Wikisource svwikisource https://sv.wikisource.org/wiki/Wikisource:Huvudsida MediaWiki 1.47.0-wmf.7 first-letter Media Special Diskussion Användare Användardiskussion Wikisource Wikisourcediskussion Fil Fildiskussion MediaWiki MediaWiki-diskussion Mall Malldiskussion Hjälp Hjälpdiskussion Kategori Kategoridiskussion Tråd Tråddiskussion Summering Summeringsdiskussion Sida Siddiskussion Författare Författardiskussion Index Indexdiskussion TimedText TimedText talk Modul Moduldiskussion Event Event talk Ämne 104 211337 653607 616697 2026-06-22T12:45:56Z Aspets 11359 /* Korrekturläst */ 653607 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Aspets" /></noinclude>== Kommunismens == = Röst. = Förklaring af det Kommunistiska Partiet, offentliggjord i Februari 1848. {{linje}} Folkets Röst är Guds Röst. {{linje}} Pris: 8 sk. Banko.<noinclude> <references/></noinclude> sgkndd0z7dy1wgpu2chdfmohhdt6j2i 653613 653607 2026-06-22T13:10:14Z Aspets 11359 /* Problematiskt */ 653613 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="2" user="Aspets" /></noinclude>= Kommunismens Röst. = Förklaring af det Kommunistiska Partiet, offentliggjord i Februari 1848. {{linje}} Folkets Röst är Guds Röst. {{linje}} Pris: 8 sk. Banko.<noinclude> <references/></noinclude> k1am02cvim16sydsf1lo5xhiq9dshnz 104 211339 653608 616700 2026-06-22T12:47:23Z Aspets 11359 /* Korrekturläst */ 653608 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Aspets" /></noinclude>== Kommunismens == = Röst. = Förklaring af det Kommunistiska Partiet, offentliggjord i Februari 1848. {{linje}} Folkets Röst är Guds Röst. {{linje}} Stockholm, f. d. Schultzes Boktryckeri, 1818.<noinclude> <references/></noinclude> e4shwzqa041v0kdu8qwip0trgmhjnrd 653614 653608 2026-06-22T13:10:41Z Aspets 11359 /* Problematiskt */ 653614 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="2" user="Aspets" /></noinclude>== Kommunismens Röst. == Förklaring af det Kommunistiska Partiet, offentliggjord i Februari 1848. {{linje}} Folkets Röst är Guds Röst. {{linje}} Stockholm, f. d. Schultzes Boktryckeri, 1818.<noinclude> <references/></noinclude> 87lgxiyesydbux6iy9ixbxnapju8ayp 653615 653614 2026-06-22T13:11:32Z Aspets 11359 653615 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="2" user="Aspets" /></noinclude> == Kommunismens Röst. == Förklaring af det Kommunistiska Partiet, offentliggjord i Februari 1848. {{linje}} Folkets Röst är Guds Röst. {{linje}} Stockholm, f. d. Schultzes Boktryckeri, 1818.<noinclude> <references/></noinclude> 0a2hvmhsklqn5hs93ndbvz1j1b7lteg 104 211345 653609 616706 2026-06-22T12:55:45Z Aspets 11359 /* Korrekturläst */ 653609 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Aspets" /></noinclude>med ett ord, i stället för den med religiösa och politiska illusioner omgifna behållningen satt den öppna, oförskämda, direkta, själsförtorkande netto-provenuen. Bourgeoisien har afklädt alla hittills aktningswärda och med from rörelse betraktade handlingar deras helighets-drägt. Den har förwandlat läkaren, juristen, presten, poeten, wettenskapsmannen till fina betalde daglönare. Bourgeoisien har afryckt från familieförhållandet dess rörande sentimentala slöja och återfört det till ett rent penningeförhållande. Bourgeoisien har wisat, huru den brutala kraftyttring, som reaktionen så mycket beundrar hos medeltiden, kunnat mot det trögaste dagdrifweri på ett lämpligt sätt utbytas. Men den har ock wisat, hwad mensklig werksamhet kunnat åstadkomma. Den bar fullbordat helt andra underwerk än Egyptiska pyramider, Romerska wattenledningar och Göthiska kathedraler, den har åstadkommit helt andra tåg och folkrörelser än folkwandringarne och korstågen. Bourgeoisien kan icke existera utan produktionsinstrumenter, således icke utan att fortfarande revolutionera produktionsförhållanderna, alltså alla sociala förhållanden. Ett oförändradt bibehållande af det gamla produktionssättet war deremot det första willkoret för alla hittills warande industriella klassers existens. Produktionens fortfarande omhwälfning, en oafbruten skakning af alla sociala lägen, en ewig osäkerhet och oro, utmärker Bourgeois-epochen framför alla föregående. Alla stadiga, fastrostade förhållanden med deras följe af gammalärewördiga föreställningar och åskådningar upplösas, alla nybildade föråldras, innan de hunnit winna mognad. Allt rörande stånd och institutioner fördunstar, allt heligt oskäras, och menniskorne blifwa ändtligen twungne att en gång med nyktra ögon skåda sin lefnadsställning, sina ömsesidiga förhållanden.<noinclude> <references/></noinclude> i5ha96jccqjtzxc68g74l7n9297b7vp 104 211346 653610 616707 2026-06-22T13:05:34Z Aspets 11359 /* Korrekturläst */ 653610 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Aspets" /></noinclude>Behofwet af en ständigt mera utwidgad afsättning för sina produkter jagar Bourgeoisien öfwer hela jordklotet. Öfwerallt måste den innästla sig, öfwerallt slå ned sina bopålar, öfwerallt knyta förbindelser. Bourgeoisien har genom öfwertagandet af werldsmarknaden gifwit åt alla länders konsumtion och produktion en kosmopolitisk gestalt. Den har till stort bekymmer för de reaktionära undandragit industrien dess nationella grund. De urgamla nationella industrigrenarna hafwa blifwit tillintetgjorde och blifwa det ännu dagligen. De blifwa undanträngde af nya industrigrenar, hwars införande blir en lifsfråga för alla civiliserade nationer, af indusitrigrenar, för hwilka icke mera fordras inhemska rudimaterier, utan sådane som tillhöra de aflägsnaste zoner, och hwars fabrikater icke allenast förbrukas inom sjelfwa landet utan tillika uti alla werldsdelar. I stället för de gamla genom landets produkter tillfredsställda behofwen träda nya, hwilka för att tillfredsställas, fordra de aflägsnaste länders och klimaters produkter. I stället för den gamla lokala och nationella sjelfförnöjsamheten och slutenheten inträder en allsidig beröring, ett allsidigt nationellt beroende af hwarandra. Och såsom förhållandet är inom den materiella så äfwen inom den andeliga produktionen. Den nationella ensidigheten och inskränkningen blir allt mer och mer omöjlig, och ur flera nationella och lokala litteraturalster bildas en werldslitteratur. Genom den raska förbättringen af alla produktionsinstrumenter, genom de oändligen mycket lättade kommunikationsansyalterna, rycker Bourgeoisien alla, äfwen de mest barbariska nationer in på civilisationens wäg. De goda priserne på dess waror är det grofwa artilleri, hwarmed den nedskjuter alla chinesiska murar, hwarmed det twingar barbarernas mest hårdnackade hat emot fremlingar till kapitulation. Den twingar alla nationer att tillägna sig Bourgeoisiens<noinclude> <references/></noinclude> 7chp4nj7gpjhel2pn5psj7ktn2jgwnp 104 211347 653611 616708 2026-06-22T13:05:46Z Aspets 11359 653611 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Johshh" /></noinclude>produktionsätt, om de ei wilja gå under; den twingar dem, att hos sig sielfwa införa den såkallade civilisa- tionen, d. w. s. att blifwa Bourgeois. Med ett ord, den skapar sig en werld efter sitt eget beläte. Bourgeoisien har underkastat landet stadens herra- wälde. Den har skapat ofantliga städer, den har i hög grad ökat städernas befolkning i jemförelse med landsbygdens, och sålunda beröfwat en stor del af be= folkningen landtlefnadens enfald. Likafom den gjort lan= det beroende af staden, likaså har den gjort de barba: riska och haifbarbariska länderna bercende af te civi liserade, land.folket af bourgeois-folket, Drienten af Occidenten. Bourgeoisien upphäfwer allt mer och mer fön= derdelningen af produktionsmedlen, egendomen och befolkningen. Den har ägglomererat (samman- gpttrat) befolkningen, centraliserat produktionsmedlen och koncentrerat egendomen på få bänder. Den nöts wändiga folicen häraf war den politiska centralisatio= men. Dafbängiga, endast föga förenta provinser med lika intreßen, lagar, regeringar och tulltaror bafwa blifwit sammanträngda inom en nation, en regering, en lag, ett nationelt flaßintereße, en tullinie. Bourgeoisien har under deß knappt hundraåriga klaßberradöme skapat gediegnare och kolossalare produks tionskrafter än alla föregående generationer tillfam- mantagne. Naturfrafternas underfufwande, maschins wäsendet, Ebemiens anwändande på industrien och åferbruket, angfartygen, jernbanorna, elektriska tele- grapherna, tela werltens uppodling, segelbargjor= da floder, hela liksom ur jorden uppstigande länder= befolkningar hwilket af de förra århundraden kun de ana, att dylika produktionskrafter slumrade i ffös tet af det samhälleliga arbetet? Wi bafwa fett, att de medel för produktionen och handeln, på hwilkas grund Bourgeoisien bildade 13, sapadés inom det feudala ſambättet. På en wiß<noinclude> <references/></noinclude> n9eqr4tdbtcly0f5ddsjka6ellzsljy 104 217354 653644 630454 2026-06-22T23:04:07Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653644 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{ph|207}}</noinclude><section begin=kap05 /> <h3 align="center" style="border-bottom:none;"><b>V.</b></h3> Det äktenskap, av vilket lille Johann var frukten, hade aldrig upphört att vara ett intressant samtalsämne i staden. Så visst som var och en av de båda makarna hade något extravagant, och gåtfullt med sig, lika visst bar själva deras äktenskap en egendomlig och mystisk prägel. Att här kasta en blick bakom kulisserna och, oavsett de torftiga yttre fakta, gå en smula på djupet med förhållandet, tycktes en svår, men lönande uppgift … Och i vardagsrum och sängkammare, i salonger och klubbar, ja, till och med på börsen pratade folk om Gerda och Thomas Buddenbrook desto mera, ju mindre de visste om dem. Hur hade dessa båda funnit varandra, och hur hade de det sinsemellan? Man påminde sig den envisa beslutsamhet, varmed för aderton år sedan den då trettioårige Thomas Buddenbrook gått till väga. »Hon eller ingen» hade varit hans lösen, och det måtte ha förhållit sig på samma sätt med Gerda, ty hon hade i Amsterdam delat ut korgar ända till sitt tjugusjunde år och genast svarat ja till denne friare. Ett giftermål av kärlek alltså, tänkte folk i sitt stilla sinne, ty hur mycket det än bar emot för dem, måste de likväl medgiva, att Gerdas trehundratusen nog endast spelat en sekundär roll. Men å andra sidan hade av kärlek, av vad man menar med kärlek, allt från början ytterst litet varit att spåra mellan de två. Från början hade man tvärtom icke kunnat konstatera annat än artighet i deras inbördes umgänge, en mellan makar högst ovanlig, korrekt och respektfull artighet, som obegripligt nog dock icke tycktes härröra av att de i sitt inre voro främmande för varandra, utan av en egendomlig, tyst och djup ömsesidig förtrogenhet med och kännedom av varandra, en ständig ömsesidig hänsyn och skonsamhet. Däri hade åren icke förändrat det ringaste. Den förändring, de åstadkommit, bestod endast i att<noinclude> <references/></noinclude> hgg20yvpurdctuh5uglw5f2ro1epi49 104 217363 653645 630467 2026-06-22T23:07:03Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653645 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />208</noinclude>åldersskillnaden dem emellan, så ringa den än var till åren, på ett i ögonen fallande sätt började framträda … När man såg dem tillsammans, fann man, att det var en starkt åldrad, redan en smula korpulent man med en ung hustru vid sidan. Man tyckte, att Thomas Buddenbrook såg förfallen ut — det var trots den nästan komiska fåfänga, varmed han vårdade sitt yttre, det enda riktiga ordet för honom — under det att Gerda på dessa aderton är nästan icke alls förändrat sig. Hon tycktes liksom konserverad i den nervösa kyla, vari hon levde, och som hon spred omkring sig. Hennes mörkröda hår hade bibehållit sin färg, hennes vackra, vita ansikte sina rena linjer och hennes gestalt sin smärta och högresta elegans. Samma blåaktiga skugga som förut låg alltjämt i vinklarna av hennes något för små och något för närsittande bruna ögon … Man litade icke på de där ögonen. De blickade så sällsamt, och vad som stod skrivet i dem, förmådde ingen tyda. Denna kvinna vars väsen var så kyligt, så inbundet, förbehållsamt och avvisande, och som endast i sin musik tycktes ge uttryck åt en smula livsvärme, väckte obestämda misstankar. Man drog fram sin smula människokännedom ur dess dammiga gömma för att tillämpa den på senator Buddenbrooks fru. I det lugnaste vattnet gå de största fiskarna, sägs det ju. Och då folk gärna ville komma saken litet närmare in på livet och söka förstå något av den, förde deras blygsamma fantasi dem till det antagandet, att den vackra fru Gerda säkerligen bedrog sin åldrande make. De gåvo noga akt, och det dröjde icke länge, förrän de voro ense om, att Gerda Buddenbrooks förhållande till löjtnant von Throta lindrigast sagt överskred gränserna för det passande. René Maria von Throta, bördig från Rhentrakten, tjänstgjorde som sekundlöjtnant vid en av de infanteribataljoner, som lågo i garnison i staden. Den röda kragen tog sig bra ut mot hans svarta hår, som var benat på sidan och i en hög, tjock och lockig kam<noinclude> <references/></noinclude> bxqwv4e7d9v2fmwciqieccx9z0g5mfo 104 217364 653646 630468 2026-06-22T23:10:03Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653646 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{ph|209}}</noinclude>uppstruket från den vita pannan. Men fastän han föreföll lång och kraftigt byggd, gjorde hela hans {{Rättelse|persom|person}} liksom hans åtbörder och sätt att tala eller tiga ett ytterst omilitäriskt intryck. Han höll gärna handen instucken mellan knapparna på sin halvknäppta rock eller satt med kinden lutad mot handen, hans bugningar saknade varje spår av stelhet, man hörde honom icke en gång slå ihop klackarna, och han behandlade sin uniform lika vårdslöst och nyckfullt, som om det varit en civil dräkt. Till och med hans smala, ungdomliga mustascher, som löpte snett ned mot mungiporna, utan att man kunde få dem käckt uppsvängda eller med utstående spetsar, bidrogo att förstärka det omartialiska helhetsintrycket. Men det märkvärdigaste hos honom voro ögonen — stora, ovanligt glänsande och så svarta ögon, att de föreföllo som outgrundliga, glödande djup, ögon, som svärmiskt, allvarligt och skimrande vilade på människor och ting … Säkerligen hade han mot sin vilja eller åtminstone utan kärlek till saken blivit soldat, ty trots sin kroppsstyrka var han oskicklig i tjänsten och föga omtyckt av sina kamrater, vilkas intressen och nöjen han icke delade. Han gällde bland dem för en otrevlig och konstig kurre, som gjorde långa ensamma promenader, som varken älskade hästar eller jakt eller spel eller kvinnor, utan som helt och hållet gick upp i musiken, ty han spelade flera instrument och syntes med sina glödande ögon och sin omilitäriska, på en gång slappa och aktörsmässiga hållning på alla operaföreställningar och konserter, medan han förkastade klubb och kasino. Med eller mot sin vilja undangjorde han de nödvändigaste visiterna i de framstående familjerna, men han avböjde nästan alla inbjudningar och umgicks egentligen endast hos Buddenbrooks … alldeles för mycket, tyckte folk, alldeles för mycket, tyckte senatorn själv … Ingen anade, vad som försiggick inom Thomas Buddenbrook, ingen fick ana det, och just detta, att hålla hela världen i ovetskap om sin grämelse, sitt hat, sin vanmakt, var så fruktansvärt svårt! Folk började<noinclude> <references/> {{mindre|14. — ''Huset Buddenbrook.'' II.}}</noinclude> 4gdn237095j50wd1njv31debgeqodza 104 217365 653647 630469 2026-06-22T23:14:14Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653647 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />210</noinclude>finna honom en smula löjlig, men kanske skulle de undertrycka denna känsla och tyckt synd om honom, om de haft den avlägsnaste aning om, med vilken ängslig ömtålighet han var på vakt mot löjligheten, hur han för länge sedan sett den nalkas på långt håll och anat den, långt innan den fallit någon annan in. Han var den förste, som fått ögonen öppna for missförhållandet mellan hans egen företeelse och Gerdas sällsamma oberördhet av åren, och nu, då herr von Throta kommit i huset, måste han med sista återstoden av sina krafter bekämpa och dölja sitt bekymmer for att icke prisge sitt namn för det allmänna åtlōjet. Gerda Buddenbrook och den unge egendomlige officern hade naturligtvis funnit varandra i musiken. Herr von Throta spelade piano, fiol, altviol, violoncell och flöjt — allt utmärkt — och ofta blev senatorn på förhand underrättad om det kommande besöket, därigenom att herr von Throtas kalfaktor, släpande violoncellådan på ryggen, kom förbi privatkontorets gröna fönsterjalusier och försvann inne i huset … Då satt Thomas Buddenbrook vid sitt skrivbord och väntade, tills han såg honom själv, hans hustrus vän, gå in genom porten, tills i salongen över honom tonerna började brusa fram i klagan och jubel för att efter alla sina extatiska irrfärder slutligen sjunka ned i natt och tystnad. Men rulla och brusa, gråta och jubla, svallande omslingra varandra och liksom kämpa sig uppåt med krampaktigt hopknäppta händer, det månde de gärna. Det värsta, det egentligen pinsamma var den tystnad, som följde efteråt där uppe i salongen, och som var så djup och ljudlös, att den icke kunde annat än väcka fasa. Intet steg kom taket att skaka, ingen stol flyttades, det var en otäck, försåtlig, tigande, ''för''tigande tystnad … Då satt Thomas Buddenbrook och ängslade sig så, att han ofta sakta stönade. Vad fruktade han? Åter hade folk sett herr von Throta gå in i huset, och han såg för sig liksom med deras ögon den tavla, de föreställde sig, han själv, den åldrade, utslitne och misslynte mannen, sittande nere<noinclude> <references/></noinclude> bmc7bnd5kcjk1wockmlwtt0cwe92ka3 104 217366 653648 630470 2026-06-22T23:17:39Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653648 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{ph|211}}</noinclude>på kontoret vid fönstret, medan i våningen ovanför hans vackra fru musicerade med sin älskare och icke bara musicerade … Ja, så ställde sig saken för dem, det visste han. Och ändå visste han ju, att ordet »älskare» egentligen var föga betecknande för herr von Throta. Ack, han skulle nästan varit glad, om han kunnat kalla honom så, om han kunnat uppfatta och förakta honom som en lättsinnig, okunnig och alldaglig pojke som ger sin normala portion övermod utlopp i en smula musik och därmed vinner kvinnohjärtan. Han lämnade ingenting oförsökt att stämpla honom som en dylik. Såväl i tankar som ord kallade han alltid herr von Throta med ett ringaktande tonfall »löjtnanten», och på samma gång kände han alltför väl, att denna titel var minst av alla ägnad att uttrycka den unge mannens väsen … Vad fruktade Thomas Buddenbrook? Ingenting … Ingenting som kunde nämnas med ord. Ack, hade han blott fått sätta sig till motvärn mot något handgripligt, enkelt och brutalt. Han avundades de utanförstående den enkla och klara föreställning de gjorde sig om saken, men under det han satt där och pinad lyssnade med huvudet stött i händerna, visste han alltför väl, att »bedrägeri» och »äktenskapsbrott» icke voro orden för att beteckna, vad som försiggick där uppe. Ofta, då han blickade ut på de grå gavlarna och de förbigående borgarena, eller då han lät blicken vila på den framför honom hängande minnestavlan, jubileumsgåvan med hans förfäders porträtt, och tänkte på sin familjs historia, sade han sig, att detta vore slutet på det hela, och att det bara felats, det som nu skedde. Ja, det hade bara felats, för att sätta kronan på verket, att hans person bleve till ett åtlöje och hans namn, hans familjeliv ett ämne för folks skvaller … Men denna tanke gjorde honom nästan gott, därför att den tycktes honom enkel, fattbar och sund, möjlig att tänka sig och uttrycka i ord i motsats till ruvandet över den mystiska skandalen över hans huvud … Han stod icke ut längre, sköt undan stolen, läm-<noinclude> <references/></noinclude> 1itmz6wqy7goeaen4awkxqp03wa6oqh 104 217367 653649 630471 2026-06-22T23:40:46Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653649 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />212</noinclude>nade kontoret och gick upp i våningen. Vart skulle han gå? In i salongen för att obesvärat och en smula nedlåtande hälsa på herr von Throta, bjuda honom kvar till kvällsvarden och liksom så många gånger förut få ett avböjande svar? Ty det var just det olidliga, att löjtnanten fullständigt undvek honom, sade nej till nästan alla officiella inbjudningar och endast behagade hålla fast vid det privata och fria umgänget med fru Gerda … Vänta? Vänta någonstädes, i rökrummet kanske, till dess han gått, och då gå in till Gerda, tala ut med henne och ställa henne till ansvar? — Man ställde icke Gerda till ansvar, man talade icke ut med henne. Vad skulle man tala ut om? Föreningen med henne var grundad på förstående, hänsyn och tystnad. Det var onödigt att också göra sig löjlig inför henne. Att spela den svartsjuka äkta mannen skulle vara att ge folk rätt, proklamera skandalen, ropa ut den … Var han svartsjuk? På vem? För vad? Ack, långt därifrån! En så stark känsla frambringar handlingar, dumma och dåraktiga, må så vara, men ingripande och befriande. Å nej, han kände endast en smula ångest, en pinande och jäktande ängslan för det hela … Han gick upp i sin toalett för att badda sin panna med eau-de-cologne och gick sedan tillbaka ner i första våningen, besluten att till varje pris bryta tystnaden i salongen. Men då han fattade om dörrvredet, brusade plötsligt musiken fram igen, och han ryggade tillbaka. Han gick nedför kökstrappan över vestibulen ut till trädgården, vände om igen och gav sig att syssla med den uppstoppade björnen i vestibulen och med guldfiskbassängen i trappavsatsen, oförmögen att hålla sig stilla, lyssnande och spionerande, full av blygsel och grämelse, nedtryckt och jäktad av sin fruktan för hemlig och offentlig skandal. En gång i en sådan stund, då han lutade sig mot balustraden i andra våningen och blickade ner genom det ljusa trapphuset, där allt var tyst, kom lille Johann<noinclude> <references/></noinclude> j31fuipwrk8py9c3l4k1yd8uu0x3dec 104 217369 653650 630473 2026-06-22T23:43:38Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653650 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{ph|213}}</noinclude>från sitt rum för att gå in till Ida Jungmann i något ärende. Han ville med sänkta ögon och en lätt hälsning smyga sig förbi fadern, men senatorn tilltalade honom. »Nå, Hanno, vad har du för dig?» »Jag håller på med mina läxor, pappa — jag skall gå in till Ida för att översätta för henne …» »Hur går det? Vad har du för läxor?» Och alltjämt med sänkta ögonlock, men raskt och synbart ansträngande sig att ge ett korrekt, klart och redigt svar, sade Hanno, efter att hastigt ha sväljt ett par gånger: »Vi ha en sida i {{Samma som|på|Q=Q109594|ord=Nepos}} att gå igenom, ett köpmanskonto att renskriva, fransk grammatik, Nordamerikas floder … tysk uppsatsskrivning …» Han tystnade, olycklig över att han icke före det sista sagt »och» och {{Rättelse|beslutamt|beslutsamt}} sänkt rösten, ty nu hade han icke mer att säga, och hela svaret hade återigen kommit fram tvärhugget och oavslutat. — »Och ingenting mera,» tillade han så bestämt han kunde, fastän fortfarande utan att se upp. Men hans far tycktes icke märka det. Han höll Hannos ena hand i sina och lekte med den, förströdd och tydligen utan att ha uppfångat något av det sagda. Och plötsligt hörde Hanno över sig något, som icke alls stod i sammanhang med det egentliga samtalet, en låg, ångestfullt upprörd och nästan besvärjande stämma, som han aldrig förr hört, men som ändå var faderns, vilken sade: »Nu har löjtnanten redan varit i två timmar hos mamma, Hanno …» Och vid dessa ord slog lille Johann upp sina guldbruna ögon och riktade dem så stora, klara och kärleksfulla som aldrig förr på faderns ansikte, detta ansikte med rödkantade ögonlock under de ljusa brynen och med de bleka, en smula pussiga kinderna, över vilka de långa, spetsiga mustascherna stucko ut. Gud vet, hur mycket han begrep. Men så mycket var säkert, och de kände det båda, att under dessa sekunder,<noinclude> <references/></noinclude> huw3rjmyw6ef7j9ewhgj4kz4r1mggir 104 217370 653651 630474 2026-06-22T23:46:40Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653651 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />214</noinclude>då deras blickar vilade i varandra, försvann all köld, allt tvång och missförstånd dem emellan, och att Thomas Buddenbrook nu som alltid, då det icke gällde energi, duglighet och friskhet, utan fruktan och lidande, kunde vara säker om sin sons förtroende och hängivenhet. Men han aktade icke därpå, han ville icke akta därpå. Strängare än någonsin drog han under denna tid Hanno till praktiska övningar för hans kommande verksamhet, examinerade hans förståndskrafter, yrkade på bestämda yttranden om lust för det yrke, som väntade honom, och råkade i vrede vid varje tecken av motsträvighet och mattighet … Ty saken var, att Thomas Buddenbrook vid fyrtioåtta års ålder allt mer och mer betraktade sina dagar som räknade och levde sig in i tanken om sin nära förestående död. Hans kroppsliga befinnande hade försämrats. Sömnlöshet och brist på matlust, svindelanfall och frossbrytningar tvungo honom flera gånger att rådfråga doktor Langhals. Men han förmådde icke följa läkarens ordinationer. Hans av åratals jäktande dådlöshet försvagade viljekraft sträckte icke till därvidlag. Han bade börjat sova mycket länge om morgnarna, fastän han varje kväll fattade det vredgade beslutet att stiga tidigt upp för att före teet göra den anbefallda promenaden. I verkligheten gjorde han det två eller tre gånger … och så var det med allting. Det ständiga bemödandet att spänna viljan utan att lyckas gnagde på hans självaktning och gjorde honom förtvivlad. Det kunde icke falla honom in att avstå från den dövande njutningen av de små starka ryska cigarretterna, som han allt från sin ungdom dagligen rökte i masstal. Han förklarade rent ut för doktor Langhals: »Ser ni, doktor, att förbjuda mig cigarretterna är er plikt … en mycket lätt och angenäm plikt, för visso! Att iakttaga förbudet är min sak, ni behöver bara se på … Nej, vi vilja tillsammans arbeta för min hälsa, men rollerna äro för orättvist fördelade, en alltför stor andel av arbetet faller på mig! Skratta icke …<noinclude> <references/></noinclude> 4xw2yh2exs2l3h6q4qc5hnze98a1cgq 104 217371 653652 630475 2026-06-22T23:50:07Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653652 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{ph|215}}</noinclude>Det är ingen vits … Man är så fruktansvärt ensam … Jag röker. Får jag lov?» Och han bjöd honom sitt Tula-etui … Alla hans krafter avtogo — det enda som tilltog hos honom var övertygelsen, att allt detta icke kunde fortfara länge, och att hans frånfälle var nära förestående. Sällsamma föreställningar bemäktigade sig honom. Ibland, när han satt till bords, kom över honom en känsla av, att han egentligen icke längre satt där bland de sina, utan, bortryckt i ett töcknigt fjärran, blickade över till dem … Jag skall dö, sade han sig, och återigen ropade han Hanno till sig och började förmana honom. »Jag kan gå bort förr än vi tro, min son. Då måste du vara till hands! Också jag blev tidigt kallad … Begriper du då icke, att din liknöjdhet pinar mig! Är du nu besluten? … Ja — ja … det är icke något svar, det är återigen icke något svar! Om du är modigt och glatt besluten, frågar jag … Tror du kanske, att du har tillräckligt med pengar och icke behöver göra någonting? Du har ingenting, du har det minsta möjliga, du blir helt och hållet hänvisad till dig själv! Om du vill leva och till på köpet leva gott, så måste du arbeta strängt, ännu strängare än jag …» Men det var icke blott detta, icke blott bekymret för sonens och husets framtid, som plågade honom. Något annat, något nytt hade bemäktigat sig honom och jäktade hans trötta tankar … Så snart han nämligen icke längre betraktade sin timliga ändalykt som en avlägsen teoretisk och oviktig nödvändighet utan som något nära förestående och påtagligt, för vilket det gällde att träffa omedelbara förberedelser, började han grubbla, forska i sitt inre, pröva sitt förhållande till döden och de andliga frågorna … och redan vid de första försöken befanns resultatet vara, att han andligt taget var ohjälpligt omogen och oberedd att dō. Den bokstavstro, den svärmiska bibelkristendom, som hans far vetat att förena med ett mycket praktiskt<noinclude> <references/></noinclude> m90ov9qe0fj806nvjspedcoc1k1ufaq 104 217373 653653 630477 2026-06-22T23:53:04Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653653 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />216</noinclude>affärssinne, och som hans mor sedan också tagit i arv, hade alltid varit honom främmande. I hela sitt liv hade han snarare mött de andliga tingen med sin farfars världsmannaskepsis, men för djup, för intelligent och metafysiskt fordrande for att finna tillfredsställelse i gamle Johann Buddenbrooks belåtna ytlighet, hade han historiskt besvarat frågorna om evighet och odödlighet och sagt sig, att han levat i sina förfäder och skulle fortleva i sina efterkommande. Detta överensstämde icke blott med hans familjekänsla, hans patricierstolthet och historiska pietet utan hade också understött och stärkt honom i hans verksamhet, hans ärelystnad, hela hans levnadsvandel. Men nu visade det sig, att för dödens nära och genomträngande blick svann det bort i intet, ur stånd att skaffa honom en enda stund av lugn och medvetande att vara beredd. Fastän Thomas Buddenbrook då och då under sitt liv koketterat med en liten svaghet för katolicismen, var han likväl helt och hållet uppfylld av den äkte och lidelsefulle protestantens allvarliga, djupa ända till självpinande stränga och obevekliga ansvarighetskänsla. Nej, gentemot det högsta och yttersta gavs det intet yttre bistånd, ingen medling, absolution, bedövning eller tröst! Alldeles ensam, självständigt och med egen kraft måste man lösa gåtan, innan det var for sent, och tillkämpa sig klar beredskap eller gå hädan i förtvivlan … Och Thomas Buddenbrook vände sig besviken och hopplös bort från sin ende son, i vilken han hoppats kunna fortleva stark och föryngrad, och började i brådska och bävan söka efter den sanning, som väl någonstädes måste finnas också för honom … Det var högsommaren år 74. Silvervita, runda moln drogo på den djupblå himlen över den prydliga symmetriska lilla trädgården vid Fischergrube, i valnötsträdets grenar kvittrade fåglarna, springbrunnen plaskade mitt i den krans av höga, ljusgredelina svärdsliljor, som omgav den, och syrenernas doft blandade sig med sirapslukten, som en varm fläkt förde med sig från det närbelägna sockerbränneriet. Till perso-<noinclude> <references/></noinclude> hufsaohniurrlcpumk72afx6egxho7u 104 217375 653654 630479 2026-06-22T23:56:15Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653654 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{ph|217}}</noinclude>nalens förvåning lämnade senatorn nu ofta, mitt under brinnande arbetstid, kontoret för att med händerna på ryggen gå av och an i sin trädgård, kratta sandgångarna, fiska upp slam ur springbrunnen eller binda upp en rosengren … Hans ansikte med de ljusa ögonbrynen, av vilka det ena var uppdraget, föreföll härunder allvarligt och uppmärksamt, men hans tankar gingo långt borta i mörkret, på sina egna, mödosamma vägar. Ibland satte han sig uppe på den lilla terrassen i den av vinlöv fullständigt övervuxna paviljongen och stirrade, utan att se något, ut över trädgården och på den röda bakväggen av huset. Luften var varm och ljuv, och det var, som om de fridfulla ljuden omkring lugnande tilltalade honom och försökte vyssa honom i sömn. Trött av att stirra ut i rymden, av ensamheten och tystnaden, slöt han då och då ögonen för att genast fara upp igen och jaga friden ifrån sig. Jag måste tänka, sade han nästan högt … Jag måste ordna allt, innan det är för sent … Här i denna paviljong var det, i en liten gungstol av gul rotting, som han en dag i fyra timmars tid under växande rörelse läste i en bok, som halvt sökt, halvt av en slump råkat i hans händer … Efter andra frukosten hade han hittat den inne i rökrummet, i en vrå av bokskåpet, gömd bakom andra ståtligare band, och påmint sig, att han en gång för längesedan köpt den för rampris hos bokhandlaren — en tämligen tjock bok, illa häftad och illa tryckt på tunt, gulaktigt papper, andra delen av ett berömt metafysiskt verk … Han hade tagit den med sig ut i trädgården och vände nu, alldeles försjunken i den, blad efter blad … En förr okänd, stor och tacksam belåtenhet uppfyllde honom. Han kände den outsägliga tillfredsställelsen vid att se, hur en kraftigt överlägsen hjärna bemäktigar sig livet, detta så starka, grymma och hånfulla liv, för att betvinga och döma det … tillfredsställelsen hos den lidande, som ständigt skamsen<noinclude> <references/></noinclude> qsrpsobaaygy3xtxs1weps42fueksnh 104 220922 653633 650286 2026-06-22T17:27:54Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 653633 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{Marginalnot börjar}} {{c|Junii}}</noinclude>{{Inre marginalnot|23}} <u>Lördag. Midsommars afton.</u> Stark jordrök, hetta ock en elak stank från Benkokeriet vid Horns Tull. Stora Salen skurades och utom välfägnad med Caffée, Bränvin och Smörgåsar betalte jag 36 ß: åt hjelphustrur i går och i dag. Boberg war skjuk och dess hustru gick till Doctorn. Grönberg, Mölnaren och Malmberg hade dragit not — jag fick 4. små Åhlar och et par alldeles små gedder, de andra litet småfisk. {{Inre marginalnot|24.}} <u>Söndag.</u> Midsommarsdagen — lika varmt förmiddagen lika som i går aftons rangerade jag efter vanligheten så väl hvad som i går framdrogs för oväntad främmande, och sedan Pigorna glamsade ut på nattvandring som hvad i dag efter egit antagit bruk jag ärnade medtaga till en utresa. Pigorna begagnade friheten – att sofva äta och gå i sina sälskaper. Boberg som mådde illa och hans exstra ordinaira fru Madam, hade grand Societé – för hvilken Anna Greta i åminnelse – känd vid Årstad, var prima anförerska. Mäster Trögberg hade sednare sitt angenäma cotterie som särdeles är muntert de första dagarne sedan han fått ut sin 20 RD månadspening. Klockan 3 eftermidagen for jag och Mamsell Leufstedt hemifrån till Haga Lustslott hvarest Kronprinsessan låg uti Barnsäng – man fick eij köra längre än till Pavillonen och på andra siden långt från Slottet vända om på det att hvarken buller eller dam skulle nalkas. Där var således ganska tyst och mindre folk än vanligt — vi satte oss i gräset icke långt från Hagalunds värdshus hvarest man tog en liten aftonvard och mina gamla men muntra Hästar fägnades med litet bröd – på hemresan vid Norrtulsgatan möttes vi af stora skaror mycket väl klädt folk som utvandrade — ganska få åkande. Då vi pustade vid Slottsparterren hälsade Ståthållaren {{Samma som|på|Q=Q5914160|ord=Baron Klingsporr}} mycket höfligt — jag vet eij huru Han kände mig eller equipaget. Hos Bagaren Limpander war ståteligt behängt och skuggadt med Segelduk och blå uddar åt vägen där träden står och där han hade mycket främmande. Här hade berättats att där om natten varit Masquarade. Om aftonen sköts några matta kannonskott ojemt. Hela dagen var en plågsam hetta. {{tomrad}}<noinclude> <references/> {{Marginalnot slutar}}</noinclude> bp5298cbol6ducb0xhkn86817dujitq 653643 653633 2026-06-22T19:23:29Z Gottfried Multe 11434 653643 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{Marginalnot börjar}} {{c|Junii}}</noinclude>{{Inre marginalnot|23}} <u>Lördag. Midsommars afton.</u> Stark jordrök, hetta och en elak stank från Benkokeriet vid Horns Tull. Stora Salen skurades och utom välfägnad med Caffée, Bränvin och Smörgåsar betalte jag 36 ß: åt hjelphustrur i går och i dag. Boberg var skjuk och dess hustru gick till Doctorn. Grönberg, Mölnaren och Malmberg hade dragit not — jag fick 4. små Åhlar och ett par alldeles små geddor, de andra litet småfisk. {{Inre marginalnot|24.}} <u>Söndag.</u> Midsommarsdagen — lika varmt förmiddagen lika som i går aftons rangerade jag efter vanligheten så väl hvad som i går framdrogs för oväntad främmande, och sedan Pigorna glamsade ut på nattvandring som hvad i dag efter egit antagit bruk jag ärnade medtaga till en utresa. Pigorna begagnade friheten – att sofva äta och gå i sina sälskaper. Boberg som mådde illa och hans exstra ordinaira fru Madam, hade grand Societé – för hvilken Anna Greta i åminnelse – känd vid Årstad, var prima anförerska. Mäster Trögberg hade sednare sitt angenäma cotterie som särdeles är muntert de första dagarne sedan han fått ut sin 20 RD månadspening. Klockan 3 eftermidagen for jag och Mamsell Leufstedt hemifrån till Haga Lustslott hvarest Kronprinsessan låg uti Barnsäng – man fick eij köra längre än till Pavillonen och på andra sidan långt från Slottet vända om på det att hvarken buller eller dam skulle nalkas. Där var således ganska tyst och mindre folk än vanligt — vi satte oss i gräset icke långt från Hagalunds värdshus hvarest man tog en liten aftonvard och mina gamla men muntra Hästar fägnades med litet bröd – på hemresan vid Norrtulsgatan möttes vi af stora skaror mycket väl klädt folk som utvandrade — ganska få åkande. Då vi pustade vid Slottsparterren hälsade Ståthållaren {{Samma som|på|Q=Q5914160|ord=Baron Klingsporr}} mycket höfligt — jag vet eij huru Han kände mig eller équipaget. Hos Bagaren Limpander var ståteligt behängt och skuggadt med Segelduk och blå uddar åt vägen där träden står och där han hade mycket främmande. Här hade berättats att där om natten varit Masquarade. Om aftonen sköts några matta kannonskott ojemt. Hela dagen var en plågsam hetta. {{tomrad}}<noinclude> <references/> {{Marginalnot slutar}}</noinclude> 9wqskvowfy3jhm5mk9grta3rdtbl3n6 0 222720 653612 652993 2026-06-22T13:08:00Z Aspets 11359 653612 wikitext text/x-wiki {{Titel|Kommunismens röst|Karl Marx|översättare=Per Götrek}} {{Sida|Kommunismens_röst.djvu/2}} {{Sida|Kommunismens_röst.djvu/3}} {{Sida|Kommunismens_röst.djvu/4}} {{Sida|Kommunismens_röst.djvu/5}} {{Sida|Kommunismens_röst.djvu/6}} {{Sida|Kommunismens_röst.djvu/7}} {{Sida|Kommunismens_röst.djvu/8}} {{Sida|Kommunismens_röst.djvu/9}} {{Sida|Kommunismens_röst.djvu/10}} 6c3b66ezc35bef0thgv8jvakpudazkw 104 222836 653667 653196 2026-06-23T09:55:56Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 653667 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 310 —}}</noinclude>{{Ph|{{rättelse|Montreuil|«Montreuil}} den 25 mars 1823.|2}} {{indrag|Herr Thénardier!|2}} Ni skall lämna Cosette till överbringaren. Man skall betala er alla småskulderna. Jag har äran teckna högaktningsfullt {{Ph|{{spärrad|Fantine}}.»|2}} — Ni känner ju den där namnteckningen? åter­tog mannen. Det var verkligen Fantines namnteckning. Thénardier kände igen den. Ingenting kunde invändas häremot. Han kän­de en dubbel förargelse, förargelsen över att gå {{rättelse|misste|miste}} om mutorna, som han räknat på, och för­argelsen över att se sig slagen. Mannen tillade: — Ni kan behålla det där papperet till ert rätt­färdigande. Thénardier drog sig tillbaka i god ordning: — Denna namnteckning är tämligen väl {{rättelse|efterrapad|efterapad}}, mumlade han mellan tänderna. Men, må gå! Därpå gjorde han ett sista förtvivlat försök: — Det är bra, min herre, sade han, efter som<noinclude> <references/></noinclude> l8dgc3mbdtp94wypjbs2hh60fiaomxo 104 222839 653668 653199 2026-06-23T10:06:00Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 653668 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 313 —}}</noinclude>två saker kvar i sina händer, den ena en ironi, den med namnet {{spärrad|Fantine}} undertecknade pap­perslappen, den andra en tröst, sedlarna på fem­ton hundra francs. Mannen förde Cosette åt Livry och Bondy till. Han gick långsamt med nedböjt huvud, med tank­full och sorgsen hållning. Vintern hade gjort skogen gles, så att Thénardier icke förlorade dem ur sikte, ehuru han höll sig på tämligen långt av­stånd. Gång efter annan vände mannen sig om och såg efter, om någon följde honom. Plötsligt fick han se Thénardier. Han gick tvärt med Co­sette in i själva skogen, där de båda lätt kunde göra sig osynliga. — Anamma! sade Thénardier och fördubblade sina steg. Skogens täthet hade tvungit honom att närma sig dem. Då mannen kommit in i den tätaste de­len därav, vände han sig om. Huru fort än Thé­nardier sökte gömma sig bland grenarna, kunde han icke hindra, att mannen fick sikte på honom. Främlingen kastade en orolig blick på honom, skakade därefter på huvudet och fortsatte sin väg. Värdshusvärden började åter följa efter. Sålunda<noinclude> <references/></noinclude> 0cl046y0jfuhrrs372iy1dde4o8ycr3 104 222842 653669 653202 2026-06-23T10:08:40Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 653669 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 317 —}}</noinclude>För övrigt troddes han vara död, och detta gjor­de det mörker, som omgav honom, ännu tätare. I Paris fick han händelsevis i sina händer en av de tidningar, som omtalade tilldragelsen. Han kände sig lugnad och nästan lika trygg, som om han verkligen varit död. Redan på aftonen samma dag, som Jean Valjean ryckt Cosette ur makarna Thénardiers klor, återkom han till Paris. Vid nattens inbrott vand­rade han med barnet in genom Monceauxstadsporten. Han steg där upp i en kabriolett och lät köra sig till Observatorieesplanaden. Där steg han ur, betalade kusken och tog Cosette vid han­den, varefter bägge två i kolsvarta natten styrde sin vandring till Boulevard de l'Hôpital, genom de ödsliga gator, som gränsa till l'Ourcine och la Glacière. Det hade för Cosette varit en märklig och på sinnesrörelser rik dag. De hade bakom häckarna ätit ost och bröd, som de köpt på ensligt belägna krogar. De hade ofta bytt om åkdon, de hade tillryggalagt långa stycken till fots, men hon kla­gade icke. Hon var likväl trött och Jean Valjean<noinclude> <references/></noinclude> 29vz89rliavxxpk9xk10ez3bo9qjv6o 104 222844 653670 653204 2026-06-23T10:13:03Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 653670 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 320 —}}</noinclude>någon. Det var en boulevard i den stora staden, en gata i Paris, hemskare om natten än en skog, dystrare om dagen än en kyrkogård. Det var det gamla kvarteret {{spärrad|Marché-aux-Chevaux}}. Om vår vandrare vågade sig utom de fallfärdi­ga fyra murarna omkring detta Marché-aux-Chevaux, om han till och med kunde förmå sig att gå förbi gatan Petit-Banquier, så ocliefter det han till höger om sig lämnat först en liten av höga murar omgiven täppa, sedan en äng, på vilken högar av garvarbark reste sig som jättestora bä­verkojor, därpå en inhängnad, belamrad med timmerupplag jämte högar av träkubbar, såg- och hyvelspån och ovanpå en av dem en stor skällan­ de hund, sedan en lång, låg, alldeles förfallen mur med en liten svart, liksom sorgklädd port, över­dragen av mossa, varur rikt med blommor titta­de upp om våren, vidare på det mest ensliga stäl­let en ytterligt ruskig och förfallen byggnad, var­ på i stora bokstäver lästes: {{spärrad|Affischering förbjuden}}, så kom denne djärve vandrare till hörnet av gatan Vignes-Saint-Marcel, en föga känd trakt. Bredvid en fabriksbyggnad och<noinclude> <references/></noinclude> q4c8blbdssdlwf3qzk948jdx8bk9d22 104 222845 653671 653205 2026-06-23T10:28:18Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 653671 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 321 —}}</noinclude>emellan två trädgårdsmurar såg man där vid den tiden ett gammalt ruckel, som vid första påseendet före­föll litet som en koja, men som i verkligheten var stort som en domkyrka. Det stod med ena sidan, gaveln, vänt åt vägen. Därav dess skenbara li­tenhet. Nästan hela huset låg undangömt. Man såg av detsamma endast porten och ett fönster. Detta ruckel hade blott en våning. Den första omständighet, som föll i ögonen, då man närmare undersökte denna port, var, att den från början aldrig kunnat vara annat än porten till något kyffe, medan fönstret däremot, om det varit infattat i huggen sten i stället för i vanlig byggnadssten, kunnat passa i ett palats. Porten var ingenting annat än en samling maskstungna bräder, klumpigt hopfogade medels tvärslåer, som liknade illa huggna vedträn. Den led­de omedelbart till en brant trappa med höga, smut­siga, kalkiga, dammiga steg och av samma bredd som porten, vilken trappa man från gatan såg sti­ga uppåt som en stege och försvinna i mörkret mellan två stenväggar. Den översta delen av den vanskapliga portöppningen var igensatt med en smal brädlapp, i vars mitt man sågat ett trekantigt<noinclude> <references/></noinclude> 00euzso3ccsbfb6dmqosj8u0sy9ouyh 104 222846 653672 653206 2026-06-23T10:30:17Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 653672 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 322 —}}</noinclude>hål, som, då porten var stängd, på samma gång tjänade till fönsterglugg och portlucka. På in­sidan av porten hade en i bläck doppad pensel med ett par grova drag tecknat numret 52, och ovanför brädlappen hade samma pensel kluddrat numret 50, så att man blev tveksam om, vilket som var det rätta. Var är man? Ovanför porten säger utsidan: I nummer 50. Insidan invänder: Nej, i nummer 52. Trasor av obestämt slag och med dammets färg hängde som gardiner för den trekantiga gluggen. Fönstret var stort, satt tillräckligt högt över marken, var försett med ytterjalusier och hade bågar med stora rutor. Dessa stora rutor hade emellertid varjehanda sårnader, på en gång dolda och förrådda av sinnrikt anbragta pappersförband, och de snedvridna och lossnade spjäljalusierna utvändigt hotade mera den förbigående än de skyddade invånarna på stället. De liorisontala spjälorna saknades här och där och voro konst­ löst ersatta av i lodrät riktning påspikade brädlappar, så att vad som började som jalusi slutade som fönsterlucka. Denna port med sitt vidriga och detta fönster<noinclude> <references/></noinclude> 19lafjow05kptq620srjfbviigveuiu 104 222847 653673 653207 2026-06-23T10:31:38Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 653673 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 323 —}}</noinclude>med sitt hederliga, ehuru avsigkomna utseende, gjorde, när man sålunda såg dem på samma hus, enahanda intryck, som om man sett två omaka tiggare med två olika ansiktsuttryck, men klädda i samma eländiga paltor, och av vilka den ene alltid varit en trashank, men den andre en herre­man, följas åt och vandra sida vid sida. Trappan ledde upp i en mycket vidsträckt bygg­nad med utseende av ett lider, som man förvand­lat till boningshus. Mitt igenom byggnaden gick som ett slags tarmkanal en lång korridor, på vars båda sidor, både till höger och vänster, öppnade sig ett slags avplankningar av olika storlek, som jämt och nätt voro beboeliga och snarare liknade salustånd än boningsrum. Dessa rum fingo sin dager från de dunkla omgivningarna. Allt var skumt, vidrigt, gråaktigt, dystert, gravlikt och ge­nomträngdes, allt eftersom springorna befunno sig i taket eller i dörren, av kalla ljusstrålar eller ett isande drag. En intressant och pittoresk egen­het hos detta slags bostäder är spindlarnas ofant­liga storlek. Till vänster oni ingångsporten, utåt boulevar­den, fanns vid manshöjd från marken en<noinclude> <references/></noinclude> j2r1c84tvt4nkrjitb3l8ulm06n9wkp 104 222848 653674 653208 2026-06-23T10:36:17Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 653674 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 324 —}}</noinclude>igenmu­rad glugg, som bildade en fyrkantig nisch full med småsten, som barnen i förbigående brukade ditkasta. En del av denna byggnad har nyligen blivit nedriven. Av det, som ännu finns kvar, kan man likväl göra sig en föreställning om vad den varit. Hela byggnaden torde knappt vara mer än hund­ra år gammal. Hundra år är ungdom hos en kyrka och ålderdom hos ett hus. Det tycktes, som om människans bostad skulle dela hennes korta varaktighet och Guds bostad hans evighet. Brevbäraren kallade detta ruckel nummer 50—52, men i kvarteret var det känt under namn av Gorbeauska huset. Låt oss säga, varför det fått detta namn. Samlare av små historier, som göra sig anekdotherbarier och i sitt sinne sticka upp flyktiga data i knappnålar, veta, att i förra århundradet, omkring 1770, funnos i Paris två prokuratorer vid stora Châtelet<ref> Fordom ett slott i Paris, som begagnades till {{rättesle|domstolssessionener| domstolssessioner}}. </ref>, av vilka den ene hette Corbeau och den andre Renard<ref> {{spärrad|Corbeau}}, korp, och {{spärrad|renard}}, räv. </ref>, två namn, om vilka<noinclude> <references/></noinclude> 8xzafygxnjfouh340frae543zg0skk1 653675 653674 2026-06-23T10:36:44Z Jonatanskogsfors 17420 653675 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 324 —}}</noinclude>igenmu­rad glugg, som bildade en fyrkantig nisch full med småsten, som barnen i förbigående brukade ditkasta. En del av denna byggnad har nyligen blivit nedriven. Av det, som ännu finns kvar, kan man likväl göra sig en föreställning om vad den varit. Hela byggnaden torde knappt vara mer än hund­ra år gammal. Hundra år är ungdom hos en kyrka och ålderdom hos ett hus. Det tycktes, som om människans bostad skulle dela hennes korta varaktighet och Guds bostad hans evighet. Brevbäraren kallade detta ruckel nummer 50—52, men i kvarteret var det känt under namn av Gorbeauska huset. Låt oss säga, varför det fått detta namn. Samlare av små historier, som göra sig anekdotherbarier och i sitt sinne sticka upp flyktiga data i knappnålar, veta, att i förra århundradet, omkring 1770, funnos i Paris två prokuratorer vid stora Châtelet<ref> Fordom ett slott i Paris, som begagnades till {{rättelse|domstolssessionener|domstolssessioner}}. </ref>, av vilka den ene hette Corbeau och den andre Renard<ref> {{spärrad|Corbeau}}, korp, och {{spärrad|renard}}, räv. </ref>, två namn, om vilka<noinclude> <references/></noinclude> t07ztx3o1gy38awu0b79i376wyeahnm 104 222849 653676 653209 2026-06-23T10:47:37Z Jonatanskogsfors 17420 /* Problematiskt */ Dubbelkolla accenter i den franska texten 653676 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="2" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 325 —}}</noinclude>Lafontaine hade en aning. Anledningen var allt för lockande för att icke de muntra notarierna vid domstolen skulle koka ihop en speglosa över dem. Genast flög en parodi på något haltande vers ge­nom palatsets gallerier: {{dikt|Maitre Corbeau, sur un dossier perché, tenait dans son bec une saisie exécutoire; Maitre Renard, par l’odeur alléché, lui fit à peu près cette histoire: Hé! bonjour etc.}} De bägge hedervärda advokaterna, som kände sig besvärade av kvickheterna och störda i sin värdiga hållning av de skrattsalvor, som åtföljde dem, beslöto att göra sig av med sina namn och togo det partiet att vända sig till konungen. An­sökningen överlämnades till Louis XV samma dag, som den påvlige nuntien ä ena sidan och kardinal de La Roche-Aymon å den andra i andäktigt knäböjande ställning och i hans majestäts närvaro satte var sin toffel på grevinnan Du Barrys bara fötter, då hon steg ur sängen. Konungen, som skrattade, fortfor att skratta, gick i munter stäm­ning från de bägge biskoparne till de bägge prokuratorerna och befriade dem av nåd från deras<noinclude> <references/></noinclude> 85q4t7ujr325g12h301c8qu0t6e1eg1 104 222850 653677 653210 2026-06-23T10:50:05Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 653677 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 326 —}}</noinclude>namn, i det närmaste åtminstone. Mäster Corbeau fick nämligen konungens tillstånd att öka till begynnelsebokstaven i sitt namn med ett litet streck och kalla sig Gorbeau. Mäster Renard var mindre lycklig. Han kunde icke utverka iner, än att han skulle få sätta ett P framför sitt R och kalla sig Prenard, så att det nya namnet blev snar­likt det första. Denne mäster Gorbeau hade, enligt en i trakten gängse sägen, varit ägare av huset nummer 50—52 vid Boulevard de l'Hôpital. Det var även från honom, som det monumentala fönstret förskrev sig. Därav hade detta ruckel fått namnet Gorbeauska huset. Mitt emot nummer 50—52 reser sig bland trä­den på boulevarden en stor, till tre fjärdedelar ut­död alm, och nästan mitt däremot öppnar sig ga­tan Gobelins-stadsporten, en gata, som då var utan hus, utan stenläggning, planterad med skröp­liga träd, gräsbevuxen eller smutsig allt efter års­tiden, och som i rak linje förde till ringmuren om­kring Paris. En stark vitriol-lukt kom ryckvis från taken på en närliggande fabrik. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 88daqj35mts059opzotk3p026dvpi23 104 222851 653678 653211 2026-06-23T10:52:22Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 653678 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 327 —}}</noinclude>Stadsporten var helt nära. År 1823 fanns ring­muren ännu kvar. Själva denna stadsport framkallade sorgliga bilder för själens öga. Vägen till Bicêtre gick därigenom. Det var därigenom, som under kej­sardömet och restaurationen de till döden dömde på avrättningsdagen fördes in till Paris. Det var där, som 1829 det hemlighetsfulla mord begicks, som fick namnet mordet vid Fontainebleau-stadsporten, vars förövare rättvisan icke lyckats upp­täcka, ett hemskt problem, som icke blivit löst, en förfärlig gåta, som aldrig blivit uttydd. Går man några steg till, kommer man till den hemska gatan Croulebarbe, där Ulbach under åskans dun­der, liksom i en melodram, stack ihjäl getvakterskan från Yvry. Ännu några steg och man har framför sig de avskyvärda topphuggna almarna vid Saint-Jacques-stadsporten, detta människovännernas påhitt att dölja stupstocken, denna lumpna och skamliga Grèveplats för ett samhälle av krämare och borgare, som ryggade tillbaka för dödsstraffet, men varken vågade avskaffa det med storsinthet eller bibehålla det med värdighet. Om vi undantaga denna Saint-Jacques-plats,<noinclude> <references/></noinclude> juuwzqqds8kfy2c5krrazkdmyd04w2b 104 222852 653679 653212 2026-06-23T10:54:34Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 653679 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 328 —}}</noinclude>vilken var liksom av ödet utsedd till sin bestäm­melse och som alltid varit förfärlig, var måhända den dystraste punkten på hela denna dystra bou­levard för trettiosju år sedan det ännu i dag så föga inbjudande ställe, där man träffade på ruck­let 50—52. Herrskapsbostäder började först tjugofem år senare resa sig där. Stället var frånstötande. Ut­om de övriga sorgliga tankar, som där bemäktigade sig en, kände man, att man befann sig mel­lan la Salpêtrière, av vars dom man säg en skymt, och Bicêtre, vars port låg strax bredvid, det vill säga mellan kvinnans och mannens vansinne. Så långt ögat kunde nå, såg man endast slakterier, stadsmuren samt en och annan fasad till någon fabrik, med utseende av en kasern eller ett klos­ter. över allt baracker och avfallen rappning, gamla murar svarta som bårkläden, nya murar vita som svepdukar, överallt jämnlöpande träd­rader, byggnader uppdragna efter snöre, smaklöst byggnadssätt, långa kalla linjer och de räta vink­larna med sin odrägliga tråkighet. Icke en enda omväxling i terrängen, icke en enda nyck i byggnadsväg, icke en enda bukt. Det var ett iskallt,<noinclude> <references/></noinclude> nke9ynwclwgl62psxfnlafbsvmffyj7 104 222853 653680 653213 2026-06-23T10:56:12Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 653680 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 329 —}}</noinclude>regelrätt, vederstyggligt helt. Ingenting gör hjär­tat så beklämt som symmetrien. Orsaken är den, att symmetrien är ledsnaden, och ledsnaden är sorgens innersta djup. Förtvivlan gäspar. Man kan tänka sig någonting ännu förfärligare än ett helvete, där man lider, och det är ett helvete, där man leds. Om ett sådant helvete funnes, skulle detta stycke av Boulevard de l'Hôpital kunnat passa till väg dit. Men vid nattens inbrott, i det ögonblick, då dagsljuset flyktar, i synnerhet om vintern, vid den tid, då kvällsvinden frånsliter almarna deras sista rödaktiga blad, då mörkret är djupt och stjärnlöst eller då månen och blåsten slita hål i skyarna, blev denna boulevard plötsligt förfärande. De svarta linjerna fördjupade och förlorade sig i mörkret liksom delar av det oändliga. Den, som färdades fram där, kunde icke avhålla sig från att tänka på ställets otaliga galghistorier. Enslighe­ten på detta ställe, där så många brott blivit be­gångna, hade någonting fasaväckande. Man tyck­te sig ana försåt i detta mörker, nattens alla ore­diga former föreföllo misstänkta, och de långa fyrkantiga fördjupningar, som man såg mellan<noinclude> <references/></noinclude> s3yn4svp858ts56ekc4cqmlx5gr1j7z 104 222854 653681 653214 2026-06-23T10:58:54Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 653681 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 330 —}}</noinclude>varje träd, liknade gravar. Om dagen var där fult, om kvällen var där dystert, om natten var där hemskt. Om sommaren såg man i skymningen några gamla kvinnor sitta här och där under almarna på bänkar, som voro mögliga av regnet. Dessa be­skedliga gummor brukade vanligtvis tigga. För övrigt började redan då detta kvarter, med sitt snarare föråldrade än gammaldags utseende, att undergå en förvandling. Redan på den tiden måste den, som ville se det, skynda sig. Varje dag försvann någon del av det hela. Numera och se­dan tjugo år tillbaka ligger Orléans-järnvägens bangård tätt invid den gamla förstaden och ut­övar sin inverkan därpå, överallt, där man i ut­kanten av en huvudstad förlägger en bangård, blir det en förstads död och en stads födelse. Det ser ut, som skulle omkring dessa stora medelpunkter för folkens rörelse, vid dessa väldiga maskiners rullande, vid frustandet från dessa civilisationens jättehästar, som äta kol och spruta eld, den av frön överfyllda jorden skälva och öppna sig för att uppsluka människornas gamla boningar och låta nya uppstiga i stället. De gamla husen ramla, de nya resa sig. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 24p03hy3m0lfxt961txjdvssypkpxng 104 222855 653682 653215 2026-06-23T11:04:39Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 653682 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 331 —}}</noinclude>Allt sedan Orléans-järnvägens bangård {{spärrad|inkränktat| inkräktat}} på la Salpêtrières område, ha de gamla trånga gator, som stöta till Fossés Saint-Victor och Jardin des Plantes, börjat röra på sig, enär de ström­mar av diligenser, hyrvagnar och omnibusar, som tre eller fyra gånger om dagen med stormande fart genomila dem, inom en given tids förlopp tränga husen på ömse sidor tillbaka. Ty det finns saker, som låta besynnerliga, men som icke desto mindre äro strängt överensstämmande med san­ningen, och lika som det fullt sanningsenligt kan sägas, att solen i de stora städerna kommer södra husradens fasader att växa och utveckla sig, lika visst är det, att en livlig rörelse av åkdon utvid­gar gatorna. Kännetecknen till ett nytt liv äro ögonskenliga. I detta gamla småstadsaktiga kvar­ter, i dess ödsligaste vrår visar sig nu stenlägg­ningen, börja nu trottoarerna krypa framåt och sträcka ut sig, till och med där det ännu icke finns några gående. En julimorgon 1845, en minnes­värd morgon, såg man där plötsligt de svarta asfaltkittlarna ryka. Den dagen, kan man säga, an­lände civilisationen till gatan l'Ourcine och höll Paris sitt intåg i förstaden Saint-Marceau.<noinclude> <references/></noinclude> fodui234w16oao1l6x8zt1gtn4vgxin 104 222857 653683 653217 2026-06-23T11:06:49Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 653683 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 333 —}}</noinclude>inre. Längst in i rummet var en sluten alkov med en tältsäng. Jean Valjean bar flickan till denna säng och lade henne därpå, utan att hon vaknade. Han slog eld och tände på ett ljus — allt där­till behövligt stod tillreds på bordet — och liksom aftonen förut började han betrakta Cosette med en förtjust blick, vars uttryck av godhet och öm­het gick nästan till ytterlighet. Med den lugna tillit, som endast tillhör den största styrka eller den största svaghet, hade den lilla flickan inslum­rat utan att veta, hos vem hon var, samt fortfor att sova, utan att veta, var hon var. Jean Valjean böjde sig ned och kysste barnets hand. Nio månader förut hade han kysst handen på modern, som också nyss inslumrat. Samma smärtsamma, andäktiga, svidande käns­la uppfyllde hans hjärta. Han föll på knä vid Cosettes säng. Då det var full dager, sov barnet ännu. De­cembersolen sände en blek stråle genom vinds­kammarens fönster och drog långa strimmor av skugga och i ljus utefter taket. Plötsligt kom en med sten tungt lastad kärra dundrande utefter<noinclude> <references/></noinclude> m6yl4frlskh42hjzdz2tfaym2gawart 104 222858 653684 653219 2026-06-23T11:08:42Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 653684 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 334 —}}</noinclude>körbanan på boulevarden, så att det gamla ruck­let skälvde frän takåsen till foten, som om det skakats av en stormil. — Ja, frun! skrek Cosette, farande upp ur söm­nen. Jag kommer strax, strax! Och hon kastade sig ur sängen, med ögonloc­ken ännu tyngda och halvt tillslutna av sömnen, och sträckte ut armen mot vrån bredvid. — Ack min Gud, min kvast! sade lion. Nu öppnade hon ögonen helt och hållet och fick se Jean Valjeans leende ansikte. — Åh, det var sant! sade barnet. God mor­gon, herrn! Barn bli genast förtroliga med glädjen och lyc­kan, emedan de själva enligt naturens ordning äro lycka och glädje. Cosette fick se Catherine vid foten av sängen, bemäktigade sig henne och gjorde Jean Valjean hundra frågor, allt under det hon lekte med sin docka. Var befann lion sig? Var Paris stort? Var fru Thénardier mycket långt borta? Skulle hon infe behöva komma tillbaka till henne? och så vidare. Plötsligt utropade hon: — Åh, vad det är vackert här! {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> hk5raqee33su5i5zg95mz27q6wr8i7e 104 222859 653685 653220 2026-06-23T11:09:10Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 653685 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 335 —}}</noinclude>Det var ett förskräckligt kyffe, men hon kände sig fri. — Skall jag sopa? återtog hon slutligen. — Nej, lek, sade Jean Valjean. Dagen förflöt sålunda. Utan att bekymra sig över, att hon ingenting förstod, var Cosette obe­skrivligt lycklig tillsammans med denna docka och denne gamle man.<noinclude> <references/></noinclude> cqs6mmqqdeonk0w8ziw8f1kl43erc6w 104 222860 653686 653221 2026-06-23T11:11:44Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 653686 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 337 —}}</noinclude>ömma känslor, om han haft några, hade sjunkit i en avgrund. Då han fick se Cosette, då han tagit, bortfört och befriat henne, kände han hela sitt inre i svall­ning. Allt det eldiga och känslofulla, som fanns hos honom, vaknade till liv och ilade mot detta barn. Han gick fram till sängen, där hon sov, och han darrade av fröjd. Han kände samma träng­tan som en mor och visste icke vad det var. Ty det är någonting mycket dunkelt och stilla, denna stora, förunderliga rörelse hos ett hjärta, som bör­jar att älska. Arma gamla hjärta, nu ungt på nytt igen! Men som han var femtiofem år och Cosette åtta, sammansmälte all den kärlek, som han skulle kun­nat känna under hela sitt liv, till ett slags obe­skrivligt ljusskimmer. Det var den andra ljusa uppenbarelse, som mött honom i livet. Biskopen hade låtit dygdens morgonrodnad uppgå på hans horisont, Cosette lät kärlekens uppgå där. De första dagarna förflöto under denna förbländning. Å sin sida blev även Cosette en annan, utan att<noinclude> <references/></noinclude> h7i1vaotnuprb14yo3nqz0ytleij587 104 222861 653687 653222 2026-06-23T11:13:18Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 653687 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 338 —}}</noinclude>hon själv visste av det, den arma lilla varelsen. Hon var så späd, då hennes mor lämnade henne, att hon icke mera mindes henne. I likhet med alla barn, vilka liksom vinrankans unga skott söka klänga sig fast vid allt, hade hon försökt att älska. Hon hade icke lyckats. Alla hade stött henne till­baka, Thénardiers, deras barn, andra barn. Hon hade älskat hunden, men han dog, och sedan hade ingen levande varelse brytt sig om henne. Det är sorgligt att säga, ehuru vi redan antytt det, att vid åtta års ålder hennes hjärta kallnat. Det var icke hennes fel, det var icke förmågan att älska, som fattades henne, det var tyvärr möjligheten därtill. Sålunda började redan från första dagen allt det, som kände och tänkte inom henne, att älska den gamle. Hon erfor, vad hon aldrig förut känt, en förnimmelse, som om någonting inom hennes hölle på att slå ut. Den gamle föreföll henne icke heller längre var­ ken gammal eller fattig. Hon fann Jean Valjean vacker, lika som hon funnit deras kyffe vackert. Allt sådant är morgonrodnadens, barndomens, ungdomens, glädjens verkningar. Jordens och li­vets nyhet har sin del däri. Ingenting är så<noinclude> <references/></noinclude> k0hfaw5e44omltax9ki1pgjg0jnz44n 104 222862 653688 653223 2026-06-23T11:14:36Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 653688 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 339 —}}</noinclude>förtjusande som sällhetens allt förskönande återsken i en vindskammare. Vi ha alla i vårt förflutna liv ett sådant rosenrött vindskyffe. Naturen och femtio års skillnad i ålder hade lagt ett djupt svalg emellan Jean Valjean och Cosette. Detta svalg igenfyllde ödet. Med sin oemotstånd­liga makt förenade och trolovade det plötsligt dessa bägge med roten uppryckta varelser, så olika i ålder, men så lika i sorg. Den ene fullständigade i själva verket den andra. Cosettes instinkt sökte en far, lika som Jean Valjeans in­stinkt sökte ett barn. Att mötas var för dem att finna varandra. I det hemlighetsfulla ögonblick, då deras händer först vidrörde varandra, löddes de tillhopa. Då dessa två själar fingo se varan­dra, kände de i varandra igen sitt ömsesidiga be­ hov och slöto sig tillsammans i en fast omfam­ning. Om man tager orden i deras mest omfattande och oinskränkta betydelse, skulle man kunna säga, att, som de av gravens väggar voro skilda från allt, Jean Valjean var änklingen, liksom Cosette var den fader- och moderlösa. Denna belägenhet gjorde, att Jean Valjean i himmelsk mening blev Cosettes far. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 07pkijf1cg8888q61ahkrpttquem894 104 222863 653689 653224 2026-06-23T11:16:08Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 653689 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 340 —}}</noinclude>Det hemlighetsfulla intryck, som Cosette erfor i Chellesskogens djup, då Jean Valjeans hand i mörkret fattade hennes, var också verkligen ingen illusion, utan en verklighet. Denne mans inträde i detta barns tillvaro hade varit Guds ankomst. För övrigt hade Jean Valjean väl valt sin till­flyktsort. Han var där i en säkerhet, som kunde anses fullständig. Rummet med alkoven, vilket han jämte Cosette bebodde, var just det, vars fönster vette utåt bou­levarden. Som detta fönster var det enda på hela huset, voro inga grannars blickar att frukta, var­ken från sidan eller mitt emot. Bottenvåningen i nummer 50—52, ett slags för­fallet lider, begagnades av trädgårdsmästare i Maraistrakten till redskapsskjul och stod icke i nå­gon förbindelse med övervåningen. Den var skild därifrån genom golvet, vilket varken hade några luckor eller någon trappa och var liksom byggna­dens mellangärde, övre våningen innehöll, så­som vi sagt, flere rum och några vindskammare, av vilka blott en var bebodd av en gammal kvin­na, som skötte Jean Valjeans lilla hushåll. Allt det övriga stod öde. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> fjph057wmmf5taxy7l74b9mb9qz9ics 104 222864 653690 653225 2026-06-23T11:17:33Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 653690 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 341 —}}</noinclude>Det var av denna gamla kvinna, vilken hedra­des med titeln värdinna, som han på själva julda­gen hade hyrt denna bostad. Han hade för henne uppgivit sig vara en på de spanska statspapperen ruinerad kapitalist, som skulle komma att bo där med sin sondotter. Han hade betalat sex måna­ders hyra i förskott och uppdragit åt den gamla att möblera rummet och alkoven så, som vi sett. Det var denna gumma, som hade eldat i kaminen och ställt allt i ordning den aftonen de anlände. Veckor följde på varandra. Dessa bägge va­relser förde i detta eländiga kyffe ett lyckligt liv. Från tidigt på morgonen skrattade, jollrade och lekte Cosette. Barn ha sitt morgonkvitter liksom fåglarna. Stundom hände det, att Jean Valjean tog hen­nes lilla röda, av kylskador sönderspruckna hand och kysste den. Det stackars barnet, som endast var vant vid hugg och slag, visste icke, vad detta skulle betyda, utan gick bort helt förläget. Emellanåt blev hon allvarsam och betraktade sin lilla svarta klänning. Cosette var icke längre klädd i trasor, men i sorgdräkt. Hon trädde ut ur eländet och in i livet. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> hr51r4zov57kfaph98m994dzutr0ks8 104 222865 653691 653226 2026-06-23T11:19:05Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 653691 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 342 —}}</noinclude>Jean Valjean hade börjat lära henne läsa. Nå­gon gång, under det han lärde barnet stava, kom det för honom, att det var i syfte att göra ont, som han i galärfängelset lärt sig läsa. Detta syfte hade nu förbytts till ett barns undervisning. Då smålog den gamle galärslaven med änglarnes tankfulla leende. Han såg däri en skickelse ovan ifrån, en vilja hos någon, som är mer än en människa, och han försjönk i djupa betraktelser. De goda tankarna ha sina avgrunder lika väl som de onda. Att lära Cosette läsa och låta henne leka var nu i det närmaste hela Jean Valjeans liv. Dess­utom talade han med henne om hennes mor och lärde henne bedja. Hon kallade honom {{spärrad|fader}} och kände icke nå­got annat namn på honom. Han kunde sitta hela timmar och se på, huru hon klädde av och på sin docka, och höra på hen­nes joller. Livet syntes honom numera fullt av intresse, människorna syntes honom goda och rättvisa, han hade icke mera i sina tankar några förebråelser mot någon och såg intet skäl, varför han icke skulle vilja leva till mycket hög ålder nu,<noinclude> <references/></noinclude> 9qur100uflgficgcxx7zvloherd8nve 104 222866 653692 653227 2026-06-23T11:20:25Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 653692 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 343 —}}</noinclude>då detta barn älskade honom. Han såg en hel framtid för sig, belyst av Cosette som av ett tju­sande ljusskimmer. Även de bäste äro icke fria från en självisk tanke. Någon gång tänkte han med en viss glädje på, att hon skulle bli ful. För att helt öppet säga vår tanke, ehuru det blott är vår enskilda åsikt, så synes det oss icke osannolikt, att Jean Valjean på den punkt, varpå han befann sig, då han började älska Cosette, var i behov av denna själaspis för att kunna framhär­da i det goda. Han hade nyss sett människornas ondska och samhällseländet från nya synpunkter, vilka dock icke voro tillräckligt omfattande och olyckligtvis icke visade honom mer än en sida av sanningen: kvinnans öde sammanfattat i Fantine, samhällsmakten personifierad i Javert. Han hade återförts till galärfängelset, denna gång därför, att han gjort det rätta. Ny bitterhet hade fyllt hans själ. Leda och trötthet vid livet fingo åter makt med honom. Till och med minnet av biskopen var måhända ett ögonblick nära att alldeles för­dunklas, visserligen för att sedermera klart och triumferande åter framträda, men detta heliga minne började dock blekna. Vem vet, om icke<noinclude> <references/></noinclude> 3k5rmavex4twidpy9szlj95hxw3n47k 104 222867 653693 653228 2026-06-23T11:21:23Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 653693 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 344 —}}</noinclude>Jean Valjean var nära att fälla modet och åter­falla? Men han älskade och blev åter stark. Ack, han gick med knappt mindre stapplande steg än Cosette! Han beskyddade henne och hon styrkte honom. Hon kunde, tack vare honom, gå trygg i livet. Han kunde, tack vare henne, fortgå på dyg­dens väg. Han blev detta barns värn, och detta barn blev hans stöd. Vilket outgrundligt och i gudomligt mysterium är icke ödets jämviktssystem!<noinclude> <references/></noinclude> a5f4oae9y1ziw197ui25zqobgq4pbd2 104 222868 653694 653229 2026-06-23T11:23:21Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 653694 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 346 —}}</noinclude>De levde tarvligt och hade alltid litet eld i ka­minen, men betedde sig som folk i mycket små omständigheter. Jean Valjean hade icke för­ändrat något i möbleringen, sådan den befann sig första dagen. Han hade endast låtit sätta en hel dörr i stället för glasdörren till Cosettes alkov. Han bar alltjämt sin gula rock, sina svarta benkläder och sin gamla hatt. På gatan tog man honom för en fattig man. Stundom hände det, att godhjärtade fruntimmer vände sig om och gåvo honom en slant. Jean Valjean tog emot den och tackade ödmjukt. Ibland hände också, att han mötte någon stackare, som bad om en allmosa. Han såg sig då omkring för att förvissa sig om, att ingen gav akt på honom, närmade sig i sådant fall obemärkt den olycklige och lade i hans hand en slant, ofta ett silvermynt, varpå han hastigt av­lägsnade sig. Detta hade sina olägenheter. Han började bli känd i kvarteret under namn av {{spärrad|tig­garen, som ger allmosor}}. Den gamla värdinnan, en butter varelse, som var överfull av de avundsammes lust alt bespeja sin nästa, gav, utan att han anade det, noga akt på Jean Valjean. Hon var litet döv, vilket gjorde<noinclude> <references/></noinclude> jjnbyk20ybmjywk7wawako5et02exnb 104 222869 653695 653230 2026-06-23T11:26:19Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 653695 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 347 —}}</noinclude>henne pratsjuk. Hon hade från forna dagar i be­håll två tänder, en i övre och en i nedre käken, vilka alltid slogo mot varandra. Hon hade gjort Cosette frågor, men som denna ingenting visste, hade hon icke kunnat upplysa om någonting an­ nat, än att hon kommit från Montfermeil. En mor­gon fick den vaksamma gumman se Jean Valjean med en uppsyn, som föreföll vår skvallersyster be­synnerlig, gå in i ett av de obebodda rummen i rucklet. Hon följde honom med en gammal kattas smygande steg och kunde, utan att bli sedd, giva akt på honom genom en springa på dörren, jean Valjean vände, troligen för större säkerhets skull, ryggen åt denna dörr. Gumman såg honom treva i fickan och därur taga fram ett fodral med sax och tråd, därefter sprätta från fodret i ena skörtet på sin rock och ur öppningen draga fram ett styc­ke gulaktigt papper, som han vecklade upp. Gum­man såg med häpnad, att det var en sedel på tu­sen francs. Det var den andra eller tredje hon sett, sedan hon kom till världen. Hon flydde helt förskräckt. Ett ögonblick-därefter kom Jean Valjean till henne och bad henne gå och växla denna sedel på<noinclude> <references/></noinclude> mwks898auu3qzgv0dioqe6v3w6gkfdk 104 222870 653696 653231 2026-06-23T11:30:55Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 653696 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 348 —}}</noinclude>tusen francs, tilläggande, att det var hans halv­årsränta, som han uppburit aftonen förut. — Var? tänkte gumman. Han gick icke ut förr än klockan sex på aftonen, och statens kassor äro säkerligen icke öppna vid den tiden. Gumman gick för att växla sedeln och gjorde sina gissningar. Denna sedel på tusen francs, till­börligen avhandlad och mångdubblad, framkalla­de en mängd om en {{rättelse|upskrämd|uppskrämd}} inbillning vittnande samtal mellan skvallersystrarna vid Vignes-Saint-Marcel-gatan. En av de följande dagarna hände det, att Jean Valjean stod i skjortärmarna och sågade ved ute i korridoren. Gumman var inne i rummet och stä­dade. Hon var ensam, ty Cosette var sysselsatt med att beundra veden, som sågades. Gumman fick se rocken hängande på en spik och under­sökte den. Fodret var åter tillsytt. Hon kände noga med fingrarna på den och tyckte sig märka tjocka lager av papper i skörten och vid urring­ningarna under ärmarna. Utan tvivel andra sed­lar på tusen francs. Hon märkte dessutom, att det fanns allehanda saker i fickorna, icke blott nålar, sax och tråd,<noinclude> <references/></noinclude> 2xnexfxz869a6y99f0k83awlnmmxuo6 104 222871 653697 653232 2026-06-23T11:31:49Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 653697 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 349 —}}</noinclude>som hon förut sett, utan en stor plånbok, en myc­ket stor kniv och, en synnerligt misstänkt omstän­dighet, flere peruker i olika färger. Varje ficka i denna rock såg ut att vara ett slags förrådsrum för oförutsedda händelser. Rucklets invånare hunno sålunda till sista da­garna av vintern.<noinclude> <references/></noinclude> 4lvz5miv9m6n6g3uxk8mlcdigw16xd3 104 223167 653616 2026-06-22T13:32:21Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 653616 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" /></noinclude>{{c|{{större|{{sp|TRETTIONDEÅTTONDE BREFVET.}}}}}} {{linje|5em|style=margin-top:2em;margin-bottom:2em;}} {{c|''Bref till Hennes Majestät Enkedrottning Carolina Amalia af Danmark.''}} {{c|{{större|'''{{sp|Cuba, Westindien}}'''}} ''i April 1851.''}} {{c|''Eders Majestät!''}} »Skrif till mig ifrån Amerika!» var Eders Majestäts vänliga afskedsord till mig, då jag sist, på Sorgenfri, hade den glädjen att se Eders Majestät! Och de orden ha följt mig på min långa färd, som ett af de sköna och dyra minnen, för hvilka jag har att tacka det goda Danmark, ty det påminte mig den stora godhet som Danmarks Drottning hade visat mig. De ha blifvit hos mig, jemte den önskan att jag kunde motsvara dem genom att från den nya verldens jord frambära till Eders Majestät några rätt sköna andliga blomster, icke ovärdiga de rosor, som Eders Majestäts egen sköna hand skänkte mig ur Eder Majestäts rosengård i afskedets stund. Men länge har det dröjt innan jag funnit sinnesfrihet och lugn nog, för att ur den rika flora, som Amerika framalstrar, sammanbinda något lik-<noinclude> <references/></noinclude> bcu3ygg70vrfooyx47e7w3xbgoua537 653617 653616 2026-06-22T13:33:07Z PWidergren 11678 653617 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" /></noinclude>{{c|{{större|{{sp|TRETTIONDEÅTTONDE BREFVET.}}}}}} {{linje|5em|style=margin-top:2em;margin-bottom:2em;}} {{c|''Bref till Hennes Majestät Enkedrottning<br /> Carolina Amalia af Danmark.''}} {{c|{{större|'''{{sp|Cuba, Westindien}}'''}} ''i April 1851.''}} {{c|''Eders Majestät!''}} »Skrif till mig ifrån Amerika!» var Eders Majestäts vänliga afskedsord till mig, då jag sist, på Sorgenfri, hade den glädjen att se Eders Majestät! Och de orden ha följt mig på min långa färd, som ett af de sköna och dyra minnen, för hvilka jag har att tacka det goda Danmark, ty det påminte mig den stora godhet som Danmarks Drottning hade visat mig. De ha blifvit hos mig, jemte den önskan att jag kunde motsvara dem genom att från den nya verldens jord frambära till Eders Majestät några rätt sköna andliga blomster, icke ovärdiga de rosor, som Eders Majestäts egen sköna hand skänkte mig ur Eder Majestäts rosengård i afskedets stund. Men länge har det dröjt innan jag funnit sinnesfrihet och lugn nog, för att ur den rika flora, som Amerika framalstrar, sammanbinda något lik-<noinclude> <references/></noinclude> e979w1t26ktwsoxtjkhcizzs0tnfjqh 104 223168 653618 2026-06-22T13:38:39Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 653618 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|257}}</noinclude>nande en bukett eller en krans, något som jag tyckte kunde göra Eders Majestät nöje. Och med mindre kunde jag ej vara nöjd. Det är nu ifrån Antillernas drottning, ifrån den sköna tropiska »Isla de Cuba», som jag skrifver till Danmarks sköna och goda Drottning. Och medan en glödande sol stiger öfver kaffe- och bananas-lundarne på »Catetal la Concordia» (mitt nuvarande hem), medan rosenfärgade flamingos sträcka ut sina vingar att svalka dem i morgonvinden, och små negerbarn — nakna som Gud skapat dem — hoppa och tumla på gröna planer, der smaragdgröna kolibris omfladdra prunkande Hybiskusblommor, förflyttar jag mig i andanom till »de grönne Öer», till den svala, skuggrika boning, der jag hörde näktergalarne sjunga i boklundarne kring Eders Majestät, och frambär der, i dessa rader, min gärd af vördnad och tillgifvenhet. På Cuba kan jag bättre än från någon annan punkt på denna sida om jordklotet tala om den nya verlden, ty Cuba ligger emellan norra och södra Amerika; de anglo-normanska och spanska folkracerna mötas här — i godo och ondo, hemligen och uppenbart kämpande om herraväldet; och midt i den underbart sköna natur, som tillhör vändkretsen, under den tropiska solen, ibland palmerna och kaffeplantagerna, ser man redan Nord-amerikanska hem, jernvägar och handelsbodar, och det anglo-amerikanska: »go a head» stöter här samman med de spanska creolernas valspråk: »poco a poco» och — springer om det, förr eller sednare, det är icke svårt att förutse. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> od4vwfvbelglklis0crpv9q35ocs5fo 104 223169 653619 2026-06-22T13:43:56Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 653619 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />258</noinclude>Med bilden af Nord-Amerikas natur, folk och stater frisk i själen, är det en stor vederqvickelse att på denna sköna ö upptaga en så starkt motsatt tafla som den af Syd-Amerikas natur, folk och stater. Ty båda tillhöra väsendtligen taflan af den nya verlden; och Nord-Amerika framställer i natur, kultur och seder, blott ena hälften deraf. Den södra hälften, med sina ännu oorganiserade stater, sitt kaotiska folklif, men sin rika, stora natur, sina Amazonfloder och Andes, sina palmer och sin eviga sommar, skall ännu i kontakt med den norra halfdelens folk utveckla ett herrligt lif, icke så starkt kanske som dennas, men mera ljuft och skönt. Och båda skola bli ett i det stora menskliga rike, som uppväxer emellan Atlantiska och Stilla hafvet, emellan Nordhaf och Söderhaf. Ty om än Södra Amerika nu icke visar folk eller karakterer, som framkalla aktning eller beundran; om de ännu synas underligga naturen i stället att höja sig öfver den, mattas af solen i stället att inspireras af dess glödande och rena ljus, så veta vi dock att det var under detta himmelsstreck, under denna sol, dessa palmer, som de soldyrkande Peruanerna och de ädla Atzecs lefde, att det var under detta himmelstreck, denna sol, dessa palmer i öster, som den äldsta visheten, den äldsta poesien föddes på jorden, hinduernas Vedas, deras tempel hvilkas ruiner ännu utgöra vår beundran, deras sånger och dikter ''Sakontala, Urvasi och Vikrama'', m. fl. ljufva och ädla, såsom de blott kunde diktas under palmer, och i en luft sådan som denna; de sinrika sagorna, schachspelet, bajaderernas luftiga dans, och mången konst och vetenskap till lifvets försköning;, som synes blott kunna upp-<noinclude> <references/></noinclude> cz4er5c44nd50niwfyadd5iv5thn5qz 106 223170 653620 2026-06-22T13:44:28Z Johshh 17980 Skapade sidan med ''''Per Götrek''', översättare, född 1798, avled 1876. ==Översättningar== *[[Kommunismens röst]], av [[Författare:Karl Marx|Karl Marx]] och [[Författare:Friedrich Engels|Friedrich Engels]], 1848' 653620 wikitext text/x-wiki '''Per Götrek''', översättare, född 1798, avled 1876. ==Översättningar== *[[Kommunismens röst]], av [[Författare:Karl Marx|Karl Marx]] och [[Författare:Friedrich Engels|Friedrich Engels]], 1848 hpzammvuf8ga12o1p5molfvd8hepksq 104 223171 653621 2026-06-22T13:54:32Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 653621 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|259}}</noinclude>stå der naturlifvet är som en helgdag. Och hvad som en gång blomstrat, det kan under liknande förhållanden återkomma i nya eller högre bildningar. Österlandets tropiska krets har framburit sin blomma, vesterlandets skall ännu bära sin i kristendomens ljus. Nu kan man blott ana hvad den en gång skall blifva, ana det af det herrliga naturlif, som ännu är dess skönaste frambringelse. Men det var om Nord-Amerikas folk och stater, som Eders Majestät önskade höra något; och om dessa vill jag framför allt tala; ty ehuru mycket Eder Majestät älskar det sköna i naturen, så vet jag att Eders Majestät ändå högre älskar det som länder till menniskoväl och menniskosällhet i egentligare och högre mening. Är icke Eders Majestät en af mensklighetens mödrar, en af de höga och hulda, som omfatta det unga slägtet för att lyfta det högre upp, närmare kärlekens och fullkomlighetens fader?! …. Var det icke omgifven af fader- och moderlösa barn, som sågo upp till Eders Majestät som till en moder, som jag första gången såg Eders Majestät, denna julafton, då julljusen brunno i den nordiska granen, barnen till fröjd och den himmelska barnavännen till ära! Och har jag icke mer än en gång hört Eders Majestät uttala önskan och hoppet om »ett samhälle på jorden, inom hvilket alla medlemmar skulle ha lika tillfälle till ernående af dygd, kunskap, verksamhet och välstånd, ett samhälle inom hvilket godheten och dugligheten skulle utgöra den högsta aristokratien, och högsta rangen ägas af det högsta menskliga värde!» .…. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 7alawy1e1zu7m5226k3wrozwluzg4ck 104 223172 653622 2026-06-22T14:00:19Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 653622 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />260</noinclude>Och huru långt än Amerikas Förenta Stater ännu må vara från detta samhällsideal, så kan det icke nekas att det är till detta som de syfta, till detta som de dagligen allt mer närma sig, mera kan hända än några andra stater på jorden. Detta gäller isynnerhet om Unionens nordliga och fria stater, befolkade förnämligast af de äldsta pilgrimernas afkomlingar, och der qväkarestaten utsändt öfverallt sina budbärare om »det inre ljuset», om frihet, frid och allmänneligt broderskap. Enthusiasm för religion och menniskoväl har grundat dessa nordliga stater. Och på denna grund ha de vuxit stora och starka, och växa än i dag, utbredande allt mer och mer sitt välde. De södra staterna erkänna väl samma principer af frihet, menniskorätt och menniskoväl som sitt mål, men de bära en boja som hämmar deras framsteg på den menskliga och samhälleliga utvecklingens väg, som de dels icke vilja, dels icke ännu ''kunna'' afkasta, nemligen ''slafveri-institutionen''. De ha bundit negern som slaf, och negerslafven binder dem; hindrar dem att utveckla skolväsendet, industrien, och alla goda samhällsinstitutioner, som göra staten stark och stor, såsom det sker uti Unionens norra stater. I dessa är det en stor och ren glädje att betrakta frihetslifvets utveckling. Och oaktadt de oarter och afarter deraf, som ännu der gå lösa och frambringa oordningar, så ger dock det hela ett herrligt skådespel. Ty hela samhällets rörelse är der en uppåtgående; den är en ström af odling och förkofran, som omfattar alla klasser, alla grenar af verksamhet, som hinner äf-<noinclude> <references/></noinclude> k4tn3kiwpinx1x1yid7n1qvsf7yrvrd 104 223173 653623 2026-06-22T14:04:32Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 653623 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|261}}</noinclude>ven den mest aflägsna, och tager med sig äfven den mest ensliga individ. Dertill har det kommit inom samhället, att det klart känner med sig, och har klart och starkt, i ord och handling, uttalat, att det är statens skyldighet att sörja för att hvar medborgare derinom må kunna bli — ''menniska''. Deraf det stora och förträffliga folkskolesystem, som först begynt i pilgrims-staten Massachusetts, sedan har efterföljts och efterföljes med modifikationer och förbättringar i alla Unionens fria stater. Öfverallt der ha uppstått fria, allmänna skolor, der barnen, gossar och flickor (i särskilda skolor) få fri undervisning ända till femton eller sexton års ålder, då de kunna från dessa skolor ingå i högskolorna och akademierna, i fall de ej välja att ingå i det praktiska lifvet med det mått af kunskap som den allmänna skolan gifvit dem, och som icke synes vara så obetydligt, då många, af Nord-Amerikas »bästa män» och yppersta statsmän icke ha studerat i annan skola än denna och — lifvets. För Eders Majestäts qvinliga och moderliga sinne ville jag, framför allt, kunna framställa dessa stora och allt mer sig utvecklande anstalter för det unga slägtets uppfostran, öppnade för ''alla'' samhällets unga medlemmar, och gynnande de fattigas ändå mer än de rikas barn, och jemte denna tafla den af den unga qvinnans stigande betydelse inom samhället som lärarinna äfven utom familjen och hemmet. Jag ville kunna för Eders Majestäts blickar framställa dessa stora, glada lärosalar, som man nu ser i de allmänna skolorna alltifrån Massachusetts till Wisconsin och Illinois; ifrån NewHampshire<noinclude> <references/></noinclude> ijqudy0nanuqrl4l3hipzw3kf1nwzy3 104 223174 653624 2026-06-22T14:09:20Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 653624 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />262</noinclude>och till Ohio, der ljus och luft få fritt inströmma, lärosalar fulla af vackra barn, med klara, liffulla blickar; och der de unga lärarinnorna, Nya Englands döttrar och Nya Englands ära, fina och behagliga till väsen och utseende, likväl stå fastare på sin grund än jordens Alper och Andes, och styra en svärm unga republikaner i skolan, lättare och bättre än någon sträng magister med basröst och karbas. Amerikas unga döttrar i Unionens fria stater äro icke hållna i okunnighet och overksamhet, såsom ännu större delen unga flickor i Europa. Tidigt lära de att de måste förlita sig på Gud och på sig sjelfva, om de skola vinna aktning och sjelfständigt värde; tidigt gå de ut ur hemmen och in i skolorna, der tillfälle är dem beredt att i studier och vetenskaper gå lika långt som ynglingar, och der de visa att de vetenskaper, som man hittills ansett för svåra för dem, äro dem lika lätta att vinna som de ytliga kunskaper och talanger, till hvilka man hittills inskränkt deras uppfostran. De utmärka sig genom kunskaper i mathematik, räkenkonst, fysik, gamla språk, åtminstone latinet, m. fl. hittills dem förbjudna lärdomsgrenar; och deras skriftliga kompositioner på vers och prosa utvisa en, vid så unga år, ovanlig renhet i stil, klarhet i tanke och vidd i synkrets. Man ser, att den nya verldens ande löst deras andes vingar och tillåter dem en fri flygt öfver jordens fält. Den amerikanska qvinnan bildas till verldsmedborgarinna; hon skall lära sig omfatta hela menskligheten. Så är tydligen meningen af hennes skoluppfostran, om än den ännu saknar ett system, som kan föra dertill. Ifrån de allmänna skolorna kunna flickorna<noinclude> <references/></noinclude> 7iz3stjomkwdgw6i1veboovasupfup5 104 223175 653625 2026-06-22T14:35:59Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 653625 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|263}}</noinclude>öfvergå till högskolorna och fruntimmers-akademierna, der taga lärdomsgraden och diplomet, och försedda med dessa, utgå som lärarinnor öfver — hela Unionen. Och så göra isynnerhet döttrarne af Nya Englands stater, som synas ha en egen kallelse för läroståndet, hvilket de omfatta oftast icke af nödvändighet, utan af kärlek. Öfverallt inom Förenta Staterna, i vester liksom i norr och söder af Unionen, hvarhelst skolan träder i verksamhet, träffar man unga lärarinnor från Ny-Englands stater (d. ä. från de stater, som blifvit befolkade af pilgrimfädernas afkomlingar). Och qvinnans anseende som ungdomens lärarinna stiger i Amerika allt mer. Men icke blott som lärarinna söker den nya verldens anda bereda qvinnan en friare utveckling af sitt väsen och sin verkningskrets; äfven inom konsten och slöjderna söker den att öppna för henne fria banor. »Om jag hade att välja emellan att ge uppfostran åt männerna eller åt qvinnorna i ett land, så lemnar jag männerna och begynner med qvinnorna!» sade en dag till mig en af lagstiftarena här i landet. Och jag tror icke att jag säger för mycket, då jag påstår att detta tänkesätt delas af största delen männer i Förenta Staterna. Så stark är öfvertygelsen om makten af qvinnans inflytande på det uppväxande slägtet. Och det är väl ingen fråga derom, att arbetet för qvinnans högre utveckling och betydelse i samhället är ett af den nya verldsbildningens mest utmärkande drag, största förtjenster och dess förnämsta framtidsarbete. Felas nu blott att icke låta det stanna på halfva vägen. Jag tror icke att det skall felas männerna rättsinne<noinclude> <references/></noinclude> qd4ls8gfnsg7ost0g5zuomsx38en77v 104 223176 653626 2026-06-22T14:42:13Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 653626 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />264</noinclude>och ridderlighet, när qvinnorna med urskiljning och ädelt allvar skola vilja intaga det rum som samhället här vill upplåta för dem. Med rätta brukar man mäta ett folks bildningsgrad efter dess aktning för qvinnan, och den plats hon i samhället innehar; ty för att värdera ett väsen, hvars högsta kraft är en andlig, fördas en icke ringa grad af andlig kultur. Amerikas folk har visat sig äga denna, och den skall stiga i den mån som landets qvinnor skola göra sig förtjenta deraf. Jag nämde om en ström af odling och förkofran, som i de fria staterna upptog alla samhällets medlemmar, och nämde folkskolan som dess väsentligaste makt. Denna och flera den menskliga utvecklingen gynnande anstalter tillhöra staten; men jemte dessa går en rörelse af fri utveckling inom folklifvet, som jag ville likna vid safvens cirkulation inom ett friskt växande träd. Den fria associationen uppträder i den gamla skråordningens ställe, som ordnarinna och befordrarinna af alla samhällskroppens olika intressen och funktioner. Så uppstå religiösa, moraliska och industriella korporationer inom det stora samhället och i troget förhållande till detta, under det att hvar individs goda vilja och särskilda kraft och gåfva deri göres gällande till dess högsta halt. De Förenta Staterna framställa individualitetens och allmänlighetens högsta utveckling och förening. Denna rörelse inifrån, ur mensklighetens eget samhälliga väsen gynnas utifrån af den fria cirkulation och kommunikation, som Norra Amerikas mångfaldiga segelbara floder erbjuda, på hvilka tusentals ång-<noinclude> {{ph|båtar|5}} <references/></noinclude> 1fl6cga462t142t0xvt3k9397wskkgh 104 223177 653627 2026-06-22T14:57:51Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 653627 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|265}}</noinclude>båtar gå; och i sednaste tid af de jernvägar och telegraf-linier, som spinnas öfver alla delarne af Unionen från stat till stat och stad till stad. Den stora spridningen af tidningar inom landet, af alla böcker som vunnit folkhjertats kärlek; af den religiösa folk-litteraturen, som i millioner små skrifter, »tracts» eller »tales», utgjuter sig öfver befolkningen likt en morgondagg eller ett mannaregn — hör väsentligen med till denna lifgifvande cirkulation. Och öfverallt, der anglo-amerikanaren framgår, uppstå samma bildningar och samma lif. Med förvånande kraft och säkerhet utförer han sin mission som verldsodlare, och bildare af fria, sig sjelfva styrande samhällen, och äfven slafveri-institutionen förmår icke att motstå den odlingens och frihetens kraft, som med honom framgår öfver jorden. Hvarhelst pilgrimernas söner och döttrar framtränga, sätta de hemmet, skolan och kyrkan, handelsboden, den lagstiftande församlingen, hotellet för främlingar, och asylet för de olyckliga eller de föräldralösa, och fängelset förvandlas till förbättringsanstalt, till en ny skola för den okunniga eller vanartade sonen. Hvarhelst de komma, bekänna de högt den Mästares namn och läror, som är »vägen och sanningen och lifvet», och på detta hälleberg grunda de statens och samhällets lif. Anglo-amerikanska folkets rätt till att bli ett stort folk ligger i dess kristologi. Det är verldsförsonarens anda, som gör det till verldseröfrare. När man lemnar de nordöstra staterna, der först religionens och frihetens standarer planterades, och be-<noinclude> <references/> {{huvud|{{m|''Hemmen i nya verlden. III.''}}||{{m|12}}}}</noinclude> o6i3mhxuum4h37hmvwlfhey2e0n4o6f 104 223178 653628 2026-06-22T15:02:59Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 653628 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />266</noinclude>gifver sig vesterut, ända till vildmarkens gränsor bortom Missisippi, der ännu Indianen jagar vildbrådet, reser sina tält och tänder sina nattliga eldar, kan man bäst iakttaga den nya odlingens gång och sätt. Eders Majestät har säkert ofta läst beskrifningar om det underbara vattenfallet Niagara, om de nästan ännu underbarare vesterns prairier, der solen speglar sin bild i en ocean af solblommor, böljande i vinden; om den brådstörtade växten af stater och städer i den stora vestern, om den stora Mississippi-floden och Californiens guldgrufvor, m. fl. det stora vesterlandets lejon. Men mindre bekanta, mindre omskrifna äro bildningens första steg, dess första brodd i vildmarken, och det var, jemte de stora naturskådespelen, hvad som mest tilldrog sig min uppmärksamhet. Ty roligt är att märka på barnets första steg, hur det lärer sig gå och växer till manna-år. Vill Eders Majestät se hur barnet — den nya rerldens odling — tar sina första steg?! …. Träden falla för nybyggarens yxa längs med stränderna af floden — och floder finnas öfverallt i Norra Amerika; — ett litet bjelkhus uppstår vid skogens kant och flodens strand; en qvinna står i dörren med ett litet knubbigt barn på armen. Utanför huset uppristar mannen jorden och planterar mais; derutomkring beta ett par feta kor och några får på den fria ostängda marken. Mannen planterar åkern och mjölkar korna, förrättar allt arbete utomhus. Hustrun stannar inomhus och vårdar barnen och hemmet; bättre vårdar ingen qvinna. Renligheten och ordningen i hennes eget väsen afspeglas af allting inomhus. Intet snyggare,<noinclude> <references/></noinclude> t6sbxet6qi6uy77q6uboxugvbsm1e2d 104 223179 653629 2026-06-22T15:11:42Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 653629 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|267}}</noinclude>trefligare hem finnes på jorden än det amerikanska — äfven det fattiga. — Icke underligt att mannen trifves derinom, att amerikanaren föga vet af andra nöjen än dem han finner i sitt hem, intet annat sällhetsmål på jorden än det att äga en god maka, ett godt hem. Bjelkhuset har uppstått i skogen; och ej långt från detta uppstå, på samma vis, två à tre andra bjelkhus; derinom finner man prydligt uppbäddade sängar, och på hyllan alltid en bibel, en psalmbok och några läroböcker. Litet längre bort reser sig ett något större bjelkhus, der ett eller två dussin barn, vildmarkens halfvilda ungar församlas. Det är skolan. Rummet är fattigt och utan möbler; men på väggarne hänga kartor öfver alla verldens delar, och i barnens händer äro böcker, som gifva utsigt öfver hela verlden, och läseböcker som innehålla litteraturens ädlaste perlor i tänkespråk, korta afhandlingar, berättelser, poesier o. s. v. Efter hand uppstiga flera hus, några af bräder, några af sten; de bli allt prydligare, omgifva sig med fruktträd och blommor; man ser ett kapell af träd uppstå liktidigt med trädhusen; när stenhusen komma, kommer ock stenkyrkan och statshuset. Marken rundtom betäckes af skördar; hjordarne växa, och snart ser man en eller par ångbåtar komma uppför floden, lägga till vid nybygget, utbyta varor och lemna tidningar. Inom två år är här en liten stad af tvåtusen personer; moderliga qvinnor instifta söndagsskolan i kyrkan, samla små barnen till undervisning i kristendomen och inrätta asylet för de föräldralösa små. Handelsboden har uppstått samtidigt med skolan och kyrkan och utgör, jemte dessa, anglo-amerikanarens bomärke. Och<noinclude> <references/></noinclude> quhrmhlq1wziqxcnnanrqhkfdid0neb 104 223180 653630 2026-06-22T15:17:49Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 653630 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />268</noinclude>hvarhelst han planterar detta, der drar sig den röda mannen undan, nu mera nästan utan motstånd, med sina tält och sina förnedrade qvinnor, och går att tända sina eldar och resa sina tält längre bort i ödemarken. Han vet af erfarenhet, att det nybygge han ser uppväxa, inom ett fjerdedels sekel skall bli en stor stad med femtiotusen invånare eller mera. Jag har talat om den nya menniskans framgång i vesterlandet, men jag måste, för rättvisan skull, äfven säga några ord om den gamlas, ty ack! den gamla går fram liktidigt med den nya, och han är äfven här, på den nya jorden, den gamla syndarn, och super och slåss och spelar, och stjäl och narras och yfver sig, »tout comme chez nous», och i den stora vestern, vid Mississippi och vid Stilla hafvet, kanske litet värre, emedan mängden af samvetslösa lycksökare helst samlas dit, och de återhållande krafterna ännu ej hunnit göra sig fullt gällande. Friheten är här ännu i sina slyngelår. En stor svårighet i vesterns odling är den stora utvandringen dit af en stor del af Europas mest råa och fattiga befolkning, och af de östra amerikanska staternas misslyckade barn. Småningom ordnas dock denna befolkning under den nya verldsodlingens inflytande, och med hvart år får den nya Adam ett större öfvertag på den gamle, allt som den bättre utvandringen ifrån pilgrimstaterna tilltager och får fotfäste, och med den skolan, kyrkan, och den bättre periodiska pressen få rådrum. Mississippi-dalen har rum för omkring 200 millioner inbyggare, och Amerikas Union har hjerta och<noinclude> <references/></noinclude> i8sxhoubdma8hl1ehl8oef2t6ft8bvk 104 223181 653631 2026-06-22T15:40:57Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 653631 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|269}}</noinclude>makt nog att upptaga i sig alla främlingar, alla vanlottade eller misslyckade jordens barn, och ge dem del af sin jord och sitt andliga lif. Denna Mississippidal — Norra Amerikas centralregion — framställer i sin utsträckning alla hufvuddrag, som utmärka Förenta Staternas stora rike (till hvilket jag äfven — hvad folk och natur beträffar — räknar de engelska kolonierna i norr). Den innefattar, allt ifrån Mississippis källor i det nordliga Minnesota och till den stora flodens utlopp i Mexikanska viken i söder, alla klimat (utom det mest nordliga), alla produkter, som denna verldsdel frambringar, alla folk som den bär i sitt sköte. I Minnesota se vi ännu Indianerna i välmakt. Granskogen är hemma der, och vintern frisk som hos oss. Der äro herrliga källor, fiskrika floder och sjöar, rik jagt och god sädesjord, men oodlad. Norrmän och danskar ha börjat tränga dit upp. Men dessas och svenskarnes egentliga kolonier finnas nu söder om Minnesota, i staterna Wisconsin och Illinois, der naturen är som en storartad, ljus idyll. Här uppväxer småningom ett nytt Skandinavien. Och det är mig en glädje att kunna intyga, att våra landsmän allmänligen anses som redbart, arbetsamt och godt folk. De måste arbeta strängt och umbära mycket till att börja med. Men ju mer de arbetandes antal tilltager, dess lättare blir arbetet, dess mer gifver den, i allmänhet, rika jordmånen. Norrmännen utgöra den åkerbrukande kärnan af den skandinaviska befolkningen. Danskarne äro i jemförelse med denna i ringa antal, och jag fann danskarne här oftare som handlande än som jordbrukande. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> iqkrs3o8fagy3jawuk6eu0ltkgvsyte 104 223182 653632 2026-06-22T15:46:52Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 653632 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />270</noinclude>I Wisconsin och Illinois begynner Nord-Amerikas egentliga sädesregion och den ofantliga kornbod, som, fortsatt på båda sidor om Missisippi till och med staterna Kentucky och Missouri, säges kunna förse alla Unionens stater med brödföda, nemligen när dess mark blir fullt uppodlad. Nu ser man väl der stora fält af det gyllne, susande maiset, men ändå större, på hvilka endast högt gräs och vilda blommor växa. Tyskar och Irländare strömma till denna region. Halfva delen af de stora folkrika städerna bestå af tyskar. De musicera, ha målskjutning och dansar, och dricka öl som i den gamla verlden, under det de deltaga i den nyas sjelflagstiftning och affärslif. Nedanom Kentucky och Missouri begynner bomullsregionen. Man ser bomullsplantager och slafbyar. Derefter kommer sockerrörets region, med sommarvarma vindar och sol midt i vintertid, vackra plantager, magnolia och orangelundar. Här är Louisiana, den mildaste sommarluft och det hårdaste slafveri, och den sydligaste af Mississippis stater. Här träffar man fransmän och spanjorer jemte folk från alla verldens länder, allt under anglo-amerikansk styrelse och lag. Ett eget skådespel i Förenta Staternas lif ge de södra staterna genom natur och institutioner. Den resande i dessa södra stater blir icke uppbyggd. Inga samhällets idealer lyfta här hans sinne och blickar; intet stort allmänneligt sträfvande upplyfter här, som i de fria staterna, individens och statens lif. Men han blir road af de många nya och ovanliga föremålen, han träffar många ovanligt bildade och behagliga personer,<noinclude> <references/></noinclude> s0kkw8na8koltuipn30edslt03fb45r 104 223183 653634 2026-06-22T18:47:09Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 653634 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>och deras nervösa fruar. Deras företagsamma döttrar som placerat sina dollars och sin fåfänga hos förste bäste romerske prins till salu, började också kalla mig till sina dystra gamla palats för att konsultera mig rörande de olika symtomen på sina desillusioner. De övriga talrika amerikanska turisterna följde efter som en flock får. De tio amerikanska praktiserande läkarna i Rom delade snart samma öde som drabbat deras engelska kolleger. De hundratals modellerna, som i sina pittoreska kostymer från bergen kring Montecassino satt på Spanska trappan under mina fönster, var alla mina patienter. Alla blomsterförsäljerskorna på Piazza di Spagna kastade små violbuketter i min vagn när jag åkte förbi i utbyte mot några bröstdroppar åt deras otaliga barnungar. Min poliklinik i Trastevere spred mitt rykte som underdoktor över Roms alla fattigkvarter. Jag var på benen från morgon till kväll, jag sov härligt från kväll till morgon, ifall jag inte blev efterskickad under natten, vilket hände mycket ofta men inte gjorde mig något, jag var okänslig för trötthet på den tiden. Snart åkte jag omkring i Rom i en elegant rödhjulig viktoria dragen av två superba ungerska hästar medan min trogne lapphund Tappio satt på sätet bredvid mig. Jag medger gärna att det var ett något ovanligt läkarekipage och att det lätt kunde ha misstytts som reklam, om jag inte redan passerat det stadium då jag behövde göra reklam för mig. I alla händelser var det en nagel i ögat på mina fyrtiofyra kolleger, inget tvivel därom. Några av dem åkte i högtidliga gamla kalescher från Pio Nonos tid som såg ut som om de varit avsedda att när som helst kunna adapteras till likvagnar för avlidna patienter. Andra vandrade dystert omkring i långa bonjourer med höga hattar nerdragna i pannan liksom försjunkna i djupa meditationer över vem de skulle balsamera härnäst. De glodde alla ursinnigt när jag åkte förbi, de kände mig allihop till utseendet. Snart tvingades de också lära känna mig på närmre håll, jag började nämligen kallas till konsultation av deras döende patienter. Jag gjorde mitt bästa för att rigoröst följa yrkesetiketten och försäkra deras patienter om att de inte kunde vara i bättre händer, men det var inte alltid lätt. Sanningen att säga var vi ett mycket blandat sällskap, en samling skeppsbrutna från olika hav som strandat i Rom med vår knapphändiga utrustning av vetande. Vi måste leva någonstans, och det fanns inget skäl varför vi inte skulle leva i Rom så länge vi också lät andra leva. {{tomrad}}<noinclude> <references/> {{ph|259}}</noinclude> mf30kiehuhdtn5pkm3zo6kuzsdzs45a 104 223184 653635 2026-06-22T18:48:57Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 653635 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>Snart blev det nästan omöjligt för en utlänning i Rom att dö utan mig. Jag blev för de döende främlingarna vad illustrissimo professore Bacelli var för de döende romarna — deras sista alltför ofta gäckade hopp. En annan person som aldrig heller saknades vid dessa sorgliga tillfällen var signor Cornacchia, begravningsentreprenören och föreståndaren för främlingskyrkogården vid Porta San Paolo. Han tycktes aldrig behöva efterskickas, han infann sig alltid i god tid som om hans stora kroknäsa känt liklukten på avstånd liksom gamarna. Korrekt klädd i samma dystra bonjour och samma höga hatt som mina kolleger hängde han alltid i hotellkorridorerna i väntan på sin tur att bli konsulterad. Han fattade snart ett speciellt tycke för mig och svängde sin höga hatt i luften med påfallande hjärtlighet var gång han mötte mig på gatan. Han uttryckte alltid sitt beklagande när jag först av alla mina kolleger bröt upp på våren och hälsade alltid med utsträckta händer och ett glatt “Ben tornato, signor dottore!” när jag kom tillbaka på hösten. Det hade uppstått ett lätt missförstånd mellan oss föregående jul då han sänt mig tolv buteljer Asti Spumante med förhoppning om fruktbärande samarbete under den kommande säsongen. Han föreföll djupt sårad över min vägran att ta emot gåvan, han sade att ingen av mina kolleger avvisat hans välmenta lilla bevis på sympati. Samma lilla missförstånd hade för övrigt för en tid avkylt det goda förhållandet mellan mig och de båda utländska apotekarna. En dag fann jag till min förvåning i mitt väntrum gamle doktor Pilkington, som hade alldeles speciella orsaker att hata mig. Han sade att han och hans kolleger hittills förgäves väntat på att jag skulle efterkomma den oskrivna etikettens lagar och avlägga visit hos dem. Eftersom berget inte hade kommit till Muhammed, så fick Muhammed lov att komma till berget. Han hade ingenting gemensamt med Muhammed med undantag av sitt långa vita vördnadsvärda skägg. Han liknade mera en falsk profet än en äkta. Han sade att han kommit till mig i egenskap av doyen för de i Rom bosatta utländska läkarna för att inbjuda mig till att bli medlem av deras nyligen bildade läkarförening, som hade till ändamål att göra slut på det inbördeskrig på liv och död som länge rasat bland dem. Alla hans kolleger hade blivit medlemmar, utom den där gamle grobianen doktor Campbell som ingen av de andra umgicks med. Den ömtåliga frågan om deras arvoden hade redan av-<noinclude> <references/> 260</noinclude> 46hevj07u1ha89lnwhziysvofrbbxe6 104 223185 653636 2026-06-22T18:51:43Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 653636 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>gjorts till allmän belåtenhet genom en ömsesidig överenskommelse om att fixera minimiarvodet för varje visit till tjugu francs, maximiarvodet fick bestämmas av vars och ens samvete allt efter omständigheterna. Ingen balsamering av man, kvinna eller barn skulle göras för mindre än femtusen francs. Han var ledsen att behöva meddela mig att läkarföreningen på sista tiden mottagit upprepade klagomål över att jag var så nonchalant vid uppbärandet av mina arvoden, ja, över att jag till och med inte tagit något arvode alls. Senast i går hade signor Cornacchia, begravningsentreprenören, nästan med tårar i ögonen anförtrott honom att jag balsamerat den svenske pastorns hustru för hundra lire, en högst beklaglig brist på lojalitet gentemot mina kolleger. Han var säker på att jag skulle inse fördelarna av att inträda som medlem i läkarföreningen och han skulle med glädje hälsa mig välkommen vid deras nästa sammanträde följande dag. Jag beklagade att jag inte kunde inse fördelen vare sig för mig eller dem av mitt inträde i läkarföreningen, men att jag inte dess mindre var villig att diskutera fixerandet av ett maximiarvode, däremot inte ett minimiarvode. Vad beträffade sublimatinjektionerna som de kallade balsamering, så uppgick kostnaderna för dessa till omkring femtio francs. Med ett tillägg av ytterligare femtio francs för tidsförlust var den summa jag debiterat för balsameringen av pastorskan korrekt. Jag ämnade livnära mig på de levande och inte på de döda. Jag var läkare, inte hyena. Vid ordet hyena reste han sig från sin stol och bad mig inte göra mig besvär att någonsin kalla honom till konsultation, hans tid var upptagen. Jag sade att det var ett hårt slag för mina patienter, men att vi fick försöka reda oss så gott vi kunde utan honom. Jag var ledsen över att jag fattat humör och sade honom det vid vårt nästa sammanträffande i hans bostad vid Via Quattro Fontane ett par dagar därefter. Stackars doktor Pilkington hade fått ett slaganfall samma dag han besökte mig och bad mig komma och sköta honom. Han berättade att läkarföreningen hade upplösts, de var alla i luven på varandra igen, han kände sig tryggare i mina händer än i någon av sina andra kollegers. Lyckligtvis var det ingen orsak till oro. Jag tyckte faktiskt att doktor Pilkington såg piggare ut efter slaganfallet än förut. Jag försökte uppmuntra honom så gott jag kunde, jag sade att jag alltid haft det intrycket att han måste<noinclude> <references/> {{ph|261}}</noinclude> j3var77mgrfmq6j4dzexcqxppuhvwxu 104 223186 653637 2026-06-22T18:53:16Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 653637 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>ha haft åtskilliga små slaganfall förut. Han var snart på benen igen, i full fart med sina patienter och frodades alltjämt när jag lämnade Rom. Inte långt därefter gjorde jag bekantskap med hans dödsfiende doktor Campbell, som han kallat en gammal grobian. Att döma av det första intrycket hade doktor Pilkington den gången ställt rätt diagnos. Jag har sällan sett en civiliserad människa med ett så vilt utseende: grymma, blodsprängda ögon, en drinkares rödbrusiga ansikte övervuxet med hår som en apas och ett långt vanvårdat skägg. Han sades vara över åttio år, den gamle engelske före detta apotekaren berättade för mig att han sett precis likadan ut för trettio år sedan när han anlände till Rom. Ingen visste varifrån han kom, ett rykte påstod att han varit fältskär i sydstatsarmén under amerikanska inbördeskriget. Hans specialitet tycktes vara kirurgi, i själva verket var han den ende kirurgen bland de utländska läkarna. Han umgicks inte med någon av sina kolleger. En dag när jag var på väg ut fann jag honom bredvid min vagn i samspråk med Tappio. — Jag avundas er den här hunden, sade han abrupt med skrovlig stämma. Tycker ni om apor? Jag svarade att jag tyckte mycket om apor. Han sade att jag var rätte mannen för honom och bad mig komma och se på hans apa som blivit nästan ihjälskållad av en kittel kokande vatten. Vi klättrade uppför de fem trapporna till hans våning i hörnhuset av Piazza Mignanelli. Han bad mig vänta i mottagningsrummet och kom strax tillbaka med en apa i famnen, en stor babian helt inlindad i bandage. — Jag är rädd att han är mycket ila däran, sade den gamle doktorn med en helt annan röst medan han ömt smekte apans utmärglade ansikte. Jag vet inte vad jag ska ta mig till om han dör, han är min ende vän. Jag har fött upp honom med flaska sedan han föddes, hans mor dog när han kom till världen. Hon var en förtjusande apa, nästan en människa. Det gör mig ingenting att karva i mina medmänniskor, jag tycker snarare om det, men jag står inte ut med att lägga om hans stackars skållade kropp, han gråter så ömkligt när jag försöker desinficera hans sår att jag inte orkar höra det, det skär mig i hjärtat. Jag känner på mig att ni tycker om djur, vill ni ta er an honom? {{tomrad}}<noinclude> <references/> 262</noinclude> opipay3nu5ylnhcyqijp3loa1gqu8p7 104 223187 653638 2026-06-22T18:56:55Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 653638 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>Vi vecklade upp de var- och bloddränkta bandagen, det var en sorglig syn, kroppen var ett enda sår. — Han vet att ni är hans vän, annars skulle han inte sitta så stilla som han gör, han brukar inte tillåta någon annan än mig att röra vid honom. Han vet allting, han har mer förstånd än alla de utländska doktorerna i Rom tillsammans. Han har inte ätit något på fyra dagar, fortsatte doktor Campbell med ett ömt uttryck i sina blodsprängda ögon. Billy, pojken min, vill du inte glädja din pappa med att smaka på det här fina fikonet? Jag sade att jag önskade att vi hade några bananer, det fanns ingenting som apor tyckte bättre om än bananer. Han ville genast telegrafera till London efter en bananstock, det gjorde detsamma vad den kostade. Jag sade att det först och främst gällde att försöka uppehålla apans krafter. Vi hällde några droppar varm mjölk i hans mun, men han spottade genast ut alltihop. — Han kan inte svälja längre, jämrade sig hans husbonde, jag vet vad det betyder, han är döende. Vi lyckades improvisera ett slags magsond och hällde i honom lite mjölk som han den gången behöll, till den gamle doktorns stora förtjusning. Billys tillstånd förbättrades långsamt. Jag besökte honom varje dag under två veckor, och det slutade med att jag blev riktigt fäst vid honom och hans husbonde. Fjorton dagar senare fann jag Billy i hans speciellt konstruerade gungstol på deras soliga terrass, på bordet en butelj whisky och på andra sidan därom hans husbonde. Den gamle doktorn hade stort förtroende till whisky när det gällde att stadga handen före en operation. Att döma av antalet tomma whiskyflaskor som stod i ett hörn på terrassen måste praktiken vara ansenlig. Tyvärr var de bägge två alkoholister, jag hade ofta överraskat Billy med att ta sig en klunk whisky och soda ur sin husbondes glas. Doktorn hade sagt mig att ingenting piggade upp som whisky, det var whisky som räddat livet på Billys mor när hon hade lunginflammation. En kväll fann jag dem på terrassen, bägge stupfulla. Billy utförde ett slags negerdans på bordet omkring whiskybuteljen. Den gamle doktorn satt tillbakalutad i sin stol, klappade takten och sjöng med sin skrovliga bas: — Billy, my son, Billy, my sonny, sooooooonny … De varken hörde eller såg mig. Jag stirrade bestört på den<noinclude> <references/> {{ph|263}}</noinclude> 9lnpd68gc69c2ghlv01y7q01lxynl2y 104 223188 653639 2026-06-22T18:59:07Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 653639 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>lyckliga familjen. Den berusade apans ansikte hade blivit fullkomligt mänskligt, den gamle fyllbultens anlete såg precis ut som en jättelik gorillas. Familjelikheten mellan dem var omisskännlig. — Billy, my son, Billy, my sonny, sooooonny … Var det möjligt? Kunde det vara möjligt? Nej, naturligtvis var det inte möjligt, men jag fick en krypande kuslig känsla då jag såg dem tillsammans … Några månader senare stod den gamle doktorn igen vid min vagn och klappade Tappio. Nej, Gud vare lov, Billy befann sig i allsköns välmåga, det var hans hustru som var sjuk den här gången, skulle jag inte vilja vara vänlig att komma och se på henne, han hade inte glömt vad jag hade gjort för apan. Ännu en gång klättrade vi upp till hans våning, jag hade inte haft en aning om att han delade den med någon annan än Billy. I sängen låg en ung flicka, nästan ett barn, med slutna ögon, tydligen medvetslös. — Jag tyckte ni sa att det var er hustru som var sjuk, ni menade väl er dotter? Nej, det var hans fjärde hustru, hans första hade begått självmord, den andra och tredje hade dött av lunginflammation, han var säker på att den fjärde nu skulle gå samma öde tillmötes. Mitt första intryck var att han hade rätt. Hon hade dubbelsidig lunginflammation, men en större utgjutning i vänstra lungsäcken hade tydligen undgått hans uppmärksamhet. Jag gav henne ett par kamferinjektioner med hjälp av hans lindrigt rena spruta och vi började gnida hennes lemmar, men utan synbart resultat. — Försök att väcka henne, tala till henne, sade jag. Han böjde sig ner över hennes likbleka ansikte och röt i hennes öra. — Sally, min älskling, ryck upp dig, kvickna till, annars gifter jag om mig! Hon drog ett djupt andetag och öppnade ögonen med en rysning. Nästa dag gjorde vi en tappning av lungsäcken, hennes ungdom gjorde resten, hon tillfrisknade långsamt, liksom motvilligt. Mina misstankar om tuberkulos visade sig snart välgrundade. Jag besökte henne dagligen under ett par veckor, jag<noinclude> <references/> 264</noinclude> tma62iieos009r7pfvmdyt172o8tn7n 104 223189 653640 2026-06-22T19:01:11Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 653640 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>kunde inte hjälpa att jag tyckte det var mycket synd om henne. Hon levde uppenbarligen i skräck för den gamle mannen, och det var sannerligen inte att undra på, han var barsk och brutal mot henne, fast han kanske inte menade det. Han hade berättat att hon var från Florida. När hösten kom rådde jag honom att ta henne tillbaka till Florida, ju förr dess hellre, hon kunde inte överleva en vinter i Rom. Han medgav att jag hade rätt, men jag kom snart underfund med att den största svårigheten låg i att han inte visste vad han skulle göra med Billy. Det slutade med att jag erbjöd mig att ta hand om Billy under hans bortovaro och installera apan på min lilla bakgård under Spanska trappan, där jag hade ett slags konvalescenthem för alla möjliga djur. Doktor Campbell skulle komma tillbaka om tre månader. Han kom aldrig tillbaka, jag fick aldrig veta vad det blivit av honom, ingen annan visste det heller. Jag hörde ett rykte om att han hade blivit ihjälskjuten under ett slagsmål på en krog, men jag vet inte om det var sant. Jag har ofta undrat vem mannen var och om han alls var läkare. Jag såg honom en gång amputera en arm med en häpnadsväckande färdighet, han måste ha haft ett visst hum om anatomi men visste tydligen mycket litet om desinfektion och förband. Och hans instrument var synnerligen primitiva. Den engelske apotekaren berättade för mig att han alltid skrev ut exakt samma recept, ofta felstavade och i oriktiga doser. För min egen del tror jag att han inte alls var läkare utan snarare en före detta slaktare, som kanske tjänstgjort som sjukvårdssoldat vid någon ambulans under kriget och haft goda skäl att försvinna från sitt eget land. Billy stannade hos mig vid Piazza di Spagna till våren, sen tog jag honom med mig till San Michele där han levde och verkade under resten av sitt liv. Jag botade honom från hans alkoholism, han blev i många hänseenden en ganska respektabel apa. Jag har åtskilligt mer att berätta om honom längre fram. {{tomrad}}<noinclude> <references/> {{ph|265}}</noinclude> cj7gebwfdcecg435ot3g0z1x1xd1axb 104 223190 653641 2026-06-22T19:04:17Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 653641 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude><h2 align="center" style="border-bottom:none;">23<br />Bland kolleger</h2> En dag fann jag i mitt mottagningsrum en djupt sorgklädd dam med en introduktion från den engelske prästen. Damen var obestridligen i mogen ålder, av mycket omfattande dimensioner, höljd i lösa fladdrande klädespersedlar av mycket ovanligt snitt och synnerligen överraskande effekt. Hon satte sig med stor försiktighet i soffan och sade att hon var främling här i Rom. Reverend Jonathans, hennes begråtne makes förtidiga bortgång hade lämnat henne ensam och utan beskydd i världen. Reverend Jonathan hade varit hennes allt, far, make, älskare, vän. Jag såg full av medkänsla på hennes runda intetsägande ansikte och virriga ögon och sade att det gjorde mig mycket ont om henne. — Reverend Jonathan hade … Jag avbröt henne med att säga att jag tyvärr hade mycket bråttom, väntrummet var fullt med folk, och varmed kunde jag stå till tjänst? Hon sade att hon kommit för att be mig ta hand om henne, hon skulle få en baby. Hon visste att reverend Jonathan vakade över henne i sin himmel, men hon kunde inte hjälpa att hon kände sig mycket ängslig över vad som stundade, det var hennes första barn. Hon hade hört så mycket talas om mig, och nu sedan hon sett mig var hon förvissad om att hon skulle vara lika trygg i mina händer som hon varit i reverend Jonathans. Hon hade alltid tyckt om svenskar, hon hade till och med varit förlovad med en svensk pastorsadjunkt, kärlek vid första ögonkastet, olyckligtvis av kort varaktighet. Hon var förvånad över att se hur ung jag var, just i samma ålder som den svenske pastorsadjunkten, hon kunde inte undgå att lägga märke till en viss likhet mellan oss. Hon hade en förnimmelse av att vi redan hade mött varandra förut och att vi kunde förstå varandra utan ord. När hon sade detta såg hon på mig med en glimt i ögat som skulle berört reverend Jonathan mycket illa ifall han vakat över sin änka just i det ögonblicket. Jag skyndade att underrätta henne om att jag inte var obstetriker men att jag var säker på att hon skulle vara i<noinclude> <references/> 266</noinclude> sihrae5dahlaicsxsoq6scgffrx3xx3 0 223191 653642 2026-06-22T19:06:06Z Thuresson 20 Kap 22 653642 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Boken om San Michele 1968.djvu" from=260 to=267 kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Boken om San Michele|22]] cmy87ffcpoezxsyefmeb3x53vrylphf 104 223192 653655 2026-06-23T01:06:22Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ 653655 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud|78|Om klostren|}}{{linje}}</noinclude>stenhus söder om torgit äro qwar, som Regements Fältskiären {{ant|<i>Herman Stapelmor</i>}} och borgarens <b>Lundgrens</b> enckia nu förtiden äga. Man kan icke nu weta, när, af hwem och på hwad wilkor thetta <b>HelgAndshuset</b> är först {{ant|funderadt}} och vpbygdt. Thet har icke warit någon särskild och wiss ordens kloster, vthan såsom ett <b>werdshus</b> eller <b>herberge</b> för kommande och farande ordensbröder eller munkar; och sådana <b>HelgAndshus</b> woro på then tiden i {{ant|Stockholm, Upsala}} och wid flere Domkyrkior i riket, som hade sina enskyldta {{ant|Capell}} med altare, predikostol och andra wigda stycken. At thetta i Linköping så hafwer ock haft, thet är ostridigt theraf, at Konung <b>GUSTAF then förste</b> hafwer år 1546, när Linköping war aldeles afbrunnet, gifwit Linköpings-boerna tilstånd at nytja til sin rådstugu thet {{ant|<i>Capelle</i>}}-<b>hus</b>, som war liggandes vti <b>{{rättelse|HelAndshus|HelgAndshus}}-gården</b>, til thes the kunde hafwa råd och macht at vpretta sitt förbrenda rådhus. Så finnes ock, at <b>K. JOHAN</b> vti Linköpings Stads {{ant|privilegier}} af {{ant|d. 1 Decembr.}} år 1571 §. 6, vplät borgerskapet <b>HelgAnds</b> {{ant|<i>Capell</i>}} at thet vptaga til sin rådstugu. {{rättelse|VI.|IV.}} Vtom klostren och thet nu omtaldta <b>HelgAndshuset</b>, hafwa (ibland the 46 {{ant|Capell}}, som wid {{ant|reformations}} tiden woro, efter Biskopens {{ant|Doct.}} Hans Braskes förtekning, i Linköpings Sticht) vti Linköpings-stad några {{ant|Capell}} warit, som ej allenast haft sina enskyldta hus wäl vpmurada; vtan ock af gårdar och<noinclude> {{huvud|||an-}} <references/></noinclude> rhylk7x3u9rr20gafsglyyeozndhtpe 104 223193 653656 2026-06-23T01:32:21Z Sabelöga 8275 /* Korrekturläst */ 653656 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Sabelöga" />{{c|― 160 ―}}</noinclude> Huru långt månne då dessa små djur flyga under sina arbetsfärder? Och huru hitta de hem? utbrister en af oss. Åh, jag har engång fört bort dem just från detta samma ställe, genmäler Pabre, fört dem i en sluten mörk portör, som jag hela tiden rullade och svängde åt alla håll, för att betaga mina bin all känsla af den riktning, i hvilken de fördes, jag har fört dem fyra kilometer härifrån ooh släppt ut dem midt på gatan mellan två rader höga hus och dock ― det varade blott helt kort tid innan de flesta af mina „märkta“ bin infunno sig det ena efter det andra i hemmet, där de iakttogos af min medhjälpare vid experimentet. Och flere af dem hade ännu därtill samlat honing under vägen! Men hvilket sinne visar dem väl vägen? fråga vi. Låtom oss erinra oss ''Bentbex'', som så väl omkring sextio gånger hittar vägen till hvarje af sina tio för intet öga synliga jordhålor; huru detta sker förmår jag som sagdt ej förklara, men här hafva vi antagligen ett likartadt, om ej samma fenomen. Instinkten visar bina vägen. Eller ock, låt så vara, ett för oss obekant och outgrundbart sinne. Men se där hafva vi ju det andra biet! {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 5f1g3hh3jf0xine5bnccfqjtrb6t27w 104 223194 653657 2026-06-23T01:34:12Z Sabelöga 8275 /* Korrekturläst */ 653657 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Sabelöga" />{{c|― 161 ―}}</noinclude> Och M. Fabre märkte detta i sin tur med en mjällhvit fläck, innan det hann flyga sin kos. Och nu, sade han, nu skola vi göra våra intelligent bin ett litet pojkstreck! Boet, till hvilket biet med den röda fläcken kom, består, såsom herrarna se, af blott en enda cell, det är ett nyss bebygdt bo, ännu innehållande blott en droppe, honing. Det hvitfläckade biets bo däremot är ett gammalt sådant, tillhörigt en föregående generation, hvilket detta bi usurperat och där det åt sig i ordning stält en af de gamla cellerna, den det nu till närmare två tredjedelar hunnit fylla med honing. Man bör ju på intet vis kunna misstaga sig på dessa båda bon, så olika hvarandra, det ena dessutom hela ätta gånger större än det andra! Låtom oss nu försigtigt lösgöra dom och sedan låta dem byta plats. Och med ett särskildt mejselartadt instrument lösgjorde M. Fabro bona och flyttade dem, det ena på det andras förra plats och tvärtom. Han hade just hunnit ställa dem så, då det hvitfläckiga biet kom hem. Det hade tidigare än kamraten fullbordat sitt värf bland blomstren. Och det slog nu till vår stora förvåning ned på samma ställe, där dess forna bo, det gamla stora, åtta-celliga<noinclude>11 <references/></noinclude> pwuh9q4tgr90k9iiam27ehrkjgox0xl 104 223195 653658 2026-06-23T01:36:03Z Sabelöga 8275 /* Korrekturläst */ 653658 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Sabelöga" />{{c|― 162 ―}}</noinclude> boet stått och begynte, utan att alls tyckas märka förändringen, i den på dettas förra plats stående ensamna, nästan honingstoma cellen utgjuta sin medförda förråds-börda. Ögonblicket därefter kom det andra, rödfläckade biet. Vi stodo fulla af förväntan. Skulle det ej häpna, då det i stället för sitt rätta bo fann ett annat, åtta gånger större? Skulle det ej söka efter sitt eget bo, som ju stod blott på en fots afstånd därifrån? Nej, biet slog verkligen utan tvekan ned just på samma plats, som förut. Det enda, det gjorde, var att det ifrigt började undersöka cellerna, men såsnart det funnit den cell, i hvilken en gång boning fans, aflastade det äfven nu där ögonblickligen den denna gång medförda honingen. Ni sen, mina herrar, inföll nu M. Fabre, ingendera af dessa idioter igenkänna sina egna bon, så olika de än äro, de kunna icke det minsta reflektera öfver denna stora olikhet, men de följa blindt sin instinkt, den drift som vägleder och visar dem stället, där deras bo bör vara beläget. Jag har otaliga gånger förnyat detta och liknande experiment och<noinclude> <references/></noinclude> t7l71pyduo0eh6q9ajuqgy515k3qbr9 104 223196 653659 2026-06-23T01:38:19Z Sabelöga 8275 /* Korrekturläst */ 653659 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Sabelöga" />{{c|― 163 ―}}</noinclude> alltid med samma resultat. Hafven J ännu tålamod att lyssna på mig, skall jag meddela eder ytterligare par sådana. Likasom ''Sphex occitanica'' i en viss bestämd, orubblig ordning nödvändigtvis måste förrätta sina af naturen anvisade arbeten, så är detta fallet äfven med murarebiet. Dess första uppdrag är boets, cellens uppmurande. Men ersätter man en cell, som just håller på att uppföras, med en annan färdig, i hvilken boning redan finnes nedlagd, så begynner biet dock visst icke att fylla cellen med boning, utan fortfar med sitt engång inslagna murningsarbete samt förlänger cellen utan något tänkbart ändamål alldeles oformligt. Det står nu helt enkelt under murningsinstinktens inflytande, det måste mura och därför murar det. Men murandet är engäng afslutadt. Samlingsdriften infinner sig. Ersättes nu en färdig murad cell med en halffärdig, kan biet, då det nu engång börjat samla honing, icke mer fullända denna. Emellertid inser det cellens otillräcklighet och öfverger densamma. Men det måste samla honing och utgjuta sitt förråd och uppsöker därför första närbelägna cell för detta ändamål, alldeles oberoende däraf att denna icke är dess egen. Det sak-<noinclude> <references/></noinclude> efmgdgcn4zqgukwpe8lao46sg9iw5z9 104 223197 653660 2026-06-23T01:40:42Z Sabelöga 8275 /* Korrekturläst */ 653660 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Sabelöga" />{{c|― 164 ―}}</noinclude>nar all förmåga, ty det saknar all drift att upptaga det arbete, som nu vore af nöden påkalladt, men som tillhör ett tidigare stadium. Biet måste utföra sitt af instinkten för hvarje tid bestämda verk, huru onyttigt detta än är. Så mäktig är denna naturdrift, denna omutliga instinkt, att den gör biet till en fullkomlig idiot, så snart det utsättes för abnorma förhållanden, hvilka icke öfverensstämma med instinktens allt betvingande fordringar, de der icke tillåta den ringaste gnista af reflexion att vakna i djurets själ. Ännu ett exempel härpå. Mynningarna till dessa celler, vi nu se framför oss, igenmuras af biet, då de blifvit fyllda med honing och ägget blifvit lagdt. Det unga biet af följande generation måste sedan själf med sina käkar bana sig väg i det fria genom locket. Om jag nu täcker en cell, som innesluter en pupa, med papper, sedan jag först borttagit det af modren murade locket, eller ock om jag fäster ett lager papper alldeles tätt ofvanpå detta, så banar sig det ny kläckta biet mycket väl väg genom detta papperslock, men mötes det nu ytterligare af ett nytt sådant på några centimeters afständ, så begriper det ej mera att tränga fram äfven genom detta, utan dör i sitt fängelse. Engång utgånget från cellen, har<noinclude> <references/></noinclude> 8enua6qj6ryloziwsi9nvgmamrlyco5 104 223198 653661 2026-06-23T07:28:50Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 653661 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|126|<small>OSCAR MONTELIUS.</small>|}}</noinclude>Emedan de vid Elsehoved funna Anastasius-mynten äro så godt som alldeles icke nötta, och följaktligen ej kunna hafva varit länge burna, men några äldre till fyndet hörande mynt visa tydliga spår af längre tids begagnande, måste dessa smycken hafva blifvit nedlagda i jorden kort efter Anastasii tid. Spännena och brakteaterna från Skodborg och Elsehoved voro emellertid tvifvelsutan icke nya, då de nedlades; de kunna således vara förfärdigade omkring år 500 eller under det 5:te århundradets senare hälft. Vid midten af 400-talet och under detta århundrades senare hälft måste också de äldre guldbrakteaterna af gruppen C och de med dem samtida breda spännena vara förfärdigade. Se vi på tillverkningstiden, böra vi till 400-talets förra hälft och midt hänföra de äldsta guldbrakteaterna, de flesta korsformiga spännena, isynnerhet de äldre som likna fig. 125 och 126, samt breda spännen lika fig. 132—142. Från denna tid förskref sig följaktligen den vid Stenstad i Norge belägna grafhög, i hvilken man upptäckt det korsformiga spännet fig. 126 och en runsten.<ref>Stephens, <i>The Oldnorthern Runic Monuments,</i> I sid. 254, 839.</ref> Till midten af 400-talet hör också det med en runinskrift försedda spännet från Etelhem på Gotland (fig. 136).<ref>Stephens, anf. arb., I sid. 182. — För spännets öfre del se <i>Fr. jernåld.,</i> pl. 6 fig. 1.</ref> Till 400-talet, och hufvudsakligen dess förra hälft, höra också glasbägare lika fig. 202 och 203 samt bronskärl lika fig. 199 och 201. Å andra sidan måste vi till tiden omkring år 500 och 500-talets förra hälft hänföra sådana breda spännen som fig. 143 och 144, samt de med dem samtida yngre brakteaterna af gruppen C. Till denna tid höra således dels Dalum-fyndet (sid. 115), dels det med en runinskrift försedda spännet från Fonnås i Norge.<ref>O. Rygh och S. Bugge, <i>En i Norge funden spænde med runeindskrift fra mellemjernalderen,</i> <i>Årböger,</i> 1878, sid. 59. — S. Bugge, <i>Rökstenen og Fonnaas-spænden,</i> i <i>Vitterh. Akad:s Handlingar,</i> 31, n:r 3.</ref> Till senare hälften af 500-talet höra sådana spännen som fig. 146—149 och 152 samt de med dem samtida föremålen. Huruvida några af de arbeten, — t. ex. de äldsta Vendelsakerna, — som blifva behandlade i sammanhang med den sjunde perioden, äro förfärdigade under tiden närmast före år 600, är en fråga lika svår att afgöra som af underordnad betydelse. De torde<noinclude> <references/></noinclude> bigb299d42qawjk6rk62n9cvpqyxygw 104 223199 653662 2026-06-23T07:45:47Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 653662 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<small>DEN NORDISKA JERNÅLDERNS KRONOLOGI.</small>|127}}</noinclude>i alla händelser tillhöra tiden omkring år 600 och hafva således äfven varit i bruk efter det 7:de århundradets början. {{tre stjärnor}} De resultat, till hvilka undersökningen af de kronologiska förhållandena här i Norden under den 6:te perioden ledt, bekräftas af talrika utom Norden gjorda fynd. På kontinenten och i England hafva nämligen många och stora germanska graffält upptäckts i de trakter, somn af våra stamförvandter under den stora folkvandringens tid togos i besittning. {{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=497|bildtext=Fig. 228. <i>Silfverspänne. Norra Frankrike.</i> {{bråk|1|2}}.}} {{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=497|bildtext=Fig. 229. <i>Silfverspänne, förgyldt. Frankrike.</i> {{bråk|1|1}}.}} Utrymmets knapphet gör det emellertid omöjligt för mig att här ingå på en närmare redogörelse för dessa fynd, eller de delar af dem som äro af särskild vigt för den nu föreliggande frågan. Jag måste derför nöja mig med följande antydningar. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> h13nhw3or69nqclg4r9cegy9ygxv8uf 104 223200 653663 2026-06-23T08:06:01Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 653663 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|128|<small>OSCAR MONTELIUS.</small>|}}</noinclude>Att många af de germaner, som under nu i fråga varande tid bosatte sig inom det romerska riket, kommit från det nordiska området, visas af de arkeologiska förhållandena. För denna, liksom för så många andra frågor äro spännena af stor vigt. {{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=498|bildtext=Fig. 230. <i>Silfverspänne, förgyldt. Nära Mainz, Tyskland.</i> {{bråk|2|3}}.}} {{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=498|bildtext=Fig. 231. <i>Silfverspänne, förgyldt. Södra Tyskland.</i> {{bråk|1|1}}.}} De flesta bland de i kontinentens germanska grafvar från denna tid funna bågformiga spännena kunna hänföras till någon af de fem grupper, som representeras af fig. 228—232. De fyra första grupperna hafva icke sina förutsättningar i Norden, utan i södra Ryssland och nedre Donauländerna; de böra således anses vara komna från dessa trakter med de derifrån invandrande germanska folken. Den femte gruppen (fig. 232) är deremot uppenbarligen nordisk. Vi återfinna samma hufvuddrag som i de nordiska spännena<noinclude> <references/></noinclude> at9xswfz2qrmupey5tzzat2mfq2ic65 104 223201 653664 2026-06-23T08:12:16Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 653664 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<small>DEN NORDISKA JERNÅLDERNS KRONOLOGI.</small>|129}}</noinclude>fig. 138—149: öfverdelen är fyrsidig och underdelen treflikig, med ett mer eller mindre tydligt djurhufvud vid hvardera sidan om bågens bas. Liksom många andra föremål, vittna dessa spännen om invandringar från Skandinavien, hvilka vi på arkeologisk väg bättre kunna lära känna än genom den skrifna historien. {{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=499|bildtext=Fig. 232. <i>Silfverspänne, förgyldt. Norderndorf, Bayern.</i> {{bråk|2|3}}.}} I England återfinnes samma grupp (fig. 232) såsom den talrikast representerade bland de breda spännena. Men der träffas också en mängd korsformiga spännen, hvilkas nära samband med dem från vestra Skandinavien är i ögonen fallande, under det att dylika spännen är mycket sällsynta på kontinenten.<ref>De förekomma så godt som endast i Tyskland, och äfven der endast i Holstein, Hannover och Rheintrakten; från sistnämnda trakt äro blott några mycket få kända.</ref> {{Tomrad}}<noinclude> <references/> {{sidfot|||9}}</noinclude> altllp748ifdl1pe7ip3x36hc11uhne 104 223202 653665 2026-06-23T09:36:00Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 653665 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|130|<small>OSCAR MONTELIUS.</small>|}}</noinclude>En närmare granskning af de i England funna spännena af dessa båda slag visar nu, att få äro så gamla som fig. 126 och 232; de allra flesta äro yngre, af typer utvecklade i landet. Detta är af vigt för den föreliggande frågan. De nyaste undersökningarna hafva visserligen ådagalagt, att en bosättning i England af germanska, tydligen från det nordiska området komna stammar hörjat redan långt före midten af 400-talet, men af historien erfara vi, att en stor anglosachsisk invandring då egde rum. Såsom vi sett, visa förhållandena i Norden, att korsformiga spännen lika fig. 126 höra till den förra hälften af 400-talet, och breda spännen lika fig. 232 till midten af samma århundrade. Allt detta stämmer ju väl med förhållandena i England, ty de typer, som bilda föreningsbandet med Skandinavien — de smala korsformiga spännena och sådana breda spännen som fig. 232 — måste, om de ej äro äldre, tillhöra midten af 400-talet, då den stora invandringen egde rum; de yngre typer, som ur dem utvecklat sig i England, höra naturligtvis till en mer eller mindre långt efter invandringen liggande tid. På kontinenten träffa vi liknande förhållanden. Der äro visserligen de korsformiga spännena få; men de som finns äro »gamla», hvilket just är en naturlig följd deraf, att de förskrifva sig från den stora folkvandringens tid, således senast från början af 400-talet. Till ungefär samma, eller en föga senare tid måste de breda spännen af nordiska typer höra, som kommit till dessa trakter. Detta stämmer också väl öfverens dermed, att i södra Tyskland och i Frankrike, liksom i England, endast få sådana spännen påträffats, som äro af gamla typer och som stå de nordiska formerna nära. De flesta till denna grupp hörande breda spännen i nyssnämnda kontinentala länder äro, liksom i England, sena och mycket olika de gamla från Norden införda, beroende på den utveckling, — i detta fall liktydig med försämring, — som egt rum i södra Tyskland och Frankrike efter invandringen. {{linje|6em}} <section end="Den nordiska jernålderns kronologi III." /> {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 6oz0tgz80l6a80q0elv3ejvewara1x7 104 223203 653666 2026-06-23T09:41:28Z Gottfried Multe 11434 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '<section begin="Sigtuna ödekyrkor" /> <h2 align=center style="border: none">Sigtuna ödekyrkor.</h2> {{c|Af}} {{c|<b><i>Emil Ekhoff.</i></b>}} Sistlidne sommar afslutades de konserveringsarbeten à ruiu- kyrkorna i Sigtuna, som möjliggjorts genom anslag af Konung och Riksdag samt tillskott af enskilda forrvänner. Enligt nppdrag af riksantiqvarien ledde jag dessa arbeten. Redogörelse för desamma och för resultaten af de undersökningar, jag därvid hade... 653666 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Gottfried Multe" /></noinclude><section begin="Sigtuna ödekyrkor" /> <h2 align=center style="border: none">Sigtuna ödekyrkor.</h2> {{c|Af}} {{c|<b><i>Emil Ekhoff.</i></b>}} Sistlidne sommar afslutades de konserveringsarbeten à ruiu- kyrkorna i Sigtuna, som möjliggjorts genom anslag af Konung och Riksdag samt tillskott af enskilda forrvänner. Enligt nppdrag af riksantiqvarien ledde jag dessa arbeten. Redogörelse för desamma och för resultaten af de undersökningar, jag därvid hade anledning göra, hoppas jag blitva i tillfälle franlägga i en monografi. Da publicerandet af denna emellertid måste anstå något, torde det ej få anses olämpligt att redan nu lemna några föregående meddelanden. Sigtuna ödekyrkor äro f. u. treune, alla uppförda af gråsten. De hafva varit helgade åt aposteln Petrus, d. hel. K. Olof och Sit Laurentius. M den sist nämndes kyrka återstår ofvan jord endast en del af ett väldigt torn. De två andra äro tämligen väl bevarade. Af en fjärde kyrka helgad at den hel. Nicolaus hafva lemmingar fuuuits nästan intill våra dagar, men äro nu helt och hället för- svuna. Vidare omtalas två eller tre kyrkor och kapell, hvarjämte stadeus n. v. kyrka är af hög ålder. Sigtuna har således en gång varit särdeles rikt försedt med kyrkor. De bevarade gråstenskyrkornas byggnadssätt är det nuder medeltiden vanliga, d. v. s. murarna bestå af ett yttre och ett inre skal med mellanliggande kärna. Själiva utförandet är emellertid i påfallande grad primitivt och otympligt. Detta framträder i nästan alla förhållanden, men framför allt i hörnskouingars, dörr- ochi fönsteronfattningars sanit hvalfvens tafatta konstruktion. Kyrkorna äro nppförda i rundbågsstil och med dennas äldsta drag, hvilket framgår af såväl dörr- och fönsteröppningarnas be- skaffenhet som ock af de öfriga arkitektoniska detaljerna: krag-<noinclude> <references/></noinclude> adpkqsh40isy0gxdlz5r5x7xjkve6e0