Wikisource svwikisource https://sv.wikisource.org/wiki/Wikisource:Huvudsida MediaWiki 1.47.0-wmf.13 first-letter Media Special Diskussion Användare Användardiskussion Wikisource Wikisourcediskussion Fil Fildiskussion MediaWiki MediaWiki-diskussion Mall Malldiskussion Hjälp Hjälpdiskussion Kategori Kategoridiskussion Tråd Tråddiskussion Summering Summeringsdiskussion Sida Siddiskussion Författare Författardiskussion Index Indexdiskussion TimedText TimedText talk Modul Moduldiskussion Event Event talk Ämne 104 170687 655954 655725 2026-07-29T21:38:28Z Bio2935c 11474 655954 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" /></noinclude><h2 align="center" style="border:none;">INNEHÅLL.</h2> {{innehåll börjar}} {| style="margin: auto;" |- |colspan="3" align="center"| {{sp|Första Afdelningen.}} |- |colspan="3" align="center"| <i>Om Södermalm och dervid näst belägne Holmar.</i> |- |colspan="3" style="text-align:right; " |{{em}}Pag. |- |align="right" style="vertical-align=center"|1. ||[[Stockholm,_Del_3_(Elers_1801)/Kap 101|Cap. {{st|O|150}}m Södermalms belägenhet och dess incorporerande med Staden.]] ||style="text-align:right; vertical-align:bottom;" |1. |- valign="top" |align="right"|2. ||[[Stockholm,_Del_3_(Elers_1801)/Kap 102|Cap. Om Söder Ström och de deruti anlagde Byggnader.]] ||style="text-align:right; vertical-align:bottom;" |4. |- valign="top" |align="right"|3. ||[[Stockholm,_Del_3_(Elers_1801)/Kap 103|Cap. Om Slussen.]] ||style="text-align:right; vertical-align:bottom;" |8. |- valign="top" |align="right"|4. ||[[Stockholm,_Del_3_(Elers_1801)/Kap 104|Cap. Om Södra Broarne.]] ||style="text-align:right; vertical-align:bottom;" |13. |- valign="top" |align="right"|5. ||[[Stockholm,_Del_3_(Elers_1801)/Kap 105|Cap. Om Södermalms första bebyggande.]] ||style="text-align:right; vertical-align:bottom;" |17. |- valign="top" |align="right"|6. ||[[Stockholm,_Del_3_(Elers_1801)/Kap 106|Cap. Om Stads-grafven, Järnvågen och Bron deröfver.]] ||style="text-align:right; vertical-align:bottom;" |20. |- valign="top" |align="right"|7. ||[[Stockholm,_Del_3_(Elers_1801)/Kap 107|Cap. Om Södermalms ytterligare bebyggande.]] ||style="text-align:right; vertical-align:bottom;" |23. |- valign="top" |align="right"|8. ||[[Stockholm,_Del_3_(Elers_1801)/Kap 108|Cap. Om Torg och Brunnar.]] ||style="text-align:right; vertical-align:bottom;" |30. |- valign="top" |align="right"|9. ||[[Stockholm,_Del_3_(Elers_1801)/Kap 109|Cap. Om Vägar och Tullar.]] ||style="text-align:right; vertical-align:bottom;" |36. |- valign="top" |align="right"|10. ||[[Stockholm,_Del_3_(Elers_1801)/Kap 110|Cap. Om Kyrkor och Capeller.]] ||style="text-align:right; vertical-align:bottom;" |44. |- valign="top" || ||1. Mariae Magdalenae Kyrka. ||style="text-align:right; vertical-align:bottom;" |44. |- valign="top" || ||2. Sture Capellet och Catharinae Kyrka. ||style="text-align:right; vertical-align:bottom;" |50. |- valign="top" || ||3. Helga Korss-Capell. ||style="text-align:right; vertical-align:bottom;" |54. |- valign="top" || ||4. Ryska Kyrkan. ||style="text-align:right; vertical-align:bottom;" |55. |- valign="top" || ||5. Catholska Kyrkan. ||style="text-align:right; vertical-align:bottom;" |57. |- valign="top" |align="right"|11. ||[[Stockholm,_Del_3_(Elers_1801)/Kap 111|Cap. Om Allmänna Byggnader och Inrättningar.]] ||style="text-align:right; vertical-align:bottom;" |59. |- valign="top" |align="right"|12. ||[[Stockholm,_Del_3_(Elers_1801)/Kap 112|Cap. Om någre enskillte Hus och Lägenheter.]] ||style="text-align:right; vertical-align:bottom;" |69. |- valign="top" |align="right"|13. ||[[Stockholm,_Del_3_(Elers_1801)/Kap 113|Cap. Om de kring Södermalm liggande Holmar och Egendomar.]] ||style="text-align:right; vertical-align:bottom;" |74.<noinclude> {{nopt}} |} {{huvud||)(|A n-}} <references/></noinclude> iyvfdeoekfihhiel53cwu47jpjclkbe 104 170719 655955 655562 2026-07-29T21:40:25Z Bio2935c 11474 655955 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud||{{sp|{{sc|Innehåll.}}}}|}} {| style="margin: auto;"</noinclude>{{nopt}} |- |&nbsp; |- |colspan="3" align="center"| {{sp|Andra Afdelningen.}} |- |colspan="3" align="center"| <i>Om Ladugårdslandet och Djurgården.</i> |- |colspan="3" align="center"| {{sp|I.<br>Ladugårdslandet.}} <noinclude> |- |colspan="3" style="text-align:right; " |{{em}}Pag. </noinclude> |- valign="top" |align="right"|1. ||[[Stockholm,_Del_3_(Elers_1801)/Kap 201|Cap. Om Ladugårdslandet, gifvit Staden till utrymme.]] ||style="text-align:right; vertical-align:bottom;" |85. |- valign="top" |align="right"|2. ||[[Stockholm,_Del_3_(Elers_1801)/Kap 202|Cap. Om Ladugårdslandets bebyggande.]] ||style="text-align:right; vertical-align:bottom;" |90. |- valign="top" |align="right"|3. ||[[Stockholm,_Del_3_(Elers_1801)/Kap 203|Cap. Om Kyrkorne på Ladugårdslandet.]] ||style="text-align:right; vertical-align:bottom;" |97. |- valign="top" |align="right"|4. ||[[Stockholm,_Del_3_(Elers_1801)/Kap 204|Cap. Om Torg, Hamnar och Broar.]] ||style="text-align:right; vertical-align:bottom;" |104. |- valign="top" |align="right"|5. ||[[Stockholm,_Del_3_(Elers_1801)/Kap 205|Cap. Om Vägar och Tullar.]] ||style="text-align:right; vertical-align:bottom;" |108. |- valign="top" |align="right"|6. ||[[Stockholm,_Del_3_(Elers_1801)/Kap 206|Cap. Om Artillerie-gården, Tyghusen och Fyrverkeri-Laboratorium.]] ||style="text-align:right; vertical-align:bottom;" |111. |- valign="top" |align="right"|7. ||[[Stockholm,_Del_3_(Elers_1801)/Kap 207|Cap. Om Fredrichshof.]] ||style="text-align:right; vertical-align:bottom;" |120. |- valign="top" |align="right"|8. ||[[Stockholm,_Del_3_(Elers_1801)/Kap 208|Cap. Om Humlegården.]] ||style="text-align:right; vertical-align:bottom;" |134. |- valign="top" |align="right"|9. ||[[Stockholm,_Del_3_(Elers_1801)/Kap 209|Cap. Om Ladugårdslands Brännerier.]] ||style="text-align:right; vertical-align:bottom;" |136. |- || ||align="center"|[[Stockholm,_Del_3_(Elers_1801)/Kap 210|{{sp|II.<br>Om Valdemars-ön, Djurgården och Kgl. Ladugårdarne.}}]] ||style="text-align:right; vertical-align:bottom;" |138. |- |&nbsp; |- |colspan="3" align="center"| {{sp|Tredje Afdelningen.}} |- |colspan="3" align="center"| <i>Om Styrelse-Verket i Stockholm.</i> |- |align="right"|1. ||[[Stockholm,_Del_3_(Elers_1801)/Kap 301|Cap. Om Ståthållare i Stockholm.]] ||style="text-align:right; vertical-align:bottom;" |171. |- |align="right"|2. ||[[Stockholm,_Del_3_(Elers_1801)/Kap 302|Cap. Om Öfverståthållare.]] ||style="text-align:right; vertical-align:bottom;" |174. |- |align="right"|3. ||[[Stockholm,_Del_3_(Elers_1801)/Kap 303|Cap. Om Underståthållare.]] ||style="text-align:right; vertical-align:bottom;" |190. |- |align="right"|4. ||[[Stockholm,_Del_3_(Elers_1801)/Kap 304|Cap. Om Politien i Stockholm.]] ||style="text-align:right; vertical-align:bottom;" |194.<noinclude> {{nopt}} |} <references/> {{huvud|||5. Cap.}}</noinclude> hto51440ak53pu23b7bfumqvt1mesu2 104 170720 655956 655550 2026-07-29T21:43:27Z Bio2935c 11474 655956 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud||{{sp|{{sc|Innehåll.}}}}|}} {| style="margin: auto;"</noinclude>{{nopt}} <noinclude> |- |colspan="3" style="text-align:right; " |{{em}}Pag. </noinclude> |- |align="right"|5. ||[[Stockholm,_Del_3_(Elers_1801)/Kap 305|Cap. Om Magistraten i Stockholm.]] ||style="text-align:right; vertical-align:bottom;" |203. |- |align="right"|6. ||[[Stockholm,_Del_3_(Elers_1801)/Kap 306|Cap. Om Stadens Vapen.]] ||style="text-align:right; vertical-align:bottom;" |227. |- |&nbsp; |- |colspan="3" align="center"| {{sp|Fjerde Afdelningen.}} |- |colspan="3" align="center"| <i>Om Consistorierne i Stockholm, m. m.</i> |- |align="right"|1. ||[[Stockholm,_Del_3_(Elers_1801)/Kap 401|Cap. Om Stockholms Stads Consistorium.]] ||style="text-align:right; vertical-align:bottom;" |234. |- |align="right"|2. ||[[Stockholm,_Del_3_(Elers_1801)/Kap 402|Cap. Om Hof-Consistorium.]] ||style="text-align:right; vertical-align:bottom;" |239. |- |align="right"|3. ||[[Stockholm,_Del_3_(Elers_1801)/Kap 403|Cap. Om Consistorium Generale.]] ||style="text-align:right; vertical-align:bottom;" |242. |- |align="right"|4. ||[[Stockholm,_Del_3_(Elers_1801)/Kap 404|Cap. Om Gamla Gillen i Stockholm.]] ||style="text-align:right; vertical-align:bottom;" |244. |- |align="right"|5. ||[[Stockholm,_Del_3_(Elers_1801)/Kap 405|Cap. Om Secter och Svärmare.]] ||style="text-align:right; vertical-align:bottom;" |249. |- |&nbsp; |- |colspan="3" align="center"| {{sp|Femte Afdelningen.}} |- || ||align="center"| <i>Om de till Allmänna Säkerhetens bevarande, samt de i afseende på timande eldsvådor, vidtagne anstalter.</i> |- valign="top" |align="left"|I. ||[[Stockholm,_Del_3_(Elers_1801)/Kap 501|Om Garnisonen och Inqvarteringen i Stockholm.]] ||style="text-align:right; vertical-align:bottom;" |254. |- |align="left"|II. ||[[Stockholm,_Del_3_(Elers_1801)/Kap 502|Borgerskapets Militaire-Corpser.]] ||style="text-align:right; vertical-align:bottom;" |266. |- |align="left"|III. ||[[Stockholm,_Del_3_(Elers_1801)/Kap 503|Stadsvackten i Stockholm.]] ||style="text-align:right; vertical-align:bottom;" |271. |- |align="left"|IV. ||[[Stockholm,_Del_3_(Elers_1801)/Kap 504|Brandvackten.]] ||style="text-align:right; vertical-align:bottom;" |274. |- |align="left"|V. ||[[Stockholm,_Del_3_(Elers_1801)/Kap 505|Brand-Signaler.]] ||style="text-align:right; vertical-align:bottom;" |280. |- |align="left"|VI. ||[[Stockholm,_Del_3_(Elers_1801)/Kap 506|Brandförsäkrings-Contoiret.]] ||style="text-align:right; vertical-align:bottom;" |282. |- |align="left"|VII. ||[[Stockholm,_Del_3_(Elers_1801)/Kap 507|Fängelser och Arrester.]] ||style="text-align:right; vertical-align:bottom;" |286.<noinclude> {{nopt}} |} <references/> {{huvud|||S j e t-}}</noinclude> 7bhp8robb1ml60tdi0bh3rgd550mk5j 104 170743 655957 655826 2026-07-29T21:47:39Z Bio2935c 11474 655957 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud||{{sp|{{sc|Innehåll.}}}}|}} {| style="margin: auto;"</noinclude>{{nopt}} |- ||&nbsp; <noinclude> |- |colspan="3" style="text-align:right; " |{{em}}Pag. </noinclude> |- |colspan="3" align="center"| {{sp|Sjette Afdelningen.}} |- || ||align="center"| <i>Om Stockholms Stads Handel, Manufacturer, Slögder, Handtverkerier och Näringar.</i> |- |align="left"|I. ||[[Stockholm,_Del_3_(Elers_1801)/Kap 601|Stockholms Stads Handel.]] ||style="text-align:right; vertical-align:bottom;" |290. |- |align="left"|II. ||[[Stockholm,_Del_3_(Elers_1801)/Kap 602|Sjömanshuset i Stockholm.]] ||style="text-align:right; vertical-align:bottom;" |332. |- |align="left"|III. ||[[Stockholm,_Del_3_(Elers_1801)/Kap 603|Skeppshvarf i Stockholm.]] ||style="text-align:right; vertical-align:bottom;" |342. |- valign="top" |align="left"|IV. ||[[Stockholm,_Del_3_(Elers_1801)/Kap 604|Manufacturer, Handtverkerier, Slögder och Näringar.]] ||style="text-align:right; vertical-align:bottom;" |346. |} {{innehåll slutar}} {{linje|10em}}<noinclude> {{huvud|||{{st|{{sc|För}}}}-}} <references/></noinclude> 0j92ab37nuvztgk6gpiok87slnrersb 104 197953 655953 655531 2026-07-29T21:34:21Z Bio2935c 11474 655953 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud|118|{{st|<b>GÖTHES</b>}}|4 Cap.}}</noinclude>{| style="margin: auto;" |- align="center" |colspan="7"|&nbsp;||{{ant|Guthrik}} |- align="center" |colspan="7"|&nbsp;||&VerticalLine; |- align="center" |{{ant|Hakun Jarl}} ||colspan="2"|&nbsp; ||colspan="2"| - - - — - - - — - - - ||{{ant|Kairin}} {{em}}—||{{ant|Gairmuntir}}{{em}}—||{{ant|Gairlaug}} |- align="center" |&VerticalLine; ||colspan="2"|&nbsp; ||style="writing-mode: vertical-rl;" colspan="3"|⎧<br>⎪<br>⎪<br>⎪<br>⎪<br>⎨<br>⎪<br>⎩ ||&VerticalLine; |- align="center" |{{ant|Asur}} ||{{ant|Taktah}} || ||{{ant|Gurith}} ||{{ant|Estrith}} ||{{ant|Ragnfast}} ||—{{em}} {{ant|Inga}} {{em}}—||{{ant|Airik}} |- align="center" || ||&VerticalLine; ||colspan="3"|&nbsp; ||style="writing-mode: vertical-rl;" colspan="2"|⎧<br>⎪<br>⎨<br>⎩ |- align="center" |<i>Cf. p.</i> 109. ||{{ant|Sin}} ||{{ant|Bali}} ||colspan="2"|&nbsp; ||colspan="2"|-{{em}}-{{em}}-{{em}}- |} Skriften på den åberopade Runskrift, som innehåller Ingas Ättartal, förekommer i 7. Fl. {{ant|N. 2.}} och sparas därföre på detta Ställe. Men Innehållet af bägge Ragnfasts Stenar är detta: 1. ˣᛁᚾᚴᛅˣ ᛚᛁᛏˣ ᚱᛅᛁᛋᛅˣ ᛋᛏᛅᛁᚾᛅˣ ᚦᛅᛋᛁˣ ᛁᚡᛏᛁᛦˣ ᚱᛅᚴᚾᚠᛅᛋᛏˣ ᛒᚬᚾᛏᛅˣ ᛋᛁᚾˣ ᚼᛅᚾˣ ᚢᛅᛦˣ ᛒᚱᚬᚦᛁᛦˣ ᚴᚢᚱᛁᚦᛅᛦˣ ᛅᚢᚴ ᛂᛋᛏᚱᛁᚦᛅᛦˣ 2: ˣᛁᚾᚴᛅ ᛚᛁᛏˣ ᚱᛅᛁᛋᛅˣ ᛋᛏᛅᛁᚾᛅˣ ᛅᚢᚴˣ ᛒᚱᚬˣ ᚴᛁᛅᚱᛅˣ ᛂᚠᛏᛁᛦˣ ᚱᛅᚴᚾᚠᛅᛋᛏˣ ᛒᚬᚿᛏᛅ ᛋᛁᛅˣ ᛅᛋᚢᚱˣ ᚢᛅᛦˣ ᚼᚢᛋᚴᛅᚱᛚˣ ᚼᛅᚾᛋˣ {{ant|1: Inga lit raisa Staina thasi iftir Ragnfast Bonta sin. Han var Brothir Gurithar auk Estrithar. 2. Inga lit raisa Staina auk Bro giara eftir Ragnfast Bonta sin. Asur var Huskarl hans.}} d. ä. {{sp|Inga lät resa desse Stenar efter Ragnfast sin Bonde. Han war Gurids och Estrids Broder. Inga lät resa Stenar, och göra Bro efter Ragnfast sin Bonde. Asur war hans Huskarl.}} Runorna ᚢ, ᛏ, och {{korrektion|uddadt ᛒ|åfwan och nedantil uddade ᛒ|335}}, ses här så wäl, som på Bro-Stenen: Korsset på den ene liknar nästan aldels det, som finnes på en del af Hårdaknuts Engelske Penningar, {{ant|ap. Hickes. P. 2. Tab. 4:}} och det, som är på den andre, kommer mäst öfwerens med dem, som ses på Jarlabaks Stenar, utom det, at desse, med en eller de twå motswarande Ändar, låta det nåkas själfwa Runristningen, då denne föreställer det fritt och ledigt inom Runornas Gång. Innehållet, utan at tala om Slägträkningen, är ock så wida märkligt, som däraf kan dömas at Fru Inga hållit det för et mera förtjänande Wärk, at upresa flere Stenar, än en, och at hon trot det hännes Döde däraf skulle hafwa större Själaro och Lisa i andra Lifwet, at hon efter honom låtit göra Bro, än om ingen blifwit gjord. Hwaraf jag sluter, at dessa hännes och Jarlabaks Tankar warit enahanda, och därföre at desse Stenar, med dem, på en Tid blifwit upreste. Jag nekar<noinclude> {{huvud|||lik-}} <references/></noinclude> gi5pylozuncpk3jdcnh3fqulj3w8j8x 104 224336 655938 2026-07-29T17:43:39Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 655938 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />232</noinclude>gestalt det är nu tjugo år sedan — jag minnes, jag minnes — der der natten — ni blef mor — ni dog … Amandas blod isades. Det föreföll henne, som hade ett lik talat till henne. — Ni svarar mig icke, återtog fru Schedvin. Hvad vill ni mig? Hvad fordrar ni? Anblicken af den svarta slöjan syntes ingifva henne lika mycken fruktan, som fasa. Amanda, som var fullkomligt obekant med den förändring fru Schedvin undergått, drog sig, äfven hon, rädd tillbaka för denna lefvande och oförklarliga vålnad. Det var skumt i rummet. Aftonskymningen höll på att inbryta. En stunds tystnad uppstod. Af fru Schedvins tilltal begrep hon blott så mycket, att hon icke var igenkänd, och nu mera fruktade hon nästan äfven att blifva det. Hon bibehöll derför slöjan. Men då Amanda omsider tog ut ett steg, för att göra slut på den för henne så plågsamma tystnaden, utsträckte fru Schedvin sin magra och knotiga hand emot henne. — Vik bort, satan, ropade hon, vik bort! Amanda stannade åter. Hon förstod icke hvad allt detta ville säga. Var det väl fru Schedvin, som nu fruktade för henne? Denna tanke, så oförklarlig den äfven föreföll, ingaf henne likväl mod. Måhända förebrår fru Schedvin sig, tänkte hon, det sätt, hvarpå hon behandlade mig förra gången. Att begagna ett sådant språk, som det, den gamla nu förde, förutsatte en högre förvillelse i själen. Från högfärd och ett visst burget anseende hade hon kommit till hat och fattigdom, i hvilkas gemensamma släptåg ofta följer förbistring i tänkesättet. Det är vid ytterlighetens sista gräns, som botemedlet ligger för sjelfva ytterligheten. Befann hon sig redan der eller skulle hon hinna dit? Hvarje enskilds lif är en logisk utveckling af motiv och slutföljder, äfven om man sällan sjelf förmår följa dem länk från länk. Vårt moraliska, såväl som vårt fysiska lif, är ett organiskt helt, underkastadt gifna lagar. Vår frihet är våra böjelsers och vår viljas bestämmelserätt öfver våra handlingar, och hvilka visserligen<noinclude> <references/></noinclude> jltfgsovn90pzkebhlpyyaqhp1q5pa1 104 224337 655939 2026-07-29T17:46:02Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 655939 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|233}}</noinclude>kunna inverka på vårt väsendes beskaffenhet, påskynda eller fördröja dess förädling, men som likväl icke förmå att undandraga det den i sjelfva väsendet nedlagda organiska lagen. I detta afseende stå vi blott så till vida öfver naturen i allmänhet, att vi genom högre själsgåfvor blifvit utrustade med bättre vapen i striden för vår andliga utbildning. Men i de fall, då dessa vapen origtigt eller illa användas, blifva de äfven vapen emot oss sjelfva och påskynda vår moraliska undergång. Detta var händelsen med fru Schedvin. Utan att vara hvad samhället egentligen kallar brottslig, hade hon varit elak, kall, hjertlös, det vill säga brottslig i andligt afseende, brottslig i sitt förmörkade lif, kanske utan att ens sjelf hafva insett det. Hennes själsförmögenheter hade icke heller byggt på ett tempel af ljus och frid inom henne, utan på förödelse. På grunden af hennes först kanske blott vilseledda instinkter växte, såsom på en mager och ofruktbar jordmån, hennes tanke och känsla upp — bildade sig hennes verldsåsigter — hennes karakter — hennes omdöme — tills ljungheden var färdig. Det måste gå derhän, rigtningen var sådan, och förrän jorden åter blef uppbruten, skulle intet hvete finna rotfäste och kraft att växa der. Men Amanda kunde icke i ett ögonblick genomskåda hvad som behöft ett helt lifs alla verkande krafter, för att komma till den punkt, hvarpå det nu befann sig. Hon stod här utanför en mörk gåta och sökte förgäfves dess lösning. Det lilla mod, som fru Schedvins synbara fruktan ingifvit Amanda, väckte likväl hos henne den tanken att nu söka vädja till hennes upprörda hjerta. Men då Amanda rörde sig ifrån sin plats och lyfte upp sin hand, i afsigt att skjuta slöjan tillbaka, kastade sig fru Schedvin ned på sina knän framför henne. — Nåd, ropade hon, nåd! Underbart öfverraskad, fastnaglades Amanda på stället. Den gamlas så plötsliga knäfall, hennes bönfallande utrop, sammanknäppta händer och darrande lemmar vittnade om den djupaste bäfvan. Saknande all ledtråd för sitt omdöme, visste ej Amanda hvad hon skulle tänka. Det mod, som den åldrigas nyss visade fruktan ingifvit henne, öfvergick till bestörtning. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> ga858cunnhsbwvu57gwqf51ln5plsep 104 224338 655940 2026-07-29T17:52:37Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 655940 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />234</noinclude>Första intrycket bjöd henne att böja sig ned, för att lyfta upp henne. — Stig upp, min fru, bad hon, stig upp! Men fru Schedvin gjorde en afböjande rörelse. — Kommer ni, talade hon, för att återfordra er dotter? Vid dessa ord började Amanda förstå hvad som försiggick inom den gamla. Den vilda och bittra häftighet, hvarmed hon vid förra besöket berättat den upprörande tilldragelsen ur sitt tidigare lif, hvari Amandas mor spelat en så vigtig roll, öfvertygade henne, att ingenting djupare kunnat ingripa i hennes känsloverld. Det måste derför äfven vara dermed, som hennes tankar nu sysselsatte sig. Visserligen hade hon mycket att förebrå Amandas mor, derest de af misstanken föranledda uppgifter verkligen voro grundade; men icke desto mindre saknade hon likväl icke heller sjelf anledningar till egna förebråelser. Huru hade hon icke i sista stunden förrådt en qvinnas första pligt emot en annan i den belägenhet, hvari Amandas mor var? Huru hatfullt hade hon ej i sitt hjerta rufvat på hämndeplaner emot dottern? Så uppstod den ena tanken efter den andra inom Amanda och spred sin dager öfver den olyckliga gamlas sinnes-belägenhet; men på samma gång frågade sig äfven Amanda, om hon borde taga henne ur sin förvillelse eller bibehålla henne deri. Amanda blef, vid besvarandet af denna fråga, trogen sitt skaplynne. Tillfället var allt för inbjudande, för att icke begagna sig deraf. Hon var också i ögonblicket beredd att spela sin roll. — Jag kommer icke blott, för att återfordra min dotter, svarade hon, jag kommer, för att fordra räkenskap af er för den grymhet, hvarmed ni behandlat mig. Vid ljudet af Amandas röst skälfde fru Schedvin, såsom hade den ljudit till henne ur afgrunden. Men i detsamma reste hon sig upp, långsamt och sakta, synbart öfverlemnande sig åt en enda, förfärlig tanke. — Svara mig, sade hon, den der natten, då himmel och jord söndersletos af storm och snö, var ni med, säg mig, var ni med der — der … Hennes bröst häfde sig, hennes ögon lågade, hennes hy<noinclude> <references/></noinclude> k3gg163j8t5jtgdlbt71nsq9i8raenj 104 224339 655941 2026-07-29T17:56:14Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 655941 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|235}}</noinclude>var som dödens. Hon kom ej till slutet af hvad hon ville säga, men hon pekade at källarvåningen. — Jag var det, svarade Amanda. Amanda ingick gerna på hennes föreställningssätt. Deri låg ingenting af vigt; hon hade sitt eget mål. — Det är då sant, mumlade fru Schedvin; allsmägtiga försyn, jag har sett honom! — Hvar är min dotter? afbröt henne Amanda. Jag befaller er att tala. Men liksom fru Schedvin i sin själ ännu egt någon tåga qvar, hvarvid hennes hat fasthöll sig, genmälde hon icke genast. — Svara mig, upprepade Amanda. Jagad ur himmelen af er misstanke, skola äfven vi jaga er derur. — Var ni oskyldig, eller icke? sporde fru Schedvin med en dof, nästan ihålig röst. — Oskyldig, som barnets dröm. Med ett hemskt utrop sjönk den gamla ned på sina knän. — Oskyldig, upprepade hon blott, oskyldig! För dagens stråle fly nattens skuggor. Förvillelserna i vår själ skingras i samma stund, vi upptäcka och förstå vår egen orättfärdighet. Fru Schedvin trodde. men gick hon förlorad härigenom eller var hon räddad? Vi skola i sinom tid erfara det. Men det ord, som krossat, snart sagdt, ett helt lifs förvillelse, hade på samma gång äfven krossat hennes kroppsliga krafter. Amanda såg, huru hon föll tillhopa och tycktes förlora sitt medvetande. — Jag befaller er, talade derför Amanda, rädd att förlora ett gynsamt ögonblick, att uppsöka min dotter och bekänna ert brott. Vi veta att Amanda sett sig omkring i denna tids, med Rousseau och Voltaire till en gryende allmagt vaknande litteratur, hvari, såsom en fullkomlig motsats till den förkonstling verlden hunnit, ett slags naturtillstånd predikades, ett naturtillstånd, som slutligen till och med ville frigöra sig från sjelfva guddomen, såsom endast en machiavellistisk stjernbild, tillkonstlad i samhälleliga intressen, fór bemyndigandet af detta den verldsliga allmagtens budord: “vi, med Guds nåde”. Hon var derför allt för fri till sina tänkesätt, för att ett enda<noinclude> <references/></noinclude> bsxw6yuu8b372hsq70p72ribhwhhfxx 104 224340 655942 2026-07-29T18:00:28Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 655942 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />236</noinclude>ögonblick draga i betänkande rigtigheten af sitt handlingssätt. Hennes förstånd gillade; hjertat rådfrågade hon icke. Utan att det också rörde henne, vare sig huru fru Schedvin kommit till sin förvirrade sinnesbeskaffenhet eller den belägenhet, hvari hon nu befann sig, vände hon sig ifrån henne och lemnade rummet. Hon förestälde sig att det intryck, hon redan gjort, var tillräckligt kraftigt, att förr eller senare förmå fru Schedvin att uppsöka sig och afgifva den bekännelse, hon önskade. När fru Schedvin omsider återkom till sansning, vaknade hon upp, såsom ur en förfärlig yrsel, och hon måste intaga sängen. Amanda hade stämt möte med Daniel. Sedan sammanträffandet med modern tagit en så alldeles oväntad rigtning, ville hon under inga omständigheter öfverraskas af honom, alldenstund hon befarade att han skulle kunna taga den gamla ur sin villa. Men Daniel hade icke heller bortglömt sitt löfte. Amandas sista ord hade oupphörligt ljudit i hans öron. “Ni vet, hvem jag menar”, hade hon ju sagt. Hvem menade hon? Hans pulsar slogo, hans hjerta klappade. Hon hade upptändt en kolande eldbrasa i hans själ. När Amanda också kom ned ifrån modern, mötte hon honom, med foten redan på första trappsteget. — Följ mig, sade hon, er mor vill hvarken se er eller mig. Jag begifver mig tillbaka till slottet. Daniel hade ingenting deremot. Hans mödernehem var för honom en verklig förskräckelse. Modren tycktes aldrig kunna förlåta honom att han växte till och blef en man. Amanda, som redan beräknade fördelen af det inflytande, som hon så oförmodadt vunnit öfver fru Schedvin, kände sig lyckligare och gladare än på länge. Framgången var för henne af desto större betydenhet, som den rörde alla hennes tankars lifsådra, nemligen frågan om hennes härkomst, hennes födelse, och hon nu trodde sig hafva inkommit på en väg, som måste leda till upplysningar. I den sinnesstämning, hvari hon lemnade fru Schedvin, var hon öfvertygad, att hon skulle få ett besök af henne. Redan uppmätte hon också med sin själs hela eldiga kraft och sitt hjertas brinnande styrka vigten af detta möte. Hon visste<noinclude> <references/></noinclude> 5sd16q8vvwt9uileslf2z6dnn14vfnz 104 224341 655943 2026-07-29T18:04:43Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 655943 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|237}}</noinclude>sig nu ega ett vapen i den gamlas eget föreställningssätt och litade tillräckligt på sig sjelf att kunna använda det efter behof. Hon hade kommit obemärkt och ville på sådant sätt äfven aflägsna sig. — Kom, kom, herr Daniel, bad hon honom. Er mor är uppbragt på er, på Clara, på hela verlden. Det var mig omöjligt att afvakta er deruppe. Hon rasar, som — men blif ej missnöjd att jag talar så om er mor. — Frukta icke, mamsell Amanda, svarade Daniel; olyckligtvis har ni allt för rätt. I sjelfva verket tror jag att min mor är en god qvinna, men hon har sitt sätt att vara, och det kan nu mera icke hjelpas. I stället att draga oss till sig, skjuter hon oss ifrån sig, och köld och likgiltighet växa, i stället för kärlek och tillgifvenhet. Men ni sade, att ni ville tala med mig. Under det Amanda var uppe hos fru Schedvin hade skymningen tilltagit. Tiden var också rätt långt framskriden. — Som ni säger, herr Daniel, jag har önskat tala med er om en sak, som jag tror skall intressera er på det allra högsta. Daniel betraktade henne med en skygg blick, emedan Amanda yttrade sig på ett sätt, som på samma gång ingaf honom både fruktan och hopp, att frågan gälde Alma: fruktan, emedan han icke ville att någon mensklig varelse skulle hafva ens den aflägsnaste aning om hans vansinniga böjelse; hopp, emedan han ändå icke kände något ämne i verlden, som så djupt och odeladt upptog alla hans tankar. — Kommer ni ihåg den afton, återtog Amanda, då ni satte ett par poster utanför min dörr? — Ganska väl, mamsell; det var ett misstag, som gjorde mig rätt ledsen. — Jag vill tro det, herr Daniel; men samma afton blef ni äfven införd till drottningen. Hvad tycker ni om henne? Amanda ville först känna sig för innan hon gick vidare. Daniel deremot, som icke visste, hvarthän hon ville, men alltför väl kände att hon i och med denna fråga beträdde ett, inom den allmänna meningen, rätt farligt gebiet, svarade icke genast, emedan han redan blifvit en ganska försigtig general. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> fm3jbg94ni1ulkme68y7ctzophf5cbv 104 224342 655944 2026-07-29T18:07:42Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 655944 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />238</noinclude>— Ni tiger, återtog Amanda i sin otålighet; ni vet ju att jag är i tjenst hos drottningen? — Det vet jag. — Nåväl, säg mig då kort och godt, är ni drottningens vän eller fiende? — För all del, mamsell, huru skulle jag kunna vara hennes fiende. Hon har ju alltid gjort mig bara godt. — Jag vet det; ni är således hennes vän. — Så mycket, mamsell, som en soldat är berättigad att vara vän till sin drottning. — Skulle ni icke vilja uppoffra ert lif för henne? — Hvarför icke, om händelsen fogade sig så. — Gör man väl det för någon annan, än för dem, för hvilka man hyser den djupaste aktning och tillgifvenhet; men härom är nu likväl icke frågan. Ni erinrar er således den der aftonen. — Fullkomligt. — Då påminner ni er säkerligen äfven, att ni, sedan drottningen aflägsnat sig, framförallt betraktade ett fruntimmer vid hofvet. Daniel hade således icke misstagit sig: det var om Alma hon ville tala. Pulsslagen i hans hjerta ökade sin hastighet och fart. Under åratal hade han burit sin hemlighet sluten i sitt bröst: det var en förfärlig hemlighet, herre öfver hans förstånd, mästare öfver hans känslor, en eld utan slut, som ständigt brände och tärde, men hvars öfvermått han icke ens vågade andas ut. Hans läppar hade slutit sig omkring den, såsom bommar af jern. Utan att sjelf, åtminstone som han trodde, hafva påkallat det, hörde han nu en varelse tilltala sig om henne. Det var en sällhet, men en sällhet, för hvilken han förskräcktes. Också steg blodet åt hans kinder, men sjönk ögonblickligt derpå åter tillbaka och tog hvarje droppe i sitt ebbande vågsvall med sig. Amanda märkte hvad som föregick inom honom; äfven hon hade således icke bedragit sig: han älskade Alma. En kort tystnad uppstod. Man kan säga att Daniel derunder lyssnade ur djupet af sitt hela väsen, afvaktande hvad Amanda ämnade säga. Amanda deremot öfverlade ett ögonblick. — Säkert har ni icke, herr Daniel, talade hon derefter,<noinclude> <references/></noinclude> 2a573wgs7z91vrhl6t3veyxbimufzf6 104 224343 655945 2026-07-29T18:12:03Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 655945 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|239}}</noinclude>kunnat undgå att anmärka, att drottningen och hofvet, ja, att äfven ert eget befäl fäster större uppmärksamhet vid er, än vid någon annan af edra jemlikar? Detta var till en viss del en sanning, och som han icke kunde bestrida, åtminstone i hela dess vidd. — Hvem annan än ni kan i er ställning smickra sig med att hafva haft företräde inför den kungliga familjen, och det till och med vid högtidliga tillfällen? — Ursäkta, mamsell, svarade han likväl nu, jag måste härvid göra en anmärkning. — Låt höra. — De företräden, jag haft, hafva icke härflutit af särskild bevågenhet, utan af besynnerliga tillfälligheter: första gången uppfördes jag såsom fånge, andra gången i min tjenst. — Medgifver ni mig likväl att ni dock i alimänhet behandlas med mycken ynnest? — Ganska gerna; men på sitt sätt har jag ju räddat kronprinsens lif, hvarför drottningen lofvade mig … — Det är icke orsaken, herr Daniel; säg mig, anar ni den icke? — Nej, mamsell. — Känner ni icke hvilket hoffruntimmer, som drottningen för det närvarande håller mest af? — Det känner jag icke. — Om jag icke bedrager mig, fortsatte Amanda, så tjenar ni vid det kompani, vid hvilket grefve Creutz är löjtnant. — Deri har ni ganska rätt. Daniel förstod allt för väl, hvarthän hon ville, men desto kortare blef han blott i sina svar. Det gladde honom att höra talas om henne, men nästan lika mycket också att få förneka henne. — Grefve Creutz visar ju er all vänskap och välvilja? — Det är honom jag har att tacka för, icke blott att jag blef soldat, utan äfven korporal. — Förmodligen känner ni icke heller hvem den för er osynliga varelsen är, som utöfvar på honom ett nästan obegränsadt inflytande? — Nej, mamsell. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 26yau4v1vrzx22xvwob3s8cie14khw2 104 224344 655946 2026-07-29T18:20:06Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 655946 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />240</noinclude>Daniel bemannade sig emot den förföriska sirénsången, ehuru det kostade honom en hård strid. Men då han minst väntade det, vände sig Amanda småskrattande emot honom. Det var en argumentation, hvarpå han icke var beredd. — Ni skrattar, anmärkte han. — Hvad skall jag väl göra? Jag skrattar åt er okunnighet. Ni vet då ej att fröken Alma — oberäknadt all politik för dagen — är en liten allsmägtig herskarinna bakom såväl drottningens, som sin brors vilja, och att hon … Amanda fortfor att skratta. Daniels hjerta hade upphört att klappa, men hans läppar rörde sig medvetslöst. — Att hon, upprepade han, att hon … Ser ni, tillade Amanda och betraktade honom med sina stora svarta ögon, ser ni, att ni ändtligen måste bekänna kort. Daniel var så förvirrad, att han knappast visste hvad han sagt. — Medgif endast — icke att ni älskar henne — det begär jag icke — men att ni är öfvertygad om att hon … En kallsvett lackade utför Daniels panna. Hvarje ord dog bort på hans mun. — Att hon, fortfor Amanda, uppskattar er ganska högt och håller rätt hjertligt af er. Daniel stannade orörlig på sin plats. Det tycktes nästan, som hade han velat intaga en posts ställning, en förposts emot en fiendtlig eld. Hans panna betäcktes af ett mörkt moln. — Visste jag icke, mamseil, sade han, att ni är en vän till min syster, och jag tror nästan äfven till mig, emedan vi ändå vuxit upp som barn tillsammans, så skulle jag säga er … — Hvad skulle ni säga mig? — Att ni narrades, mamsell. Fröken Alma har troligtvis aldrig bemärkt mig, hon är dessutom förlofvad med kapten Puke och slutligen är hon alldeles både för god och … Amanda blef åter helt allvarsam. — God? upprepade hon. Kärleken är eld, lif, kraft, anda; den är hjertats snille, om ni så behagar, men god? Det är blott en tillfällighet, om den så är. Då detta ämne likväl endast synes besvära er, vill jag sluta dermed. Det kan för öfrigt vara alldeles detsamma hvad den stackars fröken Alma<noinclude> <references/></noinclude> 1cxb5bxh8ysq2m5oo9t8j3vvq3nrw3h 104 224345 655947 2026-07-29T18:45:36Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 655947 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|241}}</noinclude>tänker, önskar eller känner. Hon är förlofvad, hon skall gifta sig, se der den vanliga gången i ett fruntimmers lif. Er gör det naturligtvis föga, om hon är ett offer för sin familjs enskilda intressen. — Ett offer? — Ni vet då icke att familjens ära och heder ligga i Pukes händer, till följd af hans kännedom om en förfärlig familjehemlighet. — Derom har jag aldrig hört ett ord. Daniel gick en stund tyst vid hennes sida, hvarunder den häftiga strid, som han kämpade med sitt hjerta, likväl afspeglade sig i hans ansigte. — Om jag visste, yttrade han, visste … — Afbryt er ej; säg ut, herr Daniel. Ni vet att jag är er vän. — Omöjligt, mumlade han. Det är ett vansinnigt sjelfbedrägeri, en lögn af ljus och lif. Min gud, må man spärra in mig på dårhuset, att jag må få dö såsom en förnuftig menniska. Utom sig fattade han Amandas hand. — Begriper ni icke att ni bedrager mig, mamsell, talade han; begriper ni icke, att hvad ni säger icke kan vara sanning; begriper ni icke, att hon är ett fruntimmer af hög och ädel börd, och att jag — jag … — Är soldat, tillade Amanda. Jo, det begriper jag; men, säg mig, har aldrig den tanken fallit er in, att ni kan stiga i graderna; att ni kan gå ut i krig — utmärka er såsom en tapper krigare — och återkomma som en stor man? — Jag vill ej ljuga för er, mamsell; den tanken har ofta stått för mig, men icke dess mindre är jag nu blott en simpel soldat. Säg mig derför, jag beder er derom, beder er vid mitt lifs salighet, säg att ni bedragit mig. Min gud, jag skulle känna mig åter lugn, om ni sade det. Nåväl, ni har bedragit mig? — Det kan jag ej säga. Daniel rätade upp sig. Han kastade en förfärlig blick omkring sig. — Amanda, sade han, antingen är ni en engel eller en djefvul, men i hvilket fall, som helst, ställer ni mig på den yttersta randen af en himmel, hvarifrån jag endast kan störta<noinclude> <references/> {{huvud|''Lovisa Ulrikas hof. II.''||16}}</noinclude> 4j953ql0510jzssi99zp91rrvtkx7f8 104 224346 655948 2026-07-29T18:52:50Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 655948 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />242</noinclude>ned i en afgrund. Låtom oss nu sluta detta ämne. Hjertat kan ej smälta himmelriket såsom en munsbit. Utan att yttra något vidare, vände han henne ryggen och försvann i närmaste gränd. Amanda hade ej heller velat komma längre. En och annan kan möjligtvis föreställa sig att hennes handlingssätt härflöt af hennes ovilja emot Daniel, samt att hon, för att hämnas på hans taktlöshet med posterna utanför hennes dörr, velat kasta in en eldbrand i hans själ. Långt derifrån emellertid. Daniel var för henne utan allt värde, men hon ville i honom skaffa sig ett redskap, för att, om möjligt, skada Alma. Om äfven hennes plan ännu icke var fullt mogen, var hon dock öfvertygad, att hon — såvida det lyckades att leda Daniel i öfverensstämmelse med sina afsigter — skulle kunna bereda en slutakt, som kanske skulle kunna förändra hela skådespelet. Hon upphörde också icke att underhålla sin sålunda ingångna förbindelse med Daniel, hvarvid Daniel, af skäl, som hans hjerta ingåfvo, kom henne på mer än halfva vägen till mötes. Sålunda blef Daniel en allt ifrigare vaktgörare vid slottet. Han instälde sig icke blott der de dagar, då han för egen räkning kommenderades, utan fick, med sitt befäls tillstånd, äfven åtaga sig andras vaktdagar, en tjensteifver, hvarför kompani-befälet höll honom räkning. Amanda träffade honom sålunda allt emellanåt. Ibland förde hon till honom en helsning ifrån Alma, ibland en hemlighetsfull vink, som han kunde säga sig både förstå och icke förstå. En gång, då de träffades allena, öfverlemnade hon till och med en liten present — en blomma — en förgät-mig-ej. Daniels vansinniga lidelse slog dag efter dag allt mer och mer ut i en otyglad lågas vildhet. Emellertid uppstod allt större och större svårigheter för Amanda att med fullständig uppmärksamhet följa de inre rörelserna inom hofvet. Vi veta att drottningen alltid känt sig liksom främmande för henne samt till och med misstänkt hennes upprigtighet och tillgifvenhet. Det må vara att hon ursprungligen antagit Amanda i sin tjenst, för att något litet smeka en så hastigt uppväxande och farlig fiende, som Pechlin: det må äfven vara att hon bibehöll henne qvar, för att hafva något band på denne mans så gåtfulla, politiska sphinx-<noinclude> <references/></noinclude> 1n31jccx149zuurwr145ns5l3zftlz8 104 224347 655949 2026-07-29T19:03:34Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 655949 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|243}}</noinclude>karakter; men på samma gång får man tillägga, att hon ifrån början, måhända just till följd af denna ställning till Pechlin, betraktat henne med ett visst tvifvelsmål. Men ehuru drottningen icke alltid kunde undertrycka denna sin misstanke, hade dock Amanda ännu allt jemt lyckats att från sig afvända hvarje verkligt öfvertygande skäl till missnöje. Så vägde förhållandena länge till och ifrån. För Amanda var det dock af den största vigt att icke förlora hofvets förehafvanden ur sigte. Clara var för henne ej mer lika pålitlig, som förr. Drottningens tvifvelsmål hade smittat, och hon måste derför se sig om efter ett nytt halmstrå, att hålla sig fast vid. Dervid föll hennes blick på den svarte negergossen Badin, hvilken, på grund af drottningens befallning, som det roade att se pojken växa upp i ett nästan fullkomligt naturtillstånd, fick hafva det största sjelfsvåld. Hon inledde också bekantskap med honom och såg sig snart rikligen belönad med sqvaller och berättelser för de små presenter af namnam, som hon gaf honom. Det fägnade henne till och med att länken emellan hofvet och henne nu utgjordes af detta svarta pudelhufvud; intrigen kunde icke hafva en mer betecknande förtrogen, sqvallret icke en mer passande budbärare. När han hade något nytt att meddela, som han såg intressera, gnistrade hans svarta ögon och blänkte hans snöhvita tänder. Amanda blef snart rigtigt förtjust i sin vilde tjensteande, uti denna lilla huggorm, som hon emellanåt brukade kalla honom, och af hvilken hon äfven betjenades med en så klok och eldig skicklighet, att hon icke kunde önska det bättre. På sådant sätt förgick vintern, och våren kom med sin strålande Maj-sol. {{linje|5em}} {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> ieyrlu9o4rj94w8giis1dmcj6mbdgy4 104 224348 655950 2026-07-29T19:09:03Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 655950 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude><h2 align="center" style="border-bottom:none;">NIONDE KAPITLET.<br /><b>Krig.<br />Döden. Revolutionen.</b></h2> Inom den politiska verlden hade betydliga förändringar försiggått. Hattpartiet hade steg för steg fortgått på sin bana, aldrig lemnande ur sigte det stora målet, befästandet af sin magt. De vid början af riksmötet vidtagna stränga åtgärderna, hvaribland framförallt kommissionens tillsättande, denna på samma gång hotande och väpnade uppenbarelse, inverkade onekligen mycket på motpartiet, hvilket måhända äfven skulle hafva uppgifvit sina afsigter och ansträngningar, derest icke drottningen med sin aldrig hvilande själsliflighet stått midt ibland dem. Det öfverläggande och pröfvande förståndet hann nemligen aldrig att sätta sig till ett lugnt omdöme i hennes närvaro. Förhållandena utvecklade sig också på ett sätt, att de till den högsta grad retade hofvet till missnöje. Det ena anfallet rigtades efter det andra emot detsamma, under det att Damokles-svärdet ständigt hängde på ett hårstrå öfver hvarje dess anhängares hufvud. Vi hafva berättat att drottningen ämnade afsända Silfverhjelm till Berlin. Försigtigheten bjöd dock att icke åt honom öfverlemna depescherna, förrän han redan var öfver gränsen, då de genom annor man skulle tillställas honom, en försigtighet, som också räddade från mycket obehag, emedan Silfverhjelm blef, då han skulle lemna hufvudstaden, gripen redan vid Roslagstullen och återförd i statsfängelset. Lagmannen baron Wrangel, som härigenom trodde sig på det högsta hotad, emedan han kände, i hvilket stort beroende han stod till Silfverhjelm, ansåg tiden nu äfven vara för sig inne, att rädda sig så skyndsamt, som möjligt. Under hvarjehanda förklädnader hastade han undan till Norge, dit Larsson förut undkommit.<noinclude> <references/></noinclude> f7abx7xp20g2x1ta0hut8zrzs9g1w12 0 224349 655951 2026-07-29T19:10:35Z Thuresson 20 Kap 23 655951 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Drottning Lovisa Ulrikas hof 1878.djvu" from=640 to=663 kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Drottning Lovisa Ulrikas hof|23]] mkq448b1bjdu1qn0u3go3pasecn6a3z 104 224350 655952 2026-07-29T21:19:29Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ 655952 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud||I Linköpings-Sticht.|115}}{{linje}}</noinclude>SWARKER then yngres dotter <b>Ingegerd</b> här {{ant|Abbedissa}} i 40 år, en K. CARL SWERKERSSONS dotter, twenne <b>Swantepolks</b> döttrar, <b>Ingrid</b> och <b>Margareta</b>, hwilken dödde år 1329 och flere andra, såsom K. CARL KNUTSSONS dotter <b>Christina</b> år 1444; then sidsta af thessa {{ant|Abbedissor}} war <b>Sigrid Botholphsdotter</b> ifrå år 1513 til år 1538. Vnder theras inseende och styrelse lefde oräkneliga monga Konunga- Första- och andra förnäma och rika mäns döttrar vti en stadigwarande och, kan ske, twungen Jungfrudom, blifwandes wäl hållna och rundeligen försörgda vnder then wälinrettada {{ant|Oeconomie}} och hushåldning, som af klostrets skaffare och andra embetsmän wardt förwaltad, och hade thetta kloster sitt egit {{ant|Sigill,}} vti hwilket war aftryckt <b>JEsu Moder</b> med <b>Barnet JEsu</b> på armen, omkring stodo thessa orden: {{ant|S. CONVENTUS SANCTÆ MARIÆ IN VRETIS}}. Orsaken hwarföre {{ant|Maria}} här wistes och nämndes, war thenna, at <b>klostret</b> war helgadt henne, och <b>Kloster-kyrkian</b> år 1289 {{ant|Idibus Junii}} Gudi och Guds moder inwigd. <b>Kyrkian</b> är än i dag i tämeliga godt stånd, och äro vti och wid henne at beskåda åtskilliga Graf-chor och grifter, såsom K. <b>INGE then fierdes</b>, som klostret hafwer {{ant|funderat,}} död här af förgift år 1129; <b>K. RAGWALD KNAPHÖFDES</b>, slagen 1132; Hertigens i Öster-Göthland <b>Sune Syks</b>, K. SWERKERS Sons, Lagman-<noinclude> {{huvud||H 5|nens}} <references/></noinclude> dmmb508jxotq53t3dqmkrx1at69gvhr 104 224351 655958 2026-07-30T07:46:24Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 655958 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<small>TYPOLOGIEN.</small>|261}}</noinclude>Då man började att för persontrafik använda jernvägar med lokomotiv, gjordes de för personbefordran afsedda jernvägsvagnarna naturligtvis lika de samma ändamål tjenande vagnar, »diligenserna», som man förut begagnat på landsvägarna, då man körde med hästar. Fig. 73 visar en af de jernvägsvagnar, som användes då den första jernbanan för persontrafik, den mellan Stockton och Darlington i England, öppnades år 1825. Vagnen har alldeles samma form som en diligens; den är lika fram och baktill, med en kuskbock på hvartdera stället. Som diligenserna har den tre stora fönster på hvar sida: ett i midten, på dörren, mellan de två andra, som äro nedtill afrundade, så att alla tre fönstrens underkant bildar en båge, lik den som begränsar vagnen. Uppe på taket hade man plats för bagaget, alldeles som på diligenserna. Snart insåg man fördelen af att hafva större vagnar. Man gjorde då sådana med tre kupéer (fig. 74), men hvar kupé för sig betraktad är fortfarande alldeles lik den gamla diligensen, starkt buktig, såsom denna var, och begränsad af en båge, hvilken tydligt ses på vagnens bredsida. Den senare bildar emellertid nu en rätvinklig, eller nästan rätvinklig, fyrsiding. Fönstren äro lika dem på fig. 73. På taket ses ett galler, sådant som det diligenserna hade för bagagets skull. Den fig. 75 afbildade vagnen för första klass, en af de första som rullade på de svenska statsbanorna, är nästan alldeles lik fig. 71, men dess bredsidor äro plana, utan de tre bugtiga ytor, som på de äldre vagnarna betecknade de särskilda kupéerna; en list finnes emellertid qvar såsom ett minne af den gamla formen. Fönstren hafva ännu samma nedtill afrundade form som på diligenserna. På taket ses ej längre något galler; bagaget fördes i särskild vagn. Fig. 76 visar en alldeles samtidig vagn med en och en half första-klass- och två andra-klass-kupéer. Den bågformiga listen har försvunnit, men i första klassens kupéer hafva fönstren ännu sin rundade form. På första klassens vagnar behöll man emellertid länge både den nämnda listen och fönstrens rundning. Ännu kan man på kontinentens jernvägar, liksom på några svenska banor, se en och annan sådan första-klass-vagn. Men på de allra flesta nu begagnade vagnar hafva dessa spår af den ursprungliga detaljens former, dessa »rudimenter», försvunnit. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 7dlold7mo0mrahjx02xlhhsyz5nw2qa 104 224352 655959 2026-07-30T07:53:08Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 655959 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|262|<small>OSCAR MONTELIUS.</small>|}}</noinclude>En modern jernvägsvagn är alldeles rätvinkligt fyrsidig och fönstren likaså. Af den enkla diligensen har det blifvit en stor boggievagn med en mängd kupéer, som bjuda på en bekvämlighet, {{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=632|bildtext=Fig. 73. <i>England 1825 (den äldsta för persontrafik).</i>}} {{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=632|bildtext=Fig. 74. <i>Österrike 1840.</i>}} {{c|Fig. 73 och 74. <i>Jernvägsvagnar.</i>}} hvarom diligensernas passagerare i början af detta århundrade inte kunde drömma. Eller rättare: af diligensen och den äldsta jernvägsvagnen med dess enda kupé har blifvit ett långt lyxtåg med många boggievagnar, som alla stå i förbindelse med hvarandra, så<noinclude> <references/></noinclude> k8pp9jxrvnrgluufa1wzyvs7pbng6qy 104 224353 655960 2026-07-30T08:24:00Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 655960 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||AUGUST STRINDBERG|145}}</noinclude>garn och vittjar i regnväder, så att han är kopparbrun i ansiktet och älskar att kalla sig »Den Röde Mannen». På tröskeln till sin wigwam röker han sin kalumet och tackar den store anden, som gav honom »Den Vita Bisamråttan». Nu kan han när som helst förvandla salt torsk till sötgädda, och han tar fikon på tistlar och druvor på törnen. Den kan trolla. »Så ungefär», slutar författaren, »fast inte så utblommerat, brukade den trolske klockaren på Rånö berätta sin historia, när en lustkutter förirrade sig ut i hans avlägsna vatten, och han hade fått ett par supar för att visa ut aborrgrunden. Hur mycket, som var sant, visste man aldrig, ty han ljög vartenda ord han talade, och hur han hade det i ensamheten och fattigdomen fick man inte reda på, ty det visade han aldrig.» Klockaren på Rånö är en historia i Hoffmanns graciösa och fantasirika stil, där liksom i »Der goldene Topf» dikt och verklighet trolskt blandas med varandra. Historien förebådar i sin fantastik Strindbergs senare drama ''Till Damaskus''. Under vistelsen i Bayern var det Strindberg åter upptog sitt dramatiska författarskap. Det hade länge legat nere, naturligt nog, då man ju icke spelade honom. Dramat var ju dessutom långt svårtillgängligare för naturalistiska experiment än prosaberättelsen. Han hade emellertid under årens lopp haft åtskilliga planer att skriva än sagospel, än verklighetsstycken för Josephson, som ju med framgång uppfört senast »Lycko-Pers resa». När han nu åter griper till pennan för att skriva för teatern, kastar han sig på en ny genre: det naturalistiska dramat. Ämnena äro valda ur samtiden och söka i hänsynslöst återgivande av verkligheten att nå det yttersta. År 1886 inlämnade han till Josephson sin första nutidskomedi ''Marodörer'', men den refuserades. Under tiden hade han skrivit ett nytt stycke, ett av hans egendomligaste, ''Fadren'' (1887). Här har Strindberg med sin farkost sökt ut på djupen, där man har himmel över sig och havet inunder men icke ser land. Det är ett mäktigt verk, men ensidigt, fruktansvärt, rått, uppskakande, Det är också skrivet direkt under intryck av den äktenskapliga kris, i vilken<noinclude> <references/> {{m|10 — 18338.{{em|1}}''J. Mortensen.''}}</noinclude> cx72ynqxfaruolmr4r050jqts8eu3i6 104 224354 655961 2026-07-30T08:29:38Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 655961 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|146|AUGUST STRINDBERG|}}</noinclude>han då befann sig. Huvudpersonen, ryttmästaren, är en ytterst vek natur, som lider av höggradig nervositet. Han är mera vetenskapsman än knekt, i detta som i andra avseenden erinrar han om herr von Bleichroden i »Samvetskval». Han har redan förvärvat ett berömt namn genom sina naturvetenskapliga forskningar. Hustrun är en alldeles motsatt natur, inskränkt, bakslug och härsklysten. Hennes broder, pastorn, berättar, att hon redan som barn brukade ligga död, tills hon fick vad hon ville, och när hon fått den sak hon önskat, lämnade hon den tillbaka med den förklaringen, att det icke var saken hon ville ha utan att få sin vilja fram. Det är en tydligt hysterisk natur av samma art som Margit i »Herr Bengts hustru». Hon har hittills regerat oinskränkt i huset, men nu har striden börjat mellan makarna angående deras dotter Berta. Fadern vill hava henne bort från hemmet, där hon förstöres av de många kvinnorna. Svärmodern, som är spiritist, begagnar henne som medium, Laura (modern) vill göra henne till artist, guvernanten till metodist, amman till baptist, och pigorna vilja ha henne till frälsningsarmén. Fadern vill därför sätta henne i pension i närmaste stad för att uppfostra henne till lärarinna. Blir hon ogift, kan hon då försörja sig, gifter hon sig, kan hon använda sina kunskaper vid uppfostrandet av sina barn. Laura däremot vill, att Berta stannar i hemmet.<ref>I denna strid om barnet avspegla sig säkerligen de meningsskiljaktigheter, som rådde mellan Strindberg och hans hustru med avseende på barnens uppfostran och framtid. Strindberg, som sett allför mycket av konstnärslivets avigsidor, önskade, att barnen skulle ägna sig åt borgerligt praktiska yrken. Fru Strindberg däremot hoppades, att döttrarna skulle bli skådespelerskor.</ref> När ryttmästaren ej efter vanligheten fogar sig, besluter Laura att bryta hans motstånd. Hon väljer därtill de mest djävulska medel. För den till trakten nykomne doktorn förklarar hon, att mannen är själssjuk. Som skäl anför hon bl. a., att han köper hela kistor med böcker, som han icke behöver. Doktorn finner ej symptomen synnerligen farliga, men lovar att observera honom. Han ber även Laura undvika att väcka några tankar, som kunna göra alltför starkt intryck på den sjuke, ty i en mjuk hjärna utvecklas de<noinclude> <references/></noinclude> llio1e3ssr7ygxfrlglyf62j8dr6voe 104 224355 655962 2026-07-30T08:33:57Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 655962 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||AUGUST STRINDBERG|147}}</noinclude>hastigt och bli lätt monomanier eller fixa idéer. Doktorns råd faller i god jord, fast den hänsynslösa kvinnan begagnar det på sitt sätt och för sina ändamål. Då ryttmästaren vidhåller sitt beslut, att dottern skall bort från hemmet, insinuerar hon för honom, att han icke är fader till Berta. Denna tanke är nog för att bringa honom utom sig. Vad hustrun endast löst framkastat, står snart för honom som ett bevisat faktum. När hon så förklarar, att hon ärnar låta ställa honom under förmyndare med stöd av ett brev han skrivit för sex år sedan till sin läkare, i vilket han förklarat sig vara vansinnig, varefter hon själv tänker uppfostra sitt barn, kastar han den brinnande lampan efter henne. Laura låter nu tillkalla läkaren, och tvångströjan listas på ryttmästaren av hans gamla amma. Ett nytt anfall gör slut på hans liv. Detta drama är typiskt för den Strindbergska diktningen efter »Giftas». Fast det rör sig om en äktenskapskonflikt och kvinnan utmålas som en verklig djävul, är det icke ett problemdrama, utan en rent psykologisk tragedi, som visar, hur den övernervöse ryttmästaren genom hustruns förföljelse blir vansinnig. Denna synpunkt är viktig att fasthålla, då man eljest lätt missförstår dramat. Huru lätt vore ej konflikten avlägsnad, om ryttmästaren varit en normal människa. Det är sjukligt endast i den meningen, att det framställer en våldsam kris och icke över denna kastar en slöja av försoning, som det varit brukligt i den föregående periodens tragedier. Stycket slutar brutalt som livet självt: ett rent naturalistiskt drama. I detta och andra avseenden erinrar det närmast om »Gengangere», fast de fysiska affekterna här intaga en större plats. Liksom Ibsens drama är det skrivet efter antikt mönster och uppbyggt i tre akter.<ref>Att flera av personerna endast benämnas efter sin ställning och ej med borgerliga namn sammanhänger väl med detta inflytande från antikt drama.</ref> Uppfattningen av det patetiska, ryttmästarens till monomani stegrade kärlek till dottern, är också antik. Att man ej kan veta, vem som är fader till barnet, verkar nästan som ett dunkelt öde. De sista scenerna, där ryttmästaren skriker ut sin smärta, vrålande som ett oskäligt djur, erinrar direkt om<noinclude> <references/></noinclude> sbxj03ptavzvzd9whyrcj9zfugsl4ly 104 224356 655963 2026-07-30T08:37:41Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 655963 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|148|AUGUST STRINDBERG|}}</noinclude>framställningen i vissa grekiska tragedier (Sofokles’ Philoktet och Ajas), där också det patetiska har en fysiologisk prägel. Karaktärsteckningen är utmärkt, särskilt gäller detta om huvudpersonerna. Framförallt intresserar kvinnogestalten, som har drag av Lady Macbeth och väl icke minst av Medeagestalten. Överhuvud ligger det en fläkt av Euripides’ våldsamt stegrade patos över hela dramat, men också från Shakespeare äro intrycken starka; särskilt framträder det i den stora scenen mellan Laura och ryttmästaren, där till och med ett stycke av Shylocks berömda dialog ingår omskriven. Av bipersonerna är doktorn den viktigaste, ty det är på hans omdöme, som upplösningen vilar. Han är alldeles för okritisk för att kunna gälla som en verklig psykiatriker; men detta innebär ju ingen osannolikhet. »Fadern» utkom i september 1887. I mars 1888 hade Strindberg ett nytt stycke färdigt, ''Kamraterna'', en omarbetning av det ovannämnda dramat »Marodörerna». Motivet erinrar delvis om »Fadern», kampen mellan könen, men händelsen är flyttad ned i vardagslivet, och upplösningen saknar tragiskt patos. Liksom »Fadern» är dramat uppbyggt av element ur Strindbergs eget liv. Man finner lätt motsvarigheterna i »En dåres bikt». I en av Giftasnovellerna (»Reformförsök») hade Strindberg skildrat ett äktenskap mellan en man och en kvinna, som skulle leva som jämlikar och kamrater och var för sig arbeta för sitt uppehälle. Det är detta motiv, som Strindberg här upptagit till dramatisk gestalting. Handlingen tilldrager sig i Paris. Axel är en redan ansedd målare, som gift sig med Bertha, en emanciperad kvinna, som sysslar med måleri, men utan att äga större allvar eller begåvning. Det är överenskommet, att de skola leva som kamrater och var och en för sig förtjäna sitt bröd. I själva verket är det mannen, som målar hustruns tavlor eller åtminstone sätter touche på dem. Båda makarna söka få en tavla antagen på salongen. Då Bertha ber, att Axel skall göra visiter för att smussla in hennes duk, bekvämar han sig slutligen därtill, fast han aldrig för egen räkning skulle vilja använda sådana medel. Han lyckas också få löfte om, att<noinclude> <references/></noinclude> qv17c062qh0uuu9h32tzq7tptf4knwx 104 224357 655964 2026-07-30T08:41:07Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 655964 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||AUGUST STRINDBERG|149}}</noinclude>Berthas tavla skall utställas. Strax därefter får han ett brev, som meddelar, att hans egen tavla är refuserad. Bertha känner en omedveten glädje över denna tilldragelse och anslår strax en överlägsen ton mot Axel. Nederlaget framkallar ett omslag i mannens sinnesstämning. Hela teorien om äktenskapet som ett kamratskap faller sönder, och han tvivlar på, att Bertha någonsin älskat honom. Han får veta, att hon stulit ur deras gemensamma kassa, att hon låtit kavaljererna giva henne presenter och bak hans rygg intrigerat mot honom. Allt detta kastar han henne nu brutalt i ansiktet. Hon söker först att imponera på honom, därefter att förföra honom, men då intetdera lyckas, gripes hon inför hans manliga beslutsamhet av verklig kärlek till honom. Men nu är det för sent. Det visar sig, att det är Berthas tavla, som är refuserad, under det att Axels är antagen. Axel genomskådar den intrig, som föranlett misstaget, och nu är han obeveklig. Han jagar Bertha på porten, sedan han givit henne ett par sedlar som förskott på hennes första månadsunderhåll som frånskild hustru. Även detta drama är utmärkt byggt; dialogen är frisk, levande, kvick och fyndig. Den låga sfär, vari dessa personer röra sig, verkade emellertid avskräckande, och det dröjde till 1910, innan detta stycke spelades i Sverige. Det tredje i ringen av Strindbergs första naturalistiska nutidsdramer är den mycket smädade, men också högt beundrade ''Fröken Julie''. Att personer och seder i detta drama, liksom i åtskilliga andra av Strindbergs arbeten, äro grova och frånstötande, låter sig icke bestridas, men betjäntsjälen och den hysteriska adelsfröknen äro mästerligt analyserade. »Fröken Julie» är ett utmärkt scendrama, som erbjuder ytterst tacksamma roller för de uppträdande. Dialogen är av ett spelande liv och av en enastående djärv naturlighet. Den upprörande och ruskiga handlingen har Strindberg med fin poetisk takt givit en utsökt ram: midsommarfesten med dess stämning av nordisk sommarnatt, av blommor och dans. De synpunkter, från vilka Strindberg ville hava denna krets av dramer betraktade, har han utvecklat i tvenne synnerligen<noinclude> <references/></noinclude> qglnp9nhg6w6gakm804qoa3z4fovvfg 104 224358 655965 2026-07-30T08:51:29Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 655965 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|150|AUGUST STRINDBERG|}}</noinclude>intressanta uppsatser, som tydligen tillkommit under intryck av de nya försök, som gjordes på ''Théâtre libre'' i Paris: »Om modernt drama och modern teater» (1889; tryckt i »Tryckt och otryckt» I 1890), samt förordet till »Fröken Julie». Han vill, att man skall gå bort från de stora dramerna med historiskt ämne, kvarlevor från en tid, då teatern var skådeplatsen för religiösa och nationella festligheter. Det är dessa stycken, som göra, att teatrarna föra en tynande tillvaro; som de äro dyra att uppsätta, är det svårt för nya författare att komma upp på scenen. Erfarenheten visar däremot, att varhelst en författare lätt kunnat få sina stycken spelade, där har också uppstått en ny, livskraftig dramatik. Att giva en bild ur livet i en akt utan tillkrånglade intriger passar vår tid bättre; scenanordningarna och maskeringen skola vara naturliga, dialogen friare, karaktärsteckningen sammansattare. Det är ett psykologiskt drama Strindberg tar till orda för, och karaktäristiskt nog önskar han då också större enhet i tid och rum: icke dessa akter, mellan vilka ett eller flera år förflutit. Även när han senare av mest yttre skäl upptar det stora historiska skådespelet, söker han gärna tillbaka till dessa små psykologiska dramer, vilka lågo utmärkt för hans impressionistiska konst. I förordet till »Fröken Julie» yttrar han bland annat: »Man förebrådde nyligen mitt sorgespel »Fadren» att det var så sorgligt, liksom om man fordrade muntra sorgespel. Man ropar med pretention på livsglädjen, och teaterdirektörerna skriva rekvisitioner på farser, liksom om livsglädjen låge i att vara fånig och att rita av mänskor som om de vore alla behäftade med danssjuka eller idiotism. Jag finner livsglädjen i livets starka, grymma strider, och min njutning är att få veta något, att få lära något.» Strindberg skrev vid denna tid ytterligare två stycken av denna art, nämligen ''Fordringsägare'' och ''Paria'', skrivna det förra 1888, det senare 1889, båda av mycket stark dramatisk verkan. I det förra av dessa småstycken är det åter vampyrkvinnan, som spelar huvudrollen. Hon ställes mellan tvänne män, sin föregående och nuvarande man. Den förre avslöjar henne, den andre faller död<noinclude> <references/></noinclude> tr4q7znrg7otrd7yzo4q2vcyyoairwu 104 224359 655966 2026-07-30T08:55:01Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 655966 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||AUGUST STRINDBERG|151}}</noinclude>ned, tillintetgjord av hustruns dubbelspel. ''Paria'' hämtar sitt motiv ur en novell av Ola Hansson »Ein Gezeichneter», som framställer det omedvetnas inflytande vid en förbrytelse. Strindberg har emellertid slätat ut mystiken. Hos honom spelar stycket på motsatsen mellan två olika karaktärer, den fege förfalskaren och tjuven, mot vilken står mannen, som begått ett vådadråp, en kallblodig och rakryggad »arier», som ej låter böja sig av sin handling, vilken skett mot hans önskan. Han har hustru och barn, och vad skulle samhället hava för nytta av att straffa honom? Därför bär han i tysthet på sitt brott och anmäler sig icke. För att få spela dessa nya stycken och möjligen också driva upp en liknande repertoar av andra unga författare, »som kunde skriva, blott de fingo sina stycken spelade», var Strindberg betänkt på att grundlägga en »fri teater», med vilken han tänkte göra tournéer i Skandinavien och vinna ära och penningar. De kvinnliga huvudrollerna skulle spelas av hustrun; synnerligen många aktörer behövde han för övrigt icke för att sätta planen i verkställighet, då i dessa småstycken ej funnos många uppträdande. 1889 kommo också några enstaka föreställningar till stånd i Köpenhamn, där Strindberg då vistades. På Dagmarteatern spelades »Fordringsägare» med författaren Gustaf Wied i artistens roll, »Paria» samt »Den starkaste». »Fröken Julie» blev däremot förbjuden att uppföras offentligt i Köpenhamn. Den spelades i stället vid ett par privatföreställningar i Studentersamfundet. Någon organisatör var emellertid Strindberg icke. Företaget kom av sig redan i Malmö, där man gav de sista föreställningarna. I flera av dessa dramer märker man redan spåren av vissa nya idéer, som vid denna tid började sysselsätta Strindberg. I »Fadern» är karaktärsutvecklingen knuten till vad Strindberg vid denna tid i en liten uppsats kallade ''Hjärnornas kamp'' (1888). Striden mellan ryttmästaren och hans hustru försiggår med andliga vapen. Hustrun liksom förgiftar mannen med en tanke, nämligen att han ej är fader till sitt barn, och Strindberg utreder noga, hur denna misstanke småningom mänger sig in i man-<noinclude> <references/></noinclude> a4db60nkr44htop56thyvrlxzik13zy 104 224360 655967 2026-07-30T08:59:17Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 655967 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|152|AUGUST STRINDBERG|}}</noinclude>nens hjärna, tills den dödar honom. I »Fröken Julie», »Fordringsägare» och »Samum» se vi samma tankegång använd och analyserad. I detta ögonblick var det nämligen, som hypnotismens fenomen ånyo började ådraga sig allmän uppmärksamhet efter att under omkring ett halvt sekel varit bortglömda och undanskjutna. Det var Nancyskolan, som genom sina noggranna studier över katalepsien och därmed sammanhängande symptom, bragte dessa dunkla frågor på dagordningen. Sitt stora uppsving fick riktningen, då Charcot, den berömde psykiatrikern och föreståndaren för La Salpêtrière, anslöt sig till skolans åsikter. Visserligen förklarade icke Charcot, att hypnotismens lagar föllo utanför det naturligas gränser, men så uppfattades saken av publiken. Det var, som om undret åter stigit ner från himlen. Där hade man gått och trott, att man nått till vetandets yttersta gränser, att allt var lagbundet ordnat och att ingen gudom styrde universum, utan att allt i fenomenvärlden endast var en yttring av materia och kraft. Vetenskapens erkännande av hypnotismen öppnade vägen för undret och det övernaturliga. Det myllrar vid sekelskiftet av alla slags ockulta fenomen. Ett av de begrepp, som nu plötsligt kommo i omlopp, var suggestionen. Under den hypnotiska sömnen kunde man ingiva en person en viss tanke, så att han därigenom kom att stå under hypnotisörens inflytande och utförde de handlingar denne ingav honom. Men även under vakande tillstånd kunde under vissa förhållanden en dylik suggestion utövas. Strindberg gick ännu längre, så att nästan varje form av andligt inflytande, även det fullt medvetna och normala, uppfattas som en art av suggestion från den starkare hjärnan till den svagare. Säkerligen var det Ola Hansson, vilken i sin produktion visar sig synnerligen intresserad av dessa psykologiska fenomen, som härvidlag varit en föregångare för Strindberg. Troligen har han också förmedlat hans bekantskap med Edgar Allan Poe, av vars intresse för egendomliga, mystiska själstillstånd, vanligen förbundna med stämningar av fasa, man nu också finner spår hos Strindberg. Det framträder kanske tydligast i det<noinclude> <references/></noinclude> 484sls0u3r13bf47le30hdzx9xoqsqb 104 224361 655968 2026-07-30T09:10:08Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 655968 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||AUGUST STRINDBERG|153}}</noinclude>lilla skräckdramat ''Samum'', som han i brev till Ola Hansson själv kallar »en briljant Edgar Poe-are». Han kände sig också mycket fängslad av Poes egendomlige dubbelgångare, analysören Dupin, som med sin tankes kraft löser alla gåtor. Det intryck, som den amerikanske poeten gjorde på Strindberg, var alldeles överväldigande. »Är det möjligt», skriver han i ett brev till Ola Hansson, vilken strax förut ägnat en essay åt Poe, »att han, död 1849, samma år jag är född<ref>Många år senare, då Strindberg alltjämt var lika betagen i Poe, har jag hört honom insinuera, att Edgar Allan Poes själ möjligen hade tagit bostad i honom. Han antydde också en likhet i utseendet mellan båda, som också, särskilt vad pannan beträffar, var påfallande.</ref>, kunnat pyra sig ner genom massor av medier ända ner till mig? Vad är Hjärnornas kamp, Schleichwege, ja, Gillets hemlighet (som jag i dag läst i danskt korrektur) annat än E. P… Tror du nu inte på 'andar', så vore det märkvärdigt. Det är så själarne (hjärnvibrationerna) fortsätta i andra själar, och därför finnes en ''viss'' odödlighet hos den rörliga själen.» Denna mystik förbinder sig nu i Strindbergs själ med intryck från Nietzsche. Vi hava sett huru han redan efter Giftasåtalet småningom började taga avstånd från socialismen. I detta själstillstånd är det, som Nietzsches aristokratiska uppfattning av moralen och individen slår ned i honom som en blixt och tänder. Den, som fäste hans uppmärksamhet på honom, var Georg Brändes, upptäckaren av Nietzsche, vilken 1888 föreläste om den tyske tänkaren och som genom sin essay om honom överallt i Europa väckte intresse för hans läror. En livlig brevväxling utspann sig mellan de båda egendomliga genierna, Strindberg och Nietzsche. Icke minst kände sig Strindberg tilltalad av att denne, en lärjunge till Schopenhauer, delade hans kvinnohat. Strindbergs beundran för Nietzsche antager under denna första tid rent barocka former. Han reagerar mot alla de frisinnade åsikter han tidigare hyllat och ser allt i övermänniskans tecken. Redan i »Fordringsägare» har han i Gustaf, den förste mannen, gjort ett utkast till en övermänniska, och runtikring i hans produktion se vi, hur han under dessa år<noinclude> <references/></noinclude> 1eqhgv73cka9okkv88jmr3z8iuycwc5 655977 655968 2026-07-30T11:10:01Z PWidergren 11678 655977 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||AUGUST STRINDBERG|153}}</noinclude>lilla skräckdramat ''Samum'', som han i brev till Ola Hansson själv kallar »en briljant Edgar Poe-are». Han kände sig också mycket fängslad av Poes egendomlige dubbelgångare, analysören Dupin, som med sin tankes kraft löser alla gåtor. Det intryck, som den amerikanske poeten gjorde på Strindberg, var alldeles överväldigande. »Är det möjligt», skriver han i ett brev till Ola Hansson, vilken strax förut ägnat en essay åt Poe, »att han, död 1849, samma år jag är född<ref>Många år senare, då Strindberg alltjämt var lika betagen i Poe, har jag hört honom insinuera, att Edgar Allan Poes själ möjligen hade tagit bostad i honom. Han antydde också en likhet i utseendet mellan båda, som också, särskilt vad pannan beträffar, var påfallande.</ref>, kunnat pyra sig ner genom massor av medier ända ner till mig? Vad är Hjärnornas kamp, Schleichwege, ja, Gillets hemlighet (som jag i dag läst i danskt korrektur) annat än E. P… Tror du nu inte på ’andar’, så vore det märkvärdigt. Det är så själarne (hjärnvibrationerna) fortsätta i andra själar, och därför finnes en ''viss'' odödlighet hos den rörliga själen.» Denna mystik förbinder sig nu i Strindbergs själ med intryck från Nietzsche. Vi hava sett huru han redan efter Giftasåtalet småningom började taga avstånd från socialismen. I detta själstillstånd är det, som Nietzsches aristokratiska uppfattning av moralen och individen slår ned i honom som en blixt och tänder. Den, som fäste hans uppmärksamhet på honom, var Georg Brändes, upptäckaren av Nietzsche, vilken 1888 föreläste om den tyske tänkaren och som genom sin essay om honom överallt i Europa väckte intresse för hans läror. En livlig brevväxling utspann sig mellan de båda egendomliga genierna, Strindberg och Nietzsche. Icke minst kände sig Strindberg tilltalad av att denne, en lärjunge till Schopenhauer, delade hans kvinnohat. Strindbergs beundran för Nietzsche antager under denna första tid rent barocka former. Han reagerar mot alla de frisinnade åsikter han tidigare hyllat och ser allt i övermänniskans tecken. Redan i »Fordringsägare» har han i Gustaf, den förste mannen, gjort ett utkast till en övermänniska, och runtikring i hans produktion se vi, hur han under dessa år<noinclude> <references/></noinclude> i42d93hdv9e4plijefs6wqy0ps4gygd 104 224362 655969 2026-07-30T09:16:53Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 655969 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|154|AUGUST STRINDBERG|}}</noinclude>på olika sätt rör sig med den starkares kamp och rätt att slå ned och utrota den svagare. Den första skrift, i vilken emellertid övermänniskoteorien fullt typiskt framträder, är ''Tschandala''. Uppkomsten av denna novell är betecknande för Strindbergs dåvarande själstillstånd. Han hade på hösten 1887 bosatt sig i Danmark. Medan han bodde i Holte hade han roat sig med att leka privatdetektiv liksom Poes alter ego Dupin. Detta utföll emellertid mindre väl. Några nattliga inbrottsstölder begingos vid denna tid i trakten av Köpenhamn. Strindberg, som lagt märke till att hans värd, förvaltaren på gården, varje afton smög sig bort och först sent återkom, misstänkte, att denne var tjuven och angav honom för rättvisans handhavare. Förvaltaren kunde emellertid uppvisa sitt alibi — han brukade vid den tiden besöka sin fästmö — och den verklige tjuven greps. Därmed var emellertid ej saken bragt ur världen. Förvaltaren angav i sin tur Strindberg för dennes förhållande till hans syster och framkom därvid även med andra alldeles obevisliga beskyllningar. Strindberg blev förskräckt och flydde till Berlin, då han inkallades inför rättens ombud. Det är över denna obehagliga händelse, som Strindberg skrivit den lilla fantastiska novellen ''Tschandala'' (1889). Det vilar en lätt historisk färg över berättelsen, i det den försiggår på Karl XI:s tid i det nyerövrade Skåne. Meningen var också ursprungligen, att den skulle intagits i »Svenska öden och äventyr», men förläggaren Looström ville besynnerligt nog icke ha den. I stället översattes den till danska av Peter Nansen. På svenska utkom den först 1897, och som manuskriptet under tiden gått förlorat, måste den då översättas från danska. I denna berättelse förena sig inflytanden från Poe och Nietzsche till ett egendomligt helt. Andreas Törner, en lärd magister från Lund, hyr under sommaren in sig på ett gammalt adelsgods i trakten. Slottet och värdfolket äro mycket egendomliga. När Strindberg eljest skildrar mörka och upprörande förhållanden ur människolivet, brukar han ofta som motsats insätta dem i en vacker naturomgivning. Men aldrig har han målat ett så ruskigt<noinclude> <references/></noinclude> ims9781pokuvdqv3vb9msekannhbuja 104 224363 655970 2026-07-30T09:29:23Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 655970 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||AUGUST STRINDBERG|155}}</noinclude>och vidrigt näste som detta förfallna slott, där husdjuren gå svältande och utmagrade på bakgården, lantbruket ligger nere, trädgården är förfallen, befolkad av ormar, och där endast bolmört och andra giftiga växter frodas. Slottet stinker av de stora hundar, med vilka den underliga friherrinnan, iförd färgrika, men nedsolkade gamla paraddräkter, håller sig instängd. Besynnerligast av alla är dock förvaltaren — man förvånar sig egentligen endast över att magistern inlåter sig med honom. Han råkar också ut för åtskilliga ledsamheter, men avslöjar småningom personerna och deras knep och konster, lik en annan Dupin. Det visar sig, att friherrinnan egentligen är en jungfru Ivarsson, dotter till en procentare, gården är ett tjuvnäste och förvaltaren tattare och hästtjuv. Slutligen tar magistern hämnd på parian, som ställes i motsats till den mångkunnige, alla hinder besegrande övermänniskan, i det han skrämmer tattaren till döds genom bilderna från en lanterna magica. Våren 1889 lämnade Strindberg Danmark och begav sig till Stockholm. Han var innerligen glad att äntligen åter vara hemma, fjärran från alla utlandets hotellpensioner. Men förhållandena voro förändrade, hans gamla krets sprängd, nya ansikten mötte honom på gatorna. Han flyttade snart ut till skärgården, där han kände sig hemma. Härute var det, som han skrev sin nya skärgårdsroman, så olik de föregående, ''I Havsbandet'' (1890). Naturomgivningarna äro desamma, skildrade med samma mästerskap, skärgårdsborna finnas där också, men uppfattade utan all humor och utan all medkänsla. De äro endast en efterbliven varietet av människan, mot vilka det är meningen, att den nya övermänniskan skall te sig så mycket upphöjdare. Andan är ny. Strindberg gör här uppror mot alla de idéer han förut hyllat, mot utilism och radikalism. Han sätter den klassiska kulturen i högsätet — intelligensens huvudstad är Paris — och han vill återupptaga förbindelserna med Rom, så att Sverige åter kan komma i direkt beröring med Europa. Därför vill han återinföra katolicismen, »om det visade sig att religionen ej kunde överges av den stora folkstocken». »Katolicismen», heter det,<noinclude> <references/></noinclude> 1ugwn9frledjz5r7ifci7jfhmtef4iv 104 224364 655971 2026-07-30T09:34:11Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 655971 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|156|AUGUST STRINDBERG|}}</noinclude>»denna vår fäders tro, som vi med eld och svärd tvungits avsvärja och vars martyrer, Hans Brask, Olaus och Johannes Magnus, Nils Dacke, Ture Jönsson, blivit så skamligt smutsade i historien.» Händelseförloppet är rätt enkelt. Huvudpersonen Borg, liksom Strindberg trots stora egenskaper en »förbigången», som förföljts av Vetenskapsakademien, har erhållit anställning som fiskeriintendent ute i skärgården. Det är obestridligen en man av genial teoretisk skarpsinnighet, men liksom Strindberg själv har han svårt att inställa sig på omgivningen. Han förstår sig icke på människor utan stöter sig med alla och kommer därför icke att fylla sin uppgift. Han är icke heller så okänslig för vissa inflytanden, som man skulle vänta av en så överlägsen intelligens. Av en kvinna låter han förmå sig att gå på ackord med sina åsikter. Han har först funnit henne värdig att bliva hans hustru, men upptäcker sedan, att det är en skökotyp, och nöjer sig med att äga henne och därefter kallt överge henne. Sedan han slutligen brutit med alla, lever han som en enstöring, försjunker i vansinne och försvinner slutligen från vår horisont i moln och dimma mellan skären. Slutet är något för obestämt, troligen beroende på, att Strindberg ärnat skriva en fortsättning, som dock aldrig kom. Onekligen en underlig övermänniska denne Borg med sitt irrblossliknande uppträdande bland de svenska skären! Det är sällan, som man icke finner Strindbergs arbeten idérika, intressanta, väckande, men ej sällan händer det, att man icke kan instämma i hans slutsatser om personer och situationer. Det skildrade och uppfattningen därav täcka varandra icke helt. Mer än någonsin är detta fallet här. När man läst om detta genis tragikomiska framfärd i skärgården, erinrar man sig en episod, en mycket liten episod, ur ett annat genis liv, den store Julius Cesars. Plutark berättar, att han en gång tillfångatogs av sjörövare, men fick tillåtelse att lösköpa sig. Medan han väntade på pengarnas ankomst, levde han bland dem på bästa fot, behandlad som en furste. När han lämnat dem, lät han emellertid utsända några skepp med bemanning, som tillfångatog<noinclude> <references/></noinclude> ql54rsv6n4zleep7evof4bq9drsvkl0 104 224365 655972 2026-07-30T09:38:29Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 655972 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||AUGUST STRINDBERG|157}}</noinclude>sjörövarna och hängde dem. Cesar var en »övermänniska», som förstod sin omgivning och icke lät den spela sig på fingrarna, som fiskarna göra med intendenten Borg. Men också har det väl icke varit Strindbergs avsikt att skildra det triumferande geniets historia utan dess undergång. Borg slutar som Nietzsche själv i vansinne. Han är ett teoretiskt geni, icke ett praktiskt som Julius Cesar. Han är en Dupin, lössläppt på naturvetenskapernas område, bland mycket annat sysselsatt med att framställa en homunculus på flaska. Eller kanske ännu riktigare, han erbjuder nog en ganska trogen bild av Strindberg själv därute i skärgården, hållande alla på avstånd, sysselsatt med naturvetenskapliga experiment. Även med denna restriktion torde det knappast lyckats Strindberg att giva läsaren den övertygelsen, att Borg är ett geni. Men redan den tyska estetiken visste, att intet är svårare för konsten att framställa. Det är för övrigt icke endast denna Nietzsches aristokratism, som präglar Strindbergs arbete. Detta element korsas med ett annat, som hittills alldeles förbisetts, men som det är nog så intressant att fästa uppmärksamheten på. 1884 utkom Huysmans’ ''A rebours'', ett arbete, som i vissa avseenden betecknar bortglidandet från den föregående verklighetsskildringen: fantasien håller åter sitt intåg i dikten. Borg erinrar i många avseenden om hjälten i denna bok, Des Esseintes. Han är liksom denne en raffinerad estetiker av den mest extravaganta smak. Han är klädd, då han går i fiskebåten, i krokodilchagrinkängor, laxfärgade handskar, bäverbrun vårrock, mossgröna benkläder, han har svart, jämnklippt lugg, exotiska mustascher och begagnar lorgnett. Des Esseintes möblerar: så gör också Borg. Och slutligen finnes där beskrivningen på, hur han omskapar skärgårdsklipporna till ett italienskt landskap, som i »A rebours» har sin motsvarighet i matsalens inredning som skeppshytten på en oceanångare, bak vars fönster man ser mekaniska fiskar pliktskyldigt röra sig av och an o. s. v. »I Havsbandet» står därför liksom vissa av Ola Hanssons arbeten på övergången från naturalismen till den följande riktningen, symbolismen, ett övergångsskede, som mer eller mindre<noinclude> <references/></noinclude> 7adixbdzbwue0qkqq2vf59q43x4b4hp 655978 655972 2026-07-30T11:26:43Z PWidergren 11678 655978 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||AUGUST STRINDBERG|157}}</noinclude>sjörövarna och hängde dem. Cesar var en »övermänniska», som förstod sin omgivning och icke lät den spela sig på fingrarna, som fiskarna göra med intendenten Borg. Men också har det väl icke varit Strindbergs avsikt att skildra det triumferande geniets historia utan dess undergång. Borg slutar som Nietzsche själv i vansinne. Han är ett teoretiskt geni, icke ett praktiskt som Julius Cesar. Han är en Dupin, lössläppt på naturvetenskapernas område, bland mycket annat sysselsatt med att framställa en homunculus på flaska. Eller kanske ännu riktigare, han erbjuder nog en ganska trogen bild av Strindberg själv därute i skärgården, hållande alla på avstånd, sysselsatt med naturvetenskapliga experiment. Även med denna restriktion torde det knappast lyckats Strindberg att giva läsaren den övertygelsen, att Borg är ett geni. Men redan den tyska estetiken visste, att intet är svårare för konsten att framställa. Det är för övrigt icke endast denna Nietzsches aristokratism, som präglar Strindbergs arbete. Detta element korsas med ett annat, som hittills alldeles förbisetts, men som det är nog så intressant att fästa uppmärksamheten på. 1884 utkom Huysmans’ ''A rebours'', ett arbete, som i vissa avseenden betecknar bortglidandet från den föregående verklighetsskildringen: fantasien håller åter sitt intåg i dikten. Borg erinrar i många avseenden om hjälten i denna bok, Des Esseintes. Han är liksom denne en raffinerad estetiker av den mest extravaganta smak. Han är klädd, då han går i fiskebåten, i krokodilchagrinkängor, laxfärgade handskar, bäverbrun vårrock, mossgröna benkläder, han har svart, jämnklippt lugg, exotiska mustascher och begagnar lorgnett. Des Esseintes möblerar: så gör också Borg. Och slutligen finnes där beskrivningen på, hur han omskapar skärgårdsklipporna till ett italienskt landskap, som i »A rebours» har sin motsvarighet i matsalens inredning som skeppshytten på en oceanångare, bak vars fönster man ser mekaniska fiskar pliktskyldigt röra sig av och an o. s. v. »I Havsbandet» står därför liksom vissa av Ola Hanssons arbeten på övergången från naturalismen till den följande riktningen, symbolismen, ett övergångsskede, som mer eller mindre<noinclude> <references/></noinclude> bwd1bm3hu4k629n8aebrl338rzbwcfh 104 224366 655973 2026-07-30T09:42:59Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 655973 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|158|AUGUST STRINDBERG|}}</noinclude>tydligt framträder i olika europeiska litteraturer, den riktning, som man i Frankrike kallat ''la décadence''. Det typiska för detta övergångsstadium är kanske klarast angivet av Huysmans i första kapitlet av ''Là-bas'', där han med hänvisande på Dostojewski och gammal målarkonst talar om en ''naturalisme spiritualiste'', d. v. s. en ny litteratur, som utan att övergiva naturalismens teknik tillämpar den på andra sfärer än skildringar av de lägre klassernas materialistiska vardagsliv. Den vill med naturalistiska medel ge uttryck åt själens liv och växt. ''I havsbandet'' är Strindbergs sista alster av betydenhet under åttiotalet. Med sitt utomordentligt känsliga sinne, som med en barometers säkerhet reagerade för alla förändringar i den andliga atmosfären, hade han klart för sig, att ett skede i naturalismens utveckling var avslutat. Redan 1888 skrev han till Bonnier: »Zolaismen med naturmålningen och scensättningen synes gå ut sitt böljeslag. Undra därför icke, att jag ej vill vara i trossen, när jag är van vid têten.» Därför ansåg han dock icke naturalismen utspelt. Den höll endast på att förändra karaktär. 1890, då Heidenstam stod i begrepp att utgiva »Pepitas bröllop», skrev han till denne: »Om naturalismen tror jag detsamma som om Darwinismen, upptäckter som aldrig kunna föråldras, men därför behöver man ej följa Zolas personliga och eteriska lynne, som yppar sig i hans arbetsmetod. Det är gammalt och tråkigt att evigt höra talas om att Amerika är upptäckt, men det är likafullt och kan aldrig upphöra att vara det och konsekvenserna av upptäckten rulla på fortfarande. Jag tror man noga bör skilja på Zolaism och naturalism och jag ser unga Frankrike alla vara naturalister utan att följa Zolas metod. Jag tycker däremot, att Zola i La joie de vivre och fler (Faute de l’abbé Mouret) visar ut på livsglädjen mer än Maupassant ofta, vars djuriska hedendom stundom förefaller mig förtvivlad och reaktionär (återgående till djupet direkt) för att sedan vända om till kristendomen. Vad konjunkturerna beträffar för en återinträdande idealism (ursäkta ordet, vars betydelse är så svävande) synas de mig i Sverige vara gynnsamma, men i utlandet hopplösa, då vi nordiska naturalister hälsas som renässansförfattare i Tyskland … Naturalismen<noinclude> <references/></noinclude> lbb217wvx13spwtbnjkg0ilij1bk1xo 104 224367 655974 2026-07-30T09:44:48Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 655974 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||AUGUST STRINDBERG|159}}</noinclude>som världsåskådning kan väl aldrig föråldras, och när de unga fransmännen desavouera Zola och kalla sig Indépendents o. s. v., är det bara för att slippa vara elever; begäret att differentiera sig, vara sina egna, ehuru de ändock fortsätta ohejdade.» Strindberg var vid denna tidpunkt uttröttad, förtärd och utbränd av andliga lidelser och arbete. För ögonblicket fanns inga möjligheter för honom i hemlandet. 1892 lämnade han åter Sverige, och de närmaste åren är han försvunnen ur svensk litteratur. Mellan åren 1893 — 1896 utgav han icke ett enda skönlitterärt arbete. Han levde och samlade nya intryck. Han brottades mellan de nya tidsströmningar, som höllo på att bryta sig fram. Ur kampen med dessa skulle han ännu en gång resa sitt trotsiga huvud. {{linje|5em|style=margin-top:3em;margin-bottom:3em;}}<noinclude> <references/></noinclude> 83bxyrmfasixjuq839ueqzdb3wffxfz 0 224368 655975 2026-07-30T09:48:05Z PWidergren 11678 Skapade sidan med '<div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="J_Mortensen_Från Röda rummet till Sekelskiftet_1918.djvu" from=149 to=169 fromsection=AS10 prev="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/IX. August Strindberg|IX. August Strindberg.]]" current="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/X. August Strindberg|X. August Strindberg.]]" next="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/I. A. U. Bååth|I. A. U. Bååth.]]" kommentar={{nop}} header=1/> <references/>...' 655975 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="J_Mortensen_Från Röda rummet till Sekelskiftet_1918.djvu" from=149 to=169 fromsection=AS10 prev="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/IX. August Strindberg|IX. August Strindberg.]]" current="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/X. August Strindberg|X. August Strindberg.]]" next="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/I. A. U. Bååth|I. A. U. Bååth.]]" kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> a3vk39chrfw8xk15bruvitx7ciexg7f 104 224369 655976 2026-07-30T11:03:06Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 655976 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<small>TYPOLOGIEN.</small>|263}}</noinclude>att man kan gå från den ena till den andra; ett hastigt framilande hotell, med sofrum, salonger och matsalar. {{tre stjärnor}} {{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=633|bildtext=Fig. 75. <i>Första klass.</i>}} {{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=633|bildtext=Fig. 76. <i>Första och andra klass.</i>}} {{c|Fig. 75 och 76. <i>Två af de äldsta för de svenska statsbanorna bestälda jernvägsvagnarna, gjorda i Tyskland kort efter midten af 1850-talet.</i>}} Inom den ena serien kan utvecklingen gå snabbare än inom den andra. En sådan i typologiskt afseende »känslig» serie bildas af sådana föremål, — såsom t. ex. »fibulor» (spännen), — hvilka lätteligen kunna undergå förändringar, emedan de hafva många<noinclude> <references/></noinclude> r1epc7xvcf0bb6zpkwqpbreh55q6vy5