Wikisource svwikisource https://sv.wikisource.org/wiki/Wikisource:Huvudsida MediaWiki 1.47.0-wmf.12 first-letter Media Special Diskussion Användare Användardiskussion Wikisource Wikisourcediskussion Fil Fildiskussion MediaWiki MediaWiki-diskussion Mall Malldiskussion Hjälp Hjälpdiskussion Kategori Kategoridiskussion Tråd Tråddiskussion Summering Summeringsdiskussion Sida Siddiskussion Författare Författardiskussion Index Indexdiskussion TimedText TimedText talk Modul Moduldiskussion Event Event talk Ämne 104 132818 655912 655524 2026-07-29T00:36:27Z Bio2935c 11474 655912 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" /></noinclude>{{c|{{st|INNEHÅLL.}}}} {| style="margin: auto;" |style="text-align:right;" | I. ||[[Ströftåg här och der i Sverige/På_Centraln|På »Centraln»]] |style="text-align:right;" | 1 |- |style="text-align:right;" | II. ||[[Ströftåg här och der i Sverige/I_Södertelge|I Södertelge]] |style="text-align:right;" | 6 |- |style="text-align:right;" | III. ||[[Ströftåg här och der i Sverige/Några_timmar_på_Östersjön|Några timmar på Östersjön]] |style="text-align:right;" | 17 |- |style="text-align:right;" | IV. ||[[Ströftåg här och der i Sverige/På_Gotlandskusten|På Gotlandskusten]] |style="text-align:right;" | 25 |- |style="text-align:right;" | V. ||[[Ströftåg här och der i Sverige/I_Norrköping|I Norrköping]] |style="text-align:right;" | 47 |- |style="text-align:right;" | VI. ||[[Ströftåg här och der i Sverige/På_Finspong|På Finspong]] |style="text-align:right;" | 61 |- |style="text-align:right;" | VII. ||[[Ströftåg här och der i Sverige/På_Östgöta-slätten|På Östgöta-slätten]] |style="text-align:right;" | 75 |- |style="text-align:right;" | VIII. ||[[Ströftåg här och der i Sverige/Vid_Vettern|Vid Vettern]] |style="text-align:right;" | 88 |- |style="text-align:right;" | IX. ||[[Ströftåg här och der i Sverige/I_Jönköping|I Jönköping]] |style="text-align:right;" | 98 |- |style="text-align:right;" | X. ||[[Ströftåg här och der i Sverige/Bland_sydsvenskar|Bland sydsvenskar]] |style="text-align:right;" | 111 |- |style="text-align:right;" | XI. ||[[Ströftåg här och der i Sverige/Vid_Vestkusten|Vid Vestkusten]] |style="text-align:right;" | 130 |- |style="text-align:right;" | XII. ||[[Ströftåg här och der i Sverige/Motala|Motala]] |style="text-align:right;" | 142 |- |style="text-align:right;" | XIII. ||[[Ströftåg här och der i Sverige/Från_Vettern_till_Möckeln|Från Vettern till Möckeln]] |style="text-align:right;" | 151 |- |style="text-align:right;" | XIV. ||[[Ströftåg här och der i Sverige/Något_om_lifvet_i_Karlskoga|Något om lifvet i det jordiska Karlskoga och i det himmelska]] |style="text-align:right;" | 157 |- |style="text-align:right;" | XV. ||[[Ströftåg här och der i Sverige/Vägen_till_Storhöjden|Vägen till Storhöjden]] |style="text-align:right;" | 166 |- |style="text-align:right;" | XVI. ||[[Ströftåg här och der i Sverige/I_Bergslagsbygderna|I Bergslagsbygderna]] |style="text-align:right;" | 176 |- |style="text-align:right;" | XVII. ||[[Ströftåg här och der i Sverige/I_södra_Dalarne|I södra Dalarne]] |style="text-align:right;" | 184 |- |style="text-align:right;" | XVIII. ||[[Ströftåg här och der i Sverige/Från_Wessman_till_Dalelfven|Från Wessman till Dalelfven]] |style="text-align:right;" | 193 |- |style="text-align:right;" | XIX. ||[[Ströftåg här och der i Sverige/Långt_in_i_Dalarne|Långt in i Dalarne]] |style="text-align:right;" | 202 |- |style="text-align:right;" | XX. ||[[Ströftåg här och der i Sverige/Vid_Runn|Vid Runn]] |style="text-align:right;" | 221 |} {{c|———♦———}}<noinclude> <references/></noinclude> iz8omnyckecy279uqvavyp50ikendpt 104 205150 655911 655509 2026-07-29T00:33:47Z Bio2935c 11474 655911 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" /></noinclude><h2 align="center" style="border:none">Lista öfwer alt hwad the Swenske hafwe tagit til Fånges aff the Keyserske vthi den stoora {{ant|Combatten}} wedh Janowitz den 24. {{ant|Februarij}}. {{sp|1645}}.</h2> {| style="margin: auto;" |valign="top"|6. {{ant|Generaler}}, Såsom: <br> {{em|2}}{{ant|Gen.}} Feldtmarsk. Hatzfeldt. <br> {{em|2}}{{ant|Gen.}} Feldtmarsk. Leut. {{ant|Mercij}}. {{em|2}} <br> {{em|2}}{{ant|Gen.}} Feldtmarsk. Leut. Broy. <br> {{em|2}}{{ant|Gen. Major Saradetzky}}. <br> {{em|2}}{{ant|Gen. Maj Don Fœlix}}. <br> {{em|2}}{{ant|Gen. Maj}} Trauditzsch. <br> 7. Öfwerster, Såsom. <br> {{em|2}}öfwerst: Shieffer. <br> {{em|2}}öfw. Topp. <br> {{em|2}}öfw. Meuter. <br> {{em|2}}öfw. Bünaw. <br> {{em|2}}öfw. KönigsEck. <br> {{em|2}}öfw. Lanaw. <br> {{em|2}}öfw. Mercy. |valign="top"|9. Öfwerste Leutenanter <br> 6. {{ant|Majorer}}. <br> 20. Ryttmästare. <br> 23. {{ant|Capitainer}}. <br> 10. {{ant|Capit. Lieutenanter}}. <br> 58. {{ant|Lieutenanter}}. <br> 1. Regementz Qwartermästare. <br> 24. {{ant|Cornetter}} <br> 20. Wachtmästare. <br> 36. {{ant|Corporaler}}. <br> 41. Vnder {{ant|Officerare}}. <br> 21. Trompeter och Pukslagare. <br> 4253. Gemeena. <br> 45. {{ant|Standarter}}. <br> 33. Fahnor. <br> 26. Stycker. |- |colspan="2" align="center"|Alla {{ant|Munitions}} Wagnar, och een stoor deel {{ant|bagage}}. |} <h2 align="center" style="border:none">Från Leiptzig den 23. {{ant|Martij.}}</h2> {{ant|{{Initial|G}}En.}} Feldtmarschalk Torstenson hafwer leghat stilla medh {{ant|Arméen}} tree dagar på samma Platzen, hwar Slaget hafwer stått, giort {{ant|Solenn}} Tacksäyelse medh wanlige {{ant|Ceremonier}} til den högste Gudh för sådane förleente stoora {{ant|Victorien}}, hållit och så en {{ant|Oration}} til sin heela {{ant|Soldatesca}}, och tackat them samptligen, at the hade dragit sigh så manligen i denne {{ant|Combatten}}, och är sedan vpbrutin och tagher in den ena Staden effter den andra, ty ther finnes ingen mootstånd, och synes fuller Hans {{ant|Excell. intention}} wara at gå in i Österrijk, och {{ant|conjungera}} sigh, om thet görs behoff, medh Försten {{ant|Rakoczy}}. Hwad aff the Keyserske förskingrade {{ant|Trouper}} sigh hafwer församblat igen, hafwer hållit {{ant|Rendevous}} på Weisenberge wedh Pragh den 2. {{ant|hujus}}, och äre {{ant|Compagnierne}} 10. 12. eller 15. man, och heela {{ant|Corpus}} icke öfwer 2500. man starck befunnen, och äre sedan fördeelte i Quarteren til at {{ant|recreutera}} sigh; {{ant|Gen. Gallas}} {{ant|commenderar}} nu på nytt igen öfwer alt, och kommer altså thenne {{ant|Ruin}} aff the andre Keyserske {{ant|Generalerne}} honom wäl til pass. Från Dressden skrifwes at 4. Regementer som hafwe le-<noinclude> {{huvud|||gat}} <references/></noinclude> lwvslg2wooq27wayn4v3u92puglm48u 104 224289 655895 655880 2026-07-28T15:42:49Z PWidergren 11678 655895 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||AUGUST STRINDBERG|115}}</noinclude>någon mer omfattande boklig utbildning. Men först genom denna sattes hon i stånd att utföra vissa arter av högre kvalificerat arbete. En annan och mer brännande sida av problemet rörde sig om naturgrunden, om mannens och kvinnans lika eller olika väsensart, om de sexuella faktorerna i kvinnofrågan. Man diskuterade om mannens och kvinnans likställighet i könsligt avseende, om äktenskap, prostitution, monogami eller fri kärlek. Man kan i denna tids kvinnorörelse urskilja två olika riktningar, en äldre och en yngre. Den äldre riktningen representerades i Sverige av Fredrika Bremerförbundet och därmed liktänkande. Den sysslade huvudsakligen med kvinnans rätt till arbete, med förbättrandet av hennes bildning, ett juridiskt ordnande av hennes förmögenhetsförhållande och liknande frågor. Denna rörelse var konservativt-ortodox och yrkade på ett asketiskt sedlighetsideal för både man och kvinna. Hur konservativ den var, framgår med all önskvärd tydlighet av den hätska och rent av personligt förnärmande kritik, som i emancipationstidskrifterna mötte de moderna kvinnliga författarna, t. ex. fru Leffler och senare Ellen Key. Den yngre strömningen inom kvinnorörelsen, den egentliga åttiotalsriktningen, var sammansatt av många olika element. Den anknöt till tidens allmänna radikalism, som arbetade på individens frihet och den kyrkliga vigselns upphävande. Vi ha en representant för dessa nya ideal redan i Almquist. Denna radikalism hade kämpat för den fria kärleken som sedligt berättigad, ett ideal med gamla anor, som på sin tid både praktiskt och teoretiskt förverkligats av de tyska romantikerna och som för den unga generationen hävdats av Georg Brandes. Även Ibsen hade i »Gengangere» framhävt de fria konstnärsförbindelserna på det konventionella äktenskapets bekostnad, liksom han tidigare i »Kärlekens komedi» satiriserat detta och de långa förlovningarna, en alldeles säregen skandinavisk institution. Typiskt för åttiotalsuppfattningen är överhuvud dess hat mot den bestående äktenskapsformen; man gick till anfall däremot, dels från den fria kärlekens, dels från kvinnoemancipationens stånd-<noinclude> <references/></noinclude> 8l3t20e6izfixrtzx0o4zsv6cxw4kr2 104 224294 655896 655885 2026-07-28T16:19:44Z PWidergren 11678 655896 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|120|AUGUST STRINDBERG|}}</noinclude>återhållsamhetens vådor. Den står med rätta såsom inledningsnovell, ty den innehåller själva den bärande grundtanken i samlingen. Med Strindbergs självbiografi i handen har man lätt att här upptäcka minnen ur hans eget ungdomsliv, lätt omstiliserade. Han säger om huvudpersonen, Teodor Wennerström, då han fått studentmössan, att han omedvetet kände sig i den ha fått fribrev som överklass. Han är så inne i att förtälja sina egna upplevelser, att han bortglömt, att Teodor icke är ett underklassbarn, som han själv, utan son till en professor och riddare. Här och på några andra ställen skymta således Strindbergs egna drag tydligen igenom skildringen. Berättelsen innehåller förträffliga enskildheter. Mästerlig är skildringen av våren och parningstiden i naturen, som kulminerar med gungscenen mellan Teodor och den unga trädgårdsmästaredottern. Utmärkt är också skildringen av konfirmationsläsningen. Strindberg har tagit alla dessa underklassbarn, alla dessa lärpojkar på kornet i det ögonblick, då den unge herr Teodor med sin florett effektfullt gör sitt inträde i kyrksalen; likaledes beskriver han ypperligt den verkan, som prästens föreläsning över sjätte budet har på gossarna. »Så länge han talade om helvetets straff voro de tämligen lugna, men när han började läsa berättelser ur en bok om huru ynglingar dött vid tjugofem års ålder med förstörd ryggmärg såsom Guds barn, då sjönko de ihop på bänkarne och kände golvet gunga under sig! Slutligen talade han om en historia om en gosse, som vid tolv års ålder kom på dårhus och vid fjorton år avled i tron på sin frälsare. Då var det som att se ett hundra upptvättade lik, gillrade på stänger.» Och så finns där sexan på Stallmästaregården med sin livfulla skildring av ett svenskt smörgåsbord och den hurtige löjtnant Gustens ras med flickorna inne i smårummen. Upplösningen av berättelsen är däremot orimlig. Att en ung man vid tjugosju års ålder dör av följderna av ett asketiskt levnadssätt, sedan han gift sig med en, låt vara något för kraftig tysk emancipationsdam, låter icke trovärdig och är i varje fall icke typiskt. ''Kärlek och spannmål'' kan räknas till de icke fåtaliga berättelser i denna samling, som direkt förhärliga äktenskapet. Den skild-<noinclude> <references/></noinclude> 6p39fuj1w3duonqx8ns4v88etymv9w1 104 224297 655897 655888 2026-07-28T16:44:01Z PWidergren 11678 655897 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||AUGUST STRINDBERG|123}} <div style="font-size:90%; margin-left:2em; margin-right:4em;"></noinclude>beställt! Och så mycket de hade att tala om! Om resan, om de små, om framtiden! Och så gnistrade vinet och kyssarna smällde, och så hördes taptot utifrån strömmen. Men det rörde icke honom, han skulle icke gå förrän klockan ett. Hvad? Skulle han gå? — Ja han måste ligga ombord, men bara han vore hemma till reveljen, så var det bra! — Hur dags var reveljen då? — Klockan fem. — Fy så tidigt! — Men var skulle hon bo i natt? — Det fick han inte veta! Det gissade han, och så ville han se, var hon bodde. Men hon ställde sig för dörren! Han kysste henne och tog henne på armen som ett barn, och så öppnade han dörren. — Hu vilken stor säng! Den var ju som stora barkassen! Var hade de fått den ifrån? O Gud, vad hon rodnade. Men hon hade ju förstått hans brev så, att de skulle »bo» på gästgivargården. — Ja visst skulle de bo där, fast han måste vara ombord till reveljen, den där förb. morgonbön, som just kunde vara detsamma! — Hu så han talade! — Nu ska vi ha kaffe och en liten brasa, för lakanen kännas fuktiga! — En sån liten förståndig skälm hon var, som skaffat en sådan stor säng! Var hade hon fått fatt i den? — Inte hade hon fått fatt i den! — Nej det kunde han nog tro! Vad han kunde tro det! — Han var så dum så! — Var han dum? — Och så tog han henne om livet. — Nej, han skulle vara beskedlig! — Beskedlig; det var lätt att säga det! — Nu kommer flickan med veden! När klockan slog två och det började brinna i öster över skär och vatten, sutto de vid det öppna fönstret. Det var ju, som om hon vore hans älskarinna och han hennes älskare. Var det icke? Och nu skulle han gå ifrån henne! Men han skulle komma igen klockan tio till frukost och sedan skulle de segla. Så satte han på kaffe på sin reskokare och så drucko de kaffe vid soluppgång och måsars skrik. Därute på strömmen låg kanonbåten, och han såg förvaktens huggare blänka till då och då. Det var svårt att skiljas, men det var gott att känna det man så snart skulle råkas igen. Och så kysste han henne för sista gången, spände sabeln om livet och gick. Och när han kom ner på bron och ropade »båt ohoj», gömde hon sig bakom gardinen alldeles som om hon skämdes. Men han kastade slängkyssar<noinclude> </div> <references/></noinclude> j28ey1lj8dsy0ccxiy9oirfnp5bsc34 104 224300 655891 2026-07-28T13:24:28Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 655891 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|126|AUGUST STRINDBERG|}}</noinclude>len, vilken då äntligen ville ge honom henne, den första. Och så gifte han sig igen. Men det blev ändå inte som den första hustrun. Barnen tyckte inte om sin nya styvmoder, och efter ett år fick frun en liten, pappa var ovan vid barnskrik och ville sova om nätterna. Och när han i ensamheten anställde jämförelse, förlorade den unga frun bra mycket. Det var inte trevligt mer hemma. Det var dumt, vad som var gjort, och det kunde varit ogjort. Två gånger hade han trott sig se Fågel Fenix flyga upp ur den fjortonårigas aska, först i dottern, sedan i den andra hustrun. Men i hans minne levde nu bara den första, den lilla i prästgården vid smultrontiden, under linden, i skogen, henne, som han aldrig fick. Numera måste man förvånas över, att dessa berättelser och de åsikter, som i dem framfördes, kunde stämplas som omoraliska. Visserligen förekomma råa uttryck, och en viss krass materialistisk uppfattning gör sig gällande. Strindberg ville slå ned den alltför överspända och alltför översinnliga uppfattningen av äktenskapet, men förföll obestridligen därunder till den motsatta ensidigheten. Han förenklar frågorna; när han kallar mannen för hane och kvinnan för hona anlägger han alltför primitiva synpunkter på något så sammansatt som det moderna samlivet mellan man och kvinna. Men »Giftas» utgör dock ett förhärligande av, en lovsång till äktenskapet, trots alla institutionens fel och brister. Strindberg skrev senare fram på året, då boken var utkommen och redan angripits från skilda håll, till Lie ett brev, i vilken han ger sin egen uppfattning av boken: »Jag vet, att min bok är ett stort skrik ur naturens bröst, att jag har rätt, att mitt ord kom i sista stunden för att rädda oss från en falsk väg, mitt i överkulturens monstruositeter! Jag slog min egen hustru, mig själv! Det var ett personligt offer som jag måste ge. … När jag fick upp ögonen för vad som låg bakom kvinnorörelsen, aristokrati och estetik, så höll jag på att explodera. Det är ju romantikens sista utlöpare! Full med lögn och estetisk dynt! … Hälsa Ibsen och fru Agrell och Edgren, att jag sörjer över att ha burit hand på dem, men de<noinclude> <references/></noinclude> 4hsfol174xaicrflmfk6wx27iz2coyz 104 224301 655892 2026-07-28T13:29:48Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 655892 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||AUGUST STRINDBERG|127}}</noinclude>voro mig onda principer, som måste ner! Onatur! Missbildningar! Vad skulle jag göra? Och Björnson fick min handske mot sin hycklande handske, som luktade mysk.» Säkert är, att »Giftas» utgör ett mycket betydelsefullt arbete i svensk litteratur. Det gjorde slut på de ändlösa, tomma emancipations diskussionerna och på mycket osunt i kvinnorörelsen. Det låg något livslystet och levnadsfriskt över dessa berättelser, trots det didaktiska, som fanns på bottnen, och denna sunda livsglädje hade nordbon gott av att höra. Man är nästan frestad att jämföra Giftashistorierna med de glada, av sinnlig livlust och övermod strålande noveller, med vilka Boccaccio nedslog medeltidens asketiska munkmoral och inledde renässansens livsglädje. Strindbergs berättelser äro kargare, ämnena enformigare, behandlingen ej så rik och omväxlande; »fallet» presenterar sig stundom för naket och didaktiskt. Det finnes intet av Boccaccios jublande skratt eller än fint förstående, än försmädliga leende. Men Strindbergs Giftashistorier hava för den skandinaviska kulturen en liknande, befriande betydelse.<ref>Säkerligen är det icke utan direkt inflytande från Boccaccios »Decamerone», som Giftashistorierna tillkommit. Se Strindbergs yttrande om sina studier i denna bok i »Jäsningstiden». Han karaktäriserar den riktigt som »en oppositionsbok mot medeltidens munkliv» och den »gjorde narr av äktenskapet». Men han omtolkar gärna Boccaccio efter sina då rådande åsikter. Redan Boccaccio är för övrigt inställd på att berätta »fall».</ref> Den svenska kvinnorörelsen leddes därefter genom Laura Marholm och Ellen Key in i nya spår. Dock gick man på vissa håll till sådana överdrifter, att en stark reaktion inträdde. I Norge utgöra Christian Krohgs »Albertine» och Hans Jægers »Kristiania-Bohêmen» samt »Syg Kjærlihet» direkta ättlingar av den Strindbergska naturalismen; och med dessa böcker kulminerade rörelsen. »Giftas» avslutades på sensommaren 1884 i Schweiz, och den utlämnades i bokhandeln i Stockholm i september. Boken väckte ett oerhört uppseende. Man talade icke om annat. Det är knappast för mycket sagt, att hela landet var delat i två partier för och emot »Giftas». Snart började dunkla rykten<noinclude> <references/></noinclude> cxx5m88xrkunh4roazidlll4g9msppt 655898 655892 2026-07-28T17:05:41Z PWidergren 11678 655898 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||AUGUST STRINDBERG|127}}</noinclude>voro mig onda principer, som måste ner! Onatur! Missbildningar! Vad skulle jag göra? Och Björnson fick min handske mot sin hycklande handske, som luktade mysk.» Säkert är, att »Giftas» utgör ett mycket betydelsefullt arbete i svensk litteratur. Det gjorde slut på de ändlösa, tomma emancipationsdiskussionerna och på mycket osunt i kvinnorörelsen. Det låg något livslystet och levnadsfriskt över dessa berättelser, trots det didaktiska, som fanns på bottnen, och denna sunda livsglädje hade nordbon gott av att höra. Man är nästan frestad att jämföra Giftashistorierna med de glada, av sinnlig livlust och övermod strålande noveller, med vilka Boccaccio nedslog medeltidens asketiska munkmoral och inledde renässansens livsglädje. Strindbergs berättelser äro kargare, ämnena enformigare, behandlingen ej så rik och omväxlande; »fallet» presenterar sig stundom för naket och didaktiskt. Det finnes intet av Boccaccios jublande skratt eller än fint förstående, än försmädliga leende. Men Strindbergs Giftashistorier hava för den skandinaviska kulturen en liknande, befriande betydelse.<ref>Säkerligen är det icke utan direkt inflytande från Boccaccios »Decamerone», som Giftashistorierna tillkommit. Se Strindbergs yttrande om sina studier i denna bok i »Jäsningstiden». Han karaktäriserar den riktigt som »en oppositionsbok mot medeltidens munkliv» och den »gjorde narr av äktenskapet». Men han omtolkar gärna Boccaccio efter sina då rådande åsikter. Redan Boccaccio är för övrigt inställd på att berätta »fall».</ref> Den svenska kvinnorörelsen leddes därefter genom Laura Marholm och Ellen Key in i nya spår. Dock gick man på vissa håll till sådana överdrifter, att en stark reaktion inträdde. I Norge utgöra Christian Krohgs »Albertine» och Hans Jægers »Kristiania-Bohêmen» samt »Syg Kjærlihet» direkta ättlingar av den Strindbergska naturalismen; och med dessa böcker kulminerade rörelsen. »Giftas» avslutades på sensommaren 1884 i Schweiz, och den utlämnades i bokhandeln i Stockholm i september. Boken väckte ett oerhört uppseende. Man talade icke om annat. Det är knappast för mycket sagt, att hela landet var delat i två partier för och emot »Giftas». Snart började dunkla rykten<noinclude> <references/></noinclude> 7bpusxr6ub0ih5qcr48qgrlyyg5a0jy 104 224302 655893 2026-07-28T13:35:06Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 655893 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|128|AUGUST STRINDBERG|}}</noinclude>kringsmyga, att boken skulle åtalas — något oerhört i Sverige, där man på femtio år icke haft något dylikt åtal. Den 3 oktober förkunnade telegrafen över hela landet, att Giftas belagts med kvarstad och att den skulle åtalas; men anledningen var en annan än den man väntat. Boken anklagades icke för osedlighet, då man väl hade svårt att finna någon paragraf, efter vilken den kunde fällas, utan för angrepp på den lutherska läran. Anledningen gav Strindbergs gaminartade beskrivning på nattvarden: »det uppskakande uppträdet, då överklassen tog ed av underklassen på Kristi lekamen och blod, att den senare aldrig skulle befatta sig med vad den förra gjorde, satt länge i honom. Det oförskämda bedrägeriet, som spelades med Högstedts Piccardon à 65 öre kannan och Lettströms majsoblater à 1 krona skålp., vilka av prästen utgåvos för att vara den för över 1800 år sedan avrättade folkuppviglaren Jesus av Nazarets kött och blod, föll icke under hans reflexion, ty man reflekterade icke den tiden, utan man fick ’stämningar’.» Då Strindberg icke avlämnat namnsedel, var boktryckaren, här densamme som förläggaren, Albert Bonnier, närmast ansvarig. Strindberg trodde sig först kunna fritaga denne genom skriftligt meddelande till rätten, att han åtoge sig ansvaret; men personlig inställelse krävdes av tryckfrihetsförordningen. Strindberg ville emellertid ogärna resa hem; hans hustru var sjuk, och själv befann han sig synbarligen i ett tillstånd av höggradig nervös överretning. Björnson uppmanade honom ivrigt att resa; Han var ytterst vänlig men alltför beskyddande och faderlig för den känslige Strindberg, så att denne slutligen skrev ett rått brev till norrmannen, som han dock strax ångrade. Det blev orsaken till livsvarig brytning mellan dem. Han förstod alls icke, vilken förträfflig position, som genom åtalet var skapad för honom och den sak han kämpade för, fast Björnson klart påpekade den för honom: »Lad ingen narre dig til at gi det slemme du har sagt ud for at være ment mindre æn det er ment: ''Tilstå helt ut…'' Min kække ven, jeg misunder dig den stilling her er skapt. Bare du havde mere fysisk kraft. Dit<noinclude> <references/></noinclude> cv6clhlyhl8wtxwcbag4cgc6eyk04z2 104 224303 655894 2026-07-28T13:48:06Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 655894 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|258|<small>OSCAR MONTELIUS.</small>|}}</noinclude>i Norden, men däremot ytterst sällan i mellersta och södra Europa. Den senare typen, fig. 58 och 59, samt dess varianter äro däremot allmänna öfver hela det nordgermanska området. Sedan dr. Salin därefter redogjort för några djurmotiv och visat, huru djurkropparna småningom förvandlas till smala linier, fortsätter han: »Af det ofvan sagda framgår, att den del af Vendelfynden, som representeras af här afbildade ornament, tillhör den sista delen af den för hela det nordgermanska området gemensamma ornamentiken. Man skulle kunna tro, att djurornamentiken därmed spelat ut sin rol, men så är ej förhållandet. Djurornamentiken tyckes hafva slagit för djupa rötter i de skandinaviska sinnena, för att den ännu skulle kunna dö ut. När djurgestalterna på nyss beskrifna sätt blifvit alldeles upplösta i ett linievirrvarr, inträdde en reaktion, om ock af temligen kort varaktighet, mot denna smakriktning. Äfven denna ornamentik är representerad i Vendelfynden. Man återgick till djurgestalter, som voro något lättare att uppfatta, ehuru äfven de onekligen för ett mindre uppöfvadt öga kunna förefalla ganska invecklade och svårbegripliga.» Vid redogörelsen för denna ornamentik fäster han sig hufvudsakligen vid djurhufvudena, hvilkas fortsatta utveckling han skildrar på följande sätt: »För att vinna en bättre öfverblick, gå vi något tillbaka i tiden och fästa oss först vid djurhufvudet med i spetsig vinkel nerdragen underkäk (fig. 58 och 59). Vi ha redan redogjort för dessa och vilja här blott än en gång erinra om det vinkelböjda bandet och de olika lägen, det kunde intaga, än förlängdt endast uppåt, framemot nosen (fig. 60), än endast förlängdt nedåt (fig. 61). Någon gång kan det helt och hållet saknas såsom å fig. 62.» »Munnen bildas också olika, som af fig. 60—63 visas, och man börjar insätta tänder i den, till en början endast i öfverkäken, se fig. 63. Alla dessa hufvuden torde vara ungefär samtida. Ett typologiskt senare stadium visar fig. 64, där man nedsänkt ytan å hufvudet mellan munnen och ögat. Tvenne upphöjda konturlinier blifva härigenom de enda, som beteckna formen af denna del af hufvudet. Vidare insätter man tänder äfven i underkäken (fig. 65); den spetsiga vinkeln å underkäken utelemnas (fig. 66). Genom dessa förändringar hade man så småningom danat ett hufvud, som har föga likhet med det ursprungliga. Ändrar man så äfven det vinkelböjda bandet kring ögat på ett förut okändt sätt, ha vi ingenting kvar af den gamla formen. Detta inträffar äfven.» {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 794velxuldb8z8gojfz3tuzrbaxubbr 104 224304 655899 2026-07-28T17:25:10Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 655899 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|221}}</noinclude>vid åskådandet af hennes, om en djup känsla vittnande drag, trodde sig hafva uppfylt hennes fordringar, då han följt Puke till Berlin och kunde redogöra för alla hans der tagna steg. Amanda mötte honom likväl med en vredgad blick. — Hvarför lät ni honom återkomma? frågade hon. — Återkomma? Jag bad att få veta hvad ni ville, men erhöll onöjaktiga svar. Än tycktes ni vilja det ena, än det andra. Visste ni väl sjelf hvad ni ville? — Ni förstod då icke det? — Vid gud, nej! — Jag ville … Men ordet dog bort på hennes läppar, hon hvilade sitt hufvud i handen, och Aminoff sjönk till hennes fötter. — Bort, min herre! sade hon. Er kärlek är blott en inbillning, blott ett kol, som glöder i falaskan, blott en feberhetta i blodet. Jag har endast ett råd att gifva er: tag in ett kylande pulver, och ni skall vara frisk om en timme. Kan ni säga mig, hvarför ni lät Puke återkomma, utan att derom underrätta mig? — Alltid grym, alltid kall, alltid onaturlig, men framförallt alltid — alltid — alltid Puke! Ni älskar honom. — Jag hatar honom. — Då måste ni älska mig, ty äfven jag hatar honom. — Ni misstager er, min herre, ty ni är icke mägtig af en stor känsla. Men ännu olyckligare skulle Amanda känna sig, då hon erfor att Ehrenpreutz och Creutz gifvit sitt samtycke till Almas och Pukes förening. Det ena trappsteget efter det andra liksom ramlade ned under henne, och snart kände hon att hon befann sig på en fullkomligt undergräfd mark; men hon ville icke fly från den brända tomten, hon ville hellre störta in med den. Med förtröstan hade hon anslutit sig till Ehrenpreutz och Creutz, icke blott derför att deras fiendskap till Puke tycktes vara så allvarlig, utan äfven derför att de gillade v. Röhrs kärlek till Alma och hon således i dem såg en fast och orubblig skiljemur emellan Puke och föremålet för hans kärlek. Men den första af dessa, som det tycktes, så säkra beräkningar omintetgjordes med v. Röhrs förlofning, och slutligen den sista med det återvändande vänskapliga förhållandet. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> f5xem2guvckmbv96pw5p6ysnos5lm6k 104 224305 655900 2026-07-28T17:30:05Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 655900 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />222</noinclude>Gynnad af drottningen, hade Puke tillfälle att rätt ofta sammanträffa med Alma. Hvarje gång, han inträdde i slottet, vaknade en plågsam känsla inom Amanda; i sin föreställning såg hon med brinnande färger den sällhet, de kände, såg dem kärleksfullt öfverlemna sig åt stundens ingifvelser — småleende — rodnande — hviskande; och ju lifligare fantasien tecknade och färglade dessa föreställningar, desto mer krampaktigt drog sig hennes hjerta tillhopa och bleknade hennes kind bort; men icke dess mindre, hura underhöllo och lifvade icke blott dessa inbillningens bländverk, utan äfven — och kanske i ännu högre grad — sjelfva den fiendtligt upproriska känslan den önskan att äfven se dem tillhopa, se i verkligheten hvad hon i sina tankar så lifligt drömde, se djupet af sin egen förtviflan! Så drogs hon af sin lidelse oupphörligt allt längre och längre in i dess mörka hvirfvel. Men man skulle kanske kunna tro att hon, då hennes önskan slutligen uppfyldes och hon såg framför sig Puke och Alma så lyckliga, alldeles som hon med så brännheta färger förestält sig det, skulle känna sig förkrossad och tillintetgjord; långt derifrån dock, hennes mod och stolthet växte snarare, lifvade liksom af nya ingifvelser, ehuruväl dessa icke vore det goda hjertats, utan förbittringens, svartsjukans, hatets. En dag anlände Puke. I samma stund, hon upptäckte honom, kände hon att blodet stannade liksom orörligt i hennes ådror. Med en blick — kall och glänsande, som en vinterstråle — följde hon honom. Han begaf sig in till drottningens smårum; hon visste att Alma var der eller i de angränsande rummen, och att han skulle sammanträffa med henne. Det blef henne så oroligt om hjertat. Tankarne flögo hit och dit. Omsider beslöt hon, kanske för att trotsa sin egen känsla, att öfverraska dem, för att en gång se dem tillhopa, se deras lycka. För att likväl söka lugna sin upprörda själ, drog hon sig för ett ögonblick tillbaka i sitt rum. Hon kastade sig på en soffa, öfverlemnande sig åt sina smärtsamma intryck; men snart sprang hon åter upp, nästan föraktande sin svaghet. Leende tog hon sin plats framför spegeln. Hon betraktade sig. Derunder hörde hon slagurets jemna och enformiga knäppningar i rummet. Det var ändock en röst i verlden, som talade till henne, ehuru den blott talade om tidens gång. Men äfven spegeln talade derom för henne. Upptagen af sin inre<noinclude> <references/></noinclude> tq6r8y0cgtmb7uj0m987prt7tvomteh 104 224306 655901 2026-07-28T17:39:17Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 655901 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|223}}</noinclude>lidelsefulla natur, hade hon glömt bort sitt yttre och öfverraskades nu af de bleka kinderna, af det allvar och den sorg, som talade ur hennes anletsdrag, till och med ur sjelfva hennes leende. Men detta fasthöll icke länge hennes uppmärksamhet. Hon hade upptagit en purpurröd ros, i afsigt att fästa den i sina lockar, men hon kastade åter bort den och grep efter en hvit — hon passade den — hon blickade in i spegeln — hon smålog — den hvita blomman gjorde ett starkt afbrott mot det svarta håret. Under det att den qvinliga nyckfullheten sålunda lekte, flögo icke dess mindre hennes tankar åt ett annat håll. Urets knäppningar afmätte tiden i ögonblick. Nu — tänkte hon — har han blifvit anmäld; nu inträder han; nu talar han med drottningen; nu beder hon honom dröja i ett yttre rum, i afvaktan på hennes svar; nu träffar han Alma; nu trycker han hennes hand; nu taga de plats, kanske i en fönstersmyg; nu le de emot hvarandra; nu hviska de; nu rodna de; nu … Men hon fortsatte icke; med en häftig rörelse reste hon sig upp, och sedan hon ännu en gång kastat en blick i spegeln, begaf hon sig ned. Amanda hade alltid något ärende till drottningen, och hon saknade det icke heller nu. Sakta öppnade hon den ena dörren efter den andra, och då hon inträdde i ett af de små rummen, fann hon verkligen Puke och Alma, alldeles så, som hon hade förestält sig det, i en af fönsternischerna. Med varma ögon betraktande hvarandra, hvilade också deras händer i hvarandra. Hon hade stannat på tröskeln. Alma och Puke märkte henne icke. Ett täckt småleende, spåret efter ett behagligt intryck, förskönade Almas utseende. Hon var älskvärd, som alltid. När vårt hjerta fylles af en ädel rörelse, afspeglar det sig i våra drag, såsom harmoni och skönhet. Kärlek och oskuld äro gracernas närmaste anförvandter. Vi sade att hon log — det var hennes eget hjerta, som var lyckligt — och leendet var blott ett uttryck deraf. Amanda kände sig smärtsamt träffad af detta milda och leende lugn, hvari kärleken, liksom i en täck blomkruka, tycktes uttömma doftet af all den sällhet, som den ingaf. Puke var icke mera så blek; en varmare glöd än vanligt förhöjde de manliga och kraftiga dragen. Hans hjerta tyck-<noinclude> <references/></noinclude> 6vax50nglw8tnqgmzzmbfu2zfjf0do5 104 224307 655902 2026-07-28T17:42:05Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 655902 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />224</noinclude>tes hafva liksom strömmat ut till hans hela väsende. Amanda såg att han talade, och det med ett lif, liksom han i hvarje ord velat sammanfatta allt, hvad han kände och tänkte. Amanda lyssnade, men förgäfves; intet ord nådde fram till henne. Det var dock kärlek hvad hon såg, och hennes svartsjuka dikterade meningen. Oemotståndligt drogs hon likväl framåt. Hon glömde sig sjelf, hon ville se mer än hon såg; ville liksom utforska den hemliga betydelsen, mysteriet i hvarje ansigtsskiftning, hvarje leende, hvarje rodnad, hvarje rörelse. Det föreföll henne, som hade hon råkat in i en för henne hitintills främmande trollverld, som drog henne till sig med en oförklarlig och underbar magt. Liksom trädets inre kraft slår, i sitt öfvermått af lif, ut i blommor, förstod hon att hvarje uttryck i Almas och Pukes anletsdrag endast blomstrade på grunden af den sällhet, som de i sitt inre kände. Hon tog också ett steg framåt — hon tog två — tre — fyra. Med blicken skarpt riktad på föremålet — lutande sig framåt — skred hon så mot sitt mål. Men på en gång slogo Puke och Alma upp sina ögon. De hade hört en rörelse, ett steg och vände sig om, dà anblicken af Amanda öfverraskade dem. Åsynen af henne ingaf en obehaglig känsla. Puke förblef ett ögonblick orörlig på sin plats. I hans själ framstod på en gång deras senaste möte, minnet af den lidelsefulla böjelse, som han då upptäckt hos henne, hugkomsten af den spionerande ställning, hvari han fann henne, samt det bittra hat och de fiendtliga hotelser, som hon uttalat emot drottningen. Vänsäll, som han var till sin karakter, smärtade det honom att nu återse henne nästan på samma sätt. Mindre missnöjd med henne, än beklagande henne, led han af den känsla, som hon ingaf. Ledd af en ädel rörelse, reste han sig upp och gick henne till mötes. — Mamsell Amanda, tilltalade han henne och räckte henne sin hand. Ni vill helsa mig välkommen åter till fäderneslandet, ni vill lyckönska mig till … Det var Pukes afsigt att gifva åt hennes närvaro en bättre förklaringsgrund, än den, som hennes eget utseende förrådde. Men Amanda, som kommit — upptagen blott af en enda känsla — blek och tyst, hörde sig knappast tilltalad, förrän blodet rusade upp till hennes kinder, hennes ögon eldades, och, under det hon slog hufvudet med en nyckfull rörelse tillbaka,<noinclude> <references/></noinclude> lasop31881t86uzwoltiqjsm9ubwj4n 104 224308 655903 2026-07-28T17:52:27Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 655903 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|225}}</noinclude>kastade hon på honom en så skarp och tillbakavisande blick, att den fiendtliga strålen nästan tryckte på hans bröst, såsom spetsen af en dolk. — Amanda, yttrade Puke blott, med förebrående röst. Men Amanda tycktes ej vilja ingå i något svar, hon betraktade honom blott med samma orubbliga stränghet. Puke, som ville återföra henne till sig sjelf, utsträckte ännu en gång sin hand emot henne, men i detsamma vände hon sig ifrån honom och aflägsnade sig, utan att hafva yttrat ett ord. Några veckor gingo förbi. Amanda, hvars ögon uppmärksamt följde hvarje rörelse inom hofvet, ehuru med allt större svårighet, anmärkte en ökad liflighet derinom från den stund Puke återkommit. Redan från början af riksdagen, om icke före densamma, trodde hon sig hafva märkt att drottningen, för erhållandet af erforderliga korruptions-medel, använde de smycken, som i sjelfva verket tillhörde staten, ehuru öfverlåtna till hennes begagnande. Det var icke heller för henne så särdeles svårt att någorlunda följa det sätt, hvarpå man fortgick på denna väg, enär hon med temlig visshet kunde sluta dertill af det växande förakt, hvarmed drottningen utdömde alla dyrbara smycken ur sin toilett. Genom Pechlin visste hon, huru vigtigt det var, att i detta afseende ej lemna henne ur sigte. Fullkomligt bekant med det ställe, der de borde vara förvarade, beslöt hon att taga säker kännedom om, huru det förhöll sig. Hon var öfvertygad att de ânyo blifvit anlitade — och hvad Silfverhjelms resa inledt — var allt för troligt att Puke fulländat. För framgången af sitt ändamål tog hon aftryck i vax af låsen och lät förfärdiga nya nycklar. En natt — allt var förberedt — begaf hon sig ned från sitt rum. Tyst och sakta skred hon fram från dörr till dörr och anlände slutligen till förvaringsstället. Väl klappade hennes hjerta oroligt, men i motsats dertill upprätthölls hon äfven af den glöd, som så mägtigt beherskade henne. Redan hade hon öppnat förvaringsrummet samt vridit om en liten blindlykta, för att vid dess skimmer taga dyrbarheterna i ögonsigte, då en hand helt oförmodadt lade sig på hennes axel. Förskräckt vände hon sig om och fann — Puke framför sig. — Olyckliga, sade han, hvad gör ni? Amanda slog för ett ögonblick ned sina ögon. En känsla<noinclude> <references/> {{huvud|''Lovisa Ulrika hof. II.''||15}}</noinclude> dv01i8tw8q25r25m2cq8jpy9v7jznj7 104 224309 655904 2026-07-28T18:01:14Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 655904 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />226</noinclude>af blygsel öfverföll henne; hon stod ändock inför honom. Men hon vacklade icke, hon sjönk icke ned till hans fötter, hon bad icke om nåd. I dess ställe gled snart ett kallt leende öfver hennes läppar. — Förmodligen kommer ni, kapten, yttrade hon efter en stund, ehuru hennes röst var bruten och osäker, för att, i likhet med mig, kasta en blick in i denna skattkammare. Nåväl — begagna ögonblicket — se hit — ser ni — här är tomt. Och derefter vred hon åter skifvan för blindlyktan och aflägsnade sig. Men hon hann icke till utgången, förrän hon vände sig tillbaka och åter närmade sig honom. När hon befann sig på ett par stegs afstånd, blottade hon blindlyktan, så att hela dess klara sken föll på Pukes ansigte. — Kapten, talade hon, under det hon stadigt betraktade honom, jag vet att ni icke skall kunna förråda mig, men jag tillstår att det icke väcker min tacksägelse, utan min förtrytelse. På det att ni i alla fall icke ett enda ögonblick må föreställa er att ni utöfvar något barmhertighetsverk, så vill jag genast betala min förbindelse med samma mynt och tillstyrker er derför att denna gång lemna åsido edra något gammalmodiga hedersgrundsatser och, så fort ni förmår, underrätta drottningen om detta mitt besök, på det att jag så snart som möjligt må blifva förvisad från slottet, ty jag säger er, förblifver jag qvar här, så står det skrifvet i ödets bok: ni eller jag. Amanda aflägsnade sig härefter. Hela hennes förhållande hade ingifvit Puke en djup ovilja, och dock — han kunde icke sjelf förklara det välde, som hon utöfvade öfver honom — beklagade han henne mer, än han förtōrnades på henne. Han, beslöt att förtiga hvad han sett, men att hafva ett uppmärksamt öga på hennes handlingar, och att vid första tillfälle allvarsamt förehålla henne det dåliga och ovärdiga i hennes uppförande. Det djupa förakt, som hon trodde sig finna i Pukes tystnad, uppskakade och sårade henne mer, än om han talat. När hon återkom till sitt rum, ref hon blommorna ur sina lockar och trampade dem under fötterna. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> c5qnv0ew9aij8j6eib6es77qvlk0c1p 104 224310 655905 2026-07-28T18:09:52Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 655905 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|227}}</noinclude>— Hämnd, ropade hon, hämnd! Hon kastade sig på sin soffa, men sprang åter upp derifrån. Nästa ögonblick satt hon vid ett litet bord med pennan i hand och ett papper framför sig. Med raska drag skref hon till Pechlin och bekräftade, att hon nu med egna ögon sett att drottningen på ett eller annat sätt afyttrat sina smycken. Från denna stund beherskades hon allt mer och mer af en verkligt ond ande; med oro blickade hon omkring sig, med lidelsefull misstänksamhet betraktade hon hvar och en, och med otålighet och brinnande längtan såg hon framför sig, afvaktande en slutlig katastrof. Hon hade hört ett och annat hviskas om det egna och nästan oförklarliga i Schedvins senaste uppträdande på slottet. Derjemte fick hon äfven veta att hon hade honom att tacka för den smälek, hon led för Aminoffs besök, enär han utsatt posterna utanför hennes dörr och derigenom gjort hennes rum misstänkt. Men hon fäste sig mindre vid hvad som rörde hennes egen person, än det, som rörde Alma. Gång efter annan frågade hon sig hvad det kunde betyda, att han — Schedvin — så uthålligt betraktade henne — Alma — samt aflägsnat sig, utan att buga sig för någon annan. Det låg någonting oförklarligt deri, hvartill hennes tankar oupphörligt återkommo. Men såsom en verklig ingifvelse flög slutligen en föreställning genom hennes hufvud. — Det är henne, han älskar. Ju mera hon granskade detta sitt infall, desto mer öfvertygades hon om rigtigheten deri. Amanda påminde sig att Clara misstänkt Daniel att hafva älskat henne, men ehuru ett misstag om person härvid egde rum, syntes sjelfva saken eller den att han verkligen älskade någon likväl ega sin rigtighet. Föreställningen att han egnade Alma sin hängifvenhet gladde henne mycket. Det jemnade icke blott till en viss mån deras ställning, utan gaf henne äfven anledning att derpå söka bygga nya planer. För att komma till visshet, beslöt hon att på något sätt sammanträffa med honom. Allra lämpligast syntes detta kunna ske hos modern, med hvilken hon för öfrigt äfven önskade ett<noinclude> <references/></noinclude> 15m4m3mwbb2lahd442ra0o4q7tbg4mz 104 224311 655906 2026-07-28T18:29:19Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 655906 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />228</noinclude>förnyadt samtal, i hopp att förr eller senare ändå kunna smälta isen omkring hennes hjerta och slutligen beveka henne att upptäcka hennes mors namn. Genom Clara hade hon fått veta att Daniel allt mer och mer sällan besökte sitt mödernehem. Men Daniel, som under tiden verkligen blifvit utnämnd till korporal, var ofta på slottsvakt, och hon passade en dag på vid ett af honom anfördt postombyte samt fick tillfälle att säga honom några ord. — Jag vill träffa er, korporal, yttrade hon, i en angelägen sak, träffa er hemma hos er mor i morgon afton, glöm ej bort det. Hvad jag har att säga er, rörer — ni vet hvem jag menar. Daniel lyssnade till hennes ord, under det truppen marscherade framåt. — Jag skall inställa mig, mamsell, klockan half åtta på aftonen, svarade han, utan att en gång se sig om. Min tjenst tillåter mig ej att komma förr. Amanda hade begagnat sig af ett uttryck, som satte lif i Daniels alla ådror. “Ni vet, hvem jag menar”, hade hon sagt; men ehuru han ej visste det, väckte dock dessa ord tanken på Alma. Bland de heta lågor, som hvälfde sig i Amandas själ, glödde allt jemt renast hennes hjertas djupa önskan att erhålla fullständig kännedom om dem, som skänkt henne lifvet. Dagen derpå begaf hon sig äfven till fru Schedvin, men något tidigare, för att hinna tala vid henne, innan Daniel anlände. Hon var ensam och en lång, svart slöja betäckte hennes anlete; vid detta besök ville hon nu mera också icke inblanda någon, hon ville betäcka det, om möjligt, med en lika djup slöja, som sig sjelf. Hon hade med glad och lätt fot lemnat slottet, men ju närmare hon kom till det hus, der fru Schedvin bodde, desto tyngre blefvo stegen. Hon påminde sig allt för väl det förra besökets hela gräsliga obehag. Det blef äfven för hennes känsla vidrigt att se sig tvungen att söka en person, hvars fiendtliga bitterhet hon så väl kände. Hvad var dock att göra? Ödets norna hade lagt uppslagstråden till hennes lif i den gamlas hand, och, för att lösa densamma derur, var intet offer för stort, icke ens offret af hennes känsla. Obemärkt —<noinclude> <references/></noinclude> s3sxv5d47qx83whrg4x6ssbx5f11dig 104 224312 655907 2026-07-28T18:37:03Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 655907 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|229}}</noinclude>och ändock nästan såsom förföljd af ett ondt samvete — hastade hon öfver gården till den lilla trappan. Uppkommen, stannade hon der och andades ut, liksom för att lätta sitt bröst, under det hon beredde sig på hvad som komma skulle. Sakta lade hon derefter sin hand på dörrnyckeln — hon lyssnade — vred om — och inträdde. Men väl inkommen, stannade hon ovilkorligen vid åsynen af den gamla, der hon satt, nedhukad i sin soffa. {{linje|5em}} Läsaren erinrar sig fru Schedvin från det tillfälle, då hon trodde sig kunna visa sin son vägen vid efterspaningarna efter Silfverhjelm. Säker om sin sak, hade hon fört honom till källarvåningen der hon genom fönstergallret upptäckt skenet af ett svagt och darrande ljus samt några rörliga skuggor utan att slutligen, då man inträngde i våningen, finna någon mensklig varelse der. Synen, hon var säker på den, och dess så oförklarliga försvinnande efterlemnade hos henne ett djupt intryck. Det var, som om ett helt lifs sjelfviska och egennyttiga sinnesstämning nu vändt straffande tillbaka, för att tvinga henne att återigen lefva om samma lif, men i mörkrets, i skuggornas, i de vandrande vålnadernas rike. Liksom trädet, som faller ned i sin falaska öfver sitt sista glöd, föll äfven hennes lif ned öfver en enda tanke, öfver dödens, d. v. s. det hemska i den, dess möjliga fridlöshet. Så jagade hennes tankar den ena skuggan efter den andra, sjelfva endast skuggor, tills allt upplöste sig i en oändligt stor skugga, hvari hennes minnen grinade fram, såsom dödskallar. Huru förändrad var hon icke också nu! — Hvem är ni? frågade fru Schedvin, nästan med ett ihåligt ögonkast betraktande den vid dörren qvarstående svarta gestalten. Svara, hvem är ni? Amanda rörde sig ej från stället. Det var andra gången, som hon nu såg den gamlas bistra ansigte. Då hon första gången gjorde det, kände hon ingenting om denna hårda karakter. Men nu visste hon att hennes lifs hela hemlighet låg bevarad i dess händer. Med både fruktan och förskräckelse blickade hon in i de kalla, de stränga dragen, hvar-<noinclude> <references/></noinclude> 9q5zvd53xz2l50ou732o9g2xpjri2oi 104 224313 655908 2026-07-28T18:41:25Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 655908 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />230</noinclude>öfver ögat kastade icke en stråle af vänligt och mildt ljus, snarare skenet af en dunkelt förtärande eld. Orörlig, nästan förstenad på sin plats, trodde Amanda sig stå inför ett medusæ-hufvud, men ett medusæ-hufvud, som tillika var för henne en Pythias. Men detta orörliga, stillastående och spökaktiga i Amandas inträdande verkade äfven på fru Schedvin. Under loppet af de senare månaderna hade hon blott tänkt på och sett framför sig skenet i källarvåningen och skuggorna, som rört sig der. Vidskepelse och vantro gå spår i spår med hvarje oredig fantasi. Ur skymningen af hennes inre skulle de också snart helt och hållet beherska henne. Den föreställningen mognade äfven lätt till öfvertygelse, att djefvulen sjelf drifvit sitt spel med henne. Vantron har en förträfflig bundsförvandt i rädslan, allra helst om den frodas på en mark af ett hårdt och elakt hjerta. I likhet med gamla personers vana, att i det förflutna söka en orsak till de händelser af märkbar egenskap, som träffa dem i dag, sökte äfven hon så. På sådant sätt fylde hon alla sina tankar med det förflutnas plågsamma och mörka minnen. Den, som söker, säger ett ordspråk, han finner. Hon sökte och hon fann. Hon fann att nästan hvarje dag året igenom kunde för henne utgöra en bemärkelsedag. Man tror så lätt hvad man sjelf vill. Men ju mera hon funderade, desto mera öfvertygad blef hon äfven att ingen dag var af en så stor bemärkelse. som den, på hvilken hon sett ljuset och skuggan i källarhvalfvet. På denna dag fann hon — att år ut och år in alltid något förfärligt inträffat — vare sig för öfrigt att det nu så verkligen förhöll sig, eller att hon — med ett af åren försvagadt minne och ledd af sina föreställningar — kom till denna sluttanke. På denna dag hade hennes man infört den olycksbringande gästen i hennes hem, på denna dag hade han uppgifvit sin stat, på denna dag hade han blifvit arresterad, på denna dag hade han dött, på denna dag o. s. v. Under inflytandet af dylika föreställningar låg det antagandet nära till hands, att hvarken hennes man eller de öfriga med honom i det sorgliga dramat invecklade fumit ro i grafven, utan nattetid — årligen eller månadtligen — van-<noinclude> <references/></noinclude> 5wjaq1j8akqn31rqyxa8splt9jgj7jp 104 224314 655909 2026-07-28T19:05:32Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 655909 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|231}}</noinclude>drade igen, oroade af jordiska förebråelser — i alla händelser sysslande med något verldsligt samvetsbestyr. Föreställningen förmörkade ännu mera hennes själ; och, misstänksam mot andra, slöt hon den inom sig, tills den öfvergick till en osmältbar, fix uppfattning, hvarigenom hon likväl förflyttade sig liksom öfver till en annan verld, men ej till ljusets, utan till mörkrets. Det vanliga lifvet och dess bråk, hvilka hitintills så uteslutande upptagit henne, blefvo i samma mån äfven för henne allt mer och mer likgiltiga. Man kunde säga, att hon liksom kröp tillhopa i sin själ omkring en mörk punkt, såsom en förskämd frukt kryper tillhopa omkring en rutten kärna. En lång tid hade hon, så snart det blifvit mörkt, spanande smugit ned till källarfönstren, alltid väntande att åter upptäcka ljusskenet och skuggorna der; men omsider flyttade hon fram tiden för dessa ensliga, en på samma gång upprörd och nyfiken själs spaningar till midnattstid. Ibland trodde hon sig äfven se ett ljusskimmer der, men då hon närmade sig, försvann det. Någon gång tyckte hon sig höra röster tala, men hon lade örat till och hörde blott vindens hemska susande. Alltid och öfverallt beredd att träffa något underbart, oförklarligt, någon uppenbarelse från den andra verlden, var hon försatt i en ständig själsspänning, i en både psychisk och fysisk öfverretning, som ej mera lemnade henne ett ögonblicks ro. Amanda hade icke förmått besvara hennes fråga af det enkla skälet, att hon ej förstod den. Fru Schedvin reste sig upp. Den blick, som hon kastade på Amanda, föreföll denna liksom ett irrbloss i natten, liksom ett lyktsken i ett kärr. Emellertid tycktes Amandas hela figur på en gång falla henne i ögat, och hon hejdade det steg, som hon synbarligen ämnade uttaga, öfverfallen af en plötslig förskräckelse. Hennes ansigte sjönk in, hennes hy blef mumieblek. Sakta lyfte hon upp händerna till pannan, liksom för att skärpa sin syn. Amanda ångrade redan sitt besök och önskade ingenting högre, än att vara långt derifrån. — Det är ni, talade den gamla, jag igenkänner er — samma svarta slöja — samma svarta drägt — samma svarta<noinclude> <references/></noinclude> krttos7bcx7h1ow33haa4tptrdpylul 104 224315 655910 2026-07-28T21:11:37Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ 655910 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud|114|Om klostren|}}{{linje}}</noinclude><b>Gudhem</b> i Wäster-Göthland, <b>Risaberg</b> i Nerike, <b>Skog</b> i Vpland och <b>Askaby</b> i Öster-Göthland. Om thetta klostrets monga och stora Stenbyggningar witna skenbarligen the än öfriga skröpliga murar ej allenast wid kyrkion på Kyrkiogården, vtan ock på och wid Prästegården. Thet hafwer ock warit ganska rikeligen begåfwadt med tomter i städerna, gårdar, qwarnar och fiskerier på landet. samt förmögna Herrars och mäns {{ant|testamenten}}: Såsom af Herr <b>Magnus Johansson</b> med 20 mark 1293; af Hertigarna <b>Erik</b> och <b>Waldemar</b> äfwen med 20 mark {{ant|d. 20 Jan.}} 1318, när the i Nyköpings-torn dö skulle af hunger. {{ant|<i>Mag. Magnus Boreen</i>}} hafwer vti sin {{ant|disputation}} om thetta kloster, hållen i {{ant|Vpsala d. 15 Maji,}} 1724, kunnat vpräkna wid namn 68 gårdar, 10 qwarnar och 7 fiskerier, som thetta klostret haft när och fierran. Men thet är icke swårt at föröka thetta antalet af gambla bref, om thet lönte mödon. Och är bewisligit, at hit war {{ant|donerad}} all tionden af <b>Wreta</b> stora Sochn och andra Sochner. Hwarom vti Riksens {{ant|Archivô}} Kongliga bref än äro förwarade. Ibland hwilka är Påwens Urbani 5tes {{ant|confirmation}} på alla klostrets {{ant|Privilegier}} och egendomar. {{ant|Dat. Janue d. 2 Nov.}} 1370. Af hwad förnämhet och anseende thetta Nunnekloster alla tider warit, kan slutas theraf, at thet mycket förnäma {{ant|Abbedissor}} haft. Såsom, vtom thet at K. INGES Enkiedrotning, efter sin Herras död, satte sig här såsom en {{ant|Abbedissa,}} war K.<noinclude> {{huvud|||SWER-}} <references/></noinclude> ljas3uuph5bniz1jw6to9uyt67fy7ky 104 224316 655913 2026-07-29T07:11:29Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 655913 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||AUGUST STRINDBERG|129}}</noinclude>brev ængster mig. Men her vil hende meget æfter dette; hvis du er bare litet gran besindig (ved hjælp av den rovdyrnatur som er i dig håper jeg det), saa er æfter denne dag din stilling i Sverrig en annen end för.» Slutligen måste Strindberg resa. Det var hans skyldighet, eljest hade förläggaren fått övertaga ansvaret. Men hans sinnesstämning var högst upprörd. Han måste lämna barnen och sin sjuka hustru och gå till mötes öden, som i hans fantasi antogo de hemskaste proportioner. Detta framgår tydligt av hans egen skildring i ''Kvarstadsresan''. I Köpenhamn lär man varnat honom för att resa vidare, då det var meningen att häkta honom i Malmö. I Stockholm mottogs han emellertid med ovationer. Vänner mötte honom på perrongen, och på aftonen hyllades han vid en festföreställning av »Lycko-Pers resa» på Nya teatern. Den 21 oktober öppnades rättegångförhandlingarna. Strindberg försvarade sig. Han var deist och hade icke hädat. De åtalade yttrandena om sakramentet voro icke gäckeri utan allvarligt menad förnekelse. Hans uttryck om nattvarden voro valda i avsikt att upplysa. Den 17 november föll domen. Strindberg frikändes. Samma dag hölls en bankett till hans ära för att fira det fria ordets triumf. Dagen därpå lämnade Strindberg Stockholm och återvände till Schweiz. Därmed var emellertid icke striden om »Giftas» slut. Det värsta följde efteråt. Redan då skriften utkom, hade vissa liberala tidningar med Göteborgs Handelstidning i spetsen tagit avstånd från hånet och gäckeriet i berättelserna, fast de ogillade åtalet på grund av de hårda straffbestämmelserna i den föråldrade hädelseparagrafen. Efter domen ökades antalet av dessa protester även i den liberala pressen. Strindberg förlorade med ett slag sin popularitet. Förbittringen var i vissa kretsar oerhörd. Personer, som förut köpt hans böcker, gjorde sig av med dem. Även mot hans förläggare riktades skarpa angrepp. Man ansåg, att han ej borde utgivit en sådan skrift. Med uttrycket »Strindbergsförläggaren» brännmärktes Albert Bonnier under de närmaste åren i konservativa kretsar. {{Tomrad}}<noinclude> <references/> {{m|9 — 18338.{{em|1}}''J. Mortensen.''}}</noinclude> 3fgafq2198fpht6atj49nuexqeknvg0 104 224317 655914 2026-07-29T07:16:30Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 655914 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|130|AUGUST STRINDBERG|}}</noinclude>Det följande decenniet hade Strindberg oerhörda svårigheter att kämpa mot. Han hade svårt att finna förläggare. Andra upplagan av ».Giftas» utkom på ett litet obetydligt förlag, då Strindberg icke ville gå in på Bonniers fordran att stryka »Dygdens lön», den åtalade novellen, och där trycktes också andra delen. »Fadern» och »Kamraterna» trycktes i Hälsingborg, några av hans arbeten under dessa år utkommo icke på svenska utan på danska eller tyska. Inom bokhandelsvärlden sattes i gång en rörelse mot hans skrifter, som bland annat fann ett språkrör i den nybildade »Nya bokförläggareföreningen». En våldsam kamp började mot honom i tidningar, tidskrifter och broschyrer. Särskilt lektor J. Personnes <i>Strindbergs litteraturen och osedligheten bland skolungdomen</i> är betecknande för arten av dessa angrepp. Författaren har öppet öga för bristerna i Strindbergs »Giftas», men skriftens anda har helt undgått honom. Han gör den nya litteraturen ansvarig för den osedlighet, som under de sista fyra, fem åren upptäckts bland ungdomen vid Stockholms läroverk — något som var ganska orimligt bland annat av den orsaken, att den nya litteraturen knappast var äldre. Geijerstam svarade på Personnes angrepp med en annan broschyr ''Vad vill lektor Personne?'' och åtskilliga andra småskrifter rörde sig om samma frågor. »Giftas» betecknar kulminationen i åttiotalslitteraturen; sedan börjar regressen. Den andra delen av »Giftas» väckte icke någon större uppmärksamhet och förtjänade det knappast heller. Som helhet är det ett svagt arbete. Den friskhet och det goda humör, som livat framställningen i den förra delen, har utbytts mot en surmulenhet i tonen och ett torrt predikande. Men det finnes pärlor även i denna samling. ''Mot betalning'' innehåller en storslagen skildring av en parningsakt mellan en hingst och ett sto. ''Familjeförsörjaren'' är ett av de första utkasten av hans egen äktenskapshistoria — sådan han då såg den — och ''Höst'' är en skildring i en vemodigt satirisk ton av hur kärleken, även den äkta, blommar ut och mister ungdomsfärgen. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> t35avd1mxktmx6vmw2nvbfaj6vgshyr 655933 655914 2026-07-29T08:42:53Z PWidergren 11678 655933 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|130|AUGUST STRINDBERG|}}</noinclude>Det följande decenniet hade Strindberg oerhörda svårigheter att kämpa mot. Han hade svårt att finna förläggare. Andra upplagan av ».Giftas» utkom på ett litet obetydligt förlag, då Strindberg icke ville gå in på Bonniers fordran att stryka »Dygdens lön», den åtalade novellen, och där trycktes också andra delen. »Fadern» och »Kamraterna» trycktes i Hälsingborg, några av hans arbeten under dessa år utkommo icke på svenska utan på danska eller tyska. Inom bokhandelsvärlden sattes i gång en rörelse mot hans skrifter, som bland annat fann ett språkrör i den nybildade »Nya bokförläggareföreningen». En våldsam kamp började mot honom i tidningar, tidskrifter och broschyrer. Särskilt lektor J. Personnes <i>Strindbergslitteraturen och osedligheten bland skolungdomen</i> är betecknande för arten av dessa angrepp. Författaren har öppet öga för bristerna i Strindbergs »Giftas», men skriftens anda har helt undgått honom. Han gör den nya litteraturen ansvarig för den osedlighet, som under de sista fyra, fem åren upptäckts bland ungdomen vid Stockholms läroverk — något som var ganska orimligt bland annat av den orsaken, att den nya litteraturen knappast var äldre. Geijerstam svarade på Personnes angrepp med en annan broschyr ''Vad vill lektor Personne?'' och åtskilliga andra småskrifter rörde sig om samma frågor. »Giftas» betecknar kulminationen i åttiotalslitteraturen; sedan börjar regressen. Den andra delen av »Giftas» väckte icke någon större uppmärksamhet och förtjänade det knappast heller. Som helhet är det ett svagt arbete. Den friskhet och det goda humör, som livat framställningen i den förra delen, har utbytts mot en surmulenhet i tonen och ett torrt predikande. Men det finnes pärlor även i denna samling. ''Mot betalning'' innehåller en storslagen skildring av en parningsakt mellan en hingst och ett sto. ''Familjeförsörjaren'' är ett av de första utkasten av hans egen äktenskapshistoria — sådan han då såg den — och ''Höst'' är en skildring i en vemodigt satirisk ton av hur kärleken, även den äkta, blommar ut och mister ungdomsfärgen. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> h2fla8r4drcrbug10rs95ify274jjur 655937 655933 2026-07-29T10:53:31Z PWidergren 11678 655937 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|130|AUGUST STRINDBERG|}}</noinclude>Det följande decenniet hade Strindberg oerhörda svårigheter att kämpa mot. Han hade svårt att finna förläggare. Andra upplagan av »Giftas» utkom på ett litet obetydligt förlag, då Strindberg icke ville gå in på Bonniers fordran att stryka »Dygdens lön», den åtalade novellen, och där trycktes också andra delen. »Fadern» och »Kamraterna» trycktes i Hälsingborg, några av hans arbeten under dessa år utkommo icke på svenska utan på danska eller tyska. Inom bokhandelsvärlden sattes i gång en rörelse mot hans skrifter, som bland annat fann ett språkrör i den nybildade »Nya bokförläggareföreningen». En våldsam kamp började mot honom i tidningar, tidskrifter och broschyrer. Särskilt lektor J. Personnes <i>Strindbergslitteraturen och osedligheten bland skolungdomen</i> är betecknande för arten av dessa angrepp. Författaren har öppet öga för bristerna i Strindbergs »Giftas», men skriftens anda har helt undgått honom. Han gör den nya litteraturen ansvarig för den osedlighet, som under de sista fyra, fem åren upptäckts bland ungdomen vid Stockholms läroverk — något som var ganska orimligt bland annat av den orsaken, att den nya litteraturen knappast var äldre. Geijerstam svarade på Personnes angrepp med en annan broschyr ''Vad vill lektor Personne?'' och åtskilliga andra småskrifter rörde sig om samma frågor. »Giftas» betecknar kulminationen i åttiotalslitteraturen; sedan börjar regressen. Den andra delen av »Giftas» väckte icke någon större uppmärksamhet och förtjänade det knappast heller. Som helhet är det ett svagt arbete. Den friskhet och det goda humör, som livat framställningen i den förra delen, har utbytts mot en surmulenhet i tonen och ett torrt predikande. Men det finnes pärlor även i denna samling. ''Mot betalning'' innehåller en storslagen skildring av en parningsakt mellan en hingst och ett sto. ''Familjeförsörjaren'' är ett av de första utkasten av hans egen äktenskapshistoria — sådan han då såg den — och ''Höst'' är en skildring i en vemodigt satirisk ton av hur kärleken, även den äkta, blommar ut och mister ungdomsfärgen. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> ia3fimkgtkuf6kdo7l34qqpg59lxul9 104 224318 655915 2026-07-29T07:20:16Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 655915 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||AUGUST STRINDBERG|131}}</noinclude>Till tiden för Giftashistorierna höra också de fyra noveller, som utkommo 1885 under titeln ''Utopier''. Ingenstädes får man kanske en så tydlig föreställning om de nya intryck och idéer, som sysselsatte Strindberg under första vistelsen i Schweiz. Han var svuren socialist och drömde endast om framtidsstaten. Han sammanträffade med åtskilliga ryssar, som väckte hans intresse. Deras anarkism och urkristligt kärleksfulla uppfattning av tillvaron avspegla sig i hans egen diktning. Och slutligen var det den storslagna Schweizernaturen, som fyllde honom med hänryckning. Säkerligen fick han för många intryck över sig på en gång här nere, så mycket mera som han var sjuk, uppriven och utarbetad efter de närmast föregående årens oerhörda produktivitet. Detta är väl i någon mån orsaken, varför dessa noveller äro av så olika konstnärligt värde. Berättelsen är stundom för bred och saknar det omedelbara liv, som eljest är så utmärkande för Strindberg. Han, som är en sådan mästare i att skildra skärgårdsnatur, får icke alltid fram det schweiziska landskapets egendomligheter, trots de många ord och överflöd på detaljer, han mot sin vana använder. Därtill kommer, att han ständigt skildrar, hur mänsklighetens framtid skall gestalta sig, då det nuvarande samhället gått under. Detta förlänar lätt tavlan något dimmigt och overkligt. Man avspisas alltför ofta med teorier och resonnemang. Särskilt gäller detta om den första historien ''Nybyggnad'', som Strindberg själv icke heller var nöjd med. Den skildrar en ung schweizisk flicka, nybliven studentska. Konventionellt uppfostrad av två tanter ryggar hon tillbaka för att ingå en fri förbindelse med en laborator vid det institut, där hon förbereder sig till sina medicinska studier. Hon måste genomgå många lidanden, innan hon slutligen finner frid i en socialistiskt ordnad familistär. Där sammanträffar hon ånyo med laboratorn, och då hon nu vuxit ur gamla fördomar, skänker hon honom fritt sin hand utan alla yttre bojor. Berättelsen ger en entusiastisk bild av framtidens socialistiska samhälle, där inga pengar finnas, utan var och en betalar med sitt arbete för de förnödenheter, som han behöver; barnen sättas på barnhem. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> n4olzg24bd7s2kl21m5p9x3c9irgtnf 104 224319 655916 2026-07-29T07:24:55Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 655916 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|132|AUGUST STRINDBERG|}}</noinclude>I ''Återfall'' lever den politiske landsflyktingen Paul Petrowitsch, såsom trädgårdsmästare i Schweiz i fri förbindelse med en kvinna. Men båda få ständiga återfall till sina gamla åsikter. Han, kosmopoliten, som predikar om en tid, då nationerna upphört att existera, längtar efter sitt gamla hemland, där han odlat en jordlapp. Hustrun vill döpa deras barn, fast båda brutit med kyrkan och icke äro vigda. Men de trösta sig. Det kan ju icke vara annorlunda. Människorna hava behövt 2000 år för att uppföra denna konstiga samhällsbyggnad, icke kunna de riva ned den på tjugufem år och därtill bygga en ny? »Moses släpade Israels barn i öknarne för att de gamle skulle dö ut, men under tiden uppfostrade han det nya släktet, som skulle få se Kanaan. Låt våra ben vitna i ökensanden, det är vår lott, men låt oss arbeta för de kommande: det är allt, vad vi kunna göra.» Här avspeglar sig Strindbergs egen kamp med de nya socialistiska framtidstankarna. Den sista novellen, ''Samvetskval'', är icke blott den bästa i denna samling utan kanske mästerverket bland Strindbergs småberättelser. Huvudpersonen är den preussiske reservofficeren, herr von Bleichroden, som deltager i det fransk-tyska kriget. Han blir tvungen att låta skjuta tre franctireurer, men fast det sker efter order känner han sig som en mördare, brottas med samvetskval och faller samma natt i vansinne. Han blir emellertid botad, sedan han en tid vistats på en sinnessjukanstalt i Schweiz, varefter han och hustrun bliva schweiziska medborgare. Denna novell är kanske det mest vältaliga, som skrivits mot krigets fasor, och likväl visar Strindberg av dessa endast de tre tappra fransmännens arkebusering eller rättare icke ens detta, endast de blodfläckar, vilka som stora röda klasar lysa i månskenet på en vinstock och mot den vita vägg, vid vilken de skjutits. Men med vilken omedelbar konst är icke denna lilla historia berättad! Själsstriderna, de fascinerande minnena, skräckstämningen, som utmynnar i vansinne, allt är analyserat med en genial intuition. Dramat utspelas mitt i en idyllisk trakt, i en liten by, över vars trevna hus ett vitt kyrktorn höjer sig. Hela landskapet andas idel skönhet och välmåga. Överallt i<noinclude> <references/></noinclude> kkwvs64bfqm7rnqzsobf6klgq7gnpiw 655934 655916 2026-07-29T08:51:28Z PWidergren 11678 655934 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|132|AUGUST STRINDBERG|}}</noinclude>I ''Återfall'' lever den politiske landsflyktingen Paul Petrowitsch, såsom trädgårdsmästare i Schweiz i fri förbindelse med en kvinna. Men båda få ständiga återfall till sina gamla åsikter. Han, kosmopoliten, som predikar om en tid, då nationerna upphört att existera, längtar efter sitt gamla hemland, där han odlat en jordlapp. Hustrun vill döpa deras barn, fast båda brutit med kyrkan och icke äro vigda. Men de trösta sig. Det kan ju icke vara annorlunda. Människorna hava behövt 2000 år för att uppföra denna konstiga samhällsbyggnad, icke kunna de riva ned den på tjugufem år och därtill bygga en ny? »Moses släpade Israels barn i öknarne för att de gamle skulle dö ut, men under tiden uppfostrade han det nya släktet, som skulle få se Kanaan. Låt våra ben vitna i ökensanden, det är vår lott, men låt oss arbeta för de kommande: det är allt, vad vi kunna göra.» Här avspeglar sig Strindbergs egen kamp med de nya socialistiska framtidstankarna. Den sista novellen, ''Samvetskval'', är icke blott den bästa i denna samling utan kanske mästerverket bland Strindbergs småberättelser. Huvudpersonen är den preussiske reservofficeren, herr von Bleichroden, som deltager i det fransk-tyska kriget. Han blir tvungen att låta skjuta tre franctireurer, men fast det sker efter order känner han sig som en mördare, brottas med samvetskval och faller samma natt i vansinne. Han blir emellertid botad, sedan han en tid vistats på en sinnessjukanstalt i Schweiz, varefter han och hustrun bliva schweiziska medborgare. Denna novell är kanske det mest vältaliga, som skrivits mot krigets fasor, och likväl visar Strindberg av dessa endast de tre tappra fransmännens arkebusering eller rättare icke ens detta, endast de blodfläckar, vilka som stora röda klasar lysa i månskenet på en vinstock och mot den vita vägg, vid vilken de skjutits. Men med vilken omedelbar konst är icke denna lilla historia berättad! Själsstriderna, de fascinerande minnena, skräckstämningen, som utmynnar i vansinne, allt är analyserat med en genial intuition. Dramat utspelas mitt i en idyllisk trakt, i en liten by, över vars trevna hus ett vitt kyrktorn höjer sig. Hela landskapet andas idel skönhet och välmåga. Överallt i<noinclude> <references/></noinclude> 7336jsojqtlj34ilarv18fxmnf1rd88 104 224320 655917 2026-07-29T07:28:51Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 655917 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||AUGUST STRINDBERG|133}}</noinclude>denna novell mötes man av beskrivningar av denna naturens yppiga och idylliska skönhet. Novellen är märklig även därför, att det lyckats Strindberg helt objektivera sig — något som knappast tidigare inträffat. Visserligen är också herr von Bleichroden en annan Strindberg, men figuren är fullt genommotiverad och maskerad. Han lever sitt eget liv. I berättelsen om de själsstrider och det vansinne, som den preussiske reservofficeren genomgår, har man även liksom ett förebåd till det öde, som senare skulle träffa Strindberg själv. Även i »Återfall» och »Över molnen» spåras en sjuklig stämning. Överhuvud är det i »Utopier», som det för första gången tydligt framträder, att Strindberg är själssjuk. Anlagen därtill voro säkerligen medfödda; i självbiografien finnas många drag från barndomsåren och ungdomen, som peka i denna riktning. Hans oerhörda känslighet, hans lidelsefullhet, hans hastiga stämningsomkastningar från gråtmild vekhet till cynisk råhet höra hit. I självbiografien (»I röda rummet») beskriver han en scen, då han med en påk i handen ute bland skärgårdens klippor stormar fram mot inbillade fiender, nedslående allt omkring sig. Från toppen av en hög tall, på vars grenar han gungar i vildaste fart mellan himmel och jord, utstöter han utfordrande skrik mot granskogen, som förvandlats till en folkhop. Han frågar sig själv: var han galen? — och frågan är berättigad. Men omkring 1884 framträda dessa anormala drag talrikare och antaga mera hotande former. Han lider av en stigande misstänksamhet, och denna ger sig utlopp i överdrifter och vanföreställningar av varjehanda art, som stundom nästan stelna till fixa idéer. De allt oftare förekommande framställningarna av själssjuka och vansinniga i hans arbeten äro också uttryck för, vad som försiggår i hans egen själ. Redan i »Röda rummet» hade Borg om Arvid Falk yttrat, att han var galen. Han söker behärska sig, »men jag tror icke det lyckas honom, ty hur han lägger band på sig, så fruktar jag en gång en explosion». I »En dåres bikt», i »Fadern», i »I havsbandet» och överhuvud i hela hans senare produktion behöver man icke söka för att finna de patologiska dragen. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 8ota730u0zht122zd2zqv1441lcsg95 104 224321 655918 2026-07-29T07:32:37Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 655918 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|134|AUGUST STRINDBERG|}}</noinclude>Den, som först kom att erfara följderna av denna sjuklighet, var hans hustru, och dock kan det icke vara något tvivel om, att hon var den kvinna han högst älskade i sitt liv. Förhållandet mellan dem var länge harmoniskt, om ock väl smärre slitningar förekommit som i de flesta äktenskap. Strindberg var i många avseenden i ovanlig grad anlagd för hemlivet. Han älskade regelbundna vanor och kunde i umgänget vara älskvärd, finkänslig och skämtsam. Och han var med djup kärlek fästad vid sina barn. I »Författaren» återger han en scen, som säkerligen ger en sann skildring av hans förhållande till hustrun under många år. Det var då han skrivit »Giftas». Han ville ej, att hustrun skulle läsa boken, och gick då till henne för att lätta sitt samvete. »Hustrun, som mest varit som en mor för honom, såg, att han ville ha bannor. — Vad har du nu gjort för slag, frågade hon, eftersom du ser så olycklig ut? — Jo, jag har skrivit en bok! — Såå? Vad handlar den om? — Joo, den handlar om fruntimmerna! — Nå, har du skrivit vackert då? — N-nej, det har jag inte riktigt, men du skall inte läsa den! Jag ångrar mig så rysligt. — Nå, varför ska du gå och skriva så, att du ångrar dig då, mitt barn? — Jag kunde inte hjälpa det.» Och när så hustrun lovade att ej läsa boken, var det bra. När de ingingo sitt äktenskap, var Strindberg själv angelägen, att förbindelsen skulle hava karaktären av kamratskap. Båda skulle bidraga till hemmets ekonomi, han som författare, hon som skådespelerska. Men Strindbergs uppfattning av äktenskapet ändrades så småningom efter barnens ankomst, och innan Strindberg förde kampen om kvinnoemancipationen ut i litteraturen, hade han säkerligen genomkämpat den i sitt hem. Hustrun var föga huslig, ofta en anledning till misshälligheter mellan makar. Hon var säkerligen ej heller tillräckligt självuppoffrande och behärskad, ej tillräckligt hängiven för att vara hustru åt en så egoistisk, men i grunden lättledd natur som Strindberg. Hon svärmade romantiskt för teatern, och hade ej lagt sin dröm åsido att bliva en stor skådespelerska. Men knappast kunde hon väntat någon större framgång på denna bana. Hon hade<noinclude> <references/></noinclude> q6kv3buvyxrz92p59b2y0x82qy1cun9 104 224322 655919 2026-07-29T07:37:13Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 655919 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||AUGUST STRINDBERG|135}}</noinclude>visserligen ovanligt graciösa rörelser, men stämman saknade den klangfärg, som nästan är ett oeftergivligt villkor på scenen. Strindberg tyckte icke om att se henne uppträda offentligt. — Dessutom hade makarna olika åsikter om barnens uppfostran. Missnöjet kom till utbrott i Schweiz. Hustrun längtade till Sverige för att få spela teater, och Strindberg hade sina skäl för att tillsvidare stanna utomlands. Äktenskapet började urarta till en strid mellan två viljor. Man kan i Strindbergs tidigare produktion som i »Herr Bengts hustru», för vilken hustrun är modellen, och där huvudrollen är skriven för hennes räkning, finna en vacker och sympatisk skildring av hustrun, redan parad med en viss kritik av det hysteriskt överspända i hennes läggning, men senare blir hon den första och bestående förebilden för den emanciperade kvinnan, på vilken Strindberg under dessa år kastar sitt glödande hat. Hon har inspirerat sin man till en hel serie diktverk. Ända till hans sista år skymtar man hennes gestalt i hans arbeten. I »Återfall» har man, fast ännu i mildare form, en skildring av deras strider, i »Familjeförsörjaren» driver hustrun mannen till självmord, och snart skulle ännu skarpare, rent av vämjeliga anklagelser riktas mot henne av den upprörde maken, om vars sanning man har svårt att bilda sig en mening, men som under alla förhållanden säkert äro mycket överdrivna. ''Le plaidoyer d’un fou'' är som document humain och konstverk intressant men fasansfullt, när man tänker på, att det är sig själv och hustrun, som han här offentligen avkläder. Han försvarar sig också med, att den är skriven »inför döden». Den var, då den skrevs (sept. 1887 — mars 1888) ej avsedd för att tryckas; men den utgavs 1893 på tyska och två år senare på franska (på vilket språk den ursprungligen är skriven). Även de fyra stycken, som 1893 samlades under titeln ''Dramatik'' (»Inför döden», »Första varningen», »Debet och Credit», »Moderskärlek»), återspegla Strindbergs känslor mot hustrun. Det var just det år, då Strindberg skrev »En dåres bikt», som förhållandet blev kritiskt mellan makarna. Han hyste misstankar mot hustruns föregående, han utslungar beskyllningar, att hon dricker och är pervers. Han trodde icke, att han var<noinclude> <references/></noinclude> 7h8nmfow7x3nike2d74hg9bpc7eff33 104 224323 655920 2026-07-29T07:40:34Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 655920 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|136|AUGUST STRINDBERG|}}</noinclude>far till sina barn, och han skrev till och med till Stockholm för att låta en vän göra undersökningar därom. I augusti inlämnades en ansökan om skilsmässa till Stockholms konsistorium, men då parterna vistades utrikes, kunde intet i saken företagas. Under de närmaste åren förbättrades åter förhållandet, tills det år 1891 upplöstes genom skilsmässa. I alla avseenden genomgick således Strindberg en kris. Han var uppriven och utarbetad, efter utgivandet av »Giftas» hade hans liv varit fullt av motgångar, som ytterligare förstorades i hans fantasi, och hans ekonomiska ställning var svagare än förut. Det, som icke minst tyngde honom, var säkerligen just de ekonomiska bekymren, som det framgår både av brev och skrifter från denna tid (Familjeförsörjaren). I »Författaren» yttrar han: »Under det hela denna byken står på och kokar, nalkas nöden sakta men säkert. Han tycker sig se den hur den trycker som en katt för att ta språnget; han ligger om natten vaken och hör flodvattnet stiga, långsamt suckande men avgjort. Om åtta dagar står döden där. Hungersdöden mitt i ett civiliserat samhälle, för en individ och hans föga talrika familj. Existensmedlen slut, alla resurser uttömda, alla hjälpkällor anlitade, och hans arbetsmarknad fördärvad. Det hade han nu vid trettiosex år för att han varit flitigare än andra, för att han arbetat för detta samhälle — där stannade han. Han hade ju strävat på detta samhälles undergrävande, hur kunde han då begära något av detta samhälle? Samhället hade rätt att svälta ut honom, när han icke lät samhället vara i fred. Ja, men var det hela samhället han angripit, och var det allas väl han tillfogat skada? Nej, den härskande gruppens endast.» Björnson såg nog riktigt, då han verkade för, att man skulle skaffa Strindberg ett diktargage, som kunde befria honom från de värsta bekymren. Gustaf af Geijerstam och skådespelaren Hillberg ställde sig också i spetsen för en insamling för detta ändamål. Men planen gick om intet, då Strindberg själv stolt avböjde. Hans författarskap under dessa år ter sig dels som en avslutning av ett skede, dels som början till ett nytt. Under<noinclude> <references/></noinclude> pqpsctovnp9qobw05eo0pd3fumo4osb 104 224324 655921 2026-07-29T07:41:26Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 655921 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<small>TYPOLOGIEN.</small>|259}}</noinclude>»Det vinkelböjda bandet kring ögat kunde äfven hållas helt och hållet inom gränserna af hufvudets konturer. Ett band af den art som å fig. 60, 63 och 64 skulle då få det utseende, som fig. 67 visar, medan ett band sådant som å fig. 61, 65 och 66, därvid stannande å halfva vägen, skulle te sig såsom synes å fig. 68. Så vidt jag känner förhållandena, förekommer detta senare hufvud (fig. 68) endast inom Skandinavien.» {{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=629|bildtext=Fig. 65—72. <i>Nordiska ornamentsmotiv (djurhufvud) från tiden omkring och kort efter midten af det första årtusendet efter Kr. föd.</i>}} »Men äfven denna nya form blef snart underkastad förändringar. Detta hufvud har onekligen ett svagt parti, nämligen det, som ligger mellan munnen och ögat, betecknadt endast genom tvenne konturlinier. När detta parti göres långt, och då vid djurbildernas flätning en del af ornamentet passerar öfver detta parti, är det lätt förklarligt, att man kunde glömma bort, att det underligt formade munpartiet hörde till hufvudet. Man betraktade förmodligen de närmast ögat kvarstående konturlinierna af hufvudets mellanparti<noinclude> <references/></noinclude> b9m4ajp4apuo8y1ciyyppd0v20kpyo2 104 224325 655922 2026-07-29T07:44:14Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 655922 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||AUGUST STRINDBERG|137}}</noinclude>åren 1886 — 1887 skriver han sin självbiografi, om vilken redan ovan talats. Därmed hade han fullbordat, vad »Sömngångarnätterna» förebådat. Han hade kastat en tillbakablick över hela sitt liv. Obestridligen en underlig handling av en man, som ännu icke fyllt fyrtio år! Denna självbiografi, en av de säregnaste världslitteraturen äger, betraktades vid sin framkomst närmast som en skandalskrift, fylld med en otrolig massa småhistorier av pjunkig beskaffenhet. Allmänheten tog för övrigt föga notis om den. Man förstod icke den hänsynslösa ärlighet, som tvang denne man att till mänsklighetens fromma, för kommande generationers utveckling blotta sitt eget inre, att avkläda sig allt utan ett sken av blygsamhet. Mången trodde också, att denna självbiografi skulle komma att utgöra slutpunkten på hans författarbana. Det skulle icke heller varit underligt, om så blivit fallet, ty här hade han slösat med sina rikaste, sina intimaste själsupplevelser; just den källa ur vilken framförallt en skriftställare av Strindbergs läggning måste ösa. I själva verket hade han därmed endast avslutat en fas i sin utveckling, varefter han gick vidare mot nya mål. Ty det är långt ifrån fallet, som man sagt, att hans produktion under de närmaste åren lider av någon avmattning. Han skapar tvärtom under dessa åttiotalets sista och nittiotalets första år några av sina egendomligaste och största verk. Men dessa hans nya skapelser hava delvis en annan karaktär. »Giftas» utgör som redan sagt kulmen på en utvecklingslinje, men betecknar också brytningen med det föregående. Det var icke blott omvärlden, som reagerade mot Strindberg, han reagerade själv i sin ordning mot världen. Alla dessa angrepp, som nu haglade över honom, gjorde honom bitter och hård. Vad som säkerligen ej minst upprörde honom, var att vissa liberala tidningar tagit avstånd från honom under och efter åtalet. Han hade kämpat för mänsklighetens väl. Hur hade man belönat honom? Nöden stod utanför hans dörr, om några dagar skulle han ej längre hava bröd till sina barn. Han var trött, utsläpad, och i denna trötthet försjönk han i en pessimism, djupare än<noinclude> <references/></noinclude> hlqewklkem18t9w9valj2i6n4th4wxi 104 224326 655923 2026-07-29T07:51:03Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 655923 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|260|<small>OSCAR MONTELIUS.</small>|}}</noinclude>såsom mun, hvarigenom ett sådant hufvud uppkom, som fig. 69 visar. Vi återfinna nämligen här alldeles samma detaljer som å hufvudet fig. 68, fastän munpartiet alldeles saknas. Slarfvade man vid utförandet af ett dylikt hufvud, fick det ofta det utseende, som fig. 70 visar. Förfallet grep än mer omkring sig. Linien, som utgår från ögat och betecknar det ofta omtalade bandets gräns, missförstod man och flyttade den från ögat (fig. 71), och snart glömde man ögat, och därmed äro vi framme vid den något märkvärdiga form, som fig. 72 återger. Vi se här inskärningarna för munnen och linien, som rudimentärt betecknar bandet kring ögat. Den tupéartade utväxten, som står rakt upp i vädret, är ett tillfälligt bihang, som ej har något med hufvudets utveckling att göra. Möjligt är att detta hufvud äfven blifvit i någon mån påverkadt af en annan form, hvilken vi här ej haft anledning att omtala. Denna inverkan skulle förklara, hur ögat alldeles blifvit aflägsnadt.» {{tre stjärnor}} Ornamentikens och konstens historia har många andra lika märkliga typserier att uppvisa. Särskildt vill jag påminna om, huru den berömde danske konsthistorikern Julius Lange<ref>Julius Lange, <i>Det joniske kapitæls oprindelse og forhistorie. En studie i sammenlignende kunstforskning.</i> I (danske) <i>Vidensk. Selsk. Skrifter,</i> 5:e række. Histor. og philosoph. afd., 5:e bind, II.</ref> har uppvisat det joniska kapitälets utveckling ur egyptiska förebilder och ytterst ur den i Egypten såsom solsymbol heliga lotusblomman. Särskildt är byggnadskonstens historia rik på intressanta utvecklingsserier. Redan innan man kan tala om någon egentlig byggnads»konst», visar sig boningshusets utveckling vara ett tacksamt ämne för typologisk undersökning. Ett annat område af kulturhistorien, där sådana undersökningar gifva lärorika resultat, är klädedrägtens. Såväl männens som kvinnornas drägter hafva både i äldre och senaste tid undergått förändringar, som erbjuda ett rikt fält för typologisk forskning. Från ännu ett annat område skall jag slutligen hemta ett exempel på en typserie, som torde hafva så mycket mera berättigade anspråk på uppmärksamhet, som den ifrågavarande utvecklingen tillhör allra senaste tid. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 4zujd3x62zwiy4vf8dsd160uci5207t 104 224327 655924 2026-07-29T08:02:13Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 655924 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|138|AUGUST STRINDBERG|}}</noinclude>den ännu av bubblande levnadslust, av hat och kärlek fyllda känsla, som behärskar honom under Röda rums-tiden. Han ser nyktrare och kallare på tillvaron. »När han från Paris», — skriver han i »Författaren» i kapitlet: »Han blir ateist», — »kom ner till havsstranden och såg ett stort blått intet, och ögat förgäves sökte ett föremål, örat förgäves ett ljud, togs han av en känsla såsom om han kommit till sin banas slut och stod mitt inför döden. Men nu skymtade icke mera fortsättningen där bortom, på andra sidan, som förr varit hans hopp.» Det fanns ingen försyn. Världen styrdes av helt andra krafter än av en kärleksfull, personlig Gud. Och om han fanns, »så angår det icke oss», eftersom han ej bekymrar sig om oss. Människans öde låg i hennes egna händer. Han tvivlade på utvecklingen, tidens stora tanke. Icke kunde man i världsförloppet spåra någon utveckling till förnuft eller till människornas lycka! Det var endast rörelser och förändringar, som man såg. Kulturen var icke ändamålsenlig för artens bestånd. Det var alltid den råare och mera obildade, som utgick ur kampen med seger. Romarne hade förstört Grekland, goterna antiken, och nu senast hade tysken övervunnit fransmannen. Alltid var det barbaren, som segrade. Därav drog han den slutsatsen, att det gällde för var och en att sörja för sig själv. »Det var bara ego, som skulle fram.» Man levde livet för att uppehålla det. Som man ser, han kommer ej utom utilitetstanken, strävandet efter lyckan, men den skärpes, åtminstone i orden, till en slags privat utilism, om ordet tillätes. Men i denna sinnesstämning hade han också fått nog av »världsförbättrarbråket», som han någon gång pittoreskt kallat sitt sysslande med att reformera samhället. Han reagerade mot den socialism, vilken han de föregående åren så ivrigt kämpat för. I Strindbergs på ständiga kriser och omkastningar så rika liv har man här det stora omslaget, som förbereder hans senare utveckling och vilket, så underligt det låter, sedan för honom tillbaka till religionens och mystikens famn. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> cudmf4l4h8xh65y66fgt6jdhgpjuetd 655935 655924 2026-07-29T10:43:19Z PWidergren 11678 655935 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|138|AUGUST STRINDBERG|}}</noinclude>den ännu av bubblande levnadslust, av hat och kärlek fyllda känsla, som behärskar honom under Röda rums-tiden. Han ser nyktrare och kallare på tillvaron. »När han från Paris», — skriver han i »Författaren» i kapitlet: »Han blir ateist», — »kom ner till havsstranden och såg ett stort blått intet, och ögat förgäves sökte ett föremål, örat förgäves ett ljud, togs han av en känsla såsom om han kommit till sin banas slut och stod mitt inför döden. Men nu skymtade icke mera fortsättningen där bortom, på andra sidan, som förr varit hans hopp.» Det fanns ingen försyn. Världen styrdes av helt andra krafter än av en kärleksfull, personlig Gud. Och om han fanns, »så angår det icke oss», eftersom han ej bekymrar sig om oss. Människans öde låg i hennes egna händer. Han tvivlade på utvecklingen, tidens stora tanke. Icke kunde man i världsförloppet spåra någon utveckling till förnuft eller till människornas lycka! Det var endast rörelser och förändringar, som man såg. Kulturen var icke ändamålsenlig för artens bestånd. Det var alltid den råare och mera obildade, som utgick ur kampen med seger. Romarne hade förstört Grekland, goterna antiken, och nu senast hade tysken övervunnit fransmannen. Alltid var det barbaren, som segrade. Därav drog han den slutsatsen, att det gällde för var och en att sörja för sig själv. »Det var bara ego, som skulle fram.» Man levde livet för att uppehålla det. Som man ser, han kommer ej utom utilitetstanken, strävandet efter lyckan, men den skärpes, åtminstone i orden, till en slags privat utilism, om ordet tillåtes. Men i denna sinnesstämning hade han också fått nog av »världsförbättrarbråket», som han någon gång pittoreskt kallat sitt sysslande med att reformera samhället. Han reagerade mot den socialism, vilken han de föregående åren så ivrigt kämpat för. I Strindbergs på ständiga kriser och omkastningar så rika liv har man här det stora omslaget, som förbereder hans senare utveckling och vilket, så underligt det låter, sedan för honom tillbaka till religionens och mystikens famn. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> tnlcllnmqumi9vmpxkqpg5caa72wura 104 224328 655925 2026-07-29T08:07:22Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 655925 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||AUGUST STRINDBERG|139}}</noinclude>Hittills hade han nästan uteslutande varit satiriker och agitator. Han hade kritiserat samhället och framställt det ena reformförslaget efter det andra. Nu träda dessa sidor tillbaka. Han endast skildrar och utreder. Han blir betraktare, men icke en lugn och kallblodig betraktare som Schiller och Goethe efter deras ungdomsstormar. Strindberg är alltjämt med som skådespelare i dramat; det är nästan alltid sina personliga upplevelser, som han omskapar till diktverk, och därför är tonen också vanligen lidelsefullt upprörd. Han är på en gång subjektet, som lider, och objektet, som dissekeras. <section end=AS9 /> <section begin=AS10 /> {{c|{{större|'''X.'''}}}} Under utrikesvistelsen hade Strindberg försökt att vinna en ställning som kosmopolitisk författare. Det var väl närmast Ibsens och Björnsons framgångar, som härvid lekte honom i hågen. Han insåg själv mer än väl svårigheterna och anförde det mottagande, som Björnsons »Fiskerjenten» fått i Paris, som ett varnande exempel. Men han gjorde i varje fall försöket och arbetade, allteftersom trycket blev strörre hemifrån, på att slå sig lös genom att vinna en publik också i Frankrike. Ögonblicket var gynnsamt, ty dörrarna voro öppnade för många utländska inflytanden. Ibsen hade spelats i Paris, och den ryska litteraturen, med vilken den skandinaviska erbjuder så många likheter, hade mottagits med öppna armar. Strindberg ombesörjde själv utgivandet på franska av »Giftas» ''(Les mariés)'', »Fadern» ''(Père)'' och »En dåres bikt» ''(Le plaidoyer d’un fou)'', men utan större framgång. Det var först några år senare, som vissa kretsar började intressera sig för Strindberg och hans verk. Vid denna tid var Strindberg trött på Schweiz. 1885 och 1886 reste han i Frankrike, bland annat för studier till sina skildringar ''Bland franska bönder'', och han gjorde under dessa år även tvänne flyktiga besök i Italien, som han beskrivit i ett par uppsatser, i vilka han nedgör allt italienskt och mera fäster sig vid orenligheten i Venedigs kanaler än vid allt det storslagna och sköna, som där vanligen fängslar den nordiske resenären.<noinclude> <references/></noinclude> r34dilmyj6j2i4pwrkshtdz5lkoqyxs 655936 655925 2026-07-29T10:52:10Z PWidergren 11678 655936 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||AUGUST STRINDBERG|139}}</noinclude>Hittills hade han nästan uteslutande varit satiriker och agitator. Han hade kritiserat samhället och framställt det ena reformförslaget efter det andra. Nu träda dessa sidor tillbaka. Han endast skildrar och utreder. Han blir betraktare, men icke en lugn och kallblodig betraktare som Schiller och Goethe efter deras ungdomsstormar. Strindberg är alltjämt med som skådespelare i dramat; det är nästan alltid sina personliga upplevelser, som han omskapar till diktverk, och därför är tonen också vanligen lidelsefullt upprörd. Han är på en gång subjektet, som lider, och objektet, som dissekeras. <section end=AS9 /> <section begin=AS10 /> {{c|{{större|'''X.'''}}}} Under utrikesvistelsen hade Strindberg försökt att vinna en ställning som kosmopolitisk författare. Det var väl närmast Ibsens och Björnsons framgångar, som härvid lekte honom i hågen. Han insåg själv mer än väl svårigheterna och anförde det mottagande, som Björnsons »Fiskerjenten» fått i Paris, som ett varnande exempel. Men han gjorde i varje fall försöket och arbetade, allteftersom trycket blev {{rättelse|strörre|större}} hemifrån, på att slå sig lös genom att vinna en publik också i Frankrike. Ögonblicket var gynnsamt, ty dörrarna voro öppnade för många utländska inflytanden. Ibsen hade spelats i Paris, och den ryska litteraturen, med vilken den skandinaviska erbjuder så många likheter, hade mottagits med öppna armar. Strindberg ombesörjde själv utgivandet på franska av »Giftas» ''(Les mariés)'', »Fadern» ''(Père)'' och »En dåres bikt» ''(Le plaidoyer d’un fou)'', men utan större framgång. Det var först några år senare, som vissa kretsar började intressera sig för Strindberg och hans verk. Vid denna tid var Strindberg trött på Schweiz. 1885 och 1886 reste han i Frankrike, bland annat för studier till sina skildringar ''Bland franska bönder'', och han gjorde under dessa år även tvänne flyktiga besök i Italien, som han beskrivit i ett par uppsatser, i vilka han nedgör allt italienskt och mera fäster sig vid orenligheten i Venedigs kanaler än vid allt det storslagna och sköna, som där vanligen fängslar den nordiske resenären.<noinclude> <references/></noinclude> c81x5g8pkovzm9uewdcxvx4jbvrfzcq 0 224329 655926 2026-07-29T08:09:48Z PWidergren 11678 Skapade sidan med '<div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="J_Mortensen_Från Röda rummet till Sekelskiftet_1918.djvu" from=124 to=149 fromsection=AS9 tosection=AS9 prev="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/VIII. August Strindberg|VIII. August Strindberg.]]" current="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/IX. August Strindberg|IX. August Strindberg.]]" next="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/X. August Strindberg|X. August Strindberg.]]" kommentar={{nop}}...' 655926 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="J_Mortensen_Från Röda rummet till Sekelskiftet_1918.djvu" from=124 to=149 fromsection=AS9 tosection=AS9 prev="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/VIII. August Strindberg|VIII. August Strindberg.]]" current="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/IX. August Strindberg|IX. August Strindberg.]]" next="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/X. August Strindberg|X. August Strindberg.]]" kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> pks1v45xo67tg6bs5fbmxivhwoz4wrt 104 224330 655927 2026-07-29T08:14:48Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 655927 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|140|AUGUST STRINDBERG|}}</noinclude>Strindberg har tydligen aldrig kommit över reströtthetens stadium. I början av 1886 flyttade han med familjen till norra Schweiz, där han först bodde i Othmarsingen i kantonen Aargau, senare i Weggis vid Vierwaldstädtersjön. Följande året flyttade han över till den tyska sidan av Bodensjön och bosatte sig i Lindau i Bayern. Det var här, som han skrev ''Hemsöborna'', och i denna skärgårdsroman har Strindberg nått ut över den föregående periodens skildringskonst. Han har skapat något nytt i sin art och ett konstverk, som redan blivit klassiskt. Romantiken hade väckt intresse för det primitiva, det folkliga, och den senare realismen förnyade folklivsskildringen. Almquist har skrivit ett par berättelser i denna stil, som tillhöra hans bästa, och Fru Knorrings roman »Torparen» är också ett i många avseenden intressant arbete. Tysken Auerbach gav sedan nytt liv åt bondeskildringen. Det var hans exempel, som föresvävade Björnson, vars bondenoveller äro klassiska i sin art. Men alla dessa folklivsskildringar från mitten av seklet framställa knappast verkliga bönder, utan överklass, som uppträder i bonddräkt. De skilja sig icke så mycket som man tror från renässansens pastoraler, där hovfolket går ikring maskerat som allmoge. I Björnsons utmärkt vackra berättelse, »Synnöve Solbakken», ha både bondgossen och flickan alltför förfinade känslor. De älska efter de bästa romantiska ideal. Björnson är mest realistisk i stilen, i vilken han, efter den isländska sagans föredöme, sökt inlägga något av den korthuggna kärvhet, som är utmärkande för böndernas sätt att uttrycka sina känslor. Långt större realism utmärker Emilie Flygare-Carlén i vissa av hennes skärgårdsskildringar. Strindberg bryter med allt detta traditionella och kommer folket långt närmare i skildringen av seder och uppfattningssätt. Ämnet till dessa skärgårdsskildringar hade Strindberg hämtat från sin vistelse under flera somrar på Kymmendön. »Hemsöborna» ger en ytterst livfull, av humor och tragik genomvävd historia ur skärgårdsfolkets liv. Det är ett mycket gott grepp,<noinclude> <references/></noinclude> qbctxsj9przmq0qyu27uevqi038kck1 104 224331 655928 2026-07-29T08:18:22Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 655928 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||AUGUST STRINDBERG|141}}</noinclude>att Strindberg infört en ny och främmande person uppe från landet, värmlänningen Carlsson, som utgör huvudpersonen i händelserna. Han får därigenom rörelse och relief i berättelsen. Där ute på ön bor änkan Flod på en liten bondgård. Hon är hänvisad att leva både av åkerns frukter och av jakt och fiske, men sedan gamle Flod dog, ligger åkerbruket nere, ty hennes son Gusten intresserar sig endast för jakten och fisket. Gumman har därför beslutat att skaffa sig en gårdsdräng, som kan sköta jordbruket, och såsom sådan antages Carlsson, en fryntlig och mångförslagen värmlänning, som redan försökt sig i flera olika yrken. Han tar makten i huset, förbättrar jordbruket, uthyr stugan åt sommargäster och rycker upp allt på ön. Samtidigt arbetar han också för egen del. Han är illa tåld av Gusten, men gumman är smått kär i honom. Carlsson har emellertid kastat sina ögon på en av sommargästernas pigor, den sköna stadsjungfrun Ida, men då denna efter återkomsten till Stockholm på hösten ser ned på honom, tar han gumman och gifter sig med henne. Berättelsen slutar emellertid med änkan Flods hastiga död, sedan hon genomskådat mannens otrohet, och då liket skall ros till kyrkogården, inträffar ett svårt oväder, så att kistan ramlar i sjön. Vid samma tillfälle drunknar Carlsson. Inom denna enkla ram av händelser har Strindberg insatt en rad av mästerligt tecknade personer och situationer. Brorslotten tar Carlsson, den energiske värmlänningen med livlig fantasi och gott munläder, i vilken kolportören och jordbrukaren äro roligt hopblandade, den late förslagne Rundkvist, Gusten, pigorna och sommargästerna. Ett av de yppersta porträtten är prästen, pastor Nordström, som nu efter trettio års vistelse därute förvandlats till en skärgårdsbonde, svärjande, supande och liderlig, men med humor i kroppen. Det lönar sig icke att söka efter de scener, som äro bäst gjorda, ty alla partier stå här i samma plan. Vilken levande bild av vårens ankomst till en lantegendom ge ej dessa rader: »Braxen lekte, enen rykte, häggen gick i blom och Carlsson sådde vårsäd i den bortfrusna höstsäden, slaktade ner sex kor, köpte torrt stallhö åt de andra,<noinclude> <references/></noinclude> 4xbv2mgtqs634js6dd1d9eaz7qxi47o 104 224332 655929 2026-07-29T08:25:24Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 655929 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|142|AUGUST STRINDBERG|}}</noinclude>så de kommo på benen och kunde släppas i skogen; han rustade och han ordnade, han arbetade själv som ett par, och han hade en förmåga att kunna sätta folk i gång, som trotsade allt motstånd.» Dråplig är scenen, då Carlsson läser postillan för gumman och i dagens text inlägger sina egna drömmar; hans försök att vinna Ida utvecklar sig till ett helt drama, och frieriscenen mellan honom och gumman återger mycket troget allmogens uppfattningssätt. Centralpunkten utgöres av skildringen av slåttern, under vilken Ida först är Carlssons räfserska, men sedan avlöses av gumman Flod, vilket ger anledning till speord och skämt från de äldre bondgubbarnas sida. Slåttern slutar med dansen på logen och de dansande parens lustvandringar i hagen. Sedan firas bröllopet, en följd av scener, värdiga en flamländares saftiga pensel. Över alla dessa brokiga tavlor kastar begravningen en nästan tragisk belysning, då pastorn ute vid den öppna vaken läser ritualen, under det att fiskargubbarna med skrovliga röster avsjunga den högtidliga psalmen. I detta arbete har Strindberg för ett ögonblick glömt bort sina egna lidanden för att skildra dessa fiskares och bönders liv och död med en objektivitet och en humor, som dittills varit honom främmande. Strindberg var icke belåten med det sätt, varpå »Hemsöborna» utgavs. Av hänsyn för publiken strökos åtskilliga repliker; i den nya upplagan äro dessa intagna i noterna. Warburg anmärker riktigt, att det varit bättre, om de ånyo insatts i texten, där de utmärkt passa. »Hemsöborna» fortsattes av en ny samling skärgårdsberättelser, ''Skärkarlsliv'', som utkom 1888. Strindberg satte icke något värde på dessa berättelser — han ansåg nämligen, att han icke fått tillfälle att skildra de mörka sidorna i skärgårdsbefolkningens liv. För honom voro de icke naturalistiska nog, och jag har hört honom i slutet av nittiotalet tala om, att han hoppades en gång få återkomma för att giva en ännu sannare skildring av skärgårdsfolkets tillvaro. Och dock är det långt ifrån endast ljusa färger, som härska i tavlan. ''En brottsling'' skildrar en av livets hemlighetsfulla tragedier, ett ytterst rått mord, som be-<noinclude> <references/></noinclude> 4qsk45aip8owtt0ldsfoxm98u5oush3 104 224333 655930 2026-07-29T08:29:30Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 655930 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||AUGUST STRINDBERG|143}}</noinclude>gåtts av en tullvaktmästare, eljest känd som en ordentlig karl. Det egendomligaste är, att han ej ångrar sig utan inför domstolen lugnt förklarar, att han skulle göra om dådet. Brottet ter sig som en psykologisk gåta. Berättelserna äro för övrigt av mycket olika karaktär. ''Min sommarpräst'' utgör en studie av det konventionellas makt över människan; i ''Pastorns älg'' återfinna vi pastor Nordström från »Hemsöborna» i en på en gång sorglig och burlesk situation, i samma stil är ''Skräddarns skulle ha dans'', en av Strindbergs kvickaste berättelser, ''Sjönödslöftet'' är en gammal skepparhistoria, som berättas med stor friskhet; och ''Höjer tar gården själv'' är nästan som en variation på »Hemsöborna». Den intressantaste berättelsen i »Skärkarlsliv» är dock ''Den romantiske klockaren på Rånö'', en av Strindbergs yppersta historier och av en alldeles ny art i hans produktion. Alrik Lundstedt är son till en fattig torpare på Rånö, som med sin familj bodde på en liten kobbe i skärgården. Den djupa fattigdomen skapade missämja och brott. När modern dog, sades det, att hon blivit ihjälslagen. Alrik blev lämnad ensam på kobben med den gamle. Det var efter den tiden, som Alrik började att leka, ett slags drift uppstod hos honom att blanda bort verkligt och overkligt för att därigenom liksom släta över det enformiga vardagslivet och begrava minnet av den rysliga nattens händelser, då modern dog. I världens ögon gällde han för att vara litet fnoskig, och det gjorde han sig ingen möda att jäva. Det är denne verklighetsdrömmares upplevelser, som Strindberg berättar. Alrik begiver sig upp till Stockholm för att studera vid Musikaliska akademien. Redan då han på en liten pinnkärra ruskar i väg norrut, börja drömmarna. De inledas med en skildring av de svarta granskogarna, över vilka månen lyser, och i denna målning är redan det fantastiska elementet anslaget. Resenären faller i sömn och drömmer, att han, sittande på sjustjärnorna, åker upp för himlavalvet, där han hör en fiol spela, som har strängar så långa som landsvägen. Han vaknar och drömmer vidare, att han är Napoleon, som på en släde ilar mot det brinnande Moskwa. Sedan upphöra icke drömmarna, som vi följa sådana de<noinclude> <references/></noinclude> s0yp2rulm6pppjlv7n8irvwxkywylkt 104 224334 655931 2026-07-29T08:32:42Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 655931 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|144|AUGUST STRINDBERG|}}</noinclude>avspegla sig i Lundstedts lekfulla sinne: hans intåg i Stockholm, hans provspelning på orgel för professorn, som kallar honom ett musikaliskt geni, hans söndagar uppe på Jakobs orgelläktare, där han sitter vid professorns sida och hjälper till med andraget, det överväldigande intryck, som kyrkan och orgeln göra på honom. En flicka, som varje söndag brukar sitta på läktaren mitt emot, blir föremål för hans kärlek; han döper henne till Angelika och gör hennes fader till generallöjtnant, som var det finaste han visste. Han friar i drömmen till henne och får ja, men fadern svarar nej. Lundstedt blir sorgsen, men besluter snart att taga ut lysning utan föräldrarnas samtycke, och han väljer i en juvelerares fönster ut ett par ringar med rosenstenar. Detta drömliv avbrytes plötsligt av en obehaglig händelse. Den fattige fadern dyker oväntat upp med sin påse, suddar upp sonens pängar och tvingar honom att hastigt och lustigt avlägga organistexamen. Men nu börjar drömlivet åter ute på Rånö, där han blivit anställd som klockare. Skolbarnen uppkallar han med fantastiska namn ur Coopers romaner, och på den lilla usla vitlackerade orgeln spelar han, som sutte han framför basaltgrottan i Jakob med dess fyrtiotvå stämmor. Men verkligheten tvingar sig ändå på honom. Minnet av den förfärliga mordnatten på kobben vaknar åter upp i hans själ. Han kan ej leka längre. Han får ej frid, förrän han för prästen lättat sitt samvete och berättat om mordnatten, då han var med, fast icke som mördare. Prästen tar saken lugnt och prosaiskt, tröstar honom med att frälsaren lidit för våra synder, bjuder honom på toddy och skickar honom därefter med brev till fyrmästaren. När han närmar sig fyrtornet, hör han fyrmästarens dotter sjunga, och då börjar det åter leka i honom. Det är Angelika, som sjunger, och han är Alrik, medregenten till kung Erik, som kommer på härnadståg för att befria henne. Och när han nu hemför den sköna som brud, finner han frid och lever ett lyckligt liv, han gräver och plantar i solskenet, sätter<noinclude> <references/></noinclude> n4d3868xim3gzb6eappyqjvie3oxlxj 104 224335 655932 2026-07-29T08:33:00Z PWidergren 11678 /* Utan text */ 655932 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="0" user="PWidergren" /></noinclude><noinclude> <references/></noinclude> el3ez3e2rae15n97m4wmnacjqh9wpql