Wikisource svwikisource https://sv.wikisource.org/wiki/Wikisource:Huvudsida MediaWiki 1.47.0-wmf.12 first-letter Media Special Diskussion Användare Användardiskussion Wikisource Wikisourcediskussion Fil Fildiskussion MediaWiki MediaWiki-diskussion Mall Malldiskussion Hjälp Hjälpdiskussion Kategori Kategoridiskussion Tråd Tråddiskussion Summering Summeringsdiskussion Sida Siddiskussion Författare Författardiskussion Index Indexdiskussion TimedText TimedText talk Modul Moduldiskussion Event Event talk Ämne 2 4961 655405 655309 2026-07-23T12:08:38Z Tommy Kronkvist 170 Användarstatistik. 655405 wikitext text/x-wiki {{#babel:sv|en-4|de-2}} {| style="cellspacing:0;cellpadding:0;width:247px;border:solid #bbb 1px;background:#eee;margin-top:20px;margin-bottom:1px;float:right;clear:right;" | style="width:45px;height:45px;background:#ffffff;text-align:center;font-size:11pt" | [[Fil:Wikispecies-logo.svg|36px|link=]] | style="font-size:80%;padding:4pt;line-height:1.25em" | Den här användaren är '''administratör''', '''byråkrat''' och '''gränssnitts­administratör''' på '''[[:species:Main Page|Wikispecies]]'''. (<span class="plainlinks" style="font-size: 80%;">[https://species.wikimedia.org/w/index.php?title=Special:ListUsers&limit=1&username=Tommy_Kronkvist kontrollera]</span>) |} {| style="cellspacing:0;cellpadding:0;width:247px;border:solid #bbb 1px;background:#eee;margin-bottom:1px;float:right;clear:right;" | style="width:45px;height:45px;background:#f6f6f6;text-align:center;font-size:11pt" | [[Fil:Wikimedia-logo black.svg|36px|link=]] | style="font-size:80%;padding:4pt;line-height:1.25em" | Denna användare är '''administratör''' på '''[[wmse:Huvudsida|Wikimedia Sverige]]'''. (<span class="plainlinks" style="font-size: 80%;">[https://se.wikimedia.org/w/index.php?title=Special:Användare&limit=1&username=Tommy_Kronkvist kontrollera]</span>) |} {| style="cellspacing:0;cellpadding:0;width:247px;border:solid #bbb 1px;background:#eee;float:right;clear:right;" | style="width:45px;height:45px;background:#f6f6f6;text-align:center;font-size:11pt" | [[Fil:Wikivoyage-logo.svg|36px|link=]] | style="font-size:80%;padding:4pt;line-height:1.25em" | Denna användare är '''administratör''' och '''gränssnitts­administratör''' på svenska '''[[:voy:sv:Huvudsida|Wikivoyage]]'''. (<span class="plainlinks" style="font-size: 80%;">[https://sv.wikivoyage.org/w/index.php?title=Special:Användare&limit=1&username=Tommy_Kronkvist kontrollera]</span>) |} ==Hej!== Jag bor i Uppsala och registrerade mitt Wikimedia-konto den 29 mars 2005. Mina intressen kretsar till stora delar kring schack, biologisk taxonomi och systematik. Av den anledningen redigerar jag numera främst på Wikispecies där jag är administratör, byråkrat och gränssnitts&shy;administratör,<small>^{(<span class="plainlinks">[https://species.wikimedia.org/w/index.php?title=Special:ListUsers&limit=1&username=Tommy_Kronkvist verifiera]</span>)}</small> samt på svenska Wikivoyage där jag är administratör och gränssnitts­&shy;administratör.<small>^{(<span class="plainlinks">[https://sv.wikivoyage.org/w/index.php?title=Special:ListUsers&limit=1&username=Tommy_Kronkvist verifiera]</span>)}</small> Jag är också stolt, betalande medlem (och {{nowrap|1=administratör)<small>^{(<span class="plainlinks">[https://se.wikimedia.org/w/index.php?title=Special:Användare&limit=1&username=Tommy_Kronkvist verifiera]</span>)}</small>}} på [[WMSE:|Wikimedia Sverige]], en svensk ideell förening som fungerar som knutpunkt för Wikimedias svenska lokalavdelning (på engelska ett så kallat "''Wikimedia chapter''"). Den 30 augusti 2018 skapade jag artikeln ''[[:species:Danio tinwini|Danio tinwini]]'' på Wikispecies, vilket också utgjorde min 100&nbsp;000:e redigering på Wikimedia. Totalt har jag bidragit med '''[[Special:Gemensam inloggning/Tommy Kronkvist|drygt 398&nbsp;000 redigeringar]]''' (per 23 juli 2026) i sammanlagt 153 olika Wikimedia-systerprojekt. Den exakt trehundratusende redigeringen skedde då jag skapade artikeln [[w:sv:Siri (programvara)|Siri (programvara)]] på svenska Wikipedia. Utöver det har jag också hand om <span class="plainlinks">[https://twitter.com/Wikispecies @Wikispecies]</span> officiella X-konto (tidigare kallat Twitter) samt är registrerad på {{nowrap|1=Phabricator,^{<small>([[:phabricator:p/Tommy Kronkvist|användarsida]])</small>}}} ett projekthanteringssystem för samarbete kring utveckling av wiki-mjukvara. Jag har fört upp några bilder (knappt 300, kanske?) till Wikimedia Commons. Min användarsida på Commons hittar du [[:commons:User:Tommy Kronkvist|här]] och där kan du också se några av mina uppladdade bilder. Jag skulle vilja fota mer, men tiden är knapp. Hör gärna av dig på min [[Användardiskussion:Tommy Kronkvist|diskussionssida]] här på Wikisource om du har några frågor eller funderingar som rör mina redigeringar! Mvh, Tommy. {| class="toccolours" style="cellpadding=4; font-size: 0.8em;" | style="background: #ccf; text-align: center; padding-right: 0.4em; width: 20%;" | SHA-512 [[meta:Template:User committed identity|Committed identity]] hash: | style="text-align: center; padding-right: 0.4em; padding-left: 0.4em;" | a6edd6d2fdbf82621f0cda4e5525c71f8da9b5dfd308242c3c63365e998c32c5406b75448380903265a5403edffd1a0435b61ac943f3c65870db9250f8b884a9 |} k1v5pc16amzqypiq0frmvh7s9658qk9 104 224147 655406 655384 2026-07-23T12:13:59Z PWidergren 11678 655406 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|66|AUGUST STRINDBERG|}}</noinclude>Icke en av de värsta dagarna i hans liv! Det har funnits sådana, då han kände sig som inför döden, som han själv sade. Dagar, då han irrade ensam och olycklig fjärran från hemlandet, dagar, då den kärlek han trott på brustit, eller då han grät därför att han icke hade pängar att sända till sina barn och sin frånskilda hustru. Långt mindre orsaker kunde för övrigt bringa honom ur jämvikten. När klockan tolv hans arbete för dagen var slutat, kunde han klaga över, att han ej mera hade något att göra. Han hade intet att läsa, laborera kunde han ej, ty då fick han sår i händerna. Plötsligen kunde han utbrista med tanke på allt, vad han genomgått: »Vad har jag egentligen gjort i en föregående tillvaro för att behöva lida så ofantligt i denna». Icke heller var det en av hans bästa dagar. Även sådana hade han, och det behövdes icke mycket, för att han från den svartaste förtvivlan plötsligt såg allt i rosenrött. Det behövdes endast, att han var fri från direkt överhängande bekymmer, att arbetet gått lätt och lekande under förmiddagstimmarna eller att han erhållit ett tidningsurklipp från något världens hörn, som berättade, att ett eller annat av hans dramer spelats, och strax låg hela livet solbelyst framför honom. Nej, dagen i Köpenhamn, det var just en genomsnittsdag i hans liv. Det behövdes icke mera än detta, som på en vanlig människa knappast skulle gjort något intryck och intet minne efterlämnat, för att hans överretligt känsliga sinne skulle försättas i svingningar och uppleva en serie av de märkligaste händelser. Under sin Lundavistelse bröt han en dag plötsligt upp och reste till Belgien. Han tänkte stanna borta hela sommaren, men återkom efter fjorton dagar. Vad hade han icke upplevat under denna tid! Han hade träffat en underlig gammal jude, med vilken han under tre dagars järnvägresa diskuterat livets högsta frågor. Han hade vistats ett dygn i ett kloster och hört ''Salve regina'' sjungas av munkarna under nattgudstjänsten i den mörka kyrkan. Människoöden hade snuddat förbi honom. Han hade upplevat romaner. I själva verket var det nog för att Strindberg skulle uppleva något, att han gick ned<noinclude> <references/></noinclude> 4ugqozifuloqra71iuwb8eykawsqs8u 104 224155 655407 2026-07-23T14:01:23Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 655407 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|238|<small>OSCAR MONTELIUS.</small>|}}</noinclude>ock, stundom med tvifvel om det berättigade i denna forskning, kallat den »svensk typologi».<ref>S. Müller, <i>Mindre bidrag til den forhistoriske archæologis methode.</i> I. <i>Den svenske typologi.</i> I <i>Årböger f. nord. olkyndighed</i> 1884, s. 162.</ref> Att sådana tvifvel äro ogrundade, torde det följande ådagalägga. För att visa, hvad jag menar med en typologisk undersökning, skall jag nu redogöra för ett par utvecklingsserier. Först för den, som bildas af bronsålderns yxor i Italien. Vid den tid, då man i nämnda trakt först gjorde bekantskap med metaller, hade man stenyxor af den form, som fig. 1 visar. <ref follow="s607"><i>i norra och mellersta Sverige,</i> som är införd i tredje delen af <i>Antiqvarisk tidskrift för Sverige,</i> och hvars tryckning börjades år 1871, behandlade jag typologiskt nordiska spännen, kärl, svärd, knifvar m. m. af brons. — Ungefär samtidigt (1872 och följ. år) trycktes i fjerde delen af samma tidskrift Hildebrands för typologiens historia särdeles vigtiga <i>Bidrag till spännets historia.</i> Han fäster där (sid. 41, not) uppmärksamheten på, att vi i fråga om det typologiska sammanhanget mellan de nordiska spännena oberoende af hvarandra, under det att han var på en längre resa och jag hemma, kommit till samma uppfattning. — I afhandlingen <i>Om den nordiska bronsålderas ornamentik,</i> i <i>Månadsbladet</i> 1881, s. 17 ff., redogör jag för ornamentens typologi. Samtliga vigtigare typer från Nordens bronsålder hafva sedan behandlats i mitt arbete <i>Om tidsbestämning inom bronsåldern,</i> i <i>Kongl. Vitterhets Historie och Antiqvitets Akademiens handlingar,</i> 30:de delen (1885), s. 51—77. I <i>Compte rendu du Congrès de Stockholm 1874</i> har jag visat utvecklingen dels af flintyxorna (s. 238—251), dels af knifvar, sågar, spännen, bronskärl m. m. från Nordens bronsålder (s. 492—500), dels af bronsålderns svärdsfästen i olika länder (s. 882—923). I sjette delen af <i>Antiqv. tidskr. f. Sv.</i> (1880—82) har jag typologiskt behandlat <i>Spännen från bronsåldern och ur den närmast utvecklade former,</i> en undersökning som sedan mera i detalj utförts i afseende på de italienska spännena i mitt arbete <i>La civilisation primitive en Italie depuis l’introduction des métaux,</i> 1 (Stockholm 1895), pl. I—XXI. En mängd typologiska förhållanden under Nordens jernålder behandlas af mig i <i>Den nordiska jernålderns kronologi</i> i <i>Svenska Fornminnesfören:s tidskr.,</i> 9:de och 10:de banden, samt det äldre boningshusets typologi i samma tidskrift, 9:de bandet, s. 4 följ. — Vigtiga typologiska undersökningar af doktor Salin äro: <i>Studier i ornamentik</i> (<i>Antiqv. tidskr. f. Sv.</i> 11: <small>1</small>), <i>Ornamentstudier</i> (<i>Upplands Fornminnesför:s tidskr.,</i> 3:e bandet, s. 235 följ.) och <i>De nordiska guldbrakteaterna</i> (<i>Antiqv. tidskr. f. Sv.,</i> 14: <small>2</small>). — Docenten Almgrens <i>Studien über nordeuropäische Fibelformen der ersten nachchristlichen Jahrhunderte</i> (Stockholm 1897) äro äfven af vigt. — Utom Sverige hafva också i senare tid åtskilliga grupper typologiskt behandlats.</ref><noinclude> <references/></noinclude> 11aw1ptohuhaeshmn87ryk9fiwaxgnj 104 224156 655408 2026-07-23T18:37:22Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 655408 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|167}}</noinclude>på hvars staf hvars och ens fri- och rättigheter finnas utsatta, hela skalan igenom, ända till den minsta linea. I rummen ordnade sig de ankommande i grupper, allt efter värdighet och smak. Vi känna partiernas ställning. Men allt efter som den politiska spänningen ökades, bemödade man sig synbarligen att genom ett förbindligare yttre umgängessätt liksom kasta ett täckelse af blommor öfver den jemt mellan de motsatta fraktionerna sig vidgande afgrunden. Hade man ej känt den vulkaniska botten, hvarpå man stod, utan blott dragit slutsatser af hvad man flyktigt såg omkring sig, skulle man kunnat förmoda att en tid af verklig försoning börjat inträda. Med förekommande artighet sökte man bedraga hvarandra, utan att likväl någon blef bedragen. Huru djup den yttre vördnaden var, som rikets herrar råd och äfven ständerna visade majestätet, höjde sig dock kommissionens vålnadslika gestalt, mörk och hotande, öfver deras axlar. Konungen hade inbjudit de mest betydande personerna af alla partier. Hos honom låg ett djupt och innerligt behof att närma kanske mindre dem till sig, än sig till dem. Vi veta att drottningen icke betraktade förhållandena från samma synpunkt. Talrikt hade man också infunnit sig. Man var van att i de kungliga praktsalarne träffa både sina vänner och motståndare och böjd att vexla ett gladt ord med de förre samt bryta en olika meningars tornérlans med de senare. Men det var ändock icke den enda orsaken, hvarföre till och med de, som voro mest fiendtligt sinnade emot hofvet, likväl gerna instälde sig der. Om drottningen, å ena sidan, genom sin planrika dristighet, liksom med en magnetisk kraft, väckte mångens begär att med uppmärksamhet följa hennes minsta förehafvanden, fans det, å andra sidan, hos henne äfven en ovanlig förmåga att gifva åt sina fester ett nyhetens behag, som alltid var i högsta grad retande och inbjudande. Man kom med tanken att få erfara något nytt, och man aflägsnade sig sällan, utan att också hafva funnit det. Äfven nu sågo gästerna sig omkring, liksom för att utforska om ej någon öfverraskning väntade dem. Det var icke heller utan att en liten omständighet gaf anledning till förhoppningar i detta fall. Dörrarna till ett af de större rummen, som gemenligen alltid brukade vara tillgängligt, befun-<noinclude> <references/></noinclude> lfb5sld3zswq3sn68l3z0122fsjqf3n 104 224157 655409 2026-07-23T18:44:22Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 655409 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />168</noinclude>nos nemligen nu icke allenast stängda, utan äfvenledes vaktade af tvenne hofpager, hvilka vandrade såsom poster framför dem, förnekande en och hvar att inträda. — Hvad skall detta betyda? frågade man hvarandra, och de mest invigde svarade antingen med ett undvikande skämt eller med ett: vi få väl se. Vi, som veta, att drottningen varit upptagen af helt andra föremål, än med festliga tillredelser, ega kanske något skäl att betvifla det hon haft tid att tänka derpå, men många jern rymdes i hennes eld, och äfven vi få väl se, huru sig dermed förhåller. — I afton lärer man hafva försett prinsen, anmärkte Ehrenpreutz, som mera uteslutande fäste sig vid dagens allvarliga och vigtiga frågor, än vid något annat, — med en egen liten sällskapskrets. Denna anordning eller oförsigtighet, om man så vill kalla den, hade redan gjort ett visst uppseende. Det var visserligen icke ovanligt att prinsen omgafs med barn af hans ålder — han var ju i de åren, då barn hafva behof af umgänge med barn; men sedan ständerna börjat öfverlägga om hans uppfostran, gaf den minsta småsak anledning till olika tydningar. Vid hofvet hade ännu ingen kommit att tänka härpå, men kanske var det brist på eftertanke. För många af de närvarande utgjorde emellertid detta ämne hufvudföremålet för deras tysta samtal. Hvar och en var besluten att med uppmärksamhet följa hvad prinsen, hvars barnsliga och lekande snille redan lifligt arbetade inom honom, skulle taga sig till. Lyckligtvis eller kanske olyckligtvis visste han sjelf icke något härom; hvadan det icke heller i något afseende hämmade friheten i hans barnsliga förehafvanden. — Man börjar i tid, tillade Creutz, att vilja roa honom. — Dalin är omtänksam, menade Pechlin, i det hans blick långsamt for öfver de samtalande, och man måste hålla honom räkning derför. — Omtänksam, inföll Palmstjerna med rynkad panna; hvad menar ni dermed, om jag får fråga? — Han vill i tid lära honom, upplyste Pechlin, att agera konung. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 0g0v2lmepk6us1dfeig2lsei04fq3hy 104 224158 655410 2026-07-23T18:56:09Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 655410 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|169}}</noinclude>— Lyckligtvis dock, återtog Palmstjerna, blott i barnkammaren. — Verlden börjar i barnkammaren, svarade Pechlin, och slutar i gubbhuset. Kornetten Zachris Aminoff stod helt nära, samtalande med några yngre officerare. — Ni har varit länge borta ifrån oss, herr kornett, helsade honom Creutz, välkommen åter! — Kornetten, upplyste Pechlin, med ett tvetydigt småleende på sina läppar, måste för några veckor inställa sig vid regementet och hade den artigheten att derunder äfven titta till mina egendomar. Kornett Aminoff är en förträfflig affärsman. Aminoff och Pechlin vexlade derefter några enskilda ord med hvarandra. — Jag tackar er, hr baron, att ni hjelpte mig med svaret, yttrade den förre. Men hvar skall jag träffa Amanda? Det är ju en evighet sedan jag sist såg henne. — Hon träffas säkerligen på sitt rum. Samtalet emellan de öfrige fortgick emellertid. Från mera allmänna ämnen kom man till enskilda. Den grupp, hos hvilken vi stannat, befann sig midt framför den långa raden af dörrar, hvarigenom alla, som anlände, kunde lätt öfverskådas. Uppmärksamheten rigtades också ofrånvändt åt detta håll, och man förglömde icke att under lifliga anmärkningar mönstra de inträdande. Den lefvande panoraman var i högsta grad storartad och präktig. De rika drägterna blixtrade af guld och ädla stenar, ansigtena af stolthet och glädje, ljuskronorna af kristaller och ljus. Ett doft sorl gick genom rummen, under det att massan af gäster än böljade framåt, än rörde sig i olika rigtningar. Pechlin iakttog tystnad. Han hade icke infunnit sig vid hofvet sedan det sista nederlag, som drottningen der beredde honom. Men händelserna hade nu skridit betydligt fram, och han ville söka upprättelse. Genom Aminoff, som vi veta följt Puke, nära nog som en skugga, till Berlin, kände han hvarjehanda, som gjorde honom till herre öfver ögonblicket. Allt emellanåt fäste han, stridslysten som han var, sin uppmärk-<noinclude> <references/></noinclude> m0s62ljetqj56u3bnhv5cs23888reqc 104 224159 655411 2026-07-23T19:04:51Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 655411 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />170</noinclude>samhet åt det håll, hvarifrån han förmodade att de kungliga skulle komma. Hvad som passerade omkring honom undföll honom likväl icke. Grefvarne Axel Fersen och Brahe anlände nu. — Det är ett aktningsvärdt skådespel, yttrade Ehrenpreutz, att se, med hvilken uppmärksamhet de tvenne om marskalkstafven nyligen täflande bemöta hvarandra. — Ni har verkligen rätt, morbror, instämde Creutz, det är ett ganska vackert skådespel. Pechlin vände sina gråa ögon till dem. — Sannerligen ett makalöst skådespel, yttrade han, men jag vet blott icke om det är en komedi eller en tragedi. Hvilketdera är det, ers excellens? De omkringstående betraktade Pechlin, utan att yttra något. — Applådera. mine herrar, bad han dem, applådera; låtom oss sedan sofva en natt på intrycket innan vi skrida till recensionen. Flere än en hafva somnat med ett intryck och vaknat med ett omdöme. Ehrenpreutz och Creutz kände sig stuckna öfver Pechlins bitande anmärkning och egnade fortfarande sin uppmärksamhet åt de nyinträdande gästerna, likasom hade de ej hört hans ord. Pechlin smålog. — Ni väntar på någon, tilltalade han dem; och jag tror att han snart skall vara här. Ehrenpreutz och Creutz kunde icke längre förblifva likgiltiga. — Hvem förmodar ni, herr baron, frågade Creutz, att vi skulle vänta på? — Hvad vet jag, svarade han likgiltigt, men jag gissar på kapten Puke. Detta namn utöfvade alltid en förfärlig verkan på Ehrenpreutz, och äfven för Creutz skorrade det på ett obehagligt sätt, visserligen mindre på grund af egen ovilja, än till följd af de intryck, som Ehrenpreutz småningom ingifvit honom. Skulle Puke nu verkligen vara återkommen? Blotta tanken att få se honom uppträda vid hofvet, sedan man hoppats att han lemnat landet för alltid, ingaf dem<noinclude> <references/></noinclude> aw9klxpz622ibn02eflz47du6648fke 104 224160 655412 2026-07-23T19:10:20Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 655412 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|171}}</noinclude>en känsla af obehag. Och, i sanning — liksom ödet icke velat lemna den ett ögonblicks tvifvel upptäckte de i detsamma Pukes bleka ansigte, lugna panna och allvarliga gestalt längst bort, liksom i queuen af de kommande gästerna. Som vanligt, var han alldeles ensam och tycktes ej heller bry sig om någon. Creutz, som anade hvad som försiggick inom Ehrenpreutz, fattade stillatigande hans hand och drog honom bort till en fönsterfördjupning. De befunno sig här nära nog såsom skilde från det öfriga sällskapet. {{linje|5em}} Rikets förnämste ädlingar, såväl inom rådskammaren, som riddarhuset, hade förenat sig, för att emottaga konungen och drottningen vid deras inträde. Konungen inträdde först. Han kom nästan ensam. Efter en stund såg man drottningen. Drottningen hade kanske aldrig visat sig med mera måtta i sitt majestät. Ögonen glänste icke med den vanliga öfverlägsenheten, pannan strålade icke i hela sin befallande dager; der fans nu ett lugnt allvar, nästan liknande ett bekymmer, som väl icke minskade det befallande i hennes utseende, men mildrade det till sann värdighet. Man skulle kanske kunna säga att hon saknade glädje för det närvarande, men ändock med själsstyrka och lugn blickade en framtid af strid till mötes. Alla de till festen inbjudna damerna hade samlat sig hos henne och åtföljde henne nu. Det var onekligen en lysande omgifning: börd och rikedom, ungdom och skönhet täflade här med hvarandra. Man hade åt kronprinsen upplåtit några af rummen på sidan, med rättighet att der ensam göra les honneurs för sina unga gäster. Man saknade honom också vid hennes sida. Konungen emottog drottningen och förde henne fram mellan de talrika skarorna, hvarunder de här och der utbytte ett ord eller en artig helsning. Händelsevis stannade konungens uppmärksamhet vid de<noinclude> <references/></noinclude> ttoocsxe1roffqffg1fq2t6y1mrmu5m 104 224161 655413 2026-07-23T19:13:27Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 655413 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />172</noinclude>till ett af de vanliga mottagningsrummen slutna dörrarna, och han vände sig frågande till drottningen. — Du har befalt det, förmodar jag? — Jag har gjort det. Den fryntliga min, hvarmed konungen lyssnade till svaret, utvisade hans tillfredsställelse. Han anade redan att ett nöje väntade. — Det är rätt, min vän, tillade han, nästan hviskande, låtom oss vara artiga emot dem. — Jag skall icke förolämpa någon, endast man icke förolämpar mig. — Hvad är din afsigt? — Carl Fersen har anhållit att få ordna något efter eget tycke och smak. Men han är hemlighetsfull, och jag känner icke sjelf hvad han har för sig. Och konungen och drottningen fortsatte sin rond. Grefvinnorna Brahe och Hård, Fersen och Lantingshausen hade slutit sig tillsammans. Marie Louise och Alma vexlade några ord med hvarandra helt nära intill dem. — Han är återkommen, yttrade Alma. — Han? Hvilken? — Puke. Ett uttryck af ångest utbredde sig öfver Marie Louises ansigtsdrag. — Du förskräcks, anmärkte Alma. Ack, och jag, som känner mig så lycklig. — Jag förstår så väl den lycka och sällhet, som ditt hjerta skall känna, Alma, svarade henne Marie Louise, men befarar på samma gång att Ehrenpreutz och Creutz skola rifva upp nya strider, nya stormar. Min gud, huru skall det väl sluta? — Jag hoppas det bästa; Puke ämnar sjelf tala med dem. — Han skall icke kunna inverka på dem. — Drottningen understödjer honom. — De hata henne. Puke syntes i detta ögonblick vid dörren. Rummet var rikt uppfyldt af menniskor, och hans blick vände sig långsamt granskande omkring. Almas och hans ögon möttes på en gång. Hennes hjerta förkunnade i en hög rodnad på kinderna, att det märkt hans närvaro. Puke förblef deremot lika synbart<noinclude> <references/></noinclude> scmcqokkyhkjf264s226p952322yko7 104 224162 655414 2026-07-23T19:22:16Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 655414 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|173}}</noinclude>lugn, som alltid, endast flamman i hans ögon lyste till med högre glans. Men i denna stund fick han sigte på Ehrenpreutz och Creutz i fönster-fördjupningen, och med en stolt rörelse på hufvudet skred han vidare fram mellan grupperna, i tydlig afsigt att begifva sig till dem. Fruktande ett annalkande oväder, sökte Marie Louise och Alma, liksom rädda dufvor, ett skydd, då de slöto sig ännu närmare till de fyra äldre grefvinnorna, hos hvilka de åtminstone i grefvinnan Fersen visste sig kunna påräkna en mild vän. Under det att konungen och drottningen ännu fortsatte sin rond genom rummen, trädde Tessin — denne praktfulle örn, ej mindre inom hofvet, än den politiska verlden till den lilla gruppen af damer och gaf samtalet den liflighet, som var så egen för honom. — Konungen och drottningen hafva i afton omgifvit sig, yttrade han till grefvinnan Fersen, med allt, hvad hufvudstaden eger lysande. — Och medgif, inföll grefvinnan, äfven med allt, som den eger mörkt. Grefven ansåg tillägget syfta på dagens politiska ställning, men smålog endast derât. Han blef icke heller sen att gifva svaret en annan tydning. — Ganska rätt, förklarade han med en artig bugning, de hafva omgifvit sig med både ljus och mörker, det vill säga, fru grefvinna, med både damer och kavaljerer; men medgif dock att kontrasterna behöfva hvarandra, ty utan mörkret skulle ljuset ändå icke visa sig i sin sannaste skönhet. — Om jag förstår er rätt, skämtade grefvinnan, som tog fasta på hans yttrande, skulle vi således stå i stor förbindelse hos de skuggor, som vandra vid vår sida. — Jag kan blott svara för mig, genmälde Tessin; men om jag vore er skugga, fru grefvinna … — Tessin fortsatte icke, utan afbröt sig sjelf och såg sig spanande omkring. — Apropos … — Apropos, hvem söker ni, grefve? — En Fersen, svarade Tessin, litet bitande, kan aldrig blifva en skugga: men jag ser ändå efter hvar den är, som skall föreställa er. Carl Fersens små galanterier voro bekanta inom hofvet,<noinclude> <references/></noinclude> qrc073uommqoso725pfaig13zhq31yp 104 224163 655415 2026-07-23T19:25:40Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 655415 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />174</noinclude>och grefvinnan kände sig smått träffad af den så lätt kastade pilen. — Om jag bedömer uttrycket i ert ansigte rigtigt, fru grefvinna, återtog Tessin, vet ni icke sjelf, hvar han nu är. — I det afseendet ser ni ganska rätt, grefve; han lemnade mig så snart vi anlände hit. Vet kanske ni … — Grefven tycker om mystifikationer. Han bereder er en öfverraskning, fru grefvinna; ni ser pagerna vid dörren der. — Visserligen; men hvad betyder det? — Grefven eger ju en enda stor passion? — Ja, ja. — Till sina många redan vunna triumfer vill han i afton lägga en ny. Under det hans bror vinner ära och ryktbarhet på den politiska banan, vinner han lagrar inom den sköna konstens rike. Men ni får ej rynka er panna, grefvinna, ni är ändå alltid orsaken till hans böjelse. — Jag? — Det ideella lifvet måste alltid med underbar magt draga hvar och en till sig, som står i så nära förbindelse, som han, till sjelfva idealet. Puke hade emellertid hunnit fram till Ehrenpreutz och Creutz. Ehrenpreutz betraktade detta närmande såsom en sårande djerfhet, och Creutz beredde sig att handla såsom en trofast bundsförvandt till morbrodern. Puke helsade dem med all den öppna och aktningsfulla vördnad, som öfverensstämde med hans karakter. — Efter hvad som tilldragit sig mellan oss, tilltalade han dem, kan det måhända synas er oväntadt, mine herrar, att jag begagnar mig af detta tillfälle, och anhåller, så väl hos er, herr grefve Ehrenpreutz, som äfven hos er, herr grefve Creutz, om en stunds uppmärksamhet. Ehrenpreutz' första tanke var att aflägsna sig; men när Creutz förekom honom och bad Puke förklara sig, ansåg han sig äfven böra stanna qvar. Pukes ansigte förblef oförändradt. — Nyss återkommen till fäderneslandet, herr grefve Ehrenpreutz, fortfor Puke, har jag, tills för några få timmar sedan, varit fullkomligt okunnig om orsaken till det fiendtliga sätt, hvarpå ni, herr grefve, på senare tider behandlat mig. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> ow3am0y7iwe0nh372x4zvyzmlvpaj7c 104 224164 655416 2026-07-23T19:30:21Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 655416 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|175}}</noinclude>Till sin förskräckelse såg Ehrenpreutz nu, såsom vanligt, ett okufligt mod brinna i Pukes mörka blick. — Vill ni tala vid mig, min herre, afbröt han honom också, så är det bäst att ni uppsöker mig i mitt hus. Här hafva vi intet att säga hvarandra. Ehrenprentz och Creutz hade sett sig omkring, och ehuru de visserligen förstodo att den skymning, hvarmed fönsterfördjupningen omgaf dem, ganska väl bevarade dem ifrån att blifva bemärkta, befarade de icke dess mindre att Puke, hvilken de kände sig hafva förorättat, ganska lätt skulle kunna öfverskrida gränserna, och i hänförelsen af sin ovilja föranleda ett uppträde. — Min morbror har rätt, instämde Creutz; vi äro icke här på vår egen plats. Puke förstod dem ganska väl. — Jag har icke underlåtit, genmälde han, att sjelf säga mig det, och jag skulle icke heller glömt bort att följa ett så godt råd, såvida hvad jag nu önskar framställa innebure den aflägsnaste afsigt att ytterligare upprifva herr grefvens missnöje. Puke uttalade sina ord med så mycken upprigtighet, och i röstens ljudfall klingade dess utom ett så angenämt behag, att Ehrenpreutz åter vände sig till honom. — Hvad har ni då att säga mig? frågade han. Låt mig höra det. Pukes bröst svälde. Många mörka minnen flögo i denna stund genom hans tankar, men äfven hoppet med sin fackla lyste och försvann bland dem. Huru många vigtiga skiften han än genomlefvat, berodde dock Almas och hans ve eller väl på detta ögonblick. Gemenligen älskar man för sin egen skull; Puke gjorde det äfven, men icke uteslutande, han älskade Alma för hennes skull. Ynglingaåren lågo bakom honom, äfven äktenskapets erfarenhet, ett olyckligt äktenskaps. Och i en stund, då han nära nog uppgifvit alla förhoppningar om lifvet, öppnade Alma, hans egen ungdoms skönaste kärleksdröm, med okonstlad barnslighet och flärdlös tillit sitt hjertas rena paradis för honom. Han tänkte också icke på sin lycka, utan endast på hennes, på hennes, som hängaf sig åt honom, man kan säga blott derför att hon ej förstod sitt lif och sitt hjerta på annat sätt. Puke betänkte sig ett ögon-<noinclude> <references/></noinclude> tv25qjwt5wr3sz2vlan8a1kis5vl1bk 104 224165 655417 2026-07-23T19:30:39Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ 655417 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud||I Linköpings-Sticht.|109}}{{linje}}</noinclude>kloster på något stelle vtom staden, fast <b>K. WALDEMAR</b> hade bygt til thes tienst thet omrörda Stenhuset i staden; Men <b>K. MAGNUS Ladulås</b>, som war en makalös frikostig Herre, mäst emot Präste- munke- och Nunneståndet, hafwer wid år 1288, 6 år sedan S. Ingrid war död, flytt klostret in i staden och bygt thet ther vp å nyo wid <b>St. Måtins kyrkio</b> tå han med egen hand lade första stenen och gaf här til 100 mark Silfwer, och häraf nämndes thet <b>St. Mårtens kloster</b>. Men hwaraf thes Nunnor äro blefne kallade {{ant|<i>Sanctimoniales St. Agnetis Scheningensis</i>,}} thet hafwer man ej funnit skiäl til. Som ingen nu wet at wisst säga, hwar <b>St. Mårtens kyrkia</b> i Skeninge legat; så kan ock ingen med någon wisshet wisa, hwar thetta Nunnekloster warit belägit. Trowerdigast är thet, at thet haft sin plats norr om åen på högra handen, när man reser öfwer broen åt Wadstena; ther kan man finna nog tekn efter then gambla bebygnaden, warandes nu platsen med små trähus öfwerteckt. Elliest hafwer man funnit, at thetta kloster, vtom the förr anförda namn, blef kalladt både <b>St. Britas kloster</b> och <b>St. Olufs</b>; kan ske emedan <b>St. Ingrid</b> är, med stor {{ant|solennitet,}} vti Riks-förståndarens <b>Swante Stures</b> närwaro, af Biskoparna i {{ant|Scara}} och Wägsiö på <b>H. Olufs dag</b> år 1506, skrinlagd hwadan ock än i dag Skeninge hafwer på <b>Olufs-messon</b> sin årliga frimarknad. Af hwad<noinclude> {{huvud|||af-}} <references/></noinclude> 27u31n637nhjk566l4hliyl7vyej2q8 104 224166 655418 2026-07-24T08:38:07Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 655418 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" /></noinclude>ligt frågorna från sin egen synpunkt och skrev emot de bolagsintressen han var satt att försvara. På hösten flyttade han ut till Sandhamn, där han någon tid tjänstgjorde som telegrafist. I november inträffade ett skeppsbrott under särdeles pittoreska omständigheter. Hela sceneriet var så nytt och måleriskt, att han fick lust att skildra det. Han skrev några brev till Dagens Nyheter, färgade »av en viss lätt skepsis blandad med en smula känslosamhet». Dessa brev gjorde lycka. Man erbjöd honom en ganska förmånlig anställning inom redaktionen. Men hans kritik av teatern gick så stick i stäv mot den härskande smaken, att en brytning uppstod. Han hamnade slutligen i svenska lantmannapartiets organ ''Svenska Medborgaren'', men hans opraktiskhet och brist på intresse för det aktuella gjorde honom olämplig även här. Man kan icke undra på, att under dessa förhållanden hans livssyn mörknade. Det är säkerligen i detta ögonblick, som revolutionären Strindberg får sin prägel, den Strindberg, som gör oppositionen under åttiotalet. Allt bidrog till att göra hans världssyn hopplös. I politiken härskade reaktionen, i religionen ortodoxien, i litteraturen efterklangen. Som han själv säger, sökte han nu förenkla problemen. Det gällde att slå sig igenom — det var det hela. Han blev skeptiker, cyniker och egoist. Under det han brottades med dessa tankar och känslostämningar, fann han några böcker, som ytterligare stärkte honom i de stämningar han nu kämpat sig in i. Han läste Tocqueville, och tyckte sig finna, att ingenstädes råder mindre frihet än i ett samhälle som det amerikanska, där massorna voro enväldiga. Det blev slutet på hans demokratiska drömmar. Han läste Buckle och fick bekräftelse på sin materialism. Människorna lydde under naturlagarna liksom alla andra organiska väsen. Alla s. k. andliga egenskaper vilade ytterst på ett materiellt underlag. Vid ett tillfälligt besök i Upsala fick han tag i ett häfte av Svensk tidskrift, som innehöll en framställning av Hartmanns filosofi. Han läste och fick bekräftelse på sina gamla misstankar om livets uselhet. Det var pessimismen. »Medvetet liv var smärta, emedan omedveten vilja var världs-<noinclude> <references/></noinclude> 4p90l3la5a7qcigqladsk82x7r6usao 104 224167 655419 2026-07-24T11:53:37Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 655419 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|70|AUGUST STRINDBERG|}}</noinclude>problemens rörelsekamp och medvetandet hämmade den omedvetna viljan. Det var den gamla myten om kunskapens träd, vars frukt gav vetande om vad som var gott och ont. Det var Buddismens innersta tro, detta var kristendomens huvudlära: vanitas vanitatum.» Det hela var bosch! Det hela var bosch. Detta blev refrängen på alla de diskussioner, som fördes i den lilla krets Strindberg samlat omkring sig. Efter dagens arbete gick han ner på kaféet för att träffa sitt umgänge. Av vana hade man stannat i ett inre rum hos Berns, vilket efter möblernas färg fick namnet Röda rummet. Stamtruppen utgjordes av artister, fattiga gossar, bondpojkar utan uppfostran, men bland dessa trivdes han, därför att de voro utan traditioner som han själv säger. Och med traditionerna hade han brutit. Man rörde sig fritt från alla regler och alla konvenansband. Han kunde tillagt, att liksom han själv ruvade på att omskapa diktningen voro dessa, friluftsmåleriets förtrupper, i begrepp att bryta med det härsskande maneret i deras konst, med ateljékoloritens bruna skuggor, med det uppstyltade historiemåleriet och den utnötta, slickade genren med sina familjejournalsanekdoter. Sällskapet förstärktes ytterligare av några gamla skolkamrater, som redan uppnått olika ställningar. Där var en kammarskrivare vid hovförvaltningen och sällskapets stora trumf, löjtnanten vid artilleriet. Tonen var cynisk och materialistisk. Man angrep allt och gjorde ned allt. Det är samma synpunkter och samma tidsriktning i Sverige, som Turgenjev så mästerligt skildrat i sin roman »Fäder och söner». Strindberg själv med sina förenklade, materialistiska vyer över problemen är en svensk Bazarov. Han höll på att gå under. All denna skepticism och kritik gjorde honom steril. Överallt hade han misslyckats; ständigt hade han kastats ut som oduglig. Det var, säger han, den djupaste nödens, sjukdomens och förödmjukelsens tid. Han har tänkt på den, då han i »Röda rummet» skildrar den uthungrade Falk, anställd i ett skandalblad, i sällskap med ett par av pressens sämsta sluskar, ätande på någon sylta vid Skeppsbron,<noinclude> <references/></noinclude> buwtny0w99b9zfn312pdlh5rj5ter7a