Wikisource svwikisource https://sv.wikisource.org/wiki/Wikisource:Huvudsida MediaWiki 1.47.0-wmf.3 first-letter Media Special Diskussion Användare Användardiskussion Wikisource Wikisourcediskussion Fil Fildiskussion MediaWiki MediaWiki-diskussion Mall Malldiskussion Hjälp Hjälpdiskussion Kategori Kategoridiskussion Tråd Tråddiskussion Summering Summeringsdiskussion Sida Siddiskussion Författare Författardiskussion Index Indexdiskussion TimedText TimedText talk Modul Moduldiskussion Event Event talk Ämne 104 219241 651737 647475 2026-05-21T17:52:54Z Thuresson 20 /* Validerad */ 651737 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 299 —}}</noinclude>dröm av en halvförryckt uppfinnare, en utopi: en ångbåt. Parisarne betraktade likgiltigt detta onyttiga föremål. Herr de Vaublanc, institutets reformator genom en statskupp, reglemente och utnämningar i mas­sa, samt den utmärkte skaparen av flere akademi­ker, lyckades dock icke, sedan han gjort allt detta, själv bliva det. Faubourg Saint-Germain och Pavillon Marsan ville ha herr Delaveau till polis­prefekt i anseende till hans hängivna nit. Dupuytren och Récamier kommo i gräl med varandra på anatomisalen i École de médecine och knöto nä­varna mot varandra i fråga om Kristi gudom. Med det ena ögat på Första Mose bok och det andra på naturen, sökte Cuvier göra sig den skenheliga reaktionen behaglig genom att bringa försteningarna i överensstämmelse med bibeln och låta mastodonterna smickra Moses. Herr François de Neufchâteau gjorde i sin berömvärda omsorg om Parmentiers' minne tusentals ansträngningar för att få {{spärrad|pomme de terre}} (potatis) att uttalas {{spärrad|parmentiére}}, men utan att lyckas. Abbé Gregoire, för detta biskopen, för detta konventsledamoten och för detta senatorn, hade i den<noinclude> <references/></noinclude> oasa0ltke18712tkyyz106b8j5h2z79 104 219242 651738 647477 2026-05-21T17:54:25Z Thuresson 20 /* Validerad */ 651738 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 300 —}}</noinclude>rojalistiska polemiken uppnått namn, heder och vär­dighet av “den skändlige Grégoire”. Detta av oss använda uttryck: ”{{spärrad|uppnå namn, heder och värdighet av}}”, hade av Roger-Collerd förklarats som ett missbruk i användandet av gamla ords begagnande i ny betydelse. Under tredje valvet på Jenabron kunde man ännu på dess vithet urskilja den nya sten, med vilken man två år förut stoppat till hålet efter den mina, som Blücher där anbragt för att spränga bron i luften. Rättvisan kallade inför sitt skrank en man, som då han såg greven av Artois gå in i Notredame, helt högt yttrade: “Anfäkta, saknar jag inte den tid, då jag såg Bonaparte och Talma arm i arm gå in på Bal-Sauvage!” Upproriskt tal. Sex måna­ders fängelse. Förrädare visade sig med öppet visir. Män, som dagen före en drabbning gått över till fienden, gjorde sig icke den minsta möda att dölja den belöning de fått därför och gingo mitt på ljusa dagen oblygt omkring, cyniskt ståtande med sina rikedomar och värdigheter. Fältflyktingar från Ligny och Quatre-Bras utställde, i hela oblyghe­ten av sin betalda vanära, sin monarkiska<noinclude> <references/></noinclude> 0h5jkgyabnt6tf3zvvfdujahwwawqf2 104 219243 651739 647480 2026-05-21T17:55:13Z Thuresson 20 /* Validerad */ 651739 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 301 —}}</noinclude>hängi­venhet spritt naken, glömmande vad som i Eng­land står skrivet på väggen inne i alla offentliga waterclosets: {{spärrad|Please adjust your dress before leaving}}. Se där, taget utan någon viss ordning, vad som flyter omkring på ytan av det nu förgätna året 1817. Historien lämnar nästan alla dessa enskildheter å sido, och kan icke göra annorlunda. Deras oändliga mängd skulle göra det omöjligt. Dessa omständigheter, som man oriktigt kallar små — det finns lika litet små händelser i mänsklighetens liv som små blad i växternas — ha dock sin nytta med sig. Det är av de särskilda årens drag, som århundradens fysionomi är sammansatt. Detta samma år 1817 hade fyra unga parisare »ett lustigt upptåg» för sig. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> riqswqfwanhxzeu35yr0aq393q9d50i 104 219244 651741 647822 2026-05-21T19:02:29Z Thuresson 20 /* Validerad */ 651741 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 303 —}}</noinclude>{{spärrad|»Oscar nalkas, Oscar, jag skall skåda honom.»}} Ossian hade ännu icke kommit ur modet. Sma­ken låg ännu åt det skandinaviska och kaledoniska hållet. Det rent engelska skulle först längre fram bli rådande mod, och den förnämste av Arthurna, Wellington, hade först nyligen vunnit sla­get vid Waterloo. Dessa Oscarer hette, den ene Felix Tholomyès, från Toulouse, den andre Listolier, från Cahors, den tredje Fameuil, från Limoges, samt den siste Blachevelle, från Montauban. Naturligtvis hade var och en av dem sin älskarinna. Blanchevelle älskade Favourite, så kallad, emedan hon gjort en resa till England. Listolier tillbad Dahlia, som valt namnet på en blomma till smeknamn. Fa­meuil dyrkade Zéphine, en förkortning av Joséphine, Tholomyès hade Fantine, kallad den blon­da, för sitt vackra guldgula hår. Favourite, Dahlia, Zéphine och Fantine voro fyra förtjusande flickor, strålande av skönhet och doftande av vällukter, sömmerskor, som ännu icke helt och hållet lagt bort synålen och som, fastän de genom sin kärleksförbindelse kommit litet på<noinclude> <references/></noinclude> iiacltdfxnqtbmnii8owu2dp46evncu 104 219245 651742 647532 2026-05-21T19:05:07Z Thuresson 20 /* Validerad */ 651742 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 304 —}}</noinclude>sned, likväl i sina ansikten bibehöllo en återstod av arbetets lugna frid och i själen denna doft av ärbarhet, som hos kvinnan överlever det första fallet. En av de fyra kallades den unga, emedan hon var yngst. En annan kallades den gamla, och hon räknade hela tjugotre år. För att ingen­ting dölja böra vi tillägga, att de tre först nämnda voro mera erfarna, bekymmerslösa och bekanta med det bullrande livet än Fantine, den blonda, som ännu levde i sin första illusion. Dahlia, Zéphine och i synnerhet Favourite skul­le icke ha kunnat säga detsamma. Det fanns re­dan mer än en episod i deras knappast påbegynta roman, och älskaren, som hette Adolph i förs­ta kapitlet, befanns heta Alphonse i det andra och Gustave i det tredje. Fattigdom och behagsjuka äro två farliga rådgivare. Den ena knotar, den andra smickrar, och bägge viska från var sin si­da de vackra flickorna av folket frestande ord i örat. Dessa illa bevakade själar lyssna därtill. Därav deras fall och de stenar, man sedan kastar på dem. Man tynger dem till jorden med glansen av allt, som är obefläckat och oupphinneligt. Men tänk, om {{spärrad|die Jungfrau}} vore hungrig? {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 0qdtigq0t4dr31029vog67rp6zynr0k 104 219246 651743 647533 2026-05-21T19:07:15Z Thuresson 20 /* Validerad */ 651743 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 305 —}}</noinclude>Favourite, som varit i England, hade i Zéphine och Dahlia varma beundrarinnor. Hon hade re­dan mycket tidigt haft sitt eget lilla hem. Hen­nes far var en gammal lärare i matematik, rå och skrävlande, som levde ogift och oaktat sin ålder gav lektioner utomhus. Denne lärare hade en gång i sina yngre år sett en kammarjungfrus klänning fastna på en eldskärm och blivit kär i följd av denna händelse. Frukten därav blev Fa­vourite. Hon mötte emellanåt sin far, som häl­sade på henne. En morgon hade en gammal kvin­na med gudsnådlig uppsyn kommit in till henne och sagt: — Ni känner väl inte igen mig, mamsell? — Nej. — Jag är din mor. Sedan hade gumman öppnat skänken, ätit och druckit, låtit bära dit en madrass, som hon råd­de om, och så slagit sig ned hos henne. Den knarriga och skenheliga modern talade aldrig till Favourite, satt hela timmar utan att säga ett ord, åt frukost, middag och kväll för fyra och gick ned för att sällskapa med portvaktens, där hon talade illa om sin dotter. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 81t7iia0803ur0cd0nru2ajaievhuho 104 219247 651744 647534 2026-05-21T19:08:23Z Thuresson 20 /* Validerad */ 651744 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 306 —}}</noinclude>Vad som dragit Dahlia till Listolier, kanske till andra också, samt till sysslolöshet, var, att hon hade allt för vackra rosenfärgade naglar. Huru var det väl möjligt att arbeta med sådana naglar? Den, som vill förbliva dygdig, bör icke vara rädd om sina händer. Vad Zéphine beträffade, hade hon tjusat Fameuil genom sitt näpna och smekan­de sätt att säga: Ja, min herre. Som de unga männen voro kamrater, voro de unga flickorna väninnor. Sådana slags kärleks­förbindelser äro alltid förenade med sådana slags vänskapsförbindelser. Att vara dygdig och att vara filosof är två olika saker, och till bevis därpå vilja vi, med tillbörlig reservation för det oregelbundna i dessa hushåll, nämna, Favourite, Zéphine och Dahlia voro filo­sofiska flickor och Fantine en dygdig flicka. Dygdig! skall man säkerligen utropa. Än Tholymyés då? Salomo skulle svara, att kärleken utgör en del av dygden. Vi inskränka oss till att säga, att Fantines kärlek var hennes första kär­lek, en uteslutande, en trogen kärlek. Hon var den enda av de fyra, som kallades du blott av en enda. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 5503v25ygl6x1zxnnf1o9cohvruclwx 104 219248 651745 647535 2026-05-21T19:11:00Z Thuresson 20 /* Validerad */ 651745 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 307 —}}</noinclude>Fantine var en av dessa varelser, som uppspira så till sägandes ur folkets nedersta djup. Utgån­gen ur samhällsmörkrets ogenomträngligaste dun­kel, bar hon på sin panna det namnlösas och okän­das prägel. Hon var född i Montreuil. Av vilka för­äldrar? Vem skulle väl kunnat säga henne det? Man hade aldrig känt hennes far eller mor. Hon kallades Fantine. Varför Fantine? Man hade al­drig känt henne under något annat namn. På den tid, då hon föddes, existerade ännu direktoriet. Intet släktnamn, hon hade ju icke någon släkt. Intet dopnamn, det fanns ju icke någon kyrka på den tiden. Hon hette så, som det föll den förstkommande in att kalla den lilla barfota flickan han mötte på gatan. Hon fick sitt namn på sam­ma sätt, som hon fick vattnet ur molnen på sin panna, när det regnade. Man kallade henne lilla Fantine. Ingen visste något mer om henne. På detta sätt hade denna mänskliga varelse kommit till livet. När Fantine var tio år gammal, lämnade hon staden och tog tjänst hos förpaktare i den omgi­vande trakten. Vid femton års ålder kom hon till Paris för att »söka sin lycka». Fantine var<noinclude> <references/></noinclude> qtyo1nue0hgn9calego3sjb0kejuazc 104 219249 651746 647823 2026-05-21T19:12:01Z Thuresson 20 /* Validerad */ 651746 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 308 —}}</noinclude>vacker och förblev ren det längsta hon kunde. Hon var en täck blondin med vackra tänder. Hon ha­de guld och pärlor till hemgift. Men hennes guld låg på hennes huvud och pärlorna sutto i hennes mun. Hon arbetade för att leva, sedan älskade hon, också för att leva, ty hjärtat har även sin hunger. Hon älskade Tholomyès. Det var en liten kärlekshandel för honom, men en lidelse för henne. Gatorna i Quartier Latin, som vimla av studenter och grisetter, sågo bör­jan av denna dröm. I Panthéontraktens labyrin­ter, där så många kärleksförbindelser knytas och upplösas, hade Fantine länge flytt undan Tholo­myès, men så, att hon alltid träffat honom. Det finns ett sätt att undvika, som liknar ett sökande. Korteligen, idyllen tog sin början. Blanchevelle, Listolier och Fameuil utgjorde ett litet kotteri, vars själ var Tholomyès. Han hade också det bäst huvudet. Tholomyès var en av forna dagars »gamla stu­denter». Han var rik. Han hade fyra tusen francs i ränta. Och fyra tusen francs i ränta är en lysande, avundsvärd rikedom på<noinclude> <references/></noinclude> ti97ym9ok93zhkao0zfidovjju13atz 104 219250 651747 647824 2026-05-21T19:15:15Z Thuresson 20 /* Validerad */ 651747 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 309 —}}</noinclude>Sainte-Genevièves berg. Tholomyès var en trettioårig, illa bi­behållen rucklare. Han var skrynklig och tand­lös samt visade på sin hjässa en begynnande skal­lighet, varom han själv, utan att lägga det på sinnet, brukade yttra: {{spärrad|månsken vid tret­tio år, kutrygg vid fyrtio}}. Han hade dålig matsmältning, och det ena ögat rann beständigt. Men ju mera hans ungdom bleknade, desto livligare flammade hans munterhet. Han ersatte sina tänder med lustiga infall, sitt hår med glättighet, sin hälsa med ironi, och hans tårade öga log beständigt. Han var en ruin, men allde­les övervuxen med blommor. Hans ungdom, som alldeles för bittida packat in, hade retirerat i god ordning och under skallande skratt, så att man däri ej såg någonting annat än sprittande liv. Han hade fått en pjäs förkastad på Vaudevilleteatern. Då och då skrev han vers. För övrigt hyste han ett överlägset tvivel på allt, i de svages ögon ett tecken till stor andens styrka. I sin egenskap av flintskallig och ironiker var han således kotteri­ets chef. {{spärrad|Iron}} är ett engelskt ord, som be­tyder järn. Skulle händelsevis ordet ironi vara härlett därutav? {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> dbsdplxqi1haaoik195p64qolirt06a 104 219251 651748 647825 2026-05-21T19:17:53Z Thuresson 20 /* Validerad */ 651748 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 310 —}}</noinclude>En dag tog Tholomyès de tre andra avsides, gjorde en orakelmässig åtbörd och sade: — Nu är det snart ett helt år, som Fantine, Dahlia, Zéphine och Favourite legat över oss med böner att bereda dem en överraskning. Vi ha hög­tidligt lovat dem detta. De påminna oss ideligen därom, i synnerhet mig. Liksom de gamla kärin­garna i Neapel tillropa den helige Januarius: {{spärrad|Faccia giallutta, fa o miracolo}} (gula ansikte, gör ditt underverk), säga våra sköna ständigt till mig: Tholomyès, när skall du kläcka fram din överraskning? På samma gång få vi brev från våra föräldrar. Sågen i gång från båda hållen. Ögonblicket synes mig vara kom­met. Låt oss språka litet. Härpå sänkte Tholomyès rösten och yttrade viskande någonting så muntert, att ett omätligt och entusiastiskt gapskratt utbröt från de fyra munnarna på en gång och Blanchevelle utropade: — Åh, det kan man kalla en idé! Ett av tobaksrök uppfyllt kafé låg i närheten. De gingo in dit och resten av deras överläggning förlorade sig i dunklet. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 1qpyu97lcj0iou1hqpoxii44rp3tcp2 104 219252 651749 647540 2026-05-21T19:18:15Z Thuresson 20 /* Validerad */ 651749 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 311 —}}</noinclude>Frukten av allt detta dunkel blev emellertid ett lysande lustparti, som ägde rum följande söndag och på vilket de fyra unga männen bjödo de fyra unga flickorna. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> cv0rhl559dj8o18rlxb7b1tx9qcpie5 104 219314 651740 647484 2026-05-21T17:56:09Z Thuresson 20 /* Validerad */ 651740 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" /></noinclude><h4 align="center"> II. <br /> En dubbelkvartett. </h4> Av dessa parisare var den förste från Toulouse, den andre från Limoges, den tredje från Cahors och den fjärde från Montauban. Men de voro stu­denter, och att vara student vill i Paris säga det­samma som att vara parisare. Att studera i Pa­ris är att vara född i Paris. Dessa unga män voro helt obetydliga personer i och för sig. Sådana ansikten ser man var dag. Fyra provstycken av de första man möter, var­ken goda eller dåliga, varken lärda eller okunni­ga, varken snillen eller dumhuvuden, intagande ge­nom behaget hos denna härliga vårmorgon, som kallas tjugo år. De voro fyra Oscarer, ty på den tiden funnos ännu icke Arthurna. {{spärrad|»Bränn för honom Arabiens väl­doftande kryddor»}}, heter det i romansen,<noinclude> <references/></noinclude> ny4znao4xwnid515d3o5qjmrj3j839j 104 220882 651755 650836 2026-05-22T09:54:01Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 651755 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{Marginalnot börjar}} {{c|Februari}}</noinclude>{{Inre marginalnot|6}} <u>Tisdag.</u> Mycket klart men om natten hade snögat. Förmiddagen bortkördes mycken snö från gården men mångfaldigt mer låg qvar. Stundtals satt jag uppe och skref — men millanåt mådde så illa att jag måste till sängs. Grönborg hemkom från Staden och berättade att min hederlige och gode granne kamrer Looström klockan ½ till 10 blifvit död, efter 10. dygns skjukdom. Han är ömt sörgd och saknad af Änka, 7. omyndiga barn, en Ålderstigen mor, Syskon och många andra vänner och bekanta. Jag har ock trodt att Han skulle följa mig gamla stackare till grafven — men hvad veta vi? {{Inre marginalnot|7}} <u>Onsdag.</u> Härligt och klart väder och om aftonen efven det skönaste månsken. Jag hade bud hos fru Looström, hon är tröstlös. Förleden natt har både Doctor, Fältskär, Svärmor och många flera varit hos henne. Mamsell var förmiddagen hos Mamsell Verner och färgaren Högfeldt. Jag skref ouphörligt hela dagen. {{Inre marginalnot|8}} <u>Thorsdag.</u> mindre klar men behaglig dag och brillant månsken. Jag slutade afskrifva den präktiga skrift Tit: Hallbäck ingaf mot Canal projectet, genomläste den och sedan sydde litet — mådde Gudskelof i dag tämlig väl och hade appetit. Pigorna bykte det lilla Linnegarn som var spunnit — 36. härfvor. {{Inre marginalnot|9}} <u>Fredag.</u> Den skönaste väderlek natt och dag fägnade ögat — Pigorna voro till sjön med lilla garn- och Handduks byken. Mina blomkrukor roade mig, en outsägelig skön Narcissa paille och Orange chatterad öpnade i dag sin fägring och lukt. Eftermiddagen tilkom Fabriqueur Talén men sin gamla mor som i 26 år varit i Ryssland men talade en ganska ren Svenska. Han hade ock med sig Sin fru och Älste Son, min Guson, men en ganska egensinnig unge likasom Lemkens gossar. {{tomrad}}<noinclude> <references/> {{Marginalnot slutar}}</noinclude> s9056d2299g7zs7vd9j6cm05mobelqx 104 220883 651753 650938 2026-05-22T09:43:36Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 651753 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{Marginalnot börjar}} {{c|Februari}}</noinclude>{{Inre marginalnot|10}} <u>Lördag.</u> Den angenäma väderleken fortfor. Mamsell var förmiddagen till Staden att hemköpa Socker och matvaror. Marie var inne och sålde 3 tjog Egg för 4. plåtar tjoget — nog väl betalt, men i proportion för hvad höns i år kostar att föda, kan eij en dubbel betalning ärsätta Hofmålaren Hultgren var här med en aflång korg som Han målat åt mig Grön med en rosenranka rundt omkring. Målaren Gottman hade på 5 Korgar endast målat mitt namns Intial Bokstäfver, dessa korgar hemtog Trädgårdsmästaren. Af målaren tingade jag ett dörrstycke till stora Salen, hvarpå jag ville hafva en Häst målad af lika färg med mina Vagnshästar — vi voro därföre uti Stallet att se på dem — samt fåren. Herr Handelsman Helsingius lät jag bjuda upp på Caffeé och straxt vi druckit hitkom Major Lemke och dess fru samt deras lille yngste Son — de åto sedan en liten gouttée. {{Inre marginalnot|11}} <u>Söndag.</u> Efven i dag vackert väder. Boberg och hustrun åkte till Kyrkan och voro till nattvarden. Doctor Sundströms fru med sin lilla Hedda voro här att höra efter huru jag mådde emedan jag förliden Söndags då de voro här låg skjuk. Till eftermiddagen hade jag bjudit hit fru Solberg som af Grönberg hämtades hit och hemfördes. Jag böd till att fägna med Caffeée, Muscatvin, Biscuits, Honingspepparkaka, Thée och Skorpor. Pepparkakan var mycket smaklig att frun ville taga hem däraf och jag inlade några skifvor i papper — Jag böd efven Syltadt Kjörsbärs Gellée som fru Solberg tyckte mycket om, men Grönborg tyckte att Han bordt få drikspengar. Från min bror fick jag med Rättarens Hustru 11. RD 30 ß: som skulle vara för den ved hvilken jag enligt contractet ännu hade att fordra. — Han räknar förträffligt. {{Inre marginalnot|12}} <u>Måndag.</u> Eij aldeles så klart väder som nu några dagar varit, men bra frost. Mamsell var förmiddagen till staden hos sin bror och till en mode fru att skaffa mig en passande hufvudbonad till Thorsdagen då jag är bjuden på Begrafning efter Kamrer Looström. {{Inre marginalnot|13}} <u>Tisdag.</u> Förmiddagen mulen, då manglades garn och kläder. Lieut: Sivers var här berättade att Capitaine Moltzer i går aftons hemkommit från sin<noinclude> <references/> {{ph|Små|5}} {{Marginalnot slutar}}</noinclude> fzld4fav1xgzuixgnoallos3q9xsppx 104 220884 651736 650248 2026-05-21T17:50:05Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 651736 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{Marginalnot börjar}} {{c|Februari}}</noinclude>Småländska resa och varit borta i 3. veckor. Molins hustru kom efven hit att parlera om Walla contractet — om det vore säkert att jag eij lämnar det till någon anan {{Inre marginalnot|14}} <u>Onsdag.</u> I går aftons var åter Eldsvåda på Norr. Då snögade hela eftermidagen rätt jemt och i dag likaledes – Elden hade varit hos den {{Samma som|på|Q=Q6031609|ord=Engelske Mekanisten Oven}}. Jag hade i dag f:m: bud till Staden att köpa {{Samma som|på|Q=Q1326251|ord=Olifant papper}}, Linolja och Limm till Bänkfönstren, om jag lefver. Jag insände de 13 Knorriga herfvor Lingarn som min Brorsdotter Carin af 4. ℔: Lin som jag gifvit — spunnit — att hon må efven nysta dem, och att de må bli en liten hjelp, till det jag låter hemma spinna, för att ge hen2ne 1/2 dussin Lintyg — Den 33åriga okunnoga odugliga, men giftskjuka varelsen. Jag nystade nu lingarn. {{Inre marginalnot|15}} <u>Thorsdag.</u> En svåra sträng frost. Eftermiddagen for jag i Täcksläda öfver sjön till Änkefru kamrarereskan Looström då Dess älskade Man begrofs. Han var förut Bisatt och nu Jordfäster i Marie Kyrcka — Gästerna voro till antalet som jag kunde räkna något öfwer 40. Intet andra Fruntimer än Slägtingar mer än jag. Doctor Lilljevaldh holde Jordfäst Liket och hullit ett ganska förträffelikt och rörande Liktal. Fägnaden var ganska hederlig neml: Caffeé, thé, Viner, aftonmåltid. Confect och Saffrans kringlor. Kl 11. kom jag hem. {{Inre marginalnot|16}} <u>Fredag.</u> Lika sträng frost och nu åtgick förmiddagen för mig att rangera hvad jag i går begagnade till bruklig yta, hvarefter jag kretade i denna dagbok och så, liksom en hvila, nystade litet — En Kjärring var här med ett tiggarebref från en sig kallad Capitaine Ulfsparre, den jag gaf 12 ß: Gamle Granberg är här hvar 8^de dag. Mamsell var eftermidagen till staden att betala Hyran för den svarta flors Turbanen som jag i går hade, samt köpte collerellerimsan och manchetterne — detta tilsammans kostade 2. RD. Om aftonen hitkommo Doctor Hӕggström och Herr Rubenson de åto här ett litet qvällmål och beskådade mina Dörrstycken dem de mycket omtyckte. {{tomrad}}<noinclude> <references/> {{Marginalnot slutar}}</noinclude> p8kdj6hfsmafzngtbfpc4ylld2dus8o 651752 651736 2026-05-22T09:33:45Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 651752 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{Marginalnot börjar}} {{c|Februari}}</noinclude>Småländska resa och varit borta i 3. veckor. Molins hustru kom efven hit att parlera om Walla contractet — om det vore säkert att jag eij lämnar det till någon anan {{Inre marginalnot|14}} <u>Onsdag.</u> I går aftons var åter Eldsvåda på Norr. Då snögade hela eftermidagen rätt jemt och i dag likaledes – Elden hade varit hos den {{Samma som|på|Q=Q6031609|ord=Engelske Mekanisten Oven}}. Jag hade i dag f:m: bud till Staden att köpa {{Samma som|på|Q=Q1326251|ord=Olifant papper}}, Linolja och Limm till Bänkfönstren, om jag lefver. Jag insände de 13 Knorriga herfvor Lingarn som min Brorsdotter Carin af 4. ℔: Lin som jag gifvit — spunnit — att hon må efven nysta dem, och att de må bli en liten hjelp, till det jag låter hemma spinna, för att ge henne 1/2 dussin Lintyg — Den 33åriga okunnoga odugliga, men giftskjuka varelsen. Jag nystade nu lingarn. {{Inre marginalnot|15}} <u>Thorsdag.</u> En svåra sträng frost. Eftermiddagen for jag i Täcksläda öfver sjön till Änkefru kamrarereskan Looström då Dess älskade Man begrofs. Han var förut Bisatt och nu Jordfäster i Marie kyrcka —— Gästerna voro till antalet som jag kunde räkna något öfwer 40. Intet andra Fruntimer än Slägtingar mer än jag. Doctor Lilljevaldh holde Jordfäst Liket och hullit ett ganska förträffelikt och rörande Liktal. Fägnaden var ganska hederlig neml: Caffeé, thé, Viner, aftonmåltid. Confect och Saffrans kringlor. Kl: 11. kom jag hem. {{Inre marginalnot|16}} <u>Fredag.</u> Lika sträng frost och nu åtgick förmiddagen för mig att rangera hvad jag i går begagnade till bruklig yta, hvarefter jag kretade i denna dagbok och så, liksom en hvila, nystade litet — En kjärring var här med ett tiggarebref från en sig kallad Capitaine Ulfsparre, den jag gaf 12 ß: Gamle Granberg är här hvar 8^<u>de</u> dag. Mamsell var eftermidagen till staden att betala Hyran för den svarta flors Turbanen som jag i går hade, samt köpte colleretterimsan och manchetterne — detta tilsammans kostade 2. RD. Om aftonen hitkommo Doctor Hӕggström och Herr Rubenson de åto här ett litet qvällmål och beskådade mina Dörrstycken dem de mycket omtyckte. {{tomrad}}<noinclude> <references/> {{Marginalnot slutar}}</noinclude> 2bw39g5sb5yjdabx88xfmxc8rb9axef 651760 651752 2026-05-22T10:12:51Z Gottfried Multe 11434 651760 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{Marginalnot börjar}} {{c|Februari}}</noinclude>Småländska resa och varit borta i 3. veckor. Molins hustru kom efven hit att parlera om Walla contractet — om det vore säkert att jag eij lämnar det till någon anan {{Inre marginalnot|14}} <u>Onsdag.</u> I går aftons var åter Eldsvåda på Norr. Då snögade hela eftermidagen rätt jemt och i dag likaledes – Elden hade varit hos den {{Samma som|på|Q=Q6031609|ord=Engelske Mekanisten Oven}}. Jag hade i dag f:m: bud till Staden att köpa {{Samma som|på|Q=Q1326251|ord=Olifant papper}}, Linolja och Limm till Bänkfönstren, om jag lefver. Jag insände de 13 Knorriga herfvor Lingarn som min Brorsdotter Carin af 4. ℔: Lin som jag gifvit — spunnit — att hon må efven nysta dem, och att de må bli en liten hjelp, till det jag låter hemma spinna, för att ge henne 1/2 dussin Lintyg — Den 33åriga okunnoga odugliga, men giftskjuka varelsen. Jag nystade nu lingarn. {{Inre marginalnot|15}} <u>Thorsdag.</u> En svåra sträng frost. Eftermiddagen for jag i Täcksläda öfver sjön till Änkefru kamrarereskan Looström då Dess älskade Man begrofs. Han var förut Bisatt och nu Jordfäster i Marie kyrcka —— Gästerna voro till antalet som jag kunde räkna något öfwer 40. Intet andra Fruntimer än Slägtingar mer än jag. Doctor Lilljevaldh hade Jordfäst Liket och hullit ett ganska förträffelikt och rörande Liktal. Fägnaden var ganska hederlig neml: Caffeé, thé, Viner, aftonmåltid. Confect och Saffrans kringlor. Kl: 11. kom jag hem. {{Inre marginalnot|16}} <u>Fredag.</u> Lika sträng frost och nu åtgick förmiddagen för mig att rangera hvad jag i går begagnade till bruklig yta, hvarefter jag kretade i denna dagbok och så, liksom en hvila, nystade litet — En kjärring var här med ett tiggarebref från en sig kallad Capitaine Ulfsparre, den jag gaf 12 ß: Gamle Granberg är här hvar 8^<u>de</u> dag. Mamsell var eftermidagen till staden att betala Hyran för den svarta flors Turbanen som jag i går hade, samt köpte colleretterimsan och manchetterne — detta tilsammans kostade 2. RD. Om aftonen hitkommo Doctor Hӕggström och Herr Rubenson de åto här ett litet qvällmål och beskådade mina Dörrstycken dem de mycket omtyckte. {{tomrad}}<noinclude> <references/> {{Marginalnot slutar}}</noinclude> 3l55fq6t0d9q4ool1progu7k04aan70 104 221680 651733 651354 2026-05-21T13:41:18Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 651733 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 62 —}}</noinclude>stämd bonde, vilken bundits fast vid en husars sa­del och som under kulregnet sökte gömma sig bak­om kejsarens rygg: — Dumsnut, det är ju fegt att låta döda sig bakifrån. Den som skriver detta har själv under rotandet i den luckra jorden på kullens sluttning, funnit res­terna av en bomb, som förvittrat under fyrtiosex år och gamla järnstumpar, som man kunnat bryta som fläderkäppar under ens fingrar. Slättens ojämna sluttningar, där mötet mellan Napoleon och Wellington ägde rum, äro icke läng­re, som var och en vet, såsom de voro den 18 juni 1815. Då man reste ett minnesmärke på detta slagfält, borttog man en god del av dess verkliga utseende, och historien känner icke längre igen sig där. I stället för att söka bevara det, vanställde man det. Wellington, som två år senare återsåg Waterloo, utropade: — De ha ändrat om mitt slagfält! Där det i dag är en stor pyramid av jord, på vars spets ett lejon är placerat, var det förr en kam, vilken sluttade ned mot Nivelles-vägen, under det att den stupade brant nedåt Genappe-vägen.<noinclude> <references/></noinclude> hqdrkwm798u74m8w475gksqt9qx2zai 104 221681 651734 651355 2026-05-21T13:43:24Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 651734 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 63 —}}</noinclude>Brantens höjd kan man ännu i dag mäta genom höjden av de två stora gravkullar, som ligga på vardera sida om vägen från Genappe till Bryssel. Grav­ kullen till vänster är engelsmännens, den till höger är tyskarnas. Någon fransi: finns icke. Frankrike hade hela fältet till gravplats. Tack vare de tusen och åter tusen kärror jord, som använts till kullen, vilken mäter hundrafemtio fot i höjd och femhundra fot i omkrets, är Mont-Saint-Jeans-höjden nu gans­ka lätt tillgänglig och sluttar långsamt. Vid tiden för slaget var den så brant och ojämn, att de eng­elska artilleristerna icke kunde se bondgården nere i dalen, där striden rasade som värst. Den 18 juni 1815 hade regnet ännu mer upplöst kullen. Gyttjan hindrade uppstigandet och man körde fast i dyn. Längs höjdens kam löpte en slags grav, vil­ken var omöjlig att skönja på avstånd. Vad var denna grav? Braine-1'Alleud är en bel­gisk by, liksom Ohain. Dessa två byar, som ligga dolda i några sänkor i terrängen, äro förenade med en väg på omkring en och en halv mil, vilken sling­rar sig genom en något kuperad slätt. 1815, lik­som nu för tiden, klöv denna väg Mont-Saint-Jean-höjdens spets mellan Genapp och Nivelles-vägarna.<noinclude> <references/></noinclude> ljd0zhyqq0wbv6tqejyqp0kflad15x8 104 221682 651735 651356 2026-05-21T13:48:24Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 651735 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 64 —}}</noinclude>I våra dagar är den i jämnhöjd med slätten, förr var den krokig och ojämn. Man har tagit jorden från dess vägkanter för att använda den till min­nesmärket. Denna väg var och är alltjämt till största delen som ett dike. Olyckor inträffa där ofta. Vid Braine-1'Alleud var den så smal att en främling hade krossats av en vagn, vilket en sten med följande inskription utvisar: {{spärrad|Herr Bern­hard Debrye, köpman i Bryssel}}, dagen för olyckan, vilket tiden utplånat, och {{spärrad|feb­ruari 1637}}.<ref> Inskriften lyder:<br /> {{c|DOM<br /> CY A ETÉ ÉCRASÉ<br /> PAR MALHEUR<br /> SOUS UN CHARIOT<br /> MONSIEUR BERNARD<br /> DE BRYE MARCHAND<br /> A BRUXELLE LE (oläsligt)<br /> FEVBRIER 1637.}} </ref> Vid Mont-Saint-Jean-höjden var vägen så djup, att en bonde vid namn Mathien Nicaise hade krossats där 1783 av ett jordras från vallen kring vägen, vilket ett stenkors utvisar, vars inskription försvunnit, men vars omkullfallna<noinclude> <references/></noinclude> ocjing4lyso42qa6r6eh65r43w579re 104 221973 651750 2026-05-21T19:54:09Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ 651750 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud|52|Om klostren|}}{{linje}}</noinclude>{{ant|Martii}} 1267, begrafwen hos thetta mindre bröderskap i Eneköping. En broder eller munk ifrå thetta kloster war ock {{ant|Mathias Enecopensis,}} Kanik i Vpsala wid Danmarks {{ant|Canonie}} 1296, som vti sitt {{ant|testamente}} 1330 gaf wakra penningar til <b>mindre bröderna i Eneköping</b> och trenne samma Stads kyrkior. År 1483 war <b>broder</b> {{ant|<i>Staffan</i>}} med Guds försyn {{ant|Abbot}} i Tröggö kloster, såsom han sig nemner i ett thes bref af samma år. Thetta kloster finnes hafwa warit ej allenast genom Konungars gifmildhet funderadt på anseenliga ägor och inkomster; vtan ock sedan alt framgent riktadt genom gåfwor, köp och {{ant|testamenten,}} såsom af thet anförda inhemtas kan, och elliest här och ther i gambla Skrifter förekommer. År 1293 {{ant|d. 1 Aug. testamenterade}} hit Herr {{ant|Magnus}} Johansson 30 mark, och Hertigarna Erik och Waldemar år 1318 {{ant|d. 20 Januar.}} tå inhäftade af sin broder konung Börge i Nyköpings torn, 20 mark penningar. Om {{ant|Franciscan}}-klostret här i Eneköping berettar {{ant|Johannes Messenius}} vti sin {{ant|Scondiâ illustratâ, tom. V. p. 52,}} at K. {{ant|Gustaf I,}} sedan munkarna hade tädan vtgådt, hafwer år 1530 giordt theraf ett Hospital för the Spetälska, och någon tid therefter inrettat ther ett kruthus. Orten, theräst klostret förrvt stådt, kallas nu <b>Munkesund</b>, såsom jag menar. 2 <b>HELG-ANDS HUSET</b>, {{ant|<i>Domus Sp. Sancti</i>}} eller <b>Hospitalet</b>. Thet blifwer wäl i gambla handlingar nemndt ett {{ant|<i>Bernhardin</i>}}-<b>kloster</b>,<noinclude> {{huvud|||-som}} <references/></noinclude> 5ei707yf42n8894u8eo8trm0ecuogg3 104 221974 651751 2026-05-22T08:56:41Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 651751 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|42|<small>KARL HENRIK KARLSSON.</small>|}}</noinclude>ortnamn dialektiskt endast i vissa landskap, t. ex. namn på <i>-måla</i> och <i>-rum</i> hufvudsakligen i Småland, på <i>-göl</i> i Tjust och <i>-arfve</i> i Dalarna och på Gotland; dels äfven kan helt säkert ett och samma ord, t. ex. <i>stad,</i> som namngifvande element begagnats längre ned i tiden i ett landskap än i ett annat. Störst af de äldre ortnamnsgrupperna är den, som bildas af nammen på <i>-sta</i> och <i>-stad,</i> och därför må uppmärksamheten först fästas vid det. Grundordet i dem utgöres af det gamla ordet <i>stadher,</i> hvilket synes hafva betydt <i>gård,</i> bebodt ställe. Som namngifvande element är detta ord gemensamt för alla germanska språk. I Sverige förlorade det dock tidigt, redan innan den skriftliga litteraturen vidtager, sin ursprungliga betydelse och kom att beteckna ställe i allmänhet, plats och rum. I och med detsamma lämpade det sig ej mer för ortnamnsgifningen, utan begagnades därefter i stället andra ord såsom <i>gård, torp</i> och <i>by,</i> hvilka nog äfven förut användts, om ock ej i så stor utsträckning som <i>stad.</i> — Men äfven i en del yngre namn förekommer detta oaktadt <i>stad.</i> Detta <i>-sta</i> är då dels en arkaism såsom i <i>Kosta</i> i Småland dels en senare analogibildning efter andra <i>sta-</i>namn såsom i ett <i>Resta</i> i Vestmanland, hvilket ursprungligen hette <i>Ristehyttan</i> efter sjön Risten. — Det i våra stadsnamn förekommande <i>stad</i> får väl betraktas som låneord (<i>Stadt</i>) från tyskan. I det gamla språket betecknades stad med orden <i>by, köping</i> och <i>köpstad.</i> Bestämningsordet i de gamla <i>sta-</i>namnen utgöres i de flesta fall af ett personnamn, hvilket häntyder på att <i>stadher</i> ursprungligen betecknat en af <i>en</i> person bygd eller bebodd gård och ej ett byalag eller samhälle med flere ägare. Hufvudmassan af <i>sta-namnen</i> förekommer på Östgötaslätten, i Mälar-landskapen och i Norrland; — och i en del af de hithörande landskapen, nämligen <b>Östergötland, Nerike</b> och <b>Vestmanland,</b> kunna bestämda gränser uppdragas för dem. Nästan öfverallt följa eller närma sig dessa till gränsen mellan slätt och skogsbygden, och <i>sta-</i>namnen tillhöra uteslutande den förra. Utanför de stora slättbygderna träffas dock enstaka <i>sta-</i>namn äfven i skogsbygden vid en sjö eller ett vattendrag, där en mindre slätt kunnat gifva anledning till bosättning. Så i <b>Östergötand</b> 5 dylika namn efter Finspångsån, af hvilka de vestligaste äro <i>Granstad</i> och <i>Åstad</i> i Tjällmo socken; — i <b>Nerike</b> något enstaka namn vid Vettern och å den smala men långsträckta slätten, som tränger opp i norr<noinclude> <references/></noinclude> 0z2kzt73gedrzk28k1ts7ka8cr961lo 104 221975 651754 2026-05-22T09:48:09Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 651754 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<small>NÅGRA BIDRAG TILL SVERIGES UPPODLINGSHISTORIA.</small>|43}}</noinclude>därifrån. Det nordligaste af dem är <i>Tjelfvesta</i> i Snaflunda socken; och i <b>Vestmanland</b> ett enstaka <i>Fagersta</i> i Vestanfors socken vid Kolbäcksån. Det nordligaste efter denna å är eljes <i>Hallsta</i> i Svedvi socken. Efter Sagån gå däremot <i>sta-</i>namnen ända opp till Sala-trakten. För <b>Södermanland</b> kunna knappast några bestämda gränser för <i>sta-</i>namnen dragas. Landskapet är nämligen så genomkorsadt af sjöar och vattendrag, att befolkningen med lätthet äfven i ganska gammal tid kunde tränga in i skogsbygden, och nästan öfver allt, där en mindre floddal eller slätt finnes, anträffar man därför dylika namn. Dock märker man äfven här, hurusom de i allmänhet hålla sig till de stora slätterna söder om Mälaren och till den från Östersjön vid Nyköpingsån utgående Jönåkersslätten. Å denna gå de vesterut till <i>Gammelstad</i> och <i>Råstad</i> i Kils socken på Kolmården. Också för <b>Upland</b> är det svårt att uppdraga några bestämda gränser. Hufvudmängden af <i>sta-</i>namnen förekommer visserligen på slätterna i närheten af Mälaren, men därifrån gå utlöpare inåt landet efter åarna och de mindre vattendragen; — så efter Sagån till <i>Gunsta</i> i Breds socken; — efter Örsundaån till <i>Löfsta</i> kyrka; — efter Skattmansö-ån till <i>Nässelsta</i> och <i>Boksta</i> i Wittinge socken; — efter Säfva-ån till <i>Helgesta</i> i Tibble socken; — efter Jomkils-ån till <i>Blacksta</i> i Jomkil; — efter Björklinge-ån till <i>Salsta</i> i Björklinge socken; — efter Vendels-ån till <i>Viksta</i> kyrka; — och efter Fyris-ån till <i>Bräcksta</i> i Dannemora socken vester om Dannemorasjön. Alla dessa strömdrag tillhöra det vestra Upland och Mälarens flodområde. — Hvad den östra delen åter beträffar, så gå de båda vattenområdena, Mälarens och Östersjöns, så i hvartannat att det knappast är möjligt att uppdraga någon bestämd gräns dem emellan och öfverallt efter strömmarna och sjöarna finner man här <i>sta-</i>namn. I den oländiga Hållnäs socken saknas de dock helt och hållet. — Den norra delen af Upland genomflytes af Tämnare-ån, och utefter densamma finnas några <i>sta-</i>namn i Tierps socken. Äfvenledes anträffas ett <i>Fogelsta</i> i Ö. Våla socken öster om sjön Tämnaren och ett <i>Qvarsta</i> i Harbo socken vid Harbo-ån. Uti <b>Dalarna</b> finnas endast ett fåtal namn på <i>-sta,</i> alla belägna i närheten af Dalelfven och dess båda källfloder. Efter Östra Dalelfven är det nordligaste <i>Hällsta</i> på Sollerön och efter Vestra Dalelfven <i>Könsta</i> i Äppelbo socken. Dessutom skola finnas ett par<noinclude> <references/></noinclude> 8vsodkuo48wkg33kq7w75mwsv4pg482 104 221976 651756 2026-05-22T10:03:17Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 651756 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />432</noinclude>ljus och rättsinne med afseende på slafvarne, och äro ovärdiga ett fritt land och folk. I Maj månad flydde jag från den glödande södern, och reste norrut, först till Pennsylvanien, sedan till Delaware. Under starkaste sommarhettan befann jag mig i de heta städerna Philadelphia och Washington. I Philadelphia intresserade mig qväkarne, och det »inre ljusets» lif i goda och välgörande stiftelser. Jag läste »Declaration of Independence», amerikanska folkets stora fribref, i salen der det undertecknades, och reste så till Washington, för att öfvervara kongressens kamp i den stora stridsfrågan emellan de fria staterna och slaf-staterna, emellan norr och söder, om Californias och Nya Mexicos inträdande, såsom fria stater i Unionen. Der gick hett till, och Unionen hotades alla dagar. Du känner redan, genom tidningarne, kompromissen, som afgjorde frågan och bilade striden för — en tid. Ty striden och farorna stå qvar, hemligen eller uppenbart, så länge slafveri och slafvar finnas inom amerikanska Unionen; och ju mera det menskliga och det högre politiska medvetandet växer i landet, desto skarpare kommer striden att koncentrera sig kring denna punkt, desto hetare blir kampen. Jag såg stora statsmän och hörde stora tal i Washington, och tror att intet land på jorden i denna tid uppvisar en rådsförsamling med större talanger och mera utmärkta män, än Förenta Staternas senat. Politisk obillighet, politisk bitterhet fann jag här såsom öfverallt på politikens bataljfält. Hvad som mest frapperade mig i Förenta Staternas kongress var — representations-sättet. Du känner<noinclude> {{ph|det|5}} <references/></noinclude> agnq2wjjfs856s2r54za3vj4j77bf5i 104 221977 651757 2026-05-22T10:06:43Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 651757 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />433</noinclude>det af böcker och tidningsblad: hvar stat, liten eller stor i Unionen, sänder två senatorer till kongressen. De utgöra senaten eller öfverhuset. Representanterna, som utgöra andra kammaren, eller underhuset, bestämmas till sitt antal efter folkmängden i hvar särskilt stat. Ju större folkmängd i staten, desto flera representanter på kongressen. Hvar särskilt stat i Unionen styrer sig på samma vis genom två kamrar, senat och representant-hus, hvars medlemmar väljas inom staten af statens medborgare, och hvar stat har sitt kapitolium. Genom denna representation kommer fram mycket af pittoreskt, af lefvande egendomligt lif. Granit-staten och Palmetto-staten, »Old Virginy» och unga Wisconsin, Minnesota och Louissiana, så skilda och så egendomliga genom läge, natur, klimat, produkter, befolkning, framträda på kongressen som personligheter, och deltaga uti de allmänna, hela menniskoslägtet intresserande frågornas behandling, genom hvad de ha egendomligt för sig och gemensamt med alla. Jag kunde ej hjelpa att härunder tänka på Sveriges representation och dess mycket omtalade ombildning. Det föreföll mig att ingen kunde vara mera passande och mera egnad att väcka nationelt lif och medvetande än en, danad i likhet med Förenta Staternas representation. Jag säg Norrland och Skåne, Dalarna och Blekinge, Östergöthland och Westergöthland, och alla våra provinser, egendomliga genom folklif, natur och produkter, framträda på Svea lands riksdag och frambära genom sina senatorer upplysningar öfver landets tillstånd, behof, och hittills fördolda eller obegag-<noinclude> <references/> {{huvud|{{m|''Hemmen i nya Verlden. II.''}}||{{m|19}}}}</noinclude> fnkzq949g8yf3ifodkcf4mk8agvdzcj 651758 651757 2026-05-22T10:07:10Z PWidergren 11678 651758 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|433}}</noinclude>det af böcker och tidningsblad: hvar stat, liten eller stor i Unionen, sänder två senatorer till kongressen. De utgöra senaten eller öfverhuset. Representanterna, som utgöra andra kammaren, eller underhuset, bestämmas till sitt antal efter folkmängden i hvar särskilt stat. Ju större folkmängd i staten, desto flera representanter på kongressen. Hvar särskilt stat i Unionen styrer sig på samma vis genom två kamrar, senat och representant-hus, hvars medlemmar väljas inom staten af statens medborgare, och hvar stat har sitt kapitolium. Genom denna representation kommer fram mycket af pittoreskt, af lefvande egendomligt lif. Granit-staten och Palmetto-staten, »Old Virginy» och unga Wisconsin, Minnesota och Louissiana, så skilda och så egendomliga genom läge, natur, klimat, produkter, befolkning, framträda på kongressen som personligheter, och deltaga uti de allmänna, hela menniskoslägtet intresserande frågornas behandling, genom hvad de ha egendomligt för sig och gemensamt med alla. Jag kunde ej hjelpa att härunder tänka på Sveriges representation och dess mycket omtalade ombildning. Det föreföll mig att ingen kunde vara mera passande och mera egnad att väcka nationelt lif och medvetande än en, danad i likhet med Förenta Staternas representation. Jag säg Norrland och Skåne, Dalarna och Blekinge, Östergöthland och Westergöthland, och alla våra provinser, egendomliga genom folklif, natur och produkter, framträda på Svea lands riksdag och frambära genom sina senatorer upplysningar öfver landets tillstånd, behof, och hittills fördolda eller obegag-<noinclude> <references/> {{huvud|{{m|''Hemmen i nya Verlden. II.''}}||{{m|19}}}}</noinclude> oidsmuzljkvfl62ozfcovhd3xothfx7 104 221978 651759 2026-05-22T10:10:09Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 651759 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />434</noinclude>nade välstånds-källor; jag såg Sveriges nord-, söder- och central-region, dess öster- och vester-länder upplysas af ljusblickar, som förr ej inträngt der, och folkmedvetandet och folklifvet stegras genom representanter, värdiga genom kunskaper och personlighet att föreställa den enskilta provinsen i dess egendomlighet, och i dess lif såsom del af ett stort helt, af ett land, ett folk med ett arf, så stort som Sveriges forntid, en framtid, som i mensklig höghet kunde täfla med de största folks på jorden! Sveriges äldsta författning, den då lagmännen i hvarje landskap uppträdde på allshärjar-ting och der, såsom de visaste och bästa af folket, framburo sina menigheters talan inför Svea lands konung, denna vårt lands äldsta representation var till sin idé, ej olik den nuvarande Nord-Amerikanska. En sådan representation af land och folk förefaller mig i hög grad naturenlig och nationell. Och hvilket fält öppnar den ej för talanger och tal! … President Taylor dog under mitt vistande i Washington, och jag var närvarande vid hans lagliga efterföljares, vice president Filimores, insättande i hans ställe i Förenta Staternas högsta embete. Ingenting kan vara enklare, mera utan ståt och prål, mera olika våra kungliga kröningar. Men — jag har ingenting emot dessa. De gifva vackra och pittoreska skådespel. Och utan litet spektakel kunna vi menniskor dock ej väl lefva, icke en gång här i landet; det ser man på den begärlighet hvarmed de strömma till, hvarhelst något nytt är att se. Hvilka sköna skådespel ha vi ej sett i Sverige vid konung Carl Johans och konung Oscars krö-<noinclude> <references/></noinclude> ei34clwri8slklv72scx1mt33v5vp4n 104 221979 651761 2026-05-22T10:14:19Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 651761 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|435}}</noinclude>ning! Jag minnes isynnerhet vid den sednare, de unga prinsarne, Oscars tre söner, i deras furstliga drägter, då de kommo att aflägga ed inför sin kungliga fader, — skönare gestalter kunde man ej se, och knappast en vackrare syn. Efter att ha badat i det brusande hafvet vid östra kusten, begaf jag mig vesterut. Jag hade sett norr och söder i Unionen. Nu skulle jag se den stora vestern. Jag längtade storligen derefter. Mycket och ofta hade jag i de östra staterna, både i norr och söder, hört talas om ''den stora vesterns underbara tillväxt'' ''och framsteg'' ({{rättelse|growtts|growth}}, progress). Hvaruti bestodo dessa? Mig lyste att se. På min väg vesterut sällskapade jag med naturjättarne Trenton och Niagara, for så öfver de stora insjöarne Ontario, Erie, Michigan, att besöka svenska och norrska settlements vid Missisippi, såg svensk gästfrihet och svenska rosor blomstra friskt på den nya jordmånen, och såg ett nytt Skandinavien uppkomma i vesterns vildmarker. Sedan begaf jag mig uppföre Missisippi till landet som innesluter den stora flodens källor, såg herrligt högland, ruinlika klippor, uppstigande ur ek-krönta höjder, ruiner från urtiden, då naturens förstfödda titaner vandrade på jorden allena, och menniskan ej fanns ännu. Och ännu är hon en sällsynt gäst i dessa ofantliga vildmarker; och der är stilla och öde ännu. Väl reser sig här och der en liten bjelkhydda vid foten af höjderna, vid stranden af Missisippi, och der bredvid ser man en liten åker Indianskt korn uppväxa. Det är odlingens första spår i dessa trakter. Men de äro såsom spåret af den ena foten på Robin-<noinclude> <references/></noinclude> 5exs2m1flonjts8kch782m8x7b8tv98 104 221980 651762 2026-05-22T10:20:49Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 651762 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />436</noinclude>sons obebodda ö. Der bredvid äro urskogarne och vildmarken der vilddjuren och Indianerna bo, i evig fejd med hvarandra. Der bredvid äro de ofantliga Prairierne Missisippi-dalens blomrika öknar, der gräset svajar i höga vågor långt, långt ut mot horisonten, orördt af menniskohänder, ty här finnas ej menniskohänder att afrmja det, nej, icke en tusendedel. Och hvad som på mig gjort ett större intryck än Niagara, än något som jag sett i denna verldsdel, eller i Europa, äro de omätliga Prairie-utsigterna, som tillhöra Missisippi-dalen och tilltaga i vidd, ju mer man nalkas den stora floden. Att se dessa oceaner med vågor af solblommor och högt svajande gräs, under Amerikas klara, sollysta himmel, eller med flygande skyar genom den ljusa rymden, är en herrlig syn. Själen vidgar sig och liksom öppnar sig för den milda, fria vind, som susar fram öfver fältet och låter de elektro-magnetiska trådarne, spända deröfver, klinga melodiskt vid dess förbifart. Det var en fest hvar dag af min färd vesterut, då jag flög på ångans vingar öfver fälten fram emot den gyllene solen och tyckte mig flyga in i dess ljusverld! …. Missisippi-dalen, allt ifrån Minnesota i norr och Louissiana i söder, emellan alleghany-bergskedjan i öster och klippbergen i vester, är allt igenom en ofantlig »rolling Prairie», d. v. s. ett böljande ängsland med kullriga åsar och höjder af fruktbaraste jordmån, rikt vattnadt af strömmar och sjöar. Högländta i norr och bärande nordiska granar och björkar, sjunka dess marker, ju mer de komma mot söder, till dess de i Louissiana<noinclude> <references/></noinclude> 7ssklqgrc00ie9iibot7fiaftarlogy 104 221981 651763 2026-05-22T10:38:35Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 651763 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|437}}</noinclude>blifva sumpiga moras der alligatorn vadar i dy, men der äfven sockerröret och Palmetton uppstiga i den varma luften och orangelundarne dofta. Den omfattar en mängd olika arter af jordmån, klimat, produkter; … Men jag vill låta en invånare af den stora dalen, väl bekant med den, tala om — »Den stora central-dalen af Nord-Amerikas fastland. En dal sträckande sig genom 21 grader latitud, och 15 grader longitud, en dal, just begynnande att le under dess utträdande ur natur-tillståndet, och redan inbjudande i sitt stora sköte de folkmassor, som utgjuta sig från verldens öfverfulla samhällen, och erbjudande att återgälda förkofringens hand med förråder för ännu oräknade millioner af menniskoslägtet. Naturen har i märkvärdig grad begåfvat jorden med växt- och mineral-rikedom; gifvit den en yta, passande för hvarje smak och hvarje behof, och genomskurit den med strömmar, som kunna begagnas till mångfaldiga arter af industri, och till en storartad handelsrörelse, omfattande alla produkter af den tempererade zonen inom dess nordliga, och sydliga gränser». »Denna stora mark, denna bördiga och fruktbara dal emellan Missisippi källor i norr och mexikanska viken i söder, klippbergen i vester och alleghany-bergen i öster, ehuru för kort tid sedan en vildmark, omfattar redan elfva hela stater, delar af tvenne andra, samt två territorier, är full af arbetsverksamhet och kallad att underhålla hälften af Förenta Staternas folkmängd. Omfattande inom sina gränser 1,200,000 qvadratmil, eller 768,000,000 tunnland (Acres), kan dess vigt och välde lika litet beräknas, som amerikanska Unionens egna.<noinclude> <references/></noinclude> 4kc6ymrzlrxwga8n490sabescma54rr 104 221982 651764 2026-05-22T10:42:12Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 651764 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />438</noinclude>Dess inflytande måste bli lika vidsträckt, som den beboeliga jordglobens, hvars trädgård och sädesbod den skall blifva, den måste sträcka sitt välde bort om de Förenta Staterna, och blifva sätet för dess herradöme, källan för dess lifskraft, diademet af dess stolthet, basen för dess storhets pyramid. Verldens skapare har ingenstädes på jorden utbredt mera rikligen medlen till mensklig välmakt, eller mera tydligt beskärt sköna och passande vilkor för mensklighetens behof. Hemsök den ej med förbannelsen af dålig styrelse; hindra ej förkofrans hand inom den; håll ej tillbaka folkvandringens flod, strömmande in i dess sköte; låt dess breda tunnland emottaga den öfverbefolkning, som trycker Europas mark, och den Allgode gifvaren af hvarje god gåfva skall från sin himmel småle öfver en lycklig familj af mer än 275 millioner menskliga väsen». Skulle du frestas att småle öfver detta prof af den stora vesterns stora utsigter öfver den väldiga Missisippidalen och dess storartade framtid, så skall du dock ej misskänna deri ett stort sinne, ett stort hjerta, och i öfrigt att dessa här icke ha just att göra med — småsaker. Senatorn i Missouri, M:r Allén, ur hvars skrift om Missisippi-dalens handel och sjöfart år 1850, jag afskrifvit detta, fortfar sedan att gifva statistiska uppgifter öfver de olika Missisippi-staternas och städernas handel och tillväxt, en helt och hållet praktisk och statistisk framställning, men som lemnar ett visst stort poetiskt intryck, så väl genom rikedomen af de pro- dukter, som omnämnas, som ock genom den sagolika tillväxten af odling, befolkning, städer, sjöfart, rikedom inom denna region, Missouri-senatorn vid kongressen,<noinclude> <references/></noinclude> ats99d66eiu5z96ns0dh0ha1ntr13k4 104 221983 651765 2026-05-22T10:45:47Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 651765 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|439}}</noinclude>Colonel Benton, liksom M:r Allén, företrädesvis en praktisk man, blir poet då han blickar derpå och utbrister: »Flodseglatsen i den stora vestern är den mest underfulla i verlden, och besitter, sedan ångkraftens införande till fartygens drifvande, alla egenskaper som tillhöra ocean-seglatsen. Hastighet, afstånd, godt köp, storhet af laster, allt är der. Ångbåten är flodens skepp och finner på Missisippi och på dess skattbärare, den fullständigaste theater för dess bruk och makt. Underfulla ström! Förenad med mäktiga sjöar vid ursprung och mynning, — sträckande sina armar emot Atlantiska och Stilla hafvet — liggande i en dalsträckning, som är en fördjupning ifrån Mexikanska viken och till Hudsons vik — sugande sina första vatten, icke från skrofliga berg, men ifrån en platå af sjöar i centern af fastlandet, och i samband med S:t Lawrences källor och de strömmar, som taga sitt lopp norrut till Hudsons vik, vattnande den största vidd af den rikaste mark — församlande produkterna af hvarje klimat, äfven det fryskalla, för att bära till det stora torget i soliga söder, och der möta produkterna från hela verlden: så är Missisippi! Och hvem kan beräkna summan af dess fördelar och storheten af dess framtida handels-förbindelser?» Men nog af denna Missisippi-vältalighet. Låt mig nu tala med dig om den stora vesterns tillväxt och framsteg, sådana jag fann dem. Denna växt är ännu förnämligast en materiell. Men den andliga går med denna i spåren. Hvarhelst Amerikanaren slår upp sina bopålar bygger han, näst sitt eget hus och han-<noinclude> <references/></noinclude> 19vffqi9dtqd3a92vpopnvvzl3nqqr7 104 221984 651766 2026-05-22T10:49:00Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 651766 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />440</noinclude>delsboden, skola och kyrka; hotellet och asylen komma derefter. Vestern upprepar österns institutioner, bildningar och städer. Men hastig och säker är dess gång. Du ser först i vildmarken några bjelkhus, så nätta brädhus och små stenhus, derefter smakfulla villor och cottages, och inom få år står, liksom genom trollmakt, staden der med kapitolium eller med stadshus, vackra kyrkor, präktiga hoteller, akademier och instituter af alla slag, och man håller föreläsningar, trycker stora tidningar, väljer styresmän, håller församlingar och fattar beslut öfver folkuppfostran, eller om komunikationer med hela verlden; så göras jernvägar, gräfvas kanaler, byggas skepp; strömmar befaras, skogarne undersökas, bergen brytas; och midt under allt detta bygga männerna smakfulla hem åt sina hustrur, plantera träd deromkring, och qvinnan ordnar såsom herrskarinna i hemmets helgade verld. Så intages landet, så ordnas samhället och så är staten färdig — att framstå såsom sjelfständig statsmakt i den stora familje-gruppen af stater. Och ehuru två tredjedeler af Missisippi- dalens folkmängd består af skandinaver och tyskar, irländare och fransmän, så är dock den laggifvande och bildande anden, den anglo-normanska. I vissa afseenden blir vesterns karakter skiljaktig från de östra staternas. Den har mera bredd och kosmopolitism. Dess folk är ett folk af många folk, och man påstår att denna karakter röjer sig i liberalare statsförfattningar, samt i fördomsfriare åsigter och bruk i umgängeslifvet. Sekterna bli mindre uteslutande. Presterna profetera en tusenårig kyrkas ankomst, i hvilken alla sekter skola församlas, samt häntyda på den<noinclude> <references/></noinclude> rdnl6bae6fce81rjkoecm3hz0f9zq97 104 221985 651767 2026-05-22T10:52:29Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 651767 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|441}}</noinclude>verldsliga kulturens, på vetenskapens och skönlitteraturens nödvändighet för det religiösa lifvets fulla utveckling. Den vestra staden är framför allt den kosmopolitiska staden. Tyskarne ha sina qvarter der, stundom halfva staden, sina tidningar och klubbar, irländarne sina, fransoserna sina; Missisippi är den stora kosmopoliten, som förenar alla folk, förbinder deras verksamhet och deras bostäder, samt låter alla zoners lif, invånare och produkter cirkulera från den ena ändan till den andra af den stora central-dalen. Men här stannar min beundran och mitt tal om storhet och växt. Ty vesterns stad ger mig intet större och bättre än österns stad. S:t Louis sätter NevvYork om igen på vestra sidan af Missisippi, och San Francisco, vid Stilla hafvet, är blott tredje och icke förbättrade upplagan af den första staden. Den ''vestra staten'', skönt uppblickande i Wisconsin, sjunker i Missouri och Arkansas. Vestern är icke bättre än östern, på Nord-Amerikas kontinent. Skall den någonsin blifva det? Den skall gifva något annat i utveckling, i karakter; skall det blifva något högre och mer? något närmare fullkomligheten? — det tusenåriga rike, der lejonet skall hvila bredvid lammet, hvar man sitta lycklig i skuggan af sitt eget vin- och fikonträd; der alla folk skola mötas i frid och »himlen småle öfver en lycklig familj af 275 millioner menniskor», skall det komma här?! .…. Ack! det har kostat på mig att öfvergifva den sköna dröm, som lyste mig då jag reste västerut och<noinclude> <references/></noinclude> eqy5mn1nlrj3ojdouyfln42ml6gxde5 104 221986 651768 2026-05-22T10:56:29Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 651768 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />442</noinclude>såg den gyllne solen gå framför mig ned i det förlofvade vesterlandet, och tyckte mig fara rakt in i dess rike. Jag tror ej på den drömmen mer. Det är förbi. Amerikas vesterland skall icke gifva något väsendtligen bättre än dess österland. Intetdera skall gifva jorden det nya paradiset. Det vinnes troligen aldrig i denna verld, på denna jord. Allt hvad vi kunna hoppas på är ett närmande dertill. Och detta närmande beror …. ''Upplysning'' kommer icke att felas Nord-Amerikas folk, det är klart. Icke blott den allmänna spridningen af folk-uppfostran, den stora spridningen till alla klasser folk af läsning för godt pris, af tidningar, i hvilka alla ämnen diskuteras, och som bringa alla lifvets frågor och svar, alla menniskoslägtets tankar till hvar menniska; lifvet sjelft i detta land, som af statsinstitutionerna göres till en stor medborgerlig uppfostrings-anstalt, allt detta befordrar ljuset och vetandet, och i striden emellan ljus och mörker, emellan Gud och mammon, som här pågår, likasom i den stora verldskampen, kommer kampen här att bli en djupare, innerligare än någonsin förr på jorden, kommer allt mer att sammandraga sig på viljans och samvetets innersta mark, ty ingen skall här framdeles kunna ursäkta sig och säga: ''Jag visste icke!'' …. Allt klarare blir det mig, att hvad vi hafva att vänta af denna verldsbildning är icke ett ''Utopien'', utan — ''en domedag;'' d. ä. en bestämdare skillnad emellan ljusets och mörkrets barn, emellan godt och ondt, ett hastigare närmande till den sista krisen. Den nya menniskan i den nya verlden står på nytt vid skiljovägen emellan verldsmakterna, men på en<noinclude> <references/></noinclude> 2cq7dibh1ate6db5ppovywhoxntxmnl 104 221987 651769 2026-05-22T10:59:20Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 651769 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|443}}</noinclude>högre plattform, med större kunskaper, klarare medvetande, kallad på nytt att välja emellan dem. Lifvets hjul rulla med hastigare fart, alla andens och materiens krafter tagas i en mäktig viljas tjenst. Vägarne till helvetet, liksom till himmelen ha jernvägshast och ångkraft. Jordelifvets affärer skynda till afgörande, och jag tycker mig höra de profetiska orden på sista sidan af lifvets bok: »Tiden är när:» »Den som onder är vare ännu onder; den som oren är vare ännu oren. Men den, som from är, varde ännu frommare, och den, som helig är, varde ännu heligare». »Och si, jag kommer snart, och min lön med mig, till att vedergälla hvarjom och enom såsom hans gerning är». Hvad skall gifva öfvervigten åt det godas vigtskål, och fördubbla de frommas, de heligas mängd? I den nyårs-hälsning, som himmelens härskaror hemburo jordens, pä den stora dag, från hvilken jorden räknar nya århundraden, sjöngo de: »Menniskorna en god vilja!» Hvad skall ge makt åt den goda viljan hos menniskan? Amerikas statsmän ha svarat: »Statens konstitution; de fria politiska institutionerna». Men Förenta Staternas konstitution har upptagit slafveriet såsom en »domestik-institution», och försvarar den på grund af konstitutionens och de fria staternas rätt. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> auibgvna0odti600z0nul94amjlvh07 104 221988 651770 2026-05-22T11:02:20Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 651770 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />444</noinclude>Amerikas lärda och lärare ha svarat: »Skolan, och folkets uppfostran genom den». Men folkuppfostran i skolan talar blott till förståndet, kan ej tala till annat. Både konstitution och skola äro lika fullkomliga i — sin otillräcklighet. Den goda viljan kunna de ej gifva nytt lif. Guds rikes tillkommelse i det innersta af menniskans lif kunna de ej tillvägabringa. Makten härtill ligger i en inrättning, tidigare på jorden och i menniskans lif, än konstitutionen och skolan. Ser du der vid flodens strand, på gröna kullar (eller på det fria fältet) en blygsam boning. Den är ej stor eller praktfull. Men dess arkitektur är prydlig, talar om smak och beqvämlighet; en veranda eller piazza med vackra gallerverk, der vinrankan och den doftande klematis, rosor och kaprifolium klänga sig uppföre, omger huset, och utomkring stå sköna träd af snart sagdt alla zoner; du ser lönn, alm och lind, ek och kastanie, valnöt och robinia, ailantus och sykamore, ceder och magnolia, cypress och myrten, och i de mera nordliga staterna, äfven tallar och granar, samt en mängd sköna, doftande blomväxter; — de oragifva huset nog för att ge skuggrika hviloplatser; icke nog att stänga utsigten, som alltid hålles öppen och låter boningens invånare skåda ut i en vid och skön natur. Du ser ''Hemmet'' i Norra Amerika, hemmet så, som det i sina hufvuddrag står i alla dess stater, så väl på Massachusetts och Minnesota höjder, som i södra Carolinas doftfulla skogsmarker, på den vida vesterns<noinclude> <references/></noinclude> jjlvg1mye4r9qv6zfr0ritfmzf5m0gz 104 221989 651771 2026-05-22T11:05:14Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 651771 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />445</noinclude>prairie-land. Och det hemmet förtjenar ofta namnet, som hemmet bar i vår gamla nord, namnet af ''ett heligt'' ''rum''. Elden på den husliga härden brinner uti intet land klarare, eller vårdas af renare händer, än uti Förenta Staternas hem. Det är mig en glädje att kunna säga det med kännedom och öfvertygelse. Ej heller har jag i något land sett hemmet så allmänligen i sitt yttre vackert, och vårdadt såsom menniskans ögonsten. Ingenstädes heller synes mig menniskan ha bättre förstått att följa Skaparens vink deruti, att då han skapade Adam, satte han honom icke uti en stad, utan i en trädgård. Äfven den amerikanska staden synes illa till mods, då den börjar klunga sig i några tätt sammanbyggda hus; och man kunde säga att husen der liksom skynda sig att komma ifrån hvarandra, och fast de stå i rader bildande gator och torg, sätta de snart rum sig emellan, och omgifva sig med en grön plats med träd och blommor. Och ju större denna gröna, skuggrika, blomprydda plats är, desto gladare synes det amerikanska hemmet. Det ligger gerna ensamt för sig, men i talrikt sällskap, och unnar andra lika godt som sig. Ordning, comfort, prydlighet och en verklig lyx af träd och blommor, utmärker hemmet i den nya verlden. Och detta hem är barnets, den nya menniskans första verld. Det är till hemmet, det är till hemmets hjerta och vårdarinnan af den heliga elden på dess härd, som jag ser för den nya menniskans framträda på den nya verldens skådeplats, för segerns vinnande uti striden emellan de två verldsmakterna. Att få många och goda stridsmän för den goda saken, det är frågan. Att<noinclude> <references/></noinclude> 8vcixzl9q9ahmrwt6fanpxewlmbtazl