Med det där skriket Kirikikiou menades utan tvivel det, som gossen uttryckt med orden: — Fråga efter herr Gavroche. När han hört ljudet, hade han hastigt vaknat, stigit upp ur sin alkov och noga stängt till gallret efter sig, därefter hade han öppnat luckan och gått ut. Mannen och pojken kände genast igen varandra i dunklet; Montparnasse inskränkte sig till att säga: — Vi behöva dig. Följ med och hjälp oss. Gamängen frågade ingenting vidare. — Jag...' 660870 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 292 —}}</noinclude>Med det där skriket Kirikikiou menades utan tvivel det, som gossen uttryckt med orden: — Fråga efter herr Gavroche. När han hört ljudet, hade han hastigt vaknat, stigit upp ur sin alkov och noga stängt till gallret efter sig, därefter hade han öppnat luckan och gått ut. Mannen och pojken kände genast igen varandra i dunklet; Montparnasse inskränkte sig till att säga: — Vi behöva dig. Följ med och hjälp oss. Gamängen frågade ingenting vidare. — Jag är klar! sade han. Sedan gåvo de sig iväg åt Saint-Antoine-gatan, varifrån Montparnasse kommit; de ilade fram med raska steg mellan den långa raden av åkdon från landet; de begiva sig vid denna tid i väg mot hal­ larna. Bönderna, som lågo hopkrupna i sina vagnar emellan grönsaker och redskap, till hälften sovan­ de och insvepta ända upp över ögonen i sina kap­ por för regnets skull, gåvo icke akt på de båda vandrarna.<noinclude> <references/></noinclude> px3m2slqjfetnr0r81nnldcimsszxil 104 227033 660871 2026-10-30T17:53:41Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Det olämpliga med dessa celler, vilka som man ser icke äro fängelsehål, består däri, att fångarna tvingas till grubbel i stället för att de borde arbeta. Brujon hade grubblat, och när han hade lämnat straffcellen, hade han med sig ett rep. Som han ansågs vara mycket farlig, fick han icke stanna på cour Charlemagne utan flyttades till nybyggnaden. Det första, som mötte honom där, var Gueulemer, det andra var en spik; Gueulemer utgjorde så att säga brot... 660871 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 294 —}}</noinclude>Det olämpliga med dessa celler, vilka som man ser icke äro fängelsehål, består däri, att fångarna tvingas till grubbel i stället för att de borde arbeta. Brujon hade grubblat, och när han hade lämnat straffcellen, hade han med sig ett rep. Som han ansågs vara mycket farlig, fick han icke stanna på cour Charlemagne utan flyttades till nybyggnaden. Det första, som mötte honom där, var Gueulemer, det andra var en spik; Gueulemer utgjorde så att säga brottet, spiken utgjorde friheten. Det är tid att vi göra oss ett fullständigt be­ grepp om Brujon. Hans utseende lade i dagen såväl klen hälsa och svaghet som illmarighet och intelligens; han var en tjuv med smilande blickar och otäcka småleenden. Hans blick var ett resul­ tat av hans vilja, småleendet var en följd av hans natur. Han hade stor framgång i sina studier i det yrke, som han utövade; hans blickar hade varit riktade på taken och han var särdeles skicklig i konsten att stjäla takplåt och plocka bort blyrännor. Det som gjorde ögonblicket så gynnsamt för ett rymningsförsök var detta, att inan just då höll på med lagning av fängelsets tak. Saint Bernhardsgården var nu icke alldeles isolerad ifrån cour Charlemagne och cour Saint-Louis. Uppe i höjden<noinclude> <references/></noinclude> fj0156b1wpo9t0cyxz6ydrn8vcktwnx 104 227034 660872 2026-10-30T17:53:50Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'funnos både stegar och byggnadsställningar; med andra ord broar och trappsteg ut till frihetens sida. Nybyggnaden, vilken var något av det mest ömkliga och förfallna i denna världen, var den sva­ ga punkten inom fängelset. Väggarna voro till den grad uppfrätta av salpeter, att man blivit tvingad att bekläda sovsalarnas valv med träbjälkar, eme­ dan stenar nedföllo ifrån valvet på fångarnas brit­ sar. Trots detta förfallna tillstånd begick man det fel...' 660872 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 295 —}}</noinclude>funnos både stegar och byggnadsställningar; med andra ord broar och trappsteg ut till frihetens sida. Nybyggnaden, vilken var något av det mest ömkliga och förfallna i denna världen, var den sva­ ga punkten inom fängelset. Väggarna voro till den grad uppfrätta av salpeter, att man blivit tvingad att bekläda sovsalarnas valv med träbjälkar, eme­ dan stenar nedföllo ifrån valvet på fångarnas brit­ sar. Trots detta förfallna tillstånd begick man det felet att inspärra de farligaste fallen i ny­ byggnaden. Nybyggnaden bestod av fyra sovsalar, belägna ovanpå varandra, samt av en vind, kallad le BelAir. En stor skorstenspipa, förmodligen härstam­ mande ifrån något kök i det forna hertigliga pa­ latset, gick genom bottenvåningen, genom de fyra våningarna, genom sovsalarna, i vilken den bildade en tillplattad pelare, och sköt upp högt över taket. Gueulemer och Brujon bodde i samma sovsal. Man hade försiktigtvis placerat dem uti nedersta våningen. Slumpen gjorde, att huvudgärden på deras sängar gränsade intill skorstenspipan. Thénardier befann sig alldeles över deras huvu­ den uti den ovanför belägna vinden. En promenerande, som stannar på Culture-Sainte-Catherine-gatan, efter det han passerat brand­<noinclude> <references/></noinclude> l6yyco44aur8ifar62cx0upryyz3l7q 104 227035 660873 2026-10-30T17:53:59Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'stationen, finner framför inkörsporten till badhu­ set en med blommor och träd i krukor uppfylld gård, som i fonden begränsas av en med två flyglar försedd rotunda med gröna luckor, en dröm av Jean Jacques. För knappa tio år sedan höjde sig över denna rotunda en stor, kal, rysansvärd mur, mot vilken den stödde sig. Detta var ringmuren kring den gång, där ronderna i fängelset la Force gingo vakt. Muren bakom denna rotunda var som att skymta Milton bak... 660873 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 296 —}}</noinclude>stationen, finner framför inkörsporten till badhu­ set en med blommor och träd i krukor uppfylld gård, som i fonden begränsas av en med två flyglar försedd rotunda med gröna luckor, en dröm av Jean Jacques. För knappa tio år sedan höjde sig över denna rotunda en stor, kal, rysansvärd mur, mot vilken den stödde sig. Detta var ringmuren kring den gång, där ronderna i fängelset la Force gingo vakt. Muren bakom denna rotunda var som att skymta Milton bakom Berquin. Huru hög muren än var, höjde sig dock över den ett ännu mörkare och svartare tak. Detta var nybyggnadens tak. Man såg där fyra med järn­ galler försedda vindskupor; det var fönsterna, vilka tillhörde den så kallade Bel-Air-vinden. En skorsten höjde sig över taket; detta var skorste­ nen, som genomgick sovsalarna. Denna Bel-Air-vind, som tillhörde nybyggna­ den, var en sorts stor hall, stängd med tredubbla järngaller oclidörrar, beslagna med järnplåt, vilka fasthöllos av ofantliga järnspik. När man inträd­ de där ifrån norra sidan räknat, hade man till vän­ ster de fyra kuporna och till höger mitt emot ku­ porna fyra ganska stora fyrkantiga burar, vilka skildes ifrån varandra medels smala gångar, som<noinclude> <references/></noinclude> d020f6esvesrelgj7p7ghbqmrmivhct 104 227036 660874 2026-10-30T17:54:13Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'till manshöjd bestodo av tegel men senare ända upp till taket av järnstänger. Thénardier hade suttit inlåst i en av dessa burar sedan natten till den 3 februari. Man har aldrig lyckats komma underfund med på vad sätt och med vems hjälp han lyckats skaffa sig en flaska av det vin, som lär vara uppfunnet av Desrues, och vilket inne­ håller ett sömnmedel, vilket blivit beryktat genom sammanslutningen "Sovarna". Det finnes i varje fängelse en mängd opåli... 660874 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 297 —}}</noinclude>till manshöjd bestodo av tegel men senare ända upp till taket av järnstänger. Thénardier hade suttit inlåst i en av dessa burar sedan natten till den 3 februari. Man har aldrig lyckats komma underfund med på vad sätt och med vems hjälp han lyckats skaffa sig en flaska av det vin, som lär vara uppfunnet av Desrues, och vilket inne­ håller ett sömnmedel, vilket blivit beryktat genom sammanslutningen "Sovarna". Det finnes i varje fängelse en mängd opålitliga personer bland bevakningen, vilka till hälften äro fångknektar, till hälften tjuvar, och vilka bruka vara behjälpliga vid rymningar och vilka bruka ge polisen tillfälle att förtjäna dubbelt, emedan denne därigenom kan taga mutor-från två håll. Samma natt som lille Gavroche hade tagit hand om de båda vilsegångna barnen, hade Brujon och Gueulemer, vilka visste att Babet, som rymt på morgonen, väntade på dem ute på gatan tillsam­ mans med Montparnasse, försiktigt stigit upp ur sina sängar och med den spik, som Brujon funnit, börjat genomborra skorstenspipan, mot vilken de­ ras sängar stödde sig. Murbruket föll ned på Brujons säng, och man hörde hur det rasade. Störtregnet, blandat med åska, skakade dörrarna och det åstadkom ett fruktansvärt oväsen inom fängel­<noinclude> <references/></noinclude> j8nyz86brkvpd03u4whkqx3xpupg66n 104 227037 660875 2026-10-30T17:54:22Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'set, vilket var lyckligt för dem. De av fångarna, som tycktes vakna, somnade in igen och brydde sig icke om Brujon och Gueulemer. Brujon var kvick och vig, Gueulemer var kraftig och stark. Innan det minsta ljud hunnit nå fram till den fång­ knekt, som låg i den gallerförsedda cellen, ifrån vilken man kunde se in i sovsalarna, var muren genomborrad och fångarna hade klättrat upp ge­ nom skorstenspipan, brutit sig igenom järngallret, som stängde skorste... 660875 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 298 —}}</noinclude>set, vilket var lyckligt för dem. De av fångarna, som tycktes vakna, somnade in igen och brydde sig icke om Brujon och Gueulemer. Brujon var kvick och vig, Gueulemer var kraftig och stark. Innan det minsta ljud hunnit nå fram till den fång­ knekt, som låg i den gallerförsedda cellen, ifrån vilken man kunde se in i sovsalarna, var muren genomborrad och fångarna hade klättrat upp ge­ nom skorstenspipan, brutit sig igenom järngallret, som stängde skorstenspipans övre öppning, och befunno sig nu ute på taket. Regnet och stormen fortsatte med fördubblad styrka, och taket var glatt — Vilken lycklig natt för en rymning, sade Brujon. En avgrund av sex fots bredd och åttio fots djup skilde dem från den förut omtalade ringmuren. På botten av denna avgrund sågo de en vaktposts gevär glimma i mörkret. Vid resterna av järn­ gallret över skorstenspipan fastbundo de nu den ena ändan av den lina, som Brujon förfärdigat i sin straffcell, kastade andra ändan över ringmuren och svingade sig med ett språng över avgrunden, klängde sig fast vid ett utskjutande tak, klevo över detta och halade sig långsamt efter varandra ut på ett annat tak i närheten. De drogo linan till sig,<noinclude> <references/></noinclude> iji9v5c8hbbxr17cjrkp0kj9enpprlu 104 227038 660876 2026-10-30T17:54:33Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'hoppade ned på badhusets gård, passerade över denna, slogo sönder rutan i portvaktsstugans glugg, innanför vilken portsnöret hängde, drogo på snöret, öppnade porten och befunno sig ute pä gatan. Tre kvarts timme hade icke förflutit, sedan de rest sig upp i sina sängar i mörkret med en spik i handen och huvudet fullt av planer. Några ögonblick senare hade de mött Babet och Montparnasse, vilka strövade omkring i närheten. Då de drogo linan till sig, had... 660876 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 299 —}}</noinclude>hoppade ned på badhusets gård, passerade över denna, slogo sönder rutan i portvaktsstugans glugg, innanför vilken portsnöret hängde, drogo på snöret, öppnade porten och befunno sig ute pä gatan. Tre kvarts timme hade icke förflutit, sedan de rest sig upp i sina sängar i mörkret med en spik i handen och huvudet fullt av planer. Några ögonblick senare hade de mött Babet och Montparnasse, vilka strövade omkring i närheten. Då de drogo linan till sig, hade denna gått sön­ der och en bit utav den hade fastnat i skorstenen på taket. För övrigt hade de icke haft andra svå­ righeter än att huden på händerna var totalt avskavad. Samma natt hade Thénardier blivit varskodd, på vad sätt visste man icke, så att han låg vakenVid ett-tiden på morgonen, natten var mycket mörk, såg han i regnet och stormen två skuggor smyga sig förbi på taket just framför den glugg, vilken befanns mitt för hans säng. Den ena stan­ nade ett ögonblick framför gluggen. Det var Brujon. Thénardier kände igen honom och förstod. Detta var tillräckligt för honom. Thénardier, känd som en för den allmänna sä­ kerheten farlig person, var häktad för nattligt<noinclude> <references/></noinclude> 1dkvge3ogywwshnv9n4yb0b2avsfxjx 104 227039 660877 2026-10-30T17:54:45Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Överfall, beväpnad med livsfarligt vapen och av denna orsak gav bevakningen alltid akt på honom. En vakt, som avlöstes varannan timme, gick alltid utanför hans bur med laddat gevär. Vinden var upplyst med en lykta. Fången hade kring benen en black av femtio skålpunds vikt. Klockan fyra varje dag inträdde i buren en fångknekt, åtföljd av hrå doggar, det var brukligt på den tiden, ställde bredvid hans säng ett rågbröd, ett krus med vatten och en skål me... 660877 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 300 —}}</noinclude>Överfall, beväpnad med livsfarligt vapen och av denna orsak gav bevakningen alltid akt på honom. En vakt, som avlöstes varannan timme, gick alltid utanför hans bur med laddat gevär. Vinden var upplyst med en lykta. Fången hade kring benen en black av femtio skålpunds vikt. Klockan fyra varje dag inträdde i buren en fångknekt, åtföljd av hrå doggar, det var brukligt på den tiden, ställde bredvid hans säng ett rågbröd, ett krus med vatten och en skål med mager soppa, vari en och annan böna simmade, undersökte hans fotjärn och slog ett par slag emot gallret. Denna man med sina doggar återvände två gånger varje natt. Thénardier hade erhållit tillåtelse att behålla en sorts järnplugg, vilken han begagnade till att spika fast sitt bröd i en spricka i muren för att "bevara det mot råttorna", som han sade. Ett vaksamt öga vilade alltjämt på honom, och man befarade därför icke någon olägenhet av att han behöll sin järnplugg. Emellertid drog man sig senare till minnes, att fångvakten en gång hade sagt: Det hade varit bättre, om han haft en träplugg. Klockan två på morgonen avlöstes vakten, som var en gammal soldat, ocli i hans ställe kom en be­ väring. Några ögonblick senare infann sig man­ nen med doggarna och gick sin väg igen utan att<noinclude> <references/></noinclude> 3bnqicwv6k7ui0c8ku7qmtm5d639d0z 104 227040 660878 2026-10-30T17:55:01Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'ha haft annat att anmärka än det, att vakten såg alldeles för ung ut och tycktes vara en bondtölp. Två timmar senare, klockan fyra, då beväringen skulle avlösas, fann man honom insomnad och lig­ gande som en trästock intill Thénardiers bur. Vad Thénardier beträffar, så fanns han där icke mer. Hans fotjärn lågo sönderslagna på golvet. I taket på hans bur fanns ett hål, och i taket ovanför fanns ännu ett hål. En bjälke i hans säng hade ryckts los...' 660878 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 301 —}}</noinclude>ha haft annat att anmärka än det, att vakten såg alldeles för ung ut och tycktes vara en bondtölp. Två timmar senare, klockan fyra, då beväringen skulle avlösas, fann man honom insomnad och lig­ gande som en trästock intill Thénardiers bur. Vad Thénardier beträffar, så fanns han där icke mer. Hans fotjärn lågo sönderslagna på golvet. I taket på hans bur fanns ett hål, och i taket ovanför fanns ännu ett hål. En bjälke i hans säng hade ryckts loss och utan tvivel tagits med, ty man kunde icke finna den. I cellen hittades också en till hälften tömd flaska, vilken innehöll resten av det sövande vin, varmed beväringen blivit sövd. Soldatens ba­ jonett var försvunnen. När detta upptäcktes, trodde man Thénardier i säkerhet och utom räckhåll för varje efterspaning. Det verkliga förhållandet var, att han icke längre befann sig i nybyggnaden, men att han dock svävade i stor fara. Då Thénardier kom upp på nybyggnadens tak, hade han fått syn på återsto­ den av Brujons lina, vilken satt fäst vid järnstän­ gerna uppe i skorstenspipan; denna ända var emellertid för kort för att han skulle kunna svinga sig över ringmuren, såsom Brujon och Gueulemer hade gjort. När man vrider in på Ballet-gatan ifrån Roi-de-<noinclude> <references/></noinclude> m6d9ne97ntfoxcszi7u6rm35ao4iheo 104 227041 660879 2026-10-30T17:55:12Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Sicile-gatan, stöter man nästan genast på höger hand på en smutsig fördjupning. Där stod under det sist förflutna århundradet ett hus, av vilket nu blott återstår en mur, vilken höjer sig ända till de omgivande husens tredje våning. Man känner igen denna mur på två stora fönster, som ännu finnas kvar. Det fönster, som ligger närmast mitten, är avstängt med en halvrutten bjälke. Tvärs igenom dessa fönster kunde man i forna dagar skönja en hög,...' 660879 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 302 —}}</noinclude>Sicile-gatan, stöter man nästan genast på höger hand på en smutsig fördjupning. Där stod under det sist förflutna århundradet ett hus, av vilket nu blott återstår en mur, vilken höjer sig ända till de omgivande husens tredje våning. Man känner igen denna mur på två stora fönster, som ännu finnas kvar. Det fönster, som ligger närmast mitten, är avstängt med en halvrutten bjälke. Tvärs igenom dessa fönster kunde man i forna dagar skönja en hög, mörk mur, som var en del av ringmuren till fängelset la Force. Tomrummet efter det nedrivna huset fylldes till hälften av en palissad av murknade stockar, vilka stöttades av fem stenpelare. Här inne dolde sig en liten koja, som förblivit stående mitt i ruinen. I stängslet fanns en port, som för några år sedan endast stängdes med en klinka. Det var till denna ruin som Thénardier nått fram strax efter klockan tre på morgonen. Huru hade han anlänt hit? Det har man aldrig kunnat förklara eller förstå. Blixtarna hava väl samtidigt varit honom till hjälp och till nackdel. Möjligen hade han kunnat begagna sig av takar­ betarnas stegar och ställningar för att kunna klätt­ ra från tak till tak, från mur till mur, från gård till gård, först till byggnaderna på cour Charle-<noinclude> <references/></noinclude> dn6cjwt2unnw5bgug2y2yu4oj5gsn9r 104 227042 660880 2026-10-30T17:55:21Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'magne sedan till cour Saint-Louis och sedan till ringmuren på Roi-de-Sicile-gatan. Men på denna väg stötte han på ett motstånd, vilket tycktes ho­ nom omöjligt att besegra. Kanske hade han lagt den ifrån sängen lösryckta brädan som en bro från taket över vinden till ringmuren oclikanske krupit på händer och fötter utefter nämnda mur runt om­ kring fängelset ända bort mot ruinen. Men denna mur omkring la Force bildade en mycket ojämn linje; den höjd...' 660880 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 303 —}}</noinclude>magne sedan till cour Saint-Louis och sedan till ringmuren på Roi-de-Sicile-gatan. Men på denna väg stötte han på ett motstånd, vilket tycktes ho­ nom omöjligt att besegra. Kanske hade han lagt den ifrån sängen lösryckta brädan som en bro från taket över vinden till ringmuren oclikanske krupit på händer och fötter utefter nämnda mur runt om­ kring fängelset ända bort mot ruinen. Men denna mur omkring la Force bildade en mycket ojämn linje; den höjde och sänkte sig, den var betydligt lägre vid brandstationen och avsevärt högre vid badhuset; den var avskuren av byggnader, den hade icke samma höjd mot hotell Lamoignon som mot Pavéegatan, den hade överallt sluttningar och den bildade räta vinklar och dessutom skulle vak­ terna hava sett skuggan av den flyende. Således är det nästan omöjligt att förklara vilken väg Thénardier tagit; vilkendera man gissar på, så synes flykten lika omöjlig. Kanske hade Thénardier, uppfylld av ett brinnande begär efter friheten, vil­ ket förvandlar avgrunder till diken, järngaller till träspjälor, en krympling till en atlet, dumheten till instinkt, instinkten till intelligens och intelligensen till snille, uppfunnit och improviserat ett tredje sätt. Man har aldrig fått veta det.<noinclude> <references/></noinclude> li6sdxb9aod2o8ljq2sichub4k9ma8p 104 227043 660881 2026-10-30T17:55:31Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Man kan icke alltid förklara de egendomliga till­ dragelserna vid en rymning. Den som rymmer, är inspirerad. Det finns både stjärnor och blixtar i flyktens mystiska ljus; strävan efter frihet är icke mera överraskande än strävan mot det upphöjda. Man säger om en tjuv, som sluppit undan: hur har han kunnat komma upp på detta tak, liksom man säger om Corneille: hur fann han orden "Qu'il mourut". Hur som helst, drypande av svett, genomvåt av regnet, med... 660881 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 304 —}}</noinclude>Man kan icke alltid förklara de egendomliga till­ dragelserna vid en rymning. Den som rymmer, är inspirerad. Det finns både stjärnor och blixtar i flyktens mystiska ljus; strävan efter frihet är icke mera överraskande än strävan mot det upphöjda. Man säger om en tjuv, som sluppit undan: hur har han kunnat komma upp på detta tak, liksom man säger om Corneille: hur fann han orden "Qu'il mourut". Hur som helst, drypande av svett, genomvåt av regnet, med trasiga kläder, med söndersargade händer, blodiga armbågar och sönderrivna knän hade Thénardier nått upp på ruinens mur, och där hade han lagt sig raklång, men sedan hade kraf­ terna svikit honom. Ett brant stup av omkring tre våningars höjd skilde honom från gatans sten­ läggning. Linan, som han hade med sig, var för kort. Han stannade där, blek, utmattad, hopplös ehuru han för en stund sedan hade hoppats allt, ännu skyddad av natten, men han insåg, att det snart skulle dagas, oclihan var förtvivlad, när han tänkte på att han inom kort skulle höra Saint-Pauls-klockan slå fyra, den timme då vakten avlöstes, och då man skulle finna den sovande vaktposten under det genombrutna taket; vid skenet av lyktorna be­<noinclude> <references/></noinclude> holxj6qbh5hatq048cstm7c2wafp01l 104 227044 660882 2026-10-30T17:55:42Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'traktade han ängsligt den i djupet liggande våta oclimörka gatan, denna gata, som var så efter­ längtad men dock så fruktansvärd, som var både döden och friheten. Han undrade inom sig själv, om hans tre kamra­ ter hade lyckats med sitt rymningsförsök, om de väntade på honom och om de möjligen skulle kun­ na vara honom till hjälp. Han lyssnade. Med undantag av en patrull hade ingen människa passerat gatan, sedan han kommit dit. Nästan alla bönder fr...' 660882 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 305 —}}</noinclude>traktade han ängsligt den i djupet liggande våta oclimörka gatan, denna gata, som var så efter­ längtad men dock så fruktansvärd, som var både döden och friheten. Han undrade inom sig själv, om hans tre kamra­ ter hade lyckats med sitt rymningsförsök, om de väntade på honom och om de möjligen skulle kun­ na vara honom till hjälp. Han lyssnade. Med undantag av en patrull hade ingen människa passerat gatan, sedan han kommit dit. Nästan alla bönder från Montreuil, Charonne, Vincennes och Bercy begagna sig av Antoinegatan för att komma till hallarna. Klockan slog fyra. Thénardier darrade. Endast några minuter senare uppstod i fängelset det bul­ ler, som alltid följer efter en upptäckt rymning. Man hörde buller av dörrar, som öppnades och stängdes, man hörde hur gallret gnisslade på sina hakar. Man hörde stimm i huvudkvarteret, fång­ vaktarnas rop och kolvarnas slag emot stenlägg­ ningen. Då oclidå skymtade man ljus ifrån sov­ salarnas gallerförsedda fönster, en fackla flyttade sig fram och åter uppe på nybyggnadens tak. Brandsoldaterna från brandstationen bredvid hade blivit ditkallade. Deras hjälmar, som belystes av facklor, glimmade till än här och än där på taken.<noinclude> <references/></noinclude> llnu0410ymbl4bg1f6hba783c8dg8dl 104 227045 660883 2026-10-30T17:55:54Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Samtidigt såg Thénardier ett blekt ljussken vid horisonten i riktning åt Bastiljen till. Själv låg han ju högt uppe på en mur av tio tums bredd, utsträckt i ösregnet med en gapande avgrund både till höger och vänster om sig, så att han icke kunde röra sig ur fläcken; han fick svin­ del, när han tänkte på vilka möjligheter han hade, och hans tanke gick likt pendeln på en klocka från den ena möjligheten till den andra: Döden, om jag faller, fängels...' 660883 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 306 —}}</noinclude>Samtidigt såg Thénardier ett blekt ljussken vid horisonten i riktning åt Bastiljen till. Själv låg han ju högt uppe på en mur av tio tums bredd, utsträckt i ösregnet med en gapande avgrund både till höger och vänster om sig, så att han icke kunde röra sig ur fläcken; han fick svin­ del, när han tänkte på vilka möjligheter han hade, och hans tanke gick likt pendeln på en klocka från den ena möjligheten till den andra: Döden, om jag faller, fängelset, om jag stannar. Mitt under denna ångest fick han plötsligt på den ännu allde­ les mörka gatan syn på en man, som smög sig ut­ efter husväggarna och som kom ifrån Pavé-gatan, stanna i den fördjupning, ovanför vilken Thénar­ dier befann sig. Denne man efterföljdes av en andra, vilken rörde sig lika försiktigt, sedan av en tredje och ytterligare en fjärde. När dessa män hade samlat sig på en plats, lyfte en av dem bort klinkan på porten till staketet, och de stego alla in i den inhägnad, varest det lilla skjulet står. De befunno sig nu alldeles nedanför Thénardier. De hade tydligen sökt upp detta ställe för att kunna samtala utan att bliva hörda av de förbipasserande eller av vakten, som brukar gå utanför den str!?lx intill belägna porten till la Force. Det bör tillläggas, att vakten på grund av regnet hade måst<noinclude> <references/></noinclude> knlqetuuv0xql34wz2iykur6tvil8e3 104 227046 660884 2026-10-30T17:56:04Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'krypa in i sin vakthydda. Thénardier kunde icke tydligt urskilja deras ansikten, men han lyssnade till deras ord med den spända uppmärksamheten hos en människa, som känner sig förlorad. Thénardier tyckte sig ana en skymt av hopp; männen talade till varandra på tjuvspråket. Den första sade med låg men tydlig röst: — Låt oss gå vår väg, här finns ingenting för oss att göra. Den andre svarade: — Det regnar ju utav bara tusan. Och snart ha vi snokarn...' 660884 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 307 —}}</noinclude>krypa in i sin vakthydda. Thénardier kunde icke tydligt urskilja deras ansikten, men han lyssnade till deras ord med den spända uppmärksamheten hos en människa, som känner sig förlorad. Thénardier tyckte sig ana en skymt av hopp; männen talade till varandra på tjuvspråket. Den första sade med låg men tydlig röst: — Låt oss gå vår väg, här finns ingenting för oss att göra. Den andre svarade: — Det regnar ju utav bara tusan. Och snart ha vi snokarna här. Där borta står en soldat på vakt. Här kunna vi bara bli tagna. Några av de ord, som de talande männen be­ gagnade, voro riktiga ljusglimtar för Thénardier. På ett av dessa uttryck kände han igen Brujon och på ett annat igenkände han Babet. Nu hade även en tredje inlåtit sig i samtalet: — Ännu är det ingen brådska, ännu kunna vi vänta något. Vem har sagt, att han icke behöver oss. På grund av detta ord, som yttrades på vanligt språk, kunde Thénardier igenkänna Montparnasse, vilken satte en ära i att förstå tjuvspråkets alla finesser men att aldrig själv begagna det. Vad den fjärde beträffar, så förhöll han sig tyst, men<noinclude> <references/></noinclude> o2o2904fbybo62v8p3kfgw3xuo05zet 104 227047 660885 2026-10-30T17:56:12Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'hans breda axlar avslöjade honom. Thénardier tvekade icke, det var Gueulemer. Brujon svarade nästan befallande men alltjämt med låg röst: — Vad är det för prat? Krögaren har icke kunnat bryta sig ut. Han kan inte konsten. Det är det hela. Att riva sönder skjortan och laka­ net och göra sig ett rep av dem, att skära hål i dörrar, att göra falska papper, att dyrka upp lås, att slå sönder sina fotjärn, att klättra på sin lina, att gömma sig, att f...' 660885 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 308 —}}</noinclude>hans breda axlar avslöjade honom. Thénardier tvekade icke, det var Gueulemer. Brujon svarade nästan befallande men alltjämt med låg röst: — Vad är det för prat? Krögaren har icke kunnat bryta sig ut. Han kan inte konsten. Det är det hela. Att riva sönder skjortan och laka­ net och göra sig ett rep av dem, att skära hål i dörrar, att göra falska papper, att dyrka upp lås, att slå sönder sina fotjärn, att klättra på sin lina, att gömma sig, att förkläda sig, till allt detta for­ dras fiffighet. Till allt detta duger inte gubben, han förstår inte saken. Babet tilläde fortfarande på det klassiska tjuv­ språk, vilket talades av Poulailerre ocliCartouche, och vilket nya, djärva och färgade språk, som nu talades av Brujon, förhöll sig som Racines språk till André Zhénier. — Din krögare har blivit tappad. Han kan inte klara sig längre. Han är icke tillräckligt durkdriven. Han hade låtit lura sig av en spion, kanske helt enkelt av en som föregivit sig vara en kamrat. Lyssna, Montparnasse, hör du skriken inne i fängelset. Ser du ljusskenet? De ha säkert huggit honom. Det kostar tjugo år. Jag är icke rädd, jag är ingen pultron, det vet ni nog, men<noinclude> <references/></noinclude> f5u2pzh88ygyd6n9nmk3nzkuorkuv10 104 227048 660886 2026-10-30T17:56:24Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'här är ingenting att göra och vi riskera själva att råka illa ut. Stå nu inte här längre utan kom med, så slå vi halsen av en flaska gammalt vin tillsammans. — Man brukar inte lämna sina vänner i stic­ ket, mumlade Montparnasse. — Jag säger dig, att han har blivit gripen, åter­ tog Brujon. I detta ögonblick är krögaren icke värd ett enda öre. Vi kunna ingenting göra. Låtom oss gå. Vilket ögonblick som helst ha vi själ­ va snokarna efter oss...' 660886 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 309 —}}</noinclude>här är ingenting att göra och vi riskera själva att råka illa ut. Stå nu inte här längre utan kom med, så slå vi halsen av en flaska gammalt vin tillsammans. — Man brukar inte lämna sina vänner i stic­ ket, mumlade Montparnasse. — Jag säger dig, att han har blivit gripen, åter­ tog Brujon. I detta ögonblick är krögaren icke värd ett enda öre. Vi kunna ingenting göra. Låtom oss gå. Vilket ögonblick som helst ha vi själ­ va snokarna efter oss. Montparnasse gjorde invändningar, men des­ sa voro betydligt svagare än förr. Sanningen att säga så hade de fyra männen med banditers van­ liga trofasthet hela natten smugit sig omkring la Force och trotsat alla faror, allt i förhoppning att få se Thénardier titta fram ifrån något tak. Men natten artade sig att bli alldeles för vacker för de­ ras företag; det hällregnade, så att alla gator vo­ ro tommo; de voro genomfrusna, deras kläder voro genomvåta, deras skor alldeles förstörda, det oroande buller, som de hörde ifrån fängelset, den sena timman, de mötande patrullerna, det försvin­ nande hoppet, den återkommande rädslan, allt detta förmådde dem att avlägsna sig. Till och med Montparnasse härdade icke ut längre, fastän Victor Hugo IX 12<noinclude> <references/></noinclude> 2qgwmscyytmdmjricu9zwl7k1xywnem 104 227049 660887 2026-10-30T17:56:35Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'han i någon mån kunde räknas som svärson till Thénardier. Ett ögonblick till och de skulle va­ rit borta. Han vågade icke kalla på dem, ett rop kunde förstöra allt, men han fick en idé, en sista snille­ blixt, han tog upp ur fickan den bit av linan, som Burjon lossat ifrån skorstenen i nybyggnaden och kastade den nedanför inhägnaden. Linan föll ned vid deras fötter. — Ett rep! sade Babet. — Det är mitt rep! sade Brujon. — Krögaren är här, sa...' 660887 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 310 —}}</noinclude>han i någon mån kunde räknas som svärson till Thénardier. Ett ögonblick till och de skulle va­ rit borta. Han vågade icke kalla på dem, ett rop kunde förstöra allt, men han fick en idé, en sista snille­ blixt, han tog upp ur fickan den bit av linan, som Burjon lossat ifrån skorstenen i nybyggnaden och kastade den nedanför inhägnaden. Linan föll ned vid deras fötter. — Ett rep! sade Babet. — Det är mitt rep! sade Brujon. — Krögaren är här, sade Montparnasse. De lyfte blickarna. Thénardier böjde fram hu­ vudet och mumlade: — Kvickt! sade Montparnasse, har du andra ändan av linan, Brujon? — Ja. — Knyt samman de båda ändarna; vi skola kasta upp repet till honom. Så får han fästa det vid muren, och så kan han nog klättra ner. Thénardier riskerade att höja rösten något: — Du blir nog varm igen. — Jag kan icke röra mig längre. — Hala dig ner nu, ty vi skola taga emot dig.<noinclude> <references/></noinclude> al2knco05i3bjj5pmfcp64v15nd7zgl 104 227050 660888 2026-10-30T17:56:43Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '— 311 — — Mina händer äro stela. — Fäst bara linan vid muren. — Jag kan inte. — En av oss får väl klättra upp då, sade Montparnasse. — Det är tre våningar liögt, yttrade Brujon. En för detta skorsten, som tillhört en ugn, vil­ ken i forna dagar funnits i kojan, reste sig längs efter muren och räckte nästan upp till det ställe, där Théardier visade sig. Denna skorstenspipa, som redan då var usel och förfallen, har sedan rasat, men man ka...' 660888 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 311 —}}</noinclude>— 311 — — Mina händer äro stela. — Fäst bara linan vid muren. — Jag kan inte. — En av oss får väl klättra upp då, sade Montparnasse. — Det är tre våningar liögt, yttrade Brujon. En för detta skorsten, som tillhört en ugn, vil­ ken i forna dagar funnits i kojan, reste sig längs efter muren och räckte nästan upp till det ställe, där Théardier visade sig. Denna skorstenspipa, som redan då var usel och förfallen, har sedan rasat, men man kan ännu se märken efter den. Den var både trång och smal. — Där skulle man kunna klättra opp, sade Montparnasse. — På det där röret? sade Babet, där kommer aldrig en karl opp. Det skulle behövas en poj­ ke för det. — Ja, det behövs en pojke, utropade Brujon. — Var skall man få tag på en sådan jycke? sa­ de Gueulemer. — Vänta, utropade Montparnasse, jag vet det. Han öppnade försiktigt porten till staketet, för­ vissade sig om att ingen syntes på gatan, gick försiktigt ut, stängde porten efter sig och sprang med hastig fart åt Bastiljen till.<noinclude> <references/></noinclude> 5he1zbgvxhpgjldldevkwpdyialokm3 660889 660888 2026-10-30T17:56:54Z Jonatanskogsfors 17420 660889 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 311 —}}</noinclude>— Mina händer äro stela. — Fäst bara linan vid muren. — Jag kan inte. — En av oss får väl klättra upp då, sade Montparnasse. — Det är tre våningar liögt, yttrade Brujon. En för detta skorsten, som tillhört en ugn, vil­ ken i forna dagar funnits i kojan, reste sig längs efter muren och räckte nästan upp till det ställe, där Théardier visade sig. Denna skorstenspipa, som redan då var usel och förfallen, har sedan rasat, men man kan ännu se märken efter den. Den var både trång och smal. — Där skulle man kunna klättra opp, sade Montparnasse. — På det där röret? sade Babet, där kommer aldrig en karl opp. Det skulle behövas en poj­ ke för det. — Ja, det behövs en pojke, utropade Brujon. — Var skall man få tag på en sådan jycke? sa­ de Gueulemer. — Vänta, utropade Montparnasse, jag vet det. Han öppnade försiktigt porten till staketet, för­ vissade sig om att ingen syntes på gatan, gick försiktigt ut, stängde porten efter sig och sprang med hastig fart åt Bastiljen till.<noinclude> <references/></noinclude> 6ae27dxx14cu3zp2927rzpgkidfi3l1 104 227051 660890 2026-10-30T17:57:08Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Sju eller åtta minuter förgingo; för Thénardier voro de långa som åtta tusen sekler. Babet och Gueulemer stodo helt tysta; äntligen öppnades porten och Montparnasse blev synlig med andan ända uppe i halsgropen, medförande Gavroche. Regnet fortfor att hålla gatan fullkomligt öde. Lille Oarvoche trädde innanför planket och be­ traktade banditfigurerna med likgiltig uppsyn. Vattnet strömmade ned ifrån hans hår. Gueule­ mer vände sig till honom och sade:...' 660890 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 312 —}}</noinclude>Sju eller åtta minuter förgingo; för Thénardier voro de långa som åtta tusen sekler. Babet och Gueulemer stodo helt tysta; äntligen öppnades porten och Montparnasse blev synlig med andan ända uppe i halsgropen, medförande Gavroche. Regnet fortfor att hålla gatan fullkomligt öde. Lille Oarvoche trädde innanför planket och be­ traktade banditfigurerna med likgiltig uppsyn. Vattnet strömmade ned ifrån hans hår. Gueule­ mer vände sig till honom och sade: — Pojke, är du en karl? Gavroche ryckte på axlarna och svarade: — Ett barn som jag är karl men karlar som ni äro barn. — Det var tusan till pojke! utbrast Babet. — Javars, en pariserpojke är icke blöt av sig, anmärkte Brujon. — Vad är det ni vill mig, sade Gavroche. Montparnasse svarade: — Du skall klättra upp för den där skorstenspipan. — Och taga med mig den där linan, forsatte Babet. — Däruppe på muren, återtog Babet. — Och binda fast den däruppe, tilläde Brujon. — Vid fönsterbaljan, tillade Brujon.<noinclude> <references/></noinclude> 4ehoct5m22s1q03ea7zf4309brssvlf 104 227052 660891 2026-10-30T17:57:17Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '• — Och sedan sade Gavroche: — Det är alltihop, sade Gueulemer. Gamängen undersökte linan, skorstenspipan, muren, fönstren, och uppgav detta oförklarliga ljud, som tycktes betyda: Var det ingenting an­ nat? — Det ligger en karl däruppe, som du skall hjälpa, återtog Montparnasse. — Prat, sade gossen, liksom kunde han inte begripa. Därefter tog han av sina skor. Gueulemer fattade Gavroche om ena armen, placerade honom på taket till det lilla träskskju...' 660891 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 313 —}}</noinclude>• — Och sedan sade Gavroche: — Det är alltihop, sade Gueulemer. Gamängen undersökte linan, skorstenspipan, muren, fönstren, och uppgav detta oförklarliga ljud, som tycktes betyda: Var det ingenting an­ nat? — Det ligger en karl däruppe, som du skall hjälpa, återtog Montparnasse. — Prat, sade gossen, liksom kunde han inte begripa. Därefter tog han av sina skor. Gueulemer fattade Gavroche om ena armen, placerade honom på taket till det lilla träskskjulet, vars murkna plankor böjde sig under gossens tyngd samt gav honom linan, vilken Brujon hade knutit tillsammans, medan Montparnasse var bor­ ta. Gamängen närmade sig skorstenspipan, där han lätt kunde klättra upp tack vare en stor spric­ ka, som gick nästan ända upp till taket, just som han började klättra upp, lutade sig Thénardier, vilken såg räddningen och livet nalkas, fram över muren; dagens första stråle belyste hans svettdrypande panna, hans bleka kinder och hans gråa oclitoviga skägg, och Gavroche kände igen ho­ nom. — Jaså! sade han, det är min far! Nåja, det hindrar ju inte.<noinclude> <references/></noinclude> krbc3q09fbejwgjynfyw24ylok4s38p 104 227053 660892 2026-10-30T17:57:26Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Han satte repet mellan tänderna och började resolut sin klättring Han kom upp på den gamla muren, satte sig gränsle över den och fäste repet vid fönsterbjäl­ ken. Ett ögonblick senare var Thénardier nere på gatan. När han vidrörde stenläggningen och kän­ de sig vara utom fara, var han icke längre varken trött, frusen eller darrande. Den rysansvärda fa­ ra, ur vilken han blivit räddad, försvann ur hans minne liksom en rök försvinner. All hans sl...' 660892 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 314 —}}</noinclude>Han satte repet mellan tänderna och började resolut sin klättring Han kom upp på den gamla muren, satte sig gränsle över den och fäste repet vid fönsterbjäl­ ken. Ett ögonblick senare var Thénardier nere på gatan. När han vidrörde stenläggningen och kän­ de sig vara utom fara, var han icke längre varken trött, frusen eller darrande. Den rysansvärda fa­ ra, ur vilken han blivit räddad, försvann ur hans minne liksom en rök försvinner. All hans slug­ het återvände och han kände sig stark och fri och genast beredd att gå sin egen väg. Se här vilket yttrande han fällde: — Nåväl, vem skola vi nu äta upp? Det är onödigt att förklara betydelsen av det­ ta fruktansvärda ord, som på samma gång be­ tyder döda, lönmörda och plundra. Detta "äta upp" betyder i verkligheten uppsluka. — Var då försiktig, sade Brujon. Låtom oss endast tala några ord, och sedan skiljas vi åt genast. Det var en affär, som föreföll god på Ilumetgatan, en dyster gata, ett isolerat hus,<noinclude> <references/></noinclude> hets5cw8gn81j1onws3bqobh58umfeb 104 227054 660893 2026-10-30T17:57:35Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'en gammal grind till en trädgård ocli ensamma kvinnor. — Nåväl! varför inte? sade Thénardier. — Din dotter Eponine har varit där för att se sig om, svarade Babet. — Och hon har låtit sända Magnon en skorpa, tilläde Gueulemer, så där är ingenting att göra. — Flickan är inte dum, sade Thénardier. Vi få väl se hur det går. — Ja, ja, sade Brujon, vi få väl se. Emellertid tog ingen av de samtalande någon notis om Gavroche, som hade satt sig...' 660893 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 315 —}}</noinclude>en gammal grind till en trädgård ocli ensamma kvinnor. — Nåväl! varför inte? sade Thénardier. — Din dotter Eponine har varit där för att se sig om, svarade Babet. — Och hon har låtit sända Magnon en skorpa, tilläde Gueulemer, så där är ingenting att göra. — Flickan är inte dum, sade Thénardier. Vi få väl se hur det går. — Ja, ja, sade Brujon, vi få väl se. Emellertid tog ingen av de samtalande någon notis om Gavroche, som hade satt sig på en av stenarna vid muren; han väntade några ögonblick, kanske väntade han på att fadern skulle vända sig till honom med några ord. Därefter tog han åter på sig skorna och sade: — Det tycks vara klart. Ni behöva mig inte längre, karlar? Nu när denna affären är klarad, så går jag min väg; jag måste se efter mina små pojkar. Och han gick. De fem männen försvunno, den ene efter den andre. När Gavroche försvunnit ur sikte vid hörnet<noinclude> <references/></noinclude> ny3s5znnh5y8dnp5vp6od07al11t75f 104 227055 660894 2026-10-30T17:57:45Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'av Balletgatan, tog Babet Thénardier avsides och sade: — Lade du märke till pojken? frågade han. — Vilken pojke? — Pojken, som klättrade uppför muren och räckte dig linan. — Nej, inte särskilt. — Ja, jag vet inte, men jag tyckte det såg ut som om det var din son. — Bah, sade Thénardier, tror du det? Han gick sin väg.' 660894 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 316 —}}</noinclude>av Balletgatan, tog Babet Thénardier avsides och sade: — Lade du märke till pojken? frågade han. — Vilken pojke? — Pojken, som klättrade uppför muren och räckte dig linan. — Nej, inte särskilt. — Ja, jag vet inte, men jag tyckte det såg ut som om det var din son. — Bah, sade Thénardier, tror du det? Han gick sin väg.<noinclude> <references/></noinclude> kwrytsnt7d6h23naseyefl4vjn7rxrc 104 227056 660895 2026-10-30T17:57:57Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'införa skälmarnas oclistraffångarnas talesätt, med mera i samma stil. Vi ha aldrig förstått dessa slag av invändnin­ gar. Efter denna tidpunkt ha två stora författare, av vilka den ene är en djup, inträngande iaktta­ gare av människohjärtat, ocli den andre en oför­ skräckt folkets vän, Balzac ocli Eugéne Sue, låtit skälmarna tala sitt eget språk, såsom år 1828 författaren till "En dödsdöms sista stunder". Även vid dessa tillfällen ha samma...' 660895 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 318 —}}</noinclude>införa skälmarnas oclistraffångarnas talesätt, med mera i samma stil. Vi ha aldrig förstått dessa slag av invändnin­ gar. Efter denna tidpunkt ha två stora författare, av vilka den ene är en djup, inträngande iaktta­ gare av människohjärtat, ocli den andre en oför­ skräckt folkets vän, Balzac ocli Eugéne Sue, låtit skälmarna tala sitt eget språk, såsom år 1828 författaren till "En dödsdöms sista stunder". Även vid dessa tillfällen ha samma invändningar gjorts. Man har upprepat: vi vilja icke veta av detta av­ skyvärda slangspråk! Argot är något avsky­ värt! Vem förnekar det, det är utan tvivel så. Men då man skall sondera ett sår, undersöka en avgrund eller ett samhälle, har det då blivit ett fel att tränga in för långt och gå till botten med sa­ ken? Vi ha alltid ansett, att det i stället är en modig handling eller åtminstone en nyttig, värd den sympatiska uppmärksamhet, som bör tillkom­ ma pliktuppfyllelsen. Att ej undersöka allt, ej lära känna allt, att stanna på halva vägen, vad gagnar det? Det är sonden och ej den som son­ derar, som bör stanna.<noinclude> <references/></noinclude> h3472spfq9fw4na8ao2p4ml2vktxrgf 104 227057 660896 2026-10-30T17:58:08Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Att undersöka samhällets lägsta lagar, där den fasta markens yta slutar och dyn o.ch gyttjan ta­ ger vid, att tränga in bland dessa miasmer, att gri­ pa och fasthålla det avskyvärda språk, som man finner bland den smuts, vilken på detta sätt brin­ gas i dagen, dessa variga glosor, där varje ord tyckes vara en ring av smuts hos ett monstrum av dy och mörker, det är helt säkert varken en lockande eller en lätt uppgift. Detta språk synes som ett avskyvär... 660896 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 319 —}}</noinclude>Att undersöka samhällets lägsta lagar, där den fasta markens yta slutar och dyn o.ch gyttjan ta­ ger vid, att tränga in bland dessa miasmer, att gri­ pa och fasthålla det avskyvärda språk, som man finner bland den smuts, vilken på detta sätt brin­ gas i dagen, dessa variga glosor, där varje ord tyckes vara en ring av smuts hos ett monstrum av dy och mörker, det är helt säkert varken en lockande eller en lätt uppgift. Detta språk synes som ett avskyvärt djur, skapat för natten och upphämtat ur kloakerna. Man tycker sig se ett levande, förskräckande taggigt snår, vilket rör sig, kräver mörkret, hotar och ser. Det ena ordet liknar en gripklo, det andra ett slocknat och blo­ digt öga, och det finnes meningar, vilka tyckas röra sig som en krabbas gripverktyg. Allt detta lever med den fruktansvärda livskraft, som man finner hos de varelser, vilka trivas bland förrutt­ nelse. Men när började fasan att uteslutas från det som bör undersökas. När började sjukdomen av­ skräcka läkaren? Kan man tänka sig en natur­ forskare, som vägrar att studera huggormen, flä­ dermusen, skorpionen, tusenfotingen, spindeln och som skulle slunga dem tillbaka i mörkret med<noinclude> <references/></noinclude> 897qq24tx6wrjs0yxupt94mjrhx9mdz 104 227058 660897 2026-10-30T17:58:22Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'dessa ord: Huru fult! Den forskare, vilken vän­ der sig bort från slangspråket, liknar den kirurg, vilken vänder sig bort från en böld eller svulst. Det skulle finnas en språkforskare, tvekande att söka en detalj i språket, en filosof, tvekande att undersöka något mänskligt! Ty man måste säga dem, vilka ej veta det, att slangspråket är både ett litterärt fenomen och ett resultat av samhället. Vad menas egentligen med argot? Argot är nö­ dens och el...' 660897 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 320 —}}</noinclude>dessa ord: Huru fult! Den forskare, vilken vän­ der sig bort från slangspråket, liknar den kirurg, vilken vänder sig bort från en böld eller svulst. Det skulle finnas en språkforskare, tvekande att söka en detalj i språket, en filosof, tvekande att undersöka något mänskligt! Ty man måste säga dem, vilka ej veta det, att slangspråket är både ett litterärt fenomen och ett resultat av samhället. Vad menas egentligen med argot? Argot är nö­ dens och eländets språk. Vi kunna nöja oss med detta. Man kan gene­ ralisera saken, vilket stundom är detsamma som att förtunna den; vi kunna säga oss, att alla yr­ ken, och man skulle nästan kunna säga alla grup­ per inom samhällsbyggnaden, ha sitt slangspråk. Köpmannen, mäklaren, spelaren, portvakten, re­ vyförfattaren, skådespelaren, filosofen, jägaren, frenologen, trumpetaren, ryttaren, fäktmästaren, tryckaren, alla tala de sitt eget språk. Det finns slangspråk av alla slag och Hotel Rambouillet gränsar till Cour des Miracles, det finus ett her­ tiginnornas slangspråk, därom vittnar denna fras, skriven av en mycket förnäm dam till en av re­ staurationens vackraste kvinnor: "Vous trouverez das ces potins-lå une foultitude de raisons pour que je me libertise". Diplomaternas skif­<noinclude> <references/></noinclude> k17dvysu8a05a9osf43uv4n2bm4ylpu 104 227059 660898 2026-10-30T17:58:31Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'ferskrift är intet annat än argot liksom det påvliga kansliets vana att skriva 26 i stället för Rom, grkztntgzyal i stället för budskap, abfxustgrnogrnogrkzutuxi i stället för hertigen av Modena. När medeltidens läkare i stället för morot, rädisa, och rova sade opponach, perfroschinum, reptitalmus, dracatholium, angelorum, postmegorum, talade de slang. När en kritikergrupp för ett tju­ gotal år sedan sade: hälften av Shakespeare är ordlekar och vitsar... 660898 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 321 —}}</noinclude>ferskrift är intet annat än argot liksom det påvliga kansliets vana att skriva 26 i stället för Rom, grkztntgzyal i stället för budskap, abfxustgrnogrnogrkzutuxi i stället för hertigen av Modena. När medeltidens läkare i stället för morot, rädisa, och rova sade opponach, perfroschinum, reptitalmus, dracatholium, angelorum, postmegorum, talade de slang. När en kritikergrupp för ett tju­ gotal år sedan sade: hälften av Shakespeare är ordlekar och vitsar, var detta slang. När akade­ mikern kallar blommorna Floras och frukterna Pomonas barn, havet för Neptun, kärleken en eld, skönheten behagen, hästen springaren, den vita kokarden eller den trefärgade för Bellonas ros, den trekantiga hatten för Mars' triangel, då talar aka­ demikern slang. Ni finner bland alla dessa utgjutelser en massa skäl för att jag önskar min frihet. Matematikern, medicinaren och botanisten äga sitt eget språk. Det beundransvärda, måleriska och rikhaltiga språk, som talas på sjön, som har talats av Jean Bart, Duquesne, Suffren och Duperre, detta språk som blandar sig med vinandet i tacklingen och mistlurarnas gälla toner, med änterhakarnas stötar, med dyningen, vinden, stor­<noinclude> <references/></noinclude> ke5fn91d17st3bzx3966zo45eqtuk49 104 227060 660899 2026-10-30T17:58:39Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'men och haglet och kanonskotten, det är ett hero­ iskt och glänsande slangspråk, vilket förhåller sig till skälmarnas som lejonet till schakalen. Så är det utan tvivel. Man giver då åt or­ det argot en så omfattande betydelse, att ej alla skola kännas vid dem. För vår egen del vilja vi låta ordet behålla sin gamla omfattning, som är tydligt avgränsad, och låta den vara detsamma som den undre världens språk. Det verkliga slangspråket, det uråldrig...' 660899 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 322 —}}</noinclude>men och haglet och kanonskotten, det är ett hero­ iskt och glänsande slangspråk, vilket förhåller sig till skälmarnas som lejonet till schakalen. Så är det utan tvivel. Man giver då åt or­ det argot en så omfattande betydelse, att ej alla skola kännas vid dem. För vår egen del vilja vi låta ordet behålla sin gamla omfattning, som är tydligt avgränsad, och låta den vara detsamma som den undre världens språk. Det verkliga slangspråket, det uråldriga ocl ilevande, det är — vi upprepa det — eländets oclibrottets fula, oro­ liga, listiga, förrädiska, förgiftade, grymma, fega, snuskiga, ödesdigra språk. Bland all förnedring och olycka finnes det en yttersta gräns; när den är nådd, reser sig eländet till kamp mot det lyck­ liga oclisamhället. En fruktansvärd strid, där eländet med list eller våld, rasande och vild, an­ griper samfundet antingen med lastens knappnålsstygn eller brottets klubbslag. För denna strid har eländet skapat ett eget språk, argot. Att bevara från glömskans natt, att rädda ur avgrunden om så blott en spillra av ett av män­ niskor talat språk, vilket annars skulle försvinna, att taga vara på en av de delar, goda eller dåliga, varav civilisationen består, det är att utsträcka<noinclude> <references/></noinclude> efnpbz110ofvtkeczx5pj5qdnw1cngo 104 227061 660900 2026-10-30T17:58:48Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'vår sociala kunskap och att träda i civlisationens tjänst. Plautus har gjort oss denna tjänst med eller mot sin vilja, när han låter puniska talas av två soldater från Karthago, likaså Moliére, när han låter sina personer tala lavantinska och andra dia­ lekter. Här möts man av invändningar: Puniska, utmärkt! Levantinska, må vara! Dialekter, det kan väl gå an! Det är allt språk, som har tillhört folk eller landskap, men slangen? Vad är det för nyt...' 660900 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 323 —}}</noinclude>vår sociala kunskap och att träda i civlisationens tjänst. Plautus har gjort oss denna tjänst med eller mot sin vilja, när han låter puniska talas av två soldater från Karthago, likaså Moliére, när han låter sina personer tala lavantinska och andra dia­ lekter. Här möts man av invändningar: Puniska, utmärkt! Levantinska, må vara! Dialekter, det kan väl gå an! Det är allt språk, som har tillhört folk eller landskap, men slangen? Vad är det för nytta med att bevara kunskapen om den? Varför skall den räddas ur glömskans natt? På detta svara vi endast med få ord. Om det språk, som talats i ett land eller en provins, är värt vår uppmärksamhet, så finnes det en sak, som är värd den i ännu högre grad, olyckans och eländets språk. Detta språk har exempelvis i Frankrike talats under fyra sekler, icke blott av de eländiga utan av eländet, av hela det mänskliga, tänkbara eländet. Vi hålla fast vid att om man undersöker sam­ hällets sjukdomar och missbildningar och påpekar dem för att bringa bot, så tillåter icke detta, att man väljer efter behag. Sedernas och tankarnas historiker har icke en ringare uppgift än den, som<noinclude> <references/></noinclude> 85njnvbdnqa7371k0ku0j2hsexi28rv 104 227062 660901 2026-10-30T17:58:57Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'skildrar de politiska händelserna. Den senare sysslar med civilisationens skal, striden om tronarna, furstarnas födelse, konungarnas giftermål, de stora slagen, konferenserna oclide offentliga männen samt revolutionerna. Den förre skildrar den inre utvecklingen, djupet, det arbetande fol­ ket, som lider ocl iväntar, den förtryckta kvinnan, det döende barnet, de tysta och bittra striderna man ocliman emellan, det dova hatet, fördomar­ na, de nedärvda o... 660901 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 324 —}}</noinclude>skildrar de politiska händelserna. Den senare sysslar med civilisationens skal, striden om tronarna, furstarnas födelse, konungarnas giftermål, de stora slagen, konferenserna oclide offentliga männen samt revolutionerna. Den förre skildrar den inre utvecklingen, djupet, det arbetande fol­ ket, som lider ocl iväntar, den förtryckta kvinnan, det döende barnet, de tysta och bittra striderna man ocliman emellan, det dova hatet, fördomar­ na, de nedärvda orättvisorna, de dolda brotten mot lagen, själarnas mystiska utveckling, de otyd­ liga rörelserna hos massan, den uthungrade tras­ hanken, de utblottade, de föräldralösa, de olyck­ liga och de vanärade, alla dessa mörkrets kryp. Det är nödvändigt att han stiger ned dit med ett hjärta fyllt av både medlidande och stränghet, på en gång en broder och en domare, att han trän­ ger fram till de otillgängliga hålor, där man huller om buller finner både de som såra och sårats, de som gråta ocli förbanna, de som utsättas för det onda ocli de som göra det. Ha dessa själars och hjärtans historiker en ringare uppgift än de, vilka skildra de yttre tilldragelserna? Tror man att Dante har mindre att säga än Machiavelli? Visserligen är djupet under kulturens yta dunkelt,<noinclude> <references/></noinclude> 058lchq39ijyhjtlj0cmwsslfqx8ao1 104 227063 660902 2026-10-30T17:59:07Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'men är det därför mindre betydande? Känner man berget utan att känna grottan. Vi kunna i förbigående påpeka, att man av det föregående ej får tro, att det finnes en tydlig gräns mellan dessa båda slag av historiker. Ingen kan vara en god skildrare av det yttre, påtagliga, glän­ sande, offentliga livet hos folken utan att i någon mån även skildra de inre tilldragelserna och ingen kan skildra dessa, utan att han vid behov äger kunskap om det yttre hän...' 660902 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 325 —}}</noinclude>men är det därför mindre betydande? Känner man berget utan att känna grottan. Vi kunna i förbigående påpeka, att man av det föregående ej får tro, att det finnes en tydlig gräns mellan dessa båda slag av historiker. Ingen kan vara en god skildrare av det yttre, påtagliga, glän­ sande, offentliga livet hos folken utan att i någon mån även skildra de inre tilldragelserna och ingen kan skildra dessa, utan att han vid behov äger kunskap om det yttre händelseförloppet. De komplettera varandra. Sedernas och tankarnas historia svarar mot de politiska händelserna och de inverka på varandra och giva upphov till var­ andra. Alla de linjer, som försynen drager på ett folks yta, äga sina mörka men klara motsvarig­ heter i djupet oclialla djupets konvulsioner ska­ pa förändringar på ytan. Liksom man finner hi­ storien överallt, måste man även finna historikern överallt. Människan är icke en cirkel med en enda me­ delpunkt utan en ellips med två brännpunkter. Den ena är händelserna, den andra tankarna. Slangspråket är icke annat än ett klädstånd, där språket förkläder sig, när det skall begå en Victor Hugo IX 13<noinclude> <references/></noinclude> n96hpobs0ko6xz4tz10cye9efl3iibz 104 227064 660903 2026-10-30T17:59:24Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'dålig handling. Det tager på sig en mask och bildernas trasor. På så sätt blir det avskyvärt. Man känner knappast igen det. Är det verk­ ligen det franska språket, mänsklighetens stora språk? Det står färdigt att träda in pä scenen ocli att giva repliken åt brottet. Det kan nu spela alla roller på det ondas repertoar. Det går ej längre, det haltar, stött på en krycka, som kan förvandlas till ett vapen. Dess namn är lösdri­ veri, och allahanda...' 660903 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 326 —}}</noinclude>dålig handling. Det tager på sig en mask och bildernas trasor. På så sätt blir det avskyvärt. Man känner knappast igen det. Är det verk­ ligen det franska språket, mänsklighetens stora språk? Det står färdigt att träda in pä scenen ocli att giva repliken åt brottet. Det kan nu spela alla roller på det ondas repertoar. Det går ej längre, det haltar, stött på en krycka, som kan förvandlas till ett vapen. Dess namn är lösdri­ veri, och allahanda gengångare ha sminkat det. Det släpar sig framåt eller reser sig upp, ormens dubbla rörelse. Det kan nu spela alla roller; förfalskaren gör det skelande och tvetydigt, giftblandaren färgar det ärggrönt, mordbrännaren svart och mördaren rött. När man står på de hedervärda människornas sida om samhällets dörr och lyssnar, snappar man upp en del av vad de utanför stående säga. Man kan urskilja frågor och svar. Utan att för­ stå det, hör man ett avskyvärt mummel, som näs­ tan får mänskliga tonfall men snarare liknar tjut än ord. Det är argot. Orden äro vanskapta och präglade av en fantastisk djuriskhet; man skulle kunna tro, att det vore drakar, som talade.<noinclude> <references/></noinclude> esmbz2o6g2uwqdd9cajeuzi2c56iom3 104 227065 660904 2026-10-30T17:59:34Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Det är det obegripliga i svarta mörkret. Det gnisslar med tänderna och det viskar, och mörk­ ret ökas med gåtan, olyckan är mörk, brottet är ännu mörkare, och dessa två tillsammans bilda argot. Överallt samma dunkel, i atmosfären, i handlingarna och i orden. Det är ett fruktansvärt språk, vilket liknar eii padda, vilken kommer, går, hoppar, krälar, dreglar och på ett vedervärdigt sätt rör sig i den oändliga dimma, som uppkom­ mer av regnet, natt...' 660904 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 327 —}}</noinclude>Det är det obegripliga i svarta mörkret. Det gnisslar med tänderna och det viskar, och mörk­ ret ökas med gåtan, olyckan är mörk, brottet är ännu mörkare, och dessa två tillsammans bilda argot. Överallt samma dunkel, i atmosfären, i handlingarna och i orden. Det är ett fruktansvärt språk, vilket liknar eii padda, vilken kommer, går, hoppar, krälar, dreglar och på ett vedervärdigt sätt rör sig i den oändliga dimma, som uppkom­ mer av regnet, natten, lasten, lögnen, orättvisan, nakenheten, dunsterna och vintern, men doclcut­ gör dessa olyckligas solsken. Låtom oss hysa medlidande med de straffade! Vad äro vi väl själva: Vem är jag, som talar? Vem är Ni, som lyssnar? Varifrån komma vi? Är det alldeles säkert, att vi ej begått något brott, innan vi föddes? jorden har en viss likhet med ett fängelse. Vem vet, om människan icke av­ tjänar ett av den gudomliga rättvisan utmätt straff? Låtom oss se litet närmare på livet! Överallt skönjer man där straffet. Är Ni vad man kallar lycklig? Men Ni är dock sorgsen varje dag. Varje dag har sin stora sorg eller sitt lilla bekymmer. I går darrade Ni för en för Eder dyrbar hälsa, i dag för Er egen.<noinclude> <references/></noinclude> hrswazcyhqqa3j32kyrw70i3lv01tku 104 227066 660905 2026-10-30T17:59:59Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'I morgon kommer Ni att hysa oro i en penning­ angelägenhet och i övermorgon att utsättas för en belackares bakdanteri, under det att dagen där­ på en vän råkar i olycka. Det kan vara vädret eller någonting som tappas eller går sönder, ett nöje, som samvetet eller kroppen icke gillar, och en annan gång det politiska tillståndet och vi ha ännu icke talat om hjärtats lidanden. Ett moln skingras och ett nytt bildas och knappast en dag på hundra är full a...' 660905 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 328 —}}</noinclude>I morgon kommer Ni att hysa oro i en penning­ angelägenhet och i övermorgon att utsättas för en belackares bakdanteri, under det att dagen där­ på en vän råkar i olycka. Det kan vara vädret eller någonting som tappas eller går sönder, ett nöje, som samvetet eller kroppen icke gillar, och en annan gång det politiska tillståndet och vi ha ännu icke talat om hjärtats lidanden. Ett moln skingras och ett nytt bildas och knappast en dag på hundra är full av glädje och strålande solsken. Och Ni tillhör det fåtal, som äger lyckan! Vad de andra människorna beträffar, så vilar natten över dem. Tänkande människor bruka sällan orden lyckliga och olyckliga. I denna värld, vilken uppenbarli­ gen är en väntsal till en annan, finnas det inga lyckliga. Den verkliga, mänskliga indelningen är i ljus ocli mörker. Att minska antalet av dem, vilka leva i mörk­ ret, samt öka deras, vilka vistas i ljuset, det är målet. Det är därför vi kräva undervisning och forskning. Att lära läsa, det är att tända en eld och varje ord, som stavas, är en gnista. Dessutom betyder ljus icke detsamma som glädje. Man kan lida i ljuset och det kan bli så<noinclude> <references/></noinclude> 9cr8ut31uhvz2yvlktm92iahplj175f 104 227067 660906 2026-10-30T18:00:19Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'starkt, att det bränner. Solstrålarnas värme var en fiende till Ikaros' flykt. Att kunna närma sig solen utan att störta ned, det är snillets uppgift. Även när man förstår och när man älskar, kan man lida. Dagen födes i tårar, de som vistas i ljuset gråta, om ej för annat så över dem, som äro i mörkret.' 660906 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 329 —}}</noinclude>starkt, att det bränner. Solstrålarnas värme var en fiende till Ikaros' flykt. Att kunna närma sig solen utan att störta ned, det är snillets uppgift. Även när man förstår och när man älskar, kan man lida. Dagen födes i tårar, de som vistas i ljuset gråta, om ej för annat så över dem, som äro i mörkret.<noinclude> <references/></noinclude> i4h6dni95plrtakd14aog6j2oimu4yb 104 227068 660907 2026-10-30T18:00:43Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'är ett språk, även om man på grund av det vanskapta hos vissa ord finner, att det misshandlats av Mandrin, så finner man på grund av prakten hos vissa bilder, att Villon kallat det. Ur rent litterär synpunkt torde få studier vara mera givande än i fråga om slangspråket. Det är ett språk i språket, ett slags sjuklig utväxt, en misslyckad ympkvist, som blivit till en hel vegetation, en parasit, som har sina rötter i den gamla galliska stammen och vars d... 660907 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 331 —}}</noinclude>är ett språk, även om man på grund av det vanskapta hos vissa ord finner, att det misshandlats av Mandrin, så finner man på grund av prakten hos vissa bilder, att Villon kallat det. Ur rent litterär synpunkt torde få studier vara mera givande än i fråga om slangspråket. Det är ett språk i språket, ett slags sjuklig utväxt, en misslyckad ympkvist, som blivit till en hel vegetation, en parasit, som har sina rötter i den gamla galliska stammen och vars dystra lövverk beskuggar en hel sida av språket. Detta är den första och gängse uppfattningen av slangspråket. Men för dem, vilka studerat språket, såsom det bör studeras, det vill säga som geologerna stu­ dera bergens avlagringar, visar sig argot vara en verklig alluvialbildning. Beroende på hur långt man tränger in, finner man i detta språk under de folkliga gamla franska orden provén(;alska, span­ ska, italienska, levantinska, detta medelhavshamnarnas gamla språk, engelska, tyska, de romanska språkens tre grenar, italienska, rumäniska och franska, latin, samt slutligen baskiska och keltis­ ka. Det är en urgammal och egendomlig bland­ ning. En underjordisk byggnad, uppförd av alla olyckliga tillsammans. Varje förkastad ras har här lämnat sin avlagring, varje lidande har bi­<noinclude> <references/></noinclude> 2vd17fseni3msr2seldhycj2kv23pp8 104 227069 660908 2026-10-30T18:00:54Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'dragit med sin sten liksom varje hjärta. Ett otal av onda, låga och hatfyllda själar, vilka passerat genom livet och försvunnit i evigheten, ha här lämnat sin bild i form av ett misshandlat ord. Vill man finna ett exempel på spanska, så vim­ lar detta språk av dem. Se här: Boffette, örfil, kommer från bofeton; vantane, fönster, av vantana; gat, katt, av gato; acite, olja, av aceyte. Italienska ord: Spade, värja, av spada; carvel, båt, av caravella. En... 660908 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 332 —}}</noinclude>dragit med sin sten liksom varje hjärta. Ett otal av onda, låga och hatfyllda själar, vilka passerat genom livet och försvunnit i evigheten, ha här lämnat sin bild i form av ett misshandlat ord. Vill man finna ett exempel på spanska, så vim­ lar detta språk av dem. Se här: Boffette, örfil, kommer från bofeton; vantane, fönster, av vantana; gat, katt, av gato; acite, olja, av aceyte. Italienska ord: Spade, värja, av spada; carvel, båt, av caravella. Engelska: Bichot, biskop, av bisilop; raille, spion, av rascal, rascalion, skälm; pilche, etui, av pilcher, slida. Tyska: Caleur, gosse, av kellncr; hers, herre, av herzog, hertig. Latin? Frangir, krossa, av frangere; affurer, stjäla, av tur; cadene, kedja, av catena. Det finns ett ord, som återkommer i alla Europas språk på ett mystiskt sätt, det är ordet magnus; skottarna göra därav sitt ord mac, vilket beteck­ nar chefen för en klan, Mac- Farlane, Mac- Callummore, den store Farlane, den store Callummore. I slangspråket blir det meck, ocl isenare meg, vilket betyder Gud, Baskiska? Gahisto, djävu­ len, av gaiztoa, dålig; sorgabon, god natt, av gabon, goddag. Keltiska? Blavin, näsduk, av blavet, springvatten; ménesse, kvinna, av meinec, full av stenar; barant, rännsten, av baranton,<noinclude> <references/></noinclude> t7qstupm8rsep4rqi8ieqgjxriephhj 104 227070 660909 2026-10-30T18:01:03Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'källa; goffeur, låssmed, av goff, smed; guédouze, döden, av quenn-du, svart-vit. Vill man ha historia? I slangspråket kallas en écus för maltaise, ett minne av det myntslag, som brukades ombord på malteserriddarnes galärer. Utom de språkliga rötter, vilka här antytts, äger slangspråket andra och naturligare rötter i människornas själar. Först ha vi de nyskapade orden; denna ska­ pelse är språkens mystik. Att med ord, vilka på något egendomligt vis...' 660909 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 333 —}}</noinclude>källa; goffeur, låssmed, av goff, smed; guédouze, döden, av quenn-du, svart-vit. Vill man ha historia? I slangspråket kallas en écus för maltaise, ett minne av det myntslag, som brukades ombord på malteserriddarnes galärer. Utom de språkliga rötter, vilka här antytts, äger slangspråket andra och naturligare rötter i människornas själar. Först ha vi de nyskapade orden; denna ska­ pelse är språkens mystik. Att med ord, vilka på något egendomligt vis ha en märkvärdig uttrycks­ fullhet, måla tingen! Detta är den ursprungliga grunden i varje mänskligt språk, dess granithäll. Slangspråket överflödar av dylika ord, omedelba­ ra ord, skapade i detta syfte utan att man vet huru eller av vem, utan härledning, utan analo­ gier, isolerade, barbariska och stundom förskräck­ liga ord, vilka dock äro sällsynt levande och må­ lande. Bödeln, le taule; skogen, le sabri; fruk­ tan, taf; betjänten, le larbin; generalen, minis­ tern, pharos; djävulen, le rabouin. Intet är egendomligare än dessa ord, som dölja och visa på samma gång. Några av dem, till exempel le rabouin, äro på en gång groteska och förskräck­ liga och verka som grimaschen hos en kyklop. För det andra ha vi bilden. Det utmärkande<noinclude> <references/></noinclude> 50nrubhsdndf4w79oroi5k08lodtv6u 104 227071 660910 2026-10-30T18:01:11Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'för ett språk, som vill säga allt och följa allt, det är att äga en rikedom på bilder. Bilden är en gåta, bakom vilken tjuven tar sin tillflykt, när han spinner sina planer och fången, när han tänker på flykt. Intet språk är så rikt på bilder som argot. "Dévisser le coco", vrida om halsen; tortiller, äta; étre gerbé, att dömas; un rat, en sam snat­ tar bröd; il lansquine, det regnar, en träffande bild, som på något sätt uttrycker vad den vill...' 660910 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 334 —}}</noinclude>för ett språk, som vill säga allt och följa allt, det är att äga en rikedom på bilder. Bilden är en gåta, bakom vilken tjuven tar sin tillflykt, när han spinner sina planer och fången, när han tänker på flykt. Intet språk är så rikt på bilder som argot. "Dévisser le coco", vrida om halsen; tortiller, äta; étre gerbé, att dömas; un rat, en sam snat­ tar bröd; il lansquine, det regnar, en träffande bild, som på något sätt uttrycker vad den vill skildra och väcker tanken på de långa, sneda regnstrimmorna och plasket mot marken av de tunga dropparna; det uttrycker i ett enda ord den gam­ la folkliga bilden: det regnar småspik. I mån som slangspråket utvecklas, lämna orden, det ursprungliga, vilda tillståndet och bliva metafo­ rer. Djävulen heter icke längre le rabouin utan blir le boulanger, bagaren, som eldar i ugnen. Detta är mera spirituellt men mindre storslaget, någonting som Racine efter Corneille, liksom Euripides efter Aischylos. Vissa fraser i slang­ språket befinna sig mellan dessa tvenne saker och ha på en gång en barbarisk oclien bildlik ka­ raktär. Argot är de fördärvades språk och det färdärvas själv hastigt. Eftersom det ständigt söker dölja sig, förändras det, så snart det blir allmänt<noinclude> <references/></noinclude> juo6x86gw61nr5ocvr3k2sj5gsu1czc 104 227072 660911 2026-10-30T18:01:20Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'förstått. I olikhet mot all annan växtlighet dödas det av varje solstråle. Därför upplöses och om­ bildas slangspråket utan uppehåll, ett snabbt och dunkelt verk, som alltid pågår. Slangspråket ut­ vecklas mera på tio år än det vanliga språket på tio sekler. Så blir larton, bröd, lartif; gail, häst, blir gaye; fertanche, halm, till fertille; siques, trasor, till frusques; chique, kyrka, grugeoir; djävulen heter först gahisto, sedan rabouin och d...' 660911 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 335 —}}</noinclude>förstått. I olikhet mot all annan växtlighet dödas det av varje solstråle. Därför upplöses och om­ bildas slangspråket utan uppehåll, ett snabbt och dunkelt verk, som alltid pågår. Slangspråket ut­ vecklas mera på tio år än det vanliga språket på tio sekler. Så blir larton, bröd, lartif; gail, häst, blir gaye; fertanche, halm, till fertille; siques, trasor, till frusques; chique, kyrka, grugeoir; djävulen heter först gahisto, sedan rabouin och därpå boulanger; prästen först ratichon och se­ nare sanglier; under sjuttonhundratalet kallades att slåss för att bjuda på en pris snus, men se­ nare kallades det att täppa till munnen på någon. Mellan dessa båda talesätt ha funnits tjugo an­ dra och det språl< Cartouche talade, skulle varit hebreiska för Lacemaire. Orden i detta språk befinna sig ständigt på flykt i likhet med dem, vil­ ka uttala dem. Stundom dyker dock ett gammalt ord upp på nytt, och det finns vissa platser, där det har sina högborgar. 1 Temple bevarar man slangspråket från sextonhundratalet, i fängelset Bicétre talar man slang från Thunes. Men den ständiga för­ ändringen är dock regel. Om en forskare finner tillfälle att iakttaga detta språk, som ständigt flyr undan, väckes både sorgsna och givande tankar.<noinclude> <references/></noinclude> 4zvtzkc1rxe9hjqe4uqdr83agz1x1bi 104 227073 660912 2026-10-30T18:01:31Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Inga studier kunna vara tacksammare på resultat. Det finnes ej en bild, ej en etymolog, som ej har något att lära. Bland dessa människor betyder slåss detsamma som låtsa, man låtsar en sjukdom; listen är deras styrka. För dem är människa oclimörker sammanhö­ rande ting, och natten kallas därför sorgue, män­ niskan orgue. Människan framgår ur Mörkret. De betrakta samhället som ett dödligt gift, som en ödesdiger natt, och de tala om sin frihet som m...' 660912 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 336 —}}</noinclude>Inga studier kunna vara tacksammare på resultat. Det finnes ej en bild, ej en etymolog, som ej har något att lära. Bland dessa människor betyder slåss detsamma som låtsa, man låtsar en sjukdom; listen är deras styrka. För dem är människa oclimörker sammanhö­ rande ting, och natten kallas därför sorgue, män­ niskan orgue. Människan framgår ur Mörkret. De betrakta samhället som ett dödligt gift, som en ödesdiger natt, och de tala om sin frihet som man talar om sin hälsa. En häktad man är en sjuk, och en dömd man är en död. Det mest fruktansvärda för dem som inslutits mellan cellens fyra väggar, är ett slags påtvungen kyskhet och därför kallas cellen för castus, kysk. Från denna dystra plats visar sig det yttre livet i sitt mest strålande ljus. Fången har län­ kar om fötterna. Tror Ni kanske, att han går med fötterna? Nej, han drömmer, att han dansar och när han lyckas befria sig från bojorna, gäller hans första tanke dansen, ocl ihan kallar den be­ friande filen bastringue. I Chåtelet de Paris finns en stor, avlång grot­ ta. Den är åtta fot lång och ligger under Saines yta. Den har varken fönster eller gluggar och enda öppningen är dörren. Människorna kunna<noinclude> <references/></noinclude> cw05q5cfdqqwltk4s37aj94xk7o6f24 104 227074 660913 2026-10-30T18:01:40Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'komma in där, men icke luften. Taket utgöres av ett stenvalv och golvet av ett tumstjockt gyttjelager; den har fordom varit stenlagd, men fuk­ tigheten har upplöst och sprängt sönder stenarna. Tre meter över marken löper en massiv bjälke ge­ nom det underjordiska rummet; från denna hänga med vissa mellanrum något över en meter långa kedjor, vilka sluta med halsringar. Fordom för­ varades de till galärerna dömda i denna håla i väntan på avfärden til...' 660913 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 337 —}}</noinclude>komma in där, men icke luften. Taket utgöres av ett stenvalv och golvet av ett tumstjockt gyttjelager; den har fordom varit stenlagd, men fuk­ tigheten har upplöst och sprängt sönder stenarna. Tre meter över marken löper en massiv bjälke ge­ nom det underjordiska rummet; från denna hänga med vissa mellanrum något över en meter långa kedjor, vilka sluta med halsringar. Fordom för­ varades de till galärerna dömda i denna håla i väntan på avfärden till Toulon. Man drev dem fram under denna bjälke, där kedjorna, som svängde i mörkret, väntade på dem. Man fäste halsringarna på dem och kedjan var alltför kort för att tillåta dem att lägga sig ned. De förblevo orörliga i denna grotta i mörkret, under denna bjälke, nästan svävande i luften och tvungna till oerhörda ansträngningar för att nå brödet eller vattenkruset, med valvet över sina huvuden, fötterna nedsjunkna i smutsen, vansinniga av trött­ het, med sviktande höfter och knän, försökande att hänga med händerna i kedjan för att vila sig. Ur stånd att sova annat än stående, väckta varje ögonblick av den kvävande halsringen; några funnos, som aldrig vaknade. Hur länge kunde de förbli här? En månad, två månader, stundom sex månader. En var där ett helt år. Detta vänt­<noinclude> <references/></noinclude> 8r462m3bsp2wmi19y39isu2ye96ytgp 104 227075 660914 2026-10-30T18:01:48Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'rum till galärerna! Man kom dit, om man hade stulit en hare från kungen. Vad gjorde de i den­ na helvetiska grav? Detsamma som i en grav, de kämpade med döden, och vad man kan göra i helvetet, de sjöngo. Ty där det icke mera finns något hopp, där finns dock alltid sången. När en galär närmade sig Maltas stränder, hörde man sången, innan man hörde årslagen. Den stackars vilttjuven Survinsent, som vistats i detta fängelse, sade: Det är visorna, som hå...' 660914 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 338 —}}</noinclude>rum till galärerna! Man kom dit, om man hade stulit en hare från kungen. Vad gjorde de i den­ na helvetiska grav? Detsamma som i en grav, de kämpade med döden, och vad man kan göra i helvetet, de sjöngo. Ty där det icke mera finns något hopp, där finns dock alltid sången. När en galär närmade sig Maltas stränder, hörde man sången, innan man hörde årslagen. Den stackars vilttjuven Survinsent, som vistats i detta fängelse, sade: Det är visorna, som hållit mig uppe. Det är i denna håla, som nästan alla slangspråkets visor uppkommit. De flesta av dessa sånger äro dystra, några glada och en uttrycker ömhet. Det går ej att utrota hos människan evighetens gnista, kärleken. I denna dystra värld bevarar man sina hemlig­ heter. Alla ha sådana. För dessa olyckliga är hemligheten det gemensamma bandet. Att bryta den, är att beröva dessa människor något av dem själva. Att avslöja kallas på detta kraftiga språk för att äta upp brödet. Det är, som om förrädaren berövade alla de andra något. Vad betyder det att mottaga en örfil? Del enkla bildspråket säger: det är att se stjärnor. Slangspråket säger: Camoufle. När man sysslar med slangspråket, gör man en<noinclude> <references/></noinclude> atdjglmddsaw2colfcpakd57r3m2gvv 104 227076 660915 2026-10-30T18:01:58Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'ny upptäckt vid varje steg. En fördjupad under­ sökning visar det mystiska sambandet mellan det regelrätta och det utstötta samhället. Slangspråket är ordet, som blivit strafffånge. Att det mänskliga förnuftet kan så tram­ pas i smutsen, kan så kedjas av ödets dunkla ty­ ranni väcker häpnad. O Ni, de olyckligas fattiga tankar! Skall då ingen skynda denna i skuggan viss­ nande mänskliga själ till hjälp? Är det dess öde, att för alltid vänta på...' 660915 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 339 —}}</noinclude>ny upptäckt vid varje steg. En fördjupad under­ sökning visar det mystiska sambandet mellan det regelrätta och det utstötta samhället. Slangspråket är ordet, som blivit strafffånge. Att det mänskliga förnuftet kan så tram­ pas i smutsen, kan så kedjas av ödets dunkla ty­ ranni väcker häpnad. O Ni, de olyckligas fattiga tankar! Skall då ingen skynda denna i skuggan viss­ nande mänskliga själ till hjälp? Är det dess öde, att för alltid vänta på befriaren, kämpen i morgonrodnadens färger, vilken stiger ned från det azurblå på tvenne vingar, framtidens glänsande riddare? Skall denna själ alltid förgäves anropa idealet och ljuset? Är den dömd att i denna mörka avgrund höra de förskräckliga stegen från det annalkande Onda, att tätt intill sig i det för­ skräckliga vattnet skymta detta drakhuvud, detta dreglande gap, denna ormlikt slingrande kropp. Man måste stanna där utan en ljusstråle, utan hopp, överlämnad till denna fruktansvärda granne, vridande händerna, för alltid fastkedjad vid nattens klippa, en dyster Andromeda, vit och naken i mörkret.<noinclude> <references/></noinclude> enjo0px6xjxamqkl4eamx0mflc26k1m 104 227077 660916 2026-10-30T18:02:18Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'ägde något, som uttryckte vanmakt och förtviv­ lan. Alla de visor, vilkas melodier bevarats, äro så ödmjuka och sorgsna, att de framlocka tårar. Tiggaren kallar sig för den stackars tiggaren och är alltid haren, som döljer sig, råttan, som smiter undan i sitt hål, fågeln, som flyger bort. Han protesterar knappast; han nöjer sig med att suc­ ka, och en av dessa utgjutelser har nått fram till oss. Jag förstår ej huru Gud, människornas fader, kan plåga...' 660916 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 341 —}}</noinclude>ägde något, som uttryckte vanmakt och förtviv­ lan. Alla de visor, vilkas melodier bevarats, äro så ödmjuka och sorgsna, att de framlocka tårar. Tiggaren kallar sig för den stackars tiggaren och är alltid haren, som döljer sig, råttan, som smiter undan i sitt hål, fågeln, som flyger bort. Han protesterar knappast; han nöjer sig med att suc­ ka, och en av dessa utgjutelser har nått fram till oss. Jag förstår ej huru Gud, människornas fader, kan plåga sina barn och sina barnbarn; att han kan höra deras rop utan att själv plågas. Så snart den olycklige har tid att tänka, gör han sig ringa inför lagen och maktlös inför sam­ hället; han kastar sig framstupa på marken, han bönfaller och anropar medlidandet. Man finner, att han anser, att han har orätt. Vid mitten av förra århundradet uppkom en förändring. Fängelsernas visor, tjuvarnas slag­ dängor fingo en mera både utmanande och jovia­ lisk karakiär. Under sjuttonhundratalet finner man hos nästan alla visor från galärer, straffängelser oclitukthus en nästan diabolisk glättighet, som förefaller oss gåtfull. Alla ha de en gäll, så att säga hoppande refräng, vilken förefaller som upplyst av ett fosforescerande ljus; man Victor Hugo IX 14<noinclude> <references/></noinclude> te85cdsri5i97dgqoalwi6eqgyk4kzm 104 227078 660917 2026-10-30T18:02:32Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'skulle kunna tro, att det var en lyktgubbe, en Panättling, som spelade flöjt i skogen: Mirlababi, surlababo, Mirlitom ribon ribette, Surlababi, mirlababo, Mirliton ribon ribo. Så trallade man, under det man mördade en människa i en grotta eller i en mörk skog. Ett oroväckande tecken. Under sjuttonhundra­ talet försvinner den gamla sorgsenheten från des­ sa klasser. De börja skratta. De håna den store Guden och den store kungen. Under Ludvig XV kalla... 660917 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 342 —}}</noinclude>skulle kunna tro, att det var en lyktgubbe, en Panättling, som spelade flöjt i skogen: Mirlababi, surlababo, Mirlitom ribon ribette, Surlababi, mirlababo, Mirliton ribon ribo. Så trallade man, under det man mördade en människa i en grotta eller i en mörk skog. Ett oroväckande tecken. Under sjuttonhundra­ talet försvinner den gamla sorgsenheten från des­ sa klasser. De börja skratta. De håna den store Guden och den store kungen. Under Ludvig XV kalla de Frankrikes kung för "markisen av docklandet". De äro nästan glada. Dessa olyckliga synas utstråla ett visst ljus, liksom om de ej läng­ re tyngdes av samvetets börda. Detta skuggans beklagansvärda folk visade nu ej blott en förtviv­ lans djärvhet i sina handlingar utan även en bekymmerslös djärvhet i sina tankar. Detta var ett tecken på att de förlorade skuldkänslan och att de bland tänkare och drömmare trodde sig äga ett mystiskt stöd. Det var ett tecken på att stöld ocli rån började bemängas med de filosofiska sy­ stemen och sofismerna och att dessa brott på det­ ta sätt började förlora en del av sin avskräckande karaktär för att i stället överlämna så mycket<noinclude> <references/></noinclude> qt2i81aptc3faxwm9n37utangsefklc 104 227079 660918 2026-10-30T18:02:42Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'mera därav till tänkarnas system. Det var slut­ ligen ett tecken på, att om ej något avledande trädde emellan, ett fruktansvärt utbrott snart vore att vänta. Låtom oss stanna ett ögonblick. Vem anklaga vi liär? Sjuttonhundratalet? Dess filosofi? Sä­ kerligen ej. Detta sekels verk är gott, och sunt. Encyklopedisterna med Diderot i spetsen, fysiokraterna med Turgot, filosoferna med Voltaire, utopisterna med Rousseau som ledare bilda fyra oantastliga leg... 660918 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 343 —}}</noinclude>mera därav till tänkarnas system. Det var slut­ ligen ett tecken på, att om ej något avledande trädde emellan, ett fruktansvärt utbrott snart vore att vänta. Låtom oss stanna ett ögonblick. Vem anklaga vi liär? Sjuttonhundratalet? Dess filosofi? Sä­ kerligen ej. Detta sekels verk är gott, och sunt. Encyklopedisterna med Diderot i spetsen, fysiokraterna med Turgot, filosoferna med Voltaire, utopisterna med Rousseau som ledare bilda fyra oantastliga legioner. Mänsklighetens oerhör­ da framåtskridande mot ljuset måste tillskrivas dem. De äro mänsklighetens förtrupper, vilka på fyra olika vägar närma sig de fyra viktigaste punkterna: Diderot det sköna, Turgot det nytti­ ga, Voltaire det sanna och Rousseau det rätta. Men vid sidan av eller under filosoferna fanns det sofister, en giftig flora mitt bland den hälso­ bringande odörten i den härliga skogen. Under det att bödeln framför justitiepalatset brände de böcker, vilka skrivits av seklets stora befriare, utgåvo i dessa dagar helt glömda män med kung­ ligt privilegium upplösande skrifter, vilka med begärlighet lästes av dessa olyckliga. Några av dessa skrifter voro lustigt nog beskyddade av en furste och återfinnas i Bibliothcque secréte. Detta<noinclude> <references/></noinclude> d6822vah86qc4xuu5cx9uqep6xlxflg 104 227080 660919 2026-10-30T18:02:52Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'var okänt men betydelsefullt, trots att det ej iakt­ togs på ytan. Stundom är just en sak farlig, där­ för att den ej utsättes för ljuset; den är okänd, därför att den är underjordisk. Bland alla dessa författare är antagligen Restif de la Bretonne den, vilken undergrävde massorna på det farliga­ ste sättet. Denna rörelse återfanns i hela Europa men härjade mest i Tyskland. Under en viss tid, som av Schiller sammanfattades i "Die Räuber", bru­ ka...' 660919 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 344 —}}</noinclude>var okänt men betydelsefullt, trots att det ej iakt­ togs på ytan. Stundom är just en sak farlig, där­ för att den ej utsättes för ljuset; den är okänd, därför att den är underjordisk. Bland alla dessa författare är antagligen Restif de la Bretonne den, vilken undergrävde massorna på det farliga­ ste sättet. Denna rörelse återfanns i hela Europa men härjade mest i Tyskland. Under en viss tid, som av Schiller sammanfattades i "Die Räuber", bru­ kades stöld och rån som en protest mot egendom och arbete, ingingo en förening med vissa enkla men falska idéer, vilka endast vid första påseende verkade sanna men i verkligheten voro absurda; de svepte in sig i dessa tankar, dolde sig pä nå­ got sätt under dem, erhöllo abstrakta namn och övergingo till att bli något slags teori; på så sätt kommo de i omlopp bland de arbetande, lidande ocli hederliga massorna, till och med utan att de oförsiktiga kemister, vilka framkallat denna bland­ ning, anade det, oclitill oclimed utan att de massor, som anammade den, visste det. Varje gång något dylikt inträffar, är det ett ödesdigert tecken. Lidandet skapar vrede, ocli samtidigt som de besittande klasserna förblindas eller sövas till ro, vilket är detsamma som att<noinclude> <references/></noinclude> r9d52h8ssbi8oxzb57mgvj5sqfumfhj 104 227081 660920 2026-10-30T18:03:00Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'ögonen slutas, tändes hatet hos de olyckliga ge­ nom gnistan från någon eländig eller ond varelse; man börjar att granska samhället. Vilken för­ skräcklig sak är ej en undersökning, som äger hatet till ledstjärna! Detta är, om olyckan är framme, orsaken till de förskräckliga folkrörelser, vilka man kallat jacquerier, bondeuppror, och i jämförelse med vilka de rent politiska upploppen äro som en barnlek; det är ej blott de undertrycktas strid mot f...' 660920 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 345 —}}</noinclude>ögonen slutas, tändes hatet hos de olyckliga ge­ nom gnistan från någon eländig eller ond varelse; man börjar att granska samhället. Vilken för­ skräcklig sak är ej en undersökning, som äger hatet till ledstjärna! Detta är, om olyckan är framme, orsaken till de förskräckliga folkrörelser, vilka man kallat jacquerier, bondeuppror, och i jämförelse med vilka de rent politiska upploppen äro som en barnlek; det är ej blott de undertrycktas strid mot förtryckarna utan olyckans protest mot lyckan. När detta in­ träffar, störtar allt samman. Bondeupproren äro detsamma som en jordbäv­ ning bland hela folket. Denna fara, som kanske var överhängande för hela Europa, avvärjdes av den franska revolu­ tionen, denna fruktansvärda handling av rättfär­ dighet. Den franska revolutionen, som ej var annat än idealet med vapen i hand, reste sig för att med en snabb rörelse stänga till dörren för det onda och öppna den för det goda. Den besvarade alla frågor, satte sanningen i högsätet, jagade bort de osunda dunsterna, renade tiden och krönte folket.<noinclude> <references/></noinclude> 306sq1qk5c1s0in55dcgjixhizjj0vb 104 227082 660921 2026-10-30T18:03:15Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Man skulle kunna säga, att den skapade män­ niskan på nytt, gav den en själ på nytt, rättvisan. Adertonhundratalet har tagit detta i arv och dra­ git fördel av det tidigare seklets verk; i närvarande stund synes den samhälleliga katastrof vi nyss antytt, som en fullständig omöjlighet. Den som förutspår den, är blind, den som fruktar den, en okunnig varelse. Revolutionen är motgiftet mot alla verkliga folkuppror. Tack vare revolutionen hade de sociala... 660921 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 346 —}}</noinclude>Man skulle kunna säga, att den skapade män­ niskan på nytt, gav den en själ på nytt, rättvisan. Adertonhundratalet har tagit detta i arv och dra­ git fördel av det tidigare seklets verk; i närvarande stund synes den samhälleliga katastrof vi nyss antytt, som en fullständig omöjlighet. Den som förutspår den, är blind, den som fruktar den, en okunnig varelse. Revolutionen är motgiftet mot alla verkliga folkuppror. Tack vare revolutionen hade de sociala folkförhållandena förändrats. Vårt blod liyser ej länre de feodala och monarkiska bakterierna. Vår konstitution inrymmer ej längre medeltida be­ ståndsdelar. Vi befinna oss ej längre i en tid, då fruktansvärda inre rörelser avbröto utvecklingen, när man under sina fötter förnam ett dovt mummel och när man på civilisationens yta kunde iakttaga följderna av upproret från mullvadarnas värld, när marken darrade och underjordiska världar öpp­ nade sig och man plötsligt från jordens innandö­ men såg förskräckliga gestalter dyka upp. Revolutionen har en moralisk innebörd. Den behärskas av känslan för rätten och den utvecklar sinnet för plikten. Den gör alla lika inför lagen, vilket är detsamma som friheten, vilken börjar, där självsvåldet slutar, enligt ett beundransvärt yttran­<noinclude> <references/></noinclude> qcqj485f9cn039393spwt68haa2vf4h 104 227083 660922 2026-10-30T18:03:27Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'de av Robespierre. Allt sedan 89 finner man folket förkroppsligat. Det finnes ej längre någon så fat­ tig, att han ej har anspråk på rätten, ingen så ut­ svulten, att han ej har del i den franska hedern. Medborgarens heder och värdighet bildar ett inre harnesk; den som är fri, är samvetsgrann, och den som röstar, regerar. Av detta härleder sig oemottagligheten för mu­ tor och den olämpliga jordmånen för osunda be­ gär liksom de inför frestelserna h...' 660922 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 347 —}}</noinclude>de av Robespierre. Allt sedan 89 finner man folket förkroppsligat. Det finnes ej längre någon så fat­ tig, att han ej har anspråk på rätten, ingen så ut­ svulten, att han ej har del i den franska hedern. Medborgarens heder och värdighet bildar ett inre harnesk; den som är fri, är samvetsgrann, och den som röstar, regerar. Av detta härleder sig oemottagligheten för mu­ tor och den olämpliga jordmånen för osunda be­ gär liksom de inför frestelserna heroiskt sänk­ ta ögonen. Revolutionen har utfört ett rensningsverk, som varit så stort, att under frigörelsedagar som den 14 juli eller den 10 augusti det ej funnits något som kunnat kallas pöbel. De upplysta och ständigt växande massornas rop har varit: Död åt tjuvarna! Framåtskridandet är en hederlig före­ teelse, och varken idealen eller det absoluta älska smygvägar. Vilka var det som 1848 eskorterade de foror, vilka förde Tuileriernas skatter? Det var hantverkare från förstaden Saint-Antoine. Det var trashankarna, vilka höllo vakt över skatterna. Dygden gjöt sitt strålande skimmer över dessa ut­ armade varelser. Bland dessa transportvagnar fanns det halvöppna kistor, i vilka man skymtade hundratals skrin och bland dem Frankrikes gamla kungakrona, bestående av diamanter och krönt av<noinclude> <references/></noinclude> i5bkvqn99pr8sj6alt038nhefx2s647 104 227084 660923 2026-10-30T18:03:36Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'en kunglig karbunkel, värderad till trettio millioner francs. Dessa barfotalassar vaktade denna krona. Bondeupprorens tid är slut. Jag beklagar detta ur de smidiga politikernas synpunkt. Den gamla fruktan för dessa uppror har försvunnit och kan ej längre brukas i politiken. Kraften hos det röda spöket har förintats. Alla veta det nu. Fruktan förskräcker ej mera. Fåglarna tillåta sig allehande friheter med denna gengångare, och bor­ garna skratta.' 660923 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 348 —}}</noinclude>en kunglig karbunkel, värderad till trettio millioner francs. Dessa barfotalassar vaktade denna krona. Bondeupprorens tid är slut. Jag beklagar detta ur de smidiga politikernas synpunkt. Den gamla fruktan för dessa uppror har försvunnit och kan ej längre brukas i politiken. Kraften hos det röda spöket har förintats. Alla veta det nu. Fruktan förskräcker ej mera. Fåglarna tillåta sig allehande friheter med denna gengångare, och bor­ garna skratta.<noinclude> <references/></noinclude> lwo2o2wxzpw4n5kkcg58d0seqmcph15 104 227085 660924 2026-10-30T18:03:51Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Briaerus äga hundra händer för att med dem kun­ na stödja alla i betryck, alla svaga, att bruka det offentligas stora makt till att öppna alla verk­ städer, alla fabriker för alla armar, släppa fram till skolorna och laboratorierna alla begåvningar, att öka lönerna men miska mödan, att avväga för­ hållandet mellan skyldighet och besittningsrätt, det vill säga att ställa njutningen i proportion till ansträngningen och tillfredsställandet i rätt fö...' 660924 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 350 —}}</noinclude>Briaerus äga hundra händer för att med dem kun­ na stödja alla i betryck, alla svaga, att bruka det offentligas stora makt till att öppna alla verk­ städer, alla fabriker för alla armar, släppa fram till skolorna och laboratorierna alla begåvningar, att öka lönerna men miska mödan, att avväga för­ hållandet mellan skyldighet och besittningsrätt, det vill säga att ställa njutningen i proportion till ansträngningen och tillfredsställandet i rätt för­ hållande till behovet, med ett ord att låta samhället till förmån för de lidande och okunniga giva från sig ett större ljus, en större klarhet och ett ökat välstånd; de av broderskärleken gripna böra ej glömma, att den första plikten är att ej tänka på sig själv. Men allt detta är dock blott en begynnelse. Den verkliga frågan är denna: Arbetet kan ej vara en plikt utan att vara en rättighet. Om man benämner naturen försynen, bör sam­ hället kallas förutseendet. En tilltagande intellektuell och moralisk utveck­ ling är ej mindre nödvändig än en ökning av det materiella välståndet. Att veta är en livets nöd­ vändighet, liksom tänkandet är det första villkoret för en existens. Sanningen är en lika stor bestånds­ del i vår föda som brödet. Ett förnuft, som måste<noinclude> <references/></noinclude> r4wfuevaxa172mcoxkidg7yuer9aeeo 104 227086 660925 2026-10-30T18:04:24Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'umbära vetenskapen och visheten, avtynar. Låt oss beklaga ej blott de magar utan även de hjärnor, vilka ej intaga tillräcklig föda. Finnes det något mera gripande än en utmärglad kropp, så är det en själ, som hungrar efter ljus. Hela framåtskridandets problem vilar på detta. En dag kommer man att häpna över detta. Sam­ tidigt med att mänskligheten stiger uppåt, kommer helt naturligt de djupaste lagren att lämna eländets dalar och fattigdomen kommer a...' 660925 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 351 —}}</noinclude>umbära vetenskapen och visheten, avtynar. Låt oss beklaga ej blott de magar utan även de hjärnor, vilka ej intaga tillräcklig föda. Finnes det något mera gripande än en utmärglad kropp, så är det en själ, som hungrar efter ljus. Hela framåtskridandets problem vilar på detta. En dag kommer man att häpna över detta. Sam­ tidigt med att mänskligheten stiger uppåt, kommer helt naturligt de djupaste lagren att lämna eländets dalar och fattigdomen kommer att helt enkelt av­ skaffas genom att den allmänna nivån höjes. Man har ej rätt att tvivla på denna välsignelsebringande lösning. Det är visserligen sant, att det förgångna ännu har starka rötter i det närvarande. Man måste förvåna sig över detta nya liv hos en död kropp. Den går, den rör sig och lever. Den verkar seger­ herre, och denna död är en erövrare. Den stödes av sina trupper, vidskepelsen, av sin värja, des­ potismen, av sin fana, okunnigheten. Den har vunnit ett tiotal bataljer. Den skrider framåt, hotar, skrattar, står vid våra stadsmurar. Men låtom oss ej förtvivla! Vi kun­ na avstå från Hannibals läger. Vi, som tro, vad ha vi att frukta?<noinclude> <references/></noinclude> r1jlw45cnl5s53ui18fyc3q3g1c6j3d 104 227087 660926 2026-10-30T18:04:36Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Idéerna kunna lika litet gå baklänges som flo­ derna uppför sitt lopp. Må de, vilka ej tro på framtiden, betänka detta. När man säger nej till framåtskridandet, är det ej framtiden man fördömer utan sig själv. Dessa människor äro gripna av en sorglig sjukdom och inympa på sig det förgångna. Det finns blott ett sätt att bestrida morgondagen, att dö! Men vi älska ej döden, vi önska kroppens så sent som möjligt och själens tro vi ej alls på. M...' 660926 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 352 —}}</noinclude>Idéerna kunna lika litet gå baklänges som flo­ derna uppför sitt lopp. Må de, vilka ej tro på framtiden, betänka detta. När man säger nej till framåtskridandet, är det ej framtiden man fördömer utan sig själv. Dessa människor äro gripna av en sorglig sjukdom och inympa på sig det förgångna. Det finns blott ett sätt att bestrida morgondagen, att dö! Men vi älska ej döden, vi önska kroppens så sent som möjligt och själens tro vi ej alls på. Men gåtan kommer att lösas, sfinxen kommer att tala och problemet kommer att lösas. Folket, som började antaga konturer under sjuttonhundra­ talet, kommer att se sin bild färdig under nästa sekel. Det vore oförnuftigt att tvivla på den saken. Det allmänna välståndet kommer att infinna sig med ödesbestämd nödvändighet. De mänskliga händelserna bestämmas av oer­ hörda massverkningar och leda till ett logiskt till­ stånd, jämviktens oclirättfärdighetens. En kraft som uppkommer av himmelska oclijor­ diska krafters samverkan måste resultera i mänsklighet och styra denna. Denna kraft kan göra under, och de mest underbara upplösnin­ gar äro för den ej svårare än de största mirakel. Med hjälp av vetenskapen, vilken stammar från<noinclude> <references/></noinclude> 0v9g1qt76o43lwndkpahnaofmre5non 104 227088 660927 2026-10-30T18:04:53Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'människan och av händelserna, vilka styras av en en annan makt, ryggar denna kraft ej tillbaka för de motsägelser, de olika problemen ha att uppvisa men vilka för den stora hopen synas olösliga. För denna kraft är det lika lätt att låta en fråga lösas genom att sammanställa tvenne idéer som att skänka kunskap genom att sammanställa tven­ ne fakta. Man kan vänta sig allt av denna fram­ åtskridandets kraft, som en dag ställer öster mot väster och lå...' 660927 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 353 —}}</noinclude>människan och av händelserna, vilka styras av en en annan makt, ryggar denna kraft ej tillbaka för de motsägelser, de olika problemen ha att uppvisa men vilka för den stora hopen synas olösliga. För denna kraft är det lika lätt att låta en fråga lösas genom att sammanställa tvenne idéer som att skänka kunskap genom att sammanställa tven­ ne fakta. Man kan vänta sig allt av denna fram­ åtskridandets kraft, som en dag ställer öster mot väster och låtit Bonaparte samtala med imanerna i det inre av Egyptens pyramider. Under tiden bör ingen rast, ingen tvekan för­ dröja själarnas stora marsch framåt. Den sam­ hälleliga kunskapen är nödvändig för den sam­ hälleliga freden. Dess uppgift bör vara att upp­ lösa harmen och vreden genom att förklara mot­ sättningarna. Den skall undersöka och analysera för att sedan hela. Den skall framgå efter reduktionsprincipen oclidärvid avlägsna allt hat. Man har mer än en gång sett huru ett samhälle går under i den stormvind, som rasar över män­ niskorna. Historien är fylld av berättelserna om folk oclistater, vilka drabbats av skeppsbrott. Seder, lagar, religioner, allt sopas kanske en dag bort av en oväntad stormvind. Indiens, Kaldéens, Persiens, Assyriens, Egyptens kulturer ha försvun­<noinclude> <references/></noinclude> i1s2320dm7agfj2wek55y1o0lbto2ry 104 227089 660928 2026-10-30T18:05:03Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'nit för att efterträdas av en annan. Varför? Vi veta det ej. Vilka äro orsakerna till desa kata­ strofer? Vi känna dem ej. Skulle dessa kulturer kunnat räddas? Har undergången varit deras eget fel? Ha de framhärdat i någon last som fört dem till fördärvets brant? Huru många själv­ mord kan man räkna med inför denna stora död­ lighet bland folk och nationer? Frågor utan svar. Dunklet vilar över de dömda folken. Det är med en känsla av fasa vi betr...' 660928 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 354 —}}</noinclude>nit för att efterträdas av en annan. Varför? Vi veta det ej. Vilka äro orsakerna till desa kata­ strofer? Vi känna dem ej. Skulle dessa kulturer kunnat räddas? Har undergången varit deras eget fel? Ha de framhärdat i någon last som fört dem till fördärvets brant? Huru många själv­ mord kan man räkna med inför denna stora död­ lighet bland folk och nationer? Frågor utan svar. Dunklet vilar över de dömda folken. Det är med en känsla av fasa vi betrakta detta hav, som he­ ter det förgångna, skymta bakom sekiens ko­ losser dessa vrak, vilka kallas Babylon, Nineve, Tarsus, Thebe, Rom; de ha alla förolyckats un­ der fläkten från det hemska mörkret. Men om mörkret rådde där, så råder nu ljuset. Vi äro okunniga om de sjukdomar, vilka träffade forn­ tidens stater, men vi känna dem, av vilka vi själva angripas. Vi ha den fördelen framför de gamla, att vi äga ljuset. Vi fröjdas åt samhällets skön­ het men blotta även dess vanskaplighet. Vi son­ dera det onda, och sedan vi en gång fastställt sjuk­ domen, för studiet av orsaken till upptäckten av botemedlet. Vår två årtusenden gamla civilisa­ tion är på en gång ett monstrum och ett under­ verk. Den är värd mödan att rädda. Och den kommer att räddas. Att lindra smärtorna är re­<noinclude> <references/></noinclude> hsf5owpq8jftet1tpx60r3gpopk3j36 104 227090 660929 2026-10-30T18:05:11Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'dan något. Att upplysa mänskligheten är ännu mera. Alla de olika vetenskaperna om samhället böra sträva mot detta mål. Tänkaren från i dag har en stor uppgift, att utforska vår kultur. Vi upprepa, att dessa studier ha en stor och in­ spirerande uppgift och det är med en uppmaning till fortsättning av detta verk, vi vilja sluta dessa sidor, vilka bildat en mellanakt i ett allvarligt dra­ ma. Inför samhällets dödlighet förnimmer man det oförgängliga h...' 660929 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 355 —}}</noinclude>dan något. Att upplysa mänskligheten är ännu mera. Alla de olika vetenskaperna om samhället böra sträva mot detta mål. Tänkaren från i dag har en stor uppgift, att utforska vår kultur. Vi upprepa, att dessa studier ha en stor och in­ spirerande uppgift och det är med en uppmaning till fortsättning av detta verk, vi vilja sluta dessa sidor, vilka bildat en mellanakt i ett allvarligt dra­ ma. Inför samhällets dödlighet förnimmer man det oförgängliga hos mänskligheten. Även om vår jord här och där har öppna sår, kratrar och varma källor och vulkaner, som stundom slunga ut sitt var, så dör dock ej denna jord. Folkens sjukdomar döda ej människan. Trots detta skakar dock stundom den, vilken känner samhällets sjukdomar, på huvudet. De starkaste och de, vilka hysa det största medlidan­ det och äro mest logiska, ha dock sina stunder av svaghet. Skola vi få se framtiden? Man bör nästan fram­ ställa dessa frågor inför de skuggor, man ser skymta. Hur dystert är det ej att se egoismen och olyckan stå ansikte mot ansikte! Hos egoisterna finner man fördomar, oklarheten från en slösaktig uppfostran, det växande begäret efter njutningar, bedövningen hos en förslappande rike­<noinclude> <references/></noinclude> ac5ri059khm1rnac66liykguklri32m 104 227091 660930 2026-10-30T18:05:29Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'dom, fruktan för lidandet, vilken stundom utsträckes till avsky för dem som lida, en obotlig själv­ belåtenhet; och mot detta står hos de fattiga och olyckliga avunden, hatet mot dem, vilka man ser njuta av livet, de grova yttringarna av det mänsk­ liga djurets strävan mot glömska, hjärtan fyllda av dimmigt mörker, sorg, behov, ödesbestämdhet och enkel och motbjudande okunnighet. Skola vi fortsätta med att rikta blickarna upp­ åt? Är det ljus, man sky... 660930 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 356 —}}</noinclude>dom, fruktan för lidandet, vilken stundom utsträckes till avsky för dem som lida, en obotlig själv­ belåtenhet; och mot detta står hos de fattiga och olyckliga avunden, hatet mot dem, vilka man ser njuta av livet, de grova yttringarna av det mänsk­ liga djurets strävan mot glömska, hjärtan fyllda av dimmigt mörker, sorg, behov, ödesbestämdhet och enkel och motbjudande okunnighet. Skola vi fortsätta med att rikta blickarna upp­ åt? Är det ljus, man skymtar, av det slag, som kommer att slockna? Det är fruktansvärt att be­ trakta idelalet, när det på detta sätt förlorar sig i dunklet, är ringa, isolerat, nästan omärkligt, ly­ sande men omgivet av svarta moln, vilka hotande samla sig kring det. Idealet är dock ej utsatt för större faror än den stjärna, som ett ögonblick skymmes av molnen.<noinclude> <references/></noinclude> 2huseq4vsi1hbdw74vp0dc7n680yz9x 104 227092 660931 2026-10-30T18:05:40Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'på gamla gubbar och gummor. Marius var smal och kunde lätt tränga sig igenom. Som det aldrig fanns folk på denna gata, och som Marius förläde sina besök i trädgården till nätterna, så riskerade han icke att bliva sedd av någon. Ända sedan den heliga och välsignade stund, då en kyss förlovade dessa båda hjärtan, kom Marius hit varje afton. Om Cosette vid denna tid av sitt liv hade fattat kärlek till en samvetslös och lättsinnig man, så skulle hon hav...' 660931 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 358 —}}</noinclude>på gamla gubbar och gummor. Marius var smal och kunde lätt tränga sig igenom. Som det aldrig fanns folk på denna gata, och som Marius förläde sina besök i trädgården till nätterna, så riskerade han icke att bliva sedd av någon. Ända sedan den heliga och välsignade stund, då en kyss förlovade dessa båda hjärtan, kom Marius hit varje afton. Om Cosette vid denna tid av sitt liv hade fattat kärlek till en samvetslös och lättsinnig man, så skulle hon hava varit för­ lorad, ty det finnes många ädla naturer, vilka helt hängiva sig, och till dessa hörde Cosette. Det hör till kvinnans dygder att giva efter. När kärleken når det absolutas höjder och blandar sig med nå­ got himmelskt, då präglas den av en översinnlig blygsamhet. Men vilken fara utsätter ni eder icke för, o ädla hjärtan! Ofta giva ni bort hjärtan, men vi taga kroppen. Då äger ni hjärtat kvar, och ni kastar i mörkret en skälvande blick därpå. Kärleken vet icke av någon medelväg; antingen fördärvar den eller räddar den. Dessa två alternativ bestämma varje mäniskas öde; valet mellan dessa alternativ, fördärv eller räddning, uppställes aldrig med så­ dan obeveklig stränghet som av kärleken. KärIe-<noinclude> <references/></noinclude> fi99gtj44ylsqg1ekxyaxx90lcslvpt 104 227093 660932 2026-10-30T18:05:54Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'ken är livet, om den icke är döden. Den kan vara vaggan, men den kan även vara graven. Samma känsla säger inom människohjärtat ja och nej. Av alla de ting, som Gud har skapat, finnes ingenting, vilket utstrålar så mycket ljus, som människohjär­ tat men icke heller så mycket mörker. Gud ville, att den kärlek, som mötte Cosette, var en kärlek, som räddade. Under hela maj månad år 1832 befunno sig här varje natt i denna stackars vilda trädgård, iblan...' 660932 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 359 —}}</noinclude>ken är livet, om den icke är döden. Den kan vara vaggan, men den kan även vara graven. Samma känsla säger inom människohjärtat ja och nej. Av alla de ting, som Gud har skapat, finnes ingenting, vilket utstrålar så mycket ljus, som människohjär­ tat men icke heller så mycket mörker. Gud ville, att den kärlek, som mötte Cosette, var en kärlek, som räddade. Under hela maj månad år 1832 befunno sig här varje natt i denna stackars vilda trädgård, ibland dessa busksnår, vilka för varje dag blevo alltmera doftande och alltmera täta, tvenne de mest rena och oskuldsfulla varelser. De stodo närmare äng­ larna än människorna och de lyste för varandra likt stjärnor i mörkret. Det tycktes Cosette, som om Marius bar en krona, och det tycktes Marius, som hade Cosette en strålande gloria kring sitt huvud. De vidrörde varandra, de betraktade var­ andra, de höllo varandras händer, de tryckte sig intill varandra; men det fanns en gräns, vilken de icke överskredo. Marius kände, att det fanns en skyddsgräns, Coscttes renhet, och Cosette kände, att hon kunde lita på Marius ocli att han var lojal. Den första kyssen hade också varit den sista. Se­ dan dess hade Marius icke tillåtit sig annat än att med sina läppar vidröra Cosettes hand, hennes<noinclude> <references/></noinclude> egdnwn0ejdvv5xkg1glxmd1eeh6bgw6 104 227094 660933 2026-10-30T18:06:14Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'halsduk eller en lock av hennes hår. Cosette var för honom en doft och icke en kvinna. Han inan­ dades henne. Hon vägrade honom intet, och han begärde ingenting. Cosette var lycklig och Marius var nöjd. De levde i detta hänryckta tillstånd, som man skulle kunna kalla själarnas förening. Det var den obeskrivliga första omfamningen av tvenne kyska ungdomar, två svanor, som möttes på Alpernas Jungfrau. Vid denna tidpunkt i deras kärleks historia, då begä... 660933 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 360 —}}</noinclude>halsduk eller en lock av hennes hår. Cosette var för honom en doft och icke en kvinna. Han inan­ dades henne. Hon vägrade honom intet, och han begärde ingenting. Cosette var lycklig och Marius var nöjd. De levde i detta hänryckta tillstånd, som man skulle kunna kalla själarnas förening. Det var den obeskrivliga första omfamningen av tvenne kyska ungdomar, två svanor, som möttes på Alpernas Jungfrau. Vid denna tidpunkt i deras kärleks historia, då begäret är sövt av hänförelsens allmakt, skulle den rena och änglalike Marius förr hava tillåtit sig att besöka en allmän k'inna än att lyfta Cosettes klädning ovanför hennes fotknöl. Vid ett tillfälle hände det, att Cosette en mån­ ljus kväll böjde sig ned för att taga upp någonting och att hennes ktädningsliv då råkade öppna sig så att barmen syntes. Marius vände då bort sina ögon. Vad försiggick mellan dessa båda varelser? Ingenting. De dyrkade varandra. Om natten, när de sutto där, syntes dem denna trädgård vara levande och helig. Alla blommorna öppnade sig omkring dem och sände dem sina dofter; själv öppnade de sina hjärtan och spridde deras doft bland blommorna. Den yppiga växt­<noinclude> <references/></noinclude> 9juqcvyj1x863c1inv6u6fgxqzldo0p 104 227095 660934 2026-10-30T18:06:52Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'ligheten dallrade runt omkring dessa båda oskulds­ fulla varelser och de uttalade kärleksord, vilka trädens blad besvarade med en susning. Vad voro dessa ord? Fläktar. Ingenting an­ nat. Dessa fläktar förmådde oroa och uppröra hela naturen. Man skulle ha svårt att förstå den­ na magiska kraft, som ligger uti orden, om man läste dem i en bok; avsikten med dessa ord är, att de skola bortföras och skingras som en rök för vinden. Tag från ett älskande pa...' 660934 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 361 —}}</noinclude>ligheten dallrade runt omkring dessa båda oskulds­ fulla varelser och de uttalade kärleksord, vilka trädens blad besvarade med en susning. Vad voro dessa ord? Fläktar. Ingenting an­ nat. Dessa fläktar förmådde oroa och uppröra hela naturen. Man skulle ha svårt att förstå den­ na magiska kraft, som ligger uti orden, om man läste dem i en bok; avsikten med dessa ord är, att de skola bortföras och skingras som en rök för vinden. Tag från ett älskande pars viskningar bort den melodi, som går ut från själen och som följer dem likt en lyras strängar, så återstår ingenting annat än en skugga; du säger: Vad, är det endast detta! Ja, så är det, barnsligheter, omsägningar, leenden över ingenting, onyttigt prat, allt det mest sublima och mest djuptänkta i världen, de enda saker, som äro värda att bliva sagda och som äro värda att man lyssnar till dem. Den människa, som aldrig lyssnat till och aldrig uttalat dessa barnsligheter, den är en sinnessvag eller en elak människa. Cosette sade till Marius: — Vet du? (Under allt detta och i denna himmelska kysk­ het, vari de levde, hade de börjat kalla varandra<noinclude> <references/></noinclude> rdnp9c5vulezvcilbom8n9xlqcw7lna 104 227096 660935 2026-10-30T18:07:08Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'du, utan att de kunde göra sig reda för på vad sätt det hade gått till.) — Vet du? Jag heter Euphrasie. — Euphrasie? Inte, du heter ju Cosette. — Ack, Cosette är ett fult namn, som man gav mig, när jag var liten. Mitt verkliga namn är Euphrasie. Tycker du inte om namnet Euphrasie? — Åjo, men Cosette är icke fult. — Tycker du bättre om det äii Euphrasie? — Ja, det tror jag. — Då tycker jag också bättre om det. Det är sant, det är vackert, Co...' 660935 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 3552 —}}</noinclude>du, utan att de kunde göra sig reda för på vad sätt det hade gått till.) — Vet du? Jag heter Euphrasie. — Euphrasie? Inte, du heter ju Cosette. — Ack, Cosette är ett fult namn, som man gav mig, när jag var liten. Mitt verkliga namn är Euphrasie. Tycker du inte om namnet Euphrasie? — Åjo, men Cosette är icke fult. — Tycker du bättre om det äii Euphrasie? — Ja, det tror jag. — Då tycker jag också bättre om det. Det är sant, det är vackert, Cosette. Kalla mig Cosette. Ocli det småleende, som hon lät följa på dessa ord, gjorde denna dialog till en himmelslcidyll. En annan gång betraktade hon honom uppmärk­ samt och utbrast: — Min herre, ni är stilig, ni är vacker, ni är intelligent, ni är aldrig lugn, ni vet mycket, mycket mer än jag, men jag vågar ändå säga: Jag äl­ skar dig. Och Marius trodde sig höra en vers, sjungen av en av stjärnorna i det blå. Ibland gav hon honom helt skämtsamt ett slag för det han hostade och sade då: — Våga icke hosta, min herre. Jag vill icke att man hostar i min närvaro utan tillåtelse. Det<noinclude> <references/></noinclude> s9gvr3hrjvg7f6a3g4ovqgtyosvl4i4 660937 660935 2026-10-30T18:07:34Z Jonatanskogsfors 17420 660937 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 362 —}}</noinclude>du, utan att de kunde göra sig reda för på vad sätt det hade gått till.) — Vet du? Jag heter Euphrasie. — Euphrasie? Inte, du heter ju Cosette. — Ack, Cosette är ett fult namn, som man gav mig, när jag var liten. Mitt verkliga namn är Euphrasie. Tycker du inte om namnet Euphrasie? — Åjo, men Cosette är icke fult. — Tycker du bättre om det äii Euphrasie? — Ja, det tror jag. — Då tycker jag också bättre om det. Det är sant, det är vackert, Cosette. Kalla mig Cosette. Ocli det småleende, som hon lät följa på dessa ord, gjorde denna dialog till en himmelslcidyll. En annan gång betraktade hon honom uppmärk­ samt och utbrast: — Min herre, ni är stilig, ni är vacker, ni är intelligent, ni är aldrig lugn, ni vet mycket, mycket mer än jag, men jag vågar ändå säga: Jag äl­ skar dig. Och Marius trodde sig höra en vers, sjungen av en av stjärnorna i det blå. Ibland gav hon honom helt skämtsamt ett slag för det han hostade och sade då: — Våga icke hosta, min herre. Jag vill icke att man hostar i min närvaro utan tillåtelse. Det<noinclude> <references/></noinclude> oc8ef4d534km2pty3ihm64xvip7tdvk 104 227097 660936 2026-10-30T18:07:20Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'är mycket illa gjort att hosta och det gör mig oro­ lig- Jag vill, att du skall befinna dig väl, först och främst därför, att jag skulle vara mycket olycklig, om du icke vore frisk. Vad vill du att jag skall göra? Detta föreföll honom helt enkelt gudomligt. En dag sade Marius till Cosette: — Kan du tänka dig, det fanns en tid, då jag trodde du hette Ursule. Detta gav dem anledning att skratta hela afto­ nen. Mitt i deras samtal utbrast han en annan gå... 660936 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 363 —}}</noinclude>är mycket illa gjort att hosta och det gör mig oro­ lig- Jag vill, att du skall befinna dig väl, först och främst därför, att jag skulle vara mycket olycklig, om du icke vore frisk. Vad vill du att jag skall göra? Detta föreföll honom helt enkelt gudomligt. En dag sade Marius till Cosette: — Kan du tänka dig, det fanns en tid, då jag trodde du hette Ursule. Detta gav dem anledning att skratta hela afto­ nen. Mitt i deras samtal utbrast han en annan gång helt plötsligt: — 0, du må tro att jag en dag hade god lust att taga loven av en invalid i Luxembourg-trädgården. Här avbröt han sig tvärt och sade ingenting vi­ dare. Om han skulle fortsatt, skulle han varit tvungen att inför Cosette tala om hennes strumpe­ band, och detta var honom omöjligt. Han tyckte, att detta på något okänt sätt innebar en beröring med hennes kropp, för vilken hans kyska kärlek ryggade tillbaka med en sorts helig fasa. Marius föreställde sig livet med Cosette på detta vis, ingenting mera; att varje afton komma till Plumet-gatan, lossa den gamla järnstången i pre­ sidentens grind, sitta sida vid sida på bänken, be­<noinclude> <references/></noinclude> c9cygczzm70erbn3zp4fdxu50pr2dkw 104 227098 660938 2026-10-30T18:07:47Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'skåda den annalkande nattens stjärnljus, att låta sitt knä helt blygsamt beröra Cosettes vida klän­ ning, att kyssa nageln på hennes tumme, att kalla henne för du, att växelvis med henne inandas sam­ ma blommas doft, och aldrig upphöra härmed. Under tiden detta hände, svävade molnen över de­ ras huvuden. Varje gång vinden blåser, för den med sig flera av människans drömmar än moln på himmelen. Denna kyska kärlek saknade dock icke helt och hålle...' 660938 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 364 —}}</noinclude>skåda den annalkande nattens stjärnljus, att låta sitt knä helt blygsamt beröra Cosettes vida klän­ ning, att kyssa nageln på hennes tumme, att kalla henne för du, att växelvis med henne inandas sam­ ma blommas doft, och aldrig upphöra härmed. Under tiden detta hände, svävade molnen över de­ ras huvuden. Varje gång vinden blåser, för den med sig flera av människans drömmar än moln på himmelen. Denna kyska kärlek saknade dock icke helt och hållet sitt galanteri. Att giva komplimanger och säga artigheter åt den, man älskar, äro de första ömhetstecknen, samtidigt som det är en djärvhet. Komplimangen är någonting, som påminner om en kyss genom en slöja. Begäret har även sin del däri, fastän det döljer sig. För begäret drager kärleken sig tillbaka för att älska ännu mera. De artigheter, som Marius yttrade, voro fulla av fan­ tasi och som vävda av himlens blå luft. Fåglarna, som flyga däruppe i höjden, i änglarnas närhet, höra ibland sådana ord. Likväl fann man där liv, mänsklighet, allt det positiva, varav Marius var mäktig. Vad som säges i en berså, är preludiet till det, som säges i en alkov; en lyrisk utgjutelse, ett vackert kutter, en av beundran smakfullt ord­ nad bukett, fylld av en himmelsk doft.<noinclude> <references/></noinclude> nqju19oo6s7qal6i3h7quarbkioypp7 104 227099 660939 2026-10-30T18:07:56Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '— Ah, viskade Marius, vad du är vackeri Jag vågar icke se på dig, men det är detta, som gör, att jag betraktar dig. Du är en av gracierna! jag vet icke, vad det är. När spetsen av din sko skymtar fram under din klädning, blir jag utom mig, och sedan, vilket förtrollande skimmer, när dina tankar strömma emot mig. Du gör mig hä­ pen med ditt förstånd. I vissa ögonblick synes du mig vara en dröm. Tala, jag lyssnar till dig, 0, Cosette, huru sällsamt oc...' 660939 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 365 —}}</noinclude>— Ah, viskade Marius, vad du är vackeri Jag vågar icke se på dig, men det är detta, som gör, att jag betraktar dig. Du är en av gracierna! jag vet icke, vad det är. När spetsen av din sko skymtar fram under din klädning, blir jag utom mig, och sedan, vilket förtrollande skimmer, när dina tankar strömma emot mig. Du gör mig hä­ pen med ditt förstånd. I vissa ögonblick synes du mig vara en dröm. Tala, jag lyssnar till dig, 0, Cosette, huru sällsamt och underbart är icke detta; jag är sannerligen från mina sinnen. Ni är tillbedjansvärd, min fröken. Jag studerar dina fötter med mikroskop och din själ med teleskop. Och Cosette svarade: — Jag älskar dig något mer än förut, så myc­ ket mer som den tid, vilken förflutit sedan i morse. | Frågor och svar kommo och gingo såsom det föll sig, men alltid återvände de till ett och det­ samma, till kärleken alldeles som flädermärgskulan till den elektriska polen. Hela Cosettes person utstrålade naturlighet, oskuld, renhet och ljus. Om henne kunde man säga, att hon var strålande. Den som såg henne, erfor samma intryck, som man erfar en strålande vårmorgon. Det låg dagg i hennes ögon. Co-<noinclude> <references/></noinclude> remiungxj598z1x5m5iwfjh2vwys7rt 104 227100 660940 2026-10-30T18:08:06Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'sette var som en morgongryning i kvinnoskepnad. Att Marius, som tillbad henne, skulle beundra henne, var helt naturligt. Men ett faktum var dock, att den lilla pensionären, som nyligen läm­ nat klostret, ägde ett skarpt omdöme och ofta kunde säga saker, vilka voro både sanna ocli vackra. Hennes småprat var en verklig konversa­ tion. Hon misstog sig sällan och hon hade en sä­ ker blick. Kvinnan känner och talar med hjärtats fina instinkt, som är så ofe... 660940 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 366 —}}</noinclude>sette var som en morgongryning i kvinnoskepnad. Att Marius, som tillbad henne, skulle beundra henne, var helt naturligt. Men ett faktum var dock, att den lilla pensionären, som nyligen läm­ nat klostret, ägde ett skarpt omdöme och ofta kunde säga saker, vilka voro både sanna ocli vackra. Hennes småprat var en verklig konversa­ tion. Hon misstog sig sällan och hon hade en sä­ ker blick. Kvinnan känner och talar med hjärtats fina instinkt, som är så ofelbar. Ingen kan så som en kvinna uttrycka sig på samma gång behagligt och djuptänkt. Det behagliga och det djupa, ut­ gör hela kvinnan; det är himlen. Under denna översvallande lycka kommo stund­ om tårarna i deras ögon. Ett stackars sönder­ trampat djur, en från ett fågelbo nedfallande fjä­ der, en avbruten gren på en buske, mer behövdes icke för att göra dem vemodiga till sinnes, och de­ ras hänryckning, som närmast liknade vemodet, tycktes icke begära någonting bättre än att få brista i tårar. Det mest utmärkande symptomet i kärleken är en blödighet, vilken stundom blir outhärdlig. Men på samma gång skrattade de gärna med en förtjusande naturlighet och så kamratligt, att man ofta kunnat tro dem vara tvenne gossar. Men na­<noinclude> <references/></noinclude> rykemf5ksgtsp9zumtyqg52azyqzo74 104 227101 660941 2026-10-30T18:08:14Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'turen, som aldrig förnekar sig, fanns alltid inom dem, fastän det oskuldsfulla hjärtat självt knap­ past visste av det. Naturen är alltid tillstädes med sitt på samma gång brutala och sublima ändamål. Och huru oskuldsfullt hjärtat än må vara, skymtar man alltid i den blygsammaste téte-a-téte den dyrkansvärda och hemlighetsfulla gräns, vilken utgör skillnaden mellan ett par älskande och ett par vänner. De dyrkade varandra. Det ständiga och det oför...' 660941 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 367 —}}</noinclude>turen, som aldrig förnekar sig, fanns alltid inom dem, fastän det oskuldsfulla hjärtat självt knap­ past visste av det. Naturen är alltid tillstädes med sitt på samma gång brutala och sublima ändamål. Och huru oskuldsfullt hjärtat än må vara, skymtar man alltid i den blygsammaste téte-a-téte den dyrkansvärda och hemlighetsfulla gräns, vilken utgör skillnaden mellan ett par älskande och ett par vänner. De dyrkade varandra. Det ständiga och det oföränderliga lever Icvar. Man älskar varandra, man småler mot varandra, man har roligt tillsammans, man flätar tillsam­ mans fingrarna, man duar varandra, och detta ut­ gör icke något hinder för evigheten. Två älskan­ de gömma sig i aftonens skymning, i det osynliga med fåglarna, med rosorna, de förtrolla varandra i mörkret med sina hjärtan, vilka de inlägga i sina ögon, de viska, de sucka, och under tiden fyllde stjärnorna den oändliga rymden.<noinclude> <references/></noinclude> 3fn3j1gyrck0ol4vipvlbqv5chkcjbb 104 227102 660942 2026-10-30T18:08:28Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'ga, men att han själv var fattig och gärna försaa e allt, på det att hon icke skulle behöva gå miste om någonting. Märkväl digt nog hade Marius i den drömvärld, ari han numera levde, alltsedan han blev bekant f..ed Cosette, på något egendomligt sätt glömt det örflutna, och till och med sådana saker, vilka hänt en sista tiden, stodo för honom som någonting vägt och avlägset; vad Cosette talade om för onom, tillfredsställde honom fullkomligt. Han kt...' 660942 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 369 —}}</noinclude>ga, men att han själv var fattig och gärna försaa e allt, på det att hon icke skulle behöva gå miste om någonting. Märkväl digt nog hade Marius i den drömvärld, ari han numera levde, alltsedan han blev bekant f..ed Cosette, på något egendomligt sätt glömt det örflutna, och till och med sådana saker, vilka hänt en sista tiden, stodo för honom som någonting vägt och avlägset; vad Cosette talade om för onom, tillfredsställde honom fullkomligt. Han kte icke ens på att för henne omtala det nattiga äventyret i Gourbeauska huset eller att tala om nardiers eller om hennes fars egendomliga uppföiande och märkvärdiga flykt. Marius hade ör Ögonblicket glömt allt detta; han visste icke ens på aftonen, vad som tilldragit sig på morgonen, vai han ätit frukost, icke vem som talat med onom, i hans öra ljöd en röst, vilket gjorde ho­ nom döv för allt annat; han levde endast de tim­ mar, då han såg Cosette. Då var han i himlen, och det var helt förklarligt, att han då skulle glöm­ ma jorden. Båda buro de med hänförelse den obe­ skrivliga tyngden av Översinnliga njutningar. På sa sätt leva de som somnambuler, som kallas äl­ skande. Men vem har icke erfarit allt detta? Varför<noinclude> <references/></noinclude> bsdehynefbfxup1uwlxo25hd7bh46fy 104 227103 660943 2026-10-30T18:08:45Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'kommer den stund, då man måste skiljas från den­ na himmel, och varför fortfar icke livet även där­ efter? Att älska ersätter nästan att tänka. Kärleken Rör, att man glömmer allt annat. Vem fordrar väl logik av passionen? Det finnes lika litet något logiskt sammanhang i människohjärtat, som det i himmelens mekanism finnes någon fullkomlig geo­ metrisk figur. För Coserte ocliMarins existerade ingenting annat än dem själva. Hela världen om­ kring...' 660943 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 370 —}}</noinclude>kommer den stund, då man måste skiljas från den­ na himmel, och varför fortfar icke livet även där­ efter? Att älska ersätter nästan att tänka. Kärleken Rör, att man glömmer allt annat. Vem fordrar väl logik av passionen? Det finnes lika litet något logiskt sammanhang i människohjärtat, som det i himmelens mekanism finnes någon fullkomlig geo­ metrisk figur. För Coserte ocliMarins existerade ingenting annat än dem själva. Hela världen om­ kring dem var försvunnen. De levde i en gyllene minut. Ingenting fanns framför dem, igenting bakom dem. Marius tänkte knappast på att Cosette hade en far. Han var förtrollad, oclidenna för­ trollning hade utplånat allt annat i hans hjärta. Vad talade då dessa älskande om? De talade om blommor, om fåglar, om den nedgående solen, den uppgående månen och en hel del and­ ra lika viktiga saker. De hade sagt varandra allt med undantag av allt. Allt ftir dessa äl­ skande var ingenting. Men fadern, verkligheten, rucklet, banditerna, äventyret, varför skulle man tänka på det? Det fanns ju till så säkert i alla fall, allt det där. De voro brå, de dyrkade varan­ dra; någonting annat fanns icke. Allt annat exi­ sterade icke. Det är troligt, att detta förbleknande<noinclude> <references/></noinclude> nkbxa9nhxplemfp70csmuz88zzc3ff1 104 227104 660944 2026-10-30T18:08:55Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'av helvetet bakom oss är detsamma som paradisets närhet. Har man sett demonerna? Finns det sådana? Har man darrat? Har man lidit? Man vet ingen­ ting därom. Det vilar en rosensky däröver. På så sätt levde dessa båda varelser, svävande i högre rymder; varken i nadir eller i zenit, mellan människor och änglar, ovanom dyn, nedanom etern eller uti molnen; knappast kött och ben men själ och extas från huvud till fot; redan för mycket förandligade för att...' 660944 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 371 —}}</noinclude>av helvetet bakom oss är detsamma som paradisets närhet. Har man sett demonerna? Finns det sådana? Har man darrat? Har man lidit? Man vet ingen­ ting därom. Det vilar en rosensky däröver. På så sätt levde dessa båda varelser, svävande i högre rymder; varken i nadir eller i zenit, mellan människor och änglar, ovanom dyn, nedanom etern eller uti molnen; knappast kött och ben men själ och extas från huvud till fot; redan för mycket förandligade för att vandra på denna jorden, men ännu för mycket mänskliga för att försvinna i det blå. De tycktes försatta utom ödets bestämmelse. De gingo ej i de vanliga hjulspåren, de tänkte icke på något i går, i dag eller i morgon; de stodo häpna, utom sig, ibland kände de sig frigjorda från allt jordiskt tryck, så frigjorda, att de kunde flykta in i det oändliga, ja nästan ända in 1 evigheten. De sovo vakna vid denna underbara vaggning. 0, härliga dvala hos en verklighet, som tynges av idealen1 Huru skön Cosette dock var, hände det ibland, att Marius tillslöt sina ögon, när hon stod framför honom. Med slutna ögon kan man bättre betrak­ ta själens skönhet.<noinclude> <references/></noinclude> eq1nzot91ks7xo9xpcyzhnmou2qvv9o 104 227105 660945 2026-10-30T18:09:04Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Maria: och Cosette tänkte icke på vart detta skulle föra dem. De ansågo sig redan ha nått sitt mål. Det är en egendomlig anspråksfullhet hos människan, att hon vill, att kärleken skall leda henne någonstans.' 660945 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 372 —}}</noinclude>Maria: och Cosette tänkte icke på vart detta skulle föra dem. De ansågo sig redan ha nått sitt mål. Det är en egendomlig anspråksfullhet hos människan, att hon vill, att kärleken skall leda henne någonstans.<noinclude> <references/></noinclude> fjghtp1l2r4cehdr4qf6njar2u5uxxh 104 227106 660946 2026-10-30T18:09:15Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'på aftonen, så brukade Marius icke komma till trädgården förrän efter denna timma, när han från gatan kunde höra, hur Cosette öppnade glasdör­ rarna till trappan. Det behöver icke sägas, att Marius aldrig syntes till på dagarna. Jean Valjean tänkte icke ens på att Marius existerade. Blott en enda gång hände det, att han en morgon sade till Cosette: — Men så vit du är på ryggen! Kvällen förut hade Marius i sin hänryckning tryckt Cosette emot den...' 660946 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 374 —}}</noinclude>på aftonen, så brukade Marius icke komma till trädgården förrän efter denna timma, när han från gatan kunde höra, hur Cosette öppnade glasdör­ rarna till trappan. Det behöver icke sägas, att Marius aldrig syntes till på dagarna. Jean Valjean tänkte icke ens på att Marius existerade. Blott en enda gång hände det, att han en morgon sade till Cosette: — Men så vit du är på ryggen! Kvällen förut hade Marius i sin hänryckning tryckt Cosette emot den vita muren. Den gamla Toussaint, som gick och lade sig i god tid, tänkte icke på annat än att få sova, när hon slutat sina sysslor för dagen, och liksom Jean Valjean var hon okunnig om allt. Marius satte aldrig sin fot inom husets dörrar. Hela trädgården låg mellan dem och gatan. Varje gång Marius gick in eller ut, satte han om­ sorgsfullt gallerstången tillbaka på dess rätta plats, så att ingen rubbning märktes. Han gick vanligtvis därifrån vid midnattstid och återvände till Courfeyrac. Courfeyrac sade till Bahorel: — Vad säger du om att Marius kommer hem klockan ett om morgnarna? Bahorel svarade:<noinclude> <references/></noinclude> n4nl2l8eiahw3rwepxvcxs7v3kor79t 104 227107 660947 2026-10-30T18:09:23Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '— Vet du inte, att i de lugnaste vattnen gå de största fiskarna. Ibland kunde det hända, att Courfeyrac lade ar­ marna i kors, tog på sig en allvarlig min och sade till Marius: — Du är på orätt väg, min unge man! En morgon gav han honom följande förmaning: — Hör du, det förefaller mig som hade du för närvarande ditt hem i månen, i drömmarnas rike eller i illusionernas land, i huvudstaden Såpbubb1a. Var nu så vänlig och säg mig vad hon heter. M...' 660947 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 375 —}}</noinclude>— Vet du inte, att i de lugnaste vattnen gå de största fiskarna. Ibland kunde det hända, att Courfeyrac lade ar­ marna i kors, tog på sig en allvarlig min och sade till Marius: — Du är på orätt väg, min unge man! En morgon gav han honom följande förmaning: — Hör du, det förefaller mig som hade du för närvarande ditt hem i månen, i drömmarnas rike eller i illusionernas land, i huvudstaden Såpbubb1a. Var nu så vänlig och säg mig vad hon heter. Men ingenting kunde förmå Marius att tala. Under denna härliga maj månad gjorde Cosette och Marius följande underbara erfarenheter: att smågräla med varandra och kalla varandra Ni, endast för att efteråt så mycket mer säga du. Emellertid tillstötte vissa komplikationer. En afton hade Marius begivit sig till mötesplat­ sen över boulevard des Invalides; han gick van­ ligtvis med sänkt huvud. Just som han skulle vrida om hörnet vid Plumet-gatan, hörde han nå­ gon vid sin sida, som sade till honom: — God afton, herr Marius. Han lyfte huvudet och igenkände Eponine. Detta gjorde ett egendomligt intryck på honom. Han hade icke tänkt på flickan en enda gång se­<noinclude> <references/></noinclude> ic11evzr0u3c48zyoivzmz0vskpihc1 104 227108 660948 2026-10-30T18:09:41Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'dan den dag, då hon visat honom till Plumet-gatan. Han hade icke återsett henne, och hon hade full­ ständigt fallit honom ur minnet. Han hade icke orsak att hysa andra känslor än tacksamhet gent­ emot henne; han stod i skuld till henne för sin närvarande sällhet, men dock var det honom obe­ hagligt att möta henne. Han svarade med en viss förlägenhet: — Ah, är det ni, Eponine? — Varför kallar ni mig ni? Har jag gjort eder någonting? — Nej, svarade h...' 660948 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 376 —}}</noinclude>dan den dag, då hon visat honom till Plumet-gatan. Han hade icke återsett henne, och hon hade full­ ständigt fallit honom ur minnet. Han hade icke orsak att hysa andra känslor än tacksamhet gent­ emot henne; han stod i skuld till henne för sin närvarande sällhet, men dock var det honom obe­ hagligt att möta henne. Han svarade med en viss förlägenhet: — Ah, är det ni, Eponine? — Varför kallar ni mig ni? Har jag gjort eder någonting? — Nej, svarade han. Han hade alls ingenting emot henne. Långt därifrån. Men han kände, att nu, då han kallade Cosette du, kunde han icke säga annat än ni till Eponine. När han teg, utbrast hon: — Säg endast... Men hon avbröt sig. Det såg ut som om den förr så djärva flickan nu icke kunde finna ord. Hon försökte småle, men hon kunde icke. Hon återtog: — Nåväl ... Därefter tystnade hon åter och stod med sänkta ögon. — God afton, herr Marius, sade hon helt plöts­ ligt och gick därifrån.<noinclude> <references/></noinclude> lcitkwctanx892bjxxerkwh5hj1hp2f 104 227109 660949 2026-10-30T18:09:52Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'gerna, den ena efter den andra, och upptäckte lätt vilken av dem det var, som Marius hade skjutit åt sidan. Hon viskade halvhögt med en sorgsen ton: — Icke på det sättet, Lisette. Hon satte sig vid grindens stenfot helt nära den lösa järnstången och liksom vaktade denna. Det var just vid den punkt, där grinden vidrörde den närbelägna muren. Här fanns en mörk liörna, i vilken Eponine fullkomligt försvann. Hon stannade på detta sätt mer än en timma u...' 660949 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 378 —}}</noinclude>gerna, den ena efter den andra, och upptäckte lätt vilken av dem det var, som Marius hade skjutit åt sidan. Hon viskade halvhögt med en sorgsen ton: — Icke på det sättet, Lisette. Hon satte sig vid grindens stenfot helt nära den lösa järnstången och liksom vaktade denna. Det var just vid den punkt, där grinden vidrörde den närbelägna muren. Här fanns en mörk liörna, i vilken Eponine fullkomligt försvann. Hon stannade på detta sätt mer än en timma utan att röra sig och utan att synas, helt försjun­ ken i sina tankar. Omkring klockan tio på aftonen passerades Plumet-gatan av två eller tre personer, gamla borga­ re, som hade fördröjt sig ute, och vilka nu skyn­ dade att komma från den ensliga och illa beryk­ tade gatan; en av dem som gick utmed grinden, hörde, just som han passerade hörnet mellan grin­ den oclimuren, en dov stämma, som sade: — Det förvånar mig icke, om han går hit var­ enda afton. Den förbigående såg sig omkring åt alla håll men fann ingen människa; han vågade icke titta in i den mörka hörnan. Ängslig skyndade han sig därifrån. Den promenerande hade också goda skäl att<noinclude> <references/></noinclude> qleovxv5u9t76vxj505f7zjrvksp3mu 104 227110 660950 2026-10-30T18:10:03Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'skynda på, ty endast några få ögonblick senare anlände till Plumet-gatan sex karlar, vilka gingo var för sig på något avstånd från varandra, alla strykande tätt utefter väggarna. Den förste, som hunnit fram till trädgårdsgrin­ den, stannade där och väntade på de andra; ett ögonblick senare voro de alla sex samlade. — Här är det, sade en av dem. — Finns det någon hundracka i trädgården? frågade en annan. — Jag vet inte. För säkerhets skul...' 660950 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 379 —}}</noinclude>skynda på, ty endast några få ögonblick senare anlände till Plumet-gatan sex karlar, vilka gingo var för sig på något avstånd från varandra, alla strykande tätt utefter väggarna. Den förste, som hunnit fram till trädgårdsgrin­ den, stannade där och väntade på de andra; ett ögonblick senare voro de alla sex samlade. — Här är det, sade en av dem. — Finns det någon hundracka i trädgården? frågade en annan. — Jag vet inte. För säkerhets skull har jag tagit med mig ett köttstycke, som jag skall kasta till honom. — Har du tjärduk att trycka in fönsterrutorna med? — Ja. — Grinden är gammal, sade en femte, vars röst liknade en buktalares. Den sjätte, som ännu icke öppnat munnen, tog sig för att undersöka gallret alldeles som Eponine hade gjort för en timme sedan; han kände på var­ je järnstång särskilt och skakade den försiktigt. Han kom så småningom fram till den stång, som Marius hade lossat. Just som han ämnade gripa om denna, sträcktes plötsligt en hand fram ur mörkret och fattade om hans arm; han kände en<noinclude> <references/></noinclude> ngqzh3ltvvwmclzm35dk7b15kp7q38k 104 227111 660951 2026-10-30T18:10:42Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'kraftig stöt för bröstet och en hes röst yttrade till honom dock utan att skrika: — Det finns en hundracka. I detsamma reste sig en blek flicka upp och ställde sig framför honom. Han ryggade tillbaka och framstammade: — Vem är det? — Din dotter. Det var verkligen Eponine, som talade till Thénardier. När de fingo syn på Eponine, närmade sig även de fem andra männen, det vill säga Claquesous, Gueulemer, Babet, Montparnasse och Brujon, utan buller, utan...' 660951 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 380 —}}</noinclude>kraftig stöt för bröstet och en hes röst yttrade till honom dock utan att skrika: — Det finns en hundracka. I detsamma reste sig en blek flicka upp och ställde sig framför honom. Han ryggade tillbaka och framstammade: — Vem är det? — Din dotter. Det var verkligen Eponine, som talade till Thénardier. När de fingo syn på Eponine, närmade sig även de fem andra männen, det vill säga Claquesous, Gueulemer, Babet, Montparnasse och Brujon, utan buller, utan brådska och utan att yttra ett ord, med den olycksbådande långsamhet, vilken är utmär­ kande för dessa nattliga figurer. I sina händer hade de en del verktyg av miss­ tänkt utseende. Gueulemer hade en krokig tång, en sådan, som ofta begagnades inom hans yrke. — Vad har du för dig där? Vad vill du oss? Är du galen? skrek Thénardier. Eponine började skratta och föll honom om hal­ sen. — Jag är här, min käre pappa, emedan jag är här. När blev det förbjudet att sätta sig på ste­ narna vid gatkanten? Det är du, som inte bör va­<noinclude> <references/></noinclude> idf9kvhegvlnwkj8x5uumdgc0lb9g9a 104 227112 660952 2026-10-30T18:10:50Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'ra här. Vad ämnar du göra på en plats, där det icke finns något att göra? Jag sade det till Magnon. Här finns intet att uträtta. Men kyss mig då, kära pappa! Vad det är länge sedan jag såg dig! Du har alltså blivit frigiven nu? Thénardier försökte frigöra sig från Eponines armar och mumlade: — Det är bra. Nu har du kysst mig. Ja, jag är fri. Jag sitter inte längre inne, men försvinn nu. Men Eponine släppte icke taget utan fördubbla­ de i stä...' 660952 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 381 —}}</noinclude>ra här. Vad ämnar du göra på en plats, där det icke finns något att göra? Jag sade det till Magnon. Här finns intet att uträtta. Men kyss mig då, kära pappa! Vad det är länge sedan jag såg dig! Du har alltså blivit frigiven nu? Thénardier försökte frigöra sig från Eponines armar och mumlade: — Det är bra. Nu har du kysst mig. Ja, jag är fri. Jag sitter inte längre inne, men försvinn nu. Men Eponine släppte icke taget utan fördubbla­ de i stället sina smekningar. — Kära pappa, hur har du burit dig åt? Du måste varit mycket slug för att ha kunnat dra dig ur klämman? Tala om hur det gick till! Och mam­ ma! Var är hon? Var är min moder? Du måste tala om nyheter. Thénardier svarade: — Hon mår väl bra, antar jag. Men gå nu din väg. — Det har jag icke alls lust till, sade Eponine med minen hos ett bortskämt barn. Inte kan du skicka bort mig på det sättet, när jag ej sett dig på fyra månader ocliknappast haft tid att omfam­ na dig. Hon lade åter armarna om faderns hals. — Vad är det här för dumheter! sade Babet.<noinclude> <references/></noinclude> 5az2ys48x05dyg4ls3622rkyanqqhgy 104 227113 660953 2026-10-30T18:11:00Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '— Vi ha bråttom! sade Gueulemer, snokarna kunna komma. Buktalaren gnolade följande rader: "Välj tiden, barn, då du skall klappa din hulda mamma och din pappa!" Eponine vände sig mot de fem skurkarna. — Nej, se där står ju herr Brujon. God dag herr Babet. Goddag herr Claquesous. Känner ni inte igen mig, herr Gueulemer? Hur står det till, Montparnasse? — Visst känner man igen dig! sade Thénardier. Men adjö med dig nu! Låt oss vara i fred. — Nu är det...' 660953 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 382 —}}</noinclude>— Vi ha bråttom! sade Gueulemer, snokarna kunna komma. Buktalaren gnolade följande rader: "Välj tiden, barn, då du skall klappa din hulda mamma och din pappa!" Eponine vände sig mot de fem skurkarna. — Nej, se där står ju herr Brujon. God dag herr Babet. Goddag herr Claquesous. Känner ni inte igen mig, herr Gueulemer? Hur står det till, Montparnasse? — Visst känner man igen dig! sade Thénardier. Men adjö med dig nu! Låt oss vara i fred. — Nu är det rävens timma och icke hönsens, sade Montparnasse. — Ser du inte, att vi ha litet att uträtta här, tilläde Babet. Eponine tog Montparnasses hand. — Akta dig, sade han, du kan skära dig, jag har en kniv där. — Min käre Montparnasse, svarade Eponine mycket milt, man måste lita på folk. Jag är kan­ ske min fars dotter. Herr Babet, herr Gueulemer, det är jag som haft i uppdrag att förbereda den här affären. Det var anmärkningsvärt att Eponine icke tala-<noinclude> <references/></noinclude> qzc09voadi2fjs01u65jsesvbdyzdrn 104 227114 660954 2026-10-30T18:11:09Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'de slang. Alltsedan hon lärt känna Marius, hade det varit omöjligt för henne att få dessa rysliga ord över sina läppar. Med sin svaga och skelettartade hand tryckte hon hårt Gueulemers grova fingrar och fortsatte. — Ni vet, att jag inte är dum. Man brukar tro mig i vanliga fall. Jag har hjälpt er många gånger. Nu kan jag tala om för er, att ni löper risken för ingenting, jag svär på att det ingenting finns att göra 1 det här huset. — Där finns ba...' 660954 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 383 —}}</noinclude>de slang. Alltsedan hon lärt känna Marius, hade det varit omöjligt för henne att få dessa rysliga ord över sina läppar. Med sin svaga och skelettartade hand tryckte hon hårt Gueulemers grova fingrar och fortsatte. — Ni vet, att jag inte är dum. Man brukar tro mig i vanliga fall. Jag har hjälpt er många gånger. Nu kan jag tala om för er, att ni löper risken för ingenting, jag svär på att det ingenting finns att göra 1 det här huset. — Där finns bara kvinnor, sade Gueulcm — Nej. De som bodde där ha flyttat, fortfarande! — Men kandelabrarna finnas d sade Babet. de höga träHan visade Eponine tvärs gen siiade fram ur dens lövverk en ljusstrimma, som som ännu det översta fönstret. Det var Tou' +till tork. var vaken för att hänga upp tvä Eponine gjorde en sista anstrangn fQik, — ja visst, sade hon, men a som icke har ett öre. Thénardier. När — Försvinn, för tusan! ropade så atf källaren vi ha vänt upp ocliner på huset'då skola vi tala oclivindskuporna ha bytt plats, jet är guldmynt om för dig, vad som finns där, om eller ören.<noinclude> <references/></noinclude> dudeekdv5vg2mle1qajys2vc6t46f2t 104 227115 660955 2026-10-30T18:11:19Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Han stötte till henne för att få i väg henne. — Min kära vän, sade Eponine till Montparnasse, ni är en god man. Gå icke in där! — Se upp! Du kommer att skära dig! svara­ de Montparnasse. Thénardier återtog med sin bestämda röst: — Försvinn på ögonblicket oclilåt oss sköta våra egna affärer! Eponine släppte Montparnasses hand, som hon hade fattat på nytt, ocli sade: — Ni måste alltså in i det där huset? — En smula! svarade buktalare...' 660955 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 384 —}}</noinclude>Han stötte till henne för att få i väg henne. — Min kära vän, sade Eponine till Montparnasse, ni är en god man. Gå icke in där! — Se upp! Du kommer att skära dig! svara­ de Montparnasse. Thénardier återtog med sin bestämda röst: — Försvinn på ögonblicket oclilåt oss sköta våra egna affärer! Eponine släppte Montparnasses hand, som hon hade fattat på nytt, ocli sade: — Ni måste alltså in i det där huset? — En smula! svarade buktalaren hånande. Då satte hon ryggen mot gallret, trotsade de sex ända till tänderna beväpnade skurkarna, vilkas an­ sikten i mörkret liknade avgrundsandars, ocli sade med låg, men fast stämma: — Men jag vill det icke. De hejdade sig häpna. Men buktalaren fortsat­ te att håna. Hon återtog: — Hör på mig, mina vänner. Nu skall jag tala. För det första så kommer jag, om ni tränger in i trädgården, om ni blott rör vid denna grind, att skrika, att bulta på alla portar, att väcka alla män­ niskor, och för att ni skall bli gripna alla sex, kom­ mer jag att tillkalla polisen.<noinclude> <references/></noinclude> psnpngvdr20m2m7jmsqchyi40f3go68 104 227116 660956 2026-10-30T18:11:29Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Hon är i stånd till det, viskade Thénardier till Brujon och buktalaren. Hon knyckte på huvudet och tilläde: Jag skall börja med min fader! Thénardier närmade sig. Kom inte så nära, min hedersman! sade hon. Han drog sig mumlande tillbaka: — Vad har farit i henne? sade han och tillläde: — Hyndal Hon smålog på ett förskräckligt sätt. Som du vill, men du kommer icke in. Jag är icke en hynda, eftersom jag är dotter till en varg. Hon tog ett steg mot...' 660956 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 385 —}}</noinclude>Hon är i stånd till det, viskade Thénardier till Brujon och buktalaren. Hon knyckte på huvudet och tilläde: Jag skall börja med min fader! Thénardier närmade sig. Kom inte så nära, min hedersman! sade hon. Han drog sig mumlande tillbaka: — Vad har farit i henne? sade han och tillläde: — Hyndal Hon smålog på ett förskräckligt sätt. Som du vill, men du kommer icke in. Jag är icke en hynda, eftersom jag är dotter till en varg. Hon tog ett steg mot skurkarna; hon såg fruk­ tansvärd ut och började skratta. - Jag är sannerligen icke rädd! I somras svalt jag och i vintras frös jag. Vad de äro lusti­ ga, dessa dumma män, som tro att en flicka blir rädd för dem! Rädd för vad? Det skulle jag vil­ ja se! Emedan ni har slynor till älskarinnor, vilka gömma sig under sängen, när ni tar till era bas­ röster? Men jag är icke rädd för något! Hon fäste sin stadiga blick på Thénardier och sade: — Icke ens för dig! sedan lät hon sina glödan­<noinclude> <references/></noinclude> cup8hnw9n77fwsq9ns7tur85pwd6hfp 104 227117 660957 2026-10-30T18:11:40Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'de blickar, som liknade en vålnads, glida över skurkarna: — Vad tro ni jag bryr mig om, ifall man i morgon plockar upp mig från Plumct-gatans ste­ nar, dödad av min fader, eller om man om ett år fiskar upp mig ur Saint-Cloud tillsammans med ruttnade kattor och dränkta hundar! Hon var tvungen att avbryta ordströmmen, hon angreps av en torr hosta, ocliandedräkten lämna­ de rosslande det svaga bröstet. Hon fortsatte: — Jag behöver bara ropa, och det komm... 660957 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 386 —}}</noinclude>de blickar, som liknade en vålnads, glida över skurkarna: — Vad tro ni jag bryr mig om, ifall man i morgon plockar upp mig från Plumct-gatans ste­ nar, dödad av min fader, eller om man om ett år fiskar upp mig ur Saint-Cloud tillsammans med ruttnade kattor och dränkta hundar! Hon var tvungen att avbryta ordströmmen, hon angreps av en torr hosta, ocliandedräkten lämna­ de rosslande det svaga bröstet. Hon fortsatte: — Jag behöver bara ropa, och det kommer hjälp. Ni äro sex, men jag är hela världen. Thénardier gjorde en rörelse rnot henne. — Icke ett steg till! ropade hon. Han stannade och sade honungslent: — Visst icke, jag skal! icke komma närmare, men tala icke så högt. Du vill alltså hindra mig i mitt arbete? Men vi måste ju leva. Du älskar då inte längre din fader? — Du tråkar ut mig, sade Eponine. — Men vi måste leva, vi måste äta . — Det är icke nödvändigt. Sedan hon sagt detta, satte hon sig på stängs­ lets stenfot oclibörjade gnola. Hon stödde armbåbågarna mot knäna och hakan i händerna och vif­<noinclude> <references/></noinclude> 01ce1u66za053pbbfczwsbk5evyk84a 104 227118 660958 2026-10-30T18:11:49Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'tade lekfullt med tåspetsen. Hennes trasiga klän­ ning visade hennes magra nyckelben. Den när­ maste lyktan belyste hennes ansikte. Man skulle icke kunnat se något mera både beslutsamt och överraskande. — Det ligger något bakom, sade Babet. Är hon förälskad i karlen? Men det är skada att gå miste om detta tillfälle. Två kvinnor och en gub­ be, som bo i en bakgård och utan ordentliga fön­ sterluckor. Gubben är helt säkert en jude. Jag tror vi...' 660958 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 387 —}}</noinclude>tade lekfullt med tåspetsen. Hennes trasiga klän­ ning visade hennes magra nyckelben. Den när­ maste lyktan belyste hennes ansikte. Man skulle icke kunnat se något mera både beslutsamt och överraskande. — Det ligger något bakom, sade Babet. Är hon förälskad i karlen? Men det är skada att gå miste om detta tillfälle. Två kvinnor och en gub­ be, som bo i en bakgård och utan ordentliga fön­ sterluckor. Gubben är helt säkert en jude. Jag tror vi skulle kunna förtjäna bra. — Nåväl, gå in ni andra, utropade Montparnasse, sköt om saken. Jag skall stanna hos flic­ kan, och om hon bråkar... Han lät kniven, som han fortfarande höll i han­ den, glänsa i ljusskenet. Thénardier sade icke ett ord och tycktes villig att gå med på vad som helst. Brujon gällde för att vara ett orakel, och trots att han, som han sade, "hade gjort affären", hade han ännu icke sagt ett ord. Han syntes tankfull. Man ansåg, att han ej ryggade tillbaka för något, och man visste, att han en gång bara på skryt ha­ de gjort slut på en polis. Dessutom kunde han sät­ ta samman visor och slagdängor, vilket skänker stort anseende.<noinclude> <references/></noinclude> pkf6laj8lm68cb6o7tlti76qqswu29l 104 227119 660959 2026-10-30T18:11:59Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Babet vände sig till honom: — Vad säger du, Brujon? Denne var tyst ännu ett ögonblick, skakade på huvudet och beslöt sig slutligen för att tala: — I dag på morgonen såg jag två sparvar, som slogos, i kväll stötte jag mot en kärring, som grä­ lade. Det är dåliga tecken. Låt oss gå vår väg. De gingo sin väg. På vägen mumlade Montparnasse: — Det var dumt; jag skulle gärna gett henne ett par tum av kniven. Babet svarade: — Jag slår aldrig e...' 660959 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 388 —}}</noinclude>Babet vände sig till honom: — Vad säger du, Brujon? Denne var tyst ännu ett ögonblick, skakade på huvudet och beslöt sig slutligen för att tala: — I dag på morgonen såg jag två sparvar, som slogos, i kväll stötte jag mot en kärring, som grä­ lade. Det är dåliga tecken. Låt oss gå vår väg. De gingo sin väg. På vägen mumlade Montparnasse: — Det var dumt; jag skulle gärna gett henne ett par tum av kniven. Babet svarade: — Jag slår aldrig en h'inna. Vid ett gathörn stannade de och utbytte med låg röst några gåtfulla ord. Eponine, som icke lämnade dem ur sikte, såg dem återtaga den väg, på vilken de anlänt. Hon steg upp och började följa efter dem längs mu­ rarna oclihusväggarna. Hon följde dem ända fram till boulevarden. Där skildes de åt, och hon såg de sex männen var för sig smälta samman med mörkret. (Fortsättning i tionde bandet.)<noinclude> <references/></noinclude> 4a23ah1p45qwnf41f50g4zntgz3yneu 104 227120 660960 2026-10-30T18:13:33Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'mörk gestalt på vägen hejdar genast det vildaste djur. Vad som kommer från kyrkogården för­ skräcker och förvirrar vad som kommer ur jor­ dens hålor. Det förskräckliga fruktar det hem­ ska, och vargarna rygga tillbaka för mötet med en varulv.' 660960 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 398 —}}</noinclude>mörk gestalt på vägen hejdar genast det vildaste djur. Vad som kommer från kyrkogården för­ skräcker och förvirrar vad som kommer ur jor­ dens hålor. Det förskräckliga fruktar det hem­ ska, och vargarna rygga tillbaka för mötet med en varulv.<noinclude> <references/></noinclude> 2jar8az0ocvp7j2c1ljvaoaqvt8bruw 104 227121 660961 2026-10-30T18:13:48Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Sedan hade hon satt sig på bänken vid trappan, och under det han darrande tog plats bredvid hen­ ne, fortfor hon: — Min far sade till mig i morse, att jag skulle hålla mig beredd; han hade affärer oclikanske skulle vi snart resa bort. En frosskakning genomfor Marius frän huvud till fot. När man befinner sig vid livets slut, är döden endast en resa; när man befinner sig vid livets början, är en resa detsamma som döden. Sedan sex veckor tillbaka hade Ma... 660961 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 400 —}}</noinclude>Sedan hade hon satt sig på bänken vid trappan, och under det han darrande tog plats bredvid hen­ ne, fortfor hon: — Min far sade till mig i morse, att jag skulle hålla mig beredd; han hade affärer oclikanske skulle vi snart resa bort. En frosskakning genomfor Marius frän huvud till fot. När man befinner sig vid livets slut, är döden endast en resa; när man befinner sig vid livets början, är en resa detsamma som döden. Sedan sex veckor tillbaka hade Marius så små­ ningom tagit Cosette i besittning. Denna besittning var idealisk, men den var fullkomlig. Vi ha redan förklarat, att man i den första kärleken vinner sjä­ len långt före kroppen; framdeles vinner man kroppen långt före själen; ibland vinner man ald­ rig själen; någon har tillagt: därför att någon så­ dant icke finnes; men detta bittra yttrande är lyck­ ligtvis en händelse. Marius ägde således Cosette, såsom andra äga, men han omsvepte henne med hela sin själ och fattade om henne svartsjukt med fullaste övertygelse. Han ägde hennes småleende, hennes andedräkt, hennes doft, den strålande glansen från hennes blå ögon, lenheten hos hennes hull, då han vidrörde hennes hand, det pikanta fö­<noinclude> <references/></noinclude> gei7kyev6pniwn4jv6iew3qo93xiqhq 104 227122 660962 2026-10-30T18:13:57Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'delsemärket, som hon hade på halsen, och alla hennes tankar. De hade kommit överens om att al­ drig sova utan att drömma om varandra, och de hade hållit ord. Han ägde således alla Cosettes drömmar. Han betraktade alltjämt och han vidrör­ de ibland med sin andedräkt de små hårstrån, som hon hade i nacken, och han förklarade för sig själv, att det säkert icke fanns ett enda av dessa hårstrån, som icke tillhörde honom, Marius. Han beundrade och han t...' 660962 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 401 —}}</noinclude>delsemärket, som hon hade på halsen, och alla hennes tankar. De hade kommit överens om att al­ drig sova utan att drömma om varandra, och de hade hållit ord. Han ägde således alla Cosettes drömmar. Han betraktade alltjämt och han vidrör­ de ibland med sin andedräkt de små hårstrån, som hon hade i nacken, och han förklarade för sig själv, att det säkert icke fanns ett enda av dessa hårstrån, som icke tillhörde honom, Marius. Han beundrade och han tillbad allt, som hon hade på sig; hennes halsduk, hennes handskar, hennes manschetter, hennes knäppkängor och ansåg allt detta för heliga föremål, varöver han härskade. Han tänkte på att han var härskare över de vackra sköldpaddskammar, som hon bar i sitt hår, och han sade till sig själv, att det icke fanns ett snöre på hennes klänning, icke en maska i hennes strum­ por, icke ett veck på hennes korsett, som icke till­ hörde honom. Bredvid Cosette kände han sig bredvid sig egendom, sin despot och sin slavinna. Det föreföll som om deras själar voro så samman­ gjutna, att om de velat lösgöra dem och taga dem tillbaka, så skulle det varit dem omöjligt att känna igen dem. — Det här är min. — Nej, den är min. — Jag försäkrar dig, att du misstager dig. Detta är jag. — Vad du tager för din, det är jag. —<noinclude> <references/></noinclude> c6sy4qzpuyftxbh8i9rd8i9coqep0v7 104 227123 660963 2026-10-30T18:14:05Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Marius var något, som utgjorde en del av Cosette och Cosette var något, som utgjorde en del av Marius. Marius kände Cosette leva inom sig. Att ha Cosette, att äga Cosette var för honom det­ samma som att andas. Mitt i denna underbara be­ rusning, denna kyska, oerhörda och fullkomliga besittning, föllo plötsligt orden: — "Vi skola resa". Och han hörde verklighetens brutala stämma ropa till sig: — Cosette tillhör icke dig! Marius vaknade upp. Sedan sex... 660963 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 402 —}}</noinclude>Marius var något, som utgjorde en del av Cosette och Cosette var något, som utgjorde en del av Marius. Marius kände Cosette leva inom sig. Att ha Cosette, att äga Cosette var för honom det­ samma som att andas. Mitt i denna underbara be­ rusning, denna kyska, oerhörda och fullkomliga besittning, föllo plötsligt orden: — "Vi skola resa". Och han hörde verklighetens brutala stämma ropa till sig: — Cosette tillhör icke dig! Marius vaknade upp. Sedan sex veckor tillbaka hade han levat utanför livet; detta ord, "resa", återkallade honom till verkligheten. Han kunde icke finna ord. Cosette kände endanst, att hans hand var mycket kall. Hon, å sin sida, frågade: — Hur är det med dig? Han svarade så lågt, att Cosette knappt kunde höra; — Jag förstår icke vad du sagt Hon återtog; — I morse sade min far till mig, att jag skulle ordna om alla mina små angelägenheter och hålla mig beredd, att han skulle lämna mig sitt linne för att inpackas i en koffert, att han var tvingad<noinclude> <references/></noinclude> 7amy337rdvr8fnxlqe9e4ogvfh51hea 104 227124 660964 2026-10-30T18:14:13Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'att göra en resa, att vi skulle resa och att vi skulle medtaga en stor koffert för min räkning och en liten för hans; allt detta skulle vara färdigt till nästa vecka, och vi skulle kanhända resa till Eng­ land. — Men det är ju fruktansvärt utbrast Marius. Det är säkert, att i detta ögonblick kunde enligt Marius tanke icke något missbrul< av makten, in­ gen våldsamhet, intet nidingsdåd av de ohyggli­ gaste av tyranner, historien känner ingen gärning...' 660964 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 403 —}}</noinclude>att göra en resa, att vi skulle resa och att vi skulle medtaga en stor koffert för min räkning och en liten för hans; allt detta skulle vara färdigt till nästa vecka, och vi skulle kanhända resa till Eng­ land. — Men det är ju fruktansvärt utbrast Marius. Det är säkert, att i detta ögonblick kunde enligt Marius tanke icke något missbrul< av makten, in­ gen våldsamhet, intet nidingsdåd av de ohyggli­ gaste av tyranner, historien känner ingen gärning av Busiris eller Henrik VIII i avskyvärdhet jämfö­ ras med den, att M. Fauchelevent tog sin dotter med sig till England, därför att han hade affärer där. Han frågade med svag stämma: — Och när reser du? — Han sade icke när. — Och när kommer du tillbaka? — Det sade han icke heller. Marius reste sig och sade kyligt: — Cosette, reser ni? Cosette vände sina vackra ögon emot honom; oro och ångest avspeglade sig i hennes drag, och hon svarade med en viss förvirring: — Vart?<noinclude> <references/></noinclude> qy6xzqu4ft0a5qwd0femncgdr8hq6iv 104 227125 660965 2026-10-30T18:14:22Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '— Till England? Reser ni? — Varför kallar du mig ni? _ Jag frågar er, om ni tänker resa? _Vad vill du, att jag skall göra? sade hon, vridande sina händer. = Således reser ni?, — Om min far reser. — Alltså reser ni? Cosette fattade Marius hand och tryckte den utan att svara. — Gott, sade Marius. Då går jag någon an­ nanstans. Cosette kände betydelsen av dessa ord mer än hon förstod dem. Hon bleknade, så att hennes an­ sikte lyste kritvitt i mörk...' 660965 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 404 —}}</noinclude>— Till England? Reser ni? — Varför kallar du mig ni? _ Jag frågar er, om ni tänker resa? _Vad vill du, att jag skall göra? sade hon, vridande sina händer. = Således reser ni?, — Om min far reser. — Alltså reser ni? Cosette fattade Marius hand och tryckte den utan att svara. — Gott, sade Marius. Då går jag någon an­ nanstans. Cosette kände betydelsen av dessa ord mer än hon förstod dem. Hon bleknade, så att hennes an­ sikte lyste kritvitt i mörkret. Hon framstammade: — Vad menar du? Marius betraktade henne, lyfte därefter blicken långsamt mot himlen och svarade: — Ingenting. När han åter sänkte blicken, såg han Cosette, som smålog emot honom. Småleendet från en kvinna, som man älskar, äger en klarhet, som man urskiljer till och med i nattens mörker. — Så dumma vi äro! — Vilken? Marius, jag har en idé.<noinclude> <references/></noinclude> sl2cv7c42iw2pzvvef7x1yun8yu9eve 104 227126 660966 2026-10-30T18:14:31Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '— Res med, om vi resa. Jag skall säga dig vart. Kom sedan dit, där jag är! Marins var nu en fullkomligt vaken man. Han hade återkommit till verkligheten. Han ropade till Cosette: — Resa med er! är du galen? Därtill fordras pengar, och jag har inga. Resa till England! Jag är redan i skuld för, jag vet icke riktigt hur myc­ ket, men säkert minst tio louisdorer; detta skulle jag betala Courfeyrac, en av mina vänner, som du icke känner. Jag har en gammal... 660966 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 405 —}}</noinclude>— Res med, om vi resa. Jag skall säga dig vart. Kom sedan dit, där jag är! Marins var nu en fullkomligt vaken man. Han hade återkommit till verkligheten. Han ropade till Cosette: — Resa med er! är du galen? Därtill fordras pengar, och jag har inga. Resa till England! Jag är redan i skuld för, jag vet icke riktigt hur myc­ ket, men säkert minst tio louisdorer; detta skulle jag betala Courfeyrac, en av mina vänner, som du icke känner. Jag har en gammal hatt, som icke är värd ett par francs, jag har en rock, vari knappar­ na fattas, mitt linne är trasigt, jag har hål på arm­ bågarna, och mina stövlar äro utslitna; sedan sex veckor tillbaka har jag icke ägnat detta en tanke och jag har icke sagt någonting om det till dig, Cosette, jag är en fattiglapp. Du har mig endast om natten och du skänker mig din kärlek; om du såg mig på dagen, skulle du ge mig en allmosa. Resa till England! Jag kan inte ens betala mitt pass dit! Han kastade sig emot ett träd, som stod i närhe­ ten. Han lutade sig emot det med båda armarna över huvudet och med pannan emot barken utan att känna varken det hårda träet, som skavde sön­ der hans hud, eller febern, som bultade i hans tinVictor Hugo X. 2<noinclude> <references/></noinclude> 3b575kndnpst5maa9jcs2e29httdnot 104 227127 660967 2026-10-30T18:14:43Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'ningar, han stod orörlig, men redo att falla, lik­ nande en staty, som föreställde förtvivlan. Han förblev länge i denna ställning. I denna av­ grund skulle man kunna kvarstå i evighet. Slut­ ligen vände han sig om. Bakom sig hörde han ett svagt, halvkvävt, ljuvt och sorgset ljud. Det var Cosette, som snyftade. Sedan två timmar tillbaka hade hon suttit och gråtit vid sidan av Marius, vilken försjunkit i tan­ kar. Han gick bort till henne, föll på knä...' 660967 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 406 —}}</noinclude>ningar, han stod orörlig, men redo att falla, lik­ nande en staty, som föreställde förtvivlan. Han förblev länge i denna ställning. I denna av­ grund skulle man kunna kvarstå i evighet. Slut­ ligen vände han sig om. Bakom sig hörde han ett svagt, halvkvävt, ljuvt och sorgset ljud. Det var Cosette, som snyftade. Sedan två timmar tillbaka hade hon suttit och gråtit vid sidan av Marius, vilken försjunkit i tan­ kar. Han gick bort till henne, föll på knä, sänkte sig långsamt, fattade hennes fot, som stack fram under klänningen, och kysste den. Hon lät honom göra det under tystnad. Det gives ögonblick, då kvinnan, allvarlig och undergi­ ven sitt öde, likt en gudinna mottager kärlekens dyrkan. — Gråt icke, sade han. Hon mumlade: — Emedan jag kanske måste resa bort och du icke kan följa mig! Han återtog: — Älskar du mig? Hon svarade honom med de paradisiska ord, som aldrig äro mera underbara än då de uttalas genom tårar: — Jag tillber dig.<noinclude> <references/></noinclude> sv1lv4vr6nb366ko6qw6xbtst9p5sds 104 227128 660968 2026-10-30T18:14:51Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Han fortsatte ined en röst, som uttryckte obe­ skrivlig ömhet: — Gråt icke. Säg, vill du för min skull låta bli att gråta? — Älskar du mig? sade hon. Han fattade hennes hand: — Cosette, jag har aldrig givit mitt hedersord åt någon människa, emedan jag är rädd om mitt hedersord. Jag känner, att min far står vid min sida. Nåväl, jag giver dig mitt hedersord på att om du går ifrån mig, så dör jag. Det låg ett högtidligt vemod i den ton, varmed...' 660968 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 407 —}}</noinclude>Han fortsatte ined en röst, som uttryckte obe­ skrivlig ömhet: — Gråt icke. Säg, vill du för min skull låta bli att gråta? — Älskar du mig? sade hon. Han fattade hennes hand: — Cosette, jag har aldrig givit mitt hedersord åt någon människa, emedan jag är rädd om mitt hedersord. Jag känner, att min far står vid min sida. Nåväl, jag giver dig mitt hedersord på att om du går ifrån mig, så dör jag. Det låg ett högtidligt vemod i den ton, varmed han uttalade dessa ord, så att Cosette darrade. Hon kände sig så rörd, att hon upphörde att gråta. — Hör nu på mig, sade han, vänta mig icke i morgon. — Varför det? — Vänta mig icke förrän i övermorgon. — 0, varför? — Du skall få veta det sedan. — En hel dag utan att få se dig, det är omöjligt. — Vi försaka en dag, men vi skola måhända i stället vinna hela livet. Och Marius tilläde med halvhög röst och för sig själv: — Det är en man, som aldrig byter vanor, ocli<noinclude> <references/></noinclude> gieygkvcb628yp6jarbymc5bdrql03y 104 227129 660969 2026-10-30T18:15:00Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'han har aldrig tagit emot någon människa annat än på aftonen. — Om vilken man talar du? frågade Cosette. — Jag? Jag har ingenting sagt. — Har du då något hopp? — Vänta tills i övermorgon. — Vill du det? — Ja, Cosette. Hon omfattade hans huvud med sina båda hän­ der, höjde sig på tåspetsarna för att bliva lika lång som han och försökte att i hans ögon läsa vad han hoppades. Marius återtog: — Jag tänker på en sak; du måste veta min...' 660969 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 408 —}}</noinclude>han har aldrig tagit emot någon människa annat än på aftonen. — Om vilken man talar du? frågade Cosette. — Jag? Jag har ingenting sagt. — Har du då något hopp? — Vänta tills i övermorgon. — Vill du det? — Ja, Cosette. Hon omfattade hans huvud med sina båda hän­ der, höjde sig på tåspetsarna för att bliva lika lång som han och försökte att i hans ögon läsa vad han hoppades. Marius återtog: — Jag tänker på en sak; du måste veta min adress; det skulle kunna hända någonting; man vet aldrig. Jag bor hos en vän, som heter Courfeyrac på Verrerie-gatan nummer sexton. Han sökte i sin ficka och tog fram en pennkniv, med vars blad han ristade i väggen: Nummer sexton, Verrerie-gatan. Genom att hela tiden stadigt se i hans ögon ha­ de Cosette blivit lugn. — Säg mig dina tankar. Marius, du tänker på någonting. Tala om det för mig. 0, vill du icke säga det, så att jag kan sova lugnt i natt.<noinclude> <references/></noinclude> 4vj0z43ydkcdphstyagg6n6pe073pv7 104 227130 660970 2026-10-30T18:15:10Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '— Min tanke är den, att det är omöjligt, att Gud kan vilja skilja oss åt. Vänta på mig tills i övermorgon. — Vad skall jag göra ända till dess? sade Cosette. Du går ut och går. Vad ni äro lyckliga, ni män. Jag får stanna hemma alldeles ensam. 0, vad jag skall känna mig sorgsen! Vad ämnar du egentligen göra i morgon afton, säg? — Jag ämnar försöka någonting! — Då skall jag bedja Gud och tänka på dig här och önska att du måtte lyckas. J...' 660970 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 409 —}}</noinclude>— Min tanke är den, att det är omöjligt, att Gud kan vilja skilja oss åt. Vänta på mig tills i övermorgon. — Vad skall jag göra ända till dess? sade Cosette. Du går ut och går. Vad ni äro lyckliga, ni män. Jag får stanna hemma alldeles ensam. 0, vad jag skall känna mig sorgsen! Vad ämnar du egentligen göra i morgon afton, säg? — Jag ämnar försöka någonting! — Då skall jag bedja Gud och tänka på dig här och önska att du måtte lyckas. Jag frågar dig icke vidare, emedan du icke önskar det. Du är min herre. Jag skall tillbringa aftonen i morgon med att sjunga arian ur Euryanthe, den som du tycker så mycket om, och som du hörde mig sjun­ ga en afton utanför mitt fönster. Men i över­ morgon kommer du i god tid. Jag väntar dig på kvällen precis klockan nio, hör du det! Min Gud, vad det är tråkigt, att dagarna äro så långa! Du hör, klockan nio skall jag vara i trädgården. — Det skall jag också. Och utan att säga någonting men dragna till varandra genom de elektriska strömmar, som stän­ digt förbinda två älskande, föllo de, berusade av sällhet till och med i sin smärta, i varandras armar utan att giva akt på att deras läppar vidrörde var­<noinclude> <references/></noinclude> bgf8si0ztoy1iyu0p4880u7mp5k5ih1 104 227131 660971 2026-10-30T18:15:25Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'andra, medan deras tårfyllda ögon blickade upp mot stjärnorna. När Marius gick, var gatan fullkomligt öde. Det var just vid den tiden, då Eponine följde banditer­ na bort till boulevarden. När Marius hade stått där så tankfull med hu­ vudet lutat mot trädet, hade han fått en idé; själv betraktade han den såsom oförnuftig och omöjlig. Han hade dock fattat ett beslut.' 660971 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 410 —}}</noinclude>andra, medan deras tårfyllda ögon blickade upp mot stjärnorna. När Marius gick, var gatan fullkomligt öde. Det var just vid den tiden, då Eponine följde banditer­ na bort till boulevarden. När Marius hade stått där så tankfull med hu­ vudet lutat mot trädet, hade han fått en idé; själv betraktade han den såsom oförnuftig och omöjlig. Han hade dock fattat ett beslut.<noinclude> <references/></noinclude> mfdla2uo0jcxi3eox8smofyma9gp9rw 104 227132 660972 2026-10-30T18:16:46Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'av Frankrike. Saken var den, att den gamle kän­ de sig nedtryckt av bekymmer. Han böjde sig icke, han gav icke vika; hans natur var icke så­ dan, men han kände, att hans inre krafter sveko honom. Sedan fyra år tillbaka hade han allt­ jämt väntat Marius, fullt övertygad om, att den lille, förarglige gossen en eller annan dag skulle komma och knacka på hans dörr; det hände nu­ mera, att han i vissa ögonblick sade till sig själv, att om Marius dröjde änn... 660972 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 412 —}}</noinclude>av Frankrike. Saken var den, att den gamle kän­ de sig nedtryckt av bekymmer. Han böjde sig icke, han gav icke vika; hans natur var icke så­ dan, men han kände, att hans inre krafter sveko honom. Sedan fyra år tillbaka hade han allt­ jämt väntat Marius, fullt övertygad om, att den lille, förarglige gossen en eller annan dag skulle komma och knacka på hans dörr; det hände nu­ mera, att han i vissa ögonblick sade till sig själv, att om Marius dröjde ännu en tid, så.. Det var icke döden, som föreföll honom outhärdlig, det var tanken på att han måhända aldrig mer skulle återse Marius. Att aldrig mer få se Marius var en tanke, som aldrig ens för ett ögonblick vunnit insteg hos honom; nu började denna tanke få makt med honom och han isades därav. Från­ varon hade endast ökat morfaderns kärlek till det otacksamma barnet, som skiljts ifrån honom på ett sådant sätt. Under decembernätter med tio graders kyla tänker man mer än i solsken. M. Gillenormand var eller trodde sig vara ur stånd att gå sin dotterson till mötes ett enda steg. Han tyckte icke, att han själv hade begått något fel, men Förr spricker jag, brukade han säga. han tänkte på Marius med den djupa rörelse och<noinclude> <references/></noinclude> bzfvipoh3am84p86m7cocp0mtwdp0wb 104 227133 660973 2026-10-30T18:16:55Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'den stumma förtvivlan hos en gammal man, som går mörkret tillmötes. Han började förlora sina tänder, och detta gjor­ de att hans nedslagenhet ökades. M. Gillenormand hade, utan att vilja erkänna det för sig själv, emedan detta skulle hava gjort honom både ond och förlägen, aldrig älskat en mätress såsom han älskade Marius. I sin sängkammare ovanför huvudgärden på sin säng hade han låtit upphänga ett porträtt av sin andra dotter, den avlidna fru...' 660973 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 413 —}}</noinclude>den stumma förtvivlan hos en gammal man, som går mörkret tillmötes. Han började förlora sina tänder, och detta gjor­ de att hans nedslagenhet ökades. M. Gillenormand hade, utan att vilja erkänna det för sig själv, emedan detta skulle hava gjort honom både ond och förlägen, aldrig älskat en mätress såsom han älskade Marius. I sin sängkammare ovanför huvudgärden på sin säng hade han låtit upphänga ett porträtt av sin andra dotter, den avlidna fru Pontmercy; det­ ta porträtt hade blivit taget av henne vid aderton års ålder och det var det första, som fångade hans blickar, när han vaknade; han brukade ofta betrak­ ta det, och en dag, då hans ögon voro fästa på det, undsluppo honom följande ord: — Jag tycker, att det liknar honom. — Min syster? inföll fröken Gillenormand. Visst gör det det. Den gamle tilläde: — Det liknar honom också. En gång, när han satt med sina båda knän stöd­ da emot varandra och ögonen nästan slutna, i en ställning, som vittnade om djup nedslagenhet, vågade hans dotter säga: — Min far, är Ni alltjämt lika ond på?..<noinclude> <references/></noinclude> ceg4hxpxzpvrm17rkohw8uegbue9akt 104 227134 660974 2026-10-30T18:17:03Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Hon avbröt sig, hon vågade icke fortsätta längre. — På vem? frågade han. — På stackars Marius? Han lyfte sitt gamla huvud, lade sin avmagrade hand på bordet och utbrast med den mest harmsna ton: — Stackars Marius! säger du. Den herrn är en dumbom, en stackare, en fåfäng och otacksam narr utan hjärta, utan själ, en högfärdig och en dålig människa. Därmed vände han sig om för att hans dotter icke skulle märka de tårar, som samlade sig i hans...' 660974 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 414 —}}</noinclude>Hon avbröt sig, hon vågade icke fortsätta längre. — På vem? frågade han. — På stackars Marius? Han lyfte sitt gamla huvud, lade sin avmagrade hand på bordet och utbrast med den mest harmsna ton: — Stackars Marius! säger du. Den herrn är en dumbom, en stackare, en fåfäng och otacksam narr utan hjärta, utan själ, en högfärdig och en dålig människa. Därmed vände han sig om för att hans dotter icke skulle märka de tårar, som samlade sig i hans ögon. Tre dagar därefter bröt han en tystnad, vilken hade varat i fyra timmar, för att helt plötsligt säga till sin dotter: — Jag har haft den äran att bedja fröken Gillenormand aldrig tala om honom. Tant Gillenormand gjorde inga vidare försök och sade visligen till sig själv: — Min far har aldrig tyckt mycket om min syster, sedan hon begick den dumheten. Det är helt naturligt, att han avskyr Marius. "Sedan hon begick dumheten", betydde: "Se­ dan hon hade gift sig med översten".<noinclude> <references/></noinclude> iersre6lgqgp1mea3ify7r2pl0tu3nw 104 227135 660975 2026-10-30T18:17:12Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'För övrigt hade, vilket läsaren redan förstått, fröken Gillenormand misslyckats i sina försök att låta sin gunstling, lanciärofficeren, träda i Marius' ställe. Théodule hade icke lyckats intaga hans plats. M. Gillenormand hade icke accepterat det­ ta förslag. Hjärtats tomhet låter sig icke så lätt fyllas. Théodule å sin sida hade visserli­ gen ingenting emot att få ärva, men det tråkiga arbetet att göra sig behaglig tilltalade honom icke. Den ga...' 660975 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 415 —}}</noinclude>För övrigt hade, vilket läsaren redan förstått, fröken Gillenormand misslyckats i sina försök att låta sin gunstling, lanciärofficeren, träda i Marius' ställe. Théodule hade icke lyckats intaga hans plats. M. Gillenormand hade icke accepterat det­ ta förslag. Hjärtats tomhet låter sig icke så lätt fyllas. Théodule å sin sida hade visserli­ gen ingenting emot att få ärva, men det tråkiga arbetet att göra sig behaglig tilltalade honom icke. Den gamle mannen var missnöjd med löjt­ nanten, och löjtnanten tröttnade på den gamle mannen. Löjtnant Théodule var utan tvivel glad, men han var en stor pratmakare. Han var lätt­ sinnig men vulgär; han var en vivör och han sök­ te dåligt sällskap; han hade mätresser, det är sant, och han talade mycket om dem, det är ock­ så sant, men vad han talade om var dumt. Alla hans egenskaper voro behäftade med något fel. M. Gillenormand var uttråkad av att höra honom tala om alla sina lyckade förälskelser i grannska­ pet omkring kasernen på Babilonegatan. Och ibland brukade löjtnant Gillenormand infinna sig i uniform med den trefärgade kokarden. Detta gjorde honom fullkomligt omöjlig. Herr Gille­ normand hade till slut sagt till sin dotter: — Nu har jag fått nog av Théodule. Tag du<noinclude> <references/></noinclude> 9nd8gapn81zgrfi8zknd3qmbu7u4980 104 227136 660976 2026-10-30T18:17:23Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'emot honom om du vill. Jag tycker icke om krigshjältar i fredstider. Jag vet icke, om jag ej tycker bättre om en verklig slagskämpe än en så­ dan där oprövad sabelsläpare. Slamret av sablarna i ett slagsmål är säkerligen mindre obehag­ ligt än skramlet av sabelbaljorna mot gatstenar­ na. Att kråma sig och ha later som en tiltgjord mamsell, att bära korsett under uniformen är att göra sig dubbelt löjlig. Om man är en riktig karl, skryter man icke och...' 660976 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 416 —}}</noinclude>emot honom om du vill. Jag tycker icke om krigshjältar i fredstider. Jag vet icke, om jag ej tycker bättre om en verklig slagskämpe än en så­ dan där oprövad sabelsläpare. Slamret av sablarna i ett slagsmål är säkerligen mindre obehag­ ligt än skramlet av sabelbaljorna mot gatstenar­ na. Att kråma sig och ha later som en tiltgjord mamsell, att bära korsett under uniformen är att göra sig dubbelt löjlig. Om man är en riktig karl, skryter man icke och uppför sig icke som en barnunge. Man skryter icke med sin styrka och styr icke ut sig som ett fruntimmer. Behåll din Théodule för dig själv. Även om hans dotter ibland sade till honom: — Det är doclc Er nevös son, så hände det, att Gillenormand, vilken var morfader ända ut i fing­ erspetsarna, dock icke hade den ringaste lust att nu vara farbror. Eftersom han var en klok man, så kunde han icke undgå att i grund och botten beklaga, att han förlorat Marius för att i stället få Théodule. En afton, det var den 4 juni, vilket likväl icke hindrade att en präktig brasa brann inne hos herr Gillenormand, hade han givit flickan, som låg i rummet bredvid, ledigt. Han var ensam i rummet med herdescenerna, hade satt upp fötterna<noinclude> <references/></noinclude> 19unfig5ersijrummwiuywv33d8fjxb 104 227137 660977 2026-10-30T18:17:32Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'mot spisen, var delvis dold av den stora, niodela­ de koromandelskärmen; han stödde armbågarna mot bordet, där tvenne ljus brunno under gröna skärmar. Han låg nedsjunken i sin länstol och hade en bok i handen men läste icke. Enligt sin vana bar han en "incroyable" och liknade för övrigt ett gammalt porträtt av Garat. I denna dräkt skulle han ej fått gå oantastad av gatpoj­ karna, men när han gick ut, lade alltid dottern en vid biskopskappa över hans a... 660977 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 417 —}}</noinclude>mot spisen, var delvis dold av den stora, niodela­ de koromandelskärmen; han stödde armbågarna mot bordet, där tvenne ljus brunno under gröna skärmar. Han låg nedsjunken i sin länstol och hade en bok i handen men läste icke. Enligt sin vana bar han en "incroyable" och liknade för övrigt ett gammalt porträtt av Garat. I denna dräkt skulle han ej fått gå oantastad av gatpoj­ karna, men när han gick ut, lade alltid dottern en vid biskopskappa över hans axlar. Hemma hos sig bar han aldrig något annat än en nattrock, utom när han steg upp eller lade sig. — Man ser så gammal ut i nattrock, brukade han säga. Herr Gillenormand tänkte på Marius med både kärlek oclibitterhet, även om vanligen bitterhe­ ten var den starkaste. Hans beska ömhet slutade alltid med att rinna över för att förvandlas till harm. Han befann sig på den punkt, då man söker taga parti och godkänna vad som sårar en själv. Han var i färd med att intala sig själv, att det nu ej längre fanns någon orsak till att Marius skulle återvända, att om han bort åter­ vända, så hade han redan gjort det; nu måste han avstå från denna tanke. Han försökte vänja sig vid tanken på att allt var slut och att han skulle dö utan att ha återsett 'denne herre'. Men<noinclude> <references/></noinclude> fdz30rfxcv3q66jy25lmhj7ehzmuzlc 104 227138 660978 2026-10-30T18:17:41Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'hela hans natur reste sig mot detta, och hans Hamla faderskänslor ville icke ge sitt bifall därtill. — Vad nu, sade han ständigt en smula sorgset, skall han verkligen icke komma tillbaka! Hans kala huvud sjönk ned mot bröstet, och han betraktade osäkert glöden i den öppna spi­ sen med en beklagansvärd och harmsen blick. När han som djupast var försjunken i dessa drömmar, trädde hans gamle betjänt Basque in i rummet och frågade: — Kan herrn taga emot... 660978 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 418 —}}</noinclude>hela hans natur reste sig mot detta, och hans Hamla faderskänslor ville icke ge sitt bifall därtill. — Vad nu, sade han ständigt en smula sorgset, skall han verkligen icke komma tillbaka! Hans kala huvud sjönk ned mot bröstet, och han betraktade osäkert glöden i den öppna spi­ sen med en beklagansvärd och harmsen blick. När han som djupast var försjunken i dessa drömmar, trädde hans gamle betjänt Basque in i rummet och frågade: — Kan herrn taga emot herr Marius? Den gamle rätade på sig i stolen alldeles blek och som ett lik, vilket rör sig under inflytande av en galvanislc ström. Allt hans blod hade ru­ sat till hjärtat. Han stammade: — Vilken herr Marius? — Jag vet icke, svarade Basque, skrämd ocli bragt ur fattningen av sin herres utseende, jag har aldrig sett honom. Det var Nicolette, som sade till mig: Det är en ung man därute,säg, att det är herr Marius. Herr Gillenormand stammade sakta: — Låt honom komma in. Han förblev i samma ställning med vaggande<noinclude> <references/></noinclude> b454flxetn5a24wt099wfrcymxr651u 104 227139 660979 2026-10-30T18:17:51Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'huvud och ögat riktat mot dörren. Den öppna­ des. En ung man trädde in. Det var Marius. Marius stannade vid dörren liksom i väntan på en inbjudan att komma in. I den tack vare skärmarna dunkla belysningen kunde man icke se hans utslitna kläder. Man ur­ skiljde endast, att hans ansikte var lugnt och all­ varligt samt bar ett egendomligt, sorgset uttryck. Herr Gillenormand satt nästan förlamad av häpnad och glädje, och en lång stund såg han blott ett lj... 660979 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 419 —}}</noinclude>huvud och ögat riktat mot dörren. Den öppna­ des. En ung man trädde in. Det var Marius. Marius stannade vid dörren liksom i väntan på en inbjudan att komma in. I den tack vare skärmarna dunkla belysningen kunde man icke se hans utslitna kläder. Man ur­ skiljde endast, att hans ansikte var lugnt och all­ varligt samt bar ett egendomligt, sorgset uttryck. Herr Gillenormand satt nästan förlamad av häpnad och glädje, och en lång stund såg han blott ett ljusskimmer, liksom om han stått inför en uppenbarelse. Han var nära att falla i van­ makt och såg Marius som genom en dimma. Det var verkligen han, det var verkligen Marius! Äntligen! Efter fyra år! Han liksom grep ho­ nom hel och hållen med en enda blick. Han fann honom vacker, ädel, förnäm, en fulländad man med behaglig hållning och förtjusande utseende. Han kände ett begär att öppna armarna, att ropa honom till sig eller att störta mot honom. Kär­ leksfulla ord trängdes på hans läppar, slutligen skulle all denna dolda ömhet komma i dagen, inen på grund av motsättningarna i hans natur slog den över i hårdhet. Han sade plötsligt och tvärt: — Vad vill du här?<noinclude> <references/></noinclude> eszsb2gknvam6qikcl46y1ijs75opil 104 227140 660980 2026-10-30T18:18:02Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Marius svarade en smula förläget: — Herr.. Herr GiHenormand skulle önskat, att Marius kastat sig i hans armar. Han kände sig missbe­ låten med både Marius och sig själv. Han kände, att han varit tvär och ovänlig, och att Marius va­ rit kall. Den gamle hedersmannen kände en out­ härdlig och irriterande ängslan över att inom sig känna denna ömhet men att till det yttre ej kunna vara annat än hård. Den gamla bitterheten kom åter fram. Han avbröt Ma...' 660980 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 420 —}}</noinclude>Marius svarade en smula förläget: — Herr.. Herr GiHenormand skulle önskat, att Marius kastat sig i hans armar. Han kände sig missbe­ låten med både Marius och sig själv. Han kände, att han varit tvär och ovänlig, och att Marius va­ rit kall. Den gamle hedersmannen kände en out­ härdlig och irriterande ängslan över att inom sig känna denna ömhet men att till det yttre ej kunna vara annat än hård. Den gamla bitterheten kom åter fram. Han avbröt Marius i barsk ton: — Varför har du egentligen kommit hit? Detta "egentligen" betydde: Om ej för att omfamna mig! Marius betraktade sin morfader, vars ansikte nu hade marmorns blekhet. — Herr.. Den gamle återtog med sträng röst: — Har du kommit för att bedja mig om förlå­ telse? Har du insett, att du haft orätt? Han trodde, att han hjälpte Marius på vägen och att "gossen" skulle vekna. En rysning ge­ nomfor Marius. Man begärde av honom, att han skulle avsvära sin fader och han sänkte ögonen och svarade: — Nej, min herre.<noinclude> <references/></noinclude> 6nmv9ghbk4klezclfhuzp0l0k8pckkd 104 227141 660981 2026-10-30T18:18:14Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '— Men i så fall, utropade våldsamt den gamle, fylld av smärta och vrede, vad vill du mig då? Marius knäppte samman händerna, tog ett steg framåt och sade med svag och darrande röst: — Hav medlidande med mig. Herr Gillenormand kände sig rörd inför dessa ord och om de hade uttalats tidigare, skulle han mildrats av dem, men nu kommo de allt för sent. Den gamle reste sig, stödde sig mot käppen med båda händerna, läpparna voro vita, pannan ryn­ kad, men...' 660981 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 421 —}}</noinclude>— Men i så fall, utropade våldsamt den gamle, fylld av smärta och vrede, vad vill du mig då? Marius knäppte samman händerna, tog ett steg framåt och sade med svag och darrande röst: — Hav medlidande med mig. Herr Gillenormand kände sig rörd inför dessa ord och om de hade uttalats tidigare, skulle han mildrats av dem, men nu kommo de allt för sent. Den gamle reste sig, stödde sig mot käppen med båda händerna, läpparna voro vita, pannan ryn­ kad, men hans högresta gestalt dominerade helt den framåtböjde Marius. — Medlidande med dig! Pojken, som begär medlidande av den nittioettåriga gubben! Du trä­ der in i livet, jag lämnar det, du går på teatrar, baler, kaféer och biljarder, du är begåvad, du har framgångar hos kvinnorna, du är en vacker poj­ ke; jag måste mitt i sommaren sitta framför bra­ san, du äger de enda rikedomar som finnas, un­ der det jag har ålderns hela fattigdom, sjuklighe­ ten, ensamheten! Du har trettiotvå tänder, en god mage, ett kraftigt öga, styrka, matlust, hälsa, glädje, en skog av svart hår; jag har icke en gång vita hår, jag tappar minnet och det finns tre gator, som jag ständigt förväxlar, Charlot-, Chaume- och Saint-Claude-gatorna; du har framVictor Hugo X 3<noinclude> <references/></noinclude> fl40lht1b8k8zuga5qjznh6oo8vvvjx 104 227142 660982 2026-10-30T18:18:23Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'för dig den solbelysta framtiden, under det att jag börjar närma mig nattens mörker; du är föräl­ skad, det är självfallet, under det att ingen män­ niska på hela jorden älskar mig; likväl begär du medlidande av migl Detta är verkligen en sak, som Moliére skulle kunnat behandla. Om det är på detta sätt ni skämta i domstolarna, herrar ad­ vokater, ber jag att få framföra min vördnad. Ni äro verkligen lustiga. Och nittioåringen fortsatte med har...' 660982 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 422 —}}</noinclude>för dig den solbelysta framtiden, under det att jag börjar närma mig nattens mörker; du är föräl­ skad, det är självfallet, under det att ingen män­ niska på hela jorden älskar mig; likväl begär du medlidande av migl Detta är verkligen en sak, som Moliére skulle kunnat behandla. Om det är på detta sätt ni skämta i domstolarna, herrar ad­ vokater, ber jag att få framföra min vördnad. Ni äro verkligen lustiga. Och nittioåringen fortsatte med harmsen och allvarlig röst: — Nåväl, vad vill du mig? — Min herre, sade Marius, jag ser, att min närvaro är er obehaglig, men jag kommer endast för att bedja er om en sak, och sedan skall jag genast gå min väg. — Du är en dumbom, sade den gamle. Vem har sagt dig, att du skall gå. Detta var den egentliga översättningen av de ömma ord, vilka bodde i djupet av hans hjärta: "Så bed mig då om förlåtelse. Kasta dig i min famn." M. Gillenormand kände, att Marius inom några ögonblick skulle gå sin väg ocli lämna honom en­ sam, han kände, att han genom sitt ovänliga mot­ tagande hade stött bort Marius; han sade sig allt<noinclude> <references/></noinclude> of7471y3mjzhff68zc4bn409vqo7zw8 104 227143 660983 2026-10-30T18:18:31Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'detta och hans smärta ökades därav; men efter­ som hans smärta ögonblickligen slog över till vre­ de, så visade han sig allt hårdare. Han önskade av allt sitt hjärta, att Marius skulle förstå honom, men Marius förstod ingenting. Detta gjorde den gamle allt mera rasande. Han återtog: — Vad säger du? Du har brustit i aktning mot mig, din morfar, du liar lämnat mitt hus och gi­ vit dig i väg, jag vet inte vart; du har gjort din tant bedrövad; du har,...' 660983 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 423 —}}</noinclude>detta och hans smärta ökades därav; men efter­ som hans smärta ögonblickligen slog över till vre­ de, så visade han sig allt hårdare. Han önskade av allt sitt hjärta, att Marius skulle förstå honom, men Marius förstod ingenting. Detta gjorde den gamle allt mera rasande. Han återtog: — Vad säger du? Du har brustit i aktning mot mig, din morfar, du liar lämnat mitt hus och gi­ vit dig i väg, jag vet inte vart; du har gjort din tant bedrövad; du har, det förstår jag nog, fört ett lätt och bekvämt ungkarlsliv, du har gått ut, när du har önskat och kommit hem vilken timma du har funnit för gott, du har roat dig och du har icke givit ett livstecken ifrån dig. Du har gjort skulder, utan att ens bedja mig betala dem. Du har hittat på en mängd dumma fasoner, och efter fyra års tid kommer du tillbaka till mig och har ingenting annat att säga mig än detta. Denna bryska metod att avlocka dottersonen en ömhet misslyckades, och Marius fortfor att ti­ ga. M. Gillenormand lade sina armar i kors, en gest, som verkade synnerligen befallande, och fixe­ rade Marius allvarligt: — Alltså. Du sade, att du kommit hit för att bedja mig om någonting. Nåväl, vad är det? Tala.<noinclude> <references/></noinclude> beasxa8dk61lvcpt010rxl0v3a77grb 104 227144 660984 2026-10-30T18:18:39Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '— Min herre, sade Marius, och hans förtvivla­ de blick liknade dens, som står vid branten av en avgrund, färdig att falla däri, jag kommer att beom er tillåtelse att gifta mig. M. Gillenormand ringde. Basque öppnade dör­ ren. — Var god och be min dotter komma hit. Efter en sekund öppnades dörren åter, fröken Gillenormand sleg icke in, men visade sig. Ma­ rius stod tigande med hängande armar och med ett utseende, som liknade en brottslings; M. Gillenor... 660984 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 424 —}}</noinclude>— Min herre, sade Marius, och hans förtvivla­ de blick liknade dens, som står vid branten av en avgrund, färdig att falla däri, jag kommer att beom er tillåtelse att gifta mig. M. Gillenormand ringde. Basque öppnade dör­ ren. — Var god och be min dotter komma hit. Efter en sekund öppnades dörren åter, fröken Gillenormand sleg icke in, men visade sig. Ma­ rius stod tigande med hängande armar och med ett utseende, som liknade en brottslings; M. Gillenormand gick hit och dit på golvet med långa steg. Han vände sig mot sin dotter och sade till henne:i — Jag ville ingenting. Här är herr Marius. Hälsa på honom. Han vill gifta sig. Det var det. Nu kan du gå. Gubbens korta oclifräna röst tillkännagav, att hans häftighet nått sin höjdpunkt. Flickan be­ traktade Marius med en häpen min; hon tycktes knappast känna igen honom, hon lät icke undfalla sig ett ord, hon gjorde icke en enda gest utan försvann vid faderns befallning lika hastigt som ett halmstrå för en orkan. Emellertid hade Gillenormand återtagit sin för­ ra ställning, med ryggen vänd mot kaminen.<noinclude> <references/></noinclude> cj99h88ftcfy176kcqxwmy32ru1f75k 104 227145 660985 2026-10-30T18:18:48Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '— Skulle du gifta dig! Tjugoett år gammal är du. Den saken är alltså klar. Du behöver ingen­ ting annat än begära tillåtelse. Bara en formali­ tet. Sitt ner, min herre. Nåväl, du har haft en revolution, sedan jag sist hade den äran att se dig. Jakobinerna fingo övertaget. Du bör vara belå­ ten. Har du inte varit republikan sedan du blev baron? Du förstår att anpassa dig. Republiken utgör en piffig sås på baronskapet. Har du bli­ vit julidekorerad...' 660985 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 425 —}}</noinclude>— Skulle du gifta dig! Tjugoett år gammal är du. Den saken är alltså klar. Du behöver ingen­ ting annat än begära tillåtelse. Bara en formali­ tet. Sitt ner, min herre. Nåväl, du har haft en revolution, sedan jag sist hade den äran att se dig. Jakobinerna fingo övertaget. Du bör vara belå­ ten. Har du inte varit republikan sedan du blev baron? Du förstår att anpassa dig. Republiken utgör en piffig sås på baronskapet. Har du bli­ vit julidekorerad? Var du med vid stormningen av Louvre? Här strax bredvid på Saint Antoinegatan, mitt för Nonnains-de Hyeres-gatan, finnes i tredje våningen av ett hus en kula med inskrip­ tionen: 28 juli 1830. Gå och se på det. Det gör god effekt. Ja, de göra en hel del vackra saker, dina vänner. Apropå, skola de icke bygga en fontän på den platsen, där monumentet av her­ tigen av Berry stod? Således vill du gifta dig. Med vem? Kanske man utan att vara indiskret kan få fråga med vem? Han tystnade, men innan Marius ens fick tid att svara, tillade han häftigt: — Jaså, du har således fått en anställning; kanske du blivit förmögen! Hur mycket tjänar du på din sysselsättning som advokat?<noinclude> <references/></noinclude> qiv5d6lvu9ytezbeyy2ec775se7urtf 104 227146 660986 2026-10-30T18:19:00Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '— Ingenting, svarade Marius, med en sorts dy­ ster men skygg beslutsamhet. — Ingenting? Har du ingenting mer att leva av än de tolvhundra francs, som jag giver dig? Marius svarade icke på detta. M. Gillenormand fortsatte: — Då förstår jag; flickan är alltså rik? — Lika rik som jag. — Vad? Ingen hemgift? — Nej. — Några utsikter? — Det tror jag icke. — Alldeles utblottad? Vad är fadern? — Jag vet icke. — Vad heter hon? — Fröken Fauchelev...' 660986 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 426 —}}</noinclude>— Ingenting, svarade Marius, med en sorts dy­ ster men skygg beslutsamhet. — Ingenting? Har du ingenting mer att leva av än de tolvhundra francs, som jag giver dig? Marius svarade icke på detta. M. Gillenormand fortsatte: — Då förstår jag; flickan är alltså rik? — Lika rik som jag. — Vad? Ingen hemgift? — Nej. — Några utsikter? — Det tror jag icke. — Alldeles utblottad? Vad är fadern? — Jag vet icke. — Vad heter hon? — Fröken Fauchelevent. — Fauche.... vad för slag? — Fauchelevent. — Huist! visslade gubben. — Min herre! utbrast Marius. M. Gillenormand avbröt honom, men det såg ut, som om han talade för sig själv: — Det blir alltså så. Tjugoett år, ingen plats, tolvhundra francs om året, fru baronessan Pontmercy går själv och köper för två sous persilja hos frukthandlarna.<noinclude> <references/></noinclude> 5ny8y3snuiky9ytf6v7phne4l9o28qk 104 227147 660987 2026-10-30T18:19:11Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '— Min herre, fortsatte Marius, som såg sitt sis­ ta hopp försvinna, jag bönfaller er, jag besvär er i himlens namn, med knäppta händer, jag kas­ tar mig för edra fötter, men tillåt mig att göra henne till min maka. Den gamle gav upp ett olycksbådande flat­ skratt, vilket förmådde honom att hosta, medan han talade: — Haha! Ni har således tänkt så här: Jag får väl lov att söka upp den gamle perukstocken, den gamle tramsen. Vilken otur, att jag i...' 660987 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 427 —}}</noinclude>— Min herre, fortsatte Marius, som såg sitt sis­ ta hopp försvinna, jag bönfaller er, jag besvär er i himlens namn, med knäppta händer, jag kas­ tar mig för edra fötter, men tillåt mig att göra henne till min maka. Den gamle gav upp ett olycksbådande flat­ skratt, vilket förmådde honom att hosta, medan han talade: — Haha! Ni har således tänkt så här: Jag får väl lov att söka upp den gamle perukstocken, den gamle tramsen. Vilken otur, att jag icke är tjugo­ fem år gammal. Då skulle jag icke gjort mig be­ svär. Då skulle jag mycket väl kunnat undvara den gamle dumbommen. Men det gör detsamma, jag skall gå till honom och säga: Hör du gamle stock, du är väl glad att se mig, men jag önskar gifta mig med en liten fröken, vem som helst, dot­ ter till herr vem som helst; jag har inga stövlar, och hon har icke ens linnet på kroppen; men jag önskar ge upp min karriär, min framtid, min ung­ dom, mitt liv, jag har lust att gräva ned mig i eländet med en kvinna på halsen; det är min ön­ skan, att du skall samtycka därtill; och den gamle dumbommen måste naturligtvis ge sitt bifall. Gå du på min pojke, precis som du vill, gift dig med<noinclude> <references/></noinclude> g2h27fkniayychck9tzgdfzhtgdyi8q 104 227148 660988 2026-10-30T18:19:20Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'din Pousselevent, din Couplevent. Nej, aldrig min herre, aldrig! — Min far! — Aldrig! Den ton, varmed ordet aldrig uttalades, fråntog Marius allt hopp. Han vandrade genom rum­ met med långsamma steg, med sänkt huvud, stapplande, mera likt en döende än en människa, som går ifrån ett besök. M. Gillenormand följde honom med ögonen, ocli i det ögonblick, då dör­ ren öppnades och Marius tänkte gå ut, reste han sig häftigt upp, tog rummet i fyra steg, f...' 660988 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 428 —}}</noinclude>din Pousselevent, din Couplevent. Nej, aldrig min herre, aldrig! — Min far! — Aldrig! Den ton, varmed ordet aldrig uttalades, fråntog Marius allt hopp. Han vandrade genom rum­ met med långsamma steg, med sänkt huvud, stapplande, mera likt en döende än en människa, som går ifrån ett besök. M. Gillenormand följde honom med ögonen, ocli i det ögonblick, då dör­ ren öppnades och Marius tänkte gå ut, reste han sig häftigt upp, tog rummet i fyra steg, fattade Marius i kragen, förde honom tillbaka in i rum­ met, kastade honom ned i en länstol, och sade: — Tala nu om allt för mig! Det var det enda ordet, "min far", vilket und­ fallit Marius, som åstadkommit denna revolu­ tion. Marius betraktade honom alldeles förbryllad. Gubbens uttrycksfulla ansikte lyste nu endast av vänlighet. Stamfadern trädde i stället för mor­ fadern. — Seså, berätta nu, tala om för mig dina små förälskelser, tala om allt. Tusan också, att en ung man kan vara så enfaldig. — Min far, återtog Marius.<noinclude> <references/></noinclude> ldrrlecrgggjqmipxg16a7t6m015kkk 104 227149 660989 2026-10-30T18:19:30Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Den gamles hela ansikte strålade av en obe­ skrivlig glans. — Ja, det är bra, kalla mig din far, så skall du få se! Det vilade nu någonting gott, milt, öppet och faderligt i den gamles sätt, och denna hastiga övergång från modlöshet till hopp gjorde Marius både bedövad och berusad. Han satt helt nära bordet, och ljusskenet föll på hans dåliga kostym, vilken Gillenormand betraktade med förvåning. — Nåväl, min far, sade Marius. — Hör du, inf...' 660989 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 429 —}}</noinclude>Den gamles hela ansikte strålade av en obe­ skrivlig glans. — Ja, det är bra, kalla mig din far, så skall du få se! Det vilade nu någonting gott, milt, öppet och faderligt i den gamles sätt, och denna hastiga övergång från modlöshet till hopp gjorde Marius både bedövad och berusad. Han satt helt nära bordet, och ljusskenet föll på hans dåliga kostym, vilken Gillenormand betraktade med förvåning. — Nåväl, min far, sade Marius. — Hör du, inföll Gillenormand, har du verkli­ gen inte en sou, du ser ju ut som en rövare. Han drog fram en låda ur en byrå, tog fram en börs, vilken han lade på bordet. Se här är hun­ dra loisdorer, köp dig en hatt. — Min far, fortsatte Marius, min gode far, om ni visste! Jag älskar. Ni kan aldrig föreställa er, första gången jag såg henne var i Luxembourgträdgården, där hon brukade promenera; i början fäste jag ingen vidare uppmärksamhet vid henne, men senare, jag vet icke på vad sätt, men jag blev förälskad i henne. 0, huru olycklig har jag icke sedan blivit. Jag träffar henne alla dagar hemma hos henne, hennes far vet ingenting, och kan ni<noinclude> <references/></noinclude> c1s4e73oly38i07o3ttgxyy4k8ng5tn 104 227150 660990 2026-10-30T18:19:39Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'tänka er, att nu kanske de skola resa sin väg; vi träffas i trädgården om kvällarna; hennes fader vill taga henne med till England. Då sade jag till mig själv: Jag går till morfar och talar om hela saken för honom. Jag blir galen, jag dör, jag blir sjuk, jag kastar mig i sjön. Hon måste absolut bli min maka, om jag icke skall bli vansinnig. Detta är, tror jag, alltsammans; jag tror icke jag har glömt att tala om någonting. Hon bor vid Plumet-gatan i e... 660990 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 430 —}}</noinclude>tänka er, att nu kanske de skola resa sin väg; vi träffas i trädgården om kvällarna; hennes fader vill taga henne med till England. Då sade jag till mig själv: Jag går till morfar och talar om hela saken för honom. Jag blir galen, jag dör, jag blir sjuk, jag kastar mig i sjön. Hon måste absolut bli min maka, om jag icke skall bli vansinnig. Detta är, tror jag, alltsammans; jag tror icke jag har glömt att tala om någonting. Hon bor vid Plumet-gatan i en trädgård, där det finns en grind. Det är vid sidan av Invalid-hotellet. Gamle Gillenormand så^ helt strålande ut och tog plats bredvid Marius. Samtidigt som han njöt av att höra Marius tala, njöt han också av en stor pris snus. Vid ordet Plumet-gatan gjorde lian ett uppehåll i snusningen oclilät resten av snuset falla i sitt knä. — Plumet-gatan! Du sade Plumet-gatan! Låt mig se! Finns det icke en kasern där? Jo visst, det finns där. Din kusin Théodule har talat med mig därom. Lanciärofficeren. — En flicka, min vän, en slyna! — Var, på Plumet-gatan! Förr hette den Blomet-gatan. — Nu kommer jag ihåg det. Jag har hört talas om flickan vid gallerporfen på Plumet-gatan i en trädgård. En Pamela. Du har icke dålig smak. Man skulle kunna kalla<noinclude> <references/></noinclude> si27uo0pvo1yvobibw1wnezvi45vffp 104 227151 660991 2026-10-30T18:19:55Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'den för utsökt. Oss emellan tror jag, att den där narren till lancicer har uppvaktat henne en smula. Jag vet icke hur långt det gick. Men det spelar ingen roll. Han skröt över det, Marius! Jag fin­ ner det alldeles i sin ordning, att en ung man som du är förälskad. Det tillhör din ålder. Jag tyc­ ker bättre om att du hänger efter ett kjoltyg, ja efter tjugo, än efter herr Robespierre. För min del gör jag mig själv den rättvisan, att jag aldrig kunnat...' 660991 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 431 —}}</noinclude>den för utsökt. Oss emellan tror jag, att den där narren till lancicer har uppvaktat henne en smula. Jag vet icke hur långt det gick. Men det spelar ingen roll. Han skröt över det, Marius! Jag fin­ ner det alldeles i sin ordning, att en ung man som du är förälskad. Det tillhör din ålder. Jag tyc­ ker bättre om att du hänger efter ett kjoltyg, ja efter tjugo, än efter herr Robespierre. För min del gör jag mig själv den rättvisan, att jag aldrig kunnat med andra sansculloter än fruntimmer. Vackra flickor äro alltid vackra flickor, det kan icke betvivlas. Vad den där lilla beträffar, tar hon ju emot dig utan att fadern vet om det. Det är alldeles i sin ordning. Jag har också haft sådana där historier. Mer än en. Vet du, hur man gör? Man skall icke vara glödande förälskad, skall ak­ ta sig för det tragiska, gifter sig icke och undvi­ ker mären och hans skärp. Man skall helt enkelt vara en ung man med förstånd och tänka sig för, man skall gå varligt fram och icke gifta sig, så kommer man till morfar, som i grund och botten är en hedersman och alltid har några guldmynt i en låda, och så sägar man: Så och så är det. Och morfadern svarar: det är lätt ordnat. Det är nöd­ vändigt att ungdomen roar sig och att de gamla skola sitta hemma. Jag har varit ung, och du<noinclude> <references/></noinclude> l7eo24i8jzrtp7cp91plk6m8azaxlwf 104 227152 660992 2026-10-30T18:20:07Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'kommer att bli gammal, här har du, min gosse, och du kan betala igen det till din sonson. Här har du tvåhundra guldmynt. Roa dig för tusan1 det är på så sätt man skall sköta sådana här af­ färer. Man gifter sig icke, men det hindrar icke lagfarten. Har du förstått mig? Marius stod som förstenad och kunde icke få fram ett ord men skakade nekande på huvudet. Gubben brast ut i skratt, blinkade med sina gam­ la ögonlock, gav honom en klapp på knäet, s...' 660992 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 432 —}}</noinclude>kommer att bli gammal, här har du, min gosse, och du kan betala igen det till din sonson. Här har du tvåhundra guldmynt. Roa dig för tusan1 det är på så sätt man skall sköta sådana här af­ färer. Man gifter sig icke, men det hindrar icke lagfarten. Har du förstått mig? Marius stod som förstenad och kunde icke få fram ett ord men skakade nekande på huvudet. Gubben brast ut i skratt, blinkade med sina gam­ la ögonlock, gav honom en klapp på knäet, såg på honom under halvslutna ögonlock, hemlighets­ fullt och glättigt, och sade till honom med den välvilligaste av axelryckningar: — Din idiot! Gör henne till din älskarinna. Marius bleknade. Han hade icke förstått något av vad morfadern sagt. Allt pratet om Blometgatan, Pamela, kasernen, lancieren, hade gli­ dit förbi Marius som en fantasmagori. Intet av allt detta kunde hänföra sig till Cosette, som var en ren lilja. Gubben pratade synbarligen galllmatias. Men detta prat hade lett fram till ett ord, som Marius hade förstått, och som varit en död­ lig förolämpning mot Cosette. Detta ord, älskar­ inna, hade trängt in i den stränge, unge mannens hjärta som en värjspets.<noinclude> <references/></noinclude> pb9xmwn0n0yrg5vr2yu51zisp2bmtud 104 227153 660993 2026-10-30T18:20:29Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Hän reste sig upp, tog upp hatten från marken och gick med säkra och beslutsamma steg mot dörren. Där vände han sig om, bugade sig djupt för morfadern, rätade på sig och sade: — För fem år sedan skymfade ni min far. I dag skymfar ni min hustru. Jag har intet mer att säga er, min herre. Farväl! Herr Gillenormand gapade häpet, sträckte ut ar­ marna och försökte resa sig. Men innan han fått, fram ett ord, hade dörren slagit igen, och Marlus var försv...' 660993 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 433 —}}</noinclude>Hän reste sig upp, tog upp hatten från marken och gick med säkra och beslutsamma steg mot dörren. Där vände han sig om, bugade sig djupt för morfadern, rätade på sig och sade: — För fem år sedan skymfade ni min far. I dag skymfar ni min hustru. Jag har intet mer att säga er, min herre. Farväl! Herr Gillenormand gapade häpet, sträckte ut ar­ marna och försökte resa sig. Men innan han fått, fram ett ord, hade dörren slagit igen, och Marlus var försvunnen. Den gamle mannen förblev orörlig under några ögonblick, som hade han träffats av . blixten. Han kunde varken tala eller andas, som hade någon hållit om hans strupe. Slutligen stör­ tade han upp ur stolen, sprang till dörren, så fort man kan springa vid åttio års ålder, öppnade den och skrek: — Hjälp! Hjälp! Hans dotter skyndade till och sedan även tjä­ narna. Han sade med rosslande stämma: — Spring efter honom! Vad har jag gjort ho­ nom? Han är galen! Han går sin väg. 0, Gud, den här gången kommer han inte tillbaka. Han gick fram till fönstret, som vette åt gatan, öppnade det med darrande händer och lutade sig med mer än halva kroppen utanför fönstret under<noinclude> <references/></noinclude> ihyg3jvwg5ammntljilaaoi10l5lgqa 104 227154 660994 2026-10-30T18:20:37Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'det att Basque och NTicolette höllo i honom baki­ från. Han ropade: — Marius! Marius! Marius! Marius! Men Marius kunde inte längre höra honom. Just i samma ögonblick vek han om hörnet till rue Saint-Louis. Åttioåringen förde två eller tre gånger händerna till tinningarna med ett ångestfullt uttryck. Därpå drog han sig tillbaka och sjönk ner i en fåtölj. Han kunde varken tala eller gråta utan runkade endast på huvudet och mumlade för sig själv. I...' 660994 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 434 —}}</noinclude>det att Basque och NTicolette höllo i honom baki­ från. Han ropade: — Marius! Marius! Marius! Marius! Men Marius kunde inte längre höra honom. Just i samma ögonblick vek han om hörnet till rue Saint-Louis. Åttioåringen förde två eller tre gånger händerna till tinningarna med ett ångestfullt uttryck. Därpå drog han sig tillbaka och sjönk ner i en fåtölj. Han kunde varken tala eller gråta utan runkade endast på huvudet och mumlade för sig själv. I ögon och hjärta ruvade dyster sorg.<noinclude> <references/></noinclude> 8hept3izu5dq2p07rwzg7gldabj7tey 104 227155 660995 2026-10-30T18:20:53Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'sett honom upprepade gånger, var han övertygad om att Thénardier strök omkring i kvarteret. Det­ ta förhållande förmådde honom att fatta ett stort beslut. Den omständigheten, att Thénardier var i närheten, kunde medföra många andra faror. Ocli dessutom var Paris icke lugnt. Politiska stormar hade gjort polisen orolig och misstänksam, något som var mycket olägligt för var och en, som hade något att dölja. Under det att man försökte spåra upp en man...' 660995 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 436 —}}</noinclude>sett honom upprepade gånger, var han övertygad om att Thénardier strök omkring i kvarteret. Det­ ta förhållande förmådde honom att fatta ett stort beslut. Den omständigheten, att Thénardier var i närheten, kunde medföra många andra faror. Ocli dessutom var Paris icke lugnt. Politiska stormar hade gjort polisen orolig och misstänksam, något som var mycket olägligt för var och en, som hade något att dölja. Under det att man försökte spåra upp en man som Pépin el­ ler Morey, kunde man lätt finna en man som Jean Valjean. Tanken härpå gjorde Jean Valjean orolig. Slutligen hade en oförklarlig händelse, som ny­ ligen timat, ökat hans oro. Då han samma dag på morgonen, innan Cosette öppnat fönsterluckorna, hade promenerat i trädgården, hade han upptäckt några ord, som inristats i muren, antagligen med en spik. "16, rue de la Verrerie", stod där. Det hade blivit inristat helt nyligen, ty orden ly­ ste vita i det gamla svarta murbruket. Ett stånd nässlor, som växte vid muren, var betäckt med ett fint stoff av murbruk. Troligen hade orden blivit ditskrivna under natten. Vad betydde de? En adress? Ett tecken till någon annan? En under­ rättelse för honom? I varje fall var det tydligt, att<noinclude> <references/></noinclude> g5dnmrajck1zzdefeya4lgxon1tkuct 104 227156 660996 2026-10-30T18:21:08Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'någon varit inne i trädgården, att okända personer hade gjort intrång där. Han kom ihåg andra egen­ domliga händelser, som hade framkallat oro i hu­ set. Han funderade skarpt för att finna någon lös­ ning på gåtan. Av fruktan för att göra Cosette orolig aktade han sig emellertid noga för att be­ rätta för henne om de med en spik inristade orden på muren. När Jean Valjean noga övervägt allt, hade han beslutat sig för att lämna Paris och till oc...' 660996 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 437 —}}</noinclude>någon varit inne i trädgården, att okända personer hade gjort intrång där. Han kom ihåg andra egen­ domliga händelser, som hade framkallat oro i hu­ set. Han funderade skarpt för att finna någon lös­ ning på gåtan. Av fruktan för att göra Cosette orolig aktade han sig emellertid noga för att be­ rätta för henne om de med en spik inristade orden på muren. När Jean Valjean noga övervägt allt, hade han beslutat sig för att lämna Paris och till och med Frankrike och resa över till England. Han hade un­ derrättat Cosette därom. Inom åtta dagar ville han vara i väg. Han satt nu och funderade på vallen vid Marsfältet. Han tänkte på allt möjligt, Thénardier, polisen, orden på muren, resan, svårighe­ ten att anskaffa pass etc. Mitt under dessa tankar såg han skuggan av en person, som nyss hade kommit upp på vallen, ome­ delbart bakom honom. Han skulle just vända sig om, då en papperslapp, som var hopvikt i fyra de­ lar, föll ned i hans knä, som om någon kastat ner den från vallen över lians huvud. Han grep pap­ peret, vek upp det och läste ordet "Flytta", skrivet nied blyerts med stora bokstäver. Jean Valjean reste sig hastigt, men där fanns icke längre någon på kullen. Han såg sig omkring Victor Hugo X 4<noinclude> <references/></noinclude> takp6zzvaa86rllyrm1qurwsh2vuvax 104 227157 660997 2026-10-30T18:21:16Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'och varseblev en varelse, större än ett barn, mindre än en man, klädd i grå blus och gråaktiga byxor av bomullssammet. Den mystiska varelsen skyn­ dade bort längs vallen och försvann. Jean Valjean åten^ände genast hem, tankfull och bekymrad.' 660997 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 438 —}}</noinclude>och varseblev en varelse, större än ett barn, mindre än en man, klädd i grå blus och gråaktiga byxor av bomullssammet. Den mystiska varelsen skyn­ dade bort längs vallen och försvann. Jean Valjean åten^ände genast hem, tankfull och bekymrad.<noinclude> <references/></noinclude> mik22oowoqmbcwckhg9af97ix6iofh3 104 227158 660998 2026-10-30T18:21:30Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Han började gå av och an på gatorna, som kär­ lekskranka ha för sed. Efteråt skulle han icke kunnat redogöra för vil­ ka tankar, som under tiden rört sig i hans inre. Klockan två på morgonen kom han liem till Courleyrac och kastade sig på sin madrass. Solen stod redan högt på himlen, då han somnade in, men även under sömnen oroades han av obehagliga tankar. När han vaknade stodo Courfeyrac, Enjolras, Feuilly och Combeferre i rummet, med hat­ tarna p...' 660998 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 440 —}}</noinclude>Han började gå av och an på gatorna, som kär­ lekskranka ha för sed. Efteråt skulle han icke kunnat redogöra för vil­ ka tankar, som under tiden rört sig i hans inre. Klockan två på morgonen kom han liem till Courleyrac och kastade sig på sin madrass. Solen stod redan högt på himlen, då han somnade in, men även under sömnen oroades han av obehagliga tankar. När han vaknade stodo Courfeyrac, Enjolras, Feuilly och Combeferre i rummet, med hat­ tarna på och färdiga att gå ut. De tycktes ha myc­ ket bråttom. Courfeyrac sade: — Kommer du med på general Lamarque's be­ gravning? Marius tyckte, att Courfeyrac talade ett för ho­ nom fullkomligt obegripligt språk. En stund senare gick han själv ut. Han stoppa­ de på sig de pistoler, som Javert gett honom under äventyret den 3 februari, vilka han sedan behållit. De voro fortfarande laddade. Det är svårt att för­ stå, av vilken dunkel anledning han tog dem med sig. Hela dagen strövade han omkring utan att veta var. Då ocli då regnade det, men han lade inte märke till det. Hos en bagare köpte han ett litet<noinclude> <references/></noinclude> pwvhnf8ecs2dib71ifeud0r9zx9205e 104 227159 660999 2026-10-30T18:21:39Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'bröd för en sou till middag. Han lade det i fickan men glömde sedan bort det. Han till och med ba­ dade i Seine utan att vara riktigt medveten om det. Det finns tillfällen, då man tycker sig ha en smält­ ugn i sitt huvud. Just så kände Marius det. Han hoppades inte längre, men han kände ej heller nå­ gon fruktan. I detta tillstånd hade han befunnit sig sedan besöket hos morfadern. Han inväntade kvällen med feberaktig otålighet. Han tänkte en­ dast en...' 660999 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 441 —}}</noinclude>bröd för en sou till middag. Han lade det i fickan men glömde sedan bort det. Han till och med ba­ dade i Seine utan att vara riktigt medveten om det. Det finns tillfällen, då man tycker sig ha en smält­ ugn i sitt huvud. Just så kände Marius det. Han hoppades inte längre, men han kände ej heller nå­ gon fruktan. I detta tillstånd hade han befunnit sig sedan besöket hos morfadern. Han inväntade kvällen med feberaktig otålighet. Han tänkte en­ dast en redig tanke. Klockan nio skulle han råka Cosette. Detta sista efterlängtade möte var allt, han hoppades på för framtiden. Sedan skulle allt vara slut för honom. Medan han irrade omkring på de ödsligaste bou­ levarderna i Paris, tyckte han sig då och då höra egendomliga ljud. Han ryckte upp sig för ett ögon­ blick och sade: — Det hörs, som om man höll på att slåss. Vid mörkrets inbrott precis klockan nio, som han lovat Cosette, befann han sig på Plumetgatan. När han närmade sig gallergrinden, glömde han allt. Han hade inte sett Cosette på fyrtioåtta tim­ mar. Nu skulle han åter träffa henne. Allt annat var som utstruket ur hans medvetande. Han var oerhört glad och lycklig. Sådana ögonblick fylla hela ens hjärta med fröjd.<noinclude> <references/></noinclude> 82w4q3hkuj90fg896uihgcclb87vxdi 104 227160 661000 2026-10-30T18:21:48Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Marius trängde sig genom det söndriga gallret och skyndade in i trädgården. Cosette befann sig icke på den plats, där hon brukade vänta honom. Han trängde genom snåren till mötesplatsen i när­ heten av trappan. — Där väntar hon mig, sade han för sig själv. Cosette fanns ej heller där. Han såg upp och märkte, att fönsterluckorna voro stängda. Han gick runt trädgården men den var öde och tom. Därpå återvände han till huset och började knacka...' 661000 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 442 —}}</noinclude>Marius trängde sig genom det söndriga gallret och skyndade in i trädgården. Cosette befann sig icke på den plats, där hon brukade vänta honom. Han trängde genom snåren till mötesplatsen i när­ heten av trappan. — Där väntar hon mig, sade han för sig själv. Cosette fanns ej heller där. Han såg upp och märkte, att fönsterluckorna voro stängda. Han gick runt trädgården men den var öde och tom. Därpå återvände han till huset och började knacka på fönsterluckorna, som hade han varit herrn i huset, som kommit hem vid en något sen timma. Han var utom sig av längtan efter Cosette, han var orolig, förskräckt och förtvivlad. Han knackade hårdare och hårdare med risk att få se fönstret öppnas ocli stå ansikte mot ansikte med fadern, som naturligt­ vis skulle fråga: — Vad vill ni? Men Marius fruktade något, som var än värre. När han knackat en stund, började lian ropa på Cosette. — Cosette, Cosette! ljöd det allt mera befallan­ de. Ingen svarade. Allt var slut för honom. In­ gen fanns vare sig i huset eller i trädgården. Marius betraktade sorgset detta dystra hus, som var lika mörkt och tyst som en grav men mycket<noinclude> <references/></noinclude> rb2g78rdm9ov6qbm49f7p6fgiup7yot 104 227161 661001 2026-10-30T18:21:57Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'tommare. Han såg på bänken, där han tillbringat så många lyckliga stunder med Cosette. Han sat­ te sig på stentrappan och försjönk i vemodiga tan­ kar. Han var smärtsamt lycklig över sin kärlek till Cosette, men han sade sig också, att nu då hans äl­ skade ej längre fanns hos honom, återstod honom intet annat än döden. Plötsligt hörde han någon ropa gällt på gatan, så att det hördes tvärs genom trädgården: — Herr Marius! Han reste sig....' 661001 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 443 —}}</noinclude>tommare. Han såg på bänken, där han tillbringat så många lyckliga stunder med Cosette. Han sat­ te sig på stentrappan och försjönk i vemodiga tan­ kar. Han var smärtsamt lycklig över sin kärlek till Cosette, men han sade sig också, att nu då hans äl­ skade ej längre fanns hos honom, återstod honom intet annat än döden. Plötsligt hörde han någon ropa gällt på gatan, så att det hördes tvärs genom trädgården: — Herr Marius! Han reste sig. — Vem ropade? — Herr Marius, är ni där inne? — Ja! — Herr Marius, era vänner vänta er vid barri­ kaden på rue de la Chanvrerie! Rösten var honom ej alldeles obekant. Den lik­ nade Eponines sträva, skrovliga stämma. Marius sprang till grinden, stack ut huvudet och såg en person, som föreföll att vara en ung man, sprin­ gande försvinna i dunklet.<noinclude> <references/></noinclude> dmeqaqxlxloa1w8nkwxb3z1df449uqc 104 227162 661002 2026-10-30T18:22:08Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'exemplaren i sin Flora, hade han till billigt pris sålt bilder och text som defekta till en bokhandla­ re. Nu hade han icke kvar något av sitt livsverk. Han började leva på de pengar, som han fått för dessa exemplar. När han såg, att den lilla pen­ ningsumman började smälta ihop, avstod han från sin trädgård och lät den ligga i träde. Det var då länge sedan, han hade varit tvungen att avstå från de två ägg och det lilla stycke kött, som han då oc...' 661002 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 445 —}}</noinclude>exemplaren i sin Flora, hade han till billigt pris sålt bilder och text som defekta till en bokhandla­ re. Nu hade han icke kvar något av sitt livsverk. Han började leva på de pengar, som han fått för dessa exemplar. När han såg, att den lilla pen­ ningsumman började smälta ihop, avstod han från sin trädgård och lät den ligga i träde. Det var då länge sedan, han hade varit tvungen att avstå från de två ägg och det lilla stycke kött, som han då och då brukat förtära. Hans middag bestod av bröd och potatis. Han hade sålt sina sista möbler samt allt han kunde undvara av säng- och gång­ kläder. Sedan kom turen till hans herbarier och kopparstick. Sina värdefullaste böcker hade han ännu kvar. Bland dessa funnos många mycket sällsynta, bl. a. les Quadrains historiques de la Bible, utgiven 1560, la Concordance des Bibles av Pierre de Besse, les Marguerites de la Margue­ rite av Jean de la Haye med dedikation till drott­ ningen av Navarra, de la Charge et dignité de 1'ambassadeur av herr de Villiers-Hotman, Florilegium rabbinicum av 1644, en Tibulle av 1567 med följande inskription: "Venetiis in eedibus Manutianis". Slutligen ägde han en Diogéne Laerce, tryckt i Lyon 1644. — Herr Mabeuf eldade aldrig i sitt<noinclude> <references/></noinclude> q2mrhcplzbiha4cjpy9v17gxpx1kxj7 104 227163 661003 2026-10-30T18:22:17Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'rum, och han gick till sängs, då det blev mörkt för att slippa bränna ljus. Det såg ut, som om han ej haft några grannar. Han lade märke till att folk undvelc honom. Ett barns elände intresserar eii mor, och en ung mans väcker en ung flickas medlidande, men en gammal mans död bryr sig ingen om. Den är det tröstlösaste av alla lidanden. Fader Mabeuf hade likväl icke alldeles förlorat sin barnsliga förtröstan. Hans ögon fingo liv, då blicken föll på...' 661003 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 446 —}}</noinclude>rum, och han gick till sängs, då det blev mörkt för att slippa bränna ljus. Det såg ut, som om han ej haft några grannar. Han lade märke till att folk undvelc honom. Ett barns elände intresserar eii mor, och en ung mans väcker en ung flickas medlidande, men en gammal mans död bryr sig ingen om. Den är det tröstlösaste av alla lidanden. Fader Mabeuf hade likväl icke alldeles förlorat sin barnsliga förtröstan. Hans ögon fingo liv, då blicken föll på hans böcker ocli han log, då han betraktade Diogene Laerce, som var ett unikt ex­ emplar. Bokskåpet var den enda onödiga möbel, han hade behållit. En dag sade mor Plutarque till honom: — Jag har ingenting att köpa mat för till mid­ dagen. ' Det som hon kallade middag, var ett bröd och fyra eller fem potatisar. — Köp på kredit, sade herr Mabeuf. — Ni vet ju, att jag blir vägrad kredit. Herr Mabeuf öppnade sitt bokskåp och betrak­ tade länge den ena efter den andra av sina böcker, som en fader, som är tvungen att minska sin barnskara, skulle betraktat vart och ett av barnen, in­ nan han gjorde sitt val. Sedan tog han hastigt en<noinclude> <references/></noinclude> oflxl8woyosnnhfn9htazoopqacgxeg 104 227164 661004 2026-10-30T18:22:28Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'av dem, stack den under armen och gick ut. Han återvände två timmar senare, men då hade han ej längre boken under armen. Han lade trettio sous på bordet och sade: — Gör i ordning middag! Från den stunden lade mor Plutarque märke till, att en dyster skugga ständigt vilade över den gamles anlete. Följande dag, dagen därpå och alla dagar upp­ repades samma historia. Herr Mabeuf gick ut med en bok och återvände med ett silvermynt. Ef­ tersom antikvariate... 661004 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 447 —}}</noinclude>av dem, stack den under armen och gick ut. Han återvände två timmar senare, men då hade han ej längre boken under armen. Han lade trettio sous på bordet och sade: — Gör i ordning middag! Från den stunden lade mor Plutarque märke till, att en dyster skugga ständigt vilade över den gamles anlete. Följande dag, dagen därpå och alla dagar upp­ repades samma historia. Herr Mabeuf gick ut med en bok och återvände med ett silvermynt. Ef­ tersom antikvariaten sågo, att han var nödsakad att sälja, gåvo de endast tjugo sous för böcker, som han själv köpt för tjugo francs. Ibland hos samma bokhandlare. Biblioteket flyttades dit, vo­ lym efter volym. Ibland sade han: — jag är i alla fall åttio år, som närde han ett hemligt hopp, att hans liv skulle taga slut förrän hans böcker. Han blev allt sorgsnare. En gång blev han emel­ lertid oväntat glad. Han vandrade ut med en Ro­ bert Estienne, som han sålde för trettiofem sous vid Malaquais-kajen och återvände med en Alde, som han köpt för fyrtio sous på rue des Grés. — Jag blev skyldig fem sous, sade han strålan­ de till mor Plutarque. Den dagen åt han icke nå­ gon middag.<noinclude> <references/></noinclude> 3dmb9z0vj2fdzq4g7o3mavdna5qlwva 104 227165 661005 2026-10-30T18:22:37Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Han tillhörde Société d'horticulture. Några av medlemmarna visste, att han led nöd. Praeses i detta sällskap kom och hälsade på honom, och han lovade att tala med jordbruks- och handelsminis­ tern om honom, vilket han också gjorde. — Javisst, utropade ministern, en vetenskaps­ man, en botaniker, en gammal sysslolös heders­ man; vi måste göra något för honom. Följande dag erhöll herr Mabeuf en inbjudan till middag hos ministern. Darrande av glädje vi...' 661005 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 448 —}}</noinclude>Han tillhörde Société d'horticulture. Några av medlemmarna visste, att han led nöd. Praeses i detta sällskap kom och hälsade på honom, och han lovade att tala med jordbruks- och handelsminis­ tern om honom, vilket han också gjorde. — Javisst, utropade ministern, en vetenskaps­ man, en botaniker, en gammal sysslolös heders­ man; vi måste göra något för honom. Följande dag erhöll herr Mabeuf en inbjudan till middag hos ministern. Darrande av glädje vi­ sade han brevet för mor Plutarque. — Vi äro räddade, sade han. På den bestämda dagen infann han sig hos mi­ nistern. Han lade märke till att hans söndriga halsduk och gamla rutiga kläder förvånade betjän­ ten. Ingen talade med honom, inte ens ministern. Vid tio-tiden på kvällen, under det han alltjämt väntade, att någon skulle tala till honom, hörde han, att ministerns fru, en vacker dam med djupt urringad klänning, frågade: — Vem är då den där gamle mannen? Henne hade han inte ens vågat närma sig. — Vid midnatt återvände han hem till fots i hällande regn. Han hade sålt en Elzévir för att betala dros­ kan, när han åkte bort. Varje afton innan han gick tilli sängs brukade han läsa några sidor i sin<noinclude> <references/></noinclude> j7jfvaocapoa13mvsd8xy4y4857yrzo 104 227166 661006 2026-10-30T18:22:46Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '!Diogéiie Laérce. Han kunde så mycket grekiska, att han kunde njuta av den säregna texten. Detta var hans enda fröjd. Några veckor förflöto. Plötsligt blev mor Plutarque sjuk. Det är sorg­ ligare att icke hava pengar att köpa medicin för hos apotekaren, än att icke kunna köpa bröd hos bagaren. En kväll ordinerade läkaren en mycket dyr medicin, och då sjukdomen förvärrades, måste hon ha en vårdarinna. Herr Mabeuf öppnade sitt bokskåp; det var näs...' 661006 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 449 —}}</noinclude>!Diogéiie Laérce. Han kunde så mycket grekiska, att han kunde njuta av den säregna texten. Detta var hans enda fröjd. Några veckor förflöto. Plötsligt blev mor Plutarque sjuk. Det är sorg­ ligare att icke hava pengar att köpa medicin för hos apotekaren, än att icke kunna köpa bröd hos bagaren. En kväll ordinerade läkaren en mycket dyr medicin, och då sjukdomen förvärrades, måste hon ha en vårdarinna. Herr Mabeuf öppnade sitt bokskåp; det var nästan tomt. Han hade endast sin Diogéne Laerce kvar. Han stack boken under armen och gick ut. Detta hände den 4 juni 1832. Han gick till porte SaintJacques och återvände med hundra francs. Han lade högen av femfrancsstycken på den gamla tjänarinnans nattduksbord och gick in i sitt rum utan att säga ett ord. Följande dag, när solen gick upp, satte han sig på en sten i trädgården. Genom häcken kunde man se honom sitta där orörlig hela förmiddagen. Med nedböjt huvud satt han oclistirrade förstrött på sina vissnade rabatter. Då och då grät den gamle utan att till synes vara medveten därom. På eftermiddagen började egendomliga ljud höras i Paris. Det liknade skott och larmet från en upp­ rörd människomassa.<noinclude> <references/></noinclude> 7dqgiw2aqzpomqsk0v0uzwjm6c7nn45 104 227167 661007 2026-10-30T18:23:02Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Fader Mabeuf höjde på huvudet. Han fick syn på en trädgårdsarbetare, som gick förbi. Honom frågade han, vad som stod på. Arbetaren, som bar sin spade kastad över axeln, svarade i den mest lugna ton: — Det är upplopp! — Vad? Upplopp? — Ja! Man slåss! — Varför det? — Det vete tusan, svarade arbetaren. — Åt vilket håll? — Åt Arsenal-hållet till. Fader Mabeuf gick in och grep sin hatt. Meka niskt letade han efter en bok att sticka under ar­ men...' 661007 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 450 —}}</noinclude>Fader Mabeuf höjde på huvudet. Han fick syn på en trädgårdsarbetare, som gick förbi. Honom frågade han, vad som stod på. Arbetaren, som bar sin spade kastad över axeln, svarade i den mest lugna ton: — Det är upplopp! — Vad? Upplopp? — Ja! Man slåss! — Varför det? — Det vete tusan, svarade arbetaren. — Åt vilket håll? — Åt Arsenal-hållet till. Fader Mabeuf gick in och grep sin hatt. Meka niskt letade han efter en bok att sticka under ar­ men. Då han icke fann någon, sade han: — Ah, det var sant, och så gick han ut med för­ virrad min.<noinclude> <references/></noinclude> ft0hq6ib0oekp42mpwyszgfk6vqt5c8 104 227168 661008 2026-10-30T18:23:23Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'lig opasslighet, dålig sömn, förkvävd äregirighet. Var och en, som anser sitt liv förfelat, men hoppas en vändning till det bättre genom en omvälvning, sällar sig till de upproriska. En verksam del i upploppet tar slutligen den stora pöbelhopen, som alltid är lättantändlig. De mest ideella och de lägst stående varelser dragas in i samma virvel. Människor, som stå utanför civilisationens gränser och vänta på sin cliance, bohémenaturer, landsvägsrid...' 661008 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 452 —}}</noinclude>lig opasslighet, dålig sömn, förkvävd äregirighet. Var och en, som anser sitt liv förfelat, men hoppas en vändning till det bättre genom en omvälvning, sällar sig till de upproriska. En verksam del i upploppet tar slutligen den stora pöbelhopen, som alltid är lättantändlig. De mest ideella och de lägst stående varelser dragas in i samma virvel. Människor, som stå utanför civilisationens gränser och vänta på sin cliance, bohémenaturer, landsvägsriddare, som under natten sova ute utan annat tak än himlens kalla moln, olyckliga varelser, som söka sin föda på en slump ocliicke förskaffa sig den genom arbete, eländets okända frysande barn. Varje människa, vars själ i hemlighet är upprörd över någon orättvisa, begången av staten, livet eller ödet, sluter sig till upploppet. Oclisnart bör­ jar hon skälva av upphetsning och kommer med i virveln. Upploppet är en slags virvelstorm i den sociala atmosfären. Den uppstår hastigt vid ett visst tem­ peraturtillstånd. I svindlande fart stiger och sjun­ ker den, förstör, krossar, söndersmular och rycker upp de stoltaste träd med roten. Den sliter med sig såväl starka som svaga naturer, trädstammen såväl som halmstrået.<noinclude> <references/></noinclude> qfyci7ey16tll19bhe6bovx3ls65k59 104 227169 661009 2026-10-30T18:23:32Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Ve den, söm virvelvinden rycker med sig! Ve den männniska, som råkar ut för dess raseri! Den krossar den ena mot den andra. Virvelstormen skänker åt de varelser, den drar nied sig, obegripliga, övermänskliga krafter. Den skänker makt över omständigheterna åt förste bäste man. Den gör alla till projektiler. Av en sten gör den en kula, av en brevbärare en general. Om man får sätta tro till vissa politiska orakel är en smula upplopp önskvärt för makt...' 661009 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 453 —}}</noinclude>Ve den, söm virvelvinden rycker med sig! Ve den männniska, som råkar ut för dess raseri! Den krossar den ena mot den andra. Virvelstormen skänker åt de varelser, den drar nied sig, obegripliga, övermänskliga krafter. Den skänker makt över omständigheterna åt förste bäste man. Den gör alla till projektiler. Av en sten gör den en kula, av en brevbärare en general. Om man får sätta tro till vissa politiska orakel är en smula upplopp önskvärt för maktens skull. Upploppet stärker den styrelse, som den icke stör­ tar. Det prövar krigsmakten. Det enar de bor­ gerliga klasserna. Det rätar på polisernas musk­ ler. Det konstaterar den sociala ryggradens styrka. Det är gymnastik, det är nästan hygien. Makten befinner sig bättre efter ett upplopp, liksom en människa efter en sjukdom. För trettio år sedan hade man andra synpunkter på upploppet. Det finns framför allt en teori, som själv kallar sig "le bon sens". Philinte mot Alceste; en med­ ling mellan sanning oclifalskhet; förklaring, till­ rättavisning, ett svaghetstillstånd, som tror sig vara visheten själv, emedan det är en blandning av klan­ der ocli ursäkter, men som endast är pedanteri. En hel politisk skola har uppstått härav. Mellan Victor Hugo X 5<noinclude> <references/></noinclude> 6h3yc3sd7db3wvlwp8nrr5rv7nrrgpq 104 227170 661010 2026-10-30T18:23:41Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'det kalla och det varma vattnet står det ljumma vattnets parti. Denna skola med sin ytliga grund­ lighet, som undersöker följderna utan att gå till orsakerna, står på höjden av quasi-vetenskap. Föl­ jande citat bär vittne om skolans art. "De upplopp, som komplicerade händelserna 1830, fråntogo dessa en del av dess renhet. Juli­ revolutionen har burits av en frisk folklig vind, som sopat himlen ren från alla moln. Dessa upp­ lopp kommo himlen åter att... 661010 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 454 —}}</noinclude>det kalla och det varma vattnet står det ljumma vattnets parti. Denna skola med sin ytliga grund­ lighet, som undersöker följderna utan att gå till orsakerna, står på höjden av quasi-vetenskap. Föl­ jande citat bär vittne om skolans art. "De upplopp, som komplicerade händelserna 1830, fråntogo dessa en del av dess renhet. Juli­ revolutionen har burits av en frisk folklig vind, som sopat himlen ren från alla moln. Dessa upp­ lopp kommo himlen åter att mulna. De drogo ner denna revolution, som först var så storslagen ge­ nom sin enighet, till rena bagatellstrider. Under Julirevolutionen, liksom vid varje framsteg, som vinnes med våld, hade i hemlighet rått oenighet. Upploppet var orsaken till att denna kom i dagen. — Efter Julirevolutionen kände men endast befri­ else, efter upploppen märkte man katastrofen. Varje upplopp stänger butikerna, vållar oro på börsen, kommer affärslivet att avstanna, påskyn­ dar konkurserna. Mera pengar! Personer med privat förmögenhet bli oroliga, krediten blir osä­ ker, industrien går ej längre sin jämna gång, ar­ betet blir sämre avlönat, överallt råder fruktan. Återverkningar i alla andra städer. — Man har berättat, att upploppets första dag kostar Frank­ rike tjugo miljoner, andra dagen fyrtio, tredje da-<noinclude> <references/></noinclude> tmy3xx2s0zxs0dcvxjybrvr3boo4h0n 104 227171 661011 2026-10-30T18:23:51Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'géh sextio. Ett upplopp på tre dagar kostar ett­ hundratjugo miljoner, det vill säga om man endast tager det finansiella resultatet i betraktande ocli bortser från en katastrof, ett skeppsbrott, ett för­ lorat sjöslag, som skulle kunna förinta en flotta på sextio linjeskepp. Rent historiskt erbjuda upploppen en viss skön­ het. Ett krig med gatstenar är icke mindre stor­ slaget än ett buskkrig. I det förra klappar städer­ nas hjärta, i det senare uppe... 661011 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 455 —}}</noinclude>géh sextio. Ett upplopp på tre dagar kostar ett­ hundratjugo miljoner, det vill säga om man endast tager det finansiella resultatet i betraktande ocli bortser från en katastrof, ett skeppsbrott, ett för­ lorat sjöslag, som skulle kunna förinta en flotta på sextio linjeskepp. Rent historiskt erbjuda upploppen en viss skön­ het. Ett krig med gatstenar är icke mindre stor­ slaget än ett buskkrig. I det förra klappar städer­ nas hjärta, i det senare uppenbarar sig de stora skogarnas ande. Upploppen komma det karak­ täristiska parisergemytet att slå ut i full blom. Ädelmod, hängivenhet, stormande glädje. De stu­ derande visa, att tapperheten är nära förbunden med intelligensen. Nationalgardet är orubbligt, gatpojkarna bygga barrikader, alla visa prov på dödsföralrt. Studenter oclisoldater drabba sam­ man. När allt kommer omkring förefinnes endast en åldersskillnad mellan de stridande, det är sam­ ma ras. Det är samma stoiska män, som vid tjugo års ålder dö för idéer, för fyrtio för sina familjer. Armén, som alltid är bedrövad vid inbördeskrig, sätter klokheten mot djärvheten. Upploppen läg­ ga folkets tapperhet i dagen och uppfostra bor­ garna till mod. Allt det är gott och väl. Men är det värt så<noinclude> <references/></noinclude> m59l0fi2mzzedsb21xxpph6in805lv8 104 227172 661012 2026-10-30T18:24:01Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'mycket blod? Det är ej nog med det utgjutna blo­ det, man måste också tänka på den dystra framti­ den, det framåtskridande, som stäckats i sitt lopp, oron ocli hederliga mäns förhdvlan. De som be­ segrades 1830 säga, stolta över sina blessyrer, tri­ umferande: — Det var ju det, vi sade. — Man måste taga i betraktande, att om Paris vunnit på upploppet, så hade det varit själva Frankrike till skada. Lägg märke till de blodbad, som alltför ofta van...' 661012 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 456 —}}</noinclude>mycket blod? Det är ej nog med det utgjutna blo­ det, man måste också tänka på den dystra framti­ den, det framåtskridande, som stäckats i sitt lopp, oron ocli hederliga mäns förhdvlan. De som be­ segrades 1830 säga, stolta över sina blessyrer, tri­ umferande: — Det var ju det, vi sade. — Man måste taga i betraktande, att om Paris vunnit på upploppet, så hade det varit själva Frankrike till skada. Lägg märke till de blodbad, som alltför ofta vanhedra den av stridslust förblindade ord­ ningsmaktens seger över de med vansinnig energi kämpande frihetsentusiasterna. Kort sagt, upp­ lopp är av ondo. Så talar den så kallade vishet, som borgarklas­ serna, det så kallade folket, så gärna tolererar. Vad oss beträffar, så uttala vi ordet "upplopp" alldeles för tanklöst och lugnt. Vi fråga oss icke, om ett upplopp kostar lika mycket som ett fältslag. Först orsaken till detta. Anledningarna till kriget. Är icke kriget så väl som upploppet ett svårt gissel och en olycka för landet. Den 14 juli lär ha kos­ tat etthundratjugo miljoner. Men att lägga mak­ ten i Filip V:s händer i Spanien kostade tvä milli­ arder. Om den 14 juli än kostat lika mycket, hade vi likväl föredragit denna händelse. För övrigt sätta vi föga tro till dessa till synes förnuftiga be-<noinclude> <references/></noinclude> n5zhkk1sdydihjkrjm6u5bjs6rt8b39 104 227173 661013 2026-10-30T18:24:14Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'räkningar, vilka likväl endast äro lek med siffror. Ett upplopp bör undersökas i varje särskilt fall. 1 allt vad ovan citerade doktrinära skola säger, är det endast fråga om följderna. Vi söka efter orsa­ kerna. I det följande skola vi närmare ingå på dessa spörjsmål.' 661013 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 457 —}}</noinclude>räkningar, vilka likväl endast äro lek med siffror. Ett upplopp bör undersökas i varje särskilt fall. 1 allt vad ovan citerade doktrinära skola säger, är det endast fråga om följderna. Vi söka efter orsa­ kerna. I det följande skola vi närmare ingå på dessa spörjsmål.<noinclude> <references/></noinclude> 8jqwmn0inkm8t0s0csv3ntzogqet737 104 227174 661014 2026-10-30T18:24:26Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'ling, plundring, uppbrytning av räls, förstörande av skeppsdockor, avslag på folkets berättigade krav, inordet på Ramus, Rousseaus fördrivning från Schweiz, allt detta är upplopp. Israel mot Moses, Rom mot Scipio, det är upplopp. Paris mot Bastiljen, det är uppror. Soldaterna mot Alex­ ander, matroserna mot Kristoffer Kolumbus, det är samma gudlösa företeelse. Varför? Emedan Alexander uträttade för Asien med svärdet det­ samma som Kristoffer Kolumbus...' 661014 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 459 —}}</noinclude>ling, plundring, uppbrytning av räls, förstörande av skeppsdockor, avslag på folkets berättigade krav, inordet på Ramus, Rousseaus fördrivning från Schweiz, allt detta är upplopp. Israel mot Moses, Rom mot Scipio, det är upplopp. Paris mot Bastiljen, det är uppror. Soldaterna mot Alex­ ander, matroserna mot Kristoffer Kolumbus, det är samma gudlösa företeelse. Varför? Emedan Alexander uträttade för Asien med svärdet det­ samma som Kristoffer Kolumbus för Amerika med kompassen. Alexander liksom Columbus fann en värld. Dessa gåvor av nya världen åt civilisatio­ nen betyda så stora framsteg på alla områden, att allt motstånd mot de ädla givarna är brottsligt. Det buller, som uppkommer då rättvisan börjar röra på sig, kännes lätt igen. Det uppstår icke alltid genom folkmassornas upprörda skälvning. Det gives vanvettiga vredesutbrott, det gives kloc­ kor med sprucket ljud. Alla stormklockor ljuda icke metallklara. Okunnighet oclipassionernas svallning äro icke detsamma som framåtskridan­ dets jordskalv. Gör uppror men till framåtskridan­ det gagn. Varje annan resning är av ondo. Varje våldsamt steg bakåt är upplopp. All tillbakagång är skadlig för det mänskliga släktet. Uppror är sanningens vredesutbrott. De gatstenar, som upp-<noinclude> <references/></noinclude> ho10n0jfr97vd5ea2sghf3jr565sq7r 104 227175 661015 2026-10-30T18:24:37Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'loret slungar, äro rättens tändande gnistor. Dessa samma gatstenar skänka upploppet endast sin smuts. Danton mot Ludvig XVI, det är uppror, Hébert mot Danton, det är upplopp. Härpå beror det, att, som Lafayette säger, upp­ roret kan bliva en helig plikt, upploppet en ogär­ ning. Det märkes också skillnad med avseende på värmeintensiteten. Upproret är ofta av vulkanisk natur, upploppet brinner med en halmelds pyrande låga. Stundom betyder uppror upps... 661015 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 460 —}}</noinclude>loret slungar, äro rättens tändande gnistor. Dessa samma gatstenar skänka upploppet endast sin smuts. Danton mot Ludvig XVI, det är uppror, Hébert mot Danton, det är upplopp. Härpå beror det, att, som Lafayette säger, upp­ roret kan bliva en helig plikt, upploppet en ogär­ ning. Det märkes också skillnad med avseende på värmeintensiteten. Upproret är ofta av vulkanisk natur, upploppet brinner med en halmelds pyrande låga. Stundom betyder uppror uppståndelse. En frågas lösning genom omröstning är ett mo­ dernt tillvägagångssätt, som emellertid gamla ti­ dens historia känner till redan för fyra tusen år sedan. Varje tidsepok protesterar på sitt sätt mot folkets lidanden och kränkning av dess rättighe­ ter. Under Cesarerna förekommo inga uppror, nien Juvenalis levde ocliverkade. Facit indignalio träder i Graccernas ställe. Under Cesarerna ha vi den till Syene landsförviste men också författaren till les Annales. För att icke tala om den till Pathmos landsförviste, som även han protesterade mot denna värl­ den i en högre världs namn. Han skapade en väldig satir oclikastade över Rom — Ninive, Rom<noinclude> <references/></noinclude> pmvgza3wu3ou69er6lubz5xroxh5xlk 104 227176 661016 2026-10-30T18:24:45Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '— Babylon, Rom — Sodom, Uppenbarelsebokens flammande fackelsken. Johannes på sin klippa är sfinxen på sin piede­ stal. Man förstår honom icke. Han är jude men också hebré. Men mannen, som skrev les Annales, är av latinskt ursprung. Han var kort sagt en romare. Emedan neronernas regering var en dyster tid, skall den skildras i mörka färger. Endast inskrif­ ten på deras gravvårdar borde vara den blekast möjliga. Ett bundet ord är en fruktansvärd makt...' 661016 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 461 —}}</noinclude>— Babylon, Rom — Sodom, Uppenbarelsebokens flammande fackelsken. Johannes på sin klippa är sfinxen på sin piede­ stal. Man förstår honom icke. Han är jude men också hebré. Men mannen, som skrev les Annales, är av latinskt ursprung. Han var kort sagt en romare. Emedan neronernas regering var en dyster tid, skall den skildras i mörka färger. Endast inskrif­ ten på deras gravvårdar borde vara den blekast möjliga. Ett bundet ord är en fruktansvärd makt. Skrift­ ställaren fördubblar sina ansträngningar i stilis­ tiskt avseende, då en tyrann påbjuder tystnad. Denna kommer lionom att mogna, och genialiska tankar ta form i hans hjärna. Förtryck driver hi­ storikern att uttrycka sig innehållsrikt och kort. Denna berömda prosas granithårda fasthet är ty­ rannernas eget verk. Enväldet tvingar författaren att uttrycka sig kort, men därigenom vinna hans ord i styrka. Ju färre fraser, dess större verkan. Tacitus tänker med korslagda armar. En stor andes härlighet, inriktad på sanning och rätt, skjuter blixtar. I förbigående vill jag påpeka, att Tacitus icke<noinclude> <references/></noinclude> l4igzui8wyp2p2jx3950w92rw7ulgd6 104 227177 661017 2026-10-30T18:24:54Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'levde samtidigt med Cesar. Tiberierna reserve­ rades för henom. Cesar och Tacitus äro hrå succesiva fenomen. Den som styr världarnas öden och reglerar födelse oclidöd, tycks ha velat und­ vika ett möte dem emellan. Cesar är en storslagen personlighet. Tacitus likaså. Gud skonar dem från att stöta samman. De som älska att skipa lag och rätt, skulle ha klandrat Cesar för strängt och gjort sig skyldig till orättvis bedömning. Gud ville det icke. De stora... 661017 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 462 —}}</noinclude>levde samtidigt med Cesar. Tiberierna reserve­ rades för henom. Cesar och Tacitus äro hrå succesiva fenomen. Den som styr världarnas öden och reglerar födelse oclidöd, tycks ha velat und­ vika ett möte dem emellan. Cesar är en storslagen personlighet. Tacitus likaså. Gud skonar dem från att stöta samman. De som älska att skipa lag och rätt, skulle ha klandrat Cesar för strängt och gjort sig skyldig till orättvis bedömning. Gud ville det icke. De stora krigen i Afrika och Spa­ nien, förstörandet av sjörövarna från Cilicien, civi­ lisationens införande i Gallien, Bretagne, Germanien, alla dessa ärofulla bragder överskyla Rubicon. Det är en viss hänsynsfullhet av den gudom­ liga rättvisan, som på så sätt ger sig till känna. Den fruktar att utlämna den berömde inkräktaren oclierövraren åt en fruktansvärd historiker. Despotism förblir depotism även under den snill­ rikaste monark. Det förekommer korruption under de berömdaste regenters styrelse, men den mora­ liska försumpningen är än avskyvärdare, då skändliga tyranner sitta vid styret. Under sådana tider florerar skammen öppet. Rom hade det sämre ställt under Vitellius än under Sulla. Under Claudius och under Domitianus var ondskan lika stor, som härskarna voro<noinclude> <references/></noinclude> 62e53zlj3zubjjf3d3d98fb6xx90fm2 104 227178 661018 2026-10-30T18:25:03Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'fula. Slavarnas, skamlöshet var direkt framkallad av deras tyranniska herrar. Giftiga gaser utström­ ma från dessa förskämda samveten, som återspegla tyrannerna själva. Makten är oren, människorna småaktiga, samvetena rymliga, själarna sakna mo­ ralisk urskillningsförmåga. Så är tillståndet under Caragalla ocli likaså under Heliogabalus, under det att från romerska senaten under Caesar endast kommer ett örnnästes träcklukt. Men Juvenalis och Tacit...' 661018 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 463 —}}</noinclude>fula. Slavarnas, skamlöshet var direkt framkallad av deras tyranniska herrar. Giftiga gaser utström­ ma från dessa förskämda samveten, som återspegla tyrannerna själva. Makten är oren, människorna småaktiga, samvetena rymliga, själarna sakna mo­ ralisk urskillningsförmåga. Så är tillståndet under Caragalla ocli likaså under Heliogabalus, under det att från romerska senaten under Caesar endast kommer ett örnnästes träcklukt. Men Juvenalis och Tacitus voro liksom Esaias för bibliska historien och Dante för medeltiden, de män, som världen behövde just då. Upplopp ocli uppror, det är. den stora massan, som än har orätt än rätt. 1 vanligaste fall har upploppet en materiell bak­ grund, upproret däremot är en moraliskt företeelse. Upploppet representeras av Masaniello, upproret av Spartacus. Upproret stammar från själen, upp­ loppet från magen. Då det gäller hunger har upp­ loppet en sann, behjärtansvärd ocli rättmätig or­ sak. Likväl förblir det upplopp. Varför? Det liar moralisk men icke juridisk rätt. Förvildat, ehuru det har rätten på sin sida, våldsamt trots sin styrka, slår det på måfå. Det far fram som en blind elefant, som krossar allt i sin väg. Dess väg utvisas av lik, gubbar, kvinnor och barn. Det<noinclude> <references/></noinclude> s00x7pdnlupf9fpufwfzgwzcxm7fg3e 104 227179 661019 2026-10-30T18:25:13Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'har utan att veta orsaken utgjutit fredliga ocli oskyldiga människors blod. Att föda och nära folket är en god sak, men att lemlästa det är fördömligt. Alla protestyttringar till ocli med den 10 au­ gusti och den 14 juli börja med samma villervalla. Innan rättvisan lyckas frigöra sig, blir det tumult och oreda. Upproret är till att börja med upp­ lopp, på samma sätt som floden först är rännil. Vanligen utmynnar den i en ocean — revolutio­ nen. Men...' 661019 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 464 —}}</noinclude>har utan att veta orsaken utgjutit fredliga ocli oskyldiga människors blod. Att föda och nära folket är en god sak, men att lemlästa det är fördömligt. Alla protestyttringar till ocli med den 10 au­ gusti och den 14 juli börja med samma villervalla. Innan rättvisan lyckas frigöra sig, blir det tumult och oreda. Upproret är till att börja med upp­ lopp, på samma sätt som floden först är rännil. Vanligen utmynnar den i en ocean — revolutio­ nen. Men det kan också gå annorlunda. Det kommer från de höga berg, som behärska den moraliska horisonten, rättvisa, klokhet, förnuft ocli sanning — en produkt av snövita ideal — kastar sig från klippa till klippa efter att ha speg­ lat himlen ocli samlar flödena från hundratals bi­ floder under sitt majestätiska triumftåg. Men till slut förlorar det sig i någon borgerlig clypöl, lik­ som Rhen i träskmarker. Detta tillhör det förflutna. Framtiden niå bli­ va annorlunda. Den allmänna omröstningen är beundransvärd därigenom att den upplöser upp­ loppet i dess början och genom att giva upproret votum, fråntager den det dess vapen. Krigens ut­ plånande, såväl gatukravallernas som gränsstri­ dernas, är framåtskridandets oundvikliga gång.<noinclude> <references/></noinclude> bnzmxtw35wtu3y1pysujerug3ynjx7z 104 227180 661020 2026-10-30T18:25:22Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Hur det än må vara i dag, framtiden bär freden i sitt sköte. Borgaren känner för övrigt inte till skiljaktig­ heterna mellan uppror och upplopp. För honom är allt helt enkelt en rebellisk resning, en hunds vredesutbrott mot sin herre, ett försök att bitas, som bör straffas med bojor oclihundkoja, hund­ skall, gnäll. Ovan givna utläggning gäller händelserna i ju­ ni 1832. Upplopp eller uppror? — Uppror. — Det skulle kunna hända, att vi vid skildrin...' 661020 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 465 —}}</noinclude>Hur det än må vara i dag, framtiden bär freden i sitt sköte. Borgaren känner för övrigt inte till skiljaktig­ heterna mellan uppror och upplopp. För honom är allt helt enkelt en rebellisk resning, en hunds vredesutbrott mot sin herre, ett försök att bitas, som bör straffas med bojor oclihundkoja, hund­ skall, gnäll. Ovan givna utläggning gäller händelserna i ju­ ni 1832. Upplopp eller uppror? — Uppror. — Det skulle kunna hända, att vi vid skildringen av denna fruktansvärda händelse någon gång komma att använda ordet upplopp, men detta en­ dast för att karaktärisera de ytliga händelserna. Vi fasthålla likväl fortfarande vid den givna di­ stinktionen mellan uppror och upplopp. Händelserna 1832 voro så storslagna i sitt plötsliga utbrott oclidystra utslocknande, att till ocl i med de, som i dem endast se ett upplopp, tala därom med en viss respekt. De anse, att dessa händelser stå i direkt samband med 1830 års. När sinnena kommit i uppror, säga de, lugna de sig icke på en dag. En revolution avklippes icke tvärt. Den medför alltid några svallvågor, innan den lägger sig till ro, på samma sätt som<noinclude> <references/></noinclude> hqukrtctzwt73a6h1k16kohbq5f9sk2 104 227181 661021 2026-10-30T18:25:37Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'ett berg närmast omgives av kullar, innan slätten vidtager. Det finnes inga Alper utan Juraberg. Denna kris, som lever kvar i parisarnas ininne under namn av ' upploppstiden", är utan tvivel en karakteristisk tid bland detta sekels många stor­ mar. Ännu några ord, innan vi fortsätta vår berät­ telse. De tilldragelser, som vi nu gå att skildra, ha verklighetens levande prägel, men historikern skjuter dem stundom å: sidan av brist på tid och utrymme. Me... 661021 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 466 —}}</noinclude>ett berg närmast omgives av kullar, innan slätten vidtager. Det finnes inga Alper utan Juraberg. Denna kris, som lever kvar i parisarnas ininne under namn av ' upploppstiden", är utan tvivel en karakteristisk tid bland detta sekels många stor­ mar. Ännu några ord, innan vi fortsätta vår berät­ telse. De tilldragelser, som vi nu gå att skildra, ha verklighetens levande prägel, men historikern skjuter dem stundom å: sidan av brist på tid och utrymme. Men vi anse, att man just i dem kan förnimma mänsklighetens skälvande liv. De små detaljerna äro, som vi redan tro oss ha sagt, så att säga bladverket på historiens stolta träd. Men bladen falla. — Upploppstiden är rik på dylika detaljer. Historien har icke bevarat alla. Vi vilja alltså tillsammans med allmänt kända omständiglieter skildra saker och ting, som ha fallit i glöm­ ska. De flesta deltagarna i detta jätteskådespel äro döda. Men om det som jag går att skildra, kan jag säga: "Jag har själv sett det". Jag äm­ nar förändra några namn, ty jag berättar men gör inga avslöjanden. I varje fall skildrar jag verk­ liga händelser. Det blir endast en episod, säker­ ligen den minst kända, som jag ämnar dröja vid<noinclude> <references/></noinclude> o96ro333ayif2jtu84mwdeaqcub1jhk 104 227182 661022 2026-10-30T18:25:58Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '— den 5 och 6 juni 1832. Läsaren kommer lik­ väl att under den dystra slöja, som vi vilja lyfta på, skymta denna förfärliga tilldragelses rätta anlete.' 661022 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 467 —}}</noinclude>— den 5 och 6 juni 1832. Läsaren kommer lik­ väl att under den dystra slöja, som vi vilja lyfta på, skymta denna förfärliga tilldragelses rätta anlete.<noinclude> <references/></noinclude> 3myspvsz1yi0rpphdt2d5tlj0r4am8j 104 227183 661023 2026-10-30T18:26:14Z Jonatanskogsfors 17420 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'Freden 1815 var för honom en personlig föro­ lämpning, vilket behagade mängden i hög grad. Under sjutton år hade han bevarat sin grandiosa dysterhet och nedslagenhet över slaget vid Waterloo, under det han knappast lagt märke till se­ nare timade händelser. Under sin dödskamp tryckte han hårt mot sin barm ett svärd, som "de hundra dagarnas officerare" skänkt honom. Na­ poleon dog med ordet "armé" på läpparna, Lamarques sista ord var "fosterland". Han... 661023 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 469 —}}</noinclude>Freden 1815 var för honom en personlig föro­ lämpning, vilket behagade mängden i hög grad. Under sjutton år hade han bevarat sin grandiosa dysterhet och nedslagenhet över slaget vid Waterloo, under det han knappast lagt märke till se­ nare timade händelser. Under sin dödskamp tryckte han hårt mot sin barm ett svärd, som "de hundra dagarnas officerare" skänkt honom. Na­ poleon dog med ordet "armé" på läpparna, Lamarques sista ord var "fosterland". Hans död, som var väntad, fruktades av folket som en stor förlust, av de styrande som en olyckshändelse. Hans död betydde sorg för fol­ ket. Liksom allt som är bittert kan sorgen lätt förvandlas till uppror. Så skedde även. Den 5 juni, den dag, som blivit bestämd för Lamarques begravning, erbjöd förstaden SaintAntoine, genom vilken processionen skulle pas­ sera, en förfärlig anblick. På alla gator trängdes en upprörd människomassa. Var och en beväp­ nade sig så gott sig göra lät. Snickarna togo verk­ tyg från hyvelbänkarna för att "slå in dörrar" med dem. En av dem hade gjort sig en dolk av en stor hake, som han rätat ut och spetsat till. En annan hade i tre nätter sovit med kläderna på i ivern att komma fort med i striden. En timmerVictor Hugo X 6<noinclude> <references/></noinclude> i5y4s7y7a0wc7tm4jr7yj7bi03azbaf 104 227184 661024 2026-10-30T19:43:01Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ 661024 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud|196|Om klostren|}}{{linje}}</noinclude>wa lefwat; och at thet, om man skal tro Munke-{{ant|legender}} i något, hafwer stådt just på samma plats, ther St. Eskild hade wid år 1063 blefwit til döds stenad. {{ant|<i>Johannes Messenius</i>}} vti sin {{ant|Scondiæ Illustratæ}} nionde {{ant|tomo,}} ther han vpräknar alla Swea och Götharikes kloster; säger, at här i Strengnäs hafwer ock warit ett Nunne- eller Jungfru-kloster, äfwen af {{ant|Dominican}}-orden; thet man dock thesvthan finner ingenstädes blefwit nämndt. Dock finnes en så kallad <b>Gambla-kloster Sochn</b> wid Strengnäs, ofta nämnd vti Strengnäs-brefwen i {{ant|Archivô;}} men then lärer warit belägen på <b>Fodhö</b> eller <b>Fogdö</b>, ther <b>Wårfruberga</b>-kloster låg. Men om Munkeklostert finner man, at Herr <b>Magnus Johansson</b> hafwer {{ant|d. 1 Aug.}} 1293 thy {{ant|testamenterat}} 9 mark; Herr <b>Börge Pedersson</b> {{ant|d. 24 Febr.}} 1314, efter sin förra Fru, 2 mark; Och Hertigarna <b>Erik</b> och <b>Waldemar</b>, stadde i Nyköpings-torn och näst för sin död {{ant|d. 20 Jan.}} 1318, 20 mark penningar, {{ant|Item}} at Herr <b>Bengt Philpusson</b> gaf år 1363 ett gods til prediko-ordens {{ant|convent}} i Strengnäs. Och at år 1414 war ther en {{ant|Prior}} wid namn {{ant|<i>Laurentius</i>}}. Af hwilka anmerkningar man kan döma om thetta Munkeklosters ålder, at thet motte blefwit {{ant|funderadt}} i K. <b>WALDEMARS</b> eller K. <b>MAGNI Ladulåses tid</b>, om icke tilförne. År 1473 dagen för Helga Trefaldighets dag blef thetta brödra-kloster af wådeld jemmerligen, tillika med hela staden förderfwadt; men wardt dock strax therefter vprettadt och her-<noinclude> {{huvud|||liga-}} <references/></noinclude> kecew9s0kth7rjkkxn8bbu87nsqiloq 0 227185 661026 2026-10-30T20:19:39Z Mik@el 17576 Skapade sidan med 'Nödåret 1867 och dess följder. Snabbilder. av Pietari Päivärinta Översättning J. Ninni Åbo 1893 =I. Spåmannen= Vintern 1867 var till hälften förliden. Sträng var den vintern, ja så sträng, att den aldrig går ur mitt minne. Intet annat än snöyra och köld, köld och snöyra. I tvenne veckors tid kunde kölden oafbrutet hålla i vid fyratio grader och vanligtvis nedref stormen ifrån de snödjupa molnen en så häftig snöyra, att man knappt såg en h...' 661026 wikitext text/x-wiki Nödåret 1867 och dess följder. Snabbilder. av Pietari Päivärinta Översättning J. Ninni Åbo 1893 =I. Spåmannen= Vintern 1867 var till hälften förliden. Sträng var den vintern, ja så sträng, att den aldrig går ur mitt minne. Intet annat än snöyra och köld, köld och snöyra. I tvenne veckors tid kunde kölden oafbrutet hålla i vid fyratio grader och vanligtvis nedref stormen ifrån de snödjupa molnen en så häftig snöyra, att man knappt såg en handsbredd framför sig. Ibland åter fortfor östanvinden att utan uppehåll hvina under ett par veckor, upptornande den lösa snön i ofantliga drifvor omkring boningshusen och vid skogsbrynen. Då höllo menniskor och djur på att frysa ihjäl. Till följe af det ihållande yrvädret och de ständigt i omfång tilltagande drifvorna var öfverallt en sådan mängd snö, att man icke på många dygn kunde sätta sig i rörelse för att skaffa sig ens det nödvändigaste. I skogen kunde hästarne endast simmande draga sig fram igenom snön; bedröfligt såg det ut, då hästarne stönande släpade sig framåt, under det att snön böljade öfver deras ryggar. Då var det ingen barnlek att färdas. Ofta voro formännen på de värsta ställena tvungna att nedtrampa snön framför hästarne, om man helst litet önskade komma framåt. Om man också på detta sätt fick vägarne öppnade, hvad var väl dermed vunnet, påföljande dag voro de oftast åter fullkomligt igenyrda. Under sådana omständigheter kunde man ej forsla hem stora lass. Uti alla tåg och i gårdarnes närmaste omgifningar hade snön hopat sig i så höga drifvor, att man icke ens kunde tänka på att der färdas längs de vanliga vägarne. Derföre var man tvungen att ifrån sådana ställen leda vägarne ut på åkrar och ifrån skogarne ut på öppna ängar. Vägarne blefvo af denna orsak så fulla af krökningar och vågformiga upphöjningar, att det var omöjligt för en främling att färdas genom byarne utan vägvisare. På de ställen, der de största snölagren hopat sig, fick man oafbrutet skotta snön och sålunda uppstodo på hvardera sidan af vägen snövallar höga som hus; då man färdades emellan sådana snömassor, erfor man samma intryck som vid genomfarandet af en tunnel. Då man steg upp om morgonen, reste sig så höga drifvor utanför boningshuset, att man ej kunde slippa ut ur rummet. Vid sådana tillfällen skyndade lyckligare grannar till hjelp, i det de skottade bort drifvorna framför dörren. Derefter vidtog ett ihärdigt snöskottande utanför fähus, stall och öfriga uthus, så att man blef i tillfälle att fodra och sköta om de stackars kreaturen. Huru man än försökte uppvärma rummen, förblefvo de likväl kalla och kyliga, som skulle luften inomhus varit bemängd med salthaltiga rimdunster. Då man gick ut, häftade kölden sig genast med kattklor vid ansigtet, isynnerhet vid näsa och öron; man erfor en känsla af att hafva blifvit stucken med nålar i berörda ansigtsdelar och snart var man tvungen att gripa fatt i dem med händerna, för att hindra dem ifrån att på ögonblicket frysa till istappar. Bedröfligast hade likväl kreaturen. Man måste skydda dem med hästtäcken och andra skynken, värma åt dem mat och dryck och likväl skälfde de beständigt af köld. — Lifvet var då ingen lek. <center> — — — — </center> Ett bistert yrväder var det äfven en dag, då en gammal man med staf i handen trädde in i stugan. Han var så nedsnöad, då han kom in i rummet, att man ej kunde afgöra om han gick med ryggen förut eller tvärtom. Han försökte skaka snön bort ifrån sina kläder, men utan framgång, ty den häftiga snöstormen hade piskat snön så fast i hans hår, i hans skinnmössa och i vecken af hans trasiga tröja, att den nästan tycktes blifvit fastlimmad vid honom. Han föreföll att vara mycket styf i alla leder och förmådde knappast lyfta den ena foten framför den andra. „Stig fram och sätt er, far, så att ni blir litet uppvärmd, ty ni förefaller att vara duktigt frusen“, uppmanade jag honom. Gubben begynte uppknäppa sin utslitna rock, men hans händer voro så stela af köld, att det ej blef något deraf, jag gick derföre att hjelpa honom. „Oh, hoh“, sade gubben och släpade sig mödosamt fram till bänken. Utan att säga ett ord sjönk han ned på den och lutade sig framåt mot sin staf. „Hvarifrån är gubben hemma?“ frågade jag honom. „Derifrån, jahah, jag är ifrån H— socken“, svarade den gamle utan att lyfta på hufvudet. „Hvarföre har ni pinat er så här långt fram?“ frågade jag åter. „Nöden sätter fötter under oxen, tvånget drifver herden att fly“. Äfven för gamla är lifshanken så pass kär, att man försöker till det längsta uppehålla den, ehuru mitt lif ingalunda mera är till nytta för någon. „Till lifvet står den lefvandes håg ännu vid grafvens rand“, menade gubben. Då för tiden hade jag min hemvist på en långt i hafvet utskjutande landremsa. Ehuru missväxtår förekommit alltsedan år 1862, så hade de likväl icke lika tungt drabbat skärgården som de inre delarne af landet. „Men drager då icke fattigvården i er socken försorg om sina ålderstigna och fattighjon, då de tillåtit er att begifva er på vandring?“ sade jag nästan tjenstemyndigt. „Naturligtvis, men hvad kunna väl menniskor gifva, då de ej sjelfva hafva något att sätta i munnen?“ sade gubben och såg mig hastigt förebrående i ögonen. „Men icke har det ju nu varit så svåra missväxtår, att en sådan nöd vore förhanden“, invände jag. „Så tror ju en främmande, men ni tyckes ej känna till förhållandena i landsbygden bortom era egna hemknutar ... Här vid kusten har man dock erhållit något, men annorstädes har man under många år icke fått just någonting alls. Derför strömma hit också skaror af hungrande för att få något att sätta i munnen till lifsgnistans uppehållande. Till det frukttyngda trädet flyga ju också himmelens foglar“, förklarade gubben. „Så tör det väl vara“, medgaf jag förlägen. Jag såg till att min hustru gaf mat åt gubben. Han närmade sig ödmjukt matbordet och åt också rätt duktigt. „När har ni senast fått mat?“ sporde jag gubben, då han upphört att äta. „I går på eftermiddagen“, blef svaret. „Hur är det väl möjligt, och nu är denna dag redan mer än till hälften förliden!“ sade jag förfärad. „Der ser ni nu, att man ej så heller vandrar omkring för sitt nöjes skull; de ställen äro heller icke tättsådda, hvarest man nu för tiden sticker en okänd, gammal stackare en bit i munnen ... Ni tyckes vara hjelpsamma menniskor också mot fattiga ... Stor tack för maten!“ sade gubben och steg upp från bordet torkande sig om munnen. „Kunde jag kanske få hvila mig en smula, ty jag känner mig så medtagen och frossan tyckes heller icke vilja lemna min gamla kropp“, fortfor han derefter. Jag visade honom en bädd, der han kunde hvila sig. Han vacklade framåtböjd sakta qvidande till sängen och utsträckte sig raklång uti den. „Skulle helst dessa hårda tider nu upphöra, men de värsta och hårdaste återstå“, sade gubben efter att hafva lagt sig. „Huru vet ni det?“ sporde jag och ryckte till. „Alla tecken tyda derpå“, sade gubben. „Hvilka tecken då?“ „Till exempel dessa häftiga yrväder och kölden“. „Men jag har åter hört påstås, att då vintern är kall, så blir sommaren varm“, invände jag. „Björnen har också björnungar“, sade gubben blott. „Nå, hvilka märken har ni dessutom fäst er vid?“ utforskade jag. „Gärdesgårdarne äro äfven så inne i snön, att icke ens gärdesstörarne synas, och de omfångsrika drifvorna tränga sig så tätt på gärdesgårdarne, att det ser ut som om dessa enkom vore inmurade med snö; man kan ej upptäcka något mellanrum emellan drifvan och gärdet“, upplyste gubben. „Skulle det väl häntyda på dåligt år, att det ej finnes något mellanrum emellan drifvan och gärdesgårdarne?“ „Just så hänger det ihop med den saken“. „Men icke är detta så förunderligt, då det ju finnes ett sådant öfverflöd af snö att den till och med tränger in på skyddade platser“, invände jag. „Der ligger just knuten. Likväl hopar sig icke snön vid gärdesgårdarne under alla vintrar på samma sätt, huru det än blåser och hviner i knutarne; de tvärbranta snödrifvorna hålla sig alltid skilda från gärdet — och råttorna sedan, hvilka hafva blifvit synliga i landsbygden, icke heller äro de något godt förebud“, menade gubben. „Nå ja, men ordspråket säger ju, att de gamla profeterne äro döda och de nya sätter man icke tro till“, svarade jag. „Om så förhölle sig, vore jag mycket nöjd, men så är det ändå icke. Jag har en stor erfarenhet af lifvet. Jag är en gammal man och har under min långa lefnad gifvit akt på allehanda saker samt varsnat ett och hvarje. Ni är ännu ung, men lägg mina ord på minnet, så skall ni komma underfund dermed, att äfven de nya profeterne veta något. Vore jag dock i tillfälle att nästa höst påminna er härom, men det är mig icke gifvet, ty mina krafter aftaga dag för dag och jag känner med mig, att jag icke mera behöfver vidkännas den instundande sommarens följder“, yttrade den gamle sorgset beklämd. Derpå insomnade han fridfullt. Då han åter vaknade, steg han upp och begynte draga på sig sin slarfviga rock. Vi uppmanade honom att dröja qvar öfver natten. „Nej, ingalunda, för ingen del. Så otacksam är jag då icke. Jag skall försöka släpa mig till någon annan gård och om jag också icke finge der mat, så kommer jag väl tillrätta till i morgon. Kanske jag då åter påträffar någon barmhertig menniska. Jag ser nog, att ni icke sjelfva ha'n det alltför fett; den der barnskaran är stor nog“, yttrade gubben i det han tillknöt repstumpen stadigt omkring lifvet. „Tack, för det att ni med ett godt mål mat hjelpte en gammal, stackars utsläpad gubbe“, tillade han. Vid afskedet gaf han tackande och välsignande handen åt hvar och en särskildt. Stödd emot sin staf linkade han derefter mot dörren. Ännu i dörren hörde jag honom säga: „Gud förbarme sig öfver oss! Hårda tider förestå“. Derpå störtade han sig i den täta snöyran och begynte leta sig fram till närmaste gård. Länge sågo vi efter den gamle samt sände vår äldste gosse att skida efter hans spår för att förvissa oss om, att gubben lyckligt uppnådde bebodda trakter. <center> — — — — </center> Följande vår var ovanligt lång och kall. Vid midsommartiden hade drifvorna ännu icke helt och hållet smultit omkring höladornas och i skogsbrynen. Den tolfte Maj företog jag mig en femton mil lång resa till häst längs hafsisen och körde fyra mil uppför K—a å under ett så klingande isföre, att jag icke en enda gång behöfde uppsöka land. De stridaste forsarne voro alltid under vanliga vintrar isfria, men nu hvilade de under ett fast kristallklart istäcke. Något dylikt har jag äfven under de mest stränga vintrar aldrig iakttagit. Den sjuttonde i nämnda månad återvände jag samma väg och föret var fortfarande lika utmärkt som vid ditresan. Husbehofsbränningen hade vid den tiden upphört. Några moraliskt förderfvade personer fortforo dock ännu af gammal vana att i vildmarkens undanskymda vrår tillverka denna deras älsklingsdryck. En af dessa lönnbrännare begaf sig natten emot Eriksdagen med bränvinsrenseln på ryggen hem ifrån lönnbränneriet. Under gåendet smakade han så flitigt på den der glädjedrycken, att han stupade omkull och insomnade på vägen. Då förfrös han sin ena fot så illa, att alla tårna skilde sig ifrån fotbladet. Den åttonde Juni körde man öfver milslånga fjerdar längs isen till staden och den tionde i samma månad drogo fiskarene vinternot i vikarne. Att begynna sådden i vanlig tid var ej att tänka på. Stränga nattfroster fortforo oafbrutet, så att marken om morgnarne sprack i remnor till följe af den starka kölden. Jag innehade en ganska förmånlig torplägenhet, hvilken kräfde åtskilliga tunnor till utsäde. Då jag såg att våren var lång och kylig samt derjemte erinrade mig tiggargubbens förutsägelser, begynte jag fundera på att med det görligaste första taga uti med vårsådden. I medlet af Juni upptinade åkrarne så pass mycket, att man kunde bearbeta mullen. Jag vidtog genast med åkerarbetet och likaså med sådden. Men de andra låtsade icke ännu om sådant; de påstodo att jag gick Gud i förväg och försökte med våld bestjäla Honom. De begynte sin sådd först dagarne före och genast efter midsommarhögtiden. I fyra dagar före midsommar var luften så varm, att man höll på att försmäkta af hetta. Då sådden blifvit gjord i så ovanligt varm jord, strök brodden upp inom par tre dygn. Dermed upphörde äfven sommarvärmen. Under höbergningstiden kunde man ej utan öfverkläder intaga sina måltider ute i det fria. Någon egentlig frost uppstod likväl icke, ehuru det ständigt såg hotande ut. I den kyliga luften växte likväl och frodades, ehuru skiftande i mörkt, det i den varma jorden sent gjorda utsädet. Vår gröda deremot förblef lägre och skiftade mera i gult. Jag blef ofta föremål för skämt och spe, för det jag ej förlitat mig på Gud. Man gjorde mig ständigt uppmärksam på skilnaden emellan vår och deras gröda. „’Änden kröner verket’. Ännu är det icke afgjordt, hvem af oss har handlat klokast“, menade jag. „Det kan likväl förblifva varmt långt in på senhösten“, invände de. „Men om det icke blefve fallet, huru ginge det då? Man bör ej mera vänta på underverk, ty underverkens tid är förbi“, försvarade jag mina grundsatser. I de flesta fall slutade dessa dispyter sålunda, att de aflägsnade sig med ett hånlöje på läpparne! En fredag i slutet af Augusti gick vinden öfver på nordliga sidan och blåsten var genomträngande kall. Fastän ingen ännu var betänkt på skörd, begynte jag samla ihop folk på min åker; på skördefolk var det ej heller någon brist, då de ännu icke behöfdes annorstädes; isynnerhet voro qvinnorna mycket beredvilliga att komma. I hast voro omkring femton personer församlade på åkern. Af detta mitt förehafvande fann man mig först vara en riktigt orättfärdig menniska, som icke litade på Gud, utan försökte bestjäla Honom. En sådan förvåning väckte det i byn, att menniskor kommo hoptals bakom gärdet för att åse ett dylikt spektakel. De samtalade derstädes sinsemellan och ibland gaf någon i följet till ett gapskratt; någon hade väl lyckats säga något riktigt qvickt och på sak gående. En och annan mera djerf och närgången kom till och med på åkern för att drifva gäck med vår skörd. „Trodde ni att årets afkastning ej skulle rymmas i era lårar, ifall grödan hade fått blifva fullmogen, då ni begynte afmeja brodden?“ frågade en af dem, som vågat sig på åkern, med ett spefullt löje. „Vår gröda är ingalunda så omogen, ty jag gjorde mitt utsäde mycket tidigare än ni. Ni ser ju att största delen af säden är lifskraftig och axen äro ju delvis redan mogna. Om också icke alla ax äro fullkomligt fullfärdiga, så gifva nog också de grobart frö. Ännu vet man icke, hvems lårar blifva fulla, hvems icke“, försökte jag försvara mig sjelf och mitt arbete. „Nå ja, nog hade de ännu blifvit bättre och vuxit också; nog kommer här skäran att göra lika stor skada som någonsin frosten skulle hafva gjort, det är visst det“, sade mannen något qväst och begaf sig bort. Drifna af en skarp nordanvind jagade hvassa molntappar af ett dystert och olycksbådande utseende hvarandra på himmelen. Stundom öfverdrogo de himmelen så tätt, att icke solstrålarne förmådde bryta sig igenom dem. Så kallt var det, att händerna stelnade, huru flitigt man än bjöd till att arbeta. Af denna orsak bestyrde min gumma om kaffe och sände mig på åkern med det åt skördefolket. Vägen krökte sig så, att jag nalkades dem bakifrån. Sålunda observerade de icke min ankomst. En gumma sladdrade som bäst att: „Hvad månne Gud också tänker om en så ogudaktig man som denna gårdens husbonde är, som med våld vill gå vår Herre i förväg?“ I detsamma varseblefvo de mig, ty sädesstubben, som vid hvarje steg knastrade under mina fötter, röjde min närvaro. Något flata vände de sig alla emot mig. „Man bör icke göra hvad man sjelf anser för bäst, utan såsom husbonden önskar. För dig, Brita, är det väl detsamma hvad du gör, blott jag betalar ditt arbete. Här har jag nu med mig en duktig panna varmt kaffe. Slån er nu ned omkring henne på dikesrenen för att med en kopp värma era frusna hjertan“, sade jag uppmuntrande, och snart var folket i full sysselsättning med att snörpla i sig det varma kaffet. Påföljande natt blef det ännu icke frost, ehuru vädret var förfärligt kallt. Hela natten blåste det smått och himmelen uppklarnade icke helt och hållet. Vi kunde sålunda äfven följande dagen fortsätta skörden. Så flitigt arbetade man, att man icke ens gaf sig tid att hvila på maten, utan så fort hvar och en hunnit nedsvälja sista munsbiten, störtade man sig på åkern; folket skar nu riktigt af hjertans lust, emedan äfven de begynte inse, att brådska var af nöden; kanske bidrog äfven det att sporra dem, att jag lofvade dem en god dagspenning. Till lördagsqvällen fingo vi säden så skuren, att blott ett par små åkerlappar återstodo. — „Den korta psalmen är snart sjungen!“ På eftermiddagen mojnade blåsten och himmelen uppklarnade. Omkring klockan tio på qvällen var det så lugnt, att icke ett asplöf rörde sig. Himmelen var så klar, att stjernorna syntes såsom midt i vintern och månen sken så klart, att man riktigt såg sin egen skugga. Termometern visade då redan en grads köld. Om morgonen möttes ögat af en bedröflig syn. Rimfrost betäckte marken så tjockt, att man hade trott att det snöat. De vid brunnen stående vattenkärlen och andra grunda vattengölar voro öfverdragna med en nära nog tums tjock isskorpa. Luften var genomträngd af ett gråaktigt töcken och en ofantlig molnvägg skymde soluppgången. Den höjde sig framför solen på himmelen, så att solen icke blef synlig förrän klockan elfva på förmiddagen. Då solen slutligen hunnit förbi molnväggen, förmådde den hvarken lysa eller värma genom den täta imman, utan spred blott ett så matt sken, som skulle månen uppgått och kastat sina bleka strålar genom ett rimmoln. Så lugnt var det, att ej en dallring, ej fogelsång, ej ens det ljud, som uppstår, då menniskorna förrätta sina alldagliga sysslor, förnams i naturen. Raka och bistra reste sig växterna alldeles förfrusna, löfverdragna af ett tjockt lager af rimfrost. Potatisblasten slokade längs de fasta stjelkarne, hvilka voro så genomisade, att de brusto itu som istappar, då man böjde dem. Den blygråa dimman var tung att inandas, den kändes tryckande och det riktigt sved i bröstet, då man drog in i lungorna den förtätade luften. Då den tjocka rimfrosten och isen slutligen upptinat, fann man, att allt var förloradt, så vid yttersta hafsbandet vår ort än var belägen. — Så stod det till här, hvad sedan annorstädes. Allt hade frosten fört och det underverket inträffade icke, att den varma väderleken skulle fortfarit inpå hösten längre än under vanliga år. Spågubbens förutsägelser föregående vinter hade gått i fullbordan! — — — Hårda tider förestodo verkligen. <center> — — — — </center> =II. Den fattigas tack.= Följderna af den förfärliga frostnatten blefvo snart synliga. Knappt hade det blifvit slädföre, förrän tiggarene begynte öfversvämma vår kusttrakt. De färdades till fots, till häst och ännu andra drogo häckkälkar efter sig. En sådan kälkdragare hade ofta hela familjen med sig: far, mor och dertill en klunga barn. Fadren och modren drogo de yngre insvepta i några trasor på kälken och de äldre traskade efter. Icke sällan hände det, att de till fots färdande familjerna voro så nakna, sjuka och utmerglade, att man nödgades med häst forsla dem till följande gård samt svepa in dem i fällar, på det att de icke skulle förfrysa under vägen. Dessa med hungern kämpande stackare togo troligtvis för gifvet, att årets afkastning utfallit bättre vid kusten än annorstädes. Häruti misstogo de sig mycket, ty den obevekliga frosten hade lika litet skonat bygderna vid hafskusten som öfriga orter. Orätt vore likväl att påstå, det förhållandena här voro lika sorgliga som annorstädes. Här ute vid kusten hade de föregående lindrigare missväxtåren icke haft så känbara följder som i öfriga delar af landet; man visste knappt af dem. Befolkningen på orten var mycket sparsam och flitig. Mången hade derföre ännu spanmål i besparing ifrån de föregående åren, hvaraf följde, att nödåret oaktadt den totala missväxten icke kändes så svårt tryckande, dertill voro kommunikationerna goda och staden låg helt nära, hvilka fördelar mångenstädes saknades. Detta oaktadt var det likväl omöjligt i längden för en så liten kommun att kunna underhålla en sådan ström af betlare. Så återstod slutligen ingen annan utväg än att i stora hopar skjutsa dem tillbaka till deras hembygder. Mera medlidsamma menniskor försökte skrapa ihop, hvad de blott kunde få löst, såväl matvaror som äfven en och annan klädesslarfva åt de halfnakna stackarene; andra åter försågo dem med vägkost på färden, då de forslades tillbaka till deras hemvist. Ortens befolkning var ingalunda ogin, men dess tillgångar räckte icke till. Denna tillströmning af tiggare blef så alldaglig, att de icke mera väckte någon särskild uppmärksamhet. Somliga kommo, andra gingo och alla hade de samma gemensamma ärende: de bönföllo om herberge öfver natten, om mat eller kläder. Slutligen gick det så maskinmessigt till, som hade allt varit i sin behöriga ordning. En händelse, som passerade under de tillströmmande skarornas genomtåg, går aldrig ur mitt minne. Julen var i antågande samt slädföret ypperligt. Åter råkade det vara yrväder. En blek och mager qvinna vacklade framåt dragande efter sig med stor ansträngning en häckkälke; på kälken låg ett formlöst trasbylte; var det månne ihoptiggda matvaror eller var det någonting annat? Tvenne större barn traskade efter kälken. De veko in till oss. Jag råkade händelsevis vara ute på gården. Då qvinnan blef mig varse, kastade hon på mig en skygg blick. Hon yttrade ingenting, helsade icke ens, slog blott förskrämd sina ögon mot marken. Jag begaf mig utan att säga något in i stugan. „Återigen vek ett tiggarefölje in på gården“, meddelade jag min hustru. Jag tyckte att en lång tid förflutit och ännu hördes de icke af; jag gick då fram till fönstret för att se efter huru det förhöll sig med dem, men i detsamma hördes de äfven komma i farstun. Nu trädde de in i stugan. Den bleka qvinnan bar ett litet barn i famnen, ett annat ledde hon vid handen och tvenne större barn lunkade efter på egen hand. De större barnen hade så stora trastossor på fötterna, att de med knapp nöd förmådde släpa sig fram. Modrens blickar irrade skyggt omkring i rummet och dröjde isynnerhet vid mig och min hustru. Nedsnöade som de voro, blefvo de stående strax innanför dörren samt tycktes ej våga röra sig derifrån. „Stig fram och tag klädespaltorna af barnen, att de kunna värma sig“, uppmanade min hustru henne. De tycktes icke sen heller våga röra sig. Måntro de fruktade mig? Först sedan äfven jag uppmanat dem, begynte de långsamt förflytta sig framåt. Jag såg tydligt en tår skimra i qvinnans ögon och att hon skälfde i hela kroppen. Utan att säga ett ord begynte hon långsamt afkläda barnen deras slarfviga omhöljen. Min hustru var en godhjertad och ömsint qvinna, som alltid ömkade sig öfver de nödstälda stackarnes sorgliga belägenhet. För alla hade hon ett vänligt ord och stack alltid något smått, hvad som för tillfället råkade finnas till hands, åt dem. Hon hade just kokat till middagen åt sina egna köttvälling och portionerat ut den i skålar åt hvar och en. Då hon såg i hvilket sorgligt tillstånd de nysskomna voro, öste hon litet bort af vällingen ur hvarje skål, så att hon sålunda erhöll nära nog tvenne skålar deraf för främlingarnes räkning. Derefter begynte hon ombestyra mat åt dem, utan att de bådo derom. Jemte vällingen satte hon fram tvenne brödkakor, strömmingsfatet och ett stop med surmjölk. „Kommen nu fram till bordet, I sen så medtagna ut, månne ni ens alla tider erhållit mat“, sade uppmuntrande min hustru. Men i stället för att komma till att äta brast qvinnan ut i bitter gråt. Hon gret så hejdlöst, så af hela sitt hjerta, att det gick igenom merg och ben. Barnen smittades af modrens tårar, också de begynte gråta. „Gråten nu icke — hvad i Herrans namn går åt er? Äten så länge vällingen ännu är varm“, bjöd min hustru till att trösta dem, men det hjelpte icke. Det tycktes som om deras gråt aldrig skulle taga någon ända, den fortfor väl en half timme. Småningom saktade sig deras högljudda gråt, men uti efterdyningar deraf fortfor länge deras rörelse att sarga deras hjertan. Slutligen lugnade de sig så mycket, att de kunde begynna äta och då de engång repat sig, åto de med god matlust. Min hustru insåg, att det icke var passande att göra dem några förfrågningar beträffande orsaken till deras häftiga sinnesrörelse, så länge deras humör var så nedstämdt. Först sedan de upphört att äta samt fullkomligt lugnat sig, vågade hon fråga dem derom. „Hvad var orsaken till er bittra sorg, då ni gret så länge af djupaste hjerta?“ sporde min hustru, i det hon närmade sig den sorgsna qvinnan. „Man har öfveröst mig med skymford“, svarade qvinnan kort. „Hvar har man skymfat er?“ frågade åter min hustru. „Der, i den der stora gården här i närheten“, förklarade hon. „Och derför gret ni?“ sporde min hustru. „Nej, icke gret jag derföre, mitt hjerta blef blott krossadt; det krossades så, att jag icke ens förmådde gråta. Jag skälfde och darrade i hela kroppen som ett asplöf och den sista återstoden af krafter tycktes svika mig; jag blef så matt, att jag med möda orkade släpa mig hit“, förklarade qvinnan. „Men ni sade ju, att de der skymforden voro orsaken till er gråt“, erinrade min hustru. „Jag är vid en så besynnerlig sinnesstämning, att jag ej sjelf riktigt kan förklara mina känslor. Jag märkte genast, då jag kom till er, huru vänliga I voren emot fattiga, värnlösa stackare. Redan då höll den rörelse jag dervid erfor på att besegra mig, men jag förmådde likväl svälja gråten. Men då ni sedan uppdukade den goda måltiden samt vänligt uppmanade oss att äta, kunde jag ej längre lägga band på mig. I mitt sinne jäste så stridiga känslor, att jag icke kan förklara det; hårdhet, skymf och förakt jemte hjertligt deltagande för en eländig, nödlidande, värnlös hop rörde sig om hvarandra uti mitt af begge orsakerne förkrossade hjerta“, upplyste qvinnan. „Har ni man?“ frågade min hustru tveksamt. „Naturligtvis har jag haft man — huru eljes, när jag engång blifvit välsignad med så här många barn — men han dog senaste November och lemnade efter sig i dessa hårda tider en sådanhär värnlös skara. Det gafs intet annat råd än att med kälken efter sig gripa till tiggarstafven. Tungt var det, men någon annan utväg hade vi icke. Hade min man lefvat och tiderne icke så alldeles förändrat sig, så skulle vi nog på något sätt slagit oss igenom, ty ehuru vi hade många barn, hafva vi aldrig förut behöft vädja till andras hjelpsamhet. — Jag gret i många dygn, förrän vi begåfvo oss ut att tigga“. „På hvilket sätt skymfade de eder der i gården?“ utforskade min hustru. „De sade att jag tigger af lättja, emedan jag icke ids arbeta ... Gode Gud! — Hvad för slags arbete skulle en sådan här af hunger utmerglad stackare kunna uträtta, synnerligen ett sådant, som äfven skulle föda barnen. Ingen gåfve något arbete, om än man skulle arbeta för bara maten. Nog har jag i mina dagar arbetat och skulle ännu också arbeta, om jag blott hade arbete och krafter, men nu tryta hvartdera; jag är tvungen att taga min tillflykt till tiggeriet, så bittert det än är, ty jag kan icke se mina barn dö af hunger. — Derpå sade de vidare, att man till andra menniskors besvär föder så mycket ungar till verlden, att det hvimlar af dem för ögonen. Denna smädelse var likväl den bittraste, ty barnens antal beror icke af ens egen vilja, tyckes det mig, utan äro de en gåfva af Herren“, menade hon. Gården, der man bemött henne så skymfligt, var en af de förmögnaste på orten. Tusenden lågo på deras kistbotten och ännu mera hade de utlånade. Visthusen voro många och öfverfulla af spanmål, den välfödda boskapen lemnade ladugårdsprodukter i öfverflöd. Ett i stor skala bedrifvet fiske bragte dem Wellamos håfvor i ymnigt mått. I den gården visste man icke hvad nödår och hård tid vill säga. „Gåfvo de er något efter allt smädande“, frågade min hustru. „Nog gåfvo de en god bit bröd, men det kändes mycket bittert; det var som skulle jag hafva mottagit en förbannelsens bit“, menade qvinnan och brast åter i gråt. Äfven mitt öga fuktades af en tår och jag gick hastigt in i min kammare och nedskref vid samma tillfälle följande versstump, som hittills legat bland mina öfriga pappersluntor: <poem> Tiggarn kom af hunger drifven Till den rike halft uppgifven Och i trasig hamn, För att till hans hjerta vädja Och att hjelp af honom bedja Uti himlens namn. Af sitt öfverflöd den rike Gaf en skärf åt nödstäld like, Men i vredesmod. Fastän gåfvan värd var föga Bröt en tår ur tiggarns öga Der han ödmjuk stod. Tacksamhet var ej den källa, Hvarur fram man såg den välla Tåren uti hast. Icke heller ödmjukheten. Nej! Men derför gret han, veten, Att hans hjerta brast. Kom ock till den mindre rike Hjelp att bedja nödstäld like Nästan dignande. Denne delte af sitt lilla, Men han talte ömt och stilla, Gaf välsignande. Äfven då brast tiggarns hjerta Och han gret, men utan smärta, Utan bitterhet. Suck och bitterhet ej finna Väg till den, hvars tårar rinna Utaf tacksamhet. </poem> <center> — — — — </center> =III. Tjufven.= Förhållandena förändrades sålunda, att vi måste flytta bort från vår skärgårdsbygd. Socknen, till hvilken vi kommo, låg fyra mil ifrån hafvet. En af Österbottens ansenligare floder flöt genom den. Årtalet hade förändrats, ty nu skref man 1868. Ehuru ett nytt år hade ingått, fick man som bäst känbarast vidkännas de gräsliga följderne af senaste hårda nödår. Vid vår inflyttning till orten möttes vi af en fasaväckande anblick. Utmerglade, försmäktande, vacklande och bleka menniskoskepnader färdades från by till by, från gård till gård, sökande, om icke någon skulle hafva att gifva dem en bit bröd i munnen, en smula till uppehållande af den slocknande lifsgnistan. Ett provisionelt fattighus hade visserligen på regeringens befallning kommit till stånd, uti hvars tvenne rymliga byggnader fattiga och sjuka voro sammanträngda i ett så stort antal som utrymmet blott medgaf. Nästan genast efter min ankomst till orten gick jag för att bese det. Der såg bedröfligt ut. Öfverallt ifrån sängarne och annorstädesifrån sträcktes magra, utmerglade händer emot den inträdande, bedjande i Guds namn om mat. Kommunen var ålagd att väl vårda och underhålla alla dessa eländige. Men detta var rent ut omöjligt, enär förhållandet icke ens i gårdarne var en smula bättre. Öfverallt äfven i gårdarne åt man bröd af halm och bark och icke kunde man hafva det dess bättre heller på fattighuset. Likväl försökte menniskorna föra dit hvad de blott kunde skrapa ihop. En köttbit, någon kanna mjölk eller surmjölk bjödo de till att spara in, men hvad förslog det åt så många. Utaf nödhjelpsbestyrelsen hade man visserligen erhållit så mycket oblandad säd, att man nu och då kunde koka åt dem välling deraf. Till råga på allt detta elände infann sig ännu hungersfebern — denne nödens vanlige, bistre följeslagare — för att fullkomna förödelsens styggelse. Af denna orsak voro de flesta innevånarene i fattighuset sjuka. De till utseendet någorlunda friska voro ålagda att göra handarbeten. Men deras arbete inskränkte sig uteslutande till tillverkandet af likkistor, och de hade äfven mycket arbete och bråk för att få ens så mycket kistor förfärdigade, som åtgick i vårdanstalten. Såväl utom som inom fattighuset dogo så många, att det var fasaväckande att se det. Man kände sig ingalunda glad och upplifvad om söndagsmorgnarne, då till och med fyratio kistor stodo i bredd på kyrkogården. Det tycktes som icke ens den gapande grafven, hvilken var ämnad till de aflidnes sista hvilorum, skulle kunna sluka den stora mängden af kistor, och denna likgraf liknade mera någonslags kanal än de dödes sista boning. Vid randen af detta svalg stod rysande ett bleklagdt begrafningsfölje, af hvilka många redan följande söndag sänktes i den hemska gropen. En utsvulten barnaskara gret ofta vid grafven, då deras enda stöd och tröst gömdes i den svarta mullen. Sådant kunde då hända i en socken, hvars folkmängd uppgick till litet öfver femtusen. Och likväl hette det i de officiella rapporterna om den rådande nöden: „ännu har ej någon dött i hunger“. <center> — — — — </center> Ehuru man sålunda hade försökt hopsamla fattiga och sjuka på ett ställe, var likväl såsom förut är nämndt, en tallös hop af tiggare i rörelse. De kommo och de gingo i tiotal — i hundratal om dagen. Som jag var född och uppvuxen i samma socken och emedan jag först nyligen återflyttat till orten, funno de naturligtvis för godt att i bekantskapens namn skynda till oss, såsom till ett ställe, hvars gästfrihet ännu icke blifvit tagen i anspråk samt kanske äfven, emedan de hörde att vi åto rent bröd. Min hustru försökte göra sitt bästa och bryta en bit åt enhvar, men slutligen blef tilloppet af fattiga så stort, att om hvar och en skulle hafva fått ens en ringa smula, så skulle vårt lilla sädesförråd tagit slut inom par dagar. Man var tvungen att betrygga sin egen familjs öde samt afstå ifrån att gifva åt alla. En dag kom en gosse omkring tretton år i stugan. Man såg tydligt att han var uppsvullen till följe af hunger. „Gif mig för Guds skull något att äta!“ sade han brådskande, så fort han hunnit innanför dörren. „Det räcker icke till, stackars gosse, att gifva åt alla som begära, om vi icke sjelfva vilja redan alldeles snart komma med barnskaran i samma sorgliga belägenhet som du. Försök, stackars gosse, att gå till en annan gård“, uppmanade honom min hustru mildt. „Af de andra gårdarne är det nu icke mycken hjelp, ty de hafva ingenting, hvaraf de kunde gifva“, sade gossen och satte sig nedstämd på bänken. Efter detta samtal gick jag sorgsen in i min kammare, grubblande öfver denna förfärliga tid. Min hustru höll som bäst på att baka; då jag gick i kammaren, satte hon just bröd i ugnen. Efter att hafva gjort det, kom äfven hon i kammaren. Vi samtalade en liten stund om den förfärliga nöden och voro missmodiga öfver, att man icke kunde aflägsna denna nöd och hjelpa de behöfvande. I det samma inrusade det äldsta af våra barn i kammaren med ett förtvifladt utseende. „Den der gossen nappade ett bröd ifrån ugnen och sprang skyndsamt ut med det“, sade barnet. Jag blickade ut på gården. Gossen sprang af alla krafter öfver mangården, tryckande det ångande, degiga brödet kärleksfullt mot sitt bröst, under det att han med den andra handen girigt slet det i stycken och proppade i munnen. Bröden i ugnen hade icke hunnit blifva ens till hälften gräddade, men gossen hade ej tid att vänta; då ingen öfvervakade honom, snappade han det främsta brödet ifrån ugnsmynningen, ehuru det ännu icke var stort annat än en uppvärmd degklimp. „Låt gossen gå i fred, icke har han utan behof tagit det. Hvad han icke kunde få genom böner, det tog han med berättigad egenhandsrätt“, sade jag och tårarne stego mig i ögonen; en djup suck undslapp min hustru. Tvenne dygn derefter erhöllo vi underrättelse om att gossen hade dött. Budskapet härom bragte oss samvetsqval. <center> — — — — </center> =IV. Den gamle gårdsbonden.= Så länge hade jag icke varit borta ifrån socknen, att jag efter min återkomst ej skulle hafva igenkänt hvarje vid min affärd fullvuxen person. En dag kom en bekant gammal gårdsbonde till mig. Han var redan då en ålderstigen man, när jag ifrån min hemsocken flyttade till obekanta trakter. Men under denna tid hade han så förändrats, att jag ej mera höll på att känna igen honom. Under hela sin lifstid hade han af alla åtnjutit aktning och anseende. Såsom förmögen man hade han bott och bebyggt sin gård samt uppfostrat sina barn till ordentliga och hederliga menniskor. Familjens alla medlemmar voro arbetssamma och sparsamma samt högaktade och älskade hvarandra; i synnerhet ärade och älskade de alla, såväl gamla som unga, den till åren komne fadren. De många föregående åren hade uttömt äfven hans tillgångar och den nu rådande, hårda tiden stod för honom lika obeveklig, lika tom, fasaväckande och bister som för andra. Kanske var det denna vårt folks stora hemsökelse, som inom så kort tid hade gjort gubben gammal och kraftlös. Då han anlände till oss, hade han i handen en staf, med hvilken han stödde sin vacklande, afmagrade kropp. „God dag“, sade han andtruten och blef stödd emot sin staf stående genast innanför dörren. I det jag besvarade hans helsning, vände jag mig emot den nysskomne för att utforska, hvem han var. Då märkte jag att den gamle darrade så häftigt, att han med möda höll sig upprätt, fastän han stödde sig mot stafven. „Se på, det är ju P— gubben, stig då i alla tider fram och tag plats“, sade jag och fattade hans hand samt ledde honom fram till bänken. Der satt han sedan ihopsjunken lutad mot sin staf och flåsade så häftigt, att hans magra kropp hvarje gång han indrog luften litet rätade sig för att sedan vid utandningen genast igen sjunka ihop. Det föreföll som skulle i hans mage icke funnits något annat än den luft, han så girigt insöp med sina lungor. Jag frågade honom, hvad nytt förspordes, men han var så andtruten, att han på en god stund icke kunde svara något. Slutligen stammade han: „Ja---jag önska---ade, att man sku---skulle åderlåta mi---mig“. Jag spratt till. Han var så ihopskrumpen, så utmerglad och blodlös, att man knappt kunnat tro, att det i honom funnes mera blod än i en fluga. Jag bjöd till att förklara för honom, det han ingalunda led af öfverflöd på blod. Jag sade, att det enligt min åsigt skulle blifva hans död, om man ännu skulle tappa också de sista blods-dropparne ur honom. För öfrigt försökte jag göra klart för honom, att jag icke ens egde något åderjern samt att läkarene icke nu för tiden mera gilla åderlåtning. „När har ni senast ätit?“ sporde jag derpå af gubben. „Icke äter man uti dessa tider så synnerligen ofta, nemligen ordentlig föda. Visserligen halm och bark ... men det kännes som skulle det icke längre mätta en så här gammal man. Trenne veckor torde nog hafva förflutit, sedan jag senast ens sett rent bröd“, menade gubben. Jag gaf en vink åt min hustru, att hon skulle sätta fram mat åt den gamle. Under tiden frågade jag af gubben: „Huru har ni orkat med så svaga krafter komma till byn?“ ty det var omkring en half mils väg till gubbens hem. „Nog har det nu gått för sig att komma, men huru skall jag väl slippa hem“, sade gubben. „Att ni icke tog häst“, menade jag. „Förut i tiden fans det nog till och med många hästar, men nu finnes icke en enda; ty under de många missväxtåren har jag varit tvungen att skuldsätta mig, och för dessa skulder har man gjort alldeles rent hus uti min gård; der finnes ingenting mera att taga eller gifva. Nog kändes det bittert, när allt strök med och skulderna icke nämnvärdt minskades, ty nästan allt åtgick till utmätningskostnaderne. Jag försökte bönfalla handelsmännen att ännu vänta en tid, men de kände intet förbarmande, ehuru de icke sjelfva hade någon nytta deraf, ty den försålda egendomen betäckte icke ens utmätningsarvodena. Hvarifrån skulle heller nu för tiden sådana penningemän komma, som skulle betala något för ens egendom“, berättade gubben. Under tiden hade min hustru stält fram mat och kom nu för att underrätta mig derom. Jag uppmanade gubben att gå att äta, men då han hörde det, begynte han darra ännu mera. „Hvad ännu ... Icke har jag derföre ... Icke kan man nu förtiden gifva mat åt alla. Jag släpade mig hit till byn för att få något, men här tyckes icke stå något att fås — om jag blott sluppe härifrån hem. — I ären alltför goda. Icke kan jag ändå af er ...“ urskuldade sig gubben tankspridd. Jag fattade honom vid handen och ledde honom till matbordet. Då han åt, darrade han så häftigt, att han höll på att ej få maten i sin mun. Då jag såg att han skämdes öfver sin påkomna darrning, aflägsnade jag mig för att låta honom äta i fred. Då jag återvände, satt han redan på bänken. „Mycken tack för maten! Jag vågade icke äta mycket ...; jag känner mig så utmattad“, sade han. Jag förde honom till sängen och snart föll han i djup sömn. Efter att hafva sofvit uti par timmar, vaknade han hastigt, som skulle han blifvit skrämd af något, och begynte brådskande krypa ur sängen. „Om jag blott skulle orka hem“, sade han efter att hafva rest sig. Jag förvånade mig mycket öfver att gubben icke alls mera skakade, men för öfrigt föreföll han att vara mycket svag och medtagen. Som vägen var lång för gubbens svaga krafter och som det var sent på aftonen och vägarne till på köpet voro igenyrda, vågade jag icke släppa gubben ensam på skogsvägen. Jag tillsade derföre drängpojken att förespänna hästen samt föra honom hem. Vi täckte väl in gubben i släden och så begaf han sig tackande och välsignande åstad. Jag såg tvenne tårar pressas ur hans ögon och rulla utför hans kanske af elände djupt fårade ansigte. Så for han. <center> — — — — </center> Den omständigheten förvånade mig storligen, hvarföre gubben skakade så förfärligt då han kom och så länge han var hos oss, men icke sedan mera vid afskedet. Jag försökte utgrunda orsaken dertill, men kunde under hela natten icke finna någon antaglig förklaring dertill. Jag försökte tänka, om möjligen den knappa måltiden skulle hafva medfört denna förvandling, men icke ens detta antagande löste på ett tillfredsställande sätt denna fråga. Men följande morgon blef saken klar. Alldeles i närheten bodde en landthandlande. Han hade skrapat ihop spanmål, så mycket hans små tillgångar medgåfvo. Denna sålde den gnidaren sedan skålpund- och lispundtals, utpressande trettio penni för skålpundet. Till honom hade gubben gått för att få på kredit helst så mycket mjöl, som skulle åtgå till afredning af någon välling. „Ja så, på kredit! Du är från gammalt skyldig tio mark och ännu ytterligare på skuld! Med hvad tror du dig kunna betala ens din gamla skuld? Icke en smula mera dertill“, utfor denne mensklighetens välgörare. „Om Gud ännu skulle hjelpa, så nog skulle jag väl ...“ „Gud skulle hjelpa“, upprepade handelsmannen. „Nog ser man huru Han hjelper — hm! Fem missväxtår redan å rad och allt värre blir det. Nu måste menniskan hjelpa sig sjelf, det duger ej att förlita sig på något annat“, dundrade köpmannen. „Men jag uppgifves, om jag ej får en smula till gruta“, sade gubben förkrossad. „Det är icke min sak“, svarade handelsmannen högfärdigt, vände ryggen åt gubben och gick sin väg. Tillintetgjord satte gubben sig på stugubänken. Nedstämd begrundade han der sin hopplösa ställning. Förfärligt gnagade hungern hans inelfvor. Han erfor en gnagande, sugande känsla, en känsla af tomhet; det föreföll honom som hölle han på att upplösas till ett töcken. Det sved i hans hjerta, då han fann att en säker och icke långt aflägsen hungersdöd förestod honom och likväl ... Hans tankar irrade brådskande hit och dit, sökande och famlande efter något hjelpmedel, efter något, hvarmed han finge sin plågsamma hunger stillad, men han fann ingen utväg. Han satt der ensam på bänken i bagarstugan försjunken i sina dystra betraktelser, ty någon annan var vid tillfället icke i stugan. Handelsmannen hade rent bröd — huru eljes, ty han var ju handlande och på sätt och vis äfven spanmålshandlande. Man hade nyss bakat i gården och bröden stodo uppradade på kant längs väggen. Uti hans förfärliga hunger rann det gubben i hågen, att det ej fans någon annan räddning än att nappa derifrån ett bröd, sticka det i barmen och skynda bort. Tänkt och handladt. Han hade ej tid till långa öfverläggningar; han ryckte till sig ett bröd, dolde det vid barmen under sin utslitna rock och begynte släpa sig ut. Handelsmannen hade till handtlangare en man, som gått ifrån gård och grund. Han var en riktigt äkta skälm och handelsmannens allt i allo. Det var han, som höll uppsigt öfver allt, han tog emot de hemtade varorna och gaf ut, hvad som skulle gifvas, vägde och förde sedan blott en lapp åt handelsmannen. Enligt denna lapp endera betalte köpmannen de inköpta varorna eller uppbar betalning för de afyttrade. Denne handelsmannens handtlangare varseblef gubben stulta på gården, stödd mot sin staf. Genast föll det honom in att gubben möjligtvis kunde hafva nappat något åt sig vid bortgåendet. Med några skutt var han vid hans sida. Han märkte att gubbens barm var något för mycket utstående. Utan vidare öfverläggning ryckte han honom utan förskoning temmeligen hårdhändt omkull på rygg på gården. Då gubbens söndriga rockslarfva saknade knappar, trillade brödet från hans barm på gården. „Aha, gamle junkare! Jaså, att du färdas i sådana ärenden. Fortfarande inbillar du dig vara gårdshusbonde. Fort upp nu derifrån och så begifva vi oss till handelsmannen för att fråga, hvad han tycker om ett sådant fremmande som du“, hväste handtlangaren. Den stackars gubben kraflade sig styft och långsamt på benen igen. Öfverväldigad af blygsel och af häftig sinnesrörelse darrade han som ett vassrör för strömmen. Handtlangaren tog brödet i ena handen och med den andra grep han tag i gubbens bröstbetäckning och begynte släpa den darrande och styfve gubben efter sig till handelsmannens kammare. „För mig icke dit, skona mig“, bönföll den gamle. „Jaså, ännu skona ... tänk icke derpå ... jaså, skona en tjuf“, snäste handtlangaren och förde gubben med mycket buller till handelsmannens rum. „Sådana här fremmande och kunder färdas hos oss! Den här gubbstuten har i stugan smusslat ett bröd i sin barm och begynte traska i väg med det. Men då råkade jag märka honom, nappade bort brödet och hemtade såväl brödet som dess tjuf hit, att ni sjelf får göra med honom hvad ni behagar, hi, hi, hi, hi“, förklarade handtlangaren förtjust. „Se på f-n ... gjorde han så? Sådana äro de ... men hvad göra vi nu åt denne tjuf?“ sade köpmannen. Derpå gick han fram till gubben, knöt sina näfvar inför hans näsa och röt: „Hvarföre stal du af mig brödet?“ Af förskräckelse förmådde gubben icke framstamma ett ord, stirrade blott darrande ned mot golfvet. „Något bättre förtjenar den lymmeln icke än att vi gifva åt honom duktigt på ryggen, så förlorar han väl lusten att framdeles stjäla“, föreslog det trogna handelsbiträdet. „Det är just det bästa åt sådana kanaljer ... nå, alltid finner du på råd, men hvar skola vi mjuka upp hans rygg“, invände handelsmannen gladt. „Det är ej dess svårare ... vi föra honom till stallet, der fins en hyfvelbänk“, föreslog handtlangaren. „Nå dit ... der är ju ett passande ställe“, medgaf genast handlanden. Nu begåfvo de sig till afstraffningsplatsen släpande den stackars gubben emellan sig. Denne var af hunger och förskräckelse så kraftlös, att han ej förmådde sjelf hjelpa till med fötterne, utan de hasade efter såsom vingar, då han under buller fördes till stallet. Der slängde de honom att ligga på munnen på hyfvelbänken. Handelsmannen höll gubben fast från nacken och handtlangaren rappade honom med ett bastant piskskaft på ryggen. Gubben var så utmattad, att han icke förmådde vrida sig eller ens gifva ett ljud ifrån sig. „Se på f-n, han är ännu hårdnackad; slå, slå bättre, att han blir spak“, uppmanade handlanden. Handtlangaren bjöd till att göra sin hand tyngre, men icke sen heller gaf gubben något ljud ifrån sig; han skulle icke hafva fått upp sin mun, om de än skulle hafva piskat honom ihjel. Då de slutligen hade pryglat gubbstackaren tillräckligt, sade handelsmannen slutligen: „Upphör redan för f-n i våld; det aset kan lätt dö i våra händer, om vi fortsätta“. Derefter upphörde de och gingo flinande sin väg. Der blef gubben sedan liggande på hyfvelbänken, utan att dessa rättvisans tjensteandar dess vidare sågo till, om han blef vid lif eller icke. Då gubben en god tid hade varit der i kölden, repade han sig så mycket, att han orkade krafla sig upp och begifva sig i rörelse. Ifrån denna pinobänk kom han raka vägen till oss, och denna tilldragelse gjorde att han darrade så häftigt. I många veckor derefter var gubben bunden vid sängen till följe af det afkylande bad, han erhållit af dessa den sedliga idéns målsmän. <center> — — — — </center> Ehuru det visserligen ej hör hit, kan jag dock ej underlåta att omtala, det gubben ännu lefver välbergad och vördad, såsom familjens gammel-far, i skötet af sin familj, åtnjutande sina medborgares aktning, men mycket gammal är han redan. Den i berättelsen omnämnde handlanden har för länge sedan gjort cession och stryker nu som lösdrifvare höljd i usla trasor land och rike omkring samt lutar sin skuldra, hvarest han finner litet också skydd. Hans forne handtlangare har redan i många år gått på rote, men är ännu ganska högfärdig. <center> — — — — </center> 77dmikbbbe2qiadz23i4tmymid74um8 661027 661026 2026-10-30T20:37:58Z Mik@el 17576 661027 wikitext text/x-wiki Nödåret 1867 och dess följder. Snabbilder. av Pietari Päivärinta Översättning J. Ninni Åbo 1893 =I. Spåmannen= Vintern 1867 var till hälften förliden. Sträng var den vintern, ja så sträng, att den aldrig går ur mitt minne. Intet annat än snöyra och köld, köld och snöyra. I tvenne veckors tid kunde kölden oafbrutet hålla i vid fyratio grader och vanligtvis nedref stormen ifrån de snödjupa molnen en så häftig snöyra, att man knappt såg en handsbredd framför sig. Ibland åter fortfor östanvinden att utan uppehåll hvina under ett par veckor, upptornande den lösa snön i ofantliga drifvor omkring boningshusen och vid skogsbrynen. Då höllo menniskor och djur på att frysa ihjäl. Till följe af det ihållande yrvädret och de ständigt i omfång tilltagande drifvorna var öfverallt en sådan mängd snö, att man icke på många dygn kunde sätta sig i rörelse för att skaffa sig ens det nödvändigaste. I skogen kunde hästarne endast simmande draga sig fram igenom snön; bedröfligt såg det ut, då hästarne stönande släpade sig framåt, under det att snön böljade öfver deras ryggar. Då var det ingen barnlek att färdas. Ofta voro formännen på de värsta ställena tvungna att nedtrampa snön framför hästarne, om man helst litet önskade komma framåt. Om man också på detta sätt fick vägarne öppnade, hvad var väl dermed vunnet, påföljande dag voro de oftast åter fullkomligt igenyrda. Under sådana omständigheter kunde man ej forsla hem stora lass. Uti alla tåg och i gårdarnes närmaste omgifningar hade snön hopat sig i så höga drifvor, att man icke ens kunde tänka på att der färdas längs de vanliga vägarne. Derföre var man tvungen att ifrån sådana ställen leda vägarne ut på åkrar och ifrån skogarne ut på öppna ängar. Vägarne blefvo af denna orsak så fulla af krökningar och vågformiga upphöjningar, att det var omöjligt för en främling att färdas genom byarne utan vägvisare. På de ställen, der de största snölagren hopat sig, fick man oafbrutet skotta snön och sålunda uppstodo på hvardera sidan af vägen snövallar höga som hus; då man färdades emellan sådana snömassor, erfor man samma intryck som vid genomfarandet af en tunnel. Då man steg upp om morgonen, reste sig så höga drifvor utanför boningshuset, att man ej kunde slippa ut ur rummet. Vid sådana tillfällen skyndade lyckligare grannar till hjelp, i det de skottade bort drifvorna framför dörren. Derefter vidtog ett ihärdigt snöskottande utanför fähus, stall och öfriga uthus, så att man blef i tillfälle att fodra och sköta om de stackars kreaturen. Huru man än försökte uppvärma rummen, förblefvo de likväl kalla och kyliga, som skulle luften inomhus varit bemängd med salthaltiga rimdunster. Då man gick ut, häftade kölden sig genast med kattklor vid ansigtet, isynnerhet vid näsa och öron; man erfor en känsla af att hafva blifvit stucken med nålar i berörda ansigtsdelar och snart var man tvungen att gripa fatt i dem med händerna, för att hindra dem ifrån att på ögonblicket frysa till istappar. Bedröfligast hade likväl kreaturen. Man måste skydda dem med hästtäcken och andra skynken, värma åt dem mat och dryck och likväl skälfde de beständigt af köld. — Lifvet var då ingen lek. <center> — — — — </center> Ett bistert yrväder var det äfven en dag, då en gammal man med staf i handen trädde in i stugan. Han var så nedsnöad, då han kom in i rummet, att man ej kunde afgöra om han gick med ryggen förut eller tvärtom. Han försökte skaka snön bort ifrån sina kläder, men utan framgång, ty den häftiga snöstormen hade piskat snön så fast i hans hår, i hans skinnmössa och i vecken af hans trasiga tröja, att den nästan tycktes blifvit fastlimmad vid honom. Han föreföll att vara mycket styf i alla leder och förmådde knappast lyfta den ena foten framför den andra. „Stig fram och sätt er, far, så att ni blir litet uppvärmd, ty ni förefaller att vara duktigt frusen“, uppmanade jag honom. Gubben begynte uppknäppa sin utslitna rock, men hans händer voro så stela af köld, att det ej blef något deraf, jag gick derföre att hjelpa honom. „Oh, hoh“, sade gubben och släpade sig mödosamt fram till bänken. Utan att säga ett ord sjönk han ned på den och lutade sig framåt mot sin staf. „Hvarifrån är gubben hemma?“ frågade jag honom. „Derifrån, jahah, jag är ifrån H— socken“, svarade den gamle utan att lyfta på hufvudet. „Hvarföre har ni pinat er så här långt fram?“ frågade jag åter. „Nöden sätter fötter under oxen, tvånget drifver herden att fly“. Äfven för gamla är lifshanken så pass kär, att man försöker till det längsta uppehålla den, ehuru mitt lif ingalunda mera är till nytta för någon. „Till lifvet står den lefvandes håg ännu vid grafvens rand“, menade gubben. Då för tiden hade jag min hemvist på en långt i hafvet utskjutande landremsa. Ehuru missväxtår förekommit alltsedan år 1862, så hade de likväl icke lika tungt drabbat skärgården som de inre delarne af landet. „Men drager då icke fattigvården i er socken försorg om sina ålderstigna och fattighjon, då de tillåtit er att begifva er på vandring?“ sade jag nästan tjenstemyndigt. „Naturligtvis, men hvad kunna väl menniskor gifva, då de ej sjelfva hafva något att sätta i munnen?“ sade gubben och såg mig hastigt förebrående i ögonen. „Men icke har det ju nu varit så svåra missväxtår, att en sådan nöd vore förhanden“, invände jag. „Så tror ju en främmande, men ni tyckes ej känna till förhållandena i landsbygden bortom era egna hemknutar ... Här vid kusten har man dock erhållit något, men annorstädes har man under många år icke fått just någonting alls. Derför strömma hit också skaror af hungrande för att få något att sätta i munnen till lifsgnistans uppehållande. Till det frukttyngda trädet flyga ju också himmelens foglar“, förklarade gubben. „Så tör det väl vara“, medgaf jag förlägen. Jag såg till att min hustru gaf mat åt gubben. Han närmade sig ödmjukt matbordet och åt också rätt duktigt. „När har ni senast fått mat?“ sporde jag gubben, då han upphört att äta. „I går på eftermiddagen“, blef svaret. „Hur är det väl möjligt, och nu är denna dag redan mer än till hälften förliden!“ sade jag förfärad. „Der ser ni nu, att man ej så heller vandrar omkring för sitt nöjes skull; de ställen äro heller icke tättsådda, hvarest man nu för tiden sticker en okänd, gammal stackare en bit i munnen ... Ni tyckes vara hjelpsamma menniskor också mot fattiga ... Stor tack för maten!“ sade gubben och steg upp från bordet torkande sig om munnen. „Kunde jag kanske få hvila mig en smula, ty jag känner mig så medtagen och frossan tyckes heller icke vilja lemna min gamla kropp“, fortfor han derefter. Jag visade honom en bädd, der han kunde hvila sig. Han vacklade framåtböjd sakta qvidande till sängen och utsträckte sig raklång uti den. „Skulle helst dessa hårda tider nu upphöra, men de värsta och hårdaste återstå“, sade gubben efter att hafva lagt sig. „Huru vet ni det?“ sporde jag och ryckte till. „Alla tecken tyda derpå“, sade gubben. „Hvilka tecken då?“ „Till exempel dessa häftiga yrväder och kölden“. „Men jag har åter hört påstås, att då vintern är kall, så blir sommaren varm“, invände jag. „Björnen har också björnungar“, sade gubben blott. „Nå, hvilka märken har ni dessutom fäst er vid?“ utforskade jag. „Gärdesgårdarne äro äfven så inne i snön, att icke ens gärdesstörarne synas, och de omfångsrika drifvorna tränga sig så tätt på gärdesgårdarne, att det ser ut som om dessa enkom vore inmurade med snö; man kan ej upptäcka något mellanrum emellan drifvan och gärdet“, upplyste gubben. „Skulle det väl häntyda på dåligt år, att det ej finnes något mellanrum emellan drifvan och gärdesgårdarne?“ „Just så hänger det ihop med den saken“. „Men icke är detta så förunderligt, då det ju finnes ett sådant öfverflöd af snö att den till och med tränger in på skyddade platser“, invände jag. „Der ligger just knuten. Likväl hopar sig icke snön vid gärdesgårdarne under alla vintrar på samma sätt, huru det än blåser och hviner i knutarne; de tvärbranta snödrifvorna hålla sig alltid skilda från gärdet — och råttorna sedan, hvilka hafva blifvit synliga i landsbygden, icke heller äro de något godt förebud“, menade gubben. „Nå ja, men ordspråket säger ju, att de gamla profeterne äro döda och de nya sätter man icke tro till“, svarade jag. „Om så förhölle sig, vore jag mycket nöjd, men så är det ändå icke. Jag har en stor erfarenhet af lifvet. Jag är en gammal man och har under min långa lefnad gifvit akt på allehanda saker samt varsnat ett och hvarje. Ni är ännu ung, men lägg mina ord på minnet, så skall ni komma underfund dermed, att äfven de nya profeterne veta något. Vore jag dock i tillfälle att nästa höst påminna er härom, men det är mig icke gifvet, ty mina krafter aftaga dag för dag och jag känner med mig, att jag icke mera behöfver vidkännas den instundande sommarens följder“, yttrade den gamle sorgset beklämd. Derpå insomnade han fridfullt. Då han åter vaknade, steg han upp och begynte draga på sig sin slarfviga rock. Vi uppmanade honom att dröja qvar öfver natten. „Nej, ingalunda, för ingen del. Så otacksam är jag då icke. Jag skall försöka släpa mig till någon annan gård och om jag också icke finge der mat, så kommer jag väl tillrätta till i morgon. Kanske jag då åter påträffar någon barmhertig menniska. Jag ser nog, att ni icke sjelfva ha'n det alltför fett; den der barnskaran är stor nog“, yttrade gubben i det han tillknöt repstumpen stadigt omkring lifvet. „Tack, för det att ni med ett godt mål mat hjelpte en gammal, stackars utsläpad gubbe“, tillade han. Vid afskedet gaf han tackande och välsignande handen åt hvar och en särskildt. Stödd emot sin staf linkade han derefter mot dörren. Ännu i dörren hörde jag honom säga: „Gud förbarme sig öfver oss! Hårda tider förestå“. Derpå störtade han sig i den täta snöyran och begynte leta sig fram till närmaste gård. Länge sågo vi efter den gamle samt sände vår äldste gosse att skida efter hans spår för att förvissa oss om, att gubben lyckligt uppnådde bebodda trakter. <center> — — — — </center> Följande vår var ovanligt lång och kall. Vid midsommartiden hade drifvorna ännu icke helt och hållet smultit omkring höladornas och i skogsbrynen. Den tolfte Maj företog jag mig en femton mil lång resa till häst längs hafsisen och körde fyra mil uppför K—a å under ett så klingande isföre, att jag icke en enda gång behöfde uppsöka land. De stridaste forsarne voro alltid under vanliga vintrar isfria, men nu hvilade de under ett fast kristallklart istäcke. Något dylikt har jag äfven under de mest stränga vintrar aldrig iakttagit. Den sjuttonde i nämnda månad återvände jag samma väg och föret var fortfarande lika utmärkt som vid ditresan. Husbehofsbränningen hade vid den tiden upphört. Några moraliskt förderfvade personer fortforo dock ännu af gammal vana att i vildmarkens undanskymda vrår tillverka denna deras älsklingsdryck. En af dessa lönnbrännare begaf sig natten emot Eriksdagen med bränvinsrenseln på ryggen hem ifrån lönnbränneriet. Under gåendet smakade han så flitigt på den der glädjedrycken, att han stupade omkull och insomnade på vägen. Då förfrös han sin ena fot så illa, att alla tårna skilde sig ifrån fotbladet. Den åttonde Juni körde man öfver milslånga fjerdar längs isen till staden och den tionde i samma månad drogo fiskarene vinternot i vikarne. Att begynna sådden i vanlig tid var ej att tänka på. Stränga nattfroster fortforo oafbrutet, så att marken om morgnarne sprack i remnor till följe af den starka kölden. Jag innehade en ganska förmånlig torplägenhet, hvilken kräfde åtskilliga tunnor till utsäde. Då jag såg att våren var lång och kylig samt derjemte erinrade mig tiggargubbens förutsägelser, begynte jag fundera på att med det görligaste första taga uti med vårsådden. I medlet af Juni upptinade åkrarne så pass mycket, att man kunde bearbeta mullen. Jag vidtog genast med åkerarbetet och likaså med sådden. Men de andra låtsade icke ännu om sådant; de påstodo att jag gick Gud i förväg och försökte med våld bestjäla Honom. De begynte sin sådd först dagarne före och genast efter midsommarhögtiden. I fyra dagar före midsommar var luften så varm, att man höll på att försmäkta af hetta. Då sådden blifvit gjord i så ovanligt varm jord, strök brodden upp inom par tre dygn. Dermed upphörde äfven sommarvärmen. Under höbergningstiden kunde man ej utan öfverkläder intaga sina måltider ute i det fria. Någon egentlig frost uppstod likväl icke, ehuru det ständigt såg hotande ut. I den kyliga luften växte likväl och frodades, ehuru skiftande i mörkt, det i den varma jorden sent gjorda utsädet. Vår gröda deremot förblef lägre och skiftade mera i gult. Jag blef ofta föremål för skämt och spe, för det jag ej förlitat mig på Gud. Man gjorde mig ständigt uppmärksam på skilnaden emellan vår och deras gröda. „’Änden kröner verket’. Ännu är det icke afgjordt, hvem af oss har handlat klokast“, menade jag. „Det kan likväl förblifva varmt långt in på senhösten“, invände de. „Men om det icke blefve fallet, huru ginge det då? Man bör ej mera vänta på underverk, ty underverkens tid är förbi“, försvarade jag mina grundsatser. I de flesta fall slutade dessa dispyter sålunda, att de aflägsnade sig med ett hånlöje på läpparne! En fredag i slutet af Augusti gick vinden öfver på nordliga sidan och blåsten var genomträngande kall. Fastän ingen ännu var betänkt på skörd, begynte jag samla ihop folk på min åker; på skördefolk var det ej heller någon brist, då de ännu icke behöfdes annorstädes; isynnerhet voro qvinnorna mycket beredvilliga att komma. I hast voro omkring femton personer församlade på åkern. Af detta mitt förehafvande fann man mig först vara en riktigt orättfärdig menniska, som icke litade på Gud, utan försökte bestjäla Honom. En sådan förvåning väckte det i byn, att menniskor kommo hoptals bakom gärdet för att åse ett dylikt spektakel. De samtalade derstädes sinsemellan och ibland gaf någon i följet till ett gapskratt; någon hade väl lyckats säga något riktigt qvickt och på sak gående. En och annan mera djerf och närgången kom till och med på åkern för att drifva gäck med vår skörd. „Trodde ni att årets afkastning ej skulle rymmas i era lårar, ifall grödan hade fått blifva fullmogen, då ni begynte afmeja brodden?“ frågade en af dem, som vågat sig på åkern, med ett spefullt löje. „Vår gröda är ingalunda så omogen, ty jag gjorde mitt utsäde mycket tidigare än ni. Ni ser ju att största delen af säden är lifskraftig och axen äro ju delvis redan mogna. Om också icke alla ax äro fullkomligt fullfärdiga, så gifva nog också de grobart frö. Ännu vet man icke, hvems lårar blifva fulla, hvems icke“, försökte jag försvara mig sjelf och mitt arbete. „Nå ja, nog hade de ännu blifvit bättre och vuxit också; nog kommer här skäran att göra lika stor skada som någonsin frosten skulle hafva gjort, det är visst det“, sade mannen något qväst och begaf sig bort. Drifna af en skarp nordanvind jagade hvassa molntappar af ett dystert och olycksbådande utseende hvarandra på himmelen. Stundom öfverdrogo de himmelen så tätt, att icke solstrålarne förmådde bryta sig igenom dem. Så kallt var det, att händerna stelnade, huru flitigt man än bjöd till att arbeta. Af denna orsak bestyrde min gumma om kaffe och sände mig på åkern med det åt skördefolket. Vägen krökte sig så, att jag nalkades dem bakifrån. Sålunda observerade de icke min ankomst. En gumma sladdrade som bäst att: „Hvad månne Gud också tänker om en så ogudaktig man som denna gårdens husbonde är, som med våld vill gå vår Herre i förväg?“ I detsamma varseblefvo de mig, ty sädesstubben, som vid hvarje steg knastrade under mina fötter, röjde min närvaro. Något flata vände de sig alla emot mig. „Man bör icke göra hvad man sjelf anser för bäst, utan såsom husbonden önskar. För dig, Brita, är det väl detsamma hvad du gör, blott jag betalar ditt arbete. Här har jag nu med mig en duktig panna varmt kaffe. Slån er nu ned omkring henne på dikesrenen för att med en kopp värma era frusna hjertan“, sade jag uppmuntrande, och snart var folket i full sysselsättning med att snörpla i sig det varma kaffet. Påföljande natt blef det ännu icke frost, ehuru vädret var förfärligt kallt. Hela natten blåste det smått och himmelen uppklarnade icke helt och hållet. Vi kunde sålunda äfven följande dagen fortsätta skörden. Så flitigt arbetade man, att man icke ens gaf sig tid att hvila på maten, utan så fort hvar och en hunnit nedsvälja sista munsbiten, störtade man sig på åkern; folket skar nu riktigt af hjertans lust, emedan äfven de begynte inse, att brådska var af nöden; kanske bidrog äfven det att sporra dem, att jag lofvade dem en god dagspenning. Till lördagsqvällen fingo vi säden så skuren, att blott ett par små åkerlappar återstodo. — „Den korta psalmen är snart sjungen!“ På eftermiddagen mojnade blåsten och himmelen uppklarnade. Omkring klockan tio på qvällen var det så lugnt, att icke ett asplöf rörde sig. Himmelen var så klar, att stjernorna syntes såsom midt i vintern och månen sken så klart, att man riktigt såg sin egen skugga. Termometern visade då redan en grads köld. Om morgonen möttes ögat af en bedröflig syn. Rimfrost betäckte marken så tjockt, att man hade trott att det snöat. De vid brunnen stående vattenkärlen och andra grunda vattengölar voro öfverdragna med en nära nog tums tjock isskorpa. Luften var genomträngd af ett gråaktigt töcken och en ofantlig molnvägg skymde soluppgången. Den höjde sig framför solen på himmelen, så att solen icke blef synlig förrän klockan elfva på förmiddagen. Då solen slutligen hunnit förbi molnväggen, förmådde den hvarken lysa eller värma genom den täta imman, utan spred blott ett så matt sken, som skulle månen uppgått och kastat sina bleka strålar genom ett rimmoln. Så lugnt var det, att ej en dallring, ej fogelsång, ej ens det ljud, som uppstår, då menniskorna förrätta sina alldagliga sysslor, förnams i naturen. Raka och bistra reste sig växterna alldeles förfrusna, löfverdragna af ett tjockt lager af rimfrost. Potatisblasten slokade längs de fasta stjelkarne, hvilka voro så genomisade, att de brusto itu som istappar, då man böjde dem. Den blygråa dimman var tung att inandas, den kändes tryckande och det riktigt sved i bröstet, då man drog in i lungorna den förtätade luften. Då den tjocka rimfrosten och isen slutligen upptinat, fann man, att allt var förloradt, så vid yttersta hafsbandet vår ort än var belägen. — Så stod det till här, hvad sedan annorstädes. Allt hade frosten fört och det underverket inträffade icke, att den varma väderleken skulle fortfarit inpå hösten längre än under vanliga år. Spågubbens förutsägelser föregående vinter hade gått i fullbordan! — — — Hårda tider förestodo verkligen. <center> — — — — </center> =II. Den fattigas tack.= Följderna af den förfärliga frostnatten blefvo snart synliga. Knappt hade det blifvit slädföre, förrän tiggarene begynte öfversvämma vår kusttrakt. De färdades till fots, till häst och ännu andra drogo häckkälkar efter sig. En sådan kälkdragare hade ofta hela familjen med sig: far, mor och dertill en klunga barn. Fadren och modren drogo de yngre insvepta i några trasor på kälken och de äldre traskade efter. Icke sällan hände det, att de till fots färdande familjerna voro så nakna, sjuka och utmerglade, att man nödgades med häst forsla dem till följande gård samt svepa in dem i fällar, på det att de icke skulle förfrysa under vägen. Dessa med hungern kämpande stackare togo troligtvis för gifvet, att årets afkastning utfallit bättre vid kusten än annorstädes. Häruti misstogo de sig mycket, ty den obevekliga frosten hade lika litet skonat bygderna vid hafskusten som öfriga orter. Orätt vore likväl att påstå, det förhållandena här voro lika sorgliga som annorstädes. Här ute vid kusten hade de föregående lindrigare missväxtåren icke haft så känbara följder som i öfriga delar af landet; man visste knappt af dem. Befolkningen på orten var mycket sparsam och flitig. Mången hade derföre ännu spanmål i besparing ifrån de föregående åren, hvaraf följde, att nödåret oaktadt den totala missväxten icke kändes så svårt tryckande, dertill voro kommunikationerna goda och staden låg helt nära, hvilka fördelar mångenstädes saknades. Detta oaktadt var det likväl omöjligt i längden för en så liten kommun att kunna underhålla en sådan ström af betlare. Så återstod slutligen ingen annan utväg än att i stora hopar skjutsa dem tillbaka till deras hembygder. Mera medlidsamma menniskor försökte skrapa ihop, hvad de blott kunde få löst, såväl matvaror som äfven en och annan klädesslarfva åt de halfnakna stackarene; andra åter försågo dem med vägkost på färden, då de forslades tillbaka till deras hemvist. Ortens befolkning var ingalunda ogin, men dess tillgångar räckte icke till. Denna tillströmning af tiggare blef så alldaglig, att de icke mera väckte någon särskild uppmärksamhet. Somliga kommo, andra gingo och alla hade de samma gemensamma ärende: de bönföllo om herberge öfver natten, om mat eller kläder. Slutligen gick det så maskinmessigt till, som hade allt varit i sin behöriga ordning. En händelse, som passerade under de tillströmmande skarornas genomtåg, går aldrig ur mitt minne. Julen var i antågande samt slädföret ypperligt. Åter råkade det vara yrväder. En blek och mager qvinna vacklade framåt dragande efter sig med stor ansträngning en häckkälke; på kälken låg ett formlöst trasbylte; var det månne ihoptiggda matvaror eller var det någonting annat? Tvenne större barn traskade efter kälken. De veko in till oss. Jag råkade händelsevis vara ute på gården. Då qvinnan blef mig varse, kastade hon på mig en skygg blick. Hon yttrade ingenting, helsade icke ens, slog blott förskrämd sina ögon mot marken. Jag begaf mig utan att säga något in i stugan. „Återigen vek ett tiggarefölje in på gården“, meddelade jag min hustru. Jag tyckte att en lång tid förflutit och ännu hördes de icke af; jag gick då fram till fönstret för att se efter huru det förhöll sig med dem, men i detsamma hördes de äfven komma i farstun. Nu trädde de in i stugan. Den bleka qvinnan bar ett litet barn i famnen, ett annat ledde hon vid handen och tvenne större barn lunkade efter på egen hand. De större barnen hade så stora trastossor på fötterna, att de med knapp nöd förmådde släpa sig fram. Modrens blickar irrade skyggt omkring i rummet och dröjde isynnerhet vid mig och min hustru. Nedsnöade som de voro, blefvo de stående strax innanför dörren samt tycktes ej våga röra sig derifrån. „Stig fram och tag klädespaltorna af barnen, att de kunna värma sig“, uppmanade min hustru henne. De tycktes icke sen heller våga röra sig. Måntro de fruktade mig? Först sedan äfven jag uppmanat dem, begynte de långsamt förflytta sig framåt. Jag såg tydligt en tår skimra i qvinnans ögon och att hon skälfde i hela kroppen. Utan att säga ett ord begynte hon långsamt afkläda barnen deras slarfviga omhöljen. Min hustru var en godhjertad och ömsint qvinna, som alltid ömkade sig öfver de nödstälda stackarnes sorgliga belägenhet. För alla hade hon ett vänligt ord och stack alltid något smått, hvad som för tillfället råkade finnas till hands, åt dem. Hon hade just kokat till middagen åt sina egna köttvälling och portionerat ut den i skålar åt hvar och en. Då hon såg i hvilket sorgligt tillstånd de nysskomna voro, öste hon litet bort af vällingen ur hvarje skål, så att hon sålunda erhöll nära nog tvenne skålar deraf för främlingarnes räkning. Derefter begynte hon ombestyra mat åt dem, utan att de bådo derom. Jemte vällingen satte hon fram tvenne brödkakor, strömmingsfatet och ett stop med surmjölk. „Kommen nu fram till bordet, I sen så medtagna ut, månne ni ens alla tider erhållit mat“, sade uppmuntrande min hustru. Men i stället för att komma till att äta brast qvinnan ut i bitter gråt. Hon gret så hejdlöst, så af hela sitt hjerta, att det gick igenom merg och ben. Barnen smittades af modrens tårar, också de begynte gråta. „Gråten nu icke — hvad i Herrans namn går åt er? Äten så länge vällingen ännu är varm“, bjöd min hustru till att trösta dem, men det hjelpte icke. Det tycktes som om deras gråt aldrig skulle taga någon ända, den fortfor väl en half timme. Småningom saktade sig deras högljudda gråt, men uti efterdyningar deraf fortfor länge deras rörelse att sarga deras hjertan. Slutligen lugnade de sig så mycket, att de kunde begynna äta och då de engång repat sig, åto de med god matlust. Min hustru insåg, att det icke var passande att göra dem några förfrågningar beträffande orsaken till deras häftiga sinnesrörelse, så länge deras humör var så nedstämdt. Först sedan de upphört att äta samt fullkomligt lugnat sig, vågade hon fråga dem derom. „Hvad var orsaken till er bittra sorg, då ni gret så länge af djupaste hjerta?“ sporde min hustru, i det hon närmade sig den sorgsna qvinnan. „Man har öfveröst mig med skymford“, svarade qvinnan kort. „Hvar har man skymfat er?“ frågade åter min hustru. „Der, i den der stora gården här i närheten“, förklarade hon. „Och derför gret ni?“ sporde min hustru. „Nej, icke gret jag derföre, mitt hjerta blef blott krossadt; det krossades så, att jag icke ens förmådde gråta. Jag skälfde och darrade i hela kroppen som ett asplöf och den sista återstoden af krafter tycktes svika mig; jag blef så matt, att jag med möda orkade släpa mig hit“, förklarade qvinnan. „Men ni sade ju, att de der skymforden voro orsaken till er gråt“, erinrade min hustru. „Jag är vid en så besynnerlig sinnesstämning, att jag ej sjelf riktigt kan förklara mina känslor. Jag märkte genast, då jag kom till er, huru vänliga I voren emot fattiga, värnlösa stackare. Redan då höll den rörelse jag dervid erfor på att besegra mig, men jag förmådde likväl svälja gråten. Men då ni sedan uppdukade den goda måltiden samt vänligt uppmanade oss att äta, kunde jag ej längre lägga band på mig. I mitt sinne jäste så stridiga känslor, att jag icke kan förklara det; hårdhet, skymf och förakt jemte hjertligt deltagande för en eländig, nödlidande, värnlös hop rörde sig om hvarandra uti mitt af begge orsakerne förkrossade hjerta“, upplyste qvinnan. „Har ni man?“ frågade min hustru tveksamt. „Naturligtvis har jag haft man — huru eljes, när jag engång blifvit välsignad med så här många barn — men han dog senaste November och lemnade efter sig i dessa hårda tider en sådanhär värnlös skara. Det gafs intet annat råd än att med kälken efter sig gripa till tiggarstafven. Tungt var det, men någon annan utväg hade vi icke. Hade min man lefvat och tiderne icke så alldeles förändrat sig, så skulle vi nog på något sätt slagit oss igenom, ty ehuru vi hade många barn, hafva vi aldrig förut behöft vädja till andras hjelpsamhet. — Jag gret i många dygn, förrän vi begåfvo oss ut att tigga“. „På hvilket sätt skymfade de eder der i gården?“ utforskade min hustru. „De sade att jag tigger af lättja, emedan jag icke ids arbeta ... Gode Gud! — Hvad för slags arbete skulle en sådan här af hunger utmerglad stackare kunna uträtta, synnerligen ett sådant, som äfven skulle föda barnen. Ingen gåfve något arbete, om än man skulle arbeta för bara maten. Nog har jag i mina dagar arbetat och skulle ännu också arbeta, om jag blott hade arbete och krafter, men nu tryta hvartdera; jag är tvungen att taga min tillflykt till tiggeriet, så bittert det än är, ty jag kan icke se mina barn dö af hunger. — Derpå sade de vidare, att man till andra menniskors besvär föder så mycket ungar till verlden, att det hvimlar af dem för ögonen. Denna smädelse var likväl den bittraste, ty barnens antal beror icke af ens egen vilja, tyckes det mig, utan äro de en gåfva af Herren“, menade hon. Gården, der man bemött henne så skymfligt, var en af de förmögnaste på orten. Tusenden lågo på deras kistbotten och ännu mera hade de utlånade. Visthusen voro många och öfverfulla af spanmål, den välfödda boskapen lemnade ladugårdsprodukter i öfverflöd. Ett i stor skala bedrifvet fiske bragte dem Wellamos håfvor i ymnigt mått. I den gården visste man icke hvad nödår och hård tid vill säga. „Gåfvo de er något efter allt smädande“, frågade min hustru. „Nog gåfvo de en god bit bröd, men det kändes mycket bittert; det var som skulle jag hafva mottagit en förbannelsens bit“, menade qvinnan och brast åter i gråt. Äfven mitt öga fuktades af en tår och jag gick hastigt in i min kammare och nedskref vid samma tillfälle följande versstump, som hittills legat bland mina öfriga pappersluntor: <poem> Tiggarn kom af hunger drifven Till den rike halft uppgifven Och i trasig hamn, För att till hans hjerta vädja Och att hjelp af honom bedja Uti himlens namn. Af sitt öfverflöd den rike Gaf en skärf åt nödstäld like, Men i vredesmod. Fastän gåfvan värd var föga Bröt en tår ur tiggarns öga Der han ödmjuk stod. Tacksamhet var ej den källa, Hvarur fram man såg den välla Tåren uti hast. Icke heller ödmjukheten. Nej! Men derför gret han, veten, Att hans hjerta brast. Kom ock till den mindre rike Hjelp att bedja nödstäld like Nästan dignande. Denne delte af sitt lilla, Men han talte ömt och stilla, Gaf välsignande. Äfven då brast tiggarns hjerta Och han gret, men utan smärta, Utan bitterhet. Suck och bitterhet ej finna Väg till den, hvars tårar rinna Utaf tacksamhet. </poem> <center> — — — — </center> =III. Tjufven.= Förhållandena förändrades sålunda, att vi måste flytta bort från vår skärgårdsbygd. Socknen, till hvilken vi kommo, låg fyra mil ifrån hafvet. En af Österbottens ansenligare floder flöt genom den. Årtalet hade förändrats, ty nu skref man 1868. Ehuru ett nytt år hade ingått, fick man som bäst känbarast vidkännas de gräsliga följderne af senaste hårda nödår. Vid vår inflyttning till orten möttes vi af en fasaväckande anblick. Utmerglade, försmäktande, vacklande och bleka menniskoskepnader färdades från by till by, från gård till gård, sökande, om icke någon skulle hafva att gifva dem en bit bröd i munnen, en smula till uppehållande af den slocknande lifsgnistan. Ett provisionelt fattighus hade visserligen på regeringens befallning kommit till stånd, uti hvars tvenne rymliga byggnader fattiga och sjuka voro sammanträngda i ett så stort antal som utrymmet blott medgaf. Nästan genast efter min ankomst till orten gick jag för att bese det. Der såg bedröfligt ut. Öfverallt ifrån sängarne och annorstädesifrån sträcktes magra, utmerglade händer emot den inträdande, bedjande i Guds namn om mat. Kommunen var ålagd att väl vårda och underhålla alla dessa eländige. Men detta var rent ut omöjligt, enär förhållandet icke ens i gårdarne var en smula bättre. Öfverallt äfven i gårdarne åt man bröd af halm och bark och icke kunde man hafva det dess bättre heller på fattighuset. Likväl försökte menniskorna föra dit hvad de blott kunde skrapa ihop. En köttbit, någon kanna mjölk eller surmjölk bjödo de till att spara in, men hvad förslog det åt så många. Utaf nödhjelpsbestyrelsen hade man visserligen erhållit så mycket oblandad säd, att man nu och då kunde koka åt dem välling deraf. Till råga på allt detta elände infann sig ännu hungersfebern — denne nödens vanlige, bistre följeslagare — för att fullkomna förödelsens styggelse. Af denna orsak voro de flesta innevånarene i fattighuset sjuka. De till utseendet någorlunda friska voro ålagda att göra handarbeten. Men deras arbete inskränkte sig uteslutande till tillverkandet af likkistor, och de hade äfven mycket arbete och bråk för att få ens så mycket kistor förfärdigade, som åtgick i vårdanstalten. Såväl utom som inom fattighuset dogo så många, att det var fasaväckande att se det. Man kände sig ingalunda glad och upplifvad om söndagsmorgnarne, då till och med fyratio kistor stodo i bredd på kyrkogården. Det tycktes som icke ens den gapande grafven, hvilken var ämnad till de aflidnes sista hvilorum, skulle kunna sluka den stora mängden af kistor, och denna likgraf liknade mera någonslags kanal än de dödes sista boning. Vid randen af detta svalg stod rysande ett bleklagdt begrafningsfölje, af hvilka många redan följande söndag sänktes i den hemska gropen. En utsvulten barnaskara gret ofta vid grafven, då deras enda stöd och tröst gömdes i den svarta mullen. Sådant kunde då hända i en socken, hvars folkmängd uppgick till litet öfver femtusen. Och likväl hette det i de officiella rapporterna om den rådande nöden: „ännu har ej någon dött i hunger“. <center> — — — — </center> Ehuru man sålunda hade försökt hopsamla fattiga och sjuka på ett ställe, var likväl såsom förut är nämndt, en tallös hop af tiggare i rörelse. De kommo och de gingo i tiotal — i hundratal om dagen. Som jag var född och uppvuxen i samma socken och emedan jag först nyligen återflyttat till orten, funno de naturligtvis för godt att i bekantskapens namn skynda till oss, såsom till ett ställe, hvars gästfrihet ännu icke blifvit tagen i anspråk samt kanske äfven, emedan de hörde att vi åto rent bröd. Min hustru försökte göra sitt bästa och bryta en bit åt enhvar, men slutligen blef tilloppet af fattiga så stort, att om hvar och en skulle hafva fått ens en ringa smula, så skulle vårt lilla sädesförråd tagit slut inom par dagar. Man var tvungen att betrygga sin egen familjs öde samt afstå ifrån att gifva åt alla. En dag kom en gosse omkring tretton år i stugan. Man såg tydligt att han var uppsvullen till följe af hunger. „Gif mig för Guds skull något att äta!“ sade han brådskande, så fort han hunnit innanför dörren. „Det räcker icke till, stackars gosse, att gifva åt alla som begära, om vi icke sjelfva vilja redan alldeles snart komma med barnskaran i samma sorgliga belägenhet som du. Försök, stackars gosse, att gå till en annan gård“, uppmanade honom min hustru mildt. „Af de andra gårdarne är det nu icke mycken hjelp, ty de hafva ingenting, hvaraf de kunde gifva“, sade gossen och satte sig nedstämd på bänken. Efter detta samtal gick jag sorgsen in i min kammare, grubblande öfver denna förfärliga tid. Min hustru höll som bäst på att baka; då jag gick i kammaren, satte hon just bröd i ugnen. Efter att hafva gjort det, kom äfven hon i kammaren. Vi samtalade en liten stund om den förfärliga nöden och voro missmodiga öfver, att man icke kunde aflägsna denna nöd och hjelpa de behöfvande. I det samma inrusade det äldsta af våra barn i kammaren med ett förtvifladt utseende. „Den der gossen nappade ett bröd ifrån ugnen och sprang skyndsamt ut med det“, sade barnet. Jag blickade ut på gården. Gossen sprang af alla krafter öfver mangården, tryckande det ångande, degiga brödet kärleksfullt mot sitt bröst, under det att han med den andra handen girigt slet det i stycken och proppade i munnen. Bröden i ugnen hade icke hunnit blifva ens till hälften gräddade, men gossen hade ej tid att vänta; då ingen öfvervakade honom, snappade han det främsta brödet ifrån ugnsmynningen, ehuru det ännu icke var stort annat än en uppvärmd degklimp. „Låt gossen gå i fred, icke har han utan behof tagit det. Hvad han icke kunde få genom böner, det tog han med berättigad egenhandsrätt“, sade jag och tårarne stego mig i ögonen; en djup suck undslapp min hustru. Tvenne dygn derefter erhöllo vi underrättelse om att gossen hade dött. Budskapet härom bragte oss samvetsqval. <center> — — — — </center> =IV. Den gamle gårdsbonden.= Så länge hade jag icke varit borta ifrån socknen, att jag efter min återkomst ej skulle hafva igenkänt hvarje vid min affärd fullvuxen person. En dag kom en bekant gammal gårdsbonde till mig. Han var redan då en ålderstigen man, när jag ifrån min hemsocken flyttade till obekanta trakter. Men under denna tid hade han så förändrats, att jag ej mera höll på att känna igen honom. Under hela sin lifstid hade han af alla åtnjutit aktning och anseende. Såsom förmögen man hade han bott och bebyggt sin gård samt uppfostrat sina barn till ordentliga och hederliga menniskor. Familjens alla medlemmar voro arbetssamma och sparsamma samt högaktade och älskade hvarandra; i synnerhet ärade och älskade de alla, såväl gamla som unga, den till åren komne fadren. De många föregående åren hade uttömt äfven hans tillgångar och den nu rådande, hårda tiden stod för honom lika obeveklig, lika tom, fasaväckande och bister som för andra. Kanske var det denna vårt folks stora hemsökelse, som inom så kort tid hade gjort gubben gammal och kraftlös. Då han anlände till oss, hade han i handen en staf, med hvilken han stödde sin vacklande, afmagrade kropp. „God dag“, sade han andtruten och blef stödd emot sin staf stående genast innanför dörren. I det jag besvarade hans helsning, vände jag mig emot den nysskomne för att utforska, hvem han var. Då märkte jag att den gamle darrade så häftigt, att han med möda höll sig upprätt, fastän han stödde sig mot stafven. „Se på, det är ju P— gubben, stig då i alla tider fram och tag plats“, sade jag och fattade hans hand samt ledde honom fram till bänken. Der satt han sedan ihopsjunken lutad mot sin staf och flåsade så häftigt, att hans magra kropp hvarje gång han indrog luften litet rätade sig för att sedan vid utandningen genast igen sjunka ihop. Det föreföll som skulle i hans mage icke funnits något annat än den luft, han så girigt insöp med sina lungor. Jag frågade honom, hvad nytt förspordes, men han var så andtruten, att han på en god stund icke kunde svara något. Slutligen stammade han: „Ja---jag önska---ade, att man sku---skulle åderlåta mi---mig“. Jag spratt till. Han var så ihopskrumpen, så utmerglad och blodlös, att man knappt kunnat tro, att det i honom funnes mera blod än i en fluga. Jag bjöd till att förklara för honom, det han ingalunda led af öfverflöd på blod. Jag sade, att det enligt min åsigt skulle blifva hans död, om man ännu skulle tappa också de sista blods-dropparne ur honom. För öfrigt försökte jag göra klart för honom, att jag icke ens egde något åderjern samt att läkarene icke nu för tiden mera gilla åderlåtning. „När har ni senast ätit?“ sporde jag derpå af gubben. „Icke äter man uti dessa tider så synnerligen ofta, nemligen ordentlig föda. Visserligen halm och bark ... men det kännes som skulle det icke längre mätta en så här gammal man. Trenne veckor torde nog hafva förflutit, sedan jag senast ens sett rent bröd“, menade gubben. Jag gaf en vink åt min hustru, att hon skulle sätta fram mat åt den gamle. Under tiden frågade jag af gubben: „Huru har ni orkat med så svaga krafter komma till byn?“ ty det var omkring en half mils väg till gubbens hem. „Nog har det nu gått för sig att komma, men huru skall jag väl slippa hem“, sade gubben. „Att ni icke tog häst“, menade jag. „Förut i tiden fans det nog till och med många hästar, men nu finnes icke en enda; ty under de många missväxtåren har jag varit tvungen att skuldsätta mig, och för dessa skulder har man gjort alldeles rent hus uti min gård; der finnes ingenting mera att taga eller gifva. Nog kändes det bittert, när allt strök med och skulderna icke nämnvärdt minskades, ty nästan allt åtgick till utmätningskostnaderne. Jag försökte bönfalla handelsmännen att ännu vänta en tid, men de kände intet förbarmande, ehuru de icke sjelfva hade någon nytta deraf, ty den försålda egendomen betäckte icke ens utmätningsarvodena. Hvarifrån skulle heller nu för tiden sådana penningemän komma, som skulle betala något för ens egendom“, berättade gubben. Under tiden hade min hustru stält fram mat och kom nu för att underrätta mig derom. Jag uppmanade gubben att gå att äta, men då han hörde det, begynte han darra ännu mera. „Hvad ännu ... Icke har jag derföre ... Icke kan man nu förtiden gifva mat åt alla. Jag släpade mig hit till byn för att få något, men här tyckes icke stå något att fås — om jag blott sluppe härifrån hem. — I ären alltför goda. Icke kan jag ändå af er ...“ urskuldade sig gubben tankspridd. Jag fattade honom vid handen och ledde honom till matbordet. Då han åt, darrade han så häftigt, att han höll på att ej få maten i sin mun. Då jag såg att han skämdes öfver sin påkomna darrning, aflägsnade jag mig för att låta honom äta i fred. Då jag återvände, satt han redan på bänken. „Mycken tack för maten! Jag vågade icke äta mycket ...; jag känner mig så utmattad“, sade han. Jag förde honom till sängen och snart föll han i djup sömn. Efter att hafva sofvit uti par timmar, vaknade han hastigt, som skulle han blifvit skrämd af något, och begynte brådskande krypa ur sängen. „Om jag blott skulle orka hem“, sade han efter att hafva rest sig. Jag förvånade mig mycket öfver att gubben icke alls mera skakade, men för öfrigt föreföll han att vara mycket svag och medtagen. Som vägen var lång för gubbens svaga krafter och som det var sent på aftonen och vägarne till på köpet voro igenyrda, vågade jag icke släppa gubben ensam på skogsvägen. Jag tillsade derföre drängpojken att förespänna hästen samt föra honom hem. Vi täckte väl in gubben i släden och så begaf han sig tackande och välsignande åstad. Jag såg tvenne tårar pressas ur hans ögon och rulla utför hans kanske af elände djupt fårade ansigte. Så for han. <center> — — — — </center> Den omständigheten förvånade mig storligen, hvarföre gubben skakade så förfärligt då han kom och så länge han var hos oss, men icke sedan mera vid afskedet. Jag försökte utgrunda orsaken dertill, men kunde under hela natten icke finna någon antaglig förklaring dertill. Jag försökte tänka, om möjligen den knappa måltiden skulle hafva medfört denna förvandling, men icke ens detta antagande löste på ett tillfredsställande sätt denna fråga. Men följande morgon blef saken klar. Alldeles i närheten bodde en landthandlande. Han hade skrapat ihop spanmål, så mycket hans små tillgångar medgåfvo. Denna sålde den gnidaren sedan skålpund- och lispundtals, utpressande trettio penni för skålpundet. Till honom hade gubben gått för att få på kredit helst så mycket mjöl, som skulle åtgå till afredning af någon välling. „Ja så, på kredit! Du är från gammalt skyldig tio mark och ännu ytterligare på skuld! Med hvad tror du dig kunna betala ens din gamla skuld? Icke en smula mera dertill“, utfor denne mensklighetens välgörare. „Om Gud ännu skulle hjelpa, så nog skulle jag väl ...“ „Gud skulle hjelpa“, upprepade handelsmannen. „Nog ser man huru Han hjelper — hm! Fem missväxtår redan å rad och allt värre blir det. Nu måste menniskan hjelpa sig sjelf, det duger ej att förlita sig på något annat“, dundrade köpmannen. „Men jag uppgifves, om jag ej får en smula till gruta“, sade gubben förkrossad. „Det är icke min sak“, svarade handelsmannen högfärdigt, vände ryggen åt gubben och gick sin väg. Tillintetgjord satte gubben sig på stugubänken. Nedstämd begrundade han der sin hopplösa ställning. Förfärligt gnagade hungern hans inelfvor. Han erfor en gnagande, sugande känsla, en känsla af tomhet; det föreföll honom som hölle han på att upplösas till ett töcken. Det sved i hans hjerta, då han fann att en säker och icke långt aflägsen hungersdöd förestod honom och likväl ... Hans tankar irrade brådskande hit och dit, sökande och famlande efter något hjelpmedel, efter något, hvarmed han finge sin plågsamma hunger stillad, men han fann ingen utväg. Han satt der ensam på bänken i bagarstugan försjunken i sina dystra betraktelser, ty någon annan var vid tillfället icke i stugan. Handelsmannen hade rent bröd — huru eljes, ty han var ju handlande och på sätt och vis äfven spanmålshandlande. Man hade nyss bakat i gården och bröden stodo uppradade på kant längs väggen. Uti hans förfärliga hunger rann det gubben i hågen, att det ej fans någon annan räddning än att nappa derifrån ett bröd, sticka det i barmen och skynda bort. Tänkt och handladt. Han hade ej tid till långa öfverläggningar; han ryckte till sig ett bröd, dolde det vid barmen under sin utslitna rock och begynte släpa sig ut. Handelsmannen hade till handtlangare en man, som gått ifrån gård och grund. Han var en riktigt äkta skälm och handelsmannens allt i allo. Det var han, som höll uppsigt öfver allt, han tog emot de hemtade varorna och gaf ut, hvad som skulle gifvas, vägde och förde sedan blott en lapp åt handelsmannen. Enligt denna lapp endera betalte köpmannen de inköpta varorna eller uppbar betalning för de afyttrade. Denne handelsmannens handtlangare varseblef gubben stulta på gården, stödd mot sin staf. Genast föll det honom in att gubben möjligtvis kunde hafva nappat något åt sig vid bortgåendet. Med några skutt var han vid hans sida. Han märkte att gubbens barm var något för mycket utstående. Utan vidare öfverläggning ryckte han honom utan förskoning temmeligen hårdhändt omkull på rygg på gården. Då gubbens söndriga rockslarfva saknade knappar, trillade brödet från hans barm på gården. „Aha, gamle junkare! Jaså, att du färdas i sådana ärenden. Fortfarande inbillar du dig vara gårdshusbonde. Fort upp nu derifrån och så begifva vi oss till handelsmannen för att fråga, hvad han tycker om ett sådant fremmande som du“, hväste handtlangaren. Den stackars gubben kraflade sig styft och långsamt på benen igen. Öfverväldigad af blygsel och af häftig sinnesrörelse darrade han som ett vassrör för strömmen. Handtlangaren tog brödet i ena handen och med den andra grep han tag i gubbens bröstbetäckning och begynte släpa den darrande och styfve gubben efter sig till handelsmannens kammare. „För mig icke dit, skona mig“, bönföll den gamle. „Jaså, ännu skona ... tänk icke derpå ... jaså, skona en tjuf“, snäste handtlangaren och förde gubben med mycket buller till handelsmannens rum. „Sådana här fremmande och kunder färdas hos oss! Den här gubbstuten har i stugan smusslat ett bröd i sin barm och begynte traska i väg med det. Men då råkade jag märka honom, nappade bort brödet och hemtade såväl brödet som dess tjuf hit, att ni sjelf får göra med honom hvad ni behagar, hi, hi, hi, hi“, förklarade handtlangaren förtjust. „Se på f-n ... gjorde han så? Sådana äro de ... men hvad göra vi nu åt denne tjuf?“ sade köpmannen. Derpå gick han fram till gubben, knöt sina näfvar inför hans näsa och röt: „Hvarföre stal du af mig brödet?“ Af förskräckelse förmådde gubben icke framstamma ett ord, stirrade blott darrande ned mot golfvet. „Något bättre förtjenar den lymmeln icke än att vi gifva åt honom duktigt på ryggen, så förlorar han väl lusten att framdeles stjäla“, föreslog det trogna handelsbiträdet. „Det är just det bästa åt sådana kanaljer ... nå, alltid finner du på råd, men hvar skola vi mjuka upp hans rygg“, invände handelsmannen gladt. „Det är ej dess svårare ... vi föra honom till stallet, der fins en hyfvelbänk“, föreslog handtlangaren. „Nå dit ... der är ju ett passande ställe“, medgaf genast handlanden. Nu begåfvo de sig till afstraffningsplatsen släpande den stackars gubben emellan sig. Denne var af hunger och förskräckelse så kraftlös, att han ej förmådde sjelf hjelpa till med fötterne, utan de hasade efter såsom vingar, då han under buller fördes till stallet. Der slängde de honom att ligga på munnen på hyfvelbänken. Handelsmannen höll gubben fast från nacken och handtlangaren rappade honom med ett bastant piskskaft på ryggen. Gubben var så utmattad, att han icke förmådde vrida sig eller ens gifva ett ljud ifrån sig. „Se på f-n, han är ännu hårdnackad; slå, slå bättre, att han blir spak“, uppmanade handlanden. Handtlangaren bjöd till att göra sin hand tyngre, men icke sen heller gaf gubben något ljud ifrån sig; han skulle icke hafva fått upp sin mun, om de än skulle hafva piskat honom ihjel. Då de slutligen hade pryglat gubbstackaren tillräckligt, sade handelsmannen slutligen: „Upphör redan för f-n i våld; det aset kan lätt dö i våra händer, om vi fortsätta“. Derefter upphörde de och gingo flinande sin väg. Der blef gubben sedan liggande på hyfvelbänken, utan att dessa rättvisans tjensteandar dess vidare sågo till, om han blef vid lif eller icke. Då gubben en god tid hade varit der i kölden, repade han sig så mycket, att han orkade krafla sig upp och begifva sig i rörelse. Ifrån denna pinobänk kom han raka vägen till oss, och denna tilldragelse gjorde att han darrade så häftigt. I många veckor derefter var gubben bunden vid sängen till följe af det afkylande bad, han erhållit af dessa den sedliga idéns målsmän. <center> — — — — </center> Ehuru det visserligen ej hör hit, kan jag dock ej underlåta att omtala, det gubben ännu lefver välbergad och vördad, såsom familjens gammel-far, i skötet af sin familj, åtnjutande sina medborgares aktning, men mycket gammal är han redan. Den i berättelsen omnämnde handlanden har för länge sedan gjort cession och stryker nu som lösdrifvare höljd i usla trasor land och rike omkring samt lutar sin skuldra, hvarest han finner litet också skydd. Hans forne handtlangare har redan i många år gått på rote, men är ännu ganska högfärdig. <center> — — — — </center> =V. Rouhu.= Ja Rouhu.<ref>Detta ord torde lämpligast återgifvas med benämningen „grofhuggare“. Rätteligen: den, som krossar eller sönderbråkar något.</ref> Detta namn var icke personens i fråga egentliga slägtnamn, utan var gifvet af byboerne. Uti byn benämndes han likväl aldrig annat än Samuel Rouhu, då man talade om honom. Detta af byboerne uppfunna namn var likväl icke gifvet i någon elak afsigt eller för att förklena hans anseende; man hade blott afsett ett sådant namn, som på ett slående sätt skulle beteckna mannens natur och verksamhet. Ofta händer att dylika af byboer uppfunna tillnamn äro mycket väl träffade, och så var äfven nu fallet. Han var gift man och bodde med sin familj i sitt eget, lilla torp. Han var groft bygd och en duktig arbetare, ty han arbetade för fem. Så hade han uppodlat hvarje handsbredd jord på sitt lilla torp, att det ej fans ens så mycket obrukad mark, att man kunnat derpå upplägga reservstörarne till gärdet. Det var naturligt, att icke arbetet på torpet alla tider förslog för en sådan arbetsmenniska. Men han kunde icke komma tillrätta utan arbete. Han sökte det annorstädes och erhöll också. Han gjorde icke gerna dagsverken, men desto begärligare arbetade han på summa. Han såg icke derpå, om betinget enligt andras åsigt var förmånligt eller icke. Då han erhöll ett beting, tog han ofördröjdt uti med det. Ofta drefvo de andra med honom, då han enligt deras tanke för så billigt åtog sig att fullgöra svåra beting, men derom brydde sig Rouhu icke det minsta. Men då betinget var fullgjordt, hade Rouhu oftast kommit sig till två, stundom till tre karlars arbetsförtjenst. Nog skakade vildmarken, då han der röjdade åker på summa. Hade han till arbetsfält en stenig backe, hvarest han skulle utbryta åker, flögo med god fart äfven sådana stenar i högar, med hvilka tvenne vanliga karlar fingo bråka en god stund. Han var en ojemförlig timmerman och i vedhuggning saknade han sin like. För denna hans arbetsduglighet hade man i byn begynt benämna honom Rouhu, emedan han på arbetsplatsen bråkade och rasade som en björn, den der rest sig ur kärrmarken. Så i alla stora, grofva och tunga arbeten, men någon handtverkare var han icke. Hans fjäskiga natur och starka krafter lämpade sig icke för fint arbete. Om han också företog sig dylikt, tog han genast hårdhändt uti och då han icke gaf sig tid att fundera och beräkna, huru mycket något svagt ställe tålde vid, gick det vanligtvis sönder uti händerne på honom, förrän den tillämnade pjesen blef färdig. Under goda år lefde han i sitt lilla torp med sin stora familj såsom på en åker. Torpet var i godt skick och tillväxte i välmåga. På sitt sätt använde han äfven skiftesbruk på sin lilla lägenhet, på det att jorden icke skulle försämras genom att ständigt odla samma växtslag. Sålunda odlade han äfven rofvor, denna allas gemensamma växt, och då byns pojkslynglar begynte göra påhelsningar i hans rofland, uppspände han några räfsaxar på de ställen, der de färdades fram, men då en gång en pojksnyffel fick räfsaxen i benet och begynte förskräckligt larma, hade de andra mycket arbete och bråk, förrän de fingo honom ur klämman. Efter denna händelse vågade gossarne ej mera besöka Rouhus rofland. På detta sätt erhöll Rouhu med sin familj sin bergning ifrån torpet till många tider, och hvad som fattades uti torpets afkastning förtjenade han genom att arbeta på summa. Rouhu var ännu till på köpet en skicklig jägare. Visserligen var han icke någon björn- och vargdräpare, ty dessa uppehöllo sig icke i den trakten. Likväl fingo några lodjur, filfrasar, och räfvar göra närmare bekantskap med hans skjutvapen. Men i så mycket farligare belägenhet voro harar, tjädrar och orrar. Då kälen kom i marken och han ej längre kunde arbeta på jordbruket, begaf han sig i skogen och ifrån detta kunde ingen hindra honom. Han uppsökte icke eller gaf sig icke tid att uppsöka hararne från deras lägerställen, utan frambröt bullersamt genom de tätaste enris-, tall- och gransnåren vid brynet af öppna platser; dess bättre enligt hans tanke ju större buller han genom sitt bråkande kunde åstadkomma. Då sedan en stackars hare förskräckt hoppade upp, träffades den genast af en kula från Rouhus säkra bössa. Få jössar lyckades rädda sitt skinn undan den obeveklige Rouhu och hans säkra lod. Ofta samlade han under dagen så många harar, att han ej kunde bära dem hem, utan var tvungen att taga häst för att forsla dem. Då han jagade foglar använde han dervid ett just icke mycket mera inveckladt fångstsätt. Då han om morgonen påträffade en orrkulle, gjorde han ej ens ett försök att smygande närma sig den, han traskade bara helt uppenbart mot flocken. Och då foglarne flaxande flögo upp, bekymrade detta honom ej det minsta. Han styrde blott kosan åt det håll, dit foglarne flögo och snart upphann han dem åter. Inemot middagen voro foglarne redan så vana vid Rouhu, att de just icke mycket bekymrade sig om honom, uthungriga som de voro, ty Rouhu hade icke gifvit dem matro. Då han sedan slapp inom skotthåll, nedföll vanligtvis en och annan orre till roten af trädet. På eftermiddagen blefvo foglarne så tama, att de icke ens brydde sig om att taga till flykten, ehuru vid hvarje bössknall alltid någon af dem damp ned; då började det riktigt hagla ned af dem och vid skymningens inbrott var Rouhus stora veckorensel så fullspäckad med foglar, som den någonsin kunde inrymma. Ganska ofta hade han på hemfärden en duktig börda att släpa på. Sällan slagtade han något för vintern, ty han litade på sin säkra hand och på sin förträffliga lodbössa. Och då det blott i skogen fans tillgång på vildt, så led Rouhus familj ingalunda brist på kött, ty deraf palvades stora partier för vinterns behof. <center> — — — — </center> Sådant var Rouhus lif och sådan hans utkomst under vanliga tider. Så kom det stränga missväxtåret och omstörtade Rouhus så väl som andras lefnadsförhållanden. Den skarpa frosten förstörde helt och hållet såväl den växande säden som all annan växtlighet på det lilla torpet. Torpets årsafkastning erbjöd ingen hjelp och för den hårda fattigdomens skull kunde intet arbete erhållas. Den talrika familjen råkade i svår nöd. Rouhu försökte taga sin tillflykt till sin säkra bössa och begaf sig till skogen för att söka något till föda åt sin uthungrade familj. Hela dagen spanade han efter villebråd, men fåfängt. Denna brist på vildt tillskref han blott ett oblidt ödes nyck. Många dagar å rad sträfvade han omkring i skogen, sökande på alla håll efter byte, men alltid lika fåfängt. Då först insåg han, att den agande handen hade beröfvat äfven skogen dess villebråd. Den starke mannens sinne nedstämdes af denna upptäckt. Han såg intet hjelpemedel, huru han än bjöd till att fundera och öfverlägga. Ett och annat dugligt föremål skulle nog funnits att försälja, men ingen hade något att köpa med. Rouhu hade trenne kor. Tvenne af dem voro mjölkande, den tredje stod sin. Nog kändes det bittert såväl för Rouhu som för hans hustru, men de hade ingen annan utväg än att nedslagta den tredje i sin varande kon. Af dess kött kokade man sparsamt soppa, hvilken afreddes med halmmjöl. På detta sätt släpade man sig bekymmersamt framåt en tid. Länge förslog det likväl icke för ett åtta personers hushåll, ty de hade sex barn. Snart fick den andra kon vandra samma väg. På orten infann sig den förfärliga hungersfebern, hvilken liksom stjälande smög sig omkring, uppsökande af hungern försvagade och aftynande menniskor. Utan förskoning nedlade den nära nog alla på sjukbädden, från hvilken få sluppo med lifvet. Äfven till Rouhus koja fann denne obeveklige gäst vägen. Hustrun och barnen intogo å rad sängen. Endast Rouhu sjelf blef vid helsa; det tycktes som skulle ödet skonat honom till den beklagansvärda familjens vårdare. Snart fick han följa det första och det andra af sina barn till deras sista hvilorum och detta tunga göromål måste han fortsätta till dess, att icke ett enda af barnen mera var vid lif. Slutligen dog äfven hustrun. Nu bröts den starke mannen. Under det långa sjuklighetstillståndet hade han ej sluppit att röra sig någonstädes eller uträtta något. Af denna orsak hade han varit tvungen att nedslagta också den sista kon och nu var äfven den uppäten. Han hade icke en matbit och han var nästan såsom ensam i verlden; så kändes det åtminstone. Hans kära familj, för hvilken han så gerna arbetade och bråkade, var nu borta och han var ensam qvar, tärd af hunger och af sorg i sin ödsliga koja. Arbete erhöll han ej ens för maten, ty menniskorna hade intet ätbart att gifva. De obetydliga nödhjelpsförråder, som anländt till kommunen, hade för länge sedan tagit slut, så att han icke ens kunde taga sin tillflykt till dem. Till fattighuset, detta menniskors plågoställe, ville han ej gå och såsom fullvuxen man kunde han ej nedlåta sig att tigga. En dag satt Rouhu utmattad invid vägen på den af snöplogen uppkastade snökanten. „Om någon funnes, som ville köpa denna bössa, att jag finge så mycket medel, att jag kunde komma fram till K., der lär det finnas halmmjöl och litet gruta till salu“, upprepade Rouhu för de förbigående. Men han talade för döfva öron, ty ingen hade bröd eller penningar att köpa något. Väl kändes det bittert för Rouhu att skiljas från sin förträffliga kamrat, bössan, ty de hade liksom vuxit tillsammans. Rouhu kände i sin hand noggrant dess tyngd och gällde det att hastigt föra den till kinden, fann hans venstra hand genast rätta greppet på bössan. Tungt skulle det hafva varit för honom att afstå från denna, men han hade ju ingen annan utväg. Han behöfde likväl icke lemna ifrån sig sitt bepröfvade vapen, ty köpare fans det icke till något pris. Huru det sedan hände, slapp Rouhu slutligen till K—, till denna handelsplats, der han visste att det fans litet säd, för att få något att släcka sin utmattande och gnagande hunger med. Innevånarene i K— voro ett praktiskt folk, som redan sedan långa tider tillbaka voro vana vid affärer. De försökte att handla äfven med eget lands produkter; så hade de äfven till salu halmmjöl. „Låt mig i Guds namn äta af detta“, sade Rouhu och stack i detsamma sin näfve i gummans halmmjöls förråd, knipande deraf näfven full. Girigt proppade han det i munnen och drog sig med sitt byte tillbaka till sidan af en vägg. Stödjande sig emot väggen bjöd han till att nedsvälja mjölet; han begynte frusta af alla krafter. Hela hans kropp skakade. Hans lemmar slappades och han öfverfölls af kramp. Länge dröjde det icke, förrän han nedsjönk så lång han var vid sidan af väggen. Då man skyndade honom till hjelp, fann man att lifvet redan flytt. <center> — — — — </center> =VI. Palt-Mickel.= Han hörde till dessa bröstmagrade män, på hvilkas kropp ej finnes något smärtare ställe, utan hvilka ända upp till halsen äro jemntjocka. Sådana personer äta vanligtvis för två, men arbeta för fem. Också vår Mickel var en man, som visste hvartill salt och mjöl duga. Han hade icke ens en tufvas bredd egen, brukad jord. Han innehade visserligen torpjord, der han hade hafsat ihop ett eländigt ruckel till koja. Brukbar mark skulle nog hafva funnits inom detta område, men Mickel brydde sig icke om att göra eget arbete. Då han någongång kom hem, vräkte han sig lättjefullt der, utan att taga ihop med något hemarbete. Utan knot fullgjorde han likväl sina dagsverken för torpet. Men annat var det, då han slapp i fremmande arbete. Då var han på sin rätta plats. Gräftarbete gjorde han allra helst. Var sedan lönen för gräftandet mindre eller större, derom bekymrade han sig icke; hufvudsaken var blott den, att han fick gräfta. I de tätt befolkade byarne hade ifvern för kärrödling förflyttat gräftländerna långt bort ifrån byn. Der hade man varit tvungen att uppföra någon bastu eller något pörte, hvarest man bodde under arbetstiden. Uti dylika pörten bodde äfven vår Mickel nära nog under alla tider af året. Då marken var mjuk, gräftade och dikade han; om vintern rensade han ängar. Dit bar han sin brödrensel med fisk och smörasken; men derom höll han synnerlig vård att icke grötmjölspåsen blef borta och att den var ända till mynningen fullpackad. Der kokade han sin gröt och det ofta i så stora portioner, att en obekant skulle hafva trott att det räckt till åt flere personer. Men sedan Mickel först hade slukat nog strömming till underlag och häft uti sig tillräckligt gröt samt, sedan han hvilat sig, ännu förtärt deraf litet som tilltugg, så var grötgrytan tom. Då han sedan efter detta eftermål vandrade till arbetsplatsen, hade han i ena grabben en half brödkaka och i den andra så mycket strömming som rymdes i hans breda näfve. På dessa tuggade han sedan under vandringen till sitt arbete, bitande bröd ur ena handen och inskjutande till kamrat en strömming från den andra. Han hade för vana att icke äta strömmingens stjert. Han bet af fisken alldeles vid stjerten och slängde denna vid sidan af gångstigen. Längre fram på hösten glänste högra sidan af Mickels väg af idel strömmingsstjertar. Men då han sluppit till sitt gräftställe i den dystra vildmarkens utkant, då var den väldiga skogen icke säker om sin rätt. Då han med tillhjelp af rotbilan omgjordade sig med de väldiga trädens rötter, dröjde det icke länge förrän träd, som stått i årtionden, brakande föllo i hela sin längd till marken, kullvräkta af Mickel. En stor mängd jord drogo de med sina rötter upp i fallet och Mickel högg genast med sin bila bort den öfverflödiga mullen. Derpå vältrade han trädet midt på tegen och mellanställena uppbröt han med sin förfärliga gräfta i skifvor af en fönsterrutas storlek. Han saknade icke någons sällskap, om somrarna var han ensam på sitt arbetsfält och gick derifrån vanligtvis blott för att hemta sin vägkost. Pipa rökte han icke alls, men desto ifrigare älskade han tuggbussen och en alltför liten sådan förslog icke åt honom. Af den af ett grimskafts groflek tjocka Gamla Karleby rulltobaken rullade han halftannat qvarter till ett nystan och detta inlindade han uti par tre ryssblad. Men icke ens denna väldiga tuggbuss kunde åstadkomma någon olägenhet i hans svulstiga och breda ansigte, ty oförändradt förblef hans utseende, fastän han stoppade denna tuggbuss i munnen till venster; det tycktes som skulle tuggbussen dykt ned i någon bergskråfva. Den räckte äfven sedan för honom ett helt dygn att vrida och vända från ena sidan till den andra. Då han till måltiderne vred den bort ifrån kinden och lade den på hörnet af bastumuren, hade den tycke af en stekt paltkorf af en karls knytnäfves storlek. Der ångade den sedan under tiden Mickel åt. Derefter dök den åter ned i sin håla. Så kom det gräsliga nödåret och för vår Mickel var det lika hårdt, kanske ännu hårdare än för andra. Grötmjölspåsen blef icke mera påfyld och den förskräckligt stora brödrenseln förblef tom. Ingen hördes af, som skulle hafva nödgat honom till vildmarkens utkanter för att af urskogen eröfra mark för jordbruket. Under denna fasansfulla tid råkade Mickel i svårare klämma. Hans bredbröstade mage förblef tom och icke ens med bästa vilja kunde Mickel tillfredsställa dess fordringar. Han hade ingen annan råd än att begifva sig på tiggarstråt, för att försöka om han icke på detta sätt skulle erhålla någon bukfyllnad. Men icke sen heller erhöll den duktige arbetaren och ätaren till magfyllnad annat än halm och bark. Men Mickels fordrande mage erfor icke häraf den önskade tillfredsställelsen; fortfarande påminte den blott Mickel derom, att sakerna icke stodo rätt. Endast uti några få gårdar, der det fans gammal säd i besparing, fick han vanligtvis denne stränge fordringsegares anspråk tillfredsställda. En afton kom Mickel till oss. Han var så blek och mager, att jag blef helt förskräckt vid hans åsyn. Som han var en gammal bekant, gick jag att helsa på honom. „Gode Gud, det är ju redan förbi med er“, sade jag i det jag helsade på honom. „Ja, säg inte annat. Hvem skulle här kunna förblifva vid sitt gamla, då man ej oftare än på sin höjd en gång i månaden får tillräckligt närande föda“, svarade han nästan gladt. „Är ni nu någonstädes och gräftar?“ frågade jag honom liksom af gammal vana. „Hvasa . . . Om det blott funnes gräftarbete, så nog funnes det äfven mat, men i dessa fasliga tider tryter hvartdera och derför stryker här också nöden omkring“, sade Mickel. „Ert ansigte förefaller att vara svullet“, erinrade jag honom. „Så är det och hela min kropp är ju också uppsvullen“, medgaf Mickel. Jag kände mig sorgset stämd, ty jag tyckte mig märka att denna svullnad härröt af hunger, hvilket vanligtvis är hungersdödens förebud. „När har ni ätit till sist?“ frågade jag honom nästan utan att sjelf märka det. „Der i Jyly fick jag i senaste veckan äta riktigt bastant. Der fans gammalt, rent bröd i öfverflöd, strömmingstråget bredvid och ett väldigt surmjölksstop. Då jag der fick äta mig riktigt mätt, kunde jag på andra veckan uthärda halm- och barkbröd. Det var först en riktig gård, ty der fick man äta sig mätt“, förklarade han. „Har ni icke derefter fått äta er mätt?“ sporde jag af honom. „Jo, jo . . . huru då, icke slipper man långt med ett godt mål heller; jag fick äfven i sista veckan äta magen mätt på Kivistö“, sade han leende, då han erinrade sig dessa de bästa stunder i hans nuvarande lif. „Jag skall gå att säga åt min hustru, att hon sätter fram mat åt er“, sade jag, inseende att det åter var på tiden för honom att äta sig mätt. „Nej, nej . . . gör icke det, jag behöfver inte nu“, sade han. „Nå hvarföre icke det, ingalunda har ni det så synnerligen fett“, sade jag nästan med förvåning. „Jag kom just raka vägen hit ifrån prestgården och der fick jag äfven igen äta tillräckligt. Icke behöfver jag nu. Men om ni vill gifva i morgon eller öfvermorgon, så är det en annan sak. Man får icke i en sådan här tid slösa med de få ställen, der det vankas mat, om man önskar uppehålla lifsgnistan. Den andra gårdens bastu är varm och dit går jag att lägga mig. I morgon kan jag kanske komma hit för att få något till mats. Tack nu blott för ert anbud . . . nog behöfves det framdeles“, sade gubben. Jag hade ingenting att invända och gubben gick. Då vi stego upp påföljande morgon, fingo vi underrättelse om att Mickel under natten dött i sittande ställning på grannens bastubänk. <center> — — — — </center> =VII. Söndagsfrukost i en gård.= Den der ofta nämnda dödsengeln snokade flitigt efter sina offer, hvar det funnes af hunger försmäktande personer, hvilka han med ringa möda kunde beledsaga till dödens boningar. Om hungern var svår, så var sjukdomen mycket svårare. Magen förmådde icke smälta halm och bark, och kroppen erhöll icke heller någon näring deraf. Ett sådant onaturligt näringsämne stockade sig blott i inelfvorna och sökte sig icke utgång den vanliga vägen. En naturlig följd häraf var, att de som insjuknade i hungersfebern ledo gräsliga plågor. Vi hade en lavemangsspruta. Med dess tillhjelp försökte jag rädda så många menniskor som jag medhann. Ifrån gård till gård, ifrån by till by fick jag löpa med min spruta. Så kom man äfven 1868 om våren för att söka mig till en aflägsen gård inne i landet, hvarest husbonden höll på att dö i feber. Våren var redan så långt framskriden, att vattnen voro isfria; derföre kom det icke ens i fråga att färdas till häst. Sent en lördagsafton begåfvo vi oss af på den besvärliga skogsvägen. Efter många mödor och ansträngningar kommo vi slutligen alldeles genomvåta fram, ty vi hade varit tvungna att vada öfver alla möjliga uppsvälda bäckar. Då jag hade gjort hvad jag skulle och befriat husbonden ifrån hans gräsliga plågor, begaf jag mig på återväg. Jag var så uttröttad och utmattad, att jag gick in uti en gård för att hvila mina fötter. Det var redan morgon, ty dagen begynte någorlunda ljusna. En söndagsmorgon var det. Gårdsfolket var redan uppe och en glad brasa brann i spiseln. Den gamle husbonden och värdinnan sutto invid brasan, liksom för att värma sina stela och styfva lemmar. Deras fullvuxna barn, trenne söner och tvenne döttrar, rörde sig litet längre ifrån; det tycktes som skulle de af helig vördnad för sina föräldrar hållit sig så der på afstånd. Brasan hade redan nästan brunnit ned. Plötsligt stjelpte den gamla värdinnan bränderna på härden, i det samma ryckte hon till sig den på kroken hängande grytan. Jag blickade uti den och märkte, att den var alldeles tom; det tycktes som skulle värdinnan begynna tillreda frukost och jag gaf akt på, huru hon härvidlag skulle gå tillväga. Hon stälde grytan på glöden och slant sjelf ut. Då hon återvände, hade hon i stäfvan något ihoprafsadt skräp, hvilket hon hälde i grytan samt begynte omröra och bryna det. Nyfiken som jag var, ville jag få klart för mig, hvad som sattes i grytan. Jag fann då att det var frön af ängssyran, hvilken ofta förekommer i riklig mängd på nyodlade kärrmarker, då de första gången lemnas till gräslinda. Den ålderstigna värdinnan rostade ängsyrefröna till dess de tycktes henne färdiga, hälde derpå en blåaktig mjölktår ibland och strödde några saltkorn i grytan. Derefter kokade hon det med ett högtidligt utseende, i det hon med slefven taktmessigt omrörde sin anrättning. Jag betraktade hennes gamla, afmagrade gestalt, huru hon regelbundet nickade af och an, under det hon omrörde sin välling; det föreföll som skulle hon hafva irört sin gryta med lika stor tillförsigt och värdighet som uti forna, goda tider, då hon tillredde någon fet kötträtt. Då hon tyckte sig tillräckligt hafva kokat vällingen, öste hon den upp i skålar och bar till bordet. Stilla belåtna väntade de stora barnen, såsom äfven föräldrarne, att anrättningen skulle svalna. Men då tiden var inne, uppmanade husbonden sitt folk att äta. Sjelf gick han till först fram till bordet och de andra följde honom tysta och ödmjuka. De knäppte alla ihop sina händer och välsignade maten. Snart voro de med harsyrefrön fyllda skålarne toma och då maten tog slut, knäppte de åter ihop sina händer och alla tackade i tysthet för det goda, som de fått njuta af. Då de uppstigit från matbordet, antändes åter en flammande brasa. Folket tycktes vara så belåtna, som skulle de hafva intagit den mest feta måltid, som de någonsin under sitt lif hade ätit. Den fladdrande brasan upplyste hela rummet så noga, att icke en vrå förblef i mörker. Öfverallt rådde en sådan renlighet, att ehuru ingenting var måladt, voro alla föremål så rena att de riktigt blänkte. Folket var i skjortärmarne och äfven de voro i mina ögon riktiga mönster af renlighet. Familjen samlade sig i ordning att sitta framför brasan. Jag betraktade dem hvar och en för sig. Magra och bleka voro de, men de tycktes alla med förnöjsamhet finna sig i nuvarande förhållanden och deras ansigten återspeglade hoppet om en bättre framtid. Denna bild gjorde ett djupt intryck på mig och jag begaf mig bort för att hinna till kyrkan, då det ju var söndag. Då jag kom till kyrkogården märkte jag, att hela den nämnda familjen mangrant infann sig i kyrkan, föräldrarne förut och alla deras fullvuxna barn efter; de hade alla i hvita näsdukar insvepta psalmböcker med sig. Jag följde äfven inne i kyrkan med blickarne denna förnöjda och för mig kärblefna familj. Då de satte sig i bänken, böjde de sig ned emot psalmböckerne, det tycktes som skulle de hafva nedlagt sina sorger och bekymmer inför den gode gifvaren; så tycktes det åtminstone mig. <center> — — — — </center> =VIII. En, som söker nattherberge.= Ojansuu Johans son var han, hade flera systrar och var nu i sitt tionde lefnadsår. Fadern var nog en duktig arbetare, men hvad hjelpte väl arbetsamheten under dessa hårda tider. Fastän det nog kändes bittert, måste föräldrarne sända ut på tiggeri så många af barnen, som blott voro i stånd att sätta sig i rörelse. Sålunda fick äfven gossen, Johan, begifva sig bort hemifrån för att försöka sin lycka. I samma trakt ströfvade gossen sedan fram och tillbaka, kryssande omkring emellan de bästa matställena. Uti ett af åtta gårdar bestående byalag uppehöll han sig i månadtal. Stundom sade man åt honom, att han nog redan finge begifva sig annorstädes, men om sådana vinkar brydde han sig icke det minsta. Han blott ombestyrde och uträttade ett och hvarje, bar in ved och vatten, klöf ved, aflastade förmännens lass och förrättade alla möjliga liknande sysslor, med hvilka han blott orkade gå i land. Vid mörkrets inbrott drog han sig till någon mörk vrå af rummet för att vänta, om man också ännu skulle befalla honom bort. Ofta hjelpte äfven detta knep, ty åtminstone gaf man honom något att äta. Ehuru gårdarne voro ibland de förmögnaste i socknen, så blef det likväl för dem uti sådana hårda tider betungande att underhålla öfverflödiga personer, i synnerhet som det icke alltid fans, hvad man skulle gifva ens åt den egna familjen. Ehuru gossen befann sig i så dåliga omständigheter, vurmade han likväl liksom alla små gossar vanligtvis i den åldern för att äfven besitta någon enskild egendom. Sådan egde han också redan. Han hade nemligen tillyxat åt sig ett par jemmerliga skidor och dem egnade han en synnerlig omsorg. Oupphörligt tjärade och torkade han dem, undersökte remmarne och stafvarne. I stallknuten var deras plats och der gick han allt efter litet för att granska dem; det tycktes som skulle han icke utbytt dem emot en ko engång. Till följe af den otillräckliga och dåliga födan hade gossen blifvit mycket mager, blek och kraftlös; han nästan riktigt vacklade då han rörde sig, liksom äfven alla andra, hvilka sålunda lifnärde sig, ty icke hade ju någon feta dagar. ”Nog får du nu, Johan, redan begifva dig till någon annan gård för att söka herberge öfver natten. Det fins ej på långt när ens tillräckligt mat för egna, ännu mindre kan man underhålla fremmande personer”, sade värdinnan i en gård åt tiggargossen. Denna befallning gjorde gossen riktigt ondt; det kändes som skulle han hafva hört sin egen dödsdom. Ehuru han här i byalaget ingalunda hade haft goda dagar och ehuru man icke sett med blida ögon på honom eller vänligt tilltalat honom, hade han likväl svårt att lösslita sig ifrån denna kärblefna krets. Derföre försökte han stilla och ödmjukt uthärda alla motgångar och alltid visa sig vid godt lynne. Då pojkstackarn nu hörde denna värdinnans allvarliga uppmaning till affärd, insåg han, att han ovilkorligen var tvungen att lyda. Genast begynte han ihopsamla sina klädesslarfvor samt granska sina skidor. Det var omkring en half mils väg till närmaste byalag, ty närmare funnos icke gårdar. Dit förde heller icke härifrån någonslags hästväg; nu kommo gossens otympliga skidor honom väl till pass. Ehuru värdinnan redan på förmiddagen hade kungjort denna förvisningsorder, begaf sig gossen först sent på qvällen på den oundvikliga, ovissa skogsvägen; tung kändes honom skilsmessan ifrån dessa bekanta menniskor, hvilka hade delat sina smulor med honom. Hela dagen satt han i en afskild vrå och stundom såg man tårar droppa ur hans ögon. Folket i gården kände medlidande med den sorgsne flyttningsmannen och de försökte gifva honom mat af det lilla de hade att gifva. Då sedan afskedsstunden kom, gaf gossen tårögd sin hand åt värdinnan och alla de andra, tackande och välsignande dem för allt det goda han åtnjutit. Derpå begaf han sig af. Ett bistert vinterväder var det. Det är ju naturligt att gossen hade mycket dåliga och söndriga kläder, ty detta följer af sig sjelft i betraktande af hans annars usla tillstånd. Hans klädespaltor voro så utslitna, att det var bara lapp på lapp på dem och likväl framlyste nakna kroppen här och der, ty de fasttråcklade lapparne hade benägenheten att spricka i sömmarne. Vinteraftonens klara fullmåne belyste uti trettiofem graders köld det snöiga fältet, längs hvilket gossen traskade i riktning mot följande byalag. Så klart månsken var det, att gossen vid det han skyndade framåt följdes af en dunkel skugga. I hans väg var en stor, väldig å och på andra sidan af denna lågo det andra byalagets vidsträckta åkerfält. Den stränga kölden hemsökte hårdt den uthungrade och utmattade gosstackarn. Genom de gapande hålen i hans kläder trängde sig den bistra, disiga kölden svedande och genomisande hans utmattade lemmar. Förrän han uppnådde ån, tycktes det honom redan, som skulle han icke orka fram till gården. Likväl ansträngde han sina yttersta krafter, ty lifvet är ju kärt för alla. <center> — — — — </center> Många timmar senare efter gossens affärd hände, att en karl ifrån samma byalag, som gossen nyss hade lemnat, uti något ärende färdades på skidor åt samma håll som gossen. Då denne vandrare skidade öfver åkerfälten, råkade han varsna ett i hans tycke säreget bylte på den glänsande skaran. Genast styrde han sina skidor i riktning mot det misstänkliga föremålet. Då han kom närmare, fann han att det var en nedignad liten gosse. Då han närmare undersökte fyndet, kände han genast att gossen var samme pojke, som så länge uppehållit sig i deras byalag och som på qvällen hade begifvit sig bort derifrån. Utan dröjsmål ryckte han gossen i sin famn och ilade skyndsamt med honom till närmaste gård. Då han sluppit hit, fann man att gossen hade alltigenom illa förfrusit sig. Endast hans hjerta kändes svagt slå, men eljes såg han alldeles ut som en död, ty något annat lifstecken förmärktes icke hos honom. Man bjöd till att gnida hans förfrusna och styfnade lemmar med snö och kallt vatten. Då man hade bearbetat honom ett par timmar, slog gossen upp sina ögon. Han sökte med sina blickar de omkring stående, brådskande menniskorna. Alla dessa voro glada öfver att gossen åtminstone blef räddad från döden. Gossens blick stannade vid den fremmande, som hade funnit honom och burit honom till gården. Han igenkände i honom genast en gammal bekant. Gossens läppar tycktes röra sig; det föreföll som skulle han hafva velat säga något, men något ljud ville icke komma. ”Jag orkade icke tillryggalägga denna väglängd, jag dignade på halfva vägen”, sade han slutligen skallrande med tänderne och med ett så gladt utseende som var möjligt under sådana förhållanden. Det föreföll de närvarande som hade det i gossens tycke varit en oundviklig händelse samt att han nu hade fullgjort allt, hvad han hade att uträtta i denna verlden. Detta var hans sista yttrande, ty genast derpå drog han sin sista suck och gick dit, hvarest man ej behöfver lida hvarken hunger eller köld. Bestörta stodo menniskorna en lång tid omkring honom och tårar flödade ur allas ögon. <center> — — — — </center> 8m3ivreauehp1v6rywbvc1povuy2cgk 661028 661027 2026-10-30T20:59:21Z Mik@el 17576 661028 wikitext text/x-wiki Nödåret 1867 och dess följder. Snabbilder. av Pietari Päivärinta Översättning J. Ninni Åbo 1893 =I. Spåmannen= Vintern 1867 var till hälften förliden. Sträng var den vintern, ja så sträng, att den aldrig går ur mitt minne. Intet annat än snöyra och köld, köld och snöyra. I tvenne veckors tid kunde kölden oafbrutet hålla i vid fyratio grader och vanligtvis nedref stormen ifrån de snödjupa molnen en så häftig snöyra, att man knappt såg en handsbredd framför sig. Ibland åter fortfor östanvinden att utan uppehåll hvina under ett par veckor, upptornande den lösa snön i ofantliga drifvor omkring boningshusen och vid skogsbrynen. Då höllo menniskor och djur på att frysa ihjäl. Till följe af det ihållande yrvädret och de ständigt i omfång tilltagande drifvorna var öfverallt en sådan mängd snö, att man icke på många dygn kunde sätta sig i rörelse för att skaffa sig ens det nödvändigaste. I skogen kunde hästarne endast simmande draga sig fram igenom snön; bedröfligt såg det ut, då hästarne stönande släpade sig framåt, under det att snön böljade öfver deras ryggar. Då var det ingen barnlek att färdas. Ofta voro formännen på de värsta ställena tvungna att nedtrampa snön framför hästarne, om man helst litet önskade komma framåt. Om man också på detta sätt fick vägarne öppnade, hvad var väl dermed vunnet, påföljande dag voro de oftast åter fullkomligt igenyrda. Under sådana omständigheter kunde man ej forsla hem stora lass. Uti alla tåg och i gårdarnes närmaste omgifningar hade snön hopat sig i så höga drifvor, att man icke ens kunde tänka på att der färdas längs de vanliga vägarne. Derföre var man tvungen att ifrån sådana ställen leda vägarne ut på åkrar och ifrån skogarne ut på öppna ängar. Vägarne blefvo af denna orsak så fulla af krökningar och vågformiga upphöjningar, att det var omöjligt för en främling att färdas genom byarne utan vägvisare. På de ställen, der de största snölagren hopat sig, fick man oafbrutet skotta snön och sålunda uppstodo på hvardera sidan af vägen snövallar höga som hus; då man färdades emellan sådana snömassor, erfor man samma intryck som vid genomfarandet af en tunnel. Då man steg upp om morgonen, reste sig så höga drifvor utanför boningshuset, att man ej kunde slippa ut ur rummet. Vid sådana tillfällen skyndade lyckligare grannar till hjelp, i det de skottade bort drifvorna framför dörren. Derefter vidtog ett ihärdigt snöskottande utanför fähus, stall och öfriga uthus, så att man blef i tillfälle att fodra och sköta om de stackars kreaturen. Huru man än försökte uppvärma rummen, förblefvo de likväl kalla och kyliga, som skulle luften inomhus varit bemängd med salthaltiga rimdunster. Då man gick ut, häftade kölden sig genast med kattklor vid ansigtet, isynnerhet vid näsa och öron; man erfor en känsla af att hafva blifvit stucken med nålar i berörda ansigtsdelar och snart var man tvungen att gripa fatt i dem med händerna, för att hindra dem ifrån att på ögonblicket frysa till istappar. Bedröfligast hade likväl kreaturen. Man måste skydda dem med hästtäcken och andra skynken, värma åt dem mat och dryck och likväl skälfde de beständigt af köld. — Lifvet var då ingen lek. <center> — — — — </center> Ett bistert yrväder var det äfven en dag, då en gammal man med staf i handen trädde in i stugan. Han var så nedsnöad, då han kom in i rummet, att man ej kunde afgöra om han gick med ryggen förut eller tvärtom. Han försökte skaka snön bort ifrån sina kläder, men utan framgång, ty den häftiga snöstormen hade piskat snön så fast i hans hår, i hans skinnmössa och i vecken af hans trasiga tröja, att den nästan tycktes blifvit fastlimmad vid honom. Han föreföll att vara mycket styf i alla leder och förmådde knappast lyfta den ena foten framför den andra. „Stig fram och sätt er, far, så att ni blir litet uppvärmd, ty ni förefaller att vara duktigt frusen“, uppmanade jag honom. Gubben begynte uppknäppa sin utslitna rock, men hans händer voro så stela af köld, att det ej blef något deraf, jag gick derföre att hjelpa honom. „Oh, hoh“, sade gubben och släpade sig mödosamt fram till bänken. Utan att säga ett ord sjönk han ned på den och lutade sig framåt mot sin staf. „Hvarifrån är gubben hemma?“ frågade jag honom. „Derifrån, jahah, jag är ifrån H— socken“, svarade den gamle utan att lyfta på hufvudet. „Hvarföre har ni pinat er så här långt fram?“ frågade jag åter. „Nöden sätter fötter under oxen, tvånget drifver herden att fly“. Äfven för gamla är lifshanken så pass kär, att man försöker till det längsta uppehålla den, ehuru mitt lif ingalunda mera är till nytta för någon. „Till lifvet står den lefvandes håg ännu vid grafvens rand“, menade gubben. Då för tiden hade jag min hemvist på en långt i hafvet utskjutande landremsa. Ehuru missväxtår förekommit alltsedan år 1862, så hade de likväl icke lika tungt drabbat skärgården som de inre delarne af landet. „Men drager då icke fattigvården i er socken försorg om sina ålderstigna och fattighjon, då de tillåtit er att begifva er på vandring?“ sade jag nästan tjenstemyndigt. „Naturligtvis, men hvad kunna väl menniskor gifva, då de ej sjelfva hafva något att sätta i munnen?“ sade gubben och såg mig hastigt förebrående i ögonen. „Men icke har det ju nu varit så svåra missväxtår, att en sådan nöd vore förhanden“, invände jag. „Så tror ju en främmande, men ni tyckes ej känna till förhållandena i landsbygden bortom era egna hemknutar ... Här vid kusten har man dock erhållit något, men annorstädes har man under många år icke fått just någonting alls. Derför strömma hit också skaror af hungrande för att få något att sätta i munnen till lifsgnistans uppehållande. Till det frukttyngda trädet flyga ju också himmelens foglar“, förklarade gubben. „Så tör det väl vara“, medgaf jag förlägen. Jag såg till att min hustru gaf mat åt gubben. Han närmade sig ödmjukt matbordet och åt också rätt duktigt. „När har ni senast fått mat?“ sporde jag gubben, då han upphört att äta. „I går på eftermiddagen“, blef svaret. „Hur är det väl möjligt, och nu är denna dag redan mer än till hälften förliden!“ sade jag förfärad. „Der ser ni nu, att man ej så heller vandrar omkring för sitt nöjes skull; de ställen äro heller icke tättsådda, hvarest man nu för tiden sticker en okänd, gammal stackare en bit i munnen ... Ni tyckes vara hjelpsamma menniskor också mot fattiga ... Stor tack för maten!“ sade gubben och steg upp från bordet torkande sig om munnen. „Kunde jag kanske få hvila mig en smula, ty jag känner mig så medtagen och frossan tyckes heller icke vilja lemna min gamla kropp“, fortfor han derefter. Jag visade honom en bädd, der han kunde hvila sig. Han vacklade framåtböjd sakta qvidande till sängen och utsträckte sig raklång uti den. „Skulle helst dessa hårda tider nu upphöra, men de värsta och hårdaste återstå“, sade gubben efter att hafva lagt sig. „Huru vet ni det?“ sporde jag och ryckte till. „Alla tecken tyda derpå“, sade gubben. „Hvilka tecken då?“ „Till exempel dessa häftiga yrväder och kölden“. „Men jag har åter hört påstås, att då vintern är kall, så blir sommaren varm“, invände jag. „Björnen har också björnungar“, sade gubben blott. „Nå, hvilka märken har ni dessutom fäst er vid?“ utforskade jag. „Gärdesgårdarne äro äfven så inne i snön, att icke ens gärdesstörarne synas, och de omfångsrika drifvorna tränga sig så tätt på gärdesgårdarne, att det ser ut som om dessa enkom vore inmurade med snö; man kan ej upptäcka något mellanrum emellan drifvan och gärdet“, upplyste gubben. „Skulle det väl häntyda på dåligt år, att det ej finnes något mellanrum emellan drifvan och gärdesgårdarne?“ „Just så hänger det ihop med den saken“. „Men icke är detta så förunderligt, då det ju finnes ett sådant öfverflöd af snö att den till och med tränger in på skyddade platser“, invände jag. „Der ligger just knuten. Likväl hopar sig icke snön vid gärdesgårdarne under alla vintrar på samma sätt, huru det än blåser och hviner i knutarne; de tvärbranta snödrifvorna hålla sig alltid skilda från gärdet — och råttorna sedan, hvilka hafva blifvit synliga i landsbygden, icke heller äro de något godt förebud“, menade gubben. „Nå ja, men ordspråket säger ju, att de gamla profeterne äro döda och de nya sätter man icke tro till“, svarade jag. „Om så förhölle sig, vore jag mycket nöjd, men så är det ändå icke. Jag har en stor erfarenhet af lifvet. Jag är en gammal man och har under min långa lefnad gifvit akt på allehanda saker samt varsnat ett och hvarje. Ni är ännu ung, men lägg mina ord på minnet, så skall ni komma underfund dermed, att äfven de nya profeterne veta något. Vore jag dock i tillfälle att nästa höst påminna er härom, men det är mig icke gifvet, ty mina krafter aftaga dag för dag och jag känner med mig, att jag icke mera behöfver vidkännas den instundande sommarens följder“, yttrade den gamle sorgset beklämd. Derpå insomnade han fridfullt. Då han åter vaknade, steg han upp och begynte draga på sig sin slarfviga rock. Vi uppmanade honom att dröja qvar öfver natten. „Nej, ingalunda, för ingen del. Så otacksam är jag då icke. Jag skall försöka släpa mig till någon annan gård och om jag också icke finge der mat, så kommer jag väl tillrätta till i morgon. Kanske jag då åter påträffar någon barmhertig menniska. Jag ser nog, att ni icke sjelfva ha'n det alltför fett; den der barnskaran är stor nog“, yttrade gubben i det han tillknöt repstumpen stadigt omkring lifvet. „Tack, för det att ni med ett godt mål mat hjelpte en gammal, stackars utsläpad gubbe“, tillade han. Vid afskedet gaf han tackande och välsignande handen åt hvar och en särskildt. Stödd emot sin staf linkade han derefter mot dörren. Ännu i dörren hörde jag honom säga: „Gud förbarme sig öfver oss! Hårda tider förestå“. Derpå störtade han sig i den täta snöyran och begynte leta sig fram till närmaste gård. Länge sågo vi efter den gamle samt sände vår äldste gosse att skida efter hans spår för att förvissa oss om, att gubben lyckligt uppnådde bebodda trakter. <center> — — — — </center> Följande vår var ovanligt lång och kall. Vid midsommartiden hade drifvorna ännu icke helt och hållet smultit omkring höladornas och i skogsbrynen. Den tolfte Maj företog jag mig en femton mil lång resa till häst längs hafsisen och körde fyra mil uppför K—a å under ett så klingande isföre, att jag icke en enda gång behöfde uppsöka land. De stridaste forsarne voro alltid under vanliga vintrar isfria, men nu hvilade de under ett fast kristallklart istäcke. Något dylikt har jag äfven under de mest stränga vintrar aldrig iakttagit. Den sjuttonde i nämnda månad återvände jag samma väg och föret var fortfarande lika utmärkt som vid ditresan. Husbehofsbränningen hade vid den tiden upphört. Några moraliskt förderfvade personer fortforo dock ännu af gammal vana att i vildmarkens undanskymda vrår tillverka denna deras älsklingsdryck. En af dessa lönnbrännare begaf sig natten emot Eriksdagen med bränvinsrenseln på ryggen hem ifrån lönnbränneriet. Under gåendet smakade han så flitigt på den der glädjedrycken, att han stupade omkull och insomnade på vägen. Då förfrös han sin ena fot så illa, att alla tårna skilde sig ifrån fotbladet. Den åttonde Juni körde man öfver milslånga fjerdar längs isen till staden och den tionde i samma månad drogo fiskarene vinternot i vikarne. Att begynna sådden i vanlig tid var ej att tänka på. Stränga nattfroster fortforo oafbrutet, så att marken om morgnarne sprack i remnor till följe af den starka kölden. Jag innehade en ganska förmånlig torplägenhet, hvilken kräfde åtskilliga tunnor till utsäde. Då jag såg att våren var lång och kylig samt derjemte erinrade mig tiggargubbens förutsägelser, begynte jag fundera på att med det görligaste första taga uti med vårsådden. I medlet af Juni upptinade åkrarne så pass mycket, att man kunde bearbeta mullen. Jag vidtog genast med åkerarbetet och likaså med sådden. Men de andra låtsade icke ännu om sådant; de påstodo att jag gick Gud i förväg och försökte med våld bestjäla Honom. De begynte sin sådd först dagarne före och genast efter midsommarhögtiden. I fyra dagar före midsommar var luften så varm, att man höll på att försmäkta af hetta. Då sådden blifvit gjord i så ovanligt varm jord, strök brodden upp inom par tre dygn. Dermed upphörde äfven sommarvärmen. Under höbergningstiden kunde man ej utan öfverkläder intaga sina måltider ute i det fria. Någon egentlig frost uppstod likväl icke, ehuru det ständigt såg hotande ut. I den kyliga luften växte likväl och frodades, ehuru skiftande i mörkt, det i den varma jorden sent gjorda utsädet. Vår gröda deremot förblef lägre och skiftade mera i gult. Jag blef ofta föremål för skämt och spe, för det jag ej förlitat mig på Gud. Man gjorde mig ständigt uppmärksam på skilnaden emellan vår och deras gröda. „’Änden kröner verket’. Ännu är det icke afgjordt, hvem af oss har handlat klokast“, menade jag. „Det kan likväl förblifva varmt långt in på senhösten“, invände de. „Men om det icke blefve fallet, huru ginge det då? Man bör ej mera vänta på underverk, ty underverkens tid är förbi“, försvarade jag mina grundsatser. I de flesta fall slutade dessa dispyter sålunda, att de aflägsnade sig med ett hånlöje på läpparne! En fredag i slutet af Augusti gick vinden öfver på nordliga sidan och blåsten var genomträngande kall. Fastän ingen ännu var betänkt på skörd, begynte jag samla ihop folk på min åker; på skördefolk var det ej heller någon brist, då de ännu icke behöfdes annorstädes; isynnerhet voro qvinnorna mycket beredvilliga att komma. I hast voro omkring femton personer församlade på åkern. Af detta mitt förehafvande fann man mig först vara en riktigt orättfärdig menniska, som icke litade på Gud, utan försökte bestjäla Honom. En sådan förvåning väckte det i byn, att menniskor kommo hoptals bakom gärdet för att åse ett dylikt spektakel. De samtalade derstädes sinsemellan och ibland gaf någon i följet till ett gapskratt; någon hade väl lyckats säga något riktigt qvickt och på sak gående. En och annan mera djerf och närgången kom till och med på åkern för att drifva gäck med vår skörd. „Trodde ni att årets afkastning ej skulle rymmas i era lårar, ifall grödan hade fått blifva fullmogen, då ni begynte afmeja brodden?“ frågade en af dem, som vågat sig på åkern, med ett spefullt löje. „Vår gröda är ingalunda så omogen, ty jag gjorde mitt utsäde mycket tidigare än ni. Ni ser ju att största delen af säden är lifskraftig och axen äro ju delvis redan mogna. Om också icke alla ax äro fullkomligt fullfärdiga, så gifva nog också de grobart frö. Ännu vet man icke, hvems lårar blifva fulla, hvems icke“, försökte jag försvara mig sjelf och mitt arbete. „Nå ja, nog hade de ännu blifvit bättre och vuxit också; nog kommer här skäran att göra lika stor skada som någonsin frosten skulle hafva gjort, det är visst det“, sade mannen något qväst och begaf sig bort. Drifna af en skarp nordanvind jagade hvassa molntappar af ett dystert och olycksbådande utseende hvarandra på himmelen. Stundom öfverdrogo de himmelen så tätt, att icke solstrålarne förmådde bryta sig igenom dem. Så kallt var det, att händerna stelnade, huru flitigt man än bjöd till att arbeta. Af denna orsak bestyrde min gumma om kaffe och sände mig på åkern med det åt skördefolket. Vägen krökte sig så, att jag nalkades dem bakifrån. Sålunda observerade de icke min ankomst. En gumma sladdrade som bäst att: „Hvad månne Gud också tänker om en så ogudaktig man som denna gårdens husbonde är, som med våld vill gå vår Herre i förväg?“ I detsamma varseblefvo de mig, ty sädesstubben, som vid hvarje steg knastrade under mina fötter, röjde min närvaro. Något flata vände de sig alla emot mig. „Man bör icke göra hvad man sjelf anser för bäst, utan såsom husbonden önskar. För dig, Brita, är det väl detsamma hvad du gör, blott jag betalar ditt arbete. Här har jag nu med mig en duktig panna varmt kaffe. Slån er nu ned omkring henne på dikesrenen för att med en kopp värma era frusna hjertan“, sade jag uppmuntrande, och snart var folket i full sysselsättning med att snörpla i sig det varma kaffet. Påföljande natt blef det ännu icke frost, ehuru vädret var förfärligt kallt. Hela natten blåste det smått och himmelen uppklarnade icke helt och hållet. Vi kunde sålunda äfven följande dagen fortsätta skörden. Så flitigt arbetade man, att man icke ens gaf sig tid att hvila på maten, utan så fort hvar och en hunnit nedsvälja sista munsbiten, störtade man sig på åkern; folket skar nu riktigt af hjertans lust, emedan äfven de begynte inse, att brådska var af nöden; kanske bidrog äfven det att sporra dem, att jag lofvade dem en god dagspenning. Till lördagsqvällen fingo vi säden så skuren, att blott ett par små åkerlappar återstodo. — „Den korta psalmen är snart sjungen!“ På eftermiddagen mojnade blåsten och himmelen uppklarnade. Omkring klockan tio på qvällen var det så lugnt, att icke ett asplöf rörde sig. Himmelen var så klar, att stjernorna syntes såsom midt i vintern och månen sken så klart, att man riktigt såg sin egen skugga. Termometern visade då redan en grads köld. Om morgonen möttes ögat af en bedröflig syn. Rimfrost betäckte marken så tjockt, att man hade trott att det snöat. De vid brunnen stående vattenkärlen och andra grunda vattengölar voro öfverdragna med en nära nog tums tjock isskorpa. Luften var genomträngd af ett gråaktigt töcken och en ofantlig molnvägg skymde soluppgången. Den höjde sig framför solen på himmelen, så att solen icke blef synlig förrän klockan elfva på förmiddagen. Då solen slutligen hunnit förbi molnväggen, förmådde den hvarken lysa eller värma genom den täta imman, utan spred blott ett så matt sken, som skulle månen uppgått och kastat sina bleka strålar genom ett rimmoln. Så lugnt var det, att ej en dallring, ej fogelsång, ej ens det ljud, som uppstår, då menniskorna förrätta sina alldagliga sysslor, förnams i naturen. Raka och bistra reste sig växterna alldeles förfrusna, löfverdragna af ett tjockt lager af rimfrost. Potatisblasten slokade längs de fasta stjelkarne, hvilka voro så genomisade, att de brusto itu som istappar, då man böjde dem. Den blygråa dimman var tung att inandas, den kändes tryckande och det riktigt sved i bröstet, då man drog in i lungorna den förtätade luften. Då den tjocka rimfrosten och isen slutligen upptinat, fann man, att allt var förloradt, så vid yttersta hafsbandet vår ort än var belägen. — Så stod det till här, hvad sedan annorstädes. Allt hade frosten fört och det underverket inträffade icke, att den varma väderleken skulle fortfarit inpå hösten längre än under vanliga år. Spågubbens förutsägelser föregående vinter hade gått i fullbordan! — — — Hårda tider förestodo verkligen. <center> — — — — </center> =II. Den fattigas tack.= Följderna af den förfärliga frostnatten blefvo snart synliga. Knappt hade det blifvit slädföre, förrän tiggarene begynte öfversvämma vår kusttrakt. De färdades till fots, till häst och ännu andra drogo häckkälkar efter sig. En sådan kälkdragare hade ofta hela familjen med sig: far, mor och dertill en klunga barn. Fadren och modren drogo de yngre insvepta i några trasor på kälken och de äldre traskade efter. Icke sällan hände det, att de till fots färdande familjerna voro så nakna, sjuka och utmerglade, att man nödgades med häst forsla dem till följande gård samt svepa in dem i fällar, på det att de icke skulle förfrysa under vägen. Dessa med hungern kämpande stackare togo troligtvis för gifvet, att årets afkastning utfallit bättre vid kusten än annorstädes. Häruti misstogo de sig mycket, ty den obevekliga frosten hade lika litet skonat bygderna vid hafskusten som öfriga orter. Orätt vore likväl att påstå, det förhållandena här voro lika sorgliga som annorstädes. Här ute vid kusten hade de föregående lindrigare missväxtåren icke haft så känbara följder som i öfriga delar af landet; man visste knappt af dem. Befolkningen på orten var mycket sparsam och flitig. Mången hade derföre ännu spanmål i besparing ifrån de föregående åren, hvaraf följde, att nödåret oaktadt den totala missväxten icke kändes så svårt tryckande, dertill voro kommunikationerna goda och staden låg helt nära, hvilka fördelar mångenstädes saknades. Detta oaktadt var det likväl omöjligt i längden för en så liten kommun att kunna underhålla en sådan ström af betlare. Så återstod slutligen ingen annan utväg än att i stora hopar skjutsa dem tillbaka till deras hembygder. Mera medlidsamma menniskor försökte skrapa ihop, hvad de blott kunde få löst, såväl matvaror som äfven en och annan klädesslarfva åt de halfnakna stackarene; andra åter försågo dem med vägkost på färden, då de forslades tillbaka till deras hemvist. Ortens befolkning var ingalunda ogin, men dess tillgångar räckte icke till. Denna tillströmning af tiggare blef så alldaglig, att de icke mera väckte någon särskild uppmärksamhet. Somliga kommo, andra gingo och alla hade de samma gemensamma ärende: de bönföllo om herberge öfver natten, om mat eller kläder. Slutligen gick det så maskinmessigt till, som hade allt varit i sin behöriga ordning. En händelse, som passerade under de tillströmmande skarornas genomtåg, går aldrig ur mitt minne. Julen var i antågande samt slädföret ypperligt. Åter råkade det vara yrväder. En blek och mager qvinna vacklade framåt dragande efter sig med stor ansträngning en häckkälke; på kälken låg ett formlöst trasbylte; var det månne ihoptiggda matvaror eller var det någonting annat? Tvenne större barn traskade efter kälken. De veko in till oss. Jag råkade händelsevis vara ute på gården. Då qvinnan blef mig varse, kastade hon på mig en skygg blick. Hon yttrade ingenting, helsade icke ens, slog blott förskrämd sina ögon mot marken. Jag begaf mig utan att säga något in i stugan. „Återigen vek ett tiggarefölje in på gården“, meddelade jag min hustru. Jag tyckte att en lång tid förflutit och ännu hördes de icke af; jag gick då fram till fönstret för att se efter huru det förhöll sig med dem, men i detsamma hördes de äfven komma i farstun. Nu trädde de in i stugan. Den bleka qvinnan bar ett litet barn i famnen, ett annat ledde hon vid handen och tvenne större barn lunkade efter på egen hand. De större barnen hade så stora trastossor på fötterna, att de med knapp nöd förmådde släpa sig fram. Modrens blickar irrade skyggt omkring i rummet och dröjde isynnerhet vid mig och min hustru. Nedsnöade som de voro, blefvo de stående strax innanför dörren samt tycktes ej våga röra sig derifrån. „Stig fram och tag klädespaltorna af barnen, att de kunna värma sig“, uppmanade min hustru henne. De tycktes icke sen heller våga röra sig. Måntro de fruktade mig? Först sedan äfven jag uppmanat dem, begynte de långsamt förflytta sig framåt. Jag såg tydligt en tår skimra i qvinnans ögon och att hon skälfde i hela kroppen. Utan att säga ett ord begynte hon långsamt afkläda barnen deras slarfviga omhöljen. Min hustru var en godhjertad och ömsint qvinna, som alltid ömkade sig öfver de nödstälda stackarnes sorgliga belägenhet. För alla hade hon ett vänligt ord och stack alltid något smått, hvad som för tillfället råkade finnas till hands, åt dem. Hon hade just kokat till middagen åt sina egna köttvälling och portionerat ut den i skålar åt hvar och en. Då hon såg i hvilket sorgligt tillstånd de nysskomna voro, öste hon litet bort af vällingen ur hvarje skål, så att hon sålunda erhöll nära nog tvenne skålar deraf för främlingarnes räkning. Derefter begynte hon ombestyra mat åt dem, utan att de bådo derom. Jemte vällingen satte hon fram tvenne brödkakor, strömmingsfatet och ett stop med surmjölk. „Kommen nu fram till bordet, I sen så medtagna ut, månne ni ens alla tider erhållit mat“, sade uppmuntrande min hustru. Men i stället för att komma till att äta brast qvinnan ut i bitter gråt. Hon gret så hejdlöst, så af hela sitt hjerta, att det gick igenom merg och ben. Barnen smittades af modrens tårar, också de begynte gråta. „Gråten nu icke — hvad i Herrans namn går åt er? Äten så länge vällingen ännu är varm“, bjöd min hustru till att trösta dem, men det hjelpte icke. Det tycktes som om deras gråt aldrig skulle taga någon ända, den fortfor väl en half timme. Småningom saktade sig deras högljudda gråt, men uti efterdyningar deraf fortfor länge deras rörelse att sarga deras hjertan. Slutligen lugnade de sig så mycket, att de kunde begynna äta och då de engång repat sig, åto de med god matlust. Min hustru insåg, att det icke var passande att göra dem några förfrågningar beträffande orsaken till deras häftiga sinnesrörelse, så länge deras humör var så nedstämdt. Först sedan de upphört att äta samt fullkomligt lugnat sig, vågade hon fråga dem derom. „Hvad var orsaken till er bittra sorg, då ni gret så länge af djupaste hjerta?“ sporde min hustru, i det hon närmade sig den sorgsna qvinnan. „Man har öfveröst mig med skymford“, svarade qvinnan kort. „Hvar har man skymfat er?“ frågade åter min hustru. „Der, i den der stora gården här i närheten“, förklarade hon. „Och derför gret ni?“ sporde min hustru. „Nej, icke gret jag derföre, mitt hjerta blef blott krossadt; det krossades så, att jag icke ens förmådde gråta. Jag skälfde och darrade i hela kroppen som ett asplöf och den sista återstoden af krafter tycktes svika mig; jag blef så matt, att jag med möda orkade släpa mig hit“, förklarade qvinnan. „Men ni sade ju, att de der skymforden voro orsaken till er gråt“, erinrade min hustru. „Jag är vid en så besynnerlig sinnesstämning, att jag ej sjelf riktigt kan förklara mina känslor. Jag märkte genast, då jag kom till er, huru vänliga I voren emot fattiga, värnlösa stackare. Redan då höll den rörelse jag dervid erfor på att besegra mig, men jag förmådde likväl svälja gråten. Men då ni sedan uppdukade den goda måltiden samt vänligt uppmanade oss att äta, kunde jag ej längre lägga band på mig. I mitt sinne jäste så stridiga känslor, att jag icke kan förklara det; hårdhet, skymf och förakt jemte hjertligt deltagande för en eländig, nödlidande, värnlös hop rörde sig om hvarandra uti mitt af begge orsakerne förkrossade hjerta“, upplyste qvinnan. „Har ni man?“ frågade min hustru tveksamt. „Naturligtvis har jag haft man — huru eljes, när jag engång blifvit välsignad med så här många barn — men han dog senaste November och lemnade efter sig i dessa hårda tider en sådanhär värnlös skara. Det gafs intet annat råd än att med kälken efter sig gripa till tiggarstafven. Tungt var det, men någon annan utväg hade vi icke. Hade min man lefvat och tiderne icke så alldeles förändrat sig, så skulle vi nog på något sätt slagit oss igenom, ty ehuru vi hade många barn, hafva vi aldrig förut behöft vädja till andras hjelpsamhet. — Jag gret i många dygn, förrän vi begåfvo oss ut att tigga“. „På hvilket sätt skymfade de eder der i gården?“ utforskade min hustru. „De sade att jag tigger af lättja, emedan jag icke ids arbeta ... Gode Gud! — Hvad för slags arbete skulle en sådan här af hunger utmerglad stackare kunna uträtta, synnerligen ett sådant, som äfven skulle föda barnen. Ingen gåfve något arbete, om än man skulle arbeta för bara maten. Nog har jag i mina dagar arbetat och skulle ännu också arbeta, om jag blott hade arbete och krafter, men nu tryta hvartdera; jag är tvungen att taga min tillflykt till tiggeriet, så bittert det än är, ty jag kan icke se mina barn dö af hunger. — Derpå sade de vidare, att man till andra menniskors besvär föder så mycket ungar till verlden, att det hvimlar af dem för ögonen. Denna smädelse var likväl den bittraste, ty barnens antal beror icke af ens egen vilja, tyckes det mig, utan äro de en gåfva af Herren“, menade hon. Gården, der man bemött henne så skymfligt, var en af de förmögnaste på orten. Tusenden lågo på deras kistbotten och ännu mera hade de utlånade. Visthusen voro många och öfverfulla af spanmål, den välfödda boskapen lemnade ladugårdsprodukter i öfverflöd. Ett i stor skala bedrifvet fiske bragte dem Wellamos håfvor i ymnigt mått. I den gården visste man icke hvad nödår och hård tid vill säga. „Gåfvo de er något efter allt smädande“, frågade min hustru. „Nog gåfvo de en god bit bröd, men det kändes mycket bittert; det var som skulle jag hafva mottagit en förbannelsens bit“, menade qvinnan och brast åter i gråt. Äfven mitt öga fuktades af en tår och jag gick hastigt in i min kammare och nedskref vid samma tillfälle följande versstump, som hittills legat bland mina öfriga pappersluntor: <poem> Tiggarn kom af hunger drifven Till den rike halft uppgifven Och i trasig hamn, För att till hans hjerta vädja Och att hjelp af honom bedja Uti himlens namn. Af sitt öfverflöd den rike Gaf en skärf åt nödstäld like, Men i vredesmod. Fastän gåfvan värd var föga Bröt en tår ur tiggarns öga Der han ödmjuk stod. Tacksamhet var ej den källa, Hvarur fram man såg den välla Tåren uti hast. Icke heller ödmjukheten. Nej! Men derför gret han, veten, Att hans hjerta brast. Kom ock till den mindre rike Hjelp att bedja nödstäld like Nästan dignande. Denne delte af sitt lilla, Men han talte ömt och stilla, Gaf välsignande. Äfven då brast tiggarns hjerta Och han gret, men utan smärta, Utan bitterhet. Suck och bitterhet ej finna Väg till den, hvars tårar rinna Utaf tacksamhet. </poem> <center> — — — — </center> =III. Tjufven.= Förhållandena förändrades sålunda, att vi måste flytta bort från vår skärgårdsbygd. Socknen, till hvilken vi kommo, låg fyra mil ifrån hafvet. En af Österbottens ansenligare floder flöt genom den. Årtalet hade förändrats, ty nu skref man 1868. Ehuru ett nytt år hade ingått, fick man som bäst känbarast vidkännas de gräsliga följderne af senaste hårda nödår. Vid vår inflyttning till orten möttes vi af en fasaväckande anblick. Utmerglade, försmäktande, vacklande och bleka menniskoskepnader färdades från by till by, från gård till gård, sökande, om icke någon skulle hafva att gifva dem en bit bröd i munnen, en smula till uppehållande af den slocknande lifsgnistan. Ett provisionelt fattighus hade visserligen på regeringens befallning kommit till stånd, uti hvars tvenne rymliga byggnader fattiga och sjuka voro sammanträngda i ett så stort antal som utrymmet blott medgaf. Nästan genast efter min ankomst till orten gick jag för att bese det. Der såg bedröfligt ut. Öfverallt ifrån sängarne och annorstädesifrån sträcktes magra, utmerglade händer emot den inträdande, bedjande i Guds namn om mat. Kommunen var ålagd att väl vårda och underhålla alla dessa eländige. Men detta var rent ut omöjligt, enär förhållandet icke ens i gårdarne var en smula bättre. Öfverallt äfven i gårdarne åt man bröd af halm och bark och icke kunde man hafva det dess bättre heller på fattighuset. Likväl försökte menniskorna föra dit hvad de blott kunde skrapa ihop. En köttbit, någon kanna mjölk eller surmjölk bjödo de till att spara in, men hvad förslog det åt så många. Utaf nödhjelpsbestyrelsen hade man visserligen erhållit så mycket oblandad säd, att man nu och då kunde koka åt dem välling deraf. Till råga på allt detta elände infann sig ännu hungersfebern — denne nödens vanlige, bistre följeslagare — för att fullkomna förödelsens styggelse. Af denna orsak voro de flesta innevånarene i fattighuset sjuka. De till utseendet någorlunda friska voro ålagda att göra handarbeten. Men deras arbete inskränkte sig uteslutande till tillverkandet af likkistor, och de hade äfven mycket arbete och bråk för att få ens så mycket kistor förfärdigade, som åtgick i vårdanstalten. Såväl utom som inom fattighuset dogo så många, att det var fasaväckande att se det. Man kände sig ingalunda glad och upplifvad om söndagsmorgnarne, då till och med fyratio kistor stodo i bredd på kyrkogården. Det tycktes som icke ens den gapande grafven, hvilken var ämnad till de aflidnes sista hvilorum, skulle kunna sluka den stora mängden af kistor, och denna likgraf liknade mera någonslags kanal än de dödes sista boning. Vid randen af detta svalg stod rysande ett bleklagdt begrafningsfölje, af hvilka många redan följande söndag sänktes i den hemska gropen. En utsvulten barnaskara gret ofta vid grafven, då deras enda stöd och tröst gömdes i den svarta mullen. Sådant kunde då hända i en socken, hvars folkmängd uppgick till litet öfver femtusen. Och likväl hette det i de officiella rapporterna om den rådande nöden: „ännu har ej någon dött i hunger“. <center> — — — — </center> Ehuru man sålunda hade försökt hopsamla fattiga och sjuka på ett ställe, var likväl såsom förut är nämndt, en tallös hop af tiggare i rörelse. De kommo och de gingo i tiotal — i hundratal om dagen. Som jag var född och uppvuxen i samma socken och emedan jag först nyligen återflyttat till orten, funno de naturligtvis för godt att i bekantskapens namn skynda till oss, såsom till ett ställe, hvars gästfrihet ännu icke blifvit tagen i anspråk samt kanske äfven, emedan de hörde att vi åto rent bröd. Min hustru försökte göra sitt bästa och bryta en bit åt enhvar, men slutligen blef tilloppet af fattiga så stort, att om hvar och en skulle hafva fått ens en ringa smula, så skulle vårt lilla sädesförråd tagit slut inom par dagar. Man var tvungen att betrygga sin egen familjs öde samt afstå ifrån att gifva åt alla. En dag kom en gosse omkring tretton år i stugan. Man såg tydligt att han var uppsvullen till följe af hunger. „Gif mig för Guds skull något att äta!“ sade han brådskande, så fort han hunnit innanför dörren. „Det räcker icke till, stackars gosse, att gifva åt alla som begära, om vi icke sjelfva vilja redan alldeles snart komma med barnskaran i samma sorgliga belägenhet som du. Försök, stackars gosse, att gå till en annan gård“, uppmanade honom min hustru mildt. „Af de andra gårdarne är det nu icke mycken hjelp, ty de hafva ingenting, hvaraf de kunde gifva“, sade gossen och satte sig nedstämd på bänken. Efter detta samtal gick jag sorgsen in i min kammare, grubblande öfver denna förfärliga tid. Min hustru höll som bäst på att baka; då jag gick i kammaren, satte hon just bröd i ugnen. Efter att hafva gjort det, kom äfven hon i kammaren. Vi samtalade en liten stund om den förfärliga nöden och voro missmodiga öfver, att man icke kunde aflägsna denna nöd och hjelpa de behöfvande. I det samma inrusade det äldsta af våra barn i kammaren med ett förtvifladt utseende. „Den der gossen nappade ett bröd ifrån ugnen och sprang skyndsamt ut med det“, sade barnet. Jag blickade ut på gården. Gossen sprang af alla krafter öfver mangården, tryckande det ångande, degiga brödet kärleksfullt mot sitt bröst, under det att han med den andra handen girigt slet det i stycken och proppade i munnen. Bröden i ugnen hade icke hunnit blifva ens till hälften gräddade, men gossen hade ej tid att vänta; då ingen öfvervakade honom, snappade han det främsta brödet ifrån ugnsmynningen, ehuru det ännu icke var stort annat än en uppvärmd degklimp. „Låt gossen gå i fred, icke har han utan behof tagit det. Hvad han icke kunde få genom böner, det tog han med berättigad egenhandsrätt“, sade jag och tårarne stego mig i ögonen; en djup suck undslapp min hustru. Tvenne dygn derefter erhöllo vi underrättelse om att gossen hade dött. Budskapet härom bragte oss samvetsqval. <center> — — — — </center> =IV. Den gamle gårdsbonden.= Så länge hade jag icke varit borta ifrån socknen, att jag efter min återkomst ej skulle hafva igenkänt hvarje vid min affärd fullvuxen person. En dag kom en bekant gammal gårdsbonde till mig. Han var redan då en ålderstigen man, när jag ifrån min hemsocken flyttade till obekanta trakter. Men under denna tid hade han så förändrats, att jag ej mera höll på att känna igen honom. Under hela sin lifstid hade han af alla åtnjutit aktning och anseende. Såsom förmögen man hade han bott och bebyggt sin gård samt uppfostrat sina barn till ordentliga och hederliga menniskor. Familjens alla medlemmar voro arbetssamma och sparsamma samt högaktade och älskade hvarandra; i synnerhet ärade och älskade de alla, såväl gamla som unga, den till åren komne fadren. De många föregående åren hade uttömt äfven hans tillgångar och den nu rådande, hårda tiden stod för honom lika obeveklig, lika tom, fasaväckande och bister som för andra. Kanske var det denna vårt folks stora hemsökelse, som inom så kort tid hade gjort gubben gammal och kraftlös. Då han anlände till oss, hade han i handen en staf, med hvilken han stödde sin vacklande, afmagrade kropp. „God dag“, sade han andtruten och blef stödd emot sin staf stående genast innanför dörren. I det jag besvarade hans helsning, vände jag mig emot den nysskomne för att utforska, hvem han var. Då märkte jag att den gamle darrade så häftigt, att han med möda höll sig upprätt, fastän han stödde sig mot stafven. „Se på, det är ju P— gubben, stig då i alla tider fram och tag plats“, sade jag och fattade hans hand samt ledde honom fram till bänken. Der satt han sedan ihopsjunken lutad mot sin staf och flåsade så häftigt, att hans magra kropp hvarje gång han indrog luften litet rätade sig för att sedan vid utandningen genast igen sjunka ihop. Det föreföll som skulle i hans mage icke funnits något annat än den luft, han så girigt insöp med sina lungor. Jag frågade honom, hvad nytt förspordes, men han var så andtruten, att han på en god stund icke kunde svara något. Slutligen stammade han: „Ja---jag önska---ade, att man sku---skulle åderlåta mi---mig“. Jag spratt till. Han var så ihopskrumpen, så utmerglad och blodlös, att man knappt kunnat tro, att det i honom funnes mera blod än i en fluga. Jag bjöd till att förklara för honom, det han ingalunda led af öfverflöd på blod. Jag sade, att det enligt min åsigt skulle blifva hans död, om man ännu skulle tappa också de sista blods-dropparne ur honom. För öfrigt försökte jag göra klart för honom, att jag icke ens egde något åderjern samt att läkarene icke nu för tiden mera gilla åderlåtning. „När har ni senast ätit?“ sporde jag derpå af gubben. „Icke äter man uti dessa tider så synnerligen ofta, nemligen ordentlig föda. Visserligen halm och bark ... men det kännes som skulle det icke längre mätta en så här gammal man. Trenne veckor torde nog hafva förflutit, sedan jag senast ens sett rent bröd“, menade gubben. Jag gaf en vink åt min hustru, att hon skulle sätta fram mat åt den gamle. Under tiden frågade jag af gubben: „Huru har ni orkat med så svaga krafter komma till byn?“ ty det var omkring en half mils väg till gubbens hem. „Nog har det nu gått för sig att komma, men huru skall jag väl slippa hem“, sade gubben. „Att ni icke tog häst“, menade jag. „Förut i tiden fans det nog till och med många hästar, men nu finnes icke en enda; ty under de många missväxtåren har jag varit tvungen att skuldsätta mig, och för dessa skulder har man gjort alldeles rent hus uti min gård; der finnes ingenting mera att taga eller gifva. Nog kändes det bittert, när allt strök med och skulderna icke nämnvärdt minskades, ty nästan allt åtgick till utmätningskostnaderne. Jag försökte bönfalla handelsmännen att ännu vänta en tid, men de kände intet förbarmande, ehuru de icke sjelfva hade någon nytta deraf, ty den försålda egendomen betäckte icke ens utmätningsarvodena. Hvarifrån skulle heller nu för tiden sådana penningemän komma, som skulle betala något för ens egendom“, berättade gubben. Under tiden hade min hustru stält fram mat och kom nu för att underrätta mig derom. Jag uppmanade gubben att gå att äta, men då han hörde det, begynte han darra ännu mera. „Hvad ännu ... Icke har jag derföre ... Icke kan man nu förtiden gifva mat åt alla. Jag släpade mig hit till byn för att få något, men här tyckes icke stå något att fås — om jag blott sluppe härifrån hem. — I ären alltför goda. Icke kan jag ändå af er ...“ urskuldade sig gubben tankspridd. Jag fattade honom vid handen och ledde honom till matbordet. Då han åt, darrade han så häftigt, att han höll på att ej få maten i sin mun. Då jag såg att han skämdes öfver sin påkomna darrning, aflägsnade jag mig för att låta honom äta i fred. Då jag återvände, satt han redan på bänken. „Mycken tack för maten! Jag vågade icke äta mycket ...; jag känner mig så utmattad“, sade han. Jag förde honom till sängen och snart föll han i djup sömn. Efter att hafva sofvit uti par timmar, vaknade han hastigt, som skulle han blifvit skrämd af något, och begynte brådskande krypa ur sängen. „Om jag blott skulle orka hem“, sade han efter att hafva rest sig. Jag förvånade mig mycket öfver att gubben icke alls mera skakade, men för öfrigt föreföll han att vara mycket svag och medtagen. Som vägen var lång för gubbens svaga krafter och som det var sent på aftonen och vägarne till på köpet voro igenyrda, vågade jag icke släppa gubben ensam på skogsvägen. Jag tillsade derföre drängpojken att förespänna hästen samt föra honom hem. Vi täckte väl in gubben i släden och så begaf han sig tackande och välsignande åstad. Jag såg tvenne tårar pressas ur hans ögon och rulla utför hans kanske af elände djupt fårade ansigte. Så for han. <center> — — — — </center> Den omständigheten förvånade mig storligen, hvarföre gubben skakade så förfärligt då han kom och så länge han var hos oss, men icke sedan mera vid afskedet. Jag försökte utgrunda orsaken dertill, men kunde under hela natten icke finna någon antaglig förklaring dertill. Jag försökte tänka, om möjligen den knappa måltiden skulle hafva medfört denna förvandling, men icke ens detta antagande löste på ett tillfredsställande sätt denna fråga. Men följande morgon blef saken klar. Alldeles i närheten bodde en landthandlande. Han hade skrapat ihop spanmål, så mycket hans små tillgångar medgåfvo. Denna sålde den gnidaren sedan skålpund- och lispundtals, utpressande trettio penni för skålpundet. Till honom hade gubben gått för att få på kredit helst så mycket mjöl, som skulle åtgå till afredning af någon välling. „Ja så, på kredit! Du är från gammalt skyldig tio mark och ännu ytterligare på skuld! Med hvad tror du dig kunna betala ens din gamla skuld? Icke en smula mera dertill“, utfor denne mensklighetens välgörare. „Om Gud ännu skulle hjelpa, så nog skulle jag väl ...“ „Gud skulle hjelpa“, upprepade handelsmannen. „Nog ser man huru Han hjelper — hm! Fem missväxtår redan å rad och allt värre blir det. Nu måste menniskan hjelpa sig sjelf, det duger ej att förlita sig på något annat“, dundrade köpmannen. „Men jag uppgifves, om jag ej får en smula till gruta“, sade gubben förkrossad. „Det är icke min sak“, svarade handelsmannen högfärdigt, vände ryggen åt gubben och gick sin väg. Tillintetgjord satte gubben sig på stugubänken. Nedstämd begrundade han der sin hopplösa ställning. Förfärligt gnagade hungern hans inelfvor. Han erfor en gnagande, sugande känsla, en känsla af tomhet; det föreföll honom som hölle han på att upplösas till ett töcken. Det sved i hans hjerta, då han fann att en säker och icke långt aflägsen hungersdöd förestod honom och likväl ... Hans tankar irrade brådskande hit och dit, sökande och famlande efter något hjelpmedel, efter något, hvarmed han finge sin plågsamma hunger stillad, men han fann ingen utväg. Han satt der ensam på bänken i bagarstugan försjunken i sina dystra betraktelser, ty någon annan var vid tillfället icke i stugan. Handelsmannen hade rent bröd — huru eljes, ty han var ju handlande och på sätt och vis äfven spanmålshandlande. Man hade nyss bakat i gården och bröden stodo uppradade på kant längs väggen. Uti hans förfärliga hunger rann det gubben i hågen, att det ej fans någon annan räddning än att nappa derifrån ett bröd, sticka det i barmen och skynda bort. Tänkt och handladt. Han hade ej tid till långa öfverläggningar; han ryckte till sig ett bröd, dolde det vid barmen under sin utslitna rock och begynte släpa sig ut. Handelsmannen hade till handtlangare en man, som gått ifrån gård och grund. Han var en riktigt äkta skälm och handelsmannens allt i allo. Det var han, som höll uppsigt öfver allt, han tog emot de hemtade varorna och gaf ut, hvad som skulle gifvas, vägde och förde sedan blott en lapp åt handelsmannen. Enligt denna lapp endera betalte köpmannen de inköpta varorna eller uppbar betalning för de afyttrade. Denne handelsmannens handtlangare varseblef gubben stulta på gården, stödd mot sin staf. Genast föll det honom in att gubben möjligtvis kunde hafva nappat något åt sig vid bortgåendet. Med några skutt var han vid hans sida. Han märkte att gubbens barm var något för mycket utstående. Utan vidare öfverläggning ryckte han honom utan förskoning temmeligen hårdhändt omkull på rygg på gården. Då gubbens söndriga rockslarfva saknade knappar, trillade brödet från hans barm på gården. „Aha, gamle junkare! Jaså, att du färdas i sådana ärenden. Fortfarande inbillar du dig vara gårdshusbonde. Fort upp nu derifrån och så begifva vi oss till handelsmannen för att fråga, hvad han tycker om ett sådant fremmande som du“, hväste handtlangaren. Den stackars gubben kraflade sig styft och långsamt på benen igen. Öfverväldigad af blygsel och af häftig sinnesrörelse darrade han som ett vassrör för strömmen. Handtlangaren tog brödet i ena handen och med den andra grep han tag i gubbens bröstbetäckning och begynte släpa den darrande och styfve gubben efter sig till handelsmannens kammare. „För mig icke dit, skona mig“, bönföll den gamle. „Jaså, ännu skona ... tänk icke derpå ... jaså, skona en tjuf“, snäste handtlangaren och förde gubben med mycket buller till handelsmannens rum. „Sådana här fremmande och kunder färdas hos oss! Den här gubbstuten har i stugan smusslat ett bröd i sin barm och begynte traska i väg med det. Men då råkade jag märka honom, nappade bort brödet och hemtade såväl brödet som dess tjuf hit, att ni sjelf får göra med honom hvad ni behagar, hi, hi, hi, hi“, förklarade handtlangaren förtjust. „Se på f-n ... gjorde han så? Sådana äro de ... men hvad göra vi nu åt denne tjuf?“ sade köpmannen. Derpå gick han fram till gubben, knöt sina näfvar inför hans näsa och röt: „Hvarföre stal du af mig brödet?“ Af förskräckelse förmådde gubben icke framstamma ett ord, stirrade blott darrande ned mot golfvet. „Något bättre förtjenar den lymmeln icke än att vi gifva åt honom duktigt på ryggen, så förlorar han väl lusten att framdeles stjäla“, föreslog det trogna handelsbiträdet. „Det är just det bästa åt sådana kanaljer ... nå, alltid finner du på råd, men hvar skola vi mjuka upp hans rygg“, invände handelsmannen gladt. „Det är ej dess svårare ... vi föra honom till stallet, der fins en hyfvelbänk“, föreslog handtlangaren. „Nå dit ... der är ju ett passande ställe“, medgaf genast handlanden. Nu begåfvo de sig till afstraffningsplatsen släpande den stackars gubben emellan sig. Denne var af hunger och förskräckelse så kraftlös, att han ej förmådde sjelf hjelpa till med fötterne, utan de hasade efter såsom vingar, då han under buller fördes till stallet. Der slängde de honom att ligga på munnen på hyfvelbänken. Handelsmannen höll gubben fast från nacken och handtlangaren rappade honom med ett bastant piskskaft på ryggen. Gubben var så utmattad, att han icke förmådde vrida sig eller ens gifva ett ljud ifrån sig. „Se på f-n, han är ännu hårdnackad; slå, slå bättre, att han blir spak“, uppmanade handlanden. Handtlangaren bjöd till att göra sin hand tyngre, men icke sen heller gaf gubben något ljud ifrån sig; han skulle icke hafva fått upp sin mun, om de än skulle hafva piskat honom ihjel. Då de slutligen hade pryglat gubbstackaren tillräckligt, sade handelsmannen slutligen: „Upphör redan för f-n i våld; det aset kan lätt dö i våra händer, om vi fortsätta“. Derefter upphörde de och gingo flinande sin väg. Der blef gubben sedan liggande på hyfvelbänken, utan att dessa rättvisans tjensteandar dess vidare sågo till, om han blef vid lif eller icke. Då gubben en god tid hade varit der i kölden, repade han sig så mycket, att han orkade krafla sig upp och begifva sig i rörelse. Ifrån denna pinobänk kom han raka vägen till oss, och denna tilldragelse gjorde att han darrade så häftigt. I många veckor derefter var gubben bunden vid sängen till följe af det afkylande bad, han erhållit af dessa den sedliga idéns målsmän. <center> — — — — </center> Ehuru det visserligen ej hör hit, kan jag dock ej underlåta att omtala, det gubben ännu lefver välbergad och vördad, såsom familjens gammel-far, i skötet af sin familj, åtnjutande sina medborgares aktning, men mycket gammal är han redan. Den i berättelsen omnämnde handlanden har för länge sedan gjort cession och stryker nu som lösdrifvare höljd i usla trasor land och rike omkring samt lutar sin skuldra, hvarest han finner litet också skydd. Hans forne handtlangare har redan i många år gått på rote, men är ännu ganska högfärdig. <center> — — — — </center> =V. Rouhu.= Ja Rouhu.<ref>Detta ord torde lämpligast återgifvas med benämningen „grofhuggare“. Rätteligen: den, som krossar eller sönderbråkar något.</ref> Detta namn var icke personens i fråga egentliga slägtnamn, utan var gifvet af byboerne. Uti byn benämndes han likväl aldrig annat än Samuel Rouhu, då man talade om honom. Detta af byboerne uppfunna namn var likväl icke gifvet i någon elak afsigt eller för att förklena hans anseende; man hade blott afsett ett sådant namn, som på ett slående sätt skulle beteckna mannens natur och verksamhet. Ofta händer att dylika af byboer uppfunna tillnamn äro mycket väl träffade, och så var äfven nu fallet. Han var gift man och bodde med sin familj i sitt eget, lilla torp. Han var groft bygd och en duktig arbetare, ty han arbetade för fem. Så hade han uppodlat hvarje handsbredd jord på sitt lilla torp, att det ej fans ens så mycket obrukad mark, att man kunnat derpå upplägga reservstörarne till gärdet. Det var naturligt, att icke arbetet på torpet alla tider förslog för en sådan arbetsmenniska. Men han kunde icke komma tillrätta utan arbete. Han sökte det annorstädes och erhöll också. Han gjorde icke gerna dagsverken, men desto begärligare arbetade han på summa. Han såg icke derpå, om betinget enligt andras åsigt var förmånligt eller icke. Då han erhöll ett beting, tog han ofördröjdt uti med det. Ofta drefvo de andra med honom, då han enligt deras tanke för så billigt åtog sig att fullgöra svåra beting, men derom brydde sig Rouhu icke det minsta. Men då betinget var fullgjordt, hade Rouhu oftast kommit sig till två, stundom till tre karlars arbetsförtjenst. Nog skakade vildmarken, då han der röjdade åker på summa. Hade han till arbetsfält en stenig backe, hvarest han skulle utbryta åker, flögo med god fart äfven sådana stenar i högar, med hvilka tvenne vanliga karlar fingo bråka en god stund. Han var en ojemförlig timmerman och i vedhuggning saknade han sin like. För denna hans arbetsduglighet hade man i byn begynt benämna honom Rouhu, emedan han på arbetsplatsen bråkade och rasade som en björn, den der rest sig ur kärrmarken. Så i alla stora, grofva och tunga arbeten, men någon handtverkare var han icke. Hans fjäskiga natur och starka krafter lämpade sig icke för fint arbete. Om han också företog sig dylikt, tog han genast hårdhändt uti och då han icke gaf sig tid att fundera och beräkna, huru mycket något svagt ställe tålde vid, gick det vanligtvis sönder uti händerne på honom, förrän den tillämnade pjesen blef färdig. Under goda år lefde han i sitt lilla torp med sin stora familj såsom på en åker. Torpet var i godt skick och tillväxte i välmåga. På sitt sätt använde han äfven skiftesbruk på sin lilla lägenhet, på det att jorden icke skulle försämras genom att ständigt odla samma växtslag. Sålunda odlade han äfven rofvor, denna allas gemensamma växt, och då byns pojkslynglar begynte göra påhelsningar i hans rofland, uppspände han några räfsaxar på de ställen, der de färdades fram, men då en gång en pojksnyffel fick räfsaxen i benet och begynte förskräckligt larma, hade de andra mycket arbete och bråk, förrän de fingo honom ur klämman. Efter denna händelse vågade gossarne ej mera besöka Rouhus rofland. På detta sätt erhöll Rouhu med sin familj sin bergning ifrån torpet till många tider, och hvad som fattades uti torpets afkastning förtjenade han genom att arbeta på summa. Rouhu var ännu till på köpet en skicklig jägare. Visserligen var han icke någon björn- och vargdräpare, ty dessa uppehöllo sig icke i den trakten. Likväl fingo några lodjur, filfrasar, och räfvar göra närmare bekantskap med hans skjutvapen. Men i så mycket farligare belägenhet voro harar, tjädrar och orrar. Då kälen kom i marken och han ej längre kunde arbeta på jordbruket, begaf han sig i skogen och ifrån detta kunde ingen hindra honom. Han uppsökte icke eller gaf sig icke tid att uppsöka hararne från deras lägerställen, utan frambröt bullersamt genom de tätaste enris-, tall- och gransnåren vid brynet af öppna platser; dess bättre enligt hans tanke ju större buller han genom sitt bråkande kunde åstadkomma. Då sedan en stackars hare förskräckt hoppade upp, träffades den genast af en kula från Rouhus säkra bössa. Få jössar lyckades rädda sitt skinn undan den obeveklige Rouhu och hans säkra lod. Ofta samlade han under dagen så många harar, att han ej kunde bära dem hem, utan var tvungen att taga häst för att forsla dem. Då han jagade foglar använde han dervid ett just icke mycket mera inveckladt fångstsätt. Då han om morgonen påträffade en orrkulle, gjorde han ej ens ett försök att smygande närma sig den, han traskade bara helt uppenbart mot flocken. Och då foglarne flaxande flögo upp, bekymrade detta honom ej det minsta. Han styrde blott kosan åt det håll, dit foglarne flögo och snart upphann han dem åter. Inemot middagen voro foglarne redan så vana vid Rouhu, att de just icke mycket bekymrade sig om honom, uthungriga som de voro, ty Rouhu hade icke gifvit dem matro. Då han sedan slapp inom skotthåll, nedföll vanligtvis en och annan orre till roten af trädet. På eftermiddagen blefvo foglarne så tama, att de icke ens brydde sig om att taga till flykten, ehuru vid hvarje bössknall alltid någon af dem damp ned; då började det riktigt hagla ned af dem och vid skymningens inbrott var Rouhus stora veckorensel så fullspäckad med foglar, som den någonsin kunde inrymma. Ganska ofta hade han på hemfärden en duktig börda att släpa på. Sällan slagtade han något för vintern, ty han litade på sin säkra hand och på sin förträffliga lodbössa. Och då det blott i skogen fans tillgång på vildt, så led Rouhus familj ingalunda brist på kött, ty deraf palvades stora partier för vinterns behof. <center> — — — — </center> Sådant var Rouhus lif och sådan hans utkomst under vanliga tider. Så kom det stränga missväxtåret och omstörtade Rouhus så väl som andras lefnadsförhållanden. Den skarpa frosten förstörde helt och hållet såväl den växande säden som all annan växtlighet på det lilla torpet. Torpets årsafkastning erbjöd ingen hjelp och för den hårda fattigdomens skull kunde intet arbete erhållas. Den talrika familjen råkade i svår nöd. Rouhu försökte taga sin tillflykt till sin säkra bössa och begaf sig till skogen för att söka något till föda åt sin uthungrade familj. Hela dagen spanade han efter villebråd, men fåfängt. Denna brist på vildt tillskref han blott ett oblidt ödes nyck. Många dagar å rad sträfvade han omkring i skogen, sökande på alla håll efter byte, men alltid lika fåfängt. Då först insåg han, att den agande handen hade beröfvat äfven skogen dess villebråd. Den starke mannens sinne nedstämdes af denna upptäckt. Han såg intet hjelpemedel, huru han än bjöd till att fundera och öfverlägga. Ett och annat dugligt föremål skulle nog funnits att försälja, men ingen hade något att köpa med. Rouhu hade trenne kor. Tvenne af dem voro mjölkande, den tredje stod sin. Nog kändes det bittert såväl för Rouhu som för hans hustru, men de hade ingen annan utväg än att nedslagta den tredje i sin varande kon. Af dess kött kokade man sparsamt soppa, hvilken afreddes med halmmjöl. På detta sätt släpade man sig bekymmersamt framåt en tid. Länge förslog det likväl icke för ett åtta personers hushåll, ty de hade sex barn. Snart fick den andra kon vandra samma väg. På orten infann sig den förfärliga hungersfebern, hvilken liksom stjälande smög sig omkring, uppsökande af hungern försvagade och aftynande menniskor. Utan förskoning nedlade den nära nog alla på sjukbädden, från hvilken få sluppo med lifvet. Äfven till Rouhus koja fann denne obeveklige gäst vägen. Hustrun och barnen intogo å rad sängen. Endast Rouhu sjelf blef vid helsa; det tycktes som skulle ödet skonat honom till den beklagansvärda familjens vårdare. Snart fick han följa det första och det andra af sina barn till deras sista hvilorum och detta tunga göromål måste han fortsätta till dess, att icke ett enda af barnen mera var vid lif. Slutligen dog äfven hustrun. Nu bröts den starke mannen. Under det långa sjuklighetstillståndet hade han ej sluppit att röra sig någonstädes eller uträtta något. Af denna orsak hade han varit tvungen att nedslagta också den sista kon och nu var äfven den uppäten. Han hade icke en matbit och han var nästan såsom ensam i verlden; så kändes det åtminstone. Hans kära familj, för hvilken han så gerna arbetade och bråkade, var nu borta och han var ensam qvar, tärd af hunger och af sorg i sin ödsliga koja. Arbete erhöll han ej ens för maten, ty menniskorna hade intet ätbart att gifva. De obetydliga nödhjelpsförråder, som anländt till kommunen, hade för länge sedan tagit slut, så att han icke ens kunde taga sin tillflykt till dem. Till fattighuset, detta menniskors plågoställe, ville han ej gå och såsom fullvuxen man kunde han ej nedlåta sig att tigga. En dag satt Rouhu utmattad invid vägen på den af snöplogen uppkastade snökanten. „Om någon funnes, som ville köpa denna bössa, att jag finge så mycket medel, att jag kunde komma fram till K., der lär det finnas halmmjöl och litet gruta till salu“, upprepade Rouhu för de förbigående. Men han talade för döfva öron, ty ingen hade bröd eller penningar att köpa något. Väl kändes det bittert för Rouhu att skiljas från sin förträffliga kamrat, bössan, ty de hade liksom vuxit tillsammans. Rouhu kände i sin hand noggrant dess tyngd och gällde det att hastigt föra den till kinden, fann hans venstra hand genast rätta greppet på bössan. Tungt skulle det hafva varit för honom att afstå från denna, men han hade ju ingen annan utväg. Han behöfde likväl icke lemna ifrån sig sitt bepröfvade vapen, ty köpare fans det icke till något pris. Huru det sedan hände, slapp Rouhu slutligen till K—, till denna handelsplats, der han visste att det fans litet säd, för att få något att släcka sin utmattande och gnagande hunger med. Innevånarene i K— voro ett praktiskt folk, som redan sedan långa tider tillbaka voro vana vid affärer. De försökte att handla äfven med eget lands produkter; så hade de äfven till salu halmmjöl. „Låt mig i Guds namn äta af detta“, sade Rouhu och stack i detsamma sin näfve i gummans halmmjöls förråd, knipande deraf näfven full. Girigt proppade han det i munnen och drog sig med sitt byte tillbaka till sidan af en vägg. Stödjande sig emot väggen bjöd han till att nedsvälja mjölet; han begynte frusta af alla krafter. Hela hans kropp skakade. Hans lemmar slappades och han öfverfölls af kramp. Länge dröjde det icke, förrän han nedsjönk så lång han var vid sidan af väggen. Då man skyndade honom till hjelp, fann man att lifvet redan flytt. <center> — — — — </center> =VI. Palt-Mickel.= Han hörde till dessa bröstmagrade män, på hvilkas kropp ej finnes något smärtare ställe, utan hvilka ända upp till halsen äro jemntjocka. Sådana personer äta vanligtvis för två, men arbeta för fem. Också vår Mickel var en man, som visste hvartill salt och mjöl duga. Han hade icke ens en tufvas bredd egen, brukad jord. Han innehade visserligen torpjord, der han hade hafsat ihop ett eländigt ruckel till koja. Brukbar mark skulle nog hafva funnits inom detta område, men Mickel brydde sig icke om att göra eget arbete. Då han någongång kom hem, vräkte han sig lättjefullt der, utan att taga ihop med något hemarbete. Utan knot fullgjorde han likväl sina dagsverken för torpet. Men annat var det, då han slapp i fremmande arbete. Då var han på sin rätta plats. Gräftarbete gjorde han allra helst. Var sedan lönen för gräftandet mindre eller större, derom bekymrade han sig icke; hufvudsaken var blott den, att han fick gräfta. I de tätt befolkade byarne hade ifvern för kärrödling förflyttat gräftländerna långt bort ifrån byn. Der hade man varit tvungen att uppföra någon bastu eller något pörte, hvarest man bodde under arbetstiden. Uti dylika pörten bodde äfven vår Mickel nära nog under alla tider af året. Då marken var mjuk, gräftade och dikade han; om vintern rensade han ängar. Dit bar han sin brödrensel med fisk och smörasken; men derom höll han synnerlig vård att icke grötmjölspåsen blef borta och att den var ända till mynningen fullpackad. Der kokade han sin gröt och det ofta i så stora portioner, att en obekant skulle hafva trott att det räckt till åt flere personer. Men sedan Mickel först hade slukat nog strömming till underlag och häft uti sig tillräckligt gröt samt, sedan han hvilat sig, ännu förtärt deraf litet som tilltugg, så var grötgrytan tom. Då han sedan efter detta eftermål vandrade till arbetsplatsen, hade han i ena grabben en half brödkaka och i den andra så mycket strömming som rymdes i hans breda näfve. På dessa tuggade han sedan under vandringen till sitt arbete, bitande bröd ur ena handen och inskjutande till kamrat en strömming från den andra. Han hade för vana att icke äta strömmingens stjert. Han bet af fisken alldeles vid stjerten och slängde denna vid sidan af gångstigen. Längre fram på hösten glänste högra sidan af Mickels väg af idel strömmingsstjertar. Men då han sluppit till sitt gräftställe i den dystra vildmarkens utkant, då var den väldiga skogen icke säker om sin rätt. Då han med tillhjelp af rotbilan omgjordade sig med de väldiga trädens rötter, dröjde det icke länge förrän träd, som stått i årtionden, brakande föllo i hela sin längd till marken, kullvräkta af Mickel. En stor mängd jord drogo de med sina rötter upp i fallet och Mickel högg genast med sin bila bort den öfverflödiga mullen. Derpå vältrade han trädet midt på tegen och mellanställena uppbröt han med sin förfärliga gräfta i skifvor af en fönsterrutas storlek. Han saknade icke någons sällskap, om somrarna var han ensam på sitt arbetsfält och gick derifrån vanligtvis blott för att hemta sin vägkost. Pipa rökte han icke alls, men desto ifrigare älskade han tuggbussen och en alltför liten sådan förslog icke åt honom. Af den af ett grimskafts groflek tjocka Gamla Karleby rulltobaken rullade han halftannat qvarter till ett nystan och detta inlindade han uti par tre ryssblad. Men icke ens denna väldiga tuggbuss kunde åstadkomma någon olägenhet i hans svulstiga och breda ansigte, ty oförändradt förblef hans utseende, fastän han stoppade denna tuggbuss i munnen till venster; det tycktes som skulle tuggbussen dykt ned i någon bergskråfva. Den räckte äfven sedan för honom ett helt dygn att vrida och vända från ena sidan till den andra. Då han till måltiderne vred den bort ifrån kinden och lade den på hörnet af bastumuren, hade den tycke af en stekt paltkorf af en karls knytnäfves storlek. Der ångade den sedan under tiden Mickel åt. Derefter dök den åter ned i sin håla. Så kom det gräsliga nödåret och för vår Mickel var det lika hårdt, kanske ännu hårdare än för andra. Grötmjölspåsen blef icke mera påfyld och den förskräckligt stora brödrenseln förblef tom. Ingen hördes af, som skulle hafva nödgat honom till vildmarkens utkanter för att af urskogen eröfra mark för jordbruket. Under denna fasansfulla tid råkade Mickel i svårare klämma. Hans bredbröstade mage förblef tom och icke ens med bästa vilja kunde Mickel tillfredsställa dess fordringar. Han hade ingen annan råd än att begifva sig på tiggarstråt, för att försöka om han icke på detta sätt skulle erhålla någon bukfyllnad. Men icke sen heller erhöll den duktige arbetaren och ätaren till magfyllnad annat än halm och bark. Men Mickels fordrande mage erfor icke häraf den önskade tillfredsställelsen; fortfarande påminte den blott Mickel derom, att sakerna icke stodo rätt. Endast uti några få gårdar, der det fans gammal säd i besparing, fick han vanligtvis denne stränge fordringsegares anspråk tillfredsställda. En afton kom Mickel till oss. Han var så blek och mager, att jag blef helt förskräckt vid hans åsyn. Som han var en gammal bekant, gick jag att helsa på honom. „Gode Gud, det är ju redan förbi med er“, sade jag i det jag helsade på honom. „Ja, säg inte annat. Hvem skulle här kunna förblifva vid sitt gamla, då man ej oftare än på sin höjd en gång i månaden får tillräckligt närande föda“, svarade han nästan gladt. „Är ni nu någonstädes och gräftar?“ frågade jag honom liksom af gammal vana. „Hvasa . . . Om det blott funnes gräftarbete, så nog funnes det äfven mat, men i dessa fasliga tider tryter hvartdera och derför stryker här också nöden omkring“, sade Mickel. „Ert ansigte förefaller att vara svullet“, erinrade jag honom. „Så är det och hela min kropp är ju också uppsvullen“, medgaf Mickel. Jag kände mig sorgset stämd, ty jag tyckte mig märka att denna svullnad härröt af hunger, hvilket vanligtvis är hungersdödens förebud. „När har ni ätit till sist?“ frågade jag honom nästan utan att sjelf märka det. „Der i Jyly fick jag i senaste veckan äta riktigt bastant. Der fans gammalt, rent bröd i öfverflöd, strömmingstråget bredvid och ett väldigt surmjölksstop. Då jag der fick äta mig riktigt mätt, kunde jag på andra veckan uthärda halm- och barkbröd. Det var först en riktig gård, ty der fick man äta sig mätt“, förklarade han. „Har ni icke derefter fått äta er mätt?“ sporde jag af honom. „Jo, jo . . . huru då, icke slipper man långt med ett godt mål heller; jag fick äfven i sista veckan äta magen mätt på Kivistö“, sade han leende, då han erinrade sig dessa de bästa stunder i hans nuvarande lif. „Jag skall gå att säga åt min hustru, att hon sätter fram mat åt er“, sade jag, inseende att det åter var på tiden för honom att äta sig mätt. „Nej, nej . . . gör icke det, jag behöfver inte nu“, sade han. „Nå hvarföre icke det, ingalunda har ni det så synnerligen fett“, sade jag nästan med förvåning. „Jag kom just raka vägen hit ifrån prestgården och der fick jag äfven igen äta tillräckligt. Icke behöfver jag nu. Men om ni vill gifva i morgon eller öfvermorgon, så är det en annan sak. Man får icke i en sådan här tid slösa med de få ställen, der det vankas mat, om man önskar uppehålla lifsgnistan. Den andra gårdens bastu är varm och dit går jag att lägga mig. I morgon kan jag kanske komma hit för att få något till mats. Tack nu blott för ert anbud . . . nog behöfves det framdeles“, sade gubben. Jag hade ingenting att invända och gubben gick. Då vi stego upp påföljande morgon, fingo vi underrättelse om att Mickel under natten dött i sittande ställning på grannens bastubänk. <center> — — — — </center> =VII. Söndagsfrukost i en gård.= Den der ofta nämnda dödsengeln snokade flitigt efter sina offer, hvar det funnes af hunger försmäktande personer, hvilka han med ringa möda kunde beledsaga till dödens boningar. Om hungern var svår, så var sjukdomen mycket svårare. Magen förmådde icke smälta halm och bark, och kroppen erhöll icke heller någon näring deraf. Ett sådant onaturligt näringsämne stockade sig blott i inelfvorna och sökte sig icke utgång den vanliga vägen. En naturlig följd häraf var, att de som insjuknade i hungersfebern ledo gräsliga plågor. Vi hade en lavemangsspruta. Med dess tillhjelp försökte jag rädda så många menniskor som jag medhann. Ifrån gård till gård, ifrån by till by fick jag löpa med min spruta. Så kom man äfven 1868 om våren för att söka mig till en aflägsen gård inne i landet, hvarest husbonden höll på att dö i feber. Våren var redan så långt framskriden, att vattnen voro isfria; derföre kom det icke ens i fråga att färdas till häst. Sent en lördagsafton begåfvo vi oss af på den besvärliga skogsvägen. Efter många mödor och ansträngningar kommo vi slutligen alldeles genomvåta fram, ty vi hade varit tvungna att vada öfver alla möjliga uppsvälda bäckar. Då jag hade gjort hvad jag skulle och befriat husbonden ifrån hans gräsliga plågor, begaf jag mig på återväg. Jag var så uttröttad och utmattad, att jag gick in uti en gård för att hvila mina fötter. Det var redan morgon, ty dagen begynte någorlunda ljusna. En söndagsmorgon var det. Gårdsfolket var redan uppe och en glad brasa brann i spiseln. Den gamle husbonden och värdinnan sutto invid brasan, liksom för att värma sina stela och styfva lemmar. Deras fullvuxna barn, trenne söner och tvenne döttrar, rörde sig litet längre ifrån; det tycktes som skulle de af helig vördnad för sina föräldrar hållit sig så der på afstånd. Brasan hade redan nästan brunnit ned. Plötsligt stjelpte den gamla värdinnan bränderna på härden, i det samma ryckte hon till sig den på kroken hängande grytan. Jag blickade uti den och märkte, att den var alldeles tom; det tycktes som skulle värdinnan begynna tillreda frukost och jag gaf akt på, huru hon härvidlag skulle gå tillväga. Hon stälde grytan på glöden och slant sjelf ut. Då hon återvände, hade hon i stäfvan något ihoprafsadt skräp, hvilket hon hälde i grytan samt begynte omröra och bryna det. Nyfiken som jag var, ville jag få klart för mig, hvad som sattes i grytan. Jag fann då att det var frön af ängssyran, hvilken ofta förekommer i riklig mängd på nyodlade kärrmarker, då de första gången lemnas till gräslinda. Den ålderstigna värdinnan rostade ängsyrefröna till dess de tycktes henne färdiga, hälde derpå en blåaktig mjölktår ibland och strödde några saltkorn i grytan. Derefter kokade hon det med ett högtidligt utseende, i det hon med slefven taktmessigt omrörde sin anrättning. Jag betraktade hennes gamla, afmagrade gestalt, huru hon regelbundet nickade af och an, under det hon omrörde sin välling; det föreföll som skulle hon hafva irört sin gryta med lika stor tillförsigt och värdighet som uti forna, goda tider, då hon tillredde någon fet kötträtt. Då hon tyckte sig tillräckligt hafva kokat vällingen, öste hon den upp i skålar och bar till bordet. Stilla belåtna väntade de stora barnen, såsom äfven föräldrarne, att anrättningen skulle svalna. Men då tiden var inne, uppmanade husbonden sitt folk att äta. Sjelf gick han till först fram till bordet och de andra följde honom tysta och ödmjuka. De knäppte alla ihop sina händer och välsignade maten. Snart voro de med harsyrefrön fyllda skålarne toma och då maten tog slut, knäppte de åter ihop sina händer och alla tackade i tysthet för det goda, som de fått njuta af. Då de uppstigit från matbordet, antändes åter en flammande brasa. Folket tycktes vara så belåtna, som skulle de hafva intagit den mest feta måltid, som de någonsin under sitt lif hade ätit. Den fladdrande brasan upplyste hela rummet så noga, att icke en vrå förblef i mörker. Öfverallt rådde en sådan renlighet, att ehuru ingenting var måladt, voro alla föremål så rena att de riktigt blänkte. Folket var i skjortärmarne och äfven de voro i mina ögon riktiga mönster af renlighet. Familjen samlade sig i ordning att sitta framför brasan. Jag betraktade dem hvar och en för sig. Magra och bleka voro de, men de tycktes alla med förnöjsamhet finna sig i nuvarande förhållanden och deras ansigten återspeglade hoppet om en bättre framtid. Denna bild gjorde ett djupt intryck på mig och jag begaf mig bort för att hinna till kyrkan, då det ju var söndag. Då jag kom till kyrkogården märkte jag, att hela den nämnda familjen mangrant infann sig i kyrkan, föräldrarne förut och alla deras fullvuxna barn efter; de hade alla i hvita näsdukar insvepta psalmböcker med sig. Jag följde äfven inne i kyrkan med blickarne denna förnöjda och för mig kärblefna familj. Då de satte sig i bänken, böjde de sig ned emot psalmböckerne, det tycktes som skulle de hafva nedlagt sina sorger och bekymmer inför den gode gifvaren; så tycktes det åtminstone mig. <center> — — — — </center> =VIII. En, som söker nattherberge.= Ojansuu Johans son var han, hade flera systrar och var nu i sitt tionde lefnadsår. Fadern var nog en duktig arbetare, men hvad hjelpte väl arbetsamheten under dessa hårda tider. Fastän det nog kändes bittert, måste föräldrarne sända ut på tiggeri så många af barnen, som blott voro i stånd att sätta sig i rörelse. Sålunda fick äfven gossen, Johan, begifva sig bort hemifrån för att försöka sin lycka. I samma trakt ströfvade gossen sedan fram och tillbaka, kryssande omkring emellan de bästa matställena. Uti ett af åtta gårdar bestående byalag uppehöll han sig i månadtal. Stundom sade man åt honom, att han nog redan finge begifva sig annorstädes, men om sådana vinkar brydde han sig icke det minsta. Han blott ombestyrde och uträttade ett och hvarje, bar in ved och vatten, klöf ved, aflastade förmännens lass och förrättade alla möjliga liknande sysslor, med hvilka han blott orkade gå i land. Vid mörkrets inbrott drog han sig till någon mörk vrå af rummet för att vänta, om man också ännu skulle befalla honom bort. Ofta hjelpte äfven detta knep, ty åtminstone gaf man honom något att äta. Ehuru gårdarne voro ibland de förmögnaste i socknen, så blef det likväl för dem uti sådana hårda tider betungande att underhålla öfverflödiga personer, i synnerhet som det icke alltid fans, hvad man skulle gifva ens åt den egna familjen. Ehuru gossen befann sig i så dåliga omständigheter, vurmade han likväl liksom alla små gossar vanligtvis i den åldern för att äfven besitta någon enskild egendom. Sådan egde han också redan. Han hade nemligen tillyxat åt sig ett par jemmerliga skidor och dem egnade han en synnerlig omsorg. Oupphörligt tjärade och torkade han dem, undersökte remmarne och stafvarne. I stallknuten var deras plats och der gick han allt efter litet för att granska dem; det tycktes som skulle han icke utbytt dem emot en ko engång. Till följe af den otillräckliga och dåliga födan hade gossen blifvit mycket mager, blek och kraftlös; han nästan riktigt vacklade då han rörde sig, liksom äfven alla andra, hvilka sålunda lifnärde sig, ty icke hade ju någon feta dagar. ”Nog får du nu, Johan, redan begifva dig till någon annan gård för att söka herberge öfver natten. Det fins ej på långt när ens tillräckligt mat för egna, ännu mindre kan man underhålla fremmande personer”, sade värdinnan i en gård åt tiggargossen. Denna befallning gjorde gossen riktigt ondt; det kändes som skulle han hafva hört sin egen dödsdom. Ehuru han här i byalaget ingalunda hade haft goda dagar och ehuru man icke sett med blida ögon på honom eller vänligt tilltalat honom, hade han likväl svårt att lösslita sig ifrån denna kärblefna krets. Derföre försökte han stilla och ödmjukt uthärda alla motgångar och alltid visa sig vid godt lynne. Då pojkstackarn nu hörde denna värdinnans allvarliga uppmaning till affärd, insåg han, att han ovilkorligen var tvungen att lyda. Genast begynte han ihopsamla sina klädesslarfvor samt granska sina skidor. Det var omkring en half mils väg till närmaste byalag, ty närmare funnos icke gårdar. Dit förde heller icke härifrån någonslags hästväg; nu kommo gossens otympliga skidor honom väl till pass. Ehuru värdinnan redan på förmiddagen hade kungjort denna förvisningsorder, begaf sig gossen först sent på qvällen på den oundvikliga, ovissa skogsvägen; tung kändes honom skilsmessan ifrån dessa bekanta menniskor, hvilka hade delat sina smulor med honom. Hela dagen satt han i en afskild vrå och stundom såg man tårar droppa ur hans ögon. Folket i gården kände medlidande med den sorgsne flyttningsmannen och de försökte gifva honom mat af det lilla de hade att gifva. Då sedan afskedsstunden kom, gaf gossen tårögd sin hand åt värdinnan och alla de andra, tackande och välsignande dem för allt det goda han åtnjutit. Derpå begaf han sig af. Ett bistert vinterväder var det. Det är ju naturligt att gossen hade mycket dåliga och söndriga kläder, ty detta följer af sig sjelft i betraktande af hans annars usla tillstånd. Hans klädespaltor voro så utslitna, att det var bara lapp på lapp på dem och likväl framlyste nakna kroppen här och der, ty de fasttråcklade lapparne hade benägenheten att spricka i sömmarne. Vinteraftonens klara fullmåne belyste uti trettiofem graders köld det snöiga fältet, längs hvilket gossen traskade i riktning mot följande byalag. Så klart månsken var det, att gossen vid det han skyndade framåt följdes af en dunkel skugga. I hans väg var en stor, väldig å och på andra sidan af denna lågo det andra byalagets vidsträckta åkerfält. Den stränga kölden hemsökte hårdt den uthungrade och utmattade gosstackarn. Genom de gapande hålen i hans kläder trängde sig den bistra, disiga kölden svedande och genomisande hans utmattade lemmar. Förrän han uppnådde ån, tycktes det honom redan, som skulle han icke orka fram till gården. Likväl ansträngde han sina yttersta krafter, ty lifvet är ju kärt för alla. <center> — — — — </center> Många timmar senare efter gossens affärd hände, att en karl ifrån samma byalag, som gossen nyss hade lemnat, uti något ärende färdades på skidor åt samma håll som gossen. Då denne vandrare skidade öfver åkerfälten, råkade han varsna ett i hans tycke säreget bylte på den glänsande skaran. Genast styrde han sina skidor i riktning mot det misstänkliga föremålet. Då han kom närmare, fann han att det var en nedignad liten gosse. Då han närmare undersökte fyndet, kände han genast att gossen var samme pojke, som så länge uppehållit sig i deras byalag och som på qvällen hade begifvit sig bort derifrån. Utan dröjsmål ryckte han gossen i sin famn och ilade skyndsamt med honom till närmaste gård. Då han sluppit hit, fann man att gossen hade alltigenom illa förfrusit sig. Endast hans hjerta kändes svagt slå, men eljes såg han alldeles ut som en död, ty något annat lifstecken förmärktes icke hos honom. Man bjöd till att gnida hans förfrusna och styfnade lemmar med snö och kallt vatten. Då man hade bearbetat honom ett par timmar, slog gossen upp sina ögon. Han sökte med sina blickar de omkring stående, brådskande menniskorna. Alla dessa voro glada öfver att gossen åtminstone blef räddad från döden. Gossens blick stannade vid den fremmande, som hade funnit honom och burit honom till gården. Han igenkände i honom genast en gammal bekant. Gossens läppar tycktes röra sig; det föreföll som skulle han hafva velat säga något, men något ljud ville icke komma. ”Jag orkade icke tillryggalägga denna väglängd, jag dignade på halfva vägen”, sade han slutligen skallrande med tänderne och med ett så gladt utseende som var möjligt under sådana förhållanden. Det föreföll de närvarande som hade det i gossens tycke varit en oundviklig händelse samt att han nu hade fullgjort allt, hvad han hade att uträtta i denna verlden. Detta var hans sista yttrande, ty genast derpå drog han sin sista suck och gick dit, hvarest man ej behöfver lida hvarken hunger eller köld. Bestörta stodo menniskorna en lång tid omkring honom och tårar flödade ur allas ögon. <center> — — — — </center> =IX. Ilmari Josef.= Dessa berättelser äro alla af samma innehåll, alla skildra de med hungern kämpande landsmäns elände och hungersdöden. Och likväl kan jag ej underlåta att förtälja, hvad jag med egna ögon sett och med egna öron hört. Ilmari gård var belägen på byns utmarker och senare tillkommen än de öfriga bredvid hvarandra liggande gårdarne i byn, ty hvar och en längtar ju efter en egen torfva, äfven om den är mindre god. Derföre bestod Ilmari egorna af stenbundna länder, sumpmarker, sandfält och steniga hedar. De öfriga, tidigare bebygda och bebodda gårdarne hade redan förut slagit under sig den bästa jorden och derför uppfördes Ilmari gård på sådan mark, som andra ratat. Redan ett halft århundrade hade man på Ilmari varit ifrigt sysselsatt att upprödja gården, man hade lidit brist och hoppats. Men de dyiga sumpmarkerna, de stenbundna moarne och de finkorniga sandfälten kunde allt detta oaktadt icke bringas till lydnad och ville icke ens åt de flitigaste arbetare gifva tillräcklig bergning. Äfven den bistra frosten gästade på Ilmari oftare än hos andra lyckligare. Häraf följde att fattigdom och brist voro Ilmari folkets ständiga följeslagare, äfven då de hade det som bäst. Detta ofvananförda hör egentligen icke till vår berättelse, men det är likväl nödvändigt att veta, huru egorne voro beskaffade på Ilmari stamlägenhet. <center> — — — — </center> I byn fans en stark, grofbygd, ogift man, som benämndes Ilmari Josef. Sitt tillnamn hade han erhållit af Ilmari gård, ty hans far var Ilmaris första bebyggare, men hade tillfölje af den ständiga nöden slutligen dignat och dukat under i den hårda kampen för tillvaron. Josef var icke någon läskarl. Såsom liten gosse fick han af presterskapet på läsförhören stränga tillrättavisningar och hotelser. Då han uppnått en mognare ålder, begynte han undvika dessa besvärliga läsförhör samt uteblef helt och hållet ifrån dem. Detta hade blott till följd, att man med tillhjelp af kronans män med våld släpade honom till läsställena. Då skriftskoletiden kom, lunkade Josef troget i tio års tid i skriftskolan, ty han hyste en synnerlig motvilja för kronoskjutsen till läsförhören och ett sådant tillvägagående fruktade han också nu. Slutligen släppte presterskapet honom till nattvarden, ehuru han visserligen icke hade gjort några framsteg under sin skoltid. Saktlig var han till sin natur och han bjöd till att med ögon, mun och tummar inplugga bokens innehåll i sitt hufvud, så att hela kroppen skakade och svetten dröp ifrån pannan. Sålunda utvecklade Josef sig till en duktig, bredaxlad karl. Ända ifrån sitt tionde år förtjenade han i främmande arbete sin bergning. Flitig, ordentlig och ödmjuk som han var, var han en af alla eftersökt arbetare. Han erhöll goda löner såsom dräng, men Josef hade jemte mången annan den elaka vanan, att skäggbeskattningen öfversteg årslönen. Följden häraf blef, att han aldrig hade dugliga ungkarlskläder på sig. Men det är icke godt för menniskan att vara allena. Denna sanning fick äfven Josef erfara, då han var i sitt tjugufjerde lefnadsår. Han utvalde till sin lefnadsföljeslagarinna en rask tjensteflicka, med hvilken förbundet snart blef befästadt. Men icke var det nog med det, att han nu hade en kamrat i lifvet, nu måste han äfven hafva en egen torfva och tak öfver hufvudet. Slägtkärleken till det forna, kära hemmet dref honom till Ilmaris nuvarande husbonde, för att af denne utbedja sig torpjord. Vid samma tillfälle uppgjordes äfven kontraktet och Josef erhöll en sumpig plats till jord för sitt torp. Der begynte han uppföra sin koja och förrän året hade gått till ända, inflyttade det unga paret i sitt eget hem. Deri röjdade de sedan sin karga torplägenhet och uppfostrade sina barn, hvilkas antal oupphörligt förökades. Slutligen fingo de dock sina egor i sådant skick, att de under goda år någorlunda väl slogo sig ut med sitt eget; hvad som fattades, förtjenade Josef med sitt arbete i byn, ty då han var en god arbetare, hade han alltid fullt upp med arbete. Men ehuru Josef icke var någon läskarl och således icke någon bildad man, förstod han likväl att älska sin hustru och sina barn med en familjefaders hela redliga ömhet och kärlek, och genkärlek erhöll han äfven af sin familj såsom belöning för sin godhet. All sin kraft och styrka offrade han för sin familjs utkomst. Kom så det hemska året 1867. Det var ju naturligt, att allt strök med äfven för Josef, såsom för alla andra. Den förfärliga nöden gästade äfven Josefs hem. Arbete kunde ej erhållas någonstädes, icke ens emot maten. Han var tvungen att sälja allt hvad han blott fick löst, för att erhålla helst litet att afreda halmen och barken med. Länge hjelpte icke denna utväg, ty hvad skulle man väl i en sådan tid kunna få och säden var otroligt dyr, om någon också hade litet deraf att försälja. Fattigvården försökte nog göra allt hvad den förmådde, men icke ens den kunde med tomma händer göra just någonting för att lindra den allmänna, förfärliga nöden. Något skålpund ren säd fick också Josef nu och då derifrån åt sitt följe, men hvart förslog det åt så många. Familjen magrade och aftynade i den obevekliga nödens klor så, att det icke fans på dem något annat än gulblekt, skrynkligt skinn på benen och lifsgnistan derinnanför. ”Om man blott engång skulle orka fram till sommaren, funnes det nog hopp om att kunna lefva, ty åtminstone grönskar marken om sommaren och då finnes mycket sådant, som man kunde äta med salt och som vore mycket bättre än den mustlösa halmen”, hördes Josef ofta yttra under vintern 1868. Så bjöd man till att lefva i hoppet under väntan på sommaren, såsom alltid då man väntar på bättre och fetare tider. En gång gick Josef åter till fattigvården för att söka hjelp. Ett fattighus hade på regeringens befallning blifvit uppfördt på orten, såsom äfven annorstädes. ”Nej, goda menniska, vi hafva intet att gifva, men skaffa dina barn på fattighuset, så få de der åtminstone någonslags föda. Försök sedan med din hustru slå dig ut, så godt I kunnen”, sade fattigvårdens förman. Bittert kändes detta råd, men något bättre stod ej att erhålla. Med tårar i ögonen förde fadren och modren sex af sina barn till fattighuset. Endast det yngsta, dibarnet, blef hemma i föräldrarnes vård. På fattighusets kökinrättning utdeltes vid deras ankomst som bäst välling åt inrättningens skyddslingar. Vacklande skepnader störtade till kökets dörr i en sådan trängsel, att ingen ville släppa fram till dörren. De starkare skuffade åt sidan de äldsta, yngsta och skröpligaste vällingssökarena. Härigenom uppstod ett sådant skrål och oväsen, att man icke kunde skilja den enes röst ifrån den andres och ingen kunde få välling i sin skål. Äfven Josef hade en stor masurskål i näfven och starkast som han var, knuffade han alla andra åt sidan och framsträckte sin skål åt den, som utdelte vällingen. ”Hvad nu, en sådan der duktig karl kommer och vill hafva mat härifrån, nog har man fullt upp med dem, som äro i verkligt behof deraf”, sade vällingsutdelaren. ”Icke vill jag hafva något åt mig sjelf, men jag har här sex barn, hvilkas talan jag har rättighet att föra”, invände Josef. Larmet upphörde icke förrän fattighusföreståndaren anlände jemte tvenne karlar för att upprätthålla ordningen, ty hungern gnagade enhvar. Han afgjorde äfven tvisten emellan Josef och den, som utportionerade vällingen, samt gaf befallning att Josefs skål skulle fyllas. Denna bar Josef nu åt sina barn samt uppmanade dem att äta. Barnen omringade skålen och begynte snålt slefva i sig vällingen jemte lafbrödet. ”Äten I också, far och mor”, sade barnen nästan med en röst, då de hade fört några skedar välling till munnen. ”Bryn er icke om oss, kära barn, äten I nu bara, mina stackars barn”, sade Josef och tårarne stego honom i de bistra ögonen. Snart hade barnen sörplat i sig vällingen. Det var för dem en riktig högtidsmåltid, ty vällingen var kokad på ren säd och hade dertill en smula köttsmak. Föreståndaren bestyrde så, att äfven Josef och hans hustru fingo välling. Derefter bad Josef att föreståndaren särskildt skulle antaga sig hans barn, emedan de sjelfva voro alltför kraftlösa och svaga att i denna trängsel kunna bevaka sin rätt. Föreståndaren lofvade göra sitt bästa. — — — Par veckor hafva förflutit och i hungerns och bristens spår fann hungersfebern vägen äfven till fattighuset. Nästan å rad insjuknade fattighjonen i denna svåra sjukdom och den obeveklige liemannen skördade ett rundligt byte ibland dem. Tidt och ofta gick Josef till detta af olyckan hemsökta näste för att se till sina barn. Då han märkte, att den förfärliga sjukdomen angripit de vacklande menniskovålnaderna der, oftast med dödlig utgång, begynte han fordra sina barn bort från fattighuset. Härtill biföll man äfven, ty fattighusets vårdare hade annars också händerna fulla, tillfölje af den häftiga sjukdomen och den förfärligt stora dödligheten, som rasade der. Icke ett enda af Josefs barn hade ännu insjuknat och derföre hoppades han kunna rädda dem undan den hotande döden genom att föra dem bort derifrån. En vecka hade förflutit sedan barnen kommo hem. Då begynte det äldsta af dem klaga öfver värk i hufvudet och i nacken; efter par dygns förlopp nödgades det intaga sängen, ett rof för den svåra febern, och yrade oafbrutet. Josef hade icke genom att taga sina barn bort ifrån fattighuset förmått rädda sin hungriga familj ifrån sjukdomens klor; fröet till febern hade redan smittat dem. Då sjukdomen sålunda engång vann insteg i familjen, insjuknade efter hvarandra alla barnen och modren, men icke Josef sjelf. Nog kan man fatta hvilket arbete Josef nu hade att nätter och dagar vårda sju sjuka, i synnerhet då han icke hade något att gifva åt dem. Äfven han sjelf saknade mat. Ifrån stamgården, Ilmari, hemtade man visserligen stundom en mjölktår och barkbröd. Mjölken kokade Josef med vatten och salt och droppade sedan denna saltiga, blåskiftande dryck i de sjukas munnar, att de icke helt och hållet skulle duka under; sjelf doppade han barkbrödet i salt och drack vatten på. Efter förloppet af tvenne veckor dog det yngsta barnet och Josef tvättade och förde det ut i bodan på ett bräde; par dagar derefter dog modren. Nu bröts den starke mannens sinne. Han försökte tänka hit och dit, men någon utväg till räddning fann han icke; han måste förblifva i den hemska dödens närhet för att vårda de af barnen, som ännu voro vid lif. Då tredje veckan gått till ända, återstod bland de lefvandes antal af hela familjen endast Josef sjelf; alla de öfriga lågo i bredd på den toma bodans golf. Josef hade af sorg, hunger och de myckna ansträngningarna blifvit så svag, att han icke förmådde bringa sina kära egna i jordens sköte, utan fattigvårdsbestyrelsen måste bevisa dem den sista tjensten. En dag körde sålunda tvenne hästar in på gården och på hvardera släden voro fyra likkistor; dessa voro förfärdigade af fattighusets arbetsföra skyddslingar. Insvepta i några slarfvor lades liken i kistorna och så bar det af i riktning mot kyrkan. Josef orkade icke ens så mycket stiga upp ifrån bädden, att han skulle hafva gått att åse sin kära familjs affärd. Han visste likväl hvad som var i görningen och derföre gret han stilla för sig sjelf i sängen. Ett sådant slut erhöllo nu Josefs goda förhoppningar; man härdade icke ut till sommaren och sjukdomen hade han icke kunnat hindra ifrån att göra sitt inträde i familjen. Ehuru Josef sjelf icke insjuknade i hungersfebern, förblef han likväl, tärd af hunger och sorg, sängliggande. Han orkade icke röra sig någonstädes eller uträtta något. Så mycket kunde han dock krypande släpa sig fram, att han fick sin koja uppvärmd. Ingen vårdade sig om honom, ty de som bodde i närheten hade icke sjelfva något att äta. Endast ifrån Ilmari gård hemtade man nu och då en mjölktår och barkbröd. Josef var nu så kraftlös, att han icke ens förmådde koka mjölken, utan han försökte att deraf erhålla sin näring sålunda, att han spädde ut mjölktåren med en mängdubbel tillsats vatten och lade duktigt salt ibland. Derpå bet han af barkbrödet och drack detta saltvatten på. Om han helst skulle hafva haft tillräcklig tillgång på sådan föda, men det hade han icke, ty i Ilmari gård fans icke mycket att gifva bort. Häraf följde att Josef på långa tider icke erhöll någonslags föda alls. Hungern gnagade och tärde oafbrutet uppå hans försvagade krafter. Tvenne qvinnor ifrån närmaste torp besökte honom stundom och gjorde honom några tjenster hvad rummets renhållning beträffade, men icke heller de hade råd att hjelpa honom med mat. Likväl voro gummorna ännu i så lyckliga omständigheter, att de förmådde litet röra sig och uträtta något. ”Är ni icke fasligt hungrig?” frågade en dag den ena af gummorna af Josef. ”Icke är det så utan heller, men ingalunda blir det bättre af tårar. Nog skulle jag orka äta, om det blott funnes något att äta”, sade Josef. ”Kännes det icke mycket tungt att lida hunger?” frågade åter gumman. ”Inte vet jag om det är så synnerligt svårt, då man en gång vant sig dervid och då man helst någon gång får något till bästa —; endast lifvet kännes så bittert och fridlöst; om blott sommaren hade kommit . . . men den der sorgen och kraftlösheten . . .” sade Josef med ett utmattadt utseende. En annan gång släpade sig gummorna åter mödosamt till Josefs koja. De hade med sig en tår mjölk och en bit stambröd. Detta beslöt Josef spara till de tider, då han icke mera skulle hafva något annat att äta. Han tackade och välsignade gummorna för deras välvilja. ”Men om döden nu komme”, menade den ena af gummorna. ”Må den bara komma, det vore mycket bättre, ty jag är ju ändå en förkrossad och hårdt hemsökt man”, sade Josef likgiltigt. ”Men hvart tror ni er komma, om ni skulle dö?” frågade gumman liksom i bekymmer öfver hans själstillstånd och gifvande honom tillika en vink att sörja för detsamma. ”Jag är icke någon boklärd, men man påstår ju, att det finnes till och med tvenne, som taga vård om menniskan efter döden — — —. Må den af dem taga, som först hinner —; för mig har lifvet numera ingen betydelse och jag förmår ej längre bekymra mig om något”, sade Josef utmattad. Förfärade begåfvo sig gummorna bort. Efter trenne dagar kommo de åter till Josefs stuga. De helsade god dag, men Josef svarade icke. De blickade på den invid bädden varande stolen, på hvilken de hade stält mjölktåren och stambrödsbiten, som de senast lemnat med sig. Biten fans ej till och kärlet var tomt. De trädde fram till sängen och då funno de att Josef icke längre hörde till de lefvandes antal. Hans ögon glänste som glasknappar i de djupt insjunkna ögonhålorna. I sin venstra hand tycktes han ihopkrama någonting, liksom hade det varit något synnerligt vigtigt och nödvändigt. Gummorna vredo upp handen. Deri funno de några saltkorn; troligen hade han genom att suga på dem försökt att hindra lifsgnistan ifrån att slockna. Uppå hans bröst hvilade uppslagen husets enda psalmbok, hvilken han med sin högra hand tycktes trycka emot hjertat. Antagligen hade han, då han kände sitt slut nalkas, tagit fram psalmboken för att ifrån densamma hemta något trösterikt ord. Det tycktes som det likväl icke under den sista kampen skulle varit alldeles detsamma för Josef, hvilkendera af de två efter döden till först skulle hinna taga vård om honom. <center> — — — — </center> =X. Plöjaren.= Våren 1868 gjorde sitt inträde under mycket dåliga förebud. Väldiga drifvor betäckte ännu marken, då man redan hörde åskan våldsamt dundra. Göken flög till de tätast bebygda byarne och honom ansåg man icke för något välkommet fremmande. Man såg tydligt att hvarken töser eller gossar voro hågade att fråga den annars hulda göken om tiden för deras bröllop och äldre personer försökte icke heller att utforska af honom, huru många år de ännu hade att lefva. Då denna oväntade gäst kom till byn, flög den upp på brunnvinden uti en gård i det tätaste byalaget och begynte ropa sitt på långt afstånd hörbara, ehuru i fogelns närhet svagt ljudande kuku. Emedan den under närvarande förhållanden var en ovälkommen gäst, begynte man drifva den bort. Men göken lät detta sig icke det minsta bekomma, den flög blott på bysmedjans tak och begynte der åter gala lika oförtrutet, såsom om den alldeles icke hade varit ett ogerna sedt fremmande. Fördrifven derifrån flög den till de på stranden af en genom byn flytande, väldig å befintliga pålar, uppå hvilka man de föregående åren upphängt rötad hampa, och gol der så utan uppehåll, att man riktigt förfärades. Man jagade den bort äfven derifrån och då flög den öfver ån till första gärdesstör och gol der af alla krafter; den gol sina förutsägelser, gol goda och dåliga tider och då man fann, att man icke kunde något åt den, lät man den gala i ro. Det var också en så kall och sällsam vår, att alla gamla spåmän begagnade sig af detta gökens intrång i byn, af dess galande och af åskan, som man hört medan marken ännu var betäckt med drifvor. Dystra voro framtidsförhoppningarne, ty förebuden voro onda. Midsommaraftonen var jag uti en gård för att bispringa dem vid utredandet af deras affärer. Luften var så förfärligt kall, att det sved i skinnet. I det jag sträfvade öfver ån, tänkte jag: hurudana tider hafva vi väl att förvänta. Dystra voro mina betraktelser och den genomträngande blåsten piskade så våldsamt emot, att jag hade stor möda att skydda mig. Då föll det mig plötsligt i sinnet, att „en ny dag kan ännu förändra allt“, ty det var ju dagjemningstiden. Regeringen hade gjort allt för att hjelpa landskapet med föda och spanmål. Så hade den äfven bjudit till att anskaffa åt jordbrukarene något till utsäde. Som utsäde af eget lands afkastning ej stod att få, försökte regeringen anskaffa sådant, hvar det blott stod att erhålla. Sålunda hade man införskrifvit utsäde till vårsådden ifrån Tyskland och Danmark. Ibland detta utsäde fans mycket tvåradigt korn, hvilket sällan trifves här i Österbotten. Det utlånades åt jordinnehafvarene emot någonslags borgen. I hoppet på en bättre framtid såg folket icke derpå, om vårens förebud voro dåliga eller goda och om det erhållna utsädet bestod af två- eller treradigt korn, utan tog man åter i på nytt och hoppades tillika. Jag råkade igen färdas litet bortom hemknutarne. Kall och kulen var luften för sådd, men det oaktadt fann man menniskor vid plogfåran. Troligen hoppades de ännu och förtröstade på framtiden. Jag betraktade en blek, mager fullvuxen gosse, som föreföll mig att vara en något svag såningsman. Jag gick att tilltala honom. „Kännes det icke svårt att göra ett så tungt arbete?“ frågade jag honom. Hästen hade just blifvit vänd att uppgå en ny fåra. Ynglingen stötte sin plog i den och satte sig bredvid mig på åkerrenen. „Icke är det heller så lätt ... krafterna äro så medtagna, då man i många år å rad ätit halm, men man kan ju icke ens hoppas på bättre, om man inte begynner på nytt“, förklarade den bleke ynglingen. „Men väderleken är ju åter så fasligt kall så här vid såningstiden“, yttrade jag. „Hvem vet, om det dock icke blir varmare“, menade gossen och blickade mig misstroget i ögonen. I detsamma spände han sitt bälte fastare om lifvet, steg upp liksom missnöjd och grep åter tag i plogen. Knappt hade han plöjt fåran till par, tre famnars längd, förrän han hastigt föll omkull, och då han dervid ryckte med sig plogen, under det att hästen traskade framåt, blef fåran krokig. Efter att hafva rest sig, rättade gossen kröken; det tycktes som skulle trädesåkern icke få blifva illa upplöjd. Åkertegen var omkring femtio famnar lång, och under det jag betraktade den hoppfulle plöjaren, föll han fem gånger omkull uti samma fåra, men lika många gånger steg han åter upp och började ånyo på nytt. Förtröstan på framtiden uppehöll honom. <center> — — — — </center> =XI. Brödbakningen.= Efter midsommar slog väderleken hastigt om och blef så mild och varm, att man sällan får upplefva något sådant. Tillfölje af solröken var luften ofta så tjock och töcknig, att solen lyste på himmelen såsom genom ett tunt och jemnt molnlager. Då kunde man bekika och betrakta solen utan att behöfva taga sin tillflykt till svärtade glasbitar, sidendukssnibbar eller andra dylika utvägar. Kyttlandsröken var äfven vanligtvis så tät, att man oftast icke kunde ens midt på dagen urskilja granngården på par tiotal famnars afstånd. Man förmärkte tydligt att alla menniskor ännu hyste tillit och tro på den Högstes hjelp. Gräset växte med en sådan fart, att man riktigt tyckte sig höra det. Äfven det ifrån utlandet införskrifna utsädet växte och frodades, såsom skulle det redan för långt tillbaka blifvit hemmastadt i vårt klimat. Det tvåradiga kornet afrundade sig skiftande i guld och fullkornigt till långa och fylliga ax. Då säden hade så pass mognat, att den gaf något att tugga på, skyndade sig menniskorna att skära åkerns till största mognad komna ställen och här och der begynte några hvita strån blifva synliga på de vidsträckta fälten. Man gaf sig icke tid att vänta så länge, att man kunnat skära en hel tröskloge full, utan äfven helt små partier fördes i rian. Då säden der torkat, gnuggade man den skildt från halmen och ilade till qvarnen; folket hade kommit sig till föda. Deraf hemtade man nya krafter, så att man sedan förmådde glad i hågen taga itu med den mognade, väntande och under sin tyngd svigtande grödan. Det dröjde icke många dygn, förrän skylar reste sig öfverallt emellan den hvitnande stubben på de vidsträckta åkerfälten. En förtjusande anblick företedde de kupiga, digra stackarne, hvilka på afstånd föreföllo att vara ihopträngda på fälten. <center> — — — — </center> Jag råkade händelsevis besöka en gård, der man första gången bakade af nysäd. Man var som bäst sysselsatt med att knåda degen. Den ålderstigna värdinnan bearbetade den gullgula, sega degen. Hennes hvita linneärmar voro uppvikta ända öfver armbågen och framför sig hade hon ett snöhvitt förkläde. Med det stora skulderbladet af en oxe lyftade hon degen upp på bordet och begynte älta den. Den äfven till åren komne husbonden satt fundersam vid bordsändan. Det föreföll som vore han mycket nedslagen. Han yttrade icke ett enda ord, utan satt der tyst och begrundande. Jag tyckte mig märka att tårar skimrade i hans ögon. „Det är så förunderligt, att man icke vill tro sina ögon. Fem år å rad har man ätit halm och bark och man har ej haft ren säd ens att sammanhålla degen. Och nu en sådan der deg på bordet! Den liknar sommarsmör ... huru skall man väl våga äta sådant bröd. Gud har ännu icke öfvergifvit oss“, sade gubben slutligen. Hans hake begynte darra och omsider brast han ut i gråt. Måhända blygdes gubben deröfver, att han som man gifvit vika för sitt hjertas djupa rörelse, säkert är, att han steg upp och stultade in i sin kammare. <center> — — — — </center> =XII. Rika i stor fattigdom.= Då vi inflyttade till orten, väcktes min förvåning af en alltid för sin fattigdom känd, talrik familj. De voro ännu alla vid lif, ännu dertill friska och till och med uti goda omständigheter. Af gammalt hade man sig bekant, att de fingo lida hunger och uthärda en eländig tillvaro äfven under goda tider. Föräldrarne voro visserligen arbetsamma, men då en stor barnaskara samlades omkring dem, kunde icke ens den mest flitige arbetares förtjenst förslå till en så talrik familjs nödvändigaste behof. Mången gång skulle de hafva råkat i en svår nöd, om icke äfven hustrun på sitt sätt varit ett stöd för familjen. Hon hade läst alla möjliga läkareböcker, hvilka hon blott kommit öfver. Som hon var en skarpsinnig menniska, hade hon ur dem tillegnat sig mångahanda kunskaper. Med tillhjelp af dessa hade hon tillvunnit sig ett sådant anseende, att man begynte rådfråga henne för en och annan åkomma. Hon var äfven bland annat ögonläkare, och om någon person stött sitt öga eller fått ett besvärligt rosk uti det, hade man genast ärende till henne. Så svåra fall förekommo ej, att hon icke lyckades borttaga grandet. Stundom hade detta hunnit äta sig så djupt, att det var omöjligt att tro, att hon skulle lyckas, men det slog icke felt att hon borttog det, äfven då det inträngt på ett svårt tillgängligt ställe. Hon hade så mjuka fingerspetsar, att deras beröring hvarken besvärade det inflammerade ögat eller förökade svedan. Då hon hade uttagit rosket, badade hon ögat i flere dygn med friskt källvatten, som alltid stod och erhålla invid hennes koja. Samvetsgrant öfvervakade hon, att ljuset icke fick besvära det sjuka ögat. Af denna orsak utestängde hon uti flere dygns tid dagsljuset ifrån sin lilla kammare, hvarest hon vårdade dessa ögonsjuke, då sådana råkade finnas. Ehuru hon icke hade dess bättre läkemedel, begaf sig mången med friska ögon derifrån. Hände det åter, att åkomman var af den beskaffenhet, att hon icke kunde bota den, uppmanade hon ifrigt den sjuke att skynda till läkare. Om någonstädes funnos sjuka, hemtade man henne vanligtvis för att vårda dem. Hon först kunde riktigt mildt behandla och förtröstansfullt uppmuntra den sjuke. Alltid visste hon något bot för särskilda krämpor. Bestod sjukdomen uti ett elakt sår, förband, rengjorde och smorde hon det så väl, att värken genast upphörde och förbättring inträdde. En särskild vård höll hon derom, att patientens mage icke fick blifva hård. Om tecken dertill förmärktes, bjöd hon till att härvidlag lindra och hjelpa med läkemedel, såsom med recinolja, sennesthe m. m. Hjelpte icke detta, anbringade hon genast lavemang, i hvilket bestyr hon var synnerligen skicklig. Om den sjuke led af svår feber, svalkade och afkylde hon patientens hufvud med kalla omslag. Vanan hade så härdat henne, att hon stundom kunde vaka dagar och nätter i veckotal vid sjukbädden, utan att man hos henne förmärkte vidare tecken på utmattning, än att hon någon gång blundade i sittande ställning; i månadstal saknade hon ej mycket hvila, blott hon någon gång fick inslumra någon minut, såsom fogeln på qvist, så var det tillräckligt. Hennes bortavaro från hemmet blef möjlig derigenom, att de äldsta barnen vårdade sina yngre syskon. En med förhållandena obekant skulle hafva antagit, att denna allmänt anlitade välgörarinna hade goda inkomster. Men menniskorna äro ofta nog otacksamma emot sina välgörare. Ett sådant åskådningssätt hade inrotat sig hos folket, att hon ju endast var en fattig gumma, som alltför väl kunde tjena bättre lottade. Sällan rann det någon i sinnet, att hennes arbete var bland de tyngsta af alla arbeten och att hon skulle behöfva lön för sin möda, då hon ju hade att försörja sin behöfvande familj. Men menniskorna tyckte att deras åsigt i saken var den rätta. Mången gång återvände hon med ögonen fulla af tårar till sin fattiga koja, då hon efter många veckors sjukvård blifvit afspisad tomhändt med förklaring, att man icke längre behöfde henne. Nätter och dagar hade hon der vakat, haft oerhörd möda, men dervid i hemlighet hoppats, att hon skulle få något att föra hem med sig åt sina hungriga barn. — Var det då under, om det trötta hjertat brast. Ofta hade sjuklingen, hvilken hon vårdat, så mycket återfått sina krafter, att han orkade sitta uppe på täcket. Utan dess vidare eftertanke framräckte han vanligtvis blott likgiltigt sin hand, då vårdarinnan tog afsked. Om också någon vid hennes affärd stack några bröd i hennes hand, så var den lönen dock nog ringa. Ofta öfverlade husbondefolket sinsemellan, om man skulle gifva åt henne någon lön, men beslutet blef nästan alltid: ”det kan vara tillräckligt, att vi hållit henne vid mat”. Ehuru denna trogna samhällets tjensteande stundom kände sig betryckt ända till tårar, så knotade hon icke. Icke heller beklagade hon sig öfver sina bekymmer för någon; med ödmjukt sinne bar hon sin sorg och var lika färdig och lika villig att vid behof åter sätta sig i rörelse. Alla voro likväl icke så otacksamma. Det fans äfven menniskor, hvilka hade ett känsligt hjerta och ett tacksamt sinne för den stora hjelp, de hade fått af henne. De förde henne ofta hem med häst, i det de stucko i släden än en säck potäter, än en påse mjöl, en hop bröd, ett köttstycke eller något annat liknande. Då kände sig gumman mycket tacksam och hela verlden var i hennes ögon så god. Med glädjestrålande ögon steg hon in i sin koja, ty hon hade nu något att gifva åt sina hungriga barn, hvilka med ödmjukhet och glädje kommo sin moder till mötes. Sådana händelser uppvägde i hennes tycke äfven den lönlösa mödan. Då sakerna stodo på sådan fot, kunde familjen ej komma i bättre omständigheter, utan nöden följde den ständigt i hälarne. <center> — — — — </center> Det var denna familj, som väckte min uppmärksamhet, då jag inflyttade till orten. De äldsta af barnen hade redan flugit ur boet, men som Skaparen i detta hänseende rikligt välsignat dem, hade de ännu hela sex stycken omkring sig. Småleende kommo föräldrarne att helsa på mig, såsom alltid på en gammal bekant. ”Huru hafven I kunnat uppehålla lifvet under dessa hårda och fasansfulla tider?” yttrade jag med förvåning. ”Ingen nöd har gått på oss”, svarade de gladt. ”Huru kan man begripa det, nu när hela landet kämpar med hungersdöden? Äro edra barn döda?” frågade jag. ”Icke ett enda hufvud hafva vi förlorat. Alla äro de vid helsa och dertill ännu vid godt hull”, sade mannen gladt. ”Vi hafva nu också haft det bättre än någonsin förut”, tillade hustrun. ”Det är märkvärdigt och jag var just förvånad deröfver, att I sen så feta och frodiga ut. Men jag skulle gerna önska veta, huru I kunnat hafva så goda dagar i dessa förfärliga tider”, sade jag nyfiken. ”Det är snart förklaradt. Då vi märkte, hurudan tid förestod, skyndade genast så många af oss, som kunde sätta sig i rörelse, med korgar på armen till skogen. På de förtorkade moarne begynte vi plocka islandsmossa så mycket vi medhunno. Då vi hållit på dermed ett par veckor, så hade vi ihopsamlat ett duktigt förråd. Häraf hafva vi sedan delvis lefvat”, förklarade de. ”Nå, hvad för slags mat tillreden I deraf?” sporde jag. ”Vi baka bröd deraf, och så får man deraf äfven en god välling”, svarade värdinnan förnöjd. ”Huru går det till?” frågade jag åter. ”Först rensa vi noga bort allt rosk. Derpå sätta vi dem i blöt i vatten till ett dygn. Då man sedan tager lafven bort ur vattnet, sättes den till tio minuter i svag lut. Derifrån lyfter man den i en gles korg och gjuter vatten på, till dess att vattnet upphör att smaka af lut. Derpå torkas den och krossas fin i stamphon, och så är brödmjölet färdigt och det är ej det ringaste beskt och har ingen jordsmak”. ”Huru gör man sedan bröd utaf det?” ”Af laf-mjölet blandar man en tjock deg såsom vanligt vid bakning. Då den blifvit tillräckligt syrlig, knådar man den såsom vanlig deg, och i brist på bättre blandar man i degen en tillsats af halm eller barkmjöl”. ”Skämma icke de dåliga ämnena bort brödet?” ”Nej, ty lafmjölet uppväger de öfriga beståndsdelarnes dåliga beskaffenhet”, förklarade värdinnan. ”Men sedan?” ”Sedan bakar och gräddar man på vanligt sätt och brödet är färdigt att ätas”, försäkrade värdinnan. ”Och dertill hafva vi ännu andra hjelpkällor för vår bergning”, småskröt mannen. ”Hvilka andra?” ”Då väderleken efter den stränga frostnatten åter blef mildare och svamparne hunno växa, så begåfvo vi oss åter mangrant att samla sådana. Vi samlade af dem så mycket vi kunde och nu hafva vi tillräckligt af dem för hela årets behof. Ett par fjerdingar hafva vi insaltat och ingen salt fisk går upp mot svampar”, menade husbonden. ”Men är det icke mycket besvärligt att anrätta svamparne, och så fordra de ju så dyra kryddor; blifva de icke en synnerligen dyr mat?” frågade jag. ”Man kan visserligen af dem, såsom af mångt och mycket annat, tillaga en dyr rätt, men man kan också på ett mycket enkelt sätt bereda af dem den präktigaste anrättning. Vi hålla äfven före, att mången alldeles onödigt slöser möda och tillgångar på svampar”, sade de. ”Nå, huru anrätten I dem då?” ”Sättet är mycket enkelt. Vi rensa mycket noga bort granbarr, blad och annat skräp. Stjelken skäres af, så att man ser om svampen är fri från mask, ty om stjelken icke är maskstungen, är svampen frisk. Icke förkastar man heller ändå en stor, präktig svamp för några maskstygn. Man klyfver då bara svampen och skär bort det skadade stället, så att maskhål icke mera synas. Derpå sätter man dem i blöt i kallt vatten och så kokar man dem. De behöfva icke koka så lång tid som potäter för att blifva mjuka. Sedan öser man svamparne med en hålig slef i rena korgar för att afrinna. Då det icke mera droppar något vatten ifrån dem, sätter man dem upp i kärl och strör litet fint salt i hopen, dock icke så mycket som på färsk fisk. Der är nu sedan den invecklade tillredningen och de dyra kryddorna”, förklarade de ifrigt. ”Äter man dem sedan som sådana?” ”Alldeles såsom man äter salt fisk, och väl smaka de. Men om man vill tillaga en riktig läckerhet, så behöfver man blott sätta par smörbitar i stekpannan, lägga dit de saltade svamparne och låta dem fräsa upp till bruna; jag försäkrar att ingen kötträtt kan jemföras med denna stek”, fortfor värdinnan att förklara. ”Men är det inte ett mycket petigt göra att samla svampar, ty man måste känna svamparne och ibland dem finnas äfven många giftiga, hvilka man måste veta frånskilja, emedan man eljes genom att förtära dem kunde sätta lifvet till”, invände jag. ”Hvad ännu. Också denna fruktan är alldeles gripen ur luften. Hvar och en känner nog den giftiga, röd- och hvitspräckliga flugsvampen, så att man icke plockar den. Några andra giftiga svampar tror jag icke att det skall finnas här. Mycket tunna och köttlösa svampar lönar det ej mödan att samla, hvarföre de äfven få blifva i fred”, bjödo de till att upplysa mig. ”Tager ni bort skägget från undre sidan af svamparne, då ni bereder dem till föda?” frågade jag. ”Ingalunda. Då de bara eljes äro rena, duga de nog sådana de äro, till och med stjelkarne, ifall dessa blott äro maskfria”. Jag kunde ej säga annat än: ”ja så!” ”Ännu hafva vi icke uppräknat för eder alla goda saker, som vi hafva”, sade värdinnan med strålande ögon. ”Nå, hvad hafven I ännu vidare?” sporde jag. ”Vi hafva goda förråder af kött också”, skröt värdinnan. ”Hvarifrån hafven I fått så godt om det”, sporde jag. ”Då det nu blef ett sådant år, som ni vet, måste mången om hösten aflifva de efter sina mödrar öfver sommaren hållna fölen. Då vi hörde att något sådant var å färde, gingo vi dit och anhöllo om att få fölet. Gerna gingo egarene in härpå och vi nedslagtade fölet och togo vård om köttet; skinnet gåfvo vi tillbaka åt egaren. Trenne sådana föl slagtade vi om hösten och präktigt kött erhöllo vi af dem och nu hafva vi god tillgång på smakligt kött”, bekände de oförskräckt. ”Fasade icke menniskorna, då de hörde, att ni bevarade och förtärde sådant kött?” ”Naturligtvis, och de kallade oss hästköttätare, men må de bara kalla oss så. Vi bekymra oss föga om deras fördomar. Det är ömkligt att se, huru menniskorna förr dö af hunger, än de äta helsosam, närande och loflig föda”, menade husbonden. ”Det länder er icke till skam utan till heder, menniskorna må säga hvad de behaga; I ären lyckligare än andra i denna hårda tid; I hafven behållit lifvet lika som äfven bytet. — Men ni sade, att ni kunde bereda äfven en kokad rätt af islandsmossa. Huru tillgår det?” frågade jag. ”Då renlafven är rensad och beredd, såsom förut blifvit nämndt, duger den äfven till kokmjöl, blott med den skilnaden att man icke behöfver torka och mala den, om det brådskar med anrättningen. Ty då lafven kokas, upplösas dess delar till en gröt. Om man vill hafva välling, sätter man den att koka i gryta. Har man sedan att blanda en mjölktår och en nypa rent sädesmjöl i hopen, så blir anrättningen bättre, men nog går den utan också an; naturligtvis måste man äfven lägga litet salt dertill”, förklarade värdinnan. ”Skulle ni icke hafva tid att stiga in i vår koja samt smaka på vår mat, vår stuga är icke långt härifrån”, föreslog husbonden. Hela deras berättelse om deras goda mat och matförråder föreföll mig ganska besynnerlig. Men då dessa fordom alltid bleka och uthungrade menniskor nu stodo framför mig friska och glada, under det att andra landsmän färdades omkring vacklande och bleka, liksom dödsskuggor i förväntan på den stund, då deras fot skulle snafva och de sjelfva störta i den gapande grafven — så tog jag med tacksamhet emot deras inbjudning. Vi nalkades kojan. Friska, rena och glada kommo barnen emot föräldrarne, smekande och omfamnande dem. Jag granskade den lilla, nästan trånga kojan. Der såg visserligen icke förmöget ut, hvarken hvad bohaget eller annat vidkom. Men öfverallt herskade renlighet och god ordning. Alla föremål voro så beqvämt ordnade på sina platser, som det uti så trånga förhållanden var möjligt. Barnens kläder voro hvarken dyra eller nya, utan blott gamla, utslitna, men de voro rena och ordentligt lappade. Så fort värdinnan kommit in i stugan, tog hon uti med matlagningsbestyren. Hon upptände eld i spiseln och begynte koka laf-maten. Hon ämnade steka svamparne, men jag afhöll henne derifrån, upplysande henne om att jag önskade smaka på dem såsom saltiga. Då värdinnan uppsatt maten, satte vi oss att äta. Jag måste verkligen förvåna mig öfver huru väl dessa fremmande rätter smakade mig, ehuru jag första gången åt dem. De kändes icke alls motbjudande. Lafbrödet var syrligt och någorlunda färskt. Det var endast till smaken något syrligare än vanligt surt bröd. Vackert, hvitt och fett fölkött var i skifvor uppskuret på en trätallrik och saltade svampar uppsatta på en annan. Synnerligen välsmakande voro svamparne och jag blef snart öfvertygad om att de icke öfverdrifvit, då de skröto, att ingen salt fisk kunde jemföras med dem. Med god aptit förtärde jag lafbröd jemte svamp samt det väl anrättade, smakliga fölköttet. Under måltiden stälde värdinnan framför mig ett stort, tvåöradt stop, sägande: ”här skulle vara att dricka”. Jag hade redan ätit så mycket af det framsatta, att jag längtade efter något att skölja det ned med. Jag grep glupskt i örat af stopet och blef högeligen öfverraskad, då jag klunkade denna dryck. Det var det bästa spisöl, man någonsin också under goda tider kan få af bästa malt i våra hembryggerier. ”Hvarifrån hafven I erhållit så här utmärkt malt i dessa tider, ty spisölet är af det bästa, jag någonsin smakat?” frågade jag med förvåning. ”Sådant finnes nu i öfverflöd i hvarje gård, ehuru menniskorna icke märka det. Saken är nemligen den, att då kornet icke hann mogna före frosten, så blef musten qvar uti halmen, och denna halm kan nu med fördel användas i stället för malt”, förklarade värdinnan välvilligt. ”Har då detta spisöl blifvit brygdt på halm?” sporde jag förundrad. ”Alldeles, af bara halmen. Icke ens en nypa vanlig säd har blifvit använd vid beredningen”, försäkrade värdinnan. ”Högst märkvärdigt! — Nå, huru brygger ni det?” frågade jag. ”Sättet är helt enkelt. Jag sätter kornhalm att draga sig i en så hett vatten till ett dygn. Derpå tappar jag ut vattnet och sätter det att koka i grytan. Då det kokar, strör jag litet humle ibland. Då koket svalnat, låter jag det jäsa och så är spisölet färdigt”, sade värdinnan. ”Men blefve det icke bättre, om man satte halmen i blöt i kallt vatten”, vågade jag invända. ”Det går ej an. Jag har försökt äfven det, men då smakar spisölet af halm och på samma gång nästan unket”, sade värdinnan och blickade mig i ögonen, som om hon velat säga: ”du tyckes inte förstå dig på sådant”. ”Huru kom ni på den der tanken?” utforskade jag vidare. ”Då halmen doftade så af malt, begynte jag begrunda förhållandet och försökte, om man icke skulle kunna använda den i denna svåra tid”, svarade värdinnan. Sist och slutligen åto vi sådan der laf-välling och äfven den kunde i en slik tid anses förträfflig nog. Tackande och välsignande tog jag afsked af dem. ”Vi få aldrig mera något hungersår”, sade värdinnan tillitsfullt med strålande ögon, i det hon tryckte min hand. <center> — — — — </center> Utan att veta något af nöden lefde denna fattiga hop förnöjd i sin lilla koja. Hvad hade det varit som bringat dem i en sådan ställning och handledt dem till deras uppfinningar? Dertill skall jag genast svara. De voro äfven i sin fattigdom sådana menniskor, som värderade bokkunskap. De läste alla skrifter, som de kommo öfver, icke allenast för sitt nöje, utan äfven till vägledning i lifvet. De hade senast fått i sina händer en bok, hvilken innehöll uppmaning att samla islandsmossa och svampar till nödförråd. I samma bok förordades äfven användandet af hästkött. Som de voro förståndiga menniskor, så ljödo dessa råd icke för döfva öron, utan de grepo, då nöden stod för dörren, på fullt allvar verket an. Bokläsningen hade så bidragit till deras själsutveckling, att de lyckats frigöra sig från alla fördomar, och de brydde sig icke derom, att de till följe häraf blefvo utsatta för hån. Många, som kämpade en förfärlig kamp med hungern, gjorde narr af dem, ehuru de sjelfva voro i tio gånger värre fördömelse. Deruti bestod hela deras konst. <center> — — — — </center> Sådant kunde då hända inom det lilla område, der jag var bosatt. Dessa snabbteckningar äro sanna, icke af fantasin fostrade töckenbilder, ty jag har sett dem med egna ögon, hört med egna öron. Dessa äro visserligen icke några glädjande bilder, men annorstädes inträffade då måhända vida fasansfullare händelser, hvilka jag ej var i tillfälle att åse. En hård tid är det äfven nu, men Gud vare lof! ännu har jag icke sett en enda liknande händelse. Hvad som ännu kan ske inom de vidsträckta områden, hvilka tyngst fått vidkännas missväxtårets följder, det döljer ännu den dunkla framtiden i sitt sköte; säkert är blott att vårt folk på somliga orter lider svår nöd. Gifve Gud, att det här skildrade icke mera må upprepas! ean81sztqqbg65klwcs52f0a3cdb49r 661029 661028 2026-10-30T20:59:55Z Mik@el 17576 661029 wikitext text/x-wiki Nödåret 1867 och dess följder. Snabbilder. av Pietari Päivärinta Översättning J. Ninni Åbo 1893 =I. Spåmannen.= Vintern 1867 var till hälften förliden. Sträng var den vintern, ja så sträng, att den aldrig går ur mitt minne. Intet annat än snöyra och köld, köld och snöyra. I tvenne veckors tid kunde kölden oafbrutet hålla i vid fyratio grader och vanligtvis nedref stormen ifrån de snödjupa molnen en så häftig snöyra, att man knappt såg en handsbredd framför sig. Ibland åter fortfor östanvinden att utan uppehåll hvina under ett par veckor, upptornande den lösa snön i ofantliga drifvor omkring boningshusen och vid skogsbrynen. Då höllo menniskor och djur på att frysa ihjäl. Till följe af det ihållande yrvädret och de ständigt i omfång tilltagande drifvorna var öfverallt en sådan mängd snö, att man icke på många dygn kunde sätta sig i rörelse för att skaffa sig ens det nödvändigaste. I skogen kunde hästarne endast simmande draga sig fram igenom snön; bedröfligt såg det ut, då hästarne stönande släpade sig framåt, under det att snön böljade öfver deras ryggar. Då var det ingen barnlek att färdas. Ofta voro formännen på de värsta ställena tvungna att nedtrampa snön framför hästarne, om man helst litet önskade komma framåt. Om man också på detta sätt fick vägarne öppnade, hvad var väl dermed vunnet, påföljande dag voro de oftast åter fullkomligt igenyrda. Under sådana omständigheter kunde man ej forsla hem stora lass. Uti alla tåg och i gårdarnes närmaste omgifningar hade snön hopat sig i så höga drifvor, att man icke ens kunde tänka på att der färdas längs de vanliga vägarne. Derföre var man tvungen att ifrån sådana ställen leda vägarne ut på åkrar och ifrån skogarne ut på öppna ängar. Vägarne blefvo af denna orsak så fulla af krökningar och vågformiga upphöjningar, att det var omöjligt för en främling att färdas genom byarne utan vägvisare. På de ställen, der de största snölagren hopat sig, fick man oafbrutet skotta snön och sålunda uppstodo på hvardera sidan af vägen snövallar höga som hus; då man färdades emellan sådana snömassor, erfor man samma intryck som vid genomfarandet af en tunnel. Då man steg upp om morgonen, reste sig så höga drifvor utanför boningshuset, att man ej kunde slippa ut ur rummet. Vid sådana tillfällen skyndade lyckligare grannar till hjelp, i det de skottade bort drifvorna framför dörren. Derefter vidtog ett ihärdigt snöskottande utanför fähus, stall och öfriga uthus, så att man blef i tillfälle att fodra och sköta om de stackars kreaturen. Huru man än försökte uppvärma rummen, förblefvo de likväl kalla och kyliga, som skulle luften inomhus varit bemängd med salthaltiga rimdunster. Då man gick ut, häftade kölden sig genast med kattklor vid ansigtet, isynnerhet vid näsa och öron; man erfor en känsla af att hafva blifvit stucken med nålar i berörda ansigtsdelar och snart var man tvungen att gripa fatt i dem med händerna, för att hindra dem ifrån att på ögonblicket frysa till istappar. Bedröfligast hade likväl kreaturen. Man måste skydda dem med hästtäcken och andra skynken, värma åt dem mat och dryck och likväl skälfde de beständigt af köld. — Lifvet var då ingen lek. <center> — — — — </center> Ett bistert yrväder var det äfven en dag, då en gammal man med staf i handen trädde in i stugan. Han var så nedsnöad, då han kom in i rummet, att man ej kunde afgöra om han gick med ryggen förut eller tvärtom. Han försökte skaka snön bort ifrån sina kläder, men utan framgång, ty den häftiga snöstormen hade piskat snön så fast i hans hår, i hans skinnmössa och i vecken af hans trasiga tröja, att den nästan tycktes blifvit fastlimmad vid honom. Han föreföll att vara mycket styf i alla leder och förmådde knappast lyfta den ena foten framför den andra. „Stig fram och sätt er, far, så att ni blir litet uppvärmd, ty ni förefaller att vara duktigt frusen“, uppmanade jag honom. Gubben begynte uppknäppa sin utslitna rock, men hans händer voro så stela af köld, att det ej blef något deraf, jag gick derföre att hjelpa honom. „Oh, hoh“, sade gubben och släpade sig mödosamt fram till bänken. Utan att säga ett ord sjönk han ned på den och lutade sig framåt mot sin staf. „Hvarifrån är gubben hemma?“ frågade jag honom. „Derifrån, jahah, jag är ifrån H— socken“, svarade den gamle utan att lyfta på hufvudet. „Hvarföre har ni pinat er så här långt fram?“ frågade jag åter. „Nöden sätter fötter under oxen, tvånget drifver herden att fly“. Äfven för gamla är lifshanken så pass kär, att man försöker till det längsta uppehålla den, ehuru mitt lif ingalunda mera är till nytta för någon. „Till lifvet står den lefvandes håg ännu vid grafvens rand“, menade gubben. Då för tiden hade jag min hemvist på en långt i hafvet utskjutande landremsa. Ehuru missväxtår förekommit alltsedan år 1862, så hade de likväl icke lika tungt drabbat skärgården som de inre delarne af landet. „Men drager då icke fattigvården i er socken försorg om sina ålderstigna och fattighjon, då de tillåtit er att begifva er på vandring?“ sade jag nästan tjenstemyndigt. „Naturligtvis, men hvad kunna väl menniskor gifva, då de ej sjelfva hafva något att sätta i munnen?“ sade gubben och såg mig hastigt förebrående i ögonen. „Men icke har det ju nu varit så svåra missväxtår, att en sådan nöd vore förhanden“, invände jag. „Så tror ju en främmande, men ni tyckes ej känna till förhållandena i landsbygden bortom era egna hemknutar ... Här vid kusten har man dock erhållit något, men annorstädes har man under många år icke fått just någonting alls. Derför strömma hit också skaror af hungrande för att få något att sätta i munnen till lifsgnistans uppehållande. Till det frukttyngda trädet flyga ju också himmelens foglar“, förklarade gubben. „Så tör det väl vara“, medgaf jag förlägen. Jag såg till att min hustru gaf mat åt gubben. Han närmade sig ödmjukt matbordet och åt också rätt duktigt. „När har ni senast fått mat?“ sporde jag gubben, då han upphört att äta. „I går på eftermiddagen“, blef svaret. „Hur är det väl möjligt, och nu är denna dag redan mer än till hälften förliden!“ sade jag förfärad. „Der ser ni nu, att man ej så heller vandrar omkring för sitt nöjes skull; de ställen äro heller icke tättsådda, hvarest man nu för tiden sticker en okänd, gammal stackare en bit i munnen ... Ni tyckes vara hjelpsamma menniskor också mot fattiga ... Stor tack för maten!“ sade gubben och steg upp från bordet torkande sig om munnen. „Kunde jag kanske få hvila mig en smula, ty jag känner mig så medtagen och frossan tyckes heller icke vilja lemna min gamla kropp“, fortfor han derefter. Jag visade honom en bädd, der han kunde hvila sig. Han vacklade framåtböjd sakta qvidande till sängen och utsträckte sig raklång uti den. „Skulle helst dessa hårda tider nu upphöra, men de värsta och hårdaste återstå“, sade gubben efter att hafva lagt sig. „Huru vet ni det?“ sporde jag och ryckte till. „Alla tecken tyda derpå“, sade gubben. „Hvilka tecken då?“ „Till exempel dessa häftiga yrväder och kölden“. „Men jag har åter hört påstås, att då vintern är kall, så blir sommaren varm“, invände jag. „Björnen har också björnungar“, sade gubben blott. „Nå, hvilka märken har ni dessutom fäst er vid?“ utforskade jag. „Gärdesgårdarne äro äfven så inne i snön, att icke ens gärdesstörarne synas, och de omfångsrika drifvorna tränga sig så tätt på gärdesgårdarne, att det ser ut som om dessa enkom vore inmurade med snö; man kan ej upptäcka något mellanrum emellan drifvan och gärdet“, upplyste gubben. „Skulle det väl häntyda på dåligt år, att det ej finnes något mellanrum emellan drifvan och gärdesgårdarne?“ „Just så hänger det ihop med den saken“. „Men icke är detta så förunderligt, då det ju finnes ett sådant öfverflöd af snö att den till och med tränger in på skyddade platser“, invände jag. „Der ligger just knuten. Likväl hopar sig icke snön vid gärdesgårdarne under alla vintrar på samma sätt, huru det än blåser och hviner i knutarne; de tvärbranta snödrifvorna hålla sig alltid skilda från gärdet — och råttorna sedan, hvilka hafva blifvit synliga i landsbygden, icke heller äro de något godt förebud“, menade gubben. „Nå ja, men ordspråket säger ju, att de gamla profeterne äro döda och de nya sätter man icke tro till“, svarade jag. „Om så förhölle sig, vore jag mycket nöjd, men så är det ändå icke. Jag har en stor erfarenhet af lifvet. Jag är en gammal man och har under min långa lefnad gifvit akt på allehanda saker samt varsnat ett och hvarje. Ni är ännu ung, men lägg mina ord på minnet, så skall ni komma underfund dermed, att äfven de nya profeterne veta något. Vore jag dock i tillfälle att nästa höst påminna er härom, men det är mig icke gifvet, ty mina krafter aftaga dag för dag och jag känner med mig, att jag icke mera behöfver vidkännas den instundande sommarens följder“, yttrade den gamle sorgset beklämd. Derpå insomnade han fridfullt. Då han åter vaknade, steg han upp och begynte draga på sig sin slarfviga rock. Vi uppmanade honom att dröja qvar öfver natten. „Nej, ingalunda, för ingen del. Så otacksam är jag då icke. Jag skall försöka släpa mig till någon annan gård och om jag också icke finge der mat, så kommer jag väl tillrätta till i morgon. Kanske jag då åter påträffar någon barmhertig menniska. Jag ser nog, att ni icke sjelfva ha'n det alltför fett; den der barnskaran är stor nog“, yttrade gubben i det han tillknöt repstumpen stadigt omkring lifvet. „Tack, för det att ni med ett godt mål mat hjelpte en gammal, stackars utsläpad gubbe“, tillade han. Vid afskedet gaf han tackande och välsignande handen åt hvar och en särskildt. Stödd emot sin staf linkade han derefter mot dörren. Ännu i dörren hörde jag honom säga: „Gud förbarme sig öfver oss! Hårda tider förestå“. Derpå störtade han sig i den täta snöyran och begynte leta sig fram till närmaste gård. Länge sågo vi efter den gamle samt sände vår äldste gosse att skida efter hans spår för att förvissa oss om, att gubben lyckligt uppnådde bebodda trakter. <center> — — — — </center> Följande vår var ovanligt lång och kall. Vid midsommartiden hade drifvorna ännu icke helt och hållet smultit omkring höladornas och i skogsbrynen. Den tolfte Maj företog jag mig en femton mil lång resa till häst längs hafsisen och körde fyra mil uppför K—a å under ett så klingande isföre, att jag icke en enda gång behöfde uppsöka land. De stridaste forsarne voro alltid under vanliga vintrar isfria, men nu hvilade de under ett fast kristallklart istäcke. Något dylikt har jag äfven under de mest stränga vintrar aldrig iakttagit. Den sjuttonde i nämnda månad återvände jag samma väg och föret var fortfarande lika utmärkt som vid ditresan. Husbehofsbränningen hade vid den tiden upphört. Några moraliskt förderfvade personer fortforo dock ännu af gammal vana att i vildmarkens undanskymda vrår tillverka denna deras älsklingsdryck. En af dessa lönnbrännare begaf sig natten emot Eriksdagen med bränvinsrenseln på ryggen hem ifrån lönnbränneriet. Under gåendet smakade han så flitigt på den der glädjedrycken, att han stupade omkull och insomnade på vägen. Då förfrös han sin ena fot så illa, att alla tårna skilde sig ifrån fotbladet. Den åttonde Juni körde man öfver milslånga fjerdar längs isen till staden och den tionde i samma månad drogo fiskarene vinternot i vikarne. Att begynna sådden i vanlig tid var ej att tänka på. Stränga nattfroster fortforo oafbrutet, så att marken om morgnarne sprack i remnor till följe af den starka kölden. Jag innehade en ganska förmånlig torplägenhet, hvilken kräfde åtskilliga tunnor till utsäde. Då jag såg att våren var lång och kylig samt derjemte erinrade mig tiggargubbens förutsägelser, begynte jag fundera på att med det görligaste första taga uti med vårsådden. I medlet af Juni upptinade åkrarne så pass mycket, att man kunde bearbeta mullen. Jag vidtog genast med åkerarbetet och likaså med sådden. Men de andra låtsade icke ännu om sådant; de påstodo att jag gick Gud i förväg och försökte med våld bestjäla Honom. De begynte sin sådd först dagarne före och genast efter midsommarhögtiden. I fyra dagar före midsommar var luften så varm, att man höll på att försmäkta af hetta. Då sådden blifvit gjord i så ovanligt varm jord, strök brodden upp inom par tre dygn. Dermed upphörde äfven sommarvärmen. Under höbergningstiden kunde man ej utan öfverkläder intaga sina måltider ute i det fria. Någon egentlig frost uppstod likväl icke, ehuru det ständigt såg hotande ut. I den kyliga luften växte likväl och frodades, ehuru skiftande i mörkt, det i den varma jorden sent gjorda utsädet. Vår gröda deremot förblef lägre och skiftade mera i gult. Jag blef ofta föremål för skämt och spe, för det jag ej förlitat mig på Gud. Man gjorde mig ständigt uppmärksam på skilnaden emellan vår och deras gröda. „’Änden kröner verket’. Ännu är det icke afgjordt, hvem af oss har handlat klokast“, menade jag. „Det kan likväl förblifva varmt långt in på senhösten“, invände de. „Men om det icke blefve fallet, huru ginge det då? Man bör ej mera vänta på underverk, ty underverkens tid är förbi“, försvarade jag mina grundsatser. I de flesta fall slutade dessa dispyter sålunda, att de aflägsnade sig med ett hånlöje på läpparne! En fredag i slutet af Augusti gick vinden öfver på nordliga sidan och blåsten var genomträngande kall. Fastän ingen ännu var betänkt på skörd, begynte jag samla ihop folk på min åker; på skördefolk var det ej heller någon brist, då de ännu icke behöfdes annorstädes; isynnerhet voro qvinnorna mycket beredvilliga att komma. I hast voro omkring femton personer församlade på åkern. Af detta mitt förehafvande fann man mig först vara en riktigt orättfärdig menniska, som icke litade på Gud, utan försökte bestjäla Honom. En sådan förvåning väckte det i byn, att menniskor kommo hoptals bakom gärdet för att åse ett dylikt spektakel. De samtalade derstädes sinsemellan och ibland gaf någon i följet till ett gapskratt; någon hade väl lyckats säga något riktigt qvickt och på sak gående. En och annan mera djerf och närgången kom till och med på åkern för att drifva gäck med vår skörd. „Trodde ni att årets afkastning ej skulle rymmas i era lårar, ifall grödan hade fått blifva fullmogen, då ni begynte afmeja brodden?“ frågade en af dem, som vågat sig på åkern, med ett spefullt löje. „Vår gröda är ingalunda så omogen, ty jag gjorde mitt utsäde mycket tidigare än ni. Ni ser ju att största delen af säden är lifskraftig och axen äro ju delvis redan mogna. Om också icke alla ax äro fullkomligt fullfärdiga, så gifva nog också de grobart frö. Ännu vet man icke, hvems lårar blifva fulla, hvems icke“, försökte jag försvara mig sjelf och mitt arbete. „Nå ja, nog hade de ännu blifvit bättre och vuxit också; nog kommer här skäran att göra lika stor skada som någonsin frosten skulle hafva gjort, det är visst det“, sade mannen något qväst och begaf sig bort. Drifna af en skarp nordanvind jagade hvassa molntappar af ett dystert och olycksbådande utseende hvarandra på himmelen. Stundom öfverdrogo de himmelen så tätt, att icke solstrålarne förmådde bryta sig igenom dem. Så kallt var det, att händerna stelnade, huru flitigt man än bjöd till att arbeta. Af denna orsak bestyrde min gumma om kaffe och sände mig på åkern med det åt skördefolket. Vägen krökte sig så, att jag nalkades dem bakifrån. Sålunda observerade de icke min ankomst. En gumma sladdrade som bäst att: „Hvad månne Gud också tänker om en så ogudaktig man som denna gårdens husbonde är, som med våld vill gå vår Herre i förväg?“ I detsamma varseblefvo de mig, ty sädesstubben, som vid hvarje steg knastrade under mina fötter, röjde min närvaro. Något flata vände de sig alla emot mig. „Man bör icke göra hvad man sjelf anser för bäst, utan såsom husbonden önskar. För dig, Brita, är det väl detsamma hvad du gör, blott jag betalar ditt arbete. Här har jag nu med mig en duktig panna varmt kaffe. Slån er nu ned omkring henne på dikesrenen för att med en kopp värma era frusna hjertan“, sade jag uppmuntrande, och snart var folket i full sysselsättning med att snörpla i sig det varma kaffet. Påföljande natt blef det ännu icke frost, ehuru vädret var förfärligt kallt. Hela natten blåste det smått och himmelen uppklarnade icke helt och hållet. Vi kunde sålunda äfven följande dagen fortsätta skörden. Så flitigt arbetade man, att man icke ens gaf sig tid att hvila på maten, utan så fort hvar och en hunnit nedsvälja sista munsbiten, störtade man sig på åkern; folket skar nu riktigt af hjertans lust, emedan äfven de begynte inse, att brådska var af nöden; kanske bidrog äfven det att sporra dem, att jag lofvade dem en god dagspenning. Till lördagsqvällen fingo vi säden så skuren, att blott ett par små åkerlappar återstodo. — „Den korta psalmen är snart sjungen!“ På eftermiddagen mojnade blåsten och himmelen uppklarnade. Omkring klockan tio på qvällen var det så lugnt, att icke ett asplöf rörde sig. Himmelen var så klar, att stjernorna syntes såsom midt i vintern och månen sken så klart, att man riktigt såg sin egen skugga. Termometern visade då redan en grads köld. Om morgonen möttes ögat af en bedröflig syn. Rimfrost betäckte marken så tjockt, att man hade trott att det snöat. De vid brunnen stående vattenkärlen och andra grunda vattengölar voro öfverdragna med en nära nog tums tjock isskorpa. Luften var genomträngd af ett gråaktigt töcken och en ofantlig molnvägg skymde soluppgången. Den höjde sig framför solen på himmelen, så att solen icke blef synlig förrän klockan elfva på förmiddagen. Då solen slutligen hunnit förbi molnväggen, förmådde den hvarken lysa eller värma genom den täta imman, utan spred blott ett så matt sken, som skulle månen uppgått och kastat sina bleka strålar genom ett rimmoln. Så lugnt var det, att ej en dallring, ej fogelsång, ej ens det ljud, som uppstår, då menniskorna förrätta sina alldagliga sysslor, förnams i naturen. Raka och bistra reste sig växterna alldeles förfrusna, löfverdragna af ett tjockt lager af rimfrost. Potatisblasten slokade längs de fasta stjelkarne, hvilka voro så genomisade, att de brusto itu som istappar, då man böjde dem. Den blygråa dimman var tung att inandas, den kändes tryckande och det riktigt sved i bröstet, då man drog in i lungorna den förtätade luften. Då den tjocka rimfrosten och isen slutligen upptinat, fann man, att allt var förloradt, så vid yttersta hafsbandet vår ort än var belägen. — Så stod det till här, hvad sedan annorstädes. Allt hade frosten fört och det underverket inträffade icke, att den varma väderleken skulle fortfarit inpå hösten längre än under vanliga år. Spågubbens förutsägelser föregående vinter hade gått i fullbordan! — — — Hårda tider förestodo verkligen. <center> — — — — </center> =II. Den fattigas tack.= Följderna af den förfärliga frostnatten blefvo snart synliga. Knappt hade det blifvit slädföre, förrän tiggarene begynte öfversvämma vår kusttrakt. De färdades till fots, till häst och ännu andra drogo häckkälkar efter sig. En sådan kälkdragare hade ofta hela familjen med sig: far, mor och dertill en klunga barn. Fadren och modren drogo de yngre insvepta i några trasor på kälken och de äldre traskade efter. Icke sällan hände det, att de till fots färdande familjerna voro så nakna, sjuka och utmerglade, att man nödgades med häst forsla dem till följande gård samt svepa in dem i fällar, på det att de icke skulle förfrysa under vägen. Dessa med hungern kämpande stackare togo troligtvis för gifvet, att årets afkastning utfallit bättre vid kusten än annorstädes. Häruti misstogo de sig mycket, ty den obevekliga frosten hade lika litet skonat bygderna vid hafskusten som öfriga orter. Orätt vore likväl att påstå, det förhållandena här voro lika sorgliga som annorstädes. Här ute vid kusten hade de föregående lindrigare missväxtåren icke haft så känbara följder som i öfriga delar af landet; man visste knappt af dem. Befolkningen på orten var mycket sparsam och flitig. Mången hade derföre ännu spanmål i besparing ifrån de föregående åren, hvaraf följde, att nödåret oaktadt den totala missväxten icke kändes så svårt tryckande, dertill voro kommunikationerna goda och staden låg helt nära, hvilka fördelar mångenstädes saknades. Detta oaktadt var det likväl omöjligt i längden för en så liten kommun att kunna underhålla en sådan ström af betlare. Så återstod slutligen ingen annan utväg än att i stora hopar skjutsa dem tillbaka till deras hembygder. Mera medlidsamma menniskor försökte skrapa ihop, hvad de blott kunde få löst, såväl matvaror som äfven en och annan klädesslarfva åt de halfnakna stackarene; andra åter försågo dem med vägkost på färden, då de forslades tillbaka till deras hemvist. Ortens befolkning var ingalunda ogin, men dess tillgångar räckte icke till. Denna tillströmning af tiggare blef så alldaglig, att de icke mera väckte någon särskild uppmärksamhet. Somliga kommo, andra gingo och alla hade de samma gemensamma ärende: de bönföllo om herberge öfver natten, om mat eller kläder. Slutligen gick det så maskinmessigt till, som hade allt varit i sin behöriga ordning. En händelse, som passerade under de tillströmmande skarornas genomtåg, går aldrig ur mitt minne. Julen var i antågande samt slädföret ypperligt. Åter råkade det vara yrväder. En blek och mager qvinna vacklade framåt dragande efter sig med stor ansträngning en häckkälke; på kälken låg ett formlöst trasbylte; var det månne ihoptiggda matvaror eller var det någonting annat? Tvenne större barn traskade efter kälken. De veko in till oss. Jag råkade händelsevis vara ute på gården. Då qvinnan blef mig varse, kastade hon på mig en skygg blick. Hon yttrade ingenting, helsade icke ens, slog blott förskrämd sina ögon mot marken. Jag begaf mig utan att säga något in i stugan. „Återigen vek ett tiggarefölje in på gården“, meddelade jag min hustru. Jag tyckte att en lång tid förflutit och ännu hördes de icke af; jag gick då fram till fönstret för att se efter huru det förhöll sig med dem, men i detsamma hördes de äfven komma i farstun. Nu trädde de in i stugan. Den bleka qvinnan bar ett litet barn i famnen, ett annat ledde hon vid handen och tvenne större barn lunkade efter på egen hand. De större barnen hade så stora trastossor på fötterna, att de med knapp nöd förmådde släpa sig fram. Modrens blickar irrade skyggt omkring i rummet och dröjde isynnerhet vid mig och min hustru. Nedsnöade som de voro, blefvo de stående strax innanför dörren samt tycktes ej våga röra sig derifrån. „Stig fram och tag klädespaltorna af barnen, att de kunna värma sig“, uppmanade min hustru henne. De tycktes icke sen heller våga röra sig. Måntro de fruktade mig? Först sedan äfven jag uppmanat dem, begynte de långsamt förflytta sig framåt. Jag såg tydligt en tår skimra i qvinnans ögon och att hon skälfde i hela kroppen. Utan att säga ett ord begynte hon långsamt afkläda barnen deras slarfviga omhöljen. Min hustru var en godhjertad och ömsint qvinna, som alltid ömkade sig öfver de nödstälda stackarnes sorgliga belägenhet. För alla hade hon ett vänligt ord och stack alltid något smått, hvad som för tillfället råkade finnas till hands, åt dem. Hon hade just kokat till middagen åt sina egna köttvälling och portionerat ut den i skålar åt hvar och en. Då hon såg i hvilket sorgligt tillstånd de nysskomna voro, öste hon litet bort af vällingen ur hvarje skål, så att hon sålunda erhöll nära nog tvenne skålar deraf för främlingarnes räkning. Derefter begynte hon ombestyra mat åt dem, utan att de bådo derom. Jemte vällingen satte hon fram tvenne brödkakor, strömmingsfatet och ett stop med surmjölk. „Kommen nu fram till bordet, I sen så medtagna ut, månne ni ens alla tider erhållit mat“, sade uppmuntrande min hustru. Men i stället för att komma till att äta brast qvinnan ut i bitter gråt. Hon gret så hejdlöst, så af hela sitt hjerta, att det gick igenom merg och ben. Barnen smittades af modrens tårar, också de begynte gråta. „Gråten nu icke — hvad i Herrans namn går åt er? Äten så länge vällingen ännu är varm“, bjöd min hustru till att trösta dem, men det hjelpte icke. Det tycktes som om deras gråt aldrig skulle taga någon ända, den fortfor väl en half timme. Småningom saktade sig deras högljudda gråt, men uti efterdyningar deraf fortfor länge deras rörelse att sarga deras hjertan. Slutligen lugnade de sig så mycket, att de kunde begynna äta och då de engång repat sig, åto de med god matlust. Min hustru insåg, att det icke var passande att göra dem några förfrågningar beträffande orsaken till deras häftiga sinnesrörelse, så länge deras humör var så nedstämdt. Först sedan de upphört att äta samt fullkomligt lugnat sig, vågade hon fråga dem derom. „Hvad var orsaken till er bittra sorg, då ni gret så länge af djupaste hjerta?“ sporde min hustru, i det hon närmade sig den sorgsna qvinnan. „Man har öfveröst mig med skymford“, svarade qvinnan kort. „Hvar har man skymfat er?“ frågade åter min hustru. „Der, i den der stora gården här i närheten“, förklarade hon. „Och derför gret ni?“ sporde min hustru. „Nej, icke gret jag derföre, mitt hjerta blef blott krossadt; det krossades så, att jag icke ens förmådde gråta. Jag skälfde och darrade i hela kroppen som ett asplöf och den sista återstoden af krafter tycktes svika mig; jag blef så matt, att jag med möda orkade släpa mig hit“, förklarade qvinnan. „Men ni sade ju, att de der skymforden voro orsaken till er gråt“, erinrade min hustru. „Jag är vid en så besynnerlig sinnesstämning, att jag ej sjelf riktigt kan förklara mina känslor. Jag märkte genast, då jag kom till er, huru vänliga I voren emot fattiga, värnlösa stackare. Redan då höll den rörelse jag dervid erfor på att besegra mig, men jag förmådde likväl svälja gråten. Men då ni sedan uppdukade den goda måltiden samt vänligt uppmanade oss att äta, kunde jag ej längre lägga band på mig. I mitt sinne jäste så stridiga känslor, att jag icke kan förklara det; hårdhet, skymf och förakt jemte hjertligt deltagande för en eländig, nödlidande, värnlös hop rörde sig om hvarandra uti mitt af begge orsakerne förkrossade hjerta“, upplyste qvinnan. „Har ni man?“ frågade min hustru tveksamt. „Naturligtvis har jag haft man — huru eljes, när jag engång blifvit välsignad med så här många barn — men han dog senaste November och lemnade efter sig i dessa hårda tider en sådanhär värnlös skara. Det gafs intet annat råd än att med kälken efter sig gripa till tiggarstafven. Tungt var det, men någon annan utväg hade vi icke. Hade min man lefvat och tiderne icke så alldeles förändrat sig, så skulle vi nog på något sätt slagit oss igenom, ty ehuru vi hade många barn, hafva vi aldrig förut behöft vädja till andras hjelpsamhet. — Jag gret i många dygn, förrän vi begåfvo oss ut att tigga“. „På hvilket sätt skymfade de eder der i gården?“ utforskade min hustru. „De sade att jag tigger af lättja, emedan jag icke ids arbeta ... Gode Gud! — Hvad för slags arbete skulle en sådan här af hunger utmerglad stackare kunna uträtta, synnerligen ett sådant, som äfven skulle föda barnen. Ingen gåfve något arbete, om än man skulle arbeta för bara maten. Nog har jag i mina dagar arbetat och skulle ännu också arbeta, om jag blott hade arbete och krafter, men nu tryta hvartdera; jag är tvungen att taga min tillflykt till tiggeriet, så bittert det än är, ty jag kan icke se mina barn dö af hunger. — Derpå sade de vidare, att man till andra menniskors besvär föder så mycket ungar till verlden, att det hvimlar af dem för ögonen. Denna smädelse var likväl den bittraste, ty barnens antal beror icke af ens egen vilja, tyckes det mig, utan äro de en gåfva af Herren“, menade hon. Gården, der man bemött henne så skymfligt, var en af de förmögnaste på orten. Tusenden lågo på deras kistbotten och ännu mera hade de utlånade. Visthusen voro många och öfverfulla af spanmål, den välfödda boskapen lemnade ladugårdsprodukter i öfverflöd. Ett i stor skala bedrifvet fiske bragte dem Wellamos håfvor i ymnigt mått. I den gården visste man icke hvad nödår och hård tid vill säga. „Gåfvo de er något efter allt smädande“, frågade min hustru. „Nog gåfvo de en god bit bröd, men det kändes mycket bittert; det var som skulle jag hafva mottagit en förbannelsens bit“, menade qvinnan och brast åter i gråt. Äfven mitt öga fuktades af en tår och jag gick hastigt in i min kammare och nedskref vid samma tillfälle följande versstump, som hittills legat bland mina öfriga pappersluntor: <poem> Tiggarn kom af hunger drifven Till den rike halft uppgifven Och i trasig hamn, För att till hans hjerta vädja Och att hjelp af honom bedja Uti himlens namn. Af sitt öfverflöd den rike Gaf en skärf åt nödstäld like, Men i vredesmod. Fastän gåfvan värd var föga Bröt en tår ur tiggarns öga Der han ödmjuk stod. Tacksamhet var ej den källa, Hvarur fram man såg den välla Tåren uti hast. Icke heller ödmjukheten. Nej! Men derför gret han, veten, Att hans hjerta brast. Kom ock till den mindre rike Hjelp att bedja nödstäld like Nästan dignande. Denne delte af sitt lilla, Men han talte ömt och stilla, Gaf välsignande. Äfven då brast tiggarns hjerta Och han gret, men utan smärta, Utan bitterhet. Suck och bitterhet ej finna Väg till den, hvars tårar rinna Utaf tacksamhet. </poem> <center> — — — — </center> =III. Tjufven.= Förhållandena förändrades sålunda, att vi måste flytta bort från vår skärgårdsbygd. Socknen, till hvilken vi kommo, låg fyra mil ifrån hafvet. En af Österbottens ansenligare floder flöt genom den. Årtalet hade förändrats, ty nu skref man 1868. Ehuru ett nytt år hade ingått, fick man som bäst känbarast vidkännas de gräsliga följderne af senaste hårda nödår. Vid vår inflyttning till orten möttes vi af en fasaväckande anblick. Utmerglade, försmäktande, vacklande och bleka menniskoskepnader färdades från by till by, från gård till gård, sökande, om icke någon skulle hafva att gifva dem en bit bröd i munnen, en smula till uppehållande af den slocknande lifsgnistan. Ett provisionelt fattighus hade visserligen på regeringens befallning kommit till stånd, uti hvars tvenne rymliga byggnader fattiga och sjuka voro sammanträngda i ett så stort antal som utrymmet blott medgaf. Nästan genast efter min ankomst till orten gick jag för att bese det. Der såg bedröfligt ut. Öfverallt ifrån sängarne och annorstädesifrån sträcktes magra, utmerglade händer emot den inträdande, bedjande i Guds namn om mat. Kommunen var ålagd att väl vårda och underhålla alla dessa eländige. Men detta var rent ut omöjligt, enär förhållandet icke ens i gårdarne var en smula bättre. Öfverallt äfven i gårdarne åt man bröd af halm och bark och icke kunde man hafva det dess bättre heller på fattighuset. Likväl försökte menniskorna föra dit hvad de blott kunde skrapa ihop. En köttbit, någon kanna mjölk eller surmjölk bjödo de till att spara in, men hvad förslog det åt så många. Utaf nödhjelpsbestyrelsen hade man visserligen erhållit så mycket oblandad säd, att man nu och då kunde koka åt dem välling deraf. Till råga på allt detta elände infann sig ännu hungersfebern — denne nödens vanlige, bistre följeslagare — för att fullkomna förödelsens styggelse. Af denna orsak voro de flesta innevånarene i fattighuset sjuka. De till utseendet någorlunda friska voro ålagda att göra handarbeten. Men deras arbete inskränkte sig uteslutande till tillverkandet af likkistor, och de hade äfven mycket arbete och bråk för att få ens så mycket kistor förfärdigade, som åtgick i vårdanstalten. Såväl utom som inom fattighuset dogo så många, att det var fasaväckande att se det. Man kände sig ingalunda glad och upplifvad om söndagsmorgnarne, då till och med fyratio kistor stodo i bredd på kyrkogården. Det tycktes som icke ens den gapande grafven, hvilken var ämnad till de aflidnes sista hvilorum, skulle kunna sluka den stora mängden af kistor, och denna likgraf liknade mera någonslags kanal än de dödes sista boning. Vid randen af detta svalg stod rysande ett bleklagdt begrafningsfölje, af hvilka många redan följande söndag sänktes i den hemska gropen. En utsvulten barnaskara gret ofta vid grafven, då deras enda stöd och tröst gömdes i den svarta mullen. Sådant kunde då hända i en socken, hvars folkmängd uppgick till litet öfver femtusen. Och likväl hette det i de officiella rapporterna om den rådande nöden: „ännu har ej någon dött i hunger“. <center> — — — — </center> Ehuru man sålunda hade försökt hopsamla fattiga och sjuka på ett ställe, var likväl såsom förut är nämndt, en tallös hop af tiggare i rörelse. De kommo och de gingo i tiotal — i hundratal om dagen. Som jag var född och uppvuxen i samma socken och emedan jag först nyligen återflyttat till orten, funno de naturligtvis för godt att i bekantskapens namn skynda till oss, såsom till ett ställe, hvars gästfrihet ännu icke blifvit tagen i anspråk samt kanske äfven, emedan de hörde att vi åto rent bröd. Min hustru försökte göra sitt bästa och bryta en bit åt enhvar, men slutligen blef tilloppet af fattiga så stort, att om hvar och en skulle hafva fått ens en ringa smula, så skulle vårt lilla sädesförråd tagit slut inom par dagar. Man var tvungen att betrygga sin egen familjs öde samt afstå ifrån att gifva åt alla. En dag kom en gosse omkring tretton år i stugan. Man såg tydligt att han var uppsvullen till följe af hunger. „Gif mig för Guds skull något att äta!“ sade han brådskande, så fort han hunnit innanför dörren. „Det räcker icke till, stackars gosse, att gifva åt alla som begära, om vi icke sjelfva vilja redan alldeles snart komma med barnskaran i samma sorgliga belägenhet som du. Försök, stackars gosse, att gå till en annan gård“, uppmanade honom min hustru mildt. „Af de andra gårdarne är det nu icke mycken hjelp, ty de hafva ingenting, hvaraf de kunde gifva“, sade gossen och satte sig nedstämd på bänken. Efter detta samtal gick jag sorgsen in i min kammare, grubblande öfver denna förfärliga tid. Min hustru höll som bäst på att baka; då jag gick i kammaren, satte hon just bröd i ugnen. Efter att hafva gjort det, kom äfven hon i kammaren. Vi samtalade en liten stund om den förfärliga nöden och voro missmodiga öfver, att man icke kunde aflägsna denna nöd och hjelpa de behöfvande. I det samma inrusade det äldsta af våra barn i kammaren med ett förtvifladt utseende. „Den der gossen nappade ett bröd ifrån ugnen och sprang skyndsamt ut med det“, sade barnet. Jag blickade ut på gården. Gossen sprang af alla krafter öfver mangården, tryckande det ångande, degiga brödet kärleksfullt mot sitt bröst, under det att han med den andra handen girigt slet det i stycken och proppade i munnen. Bröden i ugnen hade icke hunnit blifva ens till hälften gräddade, men gossen hade ej tid att vänta; då ingen öfvervakade honom, snappade han det främsta brödet ifrån ugnsmynningen, ehuru det ännu icke var stort annat än en uppvärmd degklimp. „Låt gossen gå i fred, icke har han utan behof tagit det. Hvad han icke kunde få genom böner, det tog han med berättigad egenhandsrätt“, sade jag och tårarne stego mig i ögonen; en djup suck undslapp min hustru. Tvenne dygn derefter erhöllo vi underrättelse om att gossen hade dött. Budskapet härom bragte oss samvetsqval. <center> — — — — </center> =IV. Den gamle gårdsbonden.= Så länge hade jag icke varit borta ifrån socknen, att jag efter min återkomst ej skulle hafva igenkänt hvarje vid min affärd fullvuxen person. En dag kom en bekant gammal gårdsbonde till mig. Han var redan då en ålderstigen man, när jag ifrån min hemsocken flyttade till obekanta trakter. Men under denna tid hade han så förändrats, att jag ej mera höll på att känna igen honom. Under hela sin lifstid hade han af alla åtnjutit aktning och anseende. Såsom förmögen man hade han bott och bebyggt sin gård samt uppfostrat sina barn till ordentliga och hederliga menniskor. Familjens alla medlemmar voro arbetssamma och sparsamma samt högaktade och älskade hvarandra; i synnerhet ärade och älskade de alla, såväl gamla som unga, den till åren komne fadren. De många föregående åren hade uttömt äfven hans tillgångar och den nu rådande, hårda tiden stod för honom lika obeveklig, lika tom, fasaväckande och bister som för andra. Kanske var det denna vårt folks stora hemsökelse, som inom så kort tid hade gjort gubben gammal och kraftlös. Då han anlände till oss, hade han i handen en staf, med hvilken han stödde sin vacklande, afmagrade kropp. „God dag“, sade han andtruten och blef stödd emot sin staf stående genast innanför dörren. I det jag besvarade hans helsning, vände jag mig emot den nysskomne för att utforska, hvem han var. Då märkte jag att den gamle darrade så häftigt, att han med möda höll sig upprätt, fastän han stödde sig mot stafven. „Se på, det är ju P— gubben, stig då i alla tider fram och tag plats“, sade jag och fattade hans hand samt ledde honom fram till bänken. Der satt han sedan ihopsjunken lutad mot sin staf och flåsade så häftigt, att hans magra kropp hvarje gång han indrog luften litet rätade sig för att sedan vid utandningen genast igen sjunka ihop. Det föreföll som skulle i hans mage icke funnits något annat än den luft, han så girigt insöp med sina lungor. Jag frågade honom, hvad nytt förspordes, men han var så andtruten, att han på en god stund icke kunde svara något. Slutligen stammade han: „Ja---jag önska---ade, att man sku---skulle åderlåta mi---mig“. Jag spratt till. Han var så ihopskrumpen, så utmerglad och blodlös, att man knappt kunnat tro, att det i honom funnes mera blod än i en fluga. Jag bjöd till att förklara för honom, det han ingalunda led af öfverflöd på blod. Jag sade, att det enligt min åsigt skulle blifva hans död, om man ännu skulle tappa också de sista blods-dropparne ur honom. För öfrigt försökte jag göra klart för honom, att jag icke ens egde något åderjern samt att läkarene icke nu för tiden mera gilla åderlåtning. „När har ni senast ätit?“ sporde jag derpå af gubben. „Icke äter man uti dessa tider så synnerligen ofta, nemligen ordentlig föda. Visserligen halm och bark ... men det kännes som skulle det icke längre mätta en så här gammal man. Trenne veckor torde nog hafva förflutit, sedan jag senast ens sett rent bröd“, menade gubben. Jag gaf en vink åt min hustru, att hon skulle sätta fram mat åt den gamle. Under tiden frågade jag af gubben: „Huru har ni orkat med så svaga krafter komma till byn?“ ty det var omkring en half mils väg till gubbens hem. „Nog har det nu gått för sig att komma, men huru skall jag väl slippa hem“, sade gubben. „Att ni icke tog häst“, menade jag. „Förut i tiden fans det nog till och med många hästar, men nu finnes icke en enda; ty under de många missväxtåren har jag varit tvungen att skuldsätta mig, och för dessa skulder har man gjort alldeles rent hus uti min gård; der finnes ingenting mera att taga eller gifva. Nog kändes det bittert, när allt strök med och skulderna icke nämnvärdt minskades, ty nästan allt åtgick till utmätningskostnaderne. Jag försökte bönfalla handelsmännen att ännu vänta en tid, men de kände intet förbarmande, ehuru de icke sjelfva hade någon nytta deraf, ty den försålda egendomen betäckte icke ens utmätningsarvodena. Hvarifrån skulle heller nu för tiden sådana penningemän komma, som skulle betala något för ens egendom“, berättade gubben. Under tiden hade min hustru stält fram mat och kom nu för att underrätta mig derom. Jag uppmanade gubben att gå att äta, men då han hörde det, begynte han darra ännu mera. „Hvad ännu ... Icke har jag derföre ... Icke kan man nu förtiden gifva mat åt alla. Jag släpade mig hit till byn för att få något, men här tyckes icke stå något att fås — om jag blott sluppe härifrån hem. — I ären alltför goda. Icke kan jag ändå af er ...“ urskuldade sig gubben tankspridd. Jag fattade honom vid handen och ledde honom till matbordet. Då han åt, darrade han så häftigt, att han höll på att ej få maten i sin mun. Då jag såg att han skämdes öfver sin påkomna darrning, aflägsnade jag mig för att låta honom äta i fred. Då jag återvände, satt han redan på bänken. „Mycken tack för maten! Jag vågade icke äta mycket ...; jag känner mig så utmattad“, sade han. Jag förde honom till sängen och snart föll han i djup sömn. Efter att hafva sofvit uti par timmar, vaknade han hastigt, som skulle han blifvit skrämd af något, och begynte brådskande krypa ur sängen. „Om jag blott skulle orka hem“, sade han efter att hafva rest sig. Jag förvånade mig mycket öfver att gubben icke alls mera skakade, men för öfrigt föreföll han att vara mycket svag och medtagen. Som vägen var lång för gubbens svaga krafter och som det var sent på aftonen och vägarne till på köpet voro igenyrda, vågade jag icke släppa gubben ensam på skogsvägen. Jag tillsade derföre drängpojken att förespänna hästen samt föra honom hem. Vi täckte väl in gubben i släden och så begaf han sig tackande och välsignande åstad. Jag såg tvenne tårar pressas ur hans ögon och rulla utför hans kanske af elände djupt fårade ansigte. Så for han. <center> — — — — </center> Den omständigheten förvånade mig storligen, hvarföre gubben skakade så förfärligt då han kom och så länge han var hos oss, men icke sedan mera vid afskedet. Jag försökte utgrunda orsaken dertill, men kunde under hela natten icke finna någon antaglig förklaring dertill. Jag försökte tänka, om möjligen den knappa måltiden skulle hafva medfört denna förvandling, men icke ens detta antagande löste på ett tillfredsställande sätt denna fråga. Men följande morgon blef saken klar. Alldeles i närheten bodde en landthandlande. Han hade skrapat ihop spanmål, så mycket hans små tillgångar medgåfvo. Denna sålde den gnidaren sedan skålpund- och lispundtals, utpressande trettio penni för skålpundet. Till honom hade gubben gått för att få på kredit helst så mycket mjöl, som skulle åtgå till afredning af någon välling. „Ja så, på kredit! Du är från gammalt skyldig tio mark och ännu ytterligare på skuld! Med hvad tror du dig kunna betala ens din gamla skuld? Icke en smula mera dertill“, utfor denne mensklighetens välgörare. „Om Gud ännu skulle hjelpa, så nog skulle jag väl ...“ „Gud skulle hjelpa“, upprepade handelsmannen. „Nog ser man huru Han hjelper — hm! Fem missväxtår redan å rad och allt värre blir det. Nu måste menniskan hjelpa sig sjelf, det duger ej att förlita sig på något annat“, dundrade köpmannen. „Men jag uppgifves, om jag ej får en smula till gruta“, sade gubben förkrossad. „Det är icke min sak“, svarade handelsmannen högfärdigt, vände ryggen åt gubben och gick sin väg. Tillintetgjord satte gubben sig på stugubänken. Nedstämd begrundade han der sin hopplösa ställning. Förfärligt gnagade hungern hans inelfvor. Han erfor en gnagande, sugande känsla, en känsla af tomhet; det föreföll honom som hölle han på att upplösas till ett töcken. Det sved i hans hjerta, då han fann att en säker och icke långt aflägsen hungersdöd förestod honom och likväl ... Hans tankar irrade brådskande hit och dit, sökande och famlande efter något hjelpmedel, efter något, hvarmed han finge sin plågsamma hunger stillad, men han fann ingen utväg. Han satt der ensam på bänken i bagarstugan försjunken i sina dystra betraktelser, ty någon annan var vid tillfället icke i stugan. Handelsmannen hade rent bröd — huru eljes, ty han var ju handlande och på sätt och vis äfven spanmålshandlande. Man hade nyss bakat i gården och bröden stodo uppradade på kant längs väggen. Uti hans förfärliga hunger rann det gubben i hågen, att det ej fans någon annan räddning än att nappa derifrån ett bröd, sticka det i barmen och skynda bort. Tänkt och handladt. Han hade ej tid till långa öfverläggningar; han ryckte till sig ett bröd, dolde det vid barmen under sin utslitna rock och begynte släpa sig ut. Handelsmannen hade till handtlangare en man, som gått ifrån gård och grund. Han var en riktigt äkta skälm och handelsmannens allt i allo. Det var han, som höll uppsigt öfver allt, han tog emot de hemtade varorna och gaf ut, hvad som skulle gifvas, vägde och förde sedan blott en lapp åt handelsmannen. Enligt denna lapp endera betalte köpmannen de inköpta varorna eller uppbar betalning för de afyttrade. Denne handelsmannens handtlangare varseblef gubben stulta på gården, stödd mot sin staf. Genast föll det honom in att gubben möjligtvis kunde hafva nappat något åt sig vid bortgåendet. Med några skutt var han vid hans sida. Han märkte att gubbens barm var något för mycket utstående. Utan vidare öfverläggning ryckte han honom utan förskoning temmeligen hårdhändt omkull på rygg på gården. Då gubbens söndriga rockslarfva saknade knappar, trillade brödet från hans barm på gården. „Aha, gamle junkare! Jaså, att du färdas i sådana ärenden. Fortfarande inbillar du dig vara gårdshusbonde. Fort upp nu derifrån och så begifva vi oss till handelsmannen för att fråga, hvad han tycker om ett sådant fremmande som du“, hväste handtlangaren. Den stackars gubben kraflade sig styft och långsamt på benen igen. Öfverväldigad af blygsel och af häftig sinnesrörelse darrade han som ett vassrör för strömmen. Handtlangaren tog brödet i ena handen och med den andra grep han tag i gubbens bröstbetäckning och begynte släpa den darrande och styfve gubben efter sig till handelsmannens kammare. „För mig icke dit, skona mig“, bönföll den gamle. „Jaså, ännu skona ... tänk icke derpå ... jaså, skona en tjuf“, snäste handtlangaren och förde gubben med mycket buller till handelsmannens rum. „Sådana här fremmande och kunder färdas hos oss! Den här gubbstuten har i stugan smusslat ett bröd i sin barm och begynte traska i väg med det. Men då råkade jag märka honom, nappade bort brödet och hemtade såväl brödet som dess tjuf hit, att ni sjelf får göra med honom hvad ni behagar, hi, hi, hi, hi“, förklarade handtlangaren förtjust. „Se på f-n ... gjorde han så? Sådana äro de ... men hvad göra vi nu åt denne tjuf?“ sade köpmannen. Derpå gick han fram till gubben, knöt sina näfvar inför hans näsa och röt: „Hvarföre stal du af mig brödet?“ Af förskräckelse förmådde gubben icke framstamma ett ord, stirrade blott darrande ned mot golfvet. „Något bättre förtjenar den lymmeln icke än att vi gifva åt honom duktigt på ryggen, så förlorar han väl lusten att framdeles stjäla“, föreslog det trogna handelsbiträdet. „Det är just det bästa åt sådana kanaljer ... nå, alltid finner du på råd, men hvar skola vi mjuka upp hans rygg“, invände handelsmannen gladt. „Det är ej dess svårare ... vi föra honom till stallet, der fins en hyfvelbänk“, föreslog handtlangaren. „Nå dit ... der är ju ett passande ställe“, medgaf genast handlanden. Nu begåfvo de sig till afstraffningsplatsen släpande den stackars gubben emellan sig. Denne var af hunger och förskräckelse så kraftlös, att han ej förmådde sjelf hjelpa till med fötterne, utan de hasade efter såsom vingar, då han under buller fördes till stallet. Der slängde de honom att ligga på munnen på hyfvelbänken. Handelsmannen höll gubben fast från nacken och handtlangaren rappade honom med ett bastant piskskaft på ryggen. Gubben var så utmattad, att han icke förmådde vrida sig eller ens gifva ett ljud ifrån sig. „Se på f-n, han är ännu hårdnackad; slå, slå bättre, att han blir spak“, uppmanade handlanden. Handtlangaren bjöd till att göra sin hand tyngre, men icke sen heller gaf gubben något ljud ifrån sig; han skulle icke hafva fått upp sin mun, om de än skulle hafva piskat honom ihjel. Då de slutligen hade pryglat gubbstackaren tillräckligt, sade handelsmannen slutligen: „Upphör redan för f-n i våld; det aset kan lätt dö i våra händer, om vi fortsätta“. Derefter upphörde de och gingo flinande sin väg. Der blef gubben sedan liggande på hyfvelbänken, utan att dessa rättvisans tjensteandar dess vidare sågo till, om han blef vid lif eller icke. Då gubben en god tid hade varit der i kölden, repade han sig så mycket, att han orkade krafla sig upp och begifva sig i rörelse. Ifrån denna pinobänk kom han raka vägen till oss, och denna tilldragelse gjorde att han darrade så häftigt. I många veckor derefter var gubben bunden vid sängen till följe af det afkylande bad, han erhållit af dessa den sedliga idéns målsmän. <center> — — — — </center> Ehuru det visserligen ej hör hit, kan jag dock ej underlåta att omtala, det gubben ännu lefver välbergad och vördad, såsom familjens gammel-far, i skötet af sin familj, åtnjutande sina medborgares aktning, men mycket gammal är han redan. Den i berättelsen omnämnde handlanden har för länge sedan gjort cession och stryker nu som lösdrifvare höljd i usla trasor land och rike omkring samt lutar sin skuldra, hvarest han finner litet också skydd. Hans forne handtlangare har redan i många år gått på rote, men är ännu ganska högfärdig. <center> — — — — </center> =V. Rouhu.= Ja Rouhu.<ref>Detta ord torde lämpligast återgifvas med benämningen „grofhuggare“. Rätteligen: den, som krossar eller sönderbråkar något.</ref> Detta namn var icke personens i fråga egentliga slägtnamn, utan var gifvet af byboerne. Uti byn benämndes han likväl aldrig annat än Samuel Rouhu, då man talade om honom. Detta af byboerne uppfunna namn var likväl icke gifvet i någon elak afsigt eller för att förklena hans anseende; man hade blott afsett ett sådant namn, som på ett slående sätt skulle beteckna mannens natur och verksamhet. Ofta händer att dylika af byboer uppfunna tillnamn äro mycket väl träffade, och så var äfven nu fallet. Han var gift man och bodde med sin familj i sitt eget, lilla torp. Han var groft bygd och en duktig arbetare, ty han arbetade för fem. Så hade han uppodlat hvarje handsbredd jord på sitt lilla torp, att det ej fans ens så mycket obrukad mark, att man kunnat derpå upplägga reservstörarne till gärdet. Det var naturligt, att icke arbetet på torpet alla tider förslog för en sådan arbetsmenniska. Men han kunde icke komma tillrätta utan arbete. Han sökte det annorstädes och erhöll också. Han gjorde icke gerna dagsverken, men desto begärligare arbetade han på summa. Han såg icke derpå, om betinget enligt andras åsigt var förmånligt eller icke. Då han erhöll ett beting, tog han ofördröjdt uti med det. Ofta drefvo de andra med honom, då han enligt deras tanke för så billigt åtog sig att fullgöra svåra beting, men derom brydde sig Rouhu icke det minsta. Men då betinget var fullgjordt, hade Rouhu oftast kommit sig till två, stundom till tre karlars arbetsförtjenst. Nog skakade vildmarken, då han der röjdade åker på summa. Hade han till arbetsfält en stenig backe, hvarest han skulle utbryta åker, flögo med god fart äfven sådana stenar i högar, med hvilka tvenne vanliga karlar fingo bråka en god stund. Han var en ojemförlig timmerman och i vedhuggning saknade han sin like. För denna hans arbetsduglighet hade man i byn begynt benämna honom Rouhu, emedan han på arbetsplatsen bråkade och rasade som en björn, den der rest sig ur kärrmarken. Så i alla stora, grofva och tunga arbeten, men någon handtverkare var han icke. Hans fjäskiga natur och starka krafter lämpade sig icke för fint arbete. Om han också företog sig dylikt, tog han genast hårdhändt uti och då han icke gaf sig tid att fundera och beräkna, huru mycket något svagt ställe tålde vid, gick det vanligtvis sönder uti händerne på honom, förrän den tillämnade pjesen blef färdig. Under goda år lefde han i sitt lilla torp med sin stora familj såsom på en åker. Torpet var i godt skick och tillväxte i välmåga. På sitt sätt använde han äfven skiftesbruk på sin lilla lägenhet, på det att jorden icke skulle försämras genom att ständigt odla samma växtslag. Sålunda odlade han äfven rofvor, denna allas gemensamma växt, och då byns pojkslynglar begynte göra påhelsningar i hans rofland, uppspände han några räfsaxar på de ställen, der de färdades fram, men då en gång en pojksnyffel fick räfsaxen i benet och begynte förskräckligt larma, hade de andra mycket arbete och bråk, förrän de fingo honom ur klämman. Efter denna händelse vågade gossarne ej mera besöka Rouhus rofland. På detta sätt erhöll Rouhu med sin familj sin bergning ifrån torpet till många tider, och hvad som fattades uti torpets afkastning förtjenade han genom att arbeta på summa. Rouhu var ännu till på köpet en skicklig jägare. Visserligen var han icke någon björn- och vargdräpare, ty dessa uppehöllo sig icke i den trakten. Likväl fingo några lodjur, filfrasar, och räfvar göra närmare bekantskap med hans skjutvapen. Men i så mycket farligare belägenhet voro harar, tjädrar och orrar. Då kälen kom i marken och han ej längre kunde arbeta på jordbruket, begaf han sig i skogen och ifrån detta kunde ingen hindra honom. Han uppsökte icke eller gaf sig icke tid att uppsöka hararne från deras lägerställen, utan frambröt bullersamt genom de tätaste enris-, tall- och gransnåren vid brynet af öppna platser; dess bättre enligt hans tanke ju större buller han genom sitt bråkande kunde åstadkomma. Då sedan en stackars hare förskräckt hoppade upp, träffades den genast af en kula från Rouhus säkra bössa. Få jössar lyckades rädda sitt skinn undan den obeveklige Rouhu och hans säkra lod. Ofta samlade han under dagen så många harar, att han ej kunde bära dem hem, utan var tvungen att taga häst för att forsla dem. Då han jagade foglar använde han dervid ett just icke mycket mera inveckladt fångstsätt. Då han om morgonen påträffade en orrkulle, gjorde han ej ens ett försök att smygande närma sig den, han traskade bara helt uppenbart mot flocken. Och då foglarne flaxande flögo upp, bekymrade detta honom ej det minsta. Han styrde blott kosan åt det håll, dit foglarne flögo och snart upphann han dem åter. Inemot middagen voro foglarne redan så vana vid Rouhu, att de just icke mycket bekymrade sig om honom, uthungriga som de voro, ty Rouhu hade icke gifvit dem matro. Då han sedan slapp inom skotthåll, nedföll vanligtvis en och annan orre till roten af trädet. På eftermiddagen blefvo foglarne så tama, att de icke ens brydde sig om att taga till flykten, ehuru vid hvarje bössknall alltid någon af dem damp ned; då började det riktigt hagla ned af dem och vid skymningens inbrott var Rouhus stora veckorensel så fullspäckad med foglar, som den någonsin kunde inrymma. Ganska ofta hade han på hemfärden en duktig börda att släpa på. Sällan slagtade han något för vintern, ty han litade på sin säkra hand och på sin förträffliga lodbössa. Och då det blott i skogen fans tillgång på vildt, så led Rouhus familj ingalunda brist på kött, ty deraf palvades stora partier för vinterns behof. <center> — — — — </center> Sådant var Rouhus lif och sådan hans utkomst under vanliga tider. Så kom det stränga missväxtåret och omstörtade Rouhus så väl som andras lefnadsförhållanden. Den skarpa frosten förstörde helt och hållet såväl den växande säden som all annan växtlighet på det lilla torpet. Torpets årsafkastning erbjöd ingen hjelp och för den hårda fattigdomens skull kunde intet arbete erhållas. Den talrika familjen råkade i svår nöd. Rouhu försökte taga sin tillflykt till sin säkra bössa och begaf sig till skogen för att söka något till föda åt sin uthungrade familj. Hela dagen spanade han efter villebråd, men fåfängt. Denna brist på vildt tillskref han blott ett oblidt ödes nyck. Många dagar å rad sträfvade han omkring i skogen, sökande på alla håll efter byte, men alltid lika fåfängt. Då först insåg han, att den agande handen hade beröfvat äfven skogen dess villebråd. Den starke mannens sinne nedstämdes af denna upptäckt. Han såg intet hjelpemedel, huru han än bjöd till att fundera och öfverlägga. Ett och annat dugligt föremål skulle nog funnits att försälja, men ingen hade något att köpa med. Rouhu hade trenne kor. Tvenne af dem voro mjölkande, den tredje stod sin. Nog kändes det bittert såväl för Rouhu som för hans hustru, men de hade ingen annan utväg än att nedslagta den tredje i sin varande kon. Af dess kött kokade man sparsamt soppa, hvilken afreddes med halmmjöl. På detta sätt släpade man sig bekymmersamt framåt en tid. Länge förslog det likväl icke för ett åtta personers hushåll, ty de hade sex barn. Snart fick den andra kon vandra samma väg. På orten infann sig den förfärliga hungersfebern, hvilken liksom stjälande smög sig omkring, uppsökande af hungern försvagade och aftynande menniskor. Utan förskoning nedlade den nära nog alla på sjukbädden, från hvilken få sluppo med lifvet. Äfven till Rouhus koja fann denne obeveklige gäst vägen. Hustrun och barnen intogo å rad sängen. Endast Rouhu sjelf blef vid helsa; det tycktes som skulle ödet skonat honom till den beklagansvärda familjens vårdare. Snart fick han följa det första och det andra af sina barn till deras sista hvilorum och detta tunga göromål måste han fortsätta till dess, att icke ett enda af barnen mera var vid lif. Slutligen dog äfven hustrun. Nu bröts den starke mannen. Under det långa sjuklighetstillståndet hade han ej sluppit att röra sig någonstädes eller uträtta något. Af denna orsak hade han varit tvungen att nedslagta också den sista kon och nu var äfven den uppäten. Han hade icke en matbit och han var nästan såsom ensam i verlden; så kändes det åtminstone. Hans kära familj, för hvilken han så gerna arbetade och bråkade, var nu borta och han var ensam qvar, tärd af hunger och af sorg i sin ödsliga koja. Arbete erhöll han ej ens för maten, ty menniskorna hade intet ätbart att gifva. De obetydliga nödhjelpsförråder, som anländt till kommunen, hade för länge sedan tagit slut, så att han icke ens kunde taga sin tillflykt till dem. Till fattighuset, detta menniskors plågoställe, ville han ej gå och såsom fullvuxen man kunde han ej nedlåta sig att tigga. En dag satt Rouhu utmattad invid vägen på den af snöplogen uppkastade snökanten. „Om någon funnes, som ville köpa denna bössa, att jag finge så mycket medel, att jag kunde komma fram till K., der lär det finnas halmmjöl och litet gruta till salu“, upprepade Rouhu för de förbigående. Men han talade för döfva öron, ty ingen hade bröd eller penningar att köpa något. Väl kändes det bittert för Rouhu att skiljas från sin förträffliga kamrat, bössan, ty de hade liksom vuxit tillsammans. Rouhu kände i sin hand noggrant dess tyngd och gällde det att hastigt föra den till kinden, fann hans venstra hand genast rätta greppet på bössan. Tungt skulle det hafva varit för honom att afstå från denna, men han hade ju ingen annan utväg. Han behöfde likväl icke lemna ifrån sig sitt bepröfvade vapen, ty köpare fans det icke till något pris. Huru det sedan hände, slapp Rouhu slutligen till K—, till denna handelsplats, der han visste att det fans litet säd, för att få något att släcka sin utmattande och gnagande hunger med. Innevånarene i K— voro ett praktiskt folk, som redan sedan långa tider tillbaka voro vana vid affärer. De försökte att handla äfven med eget lands produkter; så hade de äfven till salu halmmjöl. „Låt mig i Guds namn äta af detta“, sade Rouhu och stack i detsamma sin näfve i gummans halmmjöls förråd, knipande deraf näfven full. Girigt proppade han det i munnen och drog sig med sitt byte tillbaka till sidan af en vägg. Stödjande sig emot väggen bjöd han till att nedsvälja mjölet; han begynte frusta af alla krafter. Hela hans kropp skakade. Hans lemmar slappades och han öfverfölls af kramp. Länge dröjde det icke, förrän han nedsjönk så lång han var vid sidan af väggen. Då man skyndade honom till hjelp, fann man att lifvet redan flytt. <center> — — — — </center> =VI. Palt-Mickel.= Han hörde till dessa bröstmagrade män, på hvilkas kropp ej finnes något smärtare ställe, utan hvilka ända upp till halsen äro jemntjocka. Sådana personer äta vanligtvis för två, men arbeta för fem. Också vår Mickel var en man, som visste hvartill salt och mjöl duga. Han hade icke ens en tufvas bredd egen, brukad jord. Han innehade visserligen torpjord, der han hade hafsat ihop ett eländigt ruckel till koja. Brukbar mark skulle nog hafva funnits inom detta område, men Mickel brydde sig icke om att göra eget arbete. Då han någongång kom hem, vräkte han sig lättjefullt der, utan att taga ihop med något hemarbete. Utan knot fullgjorde han likväl sina dagsverken för torpet. Men annat var det, då han slapp i fremmande arbete. Då var han på sin rätta plats. Gräftarbete gjorde han allra helst. Var sedan lönen för gräftandet mindre eller större, derom bekymrade han sig icke; hufvudsaken var blott den, att han fick gräfta. I de tätt befolkade byarne hade ifvern för kärrödling förflyttat gräftländerna långt bort ifrån byn. Der hade man varit tvungen att uppföra någon bastu eller något pörte, hvarest man bodde under arbetstiden. Uti dylika pörten bodde äfven vår Mickel nära nog under alla tider af året. Då marken var mjuk, gräftade och dikade han; om vintern rensade han ängar. Dit bar han sin brödrensel med fisk och smörasken; men derom höll han synnerlig vård att icke grötmjölspåsen blef borta och att den var ända till mynningen fullpackad. Der kokade han sin gröt och det ofta i så stora portioner, att en obekant skulle hafva trott att det räckt till åt flere personer. Men sedan Mickel först hade slukat nog strömming till underlag och häft uti sig tillräckligt gröt samt, sedan han hvilat sig, ännu förtärt deraf litet som tilltugg, så var grötgrytan tom. Då han sedan efter detta eftermål vandrade till arbetsplatsen, hade han i ena grabben en half brödkaka och i den andra så mycket strömming som rymdes i hans breda näfve. På dessa tuggade han sedan under vandringen till sitt arbete, bitande bröd ur ena handen och inskjutande till kamrat en strömming från den andra. Han hade för vana att icke äta strömmingens stjert. Han bet af fisken alldeles vid stjerten och slängde denna vid sidan af gångstigen. Längre fram på hösten glänste högra sidan af Mickels väg af idel strömmingsstjertar. Men då han sluppit till sitt gräftställe i den dystra vildmarkens utkant, då var den väldiga skogen icke säker om sin rätt. Då han med tillhjelp af rotbilan omgjordade sig med de väldiga trädens rötter, dröjde det icke länge förrän träd, som stått i årtionden, brakande föllo i hela sin längd till marken, kullvräkta af Mickel. En stor mängd jord drogo de med sina rötter upp i fallet och Mickel högg genast med sin bila bort den öfverflödiga mullen. Derpå vältrade han trädet midt på tegen och mellanställena uppbröt han med sin förfärliga gräfta i skifvor af en fönsterrutas storlek. Han saknade icke någons sällskap, om somrarna var han ensam på sitt arbetsfält och gick derifrån vanligtvis blott för att hemta sin vägkost. Pipa rökte han icke alls, men desto ifrigare älskade han tuggbussen och en alltför liten sådan förslog icke åt honom. Af den af ett grimskafts groflek tjocka Gamla Karleby rulltobaken rullade han halftannat qvarter till ett nystan och detta inlindade han uti par tre ryssblad. Men icke ens denna väldiga tuggbuss kunde åstadkomma någon olägenhet i hans svulstiga och breda ansigte, ty oförändradt förblef hans utseende, fastän han stoppade denna tuggbuss i munnen till venster; det tycktes som skulle tuggbussen dykt ned i någon bergskråfva. Den räckte äfven sedan för honom ett helt dygn att vrida och vända från ena sidan till den andra. Då han till måltiderne vred den bort ifrån kinden och lade den på hörnet af bastumuren, hade den tycke af en stekt paltkorf af en karls knytnäfves storlek. Der ångade den sedan under tiden Mickel åt. Derefter dök den åter ned i sin håla. Så kom det gräsliga nödåret och för vår Mickel var det lika hårdt, kanske ännu hårdare än för andra. Grötmjölspåsen blef icke mera påfyld och den förskräckligt stora brödrenseln förblef tom. Ingen hördes af, som skulle hafva nödgat honom till vildmarkens utkanter för att af urskogen eröfra mark för jordbruket. Under denna fasansfulla tid råkade Mickel i svårare klämma. Hans bredbröstade mage förblef tom och icke ens med bästa vilja kunde Mickel tillfredsställa dess fordringar. Han hade ingen annan råd än att begifva sig på tiggarstråt, för att försöka om han icke på detta sätt skulle erhålla någon bukfyllnad. Men icke sen heller erhöll den duktige arbetaren och ätaren till magfyllnad annat än halm och bark. Men Mickels fordrande mage erfor icke häraf den önskade tillfredsställelsen; fortfarande påminte den blott Mickel derom, att sakerna icke stodo rätt. Endast uti några få gårdar, der det fans gammal säd i besparing, fick han vanligtvis denne stränge fordringsegares anspråk tillfredsställda. En afton kom Mickel till oss. Han var så blek och mager, att jag blef helt förskräckt vid hans åsyn. Som han var en gammal bekant, gick jag att helsa på honom. „Gode Gud, det är ju redan förbi med er“, sade jag i det jag helsade på honom. „Ja, säg inte annat. Hvem skulle här kunna förblifva vid sitt gamla, då man ej oftare än på sin höjd en gång i månaden får tillräckligt närande föda“, svarade han nästan gladt. „Är ni nu någonstädes och gräftar?“ frågade jag honom liksom af gammal vana. „Hvasa . . . Om det blott funnes gräftarbete, så nog funnes det äfven mat, men i dessa fasliga tider tryter hvartdera och derför stryker här också nöden omkring“, sade Mickel. „Ert ansigte förefaller att vara svullet“, erinrade jag honom. „Så är det och hela min kropp är ju också uppsvullen“, medgaf Mickel. Jag kände mig sorgset stämd, ty jag tyckte mig märka att denna svullnad härröt af hunger, hvilket vanligtvis är hungersdödens förebud. „När har ni ätit till sist?“ frågade jag honom nästan utan att sjelf märka det. „Der i Jyly fick jag i senaste veckan äta riktigt bastant. Der fans gammalt, rent bröd i öfverflöd, strömmingstråget bredvid och ett väldigt surmjölksstop. Då jag der fick äta mig riktigt mätt, kunde jag på andra veckan uthärda halm- och barkbröd. Det var först en riktig gård, ty der fick man äta sig mätt“, förklarade han. „Har ni icke derefter fått äta er mätt?“ sporde jag af honom. „Jo, jo . . . huru då, icke slipper man långt med ett godt mål heller; jag fick äfven i sista veckan äta magen mätt på Kivistö“, sade han leende, då han erinrade sig dessa de bästa stunder i hans nuvarande lif. „Jag skall gå att säga åt min hustru, att hon sätter fram mat åt er“, sade jag, inseende att det åter var på tiden för honom att äta sig mätt. „Nej, nej . . . gör icke det, jag behöfver inte nu“, sade han. „Nå hvarföre icke det, ingalunda har ni det så synnerligen fett“, sade jag nästan med förvåning. „Jag kom just raka vägen hit ifrån prestgården och der fick jag äfven igen äta tillräckligt. Icke behöfver jag nu. Men om ni vill gifva i morgon eller öfvermorgon, så är det en annan sak. Man får icke i en sådan här tid slösa med de få ställen, der det vankas mat, om man önskar uppehålla lifsgnistan. Den andra gårdens bastu är varm och dit går jag att lägga mig. I morgon kan jag kanske komma hit för att få något till mats. Tack nu blott för ert anbud . . . nog behöfves det framdeles“, sade gubben. Jag hade ingenting att invända och gubben gick. Då vi stego upp påföljande morgon, fingo vi underrättelse om att Mickel under natten dött i sittande ställning på grannens bastubänk. <center> — — — — </center> =VII. Söndagsfrukost i en gård.= Den der ofta nämnda dödsengeln snokade flitigt efter sina offer, hvar det funnes af hunger försmäktande personer, hvilka han med ringa möda kunde beledsaga till dödens boningar. Om hungern var svår, så var sjukdomen mycket svårare. Magen förmådde icke smälta halm och bark, och kroppen erhöll icke heller någon näring deraf. Ett sådant onaturligt näringsämne stockade sig blott i inelfvorna och sökte sig icke utgång den vanliga vägen. En naturlig följd häraf var, att de som insjuknade i hungersfebern ledo gräsliga plågor. Vi hade en lavemangsspruta. Med dess tillhjelp försökte jag rädda så många menniskor som jag medhann. Ifrån gård till gård, ifrån by till by fick jag löpa med min spruta. Så kom man äfven 1868 om våren för att söka mig till en aflägsen gård inne i landet, hvarest husbonden höll på att dö i feber. Våren var redan så långt framskriden, att vattnen voro isfria; derföre kom det icke ens i fråga att färdas till häst. Sent en lördagsafton begåfvo vi oss af på den besvärliga skogsvägen. Efter många mödor och ansträngningar kommo vi slutligen alldeles genomvåta fram, ty vi hade varit tvungna att vada öfver alla möjliga uppsvälda bäckar. Då jag hade gjort hvad jag skulle och befriat husbonden ifrån hans gräsliga plågor, begaf jag mig på återväg. Jag var så uttröttad och utmattad, att jag gick in uti en gård för att hvila mina fötter. Det var redan morgon, ty dagen begynte någorlunda ljusna. En söndagsmorgon var det. Gårdsfolket var redan uppe och en glad brasa brann i spiseln. Den gamle husbonden och värdinnan sutto invid brasan, liksom för att värma sina stela och styfva lemmar. Deras fullvuxna barn, trenne söner och tvenne döttrar, rörde sig litet längre ifrån; det tycktes som skulle de af helig vördnad för sina föräldrar hållit sig så der på afstånd. Brasan hade redan nästan brunnit ned. Plötsligt stjelpte den gamla värdinnan bränderna på härden, i det samma ryckte hon till sig den på kroken hängande grytan. Jag blickade uti den och märkte, att den var alldeles tom; det tycktes som skulle värdinnan begynna tillreda frukost och jag gaf akt på, huru hon härvidlag skulle gå tillväga. Hon stälde grytan på glöden och slant sjelf ut. Då hon återvände, hade hon i stäfvan något ihoprafsadt skräp, hvilket hon hälde i grytan samt begynte omröra och bryna det. Nyfiken som jag var, ville jag få klart för mig, hvad som sattes i grytan. Jag fann då att det var frön af ängssyran, hvilken ofta förekommer i riklig mängd på nyodlade kärrmarker, då de första gången lemnas till gräslinda. Den ålderstigna värdinnan rostade ängsyrefröna till dess de tycktes henne färdiga, hälde derpå en blåaktig mjölktår ibland och strödde några saltkorn i grytan. Derefter kokade hon det med ett högtidligt utseende, i det hon med slefven taktmessigt omrörde sin anrättning. Jag betraktade hennes gamla, afmagrade gestalt, huru hon regelbundet nickade af och an, under det hon omrörde sin välling; det föreföll som skulle hon hafva irört sin gryta med lika stor tillförsigt och värdighet som uti forna, goda tider, då hon tillredde någon fet kötträtt. Då hon tyckte sig tillräckligt hafva kokat vällingen, öste hon den upp i skålar och bar till bordet. Stilla belåtna väntade de stora barnen, såsom äfven föräldrarne, att anrättningen skulle svalna. Men då tiden var inne, uppmanade husbonden sitt folk att äta. Sjelf gick han till först fram till bordet och de andra följde honom tysta och ödmjuka. De knäppte alla ihop sina händer och välsignade maten. Snart voro de med harsyrefrön fyllda skålarne toma och då maten tog slut, knäppte de åter ihop sina händer och alla tackade i tysthet för det goda, som de fått njuta af. Då de uppstigit från matbordet, antändes åter en flammande brasa. Folket tycktes vara så belåtna, som skulle de hafva intagit den mest feta måltid, som de någonsin under sitt lif hade ätit. Den fladdrande brasan upplyste hela rummet så noga, att icke en vrå förblef i mörker. Öfverallt rådde en sådan renlighet, att ehuru ingenting var måladt, voro alla föremål så rena att de riktigt blänkte. Folket var i skjortärmarne och äfven de voro i mina ögon riktiga mönster af renlighet. Familjen samlade sig i ordning att sitta framför brasan. Jag betraktade dem hvar och en för sig. Magra och bleka voro de, men de tycktes alla med förnöjsamhet finna sig i nuvarande förhållanden och deras ansigten återspeglade hoppet om en bättre framtid. Denna bild gjorde ett djupt intryck på mig och jag begaf mig bort för att hinna till kyrkan, då det ju var söndag. Då jag kom till kyrkogården märkte jag, att hela den nämnda familjen mangrant infann sig i kyrkan, föräldrarne förut och alla deras fullvuxna barn efter; de hade alla i hvita näsdukar insvepta psalmböcker med sig. Jag följde äfven inne i kyrkan med blickarne denna förnöjda och för mig kärblefna familj. Då de satte sig i bänken, böjde de sig ned emot psalmböckerne, det tycktes som skulle de hafva nedlagt sina sorger och bekymmer inför den gode gifvaren; så tycktes det åtminstone mig. <center> — — — — </center> =VIII. En, som söker nattherberge.= Ojansuu Johans son var han, hade flera systrar och var nu i sitt tionde lefnadsår. Fadern var nog en duktig arbetare, men hvad hjelpte väl arbetsamheten under dessa hårda tider. Fastän det nog kändes bittert, måste föräldrarne sända ut på tiggeri så många af barnen, som blott voro i stånd att sätta sig i rörelse. Sålunda fick äfven gossen, Johan, begifva sig bort hemifrån för att försöka sin lycka. I samma trakt ströfvade gossen sedan fram och tillbaka, kryssande omkring emellan de bästa matställena. Uti ett af åtta gårdar bestående byalag uppehöll han sig i månadtal. Stundom sade man åt honom, att han nog redan finge begifva sig annorstädes, men om sådana vinkar brydde han sig icke det minsta. Han blott ombestyrde och uträttade ett och hvarje, bar in ved och vatten, klöf ved, aflastade förmännens lass och förrättade alla möjliga liknande sysslor, med hvilka han blott orkade gå i land. Vid mörkrets inbrott drog han sig till någon mörk vrå af rummet för att vänta, om man också ännu skulle befalla honom bort. Ofta hjelpte äfven detta knep, ty åtminstone gaf man honom något att äta. Ehuru gårdarne voro ibland de förmögnaste i socknen, så blef det likväl för dem uti sådana hårda tider betungande att underhålla öfverflödiga personer, i synnerhet som det icke alltid fans, hvad man skulle gifva ens åt den egna familjen. Ehuru gossen befann sig i så dåliga omständigheter, vurmade han likväl liksom alla små gossar vanligtvis i den åldern för att äfven besitta någon enskild egendom. Sådan egde han också redan. Han hade nemligen tillyxat åt sig ett par jemmerliga skidor och dem egnade han en synnerlig omsorg. Oupphörligt tjärade och torkade han dem, undersökte remmarne och stafvarne. I stallknuten var deras plats och der gick han allt efter litet för att granska dem; det tycktes som skulle han icke utbytt dem emot en ko engång. Till följe af den otillräckliga och dåliga födan hade gossen blifvit mycket mager, blek och kraftlös; han nästan riktigt vacklade då han rörde sig, liksom äfven alla andra, hvilka sålunda lifnärde sig, ty icke hade ju någon feta dagar. ”Nog får du nu, Johan, redan begifva dig till någon annan gård för att söka herberge öfver natten. Det fins ej på långt när ens tillräckligt mat för egna, ännu mindre kan man underhålla fremmande personer”, sade värdinnan i en gård åt tiggargossen. Denna befallning gjorde gossen riktigt ondt; det kändes som skulle han hafva hört sin egen dödsdom. Ehuru han här i byalaget ingalunda hade haft goda dagar och ehuru man icke sett med blida ögon på honom eller vänligt tilltalat honom, hade han likväl svårt att lösslita sig ifrån denna kärblefna krets. Derföre försökte han stilla och ödmjukt uthärda alla motgångar och alltid visa sig vid godt lynne. Då pojkstackarn nu hörde denna värdinnans allvarliga uppmaning till affärd, insåg han, att han ovilkorligen var tvungen att lyda. Genast begynte han ihopsamla sina klädesslarfvor samt granska sina skidor. Det var omkring en half mils väg till närmaste byalag, ty närmare funnos icke gårdar. Dit förde heller icke härifrån någonslags hästväg; nu kommo gossens otympliga skidor honom väl till pass. Ehuru värdinnan redan på förmiddagen hade kungjort denna förvisningsorder, begaf sig gossen först sent på qvällen på den oundvikliga, ovissa skogsvägen; tung kändes honom skilsmessan ifrån dessa bekanta menniskor, hvilka hade delat sina smulor med honom. Hela dagen satt han i en afskild vrå och stundom såg man tårar droppa ur hans ögon. Folket i gården kände medlidande med den sorgsne flyttningsmannen och de försökte gifva honom mat af det lilla de hade att gifva. Då sedan afskedsstunden kom, gaf gossen tårögd sin hand åt värdinnan och alla de andra, tackande och välsignande dem för allt det goda han åtnjutit. Derpå begaf han sig af. Ett bistert vinterväder var det. Det är ju naturligt att gossen hade mycket dåliga och söndriga kläder, ty detta följer af sig sjelft i betraktande af hans annars usla tillstånd. Hans klädespaltor voro så utslitna, att det var bara lapp på lapp på dem och likväl framlyste nakna kroppen här och der, ty de fasttråcklade lapparne hade benägenheten att spricka i sömmarne. Vinteraftonens klara fullmåne belyste uti trettiofem graders köld det snöiga fältet, längs hvilket gossen traskade i riktning mot följande byalag. Så klart månsken var det, att gossen vid det han skyndade framåt följdes af en dunkel skugga. I hans väg var en stor, väldig å och på andra sidan af denna lågo det andra byalagets vidsträckta åkerfält. Den stränga kölden hemsökte hårdt den uthungrade och utmattade gosstackarn. Genom de gapande hålen i hans kläder trängde sig den bistra, disiga kölden svedande och genomisande hans utmattade lemmar. Förrän han uppnådde ån, tycktes det honom redan, som skulle han icke orka fram till gården. Likväl ansträngde han sina yttersta krafter, ty lifvet är ju kärt för alla. <center> — — — — </center> Många timmar senare efter gossens affärd hände, att en karl ifrån samma byalag, som gossen nyss hade lemnat, uti något ärende färdades på skidor åt samma håll som gossen. Då denne vandrare skidade öfver åkerfälten, råkade han varsna ett i hans tycke säreget bylte på den glänsande skaran. Genast styrde han sina skidor i riktning mot det misstänkliga föremålet. Då han kom närmare, fann han att det var en nedignad liten gosse. Då han närmare undersökte fyndet, kände han genast att gossen var samme pojke, som så länge uppehållit sig i deras byalag och som på qvällen hade begifvit sig bort derifrån. Utan dröjsmål ryckte han gossen i sin famn och ilade skyndsamt med honom till närmaste gård. Då han sluppit hit, fann man att gossen hade alltigenom illa förfrusit sig. Endast hans hjerta kändes svagt slå, men eljes såg han alldeles ut som en död, ty något annat lifstecken förmärktes icke hos honom. Man bjöd till att gnida hans förfrusna och styfnade lemmar med snö och kallt vatten. Då man hade bearbetat honom ett par timmar, slog gossen upp sina ögon. Han sökte med sina blickar de omkring stående, brådskande menniskorna. Alla dessa voro glada öfver att gossen åtminstone blef räddad från döden. Gossens blick stannade vid den fremmande, som hade funnit honom och burit honom till gården. Han igenkände i honom genast en gammal bekant. Gossens läppar tycktes röra sig; det föreföll som skulle han hafva velat säga något, men något ljud ville icke komma. ”Jag orkade icke tillryggalägga denna väglängd, jag dignade på halfva vägen”, sade han slutligen skallrande med tänderne och med ett så gladt utseende som var möjligt under sådana förhållanden. Det föreföll de närvarande som hade det i gossens tycke varit en oundviklig händelse samt att han nu hade fullgjort allt, hvad han hade att uträtta i denna verlden. Detta var hans sista yttrande, ty genast derpå drog han sin sista suck och gick dit, hvarest man ej behöfver lida hvarken hunger eller köld. Bestörta stodo menniskorna en lång tid omkring honom och tårar flödade ur allas ögon. <center> — — — — </center> =IX. Ilmari Josef.= Dessa berättelser äro alla af samma innehåll, alla skildra de med hungern kämpande landsmäns elände och hungersdöden. Och likväl kan jag ej underlåta att förtälja, hvad jag med egna ögon sett och med egna öron hört. Ilmari gård var belägen på byns utmarker och senare tillkommen än de öfriga bredvid hvarandra liggande gårdarne i byn, ty hvar och en längtar ju efter en egen torfva, äfven om den är mindre god. Derföre bestod Ilmari egorna af stenbundna länder, sumpmarker, sandfält och steniga hedar. De öfriga, tidigare bebygda och bebodda gårdarne hade redan förut slagit under sig den bästa jorden och derför uppfördes Ilmari gård på sådan mark, som andra ratat. Redan ett halft århundrade hade man på Ilmari varit ifrigt sysselsatt att upprödja gården, man hade lidit brist och hoppats. Men de dyiga sumpmarkerna, de stenbundna moarne och de finkorniga sandfälten kunde allt detta oaktadt icke bringas till lydnad och ville icke ens åt de flitigaste arbetare gifva tillräcklig bergning. Äfven den bistra frosten gästade på Ilmari oftare än hos andra lyckligare. Häraf följde att fattigdom och brist voro Ilmari folkets ständiga följeslagare, äfven då de hade det som bäst. Detta ofvananförda hör egentligen icke till vår berättelse, men det är likväl nödvändigt att veta, huru egorne voro beskaffade på Ilmari stamlägenhet. <center> — — — — </center> I byn fans en stark, grofbygd, ogift man, som benämndes Ilmari Josef. Sitt tillnamn hade han erhållit af Ilmari gård, ty hans far var Ilmaris första bebyggare, men hade tillfölje af den ständiga nöden slutligen dignat och dukat under i den hårda kampen för tillvaron. Josef var icke någon läskarl. Såsom liten gosse fick han af presterskapet på läsförhören stränga tillrättavisningar och hotelser. Då han uppnått en mognare ålder, begynte han undvika dessa besvärliga läsförhör samt uteblef helt och hållet ifrån dem. Detta hade blott till följd, att man med tillhjelp af kronans män med våld släpade honom till läsställena. Då skriftskoletiden kom, lunkade Josef troget i tio års tid i skriftskolan, ty han hyste en synnerlig motvilja för kronoskjutsen till läsförhören och ett sådant tillvägagående fruktade han också nu. Slutligen släppte presterskapet honom till nattvarden, ehuru han visserligen icke hade gjort några framsteg under sin skoltid. Saktlig var han till sin natur och han bjöd till att med ögon, mun och tummar inplugga bokens innehåll i sitt hufvud, så att hela kroppen skakade och svetten dröp ifrån pannan. Sålunda utvecklade Josef sig till en duktig, bredaxlad karl. Ända ifrån sitt tionde år förtjenade han i främmande arbete sin bergning. Flitig, ordentlig och ödmjuk som han var, var han en af alla eftersökt arbetare. Han erhöll goda löner såsom dräng, men Josef hade jemte mången annan den elaka vanan, att skäggbeskattningen öfversteg årslönen. Följden häraf blef, att han aldrig hade dugliga ungkarlskläder på sig. Men det är icke godt för menniskan att vara allena. Denna sanning fick äfven Josef erfara, då han var i sitt tjugufjerde lefnadsår. Han utvalde till sin lefnadsföljeslagarinna en rask tjensteflicka, med hvilken förbundet snart blef befästadt. Men icke var det nog med det, att han nu hade en kamrat i lifvet, nu måste han äfven hafva en egen torfva och tak öfver hufvudet. Slägtkärleken till det forna, kära hemmet dref honom till Ilmaris nuvarande husbonde, för att af denne utbedja sig torpjord. Vid samma tillfälle uppgjordes äfven kontraktet och Josef erhöll en sumpig plats till jord för sitt torp. Der begynte han uppföra sin koja och förrän året hade gått till ända, inflyttade det unga paret i sitt eget hem. Deri röjdade de sedan sin karga torplägenhet och uppfostrade sina barn, hvilkas antal oupphörligt förökades. Slutligen fingo de dock sina egor i sådant skick, att de under goda år någorlunda väl slogo sig ut med sitt eget; hvad som fattades, förtjenade Josef med sitt arbete i byn, ty då han var en god arbetare, hade han alltid fullt upp med arbete. Men ehuru Josef icke var någon läskarl och således icke någon bildad man, förstod han likväl att älska sin hustru och sina barn med en familjefaders hela redliga ömhet och kärlek, och genkärlek erhöll han äfven af sin familj såsom belöning för sin godhet. All sin kraft och styrka offrade han för sin familjs utkomst. Kom så det hemska året 1867. Det var ju naturligt, att allt strök med äfven för Josef, såsom för alla andra. Den förfärliga nöden gästade äfven Josefs hem. Arbete kunde ej erhållas någonstädes, icke ens emot maten. Han var tvungen att sälja allt hvad han blott fick löst, för att erhålla helst litet att afreda halmen och barken med. Länge hjelpte icke denna utväg, ty hvad skulle man väl i en sådan tid kunna få och säden var otroligt dyr, om någon också hade litet deraf att försälja. Fattigvården försökte nog göra allt hvad den förmådde, men icke ens den kunde med tomma händer göra just någonting för att lindra den allmänna, förfärliga nöden. Något skålpund ren säd fick också Josef nu och då derifrån åt sitt följe, men hvart förslog det åt så många. Familjen magrade och aftynade i den obevekliga nödens klor så, att det icke fans på dem något annat än gulblekt, skrynkligt skinn på benen och lifsgnistan derinnanför. ”Om man blott engång skulle orka fram till sommaren, funnes det nog hopp om att kunna lefva, ty åtminstone grönskar marken om sommaren och då finnes mycket sådant, som man kunde äta med salt och som vore mycket bättre än den mustlösa halmen”, hördes Josef ofta yttra under vintern 1868. Så bjöd man till att lefva i hoppet under väntan på sommaren, såsom alltid då man väntar på bättre och fetare tider. En gång gick Josef åter till fattigvården för att söka hjelp. Ett fattighus hade på regeringens befallning blifvit uppfördt på orten, såsom äfven annorstädes. ”Nej, goda menniska, vi hafva intet att gifva, men skaffa dina barn på fattighuset, så få de der åtminstone någonslags föda. Försök sedan med din hustru slå dig ut, så godt I kunnen”, sade fattigvårdens förman. Bittert kändes detta råd, men något bättre stod ej att erhålla. Med tårar i ögonen förde fadren och modren sex af sina barn till fattighuset. Endast det yngsta, dibarnet, blef hemma i föräldrarnes vård. På fattighusets kökinrättning utdeltes vid deras ankomst som bäst välling åt inrättningens skyddslingar. Vacklande skepnader störtade till kökets dörr i en sådan trängsel, att ingen ville släppa fram till dörren. De starkare skuffade åt sidan de äldsta, yngsta och skröpligaste vällingssökarena. Härigenom uppstod ett sådant skrål och oväsen, att man icke kunde skilja den enes röst ifrån den andres och ingen kunde få välling i sin skål. Äfven Josef hade en stor masurskål i näfven och starkast som han var, knuffade han alla andra åt sidan och framsträckte sin skål åt den, som utdelte vällingen. ”Hvad nu, en sådan der duktig karl kommer och vill hafva mat härifrån, nog har man fullt upp med dem, som äro i verkligt behof deraf”, sade vällingsutdelaren. ”Icke vill jag hafva något åt mig sjelf, men jag har här sex barn, hvilkas talan jag har rättighet att föra”, invände Josef. Larmet upphörde icke förrän fattighusföreståndaren anlände jemte tvenne karlar för att upprätthålla ordningen, ty hungern gnagade enhvar. Han afgjorde äfven tvisten emellan Josef och den, som utportionerade vällingen, samt gaf befallning att Josefs skål skulle fyllas. Denna bar Josef nu åt sina barn samt uppmanade dem att äta. Barnen omringade skålen och begynte snålt slefva i sig vällingen jemte lafbrödet. ”Äten I också, far och mor”, sade barnen nästan med en röst, då de hade fört några skedar välling till munnen. ”Bryn er icke om oss, kära barn, äten I nu bara, mina stackars barn”, sade Josef och tårarne stego honom i de bistra ögonen. Snart hade barnen sörplat i sig vällingen. Det var för dem en riktig högtidsmåltid, ty vällingen var kokad på ren säd och hade dertill en smula köttsmak. Föreståndaren bestyrde så, att äfven Josef och hans hustru fingo välling. Derefter bad Josef att föreståndaren särskildt skulle antaga sig hans barn, emedan de sjelfva voro alltför kraftlösa och svaga att i denna trängsel kunna bevaka sin rätt. Föreståndaren lofvade göra sitt bästa. — — — Par veckor hafva förflutit och i hungerns och bristens spår fann hungersfebern vägen äfven till fattighuset. Nästan å rad insjuknade fattighjonen i denna svåra sjukdom och den obeveklige liemannen skördade ett rundligt byte ibland dem. Tidt och ofta gick Josef till detta af olyckan hemsökta näste för att se till sina barn. Då han märkte, att den förfärliga sjukdomen angripit de vacklande menniskovålnaderna der, oftast med dödlig utgång, begynte han fordra sina barn bort från fattighuset. Härtill biföll man äfven, ty fattighusets vårdare hade annars också händerna fulla, tillfölje af den häftiga sjukdomen och den förfärligt stora dödligheten, som rasade der. Icke ett enda af Josefs barn hade ännu insjuknat och derföre hoppades han kunna rädda dem undan den hotande döden genom att föra dem bort derifrån. En vecka hade förflutit sedan barnen kommo hem. Då begynte det äldsta af dem klaga öfver värk i hufvudet och i nacken; efter par dygns förlopp nödgades det intaga sängen, ett rof för den svåra febern, och yrade oafbrutet. Josef hade icke genom att taga sina barn bort ifrån fattighuset förmått rädda sin hungriga familj ifrån sjukdomens klor; fröet till febern hade redan smittat dem. Då sjukdomen sålunda engång vann insteg i familjen, insjuknade efter hvarandra alla barnen och modren, men icke Josef sjelf. Nog kan man fatta hvilket arbete Josef nu hade att nätter och dagar vårda sju sjuka, i synnerhet då han icke hade något att gifva åt dem. Äfven han sjelf saknade mat. Ifrån stamgården, Ilmari, hemtade man visserligen stundom en mjölktår och barkbröd. Mjölken kokade Josef med vatten och salt och droppade sedan denna saltiga, blåskiftande dryck i de sjukas munnar, att de icke helt och hållet skulle duka under; sjelf doppade han barkbrödet i salt och drack vatten på. Efter förloppet af tvenne veckor dog det yngsta barnet och Josef tvättade och förde det ut i bodan på ett bräde; par dagar derefter dog modren. Nu bröts den starke mannens sinne. Han försökte tänka hit och dit, men någon utväg till räddning fann han icke; han måste förblifva i den hemska dödens närhet för att vårda de af barnen, som ännu voro vid lif. Då tredje veckan gått till ända, återstod bland de lefvandes antal af hela familjen endast Josef sjelf; alla de öfriga lågo i bredd på den toma bodans golf. Josef hade af sorg, hunger och de myckna ansträngningarna blifvit så svag, att han icke förmådde bringa sina kära egna i jordens sköte, utan fattigvårdsbestyrelsen måste bevisa dem den sista tjensten. En dag körde sålunda tvenne hästar in på gården och på hvardera släden voro fyra likkistor; dessa voro förfärdigade af fattighusets arbetsföra skyddslingar. Insvepta i några slarfvor lades liken i kistorna och så bar det af i riktning mot kyrkan. Josef orkade icke ens så mycket stiga upp ifrån bädden, att han skulle hafva gått att åse sin kära familjs affärd. Han visste likväl hvad som var i görningen och derföre gret han stilla för sig sjelf i sängen. Ett sådant slut erhöllo nu Josefs goda förhoppningar; man härdade icke ut till sommaren och sjukdomen hade han icke kunnat hindra ifrån att göra sitt inträde i familjen. Ehuru Josef sjelf icke insjuknade i hungersfebern, förblef han likväl, tärd af hunger och sorg, sängliggande. Han orkade icke röra sig någonstädes eller uträtta något. Så mycket kunde han dock krypande släpa sig fram, att han fick sin koja uppvärmd. Ingen vårdade sig om honom, ty de som bodde i närheten hade icke sjelfva något att äta. Endast ifrån Ilmari gård hemtade man nu och då en mjölktår och barkbröd. Josef var nu så kraftlös, att han icke ens förmådde koka mjölken, utan han försökte att deraf erhålla sin näring sålunda, att han spädde ut mjölktåren med en mängdubbel tillsats vatten och lade duktigt salt ibland. Derpå bet han af barkbrödet och drack detta saltvatten på. Om han helst skulle hafva haft tillräcklig tillgång på sådan föda, men det hade han icke, ty i Ilmari gård fans icke mycket att gifva bort. Häraf följde att Josef på långa tider icke erhöll någonslags föda alls. Hungern gnagade och tärde oafbrutet uppå hans försvagade krafter. Tvenne qvinnor ifrån närmaste torp besökte honom stundom och gjorde honom några tjenster hvad rummets renhållning beträffade, men icke heller de hade råd att hjelpa honom med mat. Likväl voro gummorna ännu i så lyckliga omständigheter, att de förmådde litet röra sig och uträtta något. ”Är ni icke fasligt hungrig?” frågade en dag den ena af gummorna af Josef. ”Icke är det så utan heller, men ingalunda blir det bättre af tårar. Nog skulle jag orka äta, om det blott funnes något att äta”, sade Josef. ”Kännes det icke mycket tungt att lida hunger?” frågade åter gumman. ”Inte vet jag om det är så synnerligt svårt, då man en gång vant sig dervid och då man helst någon gång får något till bästa —; endast lifvet kännes så bittert och fridlöst; om blott sommaren hade kommit . . . men den der sorgen och kraftlösheten . . .” sade Josef med ett utmattadt utseende. En annan gång släpade sig gummorna åter mödosamt till Josefs koja. De hade med sig en tår mjölk och en bit stambröd. Detta beslöt Josef spara till de tider, då han icke mera skulle hafva något annat att äta. Han tackade och välsignade gummorna för deras välvilja. ”Men om döden nu komme”, menade den ena af gummorna. ”Må den bara komma, det vore mycket bättre, ty jag är ju ändå en förkrossad och hårdt hemsökt man”, sade Josef likgiltigt. ”Men hvart tror ni er komma, om ni skulle dö?” frågade gumman liksom i bekymmer öfver hans själstillstånd och gifvande honom tillika en vink att sörja för detsamma. ”Jag är icke någon boklärd, men man påstår ju, att det finnes till och med tvenne, som taga vård om menniskan efter döden — — —. Må den af dem taga, som först hinner —; för mig har lifvet numera ingen betydelse och jag förmår ej längre bekymra mig om något”, sade Josef utmattad. Förfärade begåfvo sig gummorna bort. Efter trenne dagar kommo de åter till Josefs stuga. De helsade god dag, men Josef svarade icke. De blickade på den invid bädden varande stolen, på hvilken de hade stält mjölktåren och stambrödsbiten, som de senast lemnat med sig. Biten fans ej till och kärlet var tomt. De trädde fram till sängen och då funno de att Josef icke längre hörde till de lefvandes antal. Hans ögon glänste som glasknappar i de djupt insjunkna ögonhålorna. I sin venstra hand tycktes han ihopkrama någonting, liksom hade det varit något synnerligt vigtigt och nödvändigt. Gummorna vredo upp handen. Deri funno de några saltkorn; troligen hade han genom att suga på dem försökt att hindra lifsgnistan ifrån att slockna. Uppå hans bröst hvilade uppslagen husets enda psalmbok, hvilken han med sin högra hand tycktes trycka emot hjertat. Antagligen hade han, då han kände sitt slut nalkas, tagit fram psalmboken för att ifrån densamma hemta något trösterikt ord. Det tycktes som det likväl icke under den sista kampen skulle varit alldeles detsamma för Josef, hvilkendera af de två efter döden till först skulle hinna taga vård om honom. <center> — — — — </center> =X. Plöjaren.= Våren 1868 gjorde sitt inträde under mycket dåliga förebud. Väldiga drifvor betäckte ännu marken, då man redan hörde åskan våldsamt dundra. Göken flög till de tätast bebygda byarne och honom ansåg man icke för något välkommet fremmande. Man såg tydligt att hvarken töser eller gossar voro hågade att fråga den annars hulda göken om tiden för deras bröllop och äldre personer försökte icke heller att utforska af honom, huru många år de ännu hade att lefva. Då denna oväntade gäst kom till byn, flög den upp på brunnvinden uti en gård i det tätaste byalaget och begynte ropa sitt på långt afstånd hörbara, ehuru i fogelns närhet svagt ljudande kuku. Emedan den under närvarande förhållanden var en ovälkommen gäst, begynte man drifva den bort. Men göken lät detta sig icke det minsta bekomma, den flög blott på bysmedjans tak och begynte der åter gala lika oförtrutet, såsom om den alldeles icke hade varit ett ogerna sedt fremmande. Fördrifven derifrån flög den till de på stranden af en genom byn flytande, väldig å befintliga pålar, uppå hvilka man de föregående åren upphängt rötad hampa, och gol der så utan uppehåll, att man riktigt förfärades. Man jagade den bort äfven derifrån och då flög den öfver ån till första gärdesstör och gol der af alla krafter; den gol sina förutsägelser, gol goda och dåliga tider och då man fann, att man icke kunde något åt den, lät man den gala i ro. Det var också en så kall och sällsam vår, att alla gamla spåmän begagnade sig af detta gökens intrång i byn, af dess galande och af åskan, som man hört medan marken ännu var betäckt med drifvor. Dystra voro framtidsförhoppningarne, ty förebuden voro onda. Midsommaraftonen var jag uti en gård för att bispringa dem vid utredandet af deras affärer. Luften var så förfärligt kall, att det sved i skinnet. I det jag sträfvade öfver ån, tänkte jag: hurudana tider hafva vi väl att förvänta. Dystra voro mina betraktelser och den genomträngande blåsten piskade så våldsamt emot, att jag hade stor möda att skydda mig. Då föll det mig plötsligt i sinnet, att „en ny dag kan ännu förändra allt“, ty det var ju dagjemningstiden. Regeringen hade gjort allt för att hjelpa landskapet med föda och spanmål. Så hade den äfven bjudit till att anskaffa åt jordbrukarene något till utsäde. Som utsäde af eget lands afkastning ej stod att få, försökte regeringen anskaffa sådant, hvar det blott stod att erhålla. Sålunda hade man införskrifvit utsäde till vårsådden ifrån Tyskland och Danmark. Ibland detta utsäde fans mycket tvåradigt korn, hvilket sällan trifves här i Österbotten. Det utlånades åt jordinnehafvarene emot någonslags borgen. I hoppet på en bättre framtid såg folket icke derpå, om vårens förebud voro dåliga eller goda och om det erhållna utsädet bestod af två- eller treradigt korn, utan tog man åter i på nytt och hoppades tillika. Jag råkade igen färdas litet bortom hemknutarne. Kall och kulen var luften för sådd, men det oaktadt fann man menniskor vid plogfåran. Troligen hoppades de ännu och förtröstade på framtiden. Jag betraktade en blek, mager fullvuxen gosse, som föreföll mig att vara en något svag såningsman. Jag gick att tilltala honom. „Kännes det icke svårt att göra ett så tungt arbete?“ frågade jag honom. Hästen hade just blifvit vänd att uppgå en ny fåra. Ynglingen stötte sin plog i den och satte sig bredvid mig på åkerrenen. „Icke är det heller så lätt ... krafterna äro så medtagna, då man i många år å rad ätit halm, men man kan ju icke ens hoppas på bättre, om man inte begynner på nytt“, förklarade den bleke ynglingen. „Men väderleken är ju åter så fasligt kall så här vid såningstiden“, yttrade jag. „Hvem vet, om det dock icke blir varmare“, menade gossen och blickade mig misstroget i ögonen. I detsamma spände han sitt bälte fastare om lifvet, steg upp liksom missnöjd och grep åter tag i plogen. Knappt hade han plöjt fåran till par, tre famnars längd, förrän han hastigt föll omkull, och då han dervid ryckte med sig plogen, under det att hästen traskade framåt, blef fåran krokig. Efter att hafva rest sig, rättade gossen kröken; det tycktes som skulle trädesåkern icke få blifva illa upplöjd. Åkertegen var omkring femtio famnar lång, och under det jag betraktade den hoppfulle plöjaren, föll han fem gånger omkull uti samma fåra, men lika många gånger steg han åter upp och började ånyo på nytt. Förtröstan på framtiden uppehöll honom. <center> — — — — </center> =XI. Brödbakningen.= Efter midsommar slog väderleken hastigt om och blef så mild och varm, att man sällan får upplefva något sådant. Tillfölje af solröken var luften ofta så tjock och töcknig, att solen lyste på himmelen såsom genom ett tunt och jemnt molnlager. Då kunde man bekika och betrakta solen utan att behöfva taga sin tillflykt till svärtade glasbitar, sidendukssnibbar eller andra dylika utvägar. Kyttlandsröken var äfven vanligtvis så tät, att man oftast icke kunde ens midt på dagen urskilja granngården på par tiotal famnars afstånd. Man förmärkte tydligt att alla menniskor ännu hyste tillit och tro på den Högstes hjelp. Gräset växte med en sådan fart, att man riktigt tyckte sig höra det. Äfven det ifrån utlandet införskrifna utsädet växte och frodades, såsom skulle det redan för långt tillbaka blifvit hemmastadt i vårt klimat. Det tvåradiga kornet afrundade sig skiftande i guld och fullkornigt till långa och fylliga ax. Då säden hade så pass mognat, att den gaf något att tugga på, skyndade sig menniskorna att skära åkerns till största mognad komna ställen och här och der begynte några hvita strån blifva synliga på de vidsträckta fälten. Man gaf sig icke tid att vänta så länge, att man kunnat skära en hel tröskloge full, utan äfven helt små partier fördes i rian. Då säden der torkat, gnuggade man den skildt från halmen och ilade till qvarnen; folket hade kommit sig till föda. Deraf hemtade man nya krafter, så att man sedan förmådde glad i hågen taga itu med den mognade, väntande och under sin tyngd svigtande grödan. Det dröjde icke många dygn, förrän skylar reste sig öfverallt emellan den hvitnande stubben på de vidsträckta åkerfälten. En förtjusande anblick företedde de kupiga, digra stackarne, hvilka på afstånd föreföllo att vara ihopträngda på fälten. <center> — — — — </center> Jag råkade händelsevis besöka en gård, der man första gången bakade af nysäd. Man var som bäst sysselsatt med att knåda degen. Den ålderstigna värdinnan bearbetade den gullgula, sega degen. Hennes hvita linneärmar voro uppvikta ända öfver armbågen och framför sig hade hon ett snöhvitt förkläde. Med det stora skulderbladet af en oxe lyftade hon degen upp på bordet och begynte älta den. Den äfven till åren komne husbonden satt fundersam vid bordsändan. Det föreföll som vore han mycket nedslagen. Han yttrade icke ett enda ord, utan satt der tyst och begrundande. Jag tyckte mig märka att tårar skimrade i hans ögon. „Det är så förunderligt, att man icke vill tro sina ögon. Fem år å rad har man ätit halm och bark och man har ej haft ren säd ens att sammanhålla degen. Och nu en sådan der deg på bordet! Den liknar sommarsmör ... huru skall man väl våga äta sådant bröd. Gud har ännu icke öfvergifvit oss“, sade gubben slutligen. Hans hake begynte darra och omsider brast han ut i gråt. Måhända blygdes gubben deröfver, att han som man gifvit vika för sitt hjertas djupa rörelse, säkert är, att han steg upp och stultade in i sin kammare. <center> — — — — </center> =XII. Rika i stor fattigdom.= Då vi inflyttade till orten, väcktes min förvåning af en alltid för sin fattigdom känd, talrik familj. De voro ännu alla vid lif, ännu dertill friska och till och med uti goda omständigheter. Af gammalt hade man sig bekant, att de fingo lida hunger och uthärda en eländig tillvaro äfven under goda tider. Föräldrarne voro visserligen arbetsamma, men då en stor barnaskara samlades omkring dem, kunde icke ens den mest flitige arbetares förtjenst förslå till en så talrik familjs nödvändigaste behof. Mången gång skulle de hafva råkat i en svår nöd, om icke äfven hustrun på sitt sätt varit ett stöd för familjen. Hon hade läst alla möjliga läkareböcker, hvilka hon blott kommit öfver. Som hon var en skarpsinnig menniska, hade hon ur dem tillegnat sig mångahanda kunskaper. Med tillhjelp af dessa hade hon tillvunnit sig ett sådant anseende, att man begynte rådfråga henne för en och annan åkomma. Hon var äfven bland annat ögonläkare, och om någon person stött sitt öga eller fått ett besvärligt rosk uti det, hade man genast ärende till henne. Så svåra fall förekommo ej, att hon icke lyckades borttaga grandet. Stundom hade detta hunnit äta sig så djupt, att det var omöjligt att tro, att hon skulle lyckas, men det slog icke felt att hon borttog det, äfven då det inträngt på ett svårt tillgängligt ställe. Hon hade så mjuka fingerspetsar, att deras beröring hvarken besvärade det inflammerade ögat eller förökade svedan. Då hon hade uttagit rosket, badade hon ögat i flere dygn med friskt källvatten, som alltid stod och erhålla invid hennes koja. Samvetsgrant öfvervakade hon, att ljuset icke fick besvära det sjuka ögat. Af denna orsak utestängde hon uti flere dygns tid dagsljuset ifrån sin lilla kammare, hvarest hon vårdade dessa ögonsjuke, då sådana råkade finnas. Ehuru hon icke hade dess bättre läkemedel, begaf sig mången med friska ögon derifrån. Hände det åter, att åkomman var af den beskaffenhet, att hon icke kunde bota den, uppmanade hon ifrigt den sjuke att skynda till läkare. Om någonstädes funnos sjuka, hemtade man henne vanligtvis för att vårda dem. Hon först kunde riktigt mildt behandla och förtröstansfullt uppmuntra den sjuke. Alltid visste hon något bot för särskilda krämpor. Bestod sjukdomen uti ett elakt sår, förband, rengjorde och smorde hon det så väl, att värken genast upphörde och förbättring inträdde. En särskild vård höll hon derom, att patientens mage icke fick blifva hård. Om tecken dertill förmärktes, bjöd hon till att härvidlag lindra och hjelpa med läkemedel, såsom med recinolja, sennesthe m. m. Hjelpte icke detta, anbringade hon genast lavemang, i hvilket bestyr hon var synnerligen skicklig. Om den sjuke led af svår feber, svalkade och afkylde hon patientens hufvud med kalla omslag. Vanan hade så härdat henne, att hon stundom kunde vaka dagar och nätter i veckotal vid sjukbädden, utan att man hos henne förmärkte vidare tecken på utmattning, än att hon någon gång blundade i sittande ställning; i månadstal saknade hon ej mycket hvila, blott hon någon gång fick inslumra någon minut, såsom fogeln på qvist, så var det tillräckligt. Hennes bortavaro från hemmet blef möjlig derigenom, att de äldsta barnen vårdade sina yngre syskon. En med förhållandena obekant skulle hafva antagit, att denna allmänt anlitade välgörarinna hade goda inkomster. Men menniskorna äro ofta nog otacksamma emot sina välgörare. Ett sådant åskådningssätt hade inrotat sig hos folket, att hon ju endast var en fattig gumma, som alltför väl kunde tjena bättre lottade. Sällan rann det någon i sinnet, att hennes arbete var bland de tyngsta af alla arbeten och att hon skulle behöfva lön för sin möda, då hon ju hade att försörja sin behöfvande familj. Men menniskorna tyckte att deras åsigt i saken var den rätta. Mången gång återvände hon med ögonen fulla af tårar till sin fattiga koja, då hon efter många veckors sjukvård blifvit afspisad tomhändt med förklaring, att man icke längre behöfde henne. Nätter och dagar hade hon der vakat, haft oerhörd möda, men dervid i hemlighet hoppats, att hon skulle få något att föra hem med sig åt sina hungriga barn. — Var det då under, om det trötta hjertat brast. Ofta hade sjuklingen, hvilken hon vårdat, så mycket återfått sina krafter, att han orkade sitta uppe på täcket. Utan dess vidare eftertanke framräckte han vanligtvis blott likgiltigt sin hand, då vårdarinnan tog afsked. Om också någon vid hennes affärd stack några bröd i hennes hand, så var den lönen dock nog ringa. Ofta öfverlade husbondefolket sinsemellan, om man skulle gifva åt henne någon lön, men beslutet blef nästan alltid: ”det kan vara tillräckligt, att vi hållit henne vid mat”. Ehuru denna trogna samhällets tjensteande stundom kände sig betryckt ända till tårar, så knotade hon icke. Icke heller beklagade hon sig öfver sina bekymmer för någon; med ödmjukt sinne bar hon sin sorg och var lika färdig och lika villig att vid behof åter sätta sig i rörelse. Alla voro likväl icke så otacksamma. Det fans äfven menniskor, hvilka hade ett känsligt hjerta och ett tacksamt sinne för den stora hjelp, de hade fått af henne. De förde henne ofta hem med häst, i det de stucko i släden än en säck potäter, än en påse mjöl, en hop bröd, ett köttstycke eller något annat liknande. Då kände sig gumman mycket tacksam och hela verlden var i hennes ögon så god. Med glädjestrålande ögon steg hon in i sin koja, ty hon hade nu något att gifva åt sina hungriga barn, hvilka med ödmjukhet och glädje kommo sin moder till mötes. Sådana händelser uppvägde i hennes tycke äfven den lönlösa mödan. Då sakerna stodo på sådan fot, kunde familjen ej komma i bättre omständigheter, utan nöden följde den ständigt i hälarne. <center> — — — — </center> Det var denna familj, som väckte min uppmärksamhet, då jag inflyttade till orten. De äldsta af barnen hade redan flugit ur boet, men som Skaparen i detta hänseende rikligt välsignat dem, hade de ännu hela sex stycken omkring sig. Småleende kommo föräldrarne att helsa på mig, såsom alltid på en gammal bekant. ”Huru hafven I kunnat uppehålla lifvet under dessa hårda och fasansfulla tider?” yttrade jag med förvåning. ”Ingen nöd har gått på oss”, svarade de gladt. ”Huru kan man begripa det, nu när hela landet kämpar med hungersdöden? Äro edra barn döda?” frågade jag. ”Icke ett enda hufvud hafva vi förlorat. Alla äro de vid helsa och dertill ännu vid godt hull”, sade mannen gladt. ”Vi hafva nu också haft det bättre än någonsin förut”, tillade hustrun. ”Det är märkvärdigt och jag var just förvånad deröfver, att I sen så feta och frodiga ut. Men jag skulle gerna önska veta, huru I kunnat hafva så goda dagar i dessa förfärliga tider”, sade jag nyfiken. ”Det är snart förklaradt. Då vi märkte, hurudan tid förestod, skyndade genast så många af oss, som kunde sätta sig i rörelse, med korgar på armen till skogen. På de förtorkade moarne begynte vi plocka islandsmossa så mycket vi medhunno. Då vi hållit på dermed ett par veckor, så hade vi ihopsamlat ett duktigt förråd. Häraf hafva vi sedan delvis lefvat”, förklarade de. ”Nå, hvad för slags mat tillreden I deraf?” sporde jag. ”Vi baka bröd deraf, och så får man deraf äfven en god välling”, svarade värdinnan förnöjd. ”Huru går det till?” frågade jag åter. ”Först rensa vi noga bort allt rosk. Derpå sätta vi dem i blöt i vatten till ett dygn. Då man sedan tager lafven bort ur vattnet, sättes den till tio minuter i svag lut. Derifrån lyfter man den i en gles korg och gjuter vatten på, till dess att vattnet upphör att smaka af lut. Derpå torkas den och krossas fin i stamphon, och så är brödmjölet färdigt och det är ej det ringaste beskt och har ingen jordsmak”. ”Huru gör man sedan bröd utaf det?” ”Af laf-mjölet blandar man en tjock deg såsom vanligt vid bakning. Då den blifvit tillräckligt syrlig, knådar man den såsom vanlig deg, och i brist på bättre blandar man i degen en tillsats af halm eller barkmjöl”. ”Skämma icke de dåliga ämnena bort brödet?” ”Nej, ty lafmjölet uppväger de öfriga beståndsdelarnes dåliga beskaffenhet”, förklarade värdinnan. ”Men sedan?” ”Sedan bakar och gräddar man på vanligt sätt och brödet är färdigt att ätas”, försäkrade värdinnan. ”Och dertill hafva vi ännu andra hjelpkällor för vår bergning”, småskröt mannen. ”Hvilka andra?” ”Då väderleken efter den stränga frostnatten åter blef mildare och svamparne hunno växa, så begåfvo vi oss åter mangrant att samla sådana. Vi samlade af dem så mycket vi kunde och nu hafva vi tillräckligt af dem för hela årets behof. Ett par fjerdingar hafva vi insaltat och ingen salt fisk går upp mot svampar”, menade husbonden. ”Men är det icke mycket besvärligt att anrätta svamparne, och så fordra de ju så dyra kryddor; blifva de icke en synnerligen dyr mat?” frågade jag. ”Man kan visserligen af dem, såsom af mångt och mycket annat, tillaga en dyr rätt, men man kan också på ett mycket enkelt sätt bereda af dem den präktigaste anrättning. Vi hålla äfven före, att mången alldeles onödigt slöser möda och tillgångar på svampar”, sade de. ”Nå, huru anrätten I dem då?” ”Sättet är mycket enkelt. Vi rensa mycket noga bort granbarr, blad och annat skräp. Stjelken skäres af, så att man ser om svampen är fri från mask, ty om stjelken icke är maskstungen, är svampen frisk. Icke förkastar man heller ändå en stor, präktig svamp för några maskstygn. Man klyfver då bara svampen och skär bort det skadade stället, så att maskhål icke mera synas. Derpå sätter man dem i blöt i kallt vatten och så kokar man dem. De behöfva icke koka så lång tid som potäter för att blifva mjuka. Sedan öser man svamparne med en hålig slef i rena korgar för att afrinna. Då det icke mera droppar något vatten ifrån dem, sätter man dem upp i kärl och strör litet fint salt i hopen, dock icke så mycket som på färsk fisk. Der är nu sedan den invecklade tillredningen och de dyra kryddorna”, förklarade de ifrigt. ”Äter man dem sedan som sådana?” ”Alldeles såsom man äter salt fisk, och väl smaka de. Men om man vill tillaga en riktig läckerhet, så behöfver man blott sätta par smörbitar i stekpannan, lägga dit de saltade svamparne och låta dem fräsa upp till bruna; jag försäkrar att ingen kötträtt kan jemföras med denna stek”, fortfor värdinnan att förklara. ”Men är det inte ett mycket petigt göra att samla svampar, ty man måste känna svamparne och ibland dem finnas äfven många giftiga, hvilka man måste veta frånskilja, emedan man eljes genom att förtära dem kunde sätta lifvet till”, invände jag. ”Hvad ännu. Också denna fruktan är alldeles gripen ur luften. Hvar och en känner nog den giftiga, röd- och hvitspräckliga flugsvampen, så att man icke plockar den. Några andra giftiga svampar tror jag icke att det skall finnas här. Mycket tunna och köttlösa svampar lönar det ej mödan att samla, hvarföre de äfven få blifva i fred”, bjödo de till att upplysa mig. ”Tager ni bort skägget från undre sidan af svamparne, då ni bereder dem till föda?” frågade jag. ”Ingalunda. Då de bara eljes äro rena, duga de nog sådana de äro, till och med stjelkarne, ifall dessa blott äro maskfria”. Jag kunde ej säga annat än: ”ja så!” ”Ännu hafva vi icke uppräknat för eder alla goda saker, som vi hafva”, sade värdinnan med strålande ögon. ”Nå, hvad hafven I ännu vidare?” sporde jag. ”Vi hafva goda förråder af kött också”, skröt värdinnan. ”Hvarifrån hafven I fått så godt om det”, sporde jag. ”Då det nu blef ett sådant år, som ni vet, måste mången om hösten aflifva de efter sina mödrar öfver sommaren hållna fölen. Då vi hörde att något sådant var å färde, gingo vi dit och anhöllo om att få fölet. Gerna gingo egarene in härpå och vi nedslagtade fölet och togo vård om köttet; skinnet gåfvo vi tillbaka åt egaren. Trenne sådana föl slagtade vi om hösten och präktigt kött erhöllo vi af dem och nu hafva vi god tillgång på smakligt kött”, bekände de oförskräckt. ”Fasade icke menniskorna, då de hörde, att ni bevarade och förtärde sådant kött?” ”Naturligtvis, och de kallade oss hästköttätare, men må de bara kalla oss så. Vi bekymra oss föga om deras fördomar. Det är ömkligt att se, huru menniskorna förr dö af hunger, än de äta helsosam, närande och loflig föda”, menade husbonden. ”Det länder er icke till skam utan till heder, menniskorna må säga hvad de behaga; I ären lyckligare än andra i denna hårda tid; I hafven behållit lifvet lika som äfven bytet. — Men ni sade, att ni kunde bereda äfven en kokad rätt af islandsmossa. Huru tillgår det?” frågade jag. ”Då renlafven är rensad och beredd, såsom förut blifvit nämndt, duger den äfven till kokmjöl, blott med den skilnaden att man icke behöfver torka och mala den, om det brådskar med anrättningen. Ty då lafven kokas, upplösas dess delar till en gröt. Om man vill hafva välling, sätter man den att koka i gryta. Har man sedan att blanda en mjölktår och en nypa rent sädesmjöl i hopen, så blir anrättningen bättre, men nog går den utan också an; naturligtvis måste man äfven lägga litet salt dertill”, förklarade värdinnan. ”Skulle ni icke hafva tid att stiga in i vår koja samt smaka på vår mat, vår stuga är icke långt härifrån”, föreslog husbonden. Hela deras berättelse om deras goda mat och matförråder föreföll mig ganska besynnerlig. Men då dessa fordom alltid bleka och uthungrade menniskor nu stodo framför mig friska och glada, under det att andra landsmän färdades omkring vacklande och bleka, liksom dödsskuggor i förväntan på den stund, då deras fot skulle snafva och de sjelfva störta i den gapande grafven — så tog jag med tacksamhet emot deras inbjudning. Vi nalkades kojan. Friska, rena och glada kommo barnen emot föräldrarne, smekande och omfamnande dem. Jag granskade den lilla, nästan trånga kojan. Der såg visserligen icke förmöget ut, hvarken hvad bohaget eller annat vidkom. Men öfverallt herskade renlighet och god ordning. Alla föremål voro så beqvämt ordnade på sina platser, som det uti så trånga förhållanden var möjligt. Barnens kläder voro hvarken dyra eller nya, utan blott gamla, utslitna, men de voro rena och ordentligt lappade. Så fort värdinnan kommit in i stugan, tog hon uti med matlagningsbestyren. Hon upptände eld i spiseln och begynte koka laf-maten. Hon ämnade steka svamparne, men jag afhöll henne derifrån, upplysande henne om att jag önskade smaka på dem såsom saltiga. Då värdinnan uppsatt maten, satte vi oss att äta. Jag måste verkligen förvåna mig öfver huru väl dessa fremmande rätter smakade mig, ehuru jag första gången åt dem. De kändes icke alls motbjudande. Lafbrödet var syrligt och någorlunda färskt. Det var endast till smaken något syrligare än vanligt surt bröd. Vackert, hvitt och fett fölkött var i skifvor uppskuret på en trätallrik och saltade svampar uppsatta på en annan. Synnerligen välsmakande voro svamparne och jag blef snart öfvertygad om att de icke öfverdrifvit, då de skröto, att ingen salt fisk kunde jemföras med dem. Med god aptit förtärde jag lafbröd jemte svamp samt det väl anrättade, smakliga fölköttet. Under måltiden stälde värdinnan framför mig ett stort, tvåöradt stop, sägande: ”här skulle vara att dricka”. Jag hade redan ätit så mycket af det framsatta, att jag längtade efter något att skölja det ned med. Jag grep glupskt i örat af stopet och blef högeligen öfverraskad, då jag klunkade denna dryck. Det var det bästa spisöl, man någonsin också under goda tider kan få af bästa malt i våra hembryggerier. ”Hvarifrån hafven I erhållit så här utmärkt malt i dessa tider, ty spisölet är af det bästa, jag någonsin smakat?” frågade jag med förvåning. ”Sådant finnes nu i öfverflöd i hvarje gård, ehuru menniskorna icke märka det. Saken är nemligen den, att då kornet icke hann mogna före frosten, så blef musten qvar uti halmen, och denna halm kan nu med fördel användas i stället för malt”, förklarade värdinnan välvilligt. ”Har då detta spisöl blifvit brygdt på halm?” sporde jag förundrad. ”Alldeles, af bara halmen. Icke ens en nypa vanlig säd har blifvit använd vid beredningen”, försäkrade värdinnan. ”Högst märkvärdigt! — Nå, huru brygger ni det?” frågade jag. ”Sättet är helt enkelt. Jag sätter kornhalm att draga sig i en så hett vatten till ett dygn. Derpå tappar jag ut vattnet och sätter det att koka i grytan. Då det kokar, strör jag litet humle ibland. Då koket svalnat, låter jag det jäsa och så är spisölet färdigt”, sade värdinnan. ”Men blefve det icke bättre, om man satte halmen i blöt i kallt vatten”, vågade jag invända. ”Det går ej an. Jag har försökt äfven det, men då smakar spisölet af halm och på samma gång nästan unket”, sade värdinnan och blickade mig i ögonen, som om hon velat säga: ”du tyckes inte förstå dig på sådant”. ”Huru kom ni på den der tanken?” utforskade jag vidare. ”Då halmen doftade så af malt, begynte jag begrunda förhållandet och försökte, om man icke skulle kunna använda den i denna svåra tid”, svarade värdinnan. Sist och slutligen åto vi sådan der laf-välling och äfven den kunde i en slik tid anses förträfflig nog. Tackande och välsignande tog jag afsked af dem. ”Vi få aldrig mera något hungersår”, sade värdinnan tillitsfullt med strålande ögon, i det hon tryckte min hand. <center> — — — — </center> Utan att veta något af nöden lefde denna fattiga hop förnöjd i sin lilla koja. Hvad hade det varit som bringat dem i en sådan ställning och handledt dem till deras uppfinningar? Dertill skall jag genast svara. De voro äfven i sin fattigdom sådana menniskor, som värderade bokkunskap. De läste alla skrifter, som de kommo öfver, icke allenast för sitt nöje, utan äfven till vägledning i lifvet. De hade senast fått i sina händer en bok, hvilken innehöll uppmaning att samla islandsmossa och svampar till nödförråd. I samma bok förordades äfven användandet af hästkött. Som de voro förståndiga menniskor, så ljödo dessa råd icke för döfva öron, utan de grepo, då nöden stod för dörren, på fullt allvar verket an. Bokläsningen hade så bidragit till deras själsutveckling, att de lyckats frigöra sig från alla fördomar, och de brydde sig icke derom, att de till följe häraf blefvo utsatta för hån. Många, som kämpade en förfärlig kamp med hungern, gjorde narr af dem, ehuru de sjelfva voro i tio gånger värre fördömelse. Deruti bestod hela deras konst. <center> — — — — </center> Sådant kunde då hända inom det lilla område, der jag var bosatt. Dessa snabbteckningar äro sanna, icke af fantasin fostrade töckenbilder, ty jag har sett dem med egna ögon, hört med egna öron. Dessa äro visserligen icke några glädjande bilder, men annorstädes inträffade då måhända vida fasansfullare händelser, hvilka jag ej var i tillfälle att åse. En hård tid är det äfven nu, men Gud vare lof! ännu har jag icke sett en enda liknande händelse. Hvad som ännu kan ske inom de vidsträckta områden, hvilka tyngst fått vidkännas missväxtårets följder, det döljer ännu den dunkla framtiden i sitt sköte; säkert är blott att vårt folk på somliga orter lider svår nöd. Gifve Gud, att det här skildrade icke mera må upprepas! f9e97oupqomhkrea2odrcs8ewk99bqs 661030 661029 2026-10-30T21:02:06Z Mik@el 17576 661030 wikitext text/x-wiki Nödåret 1867 och dess följder. Snabbilder. av Pietari Päivärinta Översättning J. Ninni Åbo 1893 =I. Spåmannen.= Vintern 1867 var till hälften förliden. Sträng var den vintern, ja så sträng, att den aldrig går ur mitt minne. Intet annat än snöyra och köld, köld och snöyra. I tvenne veckors tid kunde kölden oafbrutet hålla i vid fyratio grader och vanligtvis nedref stormen ifrån de snödjupa molnen en så häftig snöyra, att man knappt såg en handsbredd framför sig. Ibland åter fortfor östanvinden att utan uppehåll hvina under ett par veckor, upptornande den lösa snön i ofantliga drifvor omkring boningshusen och vid skogsbrynen. Då höllo menniskor och djur på att frysa ihjäl. Till följe af det ihållande yrvädret och de ständigt i omfång tilltagande drifvorna var öfverallt en sådan mängd snö, att man icke på många dygn kunde sätta sig i rörelse för att skaffa sig ens det nödvändigaste. I skogen kunde hästarne endast simmande draga sig fram igenom snön; bedröfligt såg det ut, då hästarne stönande släpade sig framåt, under det att snön böljade öfver deras ryggar. Då var det ingen barnlek att färdas. Ofta voro formännen på de värsta ställena tvungna att nedtrampa snön framför hästarne, om man helst litet önskade komma framåt. Om man också på detta sätt fick vägarne öppnade, hvad var väl dermed vunnet, påföljande dag voro de oftast åter fullkomligt igenyrda. Under sådana omständigheter kunde man ej forsla hem stora lass. Uti alla tåg och i gårdarnes närmaste omgifningar hade snön hopat sig i så höga drifvor, att man icke ens kunde tänka på att der färdas längs de vanliga vägarne. Derföre var man tvungen att ifrån sådana ställen leda vägarne ut på åkrar och ifrån skogarne ut på öppna ängar. Vägarne blefvo af denna orsak så fulla af krökningar och vågformiga upphöjningar, att det var omöjligt för en främling att färdas genom byarne utan vägvisare. På de ställen, der de största snölagren hopat sig, fick man oafbrutet skotta snön och sålunda uppstodo på hvardera sidan af vägen snövallar höga som hus; då man färdades emellan sådana snömassor, erfor man samma intryck som vid genomfarandet af en tunnel. Då man steg upp om morgonen, reste sig så höga drifvor utanför boningshuset, att man ej kunde slippa ut ur rummet. Vid sådana tillfällen skyndade lyckligare grannar till hjelp, i det de skottade bort drifvorna framför dörren. Derefter vidtog ett ihärdigt snöskottande utanför fähus, stall och öfriga uthus, så att man blef i tillfälle att fodra och sköta om de stackars kreaturen. Huru man än försökte uppvärma rummen, förblefvo de likväl kalla och kyliga, som skulle luften inomhus varit bemängd med salthaltiga rimdunster. Då man gick ut, häftade kölden sig genast med kattklor vid ansigtet, isynnerhet vid näsa och öron; man erfor en känsla af att hafva blifvit stucken med nålar i berörda ansigtsdelar och snart var man tvungen att gripa fatt i dem med händerna, för att hindra dem ifrån att på ögonblicket frysa till istappar. Bedröfligast hade likväl kreaturen. Man måste skydda dem med hästtäcken och andra skynken, värma åt dem mat och dryck och likväl skälfde de beständigt af köld. — Lifvet var då ingen lek. <center> — — — — </center> Ett bistert yrväder var det äfven en dag, då en gammal man med staf i handen trädde in i stugan. Han var så nedsnöad, då han kom in i rummet, att man ej kunde afgöra om han gick med ryggen förut eller tvärtom. Han försökte skaka snön bort ifrån sina kläder, men utan framgång, ty den häftiga snöstormen hade piskat snön så fast i hans hår, i hans skinnmössa och i vecken af hans trasiga tröja, att den nästan tycktes blifvit fastlimmad vid honom. Han föreföll att vara mycket styf i alla leder och förmådde knappast lyfta den ena foten framför den andra. „Stig fram och sätt er, far, så att ni blir litet uppvärmd, ty ni förefaller att vara duktigt frusen“, uppmanade jag honom. Gubben begynte uppknäppa sin utslitna rock, men hans händer voro så stela af köld, att det ej blef något deraf, jag gick derföre att hjelpa honom. „Oh, hoh“, sade gubben och släpade sig mödosamt fram till bänken. Utan att säga ett ord sjönk han ned på den och lutade sig framåt mot sin staf. „Hvarifrån är gubben hemma?“ frågade jag honom. „Derifrån, jahah, jag är ifrån H— socken“, svarade den gamle utan att lyfta på hufvudet. „Hvarföre har ni pinat er så här långt fram?“ frågade jag åter. „Nöden sätter fötter under oxen, tvånget drifver herden att fly“. Äfven för gamla är lifshanken så pass kär, att man försöker till det längsta uppehålla den, ehuru mitt lif ingalunda mera är till nytta för någon. „Till lifvet står den lefvandes håg ännu vid grafvens rand“, menade gubben. Då för tiden hade jag min hemvist på en långt i hafvet utskjutande landremsa. Ehuru missväxtår förekommit alltsedan år 1862, så hade de likväl icke lika tungt drabbat skärgården som de inre delarne af landet. „Men drager då icke fattigvården i er socken försorg om sina ålderstigna och fattighjon, då de tillåtit er att begifva er på vandring?“ sade jag nästan tjenstemyndigt. „Naturligtvis, men hvad kunna väl menniskor gifva, då de ej sjelfva hafva något att sätta i munnen?“ sade gubben och såg mig hastigt förebrående i ögonen. „Men icke har det ju nu varit så svåra missväxtår, att en sådan nöd vore förhanden“, invände jag. „Så tror ju en främmande, men ni tyckes ej känna till förhållandena i landsbygden bortom era egna hemknutar ... Här vid kusten har man dock erhållit något, men annorstädes har man under många år icke fått just någonting alls. Derför strömma hit också skaror af hungrande för att få något att sätta i munnen till lifsgnistans uppehållande. Till det frukttyngda trädet flyga ju också himmelens foglar“, förklarade gubben. „Så tör det väl vara“, medgaf jag förlägen. Jag såg till att min hustru gaf mat åt gubben. Han närmade sig ödmjukt matbordet och åt också rätt duktigt. „När har ni senast fått mat?“ sporde jag gubben, då han upphört att äta. „I går på eftermiddagen“, blef svaret. „Hur är det väl möjligt, och nu är denna dag redan mer än till hälften förliden!“ sade jag förfärad. „Der ser ni nu, att man ej så heller vandrar omkring för sitt nöjes skull; de ställen äro heller icke tättsådda, hvarest man nu för tiden sticker en okänd, gammal stackare en bit i munnen ... Ni tyckes vara hjelpsamma menniskor också mot fattiga ... Stor tack för maten!“ sade gubben och steg upp från bordet torkande sig om munnen. „Kunde jag kanske få hvila mig en smula, ty jag känner mig så medtagen och frossan tyckes heller icke vilja lemna min gamla kropp“, fortfor han derefter. Jag visade honom en bädd, der han kunde hvila sig. Han vacklade framåtböjd sakta qvidande till sängen och utsträckte sig raklång uti den. „Skulle helst dessa hårda tider nu upphöra, men de värsta och hårdaste återstå“, sade gubben efter att hafva lagt sig. „Huru vet ni det?“ sporde jag och ryckte till. „Alla tecken tyda derpå“, sade gubben. „Hvilka tecken då?“ „Till exempel dessa häftiga yrväder och kölden“. „Men jag har åter hört påstås, att då vintern är kall, så blir sommaren varm“, invände jag. „Björnen har också björnungar“, sade gubben blott. „Nå, hvilka märken har ni dessutom fäst er vid?“ utforskade jag. „Gärdesgårdarne äro äfven så inne i snön, att icke ens gärdesstörarne synas, och de omfångsrika drifvorna tränga sig så tätt på gärdesgårdarne, att det ser ut som om dessa enkom vore inmurade med snö; man kan ej upptäcka något mellanrum emellan drifvan och gärdet“, upplyste gubben. „Skulle det väl häntyda på dåligt år, att det ej finnes något mellanrum emellan drifvan och gärdesgårdarne?“ „Just så hänger det ihop med den saken“. „Men icke är detta så förunderligt, då det ju finnes ett sådant öfverflöd af snö att den till och med tränger in på skyddade platser“, invände jag. „Der ligger just knuten. Likväl hopar sig icke snön vid gärdesgårdarne under alla vintrar på samma sätt, huru det än blåser och hviner i knutarne; de tvärbranta snödrifvorna hålla sig alltid skilda från gärdet — och råttorna sedan, hvilka hafva blifvit synliga i landsbygden, icke heller äro de något godt förebud“, menade gubben. „Nå ja, men ordspråket säger ju, att de gamla profeterne äro döda och de nya sätter man icke tro till“, svarade jag. „Om så förhölle sig, vore jag mycket nöjd, men så är det ändå icke. Jag har en stor erfarenhet af lifvet. Jag är en gammal man och har under min långa lefnad gifvit akt på allehanda saker samt varsnat ett och hvarje. Ni är ännu ung, men lägg mina ord på minnet, så skall ni komma underfund dermed, att äfven de nya profeterne veta något. Vore jag dock i tillfälle att nästa höst påminna er härom, men det är mig icke gifvet, ty mina krafter aftaga dag för dag och jag känner med mig, att jag icke mera behöfver vidkännas den instundande sommarens följder“, yttrade den gamle sorgset beklämd. Derpå insomnade han fridfullt. Då han åter vaknade, steg han upp och begynte draga på sig sin slarfviga rock. Vi uppmanade honom att dröja qvar öfver natten. „Nej, ingalunda, för ingen del. Så otacksam är jag då icke. Jag skall försöka släpa mig till någon annan gård och om jag också icke finge der mat, så kommer jag väl tillrätta till i morgon. Kanske jag då åter påträffar någon barmhertig menniska. Jag ser nog, att ni icke sjelfva ha'n det alltför fett; den der barnskaran är stor nog“, yttrade gubben i det han tillknöt repstumpen stadigt omkring lifvet. „Tack, för det att ni med ett godt mål mat hjelpte en gammal, stackars utsläpad gubbe“, tillade han. Vid afskedet gaf han tackande och välsignande handen åt hvar och en särskildt. Stödd emot sin staf linkade han derefter mot dörren. Ännu i dörren hörde jag honom säga: „Gud förbarme sig öfver oss! Hårda tider förestå“. Derpå störtade han sig i den täta snöyran och begynte leta sig fram till närmaste gård. Länge sågo vi efter den gamle samt sände vår äldste gosse att skida efter hans spår för att förvissa oss om, att gubben lyckligt uppnådde bebodda trakter. <center> — — — — </center> Följande vår var ovanligt lång och kall. Vid midsommartiden hade drifvorna ännu icke helt och hållet smultit omkring höladornas och i skogsbrynen. Den tolfte Maj företog jag mig en femton mil lång resa till häst längs hafsisen och körde fyra mil uppför K—a å under ett så klingande isföre, att jag icke en enda gång behöfde uppsöka land. De stridaste forsarne voro alltid under vanliga vintrar isfria, men nu hvilade de under ett fast kristallklart istäcke. Något dylikt har jag äfven under de mest stränga vintrar aldrig iakttagit. Den sjuttonde i nämnda månad återvände jag samma väg och föret var fortfarande lika utmärkt som vid ditresan. Husbehofsbränningen hade vid den tiden upphört. Några moraliskt förderfvade personer fortforo dock ännu af gammal vana att i vildmarkens undanskymda vrår tillverka denna deras älsklingsdryck. En af dessa lönnbrännare begaf sig natten emot Eriksdagen med bränvinsrenseln på ryggen hem ifrån lönnbränneriet. Under gåendet smakade han så flitigt på den der glädjedrycken, att han stupade omkull och insomnade på vägen. Då förfrös han sin ena fot så illa, att alla tårna skilde sig ifrån fotbladet. Den åttonde Juni körde man öfver milslånga fjerdar längs isen till staden och den tionde i samma månad drogo fiskarene vinternot i vikarne. Att begynna sådden i vanlig tid var ej att tänka på. Stränga nattfroster fortforo oafbrutet, så att marken om morgnarne sprack i remnor till följe af den starka kölden. Jag innehade en ganska förmånlig torplägenhet, hvilken kräfde åtskilliga tunnor till utsäde. Då jag såg att våren var lång och kylig samt derjemte erinrade mig tiggargubbens förutsägelser, begynte jag fundera på att med det görligaste första taga uti med vårsådden. I medlet af Juni upptinade åkrarne så pass mycket, att man kunde bearbeta mullen. Jag vidtog genast med åkerarbetet och likaså med sådden. Men de andra låtsade icke ännu om sådant; de påstodo att jag gick Gud i förväg och försökte med våld bestjäla Honom. De begynte sin sådd först dagarne före och genast efter midsommarhögtiden. I fyra dagar före midsommar var luften så varm, att man höll på att försmäkta af hetta. Då sådden blifvit gjord i så ovanligt varm jord, strök brodden upp inom par tre dygn. Dermed upphörde äfven sommarvärmen. Under höbergningstiden kunde man ej utan öfverkläder intaga sina måltider ute i det fria. Någon egentlig frost uppstod likväl icke, ehuru det ständigt såg hotande ut. I den kyliga luften växte likväl och frodades, ehuru skiftande i mörkt, det i den varma jorden sent gjorda utsädet. Vår gröda deremot förblef lägre och skiftade mera i gult. Jag blef ofta föremål för skämt och spe, för det jag ej förlitat mig på Gud. Man gjorde mig ständigt uppmärksam på skilnaden emellan vår och deras gröda. „’Änden kröner verket’. Ännu är det icke afgjordt, hvem af oss har handlat klokast“, menade jag. „Det kan likväl förblifva varmt långt in på senhösten“, invände de. „Men om det icke blefve fallet, huru ginge det då? Man bör ej mera vänta på underverk, ty underverkens tid är förbi“, försvarade jag mina grundsatser. I de flesta fall slutade dessa dispyter sålunda, att de aflägsnade sig med ett hånlöje på läpparne! En fredag i slutet af Augusti gick vinden öfver på nordliga sidan och blåsten var genomträngande kall. Fastän ingen ännu var betänkt på skörd, begynte jag samla ihop folk på min åker; på skördefolk var det ej heller någon brist, då de ännu icke behöfdes annorstädes; isynnerhet voro qvinnorna mycket beredvilliga att komma. I hast voro omkring femton personer församlade på åkern. Af detta mitt förehafvande fann man mig först vara en riktigt orättfärdig menniska, som icke litade på Gud, utan försökte bestjäla Honom. En sådan förvåning väckte det i byn, att menniskor kommo hoptals bakom gärdet för att åse ett dylikt spektakel. De samtalade derstädes sinsemellan och ibland gaf någon i följet till ett gapskratt; någon hade väl lyckats säga något riktigt qvickt och på sak gående. En och annan mera djerf och närgången kom till och med på åkern för att drifva gäck med vår skörd. „Trodde ni att årets afkastning ej skulle rymmas i era lårar, ifall grödan hade fått blifva fullmogen, då ni begynte afmeja brodden?“ frågade en af dem, som vågat sig på åkern, med ett spefullt löje. „Vår gröda är ingalunda så omogen, ty jag gjorde mitt utsäde mycket tidigare än ni. Ni ser ju att största delen af säden är lifskraftig och axen äro ju delvis redan mogna. Om också icke alla ax äro fullkomligt fullfärdiga, så gifva nog också de grobart frö. Ännu vet man icke, hvems lårar blifva fulla, hvems icke“, försökte jag försvara mig sjelf och mitt arbete. „Nå ja, nog hade de ännu blifvit bättre och vuxit också; nog kommer här skäran att göra lika stor skada som någonsin frosten skulle hafva gjort, det är visst det“, sade mannen något qväst och begaf sig bort. Drifna af en skarp nordanvind jagade hvassa molntappar af ett dystert och olycksbådande utseende hvarandra på himmelen. Stundom öfverdrogo de himmelen så tätt, att icke solstrålarne förmådde bryta sig igenom dem. Så kallt var det, att händerna stelnade, huru flitigt man än bjöd till att arbeta. Af denna orsak bestyrde min gumma om kaffe och sände mig på åkern med det åt skördefolket. Vägen krökte sig så, att jag nalkades dem bakifrån. Sålunda observerade de icke min ankomst. En gumma sladdrade som bäst att: „Hvad månne Gud också tänker om en så ogudaktig man som denna gårdens husbonde är, som med våld vill gå vår Herre i förväg?“ I detsamma varseblefvo de mig, ty sädesstubben, som vid hvarje steg knastrade under mina fötter, röjde min närvaro. Något flata vände de sig alla emot mig. „Man bör icke göra hvad man sjelf anser för bäst, utan såsom husbonden önskar. För dig, Brita, är det väl detsamma hvad du gör, blott jag betalar ditt arbete. Här har jag nu med mig en duktig panna varmt kaffe. Slån er nu ned omkring henne på dikesrenen för att med en kopp värma era frusna hjertan“, sade jag uppmuntrande, och snart var folket i full sysselsättning med att snörpla i sig det varma kaffet. Påföljande natt blef det ännu icke frost, ehuru vädret var förfärligt kallt. Hela natten blåste det smått och himmelen uppklarnade icke helt och hållet. Vi kunde sålunda äfven följande dagen fortsätta skörden. Så flitigt arbetade man, att man icke ens gaf sig tid att hvila på maten, utan så fort hvar och en hunnit nedsvälja sista munsbiten, störtade man sig på åkern; folket skar nu riktigt af hjertans lust, emedan äfven de begynte inse, att brådska var af nöden; kanske bidrog äfven det att sporra dem, att jag lofvade dem en god dagspenning. Till lördagsqvällen fingo vi säden så skuren, att blott ett par små åkerlappar återstodo. — „Den korta psalmen är snart sjungen!“ På eftermiddagen mojnade blåsten och himmelen uppklarnade. Omkring klockan tio på qvällen var det så lugnt, att icke ett asplöf rörde sig. Himmelen var så klar, att stjernorna syntes såsom midt i vintern och månen sken så klart, att man riktigt såg sin egen skugga. Termometern visade då redan en grads köld. Om morgonen möttes ögat af en bedröflig syn. Rimfrost betäckte marken så tjockt, att man hade trott att det snöat. De vid brunnen stående vattenkärlen och andra grunda vattengölar voro öfverdragna med en nära nog tums tjock isskorpa. Luften var genomträngd af ett gråaktigt töcken och en ofantlig molnvägg skymde soluppgången. Den höjde sig framför solen på himmelen, så att solen icke blef synlig förrän klockan elfva på förmiddagen. Då solen slutligen hunnit förbi molnväggen, förmådde den hvarken lysa eller värma genom den täta imman, utan spred blott ett så matt sken, som skulle månen uppgått och kastat sina bleka strålar genom ett rimmoln. Så lugnt var det, att ej en dallring, ej fogelsång, ej ens det ljud, som uppstår, då menniskorna förrätta sina alldagliga sysslor, förnams i naturen. Raka och bistra reste sig växterna alldeles förfrusna, löfverdragna af ett tjockt lager af rimfrost. Potatisblasten slokade längs de fasta stjelkarne, hvilka voro så genomisade, att de brusto itu som istappar, då man böjde dem. Den blygråa dimman var tung att inandas, den kändes tryckande och det riktigt sved i bröstet, då man drog in i lungorna den förtätade luften. Då den tjocka rimfrosten och isen slutligen upptinat, fann man, att allt var förloradt, så vid yttersta hafsbandet vår ort än var belägen. — Så stod det till här, hvad sedan annorstädes. Allt hade frosten fört och det underverket inträffade icke, att den varma väderleken skulle fortfarit inpå hösten längre än under vanliga år. Spågubbens förutsägelser föregående vinter hade gått i fullbordan! — — — Hårda tider förestodo verkligen. <center> — — — — </center> =II. Den fattigas tack.= Följderna af den förfärliga frostnatten blefvo snart synliga. Knappt hade det blifvit slädföre, förrän tiggarene begynte öfversvämma vår kusttrakt. De färdades till fots, till häst och ännu andra drogo häckkälkar efter sig. En sådan kälkdragare hade ofta hela familjen med sig: far, mor och dertill en klunga barn. Fadren och modren drogo de yngre insvepta i några trasor på kälken och de äldre traskade efter. Icke sällan hände det, att de till fots färdande familjerna voro så nakna, sjuka och utmerglade, att man nödgades med häst forsla dem till följande gård samt svepa in dem i fällar, på det att de icke skulle förfrysa under vägen. Dessa med hungern kämpande stackare togo troligtvis för gifvet, att årets afkastning utfallit bättre vid kusten än annorstädes. Häruti misstogo de sig mycket, ty den obevekliga frosten hade lika litet skonat bygderna vid hafskusten som öfriga orter. Orätt vore likväl att påstå, det förhållandena här voro lika sorgliga som annorstädes. Här ute vid kusten hade de föregående lindrigare missväxtåren icke haft så känbara följder som i öfriga delar af landet; man visste knappt af dem. Befolkningen på orten var mycket sparsam och flitig. Mången hade derföre ännu spanmål i besparing ifrån de föregående åren, hvaraf följde, att nödåret oaktadt den totala missväxten icke kändes så svårt tryckande, dertill voro kommunikationerna goda och staden låg helt nära, hvilka fördelar mångenstädes saknades. Detta oaktadt var det likväl omöjligt i längden för en så liten kommun att kunna underhålla en sådan ström af betlare. Så återstod slutligen ingen annan utväg än att i stora hopar skjutsa dem tillbaka till deras hembygder. Mera medlidsamma menniskor försökte skrapa ihop, hvad de blott kunde få löst, såväl matvaror som äfven en och annan klädesslarfva åt de halfnakna stackarene; andra åter försågo dem med vägkost på färden, då de forslades tillbaka till deras hemvist. Ortens befolkning var ingalunda ogin, men dess tillgångar räckte icke till. Denna tillströmning af tiggare blef så alldaglig, att de icke mera väckte någon särskild uppmärksamhet. Somliga kommo, andra gingo och alla hade de samma gemensamma ärende: de bönföllo om herberge öfver natten, om mat eller kläder. Slutligen gick det så maskinmessigt till, som hade allt varit i sin behöriga ordning. En händelse, som passerade under de tillströmmande skarornas genomtåg, går aldrig ur mitt minne. Julen var i antågande samt slädföret ypperligt. Åter råkade det vara yrväder. En blek och mager qvinna vacklade framåt dragande efter sig med stor ansträngning en häckkälke; på kälken låg ett formlöst trasbylte; var det månne ihoptiggda matvaror eller var det någonting annat? Tvenne större barn traskade efter kälken. De veko in till oss. Jag råkade händelsevis vara ute på gården. Då qvinnan blef mig varse, kastade hon på mig en skygg blick. Hon yttrade ingenting, helsade icke ens, slog blott förskrämd sina ögon mot marken. Jag begaf mig utan att säga något in i stugan. „Återigen vek ett tiggarefölje in på gården“, meddelade jag min hustru. Jag tyckte att en lång tid förflutit och ännu hördes de icke af; jag gick då fram till fönstret för att se efter huru det förhöll sig med dem, men i detsamma hördes de äfven komma i farstun. Nu trädde de in i stugan. Den bleka qvinnan bar ett litet barn i famnen, ett annat ledde hon vid handen och tvenne större barn lunkade efter på egen hand. De större barnen hade så stora trastossor på fötterna, att de med knapp nöd förmådde släpa sig fram. Modrens blickar irrade skyggt omkring i rummet och dröjde isynnerhet vid mig och min hustru. Nedsnöade som de voro, blefvo de stående strax innanför dörren samt tycktes ej våga röra sig derifrån. „Stig fram och tag klädespaltorna af barnen, att de kunna värma sig“, uppmanade min hustru henne. De tycktes icke sen heller våga röra sig. Måntro de fruktade mig? Först sedan äfven jag uppmanat dem, begynte de långsamt förflytta sig framåt. Jag såg tydligt en tår skimra i qvinnans ögon och att hon skälfde i hela kroppen. Utan att säga ett ord begynte hon långsamt afkläda barnen deras slarfviga omhöljen. Min hustru var en godhjertad och ömsint qvinna, som alltid ömkade sig öfver de nödstälda stackarnes sorgliga belägenhet. För alla hade hon ett vänligt ord och stack alltid något smått, hvad som för tillfället råkade finnas till hands, åt dem. Hon hade just kokat till middagen åt sina egna köttvälling och portionerat ut den i skålar åt hvar och en. Då hon såg i hvilket sorgligt tillstånd de nysskomna voro, öste hon litet bort af vällingen ur hvarje skål, så att hon sålunda erhöll nära nog tvenne skålar deraf för främlingarnes räkning. Derefter begynte hon ombestyra mat åt dem, utan att de bådo derom. Jemte vällingen satte hon fram tvenne brödkakor, strömmingsfatet och ett stop med surmjölk. „Kommen nu fram till bordet, I sen så medtagna ut, månne ni ens alla tider erhållit mat“, sade uppmuntrande min hustru. Men i stället för att komma till att äta brast qvinnan ut i bitter gråt. Hon gret så hejdlöst, så af hela sitt hjerta, att det gick igenom merg och ben. Barnen smittades af modrens tårar, också de begynte gråta. „Gråten nu icke — hvad i Herrans namn går åt er? Äten så länge vällingen ännu är varm“, bjöd min hustru till att trösta dem, men det hjelpte icke. Det tycktes som om deras gråt aldrig skulle taga någon ända, den fortfor väl en half timme. Småningom saktade sig deras högljudda gråt, men uti efterdyningar deraf fortfor länge deras rörelse att sarga deras hjertan. Slutligen lugnade de sig så mycket, att de kunde begynna äta och då de engång repat sig, åto de med god matlust. Min hustru insåg, att det icke var passande att göra dem några förfrågningar beträffande orsaken till deras häftiga sinnesrörelse, så länge deras humör var så nedstämdt. Först sedan de upphört att äta samt fullkomligt lugnat sig, vågade hon fråga dem derom. „Hvad var orsaken till er bittra sorg, då ni gret så länge af djupaste hjerta?“ sporde min hustru, i det hon närmade sig den sorgsna qvinnan. „Man har öfveröst mig med skymford“, svarade qvinnan kort. „Hvar har man skymfat er?“ frågade åter min hustru. „Der, i den der stora gården här i närheten“, förklarade hon. „Och derför gret ni?“ sporde min hustru. „Nej, icke gret jag derföre, mitt hjerta blef blott krossadt; det krossades så, att jag icke ens förmådde gråta. Jag skälfde och darrade i hela kroppen som ett asplöf och den sista återstoden af krafter tycktes svika mig; jag blef så matt, att jag med möda orkade släpa mig hit“, förklarade qvinnan. „Men ni sade ju, att de der skymforden voro orsaken till er gråt“, erinrade min hustru. „Jag är vid en så besynnerlig sinnesstämning, att jag ej sjelf riktigt kan förklara mina känslor. Jag märkte genast, då jag kom till er, huru vänliga I voren emot fattiga, värnlösa stackare. Redan då höll den rörelse jag dervid erfor på att besegra mig, men jag förmådde likväl svälja gråten. Men då ni sedan uppdukade den goda måltiden samt vänligt uppmanade oss att äta, kunde jag ej längre lägga band på mig. I mitt sinne jäste så stridiga känslor, att jag icke kan förklara det; hårdhet, skymf och förakt jemte hjertligt deltagande för en eländig, nödlidande, värnlös hop rörde sig om hvarandra uti mitt af begge orsakerne förkrossade hjerta“, upplyste qvinnan. „Har ni man?“ frågade min hustru tveksamt. „Naturligtvis har jag haft man — huru eljes, när jag engång blifvit välsignad med så här många barn — men han dog senaste November och lemnade efter sig i dessa hårda tider en sådanhär värnlös skara. Det gafs intet annat råd än att med kälken efter sig gripa till tiggarstafven. Tungt var det, men någon annan utväg hade vi icke. Hade min man lefvat och tiderne icke så alldeles förändrat sig, så skulle vi nog på något sätt slagit oss igenom, ty ehuru vi hade många barn, hafva vi aldrig förut behöft vädja till andras hjelpsamhet. — Jag gret i många dygn, förrän vi begåfvo oss ut att tigga“. „På hvilket sätt skymfade de eder der i gården?“ utforskade min hustru. „De sade att jag tigger af lättja, emedan jag icke ids arbeta ... Gode Gud! — Hvad för slags arbete skulle en sådan här af hunger utmerglad stackare kunna uträtta, synnerligen ett sådant, som äfven skulle föda barnen. Ingen gåfve något arbete, om än man skulle arbeta för bara maten. Nog har jag i mina dagar arbetat och skulle ännu också arbeta, om jag blott hade arbete och krafter, men nu tryta hvartdera; jag är tvungen att taga min tillflykt till tiggeriet, så bittert det än är, ty jag kan icke se mina barn dö af hunger. — Derpå sade de vidare, att man till andra menniskors besvär föder så mycket ungar till verlden, att det hvimlar af dem för ögonen. Denna smädelse var likväl den bittraste, ty barnens antal beror icke af ens egen vilja, tyckes det mig, utan äro de en gåfva af Herren“, menade hon. Gården, der man bemött henne så skymfligt, var en af de förmögnaste på orten. Tusenden lågo på deras kistbotten och ännu mera hade de utlånade. Visthusen voro många och öfverfulla af spanmål, den välfödda boskapen lemnade ladugårdsprodukter i öfverflöd. Ett i stor skala bedrifvet fiske bragte dem Wellamos håfvor i ymnigt mått. I den gården visste man icke hvad nödår och hård tid vill säga. „Gåfvo de er något efter allt smädande“, frågade min hustru. „Nog gåfvo de en god bit bröd, men det kändes mycket bittert; det var som skulle jag hafva mottagit en förbannelsens bit“, menade qvinnan och brast åter i gråt. Äfven mitt öga fuktades af en tår och jag gick hastigt in i min kammare och nedskref vid samma tillfälle följande versstump, som hittills legat bland mina öfriga pappersluntor: <poem> Tiggarn kom af hunger drifven Till den rike halft uppgifven Och i trasig hamn, För att till hans hjerta vädja Och att hjelp af honom bedja Uti himlens namn. Af sitt öfverflöd den rike Gaf en skärf åt nödstäld like, Men i vredesmod. Fastän gåfvan värd var föga Bröt en tår ur tiggarns öga Der han ödmjuk stod. Tacksamhet var ej den källa, Hvarur fram man såg den välla Tåren uti hast. Icke heller ödmjukheten. Nej! Men derför gret han, veten, Att hans hjerta brast. Kom ock till den mindre rike Hjelp att bedja nödstäld like Nästan dignande. Denne delte af sitt lilla, Men han talte ömt och stilla, Gaf välsignande. Äfven då brast tiggarns hjerta Och han gret, men utan smärta, Utan bitterhet. Suck och bitterhet ej finna Väg till den, hvars tårar rinna Utaf tacksamhet. </poem> <center> — — — — </center> =III. Tjufven.= Förhållandena förändrades sålunda, att vi måste flytta bort från vår skärgårdsbygd. Socknen, till hvilken vi kommo, låg fyra mil ifrån hafvet. En af Österbottens ansenligare floder flöt genom den. Årtalet hade förändrats, ty nu skref man 1868. Ehuru ett nytt år hade ingått, fick man som bäst känbarast vidkännas de gräsliga följderne af senaste hårda nödår. Vid vår inflyttning till orten möttes vi af en fasaväckande anblick. Utmerglade, försmäktande, vacklande och bleka menniskoskepnader färdades från by till by, från gård till gård, sökande, om icke någon skulle hafva att gifva dem en bit bröd i munnen, en smula till uppehållande af den slocknande lifsgnistan. Ett provisionelt fattighus hade visserligen på regeringens befallning kommit till stånd, uti hvars tvenne rymliga byggnader fattiga och sjuka voro sammanträngda i ett så stort antal som utrymmet blott medgaf. Nästan genast efter min ankomst till orten gick jag för att bese det. Der såg bedröfligt ut. Öfverallt ifrån sängarne och annorstädesifrån sträcktes magra, utmerglade händer emot den inträdande, bedjande i Guds namn om mat. Kommunen var ålagd att väl vårda och underhålla alla dessa eländige. Men detta var rent ut omöjligt, enär förhållandet icke ens i gårdarne var en smula bättre. Öfverallt äfven i gårdarne åt man bröd af halm och bark och icke kunde man hafva det dess bättre heller på fattighuset. Likväl försökte menniskorna föra dit hvad de blott kunde skrapa ihop. En köttbit, någon kanna mjölk eller surmjölk bjödo de till att spara in, men hvad förslog det åt så många. Utaf nödhjelpsbestyrelsen hade man visserligen erhållit så mycket oblandad säd, att man nu och då kunde koka åt dem välling deraf. Till råga på allt detta elände infann sig ännu hungersfebern — denne nödens vanlige, bistre följeslagare — för att fullkomna förödelsens styggelse. Af denna orsak voro de flesta innevånarene i fattighuset sjuka. De till utseendet någorlunda friska voro ålagda att göra handarbeten. Men deras arbete inskränkte sig uteslutande till tillverkandet af likkistor, och de hade äfven mycket arbete och bråk för att få ens så mycket kistor förfärdigade, som åtgick i vårdanstalten. Såväl utom som inom fattighuset dogo så många, att det var fasaväckande att se det. Man kände sig ingalunda glad och upplifvad om söndagsmorgnarne, då till och med fyratio kistor stodo i bredd på kyrkogården. Det tycktes som icke ens den gapande grafven, hvilken var ämnad till de aflidnes sista hvilorum, skulle kunna sluka den stora mängden af kistor, och denna likgraf liknade mera någonslags kanal än de dödes sista boning. Vid randen af detta svalg stod rysande ett bleklagdt begrafningsfölje, af hvilka många redan följande söndag sänktes i den hemska gropen. En utsvulten barnaskara gret ofta vid grafven, då deras enda stöd och tröst gömdes i den svarta mullen. Sådant kunde då hända i en socken, hvars folkmängd uppgick till litet öfver femtusen. Och likväl hette det i de officiella rapporterna om den rådande nöden: „ännu har ej någon dött i hunger“. <center> — — — — </center> Ehuru man sålunda hade försökt hopsamla fattiga och sjuka på ett ställe, var likväl såsom förut är nämndt, en tallös hop af tiggare i rörelse. De kommo och de gingo i tiotal — i hundratal om dagen. Som jag var född och uppvuxen i samma socken och emedan jag först nyligen återflyttat till orten, funno de naturligtvis för godt att i bekantskapens namn skynda till oss, såsom till ett ställe, hvars gästfrihet ännu icke blifvit tagen i anspråk samt kanske äfven, emedan de hörde att vi åto rent bröd. Min hustru försökte göra sitt bästa och bryta en bit åt enhvar, men slutligen blef tilloppet af fattiga så stort, att om hvar och en skulle hafva fått ens en ringa smula, så skulle vårt lilla sädesförråd tagit slut inom par dagar. Man var tvungen att betrygga sin egen familjs öde samt afstå ifrån att gifva åt alla. En dag kom en gosse omkring tretton år i stugan. Man såg tydligt att han var uppsvullen till följe af hunger. „Gif mig för Guds skull något att äta!“ sade han brådskande, så fort han hunnit innanför dörren. „Det räcker icke till, stackars gosse, att gifva åt alla som begära, om vi icke sjelfva vilja redan alldeles snart komma med barnskaran i samma sorgliga belägenhet som du. Försök, stackars gosse, att gå till en annan gård“, uppmanade honom min hustru mildt. „Af de andra gårdarne är det nu icke mycken hjelp, ty de hafva ingenting, hvaraf de kunde gifva“, sade gossen och satte sig nedstämd på bänken. Efter detta samtal gick jag sorgsen in i min kammare, grubblande öfver denna förfärliga tid. Min hustru höll som bäst på att baka; då jag gick i kammaren, satte hon just bröd i ugnen. Efter att hafva gjort det, kom äfven hon i kammaren. Vi samtalade en liten stund om den förfärliga nöden och voro missmodiga öfver, att man icke kunde aflägsna denna nöd och hjelpa de behöfvande. I det samma inrusade det äldsta af våra barn i kammaren med ett förtvifladt utseende. „Den der gossen nappade ett bröd ifrån ugnen och sprang skyndsamt ut med det“, sade barnet. Jag blickade ut på gården. Gossen sprang af alla krafter öfver mangården, tryckande det ångande, degiga brödet kärleksfullt mot sitt bröst, under det att han med den andra handen girigt slet det i stycken och proppade i munnen. Bröden i ugnen hade icke hunnit blifva ens till hälften gräddade, men gossen hade ej tid att vänta; då ingen öfvervakade honom, snappade han det främsta brödet ifrån ugnsmynningen, ehuru det ännu icke var stort annat än en uppvärmd degklimp. „Låt gossen gå i fred, icke har han utan behof tagit det. Hvad han icke kunde få genom böner, det tog han med berättigad egenhandsrätt“, sade jag och tårarne stego mig i ögonen; en djup suck undslapp min hustru. Tvenne dygn derefter erhöllo vi underrättelse om att gossen hade dött. Budskapet härom bragte oss samvetsqval. <center> — — — — </center> =IV. Den gamle gårdsbonden.= Så länge hade jag icke varit borta ifrån socknen, att jag efter min återkomst ej skulle hafva igenkänt hvarje vid min affärd fullvuxen person. En dag kom en bekant gammal gårdsbonde till mig. Han var redan då en ålderstigen man, när jag ifrån min hemsocken flyttade till obekanta trakter. Men under denna tid hade han så förändrats, att jag ej mera höll på att känna igen honom. Under hela sin lifstid hade han af alla åtnjutit aktning och anseende. Såsom förmögen man hade han bott och bebyggt sin gård samt uppfostrat sina barn till ordentliga och hederliga menniskor. Familjens alla medlemmar voro arbetssamma och sparsamma samt högaktade och älskade hvarandra; i synnerhet ärade och älskade de alla, såväl gamla som unga, den till åren komne fadren. De många föregående åren hade uttömt äfven hans tillgångar och den nu rådande, hårda tiden stod för honom lika obeveklig, lika tom, fasaväckande och bister som för andra. Kanske var det denna vårt folks stora hemsökelse, som inom så kort tid hade gjort gubben gammal och kraftlös. Då han anlände till oss, hade han i handen en staf, med hvilken han stödde sin vacklande, afmagrade kropp. „God dag“, sade han andtruten och blef stödd emot sin staf stående genast innanför dörren. I det jag besvarade hans helsning, vände jag mig emot den nysskomne för att utforska, hvem han var. Då märkte jag att den gamle darrade så häftigt, att han med möda höll sig upprätt, fastän han stödde sig mot stafven. „Se på, det är ju P— gubben, stig då i alla tider fram och tag plats“, sade jag och fattade hans hand samt ledde honom fram till bänken. Der satt han sedan ihopsjunken lutad mot sin staf och flåsade så häftigt, att hans magra kropp hvarje gång han indrog luften litet rätade sig för att sedan vid utandningen genast igen sjunka ihop. Det föreföll som skulle i hans mage icke funnits något annat än den luft, han så girigt insöp med sina lungor. Jag frågade honom, hvad nytt förspordes, men han var så andtruten, att han på en god stund icke kunde svara något. Slutligen stammade han: „Ja---jag önska---ade, att man sku---skulle åderlåta mi---mig“. Jag spratt till. Han var så ihopskrumpen, så utmerglad och blodlös, att man knappt kunnat tro, att det i honom funnes mera blod än i en fluga. Jag bjöd till att förklara för honom, det han ingalunda led af öfverflöd på blod. Jag sade, att det enligt min åsigt skulle blifva hans död, om man ännu skulle tappa också de sista blods-dropparne ur honom. För öfrigt försökte jag göra klart för honom, att jag icke ens egde något åderjern samt att läkarene icke nu för tiden mera gilla åderlåtning. „När har ni senast ätit?“ sporde jag derpå af gubben. „Icke äter man uti dessa tider så synnerligen ofta, nemligen ordentlig föda. Visserligen halm och bark ... men det kännes som skulle det icke längre mätta en så här gammal man. Trenne veckor torde nog hafva förflutit, sedan jag senast ens sett rent bröd“, menade gubben. Jag gaf en vink åt min hustru, att hon skulle sätta fram mat åt den gamle. Under tiden frågade jag af gubben: „Huru har ni orkat med så svaga krafter komma till byn?“ ty det var omkring en half mils väg till gubbens hem. „Nog har det nu gått för sig att komma, men huru skall jag väl slippa hem“, sade gubben. „Att ni icke tog häst“, menade jag. „Förut i tiden fans det nog till och med många hästar, men nu finnes icke en enda; ty under de många missväxtåren har jag varit tvungen att skuldsätta mig, och för dessa skulder har man gjort alldeles rent hus uti min gård; der finnes ingenting mera att taga eller gifva. Nog kändes det bittert, när allt strök med och skulderna icke nämnvärdt minskades, ty nästan allt åtgick till utmätningskostnaderne. Jag försökte bönfalla handelsmännen att ännu vänta en tid, men de kände intet förbarmande, ehuru de icke sjelfva hade någon nytta deraf, ty den försålda egendomen betäckte icke ens utmätningsarvodena. Hvarifrån skulle heller nu för tiden sådana penningemän komma, som skulle betala något för ens egendom“, berättade gubben. Under tiden hade min hustru stält fram mat och kom nu för att underrätta mig derom. Jag uppmanade gubben att gå att äta, men då han hörde det, begynte han darra ännu mera. „Hvad ännu ... Icke har jag derföre ... Icke kan man nu förtiden gifva mat åt alla. Jag släpade mig hit till byn för att få något, men här tyckes icke stå något att fås — om jag blott sluppe härifrån hem. — I ären alltför goda. Icke kan jag ändå af er ...“ urskuldade sig gubben tankspridd. Jag fattade honom vid handen och ledde honom till matbordet. Då han åt, darrade han så häftigt, att han höll på att ej få maten i sin mun. Då jag såg att han skämdes öfver sin påkomna darrning, aflägsnade jag mig för att låta honom äta i fred. Då jag återvände, satt han redan på bänken. „Mycken tack för maten! Jag vågade icke äta mycket ...; jag känner mig så utmattad“, sade han. Jag förde honom till sängen och snart föll han i djup sömn. Efter att hafva sofvit uti par timmar, vaknade han hastigt, som skulle han blifvit skrämd af något, och begynte brådskande krypa ur sängen. „Om jag blott skulle orka hem“, sade han efter att hafva rest sig. Jag förvånade mig mycket öfver att gubben icke alls mera skakade, men för öfrigt föreföll han att vara mycket svag och medtagen. Som vägen var lång för gubbens svaga krafter och som det var sent på aftonen och vägarne till på köpet voro igenyrda, vågade jag icke släppa gubben ensam på skogsvägen. Jag tillsade derföre drängpojken att förespänna hästen samt föra honom hem. Vi täckte väl in gubben i släden och så begaf han sig tackande och välsignande åstad. Jag såg tvenne tårar pressas ur hans ögon och rulla utför hans kanske af elände djupt fårade ansigte. Så for han. <center> — — — — </center> Den omständigheten förvånade mig storligen, hvarföre gubben skakade så förfärligt då han kom och så länge han var hos oss, men icke sedan mera vid afskedet. Jag försökte utgrunda orsaken dertill, men kunde under hela natten icke finna någon antaglig förklaring dertill. Jag försökte tänka, om möjligen den knappa måltiden skulle hafva medfört denna förvandling, men icke ens detta antagande löste på ett tillfredsställande sätt denna fråga. Men följande morgon blef saken klar. Alldeles i närheten bodde en landthandlande. Han hade skrapat ihop spanmål, så mycket hans små tillgångar medgåfvo. Denna sålde den gnidaren sedan skålpund- och lispundtals, utpressande trettio penni för skålpundet. Till honom hade gubben gått för att få på kredit helst så mycket mjöl, som skulle åtgå till afredning af någon välling. „Ja så, på kredit! Du är från gammalt skyldig tio mark och ännu ytterligare på skuld! Med hvad tror du dig kunna betala ens din gamla skuld? Icke en smula mera dertill“, utfor denne mensklighetens välgörare. „Om Gud ännu skulle hjelpa, så nog skulle jag väl ...“ „Gud skulle hjelpa“, upprepade handelsmannen. „Nog ser man huru Han hjelper — hm! Fem missväxtår redan å rad och allt värre blir det. Nu måste menniskan hjelpa sig sjelf, det duger ej att förlita sig på något annat“, dundrade köpmannen. „Men jag uppgifves, om jag ej får en smula till gruta“, sade gubben förkrossad. „Det är icke min sak“, svarade handelsmannen högfärdigt, vände ryggen åt gubben och gick sin väg. Tillintetgjord satte gubben sig på stugubänken. Nedstämd begrundade han der sin hopplösa ställning. Förfärligt gnagade hungern hans inelfvor. Han erfor en gnagande, sugande känsla, en känsla af tomhet; det föreföll honom som hölle han på att upplösas till ett töcken. Det sved i hans hjerta, då han fann att en säker och icke långt aflägsen hungersdöd förestod honom och likväl ... Hans tankar irrade brådskande hit och dit, sökande och famlande efter något hjelpmedel, efter något, hvarmed han finge sin plågsamma hunger stillad, men han fann ingen utväg. Han satt der ensam på bänken i bagarstugan försjunken i sina dystra betraktelser, ty någon annan var vid tillfället icke i stugan. Handelsmannen hade rent bröd — huru eljes, ty han var ju handlande och på sätt och vis äfven spanmålshandlande. Man hade nyss bakat i gården och bröden stodo uppradade på kant längs väggen. Uti hans förfärliga hunger rann det gubben i hågen, att det ej fans någon annan räddning än att nappa derifrån ett bröd, sticka det i barmen och skynda bort. Tänkt och handladt. Han hade ej tid till långa öfverläggningar; han ryckte till sig ett bröd, dolde det vid barmen under sin utslitna rock och begynte släpa sig ut. Handelsmannen hade till handtlangare en man, som gått ifrån gård och grund. Han var en riktigt äkta skälm och handelsmannens allt i allo. Det var han, som höll uppsigt öfver allt, han tog emot de hemtade varorna och gaf ut, hvad som skulle gifvas, vägde och förde sedan blott en lapp åt handelsmannen. Enligt denna lapp endera betalte köpmannen de inköpta varorna eller uppbar betalning för de afyttrade. Denne handelsmannens handtlangare varseblef gubben stulta på gården, stödd mot sin staf. Genast föll det honom in att gubben möjligtvis kunde hafva nappat något åt sig vid bortgåendet. Med några skutt var han vid hans sida. Han märkte att gubbens barm var något för mycket utstående. Utan vidare öfverläggning ryckte han honom utan förskoning temmeligen hårdhändt omkull på rygg på gården. Då gubbens söndriga rockslarfva saknade knappar, trillade brödet från hans barm på gården. „Aha, gamle junkare! Jaså, att du färdas i sådana ärenden. Fortfarande inbillar du dig vara gårdshusbonde. Fort upp nu derifrån och så begifva vi oss till handelsmannen för att fråga, hvad han tycker om ett sådant fremmande som du“, hväste handtlangaren. Den stackars gubben kraflade sig styft och långsamt på benen igen. Öfverväldigad af blygsel och af häftig sinnesrörelse darrade han som ett vassrör för strömmen. Handtlangaren tog brödet i ena handen och med den andra grep han tag i gubbens bröstbetäckning och begynte släpa den darrande och styfve gubben efter sig till handelsmannens kammare. „För mig icke dit, skona mig“, bönföll den gamle. „Jaså, ännu skona ... tänk icke derpå ... jaså, skona en tjuf“, snäste handtlangaren och förde gubben med mycket buller till handelsmannens rum. „Sådana här fremmande och kunder färdas hos oss! Den här gubbstuten har i stugan smusslat ett bröd i sin barm och begynte traska i väg med det. Men då råkade jag märka honom, nappade bort brödet och hemtade såväl brödet som dess tjuf hit, att ni sjelf får göra med honom hvad ni behagar, hi, hi, hi, hi“, förklarade handtlangaren förtjust. „Se på f-n ... gjorde han så? Sådana äro de ... men hvad göra vi nu åt denne tjuf?“ sade köpmannen. Derpå gick han fram till gubben, knöt sina näfvar inför hans näsa och röt: „Hvarföre stal du af mig brödet?“ Af förskräckelse förmådde gubben icke framstamma ett ord, stirrade blott darrande ned mot golfvet. „Något bättre förtjenar den lymmeln icke än att vi gifva åt honom duktigt på ryggen, så förlorar han väl lusten att framdeles stjäla“, föreslog det trogna handelsbiträdet. „Det är just det bästa åt sådana kanaljer ... nå, alltid finner du på råd, men hvar skola vi mjuka upp hans rygg“, invände handelsmannen gladt. „Det är ej dess svårare ... vi föra honom till stallet, der fins en hyfvelbänk“, föreslog handtlangaren. „Nå dit ... der är ju ett passande ställe“, medgaf genast handlanden. Nu begåfvo de sig till afstraffningsplatsen släpande den stackars gubben emellan sig. Denne var af hunger och förskräckelse så kraftlös, att han ej förmådde sjelf hjelpa till med fötterne, utan de hasade efter såsom vingar, då han under buller fördes till stallet. Der slängde de honom att ligga på munnen på hyfvelbänken. Handelsmannen höll gubben fast från nacken och handtlangaren rappade honom med ett bastant piskskaft på ryggen. Gubben var så utmattad, att han icke förmådde vrida sig eller ens gifva ett ljud ifrån sig. „Se på f-n, han är ännu hårdnackad; slå, slå bättre, att han blir spak“, uppmanade handlanden. Handtlangaren bjöd till att göra sin hand tyngre, men icke sen heller gaf gubben något ljud ifrån sig; han skulle icke hafva fått upp sin mun, om de än skulle hafva piskat honom ihjel. Då de slutligen hade pryglat gubbstackaren tillräckligt, sade handelsmannen slutligen: „Upphör redan för f-n i våld; det aset kan lätt dö i våra händer, om vi fortsätta“. Derefter upphörde de och gingo flinande sin väg. Der blef gubben sedan liggande på hyfvelbänken, utan att dessa rättvisans tjensteandar dess vidare sågo till, om han blef vid lif eller icke. Då gubben en god tid hade varit der i kölden, repade han sig så mycket, att han orkade krafla sig upp och begifva sig i rörelse. Ifrån denna pinobänk kom han raka vägen till oss, och denna tilldragelse gjorde att han darrade så häftigt. I många veckor derefter var gubben bunden vid sängen till följe af det afkylande bad, han erhållit af dessa den sedliga idéns målsmän. <center> — — — — </center> Ehuru det visserligen ej hör hit, kan jag dock ej underlåta att omtala, det gubben ännu lefver välbergad och vördad, såsom familjens gammel-far, i skötet af sin familj, åtnjutande sina medborgares aktning, men mycket gammal är han redan. Den i berättelsen omnämnde handlanden har för länge sedan gjort cession och stryker nu som lösdrifvare höljd i usla trasor land och rike omkring samt lutar sin skuldra, hvarest han finner litet också skydd. Hans forne handtlangare har redan i många år gått på rote, men är ännu ganska högfärdig. <center> — — — — </center> =V. Rouhu.= Ja Rouhu.<ref>Detta ord torde lämpligast återgifvas med benämningen „grofhuggare“. Rätteligen: den, som krossar eller sönderbråkar något.</ref> Detta namn var icke personens i fråga egentliga slägtnamn, utan var gifvet af byboerne. Uti byn benämndes han likväl aldrig annat än Samuel Rouhu, då man talade om honom. Detta af byboerne uppfunna namn var likväl icke gifvet i någon elak afsigt eller för att förklena hans anseende; man hade blott afsett ett sådant namn, som på ett slående sätt skulle beteckna mannens natur och verksamhet. Ofta händer att dylika af byboer uppfunna tillnamn äro mycket väl träffade, och så var äfven nu fallet. Han var gift man och bodde med sin familj i sitt eget, lilla torp. Han var groft bygd och en duktig arbetare, ty han arbetade för fem. Så hade han uppodlat hvarje handsbredd jord på sitt lilla torp, att det ej fans ens så mycket obrukad mark, att man kunnat derpå upplägga reservstörarne till gärdet. Det var naturligt, att icke arbetet på torpet alla tider förslog för en sådan arbetsmenniska. Men han kunde icke komma tillrätta utan arbete. Han sökte det annorstädes och erhöll också. Han gjorde icke gerna dagsverken, men desto begärligare arbetade han på summa. Han såg icke derpå, om betinget enligt andras åsigt var förmånligt eller icke. Då han erhöll ett beting, tog han ofördröjdt uti med det. Ofta drefvo de andra med honom, då han enligt deras tanke för så billigt åtog sig att fullgöra svåra beting, men derom brydde sig Rouhu icke det minsta. Men då betinget var fullgjordt, hade Rouhu oftast kommit sig till två, stundom till tre karlars arbetsförtjenst. Nog skakade vildmarken, då han der röjdade åker på summa. Hade han till arbetsfält en stenig backe, hvarest han skulle utbryta åker, flögo med god fart äfven sådana stenar i högar, med hvilka tvenne vanliga karlar fingo bråka en god stund. Han var en ojemförlig timmerman och i vedhuggning saknade han sin like. För denna hans arbetsduglighet hade man i byn begynt benämna honom Rouhu, emedan han på arbetsplatsen bråkade och rasade som en björn, den der rest sig ur kärrmarken. Så i alla stora, grofva och tunga arbeten, men någon handtverkare var han icke. Hans fjäskiga natur och starka krafter lämpade sig icke för fint arbete. Om han också företog sig dylikt, tog han genast hårdhändt uti och då han icke gaf sig tid att fundera och beräkna, huru mycket något svagt ställe tålde vid, gick det vanligtvis sönder uti händerne på honom, förrän den tillämnade pjesen blef färdig. Under goda år lefde han i sitt lilla torp med sin stora familj såsom på en åker. Torpet var i godt skick och tillväxte i välmåga. På sitt sätt använde han äfven skiftesbruk på sin lilla lägenhet, på det att jorden icke skulle försämras genom att ständigt odla samma växtslag. Sålunda odlade han äfven rofvor, denna allas gemensamma växt, och då byns pojkslynglar begynte göra påhelsningar i hans rofland, uppspände han några räfsaxar på de ställen, der de färdades fram, men då en gång en pojksnyffel fick räfsaxen i benet och begynte förskräckligt larma, hade de andra mycket arbete och bråk, förrän de fingo honom ur klämman. Efter denna händelse vågade gossarne ej mera besöka Rouhus rofland. På detta sätt erhöll Rouhu med sin familj sin bergning ifrån torpet till många tider, och hvad som fattades uti torpets afkastning förtjenade han genom att arbeta på summa. Rouhu var ännu till på köpet en skicklig jägare. Visserligen var han icke någon björn- och vargdräpare, ty dessa uppehöllo sig icke i den trakten. Likväl fingo några lodjur, filfrasar, och räfvar göra närmare bekantskap med hans skjutvapen. Men i så mycket farligare belägenhet voro harar, tjädrar och orrar. Då kälen kom i marken och han ej längre kunde arbeta på jordbruket, begaf han sig i skogen och ifrån detta kunde ingen hindra honom. Han uppsökte icke eller gaf sig icke tid att uppsöka hararne från deras lägerställen, utan frambröt bullersamt genom de tätaste enris-, tall- och gransnåren vid brynet af öppna platser; dess bättre enligt hans tanke ju större buller han genom sitt bråkande kunde åstadkomma. Då sedan en stackars hare förskräckt hoppade upp, träffades den genast af en kula från Rouhus säkra bössa. Få jössar lyckades rädda sitt skinn undan den obeveklige Rouhu och hans säkra lod. Ofta samlade han under dagen så många harar, att han ej kunde bära dem hem, utan var tvungen att taga häst för att forsla dem. Då han jagade foglar använde han dervid ett just icke mycket mera inveckladt fångstsätt. Då han om morgonen påträffade en orrkulle, gjorde han ej ens ett försök att smygande närma sig den, han traskade bara helt uppenbart mot flocken. Och då foglarne flaxande flögo upp, bekymrade detta honom ej det minsta. Han styrde blott kosan åt det håll, dit foglarne flögo och snart upphann han dem åter. Inemot middagen voro foglarne redan så vana vid Rouhu, att de just icke mycket bekymrade sig om honom, uthungriga som de voro, ty Rouhu hade icke gifvit dem matro. Då han sedan slapp inom skotthåll, nedföll vanligtvis en och annan orre till roten af trädet. På eftermiddagen blefvo foglarne så tama, att de icke ens brydde sig om att taga till flykten, ehuru vid hvarje bössknall alltid någon af dem damp ned; då började det riktigt hagla ned af dem och vid skymningens inbrott var Rouhus stora veckorensel så fullspäckad med foglar, som den någonsin kunde inrymma. Ganska ofta hade han på hemfärden en duktig börda att släpa på. Sällan slagtade han något för vintern, ty han litade på sin säkra hand och på sin förträffliga lodbössa. Och då det blott i skogen fans tillgång på vildt, så led Rouhus familj ingalunda brist på kött, ty deraf palvades stora partier för vinterns behof. <center> — — — — </center> Sådant var Rouhus lif och sådan hans utkomst under vanliga tider. Så kom det stränga missväxtåret och omstörtade Rouhus så väl som andras lefnadsförhållanden. Den skarpa frosten förstörde helt och hållet såväl den växande säden som all annan växtlighet på det lilla torpet. Torpets årsafkastning erbjöd ingen hjelp och för den hårda fattigdomens skull kunde intet arbete erhållas. Den talrika familjen råkade i svår nöd. Rouhu försökte taga sin tillflykt till sin säkra bössa och begaf sig till skogen för att söka något till föda åt sin uthungrade familj. Hela dagen spanade han efter villebråd, men fåfängt. Denna brist på vildt tillskref han blott ett oblidt ödes nyck. Många dagar å rad sträfvade han omkring i skogen, sökande på alla håll efter byte, men alltid lika fåfängt. Då först insåg han, att den agande handen hade beröfvat äfven skogen dess villebråd. Den starke mannens sinne nedstämdes af denna upptäckt. Han såg intet hjelpemedel, huru han än bjöd till att fundera och öfverlägga. Ett och annat dugligt föremål skulle nog funnits att försälja, men ingen hade något att köpa med. Rouhu hade trenne kor. Tvenne af dem voro mjölkande, den tredje stod sin. Nog kändes det bittert såväl för Rouhu som för hans hustru, men de hade ingen annan utväg än att nedslagta den tredje i sin varande kon. Af dess kött kokade man sparsamt soppa, hvilken afreddes med halmmjöl. På detta sätt släpade man sig bekymmersamt framåt en tid. Länge förslog det likväl icke för ett åtta personers hushåll, ty de hade sex barn. Snart fick den andra kon vandra samma väg. På orten infann sig den förfärliga hungersfebern, hvilken liksom stjälande smög sig omkring, uppsökande af hungern försvagade och aftynande menniskor. Utan förskoning nedlade den nära nog alla på sjukbädden, från hvilken få sluppo med lifvet. Äfven till Rouhus koja fann denne obeveklige gäst vägen. Hustrun och barnen intogo å rad sängen. Endast Rouhu sjelf blef vid helsa; det tycktes som skulle ödet skonat honom till den beklagansvärda familjens vårdare. Snart fick han följa det första och det andra af sina barn till deras sista hvilorum och detta tunga göromål måste han fortsätta till dess, att icke ett enda af barnen mera var vid lif. Slutligen dog äfven hustrun. Nu bröts den starke mannen. Under det långa sjuklighetstillståndet hade han ej sluppit att röra sig någonstädes eller uträtta något. Af denna orsak hade han varit tvungen att nedslagta också den sista kon och nu var äfven den uppäten. Han hade icke en matbit och han var nästan såsom ensam i verlden; så kändes det åtminstone. Hans kära familj, för hvilken han så gerna arbetade och bråkade, var nu borta och han var ensam qvar, tärd af hunger och af sorg i sin ödsliga koja. Arbete erhöll han ej ens för maten, ty menniskorna hade intet ätbart att gifva. De obetydliga nödhjelpsförråder, som anländt till kommunen, hade för länge sedan tagit slut, så att han icke ens kunde taga sin tillflykt till dem. Till fattighuset, detta menniskors plågoställe, ville han ej gå och såsom fullvuxen man kunde han ej nedlåta sig att tigga. En dag satt Rouhu utmattad invid vägen på den af snöplogen uppkastade snökanten. „Om någon funnes, som ville köpa denna bössa, att jag finge så mycket medel, att jag kunde komma fram till K., der lär det finnas halmmjöl och litet gruta till salu“, upprepade Rouhu för de förbigående. Men han talade för döfva öron, ty ingen hade bröd eller penningar att köpa något. Väl kändes det bittert för Rouhu att skiljas från sin förträffliga kamrat, bössan, ty de hade liksom vuxit tillsammans. Rouhu kände i sin hand noggrant dess tyngd och gällde det att hastigt föra den till kinden, fann hans venstra hand genast rätta greppet på bössan. Tungt skulle det hafva varit för honom att afstå från denna, men han hade ju ingen annan utväg. Han behöfde likväl icke lemna ifrån sig sitt bepröfvade vapen, ty köpare fans det icke till något pris. Huru det sedan hände, slapp Rouhu slutligen till K—, till denna handelsplats, der han visste att det fans litet säd, för att få något att släcka sin utmattande och gnagande hunger med. Innevånarene i K— voro ett praktiskt folk, som redan sedan långa tider tillbaka voro vana vid affärer. De försökte att handla äfven med eget lands produkter; så hade de äfven till salu halmmjöl. „Låt mig i Guds namn äta af detta“, sade Rouhu och stack i detsamma sin näfve i gummans halmmjöls förråd, knipande deraf näfven full. Girigt proppade han det i munnen och drog sig med sitt byte tillbaka till sidan af en vägg. Stödjande sig emot väggen bjöd han till att nedsvälja mjölet; han begynte frusta af alla krafter. Hela hans kropp skakade. Hans lemmar slappades och han öfverfölls af kramp. Länge dröjde det icke, förrän han nedsjönk så lång han var vid sidan af väggen. Då man skyndade honom till hjelp, fann man att lifvet redan flytt. <center> — — — — </center> =VI. Palt-Mickel.= Han hörde till dessa bröstmagrade män, på hvilkas kropp ej finnes något smärtare ställe, utan hvilka ända upp till halsen äro jemntjocka. Sådana personer äta vanligtvis för två, men arbeta för fem. Också vår Mickel var en man, som visste hvartill salt och mjöl duga. Han hade icke ens en tufvas bredd egen, brukad jord. Han innehade visserligen torpjord, der han hade hafsat ihop ett eländigt ruckel till koja. Brukbar mark skulle nog hafva funnits inom detta område, men Mickel brydde sig icke om att göra eget arbete. Då han någongång kom hem, vräkte han sig lättjefullt der, utan att taga ihop med något hemarbete. Utan knot fullgjorde han likväl sina dagsverken för torpet. Men annat var det, då han slapp i fremmande arbete. Då var han på sin rätta plats. Gräftarbete gjorde han allra helst. Var sedan lönen för gräftandet mindre eller större, derom bekymrade han sig icke; hufvudsaken var blott den, att han fick gräfta. I de tätt befolkade byarne hade ifvern för kärrödling förflyttat gräftländerna långt bort ifrån byn. Der hade man varit tvungen att uppföra någon bastu eller något pörte, hvarest man bodde under arbetstiden. Uti dylika pörten bodde äfven vår Mickel nära nog under alla tider af året. Då marken var mjuk, gräftade och dikade han; om vintern rensade han ängar. Dit bar han sin brödrensel med fisk och smörasken; men derom höll han synnerlig vård att icke grötmjölspåsen blef borta och att den var ända till mynningen fullpackad. Der kokade han sin gröt och det ofta i så stora portioner, att en obekant skulle hafva trott att det räckt till åt flere personer. Men sedan Mickel först hade slukat nog strömming till underlag och häft uti sig tillräckligt gröt samt, sedan han hvilat sig, ännu förtärt deraf litet som tilltugg, så var grötgrytan tom. Då han sedan efter detta eftermål vandrade till arbetsplatsen, hade han i ena grabben en half brödkaka och i den andra så mycket strömming som rymdes i hans breda näfve. På dessa tuggade han sedan under vandringen till sitt arbete, bitande bröd ur ena handen och inskjutande till kamrat en strömming från den andra. Han hade för vana att icke äta strömmingens stjert. Han bet af fisken alldeles vid stjerten och slängde denna vid sidan af gångstigen. Längre fram på hösten glänste högra sidan af Mickels väg af idel strömmingsstjertar. Men då han sluppit till sitt gräftställe i den dystra vildmarkens utkant, då var den väldiga skogen icke säker om sin rätt. Då han med tillhjelp af rotbilan omgjordade sig med de väldiga trädens rötter, dröjde det icke länge förrän träd, som stått i årtionden, brakande föllo i hela sin längd till marken, kullvräkta af Mickel. En stor mängd jord drogo de med sina rötter upp i fallet och Mickel högg genast med sin bila bort den öfverflödiga mullen. Derpå vältrade han trädet midt på tegen och mellanställena uppbröt han med sin förfärliga gräfta i skifvor af en fönsterrutas storlek. Han saknade icke någons sällskap, om somrarna var han ensam på sitt arbetsfält och gick derifrån vanligtvis blott för att hemta sin vägkost. Pipa rökte han icke alls, men desto ifrigare älskade han tuggbussen och en alltför liten sådan förslog icke åt honom. Af den af ett grimskafts groflek tjocka Gamla Karleby rulltobaken rullade han halftannat qvarter till ett nystan och detta inlindade han uti par tre ryssblad. Men icke ens denna väldiga tuggbuss kunde åstadkomma någon olägenhet i hans svulstiga och breda ansigte, ty oförändradt förblef hans utseende, fastän han stoppade denna tuggbuss i munnen till venster; det tycktes som skulle tuggbussen dykt ned i någon bergskråfva. Den räckte äfven sedan för honom ett helt dygn att vrida och vända från ena sidan till den andra. Då han till måltiderne vred den bort ifrån kinden och lade den på hörnet af bastumuren, hade den tycke af en stekt paltkorf af en karls knytnäfves storlek. Der ångade den sedan under tiden Mickel åt. Derefter dök den åter ned i sin håla. Så kom det gräsliga nödåret och för vår Mickel var det lika hårdt, kanske ännu hårdare än för andra. Grötmjölspåsen blef icke mera påfyld och den förskräckligt stora brödrenseln förblef tom. Ingen hördes af, som skulle hafva nödgat honom till vildmarkens utkanter för att af urskogen eröfra mark för jordbruket. Under denna fasansfulla tid råkade Mickel i svårare klämma. Hans bredbröstade mage förblef tom och icke ens med bästa vilja kunde Mickel tillfredsställa dess fordringar. Han hade ingen annan råd än att begifva sig på tiggarstråt, för att försöka om han icke på detta sätt skulle erhålla någon bukfyllnad. Men icke sen heller erhöll den duktige arbetaren och ätaren till magfyllnad annat än halm och bark. Men Mickels fordrande mage erfor icke häraf den önskade tillfredsställelsen; fortfarande påminte den blott Mickel derom, att sakerna icke stodo rätt. Endast uti några få gårdar, der det fans gammal säd i besparing, fick han vanligtvis denne stränge fordringsegares anspråk tillfredsställda. En afton kom Mickel till oss. Han var så blek och mager, att jag blef helt förskräckt vid hans åsyn. Som han var en gammal bekant, gick jag att helsa på honom. „Gode Gud, det är ju redan förbi med er“, sade jag i det jag helsade på honom. „Ja, säg inte annat. Hvem skulle här kunna förblifva vid sitt gamla, då man ej oftare än på sin höjd en gång i månaden får tillräckligt närande föda“, svarade han nästan gladt. „Är ni nu någonstädes och gräftar?“ frågade jag honom liksom af gammal vana. „Hvasa . . . Om det blott funnes gräftarbete, så nog funnes det äfven mat, men i dessa fasliga tider tryter hvartdera och derför stryker här också nöden omkring“, sade Mickel. „Ert ansigte förefaller att vara svullet“, erinrade jag honom. „Så är det och hela min kropp är ju också uppsvullen“, medgaf Mickel. Jag kände mig sorgset stämd, ty jag tyckte mig märka att denna svullnad härröt af hunger, hvilket vanligtvis är hungersdödens förebud. „När har ni ätit till sist?“ frågade jag honom nästan utan att sjelf märka det. „Der i Jyly fick jag i senaste veckan äta riktigt bastant. Der fans gammalt, rent bröd i öfverflöd, strömmingstråget bredvid och ett väldigt surmjölksstop. Då jag der fick äta mig riktigt mätt, kunde jag på andra veckan uthärda halm- och barkbröd. Det var först en riktig gård, ty der fick man äta sig mätt“, förklarade han. „Har ni icke derefter fått äta er mätt?“ sporde jag af honom. „Jo, jo . . . huru då, icke slipper man långt med ett godt mål heller; jag fick äfven i sista veckan äta magen mätt på Kivistö“, sade han leende, då han erinrade sig dessa de bästa stunder i hans nuvarande lif. „Jag skall gå att säga åt min hustru, att hon sätter fram mat åt er“, sade jag, inseende att det åter var på tiden för honom att äta sig mätt. „Nej, nej . . . gör icke det, jag behöfver inte nu“, sade han. „Nå hvarföre icke det, ingalunda har ni det så synnerligen fett“, sade jag nästan med förvåning. „Jag kom just raka vägen hit ifrån prestgården och der fick jag äfven igen äta tillräckligt. Icke behöfver jag nu. Men om ni vill gifva i morgon eller öfvermorgon, så är det en annan sak. Man får icke i en sådan här tid slösa med de få ställen, der det vankas mat, om man önskar uppehålla lifsgnistan. Den andra gårdens bastu är varm och dit går jag att lägga mig. I morgon kan jag kanske komma hit för att få något till mats. Tack nu blott för ert anbud . . . nog behöfves det framdeles“, sade gubben. Jag hade ingenting att invända och gubben gick. Då vi stego upp påföljande morgon, fingo vi underrättelse om att Mickel under natten dött i sittande ställning på grannens bastubänk. <center> — — — — </center> =VII. Söndagsfrukost i en gård.= Den der ofta nämnda dödsengeln snokade flitigt efter sina offer, hvar det funnes af hunger försmäktande personer, hvilka han med ringa möda kunde beledsaga till dödens boningar. Om hungern var svår, så var sjukdomen mycket svårare. Magen förmådde icke smälta halm och bark, och kroppen erhöll icke heller någon näring deraf. Ett sådant onaturligt näringsämne stockade sig blott i inelfvorna och sökte sig icke utgång den vanliga vägen. En naturlig följd häraf var, att de som insjuknade i hungersfebern ledo gräsliga plågor. Vi hade en lavemangsspruta. Med dess tillhjelp försökte jag rädda så många menniskor som jag medhann. Ifrån gård till gård, ifrån by till by fick jag löpa med min spruta. Så kom man äfven 1868 om våren för att söka mig till en aflägsen gård inne i landet, hvarest husbonden höll på att dö i feber. Våren var redan så långt framskriden, att vattnen voro isfria; derföre kom det icke ens i fråga att färdas till häst. Sent en lördagsafton begåfvo vi oss af på den besvärliga skogsvägen. Efter många mödor och ansträngningar kommo vi slutligen alldeles genomvåta fram, ty vi hade varit tvungna att vada öfver alla möjliga uppsvälda bäckar. Då jag hade gjort hvad jag skulle och befriat husbonden ifrån hans gräsliga plågor, begaf jag mig på återväg. Jag var så uttröttad och utmattad, att jag gick in uti en gård för att hvila mina fötter. Det var redan morgon, ty dagen begynte någorlunda ljusna. En söndagsmorgon var det. Gårdsfolket var redan uppe och en glad brasa brann i spiseln. Den gamle husbonden och värdinnan sutto invid brasan, liksom för att värma sina stela och styfva lemmar. Deras fullvuxna barn, trenne söner och tvenne döttrar, rörde sig litet längre ifrån; det tycktes som skulle de af helig vördnad för sina föräldrar hållit sig så der på afstånd. Brasan hade redan nästan brunnit ned. Plötsligt stjelpte den gamla värdinnan bränderna på härden, i det samma ryckte hon till sig den på kroken hängande grytan. Jag blickade uti den och märkte, att den var alldeles tom; det tycktes som skulle värdinnan begynna tillreda frukost och jag gaf akt på, huru hon härvidlag skulle gå tillväga. Hon stälde grytan på glöden och slant sjelf ut. Då hon återvände, hade hon i stäfvan något ihoprafsadt skräp, hvilket hon hälde i grytan samt begynte omröra och bryna det. Nyfiken som jag var, ville jag få klart för mig, hvad som sattes i grytan. Jag fann då att det var frön af ängssyran, hvilken ofta förekommer i riklig mängd på nyodlade kärrmarker, då de första gången lemnas till gräslinda. Den ålderstigna värdinnan rostade ängsyrefröna till dess de tycktes henne färdiga, hälde derpå en blåaktig mjölktår ibland och strödde några saltkorn i grytan. Derefter kokade hon det med ett högtidligt utseende, i det hon med slefven taktmessigt omrörde sin anrättning. Jag betraktade hennes gamla, afmagrade gestalt, huru hon regelbundet nickade af och an, under det hon omrörde sin välling; det föreföll som skulle hon hafva irört sin gryta med lika stor tillförsigt och värdighet som uti forna, goda tider, då hon tillredde någon fet kötträtt. Då hon tyckte sig tillräckligt hafva kokat vällingen, öste hon den upp i skålar och bar till bordet. Stilla belåtna väntade de stora barnen, såsom äfven föräldrarne, att anrättningen skulle svalna. Men då tiden var inne, uppmanade husbonden sitt folk att äta. Sjelf gick han till först fram till bordet och de andra följde honom tysta och ödmjuka. De knäppte alla ihop sina händer och välsignade maten. Snart voro de med harsyrefrön fyllda skålarne toma och då maten tog slut, knäppte de åter ihop sina händer och alla tackade i tysthet för det goda, som de fått njuta af. Då de uppstigit från matbordet, antändes åter en flammande brasa. Folket tycktes vara så belåtna, som skulle de hafva intagit den mest feta måltid, som de någonsin under sitt lif hade ätit. Den fladdrande brasan upplyste hela rummet så noga, att icke en vrå förblef i mörker. Öfverallt rådde en sådan renlighet, att ehuru ingenting var måladt, voro alla föremål så rena att de riktigt blänkte. Folket var i skjortärmarne och äfven de voro i mina ögon riktiga mönster af renlighet. Familjen samlade sig i ordning att sitta framför brasan. Jag betraktade dem hvar och en för sig. Magra och bleka voro de, men de tycktes alla med förnöjsamhet finna sig i nuvarande förhållanden och deras ansigten återspeglade hoppet om en bättre framtid. Denna bild gjorde ett djupt intryck på mig och jag begaf mig bort för att hinna till kyrkan, då det ju var söndag. Då jag kom till kyrkogården märkte jag, att hela den nämnda familjen mangrant infann sig i kyrkan, föräldrarne förut och alla deras fullvuxna barn efter; de hade alla i hvita näsdukar insvepta psalmböcker med sig. Jag följde äfven inne i kyrkan med blickarne denna förnöjda och för mig kärblefna familj. Då de satte sig i bänken, böjde de sig ned emot psalmböckerne, det tycktes som skulle de hafva nedlagt sina sorger och bekymmer inför den gode gifvaren; så tycktes det åtminstone mig. <center> — — — — </center> =VIII. En, som söker nattherberge.= Ojansuu Johans son var han, hade flera systrar och var nu i sitt tionde lefnadsår. Fadern var nog en duktig arbetare, men hvad hjelpte väl arbetsamheten under dessa hårda tider. Fastän det nog kändes bittert, måste föräldrarne sända ut på tiggeri så många af barnen, som blott voro i stånd att sätta sig i rörelse. Sålunda fick äfven gossen, Johan, begifva sig bort hemifrån för att försöka sin lycka. I samma trakt ströfvade gossen sedan fram och tillbaka, kryssande omkring emellan de bästa matställena. Uti ett af åtta gårdar bestående byalag uppehöll han sig i månadtal. Stundom sade man åt honom, att han nog redan finge begifva sig annorstädes, men om sådana vinkar brydde han sig icke det minsta. Han blott ombestyrde och uträttade ett och hvarje, bar in ved och vatten, klöf ved, aflastade förmännens lass och förrättade alla möjliga liknande sysslor, med hvilka han blott orkade gå i land. Vid mörkrets inbrott drog han sig till någon mörk vrå af rummet för att vänta, om man också ännu skulle befalla honom bort. Ofta hjelpte äfven detta knep, ty åtminstone gaf man honom något att äta. Ehuru gårdarne voro ibland de förmögnaste i socknen, så blef det likväl för dem uti sådana hårda tider betungande att underhålla öfverflödiga personer, i synnerhet som det icke alltid fans, hvad man skulle gifva ens åt den egna familjen. Ehuru gossen befann sig i så dåliga omständigheter, vurmade han likväl liksom alla små gossar vanligtvis i den åldern för att äfven besitta någon enskild egendom. Sådan egde han också redan. Han hade nemligen tillyxat åt sig ett par jemmerliga skidor och dem egnade han en synnerlig omsorg. Oupphörligt tjärade och torkade han dem, undersökte remmarne och stafvarne. I stallknuten var deras plats och der gick han allt efter litet för att granska dem; det tycktes som skulle han icke utbytt dem emot en ko engång. Till följe af den otillräckliga och dåliga födan hade gossen blifvit mycket mager, blek och kraftlös; han nästan riktigt vacklade då han rörde sig, liksom äfven alla andra, hvilka sålunda lifnärde sig, ty icke hade ju någon feta dagar. ”Nog får du nu, Johan, redan begifva dig till någon annan gård för att söka herberge öfver natten. Det fins ej på långt när ens tillräckligt mat för egna, ännu mindre kan man underhålla fremmande personer”, sade värdinnan i en gård åt tiggargossen. Denna befallning gjorde gossen riktigt ondt; det kändes som skulle han hafva hört sin egen dödsdom. Ehuru han här i byalaget ingalunda hade haft goda dagar och ehuru man icke sett med blida ögon på honom eller vänligt tilltalat honom, hade han likväl svårt att lösslita sig ifrån denna kärblefna krets. Derföre försökte han stilla och ödmjukt uthärda alla motgångar och alltid visa sig vid godt lynne. Då pojkstackarn nu hörde denna värdinnans allvarliga uppmaning till affärd, insåg han, att han ovilkorligen var tvungen att lyda. Genast begynte han ihopsamla sina klädesslarfvor samt granska sina skidor. Det var omkring en half mils väg till närmaste byalag, ty närmare funnos icke gårdar. Dit förde heller icke härifrån någonslags hästväg; nu kommo gossens otympliga skidor honom väl till pass. Ehuru värdinnan redan på förmiddagen hade kungjort denna förvisningsorder, begaf sig gossen först sent på qvällen på den oundvikliga, ovissa skogsvägen; tung kändes honom skilsmessan ifrån dessa bekanta menniskor, hvilka hade delat sina smulor med honom. Hela dagen satt han i en afskild vrå och stundom såg man tårar droppa ur hans ögon. Folket i gården kände medlidande med den sorgsne flyttningsmannen och de försökte gifva honom mat af det lilla de hade att gifva. Då sedan afskedsstunden kom, gaf gossen tårögd sin hand åt värdinnan och alla de andra, tackande och välsignande dem för allt det goda han åtnjutit. Derpå begaf han sig af. Ett bistert vinterväder var det. Det är ju naturligt att gossen hade mycket dåliga och söndriga kläder, ty detta följer af sig sjelft i betraktande af hans annars usla tillstånd. Hans klädespaltor voro så utslitna, att det var bara lapp på lapp på dem och likväl framlyste nakna kroppen här och der, ty de fasttråcklade lapparne hade benägenheten att spricka i sömmarne. Vinteraftonens klara fullmåne belyste uti trettiofem graders köld det snöiga fältet, längs hvilket gossen traskade i riktning mot följande byalag. Så klart månsken var det, att gossen vid det han skyndade framåt följdes af en dunkel skugga. I hans väg var en stor, väldig å och på andra sidan af denna lågo det andra byalagets vidsträckta åkerfält. Den stränga kölden hemsökte hårdt den uthungrade och utmattade gosstackarn. Genom de gapande hålen i hans kläder trängde sig den bistra, disiga kölden svedande och genomisande hans utmattade lemmar. Förrän han uppnådde ån, tycktes det honom redan, som skulle han icke orka fram till gården. Likväl ansträngde han sina yttersta krafter, ty lifvet är ju kärt för alla. <center> — — — — </center> Många timmar senare efter gossens affärd hände, att en karl ifrån samma byalag, som gossen nyss hade lemnat, uti något ärende färdades på skidor åt samma håll som gossen. Då denne vandrare skidade öfver åkerfälten, råkade han varsna ett i hans tycke säreget bylte på den glänsande skaran. Genast styrde han sina skidor i riktning mot det misstänkliga föremålet. Då han kom närmare, fann han att det var en nedignad liten gosse. Då han närmare undersökte fyndet, kände han genast att gossen var samme pojke, som så länge uppehållit sig i deras byalag och som på qvällen hade begifvit sig bort derifrån. Utan dröjsmål ryckte han gossen i sin famn och ilade skyndsamt med honom till närmaste gård. Då han sluppit hit, fann man att gossen hade alltigenom illa förfrusit sig. Endast hans hjerta kändes svagt slå, men eljes såg han alldeles ut som en död, ty något annat lifstecken förmärktes icke hos honom. Man bjöd till att gnida hans förfrusna och styfnade lemmar med snö och kallt vatten. Då man hade bearbetat honom ett par timmar, slog gossen upp sina ögon. Han sökte med sina blickar de omkring stående, brådskande menniskorna. Alla dessa voro glada öfver att gossen åtminstone blef räddad från döden. Gossens blick stannade vid den fremmande, som hade funnit honom och burit honom till gården. Han igenkände i honom genast en gammal bekant. Gossens läppar tycktes röra sig; det föreföll som skulle han hafva velat säga något, men något ljud ville icke komma. ”Jag orkade icke tillryggalägga denna väglängd, jag dignade på halfva vägen”, sade han slutligen skallrande med tänderne och med ett så gladt utseende som var möjligt under sådana förhållanden. Det föreföll de närvarande som hade det i gossens tycke varit en oundviklig händelse samt att han nu hade fullgjort allt, hvad han hade att uträtta i denna verlden. Detta var hans sista yttrande, ty genast derpå drog han sin sista suck och gick dit, hvarest man ej behöfver lida hvarken hunger eller köld. Bestörta stodo menniskorna en lång tid omkring honom och tårar flödade ur allas ögon. <center> — — — — </center> =IX. Ilmari Josef.= Dessa berättelser äro alla af samma innehåll, alla skildra de med hungern kämpande landsmäns elände och hungersdöden. Och likväl kan jag ej underlåta att förtälja, hvad jag med egna ögon sett och med egna öron hört. Ilmari gård var belägen på byns utmarker och senare tillkommen än de öfriga bredvid hvarandra liggande gårdarne i byn, ty hvar och en längtar ju efter en egen torfva, äfven om den är mindre god. Derföre bestod Ilmari egorna af stenbundna länder, sumpmarker, sandfält och steniga hedar. De öfriga, tidigare bebygda och bebodda gårdarne hade redan förut slagit under sig den bästa jorden och derför uppfördes Ilmari gård på sådan mark, som andra ratat. Redan ett halft århundrade hade man på Ilmari varit ifrigt sysselsatt att upprödja gården, man hade lidit brist och hoppats. Men de dyiga sumpmarkerna, de stenbundna moarne och de finkorniga sandfälten kunde allt detta oaktadt icke bringas till lydnad och ville icke ens åt de flitigaste arbetare gifva tillräcklig bergning. Äfven den bistra frosten gästade på Ilmari oftare än hos andra lyckligare. Häraf följde att fattigdom och brist voro Ilmari folkets ständiga följeslagare, äfven då de hade det som bäst. Detta ofvananförda hör egentligen icke till vår berättelse, men det är likväl nödvändigt att veta, huru egorne voro beskaffade på Ilmari stamlägenhet. <center> — — — — </center> I byn fans en stark, grofbygd, ogift man, som benämndes Ilmari Josef. Sitt tillnamn hade han erhållit af Ilmari gård, ty hans far var Ilmaris första bebyggare, men hade tillfölje af den ständiga nöden slutligen dignat och dukat under i den hårda kampen för tillvaron. Josef var icke någon läskarl. Såsom liten gosse fick han af presterskapet på läsförhören stränga tillrättavisningar och hotelser. Då han uppnått en mognare ålder, begynte han undvika dessa besvärliga läsförhör samt uteblef helt och hållet ifrån dem. Detta hade blott till följd, att man med tillhjelp af kronans män med våld släpade honom till läsställena. Då skriftskoletiden kom, lunkade Josef troget i tio års tid i skriftskolan, ty han hyste en synnerlig motvilja för kronoskjutsen till läsförhören och ett sådant tillvägagående fruktade han också nu. Slutligen släppte presterskapet honom till nattvarden, ehuru han visserligen icke hade gjort några framsteg under sin skoltid. Saktlig var han till sin natur och han bjöd till att med ögon, mun och tummar inplugga bokens innehåll i sitt hufvud, så att hela kroppen skakade och svetten dröp ifrån pannan. Sålunda utvecklade Josef sig till en duktig, bredaxlad karl. Ända ifrån sitt tionde år förtjenade han i främmande arbete sin bergning. Flitig, ordentlig och ödmjuk som han var, var han en af alla eftersökt arbetare. Han erhöll goda löner såsom dräng, men Josef hade jemte mången annan den elaka vanan, att skäggbeskattningen öfversteg årslönen. Följden häraf blef, att han aldrig hade dugliga ungkarlskläder på sig. Men det är icke godt för menniskan att vara allena. Denna sanning fick äfven Josef erfara, då han var i sitt tjugufjerde lefnadsår. Han utvalde till sin lefnadsföljeslagarinna en rask tjensteflicka, med hvilken förbundet snart blef befästadt. Men icke var det nog med det, att han nu hade en kamrat i lifvet, nu måste han äfven hafva en egen torfva och tak öfver hufvudet. Slägtkärleken till det forna, kära hemmet dref honom till Ilmaris nuvarande husbonde, för att af denne utbedja sig torpjord. Vid samma tillfälle uppgjordes äfven kontraktet och Josef erhöll en sumpig plats till jord för sitt torp. Der begynte han uppföra sin koja och förrän året hade gått till ända, inflyttade det unga paret i sitt eget hem. Deri röjdade de sedan sin karga torplägenhet och uppfostrade sina barn, hvilkas antal oupphörligt förökades. Slutligen fingo de dock sina egor i sådant skick, att de under goda år någorlunda väl slogo sig ut med sitt eget; hvad som fattades, förtjenade Josef med sitt arbete i byn, ty då han var en god arbetare, hade han alltid fullt upp med arbete. Men ehuru Josef icke var någon läskarl och således icke någon bildad man, förstod han likväl att älska sin hustru och sina barn med en familjefaders hela redliga ömhet och kärlek, och genkärlek erhöll han äfven af sin familj såsom belöning för sin godhet. All sin kraft och styrka offrade han för sin familjs utkomst. Kom så det hemska året 1867. Det var ju naturligt, att allt strök med äfven för Josef, såsom för alla andra. Den förfärliga nöden gästade äfven Josefs hem. Arbete kunde ej erhållas någonstädes, icke ens emot maten. Han var tvungen att sälja allt hvad han blott fick löst, för att erhålla helst litet att afreda halmen och barken med. Länge hjelpte icke denna utväg, ty hvad skulle man väl i en sådan tid kunna få och säden var otroligt dyr, om någon också hade litet deraf att försälja. Fattigvården försökte nog göra allt hvad den förmådde, men icke ens den kunde med tomma händer göra just någonting för att lindra den allmänna, förfärliga nöden. Något skålpund ren säd fick också Josef nu och då derifrån åt sitt följe, men hvart förslog det åt så många. Familjen magrade och aftynade i den obevekliga nödens klor så, att det icke fans på dem något annat än gulblekt, skrynkligt skinn på benen och lifsgnistan derinnanför. ”Om man blott engång skulle orka fram till sommaren, funnes det nog hopp om att kunna lefva, ty åtminstone grönskar marken om sommaren och då finnes mycket sådant, som man kunde äta med salt och som vore mycket bättre än den mustlösa halmen”, hördes Josef ofta yttra under vintern 1868. Så bjöd man till att lefva i hoppet under väntan på sommaren, såsom alltid då man väntar på bättre och fetare tider. En gång gick Josef åter till fattigvården för att söka hjelp. Ett fattighus hade på regeringens befallning blifvit uppfördt på orten, såsom äfven annorstädes. ”Nej, goda menniska, vi hafva intet att gifva, men skaffa dina barn på fattighuset, så få de der åtminstone någonslags föda. Försök sedan med din hustru slå dig ut, så godt I kunnen”, sade fattigvårdens förman. Bittert kändes detta råd, men något bättre stod ej att erhålla. Med tårar i ögonen förde fadren och modren sex af sina barn till fattighuset. Endast det yngsta, dibarnet, blef hemma i föräldrarnes vård. På fattighusets kökinrättning utdeltes vid deras ankomst som bäst välling åt inrättningens skyddslingar. Vacklande skepnader störtade till kökets dörr i en sådan trängsel, att ingen ville släppa fram till dörren. De starkare skuffade åt sidan de äldsta, yngsta och skröpligaste vällingssökarena. Härigenom uppstod ett sådant skrål och oväsen, att man icke kunde skilja den enes röst ifrån den andres och ingen kunde få välling i sin skål. Äfven Josef hade en stor masurskål i näfven och starkast som han var, knuffade han alla andra åt sidan och framsträckte sin skål åt den, som utdelte vällingen. ”Hvad nu, en sådan der duktig karl kommer och vill hafva mat härifrån, nog har man fullt upp med dem, som äro i verkligt behof deraf”, sade vällingsutdelaren. ”Icke vill jag hafva något åt mig sjelf, men jag har här sex barn, hvilkas talan jag har rättighet att föra”, invände Josef. Larmet upphörde icke förrän fattighusföreståndaren anlände jemte tvenne karlar för att upprätthålla ordningen, ty hungern gnagade enhvar. Han afgjorde äfven tvisten emellan Josef och den, som utportionerade vällingen, samt gaf befallning att Josefs skål skulle fyllas. Denna bar Josef nu åt sina barn samt uppmanade dem att äta. Barnen omringade skålen och begynte snålt slefva i sig vällingen jemte lafbrödet. ”Äten I också, far och mor”, sade barnen nästan med en röst, då de hade fört några skedar välling till munnen. ”Bryn er icke om oss, kära barn, äten I nu bara, mina stackars barn”, sade Josef och tårarne stego honom i de bistra ögonen. Snart hade barnen sörplat i sig vällingen. Det var för dem en riktig högtidsmåltid, ty vällingen var kokad på ren säd och hade dertill en smula köttsmak. Föreståndaren bestyrde så, att äfven Josef och hans hustru fingo välling. Derefter bad Josef att föreståndaren särskildt skulle antaga sig hans barn, emedan de sjelfva voro alltför kraftlösa och svaga att i denna trängsel kunna bevaka sin rätt. Föreståndaren lofvade göra sitt bästa. — — — Par veckor hafva förflutit och i hungerns och bristens spår fann hungersfebern vägen äfven till fattighuset. Nästan å rad insjuknade fattighjonen i denna svåra sjukdom och den obeveklige liemannen skördade ett rundligt byte ibland dem. Tidt och ofta gick Josef till detta af olyckan hemsökta näste för att se till sina barn. Då han märkte, att den förfärliga sjukdomen angripit de vacklande menniskovålnaderna der, oftast med dödlig utgång, begynte han fordra sina barn bort från fattighuset. Härtill biföll man äfven, ty fattighusets vårdare hade annars också händerna fulla, tillfölje af den häftiga sjukdomen och den förfärligt stora dödligheten, som rasade der. Icke ett enda af Josefs barn hade ännu insjuknat och derföre hoppades han kunna rädda dem undan den hotande döden genom att föra dem bort derifrån. En vecka hade förflutit sedan barnen kommo hem. Då begynte det äldsta af dem klaga öfver värk i hufvudet och i nacken; efter par dygns förlopp nödgades det intaga sängen, ett rof för den svåra febern, och yrade oafbrutet. Josef hade icke genom att taga sina barn bort ifrån fattighuset förmått rädda sin hungriga familj ifrån sjukdomens klor; fröet till febern hade redan smittat dem. Då sjukdomen sålunda engång vann insteg i familjen, insjuknade efter hvarandra alla barnen och modren, men icke Josef sjelf. Nog kan man fatta hvilket arbete Josef nu hade att nätter och dagar vårda sju sjuka, i synnerhet då han icke hade något att gifva åt dem. Äfven han sjelf saknade mat. Ifrån stamgården, Ilmari, hemtade man visserligen stundom en mjölktår och barkbröd. Mjölken kokade Josef med vatten och salt och droppade sedan denna saltiga, blåskiftande dryck i de sjukas munnar, att de icke helt och hållet skulle duka under; sjelf doppade han barkbrödet i salt och drack vatten på. Efter förloppet af tvenne veckor dog det yngsta barnet och Josef tvättade och förde det ut i bodan på ett bräde; par dagar derefter dog modren. Nu bröts den starke mannens sinne. Han försökte tänka hit och dit, men någon utväg till räddning fann han icke; han måste förblifva i den hemska dödens närhet för att vårda de af barnen, som ännu voro vid lif. Då tredje veckan gått till ända, återstod bland de lefvandes antal af hela familjen endast Josef sjelf; alla de öfriga lågo i bredd på den toma bodans golf. Josef hade af sorg, hunger och de myckna ansträngningarna blifvit så svag, att han icke förmådde bringa sina kära egna i jordens sköte, utan fattigvårdsbestyrelsen måste bevisa dem den sista tjensten. En dag körde sålunda tvenne hästar in på gården och på hvardera släden voro fyra likkistor; dessa voro förfärdigade af fattighusets arbetsföra skyddslingar. Insvepta i några slarfvor lades liken i kistorna och så bar det af i riktning mot kyrkan. Josef orkade icke ens så mycket stiga upp ifrån bädden, att han skulle hafva gått att åse sin kära familjs affärd. Han visste likväl hvad som var i görningen och derföre gret han stilla för sig sjelf i sängen. Ett sådant slut erhöllo nu Josefs goda förhoppningar; man härdade icke ut till sommaren och sjukdomen hade han icke kunnat hindra ifrån att göra sitt inträde i familjen. Ehuru Josef sjelf icke insjuknade i hungersfebern, förblef han likväl, tärd af hunger och sorg, sängliggande. Han orkade icke röra sig någonstädes eller uträtta något. Så mycket kunde han dock krypande släpa sig fram, att han fick sin koja uppvärmd. Ingen vårdade sig om honom, ty de som bodde i närheten hade icke sjelfva något att äta. Endast ifrån Ilmari gård hemtade man nu och då en mjölktår och barkbröd. Josef var nu så kraftlös, att han icke ens förmådde koka mjölken, utan han försökte att deraf erhålla sin näring sålunda, att han spädde ut mjölktåren med en mängdubbel tillsats vatten och lade duktigt salt ibland. Derpå bet han af barkbrödet och drack detta saltvatten på. Om han helst skulle hafva haft tillräcklig tillgång på sådan föda, men det hade han icke, ty i Ilmari gård fans icke mycket att gifva bort. Häraf följde att Josef på långa tider icke erhöll någonslags föda alls. Hungern gnagade och tärde oafbrutet uppå hans försvagade krafter. Tvenne qvinnor ifrån närmaste torp besökte honom stundom och gjorde honom några tjenster hvad rummets renhållning beträffade, men icke heller de hade råd att hjelpa honom med mat. Likväl voro gummorna ännu i så lyckliga omständigheter, att de förmådde litet röra sig och uträtta något. ”Är ni icke fasligt hungrig?” frågade en dag den ena af gummorna af Josef. ”Icke är det så utan heller, men ingalunda blir det bättre af tårar. Nog skulle jag orka äta, om det blott funnes något att äta”, sade Josef. ”Kännes det icke mycket tungt att lida hunger?” frågade åter gumman. ”Inte vet jag om det är så synnerligt svårt, då man en gång vant sig dervid och då man helst någon gång får något till bästa —; endast lifvet kännes så bittert och fridlöst; om blott sommaren hade kommit . . . men den der sorgen och kraftlösheten . . .” sade Josef med ett utmattadt utseende. En annan gång släpade sig gummorna åter mödosamt till Josefs koja. De hade med sig en tår mjölk och en bit stambröd. Detta beslöt Josef spara till de tider, då han icke mera skulle hafva något annat att äta. Han tackade och välsignade gummorna för deras välvilja. ”Men om döden nu komme”, menade den ena af gummorna. ”Må den bara komma, det vore mycket bättre, ty jag är ju ändå en förkrossad och hårdt hemsökt man”, sade Josef likgiltigt. ”Men hvart tror ni er komma, om ni skulle dö?” frågade gumman liksom i bekymmer öfver hans själstillstånd och gifvande honom tillika en vink att sörja för detsamma. ”Jag är icke någon boklärd, men man påstår ju, att det finnes till och med tvenne, som taga vård om menniskan efter döden — — —. Må den af dem taga, som först hinner —; för mig har lifvet numera ingen betydelse och jag förmår ej längre bekymra mig om något”, sade Josef utmattad. Förfärade begåfvo sig gummorna bort. Efter trenne dagar kommo de åter till Josefs stuga. De helsade god dag, men Josef svarade icke. De blickade på den invid bädden varande stolen, på hvilken de hade stält mjölktåren och stambrödsbiten, som de senast lemnat med sig. Biten fans ej till och kärlet var tomt. De trädde fram till sängen och då funno de att Josef icke längre hörde till de lefvandes antal. Hans ögon glänste som glasknappar i de djupt insjunkna ögonhålorna. I sin venstra hand tycktes han ihopkrama någonting, liksom hade det varit något synnerligt vigtigt och nödvändigt. Gummorna vredo upp handen. Deri funno de några saltkorn; troligen hade han genom att suga på dem försökt att hindra lifsgnistan ifrån att slockna. Uppå hans bröst hvilade uppslagen husets enda psalmbok, hvilken han med sin högra hand tycktes trycka emot hjertat. Antagligen hade han, då han kände sitt slut nalkas, tagit fram psalmboken för att ifrån densamma hemta något trösterikt ord. Det tycktes som det likväl icke under den sista kampen skulle varit alldeles detsamma för Josef, hvilkendera af de två efter döden till först skulle hinna taga vård om honom. <center> — — — — </center> =X. Plöjaren.= Våren 1868 gjorde sitt inträde under mycket dåliga förebud. Väldiga drifvor betäckte ännu marken, då man redan hörde åskan våldsamt dundra. Göken flög till de tätast bebygda byarne och honom ansåg man icke för något välkommet fremmande. Man såg tydligt att hvarken töser eller gossar voro hågade att fråga den annars hulda göken om tiden för deras bröllop och äldre personer försökte icke heller att utforska af honom, huru många år de ännu hade att lefva. Då denna oväntade gäst kom till byn, flög den upp på brunnvinden uti en gård i det tätaste byalaget och begynte ropa sitt på långt afstånd hörbara, ehuru i fogelns närhet svagt ljudande kuku. Emedan den under närvarande förhållanden var en ovälkommen gäst, begynte man drifva den bort. Men göken lät detta sig icke det minsta bekomma, den flög blott på bysmedjans tak och begynte der åter gala lika oförtrutet, såsom om den alldeles icke hade varit ett ogerna sedt fremmande. Fördrifven derifrån flög den till de på stranden af en genom byn flytande, väldig å befintliga pålar, uppå hvilka man de föregående åren upphängt rötad hampa, och gol der så utan uppehåll, att man riktigt förfärades. Man jagade den bort äfven derifrån och då flög den öfver ån till första gärdesstör och gol der af alla krafter; den gol sina förutsägelser, gol goda och dåliga tider och då man fann, att man icke kunde något åt den, lät man den gala i ro. Det var också en så kall och sällsam vår, att alla gamla spåmän begagnade sig af detta gökens intrång i byn, af dess galande och af åskan, som man hört medan marken ännu var betäckt med drifvor. Dystra voro framtidsförhoppningarne, ty förebuden voro onda. Midsommaraftonen var jag uti en gård för att bispringa dem vid utredandet af deras affärer. Luften var så förfärligt kall, att det sved i skinnet. I det jag sträfvade öfver ån, tänkte jag: hurudana tider hafva vi väl att förvänta. Dystra voro mina betraktelser och den genomträngande blåsten piskade så våldsamt emot, att jag hade stor möda att skydda mig. Då föll det mig plötsligt i sinnet, att „en ny dag kan ännu förändra allt“, ty det var ju dagjemningstiden. Regeringen hade gjort allt för att hjelpa landskapet med föda och spanmål. Så hade den äfven bjudit till att anskaffa åt jordbrukarene något till utsäde. Som utsäde af eget lands afkastning ej stod att få, försökte regeringen anskaffa sådant, hvar det blott stod att erhålla. Sålunda hade man införskrifvit utsäde till vårsådden ifrån Tyskland och Danmark. Ibland detta utsäde fans mycket tvåradigt korn, hvilket sällan trifves här i Österbotten. Det utlånades åt jordinnehafvarene emot någonslags borgen. I hoppet på en bättre framtid såg folket icke derpå, om vårens förebud voro dåliga eller goda och om det erhållna utsädet bestod af två- eller treradigt korn, utan tog man åter i på nytt och hoppades tillika. Jag råkade igen färdas litet bortom hemknutarne. Kall och kulen var luften för sådd, men det oaktadt fann man menniskor vid plogfåran. Troligen hoppades de ännu och förtröstade på framtiden. Jag betraktade en blek, mager fullvuxen gosse, som föreföll mig att vara en något svag såningsman. Jag gick att tilltala honom. „Kännes det icke svårt att göra ett så tungt arbete?“ frågade jag honom. Hästen hade just blifvit vänd att uppgå en ny fåra. Ynglingen stötte sin plog i den och satte sig bredvid mig på åkerrenen. „Icke är det heller så lätt ... krafterna äro så medtagna, då man i många år å rad ätit halm, men man kan ju icke ens hoppas på bättre, om man inte begynner på nytt“, förklarade den bleke ynglingen. „Men väderleken är ju åter så fasligt kall så här vid såningstiden“, yttrade jag. „Hvem vet, om det dock icke blir varmare“, menade gossen och blickade mig misstroget i ögonen. I detsamma spände han sitt bälte fastare om lifvet, steg upp liksom missnöjd och grep åter tag i plogen. Knappt hade han plöjt fåran till par, tre famnars längd, förrän han hastigt föll omkull, och då han dervid ryckte med sig plogen, under det att hästen traskade framåt, blef fåran krokig. Efter att hafva rest sig, rättade gossen kröken; det tycktes som skulle trädesåkern icke få blifva illa upplöjd. Åkertegen var omkring femtio famnar lång, och under det jag betraktade den hoppfulle plöjaren, föll han fem gånger omkull uti samma fåra, men lika många gånger steg han åter upp och började ånyo på nytt. Förtröstan på framtiden uppehöll honom. <center> — — — — </center> =XI. Brödbakningen.= Efter midsommar slog väderleken hastigt om och blef så mild och varm, att man sällan får upplefva något sådant. Tillfölje af solröken var luften ofta så tjock och töcknig, att solen lyste på himmelen såsom genom ett tunt och jemnt molnlager. Då kunde man bekika och betrakta solen utan att behöfva taga sin tillflykt till svärtade glasbitar, sidendukssnibbar eller andra dylika utvägar. Kyttlandsröken var äfven vanligtvis så tät, att man oftast icke kunde ens midt på dagen urskilja granngården på par tiotal famnars afstånd. Man förmärkte tydligt att alla menniskor ännu hyste tillit och tro på den Högstes hjelp. Gräset växte med en sådan fart, att man riktigt tyckte sig höra det. Äfven det ifrån utlandet införskrifna utsädet växte och frodades, såsom skulle det redan för långt tillbaka blifvit hemmastadt i vårt klimat. Det tvåradiga kornet afrundade sig skiftande i guld och fullkornigt till långa och fylliga ax. Då säden hade så pass mognat, att den gaf något att tugga på, skyndade sig menniskorna att skära åkerns till största mognad komna ställen och här och der begynte några hvita strån blifva synliga på de vidsträckta fälten. Man gaf sig icke tid att vänta så länge, att man kunnat skära en hel tröskloge full, utan äfven helt små partier fördes i rian. Då säden der torkat, gnuggade man den skildt från halmen och ilade till qvarnen; folket hade kommit sig till föda. Deraf hemtade man nya krafter, så att man sedan förmådde glad i hågen taga itu med den mognade, väntande och under sin tyngd svigtande grödan. Det dröjde icke många dygn, förrän skylar reste sig öfverallt emellan den hvitnande stubben på de vidsträckta åkerfälten. En förtjusande anblick företedde de kupiga, digra stackarne, hvilka på afstånd föreföllo att vara ihopträngda på fälten. <center> — — — — </center> Jag råkade händelsevis besöka en gård, der man första gången bakade af nysäd. Man var som bäst sysselsatt med att knåda degen. Den ålderstigna värdinnan bearbetade den gullgula, sega degen. Hennes hvita linneärmar voro uppvikta ända öfver armbågen och framför sig hade hon ett snöhvitt förkläde. Med det stora skulderbladet af en oxe lyftade hon degen upp på bordet och begynte älta den. Den äfven till åren komne husbonden satt fundersam vid bordsändan. Det föreföll som vore han mycket nedslagen. Han yttrade icke ett enda ord, utan satt der tyst och begrundande. Jag tyckte mig märka att tårar skimrade i hans ögon. „Det är så förunderligt, att man icke vill tro sina ögon. Fem år å rad har man ätit halm och bark och man har ej haft ren säd ens att sammanhålla degen. Och nu en sådan der deg på bordet! Den liknar sommarsmör ... huru skall man väl våga äta sådant bröd. Gud har ännu icke öfvergifvit oss“, sade gubben slutligen. Hans hake begynte darra och omsider brast han ut i gråt. Måhända blygdes gubben deröfver, att han som man gifvit vika för sitt hjertas djupa rörelse, säkert är, att han steg upp och stultade in i sin kammare. <center> — — — — </center> =XII. Rika i stor fattigdom.= Då vi inflyttade till orten, väcktes min förvåning af en alltid för sin fattigdom känd, talrik familj. De voro ännu alla vid lif, ännu dertill friska och till och med uti goda omständigheter. Af gammalt hade man sig bekant, att de fingo lida hunger och uthärda en eländig tillvaro äfven under goda tider. Föräldrarne voro visserligen arbetsamma, men då en stor barnaskara samlades omkring dem, kunde icke ens den mest flitige arbetares förtjenst förslå till en så talrik familjs nödvändigaste behof. Mången gång skulle de hafva råkat i en svår nöd, om icke äfven hustrun på sitt sätt varit ett stöd för familjen. Hon hade läst alla möjliga läkareböcker, hvilka hon blott kommit öfver. Som hon var en skarpsinnig menniska, hade hon ur dem tillegnat sig mångahanda kunskaper. Med tillhjelp af dessa hade hon tillvunnit sig ett sådant anseende, att man begynte rådfråga henne för en och annan åkomma. Hon var äfven bland annat ögonläkare, och om någon person stött sitt öga eller fått ett besvärligt rosk uti det, hade man genast ärende till henne. Så svåra fall förekommo ej, att hon icke lyckades borttaga grandet. Stundom hade detta hunnit äta sig så djupt, att det var omöjligt att tro, att hon skulle lyckas, men det slog icke felt att hon borttog det, äfven då det inträngt på ett svårt tillgängligt ställe. Hon hade så mjuka fingerspetsar, att deras beröring hvarken besvärade det inflammerade ögat eller förökade svedan. Då hon hade uttagit rosket, badade hon ögat i flere dygn med friskt källvatten, som alltid stod och erhålla invid hennes koja. Samvetsgrant öfvervakade hon, att ljuset icke fick besvära det sjuka ögat. Af denna orsak utestängde hon uti flere dygns tid dagsljuset ifrån sin lilla kammare, hvarest hon vårdade dessa ögonsjuke, då sådana råkade finnas. Ehuru hon icke hade dess bättre läkemedel, begaf sig mången med friska ögon derifrån. Hände det åter, att åkomman var af den beskaffenhet, att hon icke kunde bota den, uppmanade hon ifrigt den sjuke att skynda till läkare. Om någonstädes funnos sjuka, hemtade man henne vanligtvis för att vårda dem. Hon först kunde riktigt mildt behandla och förtröstansfullt uppmuntra den sjuke. Alltid visste hon något bot för särskilda krämpor. Bestod sjukdomen uti ett elakt sår, förband, rengjorde och smorde hon det så väl, att värken genast upphörde och förbättring inträdde. En särskild vård höll hon derom, att patientens mage icke fick blifva hård. Om tecken dertill förmärktes, bjöd hon till att härvidlag lindra och hjelpa med läkemedel, såsom med recinolja, sennesthe m. m. Hjelpte icke detta, anbringade hon genast lavemang, i hvilket bestyr hon var synnerligen skicklig. Om den sjuke led af svår feber, svalkade och afkylde hon patientens hufvud med kalla omslag. Vanan hade så härdat henne, att hon stundom kunde vaka dagar och nätter i veckotal vid sjukbädden, utan att man hos henne förmärkte vidare tecken på utmattning, än att hon någon gång blundade i sittande ställning; i månadstal saknade hon ej mycket hvila, blott hon någon gång fick inslumra någon minut, såsom fogeln på qvist, så var det tillräckligt. Hennes bortavaro från hemmet blef möjlig derigenom, att de äldsta barnen vårdade sina yngre syskon. En med förhållandena obekant skulle hafva antagit, att denna allmänt anlitade välgörarinna hade goda inkomster. Men menniskorna äro ofta nog otacksamma emot sina välgörare. Ett sådant åskådningssätt hade inrotat sig hos folket, att hon ju endast var en fattig gumma, som alltför väl kunde tjena bättre lottade. Sällan rann det någon i sinnet, att hennes arbete var bland de tyngsta af alla arbeten och att hon skulle behöfva lön för sin möda, då hon ju hade att försörja sin behöfvande familj. Men menniskorna tyckte att deras åsigt i saken var den rätta. Mången gång återvände hon med ögonen fulla af tårar till sin fattiga koja, då hon efter många veckors sjukvård blifvit afspisad tomhändt med förklaring, att man icke längre behöfde henne. Nätter och dagar hade hon der vakat, haft oerhörd möda, men dervid i hemlighet hoppats, att hon skulle få något att föra hem med sig åt sina hungriga barn. — Var det då under, om det trötta hjertat brast. Ofta hade sjuklingen, hvilken hon vårdat, så mycket återfått sina krafter, att han orkade sitta uppe på täcket. Utan dess vidare eftertanke framräckte han vanligtvis blott likgiltigt sin hand, då vårdarinnan tog afsked. Om också någon vid hennes affärd stack några bröd i hennes hand, så var den lönen dock nog ringa. Ofta öfverlade husbondefolket sinsemellan, om man skulle gifva åt henne någon lön, men beslutet blef nästan alltid: ”det kan vara tillräckligt, att vi hållit henne vid mat”. Ehuru denna trogna samhällets tjensteande stundom kände sig betryckt ända till tårar, så knotade hon icke. Icke heller beklagade hon sig öfver sina bekymmer för någon; med ödmjukt sinne bar hon sin sorg och var lika färdig och lika villig att vid behof åter sätta sig i rörelse. Alla voro likväl icke så otacksamma. Det fans äfven menniskor, hvilka hade ett känsligt hjerta och ett tacksamt sinne för den stora hjelp, de hade fått af henne. De förde henne ofta hem med häst, i det de stucko i släden än en säck potäter, än en påse mjöl, en hop bröd, ett köttstycke eller något annat liknande. Då kände sig gumman mycket tacksam och hela verlden var i hennes ögon så god. Med glädjestrålande ögon steg hon in i sin koja, ty hon hade nu något att gifva åt sina hungriga barn, hvilka med ödmjukhet och glädje kommo sin moder till mötes. Sådana händelser uppvägde i hennes tycke äfven den lönlösa mödan. Då sakerna stodo på sådan fot, kunde familjen ej komma i bättre omständigheter, utan nöden följde den ständigt i hälarne. <center> — — — — </center> Det var denna familj, som väckte min uppmärksamhet, då jag inflyttade till orten. De äldsta af barnen hade redan flugit ur boet, men som Skaparen i detta hänseende rikligt välsignat dem, hade de ännu hela sex stycken omkring sig. Småleende kommo föräldrarne att helsa på mig, såsom alltid på en gammal bekant. ”Huru hafven I kunnat uppehålla lifvet under dessa hårda och fasansfulla tider?” yttrade jag med förvåning. ”Ingen nöd har gått på oss”, svarade de gladt. ”Huru kan man begripa det, nu när hela landet kämpar med hungersdöden? Äro edra barn döda?” frågade jag. ”Icke ett enda hufvud hafva vi förlorat. Alla äro de vid helsa och dertill ännu vid godt hull”, sade mannen gladt. ”Vi hafva nu också haft det bättre än någonsin förut”, tillade hustrun. ”Det är märkvärdigt och jag var just förvånad deröfver, att I sen så feta och frodiga ut. Men jag skulle gerna önska veta, huru I kunnat hafva så goda dagar i dessa förfärliga tider”, sade jag nyfiken. ”Det är snart förklaradt. Då vi märkte, hurudan tid förestod, skyndade genast så många af oss, som kunde sätta sig i rörelse, med korgar på armen till skogen. På de förtorkade moarne begynte vi plocka islandsmossa så mycket vi medhunno. Då vi hållit på dermed ett par veckor, så hade vi ihopsamlat ett duktigt förråd. Häraf hafva vi sedan delvis lefvat”, förklarade de. ”Nå, hvad för slags mat tillreden I deraf?” sporde jag. ”Vi baka bröd deraf, och så får man deraf äfven en god välling”, svarade värdinnan förnöjd. ”Huru går det till?” frågade jag åter. ”Först rensa vi noga bort allt rosk. Derpå sätta vi dem i blöt i vatten till ett dygn. Då man sedan tager lafven bort ur vattnet, sättes den till tio minuter i svag lut. Derifrån lyfter man den i en gles korg och gjuter vatten på, till dess att vattnet upphör att smaka af lut. Derpå torkas den och krossas fin i stamphon, och så är brödmjölet färdigt och det är ej det ringaste beskt och har ingen jordsmak”. ”Huru gör man sedan bröd utaf det?” ”Af laf-mjölet blandar man en tjock deg såsom vanligt vid bakning. Då den blifvit tillräckligt syrlig, knådar man den såsom vanlig deg, och i brist på bättre blandar man i degen en tillsats af halm eller barkmjöl”. ”Skämma icke de dåliga ämnena bort brödet?” ”Nej, ty lafmjölet uppväger de öfriga beståndsdelarnes dåliga beskaffenhet”, förklarade värdinnan. ”Men sedan?” ”Sedan bakar och gräddar man på vanligt sätt och brödet är färdigt att ätas”, försäkrade värdinnan. ”Och dertill hafva vi ännu andra hjelpkällor för vår bergning”, småskröt mannen. ”Hvilka andra?” ”Då väderleken efter den stränga frostnatten åter blef mildare och svamparne hunno växa, så begåfvo vi oss åter mangrant att samla sådana. Vi samlade af dem så mycket vi kunde och nu hafva vi tillräckligt af dem för hela årets behof. Ett par fjerdingar hafva vi insaltat och ingen salt fisk går upp mot svampar”, menade husbonden. ”Men är det icke mycket besvärligt att anrätta svamparne, och så fordra de ju så dyra kryddor; blifva de icke en synnerligen dyr mat?” frågade jag. ”Man kan visserligen af dem, såsom af mångt och mycket annat, tillaga en dyr rätt, men man kan också på ett mycket enkelt sätt bereda af dem den präktigaste anrättning. Vi hålla äfven före, att mången alldeles onödigt slöser möda och tillgångar på svampar”, sade de. ”Nå, huru anrätten I dem då?” ”Sättet är mycket enkelt. Vi rensa mycket noga bort granbarr, blad och annat skräp. Stjelken skäres af, så att man ser om svampen är fri från mask, ty om stjelken icke är maskstungen, är svampen frisk. Icke förkastar man heller ändå en stor, präktig svamp för några maskstygn. Man klyfver då bara svampen och skär bort det skadade stället, så att maskhål icke mera synas. Derpå sätter man dem i blöt i kallt vatten och så kokar man dem. De behöfva icke koka så lång tid som potäter för att blifva mjuka. Sedan öser man svamparne med en hålig slef i rena korgar för att afrinna. Då det icke mera droppar något vatten ifrån dem, sätter man dem upp i kärl och strör litet fint salt i hopen, dock icke så mycket som på färsk fisk. Der är nu sedan den invecklade tillredningen och de dyra kryddorna”, förklarade de ifrigt. ”Äter man dem sedan som sådana?” ”Alldeles såsom man äter salt fisk, och väl smaka de. Men om man vill tillaga en riktig läckerhet, så behöfver man blott sätta par smörbitar i stekpannan, lägga dit de saltade svamparne och låta dem fräsa upp till bruna; jag försäkrar att ingen kötträtt kan jemföras med denna stek”, fortfor värdinnan att förklara. ”Men är det inte ett mycket petigt göra att samla svampar, ty man måste känna svamparne och ibland dem finnas äfven många giftiga, hvilka man måste veta frånskilja, emedan man eljes genom att förtära dem kunde sätta lifvet till”, invände jag. ”Hvad ännu. Också denna fruktan är alldeles gripen ur luften. Hvar och en känner nog den giftiga, röd- och hvitspräckliga flugsvampen, så att man icke plockar den. Några andra giftiga svampar tror jag icke att det skall finnas här. Mycket tunna och köttlösa svampar lönar det ej mödan att samla, hvarföre de äfven få blifva i fred”, bjödo de till att upplysa mig. ”Tager ni bort skägget från undre sidan af svamparne, då ni bereder dem till föda?” frågade jag. ”Ingalunda. Då de bara eljes äro rena, duga de nog sådana de äro, till och med stjelkarne, ifall dessa blott äro maskfria”. Jag kunde ej säga annat än: ”ja så!” ”Ännu hafva vi icke uppräknat för eder alla goda saker, som vi hafva”, sade värdinnan med strålande ögon. ”Nå, hvad hafven I ännu vidare?” sporde jag. ”Vi hafva goda förråder af kött också”, skröt värdinnan. ”Hvarifrån hafven I fått så godt om det”, sporde jag. ”Då det nu blef ett sådant år, som ni vet, måste mången om hösten aflifva de efter sina mödrar öfver sommaren hållna fölen. Då vi hörde att något sådant var å färde, gingo vi dit och anhöllo om att få fölet. Gerna gingo egarene in härpå och vi nedslagtade fölet och togo vård om köttet; skinnet gåfvo vi tillbaka åt egaren. Trenne sådana föl slagtade vi om hösten och präktigt kött erhöllo vi af dem och nu hafva vi god tillgång på smakligt kött”, bekände de oförskräckt. ”Fasade icke menniskorna, då de hörde, att ni bevarade och förtärde sådant kött?” ”Naturligtvis, och de kallade oss hästköttätare, men må de bara kalla oss så. Vi bekymra oss föga om deras fördomar. Det är ömkligt att se, huru menniskorna förr dö af hunger, än de äta helsosam, närande och loflig föda”, menade husbonden. ”Det länder er icke till skam utan till heder, menniskorna må säga hvad de behaga; I ären lyckligare än andra i denna hårda tid; I hafven behållit lifvet lika som äfven bytet. — Men ni sade, att ni kunde bereda äfven en kokad rätt af islandsmossa. Huru tillgår det?” frågade jag. ”Då renlafven är rensad och beredd, såsom förut blifvit nämndt, duger den äfven till kokmjöl, blott med den skilnaden att man icke behöfver torka och mala den, om det brådskar med anrättningen. Ty då lafven kokas, upplösas dess delar till en gröt. Om man vill hafva välling, sätter man den att koka i gryta. Har man sedan att blanda en mjölktår och en nypa rent sädesmjöl i hopen, så blir anrättningen bättre, men nog går den utan också an; naturligtvis måste man äfven lägga litet salt dertill”, förklarade värdinnan. ”Skulle ni icke hafva tid att stiga in i vår koja samt smaka på vår mat, vår stuga är icke långt härifrån”, föreslog husbonden. Hela deras berättelse om deras goda mat och matförråder föreföll mig ganska besynnerlig. Men då dessa fordom alltid bleka och uthungrade menniskor nu stodo framför mig friska och glada, under det att andra landsmän färdades omkring vacklande och bleka, liksom dödsskuggor i förväntan på den stund, då deras fot skulle snafva och de sjelfva störta i den gapande grafven — så tog jag med tacksamhet emot deras inbjudning. Vi nalkades kojan. Friska, rena och glada kommo barnen emot föräldrarne, smekande och omfamnande dem. Jag granskade den lilla, nästan trånga kojan. Der såg visserligen icke förmöget ut, hvarken hvad bohaget eller annat vidkom. Men öfverallt herskade renlighet och god ordning. Alla föremål voro så beqvämt ordnade på sina platser, som det uti så trånga förhållanden var möjligt. Barnens kläder voro hvarken dyra eller nya, utan blott gamla, utslitna, men de voro rena och ordentligt lappade. Så fort värdinnan kommit in i stugan, tog hon uti med matlagningsbestyren. Hon upptände eld i spiseln och begynte koka laf-maten. Hon ämnade steka svamparne, men jag afhöll henne derifrån, upplysande henne om att jag önskade smaka på dem såsom saltiga. Då värdinnan uppsatt maten, satte vi oss att äta. Jag måste verkligen förvåna mig öfver huru väl dessa fremmande rätter smakade mig, ehuru jag första gången åt dem. De kändes icke alls motbjudande. Lafbrödet var syrligt och någorlunda färskt. Det var endast till smaken något syrligare än vanligt surt bröd. Vackert, hvitt och fett fölkött var i skifvor uppskuret på en trätallrik och saltade svampar uppsatta på en annan. Synnerligen välsmakande voro svamparne och jag blef snart öfvertygad om att de icke öfverdrifvit, då de skröto, att ingen salt fisk kunde jemföras med dem. Med god aptit förtärde jag lafbröd jemte svamp samt det väl anrättade, smakliga fölköttet. Under måltiden stälde värdinnan framför mig ett stort, tvåöradt stop, sägande: ”här skulle vara att dricka”. Jag hade redan ätit så mycket af det framsatta, att jag längtade efter något att skölja det ned med. Jag grep glupskt i örat af stopet och blef högeligen öfverraskad, då jag klunkade denna dryck. Det var det bästa spisöl, man någonsin också under goda tider kan få af bästa malt i våra hembryggerier. ”Hvarifrån hafven I erhållit så här utmärkt malt i dessa tider, ty spisölet är af det bästa, jag någonsin smakat?” frågade jag med förvåning. ”Sådant finnes nu i öfverflöd i hvarje gård, ehuru menniskorna icke märka det. Saken är nemligen den, att då kornet icke hann mogna före frosten, så blef musten qvar uti halmen, och denna halm kan nu med fördel användas i stället för malt”, förklarade värdinnan välvilligt. ”Har då detta spisöl blifvit brygdt på halm?” sporde jag förundrad. ”Alldeles, af bara halmen. Icke ens en nypa vanlig säd har blifvit använd vid beredningen”, försäkrade värdinnan. ”Högst märkvärdigt! — Nå, huru brygger ni det?” frågade jag. ”Sättet är helt enkelt. Jag sätter kornhalm att draga sig i en så hett vatten till ett dygn. Derpå tappar jag ut vattnet och sätter det att koka i grytan. Då det kokar, strör jag litet humle ibland. Då koket svalnat, låter jag det jäsa och så är spisölet färdigt”, sade värdinnan. ”Men blefve det icke bättre, om man satte halmen i blöt i kallt vatten”, vågade jag invända. ”Det går ej an. Jag har försökt äfven det, men då smakar spisölet af halm och på samma gång nästan unket”, sade värdinnan och blickade mig i ögonen, som om hon velat säga: ”du tyckes inte förstå dig på sådant”. ”Huru kom ni på den der tanken?” utforskade jag vidare. ”Då halmen doftade så af malt, begynte jag begrunda förhållandet och försökte, om man icke skulle kunna använda den i denna svåra tid”, svarade värdinnan. Sist och slutligen åto vi sådan der laf-välling och äfven den kunde i en slik tid anses förträfflig nog. Tackande och välsignande tog jag afsked af dem. ”Vi få aldrig mera något hungersår”, sade värdinnan tillitsfullt med strålande ögon, i det hon tryckte min hand. <center> — — — — </center> Utan att veta något af nöden lefde denna fattiga hop förnöjd i sin lilla koja. Hvad hade det varit som bringat dem i en sådan ställning och handledt dem till deras uppfinningar? Dertill skall jag genast svara. De voro äfven i sin fattigdom sådana menniskor, som värderade bokkunskap. De läste alla skrifter, som de kommo öfver, icke allenast för sitt nöje, utan äfven till vägledning i lifvet. De hade senast fått i sina händer en bok, hvilken innehöll uppmaning att samla islandsmossa och svampar till nödförråd. I samma bok förordades äfven användandet af hästkött. Som de voro förståndiga menniskor, så ljödo dessa råd icke för döfva öron, utan de grepo, då nöden stod för dörren, på fullt allvar verket an. Bokläsningen hade så bidragit till deras själsutveckling, att de lyckats frigöra sig från alla fördomar, och de brydde sig icke derom, att de till följe häraf blefvo utsatta för hån. Många, som kämpade en förfärlig kamp med hungern, gjorde narr af dem, ehuru de sjelfva voro i tio gånger värre fördömelse. Deruti bestod hela deras konst. <center> — — — — </center> Sådant kunde då hända inom det lilla område, der jag var bosatt. Dessa snabbteckningar äro sanna, icke af fantasin fostrade töckenbilder, ty jag har sett dem med egna ögon, hört med egna öron. Dessa äro visserligen icke några glädjande bilder, men annorstädes inträffade då måhända vida fasansfullare händelser, hvilka jag ej var i tillfälle att åse. En hård tid är det äfven nu, men Gud vare lof! ännu har jag icke sett en enda liknande händelse. Hvad som ännu kan ske inom de vidsträckta områden, hvilka tyngst fått vidkännas missväxtårets följder, det döljer ännu den dunkla framtiden i sitt sköte; säkert är blott att vårt folk på somliga orter lider svår nöd. Gifve Gud, att det här skildrade icke mera må upprepas! [[Kategori:Novellsamlingar]] ir35u5i4zycyf9f36x3lswi4t1sl3km