Wikisource svwikisource https://sv.wikisource.org/wiki/Wikisource:Huvudsida MediaWiki 1.47.0-wmf.5 first-letter Media Special Diskussion Användare Användardiskussion Wikisource Wikisourcediskussion Fil Fildiskussion MediaWiki MediaWiki-diskussion Mall Malldiskussion Hjälp Hjälpdiskussion Kategori Kategoridiskussion Tråd Tråddiskussion Summering Summeringsdiskussion Sida Siddiskussion Författare Författardiskussion Index Indexdiskussion TimedText TimedText talk Modul Moduldiskussion Event Event talk Ämne 104 220898 652468 650262 2026-06-02T17:41:58Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 652468 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{Marginalnot börjar}} {{c|Aprill}}</noinclude>{{Inre marginalnot|5.}} <u>Thorsdag.</u> Hela dagen vackert väder så att änteligen den nya vinrankan som jag förliden höst fick af Kamrer Brogren nu sattes i nya vinkasten, efven ditsattes 4 krukor Tuberas lökar och 3. Tulpanlökar som i vinter stått inne men eij velat växa eij en gång dess blad. Här var i dag aldeles fritt för främande. {{Inre marginalnot|6}} <u>Fredag.</u> vackert väder och aldeles fredligt för främmande, endast H^<u>r</u> Capitein Moltzers betjent var om morgonen här efter Enris för att byra kjärl till brygd. Mamsell kokte korf och palt efter Kalf och Sugga och jag slutade nysta det lilla bomulsgarnet som Anna Stina spunnit 16 herfvor. Sedan framräknades handukar och Lingarn att bykas. {{Inre marginalnot|7.}} <u>Lördag.</u> Mycket vackert Solsken dock stark blåst och nu bröt qvarndammen upp med otrolig fors. Jag skickade och skänkte Påskegg till Doctor Häggström samt en liten Pomerants till Brors Hushåll Egg och färsk Korf, och till Ålderman Caloander Egg — ett tjog till hvardera. Också fick jag Gudilof 13 egg. af mina 26 Höns — det mästa jag fått i år då precis halfva hönsantalet värpte. Anna Stina satt i dag inne och spann och det hade märkligt mer lidande än ute i Pigkammaren — Mamsell Kardade och jag ränsade bomull, det sämsta arbetet. Hönsen flyttades nu i sitt egit hus från deras vinterqvarter i Trädbygningskjöket, och gallerportarne sattes för förstugan, för hönsens skull som eljest vill göra visiter i Stenhuset. Från Staden fick jag veta att Jouvins Maitresse flyttadt i Kothens lilla hus — hvarest min bror med sitt Husthåll bor i stora huset. {{Inre marginalnot|8}} <u>Palmsöndag.</u> Efven i dag skönt väder. Mamsell gick om morgonen öfver sjön åt Skants Tull till sin bror vid Skepsbron och landvägen hem. Handelsman Helsingius war 1/4 timma här eftermiddagen. Dess fru har varit skjuk och enda barnet deras Dotter ligger än 12^<u>te</u> dygnet mycket skjuk — rätt beklagligt. Anna Stinas Fästman Timmerman Holmström som nu åter var här eftermidagen fick jag se och tala vid och fant honom både ganska hugglig till utseende, talesätt och klädsell. {{tomrad}}<noinclude> <references/> {{Marginalnot slutar}}</noinclude> m5ae70yl2a21vevx6rq45xuv3b3m2uy 652486 652468 2026-06-03T08:30:02Z Gottfried Multe 11434 652486 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{Marginalnot börjar}} {{c|Aprill}}</noinclude>{{Inre marginalnot|5.}} <u>Thorsdag.</u> Hela dagen vackert väder så att änteligen den nya vinrankan som jag förliden höst fick af Kamrer Brogren nu sattes i nya vinkasten, efven ditsattes 4 krukor Tuberos lökar och 3. Tulpanlökar som i vinter stått inne men eij velat växa eij en gång dess blad. Här var i dag aldeles fritt för främande. {{Inre marginalnot|6}} <u>Fredag.</u> vackert väder och aldeles fredligt för främmande, endast H^<u>r</u> Capitein Moltzers betjent var om morgonen här efter Enris för att byra kjärl till brygd. Mamsell kokte korf och palt efter Kalf och Sugga och jag slutade nysta det lilla bomulsgarnet som Anna Stina spunnit 16 herfvor. Sedan framräknades handukar och Lingarn att bykas. {{Inre marginalnot|7.}} <u>Lördag.</u> Mycket vackert Solsken dock stark blåst och nu bröt qvarndammen upp med otrolig fors. Jag skickade och skänkte Påskegg till Doctor Häggström samt en liten Pomerants till Brors Hushåll Egg och färsk Korf, och till Ålderman Caloander Egg — ett tjog till hvardera. Också fick jag Gudilof 13 egg af mina 26 Höns — det mästa jag fått i år då precis halfva hönsantalet värpte. Anna Stina satt i dag inne och spann och det hade märkligt mer lidande än ute i Pigkammaren — Mamsell kardade och jag ränsade bomull, det sämsta arbetet. Hönsen flyttades nu i sitt egit hus från deras vinterqvarter i Trädbygningskjöket, och gallerportarne sattes för förstugan, för hönsens skull som eljest vill göra visiter i Stenhuset. Från Staden fick jag veta att Jouvins Maitresse flyttadt i Kothens lilla hus — hvarest min bror med sitt Husthåll bor i stora huset. {{Inre marginalnot|8}} <u>Palmsöndag.</u> Efven i dag skönt väder. Mamsell gick om morgonen öfver sjön åt Skants Tull till sin bror vid Skepsbron och landvägen hem. Handelsman Helsingius var {{division|1|4}} timma här eftermiddagen. Dess fru har varit skjuk och enda barnet deras Dotter ligger än 12^<u>te</u> dygnet mycket skjuk — rätt beklagligt. Anna Stinas Fästman Timmerman Holmström som nu åter var här eftermidagen fick jag se och tala vid och fant honom både ganska hugglig till utseende, talesätt och klädsell. {{tomrad}}<noinclude> <references/> {{Marginalnot slutar}}</noinclude> 7bt61mpghvvriwkywdv5vneowy7p8zb 104 222361 652491 652467 2026-06-03T11:06:06Z PWidergren 11678 652491 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />54</noinclude>tapperhets-medaljer. Godt, att dessa damers tjenarinnor kunde flytta, tack vare vara fria länders lagar. Men här i detta »fria» land kan man, i ansigtet på dagliga dylika rön, ännu försvara slafveriet, såsom en patriarkalisk institution, väl förenlig med ett fritt folks lagar och menniskors rätt och lycka! …. Jag har flera gånger här haft att strida med en fru, som försvarar dessa satser och som, för att bevisa slafveriets rättvisa och rättmätighet och negerslafvarnes lycka under denna förträffliga institution, begagnar skäl och sofismer, så fram och tillbaka, med ett så förvånande forakt af all logik och allt sundt förnuft, att jag stundom blir stum af lutter förvåning. Jag undviker i öfrigt, så mycket jag det kan, samtal i dessa ämnen. Frågan om slafveriet är ett sjukt öga, som ömmar vid minsta vidrörande. Det smärtar de goda, det retar de icke goda, och det — tjenar till ingenting. Jag tiger derföre, när jag kan det med godt samvete. Det är dessutom klart att frågan icke skall hvila, att ljusets verk äfven här begynt till Afrikas barns förlossning, och att deras belägenhet äfven här med hvart år förbättras. Gerna ville jag nu kunna berätta dig om någon slafegarinna, som gör på den goda sidan en motbild till M:me Lalloru, men — jag vet ingen sådan. Den torde dock finnas. Det mycket onda gör mycket buller af sig, det goda föga. Men jag måste berätta dig om en herre, slafegare, som synes mig stå i slafstaten såsom i fängelset en öppnad dörr. Han hette [[:en:w:John McDonogh|{{sp|Macdonough}}]] och dog för ett par år sedan i NewOrleans, efterlemnande en förmögenhet af<noinclude> <references/></noinclude> isuehxvuergp30kkuge9sdol8zv3ugm 104 222362 652469 2026-06-02T18:23:17Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 652469 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>pålitlig hunddoktor aldrig varit allvarligt bestritt. Jag är inte nog inbilsk att vilja förneka att detta till stor del kan bero på frånvaron av jalousie de métier inom denna specialitet — på andra områden led jag mer än nog därav. För att bli en god hunddoktor är det nödvändigt att älska hundar, men det är också nödvändigt att förstå dem — det är detsamma i fråga om oss människor, med den skillnaden att det är lättare att förstå en hund än en människa och lättare att älska honom. Man bör aldrig glömma att den ena hundens mentalitet är totalt olik den andras. Den skarpa intelligens som gnistrar i en foxterriers kvicka ögon, återspeglar en psykisk aktivitet som är vitt skild från den lugna filosofi som lyser i en Sanktbernhardshunds eller en gammal fårhunds klara blick. Hundarnas intelligens har blivit ett ordspråk, men bland dem finns en stor gradskillnad som redan kan spåras hos valparna så snart de öppnar ögonen. Det finns till och med dumma hundar, fast procenttalet är mycket lägre än hos människan. På det hela taget är det lätt att förstå hunden och lära sig läsa hans tankar. Hunden kan inte förställa sig, kan inte bedra, kan inte ljuga, därför att han inte kan tala. Hunden är ett helgon. Han är uppriktig och hederlig av naturen. Om det i undantagsfall hos en hund skulle uppträda spår av arvsynd, nedärvd från hans vilda förfäder som var hänvisade att bruka list i kampen för tillvaron, så försvinner dessa spår när hans erfarenhet har lärt honom att han kan lita på rättvis behandling från oss. Om dessa symtom kvarstår hos en hund som har blivit väl behandlad — sådana fall är ytterst sällsynta — så är hunden inte normal, han lider av moral insanity och borde hjälpas till en smärtfri död. En hund erkänner villigt sin husbondes överlägsenhet, accepterar hans domar som slutgiltiga, men i motsats till vad många hundälskare tror, anser han sig inte som någon slav. Hans underkastelse är frivillig och han väntar sig att hans små rättigheter skall respekteras. Han ser upp till sin husbonde som till sin kung, nästan sin gud, han väntar sig att hans gud skall vara sträng men rättvis. Han vet att hans gud kan läsa hans tankar och han vet att det inte tjänar något till att dölja dem. Kan han läsa sin guds tankar? Sällskapet för psykisk forskning må säga vad det vill, men telepati emellan människor har ännu inte blivit bevisad. Telepati mellan hund och människa har däremot påvisats gång på gång. Hunden kan läsa sin husbondes tankar, kan förstå hans växlande sinnesstämningar och förutsäga hans beslut.<noinclude> <references/> {{huvud|''5 Munthe''||65}}</noinclude> 8hly6dra0x90oq1mz76rxfwm4zadjkv 104 222363 652470 2026-06-02T18:24:55Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 652470 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>Han förstår av instinkt när man inte vill veta av honom, ligger alldeles stilla i timtal när hans kung arbetar strängt, som kungar ofta gör eller åtminstone borde göra. Men när hans kung är nedstämd vet han att hans stund är inne och kommer då fram och lägger huvudet i hans knä. Var inte ledsen! Bry dig inte om att alla överger dig, jag stannar kvar, jag ska ersätta alla dina vänner och bekämpa alla dina fiender! Kom, låt oss gå ut och glömma alltihop! Det är gripande att se en hund när hans husbonde är sjuk. Hunden, varnad av sin osvikliga instinkt, är rädd för sjukdom, rädd för döden. En hund som i åratal varit van att sova i sin husbondes säng, vill inte gärna stanna där när husbonden är sjuk. Även i de få undantagen från denna regel lämnar han sin husbonde när döden nalkas, gömmer sig i ett hörn av rummet och gnäller ömkligt. Det har till och med hänt mig att jag av en hunds uppträdande fått en varning om att döden nalkades. Vad vet han om döden? Åtminstone lika mycket som vi, troligen en hel del mera. När jag skriver detta erinrar jag mig en stackars kvinna i Anacapri, en främling i byn, som låg döende i lungsot, men så långsamt att den ena efter den andra av de få grannkvinnorna som brukade gå och se till henne tröttnade och lämnade henne åt sitt öde. Hennes enda vän var en gammal hund, som i strid mot den regel jag just nämnt aldrig lämnade foten av hennes säng. Det var för övrigt den enda plats som fanns att ligga på utom jordgolvet i det eländiga kyffe där den stackars kvinnan levde och dog. En dag när jag av en händelse kom att gå förbi fann jag don Salvatore där, den ende av vår lilla bys tolv präster som visade det ringaste intresse för de fattiga och sjuka. Kvinnan såg ut ungefär som vanligt, hon sade till och med att hon känt sig litet bättre de sista dagarna — “la miglioria della morte”, förklarade don Salvatore. Jag hade länge förvånat mig över den otroliga seghet varmed hon hängde fast vid livet, och jag sade prästen att hon mycket väl kunde leva en eller två veckor till, varför vi kom överens om att vänta med den sista smörjelsen. Just när vi skulle gå hoppade hunden ner från sängen och kröp ihop i ett hörn av rummet, ynkligt gnällande. Jag kunde inte upptäcka någon förändring i kvinnans utseende men fann till min förvåning att hennes puls nu var så gott som omärklig. Hon gjorde en förtvivlad ansträngning att tala, men jag kunde inte förstå vad hon menade. Hon såg på mig med vidöppna ögon och sträckte flera gånger ut sin utmärglade<noinclude> <references/> 66</noinclude> 058siuqzcfapkasermsc6lq27mgdos0 104 222364 652471 2026-06-02T18:26:33Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 652471 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>arm och pekade på hunden. Nu förstod jag, och jag tror att hon också förstod mig när jag lutade mig ner över henne och sade att jag skulle ta hand om hunden. Hon nickade belåtet, slöt ögonen och dödens frid bredde sig över hennes ansikte. Hon drog ett djupt andetag, några droppar blod sipprade fram mellan läpparna och allt var slut. Den omedelbara orsaken till hennes död var uppenbarligen en inre blödning. Hur visste hunden det före mig? När man på aftonen kom för att föra bort henne följde hunden sin matmor till camposanton, den ende sörjande. Nästa dag berättade gamle Pacciale, dödgrävaren, som redan då var min specielle vän, att hunden alltjämt låg kvar på hennes grav. Regnet öste ner hela dagen och följande natt, men på morgonen var hunden alltjämt där. På kvällen skickade jag Pacciale med ett koppel för att försöka locka honom med sig till San Michele, men hunden morrade argt åt honom och vägrade att röra sig ur fläcken. På tredje dagen gick jag själv till kyrkogården och lyckades med stor svårighet förmå honom att följa med mig hem. Han kände mig för övrigt mycket väl. Det fanns redan förut åtta hundar i San Michele och jag var orolig över det mottagande de skulle ge nykomlingen. Men allt gick väl tack vare Billy, babianen, som av någon oförklarlig anledning genast fattade tycke för främlingen, som sedan han övervunnit sin första bestörtning snart blev Billys oskiljaktige vän. Alla mina hundar hatade och fruktade den stora apan som regerade enväldigt i San Micheles trädgård, och snart upphörde även Barbarossa, maremmahunden, att morra åt nykomlingen. Han levde lycklig där i två år och ligger begraven under murgrönan tillsammans med mina andra hundar. En hund kan läras att göra nästan vad som helst genom vänlig uppmuntran, tålamod och en skorpa när han villigt lärt sin läxa. Man får aldrig förlora tålamodet eller bruka våld av något slag. Kroppslig bestraffning av en intelligent hund är en ovärdighet som återfaller på husbonden. Den är för övrigt ett psykologiskt misstag. Jag vill emellertid tillägga att okynniga hundvalpar, likaväl som småbarn som ännu inte börjat tänka, inte alls far illa av lite smäll då och då när de visar sig för obenägna att lära de första reglerna för ett gott uppförande. För egen del har jag aldrig lärt mina hundar några konster, fast jag erkänner att många hundar, sedan de en gång lärt sin läxa, finner stort nöje i att förevisa sina konster. Att uppträda på en cirkus är en helt annan sak och<noinclude> <references/> {{ph|67}}</noinclude> ffk8rdvjfk54oy1s79ny2y5qwz4lk1p 104 222365 652472 2026-06-02T18:28:30Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 652472 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>en förnedring för en intelligent hund. Likaväl får dessa cirkushundar i regel god omvårdnad på grund av de pengar de inbringar och de har det oändligt mycket bättre än deras vilda olycksbröder i menagerierna. När en hund är sjuk underkastar han sig nästan vad som helst, till och med en smärtsam operation, om man förklarar för honom vänligt men bestämt att det måste ske och varför. Man bör aldrig försöka förmå en sjuk hund att äta. Han gör det ofta bara för att göra sin husbonde till viljes, också om hans instinkt säger honom att han bör låta bli, vilket vanligen blir hans räddning. Var inte orolig, hundar liksom nyfödda barn kan vara utan föda i flera dagar utan någon större olägenhet. En hund kan uthärda smärta med stort tålamod, men han tycker naturligtvis om att man säger att det är synd om honom. Kanske det kan vara en tröst för hundvänner att höra att jag är övertygad om att hundarna känner smärta mindre än vi tror. Man bör aldrig störa en sjuk hund om det ej är alldeles nödvändigt. I de flesta fall hindrar en oläglig inblandning i naturen hennes ansträngning att hjälpa honom att bli frisk. Alla djur vill vara ensamma när de är sjuka, liksom när de skall dö. Ack! Hundens liv är så kort och det finns väl knappast någon bland oss som inte sörjt en förlorad vän. Ens första impuls och ens första ord när man lagt honom till vila under trädet i parken, är att man aldrig vill ha någon annan hund; ingen annan hund kan någonsin ersätta honom, ingen annan hund kan vara för en vad han varit. Det är ett misstag. Det är inte en hund vi älskar, det är hunden. De är allesammans tämligen lika, de är alla redo att älska dig och bli älskad av dig. De är alla representanter för Guds älskvärdaste och moraliskt sett mest fulländade skapelse. Om du älskar din döde vän på det rätta sättet, får du ingen frid förrän du fått en ny. Också denne måste skiljas från dig, ty den gudarna älskar dör ung. Kom ihåg när hans tid kommer, vad jag nu säger. Sänd honom inte till avlivningsanstalten, be inte din läkare se till att han får en smärtfri död under bedövning. Det är ingen smärtfri död, det är en upprörande död. Hundar motstår ofta dessa gasers och gifters verkan på det mest hjärtslitande sätt. En dosis som skulle döda en fullvuxen människa, låter ofta en hund leva under flera minuters själsliga och kroppsliga plågor. Jag har flera gånger varit närvarande vid dessa massmassakrer i avlivningsanstalterna och jag har själv dödat många hundar med gift, jag vet vad jag talar om.<noinclude> <references/> 68</noinclude> 7t3ig5ygmg8yewrq4mnbvy26hei0zts 104 222366 652473 2026-06-02T18:30:32Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 652473 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>Jag skall aldrig göra det mera. Be vem som helst som du kan lita på och som tycker om hundar, vilket är ett oeftergivligt villkor, att han tar din gamle hund med sig ut i parken, ger honom ett ben att äta på och skjuter honom med en revolver genom örat. Det är en ögonblicklig och smärtfri död, livet slocknar som ett ljus blåses ut. Många av mina gamla hundar har dött så för min egen hand. De ligger alla begravna under cypresserna i Materita och över deras gravar står en antik marmorkolonn. Där ligger också en annan hund som under tolv år var en trogen vän till en hög Dam, som ehuru hon är Moder för ett helt land, mitt eget hemland, har rum i sitt hjärta för honom och som lägger en knippa blommor på hans grav var gång hon kommer till Capri. Ödet har velat att det mest sympatiska av alla djur skall vara bärare av den mest fasansfulla av alla sjukdomar — vattuskräck. Jag följde på Institut Pasteur det första stadiet i den långa kampen mellan vetenskapen och den fruktade sjukdomen, men jag var också vittne till den slutliga segern. Den var dyrköpt. Hekatomber av hundar måste offras och kanske även några människoliv. Jag brukade besöka de dödsdömda djuren och ge dem den lilla lindring jag kunde, men det blev till slut så pinsamt för mig att jag för någon tid måste upphöra med att överhuvud gå till Institut Pasteur. Dock tvivlade jag aldrig på att vad som gjordes var rätt, att det måste göras. Jag bevittnade många negativa resultat, såg många människor dö både före och efter behandlingen med den nya metoden. Pasteur blev skarpt angripen inte bara av alla slags okunniga men välmenande hundvänner utan också av många bland sina egna kolleger, han anklagades till och med för att med sitt serum ha förorsakat åtskilliga av sina patienters död. Själv gick han sin väg rakt fram utan att nedslås av motgångar, men de som såg honom under denna tid visste hur han led av de plågor han var nödsakad att tillfoga hundarna, ty han var själv en stor hundvän. Han var den mest godhjärtade människa jag någonsin mött. Jag hörde honom en gång säga att han aldrig skulle ha mod att skjuta en fågel. Allt som möjligen kunde göras för att minska laboratoriehundarnas lidanden blev gjort. Så hade till och med kennelskötaren i Villeneuve de l'Étang, en före detta gendarm vid namn Pernier, utsetts till denna post av Pasteur själv på grund av att han var känd för att vara en stor hundvän. Dessa stallar rymde sextio hundar, ympade med serum, vilka regelbundet fördes till hund-<noinclude> <references/> {{ph|69}}</noinclude> a1tbw2nb9iflkql4efc3rowu7vyyo1t 104 222367 652474 2026-06-02T18:32:09Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 652474 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>stallarna i det gamla Lycée Rollain för bettprov. I de senare hölls fyrtio rabiesangripna hundar. Skötseln av dessa hundar, alla skummande av raseri, var en farlig historia, och jag beundrade ofta det mod som visades av alla som hade med dem att göra. Pasteur själv var absolut orädd. En gång när han var angelägen att få ett salivprov direkt ur munnen på en rabiesangripen hund, såg jag honom med pipetten mellan läpparna suga upp några droppar av den dödande saliven från en galen bulldogg som hölls fast på bordet av två assistenter med händerna skyddade av tjocka skinnhandskar. De flesta av dessa laboratoriehundar var hemlösa kringstrykande stackare som av polisen tillvaratagits på Paris gator, men många av dem såg ut att ha sett bättre dagar. Här led och dog de obemärkt. Okända Soldater i människans kamp mot sjukdom och död. Nära intill, vid La Bagatelle, på den eleganta hundkyrkogården som grundats av sir Richard Wallace, låg hundratals knähundar och salongshundar begravna med inskriptioner om deras onyttiga och luxuösa liv inristade av älskande händer på minnesstenarna över deras gravar. Sedan kom den förskräckliga historien med de sex ryska bönderna som blivit bitna av en flock galna vargar och sänts till Pasteur på tsarens bekostnad. De var alla fruktansvärt sönderbitna i ansiktet och på händerna, och utsikten att de skulle kunna räddas var från början så gott som ingen. Det var redan då känt att rabies hos vargar är farligare än hos hundar och att de som bitits i ansiktet kunde vara säkra om att dö. Pasteur visste det bättre än någon annan, och hade han inte varit den man han var skulle han säkerligen ha vägrat att ta sig an dem. De lades in på en särskild sal på Hôtel-Dieu under uppsikt av professor Tillaux, den mest framstående och mest humane kirurgen i Paris på den tiden och en av Pasteurs mest orädda medhjälpare och allra bästa vänner. Pasteur kom varje morgon med Tillaux för att ge dem injektioner och observerade dem ängsligt dag från dag. Ingen förstod ett ord av vad de sade. En eftermiddag, det var på nionde dagen, höll jag på att försöka hälla en droppe mjölk i halsen på en av musjikerna, en jätte med nästan hela ansiktet bortslitet, när plötsligt något vilt lyste till i hans ögon. Käkarna öppnades och slöts spasmodigt med ett smällande ljud, och ett hemskt skri vars like jag aldrig hört från människa eller djur ljöd från hans fradgande mun. Han gjorde en våldsam ansträngning att springa ur sängen och knuffade närapå omkull mig när jag<noinclude> <references/> 70</noinclude> 986mecrblyci7tgb8l6hi4vkylk2j1q 104 222368 652475 2026-06-02T18:34:41Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 652475 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>försökte hålla honom tillbaka. Hans armar, starka som björnramar, slöt sig kring mig som ett skruvstäd. Jag kände hans vämjeliga andedräkt intill min mun och den giftiga saliven dröp över mitt ansikte. Jag grep honom om strupen, bandaget gled bort från hans ohyggliga sår och när jag drog tillbaka händerna var de röda av blod. En konvulsivisk darrning genomfor hela hans kropp och armarnas grepp slappnade. Jag vacklade till dörren för att få fatt i det starkaste desinfektionsmedel jag kunde komma över. I korridoren satt sœur Marthe och drack sitt eftermiddagskaffe. Hon såg förfärad på mina blodiga händer medan jag stjälpte i mig hennes kopp kaffe just som jag höll på att svimma. Det fanns inte en skråma i mitt ansikte eller på mina händer. Sœoeur Marthe var en mycket god vän till mig. Hon höll sitt ord; såvitt jag vet kom hemligheten aldrig ut. Jag hade goda skäl att hålla tyst med saken, order var givna att ingen obehörig fick gå in till musjikerna. Längre fram talade jag om saken för professorn själv, med full rätt gav han mig en våldsam skrapa, men som han hade en viss svaghet för mig förlät han mig snart som han hade gjort så ofta förut när jag begått någon dumhet. — Sacré Suédois, muttrade han, tu es aussi enragé que le moujik! På aftonen bars musjiken fastbunden vid järnsängen till en avskild paviljong och isolerades från de andra. Jag besökte honom morgonen därpå tillsammans med sœur Marthe. Rummet var halvmörkt. Förbandet täckte hela hans ansikte, man såg bara ögonen. Jag skall aldrig glömma uttrycket i dessa ögon, jag brukade se dem för mig åratal efteråt. Hans andning var kort och oregelbunden med långa uppehåll som vid Cheyne-Stokesandningen ett av dödens välkända förebud. Han talade med svindlande fart, då och då uppgav han ett vilt tjut som kom mig att rysa. Jag lyssnade en stund till strömmen av obegripliga ord, halvt dränkta i saliv, och så småningom tyckte jag mig igenkänna ett och samma, med ett förtvivlat tonfall ständigt upprepat ord: — Crestitsa! Crestitsa! Crestitsa! Jag såg in i hans ögon, goda, ödmjuka, bönfallande ögon. — Han är vid medvetande, viskade jag till sœceur Marthe. Han vill någonting. Om jag bara visste vad det var. Hör! — Crestitsa! Crestitsa! Crestitsa! ropade han oupphörligt. — Spring efter ett krucifix! sade jag till nunnan. Vi lade krucifixet på sängen. Ordflödet stannade ögonblickligen. Han låg där alldeles tyst med ögonen fästade på kruci-<noinclude> <references/> {{ph|71}}</noinclude> 5tkuknf1lyaedyktmh1m46h4xzoddwa 104 222369 652476 2026-06-02T18:36:27Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 652476 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>fixet. Hans andning blev svagare och svagare. Plötsligt stelnade musklerna i hans jättelika kropp i en sista kramp och hjärtat stod stilla. Nästa dag visade en annan av musjikerna omisskännliga tecken på hydrofobi och snart ännu en och tre dagar senare var de alla galna. Deras tjut kunde höras över hela Hôtel-Dieu, ja till och med på Place Notre-Dame, sades det. Hela sjukhuset var i uppror. Ingen ville gå i närheten av sjuksalen, även de modiga systrarna flydde skräckslagna. Jag kan ännu se Pasteurs vita ansikte när han gick från säng till säng och betraktade de dödsdömda med ett oändligt medlidande i blicken. Han sjönk ner på en stol med ansiktet i händerna. Van som jag var att se honom varje dag hade jag inte förr lagt märke till hur sjuk och uttröttad han såg ut, fast jag av en nästan omärklig tvekan i hans tal och en lätt darrning på hans hand hade gissat att han redan erhållit första varningen om det öde som snart skulle drabba honom. Tillaux, som blivit eftersänd mitt under en operation, kom springande in i salen med blodbestänkt förkläde. Han gick fram till Pasteur och lade handen på hans axel. De båda männen såg på varandra under tystnad. Den store kirurgens vänliga blå ögon, vana att se så mycket elände, vandrade kring salen. Hans ansikte blev vitt som ett lakan. — Jag står inte ut med det, ropade han med bruten stämma och sprang ut ur salen. Samma afton höll dessa båda män rådslag. Det är inte många som vet vilket beslut de fattade, men det var det enda rätta och det hedrade dem båda. Nästa morgon var allt tyst därinne. Under natten hade de döende musjikerna förhjälpts till ett smärtfritt slut. Saken väckte ett oerhört uppseende i Paris. Alla tidningar var fulla av de hemskaste beskrivningar om de ryska musjikerna och under flera dagar talades det inte om annat. Sent en kväll veckan därpå kom en känd finsk djurmålare rusande till Avenue de Villiers i ett fruktansvärt upprört tillstånd. Han hade blivit biten i handen av sin älskade hund, en kolossal bulldogg som såg oerhört argsint ut men som hittills varit mycket godsint, förresten god vän till mig — hans porträtt, målat av hans husbonde, hade hängt på Salongen året förut. Vi körde genast till ateljén vid Avenue de Courcelles. Hunden var instängd i sovrummet och hans husbonde ville att jag genast skulle skjuta honom, han hade inte mod att göra det<noinclude> <references/> 72</noinclude> iskp6pp8uj43y8eirzt6ucmx6u4u6rs 104 222370 652477 2026-06-02T18:39:37Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 652477 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>själv, sade han. Hunden sprang fram och tillbaka och då och då kröp han under sängen, ilsket morrande. Rummet var så mörkt att jag stoppade revolvern i fickan och beslöt att vänta till nästa morgon. Jag desinficerade och förband såret och gav finnen ett sömnmedel för natten. Nästa morgon observerade jag hunden mycket noga och beslöt att vänta med att skjuta honom till följande dag, eftersom jag inte var alldeles säker på att han verkligen hade hydrofobi fast det onekligen såg så ut. Diagnosmisstag under de första stadierna av rabies är mycket vanliga. Till och med det klassiska symtom som givit sjukdomen dess namn — hydrofobi betyder vattuskräck — är inte tillförlitligt. Den rabiessmittade hunden har inte alltid skräck för vatten. Jag har ofta sett galna hundar begärligt dricka ur en skål vatten som jag satt in i deras bur. Det är endast hos rabiesangripna människor som detta symtom är konstant. Ett stort antal hundar som misstänks för att ha rabies lider i själva verket av andra relativt ofarliga sjukdomar. Men även om detta kan bevisas vid en obduktion — som inte en på ett dussin vanliga doktorer eller veterinärer är i stånd att utföra — är det i regel mycket svårt att övertyga den hundbitne därom. Fruktan för den förfärliga sjukdomen kvarstår, och skräcken för rabies är nästan lika farlig som sjukdomen själv. Det enda rätta är att sätta den misstänkta hunden bakom lås och bom och förse honom med mat och dryck. Om han lever efter tolv dagar, är det säkert att han ej har rabies och allt är gott och väl. När jag nästa morgon iakttog hunden genom den halvöppna dörren viftade han med svansstumpen och såg på mig riktigt vänligt med sina blodsprängda ögon. Men just när jag sträckte fram handen för att klappa honom drog han sig morrande tillbaka under sängen. Jag visste inte vad jag skulle tro. Likväl sade jag hans husbonde att jag inte trodde att hunden hade rabies. Han ville inte höra på det örat och bad mig omigen att jag genast skulle skjuta hunden. Jag sade att jag ville vänta en dag till. Hans husbonde hade tillbragt natten med att gå fram och tillbaka i sin ateljé och på bordet låg en läkarbok med symtomen på rabies hos människor och djur understrukna. Jag kastade boken i brasan. Hans granne, en rysk skulptör, som lovat att stanna hos honom hela dagen, berättade för mig på aftonen att han vägrat att äta och dricka, ideligen torkat saliv från läpparna och bara talat om rabies. Jag försökte få honom att dricka en kopp kaffe. Han<noinclude> <references/> {{ph|73}}</noinclude> 2s4axap7miogzo9q27q03u0tq8tzsxf 104 222371 652478 2026-06-02T18:43:53Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 652478 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>såg förtvivlad på mig och sade att han inte kunde svälja, och när jag räckte honom koppen såg jag hans käkmuskler stelna i kramp. Han började darra i hela kroppen och sjönk ner i en stol. Jag gav honom en morfininjektion och sade att jag var övertygad om att det inte var något farligt med hunden, att jag var villig att gå in i rummet till honom igen, fast jag dock inte tror att jag skulle vågat det. Morfinen började verka och jag lämnade honom halvsovande i sin stol. När jag återvände sent på kvällen omtalade den ryske skulptören att hela huset varit i uppror, att värden hade skickat portvakten för att säga till om att hunden ögonblickligen måste dödas och att han just skjutit honom genom fönstret. Hunden hade kravlat sig fram till dörren, där hade han avfärdat honom med ännu en kula. Och där låg han ännu i en blodpöl. Hans husbonde satt i sin stol och stirrade framför sig utan att säga ett ord. Jag tyckte inte om blicken i hans ögon och tog hans revolver och stoppade den i fickan, där var ännu ett skott kvar. Jag tände ett ljus och bad den ryske skulptören hjälpa mig att bära ner den döda hunden till min vagn, jag ville genast fara med honom till Institut Pasteur för obduktion. Jag såg en stor blodpöl vid dörren, men hunden var inte där. — Stäng dörren, skrek ryssen bakom mig just som hunden sprang fram under sängen med blodet strömmande ur munnen. Jag tappade ljusstaken, sköt på måfå in i mörkret och hunden föll död vid mina fötter. Vi bar ner honom i vagnen och jag körde till Pasteurinstitutet. Doktor Roux, Pasteurs högra hand och senare hans efterträdare, sade att det såg illa ut och lovade att obducera genast och sedan låta mig få veta resultatet så snart som möjligt. När jag kom till Avenue de Courcelles nästa morgon fann jag ryssen utanför ateljédörren. Han hade tillbragt natten tillsammans med sin vän som hela tiden gått av och an tills han slutligen fallit i sömn i sin stol för en timme sedan. Ryssen hade då gått till sitt eget rum för att tvätta sig och när han kom tillbaka för ett par minuter sedan, hade han funnit ateljédörren låst inifrån. — Hör, sade han liksom för att ursäkta sig att han inte lytt min order att ej lämna honom ensam en sekund, det är all right, han sover ännu, hör ni inte hur han snarkar? — Hjälp mig att bryta upp dörren, skrek jag. Han snarkar inte, det är … Dörren gav vika och vi störtade in i ateljén. Han låg på schäslongen och andades tungt med revolvern ännu i handen.<noinclude> <references/> 74</noinclude> 3fns7d2qdyq8ejvqlb67sgv08xf1hzv 104 222372 652479 2026-06-02T18:46:55Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 652479 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>Han hade skjutit sig genom ögat. Vi bar ner honom till min vagn. Jag körde i full fart till Hôpital Beaujon, där han genast opererades av professor Labbé. Revolvern som han skjutit sig med var lyckligtvis av en smärre kaliber än den jag tagit från honom, kulan blev uttagen. Han var ännu medvetslös när jag lämnade honom. Samma afton fick jag ett brev från doktor Roux att obduktionen givit negativt resultat, hunden hade inte haft rabies. Jag åkte genast till Hôpital Beaujon. Finnen yrade — prognosis pessima, sade den ryktbare kirurgen. På tredje dagen utbröt hjärninflammation. Han dog inte men lämnade sjukhuset en månad senare blind. Det sista jag hörde om honom var att han var på ett sinnessjukhus. Min egen roll i denna sorgliga affär var inte tillfredsställande. Jag gjorde så gott jag kunde, men det var icke nog. Hade det varit några år senare skulle finnen inte ha skjutit sig. Jag skulle förstått att få bukt med hans skräck och varit den starkare av oss två, liksom jag varit det mer än en gång senare när jag hejdat en hand som gripit revolvern i fruktan för livet. När skall antivivisektionisterna inse att då de yrkar på totalt förbud för experiment på levande djur, begär de något som är omöjligt att gå med på. Pasteurs vaccin mot rabies har reducerat dödligheten inom denna fruktansvärda sjukdom till ett minimum och Behrings antidifteriserum räddar årligen livet på över hundratusen barn. Är inte enbart dessa två fakta tillräckliga för att få dessa välmenande djurvänner att förstå att upptäckare av nya världar, som Pasteur, uppfinnare av nya läkemedel mot förut obotliga sjukdomar, såsom Koch, Ehrlich och Behring, måste ha rätt att fullfölja sina forskningar obundna av restriktioner och ostörda av utomståendes inblandning. De som bör lämnas full frihet är för övrigt så få att de kan räknas på fingrarna; för de övriga stränga restriktioner, kanske till och med totalt förbud. Men jag går ännu längre. Ett av de tyngst vägande argumenten mot åtskilliga av dessa experiment på levande djur är, att deras praktiska värde väsentligt reduceras av den fundamentala fysiologiska och patologiska olikheten mellan människans och djurens kropp. Varför skall dessa experiment begränsas endast till djuren, varför skulle de inte också kunna göras på människor? Varför skulle inte födda brottslingar, obotligt kriminella individer, dömda att tillbringa sina återstående dagar i fängelser, onyttiga och ofta farliga för sig själva och andra,<noinclude> <references/> {{ph|75}}</noinclude> 7befbg5l3o2f2nvvradw0i08uv0u37n 104 222373 652480 2026-06-02T18:49:16Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 652480 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>varför skulle inte dylika oförbätterliga lagbrytare kunna erbjudas en reducering av sina straff om de är villiga att under bedövning låna sig till vissa experiment till människosläktets bästa? Om domaren, innan han uttalat dödsdomen, hade i sin makt att erbjuda mördaren valet mellan galgen och så och så många års straffarbete, skulle det säkerligen inte fattas kandidater. Varför skulle inte doktor Voronoff, vad än nu det praktiska värdet av hans uppfinning må vara, kunna få skicka omkring en lista i fängelserna där de som var villiga fick anteckna sig att ersätta hans stackars apor? Varför börjar inte dessa välmenande djurvänner med att sätta in sina ansträngningar på att få slut på förevisningen av vilda djur i cirkusar och menagerier? Så länge denna skandal tolereras av våra lagar, kan vi inte göra anspråk på att kallas civiliserade människor av en kommande generation. Om man vill få klart för sig vilka barbarer vi är, behöver man endast se in i ett kringresande menageritält. Det grymma djuret finns inte bakom burens järngaller, det står därutanför. Apropå apor och menagerier vågar jag i all blygsamhet berömma mig av att ha varit en pålitlig apdoktor. Det är en synnerligen svår specialitet, full av vanskligheter och oväntade fällor. Blixtsnabb diagnos och grundlig människokännedom är oeftergivliga villkor för framgång i denna bransch. Det är nonsens att påstå att den största svårigheten här, liksom i barnpraktik, ligger i att patienten inte kan tala. Apor kan tala mycket bra, om de vill. Den största svårigheten ligger i att de är alldeles för intelligenta för våra tröga hjärnor. Man kan lura en människa — bedrägeri utgör tyvärr en nödvändig ingrediens i vårt yrke, sanningen är ofta för sorglig för att kunna omtalas. Man kan lura en hund som blint tror varje ord man säger, men man kan inte lura en apa, för apan genomskådar oss ögonblickligen. Men apan kan lura oss när han vill och han begär inte bättre, ofta bara på skoj. Min vän Jules, den gamle babianen i Jardin des Plantes, lägger händerna på sin mage med den ynkligaste min, räcker ut tungan — det är mycket lättare att få en apa att räcka ut tungan än ett litet barn — säger att han alldeles förlorat aptiten och bara ätit mitt äpple för att göra mig till viljes. Innan jag hunnit öppna munnen för att säga hur ledsen jag är, har han snappat ifrån mig min sista banan, ätit upp den och kastat skalet i huvudet på mig uppifrån burens högsta pinne. “Var snäll och titta på den här röda fläcken på min rygg”,<noinclude> <references/> 76</noinclude> pb5y0kx3fx8klgm20rghsmxc42x6n6y 104 222374 652481 2026-06-02T18:51:40Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 652481 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>säger Edward. “Jag trodde först att det bara var ett loppbett, men nu bränner det som eld. Jag står inte ut längre, kan doktorn inte ge mig någonting som tar bort smärtan? — nej inte där, högre upp, kom närmare, jag vet att doktorn är lite närsynt, låt mig visa er var det är.” Ögonblicket därpå sitter han i trapetsen och grinar åt mig genom mina glasögon, innan han sedan bryter dem i småbitar för att utdelas som souvenirer åt beundrande kamrater. Apor älskar att driva med oss. Men minsta misstanke att vi driver med dem irriterar dem. Man bör aldrig skratta åt en apa, aporna tål det inte. Hela deras nervsystem är utomordentligt känsligt. En plötslig skrämsel kan göra dem nästan hysteriska, konvulsioner är inte sällsynta hos dem, jag har till och med skött en apa som led av fallandesot. Ett oväntat buller kan komma dem att blekna. De rodnar mycket lätt, inte av blygsamhet, ty Gud skall veta att de inte är blyga av sig, utan av ilska. För att iaktta detta fenomen är det inte nog att bara observera apans ansikte, apan rodnar ofta på ett annat, ganska oväntat ställe. Varför deras Skapare, av orsaker som han själv bäst vet, valt just denna plats för en så ypperlig färgprakt, för ett sådant slöseri med rött, blått och orange, är ett mysterium för våra oupplysta ögon. Många häpna åskådare tvekar inte att vid första ögonkastet tycka det är fult. Men vi får inte glömma att meningarna om vad som är vackert eller fult varierar med olika tider och länder. Grekerna, som väl om några var specialister på skönhet, målade Afrodites hår blått. Vad tycker ni om blått hår? Bland aporna själva är tydligen denna färgprakt ett tecken på skönhet, oemotståndlig för det täcka könet, och man kan ofta se den lycklige ägaren till en sådan blomstrande hy a posteriori med upplyftad svans vända sin bakdel åt åskådaren för att bli beundrad. Aporna är utmärkta mödrar, men man bör aldrig försöka närma sig deras barn, ty i likhet med de arabiska och till och med de napolitanska kvinnorna tror de att vi har det “onda ögat”. Det starkare könet är ganska böjt för flirt, och fruktansvärda drames passionels utspelas ständigt i det stora aphuset i Zoo, där till och med den minsta lilla markatta kan bli förvandlad till en rasande Otello, färdig att utmana den största babian. Damerna följer tourneringen med uppmuntrande ögonkast till sina respektive kavaljerer och med rasande gräl sinsemellan. Apor i fångenskap för på det hela taget ett drägligt liv så länge de har sällskap. De har så bråttom med att lista ut allt<noinclude> <references/> {{ph|77}}</noinclude> 89qgfobhmguvxy9p6dyi5n3c4n41fj5 104 222375 652482 2026-06-02T18:52:46Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 652482 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>som försiggår innanför och utanför deras bur, är så fulla av intriger och skvaller att de knappast har tid att vara olyckliga. Då det gäller de större aporna däremot, gorillan, schimpansen och orangutangen, är deras liv i fångenskap ett martyrium rätt och slätt. De hemfaller alla åt hypokondri, om tuberkulosen dödar dem alltför långsamt. Lungsot är, som var man vet, de flesta fångna apors död, små och stora. Sjukdomens symtom, utveckling och slut är precis desamma som hos människorna. Det är inte den kalla luften utan bristen på luft som dödar dem. De flesta apor uthärdar kylan märkvärdigt väl om de bara är försedda med goda möjligheter till rörelse samt ett varmt nattkvarter, gärna delat med en kanin till sängkamrat för värmens skull. Så snart hösten kommer förser Moder Natur, som sörjer för aporna liksom för oss, deras huttrande kroppar med extra pälskappor, lämpade för de nordliga vintrarna. Detta gäller förresten om de flesta tropiska djur i fångenskap i nordliga klimat. De skulle alla leva mycket längre om de fick vistas ute i friska luften. I de flesta zoologiska trädgårdar är vederbörande okunniga om detta faktum. Kanske det är bättre så. Huruvida ett förlängande av dessa olyckliga djurs liv är önskvärt, överlåter jag åt er själva att grubbla över. Mitt svar är nekande. Döden är barmhärtigare än vi. {{tomrad}}<noinclude> <references/> 78</noinclude> qe9g7w6hltbho6p2cqr7f005aml1e3p 104 222376 652483 2026-06-02T18:54:54Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 652483 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude><h2 align="center" style="border-bottom:none;">6<br />Château Rameaux</h2> Paris sommartid är en mycket angenäm stad för dem som hör till Paris qui s'amuse, men om man råkar höra till Paris qui travaille blir det en annan sak. I all synnerhet om man har att handskas med en tyfoidfeberepidemi i La Villette bland de hundratals skandinaviska arbetarna där och en difteriepidemi i Quartier Montparnasse bland sina italienska vänner och deras otaliga barn. Förresten var det ingen brist på skandinaviska barn i La Villette heller, och de få familjer som inte hade några barn, tycktes ha valt just denna tid att skaffa dem till världen, oftast utan någon annan hjälp än mig, inte ens en barnmorska. De flesta av barnen som var för små att få tyfoidfeber fick scharlakansfeber och resten kikhosta. Som det inte fanns pengar till en fransk doktor, föll det naturligtvis på min lott att sköta om dem så gott jag kunde. Det var i sanning inget lätt göra, det var över trettio tyfoidfeberfall enbart bland de skandinaviska arbetarna i La Villette. Jag gjorde i alla fall mitt bästa för att bevista gudstjänsten varje söndag i den svenska kyrkan vid Boulevard Ornanot för att göra min vän pastorn till viljes och vara ett gott föredöme för andra. Församlingen hade smält ihop till hälften, den andra hälften låg till sängs eller skötte någon som låg till sängs. Pastorn var på benen från morgon till kväll, hjälpande och bistående fattiga och sjuka. En mera hjärtegod människa har jag aldrig sett, och utan pengar var han alltid. Den enda belöning han fick var att han förde smittan till sitt eget hem. De två äldsta av hans åtta barn fick tyfoidfeber, fem fick scharlakansfeber och höll på att dö av tarmocklusion. Till råga på olyckan blev den svenske konsuln, en fridfull och stillsam liten man, plötsligt spritt galen, men den historien skall jag berätta en annan gång. Uppe i Quartier Montparnasse var läget ännu mycket värre, fast mitt arbete där på många sätt tycktes mig lättare. Jag skäms att säga att jag kom mycket bättre överens med de stackars italienarna än med mina egna landsmän, som ofta var svårhanterliga, buttra, missbelåtna och ganska anspråksfulla och själviska. Italienarna däremot, som ingenting med-<noinclude> <references/> {{ph|79}}</noinclude> 2z0iab3o3qi83vipdz9j3rstcc9a27p 0 222377 652484 2026-06-02T18:57:40Z Thuresson 20 Kap 5 652484 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Boken om San Michele 1968.djvu" from=66 to=80 kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Boken om San Michele|05]] 2bnoawli28ti3v3qnoj8td88tdxw5ma 104 222378 652485 2026-06-02T20:45:56Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ 652485 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud|64|Om klostren|}}{{linje}}</noinclude>{{ant|{{Avstavat|centius|Innocentius}} IV}} hafwer {{ant|confirmerat}} them alla theras gods och {{ant|privilegier, Lugduni d. 9. Jul.}} 1244. och {{ant|Alexander IV dat. Viterby d. 20 Aug.}} 1256. samt {{ant|Martinus IV d. 4 Maji.}} 1281. och sedan flere Påwar i följande tider, såsom theras bref vtwisa. Thessa Nunnor höllo här hus i rolighet in til 1297, tå theras klosterhus i grund förbrendes. Men Vplandalagman, Helga {{ant|<i>Britas</i>}} fader, <b>Birge Pedersson</b> på Finstad, warkunnade sig öfwer thessa huswilla Nunnor, och bygde åt them närmer til siön, ther nu Slottet står, ett nytt och longt herligare kloster, hwilket Archebiskopen i Vpsala {{ant|<i>Nicolaus Allonis</i>}} på thet första {{ant|Jubel}}-året 1300 {{ant|d. 28 Aug.}} som war {{ant|S. Augustini}} dag, inwigde wårfru {{ant|Maria}} och {{ant|Johanni}} döparen til äro, åt en {{ant|Abbedissa}} och 12 renlifnis Jungfrur. Altifrå then tiden är thetta Nunnekloster wid macht hållet, vnder sina {{ant|Abbedissor,}} ibland hwilka thet må wara merkwerdigt, at then första och sidsta haft samma namn och hetat <b>Bengta</b> eller {{ant|Benedicta}}. Thet hafwer ock kommit til stor förmögenhet ej allenast genom köp och byte; vtan ock genom anseenliga Siälagifter och {{ant|testamenten,}} af them, som antingen här blefwit begrafne eller haft sina anhöriga här i en förment helig hwilo. Hwilket med monga skrifter kunde bewisas. Såsom år 1263 gaf Herr Carl Hertig Ulfsson, en Folkvnge, sielfwa Sätesgården <b>Skog</b> i Siälarycht för sig til thetta kloster. Hwilket {{ant|testamente}} K. Waldemar {{ant|confirmerade d. 5 kal. Jun.}} 1269.<noinclude> {{huvud|||År}} <references/></noinclude> l3as24j04kdyw9m138mrt72zouxfb18 104 222379 652487 2026-06-03T08:39:09Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 652487 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<small>DEN NORDISKA JERNÅLDERNS KRONOLOGI.</small>|77}}</noinclude>brakteater med ett menniskohufvud öfver ett djur.<ref>Fig. 171—174. Se äfven <i>Atlas,</i> fig. 117, 130, 135; <i>Fr. jernåld.,</i> pl. I fig. 6 och 24.</ref> Det torde ej vara en tillfällighet, att den fig. 170 afbildade brakteaten, på hvilken ryttarens både arm och ben ses, är en af de få till den gruppen hörande, som också visar diademet och dess två fria ändar. {{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=447|bildtext=Fig. 175. <i>Guldbrakteat. Broholm, Fyen.</i> {{bråk|1|1}}.}} {{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=447|bildtext=Fig. 176. <i>Guldbrakteat. Overhornbek, Jylland.</i> {{bråk|1|1}}.}} {{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=447|bildtext=Fig. 177. <i>Guldbrakteat. Skodborg, Slesvig.</i> {{bråk|1|1}}.}} {{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=447|bildtext=Fig. 178. <i>Guldbrakteat. Skara.</i> {{bråk|1|1}}.}} {{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=447|bildtext=Fig. 179. <i>Guldbrakteat. Simones, Norge.</i> {{bråk|1|1}}.}} På de brakteater, der djuret har bockskägg, ses endast ett menniskohufvud, men hvarken ryttarens ben eller hans arm.<noinclude> <references/></noinclude> scg5r0ewzvydhab9tf2tancwxzpgprz 104 222380 652488 2026-06-03T08:47:52Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 652488 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|78|<small>OSCAR MONTELIUS.</small>|}}</noinclude>Liksom flera samtida är den fig. 169 afbildade brakteaten stor och rikt prydd med flera kretsar af ornament rundtom midtbilden.<ref name="s448">Originalet till fig. 169 är jemte två dylika (den ena är <i>graverad,</i> ej präglad) redan år 1674 funnen vid Vä i Skåne, nära Kristianstad. <i>Fr. jernåld.,</i> fynd 351; <i>Atlas,</i> fig. 142. — I den innersta och yttersta ornamentskretsen ses en zigzaglinie, som skiljer från hvarandra en mängd</ref> På de yngsta till denna grupp hörande brakteaterna äro såväl hufvudet som djuret mycket illa tecknade. De äldre brakteaterna af denna grupp hafva ofta en inskrift med runor; på de yngre ses runor sällan eller aldrig. {{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=448|bildtext=Fig. 180. <i>Guldsmycke. Stenholt, Sælland.</i> {{bråk|1|1}}.}} {{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=448|bildtext=Fig. 181. <i>Del af guldhalssmycke. Olleberg, Vestergötland.</i> {{bråk|1|1}}.}} En annan stor grupp guldbrakteater utgöres af dem, som endast visa bilden af ett djur, antingen med framåtvändt hufvud (fig. 175)<noinclude> <references/></noinclude> 2tl4ekw0u5caclhkc27jlxgofbe5bsf 104 222381 652489 2026-06-03T10:03:26Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 652489 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<small>DEN NORDISKA JERNÅLDERNS KRONOLOGI.</small>|79}}</noinclude>eller med bakåtvändt hufvud (fig. 176—179).<ref>Salin, anf. arb., sid. 67.</ref> Fynden ådagalägga, att de äldsta brakteaterna af denna grupp äro lika gamla som de äldre brakteaterna med menniskohufvud öfver ett djur (utan bockskägg). På de till denna grupp hörande brakteaterna ses så godt som aldrig runor. {{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=449|bildtext=Fig. 182. <i>Del af guldhalssmycke. Möne, Vestergötland.</i> {{bråk|1|1}}.}} {{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=449|bildtext=Fig. 183. <i>Guldbeslag till svärdsslida. Backa, Bohuslän.</i> {{bråk|1|1}}.}} I sitt nyss omtalade arbete fäster Salin uppmärksamheten derpå, att man vid förfärdigandet af de tvåsidiga efterbildningarna efter romerska medaljonger och de äldsta brakteaterna försökt framställa bilderna i relief på samma sätt som på originalerna, men att man <ref follow="s448">i olika riktning vända, små trianglar; dessa likna mycket de med slipade stenar fylda trianglar, som ses på den sid. 103 omtalade, i Siebenbürgen funna guldmedaljongen från det 4:de århundradet.</ref><noinclude> <references/></noinclude> 1ra8yevylwdwgjf4eybvvhl09po6ti8 104 222382 652490 2026-06-03T11:05:05Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 652490 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|55}}</noinclude>flera millioner dollars, den han disponerat helt och hållet till förmån för allmänna välgörande inrättningar i Louisiana. Denna besynnerliga man lefde som den största gnidare, sparade på sig sjelf i yttersta grad och gaf aldrig bort något åt enskilt person, äfven om denna var hans nära slägting och dertill nära att förgås af nöd. Spara, lägga tillsammans med hvar dag, öka, fördubbla sitt kapital, det var hans ständiga omtanke och derpå gick all hans verksamhet ut, ända i de minsta ting. Han var sparsam äfven på sina ord, och depenserade icke något sådant onödigtvis. Icke dessmindre hade han stora tankar och planer. Han ansåg sig bestämd af försynen att förvärfva en stor förmögenhet, för att sedan dermed uträtta stora ting för den stats bästa, som var hans fosterland. Derföre ansåg han sig blott som förvaltare af sin förmögenhet och påstod sig ej ha rätt att bortgifva det ringaste deraf för mindre ändamål. Åtminstone var detta förevändningen, hvarmed han förgylde sin snålhet och hårdhet. Han sade: »om jag år efter år fortfar att föröka mitt kapital i denna (en viss angifven) proportion, så blir jag slutligen den rikaste man i Louisiana; jag kan, fortfarande på detta vis, slutligen inköpa hela Louisiana, och då» …. och då skulle han utföra stora ting, som skulle göra Louisiana till den friaste och lyckligaste stat. Macdonough hade häröfver åsigter och ett system, som vittnar om en verkligen djupt tänkande ande. Men stackars Macdonough glömde att han var — dödlig; och ehuru han hann till en hög ålder, hade han ännu på långt när icke uppnått den rikedom han eftersträfvade, då han öfverraskades af — — döden.<noinclude> <references/></noinclude> b4r26mlakmjtys3r0pjh1tfyx9176o0 104 222383 652492 2026-06-03T11:13:42Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 652492 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />56</noinclude>Hans storartade planer skola dö med honom, och verka litet eller intet i Louisiana, utom möjligen i ett afseende, och det är detta, som jag ville omtala såsom — den öppnade fängelsedörren. Macdonough var plantage-egare och slaf-egare. Han beslöt att emancipera sina slafvar, på det sätt, att de skulle vinna och han icke förlora derpå. Han sade till dem: »J skolen få arbeta er fria, och köpa er lösa ur slafveriet för den summa penningar som J kostat mig vid inköpet. Jag skall ge er medel att förvärfva den. Fem dagar i veckan skolen J arbeta för mig som förr, för kost, kläder och bostad; den sjette dagen skolen J äfven arbeta för mig, men jag skall betala er för den, och lägga upp penningarne och förvalta dera för er räkning. Så detta år. Nästa år skolen J få tvenne dagar i veckan, på hvilka ert arbete betalas er, förutsatt att ni arbeten bra och redligt; — och nästa år tre, och så vidare till dess den summa är full, som fordras till ersättning för mig, och J kunnen ha litet öfver för er till att sätta bo med i Liberia, dit jag skall hjelpa er att komma sedan J blifvit fria». Slafvarne visste att Macdonough skulle hålla ord. De begynte arbeta med nytt mod, ty de arbetade för sin frihet och framtid. Det gick fortare för somliga, långsammare för andra, men — inom tio år hade alla slafvarne på plantagen arbetat sig fria, och Macdonough uppgjorde räkning med dem såsom han utlofvat. Slafvarne kunde nu befrias utan våda för sig sjelfva eller andra. De hade vänjt sig vid arbete, förtänksamhet och sjelf styrelse, åtminstone med afseende på deras ekono-<noinclude> <references/></noinclude> 3g0k4dsscsf5fdmn1288kpr6741qd1f 104 222384 652493 2026-06-03T11:19:02Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 652493 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|57}}</noinclude>miska lif. Macdonoughs plantage hade blifvit väl uppodlad, och slafvarne hade återlemnat honom det kapital för hvilket han köpt dem. Jag vet icke om det varit Macdonoughs plan att sedermera låta plantagen odlas af hvita arbetare eller af fria svarta, men ett synes mig visst, och det är att Macdonoughs sätt att behandla slaf-emancipationen är värdt att besinnas och efterföljas, såsom ett af de klokaste för att verkställa en gradvis allmänlig befrielse från slafveriets boja för både svarta och hvita i Nord-Amerika. Och jag känner flera aktade och tänkande män i NewOrleans, som anse att en dylik emancipation, som småningom skulle förvandla negerslafvarne i fria arbetare, skulle kunna försiggå utan särdeles svårighet, och att de farliga följder, som man förespeglar sig häraf, äro till största delen drömmar. Såsom de hårdaste af slafegare häromkring har jag- hört nämnas fransoserna, och tror det af fransosernas folklynne. Skottar och Holländare komma derefter. Hos små och fattiga jordbrukare lida slafvarne ofta mycket af svält, liksom kreaturen. Jag hörde häromdagen omtalas ett ställe der flera af dessa (kreaturen) legat döda af svält. Jag har frågat efter dansarne och festerna för negerslafvarne om jul och nyår, dem jag hört så mycket omtalas, men — sockerskörden har blifvit sen förlidet år, arbetet med sockermalningen räckte öfver jul och nyår, bomullen plockas ännu på plantagerna, dansarne ha {{rättelse|blif-|blifvit}} inställda. Jag har nu rest efter dessa negerfester från ena ändan till den andra af slafstaterna utan att ha<noinclude> <references/></noinclude> cbjujavhzx7j9xc0u97xilrwcs86pvy 104 222385 652494 2026-06-03T11:21:41Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 652494 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />58</noinclude>varit lycklig nog att få fatt på, få se, ja, icke ens få höra om en enda, verklig sådan. I NewOrleans har jag i öfrigt rönt så mycken godhet, funnit så många goda och varma vänner, att jag deraf blifvit både förvånad och rörd. Jag hade alltid hört omtalas NewOrleans som en mycket munter och föga litterär stad, och Mr Harrison hade beredt mig på att NewOrleans-folket tyckte om »att se det som var vackert». Det var då klart att de icke skulle tycka synnerligen om att se på mig. Och likväl ha de kommit, och åter kommit till mig, öfverhopat mig med godhet och gåfvor, så väl män som qvinnor, och glädt mina dagar på mångfaldigt sätt. För min egen del har jag från NewOrleans inga andra minnen än nöjets och tacksamhetens. Från mina närmare vänner här skiljes jag med en blandning af glädje och saknad. Det gör mig rik och det gör mig lycklig att ha lärt känna dem, att tänka på dem, hålla af dem, och när jag tänker på att nu skiljas vid dem, kanske för alltid, är tåren, som jag känner i hjerta och öga, icke endast af smärta. Det är så roligt att hälla af, att tycka om! Octavie Le Vert for tillbaka till de sina för några dagar sedan. Ögonen, som förblifvit torra och klara, då hon stod i fara att förlora alla sina prydnader och penningar, badade nu i tårar, då hon skulle skiljas vid en nyss förvärfvad vän. Jag kysste bort tårarne från de bleka kinderna. Jag kände mig hålla riktigt hjertligt af henne. Mrs Geddes har varit makalös för mig denna tid, under det jag haft åtskilligt toilett-bestyr för att ut-<noinclude> <references/></noinclude> 4vxyhrtz06hswb8xg27wrtw2977etiz 104 222386 652495 2026-06-03T11:26:13Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 652495 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|59}}</noinclude>rusta mig passande för Cuba (på en gång litet elegant och sommarlätt), och haft derunder åtskilliga motgångar, vållade dels af modkrämerskor, dels och mestadels af mina egna »blunders». Jag kan ej säga dig hur god, hur söt, hur tålig, hur outtröttligt hjelpsam och rådig hon dervid beständigt varit, och huru väl och snällt hon slutligen hjelpt mig. Du vet huru plågsamt det vanligen är mig att befatta mig med sådana ting; men du kan knappt föreställa dig huru jag känner det här, der själs- och kropps-trötthet samt obekantskap med priser och personer i modeverlden tiodubbla alla svårigheter. Men du kan ej heller föreställa dig huru god och älskvärd Mrs G. under alla dessa stora småbekymmer varit för mig, hennes tålamod, hennes goda lynne; ja — jag skäms, när jag jemför mig dermed. {{em|2}}{{större|'''''Om aftonen.'''''}} Nu har jag, med Anne W., haft min sista åkande promenad på den vackra snäckvägen ända till »lake Pontchartrain». Luften var ljuflig, och himlen såg åter på oss med blåa ögon emellan molnen som allt mera åtskilja sig. Snäckvägen går för det mesta genom låg, ännu vild skogsmark. Man ser ej här våra vackra möss- och löfklädda berg och backar; men ur skogens snår titta öfverallt de vackra palmetto-plantorna upp med sina stora, solfjäderlika blad, hviftande i vinden. Det regelmässiga och gratiösa i formerna af flera half-tropiska växter, som bebåda en ny face af jordvegetationen, locka mig med en glad tjusningskraft. I morgon, ''i morgon'', min Agathe, går jag ombord på det stora ångfartyget »the Philadelphia», och om tre<noinclude> <references/></noinclude> faolsiabj5yx8a9aybroqk58c8xrd2j 104 222387 652496 2026-06-03T11:33:34Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 652496 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />60</noinclude>dygn är jag på Cuba. Jag är outsägligt glad att komma dit, både för att se denna nya skönhet, och dricka en mildare luft, och för att få under vinterveckorna fly detta amerikanska klimat, hvars ombytlighet frestar på mina krafter till både själ och kropp. Jag har blifvit tio år äldre till kroppen under detta års resor i Norra Amerika. Var icke rädd för mig, mitt lilla hjerta, utan förtro dig, såsom jag, åt min ''res-nisse'', den lilla vän, som hittills fört mig välbehållen genom alla farligheter, som lät mig komma utan minsta äfventyr genom hela Mississippi och till NewOrleans, just som fem ångbåtar flugit i luften, jemte passagerare, på dess farvatten, och lät mig flytta från S:t Charles hotell till detta goda hem dagen innan hotellet blef lågornas rof. Den skall fora mig välbehållen åter till min egen systervän, till dig. {{em|2}}{{större|'''''P. S.'''''}} Bref från mina vänner i norr, Downings, Springs och Lowells ha glädt mig här. Dessa vänner följa mig som goda andar, och jag måste säga det för dig. Ty mina vänner skall du hålla af. Maria L. skrifver; »den lilla reskamraten» som var öfverallt med oss (vid Niagara) och likväl aldrig sade något och höll sig så stilla, var — en gosse, som nu stor och fet och röd är lilla Mabels orakel. Hon lyssnar till hvarje ljud från honom, och säger vid allting: »hvad tycker lilla bror?» Älskliga, lyckliga Maria! .…. Jenny Lind är nu i Havanna, och man talar olika om framgången af hennes konserter. Jag tror likväl<noinclude> <references/></noinclude> 8gazd7gsc83v0d0cyyhdbba7cuby0hf 104 222388 652497 2026-06-03T11:34:48Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 652497 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|61}}</noinclude>att hon vunnit seger på motståndarne, som egentligen höra till det franska partiet i landet, som vill bestrida henne rangen af stor sångerska. Här i NewOrleans blir hon emottagen med enthusiasm; alla hjertan äro varma, alla öron öppna för henne. Hon reser ifrån Havanna just som jag kommer dit, och jag vet icke ännu om jag kommer att träffa henne. Jag är frisk, min Agathe, och vid godt mod. Gud gifve att du vore så med! Och du skulle blifva det med hjelp af homöopathien. Måtte Esculapius upplysa dig och vederbörande! Snart mera från Cuba! {{linje|5em|style=margin-top:3em;margin-bottom:3em;}}<noinclude> <references/></noinclude> irirt663r56wh6lrfjl3uvmaezq0qcm 0 222389 652498 2026-06-03T11:44:46Z PWidergren 11678 Skapade sidan med '<div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Hemmen i den nya verlden, Tredje delen.djvu" from=9 to=69 prev="[[Hemmen_i_den_nya_verlden,_Andra_delen/31|TRETTIONDEFÖRSTA BREFVET.]]" kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Hemmen i den nya verlden, Tredje delen|Trettiondeandra brefvet]] [[de:Die_Heimath_in_der_neuen_Welt/Dritter_Band/Zweiunddreißigster_Brief]] [[en:The_Homes_of_the_New_World/Letter_XXXI.]] fr:La vie de famill...' 652498 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Hemmen i den nya verlden, Tredje delen.djvu" from=9 to=69 prev="[[Hemmen_i_den_nya_verlden,_Andra_delen/31|TRETTIONDEFÖRSTA BREFVET.]]" kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Hemmen i den nya verlden, Tredje delen|Trettiondeandra brefvet]] [[de:Die_Heimath_in_der_neuen_Welt/Dritter_Band/Zweiunddreißigster_Brief]] [[en:The_Homes_of_the_New_World/Letter_XXXI.]] [[fr:La vie de famille dans le Nouveau-Monde/Lettre 32]] dpxvn9k421v4xf5vza8bkpwoamels24 0 222390 652499 2026-06-03T11:49:21Z PWidergren 11678 Skapade sidan med '<div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Hemmen i den nya verlden, Andra delen.djvu" from=487 to=518 next="[[Hemmen_i_den_nya_verlden,_Tredje_delen/32|TRETTIONDEANDRA BREFVET.]]"kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Hemmen i den nya verlden, Andra delen|Trettondeförsta brefvet]] [[de:Die Heimath in der neuen Welt/Zweiter Band/Einunddreißigster Brief]] [[en:The_Homes_of_the_New_World/Letter_XXX.]] fr:La vie de famille d...' 652499 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Hemmen i den nya verlden, Andra delen.djvu" from=487 to=518 next="[[Hemmen_i_den_nya_verlden,_Tredje_delen/32|TRETTIONDEANDRA BREFVET.]]"kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Hemmen i den nya verlden, Andra delen|Trettondeförsta brefvet]] [[de:Die Heimath in der neuen Welt/Zweiter Band/Einunddreißigster Brief]] [[en:The_Homes_of_the_New_World/Letter_XXX.]] [[fr:La vie de famille dans le Nouveau-Monde/Lettre 31]] 1kepc53ofzq1m57w8f6ciq5qfc4ib20