Wikisource svwikisource https://sv.wikisource.org/wiki/Wikisource:Huvudsida MediaWiki 1.47.0-wmf.3 first-letter Media Special Diskussion Användare Användardiskussion Wikisource Wikisourcediskussion Fil Fildiskussion MediaWiki MediaWiki-diskussion Mall Malldiskussion Hjälp Hjälpdiskussion Kategori Kategoridiskussion Tråd Tråddiskussion Summering Summeringsdiskussion Sida Siddiskussion Författare Författardiskussion Index Indexdiskussion TimedText TimedText talk Modul Moduldiskussion Event Event talk Ämne 104 222026 652022 651902 2026-05-24T12:16:05Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 652022 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 181 —}}</noinclude>att Cosette var nyttig för Thénardiers på tvenne sätt: de fingo betalt av modern och hade barnet till tjänsteflicka. Det är också därför man förstår, varför Thénardiers behöllo barnet, även sedan mo­dern upphört att betala för det. De sluppo av­löna en främmande. I egenskap av tjänsteflicka måste hon hämta vatten, när så behövdes. Och hon var särskilt förskräckt för detta, när natten föll på, och i passade därför alltid noga på, att det fanns vatten i huset. Det kan ofta vara svårt för en vuxen människa att sätta sig in i eller erinra sig de känslor, vilka behärska ett barn. Tiden glider snabbt och minnena utplånas och det är ej säkert, att förståelsen håller jämna steg med det ökade antalet år. Men om man sett ett barn som denna Cosette, måste man obestridligen känna ett djupt medli­dande. Man kunde ej undgå att se den fasa, som avspeglades i hennes ansikte vid tanken på de natt­liga vandringarna till den i mörka skogen belägna källan. Det är inför sådana öden man kommer att tän­da på den store Barnavännens ord, att de små, att barnen tillhöra honom. Detta är ord, i vilka alla<noinclude> <references/></noinclude> cslld0qrc6kd5tvxkmkghdvvcfq341q 104 222027 652023 651903 2026-05-24T12:18:08Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 652023 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 182 —}}</noinclude>människor så lätt instämma, men hur många tänka på att tillämpa dem, när det verkligen gäller? Huru mänga omsätta dem i praktiken? Männi­skorna ha så lätt för att instämma och så svårt för att tillämpa; det är den gamla motsättningen mellan teori och praktik, som här visar sig star­kare än inom något annat område. Julen 1823 var ovanligt vacker i Montfermeil. Vintern hade börjat milt utan vare sig frost eller snö. Några taskspelare från Paris hade erhållit tillåtelse att resa upp sina tält vid den stora by­gatan, och ett sällskap gårdfarihandlare hade un­der samma beskydd slagit upp sina stånd vid kyrkplatsen och ända fram till Boulanger-gatan, där, som man kanske erinrar sig, Thénardiers värds­ hus var beläget. Tack vare detta voro både värds­hus och krogar fulla, och den lantliga orten visade ett livligt och rörligt utseende. Vi böra till och med, för att vara historien trogna, omtala, att bland de märkvärdigheter, som här utbjödos, fanns ett menageri, där man bland annat i en hemsk utstyr­sel kunde få se en av dessa sydamerikanska ga­mar, vilka vårt naturhistoriska museum ej förvär­vade förrän 1845, och som i stället för ögon ha en<noinclude> <references/></noinclude> ckw3nrtwdkkap8tgjuh2idbgks3ayra 104 222028 652024 651904 2026-05-24T12:20:29Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 652024 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 183 —}}</noinclude>trikolor. Naturforskarne kalla, tror jag, denna fågel Caracara Polyboros. Några av Napoleons veteraner betraktade med vördnad detta djur. Taskspelarna betraktade detta egendomliga öga som en direkt gåva från den gode Guden till menageriet. Själva julaftonen hade flera människor, formän och gårdfarihandlare, samlats kring de fyra eller fem ljusstakarne i Thenardiers värdshus. Salen, som de sutto i, liknade den, som finnes i varje värdhus; bord, tennstop, buteljer, drickande män, tobaksrök, halvdager och stoj och oväsen. Årtalet 1823 utmärktes dock genom tvenne föremål, som då kommo på modet bland borgarne, nämligen ett kaleidoskop och en vattrad lampa, gjord av bleck. Fru Thenardier övervakade supén, som stektes framför elden, under det att hennes make drack med gästerna och pratade politik. Men det var ej blott politik — den rörde i så fall kriget med Spanien och hertigen av Angoulême — man talade här. Det var även lokala ting. — Åt Nanterre och Suresnes-hållen har vinet utfallit bra. Man hade räknat på att få tio och<noinclude> <references/></noinclude> 1di0juya513p1se3n27z5nxk334mve7 104 222029 652025 651905 2026-05-24T12:25:33Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 652025 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 184 —}}</noinclude>har fått ända upp till tolv. Det kommer att bliva mycket arbete för vinpressarne. — Men druvorna äro väl inte mogna än? — I de trakterna skall de inte bli mogna. Om man skördar dem sä sent, blir vinet surt till påsken. — Då är det blott helt lätt vin, som man till­ verkar? — Javisst, mycket lättare än det, som vi skörda här. Och där är det. som jag sade, nödvändigt att taga druvorna, innan de mognat, annars blir vinet alldeles tjockt efter några månader, så att det knappast rinner ut genom sprundet. Eller också var det en mjölnare, som skrek: — Äro vi verkligen ansvariga för vad som fin­nes i våra säckar. Vi finna en massa agnar och annat skräp, som vi sannerligen ej kunna roa oss med att rensa bort och som vi måste låta gå igenom kvarnen. Det är allehanda ogräs, ja till och med småsten, och alltid händer det med vetet från {{rättelse|Bretage|Bretange}}. Tror någon, att det kan bli en prima vara av sådant. Inte är det vårt fel, att det finnes sand i mjölet. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> bfrv7v8airheqw6oxfnbb0e4hafibjd 104 222030 652026 651906 2026-05-24T12:27:41Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 652026 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 185 —}}</noinclude>Mellan ett par fönster satt en lantarbetare, som just höll på att göra upp med en gårdsägare om arbete: — Det är intet ont i att gräset är vått. Det skär bättre då. Det är bra med en smula dagg. Men felet är, att ert gräs är för spätt, det böjer sig för lien. — — — Cosette satt på sin vanliga plats tvärs över ett köksbord intill spisen. Hon var klädd i trasor, och de nakna benen slutade med ett par träskor. Hon stickade i det svaga ljuset på ett par strumpor, som voro avsedda för Thénardiers barn. En katt­unge lekte under stolarna. 1 rummet bredvid hör­de man späda barnröster prata; det var Eponine och Azelma. I ett hörn av spisen hängde en hammare på en krok. Då och då hörde man ett spätt barn skrikna; ljudet genomträngde bullret i krogsalen. Det var en liten pojke, Thénardiers fått en av de föregå­ende vintrarne — utan att förstå varför, kanske på grund av kylan, plägade fru Thenardier säga — och som nu var omkring tre år gammal.<noinclude> <references/></noinclude> e89mtrzm4mgrar9f03o57htp7y5tkm2 104 222031 652027 651907 2026-05-24T12:28:45Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 652027 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 186 —}}</noinclude>Modern hade ammat honom men älskade honom ej. När bytingens skrik blevo alltför högljudda, sade Thénardier: — Din son gnäller, gå då och i se efter hur det är fatt. — Han tråkar ut mig, svarade modern. Och den övergivne stackaren fortsatte att skri­ka i mörkret.<noinclude> <references/></noinclude> t49fvf7eah97l57m7pfx6vbt4f60aic 104 222032 652028 651908 2026-05-24T12:34:51Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 652028 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 188 —}}</noinclude>hennes röst, glasrutor, möbler och människor. Hennes stora ansikte, fullt av finnar och blemor, liknade en skumslev. Hennes skäggväxt var ut­vecklad. Hen liknade en av hallarnas atleter, klädd tid flicka. Hon svor som en hel karl och skröt med att kunna krossa en nöt med knytnäven. Om kon ej hade läst en massa romaner och un­derbart nog förmått att lära sig något av jättinnornas smeksamhet, så skulle man aldrig kommit på den tanken att kalla henne en kvinna. Denna fru Thénardier kunde kallas produkten av en spansk donna inympad på en fiskmånglerska. När man hörde henne tala, sade man: det är en gen­darm; när man såg henne dricka, sade man: det är en åkare; när man såg henne handskas med Cosette, sade man: det är en bödel. När hon sov, stack en av tänderna ut mellan läpparna. Man skulle kanske kunna tycka, att vi gått allt för långt i skildringen av denna kvinna! Att vi överdrivit hennes motbjudande egenskaper, sam­tidigt med att vi tidigare skildrat henne som en kvinna, vilken varit nog moderligt öm att narra även den intuitivt skarpsynta modern till Cosette! Men vi hoppas ha klarlagt denna ingalunda<noinclude> <references/></noinclude> hk6zi0gswskug596k20y81vg67p5cak 104 222033 652029 651909 2026-05-24T12:39:17Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 652029 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 189 —}}</noinclude>ovanliga typ för våra läsare. Det inträffar ej säl­lan, att den värsta megära kan vara den ömmaste moder, men tyvärr är detta icke alltid fallet! Och striden mellan kråkans och ugglans ungar finner sin motsvarighet bland de varelser, vilka stundom med orätt kalla sig människor. Det kan synas som hårda ord, men vi skjuta i detta fall helt och hållet skulden på det samhälle, vilket fostrat dessa människor eller bildat deras miljö, med eller utan straffåtgärder, vilka, om de ej tillämpats, dock funnits som ett stadigt hot och ett avskräckande exempel. Denna kvinna, fru Thénardier, var förkropps­ligandet av en brottslingstyp, vilken ägt nog slughet att undvika att komma i omedelbar konflikt med rättvisan, samtidigt som intet direkt hinder hade lagts på de brottsliga instinkterna. Thénardier var liten, mager, blek, knotig, klen, med sjukligt utseende men med en utmärkt hälsa; hans falskhet började redan vid denna detalj. Hans leende var försiktigt och han var hövlig mot prak­tiskt taget hela världen, till och med mot tiggarna, som han vägrade en femöring. Han såg ut som en mård i ögonen, men hans ansikte var en<noinclude> <references/></noinclude> dyp4tknidhzsw945gkorfijf99ijxu5 104 222034 652030 651910 2026-05-24T12:49:11Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 652030 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 190 —}}</noinclude>hedersmans. Han påminde mycket om porträtten av abbé Delille. Hans stolthet var att dricka med for­männen. Ingen hade någonsin sett honom beru­sad. Han rökade gärna ur en lång pipa. Han var klädd i en blus, och under den hade han en gammal svart kostym. Han gjorde anspråk på att vara materialist och att hysa litterära intres­sen. Det fanns namn, han ofta uttalade, för att stödja sina utsäger, Voltaire, Raynal, Parny och egendomligt nog, Augustinus. Han påstod sig äga ett system. Dessutom var han en skurk. En klok skurk. Ty denna avart finnes. Man kanske er­inrar sig, att han påstått sig ha tillhört arméen. Med en viss bredd berättade han, att under tiden han var sergeant vid sjette eller nionde ”lätta” ha­de han ensam mot en skvadron av Dödshusarerna med sin egen kropp mot granaterna skyddat en ”general, som var allvarligt sårad”. Därför hade han som skylt denna tavla, som förskaffat honom namnet ”sergeanten från Waterloo”. Han var libe­ral, klassiker och Bonapartist. Man sade i byn, att han hade studerat till präst. Vi tro, att han helt enkelt i Holland hade stu­derat för att bli värdshusvärd. Denne skurk<noinclude> <references/></noinclude> hg65agao3fxbh9cp3bdm5howdljtb1y 104 222035 652031 651911 2026-05-24T12:51:34Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 652031 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 191 —}}</noinclude>tillhörde antagligen flera raser; det fanns inslag från Lille i Flandern, franska från Paris, belgiska från Bryssel, och han trivdes lika bra på alla sidor gränserna. Vi ha redan sett vilken tapperhet, han utvecklade vid Waterloo. Vi behöva ej tvivla på, att hans egna berättelser överdrevo en smula. Han slets ständigt mellan olika tendenser och vi behö­va knappt tvivla på att han, under ovädret den 18 juni 1815, tillhörde dessa marodörer, vi förut talat om, säljande till en del, stjälande från en del, allt under det han förde fram sin familj, hustru och barn, i ett rullande hem i truppernas följe och all­tid med tanken att hålla sig till segraren. Sedan han gjort allt vad han kunde på detta fält, blev han krögare i Montfermeil. Det börjande adertonhundratalet var sannolikt den sista tidpunkt, under vilken man kunde iakt­taga dessa människors leverne. Deras existens vilade till största delen på tillvaron av legoarméerna, en institution, som den franska revolutionen av år 1789 avskaffade, genom att visa dess otill­räcklighet, genom att visa segerkraften och segerviljan hos de — låt vara relativt oövade trupper — som folkets djupa led kunde ställa upp. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> gynsnvxtdchqm2k83bvvajia2pk0rkw 104 222036 652032 651912 2026-05-24T12:54:58Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 652032 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 192 —}}</noinclude>Vi ha uppehållit oss vid den nuvarande {{rättelse|krögarren|krögaren}} Thénardier så länge, emedan han utgör en av typerna för den grupp, vilken är stadd i utdö­ende. Hans baksluga feghet, hans omätliga för­värvsbegär, hans oförmåga att anpassa detta efter de godkända, för ögonblicket gällande samhälleliga normerna, hans skrupelfrihet, allt detta kan man finna under andra och nyare former, typen lever dock kvar och vi ha ansett oss skyldiga vår berättarplikt att fasthålla den i historiens minne, utan att göra anspråk på att skildra alla utan blott en enstaka sida hos några av tidens marodörer. Hans besparingar utgjordes av börsar och kloc­kor, guldringar och silverkors, samlade på slag­fältet och skördade i de fåror, där soldaterna stu­pat; det sammanlagda värdet var ej så stort, att det kunde skaffa ett säkert underlag för en värds­husvärd. Thénardier hade något rätlinjigt över sig, detta något, som i samband med en svordom påminner om lusernen och i samband med kors­tecknet om prästseminariet. Han talade väl. Han ville gärna göra gällande, att han var studerad. Icke desto mindre förklarade skolläraren, att han ”smet”. Han ägde stor förmåga att sälta upp en<noinclude> <references/></noinclude> h45qb8ek2p2o3zrmfqc1768znhushca 104 222037 652033 651913 2026-05-24T12:57:13Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 652033 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 193 —}}</noinclude>räkning för kunderna, men tränade ögon funno ofta ortografiska fel. Thenardier var slug, finsmakare och en smidig drönare. Han föraktade ej sina tjänare, men hans hustru gjorde det i hans ställe. Ty denna jättinna var svartsjuk. Det föreföll hen­ne, som om all världen skulle avundas henne den­ne lille magre och bleksiktige man. Trots all sin sluga skurkaktighet var dock Thenardier en skälm med lugnt temperament. Detta slag är det värsta; där finnes även hyckleri. Man skall ej förstå detta så, att Thenardier ej var i stånd att bli ond lika väl som hustrun; men detta inträffade mera sällan och emedan han då ville träffa hela mänskligheten, ty han kände en vulkan av hat inom sig, emedan han tillhörde dessa män, som ständigt hämnas, som anklaga allt de se för allt, som händer dem, och som alltid äro be­redda att kasta sig över det, som kommer i deras väg, som ett rättmätigt byte, så hade han ständigt orsak att hata; han var förskräcklig. Ve den, som träffade honom under sådana utbrott. Till sina övriga förtjänster kunde Thenardier lägga den att vara uppmärksam och skarpsynt,<noinclude> <references/></noinclude> 6osppji60qz4k9zqy0hl08kmzyfk8na 104 222038 652034 651914 2026-05-24T12:59:17Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 652034 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 194 —}}</noinclude>tystlåten eller pratsam efter behov, och ständigt göra allt med klok beräkning. Thenardier var en statsman. Varje främling, som trädde in i värdshuset, sade vid fru Thenardiers åsyn: Det här är herrn i hu­set. Det var ett misstag. Hon var icke ens hus­frun. Thenardier räckte till för båda uppgifterna. Hon verkställde, han skapade. Han ledde allt på något slags magnetiskt sätt, osynligt men ständigt. Det räckte med ett ord, med ett tecken. Mastodonten löd. För fru Thenardier var mannen, utan att hon visste det klart, ett högre väsende. Hon hade sina goda egenskaper, men aldrig skulle det fallit henne in att !:ysa en åsikt, motsatt den The­nardier hade, eller att Kista med honom. Fastän deras enighet blott avsåg det onda, finnes det kan­ske något gott att utrinna ur betraktandet av hus­truns undergivenhet i detta tall. Detta berg av kött och ben rörde sig villigt vid en vink av den oansenlige makens finger. Det var ett uttryck för ma­teriens beundran för anden, ty vissa oskönheter ha sitt berättigande på grund av sin eviga skönhet. Det fanns något okänt, något outforskat hos Thenardier, och därpå vilade denne mans absoluta<noinclude> <references/></noinclude> ta1ju93pdoaglkgk0wtbeaov1lx8jvj 104 222039 652035 651915 2026-05-24T13:00:34Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 652035 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 195 —}}</noinclude>välde över denna kvinna. Stundom betraktade hon honom som ett tänt ljus, stundom som en rovfågelsklo. Denna kvinna var en fruktansvärd varelse, som ej älskade något annat än sina barn eller fruktade något annat än sin make. Hon var moder, emedan hon var ett däggdjur. Dessutom stannade hennes moderlighet vid döttrarna och sträckte sig, som vi sett, ej till gossarna. Ocli han, mannen, hade blott en tanke, att bli rik. Han lyckades ej. Det saknades en arena, värdig hans talanger. Thenardier i Montfermeil ruinerade sig, om man kan ruinera sig utan tillgångar. I Schweiz eller i Pyreneerna skulle denne fattiglapp blivit millionär. Men där ödet placerar krögaren, där sker klippningen. Jag behöver väl ej förutskicka, att ordet krögare här användes i inskränkt betydelse och ej omfat­tar en hel klass. Under detta år, 1823, hade Thenardier skuldsatt sig för 1,500 francs, och han började känna sig orolig. Huru ovänligt än ödet varit stämt mot honom,<noinclude> <references/></noinclude> i431yydfv7aetmlciq976mp1640nzsi 104 222040 652036 651916 2026-05-24T13:05:54Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 652036 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 196 —}}</noinclude>så förstod dock Thenardier bättre än de flesta och i ordets djupaste mening detta, som varit en dygd hos de barbariska folken och en marknadsvara hos de moderna, gästfriheten. Dessutom var han en utomordentlig tjuvskytt och känd för sin träffsä­kerhet. Han var särskilt farlig, när han visade sitt kalla och lugna leende. Hans teorier som värdshusvärd slungades stund­om ut som blixtar. Han hade en del professionella aforismer, som han präntade in i sin hustru. ”Värdshusvärdens plikt”, brukade han säga, ”det är att till den förstkommande sälja vila, ljus, vär­me, smutsiga lakan, loppor och småleenden; att hejda de förbigående, tömma deras plånböcker, att vördnadsfullt stå till tjänst för resande familjer, att plundra männen och plocka kvinnorna och nag­ga på barnens dunförråd. Att debitera för det öppna fönstret och för det stängda, för hörnet i spiselvrån och för fåtöljen, för stolen och för ta­buretten, för fjäderbolstern och för halmkärven. Att veta hur mycket spegeln nötes under begag­nandet, att låta den resande betala allt, ända till flugorna, som hans hund äter upp.”<noinclude> <references/></noinclude> qcwet6d5fsi20bnf3ycrs46j76bw6xu 652037 652036 2026-05-24T13:06:11Z Jonatanskogsfors 17420 652037 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 196 —}}</noinclude>så förstod dock Thenardier bättre än de flesta och i ordets djupaste mening detta, som varit en dygd hos de barbariska folken och en marknadsvara hos de moderna, gästfriheten. Dessutom var han en utomordentlig tjuvskytt och känd för sin träffsä­kerhet. Han var särskilt farlig, när han visade sitt kalla och lugna leende. Hans teorier som värdshusvärd slungades stund­om ut som blixtar. Han hade en del professionella aforismer, som han präntade in i sin hustru. ”Värdshusvärdens plikt”, brukade han säga, ”det är att till den förstkommande sälja vila, ljus, vär­me, smutsiga lakan, loppor och småleenden; att hejda de förbigående, tömma deras plånböcker, att vördnadsfullt stå till tjänst för resande familjer, att plundra männen och plocka kvinnorna och nag­ga på barnens dunförråd. Att debitera för det öppna fönstret och för det stängda, för hörnet i spiselvrån och för fåtöljen, för stolen och för ta­buretten, för fjäderbolstern och för halmkärven. Att veta hur mycket spegeln nötes under begag­nandet, att låta den resande betala allt, ända till flugorna, som hans hund äter upp.” {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 6nmu0o1hu82y3z350iz27abgfevp2bh 104 222041 652038 651917 2026-05-24T13:09:23Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 652038 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 197 —}}</noinclude>Hos denne man och denna kvinna fanns det list och raseri i förening, ett fruktansvärt och hemskt spann. Under det maken kläckte ut sina planer, tänkte fru Thenardier blott på de frånvarande kreditorerna och hade ej ro varken natt eller dag, levde blott för minuten. Sådana voro dessa två varelser. Cosette träng­des mellan dem, undergående ett dubbelt tryck lik­som en varelse, vilken males sönder av en kvarn och slites i bitar av en tång. Mannen och kvinnan hade var sin metod. Cosette randades av käpprapp, dä var det kvinnan. Gick hon barfota om vintern, då var det mannen. Cosette steg upp, steg ned, tvättade, borstade, sopade, sprang ärenden flämtande och rädd, slä­pade på tunga saker och helt liten och späd uträt­tade hon alla grova sysslor. Men ingen barmhärtighet. En vildsint härskarinna, en bakslug herre. Krogen Thenardier var som ett spindelnät, i vilket Cosette fångats. Förtryckets idé var realiserad i detta fall. Det var som flugan i tjänst hos spindeln.<noinclude> <references/></noinclude> 5a5surev7ogiiu129q9fuqkh7ng6lla 652039 652038 2026-05-24T13:09:37Z Jonatanskogsfors 17420 652039 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 197 —}}</noinclude>Hos denne man och denna kvinna fanns det list och raseri i förening, ett fruktansvärt och hemskt spann. Under det maken kläckte ut sina planer, tänkte fru Thenardier blott på de frånvarande kreditorerna och hade ej ro varken natt eller dag, levde blott för minuten. Sådana voro dessa två varelser. Cosette träng­des mellan dem, undergående ett dubbelt tryck lik­som en varelse, vilken males sönder av en kvarn och slites i bitar av en tång. Mannen och kvinnan hade var sin metod. Cosette randades av käpprapp, dä var det kvinnan. Gick hon barfota om vintern, då var det mannen. Cosette steg upp, steg ned, tvättade, borstade, sopade, sprang ärenden flämtande och rädd, slä­pade på tunga saker och helt liten och späd uträt­tade hon alla grova sysslor. Men ingen barmhärtighet. En vildsint härskarinna, en bakslug herre. Krogen Thenardier var som ett spindelnät, i vilket Cosette fångats. Förtryckets idé var realiserad i detta fall. Det var som flugan i tjänst hos spindeln. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> ofj6hpd8st20dsm6zgogwyhogid9bad 104 222044 652040 651921 2026-05-24T13:33:36Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 652040 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 201 —}}</noinclude>Thenardier lyfte på locket till en kastrull, som ko­kade över elden, och sedan tog ett glas och gick till källan. Hon vred på kranen; barnet följde det hela med lyft huvud. En smal stråle silade ned i glaset, som fylldes till hälften. — Jaså, vattnet är slut. Det blev ett ögonblicks tystnad. Barnet vågade knappast andas. — Nåja, sade fru Thénardier, det räcker. Cosette återtog sitt arbete, men under den när­maste kvarten kände hon sitt hjärta hoppa som en fjäder i bröstet. Hon räknade minuterna och längtade vansinnigt efter att det skulle bli morgon. Då och då tittade dryckesbröderna ut och sade: — Det är mörkt som i en säck. Eller också sade de: — Det skall vara en katt, som kan ta sig fram i detta beckmörker. Cosettes oro ökades. Plötsligt sade en av gårdfarihandlarne i ilsken ton: {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 64y5q8rlexrj5o4w44lal0ojrbchgth 104 222045 652041 651922 2026-05-24T13:36:53Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 652041 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 202 —}}</noinclude>— Min häst har inte fått något att dricka! — Verkligen, svarade Thenardier. — Han har inte fått något, svarade handlanden. Cosette hade krupit under bordet. — Jo, min herre, svarade Cosette, han har druc­kit en hel så, och jag har till och med själv givit honom vattnet och talat med honom. Det var icke sant. Cosette narrades. — Se där på en, som är stor som en knytnäve och narras som en hel karl, utropade handlanden. Jag säger dig, att han icke haft något att dricka, och jag vet det, ty då flämtar han. Cosette stod på sig och tillade med en röst, som var hes av ängslan: — Han har till och med druckit mycket. — Nog nu, fortsatte mannen. Ge min häst nå­got att dricka och sluta med pratet. Cosette kröp åter under bordet. — Det är verkligen rätt, sade fru Thenardier; om djuret ej har druckit, skall det ha vatten. Sedan såg hon sig om. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 3o5ouej6uqqh7bkd58xri98tlw3p0xg 104 222046 652042 651923 2026-05-24T13:43:53Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 652042 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 203 —}}</noinclude>— Vart tog jäntan vägen? Hon böjde sig ned och upptäckte Cosette, nedhukad vid andra sidan av bordet: — Skulle fröken ”Byracka-utan-namn” vilja ge Hästen vatten? — Men, min fru, det finns intet vatten. Fru Thenardier öppnade dörren: — Men gå då efter. Cosette sänkte huvudet, tog ett ämbar, som var så stort, att hon själv kunnat få rum däri, samt gick med dröjande steg mot dörren. Fru Thénardier rumsterade i sin spis och sma­kade med en slev på innehållet i kastrullen, i det hon mumlade: — Det finns ju en brunn. Men ungen är trilsk. Jag undrar, om jag icke skulle ha passerat löken. Sedan trevade hon i en låda och fick fram pep­par och några andra kryddor; bland dem ett par småslantar. — Se där, fröken ”Padda”, fortsatte hon, när du går hem kan du köpa ett stort bröd. Där har du sjuttiofem öre. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> aey7n0hfxfj722zjakvtwywe4eliry9 104 222047 652043 651924 2026-05-24T13:46:19Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 652043 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 204 —}}</noinclude>Cosette hade en liten ficka i sitt förkläde. Hon tog myntet utan att säga ett ord och stoppade ned det. Sedan blev hon stående orörlig med ämbaret i handen och porten öppen. Det såg ut, som om hon väntade, att någon skulle komma henne till hjälp. — Gå då någon gång, skrek fru Thénardier. Cosette gick, och porten stängdes. Det är omöjligt att skildra den ängslan, Cosette kände. Att hon måste framåt, att hon måste häm­ta vattnet, att hon måste passera den mörka sko­gen, detta var akt en självklar sak. I motsatt fall skulle hon ha utsatt sig för fru Thénardiers vrede, ocl idetta var en fruktansvärd sak, det visste hon också, genom en dyrköpt och smärtsam erfaren­het. Alen å andra sidan, att våga sig ut i dessa trak­ter, där skymningen vid varje steg hotade med mystiska faror! Att ej blott gå förbi husen med släckta lyktor, att passera byvägen och att sedan fördjupa sig i skogsstigen, var detta ej lika fasaväckande som fru Thénardier! Det var endast i sina ljusaste fantasier, som<noinclude> <references/></noinclude> d8y9bn6021rf7i67fyx6d4jztiifcuu 104 222048 652044 651925 2026-05-24T13:47:42Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 652044 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 205 —}}</noinclude>Cosette tvekade i detta val. Hon visste alltför väl, att den kroppsliga tortyren skulle bli den svåraste och att den andliga — låt vara att hon ej skulle kunnat själv uttrycka sig på detta sätt — var den, som man helst mottog. Hon var nämligen ännu nog ung att tänka på detta sätt, att undvika den avlägsna faran, även om denna var större, för den närmare, den fysiska för den psykiska, och detta trots att hon redan kände båda sväva över sina späda axlar. Cosette kände ej till dessa distinktioner, men hon gick; hon gick-, därför att hon annars skulle omedelbart träffats av fru Thénardiers straffande hand och denna för ögonblicket gällde mera än alla tänkta faror på den mörka vägen. Den, som lider mycket, lär sig att se framtiden i endast små etapper och inser sanningen i det språk, som säger: var dag har nog av sin egen plåga.<noinclude> <references/></noinclude> lqf1xetz78ewk05uhfxa702nfsoh93x 104 222049 652045 651926 2026-05-24T13:49:41Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 652045 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 207 —}}</noinclude>Bredvid trumpeterna såg man härliga trummor, vil­kas sidor strålade i rött och guld, och pojkarne slu­kade riktiga piskor, som voro mycket vackrare än de som forkarlarne brukade fast icke fullt så stora. Allra närmast kunderna hade handlan­den placerat, på några vita servietter, en ofant­lig docka, som var nära två fot hög och som var iförd en klänning av rosafärgad kräpp; hon bar ett gyllene hår och hade emaljögon. Hela dagen hade mängden gapat över detta underverk, eller åtminstone de av åskådarna, vilka voro un­der tio år, men det hade i hela Montfermeil ej fun­nits en moder nog rik att kunna slösa en sådan present på sitt barn. Eponine ocliAzelma hade stått framför dockan i timmar och till och med Cosette hade förstulet vågat titta åt det hållet. När nu Cosette gick ut med sitt ämbar i handen, så kunde hon ej, hur nedslagen och förtvivlad hon än var, underlåta att lyfta ögonen mot denna underbara docka, mot ”damen”, som hon kallade henne. Det stackars barnet stannade som för­ stenat. Hon hade ej förut sett dockan på så nära håll. Hela denna butik tycktes henne som ett pa­lats och dockan, det var ingen docka, det var en<noinclude> <references/></noinclude> ohfngqw3dx8t8k2rals5pzeowobku8t 104 222050 652046 651927 2026-05-24T14:02:32Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 652046 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 208 —}}</noinclude>uppenbarelse. Det var glädje, glans och makt och härlighet, vilket allt strålade detta stackars barn till mötes i hennes fattigdom och olycka. Cosette mätte med barndomens naiva vishet den avgrund, som skilde henne från denna docka. Hon sade sig, att man måste vara drottning eller åt­minstone prinsessa för att kunna äga något så­dant. Hon tittade på den rosafärgade klänningen, på det gyllene, lockiga håret, och tänkte: Vad hon bör vara lycklig, denna docka! Hennes ögon ville icke släppa denna underbara affär. Ju mera hon såg dit in, dess mer bländades hon. Hon trodde sig se paradiset. Bakom den stora dockan fanns det andra, vilka tycktes henne som féer och äng­lar. Och köpmannen själv, som gick fram och till­baka framför ståndet, syntes henne som Gud Fa­der själv. Det var som om himmelen öppnats för henne. Det finnes knappast några möjligheter att skildra de känslor, vilka bemäktigade sig henne. Man skulle då vara tvungen att använda det språk, som man finner i Apokalypsen eller de exstatiska skildringar, vilka man finner i Vêdas<noinclude> <references/></noinclude> dsff722or9d3n1bju8nadr9x4ftv2b0 104 222051 652047 651928 2026-05-24T14:03:52Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 652047 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 209 —}}</noinclude>heliga urkunder, när de förtälja om de största fakirernas bragder inom asketismens stora område. Det torde endast vara barnen och de dem när­stående naturfolken, vilka äro i stånd att uttrycka denna största grad av hänförelse! Det är icke utan skäl, som vår egen religionsstiftare sagt or­den: Utan att I varen såsom barn, kommen I aldrig att höra himmelriket till! Finnes det någon fader, vilken ej sett sina barns ögon stråla av överjordisk glädje vid vissa till­ fällen, någon moder, vilken ej sett livets högsta fulländning i sina barns ögon? Skulle det finnas någon sådan — vilket jag ej tror — så skulle det varit tillräckligt att peka på Cosette, för att visa, vad jag menar med de ord, jag ovan anfört. Man kunde knappast säga, att Cosette levde i denna världen, hennes ansikte var som upplyst av en inre strålglans — och kanske var det en sådan, trots den materiella orsaken. Under denna extas glömde hon allt, till och med det ärende, hon skulle uträtta. Men plötsligt åter­kallade Thénardierskans röst henne till verklig­heten: — Har du inte gått än, din rackarunge! Jag<noinclude> <references/></noinclude> 4c0s0ftz88knzpbt6y4uxb42i6j3ul6 104 222053 652048 651931 2026-05-24T14:10:34Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 652048 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 212 —}}</noinclude>Sedan kände hon igen Cosette. — Jaså, det är ”Lärkan”! Cosette gick alltså genom de slingrande gator­na; så länge hon hade husen eller åtminstone murarne på båda sidor om vägen, kände hon sig gan­ska djärv. Då och då såg hon en ljusstrimma sila fram bakom en fönsterlucka; det var ljuset, det var livet, där ranns det människor och det lugnade henne. Me snart började hon gä långsammare. När hon gått förbi det sista husets knut, stannade hon. Att gå förbi det sista ståndet hade varit svårt, att gå förbi de: sista huset, det var omöj­ligt. Hon ställde ned ämbaret, stack fingrarna i håret och började långsamt riva sig i huvudet, en gest, som är vanlig hos förskräckta eller tve­kande barn. Hon var ej längre i Montfermeil, hon var ute på fälten. Framför henne låg allt mörkt ocli övergivet. Förtvivlad betraktade hon detta mörker, där det ej fanns någon, där det fanns djur och kanske spöken. Hon sökte genom­ tränga mörkret och i hon hörde kreaturen ströva omkring i gräset och hon såg tydligt gengångarna,<noinclude> <references/></noinclude> qjxiufava5nhd4cp00z8df7zr2t0r2w 104 222054 652049 651932 2026-05-24T14:13:31Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 652049 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 213 —}}</noinclude>som rörde sig bland träden. Men så tog hon ämbaret, fruktan gjorde henne djärv, och sade: — Jag skall säga, att vattnet är slut. Och hon återvände beslutsamt till Montfermeil. Men hon hade knappast gått hundra steg, förr­än hon stannade och långsamt började riva sig i huvudet. Nu var det fru Thénardier som visade sig för henne. Den rysliga Thénardierskan med sin hyenamun och av raseri glödande ögon. Bar­net kastade en förskräckt blick framåt och en lik­nande bakåt. Vad skulle hon göra? Vart skulle hon gå? Framför sig hade hon Thénardierskans gestalt, bakom sig skogens alla spöken och fan­tomer. Men hon fruktade mest fru Thénardier. Hon slog in på vägen till källan och började sprin­ga . Hon sprang ut ur byn, sprang in i skogen och såg ej något, lyssnade cj efter något. Hon stan­nade ej, förrän hon höll på att tappa andan, men hon fortsatte gående. Alldeles förskräckt gick hon vidare. Hela tiden hon sprang, hade hon känt gråten i halsen. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 2m2aqzfynmdx3bgsn9pw902mnj8jeqc 104 222056 652050 651934 2026-05-24T14:15:17Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 652050 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 214 —}}</noinclude>Finnes det något för människan mera förskräc­kande än mörkret! Vilka minnen ligga väl till grund för denna vår rädsla för frånvaron av ljus? Jag bestrider, att ens den djärvaste man kan utsätta sig för fasorna hos detta mörker; han kan, för att visa sin tapperhet, sitt mod, trotsa farorna, vare sig inbillade eller verkliga, men jag tror ho­nom ej, om han säger, att han ej förnummit ett spår av rädsla inför en sådan situation. Det vilar ett mystiskt dunkel över denna människoandens fasa inför det, man ej klart kan skön­ja. Solen skingrar alla dimmor och det är säker­ligen ej av en slump, som så många naturfolk byggt sin gudakult på den uppgående solen. Allt det, som människan fruktar eller anar, allt det hon avskyr och vars åsyn hon vill undvika, det placerar hon i mörkret på ett undandolt ställe, på en plats, där det ej kan ses. Kan man då förvåna sig över att man fruktar detta mörker, som inrymmer ej blott verkliga utan även alla inbillade faror! Finnes det någon, som tror, att det är av en slump, som vi benämna kristendomens store fiende<noinclude> <references/></noinclude> hu4drp3mfra32muu51imbaxgylpjd5a 104 222057 652051 651935 2026-05-24T14:17:24Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 652051 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 215 —}}</noinclude>för ”Mörkrets furste”! Att varje naturfolk har sina nattsvarta, onda demoner? Detta kan ej vara en tillfälligheternas lek. Här liksom vid så många andra tillfällen finner man den verkliga sanningen hos de enfaldigaste. Cosette tillhörde dessa. Det skulle vara mera förvånansvärt, om hon ej gjort det. Vad hade hon lärt sig om den verkliga innebörden hos de mys­tiska ljud, hon hörde i skogen? Om de skuggor och dimmor, hon säg skymta framför sig? Alla de forntida anornas instinkter gjorde sig gällande vid detta tillfälle. Alla minnen från forna geologiska perioder, alla reminiscenser från tidigare utvecklingsstadier visade sig här i en utprägling, som skulle kunnat fägna Cuvier. Alla de nattliga ljuden i skogen liksom svepte in henne. Hon hade ej längre en tanke, hon såg intet. Hon stod inför det oändliga mörkret. Å ena sidan det stora dunklet, å den andra en enda atom. Det var blott sju eller åtta minuters väg från skogsbrynet till källan. Cosette kände väl vägen, så ofta hon gått den, fast om dagen. Egendomligt<noinclude> <references/></noinclude> 7fyznnaazq1o5gbjr6md421yybmv7ib 104 222058 652052 651936 2026-05-24T14:19:51Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 652052 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 216 —}}</noinclude>nog gick hon inte vilse nu. Hon leddes av en slags instinkt. Hon tittade varken åt höger eller vänster av rädsla för att få se något i snåren ocli småskogen. Så kom hon till källan. Den var en naturlig {{rättelse|fördjupnig|fördjupning}} i den feta ler­jorden, ungefär två fot djup; den omgavs av mos­sa och dessa stora, gauffrerade växter, som man då kallade Henrik IV:s kragar. Den var belagd med några flata stenar. En rännil sipprade fram, sakta porlande. Cosette tog sig icke tid att hämta andan. Det var alldeles svart, men hon var van vid källan. Med vänstra handen trevade hon efter en ung ek, som stod lutad över vattnet, och mot vilken hon vanligen brukade stödja sig; hon fann grenen, höll sig last och sänkte ned ämbaret i vattnet. Hon var i sådan spänning, att hennes krafter tredubbla­des. Under det hon höll på med detta, lade hon icke märke till att hon tappade, vad hon hade i sin förklädesficka. De sjuttiofem ören, hon fått med sig, föllo i vattnet. Cosette såg intet, hörde intet. Hon drog upp det nästan fulla ämbaret och satte ned det på marken. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> jcxd2kuqcjohsknm97r8vzjim13huek 104 222059 652053 651937 2026-05-24T14:21:50Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 652053 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 217 —}}</noinclude>— När detta var gjort, fann hon, att hon var all­deles uttröttad. Hon skulle gärna ha velat åter­vända med detsamma, men ansträngningen att fylla ämbaret gjorde det omöjligt att taga ett steg. Hon tvangs att sätta sig ned. Hon lät sig handlöst falla på gräset och låg sedan där hopkrupen. Hon slöt ögonen, öppnade dem åter, utan att veta varför, men hon kunde ej låta bli det. Bredvid henne bildade vattnet i ämbaret ringar, vilka liknade glänsande ormar. Över hennes huvud var himlen betäckt av stora, svarta moln, vilka liknade en mur av rök. Mörk­rets tragiska mask syntes sänka sig ned över detta barn. Jupiter gick ned i det djupa mörkret. Barnet betraktade med ett förfärat öga den stora stjärna, som hon ej kände till och som in­jagade henne fasa. Planeten var verkligen just nu mycket nära horisonten och passerade genom en tät dimma, som lät dess ljus få en hemsk, rödaktig skiftning. Dimman, som dystert rödfärgades, kom stjärnan att se större ut. Man skulle kun­nat kalla den ett lysande sår. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> bfmn1emeiz62ldi9qd6hgzxgu5zu48t 104 222060 652054 651938 2026-05-24T14:25:55Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 652054 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 218 —}}</noinclude>Det blåste kallt från slätten. Skogen var mörk, icke ett blad rördes och man såg intet av somma­rens friska grönska och ljus. De stora grenarna visade förskräckande konturer. De små, vanskapta buskarna gåvo ett vinande ljud från sig i gläntorna. Det höga gräset snodde sig som ålar i brisen. Hallonbuskarna sågo ut, som om de sträckte ut långa fångstarmar, sökande efter byte; några torra ljunggrenar, vilka fångats av vinden, flögo förbi och tycktes förskräckta fly för något, som förföljde dem. överalt bodde fasan. Mörkret var sådant, att det kunde framkalla svindel. Människan behöver ljus. Var och en, som träffar på dagens motsats, känner en viss beklämning. När ögat ej ser annat än mörker bedrövas vårt inre. Under en solförmörkelse, under natten, inför allt fullkomligt ogenomskinligt, kän­na vi ängslan, och detta gäller även den starkaste. Ingen går ensam genom skogen i mörkret utan att darra. Mörker och skog, det är tvenne ogenom­skinliga, fruktansvärda saker. I det otydliga dju­pet visar sig en fantastisk verklighet. Det ofatt­bara framträder några steg ifrån oss med en<noinclude> <references/></noinclude> lqsk8914hk8piixp3da0sbcte29g4i7 104 222061 652055 651939 2026-05-24T14:28:51Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 652055 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 219 —}}</noinclude>spöklik tydlighet. I rymden eller i sin egen hjärna fin­ner man något ofattbart och mystiskt fladdra, nå­got, som man skulle kunna tro vara blommornas drömmar. Mot horisonten avteckna sig rysliga silhuetter. Man inandas doften från det stora, tomma mörkret. Man är rädd för, men kan ej låta bli, att se sig om. Man befinner sig mitt i nattens ogripbara dunkel, allt får ett spöklikt utseende, de stumma profilerna upplösa sig, när man närmar sig dem, allt för tanken på graven, på en värld, som ej är vår egen, och man känner sig fullständigt värnlös. Det finnes intet mod så stort, att det ej vid sådana tillfällen känner sig komma närmare ångesten. Man förnimmer något hiskligt, något rysansvärt, liksom om vår själ för­enade sig med mörkret. Detta sammansmältan­de med mörkret var obeskrivligt hemskt för barnet. Skogarna äro dunkla som apokalypsen och en liten själs vingslag låter som en dödskamp under deras fantastiska valv. Ingen människa kan undandraga sig detta och även den modigaste, som kanske blott för att visa<noinclude> <references/></noinclude> 5pk732hk243c77ruqlk9qp0eygxz01n 104 222062 652056 651940 2026-05-24T14:31:29Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 652056 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 220 —}}</noinclude>sin duktighet utsätter sig därför, ryser dock trots sin tapperhet. Solen och livet höra samman som mörkret och döden och det ligger i människans na­tur att fly mörkret lika mycket som att fly döden. Det var därför som de gamle hyllade Prometeus som mänsklighetens störste välgörare, som den, vilken från gudarnes boning medfört den livgivan­de elden, vilken förjagar dunklet och rädslan och kölden. Utan att göra klart för sig vad hon kände, kän­de sig Cosette gripen av naturens ofantliga mör­ker. Det var ej endas: skräcken, som bemäktigade sig henne, det var något än värre. Hon skakade. Det finnes inga ord för att uttrycka det egendomliga med denna rysning, som isade henne in till hjärtat. I ögat avspeglades fasan, hon stir­rade vilt. Hon trodde sig känna, att intet skulle kunna hindra henne från att återvända dit nästa dag vid samma klockslag. Då insåg hon instinktivt, att för att komma från detta egendomliga tillstånd, som hon ej förstod men som förskräckte henne, måste hon företaga sig något, och hon började räkna med hög röst: {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 31jix7jhwjntvuqdk1sj26gf1yn4evv 652057 652056 2026-05-24T14:33:15Z Jonatanskogsfors 17420 652057 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 220 —}}</noinclude>sin duktighet utsätter sig därför, ryser dock trots sin tapperhet. Solen och livet höra samman som mörkret och döden och det ligger i människans na­tur att fly mörkret lika mycket som att fly döden. Det var därför som de gamle hyllade Prometeus som mänsklighetens störste välgörare, som den, vilken från gudarnes boning medfört den livgivan­de elden, vilken förjagar dunklet och rädslan och kölden. Utan att göra klart för sig vad hon kände, kän­de sig Cosette gripen av naturens ofantliga mör­ker. Det var ej endas: skräcken, som bemäktigade sig henne, det var något än värre. Hon skakade. Det finnes inga ord för att uttrycka det egendomliga med denna rysning, som isade henne in till hjärtat. I ögat avspeglades fasan, hon stir­rade vilt. Hon trodde sig känna, att intet skulle kunna hindra henne från att återvända dit nästa dag vid samma klockslag. Då insåg hon instinktivt, att för att komma från detta egendomliga tillstånd, som hon ej förstod men som förskräckte henne, måste hon företaga sig något, och hon började räkna med hög röst:<noinclude> <references/></noinclude> d5cj9s6zkldmqar132dfw6g3tnvgjxc 104 222063 652058 651941 2026-05-24T14:38:49Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 652058 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 221 —}}</noinclude>ett, två, tre, fyra, ända till tio, och när hon kom­mit dit, började hon på nytt. Detta återgav henne den riktiga uppfattningen av tingen, som omgåvo henne. Hon kände, att händerna, som blivit våta i källan, voro iskalla. Hon steg upp. Fruktan återvände, men en naturlig och oövervinnlig fruktan. Hon hade ej mera än en tanke: att fly, fly för brinnande livet, tvärs genom skogen, över fäl­ten ända fram till husen, till fönstren och de tända ljusen. Hennes ögon föllo pä det fyllda ämbaret. Så stor var hennes fruktan för Thenardiers, att hon ej vågade fly utan det. Hon grep ämbaret med båda händerna. Hon kunde knappast lyfta det. Hon gick ett tiotal steg, men ämbaret var fullt, det var tungt och hon var tvungen att sätta ned det. Hon andades ut ett ögonblick, fick fast i handtaget på nytt och började åter sin vandring, men nu långsammare. Snart måste hon vila igen. Men blott några sekunder. Hon gick framåtböjd, med sänkt huvud som en gumma. Ämbarets tyngd sträckte hennes späda, magra armar, järnhand­taget gjorde hennes våta händer ännu iskallare. Då och då måste hon göra ett uppehåll, och varje<noinclude> <references/></noinclude> 2npvmo38hls3g3ids3ioja67lzs96yi 104 222064 652059 651942 2026-05-24T14:41:17Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 652059 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 222 —}}</noinclude>gång spilldes det kalla vattnet ut över hennes bara fötter. Och detta skedde mitt inne i skogen, under natten, på vintern, fjärran från varje mänsk­ligt öga. Och det var ett barn på åtta år. Det var endast Gud, som åskådade detta dystra drama. Men också hennes moder, tyvärr. Ty det finnes ting, vilka kunna tvinga de döda i sina gravar att slå upp ögonen. Hon nästan rosslade, när hon gick; gråten satt i halsen, men hon vågade ej gråta, så rädd var hon för Thenardiers, även när hon var långt borta från dem. Det var hennes vana att alltid tro, att Thenardierskan såg henne. Men hon kom ej fort fram på detta sätt. Det hjälpte föga, att hon gjorde vilostunderna kortare och gick längre vägsträcka mellan varje rast. Hon räknade med ångest ut, att det skulle behövas en hel timma, innan hon hann tillbaka och att Thenardiers skulle slå henne. Denna ängslan blan­dade sig med hennes förskräckelse över att vara ensam i skogen mitt i natten. Hon var utom sig av trötthet och hade ännu ej kommit ut ur skogen. Hon kom fram till en gammal kastanj, som hon<noinclude> <references/></noinclude> c5ak6mou7uo5tunusr2wje2tlrrqiah 104 222066 652060 651945 2026-05-24T14:44:42Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 652060 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 225 —}}</noinclude>respekt, man känner för den, som är mycket fat­tig och mycket aktningsvärd. Han hade en myc­ket gammal, rund hatt, som var välborstad, en trådsliten bonjour av något gulaktigt tyg, en färg, som icke vid denna tid verkade bisarr, en stor väst med fickor i den stil, som var modern vid sekel­skiftet, svarta långbyxor, vilka blivit grå på knäna, svarta bomullsstrumpor och grova skor med kop­parspännen. Man skulle kunnat tro att det var en gammal Informator, som återvänt från landsflyk­ten. Hans kritvita hår, hans fårade panna, hans likbleka läppar, hans ansikte, där allt talade om trötthet vid livet, allt lät gissa på en ålder av sextio år. Hans fasta om än långsamma hållning och uppträdande, den styrka, som talade ur varje hans rörelse, gjorde honom dock ej till mer än femtio. Rynkorna i hans panna voro mycket framträdande och av den art, att man fick ett gynnsamt intryck av mannen. Hans läppar pressades samman på ett egendomligt sätt, som uttryckte både stränghet och ödmjukhet. 1 lians blick skymtade man något både dystert och blitt. I vänstra handen bar han ett litet i en näsduk inknutet paket, den högra<noinclude> <references/></noinclude> 2mjcw1x9fawqhj9ypcqsz4qf5mjw80m 104 222067 652061 651946 2026-05-24T14:47:13Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 652061 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 226 —}}</noinclude>stödde han på en käpp, han hämtat från en häck. Denna käpp var utarbetad med en viss omsorg och såg ej allt för hemsk ut. Kvistarnas ojämn­heter tjänade som prydnad och medels rött vax hade handtaget blivit imiterad korall; det var en påk, som såg ut som en spatserkäpp. Det fanns ej många på boulevarden, helst som det var vinter. Denne man tycktes också på ett diskret sätt söka undvika människorna. Vid denna tid for Ludvig XVIII nästan varje dag till Choisy-le-Roi. Det var hans favoritutflykt. Nästan regelbundet klockan två såg man den kungliga kareten och kavalkaden passera i fyr­språng längs Boulevard de l'Hopital. De fattiga i kvarteret funno här en utmärkt tid­ mätare och sade: — Klockan är två, ty nu vänder han tillbaka till Tuillerierna. Och en del sprungo dit, en del höllo sig undan, ty när en konung reser förbi, betyder det alltid nå­got. Dessutom gjorde Ludvig XVIII:s framträ­dande på Paris gator alltid en viss effekt. Han<noinclude> <references/></noinclude> s4jpqzg2pcprrgc33via1xes5fhyiw0 104 222068 652062 651947 2026-05-24T14:49:15Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 652062 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 227 —}}</noinclude>passerade snabbt men majestätiskt. Denne odug­lige konung älskade hastigheten, kunde aldrig gå och ville alltid galoppera. Denne krympling skulle helst ha velat dragas av åskviggar. Han färdades, fredlig och sträng, mellan dragna sablar. Hans tunga berlinare, helt förgylld, med stora liljor må­lade på sidorna, kom våldsamt dånande. Man hade knappast tid att kasta ett öga på den. Djupt nere i dess högra hörn såg man på vita sidenkud­dar ett stort, rött och lugnt ansikte, en klar panna, ett par stolta ögon, ett småleende, som liknade en lärds, två stora epåletter, som fladdrade frän en svart, borgerlig dräkt, det Gyllene skinnet, Saint-Louis-orden, Hederslegionens storkors, Heligeandsordens silverplakett, en stor mage och ett blått band. Det var kungen. När han ej var i Paris, höll han sin med vita plymer försedda hatt i jämn­höjd med de i engelska damasker höljda knäna; när han återvände till staden, satte han på sig hat­ten och hälsade sällan. Kallt betraktade han fol­ket, som återgäldade dessa blickar. När han för­ sta gängen visade sig i Saint-Marceau-kvarteret, inskränkte sig hans succes till dessa ord, som en förstadsbo sade till en granne: {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> gvrlxvge0wtljkveri17qj0ikorjx4f 104 222069 652063 651948 2026-05-24T14:51:48Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 652063 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 228 —}}</noinclude>— Det är den där fetknoppen, som är vår sty­relse. Denna kungens regelbundna passage var då den dagliga stora händelsen på Boulevard de l'Hopital. Flanören i den gula rocken hörde tydligen ej till kvarteret och troligen hörde han ej heller hemma i Paris, ty han var okunnig om detta förhållande. När därför klockan två den kungliga vagnen, om­given av en skvadron av det silvergalonerade gar­det visade sig vid gatans mynning, tycktes han överraskad och nästan förskräckt. Han var ensam på gatan och han skyndade sig bakom en fram­skjutande mur, något som likväl ej hindrade her­tigen av Havre att upptäcka honom. Denne var tjänstgörande gardeskapten denna dag och satt i vagnen mitt emot konungen. Han sade: — Se där en karl, som ser ganska misstänkt ut. De polismän, vilka beredde väg för kungen, lade likaledes märke till honom och en av dem fick or­der att följa efter. Men mannen dök ner i första­dens smågator, och då det började skymma, förlo­rade polismannen hans spår, något som<noinclude> <references/></noinclude> doc5lrnz2tr5j4wmnfuzfpfwlrnek6j 104 222139 652064 2026-05-24T16:31:46Z Johshh 17980 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'det andeliga ljus, hvilket, ehuru med olika sken, sprider sig öfver hela den civiliserade delen af vårt slägte. Uti dessa milda luftstreck, der hela menniskans omtanke icke måste upptagas af sträfvandet alt tvinga från en karg jord hvad som fordras till hennes altdagliga behof, utan der naturen sjelf, så att säga, drager försorg om hennes näring och inbjuder hennes själ till betraktelser, under det att en värmande sol upplifvar heunes inbillningskraft... 652064 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Johshh" /></noinclude>det andeliga ljus, hvilket, ehuru med olika sken, sprider sig öfver hela den civiliserade delen af vårt slägte. Uti dessa milda luftstreck, der hela menniskans omtanke icke måste upptagas af sträfvandet alt tvinga från en karg jord hvad som fordras till hennes altdagliga behof, utan der naturen sjelf, så att säga, drager försorg om hennes näring och inbjuder hennes själ till betraktelser, under det att en värmande sol upplifvar heunes inbillningskraft, der hafva uppträdt desse profeter, hvilka, i alla tider inför siun likar beropat helgden af sitt guddomliga uppdrag. Här var det Israeliternes lagstiftare frambragte sina taflor under âskorna på Sinai; här var det som den milda lära uppsprang, hvilken leder den christna verlden genom törnestigen här nere till evighetens ljusa honingar, och hvars höga moral, så öfverensstämmande med samvetets röst och själens bästa rörelser, bär en tydlig stämpel af sitt guddomliga ursprung; och här var det slutligen som engeln Gabriel nedsteg till Islams profet med Koran, hvilken förkunnar för menniskorna, att det icke finnes mer än en Gad, och att Mohammed är Hans sändebud. Det folkets ursprung hos hvilket den sistnämnde såg dagen, är, liksom de flestas, doldt uti tidernas nalt; likväl är man öfverens derom, att det är ett af de äldsta på vår jord, och att Araberne innehafva ännu i dag samma land, der man påstår att deras förfäder bosatte sig efter syndalloden. För vårt ämne kan det vara öfverflödigt, att följa deras osäkra stamträd ända upp till de vördnadsvärda patriar-<noinclude> <references/></noinclude> 0du3yfdwisohklbh749bx14dojq5up0 104 222140 652065 2026-05-24T21:16:51Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ 652065 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud||I Vpsala-Sticht.|55}}{{linje}}</noinclude>gar, som Öster bodde och theraf {{ant|Ester}} eller {{ant|Est-}} eller Östländare kallades, med sina röfware-skepp inföllo i Mälaren och, förvthan andra orter, thenna rika och wälbygda staden förstörde och ödelade. Hwarom Rim-Chrönikan {{ant|p. 32}} så säger om bemeldta Östlendingar: <poem><b>En time full them til luna, At the brende vp Siktuna, Och brende thet swå giörliga i rötter, At then staden får ther aldrig bötter.</b></poem> Förrvt woro ther bygde åtskilliga stora Kyrkior, med något kloster, hwilka sedan åter vprettades och til antalet föröktes, at ther woro kyrkior, nemligen Wårfru- eller {{ant|St. Mariæ, St.}} Peders, {{ant|St.}} Olufs, {{ant|St.}} Larses, {{ant|St.}} Nilses och {{ant|St.}} Jörans {{ant|Capell}}. Såsom klarligen skönjas kan af the än ther stående skröpeliga murar, som wäl in til wår tid hade större warit, om icke K. {{ant|Gustaf I.}} <b>Eriksson</b> låtit tädan til <b>Swarsiö</b>-slotts bygnad vtbryta och bortföra all tegel- och huggen sten. Hwarefter {{ant|Sigtuna}}-boer och theras grannar hade wäl förskingrat alla thessa murars qwarlefwor, om icke K. {{ant|Johan III}} hade genom bref til Kyrkioherdan i {{ant|Sigtuna,}} Herr {{ant|Olavum Olavi,}} år 1590 strengeligen förbudit all widare brytning och afförsel. Härigenom är skedt at, så monga lemningar än i dag äro qwar i {{ant|Sigtuna}} til ett skröpeligit {{ant|Spectakel,}} kunnandes ingen för<noinclude> {{huvud||D 5|wisst}} <references/></noinclude> i5h0oh2z40voi0eii5ay2h3ry212hzy 104 222141 652066 2026-05-25T08:00:18Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 652066 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<small>NÅGRA BIDRAG TILL SVERIGES UPPODLINGSHISTORIA.</small>|49}}</noinclude>åsigten att åtminstone därstädes bebyggandet af landet skett i större byalag, då däremot i mellersta Sverige enskilda gårdar ursprungligen varit det förherskande. — Så småningom torde dock <i>hem</i> i de yngre namnen, då det trängde opp i Östergötland och mellersta Sverige, äfven kommit att beteckna en enstaka gård, och därur torde utvecklats ordets nuvarande mer abstrakta betydelse, hvilken måste förefunnits redan lång tid, innan skriftspråket hos oss tog sin början. Då kunde det ej längre användas vid ortnamnsgifningen, ehuru det under senaste århundradet åter upptagits som namngifvande element, vanligen i namn på kyrkor och villor t.&nbsp;ex. <i>Fridhem</i> m.&nbsp;fl. I de äldre ortnamnen förekommer <i>-hem</i> numera ofta under formen <i>-um</i> t.&nbsp;ex. <i>Askjum, Helgum</i> och <i>Varnum</i> och kan därför lätt sammanblandas med dativ-ändelsen <i>-om,</i> hvilken stelnat i en del särskildt norrländska ortnamn. Där bestämningsordet slutat på vokal finnes numera {{rättelse|endat|endast}} <i>-m</i> qvar af det gamla hem, t.&nbsp;ex. <i>Sem, Slem, Mem.</i> Uti en del ortnamn i mellersta Sverige lefver vidare <i>-hem</i> qvar i nu nästan oigenkänliga former t.&nbsp;ex. <i>Hardemo, Marma, Vettmö, Ärja</i> och <i>Ärna,</i> i hvilka alla enligt urkunderna ett gammalt <i>-hem</i> ligger doldt. Det är därför af största vigt att i fråga om <i>hem-</i>namnen känna fornformerna. Hufvudmassan af de gamla <i>hem-</i>namnen träffas på Vestgötaslätterna och särskildt äro de talrika på den stora slätten mellan Lidan och Tidan, dit äfven arkeologerna förlägga det egentliga Sveriges äldsta bygd. Allt som allt finnas i <b>Vestergötland</b> omkring femtio gamla sockennamn och vid pass tretio bynamn, i hvilka ett gammalt <i>-hem</i> ingår. I det till Småland gränsande Mo härad saknas dock dessa namn helt och hållet, och i det vid Tivedens sluttning belägna Vadsbo härad finnes endast ett, <i>Sannum (Sandeem),</i> beläget vid sjön Viken. Likaledes påträffas inga <i>hem-</i>namn i de socknar, som gränsa till Vettern. Där invid finnes dock det gamla <i>Hjo,</i> måhända stambeslägtadt med <i>hem.</i> Uti <b>Dalsland</b> finnas endast några få gamla <i>hem-</i>namn spridda här och var i landskapet. I <b>Värmland</b> åter äro de något talrikare, men förekomma uteslutande i de härad, som gränsa till Venern, nämligen Visnum, Ölme, Väse och Grums härad, samt gå ej så långt in i landet som <i>sta-</i>namnen. {{Tomrad}}<noinclude> <references/> {{sidfot|||<small>4</small>}}</noinclude> h3wye5gg4bnqff882wnvtj0nyys60es 104 222142 652067 2026-05-25T09:59:39Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 652067 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />462</noinclude>dem undan med goda fasoner och penningar; man utfärdar förbud mot starka dryckers införande bland dem, och — gynnar missionsverket i dess arbete att gifva dem kristendom och civilisation. Detta uträttar likväl ej mycket. De röda männen, som anse sig för den stora andens mest lyckade skapelser, draga sig tillbaka i öknen och — dö. Blott en liten hop har öfvergått till de hvitas tro, seder och styrelsesätt. Större är kristendomens framgång hos neger-racen. Läran om Frälsaren kommer till neger-slafvarna såsom deras själars innersta behof och uppfyllelse. De predika sjelfva derom med den renaste fröjd. Deras varma känslolif får häraf sin skönaste förklaring. Dessa menniskors förmåga ''att bedja'' är något eget och ovanligt. Deras bön lågar under det den uppstiger mot himmelen. Den heta solens barn skola ännu genom sina böner lära oss bönens makt. Under striden, som i de fria staterna föres för slafveriets upphäfvande, ha slafvarnas vänner delat sig i tvenne läger. Det ena vill omedelbar emancipation och sedan allmän uppfostran. Den andra vill gradvis befrielse och de frias koloniserande på Afrikas kust. Staten Ohio har antagit denna sednare väg och nyligen gjort ett betydligt inköp af land på afrikanska kusten för att der kolonisera ett afrikanskt Ohio, af fria negrer. Det göres ej så litet i de fria staterna för negrernas undervisning och upplyftande. Jag kan dock ej öfvertyga mig om att Amerikanarne gå härvid tillväga på rätta viset. De söka påtrycka denna så olika menniskorace sina former och institutioner. När jag ser<noinclude> <references/></noinclude> 53y8g3q8w4unbt2fdksubr1r0smowuh 104 222143 652068 2026-05-25T10:02:25Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 652068 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|463}}</noinclude>de ystra negerbarnen i deras skolor, liksom de hvitas barn fästas vid pallen och pulpeten, synes det mig synd om dem. Jag är öfvertygad att dessa barn borde lära sina läxor på stående eller dansande fot under lekar och sånger, och att de borde öfva sin gudstjenst under säng och dans. Och jag svarar för att deras sång och dans skulle ha mera lif, skönhet och mening än shäker-samhällets. Men — hvem skall lära dem så? Blott en neger kan lära negrer, och blott en man af folket kan bli folkets befriare i högsta mening. Men detta fängna Israel väntar ännu pä sin Moses. Hvad som mycket försvårar detta folks frälsning, ur fångenskapen är dess brist på national-anda. Redan i Afrika söndradt i stammar, som sinsemellan bekriga och förslafva hvarandra, har det svårt att fatta vidsträcktare intressen, än familjens och det lokala samfundets. Jag har talat vid flera fria män af detta folk, i goda vilkor här, äfven med några unga mulatter, som studerat och tagit graden vid Oberlin-Institut i denna stat, och jag fann dem särdeles ljumma för deras fångna bröders intressen och isynnerhet för kolonisationen i Liberia. Fredrik Douglass, är ännu den ende starka kämpa-anden ibland dem för folkets sak. Men om något kan hos dem väcka en mer omfattande känsla för hela folket, så är det säkert det gemensamma slafveriet på Amerikas jord, och kanske mer än något annat, i denna stund billn, som tillåter i de fria staterna uppsnappandet af flyktade slafvar. Jag väcktes på denna tanke häromdagen, under besöket i en fri negerkyrka, der jag ej kunde klaga öfver bri-<noinclude> <references/></noinclude> 8qa6y7h8bciybq47x2fcxke5dov3jzs 104 222144 652069 2026-05-25T10:06:22Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 652069 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />464</noinclude>stande intresse hos neger-predikanten och församlingen för folkets sak. Jag hade på förmiddagen besökt en neger-baptist kyrka, tillhörande den episkopala bekännelsen. Der var litet folk och detta af neger-aristokratien i staden. Hållningen i gudstjensten var stilla och liksom litet förnäm — ledsam. Men sången var ren och vacker. Predikan om »kärleken utan skrymtan, huru svår att vinna, huru omöjlig utan Guds inverkan och meddelelse af hans kraft», var förträfflig. Predikanten var en ljus mulatt med den hvita racens drag och väsen, en man af mycket godt förstånd och umgängessätt, hvars bekantskap jag redan gjort i mitt Cincinnati-hem. På eftermiddagen gick jag i den afrikanska methodist-kyrkan i Cincinnati, belägen i qvareret Afrika. I denna trakt bor större delen af det fria, färgade folket i staden. Och qvarteret bär spår deraf. Gator och hus ha väl anglo-amerikansk regelbundenhet; men söndriga fönster, och trasor hängande fram ur dem, ett visst vårdslöst, skräpigt utseende af både hus och gator vittna om regementet af Afrikas barn. I afrikanska kyrkan fann jag afrikansk värma och afrikanskt lif. Kyrkan var öfverfull. Församlingen sjöng sina egna hymner. Sången uppsteg och rörde sig som en melodisk storm, och församlingens hufvuden, fötter, armbågar, allt rörde sig i takt dertill, under synbar förtjusning och fröjd i sången, som i och för sig var ypperlig af renhet och melodiskt lif. Hymner och psalmer, som Negrerne sjelfva dikta, ha en egen naiv karakter, barnslig, bildrik och liffull. Här ett prof derpå ur en af deras mycket sjungna kyrkosånger: {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> rotjq6vlebhd788miey2seq2yriyin5 104 222145 652070 2026-05-25T10:13:10Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 652070 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|465}}</noinclude>»Hvad är det för ett skepp, som här lägger till vid land? {{Dikt|{{em|2}}O glory, Hallelujah! Det gamla skeppet Zion, Hallelujah! Det gamla skeppet Zion, Hallelujah!}} Är dess mast stark och fast, är dess timmer allt godt? {{Dikt|{{em|2}}O glory, Hallelujah! Det är bygdt af Bibel-timmer, Hallelujah! (Uppr.)}} Hvad slags besättning har det väl ombord? {{Dikt|{{em|2}}O glory, Hallelujah! Trohjertade soldater, Hallelujah! (Uppr.)}} Hvad är för en kapten, som det hafver ombord? {{Dikt|{{em|2}}O glory, Hallelujah! Kung Jesus är kaptenen, Hallelujah! (Uppr.)}} Tror ni att det skall mäkta att föra oss i land? {{Dikt|{{em|2}}O glory, Hallelujah! Jag tror att det skall mäkta, Hallelujah! (Uppr.)}} Mång tusen har det fört och kan föra än till strand ? {{Dikt|O glory, Hallelujah!» o. s. v.}} Efter sångerna, som icke leddes af något orgelverk, men som uppstego som brinnande melodiska suckar ur församlingens bröst, framsteg i kathedern predikanten. Han var en mycket svart neger, ung ännu, med mycket tillbakalutande panna, och nedra delen af ansigtet temligen starkt framträdande, på det hela ett mindre godt utseende. Men han begynte tala; försam-<noinclude> <references/></noinclude> rmobfuxxsn6frnz5cu1cyf5i4e541sm 104 222146 652071 2026-05-25T10:16:27Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 652071 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />466</noinclude>lingen hängde vid hans läppar, och jag måste beundra hans flödande vältalighet. Han uppmanade församlingen att besinna dagens nöd för dess bröder, att bedja för de flyktande slafvarne, som nu i stora skaror måste lemna sina förvärfvade hem och söka skydd utomlands mot lagligt våld och laglig orättvisa; han uppmanade äfven till bön för det folk, som i sin blindhet kunde utfärda sådana lagar, och förtrycka de oskyldige. Denna uppmaning mottogs med starka jemmersuckar (groans) och klagande utrop. Derefter anmälte predikanten »syster Bryants död» och berättade hennes kristligt vackra ändalykt, samt tillämpade på henne uppenbarelsebokens ord om »de som komma utur stor bedröfvelse»<ref>Cap. 7, v. 9 o. f.</ref>. Meningen af lidandet på jorden, den herrliga gruppen af lidandets barn i deras förlossning och lofsång, på så egendomligt och stort sätt framställd på Skriftens blad, framhölls af neger-predikanten i fullt solljus, och så som jag ännu ej hört den framställas af den hvita racens prester. Derefter nästan förlorade han sig i böner för den sörjande enklingen och för barnen, och deras »små blomstrande själar». Kom så den egentliga predikan. Predikanten framställde till församlingen frågan: »Är Gud med oss? — Jag talar om vår nation mina bröder; jag afser vår nationalitet. Låt oss undersöka saken». Ganska sinnrikt uppdrog han nu en parallel emellan Israeliternas fångenskap i Egypten och Negrernas i Amerika, och de prof, genom hvilka försynen bevisade sin särskilta omsorg om det utkorade folket. Efter att ha framställt Israeliternas öden under Pharao och Mo-<noinclude> <references/></noinclude> ppey0qkp065o45upkamnef2krsbm9yn 104 222147 652072 2026-05-25T10:19:50Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 652072 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|467}}</noinclude>ses, öfvergick han till betraktandet af negerfolkets öden. »Hur skola vi veta om Gud är med oss? Låt oss betrakta det så:» Med djerfva drag framställdes taflan af ett förslafvadt folk, »som förtryckes på allt vis, men icke destomindre tillväxer och förkofrar sig, köper sig fritt ur slafveriet (rop af yes! yes! »Oh Glory!» i kyrkan) köper land; (rop af fröjd,) allt större och större land; (stigande rop,) bygger hus, stora hus, allt större och större hus, (jubelrop och stampningar,) bygger kyrkor (allt starkare rop) allt fler och större kyrkor! (allt starkare och starkare rop, rörelse, stampningar, handklappningar,) folket växande jemt i antal, förmåga, välstånd och förstånd, så att det rådande folket i landet börjar förskräckas och säga: »de bli för starka för oss. Låt oss skicka dera öfver till Liberia!» (stark jäsning och rörelse). »Det vill då synas, mina bröder, att Gud är med oss. Låt oss ej försaka honom. Ty han vill föra oss ur fångenskapen och göra oss till ett stort folk!» Ytterlig förtjusning och fröjd med rop af: »Amen! Yes, Yes! O glory!» o. s. v. Hela församlingen var under flera minuter som en stormande sjö. Predikantens tal hade varit en brusande ström af naturlig vältalighet. Jag tviflar dock på att ''hans'' patriotism sträckte sig mycket bortom utgjutelsens stund och hans talare-stol. En ny Moses var han ej. Gamla Moses hade svårt för att tala, han. Han var en handlingens man. Denna predikan var emellertid den första af Negrer i hvilken jag hört ett bestämt medvetande om nationalitet göra sig väg. Billn emot flyktade slafvar må se sig om, hvad den skall föra till. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> dyjo7h5xoh60rd8bzeu4jnz846r97yr 104 222148 652073 2026-05-25T10:38:10Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 652073 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />468</noinclude>Med afseende på neger-predikantens sista utfall mot Liberia, är det att märka att negerfolket i Ohio är i allmänhet emot kolonisationen i Afrika; och se på de hvitas bemödande för denna med misstänksamma blickar. Olyckligtvis lärer klimatet i Liberia vara så osundt genom de ständiga regnen, att misstankarne kunna synas grundade. Detta är en verklig olycka för den der uppväxande kolonien, som eljest är gynnad genom den utomordentliga fruktsamheten af landet deromkring och dess rikedom af dyrbara tropiska växter. Liberia-kolonien tillväxer emellertid, ehuru ej fort, i folkmängd och handel, styres af sjelfvalda styresmän, har kyrkor, skolhus, statshus, tryckpressar, varu-magasiner och bodar. Den har två begynnande städer. Comodore Perry i sin redogörelse öfver tillståndet i den amerikansk-afrikanska kolonien, beskrifver settlementet vid Monrovia såsom synnerligen hoppgifvande för handelsrörelse, och det vid Gap Palmas för åkerbruket. Man omtalar i öfrigt negrerna i kolonien såsom begifna på små-handel (small trade), mera än på åkerbruk. Och detta synes vara Negrernas böjelse öfverallt, i alla kustkolonier. »Några af kolonisterna ha blifvit förmögna genom denna minuthandel, under det andra blott vinna ett anständigt underhåll«. »Men», tillägger Commodoren, »det är glädjande att se de comforts, som större delen af dessa menniskor ha omgifvit sig med; många af dem hafva beqvämligheter, som voro okända för de första settlers i Norra Amerika. Brist tyckes böra vara okänd bland dem. Om några lida, så måste det vara i följd af deras egen lättja». {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> ok5mcl5lym52ng34ymrpoxow5pl0x1m