Wikisource svwikisource https://sv.wikisource.org/wiki/Wikisource:Huvudsida MediaWiki 1.47.0-wmf.11 first-letter Media Special Diskussion Användare Användardiskussion Wikisource Wikisourcediskussion Fil Fildiskussion MediaWiki MediaWiki-diskussion Mall Malldiskussion Hjälp Hjälpdiskussion Kategori Kategoridiskussion Tråd Tråddiskussion Summering Summeringsdiskussion Sida Siddiskussion Författare Författardiskussion Index Indexdiskussion TimedText TimedText talk Modul Moduldiskussion Event Event talk Ämne 104 223885 655036 2026-07-15T16:22:37Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 655036 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|497}}</noinclude>han har förenat sig med det stora sant republikanska parti i landet, hvars bemödande är att jemna uppåt (»levelling upwards») och hvars valspråk är »allt för alla!» Det är mig en särskilt glädje att se huru nära D. från sin ståndpunkt nu kommer den, som mina vänner Springs intagit. Troligen komma de härefter äfven i närmare personlig beröring. D. vill besöka Phalanxteren och kommer förmodligen att gifva den ledningen af sin kunskap och sitt artistiska snille vid de byggnadsföretag, som der förehafvas. Så knyter sig syskonkedjan, hvars första länk hvilar i hans hand, som först på jorden uttalade att alla menniskor äro bröder. Hans kraft skall genomströmma den ända till dess sista länk! Pris vare honom! {{em|2}}'''''Aftonen.''''' Nu skrifver jag föga mer härifrån; tid felas mig, hjerta felas mig. Många bref att skrifva, stundens åligganden upptaga timmarne, och tanken på skiljsmässan från detta land, dessa vänner, detta folk är mig som ett törne i hjertat. Väderleken nedtrycker mig också; värman är qväfvande, ingen vindflägt, ingen luft utom en het, liksom en kokt. Blott om aftnarne sedan månen gått upp och gjuter sina silfverfloder ibland strändernas och flodens skuggor, då — är det skönt! I går afton smög jag genom parken ensam och med outsägligt vemod. »Detta allt är då förbi, denna tid, dessa band af vänskap, dessa stora syner af en ny verld, dessa sköna, lifsvarma förhållanden, förbi, förbi!» Jag vattnade gräset med mina tårar. Men när jag såg upp, då såg fullmånan på mig klart och stort, och lyste mig<noinclude> <references/></noinclude> lnu25m738h3pyq5sg8c5dft3j8iadtq 104 223886 655037 2026-07-15T16:26:31Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 655037 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />498</noinclude>in i själen sägande: nej, det är icke förbi. Styrk ditt hjerta vid det ljus, som evigt varar. Hvad menniskan så funnit, så förnummit, det är hennes — för alltid, och kan icke dö. Det är en oförgänglig säd, som skall förnya sig i nya, rika skördar uti ljusets rike!» Ser du, det sade mig månan, min vän, och tröstad gick jag in igen, och var stilla och tacksam. I morgon reser jag till NewYork, dit mina vänner följa mig. Månget innehållsrikt ord har jag under dessa dagar hört af min stilla vän, hvilken nu, såsom förr, säger blott litet, men i detta lilla — så mycket. Han önskar att jag skall uppfatta godt och ondt i detta land med klarhet, och uttala det utan förbehåll, men lemnar åt min egen ande att finna sanningen och sättet. »Det der allt,» säger han, »skall ni veta, när ni kommer hem och i ro!» Hans sätt och hans fullkomliga förtröstan förtjusa mig. D—s intresse för fruntimmernas intelligenta utveckling i Amerika är ett kapitel, som särskilt förbinder mig med honom. Denne klarsynte observatör ser bättre än någon hvad deruti felas. Med stort nöje har han nu omtalat för mig Miss Coopers (romanskrifvarens dotter) nyss utkomna arbete »Rural hours», en dagbok, der hon enkelt och sanningsfullt redogör för alla företeelser, som inträffa under ett stilla lif på landet, i naturen omkring henne; man ser årstiderna, gräsen, blommorna, foglarne komma och gå, och vackra afbilder af de sednare pryda arbetet. I sin journal »the horticulturist» uttalar sig D. med stort bifall öfver Miss Coopers arbete, både för dess vettenskapliga värde och för den föresyn det ger åt den qvinliga uppmärksamheten, riktande den på de dagliga undren i<noinclude> <references/></noinclude> 5oo7amdqfdna6nv1awxyticewn05rh6 104 223887 655038 2026-07-15T16:32:00Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 655038 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|499}}</noinclude>naturen och på det stora äfven i det stilla hvardagliga lifvet, der blommornas, insekternas, foglarnas biografier borde företrädesvis uppfattas och tecknas af qvinliga naturälskarinnor. D. är i öfrigt en stor »ladysman», som man kallar det här, och beundrare af det egendomliga hos qvinnan. »Qvinnorna måste socialt pånyttföda oss» (socially regenerate us) är ett uttryck, som jag mer än en gång hört af honom. O! — — att jag skall skiljas vid denna vän, en af de bästa, för min natur mest passande, som någonsin lyckan, eller rättare Guds godhet gifvit mig! .…. {{linje|5em|style=margin-top:2em;margin-bottom:2em;}} {{c|{{större|{{sp|'''Rose-cottage.'''}}}}}}{{ph|''D. 12 Sept.''|5}} Ännu ett par ord, men blott ett par, ty jag är öfversvämmad af bref, af göromål, och ännu nedtryckt af en migraine, vållad af själens och kroppens öfveransträngning. Innan jag skiljdes vid Downings, tillbringade vi en dag tillsammans vid Westpoint. En herrlig utsigt, men dagen tryckande het och utan luft. Seglen gledo på Hudsons spegelstilla yta, jag vet ej af hvilken kraft, ty vind var det icke. Vid table d’hote om middagen sutto framför oss ett par små, magra, spinkiga, gulbleka flickor ensamma, som drucko vin och åto af alla kräsligheter vid bordet, såsom om de varit stort folk. Det undgick ej D—s allvarliga ogillande blick. Han sade till mig: »detta är af de förhållanden, som jag önskar att ni ville göra uppmärksam på!» Man gör så mycket för barnen i detta land; man an-<noinclude> <references/></noinclude> iztbh1c1c5pjy2fun5bfqimdamva0j2 104 223888 655039 2026-07-15T16:36:34Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 655039 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />500</noinclude>ser dem nästan som heliga väsen, och likväl förderfvar man barndomen genom veklig vanvård! »Detta måste ni taga med, från mig, åt er syster Agatha!» sade D., i det han gaf mig en stor vacker gravyr af utsigten vid Westpoint. Hans sista gåfva till mig var Bartletts dyrbara verk »American scenery» samt Miss Coopers »Rural hours.» Det var i NewYork. I Astorhouse — der vi mött hvarandra för första gången, skiljdes vi — — jag känner att det är för alltid på jorden. Marcus S., mycket blek af hettan, men alltid god och vårdande, kom i vagn att afhämta mig till sitt hem. Nu är det sent på aftonen, min sista afton i den nya verlden. Hettan är förfärlig; nätterna medföra ingen svalka. Menniskorna se ut som om de voro mjölade i ansigtet. Alla lida och pusta. Jag begriper ej hur jag skall hinna bli resfärdig tills i morgon. God natt. Snart skall jag återse Sverige. Ack, om då, som när jag kom ifrån Danmark, jag fick se ditt snälla ansigte på stranden, dina kära blå ögon! .…. Mitt lilla hjerta, jag har mycket önskat och längtat att ännu få ett bref ifrån dig, innan jag lemnade Amerika, som sade mig att du blifvit sommarvarm åter; de två sista voro så ganska kulna! Men intet sommarbref har kommit, och jag måste lefva i tron och hoppet. Och i kärleken omfamnar jag hjertligen Mamma och Dig! {{linje|5em|style=margin-top:2em;margin-bottom:2em;}} {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 5q4pn9ab1w440t461w7t2l4mb92etc4 104 223889 655040 2026-07-15T16:42:08Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 655040 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|501}}</noinclude>{{em|2}}{{större|''''P. S.'''''}} {{c|{{större|'''{{sp|På hafvet.}}'''}}}}{{ph|''Sept. 1851.''|5}} Det är förbi. Jag har lemnat dem för alltid, det stora landet, de kära, dyrbara vännerna! Det måste ändå ske; och det har skett; men jag känner mig ännu liksom döfvad deraf. Gudskelof ändå att den svåraste stunden är öfver. Och morgonen då jag skulle afresa — det var en underlig morgon. Jag var nästan förtviflad öfver mängden af små åligganden, som jag ännu hade att afgöra, och af ihängande hufvudverk; men på en gång vek den, och allting ljusnade; uppe på mitt rum satt den goda Marcus och förseglade mina biljetter, allt efter som jag skref dem, och mottog mina uppdrag, och sade emellanåt lugnt och lugnande: »plenty of time! We are in good time!» Och det föreföll mig nästan underbart, hur timmarne och tiden sträckte sig, allt redde sig, allt blef ljust och lätt, så underligt lugnt och äfven ljuft; — det var inflytandet af den milda ande som var mig nära. I god tid var jag färdig, allt var färdigt. Jag omfamnade min kära Rebecca, kysste Jenny och baby, och reste, åtföljd af Marcus och Eddy. Om bord på »the Atlantic» befann jag mig, på en gång i en rigtig hvirfvel af gamla bekanta och nya bekanta, herrar som skakade hand med mig och gåfvo mig afhandlingar som de skrifvit; fruar som skänkte mig vackra gåfvor; bekanta som introducerade bekanta; kära vänner från norr, från söder, som här velat öfver- raska mig och säga mig lef väl, och hvart jag vände hufvudet, kysstes jag af någon. Ack! jag måste vara<noinclude> <references/></noinclude> qlyiybqtvznmpyos6w5nnsex394ds0y 655041 655040 2026-07-15T16:42:48Z PWidergren 11678 655041 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|501}}</noinclude>{{em|2}}{{större|'''''P. S.'''''}} {{c|{{större|'''{{sp|På hafvet.}}'''}}}}{{ph|''Sept. 1851.''|5}} Det är förbi. Jag har lemnat dem för alltid, det stora landet, de kära, dyrbara vännerna! Det måste ändå ske; och det har skett; men jag känner mig ännu liksom döfvad deraf. Gudskelof ändå att den svåraste stunden är öfver. Och morgonen då jag skulle afresa — det var en underlig morgon. Jag var nästan förtviflad öfver mängden af små åligganden, som jag ännu hade att afgöra, och af ihängande hufvudverk; men på en gång vek den, och allting ljusnade; uppe på mitt rum satt den goda Marcus och förseglade mina biljetter, allt efter som jag skref dem, och mottog mina uppdrag, och sade emellanåt lugnt och lugnande: »plenty of time! We are in good time!» Och det föreföll mig nästan underbart, hur timmarne och tiden sträckte sig, allt redde sig, allt blef ljust och lätt, så underligt lugnt och äfven ljuft; — det var inflytandet af den milda ande som var mig nära. I god tid var jag färdig, allt var färdigt. Jag omfamnade min kära Rebecca, kysste Jenny och baby, och reste, åtföljd af Marcus och Eddy. Om bord på »the Atlantic» befann jag mig, på en gång i en rigtig hvirfvel af gamla bekanta och nya bekanta, herrar som skakade hand med mig och gåfvo mig afhandlingar som de skrifvit; fruar som skänkte mig vackra gåfvor; bekanta som introducerade bekanta; kära vänner från norr, från söder, som här velat öfver- raska mig och säga mig lef väl, och hvart jag vände hufvudet, kysstes jag af någon. Ack! jag måste vara<noinclude> <references/></noinclude> ir2qa9jvo30udb0ovx14vohbbrp18ad 104 223890 655042 2026-07-15T17:26:50Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 655042 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />502</noinclude>glad, när klockan ringde vännerna ifrån bord och jag fick gömma mig i min hytt. De sista ansigten jag såg der voro den englalika Eddys och den broderliga, goda Marcus Springs. Sedan blef jag sittande tyst och orörlig under timmar; men i mitt rum hade Marcus S. upphängt en bukett af evigt gröna växter och röda och gula eterneller ur trädgården vid Rose-cottage, och fästat dervid ett kort med några ord skrifna i blyertz, och på denna bukett såg jag nästan oafvändt till dess den liksom flätat sina saftgröna löf kring mitt hjerta, och allt blef lugnare inom mig. Det var vid middagstiden som vi afreste. Mot aftonen gick jag upp på däck, för att ännu en gång kasta en blick på den stora, nya verlden. Der låg den vid den vestra horisonten, dunkel-grön på de blå vattnen, i en stor halfcirkel, lik en öppen famn, en lugn, inbjudande hamn. Moln, med persikomjuka färgskiftningar ifrån mörkaste violett till klaraste guld och mildaste rosenrödt, lågo i pittoreska massor öfver den; regnskurar och solstrålar gjöto sig öfver den, befruktande; solen befriade sig ur molnen och strålade allt klarare, allt som den sänkte sig djupare mot himmelsranden, der det stora landet låg. Så var den sista syn jag såg deraf; så skall jag alltid se det i min själs djup. Nu ser jag det ej mer med mina ögon, utan blott himmel och haf. Jag genomlefver åter en paus emellan tvenne lifstider och tvenne verldar. Men mitt hjerta är fullt. Och frågar man mig hvad den nya verldens folk har framför den gamlas, så svarar jag, med intrycket af hvad jag i Amerika sett och genom-<noinclude> <references/></noinclude> 5uqq15buhrsoynabkrb1jchtvbrfx09 104 223891 655043 2026-07-15T17:30:57Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 655043 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|503}}</noinclude>lefvat, friskt i min själ: ett varmare hjertslag, ett mera energiskt, ungdomsstarkt lif. Bland de bref jag fick, kort innan jag gick om bord, är ett som jag alltid skall gömma. Det är ej undertecknadt af något namn, men visste dess skrifvare dock (stylen är en mans) huru mycken glädje det skänkt mig! Jag har ibland retligt klagat öfver bevis af bristande grannlagenhet; men jag har ej omtalat de många jag rönt af den mest intagande, grannlaga godhet, som nalkats blott för att skänka nöje och undandragit sig tacksägelsen. Detta bref hörer till dessa. Vädret är nu stormigt, och hafvet går högt. Jag lefver stilla i mitt rum, och ser på den lilla buketten af gröna löf och ljusa eterneller. De tala till mig om Amerika, om de minnen jag medför derifrån. Jag skall icke se pä kärare föremål, till dess jag återser den svenska kusten och — ''dig!'' {{linje|5em|style=margin-top:2em;margin-bottom:2em;}} {{c|'''''Tillägg i Maj 1853.'''''}} Henne, till hvilken dessa bref voro skrifna, fick jag ej mer återse. Vid tröskeln af mitt hem mötte mig orden: »hon är icke här; hon är uppstånden!» I mitt ödsliga hem mottog mig min åldriga moder med tårar. Hon, som var hemmets sol och lif, var borta. Derute föll snön på hennes graf. Hade hon lefvat, så hade troligen aldrig dessa bref blifvit tryckta. Eller de skulle derförinnan ha undergått en omsmältning, troligen för det bättre. Ty jag hade då haft en vän vid min sida, i hvars rena<noinclude> <references/></noinclude> jhn3k0kvkedo3emqusd3heegopu4kif 104 223892 655044 2026-07-15T17:34:20Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 655044 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />504</noinclude>sinne jag, likasom i en klar spegel, hade kunnat se mina brister. Nu har jag varit allena. Brefvet till Professor H. Martensen, som härefter följer, tänktes öfver i Amerika, men nedskrefs först i Europa. Tid och lugn till en redig öfverbliek i de ämnen jag ville skrifva om, felades mig under min resa i det stora Vesterlandet. Jag kunde stundom ej se skogen för trädens skull; och kyrkorna hindrade mig att rätt uppfatta ''kyrkan''. Nu då den nya verldens skogar susa fjerran ifrån mig, och den stora bilden af dess samhällslif står för mig i stilla klarhet bortom det stormande hafvet, nu kan jag bättre än förr urskilja de hufvudsakliga, bestämmande dragen. Några af dessa har jag redan tecknat. Ett af de mest betydande har jag försökt att här framställa för den ädle och skarpsinnige tänkare, som jag är lycklig nog att få kalla min lärare och min vän. {{linje|5em|style=margin-top:3em;margin-bottom:3em;}}<noinclude> {{ph|''Bref''|5}} <references/></noinclude> gxjkv40lxn9iw07a02wed3wjfxjgmwp 0 223893 655045 2026-07-15T17:38:53Z PWidergren 11678 Skapade sidan med '<div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Hemmen i den nya verlden, Tredje delen.djvu" from=425 to=512 kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Hemmen i den nya verlden, Tredje delen|Fyrtiondeandra brefvet]] [[de:Die_Heimath_in_der_neuen_Welt/Dritter_Band/Zweiundvierzigster_Brief]] [[en:The_Homes_of_the_New_World/Letter_XLI.]] [[fr:La vie de famille dans le Nouveau-Monde/Lettre 42]]' 655045 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Hemmen i den nya verlden, Tredje delen.djvu" from=425 to=512 kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Hemmen i den nya verlden, Tredje delen|Fyrtiondeandra brefvet]] [[de:Die_Heimath_in_der_neuen_Welt/Dritter_Band/Zweiundvierzigster_Brief]] [[en:The_Homes_of_the_New_World/Letter_XLI.]] [[fr:La vie de famille dans le Nouveau-Monde/Lettre 42]] 2gozzd4mfs04h5uqhx8oxm9gbfmongx 104 223894 655046 2026-07-15T19:54:55Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 655046 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|91}}</noinclude>att Ehrenpreutz kände sig lycklig af Almas förbindelse med Puke var sann, eller om denna förutsättning endast var ett omsvep för honom att kunna leda samtalets gång efter som det bäst lämpade sig för honom. Ehrenpreutz lutade sig fram i stolen. Pechlins samtal blef för honom af allt större och större personligt intresse. — Saken är nemligen den, återtog Pechlin, efter ett ögonblicks uppehåll, att Amanda älskar … — Älskar Puke, inföll Ehrenprentz. Creutz kunde omöjligt hindra sig ifrån en rörelse. Pechlins lyssnande öra uppfångade den strax. Underrättelsen spred på en gång för Ehrenpreutz och Creutz ett klart ljus öfver Amanda. De hade hitintills icke rätt kunnat förstå henne, men nu framstod hon i full dager. De förstodo att hon närmat sig dem af egen drift, icke till följd af Pechlins fingervisning. Samma intresse förenade dem således med henne. Båda insågo också fördelen af bundsförvandtskapet med en lidelsefullt hänförd qvinna. Genom henne blef det ju till och med ganska möjligt att på ett eller annat sätt blifva helt och hållet qvitt Puke. Pechlin, som insåg det djupa intryck, hans underrättelse gjorde på det gamla riksrådet, njöt smáleende deraf. Af den rörelse, han hört från det inre rummet, begrep han att underrättelsen icke mindre lifligt inverkat på Creutz. — Det kan kanske förvåna herr grefven, fortfor han emellertid, att jag, med den tillgifvenhet, som jag alltid måste hysa för Amanda, på detta sätt liksom synes blottställa henne; men jag handlar dock icke utan efter den noggrannaste öfverläggning. Ni inser säkerligen lätt att Amandas börd och samhällsställning icke är af den egenskap att berättiga henne att täfla med en slägting till er. Så skickligt hon derföre än må anlägga sina planer, förutser jag hennes slutliga undergång, såvida hon fullföljer sin beträdda väg; och det är för att rädda henne för vida större olyckor — än som hennes hjertesorg kan medföra — som jag ansett det vara min skyldighet att i tid upptäcka flickans barnsligheter. Jag är säker att herr grefven skall sätta värde på min upprigtighet, än mera, att herr grefven äfven skall ursäkta Amanda. — Var öfvertygad derom, baron; jag är tacksam, mycket tacksam. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> lz1h2evuvnv78qwi61t3e9fuucnpcev 104 223895 655047 2026-07-15T20:00:09Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 655047 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />92</noinclude>Ehrenpreutz kastade på Pechlin en nyfiken blick; han tyckte att han hade så mycket att taga reda på, allra helst som ett tillfälle, som detta, icke så snart kunde återkomma. Den lilla omständigheten, att han ansåg sig hafva narrat Pechlin och lockat in honom på alldeles origtiga föreställningar, smickrade honom icke blott, utan ingaf honom äfven den största trygghet. — Men det är icke nog, baron, fortfor äfven Ehrenpreutz, att jag är tacksam; jag skulle äfven vilja höra, huru ni anser att jag bör behandla hela den här frågan. Låtom oss antaga att fröken Creutz älskar Puke och äfven — Ehrenpreutz tog sig härvid en pris snus — och äfven att jag och hennes bror önska detta parti: men huru skall man väl förmå Amanda att uppgifva sina planer. Ni känner den brytning, som konungens skrifvelse till ständerna framkallat mellan honom och rikets herrar råd, samt att hela landet i närvarande stund är fullt af antändbara, jag vill nästan säga revolutionära, ämnen. Ni inser äfven att denna brytning skall gå till någon ytterlighet, derest icke ettdera af partierna gifver vika. Ni kan icke begära att nationens representanter skola stiga ur vägen för konungamagten; att grundlagarne skola taga af sig hatten för tronen. Nåväl, baron, om det förhåller sig på detta sätt, så finner ni att Amanda likväl med icke så liten skicklighet uppfattat ställningar och förhällanden, och att hon utan att jag känner hennes afsigter likväl med något skäl kan förutsätta åtskilligt och kanske dervid icke så helt och hållet misstaga sig. Mot alla våra beräkningar kan hon sålunda måhända i alla fall gå till sitt mål. Pechlin stirrade härunder på Ehrenpreutz med en uppsyn, full af enfald. — Det är en ganska rigtig anmärkning, yttrade han, som jag sannerligen icke tänkt på; men herr grefvens skarpsinnighet är också en känd sak. Ehuru Ehrenpreutz icke visste, huruvida han på verkligt allvar skulle taga åt sig artigheten, framkallade den icke dess mindre hos honom ett småleende af tillfredsställelse. — Anser ni icke, baron, återtog han, att det vore bäst att låta Amanda fortgå på sin väg, och att endast följa henne med uppmärksamhet? Ehrenpreutz ville under alla vilkor höra Pechlin yttra<noinclude> <references/></noinclude> lf43ywgeqqgg90pynvg66h6nbqim0fz 104 223896 655048 2026-07-15T20:02:52Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 655048 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|93}}</noinclude>sig mer i ämnet, emedan han hoppades att derigenom få kännedom om {{Rättelse|hvarjehandra|hvarjehanda}}. — Nej, nej, grefve, svarade Pechlin. Jag är icke, som ni har er alltför väl bekant, någon beundrare af konungamagten, och jag kan derföre vara fullkomligt upprigtig. Ni sade nyss, eller antydde åtminstone, att drottningen intrigerar mot våra grundlagar. — Jag gjorde det. — För att lyckas i sina afsigter, söker hon att indraga i sina intressen hvar och en, som kommer henne nära. — Vi förmoda det. — Puke har äfven blifvit indragen i denna hvirfvel. — Nå, ja! — Men nu kunna ju icke nationens representanter, såsom ni så väl uttryckt er, stiga ur vägen för konungamagten. — Det är min mening. — Lemnar man händelserna sålunda fritt lopp att utveckla sig i sin naturliga rigtning, så följer ju tydligen deraf — med den kännedom vi hafva om de handlande personernas karakter — att en förfärlig katastrof förr eller senare måste inträffa. — Låtom oss förutsätta det. — Men denna katastrof skall i sitt svalg uppsluka hela hofvet och således äfven Puke. — Äfven Puke, ja, visst! Äfven honom. — Men Puke är för er en dyrbar person, som ni naturligtvis alltid vill rädda. Ehrenpreutz hoppade nästan till. Han hade redan bortglömt utgångspunkten. — Det är sant, sade han; Puke är för mig en dyrbar person. Pechlin lyssnade ett ögonblick, i tanke att äfven förnimma något lidelsefullt uttryck från det inre rummet, men det förblef tyst. Det grämde honom nästan. — Det faller mig in något helt annat, återtog Pechlin, ehuruväl jag mycket tviflar på att herr grefven, i den ställning, hvari herr grefven, såsom riksråd, nu befinner sig till konungafamiljen, gillar den. — Låt mig emellertid höra, baron. — Det enda lämpliga sättet att förekomma Pukes fall<noinclude> <references/></noinclude> 7km4e7iztot514vibrqzhzabcgciz7t 104 223897 655049 2026-07-15T20:11:29Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 655049 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />94</noinclude>torde ändå vara att söka leda drottningen in på en förnuftigare bana. Ehrenpreutz hade föresatt sig att icke mer falla ur sin rol: väl spelad, kunde han ju nu pumpa Pechlin, så mycket han behagade, men vid förslaget att inleda drottningen på en förnuftigare väg, skiftade hans ansigte ändock färg. — Fortsätt, yttrade han emellertid, fortsätt, baron. Man hörde att något tungt hvilade på hans bröst, ty rösten ljöd nästan såsom halfqväfd. — Jag har anledning till den förmodan, bemärkte Pechlin, att drottningen just i dessa dagar ämnar draga några af sina djerfvaste schackspelsdrag. — Verkligen? — Jag vet att hon med all ifver lägger an på bondeståndet. — Ni känner det, säger ni. — Lars Larsson är en slug och dristig karl. Han bearbetar bönderna af alla krafter. Forbus har åtagit sig att uppträda såsom en slags vice värd på Holländska Dün. Wrangel gör sina slag bland opinionerna inom riddarhuset, sysselsatt med en ny politisk brochyr. Drabant-corpsen är beredd att lemna handräckning till hvilken dårskap, som helst. Silfverhjelm lärer hafva sitt höggvarter på ett värdshus i Mäster Samuels gränd. Bedrager jag mig icke, så är tiden redan utsatt. — I hvad ändamål? — Så snart rikets ständer fattat sitt beslut, rörande konungens inlaga, är tiden inne. — Till hvad? — Hvad vet jag, herr grefve? Ryktet är blott en rök, intill dess det verkliga förhållandet visar sig som klar låga. Ännu ryker det blott. Politiken, grefve, är blott en väfnad af opinioner: karaktererna bestå ränningen, ryktet inslaget. Lifvets stora uppgift är, att taga reda på hvad som är sant eller icke sant. Vanligtvis får man bana sig vägen genom många osanningar till sanningen. Jag säger att jag har många anledningar till hvad jag yttrar: det är allt, hvad man kan begära af förutseendet. Sjelfva visheten är ju endast en större eller mindre anledning. — Det kan så vara — men vidare — vidare … {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> hov3fnxskwtwtegf6oqj4p1gdzq3dt5 104 223898 655050 2026-07-15T20:14:22Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 655050 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|95}}</noinclude>— Vidare, ja! Deri ligger just all svårighet. För att rädda Puke … — Ja visst, för att rädda honom. Detta uttryck betydde redan inför Ehrenpreutz helt och hållet motsatsen. Ehrenpreutz behöfde endast få kännedom om medlet att rädda honom, för att deraf bereda sig det bästa sättet att störta honom. — För att rädda Puke, upprepade Pechlin, måste man rädda drottningen. — Huru? — Det vill säga, man måste upplysa henne om hvad man misstänker: att hon är observerad. — Men om vi nu icke ned säkerhet veta hvad hon har för sig, så lärer man väl äfven hafva svårt att kunna upplysa henne om någonting. — Deri har ni återigen ganska rätt, herr grefve, och jag kan icke annat än beundra er anmärkning. I stället för att också upplysa henne, vore det således kanske mer skäl att söka taga reda på hvad hon företager sig. — Det anser jag äfven vara förständigare. Men huru skall man lyckas deri? — Verkligen en svår fråga, herr grefve; jag anar dock huru grefven skulle vilja taga saken. — Huru jag skulle vilja … — Utan att se sakerna med samma omfattande blick, som herr grefven, gissar jag att herr grefven … — Ni gissar att jag … — Att herr grefven skulle anse det vara klokast att man sökte få skäl att anklaga och fängsla någon af drottningens förtrogne, hvilken man sedan kunde få tillfälle att pressa såsom en citron; och jag medgifver att herr grefven deri har ganska rätt, allrahelst om valet i detta fall företrädesvis föll t. ex. på Silfverhjelm, som är sjelfva nyckeln till drottningens alla hemligheter … — Silfverhjelm, ja, visst — han — han … — När jag också besinnar saken, medgifver jag gerna att den är fint tänkt. Silfverhjelm är, så att säga, sjelfva ombudet för drottningens intriger; hade man honom i sitt våld, skulle mera än ett förhållande blifva utredt på samma gång det äfven är tydligt att drottningen, såväl som hela hofpar-<noinclude> <references/></noinclude> d8a59n8ctha8wsyifyfntvx06os8o4b 104 223899 655051 2026-07-15T23:26:17Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ 655051 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud||I Linköpings-Sticht.|101}}{{linje}}</noinclude>{{c|{{ant|Membranæ fuit inscriptum, <br> Æneoq&#x0341;ue huic globo inclusum; <br> Illud verò, <br> Fatiscentibus, per incuriam primi cuprifabri, <br> cum totô <br> Tectô, turriq&#x0341;ue globôq&#x0341;ue, <br> Humore & ærugine corruptum <br> Anno CIƆ. DCC. XXX, <br> Unà cum universâ cuprei tecti mole, renovari fecit, <br> Imperante per Septentrionem pacatè & feliciter <br> {{st|FRIDERICO PRIMO,}} <br> SUIOGOHIÆ REGE, HASSIÆq&#x0341;ue LAND- <br> GRAVIO, <br> CAROLI UNDECIMI <i>GENERO</i>, <br> {{st|Et Reginæ ULRICÆ ELEONORÆ Maritô,}} <br> Augustissimô, Serenissimô, Dilectissimô, <br> Satrapes totius OsterGothiæ, <br> Justitiâ, prudentiâ ac sedulitate eminentissimus, <br> Dn. ERICUS G. ERENKRONA. <br> Quô tempore <br> Lincopiensem Episcopatum adivit <br> Doct. JOANNES Matth. STEUCHIUS, <br> Terseri ex filiâ nepos, <br> Wadstenensi Ecclesiæ præfuit <br> M. PETRUS HOERBERG, <br> Vicinæ Nomarchiæ Præpositus; <br> Et urbis hujus consulatum tenuit <br>}}}}<noinclude>{{huvud||G 4|{{ant|MAT}}}} <references/></noinclude> 39pl1jfra83r5o64j6p7bhml19001ij 104 223900 655052 2026-07-16T07:43:13Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 655052 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|206|<small>PETER OLSSON.</small>|}}</noinclude>I Wemdalens by besökte jag Söderhögen. Detta är en nu uppodlad kulle, som ej synes vara någon grafhög. Det är icke i utan bredvid denna hög, i strömfåran af en här rinnande bäck, som man funnit <i>järnyxor</i> lika fig. 483 i <i>Sv. forns.</i> af Montelius. Enligt hvad hittaren nu uppgaf, voro de fyra och lågo tillhopa; en förvaras i Jämtlands läns fornminnesförening, en hade hittaren slipat och försett med skaft. Många af byns gårdar hafva, liksom fallet är mångenstädes i Herjeådalen, sina egna namn. En af dem kallas <i>Jutebacken.</i> Man visar ännu det oansenliga lilla hus, där konung Carl XI vid sin resa genom byn tillbragt en natt. En gård i Hedeviken kallas <i>Taflan,</i> och vid östra sidan af Hede by ligger <i>Krosbacken.</i> Likaledes finnes det <i>Korsbacken</i> i Funäsdalen och i Tänndalen inom Tännäs ett ställe, som kallas <i>Bortme korsa.</i> Alla dessa namn erinra om katolska tiden, då man vid vägar på lämpliga ställen uppsatte kors och bilder af religiöst innehåll för deras räkning, som ej kunde komma till kyrka. På en lodrät klipphäll å södra ändan af fjället Flatruet, en god halfmil från Messlingen och omkring 860 meter öfver hafvet, finnas nära en snödrifva de förut omnämnda hällmålningarna, gjorda med samma outplånliga röda färg, som användts för de af mig beskrifna hällmålningarna vid Hästskotjärn i Kall<ref>P. Olsson i Jämtlands läns fornminnesför. tidskr. I. p. 54 tab. I—II.</ref> och vid sjön Skärvången i Föllinge,<ref>Ibidem I, p. 125, tab. III—V.</ref> och hänvisande på liknande målningar i Sibirien.<ref>Congrès internat. d’anthropol. et d’archeol. VII. Sthlm 1876. Tome 1, p. 564.</ref> Emedan de komma att beskrifvas i Jämtlands läns fornminnesförenings tidskrift, nämner jag här endast, att figurerna äro till antalet något öfver tjugo, och att flertalet af dem föreställa hvarjehanda djur (älg, ren, björn, hare, bäfver, orm), men att några mycket otympliga synas skola föreställa menniskor. På somliga ställen äro djur med mörkare färg målade öfver äldre sådana, som bleknat. Längre norrut på krönet af Flatruet omkring 2 kilometer från hällmålningarna besåg jag en stor hög, kallad Ripkarlhögen. Den består af lös jord, blandad med något sten. Dess omkrets<noinclude> <references/></noinclude> 5wxqsgzgt8gb7jmcb3jkvfzmcy6vxkw 104 223901 655053 2026-07-16T07:57:30Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 655053 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<small>MINNEN FRÅN HERJEÅDALENS FORNTID.</small>|207}}</noinclude>uppmättes till 46 meter, och den hade i midten en kraterlik fördjupning, 3,4 meter i diameter och 1 meter djup. Då besöket här gjordes sent på aftonen och högen var så stor, var det ej tillfälle att genomgräfva den, ehuru spade medförts. Huruvida detta är en grafhög eller ej, kunde sålunda ej med visshet afgöras. Om det är en grafhög, så har den ett ovanligt läge men på ett ställe, hvarifrån man har den vidsträcktaste utsigt öfver fjällen ända in i Dalarne, Norge och Jämtland. Alldeles i närheten finnes en djup, af snö ständigt fylld klyfta kallad Evagrafven, hvilket namn den skall hafva erhållit efter en lappkvinna, som där omkommit. En grafhög kallad Gullhögen ligger vid Messlingesjöns norra strand vester om ett där utskjutande näs på en udde med lågt landfäste. Högen, som är rund och bevuxen med björkar, har en diameter af 8,5 meter och nära 1,5 meter höjd. Den utgöres af stenblandad jord men synes vara i äldre tid genomgräfd. I midten är en fördjupning 1,5 meter djup och 3 meter tvärsöfver. Jorden, som där tagits, har blifvit lagd på södra sidan. I Messlingens by hittades för omkring 50 år sedan under gräfning i ett stenröse nära sjön på norra stranden ett större antal silfvermynt, som doldes, men så vidt kändt är intet annat. Jag såg i Messlingen det dokument af år 1673, som tillåter Hans Olofsson Wigg och Knut Halvarsson i Funäsdalen att »sättia sig neder» på allmänningen norr om sjön Messlingen och åtnjuta sex års frihet. Det torde äfven förtjena omnämnas, att jag i Funäsdalen vid ett hastigt genomseende af de talrika dokumenten i Vestra Herjeådalens fornminnesförenings samlingar anträffade ett papper, som visar, att i Storsjö by varit bygd tidigare än man förut känt. Där omtalades nämligen en »Joen Jonson boendis vid Storsiöe udi Heide gield i Herdallenn» 1639. Andra bref i samlingen visa, att Herjeådalen emot slutet af den tid, då det lydde under Norge, haft egna fogdar och lagmän, hvilka ej tillika voro ämbetsmän i Jämtland, en sak som förut varit mig obekant. I ett bref af 1605 kallas nämligen Hans Lauridsen »fougidt i Guldall och Herdals lenen», och i ett af 1624 kallas Staffan Olssön »laughmand i Heijde thinglaugh» och Powell Persson »tingskriffuer i Herdalen». Sistnämnda år var Peder Grumb lagman i Jämtland.<ref>P. Olsson, Om Jämtlands och Herjeådalens världsliga styrelse och ambetsmän etc. i Jämtl. läns fornminnesf. tidskr. II, p. 94.</ref> {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> of3epf9c0pqbhvcg3p8a7m0v7o9ntn2