Wikisource svwikisource https://sv.wikisource.org/wiki/Wikisource:Huvudsida MediaWiki 1.47.0-wmf.4 first-letter Media Special Diskussion Användare Användardiskussion Wikisource Wikisourcediskussion Fil Fildiskussion MediaWiki MediaWiki-diskussion Mall Malldiskussion Hjälp Hjälpdiskussion Kategori Kategoridiskussion Tråd Tråddiskussion Summering Summeringsdiskussion Sida Siddiskussion Författare Författardiskussion Index Indexdiskussion TimedText TimedText talk Modul Moduldiskussion Event Event talk Ämne 104 175304 652295 536968 2026-05-28T20:04:33Z Thuresson 20 /* Validerad */ 652295 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud|352|1811—1844.}}</noinclude>Till de opponerande konstnärerna hörde Johan Gustaf Sandberg (1782—1854) och Alexander Lauréus (1783—1823), hvilka, “oförtröttade i studier, allt mer fullkomnade sig.” Sandberg sökte gifva den svenska konsten en mera fosterländsk riktning och bidrog icke litet härtill genom sina frescomålningar i Gustavianska grafkoret i Uppsala domkyrka; han var äfven berömd porträttmålare, Lauréus utmärkte sig såsom genremålare, som med mycken förtjänst framställde italienska röfvarescener och osterior. Landskapsmålaren Carl Johan Fahlcrantz (1774—1861) var en af fosforisterna högt prisad konstnär, hvilken Hammarsköld förklarade “härlig och jämförlig med Ruysdael, men mera mild och manlig än denne, med djupare ton och allvarligare lugn i koloriten,” ett omdöme, som ingalunda underskrifvits af en senare kritik, hvilken funnit mycket att anmärka mot hans “komponerade” landskap. Carl Stefan Bennet (1800—1878) är såsom landskapsmålare känd genom flera utsikter från Italien, “Revy på Ladugårdsgärdet” och “Aftäckningen af Carl Johans ryttarestaty.” Såsom en af tidens förnämste miniatyrmålare kan Lorens Svensson Sparrgren (1763—1828) nämnas, liksom Johan Way (1792—1873), ritlärare vid Uppsala universitet, utmärkte sig såsom glasmålare, hvilken konst han åter införde i Sverige; om hans skicklighet häri vittna fönstermålningarna i Uppsala domkyrkas Gustavianska grafkor. Såsom djurmålare märkes Carl Fredrik Kiörboe (1800—1876), sedan 1840 bosatt i Paris. Bland porträttmålare intog Olof Johan Södermark (1790—1848), ursprungligen officer, en särdeles framstående plats, lika säker i teckning som lycklig i färg och med en ovanlig förmåga att icke allenast träffa den yttre likheten, utan äfven återgifva själslifvet hos dem, hvilkas bilder han målade. Maria Christina Röhl (1801—1875) var en af tidens flitigaste och mest anlitade konstnärinnor, som efterlämnat en stor mängd porträtt i svartkrita, pastell och blyerts. Af Sergels lärjungar åtnjöt Erik Gustaf Göthe (1779—1838) största ryktet. Sedan han fått ett resestipendium för att i Italien utbilda sig i sin konst, erhöll han därstädes undervisning af själfva Canova, om hvilken han dock i intet afseende påminner. I nästan alla hans verk råder tyngd och liflöshet, om också somliga partier kunna vara väl utförda. Hans förnämsta verk efter sin återkomst från Italien är hans bronsstaty af Carl XIII, aftäckt 1821. I Ryssland utförde han sedermera en kolossal sittande marmorstaty af Katarina II. Hans sista verk var ritningen till den nya tornspira af gjutjärn, som uppsattes på Riddarholmskyrkan, sedan den förra förstörts af vådeld. Johan Niklas Byström (1783—1848) var den af Sergels lärjungar, som visade den största begåfningen och dessutom var den af mästaren själf mest älskade lärjungen. Då Byströms första försök, “Bacchanten,” ankom från Rom, hade Sergel samlat konstens förnämsta idkare och vänner till en stor bankett, uppställt konstverket såsom bordsprydnad, med tårfyllda ögon föreslagit Byströms skål och därvid slutligen utropat: “Han har varit min elev, och han blir min mästare!” Häraf blef emellertid ingenting. “Själfva rikedomen af hans snille,” säger Beskow, “hans ovanliga lätthet att uppfatta föremålen, och behofvet af deras omväxling, i förening med den brist på uthållighet, som ofta tillhör det nordiska lynnet, hindrade honom därifrån.” Detta oaktadt utförde han flera lyckade arbeten, hvaribland “Den liggande bacchanten,” och då han vid ett besök<noinclude> <references/></noinclude> loa7f2pppxy1jpizo1670xpfr1a7jm4 104 175307 652296 536984 2026-05-28T20:07:51Z Thuresson 20 /* Validerad */ 652296 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||BENGT ERLAND FOGELBERG.|353}}</noinclude>i hemlandet 1816 gaf en staty af Mars Carl Johans drag, gjorde detta fina smicker, att ett stort antal af hans många marmorarbeten, såsom “Juno med Herkulesbarnet,” “Bacchus,” “Hero,” “Hymen och Kärleken,” “Segergudinnan” m. fl., inköptes af Carl Johan. Hans fina behandling af marmorn förskaffade honom anseende, och särskildt utmärkte han sig genom sina kvinno- och barnfigurer, hvaremot han mindre lyckades i det manligt kraftiga, upphöjda, storslagna. Till hans bästa verk räknas hans byst af Linné i Uppsala botaniska auditorium. Den höjd, till hvilken Byström icke lyckades komma, skulle uppnås af en annan svensk bildhuggare, som visserligen också kom i beröring med Sergel och erhöll hans råd och anvisningar, men likväl icke var hans lärjunge i egentlig mening. Denne konstnär, som för Sverige blef hvad Thorvaldsen var för Danmark, var Fogelberg. <span style="visibility:hidden">{{Ankare|353}}</span> {{Tomrad}} <span style="visibility:hidden">{{Ankare|i353}}</span> [[File:Bengt Erland Fogelberg (Dumrath 19 Årh Bd 1 S 353).jpg|333px|centrerad|Bengt Erland Fogelberg.]] {{c|BENGT ERLAND FOGELBERG.}} {{Tomrad}} Bengt Erland Fogelberg föddes i Göteborg 1786 och blef 1806 först lärgosse och sedan gesäll hos hofciselören professor Rung i Stockholm. De stora anlag han, under den tid han arbetade hos Rung, utvecklade för bildhuggerikonsten, gjorde, att han 1820 på förslag af Fria konsternas akademi erhöll ett resestipendium för att besöka Frankrike och Italien. Efter en längre tids sjukdom, som i Paris fjättrade honom vid sängen, ingick han vid trettiofyra års ålder både vid franska konstakademiens skola och på Bosios atelier, som vid denna tid var den mest besökta. Han arbetade med endast få timmars hvila och gjorde de snabbaste och vidsträcktaste framsteg, och redan efter några få månaders för-<noinclude> <references/> {{ph|23}}</noinclude> ivnf8ge9ad20kluw170t3qw2zpsmlaz 104 175308 652297 536973 2026-05-28T20:19:35Z Thuresson 20 /* Validerad */ 652297 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud|354|1811—1844.}}</noinclude>lopp betraktade Bosio honom såsom sin skickligaste lärjunge. Sina skolstudier afslutade han därpå med några månaders modellritning hos målaren Guérin. Om denna sin lärotid säger Fogelberg själf: “Odugligheten, okunnigheten och egenkärleken, förenade med det mest pestifierande smicker, ha gjort oss till manierade, okunniga och egenkära gossar om trettio år och därutöfver. Utrustade med dessa egenskaper vid en ålder, då ungdomen redan är förbi, lifligheten i aftagande, och stadde på en falsk väg, skämmas vi att inträda bland skolgossar, som vid fjorton eller femton år veta mera än vi vid trettiofyra. Äfven förbjuder reglementet det vid vissa läroanstalter. För att kunna arbeta på Institutet i Paris måste jag göra mig tio år yngre. — Att omskapa och bilda en trettio års syndare är väl sent. Man kan då endast utbilda och reglera det man redan vet.” Efter slutad lärotid i Paris begaf sig Fogelberg till Rom, som sedermera med få afbrott skulle bli hans hemvist. Äfven här började han sin verksamhet med att för tredje resan ikläda sig en lärjunges skepnad, dagligen besökande lärosalarne och användande kvällarne att rita hemma. Under denna tid utförde han sin “Merkurius” och sin “Amor i snäckan,” denna “tjusande bild, där kärleksguden, som nyss uppkrupit i snäckan och tittar fram om dess ena kant, för att hemligt sända pilen mot det redan utsedda föremålet,” om hvilken man sagt, “att det lyckats konstnären att antyda på en gång hvad som nyss händt, hvad som händer och hvad som i nästa ögonblick skall hända.” Hans “Paris” tillhör samma tid och väckte själfva Thorvaldsens förtjusning, och nu var Fogelbergs rykte som stor konstnär stadgadt. Han kallades också, den förste efter Sergel, till medlem af Franska Institutet. Hans rykte nådde snart fäderneslandet, och mera behöfdes icke för att åt honom förvärfva Carl Johans ynnest. För hans räkning utförde han också “Apollo” och “Venus,” och till dessa bilder slöt sig kort därefter “Amor, som undangömmer vapnen för Mars.” I dessa bilder hade Fogelberg på ett lysande sätt visat hvad han lärt af antiken, utan att han för den skull blifvit dess blinda efterbildare. Han fattade nu sitt beslut att söka i marmorn {{rättelse|åergifva|återgifva}} de gestalter ur den fornnordiska gudasagan, hvilkas skizzer vunnit sådant erkännande på Götiska förbundets utställning, och frukten af hans begrundande och arbete blef hans “Odin,” “Thor” och “Balder,” sådana dessa förefinnas i Nationalmuseum, skapelser, som i Rom väckte ett omätligt uppseende och föranledde den berömde improvisatorn Giustiniani att ägna mästaren sin hyllning i en sång, i hvilket det bland annat heter: <poem>“Italien slockna sett Canovas stjärna. Då stiger opp, vid polens himmel, klar, en yngre konstens dotter, Minnets tärna, med Nordens glömda gudar i förvar På fjällens topp en ny Perikles tager, i fridlyst hägn, de sköna konsters arf, och Ossians harpa klingar, Hellas’ lager i Skandien pryder Oscars tidehvarf.”</poem> Efter denna storartade seger tillföllo nya och svåra uppgifter Fogelberg, som i dem fick tillfälle att visa sin förmåga i olika riktningar. “Bildstoderna af Birger Jarl, Gustaf Adolf och Carl Johan karaktärisera,” säger Beskow, “icke blott trenne store män, utan trenne vidt skilda tidehvarf.” Särskildt räknades Birger Jarl såsom ett ypperligt konstalster, liksom hästen i Carl-Johans-monu-<noinclude> <references/></noinclude> oa768kbld7kabh64ml8kzwis7pmqwn6 104 175309 652298 536974 2026-05-28T20:23:24Z Thuresson 20 /* Validerad */ 652298 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||DRAMATISKA KONSTEN OCH OPERAN.|355}}</noinclude>mentet “i lif och rörelse” anses tillhöra det fullkomligaste, som af någon modern konstnär formats. Till de arbeten Fogelberg utförde på äldre dagar höra hans båda grupper af “Amor och Psyche.” “Den himlarena känsla och ljufhet,” säger Beskow, “som andas i dessa former, har väl af ingen bland de nyare blifvit öfverträffad, sällan upphunnen.” I trettiotre år fick Fogelberg vistas i Rom, och under hela denna tid besökte han sitt fädernesland endast två gånger, ena gången då han öfverlämnade sina bilder af förfädernas gudar, andra gången då hans hjältestoder invigdes och han för sin lifsgärning skördade all den yttre utmärkelse och belöning, som kan komma en konstnär till del. På återvägen till Rom hann han till Triest, där döden öfverraskade honom den 22 december 1854. I byggnadskonsten framstod under Carl XIV Johans tidehvarf ingen mera utmärkt ande, ehuru visserligen rätt många nya byggnader uppstodo och äfven en och annan enskild nybyggnad började uppföras i något prydligare skick, än förut varit fallet. De enda arkitekter, som här må nämnas, äro Fredrik Blom (1781—1853), professor i den högre byggnadskonsten vid Akademien för de fria konsterna, hvilken byggt den nu till försvinnande snart dömda hästgardeskasärnen vid Storgatan, kyrkan och kasärnerna på Skeppsholmen, gamla posthuset vid Nygatan samt framför allt Rosendals lustslott; samt Per Axel Nyström (1793—1868), hofarkitekt, stadsarkitekt i Stockholm och intendent, efter hvars ritningar Brunkebergs hotell, Adelsvärdska huset, numer ombyggdt, och Bazarbyggnaden på Norrbro, som snart skall rymma platsen för det nya riksdagshuset, uppfördes. Såsom kopparstickare må Christian Didrik Forsell (1777—1852) nämnas, och för sin tid framstående litografer voro Johan Elias Cardon (1802—1878), Carl Johan Billmark (1804—1870) och Johan Axel Salmson (1807—1876). Såsom medaljgravörer märkas Mauritz Frumerie (1775—1853) och Johan Salmson (1799—1859), en äldre broder till litografen. <span style="visibility:hidden">{{Ankare|355}}</span> För den dramatiska konsten och operan var århundradets första årtionde allt utom gynnsamt. Gustaf IV Adolf hade inga litterära eller konstnärliga intressen och hade icke regerat många år, innan han föll på den tanken att stänga operan och låta rifva operahuset såsom en försoningsgärd åt sin därstädes mördade faders maner. Denna sin föresats vidhöll konungen med stor envishet och tålde inga föreställningar mot densamma. På förslaget, att operahuset ju kunde upplåtas åt Vetenskapsakademien, som behöfde en lokal, uppgifves han sålunda med mycken vrede ha utbrustit: “För att ni sedan ska’ få spela opera igen, se’n jag är död! Men det skall ej bli af!” Lyckligtvis stannade det vid föresatsen, men mellan 1806 och 1809 hölls operahuset likväl stängdt, och, såsom vi sett, användes det under denna tid till sjukhus åt landtvärnet. Under tiden fick både den dramatiska och den lyriska scenen, så godt de kunde, samsas om den s. k. dramatiska teatern, hvilken fanns inrymd i De la Gardieska palatset, där numer Carl XII:s torg finnes. Några större operor kunde naturligtvis icke med framgång gifvas på denna teater; därtill var den nämligen alldeles för liten. Den blef sedermera 1825 lågornas rof. Den var emel-<noinclude> <references/></noinclude> kfnp2u18cakwdjqotv5qit9ecgwzzo6 104 220890 652294 650254 2026-05-28T19:49:56Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 652294 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{Marginalnot börjar}} {{c|Mars}}</noinclude>{{Inre marginalnot|8.}} <u>Thorsdag.</u> Snögloppade hela dagen. Sista gödseln ur gropen hemfördes, där är efter Trögbergs utsago hemförda 70. lass men ditkörda voro 91. — hvaraf Kugelberg som en Dyngtjuf stulit och låtit till sitt Torpställe Lerkrogen bortföra tre lass. {{Inre marginalnot|9.}} <u>Fredag.</u> alla slags ombytligt väder — en man som fordom rest på flere orter och nu genom hvad orsak vet jag eij, är uselt fattig — heter Essenberg, sålde till mig en gedda. Herr Rubenson var här eftermiddagen, han gaf mig en Medaille med vår konungs bröstbild som var ljuten vid Bergsund. Grönberg var efter bräder och läckter, till Lådor i Trädgården som kostade 8 RD 24 ß rgds. Hela dagen bara skrefs och pratades bort för mig. {{Inre marginalnot|10.}} <u>Lördag.</u> Vackert väder. Jag sände ett par blommor till min Brorson och sedan en billette som jag fick från Molin att nu låter våldsvärkaren Jouvin nedbryta och bortföra ladan vid Valla hvarpå jag måste skicka Grönberg till nämndemän att om måndag komma hit och lägga Sequester på husen där — som ännu finnas qvar. Grönberg var förut borta efter flera bräder än dem han i går hämtade. Eftermiddagen kom Carin Reenstjerna hit — sednare Capitaine von Moltzer och en Lieut: vid Kronobergs Regimente som Heter {{Samma som|på|Q=Q139969306|ord=Jacob Gustaf Ridderstedt}} och är Son till min Cousine Anna Maria Reenstjerna Jacobs dotter. Han var ganska vacker och artig samt mycket proper karl och blir om Han lefver i maji 37 år. Den smakade mitt Oxläggevin och spisade en liten aftonmåldtid — men med förvåning åhörde vi Carins 700^<u>de</u> frågor om Creti och Pleti i Småland — Det var det odrägeligaste sladder hvari hon aldeles liknande sin mor och millanåt ett gapskratt. En Kopparslagare som haft arbete med Bränneri kjärlen lät jag bedja komma hit upp för att få byta min lilla hvardags Caffepanna — Han var en ganska hygglig och städad karl, och bor uti Kothens hus vid Hornsgatan. {{Inre marginalnot|11.}} <u>Söndag.</u> Mycket härligt väder men halt väglag. Mamsell gick förmiddagen till staden — Capitaine Moltzer kom hit eftermiddagen, och vi voro nere att bese Bränneriet. Han åt här ett litet aftonmål. {{tomrad}}<noinclude> <references/> {{Marginalnot slutar}}</noinclude> 8u40vjwk8ln965hf3mq57buqkidc1je 104 222224 652293 2026-05-28T13:58:10Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 652293 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|318||}}</noinclude>{{indraget stycke|På nådigste befallning af Hans Maj:t Konung Carl XV förrättades uti Carolinska grafchoret i Riddarholmskyrkan, Onsdagen den 31 Augusti 1859, klockan 9 f. m., af undertecknade besigtning och undersökning af framlidne Hans Maj:t Konung Carl XII:s hufvudskada, hvarvid befanns som följer:|4}} <h3 align=center>Yttre besigtning af hufvudet.</h3> Hjessan omgifven af en vissnad lagerkrans. Bakre delen af hufvudet och trakten öfver öronen täckt af ett tunnt, ljusbrunt, hår och der gråsprängt hår, af 1 till 1{{division|1|2}} decimaltums längd. Den öfriga delen af hufvudsvålen kal. Ansigtet insjunket, särdeles under kindknotorna. Den nedre, broskiga delen af näsan till sidorna hopfallen och nedsjunken under ytan af näsbenet. Ögonlocksränderna något åtskiljda; mellan desamma synas trådar af linneskaf (charpie), sannolikt vid balsameringen inskjutet till förekommande af ögonlockens insjunkning, hvilket ock lyckats. Öfverläppen till följd af hoptorkning något upplyftad, hvarigenom de fyra skärtänderna (<i>dentes incisivi</i>) och en del af båda hörntänderna (<i>dentes canini</i>) äro synliga. Underläppen mera framstående, fullständigt täckande tänderna i underkäken. Huden öfver denna är på båda sidor något uppskjuten af den kring halsen lindade duken. Uti pannan märkes midten af densamma något intryckt på en trekantig yta, hvars bas motsvarar näsroten och större delen af bâda ögonbryns- bågarna; dess spets infaller ungefärligen vid början af hår- fästet i pannans midtlinea, — beroende denna intryckning på de nedanför närmare beskrifna fracturerna å hufvudskålen. — Betäckningarne öfver allt tilltorkade, pergamentlika. Hudfärgen öfver pannan och den kala hjessan ljust grågul; öfver ansigtet mörkare, smutsigt gråbrun, fläckig. I <i>högra</i> tinningtrakten, 1 decimaltum framom yttre örats öfre del, synes i betäckningarna en nära cirkelrund<noinclude> <references/></noinclude> qu2mliln3opgcavdqqwftm5yk0pjwfk 104 222225 652299 2026-05-29T04:13:25Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ 652299 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud||I Vpsala-Sticht.|59}}{{linje}}</noinclude>{{em}} {{ant|<i>Steno Laurentii</i>}} lefde här {{ant|Prior}} år 1491-1496. <br> {{em}} {{ant|<i>Nicolaus Olavi</i>}} lefde här {{ant|Prior}} år 1499-1509. <br> {{em}} {{ant|<i>Magnus</i>}} war {{ant|Prior}} år 1510 lefde år 1516 <br> {{em}} {{ant|<i>Martinus Skytte</i>}} tilförne nemnd, {{ant|Prior}} år 1520, Biskop i Åbo år 1528, död {{ant|d. 30. Decemb:}} år 1555.<ref>Se {{ant|Superint.}} Herr {{ant|Doct. Georg Wallins Sigtuna p. 322. seqq.}}</ref> Thetta kloster hölts wara af sådan helighet, at monge räknade thet sig til merkeligit Siäla-gagn, om the ther eller vti klosterkyrkion, som war Jungfru-{{ant|Mariæ}} kyrkia, kunde blifwa begrafne, eller niuta del af munkarnas goda gierningar, messor och förböner. Hwarföre monge förnäme och rike män och qwinnor, serdeles af then gambla <b>Änglaslächten</b>, med stora föräringar til bröderskapet eller klostret, köpte sig slika inbillada förmohner. Hwilket til at bewisa; man några {{ant|exempel}} allenast wil anföra. Strax efter klostrets {{ant|fundation}} blef här hos Predikarebröderna i {{ant|St. Mariæ}} kyrkio begrafwen Riddaren Herr {{ant|<i>Anders</i>}} <b>til</b> {{ant|<i>Musammir</i>}}. Hwilket ej lärer skedt vthan dyr föräring, och siälagift. År 1277 gaf Herr <b>Biörn</b>, then andre Domprobst i Vpsala, til bröderna i {{ant|Sigtuna}} 10 mark penningar vti {{ant|testamente}}. År 1286 gaf {{ant|<i>Elisabeth Dn. Geronis</i> quondam filia,}} til {{ant|Sigtuna}}-kloster af Predikare-orden, ther hon wille begrafwen blifwa, ett anseenliget {{ant|testamente,}} hwilket <b>K.</b> {{ant|<i>Magnus</i>}} <b>Ladulås</b>, Archebiskop {{ant|<i>Magnus Boosson</i>,}} Biskop <b>Amund</b> i Strengnäs och Biskop {{ant|<i>Johan</i>}}-<noinclude> {{huvud|||{{ant|<i>nes</i>}}}} <references/></noinclude> qfqg8stnnzchbe5fsxhv9jot6db0nom 104 222226 652300 2026-05-29T07:25:50Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 652300 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|||319}}</noinclude>öppning, täckt med en rund plåsterlapp, — plåstret utbredt på afvigsidan af en bit svart sammet. Uti omgifningen af denna öppning är huden tunnare och af en mörkare färg. Hålets diameter knappt 0,5 decimaltum. Genom detsamma kan ett lillfinger fritt införas uti hjernskålshålan. <i>Venstra</i> tinningtrakten visar i betäckningarna en stor, något oval öppning, belägen i främre och nedre delen af tinninggropen (<i>fossa temporalis</i>), 0,25 decimaltum utanför ögonlockens yttre commissur. Den var täckt med en plåsterlapp af enahanda utseende och beskaffenhet som den ofvan omförmälda. Öppningens längre diameter, 1,7; dess mindre 1,3 decimaltum. Kanterna af mörk färg, hårda och invikna, hvarföre de också voro tjockare än omkring öppningen på högra sidan. Hålet under plåsterlappen tillstoppadt med en sammanviken, hoprullad, till en del med sönderfallna kryddor fylld linnelapp, hvilken till största delen låg inpressad uti hjernskålshålan. <h3 align=center>Inre besigtning af hufvudet.</h3> Sedan de hoptorkade betäckningarne omkring hålet i <i>högra</i> tinningtrakten blifvit lösdissekerade och tillbakavikna, syntes i hufvudskålen en öppning, hvars längsta sträckning gick snedt från yttre örats öfre gräns till ytterkanten af ögonhålan (<i>orbita</i>) och utgjorde 2,4 decimaltum. Öppningens största höjd (bredd), som infaller ungefär på midten, är 1,6 decimaltum. Dess öfre kant i tinninggropen kändes lössprängd, rörlig och något intryckt. Med det genom öppningen införda fingret kändes bakre delen af tinningbenet, ofvanom yttre hörselgången, sönderbruten (fracturerad); sträckande sig denna fractur öfver basen af tinningbenets pyramid (<i>pars petrosa</i>) nedåt och bakåt mot <i>fossa sigmoidea</i> öfver <i>sinus transversus,</i> så att hela detta parti kändes rörligt. Öppningens nedre kant är jemnhög med hjernskålens botten (<i>basis cranii</i>); dess kanter öfverallt ojemna.<noinclude> <references/></noinclude> hy4mijv7jnohxojrj62qk87y8bsp1od 104 222227 652301 2026-05-29T07:36:14Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 652301 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|320||}}</noinclude>De öppningens öfre och främre kant vidhängande, större bensplittrorna rörliga och riktade något inåt, hvaremot den bakre och nedre kanten, som går genom öfre delen af vårtutskottet (<i>pars mastoidea</i>) och basen af pyramiden, är starkt tryckt utåt. Brottet i benet är här snedt, så att hufvudskålens yttre lamell (<i>lamina externa</i>) är bruten utanför och längre bakåt än den inre (<i>lamina interna</i>), till följe hvaraf denna senare är mera framskjutande, och mellansubstansen (<i>diploë</i>) i större sträcka synbar. Skadan på denna, <i>{{sp|högra}},</i> sida af hufvudskålen intager sålunda hela den nedre och en stor del af den öfre hälften af tinninggropen (<i>fossa temporalis</i>), sträckande sig vidare framåt genom yttre kanten af ögongropsranden (<i>margo orbitalis</i>), der utskotten af så väl <i>os frontis</i> som <i>os zygomaticum</i> äro fracturerade, — och bakåt genom tinningbenets såväl pyramid som vårt-utskott. Efter det betäckningarna omkring hålet i <i>{{sp|venstra}}</i> tinningen blifvit öppnade och undanvikna, visar sig uti hufvudskålen en öppning, som baktill börjar 0,8 decimaltum ofvanom yttre hörselgången, derifrån sträcker sig med sin längsta riktning framåt, der den går i ett med ögongropen (<i>orbita</i>), hvars yttre benkant (<i>margo orbitalis</i>) helt och hållet saknas. Största höjden (bredden) af öppningen år 2,2 decimaltum, och fortsätter sig densamma nedåt genom taket i ögonhålan (<i>orbita</i>) och mellersta gropen af hjernskålens botten (<i>fossa media cerebri</i>), som är helt och hållet söndersprängd. Öfverkäkshålan (<i>sinus maxillaris</i>) är öppnad på sådant sätt, att bottnen i ögonhålan (<i>orbita</i>) blifvit söndersplittrad i flera mindre bitar. Från öppningens öfre och främre rand vid ögonbrynsbågen går en fractur genom pannbenet i riktningen mot stället för stora fontanellen; den yttre och öfre randen är upplyftad, hvaremot den inre och undre är insänkt. Från denna fracturs öfre gräns går en annan, bågsvängd, nedåt mot öfra ögonbrynsbågen på högra sidan, slutande i dennes fria rand vid <i>foramen supraorbitale.</i><noinclude> <references/></noinclude> h0anmm4kyod4fqqcmb2t0uofw5fro2v 652302 652301 2026-05-29T07:36:36Z Gottfried Multe 11434 652302 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|320||}}</noinclude>De öppningens öfre och främre kant vidhängande, större bensplittrorna rörliga och riktade något inåt, hvaremot den bakre och nedre kanten, som går genom öfre delen af vårt-utskottet (<i>pars mastoidea</i>) och basen af pyramiden, är starkt tryckt utåt. Brottet i benet är här snedt, så att hufvudskålens yttre lamell (<i>lamina externa</i>) är bruten utanför och längre bakåt än den inre (<i>lamina interna</i>), till följe hvaraf denna senare är mera framskjutande, och mellansubstansen (<i>diploë</i>) i större sträcka synbar. Skadan på denna, <i>{{sp|högra}},</i> sida af hufvudskålen intager sålunda hela den nedre och en stor del af den öfre hälften af tinninggropen (<i>fossa temporalis</i>), sträckande sig vidare framåt genom yttre kanten af ögongropsranden (<i>margo orbitalis</i>), der utskotten af så väl <i>os frontis</i> som <i>os zygomaticum</i> äro fracturerade, — och bakåt genom tinningbenets såväl pyramid som vårt-utskott. Efter det betäckningarna omkring hålet i <i>{{sp|venstra}}</i> tinningen blifvit öppnade och undanvikna, visar sig uti hufvudskålen en öppning, som baktill börjar 0,8 decimaltum ofvanom yttre hörselgången, derifrån sträcker sig med sin längsta riktning framåt, der den går i ett med ögongropen (<i>orbita</i>), hvars yttre benkant (<i>margo orbitalis</i>) helt och hållet saknas. Största höjden (bredden) af öppningen år 2,2 decimaltum, och fortsätter sig densamma nedåt genom taket i ögonhålan (<i>orbita</i>) och mellersta gropen af hjernskålens botten (<i>fossa media cerebri</i>), som är helt och hållet söndersprängd. Öfverkäkshålan (<i>sinus maxillaris</i>) är öppnad på sådant sätt, att bottnen i ögonhålan (<i>orbita</i>) blifvit söndersplittrad i flera mindre bitar. Från öppningens öfre och främre rand vid ögonbrynsbågen går en fractur genom pannbenet i riktningen mot stället för stora fontanellen; den yttre och öfre randen är upplyftad, hvaremot den inre och undre är insänkt. Från denna fracturs öfre gräns går en annan, bågsvängd, nedåt mot öfra ögonbrynsbågen på högra sidan, slutande i dennes fria rand vid <i>foramen supraorbitale.</i><noinclude> <references/></noinclude> 6zraij2g5e3enq2u94dnf5qk1qxypnm 104 222228 652303 2026-05-29T08:14:08Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 652303 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<small>DEN NORDISKA JERNÅLDERNS KRONOLOGI.</small>|59}}</noinclude>fig. 69. men slutligen blir bågen mer eller mindre utvidgad på midten och nederdelen får större eller mindre sidoflikar (fig. 127 —130). Några spännen af denna grupp sluta nedtill icke i ett djurhufvud utan i en rund eller halfrund skifva (fig. 131). Spännen lika fig. 125—131 äro allmänna i Norge; många äro också funna i vestra Sverige och i de delar af Norrland, som öfver Jemtland stodo i förbindelse med Norge (fig. 127, 130). I Svealands och Götalands vestra landskap träffas dock nästan uteslutande spännen af det äldre slaget, lika fig. 125 och 126; detsamma gäller om Jutska halfön, der sådana spännen förekomma såväl i Nörre-Jylland (fig. 125)<ref>Worsaae, <i>Nordiske oldsager,</i> fig. 426 (funnet nära Randers). — <i>Årböger for nordisk oldkyndighed</i> (i det följande betecknade endast <i>Årböger</i>), 1892, sid. 316. — Doktor Salin har haft godheten meddela mig afbildningar af flera i Jylland funna spännen af detta slag.</ref> som i Slesvig och Holstein<ref>Mestorf, anf. arbeten. — Några sluta nedtill i djurhufvud; andra icke. De senare likna både i detta afseende och genom nålhylsans längd de i Nydam mosse funna spännena.</ref>. I andra delar af Skandinavien saknas de, eller äro de mycket sällsynta<ref>Två i Skåne funna spännen af detta slag äro afbildade i mitt arbete <i>Från jernåldern,</i> pl. 4 fig. 13 och 16.</ref>. Mot slutet af den femte perioden förekommo sådana med pålagda, tunna metallplåtar prydda spännen som fig. 71—74 och 78. På plåtarna ses vanligen inpunsade, ingraverade eller pålagda sirater. Småningom växa plåtarna samman med själva spännet och blifva snart tjockare samt prydda med fördjupade sirater. Dessa sirater, som äro åstadkomna genom gjutning på samma gång som spännet, visa att formen, eller modellen med hvilken formen gjorts, varit skuren i trä. Spännena af detta slag, hvilka under den sjette perioden varit mycket allmänna (fig. 132—149), äro vanligen af förgyldt silfver. Många utmärka sig genom sin storlek och rika ornering; på några äro med filigran prydda plåtar af guld fästa. På spännena från den femte perioden ses ej sällan infattade stenar eller färgade glasflusser, hvilka äro rundade och kullriga, samt sitta mer eller mindre långt skilda från hvarandra. Många spännen från den sjette perioden äro också prydda med infattade stenar, — granater eller liknande, — men dessa äro plana och<noinclude> <references/></noinclude> ozpxqdxlrcekasu803r041z1uztx7a5 104 222229 652304 2026-05-29T08:19:52Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 652304 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|60|<small>OSCAR MONTELIUS.</small>|}}</noinclude>{{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=430|bildtext=Fig. 132. <i>Silfverspänne, ej förgyldt. Röra, Bohuslän.</i> {{bråk|2|3}}.}} {{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=430|bildtext=Fig. 133. <i>Bronsspänne, med silfverbeläggning. Östergötland.</i> {{bråk|1|1}}.}} {{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=430|bildtext=Fig. 134. <i>Silfverspänne, förgyldt. Skierne, Falster.</i> {{bråk|2|5}}.}}<noinclude> <references/></noinclude> 5snd3x24oz0kz93g3o8f1ry9qskie6k 104 222230 652305 2026-05-29T08:24:17Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 652305 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<small>DEN NORDISKA JERNÅLDERNS KRONOLOGI.</small>|61}}</noinclude>{{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=431|bildtext=Fig. 135. <i>Silfverspänne, förgyldt. Sverige.</i> {{bråk|1|1}}.}} {{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=431|bildtext=Fig. 136. <i>Nedre delen af ett silfverspänne, förgyldt, med runinskrift (baksidan). Etelhem, Gotland.</i> {{bråk|1|1}}.}} {{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=431|bildtext=Fig. 137. <i>Silfverspänne, förgyldt. Ösby, Öland.</i> {{bråk|2|3}}.}}<noinclude> <references/></noinclude> 7phu2eqk3trn2s168adzdwpfwvghbsr 104 222231 652306 2026-05-29T09:56:09Z PWidergren 11678 /* Utan text */ 652306 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="0" user="PWidergren" /></noinclude><noinclude> <references/></noinclude> el3ez3e2rae15n97m4wmnacjqh9wpql 104 222232 652307 2026-05-29T09:56:29Z PWidergren 11678 /* Utan text */ 652307 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="0" user="PWidergren" /></noinclude><noinclude> <references/></noinclude> el3ez3e2rae15n97m4wmnacjqh9wpql 104 222233 652308 2026-05-29T09:56:43Z PWidergren 11678 /* Utan text */ 652308 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="0" user="PWidergren" /></noinclude><noinclude> <references/></noinclude> el3ez3e2rae15n97m4wmnacjqh9wpql 104 222234 652309 2026-05-29T09:56:51Z PWidergren 11678 /* Utan text */ 652309 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="0" user="PWidergren" /></noinclude><noinclude> <references/></noinclude> el3ez3e2rae15n97m4wmnacjqh9wpql 104 222235 652310 2026-05-29T09:57:31Z PWidergren 11678 /* Utan text */ 652310 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="0" user="PWidergren" /></noinclude><noinclude> <references/></noinclude> el3ez3e2rae15n97m4wmnacjqh9wpql 104 222236 652311 2026-05-29T09:57:44Z PWidergren 11678 /* Utan text */ 652311 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="0" user="PWidergren" /></noinclude><noinclude> <references/></noinclude> el3ez3e2rae15n97m4wmnacjqh9wpql 104 222237 652312 2026-05-29T10:11:38Z PWidergren 11678 /* Utan text */ 652312 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="0" user="PWidergren" /></noinclude>%<noinclude> <references/></noinclude> 6ggnp4ksezuycu3qt17vedcz788ngob 104 222238 652313 2026-05-29T10:11:49Z PWidergren 11678 /* Utan text */ 652313 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="0" user="PWidergren" /></noinclude><noinclude> <references/></noinclude> el3ez3e2rae15n97m4wmnacjqh9wpql 104 222239 652314 2026-05-29T10:12:01Z PWidergren 11678 /* Utan text */ 652314 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="0" user="PWidergren" /></noinclude><noinclude> <references/></noinclude> el3ez3e2rae15n97m4wmnacjqh9wpql 104 222240 652315 2026-05-29T10:16:59Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 652315 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" /></noinclude> {{c|{{större|{{sp|TRETTIONDEANDRA BREFVET.}}}}}} {{linje|5em|style=margin-top:2em;margin-bottom:2em;}} {{c|{{större|'''{{sp|NewOrleans}} (Louisiana).'''}}}}{{ph|''D. 1 Jan. 1851.''|5}} God morgon! Godt nytt är, min lilla syster, min vän! Måtte morgonen på det nya året blicka gladare in hos dig än den gör det hos mig, och den höga norden ge dig en klar sol öfver den snöhvita jorden. Ack! en stilla, solklar vinterdag hos oss, när alla träden stå hvitpudrade, och allt lyser och glimmer vänligt och gladt i den rena luften, huru lätt och lifvande att andas, och att då få vandra, som jag gjort det, så mången gång denna tid på året, öfver djurgårdens fjärdar och fält — det är herrligt! Men här, i den herrliga södern, regnar det och slaskar oupphörligt. Den vackra dagen, då jag sist skref, hade ingen efterföljare. I dag är det äfven snöglopp och alldeles utsökt ruskigt. De unga träden på La Fayette-torget se helt bedröfliga ut. Löfven hänga som trasor. Men jag har det godt i mitt varma, ljusa, trefliga rum; och der lyser öfver min kamin en stor gren full af de allrasötaste — på allt vis söta — små oranger, och der bredvid stå två stora buteljer Louisiana äkta »grape juice», — nyårsgåfvor från goda, nya vänner, som gifvit mig sommar i rum och hjerta.<noinclude> <references/> {{huvud|{{m|''Hemmen i nya Verlden. III.''}}||{{m|1}}}}</noinclude> o27hlaj59v7hb2okrowgysoojin5ng3 104 222241 652316 2026-05-29T10:22:36Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 652316 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />2</noinclude>Jag har sol nog på det nya året, ja, äfven litet »til overs», om någon skulle vilja ha deraf. Men jag måste nu berätta dig litet om ''Bushkitou!'' Bushkitou är en fest, som årligen firades af Indianerna vid Mississippi i dessa sydliga nejder, då europeerna först inträngde der. Den synes mig märkvärdigast bland Nord-Amerikanska Indianernas fester, och torde äfven ha fortplantat något af sin andemening på nyårshögtiden: hos den hvita ras, som nu intagit den rödas jord. Bushkitou-högtiden inföll vid årets slut, och räckte i åtta dagar. Hvar dag hade sin särskildta ceremoni. Men hufvuddragen i alla ceremonier voro fasta, reningar och — sjelfbegrundning. Det heter nemligen allt-emellanåt i berättelsen derom: »den dagen (3:dje, 5:te och 7:de, om jag rätt minnes) sitta männerna tysta på torget». Reningarne voro tvagningar, i hvilka askan spelar en hufvudrol; och det förefaller mig anmärkningsvärdt att denna aska skulle bäras till krigarne af unga flickor, som ännu voro hälft barn. Äfven den föda, som de emellan, fastan fingo njuta, skulle räckas dem af dessa barna-händer. Männerna (ty qvinnorna nämnas icke) hade äfven nattliga dansar vid eldens sken, hvarunder de tvådde sig med det varma vattnet, i hvilket de kokade vissa örter och rötter af växter, innehållande välgörande krafter. Sjette nattens dans synes mest symbolisk och betydande. Sjunde dagen »sitta åter männerna tysta på torget». Åttonde dagen var den sista stora reningsdagen. Då gingo männerna till en höjd vid floden, störtade sig hufvudstupa i den och döko djupt ned förnyade gånger. Derefter gingo de<noinclude> <references/></noinclude> b8tor0k8qx23xl2fvx3t8upwnzf7l58 104 222242 652317 2026-05-29T10:46:03Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 652317 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|3}}</noinclude>upp, ätertogo sina hvardagskläder, seder och sysselsättningar. Men det märkliga är, att efter denna tid skulle allt, som förefallit före densamma, anses såsom — hade det icke varit. Alla oförrätter, alla större eller mindre misshälligheter emellan medlemmarne i nationen skulle vara glömda, och menniskan och lifvet anses som pånyttfödda. Den som efter denna tid påminte om något ledsamt, som inträffat före den, eller visade agg eller långsinthet, måste betala böter. Bushkitou kom hvart år, som en försonings- och förnyelsefest. Huru ypperligt om i denna Indianska Lethe äfven alla bittra minnen kunde dränkas! Men hvem skall neka att Bushkitou, med dess inre vilja och yttre arbete kunde vara en god hjelp dertill. Vi civiliserade menniskor kunde behöfva ärfva af vildarne deras Bushkitou. En sed råder i Förenta Staterna, isynnerhet i deras stora städer (och lärer vara i sin blomma i NewYork och NewOrleans), som möjligen har sitt ursprung från Indianernas försoningsfest. I dessa städer anses nemligen nyårsdagen, som en slags försonings- och förnyelsedag. Nyårsbesöken äro medlen. Om något litet groll uppstått under året emellan två menniskor eller två familjer, om de ha upphört att se hvarandra eller tala med hvarandra, — så är en visit på nyårsdagen nog att utan vidare förklaring göra allt godt igen. Och man är tyst öfverens om, å båda sidor, att glömma allt gammalt, och låta lifvet bli såsom nytt. Fruntimmerna af »la hauté Volée» gå icke ut den dagen, men sitta i stor paryr, i sina, midt på dagen grant eklärerade salonger, för att mottaga herrarne<noinclude> <references/></noinclude> ozpk9mjomyv6id8ka5p04nlibrvvrsv 104 222243 652318 2026-05-29T11:37:14Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 652318 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />4</noinclude>som göra allt visiterandet och komplimenterandet. Och jag har hört sägas att mången ungherre, som varit välsignad med ett stort antal bekantskaper, sprungit sig till ohälsa på den dagen, under oupphörligt kuskande ur hus och i hus, trappa upp och trappa ned, många hundrade trappsteg från morgonen och till sent på natten. En vänlig familj af mina nya vänner i NewOrleans bjöd mig att hos sig tillbringa denna dag, för att se det glada spektaklet. Men — det skulle trötta mig, utan att likväl gifva mig hvad jag behöfde af nyårsdagen. Om här funnes något äkta Indianskt Bushkitou då skulle jag vilja vara med derom, för att försöka att — glömma. Gerna skulle jag derföre dyka ned i Mississippi, om jag blott vore viss om att — komma upp igen! … Guds nådes djup skall bli min Bushkitou! Och nu, medan vädret grälar och gråter, och den granna verlden visiterar och komplimenterar, och artiga kavaljerer sola sig i eleganta damers vackra leenden och gasupplysta salonger, vill jag, i min goda ro, tala med dig om de sednaste dagarnes uppträden, om slaf-marknaden och om en slaf-auktion, som jag bevistat i NewOrleans. Jag såg ingenting särdeles stötande på dessa, utom — det hela; och jag kan ej hindra mig att känna en slags förundran öfver att sådana ting och tilldragelser äro möjliga i ett samhälle, som kallar sig kristligt. Det förekommer mig ibland, som kunde det icke vara verklighet, som om det vore en dröm. Slafraarknaden är här i flera hus. Man gissar sig lätt till dem genom de grupper af färgade qvinnor<noinclude> <references/></noinclude> n698h7qtqjvy89sjtmcm2kvc8b20cl6 104 222244 652319 2026-05-29T11:40:58Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 652319 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|5}}</noinclude>och män (i alla skiftningar emellan svart och ljusgult), som stå eller sitta sysslolösa vid portarne. Jag besökte, under min vänliga doktors anförande, några af dessa hus. I ett af dem var slafvaktaren (eller ägaren) en vänlig, godlynt man, som skröt af sitt folks goda utseende. Slafvarne kallades in i en stor sal och uppställdes på två rader. De voro väl födda och klädda; men jag har hört sägas af folk här i staden, att de se mycket annorlunda ut när de efter tröttande dagsmarscher komma hit, sammankedjade två och två i långa rader. Jag anmärkte bland männen några riktigt athletiska gestalter, med goda ansigten och märkvärdigt goda pannor också, breda och rakt uppstigande. Det minsta vänliga ord eller skämt framkallade på deras ansigten ett soligt leende, fullt af godmodighet, och de breda munnarne lyste af perlhvita, vackra tandrader. Der var en neger isynnerhet — hans pris var tvåtusen dollars — som jag fattade förtroende till; och jag sade högt att jag tyckte om «that boy», och var viss på att vi skulle bli goda vänner! »O yes, Missis!» sade han med ett hjertligt skratt. Bland qvinnorna, som voro fåtaliga i förhållande till männerna — de förra voro 70 à 80 till antalet — voro några mycket täcka, ljusa mulattskor. En herre tog en af de vackraste af dessa i käken och öppnade hennes mun, för att syna hennes gom och tänder, med icke mera ceremoni än då man synar ett får eller en häst i munnen. Hade jag varit i hennes ställe, så tror jag att jag hade bitit honom i tummen, så häftigt kände jag mig retad af detta beteende, hvaruti likväl han tydligen lika litet som hon<noinclude> <references/></noinclude> 0s47t5r87jslspgf01wbf0t65fumdij 104 222245 652320 2026-05-29T11:44:02Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 652320 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />6</noinclude>fann något stötande. Sådant är plägsed på stället. Mina frågor till dessa stackars menniskovaror inskränkte sig förnämligast till frågan hvarifrån de kommo. De flesta kommo från Missouri och Kentucky. Som jag jemt åtföljdes af slafvaktaren, kunde jag ej begära några biografiska notiser, och kunde i alla fall ej här ha varit viss på tillförlitligheten af dem jag kunnat erhålla. I ett annat af dessa slafhus såg jag en man, hvars utseende och uttryck jag icke skulle glömma, om jag än lefde i hundra år. Han tycktes rå om slafvarne der, och min följeslagare begärde af honom tillstånd för mig och sig att se hans slafvar. Han samtyckte, men med en min och blick på mig, som om han velat pulverisera mig. Han var en man af ovanlig kroppsstorlek och skönhet. Hans gestalt var herkulisk och hufvudet var ett jupitershufvud till dragen, men majestätet och mildheten voro här förvandlade till en hårdhet, som verkligen var förfärlig. Så gerna kunde man tala om rätt och mensklighet till en stenhäll, som till denne man. I det stela uttrycket af de mörkblå ögonen, i de hårdt sammanslutna läpparne såg man att han hade satt sin fot på sitt eget samvete, afslutat med allt tvifvel och tvekan, och bjudit himmel och helvete trots. Han ''skulle'' ha penningar. Om han kunde i sin starka hand krossa hela menniskoslägtet, för att förvandla det i penningar, så skulle han göra det med nöje. Hela verlden var för honom ingenting utom såsom medel till penningar. Hela verlden kunde få falla i ruiner, blott han fick sitta derpå som en rik man, som den enda rika och mäktiga mannen i verlden. Om jag ville<noinclude> <references/></noinclude> 282fmwv2p4bv56vzxy18k6d16o3tcf9 104 222246 652321 2026-05-29T11:47:15Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 652321 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|7}}</noinclude>måla en bild af den fulländade, förhärdade sjelfviskheten, så skulle jag måla detta sköna hufvud. Det fullkomligt mörka uttrycket deri, bristen på ljus, lif, glädje, var så mycket mer påfallande, som anletsfärgen var ljus och kinderna, ehuru något infallna, hade vackra rosor. Mannen syntes vara omkring femtio år. Efter att ha besett tre slafhus, eller slafläger, och äfven ett af de rum, der slafvarne hållas öfver nätterna, och som var utan sängar, stolar och bord, begaf jag mig till hospitalet för NewOrleans. Det syntes mig en stor, väl vårdad inrättning. Der voro några kolera-sjuka. En ung man och en ung flicka lågo döende. Jag lade min hand på deras pannor. De kände det icke. De hade redan sjunkit i den sista sömnen. Till middagen denna dag, den 30 December, var jag hos min landsman herr Schmidt, som ville traktera mig med en äkta NewOrleans-middag och isynnerhet med en favoritsoppa i Louisiana, kallad »gumbo», af en slags sagoartade gryn. Herr Schmidt är en liten, liflig man, med creolsk gratie i sitt väsen, mycket språksam och vänlig. Han är gift (i andra giftet) med en fransysk Creolska från NewOrleans, och har med henne flera små allrakäraste vackra gossar, med mörka ögon och mörka lockar, som små fransoser. Frun var också vacker, en treflig, enkel menniska, som aldrig förr hade sett en författarinna och tycktes vara något förvånad öfver att denna var som en annan menniska och talade som en sådan. Hon tycktes tro att en person, som skrifver böcker, måste tala som en bok. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> o2barkjidxywj623eosgrkemdop245u