Wikisource svwikisource https://sv.wikisource.org/wiki/Wikisource:Huvudsida MediaWiki 1.47.0-wmf.7 first-letter Media Special Diskussion Användare Användardiskussion Wikisource Wikisourcediskussion Fil Fildiskussion MediaWiki MediaWiki-diskussion Mall Malldiskussion Hjälp Hjälpdiskussion Kategori Kategoridiskussion Tråd Tråddiskussion Summering Summeringsdiskussion Sida Siddiskussion Författare Författardiskussion Index Indexdiskussion TimedText TimedText talk Modul Moduldiskussion Event Event talk Ämne 104 175646 653585 540096 2026-06-21T21:27:47Z Thuresson 20 /* Validerad */ 653585 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||FÖRSTÄRKNINGSMANSKAPET OCH BONDEOROLIGHETERNA.|381}}</noinclude>förordningen af den 23 april 1811 angående förstärkningsmanskapets utskrifvande såsom en af åtgärderna till upphjälpande och ordnande af Sveriges försvar. <span style="visibility:hidden">{{Ankare|i381}}</span> [[File:Charles XIV John by William Dickinson.jpg|333px|centrerad|Carl XIV Johan. Efter målning af F. Gerard.]] {{c|[[:commons:File:CarlXIVJohnSweden.jpg|CARL XIV JOHAN.]]<br /> Efter målning af F. Gerard, koppartryck af W. Dickinson.}} <span style="visibility:hidden">{{Ankare|381}}</span> Med landtvärnets olyckliga öde i friskt minne måste den nya förordningen, som af allmogen kallades “den nya landtvärnsförordningen”, väcka oro och bedröfvelse hos bönderna. Lagen om förstärkningen eller beväringen, som den sedan kallades, innehöll, att vid sockenstämma skulle inom hvarje församling afgöras, huruvida förstärkningsskyldigheten finge utgöras genom lega eller borde verkställas genom lottning mellan de därtill skyldige. Denna besynnerliga föreskrift vållade, att drängarne, hvilkas skinn det gällde, beröfvats allt tillfälle att besluta om det alternativ, som lämnats dem till beväringsskyldighetens utgörande, alldenstund i sockenstämma endast de, som icke voro underkastade konskription, hade säte och stämma. Som på sockenstämmor vanligen inga andra än församlingens egna eller enskilda angelägenheter plägade förekomma, voro bönderna också vana att orda huru de behagade efter ögonblickets ingifvelse. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> i4vmhwdswvh8pqxsnejoukl091p57gi 104 175792 653586 537880 2026-06-21T21:31:31Z Thuresson 20 /* Validerad */ 653586 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud|382|1811-1844.}}</noinclude>De begingo nu det misstaget att taga själfva lagen i skärskådande i stället för att hålla sig till det i denna uppställda alternativet, och då prästen ville föra öfverläggningen till ordning, föranledde detta obehagliga uppträden. Drängarne, hvilkas rättigheter egentligen skulle bestämmas, ville ha ett ord med i laget, och då de afvisades, gaf detta i sin ordning anledning till uppträden vid kyrkorna och framkallade “den rörelse, som upphöjdes till namn och värdighet af uppror”. Drängarne i en socken vände sig nu till en i orten bosatt ståndsperson, en assessor Landell, som på deras begäran uppsatte en böneskrift, hvilken, fast den var hållen i ganska ödmjuka och i intet afseende brottsliga ordalag, likväl sedermera skulle förskaffat sin författare 28 dygns vatten och bröd, om icke döden ryckt honom undan denna vidunderliga dom. Hofrätten fann nämligen, att Landell handlat brottsligt, “för det han ej afstyrkt drängarnes åtgärd, utan tvärtom deltagit däruti, då han likväl såsom själf före detta ämbetsman borde ha insett olämpligheten däraf”. I Nyköping afvisades också drängarne med sin böneskrift, och nu beslöto de att afsända en deputation direkt till konungen med en böneskrift att slippa lottning och få antaga legning. Denna ansökan borde förses med så många underskrifter som möjligt, och för den skull föllo drängarne på detta orådet att till de öfriga socknarne sända ut budkafle, ett tilltag, som redan i och för sig var lifssak. Men icke nog härmed, en ny budkafle, ämnad att genomlöpa hela provinsen, utsändes med uppmaning under stränga hotelser till drängarne att, därest lottning beslutades på sockenstämmorna, motsätta sig verkställigheten, tills den till konungen afgående deputationen hunnit återkomma. "Till all lycka var denna sista kallelse och uppmaning till olydnad mot auktoriteterna ännu icke känd i Stockholm, då de repressiva och juridiska åtgärderna vidtogos; eljest vet jag ej,” säger grefve Trolle-Wachtmeister, “huru långt kronprinsen kunnat låta sig hänföras.” Öfverdrifna uppgifter om oordningar, som timat vid drängarnes sammankomster, vid hvilka, såsom vanligt, brännvinet spelade sin roll, äfvensom om hotande och sturska svar till inspektorer och fogdar, som infunnit sig från herrgårdarne för att återkalla de olydige, som på budkaflens kallelse öfvergifvit arbetet, insändes i första hettan till regeringen i Stockholm af generalen, sedermera excellensen och fältmarskalken Wrede, och trupper, kavalleri, infanteri och artilleri, utkommenderades. Någon manspillan blef det emellertid icke af, ty ingen satte sig till motvärn, och den undersökning, som under justitiekanslerns ledning fördes genom Södermanlands alla tre domsagor, fullbordades, utan att lugnet vidare stördes. Den dräng, som anfört deputationen till Nyköping, fick spö och fästning, och en afskedad hästgardist, som varit mera våldsam i ord och handling än de öfriga, fick släppa till lifvet. De domar, som fälldes, voro emellertid ganska hårda, hvarför benådningsrätten kom lämpligt till pass. De oroligheter, som utbröto i Skåne, vållades äfven de af förordningen om förstärkningsmanskapets utskrifning, men hade icke, såsom i Södermanland, sin rot i de fruktansvärda minnena af landtvärnets lidande. Jämte utskrifning af förstärkningsmanskap, hade ständerna äfven förordnat en ny s. k. extrarotering, som hufvudsakligen drabbade ståndspersonerna, d. v. s. adel och präster äfvensom jordägare, således icke konskriptionsskyldige. Ehuru det tydligen föreskrifvits, att denna extrarotering borde föregå förstärkningsmanskapets utskrifvande,<noinclude> <references/></noinclude> ilz4a1s62h3mghff2p95x9x3vwhmg78 104 175793 653587 537881 2026-06-21T21:33:23Z Thuresson 20 /* Validerad */ 653587 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||KRIGSFÖRKLARINGEN MOT ENGLAND.|383}}</noinclude>hade den emellertid kommit att genom slarf expedieras senare än förordningen om det senare, och följden blef, att bönderna häri sågo en mannamån till herremännens fördel och trodde, att hade väl förstärkningsmanskapet utskrifvits, skulle den extra roteringen få förfalla. Uppretade öfver myndigheternas förfarande, beslöto bönderna att taga saken i egna händer och att i stora skaror vandra omkring till godsägarne och aftvinga dem förbindelse att genast göra roteringen för sina gods. Härunder kom det naturligtvis till tumultuariska uppträden, i hvilka brännvinet och dryckesvaror, som tillgripits i de hemsökta herrgårdarnes vinkällrar, spelade hufvudrollen. Hatet mot herremännen började under spritångornas inverkan gifva sig luft i våldsamheter, och snart beslöts att plundra och uppbränna så många herregårdar, som kunde åtkommas. Verkställigheten af detta beslut afstyrdes emellertid af en kommunistisk skräddare från Malmö, som i stället föreslog, att egendomarne skulle delas, ett förslag, som med glädje mottogs. Man väntade endast, att de genom budkafle tillkallade förstärkningarne skulle anlända, för att sätta förslaget i verkställighet, då det kom till en sammanstötning med den beväpnade styrkan vid Klågerup, hvarvid 30 bönder dödades, 60 sårades, 300 togos till fånga och resten skingrades. {{c|{{större|{{*}}|150}}}} <span style="visibility:hidden">{{Ankare|383}}</span> Mesta bekymren vållades Carl Johan af Sveriges kinkiga politiska belägenhet, å ena sidan föremål för Napoleons allt skarpare fordringar, att landet skulle tillträda kontinentalsystemet, fordringar, åt hvilka han när som hälst kunde gifva ett kännbart eftertryck genom besättande af svenska Pommern; å andra sidan beroende af fred med England och detta lands välvilja för sin ekonomiska och materiella existens. Det blef också Carl Johans uppgift att söka förlika dessa hvarandra rakt motsatta kraf och skickligt lotsa fram statsskeppet mellan dessa skär: att söka upprätthålla ett godt förhållande till England, utan att alltför mycket stöta Napoleon och att bevara freden med honom, utan att bryta med England. Det dröjde emellertid icke länge, förrän det visade sig, att dessa uppgifter voro oförenliga. Sverige hade visserligen biträdt kontinentalsystemet, men hade samtidigt ingått hemlig öfverenskommelse med England, att handeln med detta land skulle föras under neutral, amerikansk flagga, och med befälhafvarne på de engelska eskadrer, som kryssade vid de svenska kusterna, bedrefvos i tysthet underhandlingar, hvilka, för att ej blottställa konungen, från Stockholm leddes af Hans Järta, som då var statssekreterare för utländsk handel. Dessa handelsförbindelser med England hade naturligtvis icke kunnat hållas hemliga för Napoleon, som däröfver erfor ett lifligt missnöje. Vid kronprinsens afresa från Paris hade kejsaren dock gifvit honom sitt löfte att icke före maj månad 1811 fordra en bestämd förklaring, om Sverige på allvar ville sluta sig till kontinentalsystemet eller ha kejsaren till fiende. En månad hade emellertid knappast förflutit efter Carl Johans afresa till Sverige, förrän kejsaren till svenska sändebudet i Paris, friherre Lagerbjelke, framställde alternativet: “Kanonskott mot engelsmännen, som närma sig Sveriges kuster, och konfiskation af alla deras köpmansvaror i Sverige, eller krig med Frankrike.” Det franska sändebudet i Stockholm fick å<noinclude> <references/></noinclude> h1z0rl169lnbhuy3yvrak02smw4nb3v 104 175794 653588 537882 2026-06-21T21:36:17Z Thuresson 20 /* Validerad */ 653588 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud|384|1811-1844.}}</noinclude>sin sida befallning att framställa enahanda fordringar och att, därest de icke beviljades, afresa inom fyra dagar. Då franska sändebudet, den pockande, brutale förre konventsmedlemmen, numer kejserlige baronen Alquier till allmän bestörtning aflämnade denna not, sammankallade Carl XIII statsrådet. Så väl kronprinsessan, Carl Johans gemål, som hans son, prins Oskar, befunno sig ännu i Paris, och man kunde befara, att de af Napoleon skulle betraktas såsom gisslan för makens och faderns hörsamhet mot det kejserliga budet. Kronprinsen öppnade emellertid statsrådet med ett tal, som hos alla hans åhörare framkallade den djupaste rörelse. Han yttrade bland annat, att Napoleons fordringar vore olyckliga för Sverige och den lydnad han fordrade vanhedrande; ju mera man gåfve efter, desto mera skulle han skärpa sina kraf. Kronprinsen, som nyss kommit till landet, förklarade, att han visserligen icke kände dess militäriska ställning och dess krafter att understödja en vägran, men detta måste statsrådet känna och däröfver kunna urskilja. Beslöte sig konungen att möta Frankrikes fordringar, kände han, kronprinsen, inga andra plikter än dem, som tillkomme en svensk soldat, och skulle draga svärdet mot dem, som konungens befallningar utmärkte. Statsrådet finge icke tänka på, att hans hustru och barn voro i Napoleons våld, och ingen enda tanke på hvad som rörde honom personligen borde äga rum, hvarför han också ville gå ifrån öfverläggningen för att åter inkallas, då konungen fattat sitt beslut. “Hvad jag fordrar af er, mine herrar,” tillade han, “är att I handlen så, att eder konung icke med vanära nedstiger i grafven.” Därpå omfamnade han konungen och lämnade konseljrummet. Beslutet blef, att krig den 17 nov. 1810 förklarades mot England, men endast till skenet. I verkligheten upprätthöllos de hemliga förbindelserna med England, och några direkta fientligheter förekommo icke. Beslag måste visserligen läggas på alla engelska varor i svenska hamnar, men deras konfiskering kringgicks på sådant sätt, att de förklarades för svensk egendom, och på grund af denna förklaring betalades en införseltull för dem, som gaf svenska statsverket en opåräknad inkomst af öfver 500,000 riksdaler. <span style="visibility:hidden">{{Ankare|384}}</span> Om kriget med England sålunda icke föranledde några synnerliga svårigheter för Sverige, var däremot ställningen till den stora grannen i öster så mycket mera bekymmersam och farlig. Sveriges förhållande till Ryssland måste nämligen snart bli en omständighet af största betydelse under den redan nu hotande striden mellan zarens rike och den franske härföraren. Man hade i Ryssland icke utan missnöje och farhågor sett Carl Johans val till svensk kronprins. I den franske marskalken trodde man sig se Finlands återeröfrare och en fruktansvärd bundsförvant åt Napoleon. Denna mening delades för öfrigt af det stora flertalet svenskar, som i kronprinsen sågo hämnaren af alla de oförrätter och förluster, Ryssland sedan ett århundrade tillbaka tillfogat Sverige. Carl Johan hade emellertid helt andra planer, och den ryske zaren fann det mera öfverensstämmande med god rysk politik att vinna den svenska kronprinsen att äfventyra, att han skulle kasta sig i armarne på Napoleon. Zaren sökte för den skull också närma sig Carl Johan, som å sin sida kom honom halfva vägen till mötes. För Sverige ansåg nämligen Carl Johan Finland oåterkalleligt förloradt, men för denna förlust borde på annat håll sökas en ersättning, som kunde<noinclude> <references/></noinclude> nzd3rvk95vezi6sjgu8kgs9o23lcf6t 104 175795 653589 537883 2026-06-21T21:38:56Z Thuresson 20 /* Validerad */ 653589 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||NAPOLEON OCH SVERIGE.|385}}</noinclude>bereda Sverige en fullt betryggande ställning på den skandinaviska halfön, och denna ersättning kunde i så fall icke bli annat än Norge. <span style="visibility:hidden">{{Ankare|385}}</span> På en eröfring af detta land, som ännu tillhörde Danmark, var emellertid för tillfället icke att tänka; endast genom väl valda allianser kunde Sverige räkna på att komma i besittning af detsamma. Ett förbund med Napoleon skulle icke medföra åsyftad verkan; Danmark var Napoleons bundsförvant och hade för hans skull lidit för mycket för att han, för ett förbund med Sverige, skulle tvinga det att uppoffra en sådan besittning som Norge. Däremot kunde möjligen Finland återfås såsom belöning för ett förbund med Napoleon, för den händelse nämligen denne fortfarande förblefve segrare, hvilket Carl Johan med sin skarpblick och sin noggranna kännedom dels om Napoleons karaktär, dels om stämmningen hos de af honom underkufvade folken och om arten af hans politiska skapelser, förutsåg såsom en omöjlighet. För öfrigt var Finlands besittning alltför osäker; i själfva verket hade Sverige förlorat det redan vid Poltava, det förlorade det för andra gången under frihetstidens ryska krig, och äfven om det på nytt återkomme till Sverige, skulle det för framtiden alltid bli det byte, hvars eröfrande måste vara målet för Rysslands sträfvan och hvars bevarande skulle vålla Sverige de största bekymmer, med den högst sannolika utgången, att det ändå skulle gå förloradt. Besegrades åter Napoleon, vore därmed äfven Sveriges öde besegladt, ty de segrande makterna skulle i så fall för visso icke underlåta att utkräfva hämnd på landet för dess hållning, och då skulle efter all sannolikhet icke allenast Finland gå förloradt, utan måhända äfven Sveriges själfständighet såsom stat stå på spel. Slöte sig åter Sverige till Napoleons fiender, funnes åter den största utsikt till, att dess medverkan i den europeiska frihetskampen skulle på ett eller annat sätt belönas, och då kunde Norges besittning alltid uppställas såsom villkor för ett aktivt uppträdande vid kontinentalmakternas sida mot Napoleon. I valet mellan ett förbund med Napoleon med Finlands återfående såsom belöning, men också med ett tryckande vasallskap under den korsikanske despoten, och deltagande i koalitionen mot denne, med Norges besittning såsom vederlag för Finland, kunde Carl Johan icke tveka, om också hans politik både af de flesta af den tidens svenskar och ännu långt efteråt ogillades och gaf anledning till mycket missnöje och bittert klander. Det dröjde icke länge, innan omständigheterna tvingade Carl Johan att fatta ett afgörande beslut. Napoleons sändebud i Stockholm, den ofvannämde Alquier, hade på senaste tiden anslagit en ton af öfvermod, som Carl Johan fann odräglig, och nu började hans “oförskämdhet såväl i propositioner som i sättet att göra dem dagligen växa. Klagan fördes öfver omständigheter, uppfunna endast för att reta, pockande begärdes, att Engeström, Adlercreutz, Platen och Wetterstedt skulle afskedas, och Alquier förklarade sig icke mera vilja underhandla med Engeström, därför att denne med värdighet, som Alquier kallade sturskhet, svarat på en not, innehållande skymfande propositioner.” Slutligen måste Sveriges diplomatiska ombud i Paris anhålla, att Alquier rappellerades. Napoleon själf behandlade sin bundsförvant Sverige för öfrigt icke bättre än hans sändebud bemötte de svenska höga ämbetsmännen. Oerhörda fordringar framställdes på det försvagade landet, utan att annat vederlag erbjöds för dess uppoffringar än tillåtelsen att återeröfra Finland, om Sverige kunde det. De franska kaperierna mot svenska fartyg fortsattes oafbrutet och förstörde icke<noinclude> <references/> {{ph|25}}</noinclude> i1w76h2fd5qzfg45ogffmrwkkawziaz 104 175796 653590 537884 2026-06-21T21:42:36Z Thuresson 20 /* Validerad */ 653590 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud|386|1811-1844.}}</noinclude>allenast landets handel, utan hejdade äfven kustfarten inrikes orter emellan. “Kaparne utrustades till och med i Stralsunds hamn under svenskarnes ögon, mellan deras kanonslupar, och gingo i förväg ut, för att utanför hamnen uppsnappa de svenska fartyg, som de visste skulle löpa ut och som de i egenskap af priser straxt åter införde i Stralsunds hamn.” Slutligen lät Napoleon midt under freden med Sverige sina trupper besätta svenska Pommern, utan att härom underrätta den svenska regeringen, och denna handling af öppen fientlighet väckte omsider en förbittring i sinnena, som underlättade nödvändigheten att bryta med Napoleon. Detta oaktadt kunde Carl Johan endast med största svårighet förmå de mera framstående ledande männen i Sverige att dela hans åskådningssätt och gilla hans planer. I sin egenskap af fransk marskalk hade han valts till svensk tronföljare hufvudsakligen för att återförskaffa Sverige Finland, och nu syntes i stället alla utsikter härtill för alltid försvunna. Också förmådde många icke dölja sin missräkning, ja, mellan Adlercreutz och Carl Johan kom det en dag i september månad till ett häftigt uppträde; då Adlercreutz yttrade, att “Sverige aldrig torde få upplefva ett mera gynnsamt tillfälle att återtaga Finland, detta land, som i hans tanke var oundgängligt för dess själfständighet.” Dessa ord bragte kronprinsen utom sig af förtrytelse. “Finland,” utbrast han, “hade utgjort det eviga trätoäpple, som inledt Sverige i alla de krig, som förstört det:” och med lyftad hand sprang han mot Adlercreutz, som trodde denna åtbörd innebära en tillämnad skymf, hvarför han hastigt vände ryggen åt prinsen, lämnade rummet och förargad lät svara prinsen, att “han icke återvände till dem, som argumentera på sådant sätt mot en general.” Resultatet af Pommerns ockupation blef emellertid, att i ett utomordentligt statsråd, som hölls den 24 februari 1812, enhälligt tillstyrktes, att Sverige måtte intaga en fullt neutral ställning, sluta fred med England och anse sig frikalladt från de förbindelser det ingått med Frankrike, sedan denna makt brutit sina. <span style="visibility:hidden">{{Ankare|387}}</span> Genom sitt sändebud i Stockholm, general van Suchtelen, hade den ryske zaren knutit förbindelser med Carl Johan och lofvat Sverige att erhålla Norge, och den svenske kronprinsen hade å sin sida sändt sin adjutant, grefve Carl Löwenhjelm, till Petersburg. I den mån faran för ett krig med Napoleon närmade sig Ryssland, sökte också denna makt allt mera närma sig Sverige och förvärfva den svenska tronföljarens vänskap. Redan i april hade förhållandet mellan Carl Johan och den ryske zaren blifvit sådant, att den senare nästan kastat sig i armarne på kronprinsen. Den 5 april 1812 ingingo i Petersburg de båda makterna med hvarandra ett fördrag, hvari de bland annat garanterade hvarandras besittningar och förbundo sig att med en förenad armé af omkring 30,000 svenskar och 20,000 ryssar göra en diversion på Tysklands kust för att oroa den franska arméns operationer. Den ryske zaren förband sig särskildt att antingen medelst underhandlingar eller krigisk medverkan förskaffa Sverige Norge, garantera denna besittning och ej nedlägga vapnen, innan denna förbindelse blifvit uppfylld; en rysk armé skulle ställas till Sveriges förfogande för att gemensamt med den svenska bereda Norges förening med Sverige, innan denna sistnämda makt toge någon del i den öfverenskomna diversionen mot de franska arméerna. Båda makterna skulle dock föreslå det danska hofvet att förena sig med dem mot Frankrike och godvilligt afträda Norge åt Sverige mot vissa skadeersättningar; vägrade Danmark gå in<noinclude> <references/></noinclude> 3s0zlmbsj4u40w832q735f6hxmtkaaa 104 217347 653591 630447 2026-06-21T22:16:55Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653591 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{ph|201}}</noinclude>Den for genom allén, som ledde till köpingen, och fram genom gatan … Hanno tryckte in huvudet i vagnshörnet och såg ut genom fönstret förbi Ida Jungmann, som friskögd, vithårig och knotig satt mitt emot honom på baksätet. Morgonhimlen var vitluden, och på Trave ilade små vågor undan för blåsten. Då och då piskade regndroppar mot rutorna. Vid slutet av gatan sutto fiskare utanför sina stugor och lagade nät; barfota barnungar kommo springande och stirrade nyfiket på vagnen. De fingo stanna här, de … Då vagnen lämnade de sista husen bakom sig, böjde Hanno sig fram för att ännu en gång se på fyrtornet; sedan lutade han sig tillbaka och slöt ögonen. »Nästa år komma vi igen, Hanno lilla,» sade Ida Jungmann med tröstande ton, men det behövdes endast detta ord för att sätta hans haka i skälvande rörelse och pressa fram tårarna under hans långa ögonhår. Hans ansikte och händer voro brynta av havsluften, men om man med denna badortsvistelse haft för avsikt att göra honom starkare, friskare, mera energisk och motståndskraftig, så hade man ömkligen misslyckats — den sorgliga vissheten uppfyllde honom alldeles. Hans sinne hade genom dessa fyra veckor av havsandakt och omhägnad frid blivit ännu vekare, känsligare, mera drömmande och ännu långt mera oförmöget än förut att tappert motse, vad som väntade honom, pluggandet med årtal och grammatikregler, det förtvivlat lättsinniga undanslängandet av böckerna, ångesten på morgnarna, när man vaknade ur en djup, glömskebringande sömn, katastroferna under lektionerna, hans fiender Hagenströmarna och de fordringar, fadern ställde på honom. Men så upplivades han en smula av åkningen framåt landsvägen i de vattenfyllda hjulspåren, under fåglarnas morgonkvitter. Han tänkte på Kai och återseendet med honom, på herr Pfühl, pianolektionerna, flygeln och sin kammarorgel. För resten var det söndag i morgon, och den första skoldagen, i övermorgon, var icke heller farlig. Ack, han kände ännu litet sand<noinclude> <references/></noinclude> 9i3xdy3h3a5wdwx5hxpzn345ycddaic 104 217348 653592 630448 2026-06-21T22:20:08Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653592 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />202</noinclude>från stranden i sina knäppkänger … han skulle be gamle Grobleben att låta den ligga kvar i dem. Om det också började på nytt alltsammans, det med kamgarnsrockarna och det med Hagenströms och det andra, så hade han ändå, vad han hade. Han skulle tänka på havet och badparken, då allt åter stormade in över honom, och minnet av det sakta brus, varmed de små vågorna, kommande från det i hemlighetsfull slummer liggande fjärran, plaskade mot dammbyggnaden i aftonens stillhet, skulle trösta honom och göra honom oberörd gentemot alla vidrigheter … Så kom färjan, Israelsdorferallén, Jerusalemsberg, Burgfältet, vagnen var framme vid Burgthor, bredvid vilken reste sig de höga murarna av fängelset, där onkel Weinschenk satt, rullade längs Burgstrasse och över Koberg, lämnade Breitenstrasse bakom sig och for bromsande utför den starkt sluttande Fischergrube … Där var den röda fasaden med utbyggnaden och de vita karyatiderna, och då de från den middagsvarma gatan trädde in i den svala stenvestibulen, kom senatorn med pennan i handen ut från kontoret för att hälsa på dem … Och långsamt, långsamt, med hemliga tårar lärde lille Johann sig åter att längta efter havet, gå i ständig ängslan och ha oerhört tråkigt, bäva för Hagenströmarna och trösta sig med Kai, herr Pfühl och musiken. Tre eller fyra dagar efter ankomsten till staden infann sig husläkaren, doktor Langhals, för att konstatera verkan av badortsvistelsen. Sedan han haft en längre konferens med fru Gerda, fördes Hanno in för att, halvt avklädd, undergå en grundlig granskning. Doktor Langhals undersökte hans klena muskulatur, bredden på hans bröst och hur hjärtat funktionerade, begärde rapport över alla hans livsyttringar, tog slutligen medelst en nålspruta en bloddroppe ur Hannos smala arm för att analysera den hemma och tycktes på det hela taget icke riktigt belåten. »Vi ha blivit ganska solbrända,» sade han, i det<noinclude> <references/></noinclude> oh3cli6g3eglskhf2mwp9scqlts55xr 104 217349 653593 630449 2026-06-21T22:22:22Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653593 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{ph|203}}</noinclude>han lade armen om skuldrorna på Hanno, som stod framför honom, och såg upp till Gerda och fröken Jungmann, »men vi ha fortfarande på oss en alldeles för bedrövlig min.» »Han längtar tillbaka till havet,» anmärkte Gerda Buddenbrook. »Jaså … så att där trivs du så bra?» frågade doktor Langhals, i det han med sin inbilska min såg lille Johann in i ansiktet … Hanno bleknade. Vad betydde denna fråga, på vilken doktorn synbarligen väntade ett svar? Ett vanvettigt och fantastiskt hopp, grundat på den svärmiska övertygelsen, att trots alla kamgarnsrockar i världen ingenting vore omöjligt för Gud, vaknade inom honom. »Ja …» framstötte han och stirrade på doktorn med vidgade ögon. Men doktor Langhals hade icke alls haft något särskilt syfte med sin fråga. »Nå ja, verkan av baden och den friska luften kommer nog längre fram … kommer nog längre fram,» sade han, i det han klappade lille Johann på axeln, sköt honom ifrån sig och med en nick åt fru Gerda och Ida Jungmann — den allvetande läkarens överlägsna, välvilliga och uppmuntrande nick — steg upp och avslutade konsultationen. Den beredvilligaste förståelsen för sin sorg efter havet fann Hanno hos faster Antonie, som med synbart nöje hörde honom berätta om livet i Travemünde och livligt instämde i hans längtansfulla lovsånger. »Ja, Hanno,» sade hon, »vad som är sant, förblir i evighet sant, och Travemünde är en härlig plats. Ända tills jag sätter foten i min grav, skall jag med glädje påminna mig de sommarveckor, jag en gång som ung enfaldig toka upplevde där. Jag bodde hos personer, som jag tyckte om, och som nog också tyckte om mig, efter vad det föreföll, ty jag var en ganska vacker flicka då för tiden — det kan jag väl få säga nu på gamla dagar — och nästan alltid glad och livad. Det var präktiga människor, skall jag säga dig,<noinclude> <references/></noinclude> rpg381j93a8p70iy8tjpj9hz0cwibqc 104 217350 653594 630450 2026-06-21T22:24:56Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653594 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />204</noinclude>hederliga, godhjärtade och rättsinniga och dessutom så begåvade, lärda och entusiastiska, att jag aldrig sedan i livet träffat på maken. Ja, av dem lärde jag mycket, både i fråga om åsikter och kunskaper, och om icke annat kommit emellan … sådant som livet nu en gång för med sig … så skulle jag, dum som jag var, nog kunnat profitera ändå mera. Vill du veta, hur dum jag var då? Jag ville taga de brokiga stjärnorna ur maneterna. Jag bar hem en hel mängd maneter i min näsduk och lade dem på balkongen i solskenet för att de skulle fördunsta … Då skulle väl stjärnorna bli kvar! Jo vackert … när jag såg efter, så var det bara en stor våt fläck, som luktade av rutten sjötång …» {{linje|5em}} <section end=kap03 /> <section begin=kap04 /> <h3 align="center" style="border-bottom:none;"><b>IV.</b></h3> I början av år 1873 beviljades Hugo Weinschenks nådeansökan av senaten, och före detta direktören försattes på fri fot ett halvt år innan hans strafftid lagenligt var tilländalupen. Om fru Permaneder varit fullt uppriktig, så skulle hon måst tillstå, att denna händelse icke precis gladde henne, utan att hon hellre skulle sett, om allt fortfarande förblivit som det var. Hon levde fridfullt med sin dotter och dotterdotter i våningen vid Lindenplatz, umgicks med sin brors familj och med sin pensionsväninna Armgard von Maiboom, som efter mannens död flyttat till staden. Hon visste mer än väl, att hon ingenstädes utom sin fädernestads murar egentligen var på sin rätta och värdiga plats, och med sina Münchenerfarenheter, sin allt ömtåligare mage och sitt växande behov av lugn kände hon alls ingen böjelse att på gamla dar ännu en gång flytta till en storstad eller ännu mindre till utlandet. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> ff13yjpyz2b39s06nvrwi689jndnlj0 104 217352 653595 630452 2026-06-21T22:31:34Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653595 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{ph|205}}</noinclude>»Mitt kära barn,» sade hon till sin dotter, »jag måste göra dig en allvarlig fråga … Du älskar ju ännu din man av hela ditt hjärta, älskar honom så, att du vill följa honom med ert barn, vart han än tar vägen, då det ju tyvärr är omöjligt för honom att stanna här?» Och då fru Erika Weinschenk, född Grünlich, under tårar, som kunde betyda allt möjligt, härpå svarade precis lika plikttroget, som Tony själv en gång gjort under liknande förhållanden i sin villa utanför Hamburg, så började man räkna med en nära förestående skilsmässa … Det var en dag, nästan lika bedrövlig som den, då herr Weinschenk blivit fängslad, som fru Permaneder i en sluten droska hämtade sin måg från fängelset. Hon förde honom till sin våning vid Lindenplatz, och efter att förlägen och rådvill ha hälsat på hustru och barn, blev han sittande i det rum, man gjort i ordning åt honom, och rökte cigarrer från morgon till kväll utan att våga gå ut på gatan, ja, för det mesta utan att ens intaga måltiderna gemensamt med de sina. Fängelseluften hade icke kunnat inverka på hans kroppsliga hälsa, ty Hugo Weinschenk hade alltid haft en kraftig konstitution, men det stod ändå ytterst bedrövligt till med honom. Det var sorgligt att se, hur denne man, som sannolikt icke begått annat, än vad de flesta av hans kolleger runt omkring obesvärat begingo alla dagar, och som, om han icke blivit ertappad, säkerligen med högburet huvud och gott samvete skulle vandrat sin bana fram, nu genom sitt sociala fall, genom det faktum att han blivit dömd och genom sina tre år i fängelset, var moraliskt helt och hållet bruten. Han hade inför domstolen av djupaste övertygelse bedyrat — och sakkuniga personer hade bekräftat det — att den käcka manöver, han företagit för att rikta sitt bolag och sig själv, inom affärsvärlden betraktades som usance. Men herrar jurister, som icke begrepo något av dylika saker och levde i en helt annan världsåskådning, hade dömt honom för bedrägeri, och<noinclude> <references/></noinclude> 8nmoysw9eqz0ghx5kbefraj142pzxqb 104 217353 653596 630453 2026-06-21T22:34:01Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653596 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />206</noinclude>denna dom hade så upprivit hans självaktning, att han icke längre tordes se någon i ansiktet. Hans spänstiga gång, det utmanande sätt varpå han svängde in ryggen, slängde med armarna och rullade med ögonen, den friska omedelbarhet varmed han på höjden av sin okunnighet och fullständiga brist på bildning slungat fram sina frågor och historier allt var sin kos! Det var så ohjälpligt sin kos, att hans familj ryste vid att se så mycken betryckthet, feghet och ovärdighet. Sedan herr Hugo Weinschenk hållit på en åtta, tio dagar med att röka, började han läsa tidningar och skriva brev. Och detta hade efter ytterligare åtta eller tio dagar till följd, att han i svävande ordalag förklarade, att i London tycktes en ny framtid kunna yppa sig för honom, men att han till en början ville resa ensam för att personligt reglera saken och först, då allt vore i ordning, kalla hustru och barn till sig. Han åkte, följd av Erika, i en stängd vagn till bangården och reste utan att en enda gång ha träffat någon av sina övriga släktingar. Några dagar senare kom från Hamburg ett brev till hans hustru, i vilket han lät henne veta, att han var besluten att på inga villkor förena sig med hustru och barn eller ens låta höra av sig, förrän han kunde bjuda dem en passande existens. Och detta var det sista livstecken, Hugo Weinschenk gav ifrån sig. Ingen hörde sedan det ringaste av honom. Och fastän fru Permaneder, välförfaren som hon var i slika ting och full av omtänksam energi, lät utfärda flera upprop efter sin måg för att, som hon med viktig min förklarade, motivera en ansökan om skilsmässa på grund av illvilligt övergivande, var och förblev han försvunnen, och så kom det sig, att Erika Weinschenk med sin lilla Elisabeth alltjämt stannade kvar hos modern i den ljusa våningen vid Lindenplatz. {{linje|5em}} <section end=kap04 /> {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 8mopfrimu26m8i994xd4o7gmx3ebb39 104 220921 653528 650285 2026-06-21T12:31:27Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 653528 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{Marginalnot börjar}} {{c|Junii}}</noinclude><noinclude>{{Inre marginalnot|19}}</noinclude>Lieutenanten afbidade min hemkomst ty han skulle hafva min underskrift å ett papper som i morgon skulle inlämnas uti Hofrätten angående Jouvins Edegång vid sista Tinget i Fittja. Uti Stockholms Dagblad läste jag hos Herr Dumrat, att den nyfödda Prinsen skall kallas {{Samma som|på|Q=Q361286|ord=Frans Gustaf Oscar}}, Hertig af Upland. {{Inre marginalnot|20}} <u>Onsdag</u> Lika stark hetta — Mamsell slutade Carins lärft som hon började den 14^<u>de</u> den var 29½ aln vägde 7. och ¾ marker. Sedan var mamsell till Staden och eftermidagen hitkom Carin Reenstjerna — hade med sig en Hökaren Ignels Änka med 2 barn var modernt och ganska väl klädd både hon och barnen; men detta sälskap hindrade och intet roade mig — fast de tilbödo sig göra om visiten, ty frun tyckte om båda rummen, trädgården samt fägnaden som var öhl och bärsaft Kalskål. Carin berättade att dess Syster fru Lemke den 15^<u>de</u> dennes eller förliden Fredags framfödt 2^<u>ne</u> dödfödda flickebarn vid Brunstad. Hönan kläckte 7. ungar, 3 woro döda i Skalen och 3 egg så kallade fetegg. {{Inre marginalnot|21.}} <u>Thorsdag</u> Svår stark hetta och torka. Jag hade bad som var rätt uppfriskande, då kroppen länge varit besvärad af värme och huden blir trögaktig. Bär och annatt smått plockades till Salu. Litet nystade jag. Anna Stina hade nu spunnit 2 ℔ bomulsgarn som tvättades — och mamsell tvättade åt sig och mig litet så kallade blåkläder. {{Inre marginalnot|22}} <u>Fredag.</u> Samma torra hetta. Förmaken och smårummen Skurades — Lieut: Sivers hitkom förmiddagen Angående min Hatt och en plume som fru Moltzer varit god att draga försorg om uplagning. Mamsell Varpade en liten stump lärft af det garn som var öfver efter de andra lärfts väfnaderna — Hela varpen vägde 1. mark och 6 lod. Efven varpades af hvitt och blått Bomulsgarn som Anna Stina spunnit en längre väf, hvartill varpen vägde dubbelt — 2. ℔ 12 lod. {{tomrad}}<noinclude> <references/> {{Marginalnot slutar}}</noinclude> b7jct0qhn2yx4osximrhjmeoq0dcnb0 104 222829 653566 653189 2026-06-21T16:16:59Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 653566 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 302 —}}</noinclude>— Cosette, sade hon med nästan mild röst, kom strax in. Ett ögonblick därefter steg Cosette in i salen på nedre bottnen. Främlingen tog paketet, som han medfört, och löste upp det. Det innehöll en liten ylleklänning, ett förkläde, en parkumströja, en underkjol, en halsduk, yllestrumpor, skor, med ett ord en full­ständig dräkt för en flicka om sju år. Alla dessa persedlar voro svarta. - Mitt barn, sade mannen, tag det här och gå och kläd på dig i största hast. Det började dagas, då de av Montfermeils in­vånare, som höllo på att öppna sina portar, sågo en fattigt klädd gubbe gå Parisgatan framåt, le­dande vid handen en liten, helt och hållet sorgklädd flicka, som i sina armar bar en docka i ro­senröd klänning. De togo vägen åt Livry till. Det var vår man och Cosette. Ingen kände mannen. Som Cosette icke längre var höljd i trasor, var det många, som icke heller kände igen henne. Cosette gick sin väg. Med vem? Hon var okunnig därom. Vart? Hon visste det icke. Allt<noinclude> <references/></noinclude> jgbifgxtbzp4sigky0ag91u830bbsff 104 222831 653567 653191 2026-06-21T16:18:34Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 653567 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 305 —}}</noinclude>spåret. De hade sett Lärkan och mannen gå åt Livry till. Han följde denna anvisning, och me­dan han gick framåt med stora steg, höll han föl­jande samtal med sig själv: — Den där karlen är påtagligen en gulklädd million, och jag, jag är ett nöt. Först gav han en franc, sedan fem francs, så femtio francs och där­på femton hundra francs, alltid lika ledigt. Han skulle ha givit femton tusen. Men jag får nog fatt i honom igen. Och det där paketet med klä­der sedan, som på förhand voro i ordning åt den lilla, allt det där var besynnerligt. Det ligger myc­ket hemlighetsfullt härunder. Men man släpper inte en hemlighet, när man en gång fått tag uti den. De rikes hemligheter äro svampar fulla av guld. Man måste förstå sig på att krama dem. Alla dessa tankar gingo omkring i hans hjärna. — Jag är ett nöt, sade han. Då man lämnat Montfermeil och kommit fram till den krökning, som vägen till Livry bildar, ser man denna sträcka sig i en lång linje över slätten. När han väl kommit fram till krökningen, räknade han på, att han därifrån borde kunna se mannen och den lilla. Han kikade också framåt vägen så<noinclude> <references/></noinclude> 0eeaz37xk59vnvs1lqv4yj68fsapv38 104 222832 653568 653192 2026-06-21T16:20:02Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 653568 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 306 —}}</noinclude>långt hans ögon kunde nå, men kunde ingenting upptäcka. Han frågade sig åter för. Emellertid förlorade han tid. Personer, som han mötte, sade honom, att mannen och barnet, som han sökte, hade gått inåt skogen åt Gagny till. Han skyn­dade åt det hållet. De hade försprång för honom, men ett barn går långsamt och han gick fort. Dessutom kände han väl till trakten. Hastigt stannade han och slog sig för pannan, lik en man, som glömt det väsentligaste och som är färdig att vända om igen. — Jag borde ha tagit med mig bössan, sade han för sig själv. Thénardier var en av dessa dubbelnaturer, som stundom, utan att vi veta av det, röra sig mitt ibland oss och som försvinna, utan att någon lärt känna dem, emedan ödet blott visat en sida av dem. Det är många människors lott att leva på detta sätt till hälften nedsänkta i mörker. I lugna vardagsförhållanden hade Thénardier allt, som behövdes för att föreställa — vi säga icke för att vara — vad man kommit överens om att kalla en hederlig köpman, en rättskaffens borgare. Men<noinclude> <references/></noinclude> s25gt4kcm8r3wuebacxlgekc497k3qp 104 222833 653569 653193 2026-06-21T16:21:12Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 653569 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 307 —}}</noinclude>under vissa givna förhållanden och då en eller an­nan påstötning drev hans på bottnen liggande na­tur upp till ytan, hade han tillika allt, som behöv­des för att vara en skurk. Det var en krämare med ett odjur inom sig. Satan borde emellanåt ha krupit in i något hörn av det näste, vari Thénardier levde, och anställt betraktelse över detta sitt vederstyggliga mästerverk. Efter ett ögonblicks tvekan tänkte han: — Nej, de skulle få tid att komma undan. Och han fortsatte sin väg, gående skyndsamt framåt, nästan med en min av visshet och med slugheten hos en räv, som vädrar en flock rapp­höns. Han hade också knappt gått förbi dammarna och skjutit snett över den stora uthuggningen i skogen till höger om Bellevuevägen, förrän han, just som han kom fram till den gräsbevuxna väg, som slingrar sig nästan runt omkring kullen och går över brovalvet över den kanal, som kommer från dammarna vid Chelles' abbotskloster, fick se över ett busksnår en hatt sticka upp, beträffande vilken han redan staplat upp så många gissningar. Det var främlingens hatt. Busksnåret var lågt.<noinclude> <references/></noinclude> so7b78ns085ijoh5ab4ovpibq5ge7d3 104 222834 653570 653194 2026-06-21T16:22:37Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 653570 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 308 —}}</noinclude>Thénardier insåg, att mannen och Cosette sutto där. Flickan syntes icke, emedan hon var så liten, men dockans huvud kunde man se. Thénardier misstog sig icke. Mannen hade satt sig där för att låta Cosette vila litet. Krögaren gick omkring busksnåret och stod plötsligt inför dem han sökte. — Förlåt, ursäkta, min herre, sade han helt and­fådd, men här har ni era femton hundra francs. Med dessa ord räckte han främlingen de tre sedlarna. Mannen lyfte upp ögonen. — Vad skall det betyda? Thénardier svarade aktningsfullt: — Min herre, det betyder, att jag tar tillbaka Cosette. Cosette darrade och tryckte sig intill den gamle. Denne blickade Thénardier djupt in i ögat och svarade, i det han drog på varje stavelse: — Ni tar till-ba-ka Co-set-te? — Ja, min herre. Jag tar henne tillbaka. Jag har besinnat mig, skall jag säga er. Jag har i själva verket inte rättighet att giva er henne. Jag är en hederlig karl, ser ni. Den lilla tillhör inte<noinclude> <references/></noinclude> 0zjkn24ipvpy7m6jmfgy6s3l1iuprl5 104 222835 653571 653195 2026-06-21T16:24:23Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 653571 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 309 —}}</noinclude>mig, utan sin mor. Det är hennes mor, som an­förtrott mig henne, och jag kan inte lämna henne ifrån mig till någon annan än hennes mor. Ni skall kanske säga mig, att hennes mor är död. Gott! I sådant fall kan jag inte överlämna barnet till någon annan än den, som visar mig en av mo­dern undertecknad skrivelse med förständigande att utlämna barnet till överbringaren. Det är ju klart. Utan att svara trevade mannen i sin ficka och Thénardier såg plånboken med sedlarna åter visa sig. Krögaren darrade av glädje. — Gott! tänkte han. Nu gäller det att stå på sig. Han tänker muta mig. Den resande kastade en blick omkring sig, in­nan han öppnade plånboken. Stället var fullkom­ligt ensligt. Det fanns icke en själ varken i sko­gen eller i dalen. Mannen öppnade plånboken och drog fram ur den, icke den bunt sedlar, som Thénardier väntade, utan blott en papperslapp, som han vecklade upp och lämnade till värdshus­värden, sägande: — Ni har rätt. Läs! Thénardier tog papperet och läste: {{tomtad}}<noinclude> <references/></noinclude> fifk97lu3gq7lho8vv01fe320zkice2 104 222837 653572 653197 2026-06-21T16:26:37Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 653572 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 311 —}}</noinclude>ni är överbringaren. Men jag skall ha betalt för »alla småskulderna». Min fordran är betydlig. Mannen reste sig upp och sade, i det han med fingrarna knäppte dammet av sin slitna rockärm: — Herr Thénardier, i januari beräknade mo­dern, att hon var skyldig er ett hundratjugo francs. Ni skickade henne i februari en räkning på fem hundra francs. Ni erhöll tre hundra francs i slu­tet av februari och tre hundra francs i början av mars. Sedan dess ha nio månader gått. Efter det överenskomna priset, femton francs i måna­den, gör det ett hundratrettio francs. Ni hade förut fått hundra francs för mycket. Återstod så­ledes trettiofem francs, som ni hade att fordra. Jag har nyss givit er femton hundra francs. Thénardier erfor samma känsla som vargen, då han känner sig biten och gripen av rävsaxens järnkäftar. — Vem kan den satans karlen vara? tänkte han. Han gjorde, som vargen brukar göra, han för­sökte skaka av sig bojan. Djärvheten hade en gång förut lyckats honom. — Min herr jag-vet-inte-vad-ni-heter, sade han beslutsamt, denna gång lämnande alla<noinclude> <references/></noinclude> qaybbhcyhtm9hrm0faai27b6kah4mgz 104 222838 653573 653198 2026-06-21T16:28:14Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 653573 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 312 —}}</noinclude>aktningsbetygelser åsido, jag tar tillbaka Cosette eller ock måste ni giva mig tre tusen francs. Främlingen sade lugnt: — Kom, Cosette. Han fattade med vänstra handen Cosette och tog med den högra upp sin käpp, som låg på mar­ken. Påkens väldiga grovlek och ställets enslighet undgingo icke Thénardier. Mannen fördjupade sig i skogen med barnet, medan krögaren stod orörlig och försagd kvar på samma ställe. Under det de avlägsnade sig, gjorde Thénardi­er sina betraktelser över mannens breda, något böjda skuldror och väldiga nävar. Hans ögon föllo därefter på hans egna klena armar och magra händer. — Jag är då verkligen ett riktigt nöt, tänkte han, som inte tog min bössa med mig, då jag gick på jakt. Emellertid släppte icke värdshusvärden sitt tag så lätt. — Jag måste veta, var han tar vägen, sade han och började följa efter på avstånd. Han hade<noinclude> <references/></noinclude> 6dy86z8x3iq6jozfea9o3vh4ljyh9ta 104 223021 653563 653384 2026-06-21T16:13:14Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 653563 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 510 —}}</noinclude>inskränkningar och till och med vår förtrytelse, säga, att så ofta vi hos människan träffa på det oändliga, det må vara väl eller illa uppfattat, känna vi oss intagna av vördnad. Det finns i synagogan, i moskéen, i pagoden, i wigwamen en vederstygg­lig sida, som vi fördöma, och en upphöjd sida, som vi vörda. Vilket ämne till betraktelser för tanken och till drömmande utan gräns! Det är återkastningen av de strålar, som från Gud falla på människan.<noinclude> <references/></noinclude> tvbofjly4fsfuw5rygvnk7o074p5g6o 104 223022 653547 653385 2026-06-21T15:42:37Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 653547 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 512 —}}</noinclude>skadligt av alla de skäl, som gjorde det gagneligt un­der dess skede av renhet. Det instängda klosterlivet har haft sin tid. Nyt­tiga för den moderna civilisationens första upp­fostran, ha klostren varit hinderliga för dess till­växt och äro skadliga för dess utveckling. Betrak­tade som bildningsanstalter och bildningsformer för människan vore klostren goda i det tionde år­hundradet, tvivel underkastade i det femtonde och äro avskyvärda i det nittonde. Klosterväsendets spetälska har nästan ända intill benstommen avtärt tvenne beundransvärda folk, det italienska och det spanska, det ena Europas ljus, det andra dess glans under århundraden, och det är endast tack vare 1789 års sunda och kraftiga hälsokur, som dessa två lysande folk börjat tillfriskna i vår tid. Klostret, i synnerhet det forntida nunneklostret, sådant som det ännu vid detta århundrades början visar sig i Italien, i Österrike, i Spanien, är ett bland de dystraste alstren av medeltidens anda. Klostren, detta kloster, är en samlingsplats för alla fasor. Det egentliga katolska klostret är<noinclude> <references/></noinclude> 8wwhp8bsjedfli0fmyl4cev61z0cx9y 104 223042 653553 653405 2026-06-21T15:52:56Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 653553 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 537 —}}</noinclude>saligheten, medlet självuppoffringen. Klostret är den högsta själviskhet med den högsta självför­sakelse till påföljd. Att avsäga sig makten för att få härska synes vara munkväsendets valspråk. I klostret lider man för att njuta. Man drager en växel på döden. Man växlar till sig det him­melska ljuset mot natt på jorden, l klostret mot­ tager man helvetet i förskott på himmelrikets ar­vedel. Att ikläda sig doket eller munkkåpan är ett självmord, som belönas med evigt liv. I avseende på ett sådant ämne synes det oss icke vara på sin plats att skämta. Allt är där all­varsamt, det goda lika väl som det onda. En rättrådig människa kan väl rynka ögonbry­nen, men ler aldrig med ett ondskefullt leende. Vi begripa vreden, men icke elakheten. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> qosdr501mrwaymtz46zfgjvosqjksp7 653554 653553 2026-06-21T15:53:11Z Jonatanskogsfors 17420 653554 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 537 —}}</noinclude>saligheten, medlet självuppoffringen. Klostret är den högsta själviskhet med den högsta självför­sakelse till påföljd. Att avsäga sig makten för att få härska synes vara munkväsendets valspråk. I klostret lider man för att njuta. Man drager en växel på döden. Man växlar till sig det him­melska ljuset mot natt på jorden, l klostret mot­ tager man helvetet i förskott på himmelrikets ar­vedel. Att ikläda sig doket eller munkkåpan är ett självmord, som belönas med evigt liv. I avseende på ett sådant ämne synes det oss icke vara på sin plats att skämta. Allt är där all­varsamt, det goda lika väl som det onda. En rättrådig människa kan väl rynka ögonbry­nen, men ler aldrig med ett ondskefullt leende. Vi begripa vreden, men icke elakheten.<noinclude> <references/></noinclude> r6rnyk33fv1mz4mvatuqyd2npg7765w 104 223119 653529 2026-06-21T13:09:02Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 653529 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|253}}</noinclude>ståndet der. Det synes, som om de fria, kristnade negrerna så temligen bli trogna det lynne de visa i Afrika. Man har byggt åt dem stora hus med beqvärna rum, kök, trädgårdar, der de i bostäder och arbetslif kunde äga alla enskilthetens och associationens förmåner förenade. Fåfängt! De stora, beqväma stenhusen ha fått stå tomma. Negern älskar ej stenhuset och associationen. Hvar negers högsta syfte är att kunna köpa sig en egen liten jordlott (»a mountain» kallas den, och vill säga, som jag förmodar, en kulle), der han får bygga sig en näfverhydda täckt med palmlöf, plantera sina hemlands träd, och gräfva några land för sockerrör eller mais och jordfrukter. Han arbetar för att hinna detta jordiska paradis. Kommen dit, är det hans lust att hvila och njuta så mycket som möjligt och arbeta så litet som möjligt. Och hvarföre skulle han arbeta? Den äregirighet, lust att veta, att inkräkta verlden andligen eller lekamligen, som skaparen inlade hos den Caucasiska racen, blef ej honom till del. Han lick deremot förmågan af den sorglösa njutningen, det glada lynnet, den rythmiska sången och dansen. Det himmelsstreck, under hvilket han är född, gynnar de sednare gåfvorna och står emot de förra. Äfven i handel visar negern sin böjelse att särskilja sig i sin lilla verld, och sin ovillighet eller oförmåga till association. I stället för ett stort handelshus för socker eller kaffe, bildas tjugu små handelsbodar, der hvar och en för sig försäljer socker och kaffe, utan gemenskap med de andra. I följd af dessa böjelser älska negrerna ej att arbeta för större plantage-ägare, och begära dervid en öfverdrif-<noinclude> <references/></noinclude> 9ca3wwc42k67l1433k8dk706h0u7odl 104 223120 653530 2026-06-21T13:17:11Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 653530 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|254}}</noinclude>ven dagslön. På de icke så mycket som de begära, så föredraga de att icke arbeta. De kunna det; ty deras behof äro så få, och den sköna jorden föder dem för ringa möda. Derföre ha äfven nästan alla större plantager på Jamaica kommit i lägervall och deras ägare gått under. De flesta stora plantager stå till salu för låga priser. Likväl har jag hört af tvenne större plantageägare på Jamaica, en engelsman och en spanjor, att de ej funnit skäl att klaga, och att det alltid lyckats dem att få af negrerna det arbete som de behöft. Men jag förmodar då att de ej fordrade mycket, och att de hade goda lampor med negrerna. Och hvarföre skulle ej arbetet kunna göras muntert för muntert folk? Negrerna sjelfva tyckas med sin säng i sockerqvarnen om natten, visa vägen och sättet som kunde föra dem att arbeta bra. Låt dem gå i arbete under musik och sång, och törhända skall deras arbete gå som en dans. Men Européer tro att intet arbete kan uträttas utan genom dagslön eller — piskan! {{em|2}}{{större|'''''Om morgonen den 8 Maj.'''''}} Jag har sett min sista stora utsigt af Cuba ifrån Azoteon på Alfredo Sauvals hus. Det var i går afton vid solnedgången. För sista gången har jag sett dess sköna palmlundar, dess granna, glittrande hus, dess milda himmel, dess blåklara haf i denna belysning, i denna förtjusande, förtrollande aftonluft. I dag på eftermiddagen går jag ombord på »the Isabel» och säger farväl för alltid till Cubas palmer och ceibas, cucullos<noinclude> <references/></noinclude> 45po0ru5xms40xb6xf8z4fyla8q361u 104 223121 653531 2026-06-21T13:22:11Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 653531 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|255}}</noinclude>och koutradansar, guardarajahs och stjernbilder, afrikanska trummor, sånger och dansar, dess lyckliga och olyckliga folk, dess helveten och dess paradis! Jag har tagit afsked af goda vänner, har aftecknat Columbi monument vid la Plaza de Armas, och i dag på morgonen, för sista gången, besökt min kära »Cortina de Valdez», och sett bränningarne bryta sig kring Morros klippa. På återvägen hem gick jag in på en restauration och begärde »dos libras de dulces», som jag ville, ge åt ett par små flickor. När jag ville betala konfekten, återgaf mig den unga herrn, som stod bakom disken, pengarne med ett artigt: »kostar ingenting señora!» Jag trodde att han ej förstått mig eller jag icke honom, räckte derföre på nytt fram penningarne, och fick dem åter tillbaka med samma ord. Jag påminte mig då, hvad jag hört om det spanska och cubanska galanteriet, och såg mig om, då jag upptäckte Mr Sauval i andra ändan af rummet nära dörren, och , — saken var mig klar. »Ah! detta är af edra spanska upptåg!» sade jag till honom; han smålog, men ville tydligen ej tackas. En dag berömde jag händelsevis en liten korg, som hans fru höll i handen. Genast måste jag emottaga den som gåfva. All min protest hjelpte icke. Jag skulle här bli riktigt rädd att berömma någonting. Nu skall jag säga farväl åt de goda Tolmés och Schaffenbergs samt afsluta några bref. Och nästa gång jag skrifver till dig, blir det från Förenta Staterna. Jag har druckit nytt lif på Cuba, men ''lefva'' kunde jag icke der. Det kan jag blott der frihetslifvet lefver och växer! {{linje|5em|style=margin-top:3em;margin-bottom:3em;}}<noinclude> <references/></noinclude> kygycfwxbn5353z5ne9nsc5xmohfg7w 0 223122 653532 2026-06-21T13:26:40Z PWidergren 11678 Skapade sidan med '<div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Hemmen i den nya verlden, Tredje delen.djvu" from=227 to=263 kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Hemmen i den nya verlden, Tredje delen|Trettiondesjunde brefvet]] [[de:Die_Heimath_in_der_neuen_Welt/Dritter_Band/Siebenunddreißigster_Brief]] [[en:The_Homes_of_the_New_World/Letter_XXXVI.]] [[fr:La vie de famille dans le Nouveau-Monde/Lettre 37]]' 653532 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Hemmen i den nya verlden, Tredje delen.djvu" from=227 to=263 kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Hemmen i den nya verlden, Tredje delen|Trettiondesjunde brefvet]] [[de:Die_Heimath_in_der_neuen_Welt/Dritter_Band/Siebenunddreißigster_Brief]] [[en:The_Homes_of_the_New_World/Letter_XXXVI.]] [[fr:La vie de famille dans le Nouveau-Monde/Lettre 37]] 19p5y5huiwdebk0j5xraoay80ol0xkz 104 223123 653533 2026-06-21T15:04:19Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 653533 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h4 align="center"> VIII. <br /> Gåtan blir allt mera olöslig. </h4> Cosette hade lagt sitt huvud på en sten och somnat in. Han satte sig bredvid henne och började be­trakta henne. Ju längre han betraktade henne, desto lugnare blev han och han återfick småning­om bruket av sina själsförmögenheter. Han insåg klart denna sanning, som hädanefter blev hans livs kärna, att så länge hon vore till­städes, så länge han hade henne hos sig, skulle han icke behöva något, utom för henne, skulle han icke frukta något, utom för henne. Han kände icke ens, att han frös så förfärligt, emedan han hade tagit rocken av sig för att hölja över henne. Mitt under dessa drömmar, vari han försjunkit, hörde han emellertid sedan en stund ett underligt ljud. Det lät som pinglandet av en bjällra. Detta<noinclude> <references/></noinclude> rfddtl54ohcqhqj6ovia9hds1dj7blk 104 223124 653534 2026-06-21T15:10:55Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 653534 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h4 align="center"> IX. <br /> Mannen med bjällran. </h4> Han gick rakt fram till mannen, som han såg i trädgården. Han hade tagit i handen penningrullen, som han haft i sin västficka. Mannen lutade ned huvudet och såg icke, att han kom. Med några språng var Jean Valjean bredvid honom. Jean Valjean nalkades honom med ropet: — Hundra francs! Mannen hoppade högt upp och lyfte upp ögo­nen. — Hundra francs att förtjäna, återtog Jean Val­jean, om ni vill giva mig en tillflyktsort för i natt! Månen göt sitt fulla sken över Jean Valjeans av ångest förvridna ansikte. — Kors, är det ni, fader Madeleine? sade man­ nen. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> ipz96tlrwk1mu0yitjkk6fgrmr3uece 104 223125 653535 2026-06-21T15:12:41Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 653535 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h4 align="center"> X. <br /> Det förklaras, huru det kom sig, att Javert fann nästet tomt. </h4> De händelser, vilkas, så att säga, avigsida vi nyss sett, hade försiggått under de enklaste för­hållanden. Då Jean Valjean redan natten efter den dag, då Javert häktade honom vid Fantines dödsbädd, ha­de rymt ur stadsfängelset i Montreuil, antog poli­sen, att den förrymde galärslaven hade styrt ko­san till Paris. Paris är en »malström», vari allt förlorar sig, och allt försvinner i denna världens brännpunkt liksom i havsvirvelns. Ingen skog döljer en människa så väl som detta folkvimmel. Flyktingar av alla slag veta också detta. De be­giva sig till Paris som till ett slukande svalg. Det finns sådana svalg, som bringa räddning. Poli­sen känner också detta, och i Paris är det därför.<noinclude> <references/></noinclude> l12ny0rhghgztxpqjl526ipltds5cri 104 223126 653536 2026-06-21T15:15:02Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 653536 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h4 align="center"> II. <br /> Martin Vergas klosterregler. </h4> Detta kloster, som år 1824 redan i lång tid hade funnits vid Lilla Picpusgatan, var ett samfund av bernardinernunnor av Martin Vergas klosterregel. Dessa bernardinernunnor hörde följaktligen ic­ke, såsom bernardinermunkarne, under Clairvaux, utan, såsom benediktinerna, under Citeaux. Med andra ord, de voro icke den helige Benedictus' underlydande. Var och en, som något grävt i gamla folianter, vet, att Martin Verga år 1425 stiftade en klosterförening (kongregation) av bernardin-benediktinernunnor, som hade Salamanca till huvudklos­ter och Alcala till lydkloster. Denna klosterförening hade utgrenat sig till alla katolska land i Europa. Dessa inympningar av en orden på en annan<noinclude> <references/></noinclude> rmxg2kuf2mnvjbc6uhbinqpdmbthwse 104 223127 653537 2026-06-21T15:18:18Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 653537 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h4 align="center"> III. <br /> Martin Vergas klosterregler. </h4> Man har minst i två år postulant, ofta i fyra, samt i fyra år novis. Det är sällsynt, att det slut­liga löftet kan avläggas förr än vid tjugotre eller tjugofyra års ålder. Bernardinerbenediktinernunnorna av Martin Vergas regel emottaga inga än­kor i sin orden. I sina celler underkasta de sig en mängd okän­da späkningar, vilka de aldrig få omtala. Den dag, då en novis avlägger sitt klosterlöfte, klädes hon i sin bästa dräkt, med vita törnrosor i håret, som upplägges i glänsande lockar. Se­dan lägger hon sig ned framstupa, en stor svart slöja utbredes över henne och man sjunger dödsmässan. Då dela sig nunnorna i två rader, av vilka den ena går förbi henne och säger med kla­gande ton: {{spärrad|Vår syster är död}}, medan<noinclude> <references/></noinclude> jhlaqfizushf02zlllw9oqtexz5ayhj 104 223128 653538 2026-06-21T15:21:03Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 653538 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h4 align="center"> IV. <br /> Glada stunder. </h4> Dessa unga flickor ha icke desto mindre upp­fyllt detta allvarsamma hus med tjusande minnen. Vissa stunder blixtrade barndomsglädjen i det­ta kloster. Fritimman slog. En dörr vände sig på sina gångjärn. Fåglarna sade: Gott, se där ha vi barnen! En ström av ungdom översvämmade denna trädgård, vars gångar bildade ett kors, lik­som på ett bårkläde. Strålande anleten, vita pan­nor, oskyldiga ögon, fulla av glädjens ljus, en morgonrodnad i alla möjliga skiftningar spridde sig i detta mörker. Efter psalmsjungandet, klämtningarna, gudstjänstringningarna, själaringnin­garna och mässläsandet ljöd plötsligt detta sorl av unga flickor, ljuvligare än en bisvärms surran­de. Glädjens bikupa uppläts och var och en för­de dit sin honung. Man lekte, man ropade på<noinclude> <references/></noinclude> 2zjlh0urrpae1vsq00x9b7h9lj9kblj 104 223129 653539 2026-06-21T15:23:26Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 653539 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h4 align="center"> V. <br /> Förströelser. </h4> Över dörren till matsalen fanns med stora svar­ta bokstäver skriven denna bön, som kallades {{spärrad|Vita fader vår}} och som hade den kraften att föra folk rakt in i paradiset: »Lilla vita fader vår, som Gud skapat hade och som Gud sade och sist förlade i paradis. När jag på kväll'n till sängs skall gå, tre änglar ser jag vid sängen stå, vid fötterna en, vid huvudet två och i mitten jungfru Maria så god, vilken mig ber att lägga mig ner och ej frukta mig mer. Den gode Guden min fader är, den goda jungfrun min moder kär, apostlarne tre äro bröder mina, och jungfrurna tre mina systrar fina. I det linne, där nyfödd Gud togs opp, däruti vecklas in min kropp; helga Margretas kors på bröstet mitt ritat står; helga Guds moder sig ut på fältet går, fällande<noinclude> <references/></noinclude> tv7potvbiw5ngdk12cs188qa1rx4lpg 104 223130 653540 2026-06-21T15:25:02Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 653540 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h4 align="center"> VI. <br /> Lilla klostret. </h4> Inom Petit-Picpus' inhägnad funnos tre full­komligt åtskilda byggnader: stora klostret, som nunnorna bebodde, uppfostringsanstalten, där pensionärerna hade sin bostad, och slutligen det så kallade lilla klostret. Detta var en byggnad med trädgård och utgjor­de en gemensam bostad för alla slags gamla nun­nor av olika ordnar, kvarlevor efter de genom re­volutionen förstörda klostren; en brokig samling av alla slags skiftningar av svart, grått och vitt, av allehanda klostersamfund och av alla möjliga artförändringar av sådana det var, om en dylik sammanställning av ord tillätes, ett slags klosterharlekin. Ända sedan kejsardömets tid hade det tillåtits alla dessa stackars skingrade och hemlösa mör<noinclude> <references/></noinclude> r3vc9dzpii2mtg1il2atgcqcpdcn3dl 104 223131 653541 2026-06-21T15:29:59Z Jonatanskogsfors 17420 /* Problematiskt */ Dubbelkolla ”saints” i boken 653541 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="2" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h4 align="center"> VII. <br /> Några skuggporträtt ur detta mörker. </h4> Under de sex år, som skilde året 1819 från året 1825, var fröken de Blemeur, vilken som nunna kallade sig moder Innocente, priorinna i Petit-Picpus. Hon tillhörde samma släkt som Marguerite de Blemeur, vilken författat {{spärrad|La vie des saïnts de l'ordre de Saint-Benoit}}. Hon hade blivit återvald. Hon var ett sextio års fruntimmer, kort och fetlagd, och i det brev, som vi förut anfört, säges det, att »hon sjöng som en spräckt kruka». För övrigt en förträfflig kvinna, den enda glada i hela klostret och därför tillbedd. Moder Innocente bråddes på sin anfru Margue­rite, ordens fru Dacier. Hon var vitter, lärd, kun­nig, säker i sina stycken, ivrig historiker, späckad med latin, proppad med grekiska, full av hebreiska<noinclude> <references/></noinclude> h2et2qjlix3m8vlmwi7rxkc6ozf3c78 104 223132 653542 2026-06-21T15:31:25Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 653542 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h4 align="center"> VIII. <br /> Post corda lapides. </h4> Sedan vi nu givit en teckning av klostrets and­liga utseende, torde det icke vara ur vägen att med några ord antyda dess materiella form. Lä­saren har redan något begrepp därom. Klostret Petit-Picpus-Saint-Antoine upptog näs­tan helt och hållet den stora oliksidiga fyrhörning, som bildades av de varandra skärande gatorna Polonceau, Droit-Mur och Lilla Picpus samt den lilla utdömda, på gamla kartor under namn av ga­tan Aumarais upptagna gränden. Dessa fyra ga­tor omgåvo denna fyrhörning liksom en fästningsgrav. Klostret bestod av flera byggnader samt en trädgård. Huvudbyggnaden, tagen i sin helhet, var en sammanställning av byggnader i blandad stil, vilka, sedda i fågelperspektiv, avtecknade sig tämligen lika en på marken nedlagd vippgalge.<noinclude> <references/></noinclude> rplp7431d8gyexu7suqu24uctsjjasm 104 223133 653543 2026-06-21T15:33:34Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 653543 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h4 align="center"> IX. <br /> Ett århundrade under nunnedoket. </h4> Efter som vi äro i farten med att förtälja ett och annat om, vad klostret Petit-Picpus fordom var, och vi fördristat oss art öppna ett fönster åt denna tystlåtna fristad, må läsaren tillåta oss än­nu en liten avvikelse, som är främmande för den­na boks egentliga ämne, men betecknande och nyt­tig så tillvida, som den ådagalägger, att till och med klostret har sina original. I lilla klostret fanns en hundraårig nunna från abbotsklostret Fontevrault. Före revolutionen ha­de hon till och med varit en världsdam. Hon ta­lade mycket om herr de Miromesnil, storsigillbevarare under Louis XVI, och om en president Duplat som hon hade känt mycket väl. Det var hennes nöje och hennes stolthet att i tid och otid framdraga dessa namn. Hon berättade underbara<noinclude> <references/></noinclude> banruu178brs9sw9o3173bcvz0sy020 104 223134 653544 2026-06-21T15:35:22Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 653544 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h4 align="center"> X. <br /> Ursprunget till det ständiga tillbedjandet. </h4> Det nästan gravlika samtalsrum, om vilket vi i det föregående försökt giva en föreställning, är för övrigt helt och hållet eget för stället och har intet motstycke i dysterhet inom andra kloster. Särskilt i klostret vid Templegatan, vilket dock tillhör en annan orden, funnos bruna gardiner i stället för de svarta innanluckorna, och själva' samtalsrummet var en med inlagt golv försedd salong, vars fönster voro omgivna av vita muslinsgardiner och vars väggar voro upplåtna åt al­la slags tavlor i ramar, såsom en benediktinernunnas porträtt med bart ansikte, målade blom­buketter samt till och med ett turkhuvud. Det var i trädgården till klostret vid Temple­gatan, som den väldiga hästkastanj stod, vilken gällde för att vara den vackraste och största i<noinclude> <references/></noinclude> 8ony694vzemudhold41cexcbx1apnc1 104 223135 653545 2026-06-21T15:37:18Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 653545 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h4 align="center"> XI. <br /> Slutet på Petit-Picpus. </h4> Från restaurationens början avtynade klostret Petit-Picpus, i detta avseende delande öde med hela orden, vilken efter det adertonde århundra­det bortdog i likhet med alla religiösa ordnar. Kontemplationen är lika som bönen ett mänsklig­ hetens behov, men i likhet med allt det, som re­volutionen vidrört, skall den ombilda sig och, från att ha varit fientlig mot samhällets framåtskridan­de, bli stämd till dess fromma. Klostret Petit-Picpus blev hastigt folktomt. År 1840 hade lilla klostret försvunnit, och lika så uppfostringsanstalten. Där funnos icke längre varken gamla kvinnor eller unga flickor. De för­ra voro döda, de senare hade gått sin väg. {{spärrad|Volaverunt.}} Det ständiga tillbedjandets regel är så sträng.<noinclude> <references/></noinclude> gg27ms9e69amfjsoqmm1ifpib392dq8 104 223136 653546 2026-06-21T15:39:02Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 653546 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h4 align="center"> II. <br /> Klostret som historiskt sakförhållande. </h4> Från historiens, förnuftets och sanningens syn­punkt är domen fälld över klosterväsendet. Klostren äro, då de finnas i överflöd hos en nation, utväxter, som hämma cirkulationen, de äro inrättningar, som ligga hindrande i vägen, de äro medelpunkter för lättjan, där det behövdes medelpunkter för arbetet. Klostersamhällena äro för det stora samhället detsamma, som misteln är för eken och vårtorna för människorna. När de frodas och fetma, så magrar landet. Klosterväsendet, som var nyttigt i civilisationens begyn­nelse och tjänligt till att tygla den råa styrkan genom det andligas makt, är skadligt, när folken hinna till mogen ålder. Och när det slappas och inträder i sitt skede av tygellöshet, men ändock fortfar att giva exempel, blir det dessutom<noinclude> <references/></noinclude> su7gvphbc9iw87tym1edhq9wfrtg9ra 104 223137 653548 2026-06-21T15:44:57Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 653548 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h4 align="center"> III. <br /> På vad villkor man kan visa aktning för det förflutna. </h4> Klosterväsendet, sådant det fanns i Spanien och sådant det finns i Tibet, är för civilisationen ett slags tvinsot. Det hämmar livsprocessen med ens. Det utdödar helt enkelt befolkningen. Klosterinspärrning är kastrering. Det har varit Europas plågoris. Lägg härtill det våld, man så ofta gjort på samvetet, de framumngna kallelserna, feodalismen stödjande sig på klostret, förstfödslorättens system, i klosterväsendels sköte uttömmande fa­miljens överflödiga medlemmar, de grymheter, om vilka vi nyss talat, dessa {{spärrad|in pace}}, de tilltäpp­ta munnarna, de igenmurade hjärnorna, så många andligt begåvade olyckliga varelser inspärrade i de eviga löftenas fängelsehåla, iklädandet av klosterdräkten, denna begravning av fullt levande<noinclude> <references/></noinclude> 0cp3ibta21so4etqt2owmmyj9oznaae 104 223138 653549 2026-06-21T15:46:22Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 653549 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h4 align="center"> IV. <br /> Klostret från grundsatsernas synpunkt. </h4> Människor förena sig och bo tillsammans. På grund av vilken rättighet? På grund av före­ningsrätten. De stänga in sig i sitt hem. På grund av vil­ken rättighet? På grund av den rättighet, som varje människa har att öppna eller stänga sin dörr. De gå icke ut. På grund av vilken rättighet? På grund av rättigheten att komma och gå, vilken ock innefattar rättigheten att stanna hemma. Där hemma, vad göra de där? De tala sakta. De slå ned ögonen. De arbeta. De avstå från världen, från städerna, från sinn­liga njutningar, från nöjen, från fåfänga, från hög­mod, från egen fördel. De kläda sig i grovt ylle­tyg eller buldan. Icke en enda har någon egen­dom, av vad slag det vara må. Vid inträdet där<noinclude> <references/></noinclude> f6xv6kfczu2s0tl71mi4tnik5e6tl3q 104 223139 653550 2026-06-21T15:47:43Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 653550 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h4 align="center"> V. <br /> Bönen. </h4> De bedja. Till vem? Till Gud. Att bedja till Gud, vad vill detta säga? Finns det någonting oändligt utom oss? Detta oändliga, är det ett, inneboende, stadigvarande, nödvändigtvis substantiellt, emedan det är oänd­ligt och emedan, om det saknade förnuft, det skul­le vara begränsat därigenom? Väcker detta oänd­liga hos oss föreställningen om ett väsen, under det alt vi icke kunna tillerkänna oss själva annat än föreställningen om en tillvaro? Med andra ord, är det icke det absoluta, vars relativ vi äro? På samma gång som det finns ett oändligt ut­om oss, finns det icke också ett oändligt inom oss? Dessa två oändliga, månne de icke äro<noinclude> <references/></noinclude> st3kgmhdkcc5q06q9rqwjijgov5ykh8 104 223140 653551 2026-06-21T15:49:19Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 653551 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h4 align="center"> VI. <br /> Bönens ovillkorliga styrka. </h4> Vad sättet att bedja beträffar, så äro alla sätt goda, blott de äro uppriktigt menade. Vänd gär­na er bönbok bakfram, men var med själen i det oändliga. Det finns, såsom vi veta, en filosofi, vilken förlägsna, medlidsamma uppsyn, som denna famlande klassificerad av läkarvetenskapen, som förnekar solen. Den filosofien kallas blindhet. Att upphöja ett sinne, som man saknar, till en sanningskälla, det är ju vacker tvärsäkerhet hos den blinde. Det märkligaste är likväl den högdragna, över­lägsna, medlidsamma uppsyn, som denna famlande filosofi antager mot den filosofi, som ser Gud. Man tycker sig höra en mullvad utbrista: Det gör Mig ont om med deras sol! {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> f8mbbxlakyioqi3601mctygdq7gn1gx 104 223141 653552 2026-06-21T15:51:24Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 653552 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h4 align="center"> VII. <br /> Försiktighetsmått, som måste iakttagas, då man klandrar. </h4> Historien och filosofien ha eviga plikter, som på samma gång äro helt enkla plikter: att be­kämpa biskopen Kaifas, domaren Drakon, lagstif­taren Trimalkion, kejsaren Tiberius. Detta är tydligt, rakt på sak, klart och innehåller ingenting dunkelt. Men rättigheten att föra ett avsöndrat liv, även med dess olägenheter och missbruk, vill bli erkänd och aktningsfullt bemött. Klosterlivet är ett mänskligt problem. När man talar om klostren, dessa hemvist för förvillelse, men också för oskuld, för villfarelse, men för god vilja, för okunnighet, men för själv­ uppoffring, för lidande, men för martyrens lidan­de, måste man nästan alltid säga både ja och nej. Ett kloster är en motsägelse. Ändamålet är<noinclude> <references/></noinclude> a10i4ar8tpzfuyk2zfb64wkjd3r1uqf 104 223142 653555 2026-06-21T15:55:37Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 653555 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h4 align="center"> VIII. <br /> Tro, lag. </h4> Ännu några ord. Vi tadla kyrkan, då hon är uppfylld av ränker, vi förakta det andliga, som fikar efter det timliga, Men vi äro allestädes den tänkande människan. Vi buga oss för den, som böjer knä. Entro. Den är nödvändig för människan. Ve den, som ingenting tror! Man är icke sysslolös därför, att man är för­sjunken i betraktelser. Det finns både arbete, som synes, och arbete, som icke synes. Att begrunda är att arbeta. Att tänka är att handla. De korslagda armarna arbeta, de hopknäppta händerna förrätta ett verk. En blick uppåt him­meln är en handling. Thalès förblev i fyra år orörlig. Han grundla­de filosofien. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> e2shenxr7jjbew0cikr4a4a034kjjmn 104 223143 653556 2026-06-21T16:00:46Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 653556 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{c|Forts., från fjärde bandet.}}</noinclude>Hon hade med mycken fart tagit ihop med sina vanliga morgonsysslor. Men denna louisdor, som hon bar på sig i samma förklädesficka, varur enfrancen hade fallit aftonen förut, gjorde henne tankspridd. Hon vågade icke röra vid det, men hon kunde stå hela fem minuter i sänder och be­trakta det, varvid hon, vi måste bekänna det, räckte ut tungan. Bäst som hon sopade trappan, kunde hon stanna och bliva stående orörlig, glöm­mande sin kvast och hela världen, endast uppta­gen av att betrakta, huru denna stjärna lyste i bottnen av hennes ficka. Det var under ett sådant ögonblick av betrak­tande, som fru Thénardier träffade på henne. Hon hade på sin mans tillsägelse gått för att hämta in henne. Huru oerhört! Hon varken gav henne något slag eller yttrade någon enda ge­menhet. {{tomtad}}<noinclude> <references/></noinclude> at54juwd8ns3ny7wb69e56yfef1qcqi 653557 653556 2026-06-21T16:01:05Z Jonatanskogsfors 17420 653557 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{c|(Forts., från fjärde bandet.)}}</noinclude>Hon hade med mycken fart tagit ihop med sina vanliga morgonsysslor. Men denna louisdor, som hon bar på sig i samma förklädesficka, varur enfrancen hade fallit aftonen förut, gjorde henne tankspridd. Hon vågade icke röra vid det, men hon kunde stå hela fem minuter i sänder och be­trakta det, varvid hon, vi måste bekänna det, räckte ut tungan. Bäst som hon sopade trappan, kunde hon stanna och bliva stående orörlig, glöm­mande sin kvast och hela världen, endast uppta­gen av att betrakta, huru denna stjärna lyste i bottnen av hennes ficka. Det var under ett sådant ögonblick av betrak­tande, som fru Thénardier träffade på henne. Hon hade på sin mans tillsägelse gått för att hämta in henne. Huru oerhört! Hon varken gav henne något slag eller yttrade någon enda ge­menhet. {{tomtad}}<noinclude> <references/></noinclude> 9riz9l1tw4rjpdypio3g9mvg0ez02xu 104 223144 653558 2026-06-21T16:03:18Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 653558 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h3 align="center"FJÄRDE BOKEN.<br /> {{spärrad|Gorbeauska rucklet.}} </h3> <h4 align="center"> I. <br /> Mäster Gorbeau. </h4> Den ensamme vandrare, som för fyrtio år se­dan vågade sig in i la Salpêtrières eländiga trak­ter och som följde boulevarden till stadsporten Italie, kom snart till nejder, där man skulle kunnat säga, att Paris försvann. Det var icke en ödemark, ty man såg folk fär­das där. Det var icke landet, ty där funnos hus och gator. Det var icke en stad, ty gatorna hade hjulspår liksom de stora landsvägarna och det växte gräs på dem. Det var icke en by, ty där­till voro husen allt för höga. Vad var det då? Det var ett bebott ställe, där ingen fanns. Det var ett öde ställe, där det fanns<noinclude> <references/></noinclude> g0zitmderxo872vvywvtvos7malgllq 653559 653558 2026-06-21T16:03:59Z Jonatanskogsfors 17420 653559 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h3 align="center">FJÄRDE BOKEN.<br /> {{spärrad|Gorbeauska rucklet.}} </h3> <h4 align="center"> I. <br /> Mäster Gorbeau. </h4> Den ensamme vandrare, som för fyrtio år se­dan vågade sig in i la Salpêtrières eländiga trak­ter och som följde boulevarden till stadsporten Italie, kom snart till nejder, där man skulle kunnat säga, att Paris försvann. Det var icke en ödemark, ty man såg folk fär­das där. Det var icke landet, ty där funnos hus och gator. Det var icke en stad, ty gatorna hade hjulspår liksom de stora landsvägarna och det växte gräs på dem. Det var icke en by, ty där­till voro husen allt för höga. Vad var det då? Det var ett bebott ställe, där ingen fanns. Det var ett öde ställe, där det fanns<noinclude> <references/></noinclude> rc2djlnjjqjvtwww1cm75tgxiqf4g31 104 223145 653560 2026-06-21T16:06:20Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 653560 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h3 align="center">FEMTE BOKEN.<br /> {{spärrad|Stumt koppel till nattlig jakt.}} </h3> <h4 align="center"> I. <br /> Strategiska slingerbukter. </h4> Beträffande de sidor, som nu komma under lä­sarens ögon, ävensom andra, som man framdeles skall påträffa, är en förklaring här av nöden. Det är nu i många år, som författaren till denna bok, nödgad att, ehuru ogärna, tala om sig själv; varit borta från Paris. Sedan han lämnade det, har Paris blivit omskapat. En ny stad har upp­stått, som är honom på sätt och vis obekant. Han behöver icke säga, att han älskar Paris. Paris är hans andes födelsestad. Till följd av nedrivningarna och ombyggandet är hans ungdoms Pa­ris, det Paris, som han andäktigt förde med sig i sitt minne, numera ett fordomdags Paris. Må<noinclude> <references/></noinclude> 3c8amlz4ndv1jcvognxw1k97yfpoin4 104 223146 653561 2026-06-21T16:10:10Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 653561 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h3 align="center">SJÄTTE BOKEN.<br /> {{spärrad|Petit-Picpus.}} </h3> <h4 align="center"> I. <br /> Lilla Picpusgatan nummer 62. </h4> Ingenting kunde för ett halvt århundrade sedan mera likna en vanlig inkörsport än inkörsporten till nummer 62 Lilla Picpusgatan. Genom denna port, som vanligtvis stod halvöppen på det mest inbjudande sätt, såg man två saker, i vilka det just icke ligger någonting dystert, nämligen en gård, omgiven av murar, beklädda med vinrankor, samt ansiktet på en portvakt, som går och driver av och an. I bakgrunden såg man stora träd sticka upp över muren. Då någon solstråle livade gården, då ett glas vin livade portvakten, var det svårt att gå förbi<noinclude> <references/></noinclude> dlphl0c2kawvpb8ohkbi15sdrp2136f 104 223147 653562 2026-06-21T16:12:18Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 653562 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h3 align="center">SJUNDE BOKEN.<br /> {{spärrad|En parentes.}} </h3> <h4 align="center"> I. <br /> Klostret som abstrakt idé. </h4> Denna bok är ett drama, vari första personen är det oändliga. Människan är den andra personen. När så är, och då ett kloster befunnit sig i vår väg, ha vi bort träda in där. Varför? Därför att klostret, som är en österlandets liksom väs­terlandets, forntidens liksom nutidens, hedendo­mens, buddismens, islamismens liksom kristendo­mens tillhörighet, är en av de optiska apparater, som människan riktat mot det oändliga. Det är icke här stället att över hövan utveckla vissa idéer. Emellertid böra vi, under det vi be­stämt hålla fast vid våra förbehåll, våra<noinclude> <references/></noinclude> 0qwuwuorwyrcy6fmjteo02zheirh73w 104 223148 653564 2026-06-21T16:14:59Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 653564 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h3 align="center">ÅTTONDE BOKEN.<br /> {{spärrad| Kyrkogårdarna taga emot vad man giver dem.}} </h3> <h4 align="center"> I. <br /> Vari avhandlas sättet att komma in i klostret </h4> Det var i detta hus, som Jean Valjean, efter vad Fauchelevent sagt, hade »fallit ned från him­ len». Han hade klättrat över den del av trädgårds­muren, som bildade hörnet mot Polonceaugatan. Denna änglahymn, som han hade hört mitt i nat­ten, var nunnornas morgonmässa. Salen, som han otydligt sett i mörkret, var kapellet. Den spöklika skepnad, som han hade sett utsträckt på golvet, var den syster, som förrättade försoningslidandet. Bjällran, vars ljud i så hög grad väckt hans förvåning, var trädgårdsmästarens bjällra, fäst vid fader Fauchelevents knä. {{tomtad}}<noinclude> <references/></noinclude> 5l9ti012y5kqohe2x5as20ryjbxq6vy 653565 653564 2026-06-21T16:15:15Z Jonatanskogsfors 17420 653565 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h3 align="center">ÅTTONDE BOKEN.<br /> {{spärrad| Kyrkogårdarna taga emot vad man giver dem.}} </h3> <h4 align="center"> I. <br /> Vari avhandlas sättet att komma in i klostret </h4> Det var i detta hus, som Jean Valjean, efter vad Fauchelevent sagt, hade »fallit ned från him­ len». Han hade klättrat över den del av trädgårds­muren, som bildade hörnet mot Polonceaugatan. Denna änglahymn, som han hade hört mitt i nat­ten, var nunnornas morgonmässa. Salen, som han otydligt sett i mörkret, var kapellet. Den spöklika skepnad, som han hade sett utsträckt på golvet, var den syster, som förrättade försoningslidandet. Bjällran, vars ljud i så hög grad väckt hans förvåning, var trädgårdsmästarens bjällra, fäst vid fader Fauchelevents knä. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> gqbathnmxtvni4d6r4xnnsaswnlkknt 104 223149 653574 2026-06-21T17:49:15Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 653574 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>sprang ner till fyren för mitt morgonbad och var tillbaka uppe i vignan redan när de andra kom från morgonmässan klockan fem. Ingen av mina arbetskamrater kunde läsa eller skriva, ingen hade någonsin haft att göra med andra byggen än lanthus som alla var sig tämligen lika. Men mastro Nicola, liksom hans förfäder i otaliga led, visste hur man bygger en valvbåge, den konsten hade de lärt från romarna. Att mitt hus skulle bli olika alla hus de hittills sett hade de redan klart för sig och de var alla högeligen intresserade. Ingen visste än så länge hur det skulle komma att ta sig ut, och det visste jag inte själv heller. Det enda vi hade att gå efter var en primitiv skiss som jag egenhändigt tecknat med ett stycke kol på den vita trädgårdsmuren, jag kan inte rita alls och den såg ut som kluddad av en barnunge. — Detta är mitt hus, förklarade jag för dem, romerska pelare bär upp de välvda rummen och naturligtvis finns små gotiska kolonner i alla fönster. Det här är den stora loggian med sina starka valvbågar, vi får se längre fram hur många valv den ska ha. Här kommer en lång pergola med över hundra kolonner, den leder upp till kapellet. Att stora vägen går tvärsigenom min pergola betyder ingenting, den får maka åt sig lite. Här, med utsikt över Castello Barbarossa, blir det en annan loggia, tillsvidare vet jag inte riktigt hur den kommer at se ut, men jag är säker på att den i rätta ögonblicket springer fram ur mitt huvud. Det där är en liten inre gård, ett slags atrium med en sval fontän i mitten och romerska kejsarhuvuden i nischerna runt omkring. Här, bakom huset, ska vi riva ner hela trädgårdsmuren och bygga en klostergång, något i stil med den i Lateranen i Rom. Här kommer en stor terrass där ni flickor ska dansa tarantella om sommarkvällarna. Högst uppe i trädgården ska vi spränga bort berget och bygga en grekisk teater, öppen åt alla håll för sol och vindar. Där går en cypressallé som leder upp till kapellruinen, som naturligtvis ska byggas upp som kapell igen med gamla klosterstolar, ett stort refektoriebord och målade fönster, det ska bli mitt bibliotek. Där löper en pelargång med gotiska kolonner, och här, med blicken vänd mot den vida blåa golfen, ska vi lägga en kolossal egyptisk sfinx av röd granit, äldre än Tiberius själv. Det är rätta platsen för en sfinx, för tillfället har jag visserligen ingen aning om var jag ska få tag i en, men jag är säker på att också den ska dyka upp i rätta ögonblicket. {{tomrad}}<noinclude> <references/> {{ph|249}}</noinclude> nz19purundocpejyrqyvytcaeg2gcf3 104 223150 653575 2026-06-21T17:51:28Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 653575 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>De var alla förtjusta och mycket ivriga att få huset färdigt med detsamma. Mastro Nicola ville veta varifrån fontänernas vatten skulle komma. Naturligtvis från himlen som allt vatten på ön kom ifrån. Jag ämnade förresten köpa hela Barbarossaberget, och uppe på toppen av berget tänkte jag spränga en kolossal cistern där regnvattnet kunde samlas upp och sedan förse hela Anacapri med vatten, det behövdes mer än väl och det var det minsta jag kunde göra för att återgälda all deras vänlighet mot mig. När jag med käppen drog upp konturerna till min klostergång, såg jag det hela genast för mig precis som det nu står, med lätta arkader kring den lilla cypressgården och dess Dansande faun i mitten. När vi fann lerkrukan proppad med romerska mynt, började de gräva ivrigare än nånsin, varenda contadino på Capri har varit på utkik efter il tesoro di Timberio i tvåtusen år. Det var först långt efteråt, när jag tvättade mynten, som jag bland dem fann ett guldmynt så väl bevarat som om det präglats i dag, “fleur de coin” i sanning, med den vackraste bild av kejsaren jag någonsin sett. Tätt intill fann vi två bronshovar som hört till en ryttarstaty, den ena är än i dag i min ägo, den andra stals tio år senare av en turist. Vignan var full av tusentals polerade plattor av kulört marmor — africano, pravonazetto, giallo antico, verde antico, cipollino, alabastro — som nu bildar golvet i den stora loggian, i kapellet och till några av terrasserna. En sönderslagen agatskål av utsökt form, flera grekiska vaser, en mängd fragment av tidig romersk skulptur, inklusive enligt mastro Nicola “la gamba di Timberio” samt dussintals grekiska och romerska inskriptioner kom i dagen medan vi grävde. Då vi planterade cypresserna från Villa d'Este längs stigen upp till kapellet träffade vi på en grav som innehöll ett mansskelett. Det hade ett grekiskt silvermynt i munnen, resten av skelettet ligger kvar där vi fann det, skallen ligger på mitt skrivbord. Den stora loggians arkader höjde sig snabbt ur marken, en efter en reste sig pergolans hundra vita kolonner mot skyn. Vad som en gång varit mastro Vincenzos hus och snickarverkstad omformades och utvidgades så småningom till mitt blivande hem. Hur det egentligen gick till har jag aldrig riktigt kunnat förstå, och det har ingen annan heller som följt det nuvarande San Micheles historia. Jag visste absolut ingenting om arkitektur, och lika litet visste mina medhjälpare. Ingen som kunde läsa och skriva hade något att göra med<noinclude> <references/> 250</noinclude> dxwum03iideeeqsapj16zm87xqqsyv0 104 223151 653576 2026-06-21T19:43:53Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 653576 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>arbetet, ingen arkitekt rådfrågades, ingen ordentlig ritning eller plan gjordes någonsin upp, inga exakta mått togs. Det gjordes alltsammans “all'occhio”, som mastro Nicola kallade det. Om aftnarna, när de andra gått sin väg, brukade jag sitta ensam på det söndervittrade bröstvärnet utanför kapellet där min sfinx skulle stå, och då reste sig för min inre syn mina drömmars slott i skymningen. Ofta när jag satt där tyckte jag mig se en högväxt gestalt i lång mantel vandra nere bland loggians halvfärdiga valv, noggrant granska dagens arbete och luta sig ner som för att studera konturerna jag ritat i sanden. Vem var den mystiske uppsyningsmannen? Var det Sant' Antonio själv som smugit sig ut från sitt heliga vilorum i kyrkan för att göra ett nytt mirakel? Eller var det samme frestare, som för tolv år sedan stod här bredvid mig och erbjöd mig San Michele i utbyte mot min framtid? Det var redan så mörkt att jag inte längre kunde urskilja hans ansikte, men jag tyckte mig se en svärdsklinga glänsa under den röda manteln. När vi nästa morgon tog upp vårt arbete där vi kvällen förut slutat det — villrådiga om vad vi skulle göra och hur det skulle göras — tycktes alla svårigheter som bortblåsta under natten. All min tvekan var försvunnen. Jag såg det alltsammans klart i minsta detalj, som om det ritats av en arkitekt. Maria Porta-Lettere hade för ett par dagar sedan lämnat mig ett brev med Roms poststämpel. Jag hade slängt det oöppnat i bordslådan tillsammans med ett dussin andra olästa brev. Jag hade ingen tid för världen utanför Capri, i himlen finns det ingen post. Men så hände något oerhört, det kom ett telegram till Anacapri. Två dagar tidigare mödosamt signalerat från semaforen vid Massa Lubrense hade det i sinom tid nått Capris semafor vid Arco Naturale. Efter några fruktlösa försök att gissa sig till dess innebörd hade don Ciccio, semaforisten, i tur och ordning erbjudit telegrammet till diverse personer i Capri. Ingen förstod ett ord därav, ingen ville ha med det att göra. Man hade då beslutat att göra ett försök med Anacapri och lagt telegrammet i Maria Porta-Letteres fiskkorg. Maria Porta-Lettere som aldrig sett ett telegram förr överantvardade det med stor försiktighet till parrocon. Il reverendo don Antonio, som var ovan att läsa vad han inte kunde utantill, rådde Maria Porta-Lettere att lämna telegrammet till il reverendo don Natale, skolläraren, den lärdaste mannen i byn. Don Natale var säker på att det var skrivet på<noinclude> <references/> {{ph|251}}</noinclude> ofkpn61f4wphy55xhu3wftjfygh98n9 104 223152 653577 2026-06-21T19:45:48Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 653577 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>hebreiska, men han var lite osäker om innebörden i det på grund av de många stavfelen. Han föreslog Maria Porta-Lettere att ta det till reverendo don Dionisio, som varit i Rom och kysst påvens hand och följaktligen var rätte mannen att läsa det hemlighetsfulla budskapet. Don Dionisio, Anacapris störste auktoritet på roba antica, igenkände genast Timberios privata chiffer, inte undra på att ingen människa kunde läsa telegrammet. Hans åsikt bekräftades av farmaceuten men mötte stark opposition från barberaren som svor på att det var skrivet på engelska. Barberaren som var en klipsk fyr föreslog att telegrammet skulle lämnas till la Bella Margherita, hennes tant hade ju gift sig med un lord inglese. La Bella Margherita brast i tårar så snart hon fick se telegrammet, hon hade drömt på natten att hennes tant var sjuk, nu var hon säker på att telegrammet kom från den engelske lorden för att underrätta henne om tantens död. Medan Maria Porta-Lettere gick från hus till hus med telegrammet, växte upphetsningen i Anacapri allt mer och mer och snart hade allt arbete lagts ner. Ett rykte att krig utbrutit mellan Italien och turkarna motsades vid middagstiden av ett annat rykte, som bragts på nakna pojkfötter från Capri och som berättade att kungen blivit mördad i Rom. Municipalstyrelsen sammankallades i all hast, men don Diego, sindacon, beslöt att vänta med att hissa flaggan på halv stång tills ett nytt telegram bekräftat den sorgliga nyheten. Kort före solnedgången anlände Maria Porta-Lettere med telegrammet till San Michele eskorterad av en samling representativa personer av båda könen. Jag tittade på telegrammet och sade att det inte var till mig. Vem var det till? Jag svarade att jag aldrig hört talas om någon människa, död eller levande, behäftad med ett liknande namn, det var inget namn, det såg snarare ut som ett alfabet tillhörande något okänt tungomål. Ville jag inte försöka läsa telegrammet och tala om vad som stod i det? Nej, det ville jag inte, jag hatade telegram. Jag vägrade bestämt att ha något med telegrammet att skaffa. Var det sant att det var krig mellan Italien och turkarna? skrek de representativa personerna nedanför trädgårdsmuren. Det visste jag inte, det var mig förresten fullkomligt likgiltigt så länge jag fick vara ifred och gräva i min trädgård. Gamla Maria Porta-Lettere sjönk modfälld ner på cipollinokolonnen, hon sade att hon vandrat ikring med telegrammet sedan soluppgången och inte ens haft tid att äta, hon or-<noinclude> <references/> 252</noinclude> c58j8sr0xwcskx8xk3mji6moyxiv1gj 104 223153 653578 2026-06-21T19:47:32Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 653578 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>kade inte längre. Förresten måste hon gå och se efter sin ko. Ville jag inte vara så snäll och ta hand om telegrammet till i morgon bitti? Hon vågade inte ta ansvaret på sig med alla barnbarnen som sprang omkring i rummet, för att nu inte tala om kycklingarna och grisen. Gamla Maria Porta-Lettere var en mycket god vän till mig, jag tyckte synd om både henne och hennes ko. Jag stoppade telegrammet i fickan, hon skulle fortsätta efterforskningarna nästa morgon. Solen sjönk i havet, klockorna ringde Ave Maria, vi gick allesammans hem till vår kvällsvard. När jag satt under min pergola med en flaska av don Dionisios bästa vin framför mig, flög plötsligt en hemsk tanke genom min hjärna — tänk om telegrammet när allt kom omkring ändå var till mig! Sedan jag styrkt mig med ännu ett glas vin lade jag telegrammet på bordet framför mig och tog itu med att försöka översätta det till mänskligt språk. Det tog mig en hel butelj för att övertyga mig om att det inte var till mig, jag somnade med huvudet på bordet och telegrammet i handen. Jag försov mig nästa morgon. Det var ingen brådska, ingen arbetade i min trädgård den dagen, säkerligen var alla i kyrkan alltsedan morgonmässan, det var långfredag. När jag några timmar senare vandrade upp till San Michele fann jag till min förvåning mastro Nicola med sina tre söner och alla flickorna arbetande i trädgården som vanligt. Naturligtvis visste de hur angelägen jag var att skynda på med arbetet så mycket som möjligt, men jag skulle aldrig ha drömt om att ifrågasätta att de skulle arbeta på själva långfredagen. Det var verkligen snällt av dem, jag sade att jag var mycket tacksam. Mastro Nicola såg på mig med tydlig förvåning och förklarade att det inte var någon helgdag i dag. — Ingen helgdag i dag? Visste han inte att det var långfredag, den dag då Jesus Kristus korsfästes? — Va bene, sade mastro Nicola, men Jesus Kristus var inte något helgon. — Visst var han ett helgon, det största av alla helgon! — Men inte så stor som Sant' Antonio, som gjort över etthundratjugu underverk. Hur många underverk har Gesu Cristo gjort? frågade han med en illmarig blick på mig. Ingen visste bättre än jag att det sannerligen inte var lätt att slå Sant' Antonio i fråga om mirakler, hade någon åstadkommit ett större mirakel än detta att jag förts tillbaka till hans by? Undvikande mastro Nicolas fråga svarade jag att Sant'<noinclude> <references/> {{ph|253}}</noinclude> m6euu892fjyaqcdsekbi89mhkry7l1z 104 223154 653579 2026-06-21T19:49:10Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 653579 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>Antonio i all ära ändå bara var en människa, under det att Jesus Kristus var Guds son som för att rädda oss alla från helvetet lidit döden på korset just i dag. — Non è vero, sade mastro Nicola och återtog sin grävning med stor kraft. L'hanno fatto morire ieri per abbreviare le funzioni nella chiesa. Det är inte sant. De gjorde av med honom i går för att korta av på ceremonierna i kyrkan. Jag hade knappast hunnit hämta mig från denna upplysning förrän jag hörde en välbekant röst ropa mitt namn utanför trädgårdsmuren. Det var min vän den nyutnämnde svenske ministern i Rom. Han var rasande över att han inte fått något svar på sitt brev om att han ämnade komma och fira påsken hos mig och ännu mer därför att jag inte mött honom vid marinan med en åsna vid postbåtens ankomst som han bett mig om i sitt telegram. Han skulle aldrig ha kommit till Anacapri om han hade vetat att han skulle behöva klättra själv uppför alla de sjuhundrasjuttiosju feniciska trappstegen som ledde till min eländiga by. Hade jag panna att säga att jag inte fått hans telegram? Visst hade jag fått det, vi hade alla fått det, jag hade till och med fått för mycket vin i mig på grund av det. Han lugnade sig en smula när jag räckte honom telegrammet, han sade att han ville ta det med sig till Rom och visa det för Ministero delle Poste e Telegrafi. Jag ryckte det ifrån honom med en varning om att varje försök att förbättra telegrafkommunikationerna mellan Capri och fastlandet skulle komma att bekämpas av mig med både lagliga och olagliga medel. Jag var förtjust över att få visa min vän mitt blivande hem och förklara för honom hur underbart San Michele skulle bli. Då och då hänvisade jag till min ritning på trädgårdsmuren för att få honom att förstå det hela bättre, han sade att den var mycket välbehövlig. Han var full av intresse och när han från kapellet såg ner på den underbara ön vid våra fötter, tyckte han att det var den skönaste utsikten i världen. När jag visade honom var granitsfinxen skulle stå gav han mig en orolig sidoblick, och när jag visade honom var berget skulle sprängas bort för att lämna plats åt min grekiska teater, sade han att han kände sig en smula vimmelkantig och helst ville gå hem till mig för att få ett glas vin, han ville förresten gärna tala med mig på tu man hand. Hans ögon vandrade runt mitt vitkalkade rum och han frågade om detta var min villa. Jag svarade att jag aldrig i hela<noinclude> <references/> 254</noinclude> 55sf3205c4j8rv73u9n4vkauvdt1xof 104 223155 653580 2026-06-21T19:53:39Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 653580 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>mitt liv bott så beskvämt. Jag satte fram en flaska av don Dionisios vin på det enkla furubordet, bjöd honom att slå sig ner på min stol och kastade mig själv på sängen, redo att höra på vad han hade att säga. Min vän frågade mig om jag inte under de sista åren tillbringat mycket av min tid på la Salpêtrière, bland nervsjuka och obalanserade människor, mer eller mindre konstiga i huvudet? Jag svarade att det nog var så, men att jag nu lämnat la Salpêtrière på allvar. Han var glad att höra det, sade han, han ansåg att det var hög tid, det vore bättre att jag slog mig på någon annan specialitet. Han höll mycket av mig, han hade i själva verket kommit ner för att övertala mig att genast återvända till min stora praktik i Paris istället för att öda bort min tid bland bönderna i Anacapri. Men nu sedan han sett mig hade han ändrat mening, det var inget tvivel om att jag led av överansträngning och var i behov av grundlig vila. Jag sade att jag var mycket glad att han gillade mitt beslut, jag stod faktiskt inte ut med jäktet längre, jag var uttröttad. — I huvudet? frågade han vänligt. Jag sade honom att det inte lönade mödan att söka övertala mig att återvända till Paris, jag ämnade leva resten av mitt liv i Anacapri. — Menar du på allvar att du ämnar tillbringa dina år i den här eländiga lilla byhålan bland folk som varken kan läsa eller skriva? Du, en kultiverad människa, vem tänker du umgås med? — Med mig själv, med mina hundar och kanske en apa. — Du som alltid säger att du inte kan leva utan musik, vem ska sjunga för dig, vem ska spela för dig? — Fåglarna i min trädgård, havet runt omkring mig. Lyssna! Hör du den underbara mezzosopranen, det är sångtrasten, sjunger han inte bättre än både Kristina Nilsson och Adelina Patti? Hör du vågornas andante ute på golfen, är det inte mer gripande än Beethovens nionde symfoni? Min vän bytte hastigt samtalsämne och frågade mig vem som var min arkitekt och i vilken stil mitt hus skulle byggas? Jag svarade att jag inte hade någon arkitekt och att jag än så länge inte visste i vilken stil huset skulle byggas, det skulle nog ordna sig medan arbetet fortskred. Han gav mig en ny oroligt forskande blick och sade att han<noinclude> <references/> {{ph|255}}</noinclude> resj7h8pa9kfiwm2agba9gfwua7wtuv 104 223156 653581 2026-06-21T19:55:37Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 653581 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>var glad över att jag åtminstone lämnat Paris som en rik man, det behövdes sannerligen en betydande förmögenhet för att bygga en sådan villa som den jag beskrivit för honom. Jag drog ut bordslådan och visade honom en bunt sedlar instoppade i en strumpa. Jag sade att det var allt jag ägde i denna världen efter tolv års hårt arbete i Paris, jag trodde att det uppgick till ungefär femtontusen francs, kanske lite mer kanske lite mindre, troligen lite mindre. — Oförbätterlige drömmare, lyssna till en väns röst! sade den svenske ministern. Med pekfingret på pannan fortsatte han: Du ser inte klarare än dina före detta patienter på la Salpêtrière, sjukdomen är tydligen smittosam. Ryck upp dig och försök se livet som det är i verkligheten och inte i dina drömmar. Om du fortsätter på det här viset kommer din strumpa att vara tom om ett par månader, och ännu så länge ser jag inte spår av ett enda rum att bo i. Jag har inte sett någonting annat än halvfärdiga loggior, terrasser, klostergångar och pergolor. Vad tänker du bygga själva huset med? — Med mina händer. — Och inflyttad i ditt hus, vad tänker du leva på? — Makaroni. — Det kommer att kosta åtminstone en halv miljon att bygga ett sådant San Michele som du ser i dina drömmar, varifrån tänker du skaffa så mycket pengar? Det var en helt ny synpunkt, jag var förstummad. — Vad i all världen ska jag göra? sade jag till sist och stirrade rådlös på min vän. — Jag ska säga dig vad du ska göra, sade Bildt med sin beslutsamma röst. Du ska genast sluta upp att bygga på ditt vansinniga San Michele, du ska ge dig i väg från ditt vitkalkade rum och eftersom du vägrar att återvända till Paris ska du slå dig ner i Rom och börja praktisera där. Rom är rätta platsen för dig. Du behöver bara tillbringa vintrarna där, de långa somrarna kan du fortsätta med ditt bygge. Ditt San Michele har gått dig på hjärnan, men du är ingen dåre, eller i varje fall har folk inte upptäckt det än. Dessutom har du tur med allt du företar dig. Jag har hört att fyrtiofyra utländska läkare praktiserar i Rom, om du rycker upp dig och arbetar på allvar kan du enbart med din vänstra hand slå dem allesammans ur brädet. Om du arbetar hårt och sätter in dina besparingar hos mig, så ska jag lugnt slå vad om vad som helst, att du på mindre än fem år har förtjänat tillräckligt med pengar för att<noinclude> <references/> 256</noinclude> jgyzjr6jp46h6o0vf68u0kczh65fewm 104 223157 653582 2026-06-21T19:56:31Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 653582 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>bygga ditt San Michele och leva lycklig resten av ditt liv i sällskap med dina hundar och apor. Sedan min vän rest gick jag hela natten av och an i mitt lilla lantliga rum som ett vilt djur i en bur. Jag vågade inte ens gå upp till kapellet för att säga godnatt till mina drömmars sfinx som jag brukade. Jag var rädd för att frestaren i den röda manteln än en gång skulle stå vid min sida i halvdunklet. När solen gick upp sprang jag ner till fyren och hoppade i sjön. När jag sam i land var mitt huvud klart och kallt som golfens vatten. Ett par veckor senare var jag etablerad som läkare i Keats hus i Rom. {{tomrad}}<noinclude> <references/> {{huvud|''17 Munthe''||257}}</noinclude> kjka1190s14ew990xao3cu1wr5bd66l 104 223158 653583 2026-06-21T19:58:40Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 653583 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude><h2 align="center" style="border-bottom:none;">22<br />Piazza di Spagna</h2> Min första patient var mrs P., hustrun till den bekante engelske bankiren. Hon hade legat till sängs i två år efter ett fall från hästen under en rävjakt på campagnan. Hon hade behandlats i tur och ordning av nästan alla de utländska läkarna i Rom. För en månad sedan hade hon konsulterat Charcot, som i sin tur sänt henne till mig, jag hade ingen aning om att han visste att jag slagit mig ner i Rom som praktiserande läkare. Knappt hade jag undersökt henne förrän jag förstod att den svenske ministerns spådom skulle bli verklighet. Jag förstod att Fortuna än en gång stod vid min sida, osynlig för alla utom för mig själv. Det var i sanning en god början, min nya patient var den mest populära damen i Roms främlingskoloni. Jag visste att jag kunde få henne på benen igen med suggestiv behandling, massage och passiva rörelser om hon hade förtroende för mig, vilket hon tydligen hade. Jag lovade henne att hon skulle kunna gå stödd på en käpp om tre månader och jag höll mitt löfte. Hon började bli bättre redan innan jag börjat med massage. Ett par månader därefter steg hon ur sin vagn och promenerade under pinjerna vid Villa Borghese vid sin mans arm, beskådad av halva Roms fashionabla societet. Det betraktades som ett mirakel, det var i själva verket ett skäligen enkelt fall av traumatisk nevros, välbekant för varje nervläkare och lätt att bota med en smula tålamod. Det öppnade dörrarna till vartenda hus i den engelska kolonin och även till många italienska. Året därpå blev jag läkare vid den engelska ambassaden och hade flera engelska patienter än mina elva engelskfödda kolleger tillsammans - jag undrar sannerligen inte på att de såg mig med oblida ögon. Direktören för den franska akademin i Villa Medici, som jag kände sedan min Paristid, introducerade mig i den franska kolonin. Min gamle vän, greve Giuseppe Primoli, sjöng mitt lov i den romerska societeten, ett svagt eko från mina segrar på Avenue de Villiers gjorde resten för att fylla mitt väntrum med patienter. Professor Weir-Mitchell, Amerikas dåvarande förnämste nervläkare, som jag redan haft åtskilligt att göra med i Paris, fortsatte att skicka mig sitt överflöd av krassliga miljonärer<noinclude> <references/> 258</noinclude> fo8dki7b9ydvq5ol2xxx47cfbqlxr8e 0 223159 653584 2026-06-21T20:00:32Z Thuresson 20 Kap 21 653584 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Boken om San Michele 1968.djvu" from=250 to=259 kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Boken om San Michele|21]] rmtccgj5b9d2oqjzs9zqnds8jd5zc3z 104 223160 653597 2026-06-21T22:45:07Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ 653597 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud||I Linköpings-Sticht|79}}{{linje}}</noinclude>II. {{ant|BERNHARDINORUM}} eller {{ant|CISTERCIENSIUM}} <b>kloster</b>, hafwer warit beläget sunnan ifrå torget, ther nu Hospitalet är. Om thetta klostrets {{ant|fundations}} tid, instichtare, tilstånd och öde hafwer man, thet vndrans werdt är, icke thet ringaste kunnat öfwerkomma; vndantagande, at man enestäds funnit anteknadt, thet <b>K. JOHAN then tredie</b> hafwer vti {{ant|Bernhardin}}-klostret i Linköping inrettat ett <b>Hospital.</b> At ther <b>Hospitalet</b> nu är, fordom i Påwedömets tid hafwer warit <b>kloster</b>, thet är klart af the än ther öfriga grundmurada Stenhusen, såsom <b>kyrkian</b> med hwad jemte henne är vnder ett tak; och <b>Sädesboden</b>, som bewises thermed hafwa warit {{ant|Convictorium}} eller munkarnas matsal, at ännu kan läsas med munkestyl skrefwit i thet ena hörnet {{ant|<i>mensa secunda</i>,}} <b>thet andra bordet</b>; och i ett annat hörn {{ant|<i>mensa tertia</i>,}} <b>thet tredie bordet</b>. Elliest, emedan thetta kloster icke finnes vpfördt på then Biskop Braskes förtekning öfwer Linköpings-Stichts kloster, som ofwan före nemnd är, skulle man letteligen komma på the tanckarna, at thetta {{ant|Bernhardin}}-kloster hafwer förrvt genom wådeld efter någon annan olycko blefwit förstördt och ödeliggande; tå thes tilägor kunnat blefwit lagda antingen vnder Biskopsbordet, eller theraf vprettade wid Domkyrkion några {{ant|Præbender}}. III. <b>H£LG-ANDS-HUSET</b> wid torgit belägit och starkt muradt, bestående af monga rum och wåningar, hwaraf än i dag the<noinclude> {{huvud||F|sten-}} <references/></noinclude> po6kfakroe7g83sdx652j0150rlp3ta 653598 653597 2026-06-22T07:11:08Z Gottfried Multe 11434 653598 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud||I Linköpings-Sticht|79}}{{linje}}</noinclude>II. {{ant|BERNHARDINORUM}} eller {{ant|CISTERCIENSIUM}} <b>kloster</b>, hafwer warit beläget sunnan ifrå torget, ther nu Hospitalet är. Om thetta klostrets {{ant|fundations}} tid, instichtare, tilstånd och öde hafwer man, thet vndrans werdt är, icke thet ringaste kunnat öfwerkomma; vndantagande, at man enestäds funnit anteknadt, thet <b>K. JOHAN then tredie</b> hafwer vti {{ant|Bernhardin}}-klostret i Linköping inrettat ett <b>Hospital.</b> At ther <b>Hospitalet</b> nu är, fordom i Påwedömets tid hafwer warit <b>kloster</b>, thet är klart af the än ther öfriga grundmurada Stenhusen, såsom <b>kyrkian</b> med hwad jemte henne är vnder ett tak; och <b>Sädesboden</b>, som bewises thermed hafwa warit {{ant|Convictorium}} eller munkarnas matsal, at ännu kan läsas med munkestyl skrefwit i thet ena hörnet {{ant|<i>mensa secunda</i>,}} <b>thet andra bordet</b>; och i ett annat hörn {{ant|<i>mensa tertia</i>,}} <b>thet tredie bordet</b>. Elliest, emedan thetta kloster icke finnes vpfördt på then Biskop Braskes förtekning öfwer Linköpings-Stichts kloster, som ofwan före nemnd är, skulle man letteligen komma på the tanckarna, at thetta {{ant|Bernhardin}}-kloster hafwer förrvt genom wådeld efter någon annan olycko blefwit förstördt och ödeliggande; tå thes tilägor kunnat blefwit lagda antingen vnder Biskopsbordet, eller theraf vprettade wid Domkyrkion några {{ant|Præbender}}. III. <b>HELG-ANDS-HUSET</b> wid torgit belägit och starkt muradt, bestående af monga rum och wåningar, hwaraf än i dag the<noinclude> {{huvud||F|sten-}} <references/></noinclude> oe3r3qu5klvjpf7s3kpt6aaq0gr0zwu 104 223161 653599 2026-06-22T07:26:50Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 653599 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<small>DEN NORDISKA JERNÅLDERNS KRONOLOGI.</small>|123}}</noinclude>Skovsborg i Århus amt, Jylland. Vid gräfning: två guldbrakteater med runor af grupp B, slagna med samma stamp (fig. 168); — 6 guldbrakteater af grupp D, slagna med fem olika stampar.<ref><i>Fr. jernåld.,</i> fynd 473. — <i>Atlas,</i> fig. 70, 165, 170, 174, 180, 189. — Stephens, anf. arb., »Bracteates» 11.</ref> {{tre stjärnor}} Kronologiska upplysningar af stort värde få vi också af många andra fynd. En stor stensatt grafkammare i en hög (»Krosshaug») på gården Hauge i Klep s:n, Jæderen, innehöll: en stor bronsskål med tre rörliga, ringformiga handtag, således af samma slag som de under den femte perioden förekommande (fig. 93); ringarna äro fästa i beslag som hafva form af menniskohufvud; — ett stort, bredt spänne af förgyldt silfver, gammal typ, med rank- och spiralornament; — två mindre silfverspännen; — en rund, sköldlik prydnad af tunn guldplåt, med inslagna sirater; — en liten hake af silver; — en glasbägare med låg fot och bågformiga sirater af pålagda glastrådar, lik fig. 203; — tre lerkärl, af hvilka ett »urtepotteformet» och två lika fig. 205; — bronsbeslag till en träspann, m. m.<ref><i>Årsberetn.,</i> 1869, sid. 48, 143, fig. 19—21 (bronsskålen, det stora spännet, guldprydnaden). — Rygh, anf. arb., fig. 270 (haken), 310 (guldprydnaden), 338 (glaset), 372 (»urtepotteformet» lerkärl). — Om ett annat fynd från Hauge i Klep se sid. 115 här ofvan.</ref> Att bronsfat lika fig. 199 ur en norsk graf vid Sötvet upptagits jemte en guldbrakteat och ur en annan vid Snartemo jemte svärdsfästet fig. 191, hafva vi redan sett (sid. 116 och 90). Originalet till fig. 199 stod i en liten, af hällar bygd grafkammare i en hög vid Blindheim i Romsdalen. Grafven innehöll dessutom: en liten glasbägare, utan ornament, och en bronskittel lik fig. 201. I kitteln lågo brända ben och en guldknapp af spirallagd tråd.<ref><i>Årsberetn.,</i> 1874, sid. 80, fig. 34, 35. — Rygh, anf. arb., fig. 311 (knappen), 348 (fatet).</ref> Bitar af ett bronsfat likt fig. 199 anträffades också i en stor, af sten murad grafkammare i en hög vid Vashins i Klep pgd, Stavangers amt. Grafven innehöll dessutom: bitar af en bronskittel lik fig. 201; — en glasbägare med inslipade ovaler och med spår<noinclude> <references/></noinclude> gql65m3mi14lagjiovfvk52br1hw4zh 104 223162 653600 2026-06-22T08:03:06Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 653600 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|124|<small>OSCAR MONTELIUS.</small>|}}</noinclude>af silverbeslag; — knappar af en häkta lik fig. 222; — en fingerring af guld lik de nu brukliga förlofningsringarna; — ett tveeggadt och ett eneggadt svärd; — en stor knif; — en yxa; — två spjutspetsar; — flera pilspetsar, liksom de föregående af jern, m. m.<ref>Rygh. anf. arb., fig. 167.</ref> Vid Lunde i Vanse pgd, på Lister i sydvestra Norge, påträffade man i en hög en liten af hällar satt grafkista, som innehöll en bronskittel lik fig. 201; i kärlet, öfver hvilket ett bronsfat likt fig. 199 var hvälft, lågo brända ben och obetydliga rester af prydnader.<ref>Årsberetn., 1885, sid. 72. — Om ett annat fynd från Lunde se sid. 111 här ofvan.</ref> Bland de många, i det föregående icke omtalade norska fynd, som innehållit bronskittlar lika fig. 201, kan jag här endast dröja vid följande. Vid Tuv i Klep pgd, på Jæderen i sydvestra Norge, har man i en stor, af sten bygd grafkammare funnit: en sådan kittel; — en glasbägare med liten fot, lik fig. 203; — två »urtepotteformede» lerkärl; — ett tveeggadt jernsvärd; fästet, »som har en knapp i ändan», är belagdt med horn; — en spjutspets af jern; — en sköldbuckla af jern; »vanlig äldre jernålderstyp, med käggelformig topp»; — en knif och en sax af jern; — ett par spiralringar af guld, m. m.<ref>Årsberetn., 1882, sid. 143.</ref> Vid Indre Bö i Stryn pgd, Nordre Bergenhus amt, har man i en dylik stor, af hällar bygd grafkammare funnit: en bronskittel lik fig. 201; — en glasbägare lik fig. 203; bägaren sjelf har grönaktig färg, men de pålagda glastrådarna äro bruna; — och två lerkärl, af hvilka det ena är »urtepotteformet».<ref>Årsberetn., 1879, sid. 236.</ref> Vid Dyster i Ås s:n, Akershus amt, har man i en hög funnit en kittel lik fig. 201 tillsammans med en aflångt fyrkantig trädosa, som är prydd med vackra sirater och märkvärdigt väl bibehållen.<ref>Årsberetn., 1879, sid. 173; — Rygh, anf. arb., fig. 180 (trädosan).</ref> Flera gånger har man i Norge funnit bronskittlar lika fig. 201 tillsammans med lerkärl af samma form som fig. 205 och med »urtepotteformede» kärl.<ref>Årsberetn., 1878, sid. 265; 1880, sid. 203. — Se äfven fynden från Tuv och Indre Bö här ofvan.</ref> {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> tigye256qe6vay8j4fu8q5iufmg6q6z 104 223163 653601 2026-06-22T08:19:13Z Belteshassar 7194 /* Korrekturläst */ 653601 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Belteshassar" />{{c|— 14 —}} {{Blockcitat/början}}</noinclude>fromma. Nyligen hafva vi utbytt eller förnyat tapeterna i flera af rummen, likväl endast på det villkor, att hyresgästerna skulle själfva först rengöra och i öfrigt bereda väggarne. Aldrig hafva vi funnit, att dessa våra sträfvanden att tillgodose deras bekvämlighet har på något sätt bidragit till, att våra hyresgäster fallit fattigvården till last. Tvänne gånger under dessa trenne år hafva vi funnit oss föranlåtna att höja hyran, men som i bägge fallen tillskottet {{Rättelse|pr|per}} vecka endast uppgick till 93 öre, så upptogos dessa våra åtgärder beredvilligt och erkändes rättvisa, så mycket mera därför, att åtskilliga förbättringar vidtagits under den tid, de bebott dessa lägenheter. Jag har bjudit till att framlägga vår ekonomiska ställning i tanke att därigenom visa, att ett företag som detta ej nödvändigtvis behöfver medföra penningeförlust för dem, som vilja ägna sig deråt; ett företag af denna beskaffenhet har dock ännu en annan sida, och som denna är långt viktigare, bör den ej lämnas opåaktad; hvad denna sida af företaget beträffar, kan jag ej uttala mig nog varmt. Ett hus, innehållande smålägenheter, behöfver ej alls vara ett näste för laster och sjukdom. I vårt hus har hälsotillståndet varit godt under de år, det varit i våra händer, och vi hafva städse varit lyckliga nog att kunna försäkra oss om hyresgäster, som tillhört en relativt aktningsvärd klass, oafsedt att de hyror, vi begärt för våra rum, varit nära nog de lägsta i staden. Under de tre år, vårt försök pågått, hafva vi haft godt tillfälle att iakttaga en säker om ock långsam förbättring hos några af våra hyresgäster, liksom äfven i den allmänna tonen och karaktären inom huset, där förbättringen visat sig synnerligen anmärkningsvärd. Äfvenledes hafva vi sett, att det föredöme, vi gifvit genom att ständigt ifra för, att trappor och förstugor skulle hvarje vecka rengöras, har kommit det därhän, att det nästan fallit af sig själf, att också alla lägenheter putsas och skuras på lördagen, och således kunna vi se, att en viss grad af förbättring äfven inträdt i hyresgästernas hem och vanor. Att det gifves många fall, då detta ej är händelsen, är ju helt förklarligt, och därtill är orsaken att söka i de ofta påkommande af- och inflyttningarna, som äro oundvikliga. Det ligger i själfva sakens natur, att inom ett större hus, som innehåller en massa smålägenheter, afsedda att tillgodose de fattigaste klassernas behof, måste nödvändigtvis en ständig omsättning af hyresgäster pågå, hvarigenom husets invånare blifva mindre mottagliga för förbättring än sannolikt skulle vara händelsen, i fall de för en längre tid stannade inom samma hus; på det hela taget har dock det resultat, vi vunnit, varit mycket tillfredsställande. För närvarande räkna vi åttiotre individer i vårt hus, och af de nitton familjer, hvaraf de äro medlemmar, hafva endast fem bott hos oss, sedan vi först förhyrde huset. Erfarenheten har lärt oss, att då man rör sig ibland fattiga, ej något är af mera vikt än att hjälpa dem att bibehålla sin ''själfaktning'', och detta är ett grannlaga och kinkigt värf. Vi hafva varit asyna vittnen till mången förtviflad kamp med fattigdomen och iakttagit flerfaldiga exempel på sådan själfförsakelse, som är okänd inom en förmögnare klass, och likväl anse vi, att ej någon lärdom blifvit så djupt inpräglad hos oss som den, att bästa sättet att bistå dessa människor är att låta dem hjälpa sig själfva. Sådana<noinclude> <references/></noinclude> aen10f30m7tk0dhdwbhe2wec7di7m9b 653602 653601 2026-06-22T08:19:25Z Belteshassar 7194 653602 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Belteshassar" />{{c|— 14 —}} {{Blockcitat/början}}</noinclude>fromma. Nyligen hafva vi utbytt eller förnyat tapeterna i flera af rummen, likväl endast på det villkor, att hyresgästerna skulle själfva först rengöra och i öfrigt bereda väggarne. Aldrig hafva vi funnit, att dessa våra sträfvanden att tillgodose deras bekvämlighet har på något sätt bidragit till, att våra hyresgäster fallit fattigvården till last. Tvänne gånger under dessa trenne år hafva vi funnit oss föranlåtna att höja hyran, men som i bägge fallen tillskottet {{Rättelse|pr|per}} vecka endast uppgick till 93 öre, så upptogos dessa våra åtgärder beredvilligt och erkändes rättvisa, så mycket mera därför, att åtskilliga förbättringar vidtagits under den tid, de bebott dessa lägenheter. Jag har bjudit till att framlägga vår ekonomiska ställning i tanke att därigenom visa, att ett företag som detta ej nödvändigtvis behöfver medföra penningeförlust för dem, som vilja ägna sig deråt; ett företag af denna beskaffenhet har dock ännu en annan sida, och som denna är långt viktigare, bör den ej lämnas opåaktad; hvad denna sida af företaget beträffar, kan jag ej uttala mig nog varmt. Ett hus, innehållande smålägenheter, behöfver ej alls vara ett näste för laster och sjukdom. I vårt hus har hälsotillståndet varit godt under de år, det varit i våra händer, och vi hafva städse varit lyckliga nog att kunna försäkra oss om hyresgäster, som tillhört en relativt aktningsvärd klass, oafsedt att de hyror, vi begärt för våra rum, varit nära nog de lägsta i staden. Under de tre år, vårt försök pågått, hafva vi haft godt tillfälle att iakttaga en säker om ock långsam förbättring hos några af våra hyresgäster, liksom äfven i den allmänna tonen och karaktären inom huset, där förbättringen visat sig synnerligen anmärkningsvärd. Äfvenledes hafva vi sett, att det föredöme, vi gifvit genom att ständigt ifra för, att trappor och förstugor skulle hvarje vecka rengöras, har kommit det därhän, att det nästan fallit af sig själf, att också alla lägenheter putsas och skuras på lördagen, och således kunna vi se, att en viss grad af förbättring äfven inträdt i hyresgästernas hem och vanor. Att det gifves många fall, då detta ej är händelsen, är ju helt förklarligt, och därtill är orsaken att söka i de ofta påkommande af- och inflyttningarna, som äro oundvikliga. Det ligger i själfva sakens natur, att inom ett större hus, som innehåller en massa smålägenheter, afsedda att tillgodose de fattigaste klassernas behof, måste nödvändigtvis en ständig omsättning af hyresgäster pågå, hvarigenom husets invånare blifva mindre mottagliga för förbättring än sannolikt skulle vara händelsen, i fall de för en längre tid stannade inom samma hus; på det hela taget har dock det resultat, vi vunnit, varit mycket tillfredsställande. För närvarande räkna vi åttiotre individer i vårt hus, och af de nitton familjer, hvaraf de äro medlemmar, hafva endast fem bott hos oss, sedan vi först förhyrde huset. Erfarenheten har lärt oss, att då man rör sig ibland fattiga, ej något är af mera vikt än att hjälpa dem att bibehålla sin ''själfaktning'', och detta är ett grannlaga och kinkigt värf. Vi hafva varit asyna vittnen till mången förtviflad kamp med fattigdomen och iakttagit flerfaldiga exempel på sådan själfförsakelse, som är okänd inom en förmögnare klass, och likväl anse vi, att ej någon lärdom blifvit så djupt inpräglad hos oss som den, att bästa sättet att bistå dessa människor är att låta dem hjälpa sig själfva. Sådana<noinclude>{{Blockcitat/slut}} <references/></noinclude> s64z9cvn478k24ktizmgqrgx8xeo27v 104 223164 653603 2026-06-22T08:23:43Z Belteshassar 7194 /* Korrekturläst */ 653603 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Belteshassar" />{{c|— 15 —}} {{Blockcitat/början}}</noinclude>hyresgäster, som mottaga understöd af andra, <i>för hvilket de ej gifva vederlag i arbete</i>, äro nästan utan undantag de allra svåraste af dem, vi hafva att tagas med. Det gifves dock andra sätt att bistå dem. En mängd förhållanden och omständigheter förekomma, då de visa sig tacksamma för ett vänligt och opartiskt råd, och de komma ofta till oss i detta ändamål och framställa sin önskan med en oförbehållsamhet, som vi anse för ett glädjande bevis på, att de hysa välvilliga känslor för oss. De komma till oss för att få råd och anvisningar om, huru de skola få vård åt sina sjuka, eller komma i åtnjutande af fria läkemedel, som utdelas inom distriktet till de fattiga, eller ock är det någon, som bör intagas på sjukhusen; en annan gång bedja de oss hjälpa sig att anskaffa anställning, till exempel för en ung flicka, som söker en plats, där hon kan påräkna huld och skydd, eller är det någon, som är i behof af arbete; äfvenså ha vi blifvit ombedda att fälla ett vänligt ord för någon däraf förtjänt arbetare. Stundom har det ock lyckats oss att utverka en punktligare betalning för någon af de våra, hvars arbetsgifvare innehållit deras hårdt förtjänade aflöning, dessa fall ha dock förekommit mycket sällan. Med ett ord, sätten, hvarpå vi kunna gagna våra hyresgäster, äro mångahanda, och vi finna dem alltid tacksamma för bistånd af denna beskaffenhet. Det har dock ej varit min afsikt att framställa taflan i en allt för ljus dager, ty att den äfven har sina mörka punkter, det förstår nog en och hvar. Många ledsamheter och många tillfällen, då man känner modet svika, är man säker om att få erfara, då man åtager sig ett värf, sådant som det vi satt oss före. Och huru kan det väl vara annorlunda, då allt det onda, som uppkommer af fåkunnighet, vidskepelse och framför allt af dryckenskap, är så verksamt öfver hela världen? Allt hvad jag härmed har velat säga är, att bildade män och kvinnor skulle gagna andra och äfven sig själfva, om de sökte att göra sig förtroliga med sina sämre lottade medmänniskor och bjöde till att uträtta något till deras bästa. Om de rika, som ha råd att göra sig till ägare af hus med smålägenheter, ville ägna litet mer af sin uppmärksamhet åt de fattiga, som skulle skatta sig lyckliga att få blifva deras hyresgäster, skulle det sannolikt komma att ha bättre resultat till följd, än nu är händelsen. Att stora byggnader, som inrymma så många, äro ett ondt, må ingen förneka; att de äro ett nödvändigt ondt i stora städer, nödgas vi dock alla medgifva. Hvad jag skulle önska att kunna med särskildt eftertryck framhålla är detta: att personer, som vilja hjälpa de fattiga, kunde vara dem till mycken nytta genom att blifva vänliga och rättrådiga hyresvärdar för dem, hvarigenom {{rättelse|ålunda|sålunda}} ett förhållande af gemensamt intresse och ömsesidig välvilja skulle uppstå. En och hvar, som känner sig böjd för att åtaga sig ett dylikt värf, vill jag gifva följande råd: Välj ett ''centralt'' läge; låt icke någon få hyra en lägenhet, utan att ni förut inhämtat kännedom om personens ''föregående'' historia; uppställ några ''få enkla regler'' och håll er noggrant till dem; iakttager ni detta, så skall er framgång vara gifven under förutsättning likväl, att ni af själ och hjärta sätter er in i det kall, ni föresatt eder. {{tomrad}}<noinclude>{{Blockcitat/slut}} <references/></noinclude> lsjyhquophrbpuu429hlm55euikrf81 104 223165 653604 2026-06-22T08:25:31Z Belteshassar 7194 /* Korrekturläst */ 653604 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Belteshassar" />{{c|— 16 —}} {{Blockcitat/början}}</noinclude>Erfarenhet är naturligtvis alltid god att hafva; dock anse vi, för så vidt som det angår vår eget enskilda arbete, att dess största förtjänst vore, om möjligen genom vårt försök någon annan kände sig manad att inträda i våra led och draga nytta af den framgång, vi rönt, och under denna förhoppning är det som vi hafva framlagt denna berättelse öfver hvad vi uträttat. {{höger|''Alice Lincoln''.|5}} {{Blockcitat/slut}} Dessa båda redogörelser vittna om mycket likartade erfarenheter på båda hållen, och i allmänhet hafva både miss. Hill och miss Lincoln haft att gläda sig åt lika goda resultat, ehuru verksamhetsfälten varit så vidt skilda. {{linje|6em}}<noinclude> <references/></noinclude> dlnvoy6if2lvfapkndy18bnjyjd21o0 653605 653604 2026-06-22T08:25:57Z Belteshassar 7194 653605 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Belteshassar" />{{c|— 16 —}} {{Blockcitat/början}}</noinclude>Erfarenhet är naturligtvis alltid god att hafva; dock anse vi, för så vidt som det angår vår eget enskilda arbete, att dess största förtjänst vore, om möjligen genom vårt försök någon annan kände sig manad att inträda i våra led och draga nytta af den framgång, vi rönt, och under denna förhoppning är det som vi hafva framlagt denna berättelse öfver hvad vi uträttat. {{höger|''Alice Lincoln''.|10}} {{Blockcitat/slut}} Dessa båda redogörelser vittna om mycket likartade erfarenheter på båda hållen, och i allmänhet hafva både miss. Hill och miss Lincoln haft att gläda sig åt lika goda resultat, ehuru verksamhetsfälten varit så vidt skilda. {{linje|6em}}<noinclude> <references/></noinclude> 05wpiue8jo1hlg8ocdv3pi2gdnc9neu 104 223166 653606 2026-06-22T08:40:55Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 653606 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<small>DEN NORDISKA JERNÅLDERNS KRONOLOGI.</small>|125}}</noinclude>Sådana lerkärl hafva också några gånger hittats tillsammans med glasbägare lika fig. 202 och 203.<ref><i>Årsberetn.,</i> 1869, sid. 59. — Se äfven fynden från Indre Bö och Hauge (sid. 124 och 123).</ref> Utrymmet medgifver naturligtvis ej att här redogöra för de många fynd, som innehållit lerkärl af dessa båda slag tillsammans med andra föremål. Flera sådana fynd äro i det föregående omtalade. {{tre stjärnor}} Af det nu anförda framgår:<br> {{em|2}}att korsformiga spännen af såväl äldre som yngre typer flera gånger träffats tillsammans med breda spännen, hufvudsakligen af gamla typer;<br> {{em|2}}att breda spännen af gamla typer (lika fig. 134—142) träffats tillsammans med guldbrakteater af grupperna A, B, C och D; de till grupperna C och D hörande brakteater, som förekomma i förbindelse med sådana spännen, äro vanligen ganska tidiga;<br> {{em|2}}att breda spännen och brakteater af nyssnämnda slag någon gång träffats jemte glaskärl prydda med inslipade ovaler (lika fig. 98), men oftare jemte glaskärl prydda med pålagda bågformiga glastrådar (lika fig. 202 och 203), samt jemte bronskärl lika fig. 199 och 201;<br> {{em|2}}att breda spännen af sådana yngre typer som fig. 143—146 träffats jemte senare guldbrakteater af gruppen C;<br> {{em|2}}att guldbrakteater af gruppen C, de flesta tidiga, träffats jemte guldmynt af Theodosius II—Leo I, hvilken senare kejsare regerade åren 457—474;<br> {{em|2}}att en ganska sen guldbrakteat af gruppen D (fig. 177) vid Skodborg träffats jemte ett spänne alldeles likt ett, som vid Elsehoved blifvit nedlagdt jemte flera med öglor försedda och således som prydnader burna guldmynt, af hvilka de yngsta äro präglade för den åren 491—518 regerande kejsaren Anastasius. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> qtbn73ovltelrz0ei916etw9r4ms5y9