Wikisource svwikisource https://sv.wikisource.org/wiki/Wikisource:Huvudsida MediaWiki 1.47.0-wmf.11 first-letter Media Special Diskussion Användare Användardiskussion Wikisource Wikisourcediskussion Fil Fildiskussion MediaWiki MediaWiki-diskussion Mall Malldiskussion Hjälp Hjälpdiskussion Kategori Kategoridiskussion Tråd Tråddiskussion Summering Summeringsdiskussion Sida Siddiskussion Författare Författardiskussion Index Indexdiskussion TimedText TimedText talk Modul Moduldiskussion Event Event talk Ämne 104 175887 655120 538056 2026-07-17T20:11:23Z Thuresson 20 /* Validerad */ 655120 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud|392|1811-1844.}}</noinclude>lingar vållades af ganska vidtutseende slag. Den engelska utrikesministern hade sålunda i midten af november inför parlamentet försäkrat, att den svenska kronprinsen offrade allt för koalitionen och åtagit sig att eröfra Holland, då han vid jultiden just från detta land öfverraskades med klagomål, att endast en mindre del af nordarmén befann sig där. Hans vrede gaf sig också luft i ljungande förklaringar den 27 december, och England indrog subsidierna för en makt, som så illa uppfyllde sina förbindelser. Den 14 januari erhöllo Wetterstedt och engelska sändebudet Thornton bref härom, och med skrifvelsen på fickan, hvars innehåll varit tillräckligt att göra den danske underhandlaren till herre öfver fredsvillkoren, underskref Wetterstedt slutligen fredstraktaten, sedan han lyckats förmå Thornton att under några dagar hemlighålla de depescher han erhållit från sin utrikesminister. Med freden i Kiel insattes slutstenen i 1812 års politik och uppfylldes dess syfte: den skandinaviska halföns förening under en konung till ersättning för förlusten af Finland. Med inskränkta medel och den strängaste hushållning med Sveriges krafter hade det lyckats Carl Johan att öka rikets styrka utan att öfveranstränga den svenska nationen, och ur denna synpunkt är 1812 års politik så väl till sitt utförande som till sin planläggning “ett mästerverk, hvilket söker sin like i Sveriges historia.” Äran af att i väsentlig mån ha medverkat till detta lysande resultat tillkommer en man, hvars diplomatiska begåfning gjorde honom till ett värdefullt biträde vid utförande af den svenska kronprinsens planer. Gustaf af Wetterstedt, född i Vasa stad den 29 december 1776, var son af sedermera landshöfdingen i Uppsala Erik af Wetterstedt. Såsom student medlem af eller åtminstone nära förbunden med medlemmarne af “Juntan,” ansågs den unge Wetterstedt vara “röd jakobin.” Har han verkligen svärmat för jakobinismen, blef han emellertid snart botad för detta svärmeri, då han på en längre utrikes resa fick tillfälle att i Paris på närmare håll skåda den franska republiken och bevittna, huru den stora revolutionens ideal, för hvilka så mycket blod gjutits, snedvridits. Återkommen hem, beträdde Wetterstedt den diplomatiska banan och nödgades såsom kabinettssekreterare och verkställare af sin konungs befallningar åse den långa rad af diplomatiska felgrepp och orimligheter, som utmärkte Gustaf IV Adolfs regering, utan att förmå göra något till fördärfvets afstyrande. Fullständigare än de flesta måste Wetterstedt under dagligt umgänge med konungen ha upptäckt den hemska sanningen, att han endast passade på en dåres sjukliga ingifvelser. Detta oaktadt höll han troget ut på sin post och hade ingen del i händelserna den 13 mars och Gustaf IV Adolfs fall. Redan af denne olycklige konung upphöjd i friherrligt stånd, befordrades Wetterstedt efter statshvälfningen till hofkansler och öfvertog, jämte vården af tryckfrihetsärendena, den chefsbefattning, som förut tillkommit statssekreteraren för utrikesexpeditionen, men deltog äfven i utrikeskabinettets göromål under detta kabinetts nye chef, den något retlige och tungrodde, men redbare och samvetsgranne utrikesministern, excellensen grefve Lars von Engeström, hvars “visserligen kraftiga, men kärfva och stundom knarriga skrifsätt” vida öfverglänstes af den yngre ämbetsbroderns lediga stil, ett “mönster af reda, klarhet och behag.” Vältalig och varm tolk för Sveriges förbindelse med Napoleon och förhoppningarna att i förening med honom kunna återeröfra Finland och “kräfva blodig räkning af Ryssland,” skulle Wetterstedt under de på Finlands förlust närmast<noinclude> <references/></noinclude> 1zvu95d381qc8pfwrip60thotxd84qs 104 175902 655121 538099 2026-07-17T20:15:00Z Thuresson 20 /* Validerad */ 655121 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||TILLSTÅNDET I NORGE.|393}}</noinclude>följande åren komma att anslå andra strängar och slutligen författa statsskriften, som “manade att höja de svenska vapnen,” numer för att “i förening med Rysslands härskare sätta gränser för Frankrikes makt.” Förtrogen tjänare åt Carl Johan, tillägnade han sig nämligen småningom också dennes idéer och var honom följaktig till mötet med den ryske zaren i Åbo. I det svenska statsrådet hade han dessförinnan förberedt den politik, af hvilken detta möte och den därpå följande konventionen var en hufvudlänk. Han följde sedermera Carl Johan till Tyskland och ombesörjde de underhandlingar, som därstädes angående Norges förvärfvande fördes dels med Danmark, dels med de koaliserade makterna. I deras högkvarter hade Wetterstedt därvid att mäta sig med själfva Metternich, hvars falska och illvilliga hållning mot Sverige endast kunde oskadliggöras genom den ryske zarens bestämdt uttalade vilja att uppfylla de förpliktelser han åtagit sig i Åbo. Wetterstedt skulle härunder också erhålla en försmak af den stormaktspolitik som sedermera ledde till den heliga alliansen och furstekongresserna i Aachen, Troppau, Verona, Laibach, samt “lära känna den obehagliga sanningen, att Sverige såsom en stat af andra rangen icke skulle få ha någon talan i de europeiska ''principalmakternas'' rådslag.” Det blef emellertid Wetterstedts uppgift att följa fredsförhandlingarnas alla skeden till Napoleons fall och de förbundna monarkernas intåg i Paris och därunder söka förlika, äfven vid fara att råka i onåd, Carl Johans anspråk med makternas obenägenhet att uppfylla dem. I synnerhet ansåg Wetterstedt sig böra hindra, att Carl Johan gjorde allvar af sin hotelse att, därest Frankrike beröfvades sina naturliga gränser, Belgien och vänstra Rhenstranden, såsom de koaliserade stormakterna fordrade, öfvergifva koalitionen och därmed äfventyrade hela resultatet af den politik, han, trots alla skiften, lyckats genomföra, samt bortslumpade Storbritanniens hjälp i ett ögonblick, då denna hjälp mer än någonsin syntes vara af behofvet påkallad för att fullborda Norges slutliga underkastelse. {{c|{{större|{{*}}|150}}}} <span style="visibility:hidden">{{Ankare|393}}</span> Genom freden i Kiel hade Danmark visserligen till Sverige afträdt sin rätt till Norge, men härmed hade Sverige för ingen del kommit i verklig besittning af detta land. Norrmännen erkände nämligen icke Kiel-traktatens giltighet, utan ansågo sig, så snart Danmark afsagt sig sina suveräna rättigheter öfver dem, kunna själfva förfoga öfver sitt öde såsom en fri och oberoende nation. Under sista delen af förra och början af detta århundrade hade i Norge en gyllene tid varit rådande för handeln, och det materiella välstånd, som denna “guldålder” framkallat, hade icke underlåtit att utöfva sitt försoffande inflytande på folkandan. “Penningar förtjänades lätt och utan besvär, man hade fullt upp i kök och källare, och blott frakterna och prisen på trälasterna stego, frågade man icke mycket efter de händelser, som vände upp och ned på det öfriga Europa.” Denna “angenäma stiltje” skulle emellertid erhålla ett plötsligt slut och aflösas af en period, under hvilken “landet nedböjdes af näringslöshet, hungersnöd och mångahanda förvecklingar.” Med året 1807 inträdde förändringen, och detta på ett lika våldsamt sätt som den för de flesta kom helt oförmodadt. Jättestriden mellan Napoleon och England sträckte sina verkningar äfven till den dansk-norska helstaten, och då engelsmännen bombarderade Köpenhamn och borttogo landets stolthet, dess vackra örlogsflotta, verkade detta som ett åskslag äfven i<noinclude> <references/></noinclude> hkkhsmi61zelu9bir7c3cdvjkgbp1xl 104 175903 655122 538100 2026-07-17T20:17:26Z Thuresson 20 /* Validerad */ 655122 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud|394|1811-1844.}}</noinclude>Norge. För Norge var nämligen ett godt förhållande till England ett lifsvillkor, och då den danske kronprinsen Fredrik numer helt och hållet kastade sig i armarne på Frankrike och började krig med England, medförde detta för Norge ett fruktansvärdt bakslag. Sedan den första harmen, som Englands våldsbragd framkallade äfven i Norge, något lagt sig, började de materiella intressena emellertid åter göra sig kännbara, och man kom snart till insikt af, att den danska regeringen, då den tog parti för Frankrike och förkastade de engelska förlikningsanbuden, icke tagit minsta hänsyn till Norge. Men icke nog med kriget mot England, hvars olyckliga verkningar i första rummet drabbade Norge, snart tillkom äfven ett krig med Sverige, och Norge, hvars välstånd tillintetgjorts af kriget med England, hvars kuster blockerades och som var utsatt för faran att uthungras, skulle nu samtidigt försvara sin långa landgräns. Till råga på allt visade sig, att samma regering, som ställde så stora anspråk på sina norska undersåtars trohet och offervillighet, på det oförsvarligaste sätt försummat alla åtgarder till landets försvar. Nästan inga penningar funnos i de allmänna kassorna, fästningarna hade fått förfalla, magasinen stodo tomma, och icke allenast på vapen och ammunition, utan äfven på proviant och beklädnadspersedlar rådde en sådan brist, att den enskilda välgörenheten och fosterlandskärleken måste träda emellan för att icke soldaterna skulle svälta ihjäl eller omkomma af köld. Under sådana omständigheter måste det i otid mot Sverige förklarade kriget i Norge framkalla ett missnöje, som icke heller blef utan inflytande på händelsernas gång. Christian August, som var norska arméns öfverbefälhafvare, icke allenast icke inryckte i Sverige, såsom den danska konungen befallt honom, utan beviljade till och med Adlersparre det vapenstillestånd, som satte denne i tillfälle att med sin arméfördelning tåga till Stockholm för att afsätta Gustaf IV Adolf, och i Norge funnos många patriotiska män, som med Christian Augusts val till svensk tronföljare äfven gingo in på de planer till Norges förening med Sverige, hvilka från svensk sida knötos vid detta val. I detta afseende utvecklade grefve Wedel-Jarlsberg en liflig verksamhet, och till sin svenska vän, baron von Platen, skref han: “Nu är det afgörande ögonblicket snart inne! Du och dina tappre medarbetare ha tagit det viktigaste, det första steget till det stora målets uppnående genom att välja vår älskade prins Christian till tronföljare.” I samma anda skref han till Adlersparre och försäkrade, att “många hederliga landsmän vore ense med honom.” Christian Augusts död gjorde emellertid ett plötsligt slut på planen att genom honom förena Norge med Sverige. Tanken, om icke på en omedelbar skilsmässa från Danmark, så likväl på ett större oberoende af detta land med för Norge egna institutioner, egen öfverdomstol, egen nationalbank och eget universitet, hade emellertid slagit rot i Norge, och vann i styrka och utbredning genom det af Wedel-Jarlsberg stiftade “Selskabet för Norges Vel,” hvilket snart “började agera ett slags representation för Norge” och uppträdde så uteslutande norskt, att man kunde tro, att “Danmark var ett för Norge främmande land.” Till den likgiltighet för Danmark, som sålunda började gripa omkring sig, kom snart ett bittrare missnöje än någonsin med Danmarks felaktiga politik, då 1813 blockaden af Norges kuster upprätthölls strängare än någonsin. En statsbankrutt inträffade, som var så god som en allmän konfiskering, och ett nödår inställde sig, hvars<noinclude> <references/></noinclude> afw4g4lerre3606c5y5heb6npnstjvy 104 175904 655123 538101 2026-07-17T20:19:59Z Thuresson 20 /* Validerad */ 655123 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||RIKSFÖRSAMLINGEN I EIDSVOLD.|395}}</noinclude>make landet förr icke sett; man måste gripa till barkbröd och andra surrogat, och dödsfall af hunger voro ingalunda sällsynta. <span style="visibility:hidden">{{Ankare|395}}</span> Samtidigt med dessa olyckor fick man veta, att kronprinsen Carl Johan återupptagit de gamla svenska planerna på Norges förvärfvande åt Sverige och att Norge var det pris han betingat sig för sitt och Sveriges deltagande i striden mot Napoleon. Man fick veta, att Ryssland, England och Preussen garanterat honom besittningen af Norge och lofvat honom hjälp till landets eröfrande, om detta skulle behöfvas; och liksom för att rätt tydligt utmärka hvad den dansk-norska regeringen fruktade, sändes själfva tronföljaren Christian Fredrik i maj 1813 till Norge såsom ståthållare. Freden i Kiel kan svårligen sägas ha kommit oväntadt för norrmännen, hos hvilka den vid första underrättelsen om densamma, enligt Jacob Aall, “väckte känslan af en viss nödvändighet att böja sig för ett oundvikligt öde och hoppet, att föreningen med Sverige kunde ske med bevarande af Norges själfständighet och en passande konstitutionell form.” Tanken på motstånd mot ett beslut, som fattats i stormakternas råd, synes således i början icke ha varit synnerligen utbredd. Bladet skulle emellertid genast vända sig. Christian Fredrik själf hyste en lätt förklarlig afsky för en förbindelse, som för evärdlig tid skulle skilja de båda förbundna nationerna, och närde måhända äfven ett hemligt hopp om att kunna bevara Norges krona åt det danska konungahuset. Från hans omgifning utgingo “flammande” skrifvelser till landets mest framstående män, i hvilka skrifvelser framhölls “det ovärdiga för den norska nationen att låta påtvinga sig en förening, af hvilken intet godt kunde komma för fäderneslandet—endast träldom, olyckor och vanära.” Dylika uttalanden funno ett villigt genljud i norrmännens åter upplågande gamla motvilja mot svenskarne, och på den resa, Christian Fredrik i januari 1814 företog till Trondhjem, erfor han också, att folkstämningen var afgjordt mot all underkastelse under Sverige. “Vi vilja lefva som norrmän, icke som svenskar,” hette det: “gif oss krut och bly, så att vi kunna försvara våra gränser.” I Trondhjem öfverlämnades till ståthållaren en adress, undertecknad af stadens mest ansedda borgare, i hvilken dessa försäkra, att ingenting, icke ens för ett ögonblick, skulle bringa dem att vackla i sitt beslut att “våga allt för Norges frihet och ära,” men därjämte uttrycka den önskan, att nationen genom deputerade af alla stånd måtte sammanträda för att gifva riket en konstitution, som kunde betrygga dess välfärd bättre än den man hittills haft. På den sammankomst, Christian Fredrik efter sin återkomst från Trondhjem den 16 februari hade med flera af Norges framstående män på sin vän Karsten Ankers bruks- och landtegendom Eidsvold i närheten af Christiania, häfdade också professor Georg Sverdrup med de närvarandes bifall, att de rättigheter, som Fredrik VI afstått, återfallit till det norska folket, som följaktligen kunde disponera öfver den lediga tronen, hvarjämte Christian Fredrik uppmanades att tills vidare taga regeringens tyglar i sin hand och att sammankalla folkets ombud till en riksförsamling, som skulle gifva Norge en ny författning. I de proklamationer, som prinsen i enlighet härmed utfärdade, antog han namn af “Norges regent,” och i Christiania förklarades högtidligt under allmänt jubel Norge för ett själfständigt rike. <span style="visibility:hidden">{{Ankare|396}}</span> Efter påskdagen den 10 april i Eidsvolds kyrka hållen gudstjänst sammanträdde följande dag i den sal, som på Eidsvolds bruk blifvit därtill bestämd, det<noinclude> <references/></noinclude> 04r30ytiw0oaezj02smo17xn9s1gjnu 104 175905 655124 538102 2026-07-17T20:23:52Z Thuresson 20 /* Validerad */ 655124 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud|396|1811-1844.}}</noinclude>norska folkets ombud till ett antal af 112 tingsmän, såsom de kallade sig, representerande alla klasser från gods- och bruksägare, präster och civile ämbetsmän till bönder, köpmän, officerare och underofficerare, soldater och matroser. Redan den 15 april hade det af församlingen utsedda konstitutionsutskottet, hvars ordförande var sorenskriver (häradshöfding) Christian Magnus Falsen, blifvit ense om hufvudgrunderna för den nya statsförfattningen, och den 16 maj antogs det nya grundlagsförslaget i sin slutliga lydelse. Dagen därpå, den 17 maj, underskrefs urkunden och valdes prins Christian Fredrik enhälligt till konung. Den 20 maj voro tingsmännen för sista gången tillsammans för att underskrifva protokollet och efter slutadt värf säga hvarandra farväl. Under utropet: “Eniga och trogna till dess Dovre ramlar!” slöto riksförsamlingens medlemmar en “broderskedja” och uttalade därmed den grundstämning, som varit rådande hos församlingen under dess sammanvaro. Bland medlemmarne funnos många, hvilka i sin hänförelse gärna glömde de hotande farorna och svårigheterna, andra ansågo visserligen, att man, af hänsyn till landets nödställda belägenhet, borde finna sig i att pruta något på det stora målet, men om detta synes man dock i allt väsenligt ha varit ense. Alla synas ha hyst den önskan, att Norge måtte bli så själfständigt som möjligt och att den nya författningen byggdes på den möjligast breda demokratiska grundval. Också visade riksförsamlingen i Eidsvold en sällsynt grad af oegennytta och från allt partiväsen och all klassegoism ren fosterlands- och frihetskärlek. Den nya författningens mest betecknande drag blef också, att den genom sina bestämmelser om representationens sammansättning afgjordt lade maktens tyngdpunkt hos bönderna. I bonden hade man nämligen i Norge lärt sig se “den sanne norske mannen;” hos bonden ansåg man, att landets framtid låg, liksom dess forntid; och allmän var den tron, att Norge åter skulle bli hvad det en gång varit, därför att “sagotidens anda gått i arf till Norges frie odalmän.” “Bonden i det politiska högsätet var för Eidsvoldsmännen den nödvändiga förutsättningen för hela deras politiska verksamhet och alla deras tankar och förhoppningar om ett fritt, själfständigt Norge.” De stora synerna i deras fulla utsträckning skulle emellertid icke förverkligas, men medan den svenska kronprinsen var frånvarande på främmande område och den stora politiken förlamade Sveriges handlingskraft, hade norrmännen likväl förstått att begagna de gynnsamma ögonblicken till att åstadkomma förhållanden och skapa fakta, som erhöllo en vidtgående betydelse för deras ställning i föreningen med Sverige. I Danmark följde man med lifligt deltagande och knappt förstucken uppmuntran den norska oafhängighetsrörelsen. Makterna erkände emellertid icke prins Christian Fredrik såsom Norges konung och utöfvade genom sina sändebud i Köpenhamn ett tryck på den danska regeringen för att få tronföljaren hemkallad från Norge och de i Kiel ingångna förpliktelserna uppfyllda. Endast den engelska regeringen syntes länge intaga en skäligen tvetydig hållning. Till England hade prins Christian Fredrik skickat sin vän Karsten Anker för att föra sin talan, och på andra sidan Nordsjön rådde en icke ringa sympati för Norge. Den engelska premierministern lord Castlereagh sände också en diplomatisk agent J. P. Morrier till Norge för att undersöka förhållandena därstädes. Denna sändning ledde dock icke till några vidare följder, och vid midten af juni anlände äfven<noinclude> <references/></noinclude> j8drup77aeqre2y3aajsj46nwya5q1d 104 175934 655125 538160 2026-07-17T20:26:51Z Thuresson 20 /* Validerad */ 655125 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||KONVENTIONEN I MOSS.|397}}</noinclude>det engelska sändebudet till Köpenhamn för att sluta sig till sina ämbetsbröder, hvilka, försedda med en ny och i skarpa ordalag affattad befallning till prins Christian Fredrik att infinna sig hos konungen af Danmark, om han icke ville utsätta sig för att i enlighet med Kongelovens bestämmelser dragas till ansvar för sin olydnad, den 22 juni begåfvo sig till Christiania. Norges nye konung tillbakavisade emellertid hvarje försök att förmå honom till att öfvergifva det folk, som hyllat honom, och beredde sig till motvärn. För Sveriges konung återstod ingen annan utväg än att med vapenmakt “upprätthålla sina i Kiel-freden förvärfvade rättigheter” och “återkalla sina upproriska norska undersåtar till plikt och laglydnad,” det vill med andra ord säga eröfra Norge. Lyckligtvis kom det icke till något större vapenskifte mellan de båda folken. Christian Fredrik, var icke heller sin uppgift vuxen. Af naturen utrustad med en ingalunda vanlig begåfning, snabb uppfattning och stor arbetsförmåga, hade han i umgänget med kunskapsrika män och kvinnor utbildat sitt fina sinne för konst och litteratur och var outtröttlig i att utvidga sina kunskaper. Men tidigt införd i sin tids utåtvända och innehållslösa hoflif, hvarigenom han visserligen utvecklades till en fulländad kavaljer, i synnerhet som han såg bra ut och hade ordet i sin makt, mottog han i sin ungdom icke heller något stort och varaktigt intryck, och det högst olyckliga äktenskap, han redan vid tjugu års ålder ingått med sin två år äldre, vackra och lättsinniga kusin, Charlotta Fredrika af Mecklenburg, förbittrade flera af hans ungdomsår och slutade med skilsmässa. Då han i Norge misslyckades och segern uteblef, fick han uppbära bittra förebråelser, icke minst för det sätt, hvarpå han bedrifvit krigsrustningarna och ledt kriget, och måste slutligen, förkrossad och förödmjukad, lämna Norge. Å andra sidan var visserligen Carl Johans stämning till följd af de oförmodade händelserna i Norge icke den blidaste, men trogen sina försiktiga grundsatser i politiken, lät han icke heller nu sitt sydländska lynnes uppbrusningar och sin omgifnings råd inverka på sin statskonst. Småningom stadgade sig hos honom den öfvertygelsen, att föreningen med Norge borde vinnas på den vänliga öfverenskommelsens väg, och för den skull “utvecklade han icke heller större våld än som behöfdes för att skjuta undan Christian Fredrik.” Så snart detta skett, hejdades de svenska truppernas framryckande i Norge, och kronprinsen beträdde underhandlingens väg. <span style="visibility:hidden">{{Ankare|397}}</span> På konventionen i Moss den 14 augusti förpliktade sig Christian Fredrik att nedlägga Norges krona, och den svenska konungen lofvade antaga den konstitution, som antagits af riksförsamlingen i Eidsvold, “utan andra förändringar än som vore nödiga för bägge rikenas förening,” hvilka förändringar skulle göras i samråd med stortinget. Om dessa förhandlingar fördes under hösten 1814 underhandlingar mellan kronprinsen, de svenska kommissarierna och norska stortinget, underhandlingar, som stundom påskyndades med hot om fientligheternas återupptagande, till dess att man slutligen den 4 november 1814 blef ense om den nya grundlagen och Carl XIII samma dag valdes till Norges konung. Den i Sverige så länge och så ifrigt önskade föreningen med Norge hade sålunda kommit till stånd, ehuru visserligen icke på sådant sätt som man föreställt sig. Redan i Kiel-freden hade Norges egenskap af att vara ett konungarike tydligt blifvit erkänd; nu förklarades högtidligen, att “Norge icke skulle anses såsom ett eröfradt och underkufvadt land;” och såsom villkor för föreningens genom-<noinclude> <references/></noinclude> ekkxy447otbxzqgq2f6hj3nfdzmx5y3 104 175935 655126 538161 2026-07-17T20:30:58Z Thuresson 20 /* Validerad */ 655126 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud|398|1811-1844.}}</noinclude>förande hade det norska folket utverkat, att den författning det gifvit sig själft godkändes af Sverige. Detta var den vinst Norge skördat af händelserna, “ostridigt en seger, vunnen utan vapen.” Stämningen i Sverige med anledning af att, såsom en af kommissarierna, statssekreteraren G. F. af Wirsén uttryckte sig, “de besegrade på detta sätt skrifvit lagar för segrarne,” var ingalunda särdeles vänlig mot norrmännen, äfven bland Sveriges förnämste män, Carl Johans egna rådgifvare icke undantagna. Adlercreutz, som helst velat “tilltala norrmännen med kanonens språk,” kunde aldrig förmå sig att godkänna “principerna att handtera norska sakerna såsom alldeles icke ägande någon gemenskap med Sveriges rike, utan blott med konungen,” och ansåg, att “en eröfring, som företagits med en svensk armé, svensk flotta och svenska pengar,” bort leda till andra resultat. Utrikesministern, grefve L. von Engeström, stack icke heller under stol med sitt missnöje öfver “den ytterliga undfallenhet, som endast tjänade att nära norrmännens öfverdrifna inbilskhet och stegra deras obefogade anspråk,” och dessa åsikter delades af den öfvervägande delen af svenskarne på denna tid. <span style="visibility:hidden">{{Ankare|398}}</span> Röster höjdes också, som på grund af det stora mått af själfständighet, som sålunda inrymdes åt det norska folket, uttalade farhågor för unionens framtida bestånd, och sålunda skref Hans Järta bland annat: “Norges införlifvande med Sverige synes mig vara så mycket nödvändigare, som bägge dessa riken i en framtid möjligen kunde bestå såsom själfständiga stater, under egna, af hvarandra oberoende styrelser. En svag förening af dem vore härigenom ännu svagare. Norge och Sverige äro skilda genom en naturlig gräns, deras folk genom många olika förhållanden. — Förutsättom, att under en mild och liberal styrelse Norges åkerbruk, handel och näringar utvidgas; att det i följd häraf ökade norska folkets odling tilltager; att detta af fjäll och haf försvarade folk vinner, genom vanan vid frihet, en sann och stadgad karaktärskraft. Om då Sveriges och Norges konstitutionella, moraliska och ekonomiska förhållanden icke tidigt sammanflätas, hvad kan väl, efter något sekel eller kanhända förut, hindra norska folket att åter börja den kamp för sin själfständighet, som det nu försökt och, oaktadt så många och så stora svårigheter, öfver all förväntan länge underhållit. Det befunne sig icke då, såsom nu, i armod och nöd; det skakades icke blott af en tillfällig upprorsfeber, utan lifvades af en jämn och sund frihetskänsla; dess företag leddes troligen af dugliga, bepröfvade anförare, icke af äfventyrare utan förstånd, utan mod och utan erfarenhet. Hvilken utgång af striden må man under sådana förutsatta omständigheter vänta? — Och kanhända styrdes icke Sverige då af en hjälte, som förmådde sammanhålla och visste använda dess krafter, understöddes icke af mäktiga bundsförvanter; men slets inom sig af faktioner, eller hade att försvara sig mot främmande fiender, hvilkas uppenbara angrepp eller hemliga ränker befrämjade Norges affall.” Carl Johan hade emellertid goda skäl för sin försonlighetspolitik. Redan blotta dröjsmålet med Kiel-traktatens genomförande hade väsentligen förändrat ställningen till Norges förmån. “Det var ej längre,” säger grefve H. G. Trolle-Wachtmeister, “den danska provins, som vi på papperet i Kiel förvärfvat, utan en åter uppstånden nation, som, ehuru under en blott kort period, hunnit dricka djupt ur den väckta nationalitetens, oberoendets och själfständighetens bägare …” Carl Johan ansåg också i sig själft förkastligt att söka tillintetgöra<noinclude> <references/></noinclude> qbcfwxtmhin1uq12fsvwuf29tbprgf7 104 175936 655127 538162 2026-07-17T20:33:41Z Thuresson 20 /* Validerad */ 655127 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||FÖRENINGEN MED NORGE.|399}}</noinclude>ett folks nationella oberoende och utgick från den grundsatsen, att Sverige, såsom en konstitutionell stat, icke kunde i strid med denna sin egenskap vägra Norge en fri författning. Att på annat sätt behandla ett folk, ämnadt att med svenskarne dela framtidens faror liksom framtidens ära, hade i hans tanke, under rådande förhållanden, varit icke allenast oklokt, utan rent af stridande mot en lugn och fördomsfri uppfattning af heder, billighet och råttvisa. “Om Sverige af sin förening med Norge också endast hade den negativa fördelen, att dess västra gräns tryggades och att det erhölle den öställning, som i så hög grad bidrager till ett lands säkerhet mot fientliga anfall, så kunde man i alla fall vara förvissad, att den säkraste besittningen vunnes genom en frivillig förening.” Vapnens makt skulle på de båda folkens inbördes ställning endast utöfva det mest olycksbringande inflytande; det gamla nationalhatet skulle endast uppflamma så mycket häftigare och bli djupare och svårare att utplåna. Ett tillstånd af obehag, jäsning och hätskhet skulle uppstå och bilda en tacksam jordmån, om Ryssland åter vid någon tidpunkt funne lämpligt att “genom utkastande af begärliga lockbeten och löftesrika förespeglingar utså och underhålla söndringens frö mellan de båda broderstaterna för att på detta sätt fördärfva den ena genom den andra.” Utom dessa bevekelsegrunder af högre art funnos äfven andra omständigheter, som gjorde föreningens skyndsamma genomförande önskvärd. Bland koalitionens furstar och statsmän hade liksom en tyst öfverenskommelse uppstått; att låta Norge slippa för så billigt pris som möjligt, endast man kunde hålla sitt gifna löfte att öfverlämna landet till bundsförvanten från de tysk-franska valplatserna; och det är ganska troligt, att man vid de flesta hof i Europa önskat, att “den svenska kronprinsen genom ett ''spanskt'' krig med norska nationen skulle förstöra sig liksom Napoleon.” Vid kongressen i Wien yppade sig mycken ogenhet mot Carl Johan och Sverige, och den engelska premierministern, lord Castlereagh, uppgifves till och med ha uttalat sin ånger öfver, att England lämnade sin garanti åt Sverige för Norges besittande. Det såg till och med ut, som om Frankrike, Österrike och Preussen icke varit obenägna att betrakta Carl Johan på samma sätt som konung Joakim Murat och andra furstar af Napoleons tillverkning, och då slutligen Norges andel af den för det förut förenade Norge och Danmark gemensamma statsskulden skulle uppgöras, ställde sig de europeiska stormakterna afgjordt på Danmarks sida och läto förstå, att “det nu tillkomme den svenska konungen att icke svika deras förväntan”; till och med kejsar Alexander utöfvade på en svenska regeringen ett tryck, som för en längre tid vållade en obehaglig spänning mellan den svenska kronprinsen och alla ryssars själfhärskare. Slutligen tilläto Sveriges materiella tillgångar intet långvarigt krigstillstånd; statssekreteraren för finanserna, af Wirsén, förklarade, att då kampanjen efter tyska kriget vidtog, penningar icke funnos för längre tid än november månad. “Gif mig 6 millioner och 40,000 man, och jag skall marschera,” sade Carl Johan åt dem, som uppmanade honom att med vapnen göra slag i saken, men de upplyste honom icke om, hvarifrån han skulle taga medel. Äfven de svenska kommissarier, hvilka skulle underhandla med norska stortinget, kommo, så snart de hunnit taga närmare kännedom om den norska nationens stämning, allt mera till den öfvertygelsen, att “såväl föreningens genomförande för tillfället som framför allt dess varaktighet för framtiden berodde på en fredlig uppgörelse och en varsam behandling af ömtåliga sinnen.” {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> oauof8au18nhjkihdbi8ap3le5h86yr 104 175937 655128 538163 2026-07-17T20:35:57Z Thuresson 20 /* Validerad */ 655128 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud|400|1811-1844.}}</noinclude>“Efter den sorgfällighet,” säger friherre af Wetterstedt, som själf var en af kommissarierna, “hvarmed våra afsikter varit i de svartaste färger afmålade, den dröm om själfständighet, som insöft allas hufvuden, det missnöje, som blockad-systemet mot norska hamnar hade uppväckt, och den stundom råa okunnighet, som röjes i allmänna öfvertygelsen om våra styrelselagar, om vår befarade adelsmakt och om regeringens egenmäktiga tendens på folkets bekostnad, voro sinnena i förväg så stämda, att vi, å vår sida, endast genom mycken varsamhet och ett småningom vunnet förtroende kunnat komma till det resultat, vi kommit.” De svenska kommissarierna funno sig också föranledda att så i sak som i form eftergifva allt, som icke för föreningens bestånd vore oundgängligen nödigt, och kringgingo med stor diplomatisk finess de svårigheter, som reste sig i själfva hufvudfrågan om unionens grund. Säkert är också, att genom unionsakterna af den 20 oktober och 4 november Norges folk ansåg sig ha underkänt Kiel-fredens förpliktande kraft och att denna uppfattning icke motsades. Den 14 december 1814 öfverlämnade på rikssalen i Stockholm ordföranden för den norska deputationen, stortingspresidenten Christie, Norges konstitution åt konungen af Sverige, och det tal han därvid höll vann allmänt bifall, liksom hans frimodiga, okonstlade sätt väckte allas uppmärksamhet. I Sveriges hufvudstad gjorde sig också en känsla af belåtenhet med unionens lyckliga genomförande allmänt gällande, och i sin dikt till Norge kvad Esaias Tegnér bland annat: <poem>En okänd kämpe lik, som mot en sköldmö strider med sluten hjälm, med blinda slag, så, Nore, var vår strid. Fäll hjälmen ner omsider och känn din systers anletsdrag! Drag stridens handske af! Din hand är fast som hällen, kom, räck mig den, till trohet, öfver fjällen! Välkommen till mitt bröst, välkommen, höge Nore, du Asarnas och styrkans son! Där är din plats. Ve oss, om den förgäten vore, du var för länge skild därfrån. I Norden vara skall ''en'' kraft, ''en'' enig vilja; hvad Gud förenat må ej mänskor skilja. Förtroligt från i dag vi vilja sitta båda och stödja hvar sin fjällrygg hop. Mot öster vilja vi och emot väster skåda, med hvar sin sköld mot hvar sin hop. Som en förtrollad ö skall Norden stå. På stranden stålklädde männer gå, med svärd i handen. Så länge jorden gör ännu sin dans kring solen, så länge Nordens klippor stå och kyla, blottande, sitt marmorbröst mot polen,</poem><noinclude> <references/></noinclude> oawlj598lezg14j498pz3im86io3iww 104 175938 655129 538164 2026-07-17T20:38:12Z Thuresson 20 /* Validerad */ 655129 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||CARL JOHAN OCH DEN SVENSKA ADELN.|401}}</noinclude><poem>så länge, Nore, vårt förbund bestå! Hvad själf ej är ett helt, sig till det hela slute! För hvarje hälft är stunden hastigt ute. </poem> Mindre högstämdt, men icke därför mindre innerligt hälsade grefve H. G. Trolle-Wachtmeister föreningen, då han, hemkommen från nyårscouren å Stockholms slott den 1 januari 1815, i sin dagbok nedskref följande vackra ord: “Angenäm och ny var för oss svenskar anblicken af vår konungs norske statsminister. Hans inträde bland oss var det vackraste firande af en nyårsdag. Utan erkänsla till försynen och dess verktyg, kronprinsen, kunna vi icke tänka på det i sekler eftersträfvade mål, hvartill vi nu nästan utan uppoffring hunnit, i ett ögonblick, då den öfriga kontinenten befinner sig i en obestämd ställning och i en oreda, som hotar sluta med ett utbrott, hvars riktning för de flesta kontinentalmakterna icke kan förutses. Framkomna till den hamn, som varit det från början utmärkta målet för vår politik, äro vi nu oförhindrade att efter den lyckligt vunna regenerationen sysselsätta oss ensamt med vår inre belägenhet, då ännu ingen annan kontinental makt är säker om sin yttre.” {{c|{{större|{{*}}|150}}}} <span style="visibility:hidden">{{Ankare|401}}</span> “Vårt skrala samhälle hänger ännu tillsammans blott genom den allmänna vördnaden för kronprinsen och öfvertygelsen om hans stora förtjänster,” skref grefve H. G. Trolle-Wachtmeister i sin dagbok i juni 1815. Den tacksamhet och hänförelse, med hvilka Carl Johan mottogs vid sin återkomst till Sverige efter föreningens med Norge genomförande, skulle emellertid småningom svalna, och det dröjde icke länge, förrän man började “spana efter brister, där man förr funnit endast ämnen för beundran.” Midt under det allmänna jublet öfver de framgångar, som återupprättat Sverige ur dess förnedring, gaf sig nämligen äfven en förstämning till känna, som hade sin grund i flera omständigheter, men ursprungligen och starkast framträdde hos ridderskapet och adeln i den s. k. “riddarehusoppositionen,” hvilken vid 1815 års urtima riksdag började höja sitt hufvud och sedermera skulle vara det hotande spöke, som under Carl Johans hela regeringstid utgjorde det ständiga föremålet för hans farhågor. Sveriges adel efter 1809 var icke mera hvad den fordom varit. Detta stånd uppbars hvarken längre af rikedomens och krigsbragdernas glans eller kunde mera betraktas såsom oumbärligt i egenskap af statsinstitution. “Man skulle,” säger Crusenstolpe, “ej olämpligen kunna indela Riddarehuset i helt andra tre klasser än grefvar, friherrar och adelsmän. Man skulle nämligen kunna hänföra till den första klassen: de rika, om hvilkas tillvaro allmänheten aldrig erinras oftare eller på annat sätt, än då de gifvit någon fest, hvilken kungliga familjen täckts hedra med sin höga närvaro; till den andra: de skuldsatte, hvilkas hela förhoppning hvilar på lån, sysslor och brännvinspannan; till den tredje: de fattige, med dagens frätande bärgningsbekymmer i hjärtat, och cessionsansökningen eller grafven i perspektiv. Det gifves visserligen också en fjärde klass, som dock snarare torde kunna räknas till undantagen. Det är de någorlunda behållna, som lefva af sin jord eller sina kapitaler, obemärkta och in-<noinclude> <references/> {{ph|26}}</noinclude> stgoicxlzbrai4kzs6wjvgotxh78wgc 108 218073 655108 654268 2026-07-17T16:58:30Z PWidergren 11678 655108 proofread-index text/x-wiki {{:MediaWiki:Proofreadpage_index_template |Upphovsman=[[Författare:Fredrika Bremer|Fredrika Bremer]] |Titel=[[Hemmen i den nya verlden, Tredje delen]] |År=1854 |Oversattare= |Utgivare=P. A. Norstedt & Söner |Källa=[[:Fil:Hemmen i den nya verlden, Tredje delen.djvu|djvu]] |Bild=[[Fil:Hemmen i den nya verlden, Tredje delen.djvu|page=5|miniatyr]] |Sidor=<pagelist 1to2=omslag 3to4=tom 5=titel 6to7=tom 8=Bild 9=1 533to539=Innehåll 540=tom 541to542=omslag/> |Anmärkningar={{libris post|874194}} * [[Index:Hemmen_i_den_nya_verlden,_Första_delen.djvu|Första delen.]] * [[Index:Hemmen_i_den_nya_verlden,_Andra_delen.djvu|Andra delen.]] * [[Index:Hemmen_i_den_nya_verlden,_Tredje_delen.djvu|Tredje delen.]] INNEHÅLL AF TREDJE DELEN. *[[Hemmen_i_den_nya_verlden,_Tredje_delen/32|TRETTIONDEANDRA BREFVET.]] *[[Hemmen_i_den_nya_verlden,_Tredje_delen/33|TRETTIONDETREDJE BREFVET.]] *[[Hemmen_i_den_nya_verlden,_Tredje_delen/34|TRETTIONDEFJERDE BREFVET.]] *[[Hemmen_i_den_nya_verlden,_Tredje_delen/35|TRETTIONDEFEMTE BREFVET.]] *[[Hemmen_i_den_nya_verlden,_Tredje_delen/36|TRETTIONDESJETTE BREFVET.]] *[[Hemmen_i_den_nya_verlden,_Tredje_delen/37|TRETTIONDESJUNDE BREFVET.]] *[[Hemmen_i_den_nya_verlden,_Tredje_delen/38|TRETTIONDEÅTTONDE BREFVET.]] *[[Hemmen_i_den_nya_verlden,_Tredje_delen/39|TRETTIONDENIONDE BREFVET.]] *[[Hemmen_i_den_nya_verlden,_Tredje_delen/40|FYRTIONDE BREFVET.]] *[[Hemmen_i_den_nya_verlden,_Tredje_delen/41|FYRTIONDEFÖRSTA BREFVET.]] *[[Hemmen_i_den_nya_verlden,_Tredje_delen/42|FYRTIONDEANDRA BREFVET.]] *[[Hemmen_i_den_nya_verlden,_Tredje_delen/43|FYRTIONDETREDJE BREFVET.]] *[[Hemmen_i_den_nya_verlden,_Tredje_delen/Bihang|BIHANG.]] |Width= |Css= |Kommentar= }} [[Kategori:Internet Archive]] [[Kategori:Ej kompletta index]] f3uqmscy9u5wyuuwiwqx12u5uf0f68m 104 223876 655130 655026 2026-07-17T21:31:59Z Thuresson 20 655130 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|83}}</noinclude>akta sig för blodsutgjutelse. Men flathet och räddhåga å ena sidan, och missförstånd och osämja stånden emellan å den andra, bidroge mest till det högst skadliga enväldet. Det är märkligt, att konungens män, som drefvo detta olyckliga värf, förargade sig sedan öfver det de gjort hade, då de med bekymmer sågo enväldets bedröfliga påföljder, såsom ock deröfver, att de rättsinnade varit så modfälda och ej haft courage nog till att häfva dem ut genom fönstren, som så fördömliga propositioner kommo å bane och dem envist försvarade.” Ehrenpreutz knäppte af tillfredsställelse med fingrarna. — Det här är ända, anmärkte Creutz — ändå … — Läs vidare få vi höra. "Riksdagsmäns flathet och otidiga räddhåga", läste äfven Creutz, “då de så lätt låtit skrämma sig, dels af hot, dels af falska rykten, såsom vore här och der i provinserna något stort anhang i rörelse. eller åtminstone beredde att biträda frihetens fiender, hafva ofta varit skulden till många och stora rikets olyckor. Vid så många tillfällen behöfves icke just alltid stora kroppskrafter, ty den svagaste kan här mycket uträtta, om han allenast har mod i bröstet. Jag vill icke tala om, hvad en liten David emot en mägta stark och stortalig Goliath kunnat uträtta. Historien berättar oss hvad en enda modig qvinna har varit mägtig att göra och tillvägabringa. Låt vara, att någre svage då hade måst sätta lifvet till, så hade likväl de öfrige välsinnade, när de sett deras bröders blod rinna, sannerligen icke lemnat dem ohämnade. …” Creutz lade tidningen ifrån sig. — Ehuru jag erkänner, yttrade han och reste sig upp, att min värja sitter temligen löst i skidan, och jag icke skulle sky att draga den äfven på riddarhuset, går författaren likväl för långt, då han, genom en allmän uppmaning, sådan som denna, väcker upp sinnena till tanken på en blodig strid. Betänk om motpartiet häri äfven såge ett upprop till sig? Ehrenpreutz smålog. — Motpartiet, upprepade han, det vore våld, det vore uppror, och vi kunna ej önska oss något bättre, emedan vi då finge tillfälle att på en gång taga det för hufvudet. — Det är ganska sant; men om de nu icke egentligen afsåge att störta friheten, utan att blott modifiera vissa oegentligheter. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> s9aiy8pg9kvw7i6kv465v7xjgfgn5s3 104 223899 655115 655051 2026-07-17T17:44:24Z Bio2935c 11474 655115 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud||I Linköpings-Sticht.|101}}{{linje}}</noinclude>{{c|{{ant|Membranæ fuit inscriptum, <br> Æneoq&#x0341;ue huic globo inclusum; <br> Illud verò, <br> Fatiscentibus, per incuriam primi cuprifabri, <br> cum totô <br> Tectô, turriq&#x0341;ue globôq&#x0341;ue, <br> Humore & ærugine corruptum <br> Anno CIƆ. DCC. XXX, <br> Unà cum universâ cuprei tecti mole, renovari fecit, <br> Imperante per Septentrionem pacatè & feliciter <br> {{st|FRIDERICO PRIMO,}} <br> SUIOGOHIÆ REGE, HASSIÆq&#x0341;ue LAND- <br> GRAVIO, <br> CAROLI UNDECIMI <i>GENERO</i>, <br> {{st|Et Reginæ ULRICÆ ELEONORÆ Maritô,}} <br> Augustissimô, Serenissimô, Dilectissimô, <br> Satrapes totius OsterGothiæ, <br> Justitiâ, prudentiâ ac sedulitate eminentissimus, <br> Dn. ERICUS G. ERENKRONA. <br> Quô tempore <br> Lincopiensem Episcopatum adivit <br> Doct. JOANNES Matth. STEUCHIUS, <br> Terseri ex filiâ nepos, <br> Wadstenensi Ecclesiæ præfuit <br> M. PETRUS HOERBERG, <br> Vicinæ Nomarchiæ Præpositus; <br> Et urbis hujus consulatum tenuit <br>}}}}<noinclude> {{huvud||G 4|{{ant|MAT}}}} <references/></noinclude> lkg3ffof61l4jjm9ibcnf4fw635uxhq 0 223928 655089 2026-07-17T12:46:40Z PWidergren 11678 Skapade sidan med '<div class=layout2 style="text-align: justify;> <pages index="Hemmen i den nya verlden, Första delen.djvu" from=5 to=484 exclude="6-479" kommentar="{{em|10}}[[Hemmen i den nya verlden, Första delen|Första delen]]{{em|5}}[[Hemmen i den nya verlden, Andra delen|Andra delen]]{{em|5}}[[Hemmen i den nya verlden, Tredje delen|Tredje delen]]" header=1/> <pages index="Hemmen i den nya verlden, Andra delen.djvu" from=519 to=525 header=1/> <pages index="Hemmen i den nya verlde...' 655089 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify;> <pages index="Hemmen i den nya verlden, Första delen.djvu" from=5 to=484 exclude="6-479" kommentar="{{em|10}}[[Hemmen i den nya verlden, Första delen|Första delen]]{{em|5}}[[Hemmen i den nya verlden, Andra delen|Andra delen]]{{em|5}}[[Hemmen i den nya verlden, Tredje delen|Tredje delen]]" header=1/> <pages index="Hemmen i den nya verlden, Andra delen.djvu" from=519 to=525 header=1/> <pages index="Hemmen i den nya verlden, Tredje delen.djvu" from=533 to=539 header=1/> </div> <references/> [[Kategori:Fredrika Bremer]] [[Kategori:Biografier]] [[Kategori:1850-talets verk]] 121ybee1ie3a8z5p1kbl4knxwy0dse8 104 223929 655090 2026-07-17T12:52:59Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 655090 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|212|<small>PETER OLSSON.</small>|}}</noinclude>Hedningsgärde eller Ljusnedalsgärde kallas nu en öde plats, som ligger vid gamla vägen från Lillfjället till Ljusnedalen och Norge 1 kilometer norr om nuvarande vägen och 6 km. från Ljusnedals bruk i riktning mot Bruksvallarne. Här ser man en gammal åkerren och några gamla tomtplatser. Gamla vägen begagnades ännu i senare tider och spåras därför söder om boplatsen. Söder om vägen är en skogbevuxen plats, där flera odlingsrösen sågos. Marken var här frigjord från sten, emedan stenarna förts till rösena. I norra delen af boplatsen vid några stora stenar ligger en stor hög af sönderbränd sten, till storlek och utseende liknande makadamsten, hvari vid gräfning nu hittades talrika <i>brända ben</i> af ren m. m. samt en <i>järnmärla.</i> Förlidet år hittade man här ett <i>bearbetadt renhorn,</i> som hade egg. Högens diam. är 4,5 meter och dess höjd åtminstone 1 meter. Den synes vara bildad af stenar kring eldstaden, hvilka sönderbränts och utkastats tillika med de afgnagda benen från måltiderna under en lång tidrymd. Å en tomtplats söder om nämnda stenhög anträffade jag vid gräfning utom <i>kolbitar</i> en mängd obrända <i>ben, tänder,</i> delar af <i>renhorn,</i> en <i>järnspik</i> och ett <i>beslag</i> af järn. Ibland benen må särskildt nämnas hornstegel af ett nötkreatur. Något längre österut hade man funnit ett helt renhorn. Ett <i>bryne</i> från Hedningsgärde förvaras i fornminnessamlingen i Funäsdalen. Norr om tomtplatserna finnes i skogen ett af större stenar begränsadt rektangelformigt område, som uppmättes. Längden i NO—SV var 16{{bråk|1|2}} meter, bredden 14{{bråk|1|2}} meter. Ingen odling spåras här, icke heller märkas några upphöjningar. Gräfning anställdes här ej. Här skall enligt sägnen ha varit en kyrka, och jag anser det ej osannolikt, att stenarna äro kvarlefvor af inhägnaden till en kyrkogård. Kyrkan har nog varit en liten träkyrka, som ej lemnat spår efter sig. Af undersökningen tyckes framgå, att det s. k. Hedningsgärdet varit bebodt af kristna under medeltiden. Vildren fanns då säkerligen allmänt i närheten. Helt nära Ljusnedals bruk men på Funäsdalens mark invid vägen besåg jag en grafhög, som af nuvarande jordegarens fader blifvit fullständigt utgräfd och därför nu var föga märkbar. Man hade där icke funnit annat än menniskoben. Vidare skall en orörd grafhög finnas på Funäsdalens egor vid Ruet, {{bråk|3|4}} mil NV om byn, enligt E. Fundin i Funäsdalen, som dock, då det nu är 28 år sedan han såg den, ej tilltrodde sig kunna i hast<noinclude> <references/></noinclude> j03n5n1dmn1hc6o79o3s9yug86dblyy 104 223930 655091 2026-07-17T13:36:15Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 655091 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<small>MINNEN FRÅN HERJEÅDALENS FORNTID.</small>|213}}</noinclude>hitta igen den. I närheten, där det finnes gamla tomtplatser, fann man på 1850-talet under plöjning en <i>järnyxa,</i> lik fig. 559 hos Rygh. Å en Hamravall, tillhörande Lars Olsson, högt uppe i björkregionen på Hamrafjället finnas tre runda, i midten något fördjupade grafhögar, hvari gräfningar anställdes. N:o 1, den nordvestra, hade en diam. af 8,5 meter och genomgräfdes till öfver midten. Endast <i>aska</i> och <i>kol</i> anträffades. En ring af stenar fanns inuti högen kring dess midt. N:o 2, den östra, hade en diam. af 5 m. Här gräfdes kring midten och anträffades invid ytan en <i>pilspets</i> af järn och djupare ned en <i>järnten.</i> Pilspetsen liknar dem, som funnos i en grafhög vid Flon. N:o 3, den norra, hade en diam. af 7 m. Den lemnades orörd. Vid Östra vattnet söder om Tännäs by öster om s. k. Skomsfjord finnas, såsom jag förut nämnt, ett par grafhögar. I en af dem har man funnit <i>aska, kol</i> och <i>brända ben</i> samt en <i>pilspets</i> af järn, stående med spetsen rätt uppåt och lik fig. 542 hos Rygh. En liknande ännu orörd hög skall finnas där. Äfven vid sjön Rogen i landskapets sydvestra hörn finnes det, enligt hvad riksdagsman P. Norberg meddelade mig, två ej genomgräfda grafhögar. Den ena hade i toppen ett <i>järnspjut,</i> hvars spets var synlig, så att det togs med handen. Stället ligger långt från all bygd. Om jag slutligen nämner, att några grafhögar, som ej blifvit undersökta, skola finnas i Lillherrdal i Kyrkbyn, så har jag här omtalat alla mig bekanta grafhögar i Herjeådalen. Deras antal uppgår till åtminstone 45, och de torde alla vara från den senare järnåldern. Märkligt är, att de med undantag af dem i Lillherrdal alla ligga i landskapets vestligaste del, Tännäs och Storsjö, och att inga äro kända från landskapets hufvudorter, Sveg och Hede. Detta tyckes gifva en antydan om, att befolkningen kommit från vester. Att Herjeådalen äfven eger några minnen från stenåldern har varit obekant ända till 1895, då jag omnämnde,<ref>Se Jämtlands läns fornminnesför. tidskr. I, p. 132.</ref> att en <i>stenyxa,</i> försedd med skafthål och närmast lik fig. 32 hos Rygh, blifvit<noinclude> <references/></noinclude> 4p9isbq3wos9x08reor56eb05m06ml1 104 223931 655092 2026-07-17T15:43:01Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 655092 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|513}}</noinclude>i detta. Guds ljus i skriften, i förening med Guds uppenbarelse i skriftforskarens samvete, ''kunde'', ''skulle'' allena bestämma. Förföljelse och landsflykt endast stärkte ropen ur det inre. Drifven ur sitt hem och sitt hemland, öfvergifven af alla, anklagad af sina vänner och äfven af sin hustru fgr brottslig egenmäktighet, måste den milde, men faste Roger Williams för läran om samvetets frihet fly ut i ödemarken. Men Gud var med honom, ock kring honom uppväxte en stor stad ''Providence'', och sednare en stat ''Rhode-Island'', till den religiösa tolerancens och menniskokärlekens hem. Frihetsprincipen, som pilgrimerna först planterade på den nya jorden, blef en allt innerligare, och fordrade, att menniskan skulle lemnas allena med Gud. Väl veta vi, min ädle vän, för hvilka faror af sjelfförvillelse och högmod menniskan är utsatt på denna ståndpunkt. Men — hvar ståndpunkt har sina faror, då tidsåldern är mörk och menniskan svag eller inbilsk. En högre och innerligare gifves dock ej, än denna: menniskan ensam med Gud. Gud talade i fordna dagar med de stora lagstiftarena, med Moses och profeterna. Det är vår kristliga, vår lycksaliggörande tro, att Gud i dag talar enskilt till hvar och en af sina barn, såsom han i Kristo talade till Johannes och Maria; att hvar och en af oss kan i våra heligaste stunder förnimma hans röst och bli öra och tunga för hans sanning. Allt beror härvid på renheten och lydaktigheten hos den enskilta menniskan. Det kan vara oförlåtlig dumdristighet att framträda med anspråk på ett högre vetande. Det kan vara brottslig feghet att tiga<noinclude> <references/></noinclude> qms6b3zjixwrrxjj9umgkcvuubkfqpd 104 223932 655093 2026-07-17T15:48:34Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 655093 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />514</noinclude>stilla. Gud allena kan dömma deröfver. Menniskan står ytterst allena med Gud, och ingen är då emellan henne och honom. Mycket kan kyrkan lära, mycket kan samhället bilda; — ytterst förslå de ej. Menniskan måste tala med Gud allena. Deruti ligger en stor fara, men ock en stor styrka och tröst. Amerikas sektstiftare ha känt båda delarne. Och om de icke fullt undgått den förra, om de till en del blifvit bländade af det ljus, som de kände sig kallade att frambära, så ha de dock, hvar i sin del, utfört det arbete som den nya verlden känner sig kallad att utföra i verldshistorien, det att sätta friheten i samvetets innersta grund, och göra samvetet fritt i Gud, att sätta hvar menniska fri i direkt förhållande till Guds röst i hennes inre och sålunda bereda hennes högsta personliga utveckling. Läran om högheten af denna ståndpunkt är gammal på jorden. Socrates och Seneca kände den. Verldens Frälsare gjorde den till lif i menskligheten. Amerikas sektstiftare upprepa dess frihetsmoment. Deras skönaste lära till menniskoslägtet är denna: »bekänn högt hvad du tror. Var sann inför Gud, dig sjelf och din nästa. Må hela verlden vara emot dig; stå fast vid din öfvertygelse och din bekännelse.» Det enskilta samvetet är för dem högste laggifvaren. Må det än sägas och fritt tillstås att denna källa icke är ofelbar, tillstås måste äfven att endast i denna renade källa lifvets ursprungsord — Guds ord, kan rent mottagas och ur den åter framvälla<ref name=s514>Not tillagd i Maj 1854. Till en religiös vetenskaplig, organisk åsigt af Guds uppenbarelse i historien och i bibeln lik den som uppstått i Schweits</ref>. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> b3uho2w4z5itaiiqatme7u4pvyzlemc 104 223933 655094 2026-07-17T15:55:53Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 655094 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|515}}</noinclude>Skulle ni fråga hvartill kyrkans splittrande i många sekter visat sig föra i den nya verlden, så svarar jag: i första rummet till en stor allmän kyrklighet och en mäktig kyrklig disciplin. Antalet af kyrkor — alltid väl och prydligt byggda — i större och mindre städer, måste frappera hvar resande i Förenta Staterna. Vanligen finnes en kyrka för hvart tusental personer, stundom för femhundra, stundom för färre. Hvart kyrkligt samhälle styrer sig sjelft, tar reda på alla sina medlemmar, sina fattiga, och öfvar en nyttig uppsigt öfver seder och ordning. Presten är uteslutande själarnas herde, och befattar sig med intet utom själavården, genom offentlig predikan och enskilt förmaning eller deltagande. Församlingen, som valt sin prest, är vanligen mycket tillgifven denne och uppbär honom högt, då han förtjenar det. Man har i Europa talat mycket om presternas lycksökeri i Amerika. Men jag måste säga, att jag funnit, att de prester, som haft stort christligt värde och stor sjelfständighet, alltid blifvit med stor kärlek om- <ref follow=s514>under inflytande af tysk spekulation och fransysk precision, incarnerade i den ädlaste ande {{sp|A. Vinet}} och hans efterföljare, har kyrkan i Amerika icke kommit. Blind bibeldyrkan uppträder der i motsats med en bibelkritik, sjelfständig och moraliskt ädel (såsom hos Unitanierna) men saknande djupsinne. Begreppets utveckling och andlig lifsprocess förbises i bibeln och uppenbarelsen. Man fäster sig vid ord och enskildheter mer än vid lifvet. Kyrkan, »i anda och sanning», har ännu ej uppträdt på den nya jorden. När den kommer, skola de många sekterna blifva såsom försalar till det innersta templet, och ur dem alla skola framgå bekännarne som tillbedja i detta, i enahanda tro och kärlek. Det kyrkliga lifvets utveckling i Förenta Staterna är ännu mera på bredden än åt djupet och höjden. Frihetsmomentet herrskar; men detta saknar det positiva innehåll som det vunnit i Alpernas land.</ref><noinclude> <references/></noinclude> 1zpofw7mw4a91jll6d7cmw3pr2l4j7l 655109 655094 2026-07-17T17:28:24Z PWidergren 11678 655109 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|515}}</noinclude>Skulle ni fråga hvartill kyrkans splittrande i många sekter visat sig föra i den nya verlden, så svarar jag: i första rummet till en stor allmän kyrklighet och en mäktig kyrklig disciplin. Antalet af kyrkor — alltid väl och prydligt byggda — i större och mindre städer, måste frappera hvar resande i Förenta Staterna. Vanligen finnes en kyrka för hvart tusental personer, stundom för femhundra, stundom för färre. Hvart kyrkligt samhälle styrer sig sjelft, tar reda på alla sina medlemmar, sina fattiga, och öfvar en nyttig uppsigt öfver seder och ordning. Presten är uteslutande själarnas herde, och befattar sig med intet utom själavården, genom offentlig predikan och enskilt förmaning eller deltagande. Församlingen, som valt sin prest, är vanligen mycket tillgifven denne och uppbär honom högt, då han förtjenar det. Man har i Europa talat mycket om presternas lycksökeri i Amerika. Men jag måste säga, att jag funnit, att de prester, som haft stort christligt värde och stor sjelfständighet, alltid blifvit med stor kärlek <ref follow=s514>under inflytande af tysk spekulation och fransysk precision, incarnerade i den ädlaste ande {{sp|A. Vinet}} och hans efterföljare, har kyrkan i Amerika icke kommit. Blind bibeldyrkan uppträder der i motsats med en bibelkritik, sjelfständig och moraliskt ädel (såsom hos Unitanierna) men saknande djupsinne. Begreppets utveckling och andlig lifsprocess förbises i bibeln och uppenbarelsen. Man fäster sig vid ord och enskildheter mer än vid lifvet. Kyrkan, »i anda och sanning», har ännu ej uppträdt på den nya jorden. När den kommer, skola de många sekterna blifva såsom försalar till det innersta templet, och ur dem alla skola framgå bekännarne som tillbedja i detta, i enahanda tro och kärlek. Det kyrkliga lifvets utveckling i Förenta Staterna är ännu mera på bredden än åt djupet och höjden. Frihetsmomentet herrskar; men detta saknar det positiva innehåll som det vunnit i Alpernas land.</ref><noinclude> <references/></noinclude> h4v386c8sxoyaio42zn93b7pkj2farx 104 223934 655095 2026-07-17T16:01:42Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 655095 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />516</noinclude>huldade af sina församlingar, och af dem behållna, värderade och vårdade ända till sina sista dagar. Presterna utgöra en del af Amerikas aristokrati; och jag har bland dem funnit de mest intelligenta och intressanta personligheter. Följden af sekternas frihet visar sig vidare i en stor utveckling af det religiösa tänkandet. Hvar betydande sekt har sin egen religiösa tidning, i hvilken dess läror utvecklas, under diskussion med andra, och kyrkans förhållanden betraktas mångsidigt. Deraf kommer ett mycket allmänt tänkande och förstånd i sådana ämnen. Och deraf kommer, att man om Amerikanska folket kan säga, såsom Svedenborg på sin tid sade om Engelsmännen, i sin vision af yttersta domen: <div style="margin-left:2em;margin-right:5em;> »De bästa af denna nation äro i medelpunkten för alla christna, och orsaken hvarföre de äro i medelpunkten är, emedan de hafva utveckladt inre förnufts ljus (intellektual light). Detta ljus kommer af den frihet, som de njuta i tänkande och deraf i talande och skrifvande. Bland folk af andra nationer är detta förnuftsljus fördoldt, emedan det icke har någon utväg.» </div> Ni känner säkerligen karakteren och antalet af de betydligare religionssekterna inom Förenta Staterna. Jag vill här blott tala om hvad som utmärker dem gemensamt och betecknar deras inre samfälta lif. Några af dem tala mera till den omedelbara känslan, andra till förnuftet, alla lägga de dock största vigt på kärlekens verk. Catholiker och qväkare räcka hvarandra härutinnan handen. Till ett universelt kyrkligt medvetande, jemnhögt med Förenta Staternas politiska medvetande, synes mig ingen kyrka ha kommit, utom hos dess ädlaste<noinclude> <references/></noinclude> 042kxk0ivlnr37ibsxi0c5nhqspgsfo 655110 655095 2026-07-17T17:28:47Z PWidergren 11678 655110 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />516</noinclude>omhuldade af sina församlingar, och af dem behållna, värderade och vårdade ända till sina sista dagar. Presterna utgöra en del af Amerikas aristokrati; och jag har bland dem funnit de mest intelligenta och intressanta personligheter. Följden af sekternas frihet visar sig vidare i en stor utveckling af det religiösa tänkandet. Hvar betydande sekt har sin egen religiösa tidning, i hvilken dess läror utvecklas, under diskussion med andra, och kyrkans förhållanden betraktas mångsidigt. Deraf kommer ett mycket allmänt tänkande och förstånd i sådana ämnen. Och deraf kommer, att man om Amerikanska folket kan säga, såsom Svedenborg på sin tid sade om Engelsmännen, i sin vision af yttersta domen: <div style="margin-left:2em;margin-right:5em;> »De bästa af denna nation äro i medelpunkten för alla christna, och orsaken hvarföre de äro i medelpunkten är, emedan de hafva utveckladt inre förnufts ljus (intellektual light). Detta ljus kommer af den frihet, som de njuta i tänkande och deraf i talande och skrifvande. Bland folk af andra nationer är detta förnuftsljus fördoldt, emedan det icke har någon utväg.» </div> Ni känner säkerligen karakteren och antalet af de betydligare religionssekterna inom Förenta Staterna. Jag vill här blott tala om hvad som utmärker dem gemensamt och betecknar deras inre samfälta lif. Några af dem tala mera till den omedelbara känslan, andra till förnuftet, alla lägga de dock största vigt på kärlekens verk. Catholiker och qväkare räcka hvarandra härutinnan handen. Till ett universelt kyrkligt medvetande, jemnhögt med Förenta Staternas politiska medvetande, synes mig ingen kyrka ha kommit, utom hos dess ädlaste<noinclude> <references/></noinclude> ljkhvov2zo7n8gz8zogvvntrjst02yx 104 223935 655096 2026-07-17T16:05:54Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 655096 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|517}}</noinclude>representanter. Jag har hört snillrika prester, baptister, kalvinister, unitarier m. fl. öppna Kristi kyrka för hela verlden. Så i synnerhet den äldsta presbyterianska, kongregationella, som jag äfven ville kalla pilgrimernas kyrka, ty inom den deltaga alla lekmän i kyrkans angelägenheter. Predikan, som utgår af denna, står fast på det gamla hälleberget, men utbreder sig derifrån till omfattande af hela verldslifvet. Äfven naturen, konsten och det materiella lifvet kristnar den till Guds tjenst. Till phenomener, gemensamma för flera protestantiska kyrkor i Förenta Staterna, som tyda på dessas lifaktiga princip, höra de så kallade »Revivals», perioder då personer, utrustade med ovanliga gåfvor och drifna af brinnande nit, draga omkring som missionärer, i städerna och på landet, låtande på nytt utgå Johannes döparens rop till menniskorna: »omvänder eder!» Sådane perioder genomgå kyrkans lif som djupa, friska andedrag ur den religiösa lifssferen; och tusentals individer räkna från dessa perioder sitt nya bättre lif. Ett af den gemensamma kyrkans skönaste företeelser inom Förenta Staterna synes mig vara den stora anstalt till spridning af folkskrifter i religiös-moralisk syftning, men utan sekterisk anda, som upprättades i Newyork för omkring tjugo år sedan, och hvartill flera olika sekters anhängare räckte hvarandra handen och ännu i dag samverka endräktigt och kraftigt. Tjugu tryckpressar (alla drifna med ångkraft), utsända hvar dag derifrån 25,000 tryckta skrifter, 3000 böcker inberäknade »för att utbreda kunskapen om vår Herre Jesus Christus, såsom syndares återlösare, och för att befordra lefvande gudaktighet och sund moral genom cir-<noinclude> <references/></noinclude> 0lsw0jjyyzvvommv4vzy5h828p7br17 104 223936 655097 2026-07-17T16:09:37Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 655097 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />518</noinclude>kulation af skrifter egnade att vinna alla evangeliska kristnas gillande». »American tract society» tog så pressens krafter i tjenst för att »evangelisera Amerika». Perlorna af Englands och Amerikas religiösa och moraliska litteratur på vers och prosa samlas i dessa folkskrifter, som tryckas prydligt, och förses med vackra träsnitt. Flera hundra kolportörer utsändas årligen att sprida dem öfver hela unionen, äfven till dess mest aflägsna delar, bland främlingarne, i vildmarkerna; och så fortfar den evangeliska kyrkan än i dag att låta ett sakta mannaregn falla öfver landet såsom en säd af den store såningsmannens hand; och det goda, som häraf väckes och uppspirar, synnerligen i barnens och ungdomens hjertan, är oberäkneligt. Och ser man från denna stora såningsanstalt — hvilken i flera af de norra staterna fått efterföljare — till folkskolorna, till inrättningarne för de vanvårdade, för de brottsliga, asylerna för de vansinnige, de olyckliga inom samhället, och framför allt till den växande uppmärksamheten på dessa, — öfverhufvud till arbetet inom Förenta Staterna att upphäfva nattsidan af samhällslifvet, så kan det ej nekas, att de framför alla stater förtjena namnet af Kristliga Stater. Men ni skall säga, att detta är blott en sida af taflan; att vi veta väl, att äfven ett annat lif växer i dessa stater, en dyrkan och en kyrka som icke är Guds. Jag vet det väl. Den gamla ormen lefver äfven på den nya jorden. Och kalla det mammonsdyrkan, slafveri, despoti, mobbokrati eller hvad namn som helst betecknande sjelfviskhetens eller lögnens princip, det lefver,<noinclude> <references/></noinclude> a7uw44vmvgywbgtnvvmbv0hzyrn0u8e 104 223937 655098 2026-07-17T16:16:50Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 655098 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|519}}</noinclude>det växer der såsom ogräset jemte hvetet. Ja, det synes mig, att de väsentligaste af de riktningar inom menniskoanden, i godt som i ondt, hvilka under historiens åldrar uppspirat och blommat i Asien och Europa, skola i Amerika sätta frö och bli färdiga till skörd. Ofta under mitt vistande i Amerika måste jag tänka på de ord i er dogmatik (i artikeln om »Herrens tillkommelse och alla tings fulländelse»), i hvilka ni säger: <div style="margin-left:2em;margin-right:5em;> Ju mera historien närmar sig sitt slut, med desto större slutningshastighet röra sig tidens hjul, med desto större plötslighet och rapiditet, desto hastigare omvexling af olika tillstånd framskyndar utvecklingen; och den torde mycket missräkna sig som menar, att för det att i våra närvarande verldstillstånd ännu återstår så mycket att göra, som kan behöfva århundradens arbete, måste änden ännu vara mycket långt borta. Ty när Herren vill, kan detta göras på en innehållsrik dag; och utan en sådan skulle det aldrig blifva gjordt. Derför strider det icke heller mot skriftläran, när vi tänka oss det tusenåriga riket som ett ganska kort tidsrum, som en dag, hvilken i sig koncentrerar en fullhet och en glans, som eljest är spridd i århundradens räcka»<ref>Man finner äfven i Norra Amerika, i synnerhet i de fria staterna, en allmänt spridd aning och tro att dess folk skall frambringa ett Millennium på jorden, och antydningar härom träffar man ofta i tal och skrift och bilder, som tala om den tid då »lammet skall ligga i ro bredvid lejonet, då hvar man skall sitta i ro i skuggan af sitt eget vin och fikonaträd» m. m. Ty att detta Millennium skall framställa ett tillstånd af högsta materiella välmåga, liksom af högsta inre frid och fröjd, synes allmänt antaget. Tron derpå är den eldstod eller den molnstod som leder folket under dess vandring och arbete.</ref>. </div> {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> lr4g2vbqo5kq9bga9xgg1hd6bm39e7n 655099 655098 2026-07-17T16:18:30Z PWidergren 11678 655099 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|519}}</noinclude>det växer der såsom ogräset jemte hvetet. Ja, det synes mig, att de väsentligaste af de riktningar inom menniskoanden, i godt som i ondt, hvilka under historiens åldrar uppspirat och blommat i Asien och Europa, skola i Amerika sätta frö och bli färdiga till skörd. Ofta under mitt vistande i Amerika måste jag tänka på de ord i er dogmatik (i artikeln om »Herrens tillkommelse och alla tings fulländelse»), i hvilka ni säger: <div style="margin-left:2em;margin-right:5em;> Ju mera historien närmar sig sitt slut, med desto större slutningshastighet röra sig tidens hjul, med desto större plötslighet och rapiditet, desto hastigare omvexling af olika tillstånd framskyndar utvecklingen; och den torde mycket missräkna sig som menar, att för det att i våra närvarande verldstillstånd ännu återstår så mycket att göra, som kan behöfva århundradens arbete, måste änden ännu vara mycket långt borta. Ty när Herren vill, kan detta göras på en innehållsrik dag; och utan en sådan skulle det aldrig blifva gjordt. Derför strider det icke heller mot skriftläran, när vi tänka oss det tusenåriga riket som ett ganska kort tidsrum, som en dag, hvilken i sig koncentrerar en fullhet och en glans, som eljest är spridd i århundradens räcka»<ref name=s519>Man finner äfven i Norra Amerika, i synnerhet i de fria staterna, en allmänt spridd aning och tro att dess folk skall frambringa ett Millennium på jorden, och antydningar härom träffar man ofta i tal och skrift och bilder, som tala om den tid då »lammet skall ligga i ro bredvid lejonet, då hvar man skall sitta i ro i skuggan af sitt eget vin och fikonaträd» m. m. Ty att detta Millennium skall framställa ett tillstånd af högsta materiella välmåga, liksom af högsta inre frid och fröjd, synes allmänt antaget. Tron derpå är den eldstod eller den molnstod som leder folket under dess vandring och arbete.<br /></ref>. </div> {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> cs2n4zuaxo6mue34jm3aiyir58ie9i7 104 223938 655100 2026-07-17T16:25:06Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 655100 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|214|<small>PETER OLSSON.</small>|}}</noinclude>funnen i Tännån strax söder om Hamrafjället i Tännäs socken men sålts till en jude. En annan <i>stenyxa,</i> som år 1896 egdes af jägmästare Hamrin men nu tillhör Vestra Herjeådalens fornminnesförening i Funäsdalen, är funnen i ån Hoan i Öfverhogdals socken. Det är en s. k. båtformig yxa af ung typ med förlängdt skafthål och väl slipad, 16 cm. lång och 6 cm. bred (Fig. 1). {{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=584|bildtext=Fig. 1. <i>Stenyxa. Öfverhogdals s:n.</i> {{bråk|1|3}}}} {{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=584|bildtext=Fig. 2. <i>Stenyxa. Vemdalens kyrkby.</i> {{bråk|1|3}}}} {{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=584|bildtext=Fig. 3. <i>Stenyxa. Sveg s:n.</i> {{bråk|1|3}}}} Ännu en tredje <i>stenyxa</i> med skafthål torde vara funnen i Herjeådalen. Vid samtal med gästgifvaren i Hede fick jag nämligen höra, att han nyligen (1898) i Hede såg en yxa af gråsten (icke skiffer) af oval form och med skafthål, hvilken var väl arbetad och omkring 10 cm. lång. Han kunde icke nu men måhända framdeles gifva upplysning om fyndort och egare. Utom dessa stenredskap af sydskandinaviska typer äro några få stenredskap af arktisk typ här funna. Det först funna är en med <i>skafthål</i> försedd klubba af glimmerskiffer, hittad omkring 1896<noinclude> <references/></noinclude> nlfm6z2vflqj8qkm6jogc2936vzuqhz 104 223939 655101 2026-07-17T16:25:22Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 655101 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />520</noinclude>Norra Amerikas lif häntyder på ett sådant framskyndande, en sådan koncentration af utvecklingens fullhet i godt och — i ondt. Denna verldsdels storhet och omfång, omfattande alla jordens zoner och produkter; kommunikationsmedlens mångfald och snabbhet, som sätta dessa inom hvar mans ägo, vidden af enskilt frihet, gränslösa täflingsbanor, ja, sjelfva klimatets nervösa lynne och eggande verkan på en folkras, hvars medfödda energi drifver den framåt och låter den medtaga alla andra folk på dess väg, allt fortskyndar dess fart med lavinens makt, till — domedagen. Ty, jag har redan sagt det, men måste omsäga det här, vi ha icke af Amerika att vänta ett Utopien, utan snarare en domedag, ett närmande till skördetiden för menniskoslägtet. Och till intet folk, såsom till detta, synes mig ljuda Herrens förmanande rop: ''Vaker!'' Ser jag likväl på det lif, som i denna tid är det mäktigast växande, det stigande, det öfverhandtagande inom Förenta Staterna, så måste jag säga, att mitt hjerta är uppfyldt af hopp. Ty skulle Förenta Staterna — och jag tror, att de skola det — ur sin närvarande lagstiftning utplåna dess största motsägelse; skulle de inom slafveriet inrymma befrielsear- <ref follow=s519>Mormonerna, af alla Amerikas sekter, lägga största tonvigt på eröfvandet af det ''jordiska paradiset'', och tron pa denna deras framtidssyn torde utgöra deras sanna ingifvelse, liksom nyckeln till deras inflytande äfven i främmande länder.<br /> Mig vill det tyckas att Millennium icke skall komma här eller der på jorden, utan öfver hela jorden, när en gång alla jordens länder — Oceaniens förtjusande öar likasom Siberiens vilda stepper och tundror — bli så sammanbundna genom anda och ånga, att ingen plats mer blir främmande och otillgänglig; att den stora menniskan kan råda öfver alla och på hvar punkt framkalla det högsta menskliga i menskligheten. Emellertid må Amerikas folk behålla sin tro.</ref><noinclude> <references/></noinclude> 9ycb9azw1fte6ya9bvfblygf80gzf87 104 223940 655102 2026-07-17T16:36:01Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 655102 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<small>MINNEN FRÅN HERJEÅDALENS FORNTID.</small>|215}}</noinclude>i Vemdalens kyrkby, under plöjning, af gästgifvaren P. Hallgren och nu tillhörande Vestra Herjeådalens fornm. förening. Den är af mig omnämnd i Jämtl. läns fornm. för. tidskr. II, p. 116 men granskades nu närmare och fotograferades (Fig. 2). Det är en stenklubba af finsk typ, liknande en, som funnits i Ragunda och som är afbildad i Sv. fornm. tidskr. VIII, p. 90, men är vida tunnare. Längden är 24{{bråk|1|2}} cm, bredden öfver skafthålet 11 cm., tjockleken endast 1{{bråk|1|2}} till 1{{bråk|1|4}} cm. Ena ytan är något litet konvex, den andra är helt plan, såsom vore klubban klufven. Skafthålet är något trängre i midten och är borradt från två sidor. Utsprången på sidorna äro liksom ändarne något afstötta. Till stenredskap af arktisk typ torde vidare höra en <i>yxa med skafthål</i> gjord af glimmerskiffer, hvilken sommaren 1897 fanns i Norrelfven utanför Ytterbergs by i Sveg socken. Jag har ännu icke sett den, men enligt meddelande af komminister E. Modin i Linsell är den väl arbetad, 22 cm. lång och 4,6 cm bred öfver skafthålet, hvars diam. är 1,5 cm. (Fig. 3). Blott en <i>skifferspjutspets</i> är känd från Herjeådalen. Den fanns enligt E. Modin omkring 1887 vid Glöte by i Linsell under rensning af ån, som rinner från sjön (alltså det fjerde stenredskap, som funnits i en å i Herjeådalen!). Den var gjord af blåsvart skiffer, omkr. 10 cm. lång och tvåeggad, men öfre delen var afslagen. Det är ej kändt, hvart den kommit. För några år sedan hörde jag omtalas en spjutspets af skiffer såsom funnen i vestra Herjeådalen; måhända var det denna spjutspets, som åsyftades. Några stenredskap äro äfven funna i den del af Helsingland, som hör till Jämtlands län och gränsar till Herjeådalen, nämligen Ytterhogdal med Ängersjö kapell.<ref>Se Jämtl. läns fornm. för. tidskr. I, p. 23, II, p. 112.</ref> {{linje|6em}} <section end="Minnen från Herjeådalens forntid" /> {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> lwwoh79ibaem4ml54kst1nj8x73wzti 104 223941 655103 2026-07-17T16:38:33Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 655103 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|521}}</noinclude>betets rätt, stadga en gradvis emancipation såsom lag, och med afseende på slafvarnes barn lyda den Gudomliges ord: »låter barnen komma till mig», då …. Se, jag tänker mig att någon stor naturrevolution skulle på en gång tillintetgöra hela denna verldsdel, tänker mig den hastigt sjunka i hafsens djup, med sina stjernströdda flaggor, sina flottor och jernvägståg, sina stora städer och stimmande menniskomängder, sina stolta capitolier och sköna, stilla hem, tänker mig allt detta försvinna, tystna i djupet, som i en ofantlig graf, och böljorna brusa fram deröfver, och »rymden öde och tom», men domens engel allena flygande fram öfver den förgångna verlden, med skriften öfver dess gerningar i sin hand för att föra den in i lifsens bok inför den allsmäktige domarens thron — då skulle vi läsa på bladet: »Detta folk gjorde allvar af att grundlägga Guds rike på jorden!» {{linje|5em|style=margin-top:2em;margin-bottom:2em;}} Se här, min dyrbara vän och lärare, min trosbekännelse öfver den nya verldens lif; låt mig hoppas, att en dag få muntligen försvara den inför er uti edert hem, eller i mitt eget. Det var en af mina lifligaste önskningar i Förenta Staterna, att göra dem bekanta med er och ert theologiska tänkande; det ligger mig nu om hjertat att göra er närmare bekant med dem, viss om, att Skandinaviens kristliga tänkare och Amerikas folk äro djupt förbundna genom deras arbete i samma Herres tjenst och ha mycket att säga hvarandra. Låt mig fä vara innesluten i er godhet, i er vänliga åminnelse! {{c|''Slut på Tredje och sista delen.''}}<noinclude> <references/></noinclude> 7uz47iglgnxppjt3od279lbe3kpr85p 104 223942 655104 2026-07-17T16:43:54Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 655104 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />522</noinclude> {{c|{{större|{{sp|'''''Bihang.'''''}}}}}} Det var min afsigt vid begynnelsen af detta arbete att i ett särskilt bihang, vid dess slut, införa några tilldragelser, som mött mig inom Amerikas slafstater och på Cuba, dem jag ansåg böra bli bekanta, men som jag ej ville omtala i mina bref, då jag ej ville utpeka orter och personer. Mrs H. Beecher Stowes bekanta bok »Uncle Torns Cabin» och än mera hennes nyss utkomna arbete »a Key etc.» ha hulpit mig ifrån detta mig icke behagliga offentliggörande. Ty mina berättelser skulle icke gifva något väsentligt nytt, afvikande från det som anföres i hennes arbeten; och jag vill då ej med dessa förlänga min redan allt för långa bok, endast anmärka, att de indragna {{rättelse|berätteltelserna|berättelserna}} förnämligast skulle bekräftat min ofta gjorda anmärkning om slafveri-institutionens demoraliserande verkan på det hvita folket. När jag sett en ung man af nästan seraphisk skönhet, en adelsman till börd och utseende, sälja sin själ, med fullt medvetande deraf, för att betalas som slafdrifvare, hört honom erkänna att han icke vågade läsa bibeln, hört honom säga att han i begynnelsen af sitt yrke icke för något pris velat röra en neger med piskan, och nu vara i stånd att utan tvekan låta piska negern till döds »för exemplets skuld,» jaga dem med blodhundar, m. m.; när jag hört en af Louisianas rikaste plantageägare och mest artiga gentlemän naivt berömma sig och sitt system på sina slafplantager, utan att ana det eländiga skrymteri och den<noinclude> <references/></noinclude> bm4g08iegezxplqezypzbg5gi9thwpt 104 223943 655105 2026-07-17T16:48:57Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 655105 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|523}}</noinclude>despotism, som hela detta system röjde; när jag sett en kristen qvinna och moder förbjuda sin dotter att dansa om söndagen, men finna ingenting anstötligt i att hennes slafvar för henne arbetade hela söndagen, under musik af piskans klatschar<ref>Detta var icke i Förenta Staterna.</ref>; när jag sett angenäma och älskvärda unga menniskor, ömsinta för hvarandra, betrakta med fullkomlig köld en ung negerqvinnas grofva misshandling af hennes husbonde — då har jag måst med min vän, planteraren på Missisippi, säga: »det är systemet, det är systemet, som verkar detta!» Ära åt den ädla, varmhjertade Amerikanska, som i våra dagar uppträdt mot slafverisystemet, och såsom — inom litteraturen — ännu ingen qvinna, talat för mensklighetens sak och sitt fäderneslands ära, med en kraft, som låtit henne vinna hela mensklighetens öra. Ära och välsignelse åt henne! Hvad måste ej det folk blifva, som kan frambringa sådana döttrar! … Från den ädla förf. till Uncle Tom afviker jag endast i min öfvertygelse om sättet för emancipationen från slafveriet. Det är min öfvertygelse, att Amerikas slafstater ha begynt verket visligen, i det de begynt med att låta negerslafvarne bilda sig i kristna församlingar, och deruti att de förenat emancipationen med negrernas kolonisation i Afrika. Endast ur stadgade kristna negersamhällen kan en god befrielse utgå. Negrernas tillstånd i Afrika och på Jamaika tyda på hvad detta folk blifver utan grundligt kristligt lif och kristlig samhällslära. Det är ingenting att prisa eller att bjuda på. Jag upprepar det, en begynnelse är gjord i flera af<noinclude> <references/></noinclude> 9in3nukvncpmam5jjbc46g4xz4jleli 104 223944 655106 2026-07-17T16:53:29Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 655106 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />524</noinclude>slafstaterna, i denna tid, till upplyftande af negerslafvarnes tillstånd, och min hjertliga önskan och min förhoppning är, att ännu mera snart måtte göras, så genom befriande lagar som genom negerbarnens undervisning. Slafvarnes egna predikningar, dem jag hört i flera af Amerikas slafstater, bevisa bäst, på hvilket lefvande sätt de uppfatta kristendomen. De ha en egen förmåga att tillegna sig dess innersta lif och förnuft. Gifve Gud, att de fingo höra evangelium allestädes inom slafstaterna! Men deri felas ännu mycket, oförlåtligt mycket! Mitt vissa hopp står nu, såsom förr, till den ädlare södern, min varma önskan är, att den måtte taga slafemancipationsfrågan i sin hand. Den allena — icke England — icke Amerikas norra stater — kan fullt inse hela frågan. Södern allena känner bördan, faran, ansvaret, alla de stora svårigheterna; den allena har arbetet och mödorna. Om den skall lyckas lösa slafvarnes bojor och sitt herrliga, stora land från slafveriet, tillkommer den en oförvansklig ära! {{ph|Stockholm i Maj 1853.|10}} {{linje|3em|style=margin-top:3em;}} {{linje|5em}} {{linje|3em|style=margin-bottom:3em;}}<noinclude> <references/></noinclude> qd9583tkcdo6zezlbmu3iouokks5m4x 0 223945 655107 2026-07-17T16:57:41Z PWidergren 11678 Skapade sidan med '<div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Hemmen i den nya verlden, Tredje delen.djvu" from=513 to=529 kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Hemmen i den nya verlden, Tredje delen|Fyrtiondetredje brefvet]] [[de:Die_Heimath_in_der_neuen_Welt/Dritter_Band/Dreiundvierzigster_Brief]] [[en:The_Homes_of_the_New_World/Letter_XLII.]] [[fr:La vie de famille dans le Nouveau-Monde/Lettre 43]]' 655107 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Hemmen i den nya verlden, Tredje delen.djvu" from=513 to=529 kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Hemmen i den nya verlden, Tredje delen|Fyrtiondetredje brefvet]] [[de:Die_Heimath_in_der_neuen_Welt/Dritter_Band/Dreiundvierzigster_Brief]] [[en:The_Homes_of_the_New_World/Letter_XLII.]] [[fr:La vie de famille dans le Nouveau-Monde/Lettre 43]] ljbo7yi08upj891n2kvn0w2sx7ftwui 104 223946 655111 2026-07-17T17:32:37Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 655111 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />106</noinclude>mig att iakttaga den yttersta försigtighet och hemlighetsfullhet. Ögonblickligt tillstötande, oförutsedda händelser nödgade mig att öfvergifva den plan, hvarför jag uppdrog åt er och edra vänner att hasta till Liljeholmen. Jag beklagar mindre er, än mig, derför. Ni känner de förvecklingar, i hvilka samhället dagligen allt mer och mer inspinner sig. I samma mån, som mina förhållanden bero af dem, tvingas jag äfven att — längre än jag först tänkt — bibehålla min anonymitet. Ni kan dock göra mig — och en hög person — hvars namn jag ej vågar nämna — en stor tjenst. Drottningens fiender hafva satt allt i rörelse, för att bearbeta folket till fiendtligheter emot henne. Var på er vakt! Drottningens intresse fordrar i denna stund mer än någonsin er odelade uppmärksamhet. Folkets hemliga ledare hafva sitt högqvarter å spisqvarteret i Mäster Samuels gränd. Infinn er der vid middagstiden i morgon, sedan den stora deputationen till konungen aflemnat ständernas svaromål. Jag tillstyrker er att taga edra vänner med er. Tag plats vid stora bordet, gif akt på personerna omkring er, ni skall snart få höra mer än ni väntar. I tredje couverten från högra öfra sidan af bordet skall ni ytterligare finna några rader af mig. {{högertext|Er beslöjade okända”.|offset=3em}} Drottningens öfverraskning var synbar. — När mottog Wallenstjerna detta bref. — I dag vid middagstiden. Då han hemkom från vaktgöringen, fans brefvet instucket i nyckelhålet till hans rum. — Den okände brefskrifvaren beder henom taga sina vänner med sig. — Det ser ut, ers majestät, som affären vore förenad med någon fara. — Är ni rädd, Silfverhjelm? Silfverhjelm log. — Jag förstår er, återtog också drottningen, och jag skall sätta er på ett nytt prof. Denna gång måste nemligen ni Silfverhjelm, alldeles ensam, inställa er på det der spisqvarteret och intaga den uppgifna platsen vid bordet. Jag vet att ni eger lika mycket mod och försigtighet, som tillgifvenhet för min person, således ni och ingen mer. Under försäkringar att göra sitt bästa, aflägsnade Silfverhjelm sig. {{linje|5em}} {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> sv17txlr5ulhamu4ppteu4ef7d9npg4 104 223947 655112 2026-07-17T17:34:23Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 655112 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|107}}</noinclude> Under spänd förbidan ingick den 19 November. De offentliga platserna fyldes redan med menniskomassor, tillströmmande från alla håll. Man ville se processionen, höra hvad som tilldrog sig, vara med i händelse någonting nytt och märkvärdigt inträffade. Konungen hade aflagt ett besök los drottningen. — Jag är högst bekymrad öfver det slag, som i dag träffar tronen, yttrade han; desto mera som jag genom min egen skrifvelse till rikets ständer i hufvudsaklig mån bidragit att framkalla det. Jag önskar att alltsammans hade varit ogjordt. — Ni klagar, ers majestät, svarade drottningen, icke utan en viss både ömhet och oro, och det gör mig mycket ondt; men om någon företrädesvis har orsak till klagan, så är det jag. Då jag förenade mitt öde med ert, trodde jag att ni skulle blifva en konung och jag en drottning; och hvad äro vi väl? Endast skuggor. Men om äfven det slag, som ständerna i dag rigta åt tronen, är hårdt, så skall det likväl på en gång öppna ögonen på nationen och öfvertyga äfven den störste tviflare om de söndringar och den upplösning, hvartill partiväldet leder hos oss. En sak bör under alla omständigheter också trösta oss, ers majestät, den nemligen, att vi på ordningens fredliga och lugna väg, samt inom författningens föreskrifna gränser, öppet och okonstladt framstält de erinringar, vi med skäl bort göra. Skulle vi framdeles finna oss nödsakade att fortsätta striden, så hafva vi nu lärt oss, att vi måste begagna oss af andra utvägar, andra och säkrare medel. Inför folkets omdöme skola vi hädanefter också vara dertill mer berättigade ân hvad vi hitintills varit. Emellertid har den så kallade stora deputationen icke ännu anländt, och bedrager jag mig icke mycket, så torde valet af dessas ledamöter icke aflöpa utan vigtiga protester. Drottningen litade ännu i sista stunden på sina vänner och deras löften. Så snart konungen aflägsnade sig, begaf drottningen sig ut i de yttre rummen, der hon fann några af sina vänner samlade; men hon var i en alltför upprörd och spänd sinnesstämning, för att kunna deltaga i samtalet, hvarföre hon återvände till ett af mellanrummen, der hon, med hufvudet lutadt i sin hand, sjönk ned i sin karmstol. I den öppna dörren längst bort såg man härunder allt<noinclude> <references/></noinclude> cizfyibgxdzbtbjy9rbwb6s19g545ir 104 223948 655113 2026-07-17T17:41:04Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 655113 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />108</noinclude>emellanåt en skymt af en sakta förbisväfvande, svartklädd, smärt och välbildad qvinnofigur. Det var den alltjemt på sin post uppmärksamt lyssnande Amanda. Hastigt inträdde Brahe. Drottningen spratt till. Amanda drog sig skygg tillbaka. — Ers majestät, sade han, valet af de deputerade bland ridderskapet och adeln är nu verkstäldt. — Redan? — Utan att någon, ers majestät, öppnade sin mun deremot. — Feghet, anmärkte hon blott, feghet! Brahe gjorde en axelryckning. Nästa ögonblick inträdde grefve Hård och hofmarskalken baron Horn, och båda berättade nästan på en och samma gång att de deputerade blifvit utsedde i preste- och borgare-stånden, äfvenledes utan någon protest. — Hvilken höjd af fruktan och svaghet, utropade hon; dessa stånd äro likväl ej mindre förtryckta de, än tronen. I detsamma stod Wrangel framför henne. — Jag har en olycklig post att berätta ers majestät, började han. — Jag är van vid olyckor, baron; tala oförtäckt. — Vid valet af deputerade i bondeståndet har det gått hett till. Drottningens ögon flammade till. — Det hedrar bondeståndet, att det ej öfvergifvit tronen. Har det hunnit derhän, att bonden numera är dess ende pålitlige vän, dess ende riddersman. — Lars Larsson och hans vänner protesterade icke blott emot valet af deputerade, han anklagade äfven talemannen, Håkansson, att hafva brutit sin ed, förrådt bondeståndets bästa samt öfverskridit de honom tillkommande rättigheter. Uppträdet antog slutligen en våldsam karakter; man berättar att Lars Larsson gått handgripligen till väga emot Håkansson. Drottningens ansigte glänste af tillfredsställelse. Men hon hann ej uttrycka sin tanke. Vakten gick i detsamma i gevär under fönstren. Trummorna hvirflade; ständernas stora deputation inträdde på borggården; folket strömmade fram, omgifvande den med lifliga bifallsrop. Stolt, som en konung,<noinclude> <references/></noinclude> qdi0s3co8mpd1relg2d5zj6s77o8mkd 104 223949 655114 2026-07-17T17:43:07Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 655114 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|109}}</noinclude>vandrade Fersen i spetsen. En hastig darrning af förtrytelse skakade drottningens lemmar. Först nu kände hon nederlagets storlek. En timme senare inträdde åter konungen till henne; han var blek och upprörd. Drottningen följde honom med sina blickar. — Nå, min vän, anmärkte hon slutligen, hvad sade deputationen. Konungen betraktade henne en stund under tystnad. — Korthuset, svarade han, har fallit. — Korthuset, upprepade drottningen, säg hellre kortkungen. Uti den af rikets ständer genom den stora deputationen afgifna förklaringen iklädde sig ständerna all magtfullkomlighet, pluralitetens beslut i rådet vore från denna stund att anse såsom konungens beslut, rikets råd voro endast de magtegande ständernas ombud, bundna till ansvar och redogörelse inför dem. Det var dock en seger, vunnen mindre af folket, än af ständerna, mindre af ständerna, än af adeln, mindre af adeln än af landt-marskalken. För konungamagten ensamt var det i alla afseenden ett nederlag. Äfven i denna stund skymtade ett ögonblick Amandas bleka ansigte i dörröppningen. När Silfverhjelm återvände från Mäster Samuels gränd, var han lifligt upprörd. På utsatt tid hade han begifvit sig till det i det anonyma brefvet anvisade stället, intagit vid bordet den utsatta platsen, samt i couverten funnit den utlofvade biljetten. Förargad öfver dess innehåll, hade han utfarit mot ständerna i häftiga yttranden, förklarat att deras svaromål på konungens inlaga var en oredig smörja, att bönderne voro de ende förnuftige, på hvilka konungen kunde lita, att kongl. majestät vid tjensternas bortgifvande borde ega friare magt, att ständernas pluralitet vore köpt, att en viss utrikes magt hade 60,000 man i beredskap, för att användas emot Sverige, ifall det behöfdes o. s. v. Men biljetten, afbröt honom drottningen, hvad innehöll biljetten, som ni fann? — Endast en enda rad, ers majestät. — Och denna rad? {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 3dswizsur5vj04qm9gui360jcq1i8ak 104 223950 655116 2026-07-17T17:51:22Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 655116 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />110</noinclude>— Denna rad underrättar mig om att hela tillställningen endast var ett … — Ett … Silfverhjelm ville knappast ut med ordet. — Ett ''April-skämt''. Ett kallt leende smög sig öfver Amandas bleka läppar, under det hon syntes och åter försvann. {{linje|5em}} Men hvad som tilldragit sig denna dag var dock ingenting mindre än ett April-narri. Dagen derpå angåfvos Lars Larsson och Silfverhjelm, den förre att, mot rikets fundamental-lagar, inom bondeståndet ej allenast hafva sökt hindra deputationens utnämnande, utan ock att hafva velat motsätta sig redan förut tagna beslut, samt att hafva lagt våldsam hand på taleman och sekreterare; den andre, att uti flera personers närvaro hafva fört förgripligt tal, som syftat på ändring i regeringssättet, som rört rikets ständer och deras göromål vid pågående riksdag. Den 1 December utnämndes af riksförsamlingen en särskild kommission, för att upptaga dessa mål. Löjtnanten, grefve Creutz hedrades af ridderskapet och adeln med en plats i den. Silfverhjelm sattes i fängsligt förvar; men Lars Larsson hade fått en vink om hvad som väntade honom och i tid flytt undan. {{linje|5em}} {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 1106qsr7abrm9fq7rz086uz0d33mbr3 104 223951 655117 2026-07-17T17:54:09Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 655117 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude><h2 align="center" style="border-bottom:none;">FJERDE KAPITLET.<br /><b>Ett äfventyr.</b></h2> Baron Wrangel hade nyss hemkommit från det kungliga slottet. Hans utseende var blekt och förstördt. Sedan betjenten aftagit honom kappan, lade han, efter gammal vana, händerna i kors på ryggen och började sin vandring fram och åter i rummet. Än lade sig hans panna i tjocka och täta rynkor, än klarnade den. Vigtiga tankar sysselsatte honom. Händelserna hade kommit till en afgörande vändpunkt. Skulle han i tid draga sig tillbaka eller stanna midt i sin banas lopp eller modigt fortsätta den? Såsom stormmolnen flyga genom natthimlen, flögo dessa frågor genom hans själ. Med en häftig rörelse, vittnande om den själsspänning, hvari han var försatt, fattade han slutligen ringklockan, hvarvid betjenten inträdde. — Bed Larsson komma upp, Anders, tillsade han denne. Efter en stund inträdde Larsson. Larsson blickade nu mer ej så lugnt omkring sig, som förut. Hans hufvud lutade nedåt, tyngdt af bekymmer. — Det var en olycklig häftighet, som förledde er, Larsson, sade Wrangel, att lägga hand på Håkansson och sekreteraren. Ni måste medgifva, att jag aldrig styrkt er till något sådant. Lyckligtvis tog ni genast er tillflykt till mig, och, vill gud, skall jag söka att rädda er ifrån den fara, som nu hotar er. Ni inser likväl att äfven jag måste vara försigtig. Men ni känner kanske icke ännu, min vän, hela den hotande fiendtlighet, som motpartiet redan börjat utveckla. — Man har sagt mig, att en kommission redan skulle vara tillsatt. — Det är sant, men — detta är blott ett uppslag — ingenting annat. Som partierna stå hos oss, så har ni, Lars-<noinclude> <references/></noinclude> ilaqmzz00vk1czjavsyw4eit8rnn166 0 223952 655118 2026-07-17T17:55:22Z Thuresson 20 Kap 3 655118 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Drottning Lovisa Ulrikas hof 1878.djvu" from=497 to=530 kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Drottning Lovisa Ulrikas hof|18]] 9yynoag7si5ri9nzhmalruqdtzgcz60 104 223953 655119 2026-07-17T20:01:16Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ 655119 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud||I Linköpings-Sticht.|103}}{{linje}}</noinclude>{{ant|In hoc sepulcro positum est corpus inclytæ Reginæ CATHARINÆ Caroli Secundi, Svecorum, Gothorum & Norvegianorum quondam Regis, conjugis, & magnifici Domini Caroli Ormonis, Militis Aurati Regniq&#x0341;ue Consiliarii filia.}} Är altså Wadstena-kloster icke förstördt och ödelagdt; vtan än wid macht, i bettre stånd och til större nytto och gagn, än thet nånsin kunnat wara, medan thervti bodde skenheliga Nunnor och Munkar. Doch lärer thet på then tiden warit mycket prechtigt och anseenligit. {{ant|<i>Johannes Messenius</i>}} lärer haft thet aftagit på taflo eller papper; och under thes afritning skrefwit thessa versar: <poem>{{ant|<i>Mira quidem pictura tibi, mage mira sedipse Suggeret adspectus. Lector Amice, domûs. Par decus eximiæ non conspecturus in orbe Structuræ, multus convena testis erit. Sive peragrentur, quæ climata cernit Iberus Ausoniævé domûs, tecta vel ampla Vari. Gloria Vazsteniis tribuetur tanta Colossis, Cedat ut hæc nulli celsa decore domus.</i>}}</poem> <h3 style="text-align:center; margin:auto; border:none;"> {{ant|{{st|Cap. III.}}}} <br> Om SKENINGE-Klostren.</h3> {{Initial|S}}Keninge, som af then genomrinnande åen, Skena kallad, hafwer nemnd blifwit, är en ganska gammal stad; nu myc-<noinclude> {{huvud||G 5|ket}} <references/></noinclude> 6yjwd5nkz7ecz0hhi52i02w8w0vl60a 104 223954 655131 2026-07-18T07:53:24Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 655131 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" /></noinclude><section begin="Lapparnes ålder i södra Norrland" /> <h2 align=center style="border: none">Lapparnes ålder i södra Norrland.</h2> {{c|Af}} {{c|<b><i>Johan Norlander.</i></b>}} Huru länge lapparne funnits i Herjedalen, Jämtland och Ångermanland samt däremot svarande fjälltrakter i Norge, är en fråga, som på senare tider af flere författare behandlats. Orsaken härtill har väl till någon del varit en önskan att bringa ljus i ett vetenskapligt spörsmål, det nämligen, huru långt söderut det folk i verkligheten sträckt sig, som, åtminstone enligt egna uppgifter, varit vår halfös första inbyggare. Men frågan har dryftats äfven af en annan anledning; hon har nämligen blifvit ett rent praktiskt spörsmål. Med odlingens utbredning hafva nybyggare och lappar stött samman; odlaren har inträngt på nomadens betesmarker, och när så renen där plundrat starr- eller höhässjor, hafva lappen och nybyggaren till varandra snart intagit den ställning, som betecknas af uttrycket »hand i hals och knif i strupe». I friskt minne äro striderna mellan ägaren af Funäsdalens bruk i Herjedalen och traktens lappar. I Norge har ställningen varit densamma, och de bofasta norrmännens förhållande till de vandrande lapparne har varit föremål för behandling af en Kungl. Kommission, tillsatt år 1889. För studier å ort och ställe uppehöll sig med anledning häraf Dr. {{sc|Yngvar Nielsen}} sommaren 1889 i de trakter af Norge, hvarest lapparne på sista tiden slagit sig ned, nämligen omkring Fämundsjön, hvarjämte han besökte dem i deras äldre bostäder på skogarne upp åt Namsos till. Resultaten af sina studier har han framlagt i en uppsats med titeln <i>Lappernes fremrykning mod syd i Throndhjems stift og Hedemarkens amt,</i> intagen uti <i>Det Norske</i><noinclude> <references/></noinclude> 5nw027rl52sgc70opuzstjblglkycrg 104 223955 655132 2026-07-18T08:07:16Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 655132 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<small>LAPPARNES ÅLDER I SÖDRA NORRLAND.</small>|217}}</noinclude><i>Geografiske Selskabs Årbog,</i> I, 1889—90. Den slutsats, till hvilken han kommit, kan i korthet uttryckas så, att lapparne, långt ifrån att vara det sydliga Norges urfolk, som nu är stadt på reträtten mot norden, fastmer under 1700- och 1800-talen utbredt sig åt söder öfver trakter, där lappar förut ej funnits. Det är en folkvandring i smått från norr till söder; »och det har länge gått på det viset», säger författaren. Att lapparne ej lång tid uppehållit sig i trakterna af Röros och Fämundsjön, framgår enligt författaren af tvenne omständigheter. Först och främst saknas där ortnamn af lapskt ursprung, och för det andra söker man där förgäfves efter lapska begrafnings- och offerplatser. Så ung den därvarande norska befolkningen än är, så är dock den lapska yngre. — Men i en annan bygd hafva lapparne bott vida längre. Norr om Meraker ligga socknarna Värdalen, Snåsen, Li och Grong, hvilken sistnämnda sträcker sig till riksröset <i>Jadnem,</i> som ock betecknar Jämtlands gräns i norr, och här befinner man sig på ett gammalt lapskt område. Ortnamn, sagor, offer- och begrafningsplatser bära vittne därom; och här kunna lapparne med fullt skäl betrakta sig såsom urinvånare. Här finna vi ock det sydligaste lapska offerstället i Norge, nämligen på en liten ö i sjön Tunnsjön, belägen i jämnhöjd med Frostviken eller Jämtlands nordligaste socken. Här sätter Dr {{sc|Nielsen}} sydgränsen för lapparnes gamla hemvist. Norr om den 64 breddgraden hafva lappar bosatt sig, innan några norrmän ens tänkt på att där nedslå sina bopålar. Där hafva de på bestämda ställen haft sin gudstjänst och offrat till sina gudar, där hafva de ock lämnat spår efter sig i ortnamnen. Mot Dr {{sc|Nielsens}} framställning i de delar, som vi här relaterat, synes ej något vara att invända; men annat blir förhållandet, då förf. kommer in på frågan om lapparnes ålder i Jämtland. Då detta landskap år 1645 kom under Sveriges krona, gjordes ej, säger han, några anstalter för bestridande af själavården bland dess lappar, och grunden härtill anses hafva varit den, att lapparnes antal då för tiden varit försvinnande litet. Och detta åter tyder, enligt hans förmenande, därpå, att lapparnes ålder i detta landskap är jämförelsevis obetydlig. Först år 1746 fingo lapparne i Jämtland en präst, och »det är myckert osäkert, om det före denna tid varit egen tal om en särskild <i>Jämtlands lappmark</i>». Sveriges nordligare lappmarker organiserades i Karl IX:s och Kristinas dagar. Af {{sc|Hülphers}}<noinclude> <references/></noinclude> r7i5b90lss3k75geopsfbdtlaqqrll4 104 223956 655133 2026-07-18T10:10:38Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 655133 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" /></noinclude> {{c|{{större|'''INNEHÅLL'''|150}}}} {{c|{{större|AF TREDJE DELEN.|120}}}} {{linje|5em|style=margin-top:2em;margin-bottom:2em;}} {{c|[[Hemmen i den nya verlden, Tredje delen/32|{{större|TRETTIONDEANDRA BREFVET.|150}}]]}} {| style="margin:auto; width:100%;" |- | style="text-indent:-1em;" |''Bushkitou;'' Indiansk renings- och försoningshögtid. Nyårsdagens firande i Förenta Staterna. Slafmarknaden i NewOrleans. Gumbo. Julia C. En slafauktion. Besök i fängelserna. Negerflickorna. Operan. Skådespel i theatersalongen. NewOrleans skönheter. Söndagsmorgonen i »French Märket.» Aftonbesök i de fransyska begrafningsplatserna. Mobile. Sommarväder. Mrs Le V. Magnolia-skogen. Theater i Mobile. Ung skådespelerska. Sköna dagar i Mobile. Besök till ett läger af Choctas- Indianer. Sällskap i Mobile. Octavie och Betsy. Resplaner till Cuba. Alabama stat. Åter i NewOrleans. Äfventyr på resan dit. St. Charles Hotell. Hotell-lif. Flyttning till ett enskilt hem. Brand af St. Charles. Stilla lif. Miss W. Läsning om aftnarne. Sheridans Prometheus. Skolor i NewOrleans. En examen. Tornado i en afrikansk kyrka. Neger-gudstjensten. NewOrleans förr och nu. Slafveriet. M:me Lallorue. En slafegare och befriare. Väg till emancipation. Väntan på Jenny Lind. Längtan till Cuba|| style="text-align:right; vertical-align:bottom; width:100px;"|sid. 1—61. |} {{c|[[Hemmen i den nya verlden, Tredje delen/33|{{större|TRETTIONDETREDJE BREFVET.|150}}]]}} {| style="margin:auto; width:100%;" |- | style="text-indent:-1em;" |Cuba, Havanna. Palmerna, luften. Afresan från NewOrleans. Resa utför Missisippi; plantager, sumpmark, svajande grässträn; hafvet, mexikanska viken. Lif på hafvet. Passagerare om bord. Fadern och dottern. Tredje anblick af Cuba. Stormig men skön natt. Havannas hamn, lugn, solsken, nytt skådespel. Röfvaranföraren om bord. Tropisk frukost. Landstigning. »Havannahouse.» Möte med Jenny Lind. Samlif med henne. Afsked och minne af henne. Min dag på hotellet. La Plaza de Armas; Cortina de Valdez. Azoteon, Morroljuset, qvittrande ödlor. Utseende af Havanna. Luftens skärhet. Ingen rök. Urnprydda tak. Cubanska ekipager. Volanten och Calasheron. Fruntimmers klädsel. Creolskorna. Befolkning på gatorna.<noinclude>||style="text-align:right; vertical-align:bottom; width:100px;"| {{em|1}} |}</noinclude> ow4su1yxiutlecqbfzfbdcufn4f9m73 104 223957 655134 2026-07-18T10:31:13Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 655134 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />526 {| style="margin:auto; width:100%;" |-</noinclude>|Familjen Tolmé. Aftonen hos S—s. Domkyrkan, prester, taflor, musik. Columbi graf. Prestparad i kyrkan. Tillstånd på ön. Serro. Landtligt hem. Tredje natten. Morgonen i Biskopsparken. Söndagen. Afrikansk dans. Cubanska träd. Bananaträdets blomning. Fruarnas hushållning inom hus. Granna trädgårdar. Minnen af sista orkanen. Åter i Havanna hos familjen Tolmé. Färd till Guanavacoa. Fiskmarknaden. Goda vänner. Stark hetta.|| style="text-align:right; vertical-align:bottom; width:120px;"|sid. 62—105. |} {{c|[[Hemmen i den nya verlden, Tredje delen/34|{{större|TRETTIONDEFJERDE BREFVET.|150}}]]}} {| style="margin:auto; width:100%;" |- | style="text-indent:-1em;" |Matanzas. Ditresa från Havanna. Herrlig morgon; land och natur. Parasiter. Ankomst till Matanzas. Mr Balcys hem. En morgon i Yumori-dalen. Musik i Matanzas. Cubanska kontradansar. Luftens egna lif och ljuflighet. Sköna dagar. En dag i Yumori-dalen. Mängden af krypdjur. Spanjorers och Kreolers artighet. Negerbal. Slaflagar på Cuba. Slafhandel. Mutor. Palmsöndagen i Matanzas. Parad i kyrkan. Ariadne sockerplantage. Slaflifvet; arbetet; Bohean. Olika negerstammar och deras karakterer. Negern Domingos historia. Morgonvandring i Limonar. Den fria negerns hydda och lif på Cuba. Slafvens utsigt här och i Förenta Staterna. Lif på plantagen, blodshundar, träd, sockerqvarnen, sockerröret, sockerberedningen. Negerdans. Grottor på Cuba. Ensliga vandringar. Parasiter. St. Amelia Inhegno. Slafvarna; hårdt arbetslif. Sjelfmord. En söndag på plantagen. Fortfarande arbete. Slafvarnas utseende. Negerbarnen. Lif i Bohean. Det naturliga äktenskapet. Sockerqvarnen. Slafvarnas medel att förvärfva penningar. Växter, colibris, hetta, hemtankar.|| style="text-align:right; vertical-align:bottom; width:120px;"|sid. 106—166. |} {{c|[[Hemmen i den nya verlden, Tredje delen/35|{{större|TRETTIONDEFEMTE BREFVET.|150}}]]}} {| style="margin:auto; width:100%;" |- | style="text-indent:-1em;" |Cardinas. Unga flickor. En kaffe-plantage i blomning. Behandling af djur. Fria negrer. St. Amelia. Dans inom Boheau. Congo-dansen. Carlo Congo. Höjderna af Camerioca. Flygtade negrer i bergen. Fruntimmrens lif på plantagen. Kungliga Guadarajahs. Brist af gräsvall, af lunder och trefnad. Slafskepp från Afrika. Månsken. Nattliga färder i Volante. Caffetal la Industria. Mrs Ph. Små negerbarn. Mrs Ph. om slafvarna. Södra korset. Cucullos. Teckningsfeber. Palmerna. Morgon i Bananaslundarne. Spanska språket i bildade qvinnors mun, i obildades. Plåga af cucullos. Cuba ett skönhetens hem. Eudoxie B. Fruktan för ett nytt anfall på Cuba; rustningar af spanska styrelsen. Matanzas, skönhet, musik. Combre. Herrlig utsigt. Hemmen på Cuba. Dagligt lif; promenader; handel i bodarne. Hus i Matanzas. Visiter. Solfjädrar. Fart på<noinclude>||style="text-align:right; vertical-align:bottom; width:100px;"| {{em|1}} |}</noinclude> nn1ewbhnrbnqbzm9m5towpbi82eo41t 104 223958 655135 2026-07-18T10:46:32Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 655135 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{ph|527}} {| style="margin:auto; width:100%;" |-</noinclude>|Canima-floden. Tropiskt still-lif, palmer, bambuträd, krabbor, colibris. Våra roddare. Åskskur. Sista aftonen och sista musiknöje i Matanzas.|| style="text-align:right; vertical-align:bottom; width:120px;"|sid. 167—201. |} {{c|[[Hemmen i den nya verlden, Tredje delen/36|{{större|TRETTIONDESJETTE BREFVET.|150}}]]}} {| style="margin:auto; width:100%;" |- | style="text-indent:-1em;" |Havanna. Påskhögtiden i Havanna, kyrkorna, processioner. Post-morgonen. Cabildos de Negroes. Negrernas församlingssalar, dansar, drottningar. Båtfärd i hamnen. Mrs T. om negerkarakteren.|| style="text-align:right; vertical-align:bottom; width:120px;"|sid. 202—218. |} {{c|[[Hemmen i den nya verlden, Tredje delen/37|{{större|TRETTIONDESJUNDE BREFVET.|150}}]]}} {| style="margin:auto; width:100%;" |- | style="text-indent:-1em;" |San Antotio de los banos. Ensamhet i en cubansk possada. Ensamma vandringar. Negerstaden. Det lyckliga negerparet. Pittoreskt skådespel; tropiskt still-lif. »La Miranda.» Resa till Caffetal la Concordia. Färd till södra kusten. M:me Carreras familj. Bostad i riskojor. Samtal om aftonen. Storm, öfversvämning, uppbrott. Återresa till la Concordia. Spanska Seguidillas. M:me Carrera och hennes negrer. Caffetalernas prakttid, nu förbi. Skönhet af träd och blommor. Flamingoparet. Regnlängtan, hemlängtan. Olika behandling af negerslafvar; dess verkan. Sista aftonen på la Concordia. Cubas hem. Samlif med. M:me Carrera. »Fou Fou.» Negerdansen under mandelträdet. Den hvita frun och de svarta barnen. Negersången. Minne ur Mungoparks resa i Afrika. Havanna. Sjukhuset »de St. Lazare.» La Casa de Beneficencia. Campo Santo. Tillstånd i Havanna förr och nu. Negerfolket i staden. Spansk befolkning i staden. Negrerna på Jamaica. Negrernas böjelse för småhandel; brist af associations-anda. Columbi monument vid la Plaza de Armas. Sista utsigt öfver Cuba. Kreolsk-spansk artighet|| style="text-align:right; vertical-align:bottom; width:120px;"|sid. 219—255. |} {{c|[[Hemmen i den nya verlden, Tredje delen/38|{{större|TRETTIONDEÅTTONDE BREFVET.|150}}]]}} {{c|{{större|''Till Enkedrottningen af Danmark.''}}}} {| style="margin:auto; width:100%;" |- | style="text-indent:-1em;" |Minne af besöket på Sorgen fri. Möte med Syd-Amerikas natur på Cuba. Österlandets och Vesterlandets lif under vändkretsen. Naturen och menniskan. Nord-Amerikanska staterna, deras syfte. De norra, de södra. Samhällets rörelse i de förra. Folkskolorna, lärarinnorna, Ny-Englands unga döttrar. Qvinnan i de nordliga staterna. Associations-andan, kommunikationerna, folklitteraturen. Anglo-Amerikanarens bildningskraft, mission. Den stora Vestern. Odlingens första steg, växt. Den nya menniskan; den gamla. Mississippi-dalen. Norra Amerikas kornbod. De södra Staterna. Bristande samhällsutveckling, naturskönhet,<noinclude>||style="text-align:right; vertical-align:bottom; width:100px;"| {{em|1}} |}</noinclude> 51gx10zeolqpw73m1p19h4ememjv91o