Wikisource svwikisource https://sv.wikisource.org/wiki/Wikisource:Huvudsida MediaWiki 1.47.0-wmf.8 first-letter Media Special Diskussion Användare Användardiskussion Wikisource Wikisourcediskussion Fil Fildiskussion MediaWiki MediaWiki-diskussion Mall Malldiskussion Hjälp Hjälpdiskussion Kategori Kategoridiskussion Tråd Tråddiskussion Summering Summeringsdiskussion Sida Siddiskussion Författare Författardiskussion Index Indexdiskussion TimedText TimedText talk Modul Moduldiskussion Event Event talk Ämne 8 9900 653817 255542 2026-06-24T20:27:41Z Xaosflux 6029 center-->div 653817 wikitext text/x-wiki <div style="text-align: center;"><span class="plainlinks"><small>[[Special:Prefixindex/Användare:$1/|Undersidor]] · <span style="white-space: nowrap;">[//tools.wmflabs.org/supercount/index.php?user={{urlencode:$1}}&project=sv.wikisource Redigeringsräknare]</span> · [[sulutil:$1|Användare med samma namn på andra projekt]] · [//tools.wmflabs.org/guc/index.php?user={{urlencode:$1}} Bidrag på andra wikier]</small></span></div> oa7jriv7emh4d05rrcwxic75b0iddry 104 217396 653818 630508 2026-06-24T22:53:47Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653818 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{ph|229}}</noinclude>om vars och ens enskilda affärer, men icke heller detta ämne livade upp någon. Herr Gosch försökte föra sin grogg till munnen, ställde den väsande tillbaka på bordet och gav sig själv ett knytnävsslag på den motspänstiga armen, varpå han åter ryckte upp glaset mot sina smala läppar, skakade ut hälvten och i raseri stjälpte återstoden i sig i ett enda drag. »Ack, ni med ert darrande, Gosch!» sade Döhlmann. »Ni skulle en gång känna på, hur jag har det. Det här fördömda Hunyadi-Janos … Jag är kaputt, om jag icke dagligen dricker min liter, så långt har det gått, och om jag dricker det, så blir jag först riktigt kaputt. Vet ni, hur det känns, när man aldrig, icke på en hel dag, kan smälta sin middagsmat? …» Och han gav till bästa några obehagliga detaljer om sitt befinnande, vilka Christian åhörde med rysande intresse och rynkad näsa och besvarade med en liten utförlig skildring av sin »värk». Regnet hade åter tagit till. Tätt och rakt strömmade det ner, och dess obevekliga plaskande gjorde tystnaden i badparken ännu mera ödslig och hopplös. »Ja, livet är uselt,» sade doktor Gieseke, som druckit tappert. »Jag står knappt ut längre i den här jämmerdalen,» sade Christian. »Åt skogen med alltsammans!» sade herr Gosch. »Där kommer Fiken Dahlbeck,» sade doktor Gieseke. Det var ägarinnan till ladugården, som gick förbi med ett mjölkspann och log mot herrarna. Hon var framåt fyrtiotalet, fetlagd och fräck. Doktor Gieseke såg på henne med cyniska ögon. »En sådan barm!» sade han, och härtill fogade konsul Döhlmann en ytterst oanständig kvickhet, som icke gjorde någon annan verkan än att de övriga åter skrattade kort och föraktfullt genom näsan. Sedan ropade man på kyparen. »Jag har kommit till botten på flaskan, Schröder,»<noinclude> <references/></noinclude> 4uhqit8gvt5nzuefsslu0xgpimzs622 104 217397 653819 630509 2026-06-24T22:57:25Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653819 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />230</noinclude>sade Döhlmann. »Vi kunna så gärna betala. En gång måste det ju ändå ske … Och du, Christian? Nå, för dig betalar väl Gieseke.» Men nu kom det liv i senator Buddenbrook. Han hade suttit insvept i sin kappa, med händerna i knäet och cigarretten i mungipan, likgiltig och intresselös, men med ens rätade han upp sig och sade skarpt: »Har du inga pengar på dig, Christian? Då tillåter du väl, att ''jag'' lägger ut den bagatellen?» Man spände upp paraplyerna och gick ut för att promenera litet … — Då och då hälsade fru Permaneder på sin bror. De plägade då gå fram till »måsstenen» eller upp till »sjötemplet», varvid Tony av obekanta skäl alltid råkade i en entusiastisk och lätt upprorisk sinnesstämning. Hon predikade alla människors frihet och jämlikhet, förkastade kort och gott alla ståndsskillnader, fällde hårda ord om privilegier och godtycke och krävde uttryckligen, att förtjänsten skulle få sin lön. Och därifrån kom hon så in på sitt eget liv. Hon talade bra, hon underhöll sin bror på bästa sätt. Denna lyckliga varelse hade, så länge hon levde på jorden, icke behövt svälja ner och stillatigande övervinna det ringaste. Ingen vänlighet, som livet visat henne, ingen kränkning det tillfogat henne, hade hon förtegat. Allt, varje glädje och varje sorg, hade hon åter givit ifrån sig i en ström av banala och barnsligt viktiga ord, som fullkomligt tillfredsställde hennes begär att meddela sig. Hennes mage var icke riktigt rask, men hennes hjärta var lätt och fritt — hon visste icke själv hur mycket. Ingenting outtalat tärde på henne, inga stumma erfarenheter tryckte henne. Och därför hade hon heller ingenting av sitt förflutna att bära på. Hon visste, att hon haft att genomgå upprörda och svåra öden, men allt det där hade icke kvarlämnat någon tyngd eller trötthet, och i grund och botten trodde hon icke alls på det. Men som det tycktes vara ett allmänt erkänt faktum, skröt hon med det och talade därom med majestätiskt allvarlig min … Full av upp-<noinclude> <references/></noinclude> 4h5g11ohohqn1obfojurukfyut0tbq5 104 217398 653820 630510 2026-06-24T23:11:34Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653820 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{ph|231}}</noinclude>riktig harm, räknade hon upp namnen på de personer, som skadligt inverkat på hennes — och följaktligen familjen Buddenbrooks — liv och vilkas antal med tiden blivit ganska stort. »Lip-Trieschke!» ropade hon. »Grünlich! Permaneder! Tiburtius! Weinschenk! Hagenströms! Allmänne åklagaren! Mamsell Severin! Sådana skojare, Thomas! Gud skall en gång straffa dem, den tron låter jag icke taga ifrån mig!» Då de kommo upp till »sjötemplet», började det redan skymma — hösten var långt framskriden. De stodo i en av de små avplankningarna, som vette utåt viken, och vars grovt timrade väggar voro betäckta med inskrifter, initialer, hjärtan och verser. Sida vid sida blickade de över den våta, gröna sluttningen och den smala, steniga strandremsan ut på det grumligt upprörda havet. »Vida vågor …» sade Thomas Buddenbrook. »Så de komma och slås sönder, komma och slås sönder, den ena efter den andra, ändlöst, ändamålslöst, ödsligt och villosamt! Och ändå verkar det lugnande och tröstande, som det enkla och nödvändiga. Allt mer och mer har jag lärt mig älska havet … kanske föredrog jag förr bergen endast därför, att de lågo i ett avlägsnare fjärran. Nu skulle jag icke längre vilja dit. Jag tror, att jag skulle ängslas och blygas. Det är för nyckfullt, för oregelmässigt, för komplicerat … jag skulle säkert känna mig alltför underlägsen. Vilka är det väl, som ge företrädet åt havets enformighet? Jag tror, det är sådana människor, som stirrat för länge och för djupt i de inre tingens förvecklingar, för att icke framför allt av de yttre fordra ett enda — enkelhet … Att man tappert klättrar omkring i bergen, under det man vid havet ligger stilla i sanden, det är det minsta. Men jag känner den blick, med vilken man hyllar de ena, och den, som man skänker åt det andra. Säkra, trotsiga, lyckliga ögon, som äro fulla av företagsamhet, fasthet och levnadsmod, sväva från bergstopp till bergstopp, men på havet, som med denna mystiska och förlamande fatalism vältar fram<noinclude> <references/></noinclude> 0nd7j9e0sxrpckfmz3ua76lndrd3ze5 104 217399 653821 630511 2026-06-24T23:14:19Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653821 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />232</noinclude>sina vågor, vilar en beslöjad, hopplös och vetande blick, som en gång skådat djupt ned i ett sorgligt virrvarr … Hälsa och sjuklighet, det är skillnaden. Man klättrar käckt in i de höga, tandade, klippiga företeelsernas underbara mångfald för att pröva sin livskraft, av vilken ingenting ännu blivit förspillt. Men man vilar ut vid de yttre tingens vida enkelhet, trött som man är av de inres virrvarr.» Fru Permaneder teg lika försagd och obehagligt berörd, som vanliga tarvliga människor bli, när det i ett sällskap plötsligt säges något vackert och allvarligt. Sådant där säger man väl icke! tänkte hon, i det hon oavvänt stirrade utåt havet för att icke mōta hans blick. Och för att tyst avbedja, att hon skämdes över honom, drog hon hans arm in i sin. {{linje|5em}} <section end=kap06 /> <section begin=kap07 /> <h3 align="center" style="border-bottom:none;"><b>VII.</b></h3> Det hade blivit vinter, julen var över, man skrev januari, januari 1875. Snön, som betäckte trottoarerna i en hårt tilltrampad, med sand och aska blandad massa, låg på båda sidor om körbanan i höga vallar, som alltjämt blevo gråare och porösare, ty det var ett par grader varmt i luften. Stenläggningen var våt och smutsig, och från de grå gavlarna droppade det. Men därōver spände sig himlen ren och ljusblå, och miljarder ljusatomer tycktes glindra och dansa som kristaller i azurrymden … I stadens centrum var det livligt, ty det var lördag och marknadsdag. Under rådhusarkadernas spetsbågar hade slaktarna sina stånd och vägde med blodiga händer upp sina varor. På själva torget åter, omkring brunnen, var fiskmarknad. Där sutto, med händerna i nötta pälsmuffar och värmande fötterna på kolpannor,<noinclude> <references/></noinclude> 2bbe6kfhorlmheum5yolnp9a1i7sc8k 104 217422 653822 630583 2026-06-24T23:27:39Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653822 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{ph|233}}</noinclude>fetlagda madammer, som vaktade sina våta fångar och med brett målföre inbjödo de kringvandrande kokerskorna och husmödrarna att komma och köpa. Man lopp ingen fara att bli lurad. Man kunde vara säker på att få färsk vara, ty fiskarna levde nästan alla ännu, de feta, stora fiskarna … Några hade det bra. De simmade omkring i vattenämbar, där de visserligen hade det litet trångt men för resten mådde gott. Andra åter lågo hemskt glosögda och med tungt arbetande gälar och pinades på sina bräden och piskade i förtvivlan med stjärten, tills man äntligen högg tag i dem och skar av dem halsen med en spetsig, blodig kniv. Långa, tjocka ålar slingrade sig i besynnerliga krokar. I djupa byttor vimlade det svart av Östersjökrabbor. Ibland krympte en stark flundra krampaktigt ihop sig och kastade sig i sin dödsångest långt från brädet ner på den slippriga, av avfall tillsölade stenläggningen, så att hennes ägarinna mäste löpa efter henne och under hårda ord av ogillande återföra henne till sin plikt … På Breitenstrasse rådde vid middagstiden livlig trafik. Skolbarn kommo skrattande och pratande med väskor på ryggen och kastade snöbollar på varandra. Unga köpmanselever av god familj, elegant klädda efter engelskt mod, promenerade förbi med värdighet, stolta över att ha undkommit realgymnasiet. Stadiga, gråskäggiga och högst aktningsvärda borgare stötte sina käppar i marken med en min av orubblig national-liberal övertygelse och tittade uppmärksamt över åt rådhusets glasyrtegelfasad, utanför vilken dubbelvakt var posterad. Senaten hade nämligen sammanträde. De båda soldaterna gingo med geväret på axeln sin reglementsenliga sträcka, möttes i mitten utanför porten, växlade ett ord med varandra och gingo sedan vidare var och en åt sitt håll. Ibland, då en officer närmade sig med uppslagen rockkrage och händerna i fickorna, på spår efter någon liten mamsell, medan han samtidigt lät beundra sig av de unga damerna av god familj, ställde de sig var och en framför sin<noinclude> <references/></noinclude> n0q8zy1xjzuk7ilkpvx2t9p7nv600uj 104 217423 653823 630584 2026-06-24T23:32:25Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653823 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />234</noinclude>skyllerkur och skyldrade gevär … Det skulle dröja länge, innan de fingo lov att salutera senatorerna vid deras utträde. Sammanträdet hade bara varat i tre kvarts timme. Kanske skulle de till och med hinna bli avlösta innan dess … Men plötsligt uppfångade den ene av de båda soldaterna en kort, diskret väsning inifrån byggnaden, och i detsamma lyste rådstjänare Uhlefeldts röda frack fram i portalen. Han kom beskäftigt utskyndande i trekantig hatt och paradvärja, mumlade ett halvhögt »Giv akt!» och drog sig brådskande åter tillbaka, medan annalkande steg hördes genljuda inne i vestibulen … Soldaterna gjorde front, slogo ihop klackarna, satte upp hakan, spände ut bröstet, gjorde gevär för fot och skyldrade med ett par raska grepp. Mellan dem skred en herre ut med snabba steg och lyftad hatt — det ena ögonbrynet var uppdraget och de långa spetsiga mustascherna stucko ut på båda sidor om de bleka kinderna. Senator Thomas Buddenbrook lämnade i dag sammanträdet långt innan det var slut. Han vek av till höger och gick alltså icke hem till sig. Korrekt, oklanderligt ren och elegant, gick han med sin något hoppande gång framåt Breitenstrasse, i det han oupphörligt hälsade åt alla sidor. Han bar vita handskar och höll sin käpp med silverkryckan under vänstra armen. Under de tjocka uppslagen på hans päls såg man den vita frackkravatten. Men trots den omsorgsfulla toaletten såg ansiktet utvakat ut. Flere förbigående lade märke till, att hans rōdkantade ögon plötsligt fylldes av tårar, och att han höll läpparna slutna på ett underligt, förvridet sätt. Litet emellanåt sväljde han, som om munnen fyllts av saliv, och då kunde man på kindmusklernas rörelser se, att han bet ihop tänderna. »Vad nu, Buddenbrook, skolkar du från sammanträdet? Det var något nytt!» tilltalade honom vid början av Mühlenstrasse någon, som han icke sett komma. Det var Stephan Kistenmaker, som plötsligt<noinclude> <references/></noinclude> b18keh79fkoqqqqxg00qsv3193oc869 104 217424 653824 630585 2026-06-24T23:35:14Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653824 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{ph|235}}</noinclude>stod framför honom, hans vän och beundrare, som i allmänna frågor gjorde varje hans åsikt till sin egen. Han hade ett rundklippt, gråsprängt helskägg, förskräckligt tjocka ögonbryn och en lång, svampig näsa. För ett par år sedan hade han dragit sig ifrån affärerna efter att ha förtjänat en liten vacker förmögenhet och levde nu som rentier, men då han i grund och botten skämdes smått över denna ställning, gav han sig ständigt sken av att ha oerhört mycket att göra. Han beklädde en massa oviktiga ämbeten, hade nyligen låtit välja sig till direktör för stadens badinrättning, tjänstgjorde nitiskt som juryman, mäklare, förmyndare, testamentsexekutor och torkade pustande svetten ur pannan … »Det är ju sammanträde, Buddenbrook,» upprepade han, »och du går och promenerar?» »Ack, är det du?» sade senatorn sakta och rörde med svårighet läpparna … »Jag kan icke se något på långa stunder. Jag har en så gräslig värk.» »Värk? Var då?» »Tandvärk. Ända sedan i går. Jag har icke sovit en blund i natt … Jag har icke ännu varit hos doktorn, emedan jag hade att göra i affären på förmiddagen och sedan icke ville försumma sammanträdet. Nu stod jag likväl icke ut längre utan är på väg till Brecht …» »Var sitter det då?» »Här nere till vänster … En kindtand … Den är naturligtvis ihålig … Det är olidligt … Adjö, Kistenmaker! Du förstår att jag har bråttom …» »Ja, tror du kanske icke, att jag har det också? Gräsligt mycket att göra … Adjö! God bättring för resten! Låt draga ut den, det är det bästa …» Thomas Buddenbrook gick vidare och bet ihop käkarna, fastän detta endast förvärrade saken. Det var en vild, brännande och genomborrande smärta, som från en sjuk kindtand spritt sig till hela vänstra underkäken. Inflammationen bultade i den som med små glödande hammare och drev upp feberhetta i ansiktet<noinclude> <references/></noinclude> 8w8w76urzcorfwl3wsyopcw5cumaahv 104 217425 653825 630586 2026-06-24T23:37:55Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653825 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />236</noinclude>och tårar i ögonen. Den sömnlösa natten hade svårt angripit hans nerver. När han nyss talade med Kistenmaker, hade han måst göra våld på sig för att icke stämman skulle slå över. På Mühlenstrasse gick han in i ett med gulbrun oljefärg bestruket hus och uppför trappan till första våningen, där på en mässingsskylt lästes »tandläkare Brecht». Han såg icke tjänstflickan, som öppnade för honom. Från korridoren kom en varm doft av biffstek och blomkål. Så inandades han plötsligt den skarpa lukten i väntrummet, där man nödgade honom att stiga in. »Tag plats … på momangen!» skrek en gammal käringröst. Det var Josephus, som satt i sin blanka bur längst bort i rummet och med sina små giftiga ögon lömskt sneglade på honom. Senatorn satte sig vid det runda bordet och försökte förströ sig med kvickheterna i ett band av »Fliegende Blätter» men slog åter med vämjelse igen boken, tryckte den kalla silverkryckan mot kindbenet, slöt de brännheta ögonen och stönade. Runt omkring var allt tyst, och endast Josephus bet gnisslande i gallret omkring sig. Herr Brecht var skyldig sig själv att, även om han var ledig, låta patienten vänta litet. Thomas Buddenbrook reste sig häftigt, gick fram till ett litet bord och drack ur en där stående karaff ett glas vatten, som både luktade och smakade kloroform. Sedan öppnade han dörren till korridoren och ropade utåt i retlig ton, att om icke något oöverstigligt hinder vore i vägen, skulle herr Brecht vara snäll och skynda sig litet. Han hade sådan värk. Strax därpå visade sig tandläkarens gråsprängda mustascher, krokiga näsa och kala panna i dörren till operationsrummet. »Var så god,» sade han. »Var så god,» skrek också Josephus. Senatorn följde inbjudningen utan att draga på munnen. Ett svårt fall! tänkte herr Brecht och bleknade, ty han var själv nervös och icke vuxen de kval, hans yrke tvang honom att tillföga andra … De gingo hastigt genom det ljusa rummet fram<noinclude> <references/></noinclude> hxc552xepqr9h5c09zqyyqy2t35fjuw 104 217426 653826 630587 2026-06-24T23:41:39Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653826 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{ph|237}}</noinclude>till den stora vridbara stoppade stolen vid ena fönstret. Under det Thomas Buddenbrook satte sig, förklarade han kort, vad det var fråga om, lutade huvudet bakåt och slöt ögonen. Herr Brecht skruvade litet på stolen och undersökte därpå tanden med tillhjälp av en liten spegel och en liten lansett. Hans händer luktade av mandeltvål, hans andedräkt av biffstek och blomkål. »Vi måste draga ut den,» sade han efter en stund och bleknade ännu mera. »Gör det då,» sade senatorn och slöt ögonlocken ändå hårdare. Nu inträdde en paus. Herr Brecht gjorde i ordning någonting borta vid ett skåp och letade fram instrument. Sedan gick han åter fram till patienten. »Jag skall pensla litet,» sade han. Och han började genast sätta denna plan i verket, i det han bestrōk tandköttet utvändigt med en skarpt luktande vätska. Därefter bad han i låg och öm ton senatorn att hålla sig stilla och öppna munnen så mycket som möjligt, samt började sitt arbete. Thomas Buddenbrook höll med båda händerna armstöden fast omslutna. Han kände knappt, att tången knep till om tanden, men märkte sedan på knakandet i munnen, liksom på ett växande, allt plågsammare tryck i hela huvudet, att allt var på god väg. Nu måste det ha sin gång, tänkte han. Nu växer och växer det ända till det outhärdliga, till själva katastrofen, till en vansinnig, skärande, omänsklig smärta, som söndersliter hela hjärnan … Sedan är det överståndet — jag har nu bara att vänta. Det varade i tre eller fyra sekunder. Herr Brechts skälvande kraftansträngning meddelade sig åt Thomas Buddenbrooks hela kropp, som drogs upp en smula från sätet och hörde ett sakta pipande ljud i tandläkarens strupe … Plötsligt kände han en förfärlig stöt, en skakning, som om man knäckte nacken på honom, åtföljd av ett kort knakande. Han öppnade hastigt ögonen … Trycket var borta, men det brusade<noinclude> <references/></noinclude> i2js3kblw1c09q9jsod2xk7v88343mm 104 217427 653827 630588 2026-06-24T23:45:51Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653827 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />238</noinclude>i hans huvud, smärtan rasade i den inflammerade och misshandlade käken, och han kände tydligt, att detta icke var den åsyftade lösningen, utan en förtidig katastrof, som endast förvärrade saken … Herr Brecht hade tagit ett par steg tillbaka. Han lutade sig mot instrumentskåpet, blek som döden, och sade: »Kronan … Jag tänkte mig just det.» Thomas Buddenbrook spottade ut litet blod i den blå skålen bredvid sig, ty tandköttet var skadat. Sedan frågade han halvt medvetslös: »Vad tänkte ni er? Vad är det med kronan?» »Kronan är avbruten, herr senator … Jag fruktade det … Tanden är ytterligt bristfällig … Men det var min plikt att våga försöket …» »Än sedan?» »Överlämna alltsammans åt mig, herr senator …» »Vad måste göras?» »Rötterna måste avlägsnas … vi få lov att bända upp dem … De äro fyra stycken.» »Fyra? Således skulle det bli fyra utdragningar till?» »Ja, tyvärr.» »Nå, för i dag kan det vara nog!» sade senatorn och ville raskt resa sig upp, men blev likväl sittande och lutade huvudet bakåt. »Käre doktor, ni får icke begära mer an mänskligt,» sade han. »Jag är icke vid bästa krafter … För den här gången har jag i alla händelser nog … Vill ni ha godheten att öppna fönstret där ett ögonblick.» Detta gjorde herr Brecht och sedan svarade han: »Det skulle vara mig kärt, herr senator, om ni i morgon eller övermorgon på tid som passar er bäst, ville göra mig ett nytt besök, och att vi uppsköte operationen till dess. Jag måste bekänna, att jag själv … Jag skall nu bara göra en spolning och en pensling för att tills vidare lindra värken …» Han spolade och penslade, och sedan avlägsnade sig senatorn, åtföljd av en beklagande axelryckning —<noinclude> <references/></noinclude> a2kfx5b7819y9z7hkjteb6w4ak3hume 104 217428 653828 630589 2026-06-24T23:48:03Z PWidergren 11678 /* Validerad */ 653828 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" />{{ph|239}}</noinclude>den sista kraftansträngning, vartill den dödsbleke herr Brecht var mäktig. »På momangen … var så god!» skrek Josephus, då de gingo genom väntrummet, och han skrek ännu, då Thomas Buddenbrook gick utför trappan. Bända upp rötterna … ja, ja, det var i morgon. Vad skulle han nu göra? Gå hem och vila, försöka att sova. De egentliga nervsmärtorna tycktes dövade det kändes endast en dov, brännande hetta i munnen. Hem således … Och han gick långsamt genom gatorna, mekaniskt besvarande de mötandes hälsningar, med en grubblande och osäker blick, som om han undrade, hur det egentligen stod till med honom. Han kom till Fischergrube och började gå nedför vänstra trottoaren. Efter tjugu steg överfölls han av ett plötsligt illamående. Jag skall gå dit över in på krogen och taga en konjak, tänkte han och gick ut på körbanan. Då han hunnit ungefär mitt på den, föreföll det honom med ens, som om någonting grep tag i hans hjärna och med omotståndlig kraft svängde den runt i växande, hemskt växande fart i allt mindre och mindre cirklar och slutligen med brutalt, obarmhärtigt eftertryck slungade den mot dessa cirklars stenhårda mittpunkt … Han snurrade halvt om och föll med utbredda armar framstupa på de våta stenarna. Då gatan sluttade starkt, kom överkroppen mycket lägre än fötterna. Han hade fallit på ansiktet, under vilket en blodpöl genast började utbreda sig. Hatten rullade en bit utför gatan. Pälsen var nedstänkt av smuts och snöslask. Händerna i de vita glacéhandskarna lågo utsträckta i smutsen. Så låg han, och så blev han liggande, tills ett par personer kommo och vände om honom. {{linje|5em}} <section end=kap07 /> {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> jxochuoafpc9om2o5um7ld95nnfgi93 0 218167 653816 645638 2026-06-24T20:06:04Z TenshiBot 18803 [[Special:Permalink/631220#Request for bot flag|Task 1]]: Fix [[mw:Help:Extension:Linter|Linter]] errors 653816 wikitext text/x-wiki <div class="layout2" style="text-align:justify"> {{Titel|Ordinaire Stockholmiske Post-Tidender<br>Af den 1 Decembris 1708.|kommentar={{wikipedialänk|Georg av Danmark}}}}<div style="text-align: center;">Londen den 30 Octobris</div> Hans Kongl. Höghet Printz Georg af Danmark blef förleden Tisdag i Kinsington af en swår matthet och andetäppa angrepen, så at han then dagen ey kunde tala, men förleden Onsdag befan han sig uågot bätter, och kom til sitt måhl igen. Man trodde ock i går morgons bittida, at han woro temmeligen åter för sig kommen, men klockan 9 för middagen föll han i dödzångsten, och afled klockan 1 efter middagen. Såsom Hans Kongl. Höghet för sin stora mildhet af allom war älskad, så blifwer ock hans död nu af allom beklagat. Heunes May:t Drotningen förfogade sig litet efter hans aflidande ifrån Kinsington til St. James här i Staden, hwarest Hennes May:t sig nu befinner i stor bedröfwelse. Man kan ey ännu weta, antingen Parlamentet på thenne händelsen lärer blifwa widare upskutit, eller genom en Commision ifrån Drotningen öpnat. Om begrafningen höres ey heller uågot, antingen then lärer skee med ståt eller ey. <div style="text-align: center;">Ett annat af den 10 Nvvembris</div> Hans Kongl. Höghet Printzen s begrafning skal blifwa ntan någon ståt, aldeles som Kounng Carl den audras, och skal gå för sig nästkommande Lördag den 14 hujus. Hennes May:t, hwars bedröfwelse är alt fort mächta stor, befinner sig dock wid hälsan. Thet har warit på förslag, at hon skulle förfoga sig på liten tid til Hamptoncoart, men ther af höres nu intet, ey heller af Parlamentetz widare upskiutande. <div class="layout2" style="text-align:justify"> {{Titel|Ordinaire Stockholmiske Post-Tidender<br>Af den 8 Decembris 1708.}}<div style="text-align: center;">Londen den 20 Novembris</div> Hans Kongl. Höghet Printzens af Danmark lekamen blef om natten emellan den 12 och 13 hujus bracht ifrån Kensington til then så kallade målade Kamaren i Westmynster, hwar ifrån han förledne lördags natt bars til Westmynster Kyrkian beledsagader af alla Herrar, samt Kongl. Råd, och andra så Hennes May:tz som Hans Kongl. Höghetz betiente i Staden funnos, och blef i samma Kyrkia utan widare Ståt begrafen. [[Kategori:1700-talets verk]] 77law0pztef25p3w0eu2tx2j4gz6t87 104 220924 653806 650288 2026-06-24T18:41:37Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 653806 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{Marginalnot börjar}} {{c|Junii}}</noinclude>{{Inre marginalnot|29.}} <u>Fredag.</u> En välsignad rägnskur gaf oss Gud förmiddagen, fast mitt Trädgårdshö blef vått — ock efter gamall sägen att när Årstads Sjöäng slås så får man rägn — och så börjades där slottern millan kl. 2. och 3. e: m: Major Lemke var här en stund eftermiddagen – med tacksägelse till Gud som lät Dess hustrus 2^<u>ne</u> döttrar framkomma Dödfödda, berättade Han, att de voro vid ena sidan, begge sammanvuxne. Om aftonen lät jag draga not i Rud-Dammen 5 notvarp, men fick ingen enda stor ruda — de små lagades och smakade bra. Kullorna slutade nu arbeta sedan de på 10 ½ vecka förtjent sina 60 Ricksdaler utom mjölk. Sängkläder, Kokkjärl och ved. Om aftonen skref jag till Doctor Hæggström om Boberg som är skjuk och jag fruktar han har {{Samma som|på|Q=Q617079|ord=Stenpassjon}} — efven är han plågad utaf Hemerojider. Jag knöt efsingar och skref som är mitt hvardagsarbete och ögonen äro rätt svaga. {{Inre marginalnot|30.}} <u>Lördag.</u> om morgonen litet rägndugg sedan stark blåst. Jag spolade förmiddagen — eftermidagen hitkom Cancelisten Odelberg — som önskade få hyra Walla blott för att slippa Molins granskap den Han som flera tror vara lika infam som Jouvin — Åkaren Lundström kom sedan att få pengar för hämtad gödsell, fast mig var påfördt 2 lass för mycket att den fordran han påstod och efven bekom steg till 13 RD 40. ß. Sluteligen hitkom Doctor Hæggström som nu lika som jag tror att Bobergs plågor består i Stenpassion och Hemorojider, hvarföre Han och ordonerade droppar och en sort decoct af persillja, rönnbär och kjörsbär när de kunna fås — eftermiddagen var således alldeles upptagen. Litet böckling röktes. Brors folk slogo på Sjöängen men hunno eij sluta den i dag. Han och Carin hade varit ute att se på. {{tomrad}}<noinclude> <references/> {{Marginalnot slutar}}</noinclude> qmkbu1cu56i2zj4pgxkmci64r5jppgx 104 223167 653803 653617 2026-06-24T16:46:25Z PWidergren 11678 653803 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" /></noinclude>{{c|{{större|{{sp|TRETTIONDEÅTTONDE BREFVET.}}}}}} {{linje|5em|style=margin-top:2em;margin-bottom:2em;}} {{c|''Bref till Hennes Majestät Enkedrottning''<br /> [[w:Karolina Amalia av Augustenborg|''Carolina Amalia af Danmark.'']]}} {{c|{{större|'''{{sp|Cuba, Westindien}}'''}} ''i April 1851.''}} {{c|''Eders Majestät!''}} »Skrif till mig ifrån Amerika!» var Eders Majestäts vänliga afskedsord till mig, då jag sist, på Sorgenfri, hade den glädjen att se Eders Majestät! Och de orden ha följt mig på min långa färd, som ett af de sköna och dyra minnen, för hvilka jag har att tacka det goda Danmark, ty det påminte mig den stora godhet som Danmarks Drottning hade visat mig. De ha blifvit hos mig, jemte den önskan att jag kunde motsvara dem genom att från den nya verldens jord frambära till Eders Majestät några rätt sköna andliga blomster, icke ovärdiga de rosor, som Eders Majestäts egen sköna hand skänkte mig ur Eder Majestäts rosengård i afskedets stund. Men länge har det dröjt innan jag funnit sinnesfrihet och lugn nog, för att ur den rika flora, som Amerika framalstrar, sammanbinda något lik-<noinclude> <references/></noinclude> 5v7jev7d1uhmj9ztpr0fxw0x01ekjwn 104 223192 653804 653655 2026-06-24T18:07:20Z Bio2935c 11474 653804 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud|80|Om klostren|}}{{linje}}</noinclude>stenhus söder om torgit äro qwar, som Regements Fältskiären {{ant|<i>Herman Stapelmor</i>}} och borgarens <b>Lundgrens</b> enckia nu förtiden äga. Man kan icke nu weta, när, af hwem och på hwad wilkor thetta <b>HelgAndshuset</b> är först {{ant|funderadt}} och vpbygdt. Thet har icke warit någon särskild och wiss ordens kloster, vthan såsom ett <b>werdshus</b> eller <b>herberge</b> för kommande och farande ordensbröder eller munkar; och sådana <b>HelgAndshus</b> woro på then tiden i {{ant|Stockholm, Upsala}} och wid flere Domkyrkior i riket, som hade sina enskyldta {{ant|Capell}} med altare, predikostol och andra wigda stycken. At thetta i Linköping så hafwer ock haft, thet är ostridigt theraf, at Konung <b>GUSTAF then förste</b> hafwer år 1546, när Linköping war aldeles afbrunnet, gifwit Linköpings-boerna tilstånd at nytja til sin rådstugu thet {{ant|<i>Capelle</i>}}-<b>hus</b>, som war liggandes vti <b>{{rättelse|HelAndshus|HelgAndshus}}-gården</b>, til thes the kunde hafwa råd och macht at vpretta sitt förbrenda rådhus. Så finnes ock, at <b>K. JOHAN</b> vti Linköpings Stads {{ant|privilegier}} af {{ant|d. 1 Decembr.}} år 1571 §. 6, vplät borgerskapet <b>HelgAnds</b> {{ant|<i>Capell</i>}} at thet vptaga til sin rådstugu. {{rättelse|VI.|IV.}} Vtom klostren och thet nu omtaldta <b>HelgAndshuset</b>, hafwa (ibland the 46 {{ant|Capell}}, som wid {{ant|reformations}} tiden woro, efter Biskopens {{ant|Doct.}} Hans Braskes förtekning, i Linköpings Sticht) vti Linköpings-stad några {{ant|Capell}} warit, som ej allenast haft sina enskyldta hus wäl vpmurada; vtan ock af gårdar och<noinclude> {{huvud|||an-}} <references/></noinclude> lzrcty8t1dip4qs6h48f14lbnsyvz3u 104 223238 653805 653742 2026-06-24T18:17:48Z Bio2935c 11474 653805 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud||I Linköpings-Sticht.|81}}{{linje}}</noinclude>annan donerad egendom, lika såsom <b>klostren</b>, then renta eller inkomst årligen, som warit tilreckelig både til prästens försörgning och husens wid macht hållande. Sådana {{ant|<i>Capell</i>}} hafwa vthan twifwel här warit flere; men jag hafwer allenast fådt någorlunda rett och redo på thessa 5 följande, nembligen: 1. {{ant|<i>CAPELLA OMNIUM ANIMARUM</i>,}} lärer warit then, hvarefter Stenhuset, som stod qwar i Kongsträdgården i til år 1730, nederbröts; ty för 50 á 60 år sedan sat en sten i muren, som hade thessa orden: {{ant|<i>Capella Patronorum & auxiliatorum nostrorum.</i> CIɔ. CD. <i>LXXIX</i>.}} 2. {{ant|<i>CAPELLA VISITATIONIS</i>,}} til hwilken Biskops Knuts Syster, {{ant|Benedicta}} Jons dotter, gaf år 1408, för sin Siäl, <b>Frägetorp</b> och sin qwarn i Kisa Sochn. Och at thetta {{ant|Capell}} hafwer legat in til boktryckarens {{ant|<i>Petter Pilecans</i>}} gård, ther, in til wår tid, af thet gambla {{ant|Capell}}-huset något warit öfrigit, kan slutas theraf, at then intil liggande åkren heter i gambla bref {{ant|<i>Visitations</i>}}-<b>Lycka</b>. 3. {{ant|<i>CAPELLA MARIÆ</i>}} eller <b>Wårfru</b>-{{ant|<i>Capell</i>,}} til hwilket {{ant|Catharina Thores}}-dotter, Herr Jöns Magnussons enckia, år 1421 gaf sin morgongåfwo-gård <b>Häfstad</b> i Wårdsbergs Sochn, hafwer twifwels vthan legat i gambla Biskops-gården, ther Domprobste-gården nu för tiden är; och är altså thet Stenhus, som Domprobsten nu nytjar til sin Sädesbod, thet gambla {{ant|Capellet,}} såsom af {{ant|structur}} och gaflarna kunnat ses, innan thet år 1737 omlagades. {{Tomrad}}<noinclude> {{huvud||F 2|4. {{ant|<i>CA</i>}}-}} <references/></noinclude> 3pub1m90m0qozc2wqebvcjxgbetrs6v 104 223243 653788 2026-06-24T13:07:12Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 653788 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />286</noinclude>Jag måste dock bekänna att detta verk synes mig blott en del af det som söderns stater kunna uträtta. Dessa stater skulle utan negerbefolkningen sakna mycket af sitt mest pittoreska, mest egendomliga lif. Äfven torde de aldrig kunna umbära negerns arbete. Riset, bomullen och sockret, påstår man, kan ej odlas utom af negerfolket, för hvilket solens glöd är vana och vällust. Der de hvita dö af hetta och de miasmer som den uppkallar ur jorden, der må de svarta väl, frodas och förkofra sig, eller lida blott obetydligt af klimatiska febrar. När förhållandet är godt emellan de hvita och svarta, så ser man att dessa racer, långt ifrån att stå i fiendtligt förhållande, älska hvarandra och dragas till hvarandra, likt olika, men hvarandras brister fyllande naturer. Den godmodige, glade negern älskar den allvarliga, förståndiga hvita mannen, och låter sig ledas af denne; denne älskar den godsinte svarte, och låter sig gerna vårdas af honom. Jag säger ej annat än hvad ädla och tänkande män inom slafstaterna yttrat, då jag uttalar för Eders Majestät den öfvertygelse att slafstaternas ädlaste — emedan svåraste — framtidsarbete torde vara att förvandla en del af dess slafbefolkning till fria arbetare. Jag säger ''en'' del, ty klart är att blott en del deraf skall duga att qvarstanna, som fri, under amerikanska väldet. Den del deraf, som vill till Afrika, må gå till Afrika; {{rättelse|del|den}} del åter, som är fästad vid Amerikas jord och folk, och förmått tillegna sig dess kultur och arbetsamhet, skall qvarstanna i de södra stater der den fostrats, dit den hörer, genom natur, vana och hjerta, och der, i högre mått än nu, genom dess lif och ar-<noinclude> <references/></noinclude> f2nd84lqqz8fmiiz6gcriwuxu8x0q9a 104 223244 653789 2026-06-24T13:10:38Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 653789 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|287}}</noinclude>bete på plantagen och i staden, dess religiösa högtider, glada sånger och dansar, förhöja det färgrika, romantiska lifvet i dessa länder älskade af solen. Af hvad jag sett af det goda förhållandet emellan hvita och negrer tror jag att många af de bästa hufvuden och händer bland negerfolket skulle, som fria, hellre qvarstanna i Amerika än utvandra derifrån. Den resande skall då besöka dessa stater med en beundran fri för nedslående återhåll; ty de skola sjelfva gå framåt i sedlig skönhet och politisk makt; och Amerikanska Unionen skall då, utan ett undantag, blifva hvad den förklarat sig vilja vara, en stor fristat, spridande frihetens välsignelser till alla jordens folk. Det är klart att en sådan frigörelse icke kan komma på en gång, ja icke på flera tiotal af år. Må den dröja i hundra år, blott att vi se dess begynnelse i dag, i gryningar som häntyda på den kommande dagen. Och Gud vare lofvad, de felas icke alldeles, och genombryta äfven i denna stund de nattliga skuggor, som de sednaste politiska stridigheterna emellan fristaterna och slafstaterna framkallat öfver Unionen. Jag har redan nämt för Eders Majestät om kolonisations-sällskapernas arbete så i de norra som i de södra staterna, såsom befordrande befrielsens verk i Afrika. Till de rörelser, som syfta till en emancipation af den svarta slafbefolkningen inom Amerika, räknar jag den ädle och patriotiske statmannen Henry Clays offentliga förslag till en lag, frigörande alla negerslafvars barn födda efter ett visst år (jag menar att det var år 1850), ett förslag, som dock ej vann medhåll<noinclude> <references/></noinclude> qpyzzleq5g6isubdqy62vydjkfhdtx0 104 223245 653790 2026-06-24T13:30:32Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 653790 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />288</noinclude>bland de mindre stora statsmännen, och derjemte några ädla, enskilta individers försök till uppfostrande och frigörande af sina slafvar. Bland dessa åtgärder är det framförallt en, på hvilken jag önskar att få fästa Eders Majestäts blick, både emedan den utgår från det qvinliga och moderliga elementet i samhället, och emedan den är likt det senapskorn, som ehuru ett ringa frö dock kan växa till ett stort träd och sprida sitt skydd vidt omkring i landena. Det finnes inom slafstaterna några unga flickor, plantageägares döttrar och systrar, som icke akta för rof att sjelfva hålla skola för slafvarnes barn på plantagen, och lära dem bedja, tänka och arbeta. De vitsorda i hög grad negerbarnens fattningsgåfva och villighet att lära, isynnerhet då lärdomen kommer till dem på ett lefvande och lekande sätt, genom berättelser och bilder. Om de södra staternas unga döttrar mera allmänligen ville följa detta goda föredöme, så skulle de, ännu mer än lagarne, kunna bereda en lycklig befrielses verk. Ty befrielsen skulle utan våda för hvit eller svart befolkning komma till ett folk, sedan barndomen uppfostrats af kärleken och vandt vid gudsfruktan, ordning och arbete. Och jag delar fullkomligt en klok gammal mans åsigt att »möjligheten till en kommande befrielse från slafveriet ligger mera i qvinnornas än i männernernas våld i detta land». »Mensklighetens unga mödrar» har jag kallat de unga lärarinnorna från Ny-Englands stater, pilgrimsfä-<noinclude> {{ph|dernas|5}} <references/></noinclude> cczsrpzytkmh3j2otcrxlvnhagtoj64 104 223246 653791 2026-06-24T14:00:50Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 653791 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />289</noinclude>dernas döttrar. De södra staternas unga qvinnor ha ett liknande embete sig anvisadt, och det på nära håll, ja, så nära och så naturligt, att det synes mig dem anvisadt af Gud fader sjelf. Det är ett allmänt bruk på plantagerna i söder att, medan slafvarne, män och qvinnor, äro ute på arbete, församla alla barnen på ett ställe under en eller två qvinnors vård. Jag har stundom sett dem hopfösta så till ett antal af sextio och sjuttio och deröfver, och deras vårdarinnor voro ett par gamla negerhexor, som med spön af vass i händerna höllo styr på de svarta lammen, som med omisskänneligt uttryck af fruktan och förskräckelse ryggade tillbaka i hopar, der de fruktade hexorna gingo fram, svängande sina spön. På mindre plantager, der barnen äro färre och de vårdande qvinnorna milda, är scenen icke så stötande; men alltid påminner den om en flock får eller svin, som födas blott för att göras matnyttiga. Och likväl äro dessa varelser menniskor med förmåga till den ädlaste menskliga utveckling, hvad känsla och dygd beträffar, menniskor med odödliga själar! Här är ämnet till söndagsskolan redan färdigt. Men hvar är läraren? hvar är lärarinnan? Barnen fösas hit om morgonen, fodras väl morgon, middag och afton, få deremellan hotelser och aga, och fösas så hem till sina stugor om afton. Så till dess de blifvit arbetsföra och kunna bringas under piskans lag. Vore det för mycket om slafägarens make, dotter eller syster, för mycket begärdt af kristna qvinnor, att de en eller två gånger i veckan skulle nedstiga till<noinclude> <references/> {{huvud|{{m|''Hemmen i nya verlden. III.''}}||{{m|13}}}}</noinclude> kvkhwoob3bk2si5xz8yjgsgz39pnbx7 653792 653791 2026-06-24T14:11:54Z PWidergren 11678 653792 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />289</noinclude>dernas döttrar. De södra staternas unga qvinnor ha ett liknande embete sig anvisadt, och det på nära håll, ja, så nära och så naturligt, att det synes mig dem anvisadt af Gud fader sjelf. Det är ett allmänt bruk på plantagerna i söder att, medan slafvarne, män och qvinnor, äro ute på arbete, församla alla barnen på ett ställe under en eller två qvinnors vård. Jag har stundom sett dem hopfösta så till ett antal af sextio och sjuttio och deröfver, och deras vårdarinnor voro ett par gamla negerhexor, som med spön af vass i händerna höllo styr på de svarta lammen, som med omisskänneligt uttryck af fruktan och förskräckelse ryggade tillbaka i hopar, der de fruktade hexorna gingo fram, svängande sina spön. På mindre plantager, der barnen äro färre och de vårdande qvinnorna milda, är scenen icke så stötande; men alltid påminner den om en flock får eller svin, som födas blott för att göras matnyttiga. Och likväl äro dessa varelser ''menniskor'' med förmåga till den ädlaste menskliga utveckling, hvad känsla och dygd beträffar, menniskor med odödliga själar! Här är ämnet till söndagsskolan redan färdigt. Men hvar är läraren? hvar är lärarinnan? Barnen fösas hit om morgonen, fodras väl morgon, middag och afton, få deremellan hotelser och aga, och fösas så hem till sina stugor om afton. Så till dess de blifvit arbetsföra och kunna bringas under piskans lag. Vore det för mycket om slafägarens make, dotter eller syster, för mycket begärdt af kristna qvinnor, att de en eller två gånger i veckan skulle nedstiga till<noinclude> <references/> {{huvud|{{m|''Hemmen i nya verlden. III.''}}||{{m|13}}}}</noinclude> stny01ldi5f0cbchus7r3qg656cmwhx 104 223247 653793 2026-06-24T14:21:22Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 653793 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />290</noinclude>denna värnlösa, vanvårdade barnahop och tala med dem om deras Fader i himmelen och lära dem bedja: »Fader vår!» »Fader vår!» huru värdigt och vackert att se en ung, hvit flicka — en ljusets engel skulle hon synas, och verkligen vara här — stå ibland de svarta små, lärande dem att med begrepp uttala denna jordens heliga, allmänneliga bön. »Fader vår!» först denna bön samfält af hvita och svarta. Sedan skall allt annat komma i sinom tid, som den gode och store Fadren vill det. Skönt och värdigt vore det ock, om unga, hvita qvinnor ville öfva de svarta barnen i sång och dans, lika dem de öfva i sitt fädernesland, dessa sånger med chör, som synas vara hjertat i all sång hos Afrikas barn, och som lätt kunde gifvas sinrikt innehåll. Jag vet en sång som kunde tjena till modell för sådana sånger. Den sjöngs af afrikanska qvinnor för en hvit resande, som de en stormfull natt gifvit herrberge i sin hydda, och den lydde så: {{Dikt|{{em|2}}''Stormen röt och regnet föll, {{em|2}}den fattiga hvita mannen, {{em|2}}trött och svag, {{em|2}}satte sig under vårt träd: {{em|2}}han har ingen mor, {{em|2}}som kan håra hans mjölk, {{em|2}}ingen qvinna som maler hans säd.'' {{em|8}}Chör. ''Hafven medlidande med den hvite mannen! Han har ingen mor, o. s. v.''}} {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> qnymdnwqub8ark9esisjidi61d55dbn 104 223248 653794 2026-06-24T14:24:52Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 653794 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|291}}</noinclude>Denna sång ur Afrikas modershjerta kunde anvisa Amerika bästa väg till negerfolkets bildning. En folkanda som kan framalstra en sådan sång bör behandlas med aktning. Skönare och värdigare vore sådan sysselsättning för söderns unga döttrar än att förnöta dagarne i lättja eller på besök och under tomma tidsfördrif, såsom nu så många göra. Dock, jag känner några, som ha valt den bättre delen; flera torde finnas. Välsignelse öfver dem! Måtte de bli många! Och befrielsens stora verk skall fortgå i stillhet och skönhet, såsom af sig sjelf. Det är mycket vanligt i Europa att lägga Amerikas Förenta Stater slafveri-institutionen till last, såsom en synd mot den Helige Ande, som borttager all sanning och allt värde från deras fristat. Men man glömmer vanligen dervid att det är endast en del af dessa stater som ha slafvar, och att det var England som först tvingade dem att hafva dem. Flera af de unga kolonierna, bland dem isynnerhet Virginia och Georgia, protesterade, i sin begynnelse, på det kraftigaste och allvarligaste mot införande af slafveriet. Fåfängt. England var då Moderlandet, och idkade slafhandel, behöfde en marknad för sina slafvar och befallte de unga amerikanska kolonierna att blifva denna. Planterares egennytta, klimat och produkter i sydliga Nord-Amerika kommo härtill. Så kom slaf-institutionen i Förenta Staterna. Vana, klimat, produkter och många orsaker, både goda och onda, fortfara att qvarhålla den der, tills — vidare. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> gu6qmennabtr0co4y9nltmrcaiijlnn 104 223249 653795 2026-06-24T14:30:23Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 653795 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />292</noinclude>England, under en period af nyväckt, stort nationalmedvetande, och inflytande af män sådana som [[w:William_Wilberforce|{{sp|Wilberforce}}]], afskuddade sig slafveriet och befriade slafvarne i sina kolonier med den ofantliga uppoffringen af tjugu millioner pund sterling. Man säger att saken hade kunnat göras med mera vishet. Svårligen med större ädelsinne. Amerikas Wilberforce vänta vi ännu. Södra staternas folk förarga sig häftigt på de nordliga och på Europa, då dessa vilja — som de kalla det — blanda sig i deras privata angelägenheter, och tala och handla i slafveri-institutionen och deras ägande rätt till den, såsom hade de dermed någonting att skaffa. De måste förlåta, att amerikanska Unionen och de stora syftemål som den uttalat och sagt sig kallad att utföra äro af så stor vigt, af så oändlig betydelse i alla fria staters ögon, för hela menniskoslägtet, för alla folk på jorden, att de ej kunna låta bli intressera sig för dessas utförande, som för saker som angå dem sjelfva. Skulle de i sjelfva verket ej angå dem? Amerikas Förenta Stater ha uttalat ''menniskans'' fri- och rättigheter. I detta stora fribref känna sig alla menniskor ha del. »Majblomman» hette det skepp, som från den gamla till den nya verlden öfverförde den första koloni af fria män och qvinnor, som på Norra Amerikas jord grundade det nya samhället. Majblomman var symbol af den gamla verldens yngsta förhoppning. Förenta Staternas samhälle blef menniskoslägtets Majblomma. Det vill ej tåla att någon mask födes i dess daggfulla kalk, någon Nidhögg gnager dess rot. Det är förlåtligt. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> hqpvzq6dufps0ffn98kokq4elvn5glb 104 223250 653796 2026-06-24T14:34:52Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 653796 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|293}}</noinclude>Men alltför länge har jag uppehållit Eders Majestäts uppmärksamhet vid denna sida af Förenta Staternas historia, och jag fruktar att mitt bref derunder växt till en obehörig längd. Jag kan dock icke sluta denna redogörelse för Eders Majestät öfver lifvet i den nya verlden, utan att säga ett ord om hemmen der. Ty det är i Amerikas hem, som jag under hela tiden af mitt vistande i denna verldsdel lefvat och gästat; det är i dessa hem, och under förtroligt samlif med dess medlemmar, som jag betraktat och besinnat den nya verldens samhällslif; det är der som jag älskat och tänkt, hvilat och njutit; det är Amerikas hem, som jag har att tacka för det förnämsta af hvad jag der har lärt och lefvat; det är Amerikas hem, som skänkt mig mer än alla Californiens skatter, ett nytt lif för själ och hjerta. Hemmet på den nya verldens jord är, hvad hemmet var för vår gamla nord och är der ännu i dag — ''ett heligt rum''. Det amerikanska hemmet vill äfven vara ett skönt rum. Det älskar att omgifva sig med gröna platser, med sköna träd och blommor. Äfven inom städerna finner man det så. Prydligare boningar finnas ej på jorden. Inom hemmet finner man gudsfruktan, sedlighet och familjekärlek. Det är amerikanska hemmet, som stadfäster amerikanska staten och gör den stark i gudsfruktan och sedligt lif. Amerikas bästa och ädlaste män alltifrån Washington ha varit fostrade af fromma mödrar, i ädla och sedliga hem. Kanske är det, som mest utmärker den nya verldens hem ifrån den gamla verldens, qvinnans herrskare-<noinclude> <references/></noinclude> 8l59y2noqwme4077bvo4grt3w8dg2va 104 223251 653797 2026-06-24T14:51:23Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 653797 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />294</noinclude>välde derinom. Den amerikanska mannens lag är att låta hustrun inom hemmet stifta lag. Han böjer sig villigt under hennes spira, dels af kärlek, dels af öfvertygelse att det är bäst och rättast så, och af ridderlig artighet för könet. Ty amerikanaren tror att något gudomligt af högre och finare art innebor qvinnan. Han älskar att lyssna till detta och att vädja till detta i alla det inre lifvets frågor. Han älskar att sätta sin hälft i lifvet högre än sig sjelf. Hon, lemnad att fritt utveckla sin verld och sitt väsen inom hemmet, sällan motsagd, aldrig tvungen, är vanligen trogen sin skönare natur, och framstår mild, huslig, kärleksfull. Och från Österhafvet till Mississippi, från nordliga Minnesota och till vändkretsen, har jag ej sett i vesterlandet någonting älskligare och mera nära fullkomligheten än den moderliga qvinnan. Ej heller har jag någonstädes på jorden sett väsen af mera dagglik friskhet, mera skönt ursprungligt, lifvande lif än Amerikas unga flickor. Utomkring denna herrliga grupp af sköna qvinnoväsen, måste jag dock tillstå att det finnes i vesterlandet en del qvinnor, som ingalunda motsvara det ideal, som den nya verldsbildningen kallar dem att uppnå, qvinnor hvilkas tanklöshet, tomhet, flärd och anspråk komma stundom betraktaren att studsa och sätta i fråga huruvida den stora frihet, som här tidigt gifves den unga qvinnan, är förmånlig för hennes väsens högre utveckling. De bästa se denna missriktning hos en del af deras kön och beklaga den allvarligt. Det är på grund af deras föresyn, som jag ingalunda ville inskränka<noinclude> <references/></noinclude> 59b13mudsfcww9t4427p6nk6urxsq0a 104 223252 653798 2026-06-24T15:03:29Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 653798 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|295}}</noinclude>denna frihet, men gifva den högre mål och medvetande. Hvad qvinnan behöfver är icke en ringare men väl en högre aktning för sig sjelf och sin kallelse, ett högre begrepp om det menskliga verk och värde som hon är kallad till. Endast ett högre medvetande kan rädda henne ur hennes egoistiska ringhet. I allmänhet kan man säga att medborgarinnan ännu icke fullt vaknat inom den nya verldens samhälle. Liksom i den gamla verldens, slumrar hon ännu inlullad af den gamla vaggvisan, och den »lilla rösten» som hindrar henne att lyssna till den stora, samt af männernas svaghet för det blott angenäma och retande hos könet. I följd af denna brist af medvetande om högre kallelse, är qvinnornas inflytande inom hemmen och på barnens uppfostran ännu, i allmänhet, långt ifrån hvad det borde vara, hvad det behöfde vara i detta land, der samvetets och de inre lagarnes makt behöfde tiofaldigt förstärkas i samma mån, som de yttre äro föga hämmande för individens vilja och nycker. Amerikanskan gifter sig ung, ofta mycket ung och knappt kommen ur barnaåren; hon får tidigt barn, och visar ofta sin moderskärlek förnämligast genom att — — skämma bort sina barn, gynna alla deras nycker och begärelser, såsom hon blifvit i föräldrahemmet bortskämd och gynnad sjelf. Disciplin och stränghet lemnar hon åt skolan, dit barnet tidigt kommer. Och skolan gör hvad den kan; ger något kunskap och dressur åt den yttre menniskan och lemnar den inre ungefär så som den kom ur modershemmet. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 74ufqnujnm5afzw1tos7gbb8lfuaf1k 104 223253 653799 2026-06-24T16:32:44Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 653799 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />296</noinclude>Deraf — isynnerhet inom slafstaterna — den hejdlöshet i lynne och handling, den brist af strängare morallag, af samvetsgranhet, som icke utan skäl förebrås den amerikanska ynglingen, och de oordningar, som häraf följa inom familjer och samhälle<ref>Jag måste dock säga, att ehuru dessa här göra mycket buller af sig, synas de mig icke värre än de oordningar som mera tyst — och i större mängd — bedrifvas i Europeiska stater.</ref>. De starka qvinnor, som i stränghet och kärlek uppfostra medborgare — dessa qvinnor, som Lykurgos ville dana för att göra sin republik stark och stor — dem finner man ej här. Ej heller är denna gamla starkhetstyp den enda nödvändiga. Den nya verlden känner en annan. Och skulle den bli mera allmän, skulle qvinnan i Amerikas Förenta Stater blifva hvad hon der kan blifva, och öfva det inflytande som ligger i hennes makt att öfva på barnens själar, på männernas, på sällskapslifvet, på samhällets stora intressen, så blefve Förenta Staterna äfven ideal-staterna på jorden. Flera utmärkta och älskvärda qvinnor i Norra Amerika — qväkare-qvinnor bland dessa — ha framställt ädla förebilder för deras kön; och flera rörelser i de fria staterna ha, på sednare tider, visat en gryende medborgerlig anda hos qvinnorna. Må den växa och fördjupa sig, och jag vågar säga att den amerikanska qvinnan skall framstå som jordens skönaste och mest fulländade qvinna. Skulle jag för Eders Majestät kunna framställa de amerikanska qvinnor, som synas mig renast representera typen af den nya verldens Eva, så skulle Eders Maje-<noinclude> <references/></noinclude> qqa4g8yrn2djcnqslzwqss4i7hl7aky 104 223254 653800 2026-06-24T16:36:32Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 653800 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|297}}</noinclude>stäts blick hvila på dem med uttrycket af både skönhetssinnets och den moraliska känslans tillfredsställelse. Jag ser Eders Majestäts eget hulda väsen röja nöjet att igenkänna beslägtade varelser, och tycker mig af Eders Majestäts läppar höra detta omdöme: »De likna de älskligaste qvinnor i vår verldsdel; deras behag i väsen är icke mindre än deras fasthet i grundsatser. Men de ha något mer än Europas qvinnor. Deras blick synes mig omfatta en större verld, deras intellegens en större verksamhet, och deras hjerta synes mig stort nog att omfatta och upplyfta det menskliga samhället i alla dess kretsar». Törhända är det blott rättvist att säga att människan i den nya verlden icke är ''bättre'' än i den gamla; men hon står på en förmånligare plats, under mer gynnande omständigheter för fri och god utveckling. Hon kan som individ och samhälle bli — fullkomligare. Ty hvar enskilt fullhet kan här bli allas. Men det är tid för mig att sluta, och jag måste redan frukta att ha tröttat Eders Majestät genom längden af mitt bref. Ämnenas intresse och Eders Majestäts yttrade intresse för dessa må vare min ursäkt! Inom kort lemnar jag södern. Stor är dess tjuskraft; men till norden står nu min håg. Kraftigare på dess granithällar växer frihetens träd, och samhället der liknar vårt gamla, evigt unga, grönskande Ygdrasil, som hvar morgon vattnadt ur Urdabrunnen af Nornornas hand ständigt växer närmare solens hem. Så i Amerikas norra stater, så äfven i vår skandinaviska nord. Men hvad denna nord äger, och som Amerika ej har, är den forntid full af sång och saga, af herrlig<noinclude> <references/></noinclude> euzqj001kawxucpfc5zjzm2py8zast6 104 223255 653801 2026-06-24T16:39:46Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 653801 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />298</noinclude>profetia och symbolik, af gudar och hjeltar, som ger Skandinavien ett så stort, så egendomligt och så romantiskt lif. Det är denna forntid, dess betydelse för den närvarande tiden, dess lif i vår natur och vårt hvardagslif som drar mig till mitt hemland åter, lika mäktigt som min moders röst. Ett besök till det mig så kära Köpenhamn står för mig som en ljuspunkt under min återresa till Sverige, och ännu denna höst hoppas jag hälsa Danmarks glada hufvudstad. Lycklig skall jag skatta mig att der ännu en gång få se Danmarks sköna och goda drottning, och taga hennes ljusa bild med mig i mitt hjertas helgedom att der bevaras som en af dess dyraste skatter. Eders Majestäts godhet gör mig dristig nog att hoppas det, och det är äfven i förlitande på denna som jag vågar anhålla om ett rum i Eders Majestäts ihågkommelse, ibland de många som älska Eders Majestät. {{linje|5em|style=margin-top:3em;margin-bottom:3em;}}<noinclude> <references/></noinclude> 91lfoluobnaebrn8y79lhd5yhr8clyr 0 223256 653802 2026-06-24T16:42:55Z PWidergren 11678 Skapade sidan med '<div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Hemmen i den nya verlden, Tredje delen.djvu" from=264 to=306 kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Hemmen i den nya verlden, Tredje delen|Trettiondeåttonde brefvet]] [[de:Die_Heimath_in_der_neuen_Welt/Dritter_Band/Achtunddreißigster_Brief]] [[en:The_Homes_of_the_New_World/Letter_XXXVII.]] [[fr:La vie de famille dans le Nouveau-Monde/Lettre 38]]' 653802 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Hemmen i den nya verlden, Tredje delen.djvu" from=264 to=306 kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Hemmen i den nya verlden, Tredje delen|Trettiondeåttonde brefvet]] [[de:Die_Heimath_in_der_neuen_Welt/Dritter_Band/Achtunddreißigster_Brief]] [[en:The_Homes_of_the_New_World/Letter_XXXVII.]] [[fr:La vie de famille dans le Nouveau-Monde/Lettre 38]] 2ou22mio20vz7odackho963xfayy6ik 104 223257 653807 2026-06-24T19:06:31Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 653807 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>lika bra som jag själv. Han var den förste läkare i Italien som experimenterade med difteriserum, som då ännu inte var tillräckligt prövat och inte tillgängligt för allmänheten, men som numera räddar livet på tusentals barn varje år. Jag kommer aldrig att glömma speciellt ett av de fall han tog hand om. Sent en kväll blev jag efterskickad till Grand Hôtel. Jag möttes i hallen av en ursinnig liten amerikan som berättade för mig att han anlänt för en timme sedan med train de luxe från Paris. Han hade beställt den bästa sviten i hotellet för sig och sin familj, och istället hade de blivit hopstuvade i två små sovrum utan ett badrum ens. Direktörens telegrafiska svar att hotellet var fullbelagt hade sänts för sent och aldrig nått honom. Han hade just telegraferat till Ritz för att protestera mot en så oförsvarlig behandling. Till råga på olyckan var hans lille gosse svårt förkyld med hög feber, hans hustru hade suttit uppe med pojken hela natten på tåget — ville jag vara snäll och titta till honom med detsamma. Två små barn sov i samma säng, ansikte mot ansikte, nästan mun mot mun. Modern gav mig en ängslig blick och sade att gossen inte kunnat svälja sin mjölk, hon var rädd att han hade ont i halsen. Pojken andades med stor svårighet, hans ansikte var cyanotiskt. Jag flyttade hans lilla syster till moderns säng och sade dem att gossen hade difteri och att jag genast måste skicka efter en sköterska. Hon bad att få sköta sitt barn själv. Jag tillbringade natten med att skrapa difterimembranerna från gossens hals, han andades redan då med största svårighet. I daggryningen skickade jag efter doktor Erhardt för att hjälpa mig med trakeotomin, pojken höll på att kvävas. Hjärtverksamheten var så otillfredsställande att vi inte vågade ge kloroform, vi tvekade att operera, vi fruktade att han skulle dö under kniven. Jag skickade efter fadern, vid ordet difteri rusade han ut ur rummet, resten av samtalet skedde genom den halvöppna dörren. Han ville inte höra talas om någon operation och orerade om att konsultera alla de förnämsta läkarna i Rom för att höra deras mening. Jag sade att det var onödigt och dessutom för sent, avgörandet om operation eller inte skulle fattas av Erhardt och mig. Jag svepte en filt om den lilla flickan och bad honom ta henne med sig till sitt rum. Han skulle vilja ge en miljon dollar för att rädda sonens liv. Jag svarade att det inte var fråga om dollar och slängde igen dörren mitt för näsan på honom. Modern satt alltjämt vid bädden och iakttog oss med ångestfull blick, jag<noinclude> <references/> {{ph|277}}</noinclude> b99br0y5763bv3i3mnojrkx16g09rm3 104 223258 653808 2026-06-24T19:07:59Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 653808 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>sade henne att vi troligen måste operera vilken minut som helst, det skulle ta åtminstone en timme att skaffa en sköterska, hon måste själv hjälpa oss. Hon nickade jakande utan ett ord, hennes ansikte förvreds under ansträngningen att hålla tårarna tillbaka, hon var en tapper och duktig kvinna. Medan jag lade ett rent lakan på bordet under lampan och gjorde i ordning instrumenten, berättade Erhardt att han av en egendomlig slump samma morgon genom tyska ambassaden fått ett prov av Behrings nya difteriserum från laboratoriet i Marburg. Jag visste att det redan med framgång prövats på flera tyska kliniker. Skulle vi försöka serumet? Det var inte tid till några diskussioner, gossens krafter avtog hastigt, vi ansåg båda att hans chanser att gå igenom var mycket små. Med moderns samtycke beslöt vi att använda serumet. Reaktionen var fruktansvärd och så gott som ögonblicklig. Hela kroppen blev blåsvart, temperaturen steg hastigt till 41° för att kort därpå med oroande snabbhet och under våldsamma frossbrytningar sjunka under det normala. Han blödde ur näsan och ändtarmen, hjärtverksamheten blev oregelbunden och symtom på omedelbar kollaps inträdde. Ingen av oss lämnade rummet på hela dagen, vi väntade att gossen skulle dö vilket ögonblick som helst. Till vår förvåning blev andhämtningen lättare framemot kvällen, de lokala symtomen i halsen tycktes något bättre, pulsen stadgade sig. Jag bad gamle Erhardt enträget att gå hem och få ett par timmars sömn, men han sade att han var alltför intresserad av fallet för att känna någon trötthet. När sœur Philippine anlände, den engelska blå systern som var en av de bästa sköterskor jag någonsin haft, spreds ryktet om att difteri utbrutit i översta våningen som en löpeld genom hela det överfulla hotellet. Direktören skickade bud till mig att gossen genast måste flyttas till ett sjukhus eller sjukhem. Jag svarade att varken jag eller Erhardt kunde ta ansvaret för en sådan åtgärd, han skulle säkerligen dö under transporten. För övrigt visste vi inte vart vi skulle sända honom, vilket på den tiden tyvärr var fullkomligt sant. En stund därefter meddelade mig Pittsburghmiljonären genom den halvöppna dörren att han gett order om att på hans bekostnad utrymma hela övervåningen, han skulle hellre köpa hela Grand Hôtel än låta sin son föras därifrån med fara för livet. Framemot kvällen blev det tydligt att modern blivit smittad. Nästa morgon var hela våningen utrymd. Till och med kyparna och städerskorna<noinclude> <references/> 278</noinclude> tsshwhk6nz39vlk0zhsuvjfcza8nz4h 104 223259 653809 2026-06-24T19:09:45Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 653809 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>hade flytt. Endast signor Cornacchia, begravningsentreprenören, patrullerade tålmodigt fram och tillbaka i den tomma korridoren med sin höga hatt i handen. Då och då tittade fadern in genom den halvöppna dörren, nästan från sina sinnen av ångest och rädsla. Moderns tillstånd försämrades hastigt, hon flyttades in i rummet bredvid under uppsyn av Erhardt och en annan sköterska, medan syster Philippine och jag stannade hos gossen. Framemot middagen dog pojken av hjärtförlamning. Moderns tillstånd var då så kritiskt att vi inte vågade underrätta henne, vi beslöt att vänta till nästa morgon. När jag meddelade fadern att gossens lik redan samma kväll måste föras till bårhuset på protestantiska kyrkogården och begravas inom tjugufyra timmar höll han på att svimma och sjönk nästan ihop i armarna på signor Cornacchia som bugade sig vördnadsfullt vid hans sida. Fadern sade att hans hustru aldrig skulle förlåta honom om han lämnade gossen i ett främmande land, hans son måste begravas i familjegraven i Pittsburgh. Jag svarade att det var omöjligt, enligt italiensk lag var det förbjudet att föra bort liket i ett fall som detta. Kort därefter räckte mig Pittsburghmiljonären genom den halvöppna dörren en check på tusen pund att använda efter gottfinnande, han var villig att skriva ut ännu en check på vilken summa jag önskade, men hans sons lik måste sändas till Amerika. Jag stängde in mig i ett annat rum med signor Cornacchia och frågade honom om priset på en första klassens begravning och en grav “in perpetuo” på protestantiska kyrkogården. Han svarade att det var dåliga tider, det var en märkbar prisstegring på likkistor, situationen hade förvärrats ytterligare på grund av en oväntad minskning i antalet klienter. Det var en hederssak för honom att göra begravningen till en succé, tiotusen lire exklusive drickspengar skulle täcka alla kostnader. Sedan var det Giovanni, dödgrävaren, som jag ju visste hade åtta barn, blommorna blev naturligtvis en extra kostnad. Signor Cornacchias avlånga kattpupiller vidgades synbart när jag meddelade honom att jag var bemyndigad att betala honom dubbla summan om han kunde åta sig att inskeppa likkistan på nästa ångbåt från Napoli eller Genova till Amerika. Jag ville ha hans svar inom två timmar, jag visste att det stred mot lagen, han måste rådfråga sitt samvete. Jag hade redan rådfrågat mitt eget. Jag tänkte balsamera kroppen samma natt och låta löda ihop blykistan i min närvaro. Sedan jag sålunda övertygat mig om att all smit-<noinclude> <references/> {{ph|279}}</noinclude> kug2k1jqi4zbal4vxg0g8uz1p3yatsj 104 223260 653810 2026-06-24T19:11:08Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 653810 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>tofara var utesluten, ämnade jag skriva ut en dödsattest på att dödsorsaken var sepsis och hjärtförlamning och utelämna ordet difteri. Signor Cornacchias rådfrågning av sitt samvete tog mindre tid än jag väntat, han återvände redan efter en halvtimme och antog mitt anbud på villkor att halva summan utbetalades i förskott utan kvitto. Jag gav honom pengarna. En timme senare gjorde Erhardt och jag luftrörssnitt på modern, vilket utan tvivel räddade hennes liv. Minnet av den natten förföljer mig ännu varje gång jag besöker den vackra lilla främlingskyrkogården vid Porta San Paolo. Giovanni, dödgrävaren, väntade på mig vid grinden med en lykta i handen. Jag misstänkte av hans översvallande hälsning att han tagit sig ett par extra glas för att stadga sina nerver inför nattens arbete. Han skulle vara min enda assistent, jag hade mina goda skäl att inte vilja ha någon annan. Natten var stormig och kolsvart med piskande regn. En plötslig vindstöt släckte lyktan, vi måste treva oss fram bland gravarna bäst vi kunde i mörkret. Halvvägs över kyrkogården snavade jag mot en uppkastad jordhög och föll huvudstupa i en halvfärdig grav. Giovanni sade att han grävt graven samma eftermiddag på order av signor Cornacchia, han försökte lugna mig med upplysningen att den inte var så värst djup, det var en barngrav. Balsameringen blev en synnerligen svår och också riskabel affär. Liket var redan i framskridet upplösningstillstånd. Belysningen var ytterst dålig och till min fasa skar jag mig i fingret. En stor uggla satt hela tiden och tjöt bakom Cestiuspyramiden, jag minns det så väl, det var första gången en ugglas tjut enerverat mig, jag som alltid var så stor vän av ugglor. Jag var tillbaka på Grand Hôtel tidigt på morgonen. Modern hade haft en lugn natt, hennes temperatur hade gått ner. Erhardt ansåg henne utom fara. Det var omöjligt att längre skjuta upp att tala om för henne att sonen var död. Eftersom varken fadern eller Erhardt ville göra det, föll det på min lott. Sköterskan sade att hon trodde att modern redan visste det. Hon hade vaknat ur sin sömn med ett plötsligt ångestrop och försökt rusa upp ur sängen men fallit tillbaka avsvimmad. Sköterskan trodde att hon var död och skulle just skynda iväg för att kalla på mig när jag kom in i rummet för att säga att gossen just dött. Sköterskan hade rätt. Innan<noinclude> <references/> 280</noinclude> gtsi77bnqfg6wvpw20di4fallq5an58 104 223261 653811 2026-06-24T19:13:02Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 653811 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>jag hunnit tala såg modern mig rakt i ögonen och sade att hon visste att hennes son var död. Erhardt var alldeles nerbruten, han gjorde sig förebråelser för att ha föreslagit serumbehandlingen. Han ville till och med skriva ett brev till fadern och anklaga sig själv för att ha vållat sonens död. Jag sade honom att barnets läkare var jag, ansvaret var mitt och inte hans, ett dylikt brev skulle förresten kunna få fadern som redan var halvt från sina sinnen av sorg att tappa huvudet helt och hållet. Nästa morgon bars modern ner till min vagn och fördes till Blå systrarnas sjukhem där jag också lyckats skaffa ett rum för hennes lilla flicka och hennes man. Så stor var Pittsburghmiljonärens skräck för difteri att han gav mig hela sin garderob i present, två oöppnade koffertar fulla med kläder, för att inte tala om hans ulster och höga hatt. Jag var förtjust, jag hade fullt med patienter som var mera i behov av kläder än av medikamenter. Endast med svårighet kunde jag övertala honom att behålla sitt guldur — hans fickbarometer är ännu i min ägo. Innan han lämnade hotellet betalade han utan att blinka den kolossala räkningen som kom mig att baxna. Jag övervakade själv desinficeringen av rummen, och då jag kom ihåg mitt trick i Hôtel Victoria i Heidelberg kröp jag en timme omkring på knä i rummet där gossen dött och tog loss brysselmattan som var fastspikad på golvet. Att jag orkade tänka på Les Petites Sœurs des Pauvres och det iskalla stengolvet i deras lilla kapell övergår min fattning. Jag kan ännu se hotelldirektörens ansikte när jag lät bära mattan till min vagn och köra den till desinfektionsanstalten på Aventinen. Jag sade till direktören att Pittsburghmiljonären redan betalat tre gånger mattans värde och skänkt den åt mig som en souvenir. När allt var klart, åkte jag hem till Piazza di Spagna. På min dörr satte jag ett anslag på franska och engelska att doktorn var sjuk, man torde hänvända sig till doktor Erhardt, Piazza di Spagna 28. Jag gav mig själv en dubbel morfinspruta och sjönk ner på schäslongen i mitt mottagningsrum med en temperatur av 40,5°. Anna var alldeles förskräckt och ville nödvändigt skicka efter doktor Erhardt. Jag sade henne att jag var all right, det enda jag behövde var tjugufyra timmars sömn, hon fick inte väcka mig såvida inte elden bröt ut i huset. Det välsignelsebringande giftet började sprida glömska och ro i min uttröttade hjärna, till och med skräcken för såret i<noinclude> <references/> {{ph|281}}</noinclude> a53ze943558q3s8bplxwwypgq5el377 104 223262 653812 2026-06-24T19:16:01Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 653812 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>fingret försvann från mitt domnande medvetande. Jag somnade. Plötsligt ringde dörrklockan ihållande gång på gång. Jag hörde från hallen en högljudd kvinnoröst av omisskännlig nationalitet som disputerade med Anna på någon sorts improviserad italienska. — Doktorn är sjuk, var snäll och vänd er till doktor Erhardt näst intill, läs på dörren. — Nej, jag måste genast tala med doktor Munthe, i en mycket brådskande och viktig angelägenhet. — Doktorn ligger till sängs, var snäll och gå er väg. — Nej, jag måste se honom genast, lämna honom mitt kort. — Doktorn sover, jag törs inte … Sover, med den där förfärliga rösten skrikande i hallen! — Vad vill ni? Anna hann inte hålla henne tillbaka, hon rusade genom väntrummet och lyfte upp portiären till mitt mottagningsrum, strålande av hälsa, stark som en björn, mrs Charles W. Washington Longfellow Perkins junior. — Vad vill ni? Hon ville veta om det var någon risk för att hon kunde få difteri på Grand Hôtel, hon hade fått ett rum i översta våningen, var det sant att gossen dött i den våningen, hon ville inte ta någon risk. — Vad är det för nummer på ert rum? — Trehundratrettiotre. — Stanna där ni är, det är det renaste rummet på hela hotellet, jag har själv desinficerat det, det är samma rum som gossen dog i. Jag sjönk tillbaka på bädden, genom bädden tyckte jag nästan, morfinet började verka igen. Dörrklockan ringde på nytt, oavbrutet, frenetiskt. Än en gång hörde jag samma obarmhärtiga röst i hallen, den förkunnade för Anna att hon just kommit ihåg en annan sak som hon måste fråga mig om, något mycket viktigt. — Doktorn sover. — Kasta henne utför trapporna! skrek jag till Anna som knappt räckte den amerikanska damen till midjan. Nej, hon ville inte gå, hon måste tala med mig ännu en gång, några få ord bara … — Vad vill ni? — Jag har brutit av en tand, jag är rädd att den måste dras ut, säj, vad heter den bästa tandläkarn i Rom? {{tomrad}}<noinclude> <references/> 282</noinclude> 3i9urirczuvshx1y5kk4w1en6uyqlxb 104 223263 653813 2026-06-24T19:16:45Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 653813 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude>— Mrs Washington Perkins junior, hör ni vad jag säger? Jo, hon hörde mycket bra. — Mrs Perkins junior, för första gången i mitt liv önskar jag att jag var tanddoktor, det skulle göra mig innerligt gott att rycka ut varenda tand ur munnen på er …! {{tomrad}}<noinclude> <references/> {{ph|283}}</noinclude> h6egxlqb03tsbskrbr1sfe2neh8qtht 104 223264 653814 2026-06-24T19:20:17Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 653814 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude><h2 align="center" style="border-bottom:none;">25<br />De Små Fattigsystrarna</h2> Les Petites Sœurs des Pauvres i San Pietro in Vincoli, omkring femtio till antalet, till största delen fransyskor, var alla mina goda vänner, och jag hade också många vänner bland de trehundra fattiga gubbar och gummor som var härbärgerade i den stora byggnaden. Den italienske doktorn som var fattighusets officielle läkare hade aldrig visat några tecken på jalousie de métier, inte ens när Pittsburghmiljonärens brysselmatta från Grand Hôtel vederbörligen desinficerad breddes ut över det iskalla stengolvet i de Små systrarnas kapell, till deras stora förtjusning. Hur dessa Små systrar lyckades förse sina trehundra fattighjon med mat och kläder var ett stort mysterium för mig. Deras skrangliga gamla vagn som kuskade omkring från hotell till hotell för att samla upp de kvarlevor de kunde komma över var en välkänd syn för dåtidens Romfarare. Tjugu Små systrar, två och två i sällskap, var på fötterna från morgon till kväll med sina säckar och sina penningbössor. Två av dem fanns vanligen i ett hörn av min hall under mottagningstiden, många av mina forna patienter kommer säkert ihåg dem. Liksom alla nunnor var de glada och skämtsamma och de hade ingenting alls emot att slinka bakvägen till mitt mottagningsrum för att få prata en stund när jag hade tid. Båda var de unga och behagliga att se på. La Mère supérieure hade för länge sen anförtrott mig att gamla och fula nunnor inte dög till att samla in allmosor. I gengäld för hennes förtroende hade jag berättat för henne, att unga och vackra sköterskor hade mycket större chanser att bli åtlydda av mina patienter än de fula och att en butter sköterska aldrig var en bra sköterska. Dessa nunnor som visste så litet om stora världen visste en hel del om människonaturen. De förstod vid första ögonkastet vem som skulle lägga något i deras bössor och vem som inte skulle göra det. Unga människor, berättade nunnorna för mig, gav i allmänhet mer än gamla, barn gav sällan något, såvida de inte blev tillsagda av sina engelska barnjungfrur. Män gav mer än kvinnor, folk som gick till fots mer än folk som åkte. Engelsmännen var deras bästa kunder, därnäst kom ryssarna.<noinclude> <references/> 284</noinclude> 1l4cq19vak3qp96svgpnp44szbt2ce5 0 223265 653815 2026-06-24T19:21:26Z Thuresson 20 Kap 24 653815 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Boken om San Michele 1968.djvu" from=278 to=285 kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Boken om San Michele|24]] 7wf4ldl1horyl073yd28iza40tl7f4n 104 223266 653829 2026-06-25T05:18:55Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ 653829 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud|82|Om klostren|}}{{linje}}</noinclude>4. {{ant|<i>CAPELLA S. CRUCIS</i>}} hafwer legat strax söder vt ifrå slottet i then trånga gränden, som går förbi then gambla Stenhus-muren neder åt {{ant|<i>Sanct</i>}}-<b>korsgatan</b>, hwilken vthan twifwel af thetta {{ant|Capell}} hafwer fådt och än behåller sitt namn, såsom ock en åker wid wägen åt Diuregården än i dag kallas {{ant|<i>Sanct</i>}}-<b>korset</b>; emedan han vnder thetta {{ant|Capell}} fordom lydt hafwer. Therföre heter hwarken gata eller åker Sand-korset, såsom gemene man them nämner, vtan {{ant|Sanct}}-kors af {{ant|Sanctâ cruce}}. 5. {{ant|<i>CAPELLA S. GEORGII</i>, Sancti}} <b>Örjans</b>- {{ant|<i>Capell</i>}} hafwer stådt vtan för wästra port i backen rett wid landswägen på högra handen, när man reser vt åt Lagerlunda; theräst vti diket ännu kunna synas några {{ant|rudera}} eller lemningar af gambla grundmuren. Elliest hafwer, i Påwedömets tid, wid Domen och Biskops-sätet i Linköping, warit större stat, rikedom och antal på <b>Kanikedömen</b>, {{ant|Præbender}} och {{ant|<i>Capeller</i>}}, än knapt wid någon annan Domkyrkio i riket. Vnder Riksdagen år 1738, kom jag til at genomläsa några Kongl. {{ant|Secretairens}} Salig {{ant|Claudii}} <b>Örnhielms</b> brefsamblingar, som finnas i {{ant|Antiquitets Archivo}} i åtskilliga band hopbundna. Ther finnes vtförlig förtekning ej allenast på alla the Catholiska Biskopars {{ant|officiales}} eller Hoffbetienter, som ifrå Cantzlern til legodrengarna, woro några 100 allenast wid Biskopsgården i Linköping, hvarvtom the hade hoff- och hushållning på<noinclude> {{huvud|||<b>Biskops</b>-}} <references/></noinclude> d0j53tuyx1hu5lyhk6qwl1fbesnrhy9 104 223267 653830 2026-06-25T08:35:11Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 653830 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|136|<small>EMIL EKHOFF.</small>|}}</noinclude>Då vidare Viby-klostret flyttats åtminstone några årtionden före 1100-talets slut, framgår ju häraf att flyttningen — såvida den verkligen berott på önskan att undvika närhet till en stad — ej varit förorsakad af stadens förmodade förläggande hit efter förstöringen 1187, således <i>efter</i> klostrets flyttning. Att benämningen Fornsigtuna ej uppkommit genom stadens antagna förflyttning från Signhildsbergslandet till den nu varande platsen efter olyckan år 1187, framgår af ett bref från påfven Alexander III,<ref>Detta bref är i Sv. Dipl., n:r 852, orätt upptaget under Alexander IV.</ref> i hvilket bref Forne-Sigtuna redan nämnes, således långt före den förmodade flyttningen. Om namnet <i>Forn-Sigtuna</i> uppkommit genom att en <i>stad</i> verkligen här legat och blifvit flyttad, eller om endast ett befäst hus eller gård här funnits, hvars namn sedan öfvergått till den nuvarande staden samt i förra fallet <i>när</i> stadens flyttning skedde eller om den skedde plötsligen eller endast så småningom, låter sig här för närvarande ej bestämmas, men just gråstenskyrkornas beskaffenhet visar, att, om en flyttning af staden verkligen egt rum, den måste hafva försiggått mycket långt tillbaka i tiden, långt före 1187. Hvad vi vid bestämmande af kyrkornas ålder först hafva att fästa oss vid är, att här icke är fråga om en enstaka kyrka utan om en grupp betydande gråstenskyrkor och därtill åtminstone ännu en äfvenledes betydande tegelkyrka, ja egentligen om en hel stad. Med kännedom om, hvilken lång tid byggandet af de flesta af våra något mera betydande medeltidskyrkor medtagit, och då vi ej kunna antaga, att man alldeles samtidigt dref byggandet af gråstenskyrkorna, måste vi för dessas tillkomst anslå en ganska lång period. Om vi för gråstenskyrkorna tillsammans antaga en tid af endast 40—50 år, måste erkännas, att denna tidrymd är den minsta, med hvilken vi hafva att räkna i detta fall. Med detta antagande komma vi emellertid med dessa kyrkors färdigblifvande framåt midten af 1200-talet, d. v. s. den romanska tidens allra senaste skede och ej så litet in i gotikens tidehvarf. Att anse dessa kyrkor — med deras primitiva och otympliga byggnadssätt, med deras former präglade af den allra tidigaste romanska formgifning — tillhöra den romanska tidens slut och den börjande gotiken, synes mig omöjligt. Det vore ju i hög grad egendomligt, om dessa kyrkor skulle vara anlagda under senromansk tid,<noinclude> <references/></noinclude> hehgcjzpq2ns15y4zng7rzg6ae7lgvc 104 223268 653831 2026-06-25T08:46:35Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 653831 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<small>SIGTUNA ÖDEKYRKOR.</small>|137}}</noinclude>men det oaktadt ej visa några af den tidens drag och lika egendomligt, om ej under byggnadstiden, hvilken, under förutsättning af att kyrkorna grundlagts några få år före 1100-talets slut, ju nödvändigt måste hafva sträckt sig in på 1200-talet, några intyg om den nyare tidens smak skulle hafva smugit sig in. Sins emellan olika i mycket bilda dessa kyrkor genom gemensamma egenskaper en grupp skiljd från de byggnadsverk vi känna från nyssnämnda perioder.<ref>Jag har ej förbisett, att det grofva och svårhandterliga materialet har lagt hinder i vägen för finare formers utförande, men materialets beskaffenhet kan ej förklara, hvarför <i>tidiga</i> former skulle utföras under <i>sen</i> tid. Många af våra landskyrkor af gråsten, yngre än Sigtunakyrkorna, äro visserligen äfven lika otympligt uppförda som dessa, men de äro i allmänhet som byggnadsverk helt obetydliga och sakna oftast alla arkitektoniska detaljer, under det Sigtuna-kyrkorna måste anses som betydliga monument, på hvilka tydligen nedlagts så mycken omsorg, som tidens konstfärdighet medgaf, och hvilka man varit angelägen om att efter bästa förmåga förse med utarbetade detaljer. I alla händelser kunna på intet vis de märkliga och egendomliga Sigtunakyrkorna likställas med de små, obetydliga landskyrkorna af gråsten.</ref> Under 1100-talet var ju, för att begagna riksantiqvarien H. Hildebrands uttryck, den goda smaken ganska utbildad och nogräknad; det var den romanska konstens fagra blomstringstid, och på ett annat ställe preciserar samma författare perioden 1126—1175 såsom den romanska konstens blomstringsperiod i norden. Vända vi oss till 1200-talets byggnader i vårt land finna vi här former, som ännu mer aflägsna sig från Sigtuna-kyrkornas. De romanska motiven kvardröja visserligen ännu, men i en sen form. Spetsbågen visar sig dessutom redan tidigt, på sina ställen i kyrkor fullbordade i århundradets början. Örebro kyrka, hvars byggnadstid ungefär sammanfaller med 1200-talet, är visserligen till den ursprungliga planen en romansk anläggning, men redan dess först fullbordade portal — omkring ett årtionde före århundrades midt — är gotik; dess ungefär lika långt efter århundradets midt fullbordade norra portal är en väl utbildad götisk portal, rikt ledad, med profilerade murhörn, kolonner och bågar m. m. Den södra portalen sannolikt fullbordad 10—20 år före århundradets slut är ett synnerligen rikt prof på fullt utbildad gotik och en af de ädlaste portaler vårt land äger.<ref>Ad. Kjellström, Nikolaikyrkan i Örebro; Meddelanden från Nerikes Fornminnesförening, I.</ref> {{Tomrad}}<noinclude> <references/> {{sidfot|||10}}</noinclude> 967tc8508mqy8nma7r0fvntciyytskz