Wikisource svwikisource https://sv.wikisource.org/wiki/Wikisource:Huvudsida MediaWiki 1.47.0-wmf.12 first-letter Media Special Diskussion Användare Användardiskussion Wikisource Wikisourcediskussion Fil Fildiskussion MediaWiki MediaWiki-diskussion Mall Malldiskussion Hjälp Hjälpdiskussion Kategori Kategoridiskussion Tråd Tråddiskussion Summering Summeringsdiskussion Sida Siddiskussion Författare Författardiskussion Index Indexdiskussion TimedText TimedText talk Modul Moduldiskussion Event Event talk Ämne 0 117 655825 74522 2026-07-26T19:00:00Z St.nerol 5103 /* */ 655825 wikitext text/x-wiki {{Titel|Tack, min Gud, för vad som varit|August Ludvig Storm|kommentar=Publicerad 1891 till en melodi av J. A. Hultman. {{wikipedialänk|Tack, min Gud, för vad som varit}}}} <poem> '''1.''' Tack min Gud för vad som varit, Tack för allt vad du beskär. Tack för tiderna som farit, Tack för stund som inne är. Tack för ljusa, varma vårar, Tack för mörk och kulen höst. Tack för redan glömda tårar, Tack för friden i mitt bröst. '''2.''' Tack för vad du uppenbarat, Tack för vad jag ej förstår. Tack för bön som du besvarat, Tack för vad jag inte får. Tack för livets hemligheter, Tack för hjälp i nödens stund Tack för nåd som ingen mäter, Tack för blodets fridsförbund. '''3.''' Tack för himmel blå i livet Tack för moln du strött därpå. Tack för solljus, av dig givet, Tack för mörkret likaså. Tack för prövningar och strider, Tack för hopp som uppfyllts väl. Tack för dagen som framskrider, Tack för hopp som slagit fel. '''4.''' Tack för rosorna vid vägen, Tack för törnet ibland dem. Tack för resta himlastegen, Tack för evigt tryggat hem. Tack för kors och tack för plåga, Tack för himmelsk salighet. Tack för stridens klara låga, Tack för allt i evighet! </poem> [[Kategori:Sångtexter]] [[Kategori:Psalmer]] [[Kategori:August Ludvig Storm]] iktyhfgm4s0li4mfir9f1nyh92dtwes 4 157148 655800 655152 2026-07-26T13:00:39Z Alexis Jazz 13925 Updating gadget usage statistics from [[Special:GadgetUsage]] ([[phab:T121049]]) 655800 wikitext text/x-wiki {{#ifexist:Project:GUS2Wiki/top|{{/top}}|This page provides a historical record of [[Special:GadgetUsage]] through its page history. To get the data in CSV format, see wikitext. To customize this message or add categories, create [[/top]].}} Följande data är cachad och uppdaterades senast 2026-07-25T20:00:36Z. Maximalt {{PLURAL:5000|ett|5000}} resultat finns {{PLURAL:5000|tillgängligt|tillgängliga}} i cachen. {| class="sortable wikitable" ! Finess !! data-sort-type="number" | Antal användare !! data-sort-type="number" | Aktiva användare |- |hocr || 25 || 5 |- |ocr || 35 || 6 |- |proofread-editnext || 27 || 4 |} * [[Special:GadgetUsage]] * [[m:Meta:GUS2Wiki/Script|GUS2Wiki]] <!-- data in CSV format: hocr,25,5 ocr,35,6 proofread-editnext,27,4 --> gt0050ws7zwxmc7ivfbs6b5dsajznua 104 170743 655826 655694 2026-07-26T19:26:28Z Tenshi Hinanawi 18787 Återställde redigering av [[Special:Contributions/TenshiBot|TenshiBot]] ([[User talk:TenshiBot|användardiskussion]]) till senaste versionen av [[User:Bio2935c|Bio2935c]] 540282 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud||{{sp|{{sc|Innehåll.}}}}|}} <center> {|</noinclude>{{nopt}} |- ||&nbsp; <noinclude> |- |colspan="3" style="text-align:right; " |{{em}}Pag. </noinclude> |- |colspan="3" align="center"| {{sp|Sjette Afdelningen.}} |- || ||align="center"| <i>Om Stockholms Stads Handel, Manufacturer, Slögder, Handtverkerier och Näringar.</i> |- |align="left"|I. ||[[Stockholm,_Del_3_(Elers_1801)/Kap 601|Stockholms Stads Handel.]] ||style="text-align:right; vertical-align:bottom;" |290. |- |align="left"|II. ||[[Stockholm,_Del_3_(Elers_1801)/Kap 602|Sjömanshuset i Stockholm.]] ||style="text-align:right; vertical-align:bottom;" |332. |- |align="left"|III. ||[[Stockholm,_Del_3_(Elers_1801)/Kap 603|Skeppshvarf i Stockholm.]] ||style="text-align:right; vertical-align:bottom;" |342. |- valign="top" |align="left"|IV. ||[[Stockholm,_Del_3_(Elers_1801)/Kap 604|Manufacturer, Handtverkerier, Slögder och Näringar.]] ||style="text-align:right; vertical-align:bottom;" |346. |} </center> {{innehåll slutar}} {{linje|10em}}<noinclude> {{huvud|||{{st|{{sc|För}}}}-}} <references/></noinclude> ilj1oalspzh0gxaxf5trw6z4jw1fbm3 104 224078 655844 655287 2026-07-27T08:05:37Z PWidergren 11678 655844 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|328|INNEHÅLL|}} {| style="margin:auto; width:100%;" |- ||{{em|1}}||{{em|1}}|</noinclude>|problemdrama och en bekännelseskrift. — Karaktärerna. — Dramats form. — Dess yttre öden. — Versdramat. — Jämförelse med prosadramat. ||style="vertical-align:bottom;text-align:right; width:2.5em;"|72 |- |style="vertical-align:top;text-align:right;"|[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/VI. August Strindberg|{{större|VI.}}]] ||{{em|1}}|| Första prosaskrifter. — Röda rummet. — Förhållande till Dickens. — Karaktärsteckningen. — Satiren: naturalistisk sedeskildring, men burleskt karrikerande. — Stilen.||style="vertical-align:bottom;text-align:right;"|83 |- |style="vertical-align:top;text-align:right;"|[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/VII. August Strindberg|{{större|VII.}}]] ||{{em|1}}|| Framgång och försonlig stämning. — Gillets hemlighet. — Gamla Stockholm. — Svenska folket. — Nytt omslag. — Det nya riket. — Herr Bengts hustru. — Lycko-Pers resa.||style="vertical-align:bottom;text-align:right;"|89 |- |style="vertical-align:top;text-align:right;"|[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/VIII. August Strindberg|{{större|VIII.}}]] ||{{em|1}}|| Utrikesresa. — Dikter. — Vistelse i Paris. — Bekantskap med Björnson och Lie. — Sömngångarnätter. — I Schweiz. — Inflytande från Rousseau. — Strindberg blir socialist. — Likt och olikt.||style="vertical-align:bottom;text-align:right;"|104 |- |style="vertical-align:top;text-align:right;"|[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/IX. August Strindberg|{{större|IX.}}]] ||{{em|1}}|| Giftas. — Kvinnofrågan i tidens litteratur. — Strindberg och uppkomsten av Giftas. — Företalet och interviews. — De olika berättelserna. — Mottagandet. — Strindbergs uppfattning. — Giftas betydelse. — Åtalet. — Regress i åttiotalslitteraturen. — Yttre svårigheter. — Andra delen av Giftas. — Utopier. — Strindbergs börjande själssjukdom. — Hans äktenskap. — Le plaidoyer d’un fou. —Börjande omslag i hans diktning. — »Han blir ateist».||style="vertical-align:bottom;text-align:right;"|114 |- |style="vertical-align:top;text-align:right;"|[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/X. August Strindberg|{{större|X.}}]] ||{{em|1}}|| Strindberg uppträder som fransk författare. — Trötthet på utlandet. — I Bayern. — Hemsöborna. — Skärkarlsliv. — Dramatiskt författarskap. — Fadren. — Kamraterna. — Fröken Julie. — Dramatiska reformförsök. — Fordringsägare och Paria. — Strindbergsteatern. — Spår av mystik i hans diktning. — Nietzschestämningar. — Tschandala. — I Havsbandet. — Strindberg tar avstånd från naturalismen.||style="vertical-align:bottom;text-align:right;"|139 |} {{c|'''[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/I. A. U. Bååth|A. U. Bååth.]]'''}} {| style="margin:auto; width:100%;" |- |style="vertical-align:top;text-align:right;"|[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/I. A. U. Bååth|{{större|I.}}]] ||{{em|1}}|| Skåne. — Under danskt välde. — Efter erövringen. — Dess isolerade ställning. — Svenska omdömen om Skåne. — Linnés och Orvar Odds uttalanden. — Målarna upptäcka landskapet. — Skånsk skaldeskola på åttiotalet. — Det nya i Bååths diktning.||style="vertical-align:bottom;text-align:right;"|161 |- |style="vertical-align:top;text-align:right;"|[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/II. A. U. Bååth|{{större|II.}}]] ||{{em|1}}|| Biografiska data och utvecklingsgång. — Hans congenialitet med landskapet. — Tidigare författarskap. — Hans arbetssätt. — Hans dikter äro små tavlor. — Olika diktsamlingar. — Tillfällighetsdikter och fosterländska sånger. — Genremålningar och situationsbilder. —Landskapsbilder. — Slättens karaktär. — Episk diktning. — Slutkaraktäristik.||style="vertical-align:bottom;text-align:right;"|170 |} {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> en93ep9cp92tt17q2icw8zx17v3d6s5 104 224241 655808 655786 2026-07-26T13:37:30Z PWidergren 11678 655808 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|102|AUGUST STRINDBERG|}}</noinclude>det yppersta Strindberg skrivit, och redan den samtida kritiken uttryckte sig berömmande. Själv tycktes Strindberg föga nöjd med dem. »Man tog de granna papperna, men fluggiftet tog man ej, det blev poesi. Detta var nu följden av försöket att skriva vackert och ädelt; de skälmarna hade sålunda narrat honom in i säcken en gång till, och nu tänkte de knyta igen och hamra honom till tystnad.» Strindberg resonnerar ungefär som Kielland, vilken var så gripen av indignation, att han slutligen skrev predikningar i stället för romaner. Det svävar något luftigt och glatt över dessa Strindbergs historiska noveller, trots den melankoli och den pessimism, som gömma sig i många av dem. Men indignationen uppträder här endast som en på avstånd mullrande åska. Den förmörkar aldrig himlen. Det vilar något äkta uppsvenskt över dessa skildringar. Samma klara, enkla färger som över Mälarlandskapet. Mörka furor i bakgrunden, blå sjö, gröna ängar. Det är som såge man den blågula flaggan vifta mot en hög himmel. Strindbergs konst erinrar i dessa noveller om Carl Larssons. Den är lätt, lekande och obesvärad, med skissens hela friskhet och med något visst glättigt i de lustigt snirklade linjerna. Det finnes i »Svenska öden och äventyr» något romantiskt, som är besläktat med V. Hugos framställningssätt i Notre Dame, en konstnär, som Strindberg nämnt som en av sina läromästare. I novellen ''På gott och ont'' erinrar Nigels nedfallande i bålet direkt om prästen Claudes nedstörtande, medan han åser Esmeraldas sista dödsryckningar i galgen. Det är den fantasi och lätthet, varmed händelserna äro fabulerade, som utgöra tjusningen i dessa berättelser. Man gläder sig åt de växlande scenerierna i ''Odlad frukt'', som kulminera med majfesten, där Sten för de lyssnande tärnorna sjunger sin vackra, beslöjat melankoliska ballad, och man följer med känsla den unge junkern på hans tunga väg genom livet. Den andra berättelsen, ''En ovälkommen'', får sin färg av den utmärkta skildringen av vildmarkslivet. I ''Beskyddare'' bäres hela berättelsen av den humor, som utstrålar från den puckelryggige kanngjutaren, Mäster Påvel, i ''Utveckling'' av den präktiga motsatsen<noinclude> <references/></noinclude> kx8tvzyy35r3id29t8pzchduqectd15 104 224242 655805 655787 2026-07-26T13:24:04Z PWidergren 11678 655805 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||AUGUST STRINDBERG|103}}</noinclude>mellan den blodfulle renässansmålaren och hans asketiske föregångare o. s. v. Går man däremot djupare i analysen av dessa historier, framsticka strax obarmhärtigt de moderna idéerna. Flerstädes märker man, hur Strindberg vid denna tid rousseauanskt grubblar över egendomsbegreppet, skarpast kanske i »Odlad frukt». Denne junker Sten utan gård och grund måste lik en annan Arvid Falk söka sig en väg genom samhället, men han är för vek och för »onyttig» och går därför under. Även ''En ovälkommen'' är uppbyggd av element ur Strindbergs eget liv. Kristian, den fattige fiskarens son, är liksom denne en senfödd och ovälkommen i en redan talrik familj. Liksom Strindberg blir han i sin ungdom misstänkt för att hava begått en stöld och tvingad att taga den på sig. Han flyr, men återkommer, och hans hämnd blir att leva som en förbrytare, en vrak- och likplundrare i det land, som stämplat honom som tjuv, medan han rik och välmående åtnjuter allmän aktning. Han vänder också slutligen föraktfullt fosterlandet ryggen. Hatet mot Sverige, som så illa behandlade honom, slår också ut i »Beskyddare», där den svenske uppfinnarens nya kannor först vinna avgång, sedan de lübeckska judarna tagit hand om deras försäljning. En illustration till svenskens ofta gisslade svaghet för allt utlänskt. En av de mästerligaste historierna är ''Högre ändamål'', där det moderna idéinnehållet och den historiska dräkten smälta väl tillsammans. Den skildrar den själsstrid, som en ung präst genomgår, då kyrkan för »högre ändamål» inför celibatet. Den unge prästen, som är lyckligt gift och omgiven av en barnskara, har just varnat två oeniga makar, som förgäves hos ärkebiskopen anhållit om skilsmässa. Han har klart för sig, att det mänskligt sett vore bäst, »att båda finge gå var sin väg, men kyrkan har »högre ändamål», som måste förverkligas, om även människohjärtan krossas. Hemkommen möter han diakonen, som förkunnar, att kyrkomötet påbjudit, att innan årets slut prästernas äktenskap skola vara upplösta. »Högre ändamål» fordrar det. På ett ytterst<noinclude> <references/></noinclude> g29eyssdgxcbn9qdiwwdmb329l9izrc 104 224243 655806 655790 2026-07-26T13:29:04Z PWidergren 11678 655806 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|104|AUGUST STRINDBERG|}}</noinclude>dramatiskt sätt, med dräpande Voltairesk kraft, äro här samhällsorättvisorna och hyckleriet blottade. Den sista berättelsen, tryckt först i början av 1890-talet, är ''Vid likvakan i Tistedalen'', där en natt vid Karl XII:s bår livmedikus Neuman, »en mästare i likrevning», för löjtnanten, som vakar tillsammans med honom, ger ett tvärsnitt av kungens karaktär och liv. Hans porträtt av Karl XII är fullt av nya synpunkter, och hela den karolinska stämningen är framtrollad med enkla medel. <section end=AS7 /> <section begin=AS8 /> {{c|{{större|'''VIII.'''}}}} Vid denna tid kände Strindberg, att han måste bort. Förhållandena i hemlandet blevo honom olidliga. Som alltid hade han ekonomiska bekymmer. Arbetet på biblioteket kunde knappast, trots Klemmings fortfarande bevågenhet, vara honom behagligt. En av kollegerna hade han på ett föga smickrande sätt avmålat i »Det nya riket», och vissa andra av kamraterna voro honom också avoga. En människa, så känslig som Strindberg, led av den kritik, som riktades mot honom, och i sin misstänksamhet överdrev han nog betydligt. Trots sin ungdom betraktades han i själva verket som en av landets förnämsta författare, den löftesrikaste av alla, och han hade vänner och beundrare inom alla klasser och åldrar. Snoilsky satte honom högt, och Viktor Rydberg lär ha tänkt på honom som kandidat till Beskowska resestipendiet. Om Strindberg lämnade Sverige, berodde det kanske icke minst därpå, att han var rädd för att ej kunna stå fullt fritt och självständigt. Då som alltid satte han sin konst, sin kallelse över alla andra hänsyn. 1883 bröt han upp och for till Paris, alla konstnärers och författares paradis under åttiotalet. Men innan han reste hade han slungat ännu en bok i huvudet på de hemmavarande. Det var hans ''Dikter''. Medan korrekturet ännu lästes, var han över gränsen. Diktsamlingar voro vid denna tid något ovanligt. De hade avlösts av novellsamlingarna. Av de unga var det endast Bååths dikter, som betecknade något nytt. Strindberg själv hade flera<noinclude> <references/></noinclude> s6t6z04hzvrwt3xzqrxhgc5o6lch5kj 0 224244 655843 655789 2026-07-27T08:01:05Z PWidergren 11678 655843 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="J_Mortensen_Från Röda rummet till Sekelskiftet_1918.djvu" from=99 to=114 tosection=AS7 prev="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/VI. August Strindberg|VI. August Strindberg.]]" current="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/VII. August Strindberg|VII. August Strindberg.]]" next="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/VIII. August Strindberg|VIII. August Strindberg.]]" kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> tp19q26ngvfdcst6zdrrlrscg1nt3cg 104 224245 655796 2026-07-26T12:44:16Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 655796 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />204</noinclude>lins lyckönskan, ej mindre än det för henne så upprörande och motbjudande i hela tillfället, beröfvade henne den sista återstoden af väldet öfver sig. Hon reste sig upp. Härvid deklamerade Brutus: <poem>“Lyd edra lagar sjelf, om andra dem skall lyda, Betänk med rädsla hvad en krona månd' betyda. Om hatets smicker-mun ert hjerta vill bedra, Att minsta afsteg från rättvisans vägar ta'; Om högsint envåldsmagt vill er från lagen leda, Så tänk på Rom och mins Tarqvinii straff och sveda. Den eftersyn, som man uti vårt Rom fått si, Skall kungens lexa och all verldens lycka bli.”</poem> Drottningens plötsliga rörelse tilldrog henne blott ännu mera allas uppmärksamhet. De, som hört ryktet om Silfverhjelms fängslande och omständigheterna dervid, förmodade att det kunnat uppröra henne; andra, som icke ännu hade sig något bekant derom, antogo att det var teaterstyckets innehåll, som väckte hennes missnöje. Konungen, som fortsatt sitt samtal med Fersen, hade icke märkt något af hvad som passerade. Ännu stod drottningen. Ett ögonblicks orolig spänning inträdde. Plötsligen ljöd en röst. — Hennes majestät drottningen är sjuk. Det var åter Pechlin, som talade. När drottningen hörde denna djerfva förklaring, öfverföll henne ett verkligt illamående. Tillkännagifvandet framkallade en stor uppståndelse i salongen. Konungen fattade sin gemåls hand, för att föra henne derifrån. Något hvar lemnade sina platser och följde efter de kungliga. Ridån föll, och Carl Fersen kände sig slagen med förtviflan öfver förlusten af den skådespelareära, som han framförallt hoppats vinna i femte akten. Men drottningen hade knappast lemnat teatersalongen, innan hon åter beherskade sig. Om Silfverhjelm verkligen var arresterad, så var det så mycket nödvändigare att ej visa någon svaghet. Sveko modet och krafterna, ökades äfven faran. Hon insåg att hon borde tillintetgöra det intryck, som hon kanske väckt — innan detta intryck blef ett allmänt “on dit”. Ringen — hon höll den ännu i sin hand — hade onekligen<noinclude> <references/></noinclude> c0846zkgocp34f668tq4449rvksco11 104 224246 655797 2026-07-26T12:46:05Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 655797 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|205}}</noinclude>väckt uppmärksamhet. Väl var det sant, att icke särdeles många märkt när hon mottog den, men bland dem, som gjort det, var likväl Pechlin, och det var mer än tillräckligt. Det gälde att begagna sig af ögonblicket, och hennes beslut var redan taget. — Frukta icke för mig, yttrade drottningen till konungen; jag behöfde blott litet frisk luft. Det var så varmt derinne, så qvalmigt. Säg mig, afbröt jag icke ett samtal emellan dig och Fersen — för all del — upptag det åter med honom. Då konungen såg att drottningen var fullkomligt lugn, lät han kalla Fersen. Å sin sida intog äfven drottningen sin förra plats. — Baron Pechlin, yttrade hon. Var god och kom hit. Pechlin förvånades något öfver kallelsen, men instälde sig genast. — Befaller ers majestät någonting? — Ni märkte, baron, förklarade hon, att jag emottog denna ring. — Jag, ers majestät? — Troligtvis var icke ni den ende; men, lika mycket, denna ring har förvånat mig kanske mer än någon annan. Jag känner ännu icke dess betydelse. Pechlin svarade icke, men man märkte det uttryck af misstroende, hvarmed han betraktade drottningen. Drottningen gaf en vink åt den kammarherre, som lemnat henne ringen, att närma sig. — Det var ju ni, min herre, som gaf mig ringen? — Det var jag, ers majestät. — Var god och tag reda på från hvem den var. Den bränner i min hand. Drottningens beslutsamhet blef icke utan inflytande på sällskapet. Den raskhet och öppenhet, hvarmed hon handlade, var äfven förestafvad af den största klokhet. I afvaktan på vidare upplysning förblefvo alla qvarstående på sina platser. Kammarherren var snart åter. — Jag mottog ringen af en mamsell Clara, Clara Schedvin, yttrade han. — Är hon med här? {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 4cqi33dlhd7vz4hod28jdxau02i84rt 104 224247 655798 2026-07-26T12:55:11Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 655798 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />206</noinclude>— Nej, ers majestät. Hon hade emottagit den af en karl, en soldat, en lifgardist. — En lifgardist? Hvad vill det säga? — Han är här ute, ers majestät. — Bed honom komma in. Kammarherren efterkom befallningen. och i den inträdande återse vi vår gamle bekante, Daniel Schedvin. Drottningen, hvars själ nu fyldes af så många andra minnen och förhoppningar, igenkände honom icke strax. Hofvet drog sig åt sidan, så att Daniel intog platsen i midten af en halfcirkel. Pechlin stod på ena sidan, Puke på den andra. Dalin höll sig troget i närheten af drottningen. Att Daniel kände sig förbluffad öfver att på en gång befinna sig inför drottningen och det församlade hofvet, kan icke förvåna någon. Emellertid tog han sig icke illa ut på sin plats. — Hvem är ni? tillsporde honom drottningen. Hvarför sände ni mig denna ring? Daniel föll på knä. — Ers majestät känner icke igen mig? yttrade han. — Er? — Det var jag, som för några månader sedan hade den lyckan att rädda kronprinsen vid Drottningholm. Tilldragelsen stod åter lefvande framför drottningens minne. — Ah, det är ni — jag minnes — jag minnes — Daniel, tror jag — Daniel Schedvin — och denna ring? — Är ers majestäts egen. — Ja, ja! Jag kommer ihåg, att jag gaf er den, och nu återlemnar ni den. Daniel hade rest sig upp från sin plats. Många af de närvarande gästerna och hofpersonalen, som varit närvarande vid Drottningholm, erinrade sig nu Daniel och hans förra uppträdande inför dem. Hans person fick härigenom ett intresse, som han eljest säkerligen icke skulle hafva vunnit. — Tala, Daniel, befalde drottningen; ni vill mig något. Daniel betraktade drottningen med en rädd blick och såg med skygghet omkring sig. — Utan alla omsvep, Daniel, återtog derföre drottningen;<noinclude> <references/></noinclude> jnqyckij6ie0ekztx52ncsxalu1nuyh 104 224248 655799 2026-07-26T12:57:44Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 655799 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|207}}</noinclude>jag vill att du helt enkelt säger mig orsaken, hvarföre du lät öfverlemna ringen. Det var icke drottningens fråga, som uppjagade blodet i Daniels ansigte, det var Alma, som han i detsamma upptäckte helt nära intill sig. Men hennes närvaro nedslog icke mera hans mod, den höjde och lifvade det. Hjertat är sådant: det tillåter icke någon att framstå såsom en stackare inför den, som man verkligen älskar. Vid hennes åsyn blef han blott mera soldat. — Jag valde soldatståndet, ers majestät, för att bana mig väg framåt, för att göra lycka. Värjan, säga mina kamrater, är en bred brygga öfver verlden. — Afbryt er icke, Schedvin, fortsätt. — Brist på utsigter och framtid är den tyngsta bördan i en soldatränsel. Då tänkte jag … — Nå, hvad tänkte ni? — Jag tänkte att jag skulle vända mig till ers majestät, och derpå har jag tänkt en hel månad, utan att våga uttaga steget. — Och hvarför ville ni vända er till mig? — Ers majestät lofvade en gång att göra någonting för mig. Schedvin såg i denna stund helt fryntlig ut, och det var ej så lätt att afgöra, om han rigtigt allvarligt menade hvad han sade eller icke. — Och hvad kan jag väl göra för dig? — Rekommendera mig, ers majestät, hos min kapten. Det är en korporalsplats ledig. Schedvin var ej enfaldig, och stället lämpade sig icke för ett skämt. Anlitade han också icke snarare denna uppgift af brist på något bättre? Hans yttrande framkallade ett litet löje i salongen. — Du har väl uppfört dig skickligt och redligt? frågade drottningen. — Som det anstår en soldat, ers majestät. I afton har jag dessutom … — När Daniel här afbröt sig sjelf, återkom ett otvetydigt bryderi eller bekymmer i hans utseende, men han slog snart åter upp sina ögon och såg sig stadigt omkring. — I afton, sade du. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 910kk4dyr8r8f5j6vb3beaq1ni5m8de 104 224249 655801 2026-07-26T13:07:58Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 655801 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />208</noinclude>— Har jag dessutom gjort staten en liten tjenst, hvarför jag hoppades att desto hellre förtjena ers majestäts bifall, jag har nemligen gripit den förrymde löjtnant Silfverhjelm. Man fick då bekräftelse härpå. En stark rörelse, icke fri från förskräckelse, intog drottningen. Men om hon äfven från politisk och enskild synpunkt fattade hela vidden af denna motgång, gladde det henne att Schedvins öppna förklaring åtminstone ådagalade det ringen icke stått i något sammanhang med honom. Det berodde nu endast på, under hvilka omständigheter man gripit flyktingen. — Berätta oss, stammade hon emellertid, ehuru icke utan att en tyngd dervid lade sig på hennes bröst, på hvad sätt du lyckades att fånga honom. Drottningen hade sett in i Daniels ansigte och hon kände sig öfvertygad att hvad hon såg deri troget återgaf hans inre känslor, emedan en okonstlad naturmenniskas enkla egenskaper voro allt för mycket utpreglade hos honom; sålunda trodde hon sig se att han, oaktadt hela sin synbara öppenhet, likväl der bakom dolde en liflig oro, som djupast talade om vördnad och tillgifvenhet. Visserligen var det för henne omöjligt att förklara denna motsägelse, men icke dess mindre tryggade hon sig till Daniels redlighet. — Saken är mycket enkel, ers majestät, berättade Daniel. Man hade inrapporterat till vakthafvande officern, att man sett löjtnant Silfverhjelm bland folket på borggården, och jag erhöll order att med ett par karlar söka fasttaga honom. Efter något sökande upptäckte jag honom äfven, och då han märkte sig förföljd, tog han sin tillflykt in i slottet. Skyndsamt eftersatte vi honom; och på sådant sätt kommo vi upp i öfra våningen — der det visserligen var mörkt — men vi hörde hans steg framför oss och hade nära upphunnit honom, då han öppnade en dörr och försvann i ett sidorum, vid hvilket jag genast utstälde ett par poster. I konungens och lagens namn befalde jag honom öppna, men utan att han efterkom det, hvarför jag inrapporterade förhållandet till vakthafvande officern. Drottningen andades lättare: det var således icke till några af hennes enskilda rum, som Silfverhjelm tagit sin tillflykt. Hon kastade också på Pechlin en tillrättavisande blick. — Och han är nu, frågade hon, afförd till vakten? {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 7mgbarl1kg0a90cikmxgy1m947xl43v 104 224250 655802 2026-07-26T13:10:25Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 655802 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|209}}</noinclude>— Nej, ers majestät. Han befinner sig ännu deruppe. — Och nu hoppas ni, att jag skall rekommendera er hos er kapten? Daniel bugade sig djupt. — Jag är öfvertygad, tillade hon, att den tjenst, som ni nu gjort landet, allra bäst skall rekommendera er hos dem, i hvilkas händer all befordringsrätt inom Sverige ligger. Och derpå reste sig drottningen upp och aflägsnade sig. Daniel trodde, att han misshagat drottningen. Dervid sved det väl litet i hans hjerta, och hans ögon sänkte sig ned, men i detsamma påminte kammarherren, som infört honom, att han borde aflägsna sig, och han såg åter upp, hvarvid blicken på en gång stannade på Alma. Huru våldsamt klappade det icke i hans bröst, hvilka känslor brinnande såsom lågor — korsade icke hvarandra öfver hans hjertas dunkla djup. Men den stränga pligtkänslan är hvarje soldats andra natur, och han erinrade sig både hvad och hvarest han var. Han hade emellertid sett in i hennes ögon, sett henne skifta färg — och han bugade sig djupt — bugade sig endast för henne — och aflägsnade sig. Alma stirrade efter honom, såsom efter en besynnerlig syn. Qvinnohjertats divinations-förmåga leder alltid snart till slutsatserna. Men till hvilka hade Alma väl kommit? Om Pechlin måste erkänna att drottningen åtminstone syntes vara anklagelsefriare än han förmodat, gladde honom dock den tanken att Silfverhjelm var gripen. I honom förmodade han att man fångat en man, som var invigd i hennes hemliga planer, kanske mer än någon annan. {{linje|5em}} Oaktadt drottningen lyckats afböja en under dessa tider särdeles obehaglig misstanke, låg i sjelfva den strid, hon måste föra, ej mindre än i den omständigheten att Silfverhjelm åter var gripen, någonting ganska nedslående. Ensam återvände hon till sina smårum, i afsigt att ej vidare deltaga i aftonens fest. Men knappast hade hon inkommit i dem, förrän Clara, lätt och leende, närmade sig. — Tillåter ers majestät, yttrade hon, att löjtnant Silfverhjelm får komma in? {{tomrad}}<noinclude> <references/> {{huvud|''Lovisa Ulrikas hof. II.''||14}}</noinclude> 29rli3mid1sbadsz48019u7e4rmb0fw 104 224251 655803 2026-07-26T13:13:26Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 655803 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />210</noinclude>— Silfverhjelm? Han är ju arresterad. — Han är i ert yttre rum, ers majestät. — Hvad betyder det? Bed honom genast komma in. Skynda, skynda! Silfverhjelm stod i detsamma framför henne. — Förklara mig hvad detta vill säga. Man har nyss underrättat mig att ni var arresterad. — Jag var nära att blifva det, ers majestät, men räddades nästan genom ett underverk. Mannen, som förföljde mig, var Claras bror. Jag tog min tillflykt till en mörk vinkel i korridoren här utanför. Schedvin — som hastat framför sina kamrater — lade handen på min axel och hviskade i mitt öra, att jag skulle taga af till höger, under det att han förföljde till venster — kort och godt — jag lydde och undkom. — Men hvem är det då, som han arresterat i öfre våningen? — Det känner jag icke, ers majestät; förmodligen har han spelat sina förmän ett litet spratt. — Jag tackar verkligen gud att ni undkommit. Nåväl, Silfverhjelm, är ni beredd att resa? — Ja, ers majestät. — Till Berlin. — Hvart ers majestät befaller. — Tilltror ni er då att kunna undkomma de faror, som hota er här? — Lyckan öfvergifver oss ej så lätt, endast vi ej öfvergifva oss sjelfva. Jag hoppas det bästa! — Gör er då beredd, Silfverhjelm. Jag kan ej säga, när depescherna blifva färdiga, men jag tror att det ej skall dröja så länge. Ni uppehåller er ju hos Wrangel? — För det närvarande gör jag det, men jag tror att baron Wrangel helst skulle önska att vara af med mig. Clara, som icke blifvit tillsagd att lemna rummet, åhörde samtalet vid dörren. — Men hvart skall ni då taga vägen? Det är förfärligt likväl att icke kunna lita på någon. — Frukta icke för mig, ers majestät; jag har i mitt elände fått en vän, som jag är lika säker på, som på mig sjelf. — Ni har då vunnit något. Jag trodde att vänskapen,<noinclude> <references/></noinclude> 1y9h6fdyvwkwwxbepxpjw07wh354txg 104 224252 655804 2026-07-26T13:19:44Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 655804 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|211}}</noinclude>med mycket annat godt, äfven öfvergifvit Sverige. Men hvar skall jag då söka er, när depescherna blifva färdiga? — Hos den mest trohjertade och redlige man, jag känner, hos mamsell Claras fästman, ers majestät, hos smeden Alexander, der jag nu ämnar taga lega och söka att arbeta mig upp ända till verkgesäll. — Det är godt, Silfverhjelm; jag skall snart söka att befria er från släggan och återgifva er värjan. Var nu blott försigtig, när ni begifver er härifrån. Jag är icke lugn, förrän jag vet er åter vara i säkerhet. När drottningen lemnade rummet, stannade hon vid åsynen af Clara. — Du är ett snällt barn, Clara, yttrade hon till henne. Ditt hjerta är ännu godt och rent; må det alltid förblifva det! Jag förstår att de, som hålla af dig, äfven hålla af mig; tack derför, Clara, tacka dem äfven från mig. Kanske kan den dag komma, då jag blir i tillfälle att på ett annat sätt visa min tacksamhet. Hvad var din brors egentliga afsigt med öfverlemnandet af ringen? — Ack, ers majestät, ni förlåter ju honom. Han är ibland så besynnerlig. Jag tror, men ers majestät blir ju ej missnöjd, jag tror att han ville göra sig påmint af ers majestät — att han … — Hvad skäl uppgaf han sjelf? — Att han fruktade att blifva misstänkt och derför ville våga ett dristigt spel. Jag tyckte det var vansinnigt. Handlar jag så, sade han till mig, skall man på sin höjd tro att jag begått en dumhet eller ett misstag, och det må man gerna — jag räddar emellertid … Clara tystnade. — Hvem ansåg han sig rädda — säg ut. Men Clara förblef tyst. — Säg ut, Clara; ansåg han sig icke rädda mig — dock — jag befriar dig derifrån. En god soldat tänker också alltid som en god riddare. Åhja, din bror har rätt, Clara — jag förstår … Clara slog åter upp sina ögon. — Jag sade att han ibland är så besynnerlig — stammade hon — nästan från sitt förstånd — jag tror — jag tror att han älskar någon. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> ltva31lbjz27o7uuq88yp3am2vgye5k 104 224253 655807 2026-07-26T13:31:53Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 655807 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />212</noinclude>— Älskar — hvilken? — Det vet jag icke, ers majestät. En tid trodde jag att det var mamsell Amanda; men nu är jag säker, att det icke är hon. När han öfvertalade mig att söka framskaffa ringen, var han rigtigt från sina sinnen; det vore omöjligt att beskrifva honom. Drottningen åhörde Clara uppmärksamt. — Menniskohjertat är outransakligt, svarade hon slutligen. Så länge din bror lifvas af en sann och djup känsla, skall han gå framåt, som en redlig man. Jag skall framdeles tala vid honom. {{linje|5em}} Drottningen återvände till sällskapet. All bestörtning och oro hade vikit bort ifrån henne, och hon ville ej neka sig det nöjet att se sina fiender i ögonen. Men då hon återkom, hade redan en märkbar förändring försiggått; den seger, hon beräknade, var redan vunnen, och nya scener började utveckla sig. Hon fann nemligen gästerna nu samlade här och der i grupper, en del uttryckande missnöje, en annan del skrattande och skämtande, båda delarne synbarligen vittnande om att något ovanligt måste hafva tilldragit sig. Längre bort såg hon konungen ännu i samtal med Fersen. Sedan drottningen aflägsnat sig, hade flera gäster anslutit sig till dem, och det ämne, nemligen kronprinsens uppfostran, som sysselsatte dem, beherskade snart allas uppmärksamhet. — Men jag är dock hans far, yttrade konungen, icke utan en, med afseende på hans godmodighet, ovanligare rörelse. Drottningen stannade midt på golfvet och lyssnade till de så lifligt uttalade orden. — Det är obestridligt, ers majestät, svarade Fersen, men uti er se vi konungen, och uti er son se vi er tronföljare. Ers majestät sjelf var icke Fredrik I:s son och dock hans efterträdare. För ett land är det likgiltigt, hvilkens son en tronföljare är, det vigtiga är att han är tronföljare. Nu erkänner ers majestät att nationen står, enligt vår samhällsförfattning, öfver allt annat, äfven öfver konungen. Och om detta icke<noinclude> <references/></noinclude> ju728bcx91z6nmmjjjdgrmgdzzaghu2 104 224254 655809 2026-07-26T13:52:50Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 655809 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|213}}</noinclude>kan förnekas, så följer deraf äfven — förlåt mig, ers majestät, mitt uttryck, men det öfverensstämmer med författningen — så följer deraf äfven, säger jag, att nationen råder icke blott öfver — Fersen tystnade här ett ögonblick, emedan han mähända var nära att yttra ett ord, som kunnat såra; men derefter tillade han — råder icke blott öfver det närvarande, utan äfven öfver framtiden. Kronprinsen är framtiden, ers majestät. Hans uppfostran, hans karakter. hans tänkesätt äro vigtiga för ert hjerta, såsom far, det bestrider jag ej; men huru långt vigtigare äro de icke för nationen? Ni, ers majestät, är underkastad naturens eviga lag, förgängligheten; men en nation dör aldrig. När ers majestäts magt begränsas af stunden, är nationens deremot lika gränlös, som den ur sig sjelf sig evigt utvecklande historien. Ni är den dag, som är, tronföljaren den dag, som kommer, folket är årtusendet. När vi en gång öfver er uppresa grafmonumentet, öfverlemna vi oss åt tronföljarens omvårdnad, och vi måste i förväg vaka öfver att vi äfven en gång på hans grift måtte kunna resa en såväl honom, som oss sjelfva, värdig ärestod. Öfver folket deremot reses intet monument, och skulle ett sådant resas öfver det, så har det redan förlorat rättigheten att vara ett folk. Ers majestäts öfvertygelse och ära bjuda visserligen er att handhafva ert höga kall till fromma för kommande tider, men det är blott en individuel skickelse att ni älskar folket och lifvas af sådana tänkesätt; ett folk deremot, som fortfarande, tidehvarf från tidehvarf, vill bestå, måste bygga på säkrare grundval, nemligen på lagarne. dessa den menskliga utvecklings-historiens trappsteg, det ena ofvanför det andra, aldrig svigtande, alltid framåtförande, beståndande och betrygggande … Men drottningen hörde icke längre på Fersen. Så vigtig frågan än var, spanade hennes blickar omkring, fästande sig vid den lifliga rörelse, som så oförklarligt visade sig bland de öfriga gästerna. Brahe, Hård, Horn och Wrangel, hvilka samtalade längst bort till venster, uttryckte så mycken tillfredsställelse, att det icke kunde annat än förundra henne. Till höger såg hon Ehrenpreutz och Creutz, och vid deras sida flere af damerna, hvaribland grefvinnan Creutz och Alma, samt — kapten Puke. Uttrycket i deras ansigten, denna<noinclude> <references/></noinclude> b8yemv7bvtcwkiixpe197ewkx9ead6l 104 224255 655810 2026-07-26T13:55:12Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 655810 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />214</noinclude>hjertats termometer, vittnade äfven här att något särdeles anmärkningsvärdt måste hafva inträffat. Hvad som dock ännu mera ökade hennes förundran, var den omständigheten, att hon förgäfves sökte efter Pechlin. Hvad hade väl tilldragit sig? Förhållandet var följande: För att taga närmare kännedom om Daniels uppgift, rörande Silfverhjelms arresterande, hade Hård, jemte Pechlin, begifvit sig upp till det anvisade rummet, utanför hvilket de funno posterna. Men när dörren öppnats på deras tillsägelse, funno de, i stället för den väntade fången, Aminoff på knä framför Amanda. Daniel förklarade, att han i skymningen tagit miste om person. Händelsen, utlagd af hofvet, blef af stor komisk effekt, som förmodligen jagade Pechlin från slottet. Tilldragelsen, berättad af Hård med värma och liflighet, skänkte drottningen ett obeskrifligt nöje. — Men, tillade han, sedan ers maj:t för ett ögonblick lemnade oss, har något annat äfven inträffat, som säkerligen i ännu högre grad skall glädja ers majestät: Ehrenpreutz och Creutz hafva nemligen samtyckt till fröken Almas och Pukes förening. — Verkligen? Dalin — Dalin ett poem! Men Dalin kunde denna gång ej så hastigt åstadkomma ett sådant, som drottningen önskade det. Konungen och Fersen närmade sig henne i stället. — Jag har fåfängt sökt öfvertyga Fersen, talade konungen, om det emot oss fiendtliga i ständernas började rådslag om fastställandet af en särskild instruktion för Gustafs uppfostran. Drottningen vände sig emot Fersen med en stolt åtbörd. — Hans majestät konungen väntar lika litet, som jag, grefve Fersen, yttrade hon, af rikets ständer någon foglighet eller eftergift, så snart det rörer den monarkiska magt-utöfningen. I sådant fall har man vandt oss vid nederlag, äfven i våra billigaste anspråk. Men måtte man dock betänka sig väl innan man skrider derhän, att äfven underkänna våra rättigheter blott och bart såsom enskilda personer, jag menar vår föräldrarätt. — Alltid samma tema, ers majestät, svarade Fersen, ett tema, som jag haft nåden att i alla dess olika delar gendrifva. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 4fqdx8gjbt52dklrydm425o24hxjde4 104 224256 655811 2026-07-26T14:06:19Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 655811 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<small>TYPOLOGIEN.</small>|247}}</noinclude>Af samma skäl och på grund af utrymmets knapphet kan jag ej heller här redogöra för de serier af knifvar och sågar från bronsåldern, samt af bronskärl och ringar från samma kulturperiod, hvilkas typologiska förhållanden blifvit undersökta. För flera sådana serier har jag på andra ställen redan lemnat redogörelse. {{tre stjärnor}} Typologiskt synnerligen »känsliga» och därför af stor vigt i nu förevarande afseende äro spännena eller »fibulorna», hvilka på en gång hade en praktisk uppgift och tjenade till prydnad. I vissa länder — såsom i Italien, Grekland, Ungarn och Norden — uppträdde de redan under bronsåldern, och deras ättlingar fortlefde under jernåldern samt öfverlefde mångenstädes kristendomens införande. Såsom prof på de intressanta serier spännena bilda skall jag här anföra följande. I Italien kan man urskilja flera serier af spännen från bronsåldern och den äldre jernåldern, hvilka serier hufvudsakligen löpa parallelt med hvarandra. Om en af dem få vi en föreställning genom fig. 32—38. Den äldsta formen är så godt som alldeles lik de »säkerhetsnålar» man nu begagnar. En lång smal nål är omböjd ungefär på midten, så att en liten spiral af ett eller två hvarf där bildas. Den mot spetsen motsatta ändan af nålen är, så som fig. 32 visar, hoprullad till en spiralskifva, sedan den omedelbart före denna skifvas början bildat ett slags knä, mot hvilket spetsen kan läggas, så att den där ligger säkert, och spännet ej kan öppna sig. Den först omtalade spiralen vid nålens midt — d. v. s. vid spännets bakre ända — verkar nämligen som en fjäder, hvilken med sin elasticitet trycker spetsen hårdt mot knät eller nålhållaren. Andra spännen, hvilka för öfrigt äro alldeles lika fig. 32, sluta icke i en spiralskifva utan i en hylsa, som bildar den »nålhållare», i hvilken spetsen hvilar; de likna således fullkomligt de nu vanliga »säkerhetsnålarna». Dessa, hvilka i vår tid uppfunnits af personer, som utan allt tvifvel icke haft någon kännedom om de nu i fråga varande forntida spännena, visa oss, huru samma uppfinning kan på två vidt skilda tider göras, utan att den som på den senare<noinclude> <references/></noinclude> c9wfzmpsn5jmxq7on7p1lflcx27o6a9 104 224257 655812 2026-07-26T14:10:11Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 655812 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|248|<small>OSCAR MONTELIUS.</small>|}}</noinclude>{{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=618|bildtext=Fig. 32. {{bråk|2|3}}}} {{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=618|bildtext=Fig. 33. {{bråk|1|1}}}} {{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=618|bildtext=Fig. 34. {{bråk|1|2}}}} {{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=618|bildtext=Fig. 35. {{bråk|1|2}}}} {{c|Fig. 32—35. <i>Spännen af brons. Italien.</i>}}<noinclude> <references/></noinclude> g2enz7fp9lfhfg6f4muz4ggno7pit3f 104 224258 655813 2026-07-26T14:13:24Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 655813 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<small>TYPOLOGIEN.</small>|249}}</noinclude>{{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=619|bildtext=Fig. 36. {{bråk|1|2}}}} {{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=619|bildtext=Fig. 37. {{bråk|2|3}}}} {{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=619|bildtext=Fig. 38. {{bråk|2|3}}}} {{c|Fig. 36—38. <i>Spännen af brons. Italien.</i>}}<noinclude> <references/></noinclude> 6ok09b19irqb6yo72xj7278nkb7ysyl 104 224259 655814 2026-07-26T14:16:25Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 655814 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|250|<small>OSCAR MONTELIUS.</small>|}}</noinclude>{{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=620|bildtext=Fig. 39. {{bråk|2|3}}}} {{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=620|bildtext=Fig. 40. {{bråk|1|2}}}} {{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=620|bildtext=Fig. 41. {{bråk|1|2}}}} {{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=620|bildtext=Fig. 42. {{bråk|1|1}}}} {{c|Fig. 39—42. <i>Spännen af brons. Italien.</i>}}<noinclude> <references/></noinclude> bkbgdjfnv6k4cv1xsjwgdyyu60wmd5k 104 224260 655815 2026-07-26T14:19:08Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 655815 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<small>TYPOLOGIEN.</small>|251}}</noinclude>{{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=621|bildtext=Fig. 43. {{bråk|2|3}}}} {{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=621|bildtext=Fig. 44. {{bråk|2|3}}}} {{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=621|bildtext=Fig. 45. {{bråk|3|4}}}} {{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=621|bildtext=Fig. 46. {{bråk|1|2}}}} {{c|Fig. 43—46. <i>Spännen af brons. Italien.</i>}}<noinclude> <references/></noinclude> n3yvis1blnubqlozj3rpyd88xah62b6 104 224261 655816 2026-07-26T14:29:23Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 655816 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|252|<small>OSCAR MONTELIUS.</small>|}}</noinclude>tidpunkten gör denna uppfinning haft någon aning om, att samma problem lång tid förut blifvit löst på alldeles samma sätt: ett förhållande, på hvilket man har äfven flera andra exempel. Det fig. 32 afbildade spänne, som uppkom på nyss angifna sätt, kunde småningom undergå förändringar i flera hänseenden<ref>De nutida säkerhetsnålarna hafva funnits till så kort tid, att de ännu ej hunnit undergå större förändringar, hvilket sannolikt med tiden kommer att ske.</ref>. Om vi först betrakta spiralskifvan, finna vi, att den ursprungligen är liten, bildad af den smala, trinda, i flera hvarf lagda ten, som utgör den omedelbara fortsättningen af den likaledes smala och trinda bågen. Småningom tilltager spiralskifvans diameter i storlek, därigenom att hvarje hvarf blir bredare. Den i början smala och trinda ten, som bildar skifvan, blir nämligen snart tillplattad och småningom bandformig, samt ökas sedan mer och mer i bredd (fig. 33 och 34). Hvarfvens antal ökas däremot icke, utan blifva i stället allt färre, under det att de yttre hvarfven, som i början voro lika de inre, erhålla betydligt större bredd än dessa. På detta sätt uppkomma sådana skifvor som de fig. 35 och 36 afbildade, på hvilka det yttersta hvarfvet är bredare än de andra tillsammans, hvilka alltmera krympa ihop. Stundom finner man, att spiralläggningen delvis icke är verklig, utan skenbar, i det att den inre delen af spiralen endast är antydd genom en prickad linie. Småningom försvinner spiralläggningen nästan helt och hållet, så att blott början däraf ses, såsom på fig. 37, och slutligen återstår ej något, som kunde anses för ett minne af spiralen, utan spännets främre del öfvergår i en alldeles slät skifva (fig. 38). Äfven bågen undergår stora förändringar. I början kan man knappt tala om någon båge, emedan spännets öfre, synliga del — liksom på våra säkerhetsnålar — är nästan rak och parallel med nålen (fig. 32). För att bereda mera plats åt det tyg, genom hvilket spännet skulle stickas, gjordes emellertid denna öfre del snart bågformig, och i stället för att den ursprungligen var ungefär lika smal som nålen, blef den snart tjockare och bredare (fig. 33 och 38). För att öka spännets elasticitet, hvarigenom nålens spets hölls säkrare qvar i nålhållaren, anbragte man ofta på bågens främre del en sådan spiralomböjning som den, hvilken från början funnits vid nålens början (fig. 39). Därigenom att bågens främre<noinclude> <references/></noinclude> 10zdw8479de6k7115h2ahkqpgdjefqg 104 224262 655817 2026-07-26T16:24:25Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 655817 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|215}}</noinclude>— Ni söker undflykter, grefve. — Långt derifrån, ers majestät! Hans maj:t konungen kan upplysa om jag det gör. Men man kan mahända få en ny utgångspunkt för frågans bedömande, om man — ja, hvarför icke om man i ett ögonblick, då kronprinsen minst anar det, tager i lugnt och passionsfritt öfvervägande hans handlingar och tankar, och derefter bedömer det sätt, hvarpå han uppfostras. Det är sant, att han ännu är ett blott tioårigt barn, men äfven barnet måste alltid, i mer eller mindre mån, afspegla hvad han lär och känner i sina lekar och nöjen. — Hvad menar ni, grefve? — Ers majestät, återtog Fersen, jag vill mitt fädernesland och dess konungafamilj väl. Men det ena får ej trampa det andra under fötterna. Författningen måste bestå; för den är jag beredd att uppoffra allt. Pligten är för statsmannen mera än känslan. Jag har ofta bedt till gud att fosterlandets och konungafamiljens intressen skulle smälta tillhopa i upprigtig och förtroendefull kärlek. Om olyckligtvis förhållandet icke är sådant nu, tillkommer det ständerna att stadigt fästa blicken på framtiden, och med desto större omtanke vårda sig om den; och för att med fullkomlig fördomsfrihet bedöma vår ställning i detta afseende, låtom oss … Drottningen förstod honom icke rigtigt, men hennes hjerta klappade häftigare och oroligare. — Hvad vill ni att vi skola göra, Fersen? — Tillåter ers maj:t mig att handla, som jag vill? — Jag kan ej tro att grefve Fersen kan göra något, som vore mindre ridderligt. — Statsmannens ridderlighet är att handla så, att man kan värdigt ansvara för sina handlingar inför samtid och framtid. Ers majestät, ni har i afton låtit kronprinsen omgifva sig med några jemnårige. Säkerligen har ni gifvit honom frihet att öfverlemna sig at ingifvelsen och stunden. Lika litet, som jag kan veta hvad han i detta ögonblick gör, lika litet torde ers majestät veta det. Då ni lemnade teater-salongen, såg jag att prinsen, åtföljd af sina små vänner, begaf sig upp på sjelfva scenen. Låtom oss se efter, ers majestät, hvad han gör. Drottningen erfor en känsla af obehag, emedan afsigten<noinclude> <references/></noinclude> kl60xhoyl0xzqnas66v2id18h7kls7m 104 224263 655818 2026-07-26T16:26:11Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 655818 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />216</noinclude>ju var att öfverraska prinsen, men var också allt för stolt, att vilja motsätta sig. — Ni kan ej tro, grefve, att min son gör något, hvarför han behöfver blygas. — Det är långt ifrån mig, ers majestät, men derom är nu icke fråga. Frågan gäller blott karakteren af hans uppfostran. Samtalet egde rum i granskapet af ingången till teatern. Dörrarna till den stodo öppna. Den nedfälda ridån syntes i fonden. De inbjudna gästerna och hofvets medlemmar hade med liflig uppmärksamhet åhört de vexlade åsigterna. På en vink af Fersen gick på en gång ridån upp. Allas blickar vände sig ditåt. Teatern förestälde nu, som förut, Capitolium, med ett altare i fonden. Bakom altaret stod den lille negern Badin, svart, som en af underjordens andar. Framför det låg prins Carl på knä i ett slags presterlig kappa. På sidorna såg man det öfriga sällskapet, flickorna på den ena sidan och gossarne på den andra. I det ögonblick, ridån gick upp, hade kronprinsen nyss slutat utdelandet till sina lekkamrater af några små ringar. Gustaf var allt för mycket upptagen af de dramatiska anordningarna, för att märka att hela hofvet betraktade honom. — Svärjen, svärjen! Det var prinsen, som talade. — Vi svärja! Det var barnaskaran, som sålunda uttryckte sin försäkran. Konungen och drottningen, ej mindre än Fersen och de öfrige gästerne, betraktade med olika känslor af förundran detta af prinsen improviserade skådespel. Ett utrop halkade öfver drottningens läppar. Prinsen vände sig om. Rodnande såg han sig bemärkt, och med ett hopp stod han vid sin mors sida. — Säg mig, Gustaf, frågade hon, hvad menar du med den der leken? — Vi hafva ingått ett förbund, mamma, med hvarandra. — Men hvarför ligger Carl på knä der, och Badin sedan? {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> q0w3jl0rjp1jqy1b9khi9h10q5f8b04 104 224264 655819 2026-07-26T16:28:46Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 655819 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|217}}</noinclude>— Carl ville nödvändigt blifva offerprest, mamma, och svarte Badin var sjelfskrifven att föreställa det hemlighetsfulla i förbundet. — Du har utdelat ringar. — En ring, mamma, har hvarken början eller slut. — Nå, ja. — Ett vänskapsförbund, mamma, bör ju vara som en ring. — Men hvad ändamål har väl det der förbundet? — Ändamål? Prinsen öfverlade. — Se, mamma, då jag en gång blir stor, så äro de der gossarne också stora. — Naturligtvis. — Om vi äro vänner, som barn, så äro vi säkert vänner äfven då. — Vidare … — Det är ingenting vidare, mamma. — Du skall vara upprigtig, Gustaf; jag ser att du har något mera i dina tankar. Prinsen rodnade. — Pappa och mamma, yttrade han likväl, äro ju omgifna af bara fiender; men när jag … — Fortsätt, Gustaf. — Men när jag blir kung, som pappa, så vill jag vara omgifven af vänner, jag. Drottningen vände sig på en gång emot Fersen. — Och denne, tilltalade han honom, vill ui rycka från mitt hjerta? — Från ert hjerta, ers majestät, det är ej vår afsigt. — Inser ni då ej, grefve, att derest ständerna uppsätta en instruktion för prinsen, så måste de äfven tillsätta guvernör och lärare, för att vaka öfver dess noggranna efterlefnad, och hvilka icke skola komma att stå ansvarige, hvarken inför konungen eller mig, utan inför ständerna. Från denna stund hafva vi ej något mera att bjuda öfver hans utveckling: den beror ej af vår kärlek, utan af reglementerande föreskrifter, icke af vår ömhet, utan af ansvarige personer, icke af föräldrahjertats naturliga omtanke, utan af ständerna. Det må väl vara, att han äfven på denna väg kan blifva en upplyst, kunskapsrik och bildad man — jag vill ej förneka det<noinclude> <references/></noinclude> cw6krckkyh28greiug8upd844mzs1dn 104 224265 655820 2026-07-26T16:32:16Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 655820 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />218</noinclude>— men hjertat, detta mägtiga vilkor för all verklig sann mensklig storhet, skall otvifvelaktigt blifva en tummelplats för de stridigheter i hans känsla, som nödvändigt måste uppstå emellan de dubbla pligterna: pligten mot oss, hans föräldrar, och pligten mot staten, hans lärare, pligten mot naturen, som bjuder honom att lyda oss, och pligten mot ständerna, som bjuder honom att lyda dem. Smickrar ni er med att i en instruktion kunna inlägga, icke blott alla de fordringar, som samhället eger, utan äfven föräldrahjertats hela kärlek. Ah, grefve, ni känner då icke mycket af menniskohjertat. Det kan ej vara min afsigt att förneka det nationen eger stora och rättmätiga anspråk på, att tronföljaren uppfostras till en prydnad för tronen. Onekligen eger den det. Men huru kunna betvifla det vi icke skulle uppbjuda alla våra krafter, för att i sådant afseende motsvara dessa anspråk? Äro vi då onaturligare föräldrar än alla andra? Var öfvertygad, grefve, att en så delad uppfostran, som den ni vill ordna, skall framkalla icke varm och lefvande kärlek; snarare köld och likgiltighet, icke stadga i grundsatser, snarare lösaktighet i dem, icke djup och varm sannings tillgifvenhet, snarare blott skenet deraf. Hans ställning mellan oss och lärarne skall försvaga den moraliska enhet i uppfostran, hvaromkring allt bör ordna sig, såsom löfverket ordnar sig omkring sin stam. Han skall i sina lärare eller i sjelfva instruktionen finna ett skydd för sina svagheter och böjelser. måhända till och med emot oss, och söka det i oss måhända emot sina lärare. Ni säger att hans anlag äro lysande — låt så vara — men ju mera utmärkta dessa anlag äro, desto vådligare blifver hans ställning. Ni skall utveckla hans förstånd på hjertats bekostnad, kanske lyckas att göra honom till ett snille, som skall lysa och blända, men som, af brist på en verklig enhet i karakter och hjerta, kommer att sakna begränsning för sina ingifvelser och handlingar. Ni kan svara mig, att icke heller ni ämnar glömma bort vigten af att förädla hans sedliga väsen: men förbise likväl icke att föräldrar hafva medfödda, med barnet sjelft uppväxande rättigheter öfver dess hjerta, som det lyder, utan att ens fråga sig om orsaken; då deremot ni måste söka er till dessa rättigheter på vägen af hans förståndsförmögenheter, söka dem, utan att ändock någonsin finna dem till samma fullkomlighet. En far och en mor äro mera<noinclude> <references/></noinclude> ayftnnbou6nbcu95ixkos82igkcek9i 104 224266 655821 2026-07-26T16:35:29Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 655821 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|219}}</noinclude>för sitt barn. än blott vanliga menniskor, de utgöra dess försyn, dess blindt trodda allmagt, intill dess det lärer sig att en annan högre gifves. Ni skall tillintetgöra denna känslans, jag vill nästan säga, religion, och i och med detsamma förstöra den bästa grundvalen för all god uppfostran. När vi i prinsen blott se vår son, skola återigen de lärare, som ni tillsätter, alltid se i honom tronföljaren. Förstår ni skilnaden, grefve? Vi kunna af kärlek vara svaga för honom, men de kunna vara svaga af enskilda orsaker, med blicken t. ex. på deras egen framtid, som ändock alltid skall framställa honom såsom konung och dem sjelfva såsom undersåtar. Och var öfvertygad, att skiljaktigheten i denna svaghet skall leda till helt olika resultat: kärlek — huru svag den är — leder till kärlek: egoism — så ringa den än må vara — leder till egoism. Akta er, herr grefve, för en egoist på tronen. Fullföljer ni emellertid er afsigt, så måste ni nödvändigt göra det på grund af er hängifvelse till opposition emot oss, alltså äfven för att i vår son uppfostra oppositionen emot oss. Men glöm icke, att ingen ostraffad våldför eller missleder naturens egna eviga lagar. Om det skulle lyckas er att frigöra prinsen i sina tänkesätt ur de band, hvari vårt föräldraskap håller honom, så varen öfvertygade, att de band, som ni pålägga honom, ej heller skola blifva mycket starkare. Ni vill betrygga er för framtiden och söker stödet blott i en bokstaf, i en föreskrift, i en lag, och jag förutsäger er, att ni kommer att ångra det: tro mig, för det ädla och goda i den framtid, som ett barn bebådar, eger man ingen trygghet, så vidt man ej med förtroende söker den i dess föräldrars förstånd och hjerta, i deras omtanke och ömhet. Kan jag icke såsom drottning motsätta mig ständernas beslut, skall jag dock alltid göra det såsom moder. {{linje|5em}} {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> o66aq9p96p2ms48bb6ep666cdizup9n 655822 655821 2026-07-26T16:35:51Z Thuresson 20 655822 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|219}}</noinclude>för sitt barn, än blott vanliga menniskor, de utgöra dess försyn, dess blindt trodda allmagt, intill dess det lärer sig att en annan högre gifves. Ni skall tillintetgöra denna känslans, jag vill nästan säga, religion, och i och med detsamma förstöra den bästa grundvalen för all god uppfostran. När vi i prinsen blott se vår son, skola återigen de lärare, som ni tillsätter, alltid se i honom tronföljaren. Förstår ni skilnaden, grefve? Vi kunna af kärlek vara svaga för honom, men de kunna vara svaga af enskilda orsaker, med blicken t. ex. på deras egen framtid, som ändock alltid skall framställa honom såsom konung och dem sjelfva såsom undersåtar. Och var öfvertygad, att skiljaktigheten i denna svaghet skall leda till helt olika resultat: kärlek — huru svag den är — leder till kärlek: egoism — så ringa den än må vara — leder till egoism. Akta er, herr grefve, för en egoist på tronen. Fullföljer ni emellertid er afsigt, så måste ni nödvändigt göra det på grund af er hängifvelse till opposition emot oss, alltså äfven för att i vår son uppfostra oppositionen emot oss. Men glöm icke, att ingen ostraffad våldför eller missleder naturens egna eviga lagar. Om det skulle lyckas er att frigöra prinsen i sina tänkesätt ur de band, hvari vårt föräldraskap håller honom, så varen öfvertygade, att de band, som ni pålägga honom, ej heller skola blifva mycket starkare. Ni vill betrygga er för framtiden och söker stödet blott i en bokstaf, i en föreskrift, i en lag, och jag förutsäger er, att ni kommer att ångra det: tro mig, för det ädla och goda i den framtid, som ett barn bebådar, eger man ingen trygghet, så vidt man ej med förtroende söker den i dess föräldrars förstånd och hjerta, i deras omtanke och ömhet. Kan jag icke såsom drottning motsätta mig ständernas beslut, skall jag dock alltid göra det såsom moder. {{linje|5em}} {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> rzpdsviyt5i4h0ocnu6jofw6vutj8ou 104 224267 655823 2026-07-26T16:43:35Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 655823 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude><h2 align="center" style="border-bottom:none;">ÅTTONDE KAPITLET.<br /><b>Amanda.</b></h2> Flere månader hafva passerat sedan de sist tecknade händelserna. Vintern har försvunnit och vårsolen har löst drifvornas snötäcke och isens boja. Våren har kommit. Hufvudstadens praktfulla och omvexlande naturskönhet har åter utvecklat sin fägring. Mälaren rullar sin klara bölja vester ifrån och öster ut. Granen och tallen kläda ej mera ensamme med sin eviga grönska omgifvande höjder och dalar. Björkar, almar och alar bryta denna grönska i rika färgskiftningar. Foglar sjunga i lunderna. Idoghet och arbetsamhet råda öfverallt. Den för några veckor sedan i snö och is stelnade naturen andas nu på en gång skönhet och verksamhet. Hvarthän man ser, mötes det hänryckta ögat af ljus och lif. Men våren är också inne, en af dessa så hastigt framtrollade öfvergångar, som äro för norden så egna. Pukes återkomst blef för Amanda en källa till ökad smärta och förtviflan. Ifrån sitt första och nära nog enda samtal med honom uppfattade hon hans karakter allt för väl, för att vidare bedraga sig med hoppet att vinna hans tillgifvenhet. Men böjelsen — vexlande mellan kärlek och hat — fängslade henne icke dess mindre vid honom. Åt den vänskap, han en gång erbjöd henne, log hon föraktligt. Det var endast en åt hennes hjerta kastad smula från den rike mannens bord. Hänförd af lidelser, svor hon hans förderf och deras, hvilka han värderade eller älskade. Hvad hon ej fick taga fasta på som sitt eget, ville hon trampa ned till stoft. Förödmjukelsen att se sig försmådd ingaf henne böjelsen att herska bland förstörelser. Cornett Aminoff, som var förbländad af den mörka eld, som brann i hennes ögon, och vaggade sig in bland lidelser<noinclude> <references/></noinclude> pbyngym0u27dvqqyq6yko7mt6vq2ch7 0 224268 655824 2026-07-26T16:46:33Z Thuresson 20 Kap 22 655824 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Drottning Lovisa Ulrikas hof 1878.djvu" from=604 to=639 kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Drottning Lovisa Ulrikas hof|22]] itjzc4xa5mts6gewwfnulfbxg1c1pos 104 224269 655827 2026-07-26T20:06:24Z Belteshassar 7194 /* Korrekturläst */ 655827 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Belteshassar" />{{c|— 24 —}}</noinclude>började för många år sedan gemensamt att arbeta för och bland de fattiga i London; nu arbeta de hvar för sig och till en del efter olika idéer. Dels före min afresa och dels af och hos miss Hill hörde jag miss Cons nämnas, och jag riktigt längtade att få se, hur hon hade det. Jag visste mycket litet i detalj om henne, men kände mig ändå dragen dit på ett särskildt sätt. begaf jag mig utaf vid första lägliga tillfälle och kom till Surrey Lodge Buildings, där miss Cons själf träffas. Jag visades in i ett mycket litet hus, ehuru efter engelsk sed innehållande flera små rum; i ett litet mottagningsrum en trappa upp träffade jag miss Cons, som med den allra största hjärtlighet mottog mig. Inom ett par timmar hade jag, dels genom hennes muntliga berättelse och förevisande, dels genom de tryckta redogörelser hon lämnade, fått lära känna en verksamhet, som i mina ögon är en bland de intressantaste jag vet för människors bästa, och just detta, miss Cons’ sätt att verka, tyckes mig vara idealet för arbetet på detta område. Miss Cons lärer hafva sitt hem i en annan del af London, men har för större delen af året flyttat till dessa trakter och där under medverkan af flera personer, som bilda ett bolag, inköpt en stor tomt, som nu är alldeles kringbyggd på två sidor med små ’Cottages’ och på de öfriga två med stora s. k. blockbuildings; gemensam stor gård för alla husen, där det finnes såväl rymlig lekplats för barnen som vackra planteringar till förlustelse för både stora och små. Miss Cons har för egen räkning två af de små “Cottages” sammanslagna, eljes bor en familj i hvarje; de äro beräknade för arbetare med uppväxta barn, hvilka hafva plats i affär eller dylikt, och äro rummen där flera, på det barnen må kunna bo i hemmet och därigenom vara skyddade för många frestelser. I de större husen voro två rum beräknade för hvarje familj; allt var prydligt och väl underhållet och såg nytt ut, ehuru flera år gammalt; i hvarje våning af de större husen funnos vackra balkonger, och dessa vette åt gårdsplanen, så att, då man kom ut på dem, ögat möttes af solljus och grönt, i stället för rökiga hus och smutsiga gator. I alla rum, som jag såg, rådde ordning och prydlighet; utanför fönstren var godt om välvårdade blommor. Inalles äro i dessa hus omkring 200 hushåll, utgörande tillsammans omkring 500 personer. Tvättstugan,<noinclude> <references/></noinclude> 4ex04nofza15qlad4n7lbcdaoyeldwd 104 224270 655828 2026-07-26T20:11:11Z Belteshassar 7194 /* Korrekturläst */ 655828 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Belteshassar" />{{c|— 25 —}}</noinclude>äfvensom prydliga aflopps- och vattenledningsrör voro på särdeles ändamålsenligt sätt anordnade. Miss Cons lärer själf hafva öfvervakat allt vid byggandet och hade erhållit pris af hälsovårdsnämnden för de hälsosamma anordningarna. Då svåra epidemiska sjukdomar gått i omgifningarna, så hade folket i dessa hus varit friskt. Oaktadt så mycken kostnad och så mycken omsorg voro nedlagda här och oaktadt lägenheter stundom stå outhyrda och hyresgäster delvis måst flytta för obetald hyra, så bär sig dock företaget som ''affär'' för delägarna, och hade de fått årligen 4 proc. å sina pengar; sistlidet år hade de kunnat få 5 proc., men miss Cons ansåg, att hon ej borde dela ut mer än 4 proc., utan afsätta den 5:e till reservfonden. Som miss Cons nu sjálf bor midt ibland sina hyresgäster, så är hon i tillfälle att som deras verkliga ''vän'' deltaga i allt; hon lär ock blifva ombedd att deltaga i och biträda med hvarjehanda och har mången gång blifvit väckt midt i natten och anmodad att komma och bilägga husliga tvister och slagsmål. Jag är särdeles glad och tacksam att som kronan på allt hafva fått se miss Cons’ arbete. Det är min önskan och — vågar jag väl säga det — mitt framtida hopp, att äfven i Stockholm skall upprättas ett ''hem för arbetare'', så mycket som möjligt liknande miss Cons’ i London. Kunde då detta ’hem’ med dess invånare få en lika god vård och ledning som de, hvilka skötas af miss Octavia Hill och miss Cons, så skulle säkerligen mycken nöd kunna både afhjälpas och förekommas.“ {{linje|6em}}<noinclude> <references/></noinclude> bbwt1gtimshtyf15wwp63nykxt4giur 655838 655828 2026-07-27T07:47:54Z Gottfried Multe 11434 655838 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Belteshassar" />{{c|— 25 —}}</noinclude>äfvensom prydliga aflopps- och vattenledningsrör voro på särdeles ändamålsenligt sätt anordnade. Miss Cons lärer själf hafva öfvervakat allt vid byggandet och hade erhållit pris af hälsovårdsnämnden för de hälsosamma anordningarna. Då svåra epidemiska sjukdomar gått i omgifningarna, så hade folket i dessa hus varit friskt. Oaktadt så mycken kostnad och så mycken omsorg voro nedlagda här och oaktadt lägenheter stundom stå outhyrda och hyresgäster delvis måst flytta för obetald hyra, så bär sig dock företaget som ''affär'' för delägarna, och hade de fått årligen 4 proc. å sina pengar; sistlidet år hade de kunnat få 5 proc., men miss Cons ansåg, att hon ej borde dela ut mer än 4 proc., utan afsätta den 5:e till reservfonden. Som miss Cons nu själf bor midt ibland sina hyresgäster, så är hon i tillfälle att som deras verkliga ''vän'' deltaga i allt; hon lär ock blifva ombedd att deltaga i och biträda med hvarjehanda och har mången gång blifvit väckt midt i natten och anmodad att komma och bilägga husliga tvister och slagsmål. Jag är särdeles glad och tacksam att som kronan på allt hafva fått se miss Cons’ arbete. Det är min önskan och — vågar jag väl säga det — mitt framtida hopp, att äfven i Stockholm skall upprättas ett ''hem för arbetare'', så mycket som möjligt liknande miss Cons’ i London. Kunde då detta ’hem’ med dess invånare få en lika god vård och ledning som de, hvilka skötas af miss Octavia Hill och miss Cons, så skulle säkerligen mycken nöd kunna både afhjälpas och förekommas.“ {{linje|6em}}<noinclude> <references/></noinclude> 2jtyts2k0fj10k5fbzgn5eg4dc5mwhf 104 224271 655829 2026-07-26T23:19:24Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ 655829 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud|112|Om klostren|}}{{linje}}</noinclude>Syster {{ant|<i>Mechtild</i>,}} som ther tå war {{ant|<i>Priorissa</i>}}. Hwaraf kan ses, at Nunnorna ej blefwo, efter Wästerås beslut år 1527, strax vtdrefna; vtan K. GUSTAF then förste anförtrodde år 1528 thetta kloster åt sin trogna man, <b>Peder Swenske</b>, emot årlig afgift til Cronon och Nunnornas skiäliga vppehelle. År 1529 giorde Konungen thet slut med {{ant|Abbedissan}} och {{ant|conventet,}} at the skulle til klostrets nödtorft, niuta renta och rettighet af alla the gods, som, af Arrilds tid, thervnder legat; men til Kongl. Maj:tt årligen erlegga 100 mark ortugor. År 1531, Tidsdaggen för Böne-söndagen brann thetta kloster genom wådeld af, och lärer sedan icke blefwit vprettadt, och hwad, som af thes murar och innanrede war brukeligit, affördes til Slotsbyggnaden i Wadstena år 1545, tå thetta kloster i grund nederbrutit blef, så at nu, som sagdt är, thes rum kan nepligen igenfinnas. Thesförinnan år 1533 fick <b>Abraham Pedersson</b> förläningsbref på Skeninge-kloster och thes Landboer, qwitt och fritt med gästning och sakören, och skulle han rida (så liuda orden i {{ant|Cancellie-Archivi Registratur}}) wår nådigsta Herra theraf ferdig sielf fierde. {{ant|III.}} <b>HOSPITAL</b> eller <b>HELG ANDSHUS</b>, {{ant|Domus Sp. Sancti}} hafwer ock vnder Påwedömet warit i Skeninge, mycket gammalt, jemåldrigt med, om icke äldre, än klostren. Ty redan år 1293 finner man {{ant|testamente}} blefwit giordt til thetta fattighus. Til thetta Hospital<noinclude> {{huvud|||gåfwo}} <references/></noinclude> 0qywe7fpcu4opklkfcldlw3xr1w4psk 104 224272 655830 2026-07-27T07:08:55Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 655830 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||AUGUST STRINDBERG|105}}</noinclude>gånger uttryckt sitt förakt för poesien i bunden form och hävdat den under åttiotalet vanliga uppfattningen, att versen endast vore ett onödigt hinder för tanken. Strindbergs dikter äro också närmast en handske, kastad i ansiktet icke blott på samhället, utan på skalderna själva. Det var helt enkelt en pamflett på rim och meter, som Strindberg lämnat efter sig. Dikterna voro oerhört personliga. Angreppen haglade till höger och vänster. Kung Oscar apostroferades för sin applåd av Molanders ryska nihilistdrama, »Furstinnan Gogol», Wirsén, redan då en målskiva för den unga litteraturens spott och begabbelse, var tydligt utpekad ''(Olika vapen)''. Tonen var ofta våldsamt rå, som då han i ''Idealistkritik'' tillropar sin motståndare: {{Dikt|»Gå! skura dina tänder, förrän du bits, ditt fä!»}} Men det vore orätt att döma diktsamlingen efter dylika utfall. Den innehåller också mycken verklig poesi. ''Lokes smädelser'' ger en levande målning av Strindbergs själsstämning under dessa år. ''Urarva'' karaktäriserar skarpt, om än rått, de två olika generationer, som i detta ögonblick stredo mot varandra. ''Esplanadsystemet'' uttrycker i några strofer hela det åskådningssätt, som bar åttiotalets män framåt. Den kan stå som motto över hela Strindbergs verksamhet: {{Dikt|start=open|end=stanza|»Där gamla kåkar stodo tätt Och skymde ljuset för varandra, Dit sågs en dag med stång och spett En skara ungfolk muntert vandra. En gammal man går där förbi Och ser med häpnad, hur man river. Han stannar; tyckes ledsen bli, När bland ruinerna han kliver. — »Vad skall ni bygga här, min vän? Skall här bli nya Villastaden?» — »Här skall ej byggas upp igen! Här röjes blott för Esplanaden!»}}<noinclude> <references/></noinclude> igmvp2zltgmevw3efn2gljfvgcdq16l 104 224273 655831 2026-07-27T07:13:28Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 655831 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|106|AUGUST STRINDBERG |}}</noinclude>{{Dikt|start=stanza|end=close|— »Ha! Tidens sed: att ''riva'' hus! Men bygga upp? — Det är förskräckligt! — »Här rivs för att få luft och ljus; Är kanske inte det tillräckligt?»}} ''Göken'' är ett bitande epigram i fem korta strofer. Och vad är det, som fängslar i denna ''Ballad'' om Herr Beaujolais, Herr Beaujolais de Beaune, som man det ena ögonblicket nästan vill uppfatta som en parodi, men som i nästa tjusar med sin melodi och sin egendomliga klangfärg! Dessa dikter bäras icke minst av författarens utmärkta förmåga att berätta, samma egenskap, som han redan ådagalagt i prosan. Men ännu märkligare är den genom sin brist på allt konventionellt. Det finns intet akademiskt i denna diktsamling. Språket och ämnena äro lika nya. Strindberg bröt språket, som han redan gjort det i prosan, tvang det att vara naturligt, att upptaga flera detaljer, att kort och fyndigt sammanlänka skilda själstillstånd. Han sopade ned hela den rabatt av blommor, alla dessa stående poetiska uttryck, i vilka den föregående skolan stelnat. Detta framträder kanske icke minst i dessa självbiografiska dikter, som i sin självsvåldighet nästan verka parodiska, ''Solnedgang på havet. Indiansommar'' m. fl. Om man så vill, är det en gamin, som skrivit dem. Men Strindberg utför här samma värv, som en annan gamin, åtskilliga decennier tidigare i den tyska litteraturen, nämligen Heinrich Heine. Verkligheten erövrar poesien, liksom den förut erövrat prosan. Strindbergs dikter, om också övervägande negativa, utgöra därför utgångspunkten för nittiotalets nya skaldekonst. Strindberg är ingen verskonstnär, hans uttrycksmedel är och förblir prosan, men trots all negativitet och trots metrikens ofullkomlighet är denna diktsamling epokgörande. Sensommaren tillbringade Strindberg tillsammans med den svenska konstnärskolonien i Grez par Nemours, men flyttade på hösten in till Paris, där han först slog sig ned i Passy. Men han trivdes icke ensam i den stora, främmande staden. Svensk i själ och hjärta förde han alltid hemlandets vanor med sig och längtade tillbaka. Till sin promenadplats hade han utvalt<noinclude> <references/></noinclude> bp0j1l840oz1n3uaze54ka4cl9cnjmr 655846 655831 2026-07-27T08:28:36Z PWidergren 11678 655846 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|106|AUGUST STRINDBERG |}}</noinclude>{{Dikt|start=stanza|end=close|— »Ha! Tidens sed: att ''riva'' hus! Men bygga upp? — Det är förskräckligt! — »Här rivs för att få luft och ljus; Är kanske inte det tillräckligt?»}} ''Göken'' är ett bitande epigram i fem korta strofer. Och vad är det, som fängslar i denna ''Ballad'' om Herr Beaujolais, Herr Beaujolais de Beaune, som man det ena ögonblicket nästan vill uppfatta som en parodi, men som i nästa tjusar med sin melodi och sin egendomliga klangfärg! Dessa dikter bäras icke minst av författarens utmärkta förmåga att berätta, samma egenskap, som han redan ådagalagt i prosan. Men ännu märkligare är den genom sin brist på allt konventionellt. Det finns intet akademiskt i denna diktsamling. Språket och ämnena äro lika nya. Strindberg bröt språket, som han redan gjort det i prosan, tvang det att vara naturligt, att upptaga flera detaljer, att kort och fyndigt sammanlänka skilda själstillstånd. Han sopade ned hela den rabatt av blommor, alla dessa stående poetiska uttryck, i vilka den föregående skolan stelnat. Detta framträder kanske icke minst i dessa självbiografiska dikter, som i sin självsvåldighet nästan verka parodiska, ''Solnedgång på havet, Indiansommar'' m. fl. Om man så vill, är det en gamin, som skrivit dem. Men Strindberg utför här samma värv, som en annan gamin, åtskilliga decennier tidigare i den tyska litteraturen, nämligen Heinrich Heine. Verkligheten erövrar poesien, liksom den förut erövrat prosan. Strindbergs dikter, om också övervägande negativa, utgöra därför utgångspunkten för nittiotalets nya skaldekonst. Strindberg är ingen verskonstnär, hans uttrycksmedel är och förblir prosan, men trots all negativitet och trots metrikens ofullkomlighet är denna diktsamling epokgörande. Sensommaren tillbringade Strindberg tillsammans med den svenska konstnärskolonien i Grez par Nemours, men flyttade på hösten in till Paris, där han först slog sig ned i Passy. Men han trivdes icke ensam i den stora, främmande staden. Svensk i själ och hjärta förde han alltid hemlandets vanor med sig och längtade tillbaka. Till sin promenadplats hade han utvalt<noinclude> <references/></noinclude> 95tebr5nd1uc3ifmrdvrm5ktqmkt41x 104 224274 655832 2026-07-27T07:23:42Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 655832 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||AUGUST STRINDBERG|107}}</noinclude>de öde arkaderna under Trocadéropalatset — en av de mest övergivna platserna i Paris. Härifrån har han lik en annan Rastignac skådat ut över världsstaden och drömt om att erövra den, fast han säger motsatsen och fast han väl kände svårig- heterna att som utlänning slå igenom i Frankrike; men hindren endast tjusade honom. När han många år senare fick ett par artiklar upptagna i Figaro, var han glad som ett barn. Snart gjorde han emellertid bekantskaper, som blevo av betydelse för honom. Björnson och Lie, som då vistades i Paris, uppsökte honom, ty själv var han trots påstötningar allt for enstörig och blyg för att taga första steget. »Lie og jeg, vi er begge biet rent forelskede i ham», skriver Björnson i ett brev. Han tog sig också faderligt an Strindberg och uppmanade honom att icke för samhällsreformer och tidningsskriveri glömma bort sin konst. Han, som enligt Björnsons mening var den största dramatiska begåvningen i Norden, borde koncentrera sina krafter på att skriva en tre, fyra mästerverk att börja med. Och när Strindberg rest, skrev han till honom de betecknande orden: »Det er min innerlige overbevisning at du burde så længe som muligt, så förtroligt, så hjærteligt som muligt ha været her med os to, leved med os, fåt ros af os, fåt tro af os, fåt lit skæn af os.» I början gav sig Strindberg hän och »kände en ovanlig trygghet vid den väldige mannens sida, och han kunde icke undertrycka en känsla av sonlig kärlek». Björnson predikade överallt Strindbergs beröm och sökte få svenskarna att understödja honom, och Strindberg skrev en karaktäristisk artikel om Björnson i en fransk tidskrift (»Le monde poétique»), men sämjan varade icke länge. Strindberg började upptäcka differenser mellan dem, som ej kunde avhjälpas med kompromiss, och han förutsåg, att när den politiska kampen, som nu höll så mycket olikartat tillsammans, var över, skulle brytningen ske. Mindre reserverad kände han sig mot den smidige Lie, som »var evangelium på den förres lag». I självbiografien har han utkastat ett par mästerliga porträtt av båda. ''Sömngångamätter på vakna dagar'' är skriven strax efter an-<noinclude> <references/></noinclude> mbzcubhsrnhwh7oyoxh0m5l80tqr683 655847 655832 2026-07-27T08:35:30Z PWidergren 11678 655847 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||AUGUST STRINDBERG|107}}</noinclude>de öde arkaderna under Trocadéropalatset — en av de mest övergivna platserna i Paris. Härifrån har han lik en annan Rastignac skådat ut över världsstaden och drömt om att erövra den, fast han säger motsatsen och fast han väl kände svårigheterna att som utlänning slå igenom i Frankrike; men hindren endast tjusade honom. När han många år senare fick ett par artiklar upptagna i Figaro, var han glad som ett barn. Snart gjorde han emellertid bekantskaper, som blevo av betydelse för honom. Björnson och Lie, som då vistades i Paris, uppsökte honom, ty själv var han trots påstötningar allt för enstörig och blyg för att taga första steget. »Lie og jeg, vi er begge biet rent forelskede i ham», skriver Björnson i ett brev. Han tog sig också faderligt an Strindberg och uppmanade honom att icke för samhällsreformer och tidningsskriveri glömma bort sin konst. Han, som enligt Björnsons mening var den största dramatiska begåvningen i Norden, borde koncentrera sina krafter på att skriva en tre, fyra mästerverk att börja med. Och när Strindberg rest, skrev han till honom de betecknande orden: »Det er min innerlige overbevisning at du burde så længe som muligt, så förtroligt, så hjærteligt som muligt ha været her med os to, leved med os, fåt ros af os, fåt tro af os, fåt lit skæn af os.» I början gav sig Strindberg hän och »kände en ovanlig trygghet vid den väldige mannens sida, och han kunde icke undertrycka en känsla av sonlig kärlek». Björnson predikade överallt Strindbergs beröm och sökte få svenskarna att understödja honom, och Strindberg skrev en karaktäristisk artikel om Björnson i en fransk tidskrift (»Le monde poétique»), men sämjan varade icke länge. Strindberg började upptäcka differenser mellan dem, som ej kunde avhjälpas med kompromiss, och han förutsåg, att när den politiska kampen, som nu höll så mycket olikartat tillsammans, var över, skulle brytningen ske. Mindre reserverad kände han sig mot den smidige Lie, som »var evangelium på den förres lag». I självbiografien har han utkastat ett par mästerliga porträtt av båda. ''Sömngångarnätter på vakna dagar'' är skriven strax efter an-<noinclude> <references/></noinclude> ndr11nhm5h33xzl9vxtqqf0xeuycuqk 104 224275 655833 2026-07-27T07:27:30Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 655833 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|108|AUGUST STRINDBERG|}}</noinclude>komsten till Paris. Den består av fem sånger, av vilka den sista är skriven några år senare. Den avviker något i kompositionen från de fyra första, vilka börja med en situationsbild ur verkligheten, därefter följer drömmen och slutligen uppvaknandet. Dikten är skriven på knittel, som i regel är utmärkt behandlad, men stundom något slarvig i rimvalet. Cykeln inledes med en av Strindbergs vackraste småbitar. Han går förbi ett slakteri, i vars fönster han ser ett urtaget kalvhjärta, som han tycker skälva av köld i sitt gauffrerade papper: {{Dikt||Då gingo hastiga tankar till gamla Norrbro-Bazarn, där lysande fönsterraden beskådas av kvinnor och barn. Där hänger på boklådsfönstret en tunnklädd liten bok. Det är ett urtaget hjärta, som dinglar där på sin krok.}} I »Sömngångarnätter» kastar Strindberg för första gången offentligen en blick tillbaka på sin genomlupna bana. Dikten är en uppgörelse, men ännu är det icke levnadsminnena, som han berättar. Det är endast huvudstadierna på vägen, de olika intellektuella sfärer han genomvandrat, som skrida förbi hans blickar i dessa vakna drömmar. Dikten ger ett gripande uttryck för den hemlängtan, som grep honom vid skilsmässan från fäderneslandet. Det är, som om hans jag klyvts i två delar. Medan nattåget rasslande far fram över den skånska slätten och för honom allt närmare kontinenten, är det, som om hans ande lösgjorde sig och flöge tillbaka till de gamla kära ställena, {{Dikt|start=follow|end=follow|— — — där Mälarns bölja, går ut i havet att sig få skölja från bildad smuts och civiliserat damm.}} Själen slår sig ned i Adolf Fredriks kyrka, där han icke varit<noinclude> <references/></noinclude> b249k82y14lzs66qn6lsnv030pwv9ye 655842 655833 2026-07-27T07:59:53Z PWidergren 11678 655842 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|108|AUGUST STRINDBERG|}}</noinclude>komsten till Paris. Den består av fem sånger, av vilka den sista är skriven några år senare. Den avviker något i kompositionen från de fyra första, vilka börja med en situationsbild ur verkligheten, därefter följer drömmen och slutligen uppvaknandet. Dikten är skriven på knittel, som i regel är utmärkt behandlad, men stundom något slarvig i rimvalet. Cykeln inledes med en av Strindbergs vackraste småbitar. Han går förbi ett slakteri, i vars fönster han ser ett urtaget kalvhjärta, som han tycker skälva av köld i sitt gauffrerade papper: {{Dikt|Då gingo hastiga tankar till gamla Norrbro-Bazarn, där lysande fönsterraden beskådas av kvinnor och barn. Där hänger på boklådsfönstret en tunnklädd liten bok. Det är ett urtaget hjärta, som dinglar där på sin krok.}} I »Sömngångarnätter» kastar Strindberg för första gången offentligen en blick tillbaka på sin genomlupna bana. Dikten är en uppgörelse, men ännu är det icke levnadsminnena, som han berättar. Det är endast huvudstadierna på vägen, de olika intellektuella sfärer han genomvandrat, som skrida förbi hans blickar i dessa vakna drömmar. Dikten ger ett gripande uttryck för den hemlängtan, som grep honom vid skilsmässan från fäderneslandet. Det är, som om hans jag klyvts i två delar. Medan nattåget rasslande far fram över den skånska slätten och för honom allt närmare kontinenten, är det, som om hans ande lösgjorde sig och flöge tillbaka till de gamla kära ställena, {{Dikt|— — — där Mälarns bölja, går ut i havet att sig få skölja från bildad smuts och civiliserat damm.}} Själen slår sig ned i Adolf Fredriks kyrka, där han icke varit<noinclude> <references/></noinclude> 63r8k6b5wdylkpy92use4k5wkwfz6q0 104 224276 655834 2026-07-27T07:32:09Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 655834 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||AUGUST STRINDBERG|109}}</noinclude>på femton år. Minnena tränga sig på honom. Där i bänken har han suttit söndag efter söndag som barn, medan prästen mekaniskt avhasplade sin predikan, under det timglaset bakom honom lika mekaniskt tömde ut sin sand. Där har han avlagt sin första mened för att få en plats i samhället, och kyrkan har tryckt honom till sitt bröst. Den första sången innehåller således hans uppgörelse med kyrkan. Den andra sången öppnas med en tavla av den kosmopolitiska artistkolonien i Grez par Nemours, där Strindberg som nämnt först slog sig ned efter sin ankomst till Frankrike. Men när skymningen faller över Seineflodens vassklädda stränder och trädgårdarna däromkring, breder anden ut sina vingar och sträcker kosan mot Norden. Den slår ned på Nationalmuseet och vilar ut vid de antika statyerna för att göra upp sitt konto med estetiken, med det sköna skenet. Han bekänner, att han beundrat Zeus Otricoli. När han kom från Kristus och dennes grymma asketiska lära, hade han uppsökt denna glada Olymp. Men nu gör den grekiske guden och hans skara icke längre något intryck på honom. Han finner den ej längre skön och ej heller imponerande. Den är honom helt enkelt främmande. Plötsligt får han öga på en figur, som ligger bakom gudarna, en figur med allför korta ben och allför krokig rygg, Det är sliparen, bilden av den antike slaven. Också han representerar något i denna samling: han är det fula. Men så underligt kan det gå, att han nu befunnits »idealistisk»<ref>Åren förut hade man företagit utgrävningar i Pergamon och funnit en del statyer, som gåvo anledning till vissa nya synpunkter på grekisk skulptur. Det är härpå Strindberg syftar med sitt »idealistisk».</ref>: {{Dikt|»Hör på, du slav, och håll dig för att skratta, din skalle är knotig och bruten din rygg, din näsa ful och din uppsyn stygg, och dina fötter som spadar platta. Du har befunnits idealistisk, och ändå är du så naturalistisk!.»}} Skön är han visserligen icke, men han är mer; han är sann.<noinclude> <references/></noinclude> mvug3t0x2fjw00nyx8loq1jgoiifs20 655848 655834 2026-07-27T08:44:43Z PWidergren 11678 655848 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||AUGUST STRINDBERG|109}}</noinclude>på femton år. Minnena tränga sig på honom. Där i bänken har han suttit söndag efter söndag som barn, medan prästen mekaniskt avhasplade sin predikan, under det timglaset bakom honom lika mekaniskt tömde ut sin sand. Där har han avlagt sin första mened för att få en plats i samhället, och kyrkan har tryckt honom till sitt bröst. Den första sången innehåller således hans uppgörelse med kyrkan. Den andra sången öppnas med en tavla av den kosmopolitiska artistkolonien i Grez par Nemours, där Strindberg som nämnt först slog sig ned efter sin ankomst till Frankrike. Men när skymningen faller över Seineflodens vassklädda stränder och trädgårdarna däromkring, breder anden ut sina vingar och sträcker kosan mot Norden. Den slår ned på Nationalmuseet och vilar ut vid de antika statyerna för att göra upp sitt konto med estetiken, med det sköna skenet. Han bekänner, att han beundrat Zeus Otricoli. När han kom från Kristus och dennes grymma asketiska lära, hade han uppsökt denna glada Olymp. Men nu gör den grekiske guden och hans skara icke längre något intryck på honom. Han finner den ej längre skön och ej heller imponerande. Den är honom helt enkelt främmande. Plötsligt får han öga på en figur, som ligger bakom gudarna, en figur med allför korta ben och allför krokig rygg, Det är sliparen, bilden av den antike slaven. Också han representerar något i denna samling: han är det fula. Men så underligt kan det gå, att han nu befunnits »idealistisk»<ref>Åren förut hade man företagit utgrävningar i Pergamon och funnit en del statyer, som gåvo anledning till vissa nya synpunkter på grekisk skulptur. Det är härpå Strindberg syftar med sitt »idealistisk».</ref>: {{Dikt|»Hör på, du slav, och håll dig för att skratta, din skalle är knotig och bruten din rygg, din näsa ful och din uppsyn stygg, och dina fötter som spadar platta. Du har befunnits idealistisk, och ändå är du så naturalistisk!»}} Skön är han visserligen icke, men han är mer; han är sann.<noinclude> <references/></noinclude> ghv8h94u7gwpb9j0xhmochcfojo8ubi 104 224277 655835 2026-07-27T07:35:38Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 655835 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|110|AUGUST STRINDBERG|}}</noinclude>Må han resa sin rygg och höja sina blickar, ty nu är den tid kommen, då han ej längre behöver blygas. Strindberg tar avsked av hela denna skönhetsvärld och förklarar, att han snart skall hava lämnat det estetiska bakom sig för att endast syssla med det nyttiga. Tredje sången börjar med en promenad i det bullrande och rastlösa Paris. Slutligen har vandraren tröttnat, och då han vid boulevarden varseblir en kyrka, stiger han in för att finna vila och svalka. Men kyrkan har förvandlats till en fabrik, där maskinerna slamra. Det är ångmaskinerna, som där hålla gudstjänst. Natten faller på, och själen flyger, pinad av sina tvivel, evigt frågande. Denna gång uppsöker den det bibliotek, där uppe vid strömmen vandraren fordom vetandets stora dödscirklar levat bland kära vänner. Han ställer sina frågor till de olika vetenskaperna. Först vänder han sig till teologien: {{Dikt|»Vad vet du om himlen, vad vet du om jorden, Vad vet du om liv, vad vet du om död?»}} Böckerna börja att tala, kalvskinnsbanden och klotryggarna, vänner och ovänner tala i munnen på varandra. Men ingen har svar på hans frågor. Och bättre besked får han icke heller av filosoferna. Han gör sitt val efter eget tycke, då ändå ingen kan säga honom hela sanningen: {{Dikt|Jean Jacques, jag går med dig i naturen att gråta ut vid dess varma bröst. Och tar mig Darwin upp bland de högre djuren, det blir till slut min filosofiska tröst. Och kom, Voltaire, kom, lär mig att flina, när tvivlets tårar krupit i skrin, och Schopenhauer, när tankar mig pina, räck hit en spruta med Buddhas morfin.}} Han tar avsked med böckerna och spår, att de nu så föraktade tidningarna en dag skola upphöjas på deras bekostnad. Fjärde natten börjar med en vandring i Boulogneskogen.<noinclude> <references/></noinclude> i1jrokr5dmkbbv5hqi750uojcihgake 104 224278 655836 2026-07-27T07:40:14Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 655836 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||AUGUST STRINDBERG|111}}</noinclude>Men han finner ej där naturen, bara sättstycken och kulisser som på en teater. Han slår in på en biväg och kommer bort från den stråt, där stora världen tar sin promenad. Plötsligt stannar han. En välbekant doft slår honom till mötes. Han ser framför sig ett av sitt hemlands träd, fast förkrympt, endast en »liten son av den nordiska jätten». Granen väcker åter upp minnet av fosterjorden. Han ser sommaren där hemma med gröna ängar, blåa vågor, måsar och änder, smultronställen och aborrgrund. Han ser julaftonen med den flanmande brasan och den tända granen. Fylld av sådana syner, lyfter anden för sista gången vingarna för att ur den irrande arken söka stadig mark. Och nu tycker han sig flyttad till vetenskapsakademiens palats, och där företager han sin uppgörelse med naturvetenskapen, som så yves över sitt vetande. Han frågar: kan du säga, var vår vagga stått, och vilken väg de döda gått, och vart vi alla en gång skola vandra? Men han är ej belåten med svaret. Vad hjälper det oss, att vi få veta, att vi härstamma från aporna eller att cellen är livets begynnelse! Den förtäljer oss, att jorden kanske en gång skall rulla som ett utbränt skal genom rymderna, ett klot, på vilket intet liv bor. {{Dikt|Nej vetenskap, för att hjälpa så litet så är din högfärd alldeles för stor, och när ditt mystiska hölje är slitet, och man får se vad inuti bor, så är du inte den guden man tror. Nej, du är vorden en förnämitet, som låser in dig i akademier, predikar högt om ofelbarhet och leker stundom med frimurerier.}} Den femte sången trycktes först 1890 i »Tryckt och otryckt» I. Den är också skriven senare, troligen efter »Kvarstadsresan». Den skildrar hemkomsten till det efterlängtade fosterlandet och besvikelsen. Ännu en gång flyr den orolige anden ut i ödemarken upp på bergen, bort ifrån den sjunkande staden. Vad skola vi då göra, eftersom vi aldrig kunna få ett säkert svar<noinclude> <references/></noinclude> 0hcrnf5w1fbjmieg5pks15mk34uoaa8 655849 655836 2026-07-27T08:54:50Z PWidergren 11678 655849 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||AUGUST STRINDBERG|111}}</noinclude>Men han finner ej där naturen, bara sättstycken och kulisser som på en teater. Han slår in på en biväg och kommer bort från den stråt, där stora världen tar sin promenad. Plötsligt stannar han. En välbekant doft slår honom till mötes. Han ser framför sig ett av sitt hemlands träd, fast förkrympt, endast en »liten son av den nordiska jätten». Granen väcker åter upp minnet av fosterjorden. Han ser sommaren där hemma med gröna ängar, blåa vågor, måsar och änder, smultronställen och aborrgrund. Han ser julaftonen med den {{rättelse|flanmande|flammande}} brasan och den tända granen. Fylld av sådana syner, lyfter anden för sista gången vingarna för att ur den irrande arken söka stadig mark. Och nu tycker han sig flyttad till vetenskapsakademiens palats, och där företager han sin uppgörelse med naturvetenskapen, som så yves över sitt vetande. Han frågar: kan du säga, var vår vagga stått, och vilken väg de döda gått, och vart vi alla en gång skola vandra? Men han är ej belåten med svaret. Vad hjälper det oss, att vi få veta, att vi härstamma från aporna eller att cellen är livets begynnelse! Den förtäljer oss, att jorden kanske en gång skall rulla som ett utbränt skal genom rymderna, ett klot, på vilket intet liv bor. {{Dikt|Nej vetenskap, för att hjälpa så litet så är din högfärd alldeles för stor, och när ditt mystiska hölje är slitet, och man får se vad inuti bor, så är du inte den guden man tror. Nej, du är vorden en förnämitet, som låser in dig i akademier, predikar högt om ofelbarhet och leker stundom med frimurerier.}} Den femte sången trycktes först 1890 i »Tryckt och otryckt» I. Den är också skriven senare, troligen efter »Kvarstadsresan». Den skildrar hemkomsten till det efterlängtade fosterlandet och besvikelsen. Ännu en gång flyr den orolige anden ut i ödemarken upp på bergen, bort ifrån den sjunkande staden. Vad skola vi då göra, eftersom vi aldrig kunna få ett säkert svar<noinclude> <references/></noinclude> in660fmfukjh87kb3i4vyo0p2827gdj 104 224279 655837 2026-07-27T07:44:56Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 655837 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|112|AUGUST STRINDBERG|}}</noinclude>på våra frågor, utbrister han slutligen. Och han svarar: låtom oss taga det vissa för det ovissa, låtom oss göra livet bättre, ljusare och innehållsrikare, så länge det varar, och göra till vår regel »de flestas bästa är det högsta väl». Sådan är huvudgången i denna äkta Strindbergska dikt, där han enligt sin egen utsago »reagerar mot ateismen och descendensläran», eller kanske riktigare, gör rent bord med alla system, endast alltjämt fasthållande vid pessimismen som den för honom sannaste livssynen och vid den rent utilistiska moralläran: »de flestas bästa är det högsta väl». Denna dikt betecknar avslutningen på en period i Strindbergs liv, men det dröjde åtskilliga år, innan han gick över gränsen. I »Sömngångarnätter» rev Strindberg ned de estetiska idealen och tron på konsten för dess egen skull och hotade med att hädanefter endast skriva för den praktiska nyttan. Förgäves inskärpte Björnson, som vi sett, att han tvärtom borde koncentrera sig på den konstnärliga framställningen, där han var mästare. Strindberg följde icke det kloka rådet. Under de närmaste åren är han en arg tendensdiktare, som älskar att i avhandlingar och uppsatser behandla olika samhällsproblem. Stundom intränger predikandet till föga båtnad även i hans skönlitterära arbeten och förstör dem delvis. I denna sinnesstämmning var det, som han januari 1884 kom till Schweiz och först slog sig ned i ett familjepensionat utanför Lausanne. Åsynen av alperna hänryckte honom, och den friska luften verkade lugnande på hans upprivna nerver. Kommen från det bullrande Paris med dess livliga umgänge, kände han nu ensamhetens och tystnadens vilande inverkan. Det låg ett helgdagslugn över hela omgivningen, och dagarna förflöto den ena lik den andra, och alla liknade en enda lång söndag. I den lilla, demokratiska förbundsstaten såg Strindberg strax sitt idealland. Han fann där många av sina drömmar och världsförbättraretankar förverkligade. Hittills hade han övervägande negativt kritiserat samhällsförhållandena, nu svämma hans skrifter över även av praktiska reformförslag. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> by8xu7x56p5dzlmjmw4np8szd2vfrr9 104 224280 655839 2026-07-27T07:49:42Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 655839 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||AUGUST STRINDBERG|113}}</noinclude>Rousseauan till själ och hjärta hade Strindberg alltid varit, men hittills hade man icke märkt mycket till någon direkt bekantskap med den store genèvarens naturdrömmar. Visserligen hade han redan under skolåren i Staaffs franska läsebok gjort bekantskap med utdrag av Rousseau, och dessa kunna för en så vaken och känslig konstnärsnatur hava varit av större betydelse, än man föreställer sig, men eljest är det väl genom Schillers »Die Räuber», som han först kom i förbindelse med Rousseauanskt åskådningssätt, vilket för övrigt under årens lopp kunnat strömma till honom genom mångahanda kanaler. »Det är ju», säger han betecknande i företalet till »Likt och olikt», »Rousseau, som vi levat på i 100 år; det är han som »gjort» franska revolutionen, det är hans Emile, som gjort om uppfostran, det är han, som gjort om romantiken (huru förfuskad den än blivit), det är han, som gjort 1848, och det är han, som skall göra framtiden.» Under Schweizervistelsen har emellertid Strindberg synbarligen studerat Rousseaus egna skrifter och tagit starka intryck från honom. Dennes uppfattning, att människan ursprungligen var god och att det var kulturförhållandena, som gjorde henne ond, ligger under de följande åren till grund för hans syn på samhället. Samtidigt studerade han nationalekonomi, filosofi (Mill och Spencer) och samhällslära. Han läste »Nils Nilsson arbetskarls slutlikvid med Sveriges lag», och detta arbete jämte en fram ställning av Saint Simons socialistiska samhällsuppfattning gjorde ett överväldigande intryck på honom. »Under det han läste den (Nils Nilsson)», säger han, »hörde han sång i luften, och änglaröster sjöngo frid och salighet på jorden.» Under dessa år blev Strindberg själv socialist och utvecklade i sina skrifter alla dessa åsikter, vilka samtidigt började göra sin rond i den svenska arbetare världen. Slutligen kom han även i någon mån under inflytande av de ryska landsflyktiga nihilisterna och anarkisterna. Det märkes icke minst i hans »Utopier», där han i den ena av novellerna har inkorporerat sig i en dylik rysk drömmare och där något av de ryska romanernas veka stämning också vilar över skildringen. {{Tomrad}}<noinclude> <references/> {{m|8 — 18338.{{em|1}}''J. Mortensen.''}}</noinclude> p3f3t4bnlb18df5l5khjz6q5zi0v4mz 104 224281 655840 2026-07-27T07:55:28Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 655840 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|114|AUGUST STRINDBERG|}}</noinclude>Till att börja med fortsätter han sitt revolutionära skriftställeri i samma anda som tidigare, men småningom märker man, hur liksom ny luft börjar omgiva honom. Det är här nere i Schweiz, som grunden lägges till hans följande författarskap. En sammanhängande framställning av hans samhällsuppfattning under denna tid har man i ''Likt och olikt'' (1884), där han redogör för »det allmänna missnöjet, dess orsaker och botemedel» och just tillämpar rousseauanskt betraktelsesätt, såsom det redan framgår av titlarna på de olika kapitlen: »Livsglädjen», »Kulturarbetets överskattning». Han finner sitt ideal i bondens liv, kämpar mot den alltför långt drivna arbetsfördelningen och polemiserar mot den nationalism, som endast lever på stora minnen från fordomtima. Det finnes många lösa hugskott och oriktiga uppgifter i dessa uppsatser, men också många sunda tankar, som burit frukt eller förtjäna att göra det. <section end=AS8 /> <section begin=AS9 /> {{c|{{större|'''IX.'''}}}} Mot sommaren blev det kvaft nere i Lausanne, och det kom för många turister. Strindberg flydde upp i bergen, och där var det, som han skrev första delen av ''Giftas'', hans viktigaste inlägg i kvinnofrågan. Denna var ett av de samhällsproblem, som livligast debatterades under åttiotalet. Dess uppkomst sammanhänger med de djupa sociala förändringar, som höllo på att försiggå i samhället. Arbetsmetoderna hade förändrats, de flesta materiella förnödenheter tillverkades i stor skala i fabrikerna, och därmed överflödiggjordes det myckna kvinnoarbete, som tidigare tagits i anspråk i hemmen. Man slaktade, bakade, spann och vävde icke längre som förr. Dittills hade den ogifta kvinnan stannat i fädernehemmet och där gjort skäl för sig genom sitt deltagande i hushållsgöromålen. Nu måste hon ut ur hemmet och själv försörja sig. Detta är den sociala bakgrunden för kvinnofrågan. Och så uppstod striden om kvinnans rätt till eget arbete. Därmed sammanhängde nära hennes fordran på högre bildning. Ännu mot mitten av seklet erhöll kvinnan som regel icke<noinclude> <references/></noinclude> ie97hg2zenrq4gwz0pql3uwmls15o0h 0 224282 655841 2026-07-27T07:59:04Z PWidergren 11678 Skapade sidan med '<div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="J_Mortensen_Från Röda rummet till Sekelskiftet_1918.djvu" from=114 to=124 fromsection=AS8 tosection=AS8 prev="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/VII. August Strindberg|VII. August Strindberg.]]" current="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/VIII. August Strindberg|VIII. August Strindberg.]]" next="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/IX. August Strindberg|IX. August Strindberg.]]" kommentar={{n...' 655841 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="J_Mortensen_Från Röda rummet till Sekelskiftet_1918.djvu" from=114 to=124 fromsection=AS8 tosection=AS8 prev="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/VII. August Strindberg|VII. August Strindberg.]]" current="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/VIII. August Strindberg|VIII. August Strindberg.]]" next="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/IX. August Strindberg|IX. August Strindberg.]]" kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> ngf027v35cunhpo4ebzwgrxfgsgik80 104 224283 655845 2026-07-27T08:24:22Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 655845 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<small>TYPOLOGIEN.</small>|253}}</noinclude>och bakre del böjdes så som fig. 40 och 41 visa, måste äfven nålen böjas för att lemna tillräcklig plats för tyget; nålhållaren, eller nålhylsan, blef samtidigt förlängd. Efter någon tid bortfaller emellertid den främre spiralomböjningen och ersättes af ett knä (fig. 42), hvilket snart får sådana hornliknande utsprång som fig. 43 visar, under det bågens så väl främre som bakre del blir bredare och å ömse sidor slutar i en spets. Efter någon tid försvinner äfven den bakre spiralomböjningen och ersättes likaledes af ett knä, hvilket får dylika, hornliknande utsprång som det främre knät (fig. 44). Slutligen blifva såväl alla dessa »horn» (fig. 45), som spetsarna midt på bågens bakre och främre del försedda med likadana runda knappar (fig. 46). För utvecklingen af det italienska spännet för öfrigt har jag på annat ställe redogjort<ref>Montelius, <i>Spännen från bronsåldern,</i> i <i>Antiqv. tidskr. f. Sv.,</i> 6:e delen, och <i>La civilisation primitive en Italie.</i></ref>. Sådana spännen som fig. 32 hafva i Norden under bronsåldern gifvit upphof åt spännen af en mycket liknande typ (fig. 47). Skilnaden är endast, att de italienska spännena äro gjorda i ett enda stycke, under det att nålen på de nordiska är gjord af ett särskildt stycke och rörlig kring bågens ena bas, hvilken för symmetriens skull bildar en dylik spiralskifva som den, mot hvilken nålens spets hvilar. De äldsta nordiska spiralskifvorna bildas, liksom de äldsta italienska, af en smal, trind ten, hoprullad i flera hvarf. Snart undergå dock skifvorna en förändring, emedan hvarfven äro hårdt rullade om varandra; tenen blir härigenom tillplattad från sidorna, så att den står på högkant. Ursprungligen voro alla hvarfven lika hvarandra; nu blir det yttersta hvarfvet tjockare än de inre och ofta prydt med tvärstreck, hvilket icke är fallet med de andra. Då skifvorna sedermera, i likhet med skifvorna på de italienska spännena, tilltaga i storlek, blifva hvarfven äfven här i Norden bandlika, i det den utplattade tenen nu ligger på bredsidan, ej står på kant; det yttersta hvarfvet bibehåller emellertid sin trinda form och är tjockare än de öfriga samt prydt med snedtgående tvärstreck (fig. 50). De inre hvarfven växa småningom ihop till en slät skifva, och endast det yttersta, fortfarande tjocka och trinda hvarfvet är fritt (fig. 51). Slutligen växer äfven det sistnämnda ihop med de öfriga, så att hela skifvan bildas af ett enda stycke;<noinclude> <references/> {{sidfot|||<small>18</small>}}</noinclude> 5205ogpyl1pe1lbi0y47m3q55yhecyt 104 224284 655850 2026-07-27T09:56:28Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 655850 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|254|<small>OSCAR MONTELIUS.</small>|}}</noinclude>{{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=624|bildtext=Fig. 47. {{bråk|2|3}}}} {{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=624|bildtext=Fig. 48. {{bråk|1|1}}}} {{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=624|bildtext=Fig. 49. {{bråk|2|3}}}} {{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=624|bildtext=Fig. 50. {{bråk|1|2}}}} {{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=624|bildtext=Fig. 51. {{bråk|1|2}}}} {{c|Fig. 47—51. <i>Spännen af brons från bronsåldern. Norden.</i>}}<noinclude> <references/></noinclude> 15hxbnjvf5aa0vvpb9wjcvj4wmiznsf 104 224285 655851 2026-07-27T09:59:14Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 655851 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<small>TYPOLOGIEN.</small>|255}}</noinclude>{{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=625|bildtext=Fig. 52. {{bråk|1|2}}}} {{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=625|bildtext=Fig. 53. {{bråk|3|5}}}} {{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=625|bildtext=Fig. 54. {{bråk|2|3}}}} {{c|Fig. 52—54. <i>Spännen af brons från bronsåldern. Norden.</i>}}<noinclude> <references/></noinclude> 4m3qkpvw5bs1i3dv9retvqeo439y1fg