Wikisource svwikisource https://sv.wikisource.org/wiki/Wikisource:Huvudsida MediaWiki 1.47.0-wmf.3 first-letter Media Special Diskussion Användare Användardiskussion Wikisource Wikisourcediskussion Fil Fildiskussion MediaWiki MediaWiki-diskussion Mall Malldiskussion Hjälp Hjälpdiskussion Kategori Kategoridiskussion Tråd Tråddiskussion Summering Summeringsdiskussion Sida Siddiskussion Författare Författardiskussion Index Indexdiskussion TimedText TimedText talk Modul Moduldiskussion Event Event talk Ämne 104 219253 651778 647826 2026-05-22T17:31:42Z Thuresson 20 /* Validerad */ 651778 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 313 —}}</noinclude>enda, som kunde skriva, hade dagen förut i de fyra flickornas namn skrivit till Tholomyès: »Det blir lagom tid, att vi ge oss tidigt i väg.» De stego därför upp klockan fem på morgonen, begåvo sig till Saint-Cloud med diligensen, betrak­tade det uttorkade springvattnet och utropade: Så vackert det måtte vara, när det finns vatten! Åto frukost på la Tête-Noire, där Castaing ännu icke varit, kostade på sig ett parti ring i plante­ringen vid den stora bassängen, stego upp i Dio­genes' lykta, spelade om mandelbakelser på rou­letten vid Sévresbron, plockade blommor vid Puteaux, köpte rörpipor i Neuilly, åto äppletårtor överallt, voro med ett ord fullkomligt lyckliga. De unga flickorna stojade och kvittrade som fåglar, som sluppit ut ur buren. Det var en rik­tig glädjeyrsel. Allt emellanåt gåvo de de unga männen små slag med handen. O, livets morgonrus! Förtjusande år! Trollsländornas vinge skäl­ver. O, vem du än må vara, minns du? Har du gått i småskogen och böjt undan grenarna för det tjusande huvud, som kom efter dig? Har du, med älsklig flicka vid din sida, skrattande hal­kat utför någon backsluttning, som var uppblött<noinclude> <references/></noinclude> i3apffd8srofyolfbv9am0vtoye5b01 104 219254 651779 647543 2026-05-22T18:22:03Z Thuresson 20 /* Validerad */ 651779 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 314 —}}</noinclude>av regnet, och känt henne fatta dig i armen med ett hastigt: Åh, mina spritt nya känger! Se, så de äro tilltygade! Men låt oss strax säga, att en regnskur, detta muntrande missöde, uteblev för vårt upp­rymda sälskap, ehuru Favourite, då de begåvo sig hemifrån, med en undervisande och moderlig ton hade sagt: {{spärrad|Sniglarna promenera på vägen; det betyder regn, mi­na barn.}} Alla fyra voro överdådigt vackra. En gammal, på den tiden mycket omtalad klassisk poet, en hedersman, som också hade sin Leonora, chevalier de Labouisse, som just den dagen promenerade omkring under kastanjeträden vid Saint-Cloud, såg dem omkring tiotiden på morgonen gå förbi och utbrast då: {{spärrad|Det är en för mycket!}} tänkande på de tre gracerna. Favourite, Blachevelles väninna, den tjugotre­åriga eller den gamla, sprang förut under de stora, yppigt grönskande grenarna, hoppade över dikena klev djärvt över häckarna och anförde den glada skaran med en ung skogsnymfs sprittande liv. Zéphine och Dahlia, som slumpen gjort vackra<noinclude> <references/></noinclude> 8mq5n8gtupm0prisp5n6pcaqx0d12d1 104 219255 651780 647827 2026-05-22T18:23:46Z Thuresson 20 /* Validerad */ 651780 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 315 —}}</noinclude>på det sätt, att de vunno på att ses tillsammans och fullständigade varandra, skildes aldrig åt, me­ra av behagsjukans instinkt än av vänskap, och stödde sig på varandra. De första {{spärrad|keepsakes}}<ref> Engelskt ord: {{spärrad|keep}}, bevara, + {{spärrad|sake}}, föremål. Böcker i lyxband, med konstnärligt utförda vignetter, som bortgivas såsom vänskapsbevis.</ref>, hade nyss utkommit, melankolien började spricka ut hos damerna, liksom byronismen läng­re fram hos herrarna, och det täcka könets hår började läggas i smäktande lockar. Zéphine och Dahlia hade lagt det i riktiga rullar. Listolier och Fameuil, som fördjupat sig i ett samtal om sina professorer, förklarade för Fantine skillnaden emellan herr Delvincourt och herr Blondeau. Blachevelle tycktes enkom skapad för att på söndagen bära Favourites blommiga schal på ar­men. Tholomyès följde efter, behärskande hela säll­skapet. Han var mycket glad, men man kände i honom den styrande. Det låg något diktatoriskt i hans munterhet. Hans förnämsta prydnad var ett par byxor, så vida, som om de varit ämnade åt en elefants ben, och med hällor av<noinclude> <references/></noinclude> snjm0lmxe2xxk7ct4r7b3d6lpd69c2h 104 219256 651781 647828 2026-05-22T18:25:40Z Thuresson 20 /* Validerad */ 651781 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 316 —}}</noinclude>mässingsväv. I handen hade han ett väldigt spanskt rör, som kostat sina två hundra francs, och i munnen en besynnerlig tingest, som kallades cigarr. Som ingenting var heligt för honom, rök­te han. — Den Tholomyès är då riktigt förvånande, sade de andra med vördnadsfull beundran. Sådana byxor! Sådan energi! Vad Fantine beträffar, var hon själva glädjen. Hennes bländande vita tänder hade tydligen av Gud fått till uppdrag att skratta. Sin lilla halm­hatt med de långa vita hakbanden bar hon hellre i handen än på huvudet. Hennes tjocka, blonda hår, benäget för att buckla sig och fladdra än hit, än dit, behövde oupphörligt fästas upp och tyck­tes vara gjort för Galateas flykt under pilträden. Hennes rosiga läppar pladdrade på ett förtrollan­de sätt. Mungiporna, som voro vällustigt drag­na uppåt, liksom på de antika erigonehuvudena, tycktes uppmuntra till djärvheter, men hennes långa rikt skuggade ögonhår sänkte sig försik­tigt ned över denna ysterhet hos ansiktets nedre del, liksom för att säga: håll! Hela hennes toalett hade någonting<noinclude> <references/></noinclude> 9c3jbf7ix5vaaesmngg6yh6urtazu3n 104 219257 651782 647559 2026-05-22T18:33:37Z Thuresson 20 /* Validerad */ 651782 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 317 —}}</noinclude>obeskriv­ligt glättigt och eldigt hos sig. Hon bar en vio­lett barégeklänning, små rödbruna skor med höga klackar och band knutna i kors över de fina, vita, genombrutna strumporna, samt ett slags muslinsspens, som uppfunnits i Marseille och vars namn {{spärrad|canezou}}, en förvrängning av orden {{spärrad|quinzeaoût}}, uttalade så, som det sker på la Cannebiére<ref>Promenadplats i Marseille.</ref>), betyder vackert väder, värme och sunnanvind. De tre andra flickorna, mindre blyga, såsom vi redan sagt, hade djupt urringade klän­ningar, vilket om sommarn, under hattar över­höljda med blommor, tager sig särdeles behagligt och retande ut. Men bredvid dessa djärva toaletter föreföll den blonda Fantines väst, med sin genomskinlighet, sina oförsiktigheter här och sina försiktigheter där, döljande och visande på samma gång, som en retande uppfinning av se­desamheten, och det ryktbara kärlekshovet, där vicomtesse de Cette med de sjögröna ögonen pre­siderade, skulle måhända givit kotteriets pris åt denna väst, fastän den tävlat om kyskhetspriset. Den menlösaste är stundom den underkunnigaste. Sådant händer. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> jab079yxseijfswjr6tlgi3gygirke4 104 219258 651783 647560 2026-05-22T18:39:15Z Thuresson 20 /* Validerad */ 651783 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 318 —}}</noinclude>Ett ansikte, som var bländande, då man såg det framifrån, förtjusande, då man såg det från sidan, ögon av djupaste blått, stora, fylliga ögon­lock, små och högvristade fötter, handleder och fotknölar beundransvärt hopfogade, en hy, vars vithet här och där lät ådrornas azurblå utgreningar framskymta, kinden så frisk som ett barns, halsen full av styrka som på de eginetiska junostoderna, nacken fast och smidig, axlarna, som om de varit formade av Coustou, och mitt i vardera en vällustig grop, som skönjdes tvärs igenom musslinet, en glättighet, dämpad av drömmeriet, bildskön och fullkomlig, sådan var Fantine. Och under allt bjävs och alla band anade man en byst och i denna byst en själ. Fantine var vacker utan att allt för mycket veta av det. De stora drömmarna, de skönas hemlig­hetsfulla präster, som i tysthet jämföra allt med fullkomlighetsidealet, skulle hos denna lilla söm­merska, mitt genom det parisiska behagets ge­nomskinliga slöja, ha tyckt sig skönja antikens heliga harmoni. Det var ras hos detta barn av det dunkla djupet. Hon var skön både i stil och i<noinclude> <references/></noinclude> mf16ll9u8lcpesl45tjiekajee0gvao 104 219259 651784 647829 2026-05-22T18:41:37Z Thuresson 20 /* Validerad */ 651784 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 319 —}}</noinclude>rytm. Stilen är idealets form, rytmen är dess rörelse. Vi ha sagt, att Fantine var själva glädjen. Fantine var också kyskheten. En betraktare, som uppmärksamt givit akt på henne, skulle mitt genom all den berusning, som hörde åldern, årstiden och kärleksyran till, hos henne ha funnit ett outplånligt uttryck av ärbarhet och blygsamhet. Hos henne röjde sig ännu allt­jämt en smula förvåning. Denna kyska förvåning är den skiftning, som skiljer Psyke från Venus. Fantine hade de långa, fina, snövita fingrarna hos en vestal, som med en guldnål rör om den heliga eldens aska. Ehuru hon ingenting nekat Tholomyès, såsom vi endast allt för snart skola se, var hennes ansikte fullkomligt jungfruligt, då det be­fann sig i vila. Ett slags allvarlig, nästan sträng värdighet inkränktade det plötsligt vissa ögonblick och ingenting kunde vara egendomligare och me­ra rörande än att se glädjen däri slockna så has­tigt och tankfullheten så utan all övergång efter­träda ysterheten. Detta plötsliga allvar, stundom skarpt utpräglat, liknade en gudinnas stolta för­akt. Hennes panna, näsa och haka hade denna<noinclude> <references/></noinclude> 4094816g1kuf92ruyzkb9afsb8rsq9p 104 219261 651785 647565 2026-05-22T18:43:19Z Thuresson 20 /* Validerad */ 651785 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 320 —}}</noinclude>linjernas jämvikt, som är någonting helt annat än proportionernas jämvikt och varav harmonien i ansiktet beror. I det så kännetecknande mellan­rum, som skiljer näsroten från överläppen, hade hon detta omärkliga och förtjusande veck, detta hemlighetsfulla kyskhetsmärke, som gjorde Barbarossa förälskad i en dianabild, som hittades un­der grävningarna i Ikonien. Kärleken är ett fel, må vara. Fantine var oskul­den, flytande på felet. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> djpdjk5ypn3r1rsmc11zknqa3mkens4 104 219262 651787 647946 2026-05-22T19:48:48Z Thuresson 20 /* Validerad */ 651787 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" /></noinclude><h4 align="center"> IV. <br /> Tholomyès är så upprymd, att han sjunger en spansk visa. </h4> Denna dag var från början till slut en enda morgonrodnad. Hela naturen tycktes ha skollov och skratta. Saint-Clouds parterrer utsände välluk­ter. Vindfläktar från Seine satte löven i en sakta dallring. Grenarna gungade för vinden. Bina plundrade jasminerna. En hel rövarskara av fjä­rilar kastade sig över röllekorna, klövern och vild­havren. I konungens av Frankrike majestätiska park fanns en hel svärm av landstrykare, fåglarna. De fyra glada paren strålade i solskenet, på fälten, bland blommorna och bland träden. Och flickorna i detta lilla paradisiska sällskap, talande, sjungande, springande, dansande, jagan­de efter fjärilar, plockande åkervindor, vätande ned sina genombrutna rosenfärgade strumpor i<noinclude> <references/></noinclude> aqm1xjw8ax4qbp7vs1b2jwl3koci0ha 104 219263 651788 647571 2026-05-22T19:49:52Z Thuresson 20 /* Validerad */ 651788 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 322 —}}</noinclude>det höga gräset, blomstrande, yra, alls icke grym­ma, mottogo allesammans litet här och litet där kyssar av alla, med undantag av Fantine, som in­neslöt sig i sin emellanåt påkommande drömman­de och stränga otillgänglighet och som älskade. — Du, sade Favourite till henne, du ser då alltid så förbryllad ut. Sådant är glädje. Sådana lyckliga par äro, där de gå fram, ett mäktigt upprop till livet och natu­ren samt avlocka allt smekningar och ljus. Det var en gång en fé, som gjorde ängarna och trä­den enkom för de älskande. Därav denna eviga skola för älskande i lundarnas sköte, som stän­digt börjar på nytt och som skall vara så länge, som det finns lundar och studenter. Därav den­na popularitet, som våren åtnjuter hos tänkarna. Patriciern och den kringvandrande skärsliparen, hertigen, pären och skrivkarlen, hovfolk och stads­folk, såsom man fordom uttryckte sig, alla äro de denna fés undersåter. Man skrattar, man le­tar efter varandra, en gudomlig klarhet ligger i luften. Huru blir ej allt förvandlat och förklarat av kärleken! Simpla skrivare bli gudar. Och de små skriken sedan, förföljandet i gräset, det<noinclude> <references/></noinclude> 024652u21ynu8cfop5du1qm61t22fac 104 219264 651789 647575 2026-05-22T19:50:44Z Thuresson 20 /* Validerad */ 651789 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 323 —}}</noinclude>smärta livet omfattat i flykten, detta pladder, som klingar som ljuva melodier, denna hyllning, som ljuder i sättet att uttala ett enda ord, dessa körs­bär, som den ena munnen snappar ifrån den and­ra, allt detta flammar och övergår till en himmelsk lycksalighet. De vackra flickorna giva sig själva till en ljuvlig plundring. Man är färdig tro, att det aldrig skall taga slut. Filosofer, skalder och målare betrakta denna yrsel och veta icke, vad de skola göra därav, så förbländade äro de. Avresan till Kytere! utbrister Watteau. Lancret, målaren av folklivet, betraktar sina hederliga bor­gare, där de flugit upp i det blå. Diderot sträc­ker ut armarna mot all denna kärlekshandel, och d'Urfé blandar druider i skaran. Efter frukosten hade de fyra paren gått till vad som då kallades le carré du roi för att se en växt, som nyligen kommit från Indien och vars namn för tillfället undfallit oss, men som vid denna tid drog hela Paris ut till Saint-Cloud. Det var ett sällsamt och förtjusande litet träd med hög stam. Dess otaliga, intrasslade grenar, fina som trå­dar, men utan blad, voro betäckta med millioner små vita rosor, vilket gav det lilla trädet utseende<noinclude> <references/></noinclude> 4hd07nmc5sngskw3zntk9wi73vrher4 104 219265 651790 647830 2026-05-22T19:51:57Z Thuresson 20 /* Validerad */ 651790 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 324 —}}</noinclude>av en med blommor alldeles översållad peruk. Beundrande skaror stodo alltjämt omkring det. Sedan busken var beskådad, ropade Tholomyès: Jag bjuder på åsnor. Och sedan priset avta­lats med en åsneägare, återkommo de på detta sätt över Vanves och Issy. I Issy inträffade en hän­delse. Parken, en nationalegendom, som vid den­na tid innehades av proviantmästaren Bourguin, stod tillfälligtvis öppen. De gingo in genom grinden, besökte eremitbilden i hans grotta, prö­vade de hemlighetsfulla verkningarna av det rykt­bara spegelkabinettet, en lättfärdig snara, vär­dig en satyr, som blivit millionär, eller Turcaret, förvandlad till Priapos. De svängde duktigt upp och ned i den stora repgungan, som var fäst vid de bägge kastanjeträden, vilka abbé de Bernis gjort ryktbara. Medan de unga sköna, den ena efter den andra, gungade däri, varvid, under all­mänt skratt deras klänningar fladdrade i sådana veck, att Greuze däri skulle funnit ett fördelaktigt tillfälle till studier, sjöng toulousaren Tholomyès, litet spanior som han var — Toulouse är släkt med Tolosa — på en vemodig melodi den gamla visan {{spärrad|gallega}}, efter all sannolikhet ingiven<noinclude> <references/></noinclude> slgj3289w5xy7ajh27j9e670yb5bfeg 104 219266 651791 647579 2026-05-22T19:54:11Z Thuresson 20 /* Validerad */ 651791 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 325 —}}</noinclude>av anblicken av någon vacker flicka, svängande i full fart på ett tåg mellan två träd. {{dikt|Soy de Badajoz amor me llama. Toda mi alma es en mis ojos porque ensennas a tus piernas.}} Endast Fantine vägrade att gunga. — Jag tycker inte om, att man tar sig ett så­dant där sätt, sade Favourite tämligen vasst. Sedan de lämnat åsnorna, ny glädje. De fär­dades på båt över Seine, och från Passy gingo de till fots till Barrière de l'Étoile. Som vi erinra oss, hade de varit på benen från klockan fem på morgonen. Men vad betyder det! {{spärrad|Det finns ingen trötthet på söndagen}}, sade Favourite. {{spärrad|På söndagen har tröttheten ledigt}}. Omkring klockan tre åkte de fyra paren, huvudyra av sällhet, utför rutschbanan, en besynnerlig byggnad, som då upptog kul­larna vid Beaujou, och vars ormlikt slingrande linje man såg över trädtopparna i Champs-Élysées. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> b6bxzbfa2i74by4kr35ffzg22qxk6hc 104 219267 651792 647831 2026-05-22T19:54:34Z Thuresson 20 /* Validerad */ 651792 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 326 —}}</noinclude>Allt emellanåt ropade Favourite: — Än överraskningen då? Jag vill ha den där överraskningen. — Tålamod! svarade Tholomyès. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 97hm6r8jisehug0hf4y1u2vgvttx4xd 104 219315 651777 647487 2026-05-22T17:29:59Z Thuresson 20 /* Validerad */ 651777 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" /></noinclude><h4 align="center"> III. <br /> Fyra par. </h4> Man kan nu för tiden knappast göra sig en föreställning om, vad en utflykt ut på landet av studenter och deras älskarinnor ville säga för fyrtiofem år sedan. Paris har icke mera samma omgivningar, och det, som man skulle kunna kal­la det pariser-omgivningslivet, har på ett halvt århundrade fullkomligt ombytt utseende. I stället för den lilla trillan har man nu järnvägskupén. Där roddbåten gick, går nu ångbåten. Man talar nu om Fécamp, såsom man då talade om Saint-Cloud, 1862 års Paris är en stad, som har hela Frankrike till omnejd. De fyra paren utförde samvetsgrant alla de lant­liga dårskaper, som på den tiden voro möjliga. Ferierna hade nyss inträtt, och det var en varm och klar sommardag. Favourite, vilken var den<noinclude> <references/></noinclude> mgtt844ybg483lin00adfyyqp2o9s0o 104 220885 651774 650249 2026-05-22T16:58:52Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 651774 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{Marginalnot börjar}} {{c|Februari}}</noinclude>{{Inre marginalnot|17}} <u>Lördag.</u> Den aldrasträngsaste frost i år varit förleden natt och efvenså hela dagen. En gris slagtades — Krukorna som stått i fönstren voro frusna — Jag skref, läste dagblad, nystade rätt litet och sof litet middag då man berättade att här kom främande och det var Herrar Magistrar Norlander Salén och Norberg. Den sistnämnde berättade att min Cousin Ryttmästaren Sven Kafle länge legat skjuk i nervslag och att han är så svag och oredig att han icke vet namngifva någon ting rätt utan med underliga och obegripeliga ord — Dess usla Hustru är så oförnuftig att hon sällan trifs hemma hos honom och dessutom äro nu deras tilgångar ganska knappa. Gud hjelpe Honom och alla nödlidande! Som jag förut för Magister Norberg yttrat min önskan att få någon Souvenir af Kafles tilvärkning emedan Han svarfvade mycket väl, oagtadt aldeles hopkrymta fingrar och nu på flere månader legat Skjuk, så skänkte Magister Norberg mig en Snusdosa den han sjelf fått af Kafle och på hvars lock var Källgrens Portrait utaf mörkare träd infattat. Man öfvertygade mig sedan att detta portrait af Källgren var gjutit jern från Avestad, där man beflitar sig att för efterverlden lämna vittre mäns skuggor till påminnelser att efterfölja dem i dygdens och förnuftets granskning {{Inre marginalnot|18}} <u>Söndag.</u> Hög grad: frost. Eftermiddag enligt skriftel: invitation var jag och Mamsell Leufstedt, hos Major Lemke, att dricka Caffée och soupera. Sälskapet bestod af ungefärligen 20. fruntimer och 2. Herrar. Handskmakare Fabriqueurer Isos — {{Inre marginalnot|19}} <u>Måndag</u>. Mindre svår köld — dock klart väder — Jag hemsöktes f:m: af den pratsamma, så kallade fru Molin — om Walla Contract, om den infame våldsvärkaren Jouvins och hans horas infamier — och till alt kunde jag eij värka någon ändring eller förbättring, då Lagen nu Skyddar Dommare och Kronobetjenter från skyldigheten, att lämna den lidande rätt, men som eij har råd att muta sig fram till ärhållandet däraf. Jag var eftermidagen hos fru Rullman och hos Doctor Sundströms – han var skjuk. {{tomrad}}<noinclude> <references/> {{Marginalnot slutar}}</noinclude> fl0nhyst9fwu3fuey1pcxvwae3yyvgx 108 221605 651858 651313 2026-05-23T08:28:28Z Jonatanskogsfors 17420 651858 proofread-index text/x-wiki {{:MediaWiki:Proofreadpage_index_template |Upphovsman=[[Författare:Victor Hugo|Victor Hugo]] |Titel=[[Samhällets olycksbarn (1927)|Samhällets olycksbarn]] |År=1927 |Oversattare=Okänd |Utgivare=Världslitteraturens förlag |Källa=[[:File:Samhällets olycksbarn - Volym 4 (1927).pdf|Wikimedia Commons]] |Bild=[[File:Samhällets olycksbarn - Volym 4 (1927).pdf|page=5|250px]] |Sidor=<pagelist 1=omslag 2=tryck 3=upplaga 4=tom 5=titel 6=tom 7=43 8=tom /> |Anmärkningar={{Libris post|1331997}} <ol type="I" start="6"> <li>[[Samhällets olycksbarn (1927)/Del_2/Bok_01/Kapitel_06|Klockan fyra på eftermiddagen]], 49</li> <li>[[Samhällets olycksbarn (1927)/Del_2/Bok_01/Kapitel_07|Napoleon i gott humör]], 55</li> <li>[[Samhällets olycksbarn (1927)/Del_2/Bok_01/Kapitel_08|Kejsaren ställer en fråga till vägvisa­ren Lacoste]], 66</li> <li>[[Samhällets olycksbarn (1927)/Del_2/Bok_01/Kapitel_09|Det oväntade]], 72</li> <li>[[Samhällets olycksbarn (1927)/Del_2/Bok_01/Kapitel_10|Höjden Mont-Saint-Jean]], 79</li> <li>[[Samhällets olycksbarn (1927)/Del_2/Bok_01/Kapitel_11|Napoleon har en dålig och Bulow en god vägvisare]], 89</li> <li>[[Samhällets olycksbarn (1927)/Del_2/Bok_01/Kapitel_12|Gardet]], 93</li> <li>[[Samhällets olycksbarn (1927)/Del_2/Bok_01/Kapitel_13|Katastrofen]], 97</li> <li>[[Samhällets olycksbarn (1927)/Del_2/Bok_01/Kapitel_14|Det sista regementet]], 103</li> <li>[[Samhällets olycksbarn (1927)/Del_2/Bok_01/Kapitel_15|Cambronne]], 106</li> <li>[[Samhällets olycksbarn (1927)/Del_2/Bok_01/Kapitel_16|Quot libras in duce]], 111</li> <li>[[Samhällets olycksbarn (1927)/Del_2/Bok_01/Kapitel_17|Var Waterloo något gott]], 122</li> <li>[[Samhällets olycksbarn (1927)/Del_2/Bok_01/Kapitel_18|Den gudomliga rättens landvinningar]], 126</li> <li>[[Samhällets olycksbarn (1927)/Del_2/Bok_01/Kapitel_19|Natt över slagfältet]], 132</li> </ol> <b>ANDRA BOKEN. Skeppet Orion.</b> <ol type="I" start="1"> <li>[[Samhällets olycksbarn (1927)/Del_2/Bok_02/Kapitel_01|Nummer 24,601 blir nummer 9,430]], 145</li> <li>[[Samhällets olycksbarn (1927)/Del_2/Bok_02/Kapitel_02|Där man läser två versar, som kanske in­spirerats av djävulen]], 151</li> <li>[[Samhällets olycksbarn (1927)/Del_2/Bok_02/Kapitel_03|Det är nödvändigt att manillahampan pre­pareras på ett visst sätt för att kunna krossas av ett hammarslag]], 161</li> </ol> <b>TREDJE BOKEN. Uppfyllelsen av löftet till den döda.</b> <ol type="I" start="1"> <li>[[Samhällets olycksbarn (1927)/Del_2/Bok_03/Kapitel_01|Frågan om vattnet i Montfermeil]], 179</li> <li>[[Samhällets olycksbarn (1927)/Del_2/Bok_03/Kapitel_02|Två fullbordade porträtt]], 187</li> <li>[[Samhällets olycksbarn (1927)/Del_2/Bok_03/Kapitel_03|Människor behöva vin och hästar vatten]], 199</li> <li>[[Samhällets olycksbarn (1927)/Del_2/Bok_03/Kapitel_04|En docka kommer med i spelet]], 206</li> <li>[[Samhällets olycksbarn (1927)/Del_2/Bok_03/Kapitel_05|Den lilla är alldeles ensam]], 211</li> <li>[[Samhällets olycksbarn (1927)/Del_2/Bok_03/Kapitel_06|Som kanske vittnar om Boulatruelles in­telligens]], 224</li> <li>[[Samhällets olycksbarn (1927)/Del_2/Bok_03/Kapitel_07|Cosette sida vid sida med den okände]], 234</li> <li>[[Samhällets olycksbarn (1927)/Del_2/Bok_03/Kapitel_08|Besvikelsen i att kos sig laga emot en fattiglapp, som kanske är rik]], 241</li> <li>[[Samhällets olycksbarn (1927)/Del_2/Bok_03/Kapitel_09|Thénardiers manöver]], 277</li> </ol> |Width= |Css= |Kommentar= }} iqb0590iycqnpaj2v7szzpn4y9s8rjx 104 221689 651793 651363 2026-05-23T05:17:11Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 651793 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 73 —}}</noinclude>hade Kellermanns kyrassiärer och ytterst till höger Milhauds, det vill säga tvenne flyglar av järn. Adjutanten Bernard framförde kejsarens order. Ney drog sitt svärd och satte sig i spetsen för de väldiga truppstyrkorna, som satte sig i rörelse. Det var ett storartat skådespel. Kavalleriet med lyftade sablar och flygande stan­dar och uppställt i kolonn divisionsvis satte sig i rörelse med en taktfasthet, som om det varit en enda man och med precisionen hos en murbräcka. Det bar nedåt kullarna vid Belle-Alliance och in i den fruktade dal, där redan så många stupat, de försvunno i röken, och en stund efter döko de upp på andra sidan dalen, alltjämt tätt packade och som i parad, genom ett moln av kartescher mot den fasansfulla, gyttjiga sluttningen till Mont-Saint-Jeans-höjden. De klättrade uppför branten all­varliga, hotande och oryggliga, och mellan muske­törernas och artilleriets salvor hörde man deras väl­diga trampande. De voro två divisioner och ut­gjorde två kolonner med Wathiers division till hö­ger och Delords till vänster. De sågo ut som två väldiga glänsande ormar, vilka ringlade sig upp<noinclude> <references/></noinclude> jpcds0hc43y8odweq6c5hrhh33m5s5p 104 221690 651794 651364 2026-05-23T05:19:11Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 651794 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 74 —}}</noinclude>mot toppens höjdpunkt. De ringlade tvärsöver slagfältet som ett vidunder. Något liknande hade man icke skådat, sedan man intog Moskwas stora redutt med det kavalle­riet; Murat saknades, men Ney var där. Det tyck­tes, som om denna väldiga massa blivit ett enda stort monstrum med en själ. Skvadronerna var­seblev man här och där genom den skingrade rö­ken, ett förskräckligt men disciplinerat virrvarr av kaskar, rop, skrik, sablar och sårade hästar. Ovan­ för stodo kyrassiärerna, vilka glänste som vidund­rets pansar. Dessa beskrivningar tyckas hämtade från en annan tid. Något liknande denna syn berättades säkert i de gamla hjältedikterna, där titaner med människohuvud och hästbringor sprängde fram i Olympen — förskräckliga, osårbara, sublima, gu­dar och djur på samma gång. Sådana varelser tänker man sig ha funnits i de dikter, vilka sjöngos av Orfeus; man kunde ej undgå att tänka på de centaurer, vilka som Nessus endast kunde beseg­ras av den starkaste av alla. I vår egen tid finnes in­tet värdigt jämförelseföremål, och man måste taga<noinclude> <references/></noinclude> 4ifbcmsg04ktoe472ofognhr7bgjgy2 104 221691 651795 651365 2026-05-23T05:21:40Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 651795 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 75 —}}</noinclude>saga och fantasi till hjälp, om man för sitt inre öga vill låta detta väldiga skådespel leva upp på nytt. En underlig tillfällighet. Tjugosex bataljoner skulle möta dessa tjugosex skvadroner. Bakom höjdens topp, dold av det maskerade batteriet, stod det engelska infanteriet, fördelade på tretton fyrkanter, med två bataljoner i varje, och på två linjer, sju i den första och sex i den andra. Det lade an och väntade lugnt och tyst på vad som komma skulle. Det såg icke kyrassiärerna, och kyrassiärerna sågo icke dem. Men de hörde denna människomassa komma emot sig. De hörde stampandet av tretusen hästar ljuda allt när­mare och närmare, tillsammans med kyrassiärernas och sablarnas klirrande, det var som ett vidunder som andades. Det uppstod en fruktansvärd tyst­nad, och så plötsligt döko upp ovanför höjden lyfta sablar, kaskar, trumpeter, och de tretusen huvu­dena med grå mustascher, skrikande: ”Leve kej­saren”. Då hela detta kavalleri ryckte fram på höjden, var det som förebudet till ett jordskalv. Plötsligt — horribile dictu — stegrade sig häs­tarna på vår vänstra flygel under ohyggliga skrik från ryttarna. De hade just nått toppen av höjden<noinclude> <references/></noinclude> 4rodxqc3l7udhp9mkw0ib5zilk418gp 104 221692 651796 651366 2026-05-23T05:23:07Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 651796 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 76 —}}</noinclude>och sprängde nu vilt och rasande mot infanteriet och kanonmyningarna, då de varseblevo en sänka mellan sig och engelsmännen. Det var den djupa korsvägen från Ohain. Det blev ett hemskt ögonblick. Branten, som var två famnar djup, låg gapande vidöppen fram­för hästarnas hovar, den andra linjen störtade den första ned i avgrunden och den tredje den andra, hästarna kastade och ryggade bakåt och föllo på ryggen med alla fyra benen i vädret, ryttare kas­tades hit och dit. Det var omöjligt att vända om, hela kolonnen hade en fart som hos en vinande pil; styrkan, som var avsedd att förinta engels­männen, förintade i stället sig själv. Ravinen var oöverkomlig, ryttare och hästar föllo dit ned huller om buller, och först då sänkan var fylld av levande varelser, kunde resten gå över den. Nästan en tredjedel av Dubois brigad omkom i denna klyfta. På så sätt började nederlaget. Sägnen i trakten vet berätta, att två tusen hästar och femtonhundra man blevo begravda i denna korsväg till Ohain. Något, som säkerligen är över­drivet. Möjligen innebära dessa siffror även de lik, som ditkastades dagen efter kampen.<noinclude> <references/></noinclude> 2nexjbk0c7e9uani69886bxdo61lnk8 651797 651796 2026-05-23T05:33:24Z Jonatanskogsfors 17420 651797 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 76 —}}</noinclude>och sprängde nu vilt och rasande mot infanteriet och kanonmyningarna, då de varseblevo en sänka mellan sig och engelsmännen. Det var den djupa korsvägen från Ohain. Det blev ett hemskt ögonblick. Branten, som var två famnar djup, låg gapande vidöppen fram­för hästarnas hovar, den andra linjen störtade den första ned i avgrunden och den tredje den andra, hästarna kastade och ryggade bakåt och föllo på ryggen med alla fyra benen i vädret, ryttare kas­tades hit och dit. Det var omöjligt att vända om, hela kolonnen hade en fart som hos en vinande pil; styrkan, som var avsedd att förinta engels­männen, förintade i stället sig själv. Ravinen var oöverkomlig, ryttare och hästar föllo dit ned huller om buller, och först då sänkan var fylld av levande varelser, kunde resten gå över den. Nästan en tredjedel av Dubois brigad omkom i denna klyfta. På så sätt började nederlaget. Sägnen i trakten vet berätta, att två tusen hästar och femtonhundra man blevo begravda i denna korsväg till Ohain. Något, som säkerligen är över­drivet. Möjligen innebära dessa siffror även de lik, som ditkastades dagen efter kampen. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 6otd6gg61wo61342j9bt1o39g9epu9y 104 221693 651798 651367 2026-05-23T05:37:20Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 651798 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 77 —}}</noinclude>Låtom oss i förbigående omtala att just denna brigad Dubois, som blev så hårt prövad, en timma innan hade erövrat Lüneburgs bataljons fana. Innan Napoleon befallde Milhauds kyrassiärer att gå till anfall, hade han noga undersökt terrän­gen, men hade icke sett denna hålväg, vilken ej ens syntes som en sänka i marken. Emellertid varnades han av det lilla vita kapellet, som ligger vid korsvägen till Nivelles, och förmodligen med tanke på ett eventuellt hinder, hade han ställt en fråga till vägvisaren Lacoste. Denne hade svarat nej. Man frestas nästan att säga, att Napoleons olycka härledde sig ur denne bondes svar. Ännu flera olyckor inträffade. Var det ännu möjligt, att Napoleon skulle kun­nat vinna slaget? Vi svara nej. Varför? För Wellingtons skull? För Blüchers? Nej. Men för Guds. Att Bonaparte skulle bli segraren vid Waterloo stod icke skrivit i nittonde århundradets lag. An­dra händelser skulle utveckla sig, vari Napoleon icke intog första platsen. Det var redan länge se­dan man funnit, att lyckan övergivit Napoleon; han och historien hade råkat i strid med varandra. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> dx90ev1lczg6b2989dyn7dp7jcvcp59 104 221694 651799 651368 2026-05-23T05:46:06Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 651799 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 78 —}}</noinclude>Tiden var inne, att denne väldige man skulle falla. Hans händelserika liv vägde för tungt i det mänskliga ödets vågskål. Denne individ tyngde mera än en hel världsdel. Om den mänskliga livskraften skulle hopas hos en enda människa, och världen skulle höja sig med makten från en mans hjärna, skulle den allmänna civilisationen gå under. Den omutliga rättvisans ögonblicket var kommet. Blodet, som flyter, kyr­kogårdarnas överflöd och mödrarnas och hust­rurnas tårar äro förskräckliga anklagare. Det stiger, när jorden dignar under lidanden, sällsamma suckar ur mörkret, som försynen lyssnar till. Napoleon var dömd av ödet, och hans fall var beslutat. Han misshagade Gud. Waterloo var icke något slag, det var en förändring av världens utseende. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 345libofqwmc9yx59j0jld23a05u220 104 221695 651800 651369 2026-05-23T05:48:33Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 651800 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 80 —}}</noinclude>I fyrsprång, med lösa tyglar, sabeln mellan tän­derna och pistolerna i handen, på så sätt skedde angreppet. Under slagfältets strider finns det stundom ögon­blick, där själen liksom förstenar kroppen så att soldaten synes förvandlad till en staty av granit. De engelska bataljonerna angrepos av en rasande stormvind men de rörde sig ej. Vad som nu hände var förskräckligt. De engelska trupperna angrepos från alla sidor. Det var som en virvelvind, vilken svepte om allt. Men detta stela infanteri förblev orörligt. I första ledet, på knä, möttes kyrassiärerna av bajonetter, i andra ledet fann man män med geväret vid kin­den. Bakom stodo kanoniärerna med laddade va­pen, infanteriets formation öppnar sig för mitraljösernas projektiler för att sedan omedelbart sluta sig. Kyrassiärerna svara med att trampa ned mot­ståndarna. De kraftiga hästarna stegra sig, störta in i leden, hoppa över bajonetternas spetsar samt falla som jättestora gestalter ned i formationernas mitt, trängda mellan de levande murarne. Kulorna borra liksom jättestora hål i kyrassiärernas massa, och kyrassiärerna göra brescher i<noinclude> <references/></noinclude> 43r7tlr16rvzhzr5rec9i69e7edquw6 104 221696 651801 651370 2026-05-23T05:50:42Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 651801 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 81 —}}</noinclude>engelsmännens täta, fyrkantiga formationer. Led efter led försvinna männen, krossade under hästar­ nas hovar. Bajonetterna tränga djupt in i centaurernas inälvor. Här erhöllos blessyrer, så förskräck­liga, att det aldrig funnits motstycke därtill. Men de engelska fyrkanterna höllo stånd mot detta ra­sande anfall, de drogo sig endast mera tillsamman. Deras granatförråd var outtömligt och deras pro­jektiler exploderade mitt i de angripandes hop. Det var den förskräckligaste av alla drabbningar. Dessa formationer voro ej längre skvadroner, det var kratrar. Kyrassiärerna hörde ej längre till ka­valleriet utan voro en stormvind. Varje kvadrat var en vulkan, angripen av ett moln, lavan, kämpade med blixten. Den yttersta högra flygeln, som var den mest utsatta av alla, förintades nästan vid första choc­ken. Den utgjordes av skottar från 75:e regementet. Säckpipsblåsaren stod i mitten och under det att männen tillintetgjordes runt omkring honom, spela­de han, utan att hans melankoliska ögon, i vilka hemmets skogar och sjöar återspeglade sig, ut­tryckte den ringaste fruktan, sittande på en trum­ma, de högländska melodierna. Dessa skottar<noinclude> <references/></noinclude> lfnvdgazlnnyq9cfpb1uyzxarhw534j 104 221697 651802 651371 2026-05-23T05:52:40Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 651802 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 82 —}}</noinclude>dogo under det de drömde om Ben Lothian all­deles som grekerna med tankarna riktade på Argos. En kyrassiärs sabel högg av hans ena arm; endast genom att döda sångaren kunde sången tystas. Kyrassiärerna voro redan från början relativt fåtaliga, deras antal hade förminskats genom katastrofen vid hålvägen och nu hade de emot sig nästan hela den engelska arméen, men de liksom mångdubblade sig och varje man gällde för tio. Några av de hannoveranska bataljonerna sviktade. Wellington såg detta och tänkte på sitt kavalleri. Om Napoleon vid detta tillfälle hade tänkt på sitt infanteri, skulle han ha vunnit slaget. Denna glöm­ska var hans stora, ödesdigra fel. Plötsligt funno kyrassiärerna att de ej blott voro angripare utan även angripna. I ryggen hade de det engelska kavalleriet. Framför sig hade de in­fanteriets fyrkanter; bakom sig Somerset. Somerset, det var fjorton hundra av gardets dragoner. Somerset hade till höger Dornberg med det lätta tyska kavalleriet och till vänster Trip med de bel­giska karabinjärerna. Kyrassiärerna, vilka angrepos framifrån och i<noinclude> <references/></noinclude> midsp77s0lvj10bo8yxcz89qu8k4q1y 104 221698 651803 651372 2026-05-23T05:55:11Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 651803 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 83 —}}</noinclude>ryggen, av infanteri och kavalleri, måste göra front åt alla sidor. Vad bekymrade det dem? Det fin­nes en tapperhet, som ej kan uttryckas i ord. Dessutom hade de bakom sig batterier, vilka alltjämt spelade. Det var endast på detta sätt dessa män erhöllo blessyrer i ryggen. Ett av de­ras harnesk, som vid skuldertrakten genomborrats av en kula, finnes nu i Waterloos museum. För att möta sådana fransmän krävdes det en­gelsmän. Det var ej längre en strid, det var en furiernas kamp, en svindlande virvel av själarnas hjälte­mod, en orkan av blänkande sablar. Efter ett ögonblick voro gardets fjorton hundra dragoner ej mera än åtta hundra. Fuller, deras överstelöjt­nant, störtade död till marken. Ney skyndar till med lansiärerna samt Lefebvre-Desnouettes jäga­re. Mont-Saint-Jean-höjden tages, förloras och återtages. Kyrassiärerna lämna kavalleriet för att på nytt vända sig mot infanteriet, eller bör man kanske snarare säga, de liksom svetsades tillsam­mans med de fientliga leden till en enda massa. In­fanteriets fyrkanter höllo alltjämt samman. Tolv gånger hade de angripits. Fyra hästar dödades<noinclude> <references/></noinclude> drrz9nz2yhd19si0cjcjkmjuf2ad5cp 104 221699 651804 651373 2026-05-23T05:58:23Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 651804 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 84 —}}</noinclude>under Ney. Hälften av kyrassiärerna lågo på val­platsen. Striden varade i två timmar. Den bringade hela den engelska arméen i svall­ning. Det råder intet tvivel om att kyrassiärerna, om de ej försvagats genom den olycka, den dolda hålvägen beredde dem, skulle ha krossat den en­gelska centern samt avgjort striden. Detta under­bara franska kavalleri förstenade Clinton, som dock hade upplevat Talavera och Badajoz. Wel­lington, besegrad till tre fjärdedelar, var likväl nog hjälte att hysa beundran. Han viskade fram ett enda ord: sublimt. Kyrassiärerna förintade sju formationer av tret­ton, togo eller förnaglade sextio kanoner samt er­övrade sex fanor, vilka tre kyrassiärer och tre jä­gare överlämnade åt kejsaren vid bondgården vid Belle-Alliance. Wellingtons ställning hade försämrats. Detta egendomliga slag var liksom en duell mellan tvenne sårade, vilka i raseri och förtvivlan kämpade till den yttersta blodsdroppen, vilka långsamt för­blödde under det de stredo. Vilken av de två skulle först duka under? Stri­den på höjden fortsatte. Huru länge kunde<noinclude> <references/></noinclude> jd4l44o8smxh6g9vmcgrxlo48mlz4vp 104 221700 651805 651374 2026-05-23T06:01:33Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 651805 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 85 —}}</noinclude>kyrassiärerna ha fortsatt? Ingen kan svara på den frågan. Vad som är säkert är, att dagen efter kam­pen fann man en kyrassiär och hans häst, båda döda, på andra sidan höjden just vid den punkt, där de fyra vägarna från Nivelies, Genappe, La Hulpe och Brüssel möta varandra. Ryttaren hade trängt igenom de engelska linjerna. En av de män, vilka funno denne döde, lever ännu i Mont-Saint-Jean. Han heter Dehaze. Han var då aderton år. Wellington kände sig nära undergången. Upp­lösningen närmade sig. Kyrassiärerna hade ej lyckats i den betydelsen, att centern ej hade bringats till upplösning. Då alla befunno sig på höjden, det var ingen som behärskade den, men man torde dock kunna säga att engelsmännen voro de starkaste. Wellington hade byn och den dominerande slätten. Ney hade ej mera än själva krönet samt den ena sluttningen. På båda håll syntes nian som fastrotad i den mark, man besatte. Men försvagandet av de engelska styrkorna syn­tes ohjälpligt. Blodförlusten var enorm. Kempt, på vänstra flygeln, begärde förstärkningar. Det<noinclude> <references/></noinclude> 76v5zkct892p70aoolanua067yb8zhb 104 221701 651806 651375 2026-05-23T06:04:36Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 651806 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 85 —}}</noinclude>finnes inga, svarade Wellington, må han falla på sin post. Nästan i samma ögonblick, ett egendomligt sam­manträffande, vilket visar utmattningen på båda sidor, begärde Ney av Napoleon infanteri och Na­poleon utropar: — Infanteri! Varifrån vill han jag skall taga det? Tror han jag kan skapa det ur intet? Men i grund och botten var nog den engelska arméen mest illa ansatt. De rasande angreppen från dessa skvadroner, där järnkyrasser betäckte bröst av stål, hade slutat med att mala sönder infanteriet. Några enstaka män kring en fana be­tecknade ett regemente och bataljonerna kommen­derades ej längre av kaptener eller löjtnanter. Di­visionen Alten, som redan blivit så illa åtgången vid Haie-Sainte, existerade knappast mera. De oförskräckta belgarna i Van Kluzes brigad vilade i vetefälten längs vägen från Nivelles. Det fanns knappast några kvar av de holländska grenadjärer som, 1811 uppgångna i våra egna leder, ha­de kämpat under Wellington, och som nu, 1815, under Wellington stredo mot Napoleon. Förlusten av officerare var mycket stor. Lord Uxbridge,<noinclude> <references/></noinclude> b6x69wien5iz82pmawlyvnvmnwy7231 104 221702 651807 651376 2026-05-23T06:08:19Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 651807 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 87 —}}</noinclude>som påföljande dag begrov sitt ena ben, hade fått knäet krossat. På den franska sidan hade under kyrassiärernas strid Delord, Lheritier, Colbert, Dnop, Travers och Blanchard försatts ur strid­bart skick och bland engelsmännen hade Alten så­rats, Barne hade sårats, Delancey var död liksom Van Merlen och Ompteda. Hela Wellingtons ge­neralstab var decimerad och England hade här ut­gjutit mera blod än något annat land. Andra gar­desregementet hade förlorat fem majorer, fyra kap­tener samt tre fänrikar. Första bataljonen i tret­tionde infanteriregementet hade förlorat tjugofyra officerare och tolv hundra man. Det 79:e bergsregementet hade 24 sårade officerare, 18 döda samt 450 man fallna. Cumberlands hanoveranska husarer, ett helt regemente med överste Hacke i spetsen, denne man, som senare skulle ställas inför krigsrätt och dömas för att han slagit till reträtt och flytt till Soignes skogar, irrade länge omkring på vägarna till Brüssel. Alla slags vagnar och kärror fylldes av sårade. När man såg fransmän­nen närma sig störtade man vilt in i skogen. Holländarne, vilka mejades ned, gåvo nödsignaler. Från Vert-Coucou ända till Groenendael, en<noinclude> <references/></noinclude> 2kdweityasj6qwedlupmc0xoylstqnk 104 221703 651808 651377 2026-05-23T06:10:59Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 651808 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 88 —}}</noinclude>­träcka på närmare två mil i riktning mot Brüssel, fanns det, enligt ögonvittnen, vilka ännu leva, blott ett enda virrvarr av dess flyktingar. Pani­ken blev så stor, att den spred sig ända till prinsen av Conde i Malines och Ludvig XVIII i Gand. Med undantag för den obetydliga reserv, som fanns vid ambulansen vid gården Mont-Saint-Jean samt Vivians och Vandeleurs brigader på vänstra flygeln, ägde Wellington ej längre något kavalleri. Ett otal batterier hade förstörts. Detta berättas av Siborne och Pringle, som överdriver olyckan, går så långt att han påstår att den anglo-holländska ar­mén hade reducerats till 34,000 man. Men järnhertigen förblev lugn, även om hans läppar hade vitnat. Österrikes representant, Vincent, och Spa­niens, Alava, vilka under slaget befunno sig vid den engelska staben, trodde Wellington förlorad. När klockan var fem tog Wellington fram sitt ur och man hörde honom mumla dessa dystra ord: — Blücher eller natten. Just i detta ögonblick syntes i fjärran en rad ba­jonetter glänsa bakom höjderna mot Frischemont. Nu inträder vändpunkten i delta gigantiska drama. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> cs07nmfffceupya3agqr9xxxndmvc9e 651809 651808 2026-05-23T06:11:21Z Jonatanskogsfors 17420 651809 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 88 —}}</noinclude>­träcka på närmare två mil i riktning mot Brüssel, fanns det, enligt ögonvittnen, vilka ännu leva, blott ett enda virrvarr av dess flyktingar. Pani­ken blev så stor, att den spred sig ända till prinsen av Conde i Malines och Ludvig XVIII i Gand. Med undantag för den obetydliga reserv, som fanns vid ambulansen vid gården Mont-Saint-Jean samt Vivians och Vandeleurs brigader på vänstra flygeln, ägde Wellington ej längre något kavalleri. Ett otal batterier hade förstörts. Detta berättas av Siborne och Pringle, som överdriver olyckan, går så långt att han påstår att den anglo-holländska ar­mén hade reducerats till 34,000 man. Men järnhertigen förblev lugn, även om hans läppar hade vitnat. Österrikes representant, Vincent, och Spa­niens, Alava, vilka under slaget befunno sig vid den engelska staben, trodde Wellington förlorad. När klockan var fem tog Wellington fram sitt ur och man hörde honom mumla dessa dystra ord: — Blücher eller natten. Just i detta ögonblick syntes i fjärran en rad ba­jonetter glänsa bakom höjderna mot Frischemont. Nu inträder vändpunkten i delta gigantiska drama.<noinclude> <references/></noinclude> ieofxy5v8u7m0azbs7nae93zvok18r6 104 221721 651810 651397 2026-05-23T06:13:55Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 651810 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 112 —}}</noinclude>lyckats med sitt skarpa öga uppfatta de karakteris­tiska linjerna hos denna katastrof, där det mänsk­liga snillet kämpade med det gudomliga ödet. Alla andra historiker ha på något sätt blivit bländade och gå därför kring trevande. Det var i själva verket en dag, fylld av blixtar, sammanbrottet av en militär monarki som, till alla konungars förvåning, har dragit med sig alla monarkier. Det var makten, som föll, kriget, som flydde. Vid denna händelse, som präglas av en över­mänsklig nödvändighet, var människornas andel ringa. Att beröva Wellington och Blücher Waterloo, är det att beröva England eller Tyskland något? Nej. Det är varken detta berömda England eller detta allvarliga Tyskland, vi här ha att syssla med. Him­len vare lovad för att folkens ära ej vilar på vär­jans dystra äventyr. Varken Tyskland eller Frank­rike eller England rymmas i en sabelbalja. Vid denna tid, då Waterloo blott är sabelskrammel, har Tyskland en Goethe, som står över Blücher, och England en Byron, som svävar högt över en Wel­lington. Det utmärkande för vårt sekel är upp­komsten av nya idéer och till denna morgonrodnad<noinclude> <references/></noinclude> grpt7utakhzjc6tyxofosj6l1j9p1qx 104 221722 651811 651398 2026-05-23T06:16:54Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 651811 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 113 —}}</noinclude>ha England och Tyskland bidragit med många glänsande stjärnor. Deras majestät återfinner man i deras tänkande. Den höjning i civilisatio­nens nivå, de bidragit till, är en inneboende egen­skap hos dem. Den beror på dem själva, ej på en slump. Vem har visat detta bättre än just den store Goethe? Han var tysk, men han fann, att livets verkliga värde ligger inom helt andra områden än dem, vilka utstakas av politikerna och fältherrarne. Man har klandrat honom för att han tänkte och handlade så. Men kan man nå en större storhet än hans och vad betyder alla vunna slag mot den enda delen av Faust? Waterloo är ej den källa, varur deras bi­drag till det nittonde seklets storhet flutit. Det är blott barbariska folk, vilka hastigt blomstra upp efter en seger. Sådana uppblomstranden äro intet annat än bergsströmmar, vilka hastigt svälla efter ett oväder. De civiliserade folken, och främst i våra egna dagar, stiga eller sjunka ej på samma gång som en härförare har tur eller otur. Mänsk­lighetens specifika vikt beror på något helt annat än en batalj. Deras heder och ära. Gud vare lov,<noinclude> <references/></noinclude> 73ko1lokwhm40zbmigat5wgn65s1pgi 104 221723 651812 651399 2026-05-23T06:19:29Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 651812 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 114 —}}</noinclude>deras geni, deras insatser i civilisationen, är ej nå­got som folkens härförare kunna spela va banc om under sina strider. Ofta betyder ett förlorat slag ett nytt framsteg. Mindre ära, större friliet. När larmtrumman tiger får det sunda förnuftet ordet. Det är ett spel, där den, som förlorar, vinner. Låtom oss därför tala lugnt om Waterloo å båda sidor. Låt oss tillskriva slumpen, vad den tillkommer och giva åt Gud vad honom tillkommer. Vad är egentligen Waterloo? En seger? Nej. Ett medika­ment. Ett läkemedel, som förvärvats för Europa och betalats av Frankrike. Det finnes ej någon orsak att i stället tala om ett lejon. Waterloo är dessutom ett av de mest egendom­liga sammanträffanden av omständigheter, histo­rien känner. Napoleon och Wellington. De voro ej blott fiender, de voro direkta motsatser. Aldrig har Gud, som älskar antiteser, skapat en mera gri­pande kontrast, en mera egendomlig sammanställ­ning. Å ena sidan noggrannheten, förutseendet, geometrien, klokheten, den beräknade reträtten, de<noinclude> <references/></noinclude> ehgxgpo8je4t1ljn6tqyy8g1upyf7tw 104 221724 651813 651400 2026-05-23T06:22:19Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 651813 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 115 —}}</noinclude>sparade reserverna, en envis kallblodighet, en orubblig metod, en strategi, som drog fördel av varje terrängförhållande, en taktik, som väger ba­taljonerna mot varandra, ett blodbad, som regleras som en kasperteater, kriget efter urtavlans visare, där intet sker av en slump, det gamla klassiska modet, den absoluta korrektheten. Och å andra sidan intuition, aning, en över­mänsklig instinkt, ett örnöga, vilket träffar som blixten, en underbar konst i förening med en över­lägsen häftighet, alla de mystiska tingen hos en ogenomtränglig själ, förmågan att knyta ödet till sin vagn, en man, som tvang floden och slätten och skogen och kullen att på något sätt lyda, en despot, som gick så långt att han tyranniserade slagfälten, tron på en lycklig stjärna förenad med strategiens vetenskap, utökande den samtidigt som den rub­bades. Wellington var krigens Barême, Napoleon dess Mikael Engelo. Denna gång besegrades ge­niet av den räknande. Från båda sidor inväntade man någon. Det blev den exakte räknemästaren, som fick rätt. Na­poleon väntade Grouchy, som icke kom. Welling­ton väntade Blücher, som kom. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> jlk3yknz1ib7huvwv0s7g7sgdsy8mvk 104 221725 651814 651401 2026-05-23T06:26:27Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 651814 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 116 —}}</noinclude>Wellington, det är det klassiska kriget, som tager revansch. Bonaparte hade vid början av sin framgång träffat detta lerig i Italien och glänsande besegrat det. Den gamla uven hade gripit till flykten inför den unga gamen. Den gamla takti­ken hade ej blott krossats utan även råkat i van­rykte och förhånats. Vem var denna korsikanare på tjugosex år, vad innebar lians glänsande okun­nighet, han, som hade alla emot sig och intet för sig, som var utan proviant, utan ammunition, utan kanoner, utan förråder och nästan utan armé, med en handfull män mot alla massorna, och som stör­tade sig över ett förenat Europa samt vann orim­liga segrar. Varifrån kom denna blixt, som, utan att hejdas ett ögonblick, smulade sönder fem ar­méer, utsända av Tysklands kejsare; störtade Beaulicu över Alvinzi, Wurmser över Beaulicu, Melas över Wurmser, Mack över Afelas? Vem var denne okände, som visade en stjärnas oberördhet? Den akademiska strategien fördömde honom ome­delbart. Ur detta växte fram ett oförsonligt groll mellan den gamla och den nya cæsarisinen, mellan den korrekta sabeln och den glänsande värjan, mellan schackspelaren och geniet. Den 18 juni<noinclude> <references/></noinclude> bn55eyqrn7s31rsd7lj9w2tsh3wh6pg 104 221726 651815 651402 2026-05-23T06:29:35Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 651815 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 117 —}}</noinclude>1815 utlöstes detta groll för sista gången och över Lodi, Montebello, Montenotte, Mantua, Marengo och Arcole skrevs Waterloo. Det var medelmåt­tans triumf, älskad av majoriteten. Ödet samtyck­te till denna ironi. Vid sitt fall fann Napoleon framför sig den unge Wurmser. Wurmser, det var i själva verket en vithårig Wellington. Waterloo, det är ett första rangens slag, vunnit av en andra klassens härförare. Det beundransvärda i slaget vid Waterloo, det är England, den engelska fastheten, den engelska beslutsamheten, det engelska blodet. Det största England ägt, det är sig själv. Det är ej sina här­förare, det är sin armé. Wellington förklarar i ett egendomligt anfall av otacksamhet, att hans armé, den armé, som käm­pade den 18 juni 1815, var en avskyvärd armé. Vad vittna de dystra benhögar om, vilka hopats i fårorna vid Waterloo? England hade varit alltför blygsamt i förhållande till Wellington. Att göra Wellington så stor, det är att göra England litet. Wellington är intet an­nat än en hjälte, som så många andra. Dessa grå<noinclude> <references/></noinclude> hij2oa4tvbs7ggtuf6sjqflelhj650f 104 221727 651816 651403 2026-05-23T06:32:28Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 651816 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 118 —}}</noinclude>skottar, dessa Maitlands och Mitchells regemen­ten, Packs och Kempts infanteri, Ponsonbys och Somersets kavalleri, dessa högländare, vilka lyss­nade till säckpipan under granatregnet, Rylandts bataljoner, dessa unga rekryter, som knappast för­mådde handskas med musköterna men höllo sam­man med Esslings och Rivolis gamla veteraner, det är allt detta som är stort. Wellington har varit seg och envis och detta var hans förtjänst och vi vilja ej beröva honom den, men den minste av hans infanterister eller ryttare var det i lika hög grad. Järnsoldaten väger upp Järnhertigen. För vår del skänka vi all vår beundran åt den engelska solda­ten, åt den engelska arméen, åt det engelska folket. Om någon skall hyllas, är det England, som skall hyllas. Watrloomonumentet skulle vara riktigare och rättvisare om man där, i stället för en mänsklig gestalt, funnes bilden av ett folk. Men detta stora England kommer att harmas över vad vi här säga. Detta land lever ännu, efter sitt 1688 och vårt 1789, i den feodala villfarelsen. Det tror på ärvtlighet och hierarki. Detta folk, som ej överträffas av något annat när det gäller makt och ära, betraktar sig som en nation, ej som ett<noinclude> <references/></noinclude> me2bgqcgxmpg2hcfjwt47bscegn9732 104 221728 651817 651404 2026-05-23T06:35:14Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 651817 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 119 —}}</noinclude>folk. I sin egenskap av folk underordnar det sig gärna och låter en härskare stå i spetsen. Som ar­betare, låter det sig föraktas, som soldat piskas. Man bör erinra sig, att under slaget vid Inkermann kunde en sergeant, som efter allt att döma vunnit slaget, icke nämnas av lord Raglan, då hierarkien inom den engelska arméen ej tillät att man om­nämnde hjältar av lägre grad än underofficerare. Vad vi beundra över allt annat, det är, vid en sådan drabbning som Waterloo, slumpens egen­domliga nycker. Ett nattligt regn, muren vid Hougemont, hålvägen vid Ohain, Grouchy döv för ka­nonernas dån, en bedräglig vägvisare åt Napoleon, en nitisk vägvisare åt Blücher, hela detta drama är komponerat på ett underbart sätt. Låtom oss till slut säga, att vid Waterloo var det snarare en slaktning än ett slag. Bland alla strider äger den vid Waterloo den minsta fronten i förhållande till antalet kombatanter. Napoleons front var tre fjärdedels, Welling­tons en halv mil och på båda sidor fanns det sjut­tiotvå tusen stridande. Denna anhopning av leder skapade blodbadet. Man har gjort följande uträkning. Döda: Vid<noinclude> <references/></noinclude> ifjc397rqpuxe6gq0q6df3llbdbrww1 104 221729 651818 651405 2026-05-23T06:45:11Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 651818 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 120 —}}</noinclude>Austerlitz 14 % fransmän, 30 % ryssar, 44 % ös­terrikare. Vid Moskwa: 37 % fransmän, 44 % ryssar. Vid Bautzen: 13 % fransmän, 14 % rys­sar och preussare. Vid Waterloo: 56 % fransmän, 31 % allierade. Genomsnittet för Waterloo blir alltså 41 %. Av 114,000 kämpande stannade då 60,000 på slagfältet. Slätten vid Waterloo äger nu det lugn, som till­kommer jorden, människornas orörliga stödjeyta. Den liknar nu alla andra slätter. Men om natten stiger det upp en egendomlig dimma och om någon då passerar, om han ser och om han lyssnar, om han drömmer som Virgilius in­för Philippi olycksdigra slätter, då gripes han av en hallucination av det stora slaget. Den fruktans­värda dagen, den 18 juni, träder åter fram. Det falska monumentet försvinner, slagfältet återtager sitt gamla utseende, infanteriets linjer bölja fram, vid horisonten uppfattar man ett ursinnigt galop­perande; drömmaren ser förskräckt hur sablar blixtra, ser bajonetterna blänka och bomberna krevera; han hör liksom en rossling från graven det svaga bullret från spökbataljoner; dessa skuggor äro kyrassiärer, detta skelett är Napoleon och i detta<noinclude> <references/></noinclude> a3w9uhhq32fs7wm22e2yw5d7ntx2isc 104 221731 651819 651407 2026-05-23T06:53:08Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 651819 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 127 —}}</noinclude>Ludvig XVII återvände till Paris. Danserna den 8 juli utplånade entusiasmen från den 20 mars. Korsikan blev motsatsen till bearnäsare. Fanan över Tuillerierna blev vit. Landsflykten satt på tronen. Hartwells furubord ställdes framför Lud­vig XVI:s liljeprydda fåtölj. Man talade om Bouvines och Fontenoy som om de levat i går, under det att Austerlitz hörde forntiden till. Altaret och tronen fraterniserade majestätiskt. Ett av de mest obestridda tecken på nittonde seklets framgång spreds från Frankrike över världen. Europa anlade den vita kokarden. Trestaillon blev ryktbar. Devisen {{spärrad|non pluribus impar}} visade sig åter på de stenar över kasernen vid Quai d'Orsay, vilka föreställde solen. Var det funnits ett kejser­ligt garde, hade det funnits ett rött hus. Triumf­bågen, överlastad med knappa segrar och kanske en smula fylld av blygsel över Marengo och Arcole, drog sig ur spelet medels en staty över hertigen av Angouléme. Madeleinekyrkogården, den fruk­tansvärda gemensamhetsgraven från 93, betäcktes med marmor och jaspis; Ludvig XVI:s son och Marie Antionettes ben vilade i mullen. I Vincennes växte en bautasten fram ur mullen, erinrande om<noinclude> <references/></noinclude> bzcnsbk07xu49g4uighae6i6onk1wd0 104 221732 651820 651408 2026-05-23T06:55:50Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 651820 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 128 —}}</noinclude>att hertigen av Engnien dog samma månad, som Napoleon kröntes. Påven Pius VII, som hade krönt Napoleon strax före denna död, välsignade from kejsarens störtande liksom tidigare hans upphöjelse. I Schönbrunn fanns det en liten fyraårig skugga som det var landsförrädiskt att benämna kungen av Rom. Och allt detta skedde och konungarne återtogo sina troner och Europas herre sattes i en bur och den gamla regimen blev den nya och skugga och ljus bytte plats här på jorden, emedan på aftonen en sommardag, en herre sade till en preussare i en skog: — Gå denna, ej den där vägen. Detta 1815 var ett slags dyster aprilmånad. De gamla osunda och farliga tingen visade ett nytt ut­seende. Lögnen aktade 1789, den gudomliga rätt­visan tog på sig barmhärtighetens mask, fördomar, vidskepelse och baktankar med artikel 14 i hjärtat glänste i nyfernissad liberalism. Ormen bytte skinn. Napoleon hade kommit människan att både växa och synas liten. Idealet hade under denna glan­sens period mottagit namnet ideologi. Detta var en stor oklokhet av en stor man, det var att<noinclude> <references/></noinclude> kl3zsf9uo7ljzgru8g75egwmlrzs8zc 104 221733 651821 651409 2026-05-23T06:58:01Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 651821 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 129 —}}</noinclude>förhåna framtiden. Men folken, denna kanonmat, så älskad av artilleristen, sökte efter idealet. Var är det? Vad gör han? Napoleon är död, sade en förbigående till en invalid från Marengo och Waterloo. Död, utropade soldaten, ni känner honom inte! Fantasien gjorde denne slagne man till en gud. Efter Waterloo vilade mörkret över ett Europa, som förut bländats. Det fanns ett fruktansvärt tomrum efter Napoleon. Kungarne speglade sig i detta tomrum. Det gamla Europa drog fördel därav för att reformera sig. Det var Heliga alliansens tid. Mot bakgrunden av detta reformerade gamla Europa skapades utkastet till ett nytt Frankrike. Framtiden, som väckts till liv av kejsaren, trädde fram på scenen. Från dess änne strålade ordet {{spärrad|frihet}}. Den unga generationens glänsande ögon vände sig däremot. Var det egendomligt att man samtidigt hyllade framtiden det vill säga Friheten, och det förgångna som man förkroppsligat i Na­poleon. Nederlaget hade upphöjt den besegrade. Den fallne Bonaparte syntes större än den seger­rike Napoleon. De, vilka triumferat, hyste<noinclude> <references/></noinclude> tudoppnybk8kpb88iid84ldf8o7n7ue 104 221734 651822 651410 2026-05-23T07:00:27Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 651822 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 130 —}}</noinclude>fruktan. England lät Hudson Lowe bevaka honom och Frankrike sände dit Montchenu. Hans korsa­de armar kommo tronerna att skaka. Alexander kallade honom sin sömnlöshet. Denna oro fram­kallades på grund av de mänga revolutioner, som Napoleon representerade. Det är detta som för­klarar och ursäktar den Bonapartiska liberalis­men. Denne gengångare kom den gamla världen att darra. Konungarne regerade under dystra aningar och kände ständigt att klippan på Sankta Helena fanns i bakgrunden. Under det att Napoleon utkämpade sin döds­kamp på Longwood förvandlades stilla de sextio tusen män, vilka fallit vid Waterloo, till mull, och en smula av deras ro bredde sig ut över världen. Wienerkongressen skapade fördragen av 1815 och Europa kallade detta restaurationen. Det var nu som den ”Heliga alliansen” — vilket ironiskt namn — började söka efter att lugna sinnena. Det är detta som kallas Waterloo. Men vad betyder det inför oändligheten? Hela denna storm, hela detta oväder, hela detta krig och sedan denna fred, all denna skymning, intet störde ens för ett ögonblick ljuset i det ofantliga<noinclude> <references/></noinclude> 1310h3og4mnavk9i5r9ai5lnygw3llc 104 221736 651823 651412 2026-05-23T07:03:40Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 651823 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 136 —}}</noinclude>hade utfärdats att skjuta envar, som påträffades på bar gärning under plundring men vinningslyst­naden är stark. Marodörerna stulo i ett hörn av slagfältet under det att ett annat avpatrullerades. Månen sken spökligt över slätten. Vid midnattstid strövade eller snarare klättrade en man åt hålvägen vid Ohain till. Efter allt att döma var han en av dem, vi nyss sökt skildra, varken engelsman eller fransman eller tysk, varken bonde eller soldat, mindre människa än hyena, loc­kad av liklukten, segrande genom att stjäla och kommen för att plundra Waterloo. Han var klädd i en blus som liknade en kappa, han var både orolig och djärv, han gick framåt och tittade bakåt. Vem var denne man? Natten viss­te förmodligen mera om honom än dagen. Han bar ingen säck, men det fanns tydligen stora fickor i blusen. Då och då stannade han, undersökte omgivningen för att finna om han var iakttagen, böjde sig sedan hastigt ned, trevade på marken, reste sig upp och smög sig bort, Hela hans hållning, hans snabba rörelser och mystiska uppfö­rande kom honom att likna en av dessa<noinclude> <references/></noinclude> 48r5k0940wvzoxxmckeekm29wmafeox 104 221737 651824 651413 2026-05-23T07:14:51Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 651824 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 137 —}}</noinclude>skymningens larver, vilka finnas i ruinerna och som de normandiska sägnerna benämna {{rättelse|lleurs|Alleurs}}. Vissa nattliga vadarefåglar ha liknande silhu­etter att uppvisa. En blick, som försökt att tränga igenom mörk­ret, skulle lagt märke till att i närheten, dold bak­om en liten koja intill vägen vid Nivelles, fanns en furageringskärra, förspänd med en utmärglad krake vilken avbetade nässlorna trots betslet. I denna kärra satt en kvinna på en massa lådor och paket. Kanske fanns det något samband mellan henne och plundraren på fältet? Mörkret rådde men det var klart. Ej ett moln fanns på himlen. Vad betydde det att jorden fär­gats röd, månen förblev alltjämt blek. Detta är ting himlen ej fäster avseende vid. På slätten vaggade träden, vilkas grenar stundom krossats av granaterna men ännu svagt hängde fast vid stammen, sakta för nattvinden. En enda fläkt, knappast stark som ett andetag, kom buskarne att susa. Gräset darrade stundom som om de skakats av de hädangångnas andar. I fjärran hörde man otydligt patrullerna komma och gå, och det engelska lägrets vaktposter. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> r8pn1i7ffaheuol777whmzcq6s3uq1f 104 221738 651825 651414 2026-05-23T07:18:28Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 651825 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 138 —}}</noinclude>Hougomont och Haie-Sante fortsatte att brinna och bildade i öster och väster tvenne stora facklor, vilka förbundos med varandra av de engelska bi­vackeldarna som medels ett rubinhalsband, vilket förenar tvenne karbunklar. Vi ha berättat om katastrofen vid Ohain-vägen. Vi våga knappast tänka på det sätt, varpå så många tappre här funnit sitt öde. Om det finnes något förskräckande, om det fin­nes något som är värre än drömmen kan visa oss, så är det detta: att leva, att se solen, att äga hela sin mannakraft, hälsa och livslust, att modigt le­ende gå äran till ir.ötes, att i sitt bröst känna lungor, som andas, ett hjärta, som slår, en vilja, som är stark, att tala, tänka, hoppas, älska, att äga en moder, en maka, barn, och att så plötsligt, på mindre än ett ögonblick, störta sig ned i en av­grund, att krossa och bliva krossad, att se fältets blommor, bladen, grenarne, att känna sin sabel obrukbar, människor över sig och under sig, hur hästar störtade ned, hovar och klackar, vilka trasa sönder ansiktet, finna benen krossade av en slump, som låter ett angrepp ske över huvudet, att tjuta och vrida sig, men dock vara underst och i att säga<noinclude> <references/></noinclude> l9hslts2cdilfyufdrazwxzv6rabwbh 104 221739 651826 651415 2026-05-23T07:20:05Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 651826 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 139 —}}</noinclude>sig: alldeles nyss levde jag! Någon större fasa kan ej tänkas; det är den absoluta värnlösheten i ett ögonblick, då man har behov av alla sina kraf­ter. Där denna fruktansvärda katastrof hade inträf­fat rådde nu tystnad. Hålvägen hade fyllts av hästar och ryttare i ett outredbart virrvarr. Det var fruktansvärt. Det fanns ej längre någon vall. Liken hade nivellerat allt och vägen låg nu i jämn­höjd med slätten. En massa döda högst uppe, en flod av blod längre ned, sådan var denna väg på aftonen den 18 juni 1815. Blodet flöt ända ned till Nivellesvägen och vidgades där till ett stort träsk framför en timmerhuggning, som barrikderade vägen på ett ställe, man ännu visar. Om man erinrar sig det så är det åt Genappehållet till, mitt emot den plats, som kyrassiärerna mötte sitt öde. Likens hopade höjd stod i proportion till hålvägens djup. Mot mitten, där vägen kom mera i nivå med slätten och där Delords division hade passerat, var lagret av döda ej så tjockt. Den nattlige vandraren, som vi nyss skildrat för läsaren, ställde sina steg åt detta håll. Han tre­vade omkring i denna ofantliga grav. Han såg<noinclude> <references/></noinclude> rbgg9adqiisvsqgtrew0tjl7ryxkoox 104 221740 651827 651416 2026-05-23T07:22:31Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 651827 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 140 —}}</noinclude>sig omkring, betraktande dessa döda, vadande i blod. Plötsligt hejdade han sina steg. Strax framför honom, i hålvägen, där högarne av döda upphörde, syntes över denna massa män­niskor och hästar en öppen hand, som klart be­lystes av månen. På ett av denna hands fingrar glänste en guld­ring. Mannen böjde sig ned, förblev ett ögonblick hopkrupen och när han reste sig fanns det ej läng­re någon ring på denna hand. Han reste sig ej upp omedelbart utan förblev i sin vilda och skräckinjagande ställning, och i i det han vände ryggen åt massan av döda undersökte han horisonten, liggande på knä med båda hän­derna stödda mot marken och huvudet nätt och jämt över vallens kant. Stundom passa schakalens fyra tassar till en del handlingar, vilka man ej skulle kunna tänka sig utförda av en mänsklig hand. Sedan tog han sitt parti och reste sig upp. I detta ögonblick ryckte han till. Han kände att någon höll honom fast bakifrån. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> hybhddvp7odypfjkdsegdtfas34gdzg 104 221741 651828 651417 2026-05-23T07:23:56Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 651828 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 141 —}}</noinclude>Han vände sig om. Det var den öppna handen, vilken slutit sig om hans rockskört. En hederlig människa skulle blivit förskräckt men denne blott skrattade. Vad nu, sade han, det är blott den döde. Jag tycker bättre om en gengångare än om en gendarm. Emellertid lossnade handens grepp. Man trött­nar fort i graven. — Är han levande eller död, frågade sig stråtrövaren. Låt oss se efter. Han böjde sig ned på nytt, undanröjde det som låg i vägen, grep tag i handen, fick ett fast tag i armen, frigjorde huvudet, drog fram kroppen och några ögonblick senare drog han efter sig i skug­gan av hålvägen en livlös man, såvida han ej blott var avsvimmad. Det var en kyrassiär, en officer, till och med med en viss rang. En stor epålett stack fram från hans bröstplåt. Denne officer hade ej längre någon kask. Ett fruktansvärt sabelhugg hade träffat hans ansikte, som man ej kunde urskilja för blodflödet. Men det föreföll ej, som om han skulle haft några ben brutna och på grund av någon lycklig slump syntes de döda ha bildat ett valv över honom.<noinclude> <references/></noinclude> tgqtlqun27votqameap7lho9h9ostf8 651829 651828 2026-05-23T07:24:13Z Jonatanskogsfors 17420 651829 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 141 —}}</noinclude>Han vände sig om. Det var den öppna handen, vilken slutit sig om hans rockskört. En hederlig människa skulle blivit förskräckt men denne blott skrattade. Vad nu, sade han, det är blott den döde. Jag tycker bättre om en gengångare än om en gendarm. Emellertid lossnade handens grepp. Man trött­nar fort i graven. — Är han levande eller död, frågade sig stråtrövaren. Låt oss se efter. Han böjde sig ned på nytt, undanröjde det som låg i vägen, grep tag i handen, fick ett fast tag i armen, frigjorde huvudet, drog fram kroppen och några ögonblick senare drog han efter sig i skug­gan av hålvägen en livlös man, såvida han ej blott var avsvimmad. Det var en kyrassiär, en officer, till och med med en viss rang. En stor epålett stack fram från hans bröstplåt. Denne officer hade ej längre någon kask. Ett fruktansvärt sabelhugg hade träffat hans ansikte, som man ej kunde urskilja för blodflödet. Men det föreföll ej, som om han skulle haft några ben brutna och på grund av någon lycklig slump syntes de döda ha bildat ett valv över honom,<noinclude> <references/></noinclude> 2cjqc9rmochfpxzlo0qb7zxjyijog2x 104 221742 651830 651418 2026-05-23T07:26:07Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 651830 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 142 —}}</noinclude>om man kan bruka ordet lycklig i detta fall. Hans ögon voro slutna. Han bar på bröstet hederslegionens silverkors. Likplundraren ryckte till sig detta kors, som försvann i en av de rymliga fickorna i hans rock. Sedan undersökte han officerens fickor, fann en klocka, som han lade beslag på. I västen fann han en börs, som gick samma väg. När han hunnit så långt i sin barmhärtighets­gärning mot den döende, öppnade officeren ögo­nen. — Tack, sade han med svag stämma. Våldsamheten i rörelserna hos den man, som plundrade honom, nattens friska kyla, den renare luft, han nu inandades, hade fört honom ur dvalan. Likplundraren svarade intet. Han lyfte huvu­det. På slätten hörde man ljudet av steg; det var troligen en patrull, som närmade sig. Officeren, som ännu hade dödskampen i rösten, mumlade: — Vem har vunnit? — Engelsmännen! Officeren återtog: {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 1b78vbcqw67nqwjepu6cw9zxq3qt9ez 104 221743 651831 651419 2026-05-23T07:28:10Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 651831 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 143 —}}</noinclude>— Undersök mina fickor. Ni finner där ett ur och en börs. Tag dem. Det var redan gjort, men skurken låtsades göra det på nytt, samt sade: — Det finnes ingenting. — Man har bestulit mig, svarade officeren. Jag är ledsen över det, ty jag skulle velat ge er det. Patrullens steg blevo allt tydligare. — Nu kommer någon, återtog plundraren och gjorde en rörelse som för att gå. Officeren lyfte med svårighet armen och höll honom tillbaka. — Ni har räddat mitt liv, vem är ni? Skurken svarade hastigt och lågt: Liksom ni tillhörde jag den franska arméen. Men nu måste jag gå. Om man griper mig, blir jag skju­ten. Jag har räddat ert liv. Sköt nu resten själv. — Vilken grad har ni? — Sergeants. — Ert namn? — Thenardier. — Jag skall aldrig i mitt liv glömma detta namn, sade officeren. Och glöm ni ej mitt. Jag heter Pontmercy.<noinclude> <references/></noinclude> 7se1r46ti3jfunval0m77c9vgheem32 104 221745 651832 651421 2026-05-23T07:30:29Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 651832 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 152 —}}</noinclude>av lärft och som man känner igen därpå att han i stället för hatt eller mössa har två ofantliga horn på huvudet. Tack vare dem bör man verk­ligen kunna känna igen honom. Denne man sysslar vanligen med att gräva en grop i marken. Det finnes tre sätt att draga för­del av ett sådant möte. Alan kan gå fram och börja prata. Finner man då att det är en he­derlig lantman som blott synes svart för att det är i skymningen och att han ej gräver i marken, utan skaffar foder åt sina kor och att vad man trodde vara horn blott är klorna på den högaf­fel, han bär över axeln, då vänder man tillbaka hem och dör samma vecka. Det andra sättet är att lägga märke till var han grävt sitt hål och att, sedan han gått, skynda dit och lägga be­slag på skatten, som mannen dolt. I så fall dör man före månadens utgång. Det tredje sättet är att ej alls tala till mannen, att icke se på honom och blott springa sin väg; i så fall dör man före årets slut. Då alla tre sätten äro förenade med vissa olä­genheter sä plägar man i regel bruka det andra, som åtminstone medför några fördelar, bland<noinclude> <references/></noinclude> je94bortrnav0krq6inapt9m1or8rng 104 221746 651833 651422 2026-05-23T07:32:12Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 651833 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 153 —}}</noinclude>annat den, att komma i besittning av skatten, låt vara blott för en månad. Djärva män, vilka frestas av varje fara, ha därför, säges det, ganska ofta öppnat dessa skattgömmor och stulit från djävulen. Men det förefaller som om utbytet skulle vara rätt så rin­ga. Åtminstone om man får tro en gammal tra­dition och då särskilt ett par verser på barba­riskt latin av en normandisk munk, som även var en smula svartkonstnär och hette Tryphon. Den­ne Tryphon ligger begraven i domkyrkan i Saint-Georges i Bocherville nära Rouen och paddor ha tagit hans grav till boning. Man har alltså gjort ofantliga ansträngningar för att söka efter dessa skatter, arbetar hela nat­ten tills skjortan är genomvåt; man tröttar ut sig, förstör sin hacka och då man till slut når ned till botten, då man skall lägga handen på skat­ten, vad finner man? Vad är egentligen djävu­lens skatt? En femöring, kanske en tvåkrona, en sten, ett skelett, et blödande lik, någon gång ett spöke, sammanvikt som ett papper i fyra de­lar för att kunna pressas ned i en plånbok,<noinclude> <references/></noinclude> 1wk314mm2ntb7p6f0o7mv3ii6fmsp7r 104 221747 651834 651423 2026-05-23T07:35:32Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 651834 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 154 —}}</noinclude>stundom ingenting alls. Det är detta följande oklara rader av Tryphon synes påpeka: {{dikt|Fodit, et in fossa thesauros sondit opaca, As, nummot, lapides, cadaver, simulacra, ninilque.}} Det förefaller som om man även i våra dagar finner något, än en kul- eller krutpung, än gam­la flottiga spelkort, vilka uppenbarligen gagnats av djävulen. Tryphon har ej omtalat dessa se­nare slag av fynd, eftersom han levde på tolvhundratalet och det ej synes som om djävulen va­rit nog klok att uppfinna krutet förrän på Ro­ger Bacons tid och korten under Karl VI. Dessutom är man säker på att förlora allt, vad man äger, om man spelar kort och vad kru­tet beträffar, så har det en viss benägenhet att komma vårt gevär att brinna av mitt i ansiktet på oss. Men kort efter den tid, då den franska ord­ningsmakten hade förvärvat den uppfattningen, att den frigivne straffången Jean Valjean under sin flykt på några dagar hade strövat omkring i Montfermeiltrakten, så kunde man här lägga<noinclude> <references/></noinclude> ly76r40794dahlt54u26v7kdtyqrh7f 104 221748 651835 651424 2026-05-23T07:38:09Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 651835 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 155 —}}</noinclude>märke till hur en gammal vägarbetare vid namn Boulatruelle började bära sig egendomligt åt i sko­gen. Man trodde sig veta att Boulatruelle hade suttit i fängelse; han var underkastad vissa po­lisbestämmelser och då han ej kunde finna ar­bete någonstädes använde de offentliga myndig­heterna honom som vägarbetare på den sträcka, som går från Gagny till Lagny. Traktens folk såg snett på denne Boulatruelle, som var alltför vördnadsfull, alltför ödmjuk, allt­för snar att stryka av mössan för varenda män­niska, en man, som darrade inför gendarmerna och som troligen tillhört något rövarband, vilket lade sig i försåt i skymningen. Det enda, som talade till hans fördel var, att han mer än gärna tog sig ett glas. Men se här vad man lagt märke till: Sedan någon tid tillbaka lämnade Boutruelle sitt vägarbete mycket tidigt och begav sig in i skogen med en hacka på axeln. På kvällen möt­te man honom i de mest ödsliga gläntor, under mystiska letanden, och stundom grävde han i marken. De gamla kvinnor, som gingo förbi,<noinclude> <references/></noinclude> awxgx74r6fi2ya8xh9olif5kqj5nwzc 104 221749 651839 651425 2026-05-23T07:46:48Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 651839 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 156 —}}</noinclude>togo honom i början för djävulen, men senare kände de igen Boulatruelle men detta lugnade dem knappast. Dessa möten förargade tydligen Boulatruelle. Det var klart, att han ville göm­ma sig och att det var något mystiskt med det han höll på med. I byn sade man: — Det är klart att djävulen har visat sig. Boulatruelle har sett honom och nu letar han. Han måtte allt vara illa däran när han ger sig in på sådant. Oclivoltairianerna sade: — Blir det Boulatruelle som fångar djä­vulen eller tvärtom? Men de gamla gummorna gjorde ofta korstecknet. Men så slutade hans egendomliga uppförande i skogen, han återtog sitt regelbundna arbete vid vägbygget och man började tala om annat. Men det fanns några, vilka alltjämt voro ny­fikna och tänkte, att det måste ha varit något bakom det hela, visserligen icke några av säg­nens fabelaktiga skatter men något värdefullt fynd, av större värde och mera påtagligt än djä­vulens banknoter, och i fråga om vilket vägarbetaren upptäckt en del av hemligheten. Den<noinclude> <references/></noinclude> 7chxlw78zsvyahekkp72we98eq0yk6g 104 221750 651836 651426 2026-05-23T07:39:59Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 651836 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 157 —}}</noinclude>mest ivrige i detta fall var skolläraren och värds­husvärden Thénardier, som var god vän med hela världen och icke ens försmått att krusa för Boulatruelle. — Om han varit på galärerna? sade Thénardier Herre Gud! Ingen vet vilka som äro där och vilka som komma dit i framtiden. En afton förklarade skolläraren, att om det va­rit i gamla tider så hade rättvisan säkert tagit reda på vad Boulatruelle hade i kikaren, han skulle tvungits att tala om det — det fanns väl tortyr — och vem trodde för resten att han skul­le motstått vattenprovet? — Låt oss underkasta honom vinprovet, fort­ satte Thénardier. Man gjorde sitt bästa för att tratta vin i den gamle vägbyggaren. Boulatruelle drack enormt, men han sade ej mycket. Han förenade på ett beundransvärt sätt törsten hos en svamp med diskretionen hos en domare. Men slutligen lyc­kades det Thénardier och skolläraren genom att ofta återkomma till ämnet, genom att pressa de få ord, han sade, de antydningar, han gjorde, att lista ut följande: {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> dqvfd1qepwss933iyahinniqnbke9iu 104 221751 651837 651427 2026-05-23T07:41:49Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 651837 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 158 —}}</noinclude>En morgon, när Boulatruelle gick till sitt ar­bete, hade han överraskats av att finna i ett snår i en utkant av skogen en spade och en hacka, som syntes ha noga gömts. Men han hade trott att det var fader Six-Fours spade och hacka, och eftersom de tillhörde vattenbäraren hade han ej tänkt på saken vidare. Men redan samma kväll hade han, utan att själva bli sedd, iaktta­git en främling, som ej hörde till dessa trakter, styra stegen mot den tätaste delen av skogen. Främlingen kände Boulatruelle mycket väl igen. Thénardier översatte: en kamrat från fängelset. Men Boulatruelle hade envist vägrat att säga främlingens namn. Denne man hade burit ett paket, som var fyrkantigt och liknade en låda eller ett skrin. Boulatruelle stannade häpen. Men efter sex eller sju minuter kom han på tanken att följa efter. Men det var för sent. Främlin­gen hade redan försvunnit, natten hade inträtt och Boulatruelle hade ej kunnat återfinna ho­nom. Då hade han bestämt sig för att bevaka skogsbrynet. Månen steg just nu upp. Två el­ler tre timmar senare såg Boulatruelle hur don främmande trädde fram ur småskogen, men nu<noinclude> <references/></noinclude> mffblifqh1h7yljnn7t24xyhalw5fkt 104 221752 651838 651428 2026-05-23T07:44:40Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 651838 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 159 —}}</noinclude>utan att bära det lilla skrinet men i stället spa­den och hackan. Han hade ej tilltalat honom utan låtit honom gå förbi sig emedan han sade sig att främlingen var tre gånger så stark som han själv och dessutom beväpnad med hackan. Hade han fått syn på honom, Boulatruelle, hade han säkerligen angripit honom, när han såg sig igenkänd. Ett sådant möte mellan tvenne gamla kamra­ter. Men hackan och spaden hade upplyst Boulatruelle om en sak. Han hade skyndat till snå­ret tidigt på morgonen men där varken funnit hac­ka eller spade. Han hade dragit den slutsatsen att främlingen i skogen grävt ett hål med hac­kan och att denne där dolt skrinet samt att han fyllt det igen med spadens hjälp. Men då skri­net var alltför litet för att rymma ett lik måste det ha innehållit pengar. Det var därför han gjorde sina undersökningar. Boulatruelle hade letat överallt, undersökt marken på alla tänkbara platser, där han tyckte, att den nyligen hade rub­bats, men förgäves. Han hade ej lyckats knipa något. Ingen<noinclude> <references/></noinclude> sel9nkzfotd0nvjbmwtmne5x2bcstdh 104 221756 651840 651432 2026-05-23T07:48:47Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 651840 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 162 —}}</noinclude>till kungliga och militära hedersbetygelser, artighetsutbyten, etikettsfrågor, soluppgångar och sol­nedgångar, öppnandet och stängandet av hamnar etc., etc. Räknar man varje skott till sex francs gör detta tillsammans 900,000 francs om dagen eller tre hundra millioner om året, vilka försvinna i rök. Detta är blott en detalj. Men under tiden dogo många av hunger. År 1823 var vad restaurationen kallade ”tiden för de spanska krigen”. Dessa strider inrymde många egendomliga till­dragelser. De voro en stor familjetilldragelse för Bourbonerna i det att den franska grenen hjälpte och beskyddade den spanska, det vill säga utövade sin förstfödslorätt. Det var ett tydligt återvän­dande till våra gamla traditioner i förening med undersåtlighet och träldom hos de norra ländernas regeringar. Hertigen av Angouleme, som av de liberala tidningarne kallades hjälten från Andujar, sammanfattade i sin person triumfatorns attityd, som en smula stred mot hans fredliga utseende, den gamla terrorismen i katolicismens tecken, och dess strid mot liberalernas chimeriska terrorism. Sansculotterna återuppstodo till stor förskräckelse<noinclude> <references/></noinclude> 6f4i2dhuiuvu5ve3wqgshje4cz0qmct 104 221757 651841 651433 2026-05-23T07:56:47Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 651841 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 163 —}}</noinclude>för de gamla änkenåderna under namnet descamisados och monarkien sökte hindra anarkismens kvalificerade framsteg; teorierna från 89 hämma­des helt plötsligt och det restes ett europeiskt mot­stånd mot de franska idéerna. Man erinrade sig att det kanske fanns möjlighet att återvända helt till det idylliska tillstånd, som rådde före denna fruktansvärda revolution, vars värsta verk, Napoleon, man visserligen besegrat, men vars idéer visade en oroväckande benägenhet att sprida sig vida utanför Frankrikes gränser. Det var så man bildade denna ”heliga allians”, som på allvar skulle taga upp striden mot de om­störtande villolärorna, och Frankrike självt började strida mot det, som skapat dess storhet och som utgör dess icke minsta insats i världens historia mot 1789. Man hade predikat läran om folkens frigörelse och detta evangelium hade spritts över tvenne världsdelar. Nu sågo furstarne till sin förvåning att de alltjämt sutto på sina troner och de grepos av iver att göra allt för att kunna behålla dem. Frankrike visade att man kanske kunde besegra dessa farliga, smittosamma tankar och i alla<noinclude> <references/></noinclude> jpqareyi7snrccht42gba37z6styfgr 104 221758 651842 651434 2026-05-23T08:00:14Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 651842 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 164 —}}</noinclude>länder började ett arbete på att trygga monarkien och att äter bringa folken i den gamla, blinda lydna­dens träldom, att insöva deras väckta sinnen. I jämnbredd med denne Frankrikes son, genera­len och prinsen de Carignan, sedermera Charles-Albert, enrollerade sig i detta korståg mot folken frivilliga med det kejserliga gardets epåletter. Kej­sardömets soldater ställde sig åter på fältfot men efter åtta års vila voro de trötta och missmodiga under den vita kokardens tecken. Trikoloren svaja­de i händerna på en heroisk handfull fransmän i främmande land på samma sätt som den vita fanan för trettio år sedan i Koblenz. Munkarne trängde sig in bland våra trupper, frihetens och förnyelsens anda hölls i schack av bajonetterna och principerna brukades till kanonmat. Frankrike förintade genom sina vapen, vad det skapat genom sina store mäns snille. Resten var köpta fientliga motståndare, tve­kande soldater, städer, belägrade av millioner, fri­het från krigiska risker och ringa blodsutgjutelse, föga ära att vinna men nesa för en del. Sådant var detta krig, som fördes av en av de furstar, vilken härstammade från Ludvig XIV och i som fördes av generaler, vilka utbildats av Napoleon. Detta krig<noinclude> <references/></noinclude> 65x6dka518c166o0u1w02prkhz5z49b 104 221759 651843 651435 2026-05-23T08:02:22Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 651843 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 165 —}}</noinclude>hade det sorgliga ödet att varken vara stort eller medföra en storslagen politik. Några träffningar voro allvarliga. Intagandet av Trocadero var en vacker bragd men dock, vi upprepa det, krigets trumpeter gåvo ett sprucket ljud ifrån sig och det hela gjorde ett misstänkt in­tryck oclihistorien bekräftar att Frankrike har svårt att tillskriva sig denna falska triumf. Det är uppenbart, att en del spanska officerare gåvo vika allt för lätt och segern fördunklas av miss­tanken om korruption. Man synes snarare ha vunnit generaler än bataljer och den segrande sol­daten vände hem förödmjukad. Ett krig, som ej ökade vår ära och där man i fanornas veck kunde läsa orden: Franska banken. Soldaterna från kriget 1808, vilka hade krossat Saratoga så fruktansvärt, rynkade på näsan åt 1823 inför fästningarnas snabba kapitulationer och började att sakna Palafox. Det ligger i den fran­ska naturen att hellre framför sig vilja ha Rostopchine än Ballesteros. Ur en annan synpunkt, som är betydligt allvar­ligare, måste man understryka, att detta krig, som sårade Frankrikes militära instinkter, också<noinclude> <references/></noinclude> jgu7dt8kckcm64b3w56lxieajoyu1wo 104 221760 651844 651436 2026-05-23T08:03:49Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 651844 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 166 —}}</noinclude>sårade dess demokratiska. Det var ett företag, som syftade till att skapa slaveri. Under detta fälttåg var den franske soldatens mål att lägga oket på andra, denne soldat, som var en frilietens son. En ryslig motsättning. Frankrike existerade för att väcka folken, ej för att kväva dem. Ända sedan 1792 ha alla europeiska revolutioner utgått från Frankrike. Det är från Frankrike friheten strålar ut. Den som ej inser detta, är blind. Detta är Bonapartes ord. Vilka vantolkningar har ej den stora franska revolutionen varit utsatt för: Den har betecknats som den förkroppsligade terrorismen, som skräck­välde och våld, och dock syftade dessa män, vilka stodo i dess spets, endast efter den innerligaste förbrödring, det djupaste samförstånd grupperna emellan. Men åren 1789 och 1893 hade även lärt det franska folket, att det kunde taga rättvisan i sina egna händer och att denna kunde utövas på ett effektivt sätt. Detta folk hade insett, att de så kallade herrarna ej voro allsmäktiga, att suverä­niteten ej blott kunde finnas hos den ende, vilken<noinclude> <references/></noinclude> ml4nct2nctgmfs45b02bxgapuckk87y 104 221761 651845 651437 2026-05-23T08:05:00Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 651845 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 167 —}}</noinclude>ställts i spetsen för allt folket, utan även hos detta självt. Den förkunnelse, vilken hade nått sin första stora spridning genom filosofen från Geneve, ge­nom den store Jean Jacques Rousseau, genom för­fattaren till ”Samhällskontraktet”, hade börjat visa sina verkningar. Tiden var genomsyrad av dessa stora ting, av denna uppenbarande förkunnelse, och det vore småsinnat att allt för mycket uppehålla sig vid de överdrifter, vilka helt naturligt kommit att vidlåda det praktiska omsättandet av dessa läror i prak­tiken. Vi upprepa ännu en gång, att Frankrike varit källan till alla revolutioner i denna världsdel, allt­sedan den stora tilldragelsen från 1789. Vi äga ej blott Napoleon, ej blott Bonaparte, som hemulsman för detta, utan även historien! Och detta är dock historiens dom, som i sista insats blir den avgörande. Denna domstol är den enda, vilken är verkligt avgörande och inför den kan ingen, vem det vara månde, vägra att infinna sig. Det krävas nämligen icke någon personlig inställelse. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 7dn1jhs7w5r7uceozltg483xdvyjpjj 104 221762 651846 651438 2026-05-23T08:06:36Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 651846 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 168 —}}</noinclude>Kriget 1823 var ett attentat mot den storslagna spanska nationen och samtidigt ett angrepp på den franska revolutionen. Det var Frankrike, som be­gick denna motsägelse. Det tvangs därtill, ty med undantag för frihetskrigen äro alla krig påtvingade. Ordet passiv lydnad uttrycker detta förhållande. En armé är ett egenartat konstverk, som utgöres av en kombination av ett otal kraftlösa enheter, vilka bliva en styrka. Endast på så sätt kan man förklara kriget, kriget, som föres av mänsklighet mot mänsklighet trots all mänsklighet. Vad Bourbonerna beträffar var kriget 1823 ödesdigert. De betraktade det som en framgång. De insågo ej faran, faran av att döda en idé me­dels ett föl bud. I sin naivitet misstogo de sig till den grad, att de i tron att det var en styrka, tillför­ de sig den oerhörda försvagning, ett brott utgör. Guerillakrigets idé trängde in i politiken. Är 1823 såddes de frön, som sl:ulle spira upp 1830. Stri­den mot Spanien blev i deras rådslag ett argu­ment för tillgripandet av våld och för ett utspe­lande av den gudomliga rätten. Sedan Frankrike återinsatt den rätte konungen i Spanien, kunde det väl återinsätta den allsmäktige hos sig. De föllo<noinclude> <references/></noinclude> fv5h7oa40ketlth1hegobbd0753xsno 104 221763 651847 651439 2026-05-23T08:08:18Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 651847 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 169 —}}</noinclude>offer för detta fruktansvärda misstag att taga sol­datens lydnad för ett nationens samtycke. Det är en sådan naiv tillit, som störtar troner. Man får aldrig slumra till, icke ens i skydd av en armé. Men låtom oss återvända till skeppet Orion. Under de operationer, vilka utfördes under be­fäl av prins-generalen, hade en eskader kryssat i Medelhavet. Vi ha just nämnt, att Orion tillhörde denna eskader och att fartyget av stormen förts tillbaka till Toulons hamn. Närvaron av ett krigsfartyg i en hamn har något egendomligt tilldragande på människorna. Kanske det är så, att människorna älska allt, som är stort. Ett linjeskepp är något av det mest storslagna, människoanden har skapat under sin kamp med naturkrafterna. Ett linjeskepp utgöres dels av det tyngsta, som finnes, och dels av det lättaste, emedan det sam­tidigt har att göra med trenne element, det fasta, det flytande och det gasformiga, samt måste strida mot dem alla. Det äger elva järnkrokar för att i Havets djup gripa om graniten och det har flera vingar och antenner än en trollslända för att kunna<noinclude> <references/></noinclude> kbzv85hjbgfk98z6jfqbub95ci22xcy 104 221764 651848 651440 2026-05-23T08:10:14Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 651848 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 170 —}}</noinclude>fånga de fria vindarne. Det andas genom sina 120 kanoner, vilka likna ofantliga trumpeter, och svarar stolt på åskans angrepp. Oceanerna söka föra det på villovägar, dess vågor äro lika som tvillingar, men skeppet äger sin själ, sin kompass, som leder det och alltid visar vägen mot norr. Un­der de mörka nätterna tjänar den som ledstjärna. Mot vinden ställer det tågen och seglen, mot vatt­net trä, mot klippan järn, koppar och bly, mot mörkret ljus och mot oändligheten kompassnålen. Vill man skapa sig en föreställning om de gi­gantiska proportioner, vilka återfinnas hos ett lin­jeskepp, behöver man blott skaffa sig tillträde till ett av de ofantliga skrov, vilka ligga i hamnarne i Brest eller Toulon. Våningarnes antal är sex. Denna kolossala bjälke, det är en rå. Denna träkolonn, som när den ligger på marken förlorar sig vid horisonten, det är masten; mätt från kölen och upp reser den sig senare 60 famnar i höjden, dess diameter är tre fot vid basen. Den engelska stor­masten reser sig 217 fot över vattenytan. Där våra fäder brukade kablar, använda vi järnkedjor. Ett skepp på hundra kanoner har kedjor, vilka äro fyra fot långa, tjugo fot i spänningsbredd och som<noinclude> <references/></noinclude> owuk8yi1q6cycf2y0dpc605d6dxe5cl 104 221765 651849 651441 2026-05-23T08:11:20Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 651849 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 171 —}}</noinclude>sträcka sig åtta fot i djupet. Och hur mycket virke går ej åt för att bygga ett skepp? Tre tusen standards. Det är en hel skog, som vilar på vattnet. Och dock gäller det här militära beräkningar för fyrtio år sedan. Ett vanligt segelfartyg. Ångan, som då befann sig i sin barndom, har sedan skapat nya under, när det gäller krigsfartygen. I närva­rande stund äro dessa till exempel av blandad typ, drivas av en segelmassa på tre tusen kvadratmeter och en ångpanna, vars styrka uppgår till 2,500 hästkrafter. Men bortsett från dessa moderna underverk var Christopher Columbus och Ruyters fartyg ett av mänsklighetens stora mirakel. Skeppet är out­tröttligt, magasinerar vinden och flyter bland de vågor, det utnyttjar och behärskar. Men den stunden kommer, då stormvinden kros­sar som ett rö den sextio fot långa rån, då vinden böjer som ett vassrör denna 400 fot höga mast, när detta ankare, som väger 10,000 kilo, flyter på vågkammarne som en metkrok i svalget på en jättestor gädda, där dessa jättelika kanoner utstöta jämmerrop, vilka orkanen för vidare ut i natten och<noinclude> <references/></noinclude> dk539dd062diogaiayci3oetm1jr3nm 104 221766 651850 651442 2026-05-23T08:13:04Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 651850 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 172 —}}</noinclude>tomheten, där hela denna ståtliga symbol för vår målet försvinner till ett ringa ting inför det, som är övermäktigare. Varje gång en överlägsen styrka utvecklar sig för att sluta som en omätlig svaghet, kommer detta människorna att tänka. Det är därför som de ny­fikna överflöda i hamnarne utan att de riktigt veta orsaken. Men de fängslas av dessa underbara ma­skiner, vilka tjäna kriget och sjöfarten. Varje dag alltså, både morgon och afton, voro kajerna och pirerna vid Toulons hamn fyllda av dagdrivare och lättingar, som man säger i Paris, vilka ej hade annat att göra än att betrakta Orion. Orion var ett fartyg. som sett sin krafts dagar. Under tidigare resor hade tjocka lager av snäckor samlats på dess skrov ända från kölen och uppåt, så att den förlorat hälften av sin snabbhet. Man hade därför lagt det i docka föregående år för att kunna skrapa det, för att sedan åter låta det löpa ut i vattnet. Men denna skrapning hade inverkat på skrovets förnaglingar; på höjden av Balearerna hade bordläggningen börjat ge vika, och som läckorna på den tiden ej kunde tätas med segel­duk, hade fartyget börjat taga in vatten. En<noinclude> <references/></noinclude> iintgzta1rhkkur4ay05q8pm0ud3pfz 104 221767 651851 651443 2026-05-23T08:14:33Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 651851 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 173 —}}</noinclude>Våldsam dagjämningsstorm hade förorsakat svåra ska­dor på babords sida och till följd av allt detta ha­de Orion måst återvända till Toulon. Fartyget låg förtöjt strax intill arsenalen. Det låg för full strid i beredskap under reparationen. Själva skrovet hade ej lidit svårare skador på styr­bords sida men en del av bordläggningen hade lossat här och där. Dessa läckor hade man utökat, för att lämna luften fritt tillträde. En dag, när mängden betraktade Orion, fick den närvara vid en upplevelse. Besättningen var upptagen av att rigga seglen. Mannen i skanskorgen höll just på med ett riska­belt arbete, när han förlorade balansen, mängden på kajen stötte ut ett skrik, och med huvudet före föll mannen över rån, med händerna utsträckta mot avgrunden, som gapade under. I fallet grep han efter tacklingen och lyckades slutligen hålla sig fast. Havet låg under honom på en svindlan­de höjd. Den starka stöten från hans fall hade satt tågen i rörelse och det var, som om han höll sig fast i en gunga. Han vajade fram och tillbaka i ändan av detta tåg som en sten i en slunga. Att skynda till hans hjälp det var det samma som<noinclude> <references/></noinclude> r6ic8g3p8mulcy7ytcf2r5ls0wnavdq 104 221768 651853 651444 2026-05-23T08:16:35Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 651853 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 174 —}}</noinclude>att utsätta sig för livsfara. Ingen av matroserna, ingen av fiskarne vågade denna risk. Men den stackars mannen började synbarligen att mattas. Man kunde ej se ångesten i hans ansikte, men man såg, att varje del av hans kropp visade den största utmattning. Hans armar sträcktes på ett fruktans­värt sätt. Varje ansträngning lian gjorde för att klättra uppåt satte tåget i ännu {{rättelse|sarkare|starkare}} rörelse. Han skrek ej för att ej förlora ytterligare av sin styrka. Man väntade blott på det ögonblick då han skulle släppa sitt grepp, och då och då vändes huvuden bort för att ej behöva åse slutakten. Det finnes ögonblick i livet, då en repstump, en träd­gren, är själva livet, och det är fruktansvärt att åse hur en levande varelse faller som en mogen frukt. Plötsligt såg man en man, som klättrade upp i tacklingen med en tigers smidighet. Denne man var klädd i rött och var alltså en straffånge. Han bar en grön mössa; han var alltså dömd för livs­tiden. När han nådde upp till rån, berövade ho­ nom ett vindkast mössan, och man såg ett alldeles vitt huvud. Det var alltså ej en ung man. Det förhöll sig också på det sättet, alt en straffånge, vilken för fängelsets räkning sysselsattes<noinclude> <references/></noinclude> dsm7tzu27f0r1qbkxt2wk5aj3rtr88k 104 221769 651854 651445 2026-05-23T08:18:02Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 651854 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 175 —}}</noinclude>ombord, omedelbart efter olyckan hade skyndat fram till en officer och, under det att alla stodo handfallna, begärt tillåtelse att få våga sitt liv. På ett jakande tecken från officeren hade han med ett Hammarslag brutit det manillarep, varmed han var fängslad och hade sedan störtat upp i tacklingen. Ingen lade vid detta tillfälle märke till den lätthet, varmed han frigjorde sig från repen, och det var först senare, man erinrade sig det. På ett ögonblick var han uppe i rån. Han stan­nade några sekunder och tycktes beräkna avstån­det. Dessa sekunder, under vilka matrosen vajade av och an för vinden i sin repstump, syntes åskådarne som sekler. Slutligen lyfte straffången ögo­nen mot höjden, tog ett steg framåt; massan an­dades lättare. Man såg honom löpa längs rån. När han nådde fram, knöt han fast det rep, han medfört, och klättrade nedför det. Det fanns ej någon, som vågade draga andan, spänningen var outhärdlig, och i stället för en man såg man två sväva i luften. Man skulle kunnat likna det vid en spindel, fångande en fluga. Men med den skillnaden att spindeln här ej medförde döden utan livet. Tio<noinclude> <references/></noinclude> kmgy6j1d51wp76vapx92x2p4r9yehyw 104 221770 651855 651446 2026-05-23T08:21:38Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 651855 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 176 —}}</noinclude>tusen par ögon åskådade dramat. Det hördes ej ett rop, ej ett ord, och allas ögon voro magnetiskt riktade på de två männen. Man vågade knappast draga andan liksom vore man rädd, att det minsta luftdrag skulle kastat ned de båda olyckliga. Emellertid hade fången lyckats nå ned till ma­trosen. Det var i sista stund. En minut till, och mannen, uttröttad och förtvivlad, skulle ha släppt taget och fallit. Nu fastgjorde honom fången noga vid det rep, varmed han sänkt sig ned, i det han höll sig fast med endast ena handen. Slutligen såg man honom klättra upp till rån, hala upp ma­trosen, stödja honom, för att han skulle kunna hämta krafter, gripa honom under armarna och bära honom över rån för att sedan lämna honom i kamratens händer. I detta ögonblick bröto hopens applåder lösa. Gamla förhärdade syndare fingo tårar i ögonen och kvinnorna föllo i varandras armar, överallt hörde man ropen: Benåda mannen! Denne hade under tiden skyndat sig att återvän­da till sitt arbete. För att komma fram så myc­ket fortare gled han nedför själva tacklingen och sprang längs de smalaste rårna. Allas ögon följde<noinclude> <references/></noinclude> lzc6w4eufgz4b1ihwx916fnf7qeujqz 104 221771 651856 651447 2026-05-23T08:24:17Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 651856 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 177 —}}</noinclude>honom. Stundom fruktade man, att han skulle va­ra alldeles utmattad, att han skulle få svindel, att han skulle tveka och falla, men plötsligt ljöd ett en­stämmigt skri: straffången hade störtat i havet. Det var ett farligt fall. Fregatten Algesiras låg förtöjd strax intill Orion och galärslaven hade fal­lit mellan de två fartygen. Man kunde befara, att han ej skulle komma upp på någondera sidan. Fy­ra män störtade sig omedelbart i en båt. Mäng­den drev på dem och alla fylldes än en gång av ängslan. Mannen hade ej synts till efter sitt fall. Han hade försvunnit spårlöst i havet, utan att det syntes en krusning, alldeles som om han fallit i en oljetunna. Man draggade och dök; allt var för­gäves. Man sökte ända till aftonen och lyckades ej ens finna kroppen. Följande dag fann man i en Toulontidning föl­jande rader: ”17 november 1823. I går föll en straffånge, sysselsatt med arbete ombord på Orion, efter att ha räddat en matros, i havet och drunknade. Man har ej lyckats återfinna hans kropp. Man antar, att han förts under pålverket vid arsenalsbryggan. Mannen bar nummer 9430 och hette Jean Valjean.” {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 2wpqfjk73nsmt3o15ln7woddp1pk6rs 651857 651856 2026-05-23T08:24:40Z Jonatanskogsfors 17420 651857 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 177 —}}</noinclude>honom. Stundom fruktade man, att han skulle va­ra alldeles utmattad, att han skulle få svindel, att han skulle tveka och falla, men plötsligt ljöd ett en­stämmigt skri: straffången hade störtat i havet. Det var ett farligt fall. Fregatten Algesiras låg förtöjd strax intill Orion och galärslaven hade fal­lit mellan de två fartygen. Man kunde befara, att han ej skulle komma upp på någondera sidan. Fy­ra män störtade sig omedelbart i en båt. Mäng­den drev på dem och alla fylldes än en gång av ängslan. Mannen hade ej synts till efter sitt fall. Han hade försvunnit spårlöst i havet, utan att det syntes en krusning, alldeles som om han fallit i en oljetunna. Man draggade och dök; allt var för­gäves. Man sökte ända till aftonen och lyckades ej ens finna kroppen. Följande dag fann man i en Toulontidning föl­jande rader: ”17 november 1823. I går föll en straffånge, sysselsatt med arbete ombord på Orion, efter att ha räddat en matros, i havet och drunknade. Man har ej lyckats återfinna hans kropp. Man antar, att han förts under pålverket vid arsenalsbryggan. Mannen bar nummer 9430 och hette Jean Valjean.”<noinclude> <references/></noinclude> 86ad4gehmwjo3ohgc29m3q4agerxd0r 104 221989 651772 651771 2026-05-22T13:54:20Z PWidergren 11678 651772 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />445</noinclude>prairie-land. Och det hemmet förtjenar ofta namnet, som hemmet bar i vår gamla nord, namnet af ''ett heligt'' ''rum''. Elden på den husliga härden brinner uti intet land klarare, eller vårdas af renare händer, än uti Förenta Staternas hem. Det är mig en glädje att kunna säga det med kännedom och öfvertygelse. Ej heller har jag i något land sett hemmet så allmänligen i sitt yttre vackert, och vårdadt såsom menniskans ögonsten. Ingenstädes heller synes mig menniskan ha bättre förstått att följa Skaparens vink deruti, att då han skapade Adam, satte han honom icke uti en stad, utan i en trädgård. Äfven den amerikanska staden synes illa till mods, då den börjar klunga sig i några tätt sammanbyggda hus; och man kunde säga att husen der liksom skynda sig att komma ifrån hvarandra, och fast de stå i rader bildande gator och torg, sätta de snart rum sig emellan, och omgifva sig med en grön plats med träd och blommor. Och ju större denna gröna, skuggrika, blomprydda plats är, desto gladare synes det amerikanska hemmet. Det ligger gerna ensamt för sig, men i talrikt sällskap, och unnar andra lika godt som sig. Ordning, comfort, prydlighet och en verklig lyx af träd och blommor, utmärker hemmet i den nya verlden. Och detta hem är ''barnets'', den nya menniskans första verld. Det är till hemmet, det är till hemmets hjerta och vårdarinnan af den heliga elden på dess härd, som jag ser för den nya menniskans framträda på den nya verldens skådeplats, för segerns vinnande uti striden emellan de två verldsmakterna. Att få många och goda stridsmän för den goda saken, det är frågan. Att<noinclude> <references/></noinclude> 365jlri7d159qo394qfr64n9mqhgekv 106 221990 651773 2026-05-22T16:41:20Z Johshh 17980 Skapade sidan med ''''Sigismund Schlomo Freud''' (1856–1939), østerriksk författare. {{Wikipedialänk}} ==Verk== *[[EN ILLUSION OCH DESS FRAMTID]] (1928) [https://runeberg.org/illufram runeberg.org] {{STANDARDSORTERING:Sigismund Schlomo, Freud}} [[Kategori:Författare]] [[Kategori:Sigismund Schlomo Freud| ]]' 651773 wikitext text/x-wiki '''Sigismund Schlomo Freud''' (1856–1939), østerriksk författare. {{Wikipedialänk}} ==Verk== *[[EN ILLUSION OCH DESS FRAMTID]] (1928) [https://runeberg.org/illufram runeberg.org] {{STANDARDSORTERING:Sigismund Schlomo, Freud}} [[Kategori:Författare]] [[Kategori:Sigismund Schlomo Freud| ]] f90icyh7wm6e27i7817hit2sdddefzq 651775 651773 2026-05-22T17:00:52Z Thuresson 20 Thuresson flyttade sidan [[Författare:Sigismund Schlomo Freud]] till [[Författare:Sigmund Freud]] utan att lämna en omdirigering: Felstavad titel 651773 wikitext text/x-wiki '''Sigismund Schlomo Freud''' (1856–1939), østerriksk författare. {{Wikipedialänk}} ==Verk== *[[EN ILLUSION OCH DESS FRAMTID]] (1928) [https://runeberg.org/illufram runeberg.org] {{STANDARDSORTERING:Sigismund Schlomo, Freud}} [[Kategori:Författare]] [[Kategori:Sigismund Schlomo Freud| ]] f90icyh7wm6e27i7817hit2sdddefzq 651776 651775 2026-05-22T17:01:57Z Thuresson 20 651776 wikitext text/x-wiki '''Sigmund Freud''' (1856–1939), österriksk författare. {{Wikipedialänk}} ==Verk== *[[EN ILLUSION OCH DESS FRAMTID]] (1928) [https://runeberg.org/illufram runeberg.org] {{STANDARDSORTERING:Freud, Sigmund}} [[Kategori:Författare]] [[Kategori:Sigmund Freud| ]] aibq8cmc4tpt5yf1bf7jo8qd9sos3vx 104 221991 651786 2026-05-22T19:39:06Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ 651786 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud||I Vpsala-Sticht.|53}}{{linje}}</noinclude>som fordomdags warit i Eneköping; Men om thet warit thet samma, som sedan lämnadt är åt {{ant|Franciscanerna,}} eller ett annat, är nu swårt, om icke omögeligit, at säga. Man skulle snart komma på then tanckan, at, sedan {{ant|Franciscani}} eller <b>Grå-munkarna</b>, som ägde synnerlig ynnest hos K. {{ant|Magnus}} Ladulås, fingo här på orten the mästa förmohner, {{ant|Bernhardin}} klostret blefwit förwandladt i ett <b>Hospital</b> eller <b>Helg-ands hus</b>, hwilket befinnes hafwa warit försedt med wakra ägor och tilreckeliga inkomster, som årligen blefwit förökte med gåfwor och {{ant|testamenten}}; Såsom then nyss nämnde Herr {{ant|Magnus}} Johansson gaf hit 6 mark {{ant|d. 1 Aug.}} 1293, och Hertigarna, som ock nyss omrördes, {{ant|testamenterade d. 20 Jan.}} 1318 hit 20 mark penningar. Om {{ant|Jure Patronatus}} eller {{ant|repræsentandi}} wid thetta <b>kloster</b> eller <b>Helg-ands hus</b> war en {{ant|disput}} emellan K. {{ant|Magnus}} Smek och Archebiskopen i Vpsala, hwarvti then sednare, efter the tiders belägehet, wann; therföre förordnade Archebiskopen {{ant|<i>Petrus</i> d. 15 Febr.}} år 1364 Herr {{ant|<i>Ragvaldum Petri</i>,}} Kyrkioherdan i Tillinge, til at wara {{ant|Provisor}} eller {{ant|Administrator}} (thet {{ant|<i>Dn. Joannes Gerechini</i>}} och efter honom {{ant|<i>Dn. Hinricus</i> Rector}} eller {{ant|Pastor}} i Thorstuna, förrvt warit hade) wid <b>Helg-ands huset</b> eller {{ant|Hospitale leprosorum}} i Eneköping, befallandes Archebiskopen strengeligen at alle berörde Hospitalets bönder, torpare och tienare skulle wid bands wite wara bemäldta Herr {{ant|Ragwald}} hörsame och lydige. {{Tomrad}}<noinclude> {{huvud||D 4|{{ant|Cap. VIII.}}}} <references/></noinclude> mzpda67txpw6gsqqi4biqt8t34lgx7p 104 221992 651852 2026-05-23T08:16:09Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 651852 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|44|<small>KARL HENRIK KARLSSON.</small>|}}</noinclude>enstaka <i>sta-</i>namn <i>Sandsta</i> och <i>Järnsta</i> i Grangärde socken, hvilka dock bära en misstänkt yngre prägel. Äfven i <b>Gestrikland</b> äro <i>sta-</i>namnen sparsamma. Man träffar dock några vid Östersjökusten i Hamrånge socken, på slätterna vid Dalelfven i Hedesunda och Fernebo socknar samt inuti landet kring Storsjön i Årsunda och Ofvansjö socknar, vid Ho-ån i Torsåkers och vid Bysjön i Ockelbo socken. I <b>Helsingland</b> finnas <i>sta-</i>namnen hufvudsakligen i kustsocknarna och gå i allmänhet ej synnerligen långt in i landet. Dock följa de Ljusnan ända opp till Ljusdals socken, med ej få dylika namn. Efter dess biflod Voxna-elfven finnes intet <i>sta-</i>namn, men däremot tvänne, <i>Hallsta</i> och <i>Wallsta,</i> i Delsbo socken i närheten af sjön Dellen. Också i <b>Medelpad</b> träffas en mängd <i>sta-</i>namn i kustsocknarna samt efter de stora elfvarna Njurunda och Indals. Utefter den förra gå de opp i Torp socken, där ej mindre än åtta <i>sta-</i>namn finnas, men efter den senare blott till Indals socken med fem dylika namn. Likaledes är förhållandet uti <b>Ångermanland.</b> Efter kusten i de vid densamma belägna socknarna anträffas en mängd <i>sta-</i>namn och endast efter floderna gå de något längre in i landet. De nordligaste namnen efter kusten äro <i>Godmersta</i> och <i>Könsta</i> i Grundsunda socken något norr om Husum-ån. Norr om dem träffas ej vidare ett enda <i>sta-</i>namn, och de äro således de yttersta utposterna för dessa namn i norr. — Utefter Ångermanelfven finnas en mängd dylika namn samt vid dess källflod Faxe-elfven ett <i>Holmsta</i> i Hellgum socken och vid den andra källfloden, Fjellsjöelfven ett par, <i>Rösta</i> och <i>Tängsta</i> i Resele socken. — Vid Gensjö-ån träffar man ett par i Anundsjö socken samt efter Gideån <i>Sunnersta</i> och <i>Getingsta</i> i Gideå socken jämte de något misstänkta <i>Angsta</i> och <i>Locksta</i> i Björna socken. I <b>Jämtland</b> finner man hufvudmassan af <i>sta-</i>namnen kring Storsjön och endast några få träffas på större afstånd därifrån, nämligen i närheten af Sundsjön i Sundsjö socken, vid Locknesjön i Lockne socken, vid sjön Nackten i Hackås socken, vid Dufedselfven i Undersåkers och Åre (<i>Hårbörsta</i>) socknar, vid och norr om sjön Alsen i Alsens socken, efter Indalselfven fem <i>sta-</i>namn i Lits socken och ett, <i>Kullsta,</i> i Ragunda socken samt vid dess biflod Hårkan tre dylika namn i Häggenäs socken. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> f6vlwlhtysj9r6kj0tn362vaoc97d7m 0 221993 651859 2026-05-23T08:29:18Z Jonatanskogsfors 17420 Skapade sidan med '<div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Samhällets_olycksbarn_-_Volym_4_(1927).pdf" from=13 to=18 kommentar={{nop}} header=1 /> <references/> </div>' 651859 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Samhällets_olycksbarn_-_Volym_4_(1927).pdf" from=13 to=18 kommentar={{nop}} header=1 /> <references/> </div> tlur4bwdh9bre8tnrkjyszzpubetbfm 0 221994 651860 2026-05-23T08:29:53Z Jonatanskogsfors 17420 Skapade sidan med '<div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Samhällets_olycksbarn_-_Volym_4_(1927).pdf" from=19 to=29 kommentar={{nop}} header=1 /> <references/> </div>' 651860 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Samhällets_olycksbarn_-_Volym_4_(1927).pdf" from=19 to=29 kommentar={{nop}} header=1 /> <references/> </div> jvf5xeicjtkzgb1dse8996z73li8t1l 0 221995 651861 2026-05-23T08:30:29Z Jonatanskogsfors 17420 Skapade sidan med '<div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Samhällets_olycksbarn_-_Volym_4_(1927).pdf" from=30 to=35 kommentar={{nop}} header=1 /> <references/> </div>' 651861 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Samhällets_olycksbarn_-_Volym_4_(1927).pdf" from=30 to=35 kommentar={{nop}} header=1 /> <references/> </div> q1dugnv1o383gan00a6pg8mezvwqgbm 0 221996 651862 2026-05-23T08:31:19Z Jonatanskogsfors 17420 Skapade sidan med '<div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Samhällets_olycksbarn_-_Volym_4_(1927).pdf" from=36 to=42 kommentar={{nop}} header=1 /> <references/> </div>' 651862 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Samhällets_olycksbarn_-_Volym_4_(1927).pdf" from=36 to=42 kommentar={{nop}} header=1 /> <references/> </div> frptb2kg42zv6aug50fc95yvig6vvf4 0 221997 651863 2026-05-23T08:32:14Z Jonatanskogsfors 17420 Skapade sidan med '<div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Samhällets_olycksbarn_-_Volym_4_(1927).pdf" from=43 to=52 kommentar={{nop}} header=1 /> <references/> </div>' 651863 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Samhällets_olycksbarn_-_Volym_4_(1927).pdf" from=43 to=52 kommentar={{nop}} header=1 /> <references/> </div> ppo903v02m43u8sfnq6l4ln8to13e64 0 221998 651864 2026-05-23T08:32:49Z Jonatanskogsfors 17420 Skapade sidan med '<div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Samhällets_olycksbarn_-_Volym_4_(1927).pdf" from=53 to=56 kommentar={{nop}} header=1 /> <references/> </div>' 651864 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Samhällets_olycksbarn_-_Volym_4_(1927).pdf" from=53 to=56 kommentar={{nop}} header=1 /> <references/> </div> o6v5l2nasj63badtldblmhi6zbsfuyx 0 221999 651865 2026-05-23T08:33:30Z Jonatanskogsfors 17420 Skapade sidan med '<div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Samhällets_olycksbarn_-_Volym_4_(1927).pdf" from=57 to=60 kommentar={{nop}} header=1 /> <references/> </div>' 651865 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Samhällets_olycksbarn_-_Volym_4_(1927).pdf" from=57 to=60 kommentar={{nop}} header=1 /> <references/> </div> 6vzh5280hjy06ou51vm1fwvvl11cqjv 0 222000 651866 2026-05-23T08:34:15Z Jonatanskogsfors 17420 Skapade sidan med '<div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Samhällets_olycksbarn_-_Volym_4_(1927).pdf" from=61 to=66 kommentar={{nop}} header=1 /> <references/> </div>' 651866 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Samhällets_olycksbarn_-_Volym_4_(1927).pdf" from=61 to=66 kommentar={{nop}} header=1 /> <references/> </div> b55knry9mm2tf8ayyzpj6tu5m9pq0i5 0 222001 651867 2026-05-23T08:36:14Z Jonatanskogsfors 17420 Skapade sidan med '<div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Samhällets_olycksbarn_-_Volym_4_(1927).pdf" from=67 to=69 kommentar={{nop}} header=1 /> <references/> </div>' 651867 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Samhällets_olycksbarn_-_Volym_4_(1927).pdf" from=67 to=69 kommentar={{nop}} header=1 /> <references/> </div> m746bf1rk16cicjwcfgrh42fzdl2p0i 0 222002 651868 2026-05-23T08:36:43Z Jonatanskogsfors 17420 Skapade sidan med '<div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Samhällets_olycksbarn_-_Volym_4_(1927).pdf" from=70 to=74 kommentar={{nop}} header=1 /> <references/> </div>' 651868 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Samhällets_olycksbarn_-_Volym_4_(1927).pdf" from=70 to=74 kommentar={{nop}} header=1 /> <references/> </div> 7lpqpvi5uov76eo982x1kc58k7ov954 0 222003 651869 2026-05-23T08:37:17Z Jonatanskogsfors 17420 Skapade sidan med '<div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Samhällets_olycksbarn_-_Volym_4_(1927).pdf" from=75 to=85 kommentar={{nop}} header=1 /> <references/> </div>' 651869 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Samhällets_olycksbarn_-_Volym_4_(1927).pdf" from=75 to=85 kommentar={{nop}} header=1 /> <references/> </div> 5u9zhqkxbvg33s25yyode4mefpqa7h8 0 222004 651870 2026-05-23T08:37:44Z Jonatanskogsfors 17420 Skapade sidan med '<div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Samhällets_olycksbarn_-_Volym_4_(1927).pdf" from=86 to=89 kommentar={{nop}} header=1 /> <references/> </div>' 651870 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Samhällets_olycksbarn_-_Volym_4_(1927).pdf" from=86 to=89 kommentar={{nop}} header=1 /> <references/> </div> fev2d0iuiv4hqajivlbsceeuhguxpqv 0 222005 651871 2026-05-23T08:38:11Z Jonatanskogsfors 17420 Skapade sidan med '<div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Samhällets_olycksbarn_-_Volym_4_(1927).pdf" from=90 to=95 kommentar={{nop}} header=1 /> <references/> </div>' 651871 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Samhällets_olycksbarn_-_Volym_4_(1927).pdf" from=90 to=95 kommentar={{nop}} header=1 /> <references/> </div> bdx7kbfho7kvl03ronrp2v2ydgvbxb9 0 222006 651872 2026-05-23T08:38:43Z Jonatanskogsfors 17420 Skapade sidan med '<div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Samhällets_olycksbarn_-_Volym_4_(1927).pdf" from=96 to=107 kommentar={{nop}} header=1 /> <references/> </div>' 651872 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Samhällets_olycksbarn_-_Volym_4_(1927).pdf" from=96 to=107 kommentar={{nop}} header=1 /> <references/> </div> lbc93wsm43hdvsimwlpeczkoabebnxy 104 222007 651873 2026-05-23T09:46:52Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 651873 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />446</noinclude>vinna hjertat och göra viljan god och stark, det är hufvudsaken. Jag har satt mitt hopp på de svaga, och på den, som i dem är mäktig. Det är mig visst att på dem beror det. Och om de svika, eller ej komma upp till sin kallelses storhet, så är allt förloradt. Ty aldrig var deras högsta inflytande så påkalladt, som här i de fria viljornas land. Se hvad Horrace Mann säger om alla drifters makt till obegränsad utveckling inom Förenta Staterna. Kan hemmet, kan den amerikanska modren nu gifva det lif, den kraft som fordras? Jag måste besvara frågan med ''nej, de kunna det ej'', i deras ''närvarande'' kulturgrad. Och ehvad pris man kan med rätta gifva åt många enskilta undantag, så är det dock visst, att hemmet i den nya, liksom i den gamla verlden, i allmänhet icke är vuxet sin uppgift, och att qvinnan ännu står, såsom förr, nästan isolerad inom hemmet och sällskapslifvet, icke hemma i det medborgerliga lifvet, utan högre medvetande om hemmets förhållande till detta, om moralens och religionens (eller den högre politikens) förhållande till samhällets frågor och politiska lif, utan medvetande om sin egen kallelse, sitt ansvar såsom ''kristlig'' ''medborgarinna''. Huru skulle hon då kunna dana ''medborgaren'', huru skulle hon i barnets hjerta kunna tända en helig eld för fosterlandets väl, huru lysa det att använda i sociala förhållanden, i politiska frågor samma samvetets renhet, samma heliga allvar, som inom hemmets verld? {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 78llls0fz8da84xmq6s96p7eakdes90 104 222008 651874 2026-05-23T09:49:38Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 651874 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|447}}</noinclude>Qväkare-samhällets qvinnor äro de enda, som mera allmänt ha vaknat till ett medborgerligt medvetande. Men de utgöra blott en liten hop. Huru den större mängden kunde stiga och derigenom upplyfta hela det kommande slägtet, huru hemmet kunde blifva samhällets största och bästa skola, — lifvets högskola, det har jag mina tankar om, men vill tala mera derom en annan gång. Det är mig en glädje att höra och se att en aning derom börjar göra sig väg i det allmänna omdömet i detta land, hos både männer och qvinnor; det är min förhoppning att denna högre utveckling skall försiggå på Amerikas jord. Och jag vill nu sluta detta ämne med de ord, som jag nyligen läst af en amerikansk skriftställare: »Mödrarnes mörker kastar sin skugga öfver deras barn; och moln och mörker skola hvila öfver deras efterkommande till dess dagen gryr ifrån höjden!» Och nu, låt mig tala litet om Amerikas folk. Den resande, som i Förenta Staterna funnit en stor enformighet och likadanhet hos folket der, har endast sett till det yttre. Der är verkligen en stor, en alltför stor enformighet i klädedrägt, talesätt, väsen (ty litet kostym, fint uttryckande individualiteten, hör till en fullt utpräglad karakter). Man får från ena ändan af Unionen till den andra, höra samma frågor om Jenny Lind, samma talesätt i begynnelsen af konversationen, samma »sista tanke af Weber», på pianot. Men efter detta märker en uppmärksam betraktare snart att karakteren och individualiteten tar ut sin fulla rätt, och jag har ingenstädes, så som här, känt afståndet emellan<noinclude> <references/></noinclude> 3zhe6lijowyv8kam5e9d49eyiwn0yr9 104 222009 651875 2026-05-23T09:52:59Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 651875 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />448</noinclude>menniska och menniska, och sett en så stor olikhet emellan man och man, utan allt åtgörande af konst, stånd, uniform, eller yttre omständigheter. Här är transcendentalisten, som trampar jorden, såsom vore han en Gud, kallar på menniskorna att blifva gudar, och genom skönheten af sitt väsen och sin natur kommer oss att tro högre om menniskonaturen, — och här ''jordätaren'', som lefver i skogen, utan skola och kyrka, stundom utan hus, och af en sjuklig passion drages att äta jord, tills han, dämoniskt dragen af dess tyngdkraft, finner i den sin graf; här är spiritualisten, som lefver af bröd, vatten och frukt, hvilka ljuset fostrat, för att hålla sig ren från besmittelse af allt groft, och som vill icke finna kristendomen ren nog för sin förtunnade moraliska ether; här den ädla socialisten, som lefver blott för att gifva, välgöra, välsigna, och der bredvid mammons-dyrkaren, som trampar allt under fötterna, och erkänner intet heligt, intet som han ej vill och söker offra åt sin afgud — sjelfvet. Alla kontraster af naturer, karaktärer, lynnen och sträfvanden, som kunna tänkas inom menniskonaturen, finnas här och skola här uttala sig med allt bestämdare, andligt lif. Emellertid är det omisskänneligt, att hvad som egendomligt karakteriserar Förenta Staternas folk och statslif är dessas medvetande om ett högre menskligt och medborgerligt lif, samt arbetet att uppnå det. Öfverallt, hvart jag kommit, har jag funnit den allmänna opinionen vaken härför, om än den delvis slumrade för tillämpningen i enskilta fall, eller institutioner. Och öfverallt fann jag att de personer, som inom samhället och sällskapslifvet utmärktes af benämningen: »''våra''<noinclude> <references/></noinclude> ogs3yx4s2lcy9jffwb0l7y197r3ximl 104 222010 651876 2026-05-23T09:57:05Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 651876 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|449}}</noinclude>''bästa män''», eller »''våra bästa fruntimmer''» voro utmärkta genom intelligens och verksam menniskokärlek. Det har frapperat mig huru man öfverallt inom samhällen vidt åtskiljda, var sig lik i omdöme och benämning af de individer, som i hvar krets så utmärkte sig. Nord-Amerika skall kanske ej uppvisa menniskogestalter så pittoreska genom karakter, omgifningar och omständigheter, som Europa. Men det skall troligen bli rikare på harmoniska gestalter, på dem som i en skön och mild mensklighet förena menniskan och medborgaren. Jag tror icke att i något land göres så mycket af enskilta personer för det allmänna som här, isynnerhet inom de slaffria staterna. Sinnet för det allmänna bästa, för folkets och landets förkofran, för mensklighetens upplyftande torde väl ingenstädes vara så lefvande och verksamt, som der. Förenta Staternas folk har ett varmt hjerta. Och hvad som ger detta folk dess eviga rätt till framgång, är dess Kristi efterföljelse. Jag säger ''Förenta Staternas folk'', och jag blir dervid. Tag slafveriet bort från dess södra stater (och bort kommer det en gång, ty redan undantränges det af kristendomen och af emigrationen från norr), och du skall finna samma hjerta, samma anda der. Nord-Amerikas folks rättighet att betraktas såsom ''ett folk'', och ett särskilt folk bland folken på jorden, ligger redan i karakteren af dess första emigrant-kolonier, de som äro de egentliga ''skaparne'' af den nya verldens samhälle, och som ingjöto deri sin anda. De voro dels troshjeltar, såsom puritanerna, hugenotterna och hernhutarne, dels varmhjertade själar, såsom Fox, Penn,<noinclude> <references/></noinclude> 5noemlf5hb0dreomoofds5nkyylgidc 104 222011 651877 2026-05-23T10:01:02Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 651877 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />450</noinclude>Ogelthorpe, som i den gamla verlden funno stugan för trång och öfvergingo till den nya, för att der grunda sina brödra-samhällen, och skapa en skönare mensklighet. Amerikas första folk utgick från Europas starkaste och bästa folk. Jag ville nu kunna berätta dig om de Amerikas bästa män och qvinnor, som jag lärt känna under min pilgrimsfärd i landet, om dessa män, så enkla, så milda, men i all deras anspråkslöshet ändå så starka, så manliga i sin verksamhet som medborgare, makar, fäder, vänner; om dessa qvinnor så goda, så moderliga, så milda i sätt, så fasta i grundsatser, hvilande i sanningen som blomman i solljuset, om hemmen, de lyckliga, de sköna, der jag varit en lycklig gäst under dagar, veckor, månader! Ty mitt lif i Amerika har varit, och är, en färd af förtroliga besök inom hemmen, som i alla Amerikas stater ha öppnat sig för mig och der jag lefvat, icke såsom en främling, utan såsom en syster med sina systrar och bröder, talande öppet med dem om alla ting, så som man kunde tala i himmelen. Hvad jag der funnit af sant kristligt lif, af sanningskärlek, godhet, värma och öppet sinne för det menskligt stora och goda, är mer än jag kan uttala. Och bekantskapen med några sköna, egendomliga karakterer kommer för alltid att rikta min själ. Ingenstädes heller har jag funiiit en rikare gästfrihet, en mera öfverflödande hjertlighet. Och skulle jag söka ett uttryck för att dermed beteckna den egendomliga karakteren af den nya verlderns menniska, så skulle jag ej finna ett sannare än: ''skön mensklighet''. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> ny691fqdaijamxtoqcs1u2mgfatak7t 104 222012 651878 2026-05-23T10:04:14Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 651878 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|451}}</noinclude>När jag tänker mig ett millenium i Missisippi-dalen, en hvilopunkt i jordens historia, der satan är bunden, och kärlek, skönhet och glädje, lifvets fullhet blifver allas del, då ser jag här män och qvinnor, sådana som mina vänner, hem sådana som deras hem, och från dem ocean-utsigter öfver blomhöljda Prairies, gyllne maisfält, mäktiga floder, bärande alla jordens skatter till alla menniskor, och deröfver de friskt milda vindarne, den klara solen — det är hesperidernas herrliga hem! Att Missisippi-dalen kommer genom de många olika folk, hvarmed den befolkas, olikheterna i dess natur och klimat, att framdeles förete ett folklif af alldeles ny art, med oändliga skiftningar af lif och lynne, en helt ny bild af menskliga samhället på jorden, är icke svårt att förutse. Men hur skall toppen se ut af den ofantliga pyramid, hvars basis nu lägges? …. Ett synes mig gifvet: Missisippi-dalens medborgare måste bli {{rättelse|verdsborgaren|verldsborgaren}}, den universala menniskan par excellence. Jag vill försöka teckna några drag af den gemensamma skådeplatsen för det stora, nya drama, som i Norra Amerika uppföres; — ett drama, som har årtusen till akter — samt af de dramatiska personer och grupper, som der uppträda. Ty de, som i Förenta Staternas lif ha sett blott enformighet eller oreda, de ha — ej sett derpå, eller ha sett derpå med slöa blickar. Ingenting frapperar mig så mycket i denna verlds- och statsbildning, som dess bredt dramatiska karakter. Se först dess theater! du ser tvenne ofantliga dalsträckor emellan tre stora bergskedjor, gående från<noinclude> <references/></noinclude> 7ef3y2hzvfpqq6pjpar8awm2sbg4zyy 104 222013 651879 2026-05-23T10:07:41Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 651879 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />452</noinclude>snökalla norden till glödande södern, Alleghany, Klippbergen och Sierra Nevada, eller Snöbergs-kedjan, — hvilka sednare fortsätta sig i Central-Amerika och i Syd-Amerikas Condillierer och Andes; — öster och vester om dessa sluttar landet mot tvenne verldshaf. Hvad som öfverallt utmärker jorden emellan bergskedjorne och vid hafven, är dess fruktbarhet, och dess genomskärning af segelbara floder och sjöar. Intet land är så väl vattnadt som Norra Amerika, och erbjuder så rika tillfällen för lifvets cirkulation. Och intet land erbjuder så tillträde till alla zoners skönheter, klimat och produkter. På denna stora skådeplats ser jag uppträda åtskilliga grupper af stater med olika lynnen och lefnadsvilkor, förenade genom sambanden af seder, språk och statsförfattning, jemte lifvets yttre och inre cirkulation. Först komma Ny-Englands stater med Puritanernas afkomlingar, lagstiftande, uppfostrande, rastlösa fridslifvets vikingar och hjeltar. Dessa staters natur-sceneri påminner om vår skandinaviska nord. Massachusetts har Sveriges romantiska sjöar och brutna landskap; NewHampshire Norriges fjelldalar och hvita berg. NewYork och Pennsylvanien, Kejsare-staten och qväkare-staten med mildare klimat, täfla med hvarandra i folkmängd, rikedom och natur-skönheter. Floder och dalar bli bredare. Handelslifvet växer som en jätte. Virginia och Carolinorna, samt Georgia och Florida i sydost, bilda en annan statsgrupp med kavalierernas söner, med plantager och slafvar, stater med ett<noinclude> <references/></noinclude> 6zs2r0jkekji6yzhrkrnn1pu3bnrke3 104 222014 651880 2026-05-23T11:05:35Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 651880 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|453}}</noinclude>starkt, konservativt lif och mycken pittoresk skönhet, men ännu utan högre sociala sträfvanden. Dessa norra och södra stater ligga emellan Alleghany-bergen (dem de äfven upptaga) och österhafvet. På andra sidan om bergen har du Missisippi-dalen och Missisippi-staterna, i norr de unga, fria, med fria institutioner och stigande befolkning af tyskar och skandinaver, stigande ljus- och frihets-lif; i söder om dessa, slaf-stater, med ett par stora städer och i dessa en prunkande civilisation, men i öfrigt mycken vildmark och mycken råhet ännu, hvilka all deras bomull och socker icke förmår öfverskyla. Vester om Missisippi fortgår skilnaden emellan norra och södra staterna. Odlingens arbete har här nyss begynt. Du finner Indianernas eldar och hyttor ännu kring Missisippis källor i norr; och längs med de röda floderna i Arkansas och Louisiana i söder, moraser och hedendom. Vester om dessa Missisippi-stater är Texas, med Rio Grande (eller Rio Bravo) till gräns i vester, och mexikanska viken i söder, ett ofantligt territorium, vid hvars bördiga flodstränder emigrationens flod nu begynner samla sig. Dess öfre del höjer sig småningom upp till bergbildning och förenar sig i nordvest med Förenta Staternas sednaste eröfring Nya Mexico, som liar sköna dalsluttningar i öster, men sträcker sig vesterut in i klippbergen och stelnar i deras armar. Emellan dessa stater och Missisippi-staterna, ligger de vilda Indianernas stora jagtmark, det mystiska Nebraska, till större delen, enligt hvad jag hört sägas, ett enformigt steppland. Det sträcker sig i norr ända mot<noinclude> <references/></noinclude> h9c8ziff677kwrnbwl7tfi2houc2e27 104 222015 651881 2026-05-23T11:17:01Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 651881 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />454</noinclude>Canada. Den vilda Missouri hvirflar derigenom i tusen vigglika bugter. Der äro stora prairier och stora floder också, bufflar och krigiska indianhorder. Blott en del af denna ofantliga öken, emellan Missouri och Texas, upptages af ett fredligt, uppblomstrande Indiansamhälle, som en gång torde inträda i den stora Unionen såsom sjelfständig kristlig Indian-stat. (Det blefve för Nord-Amerikas folk en skönare eröfring än den, som förvärfvade Nya Mexico och Texas!) Komma nu Klippbergen, en sträcka af oregelbundna, djerfva bergformationer, märkvärdiga mera genom sina fantastiska bildningar och massor, än genom höjd. Vester om dessa utsträcka sig de så kallade Pacific-staterna, Oregon (ännu blott ett ofantligt territorium) och Californien, i hvars öfre landamären eller ''Alta-California'', Mormon-staten Deseret (eller Utah) uppblomstrar på den stora saltsjöns bördiga stränder, kristlig i tro och bekännelse, hierarkisk i sin styrelse-form. Dessa stater, längs med kusten af Stilla hafvet, som genombrytas af den höga Sierra-Nevada-bergs-kedjan, äga alla klimat och alla produkter, som kunna framalstras emellan snö-regionen och tropiskt varma dalar. Oregon är rikt på lax och skogar; Californien, såsom verlden vet, på guld. Och nu äro vi vid Stilla hafvets kust och der få vi hvila — så länge. Och väl var det. Jag höll på att bli trött af den stora promenaden. Nord-amerikanarne skola ej hvila förrän de intagit i Unionen hela den sydliga delen af deras verldsdel. Redan äro de vid Panama med sina jernvägar, kanaler, handelsbodar, hem, kyrkor och skolor. Och de säga lugnt om landet emellan Panama och<noinclude> <references/></noinclude> smzbrg1unk01tgnmgv9w2j9eefs3ovn 104 222016 651882 2026-05-23T11:24:20Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 651882 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|455}}</noinclude>Rio grande (d. ä. hela Central-Mexico): »När detta blir vårt, så» etc. Jag skall ej berätta dig om dessa staters konstitution, deras institutioner och förhållande till en samfäldt styrelse. Du känner längesedan, bättre än jag kan beskrifva, denna märkvärdiga statsförfattning, som ger ett så gränslöst fält och så stark drifkraft åt fri täflan och utveckling, icke blott för individer, utan för samhällen och stater. Dess bildning synes mig mer än någon annan bevisa, att folkens öden äro utstakade af försynens hand, innan de sjelfva ingripa i dem. De måste utföra hans plan, och frågan för dem är blott att göra det väl, eller illa. Det är tydligt att stiftarne af den amerikanska republiken, Washington och hans män, icke hade någon filosofisk öfverblick af det verk, de dermed utförde, ingen aning om den framtid, som de lade grundvalen till. De följde nödvändighetens vink. De gjorde hvad de måste göra. Men de visste icke hvad de gjorde. Och länge växte staterna, såsom liljorna på marken i Guds solsken, utan att veta hvarföre och hvartill. Först sedan en tid börjar en del af dem vakna till medvetande om den stora mission, de äro kallade att utföra — menniskans sociala och politiska frigörelse. Den starka rörligheten och rotationen i det allmänna lifvet, den ständiga omsättningen af ämbetsmän i alla styrelsens departementer, dessas afsättlighet inom en liten tid af högst fyra år, har låtit hela Europa runka på hufvudet, och jag förmodar att Asien skulle, om det kunnat, höjt på sina axlar, på ett vis som skulle låtit den kinesiska muren ramla. Och det är<noinclude> <references/></noinclude> l6128u0j55qckheplqysy1mkj78c20p 104 222017 651883 2026-05-23T11:27:31Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 651883 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />456</noinclude>icke utan att många visa män, äfven här i landet, be- tänkligt skaka sina hufvuden åt en och annan ytterlig tillämpning af rotations-principen. Så t. ex. hörde jag i de unga Missisippi-staterna allvarligt klagas öfver den lätthet till rösträtt, som gifves emigranterna, om än de utgöras af Europas råaste befolkning. Efter ett års bosättning i staten, få de rätt att rösta vid valen till embetsmän, hvilka årligen väljas om. Deraf väldet af laga och lejda agitatorer, och deraf svårigheten för de bästa männen att komma till styrelsen, ty de bästa männen försmå de bemödanden, som de sämre icke försmå för att bli populära kandidater, eller för att bibehålla sig i den syssla, som de en gång fått. Det är mig dock svårt att betrakta detta annorlunda, än såsom en genomgångspunkt i den stora folkuppfostran, som här pågår. Och Wisconsin isynnerhet, synes ha omfattat med kraft rätta sättet att möta faran, nemligen att genom stora och goda uppfostringsanstalter för ynglingar och flickor, bereda staten en ljus framtid genom de bästas välde. Jag reste i de nordvestra Missisippi-staterna just under tiden, då de årliga valen till embetsmän pågingo. Dessa val-akter och de scener, som de föranleda, förefalla mig såsom en slags politiska spel, eller kapplöpningar; och andan, som drifver de spelande och fäktande på detta fält, är ofta föga bättre än den, som drifver spelet på de ordinarie spelhusen. De spelande och täflande partierna whigs och demokrater, sky stundom — mycket litet för att puffa sina kandidater, eller nedrifva det<noinclude> {{ph|motsatta|5}} <references/></noinclude> d7u9nmlw6akh74nd0hv0lsl6nuq16pc 104 222018 651884 2026-05-23T11:35:41Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 651884 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|457}}</noinclude>motsatta partiets. Man skrifver i tidningar, smädar och ljuger, ropar på förräderi och fäderneslandets fara, sätter upp flaggor och hänger stora skynken öfver gatorna med varnings- eller manings-ord: »Akta er för Whiggarne!» — »Demokraterna äro mordbrännare!» — »Rösta för Whiggarne, fäderneslandets sanna vänner!» — »Hösta för demokraterna, folkrättens försvarare!» och så vidare. Ju närmare valdagen kommer, dess starkare blir agitationen, dess häftigare ropen, de personliga smädelserna och hotelserna. Man skulle tro brandfacklan färdig att kastas in i hvar stad, Unionen på vippen att gå i stycken och alla medborgarena färdige att fara i lufven på hvarandra. Under allt detta måste jag dock tänka på de två män, som jag såg vid Hudsons strand värfva för hvar sin ångbåt och skälla ned den andras, och ge hvarandra vreda ord och hotande blickar, medan munnarna ofta tycktes draga sig till ett leende, då de hade sagt något rätt storartadt ovett. Jag minnes huru jag vid denna scen frågade M:r Downing; »hvad betyder detta?» Och huru han svarade leende: »det betyder alls ingenting. Här är opposition emellan två ångbåtslinier, och dessa karlar spela dessa roler hvar dag». Det är ej utan att mycket af den stora politiska agitationen vid valen har samma betydelse. Valdagen kommer. Valmännen och deras soldater ha bajonetter i sina blickar och ord. Valurnan ställes i ringen. Allt blir tyst. Sedlarna kastas dit i stilla ordning. Paus. Val-urnan tömmes; valsedlarne uppläsas och räknas; valen utropas; embetsmännen äro valda för ett år eller<noinclude> <references/> {{huvud|{{m|''Hemmen i nya Verlden. II.''}}||{{m|20}}}}</noinclude> i8wjnro5a1p52wnc1c0mji29pia9abg 104 222019 651885 2026-05-23T11:38:44Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 651885 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />458</noinclude>två (guvernör i några stater väljes för fyra år, liksom Förenta Staternas president; i andra blott för två, i andra åter blott för ett år), och allt är sagdt; ingen säger något deremot, utan hvar och en går hem till sig, beredd att hörsamma de nya myndigheterna, och tröstar sig som Jacob Ärlig med: »bättre lycka en annan gång!» Raketer uppstiga i den lugna aftonen de segrande kandidaterna till ära. Och hela staden går till sängs och djup sömn. Det förefaller mig som om denna val-agitation, i hvilken folket öfvar tanka, talförmåga, eller åtminstone förmåga att vigilera och hålla tal, är lik en säkerhets-ventil på ett ångfartyg, hvarigenom en del öfverflödig ånga slappes ut att fördunsta i luften. Det är emellertid ej fråga om att ej ångkraften kunde inom stats-maschinen, användas på bättre vis; och det är mig svårt att ej tro, det Förenta Staternas folk skall framdeles söka litet mera stadighet i sitt styrelse-sätt, genom att gifva styresmännen längre tid att sköta hvar sin syssla, ge mera rådrum åt den verkliga talangen och mindre fritt spelrum åt demagogien. Men äfven som det nu är, vill det synas att ingen större talang eller karakter löper fara i Förenta Staterna att blifva ur tillfälle att verka efter dess fulla kraft. Bästa beviset härpå äro väl de utmärkta statsmän, domare och prester, som år efter år fortfarit att pryda landets senat, dom- och lärostolar, och hvaraf folket pryder och prisar sig, som monarkiska riken af sina konungar och hjeltar. Det är förnämligast medelmåttorna eller de half-färdiga förmågorna, som indragas i den starka rotationen och gå upp och ned till dess<noinclude> <references/></noinclude> cfrh2eph8cuxu4jypcln3cv482ox2mc 104 222020 651886 2026-05-23T11:42:33Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 651886 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|459}}</noinclude>de vunnit styrka eller färdigliet att stå fast på någon punkt. Det är en annan rörelse-princip som i Förenta Staterna synes mig som en mera skapande eller åtminstone organiserande makt; det är associations-rörelsen. Associationen, grundad redan i staternas federala författning — en association af stater under en gemensam grundlag eller konstitution — fortlefver som ett grunddrag i folkets lif. Detta folk associerar sig så lätt som det andas. När helst något intresse, någon fråga dyker upp i samhället, påkallande allmänt deltagande, utropas genast ett möte, eller en »konvention» till betraktande deraf. Genast, från alla ändar af staden, eller af staten, eller från alla stater i Unionen flyga på ångans vingar alla, som känna intresse för frågan eller saken, till den bestämda mötesplatsen på den bestämda dagen och timman. Hastigt fyllas hoteller och boardingshus i staden. Man kommer tillsammans i den stora mötessalen, man skakar händer, man gör bekantskaper, man håller tal, man röstar, man fattar beslut …. Och straxt lägges under pressen tal och beslut. Och ut genom hela Unionen flyger på vingarne af tusende dagblad hvad mötet eller konventionen beslutat. Dessa beslut kunna i öfrigt stundom blott vara uttalanden af olika opinions-yttringar; — (t. ex. man håller »Indignation meetings» då man vill uttala starkt ogillande öfver publika männer eller handlingar) — alltid är det beundransvärdt med hvilken färdighet, hvilken »savoir faire» detta folk går tillväga i sin sjelfstyrelse och huru bestämdt och fort det går ifrån råd-<noinclude> <references/></noinclude> 9cvkevrwsticnv54gr98eabfqt2xyvt 104 222021 651887 2026-05-23T11:47:39Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 651887 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />460</noinclude>slåendet till »resolved»<ref>Ett lysande bevis på denna »Savoir faire» i sjelfstyrelse, ger i denna tid Californias stats-organisation. Under ett par år ha de vildaste äfventyrare från alla verldens folk och länder störtat dit i guldfeberns raseri. Men de bästa af folket slöto sig tillsammans, organiserade försvar, lagskipning och borgerlig ordning; och Californien, i hast uppväxt till en befolkning af 200,000 personer, står nu som en fullt ordnad stat i kretsen af Unionens fria Stater. Äfven Kinesare, som i tusental skyndat till Californien, under anglo-amerikanarens mäktiga hand.</ref>. I de folkrika fria staterna, höra möten af folk inom vissa yrken, samt landtbruksmöten till ordningen för dagen. Så hör man nu talas om »Industriella kongresser» i NewYork stat, der yrkesbröder inom vissa beslägtade yrken mötas hvar månad; och »Agriculteral fairs» hållas redan i de unga staterna Michigan och Illinois, der statens åkerbrukare uppvisa landets rika produkter. I Cincinnati, liksom i NewYork, och i de stora handelsstäderna dem emellan, Pittsburg, Harrisburg m. fl. ha Mecanic och Mercantil-associationerna sina möteshus, biblioteker, församlingrsum och gillen på stor fot. Associationerna stå på denna linea i förhållande till hvarandra. En arbetare t. ex., som saknar arbete i de östra städerna, förpassas genom associationen till dess medlemmar i de vestra, och genom dessa, om så fordras, längre ut i vester, der det är arbete fullt opp för alla arbetsamma händer. Lifvet i detta land behöfver ej stanna eller förruttna. Farorna ligga i en annan rigtning. Men den fria associationen är tydligen en ordnande och betryggande lifsprincip, kallad att ge lag och medelpunkt åt de kringsväfvande atomerna, åt de lössläppta elementerna. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 6xsz43q0vkq9eqw3z8o2luci34wza8h