Wikisource svwikisource https://sv.wikisource.org/wiki/Wikisource:Huvudsida MediaWiki 1.47.0-wmf.13 first-letter Media Special Diskussion Användare Användardiskussion Wikisource Wikisourcediskussion Fil Fildiskussion MediaWiki MediaWiki-diskussion Mall Malldiskussion Hjälp Hjälpdiskussion Kategori Kategoridiskussion Tråd Tråddiskussion Summering Summeringsdiskussion Sida Siddiskussion Författare Författardiskussion Index Indexdiskussion TimedText TimedText talk Modul Moduldiskussion Event Event talk Ämne 3 80010 656205 656167 2026-08-02T14:31:48Z Pathoschild 493 global user pages ([[m:Synchbot|requested by Revi C.]]) 656205 wikitext text/x-wiki __NOINDEX__<div class="mw-content-ltr" lang="en" dir="ltr">[[File:Revi logo (pink).png|thumb|center|<span style="color:red">PLEASE DO NOT LEAVE MESSAGE HERE!</span>]] '''<span style="color:red"> BEFORE YOU BLOCK MY ACCOUNT: IF MY EDIT SUMMARY INCLUDE PREFIX </span>''(Script)''<span style="color:red">, DON'T BLOCK ME, JUST TELL ME TO SLOW DOWN AT COMMONS' TALK PAGE. IT IS AN AUTOMATED SCRIPT BEING USED ON COMMONS TO MOVE FILES.</span>''' Instead, please leave your message following site: <br /> [[File:Wikidata-logo-en.svg|45px|link=d:User talk:Revi C.]] [[d:User talk:Revi C.]] for Wikidata (Interwiki links) stuff <!--(I am {{int:Group-sysop}} there)--> <br /> [[File:Commons-logo.svg|45px|link=commons:User talk:Revi C.]] [[commons:User talk:Revi C.]] for renaming stuff or [[User:CommonsDelinker|CommonsDelinker]] action (I am {{int:Group-sysop}} there) <br /> [[File:Wikimedia Community Logo optimized.svg|45px|link=m:User talk:Revi C.]] [[meta:User talk:Revi C.]] for other stuff (User right notification, revert message, etc...) Messages left on this page may be reverted or moved without any response.</div> 5b8qtz4dnjnrhc9ts3mku14m3gujbq8 4 157148 656209 655800 2026-08-02T15:24:48Z Alexis Jazz 13925 Updating gadget usage statistics from [[Special:GadgetUsage]] ([[phab:T121049]]) 656209 wikitext text/x-wiki {{#ifexist:Project:GUS2Wiki/top|{{/top}}|This page provides a historical record of [[Special:GadgetUsage]] through its page history. To get the data in CSV format, see wikitext. To customize this message or add categories, create [[/top]].}} Följande data är cachad och uppdaterades senast 2026-08-01T10:05:16Z. Maximalt {{PLURAL:5000|ett|5000}} resultat finns {{PLURAL:5000|tillgängligt|tillgängliga}} i cachen. {| class="sortable wikitable" ! Finess !! data-sort-type="number" | Antal användare !! data-sort-type="number" | Aktiva användare |- |hocr || 25 || 5 |- |ocr || 35 || 6 |- |proofread-editnext || 27 || 4 |} * [[Special:GadgetUsage]] * [[m:Meta:GUS2Wiki/Script|GUS2Wiki]] <!-- data in CSV format: hocr,25,5 ocr,35,6 proofread-editnext,27,4 --> b9zkeg78ziz3zd5xzwbeuuqe7vzwzwe 104 176140 656211 538501 2026-08-02T18:57:02Z Thuresson 20 /* Validerad */ 656211 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud|412|1811—1844.}}</noinclude><poem>Man order på minuten fick Att genast retirera. Hvar bonde skrek så jämmerlig: Får jag ej slåss, korpraler? Han svartes: tala ej om krig — Lyd ryssen uti allt och tig! Hör dina generaler.” — — —</poem> Det var naturligt, att dessa smädelser skulle på det högsta uppröra den hjälte, som just från Åland räddade spillrorna af den svenska armén. General von Döbeln kunde icke heller smälta den honom tillfogade skymfen, utan gick upp till Carl XIII och utbad sig af honom såsom en nåd att “få skjuta ihjäl” Deleen eller att, då konungen icke kunde tillåta detta, “få bränna upp hans boktryckeri.” Då generalen sedermera fått sansa sig något och kunnat öfvertyga sig, att det var författaren — en notarie Wahlberg — men icke boktryckaren, som förolämpat honom, kom han till och med på en ganska förtrolig och vänskaplig fot med den senare och var dessutom nog ridderlig att efter Wahlbergs skriftliga ursäkt, som offentliggjordes, förtiga Wahlbergs namn. <span style="visibility:hidden">{{Ankare|412}}</span> Någon bot måste emellertid sökas mot det öfverhandtagande ofoget, så mycket mer som Sveriges ömtåliga och svaga ställning till mäktiga grannar kräfde, att förhållandena till utländska makter behandlades med största varsamhet och grannlagenhet. I detta hänseende kunde obefogade och ovederhäftiga tidningsuppsatser på den tiden vålla långt större skada än vid århundradets slut, då man lärt sig att till deras rätta värde reducera dylika alster. Det var också på grund af politiska betraktelser, som man i maj 1812 upptog tanken på att återupplifva indragningsmakten. Vid den riksdag, som 1812 hölls i Örebro, sågo ständerna lika väl som regeringen i den rätt, som tillades hofkansleren att utan vidare indraga tidningar, som af regeringen kunde anses ha gjort sig skyldiga till indiskretioner, ett maktmedel af utomordentlig art, påkalladt af den politiska ställningens vådor, och dylika betraktelser förmådde också ständerna att enhälligt eller med betydande majoritet öfverrösta de formella betänkligheter, som icke kunde vederläggas. Genom 1812 års tryckfrihetsförordning erhöll hofkanslersämbetet åter större delen af den makt, det förlorade 1810, och denna maktfullkomlighet betecknade man, i motsats till tryckfriheten, såsom “''indragningsfrihet''” samt sade skämtande, att “tidningar, hvilka förut dött af ''tvinsot'', numer dogo af ''slag''.” Dagbladsförfattarne hade efter den 16 juli 1812 sålunda ingen utväg att undkomma hofkansleren, och regeringens egna organ skulle härvid ingalunda gå fria, om också det öde, som drabbade “Journal för Litteraturen och Theatern,” berodde på ett högst egendomligt ''qui pro quo''. Såsom redaktör och utgifvare af denna tidning verkade en af kronprinsen Carl Johans hängifnaste tjänare, kunglig bibliotekarien P. A. Wallmark. Vid sin afresa från Stockholm den 26 april 1813 hade kronprinsen ansett tiden vara inne att inviga allmänheten i sin politiks syften och använde härtill en under århundradets första fjärdedel lika mycket fruktad som hatad publicist, den bekante Carl August Grewesmöhlen (1754—1823), före detta ämbetsman i tullstyrelsen, för sitt skrifsätt visserligen kallad “ovettets Goliath” och "pöbelsofisten,” men i<noinclude> <references/></noinclude> lxh7y4jepuskb8l9cnvz9nvopyww7qc 104 176200 656212 538586 2026-08-02T19:03:15Z Thuresson 20 /* Validerad */ 656212 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||PRESSEN OCH INDRAGNINGSMAKTEN.|413}}</noinclude>besittning af goda kunskaper i nationalekonomi, skarpsinne, slagfärdig kvickhet och oförskräckthet att blotta brister och orättvisor inom byråkratien, särskildt tullarrendesocieteten, med hvilken han förde sin första märkliga strid under Gustaf IV Adolfs sista tid. Under revolutionen utgaf han sina besvärsskrifter, och dessa väckte ett sådant uppseende, att “folk skockades i boklådan för att för en sexstyfver få någon af hans broschyrer mot ämbetsmannahierarkien.” Hans skarpa hufvud togs vid denna tid äfven i anspråk af de maktägande. Åt Adlersparre och Mannerheim tjänstgjorde han såsom hemlig polis, och Carl Johan, till hvars val han medverkat, begagnade sig sedermera af hans hvassa penna och betraktade honom såsom en “bulldogg, som det kunde vara bra att ha, för att vid tillfälle släppa lös.” Grewesmöhlen erhöll nu några “anvisningar” och föreskrifter,” på grund af hvilka han i en artikel i tidningen “Nya Skandinaven” för den 3 maj, efter några betraktelser om åtskilliga slag af “rättmätiga orsaker till krig,” framhöll kronprinsens afsikt att förena Norge med Sverige och omtalade regeringens anbud till Danmark om fredlig förlikning och Danmarks vägran samt kronprinsens beslut att låta sina trupper inrycka i Holstein för att “tvinga Danmark till ett fredligt tänkesätt och ett godvilligt afträdande af Norge.” Artikeln väckte, som naturligt var, uppseende, och en hemställan gjordes till kronprinsen, om den icke skulle åtalas. Svaret blef emellertid afböjande. Då kom Wallmarks Journal med ett bref “Till utgifvaren,” i hvilket Skandinavens ”indiskretioner” angrepos med en skärpa, som icke gärna kunde annat än behaga Grewesmöhlens många fiender, så högre som lägre. Men då kronprinsen fick läsa Journalens artikel, fattades han af den häftigaste vrede och gaf genast befallning om att ögonblickligen inställa Journalens utgifvande. Indragningen skedde också den 17 maj, och samma öde drabbade en Göteborgstidning, som aftryckt artikeln. Då Wetterstedt 1812 på riddarehuset försvarade den kungliga propositionen om indragningsmakten, förklarade han, att kronprinsen, “så snart han icke mer såge sig behöfva den rättighet, som gåfves honom, skulle vara den första att den återlämna.” Tillfället att åter afstå från indragningsmakten kunde anses ha kommit 1815, men det väl hastigt gifna löftet var ej så lätt att inlösa; indragningsmakten fick kvarstå ända till 1840. Man ansåg rättigheten ännu behöflig, men Wetterstedt fick sedan hela sitt lif höra talas om denna sin “oinlösta skuld till nationen.” Indragningsmakten lät emellertid under några år icke höra mycket af sig. Under 1815 och 1816 drabbade den tre gånger den oförbätterlige publicistiske friseglaren Ad. Regnér, hvilken två gånger efter hvarandra af Kongl. Maj:t förklarades ovärdig att någonsin erhålla tillstånd till utgifvande af periodisk skrift. Indragningen motiverades i dessa fall med den politiska hänsynen till utländska makter. Annorlunda förhöll det sig däremot med indragningen af veckotidningen “Föreningen” den 18 mars 1817. Författaren till en artikel i denna tidning, “hvars betänkliga natur ej längre borde tillbakahålla hofkanslerens verksamma åtgärd,” hade nämligen i en “mystisk och nylärig” skrifart angripit den nya dynastien. En “brottslig syftning på rikets besvurna successionsordning” ansågs nämligen ligga i följande yttrande: “Under Sveriges störste regenter,<noinclude> <references/></noinclude> mom3y02hqm8kuokemkcwuhdebp9lwc4 104 176201 656213 538587 2026-08-02T19:14:00Z Thuresson 20 /* Validerad */ 656213 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud|414|1811—1844.}}</noinclude>Gustaf Vasa och Carl XI, rådde en sådan excentricitetens och concentricitetens jämvikt, som gjorde staten aktad och folket sällt. Men det är naturligt, att för den, som skall åvägabringa en sådan jämvikt, fordras att fullkomligt kunna känna sitt folk, alla dess egenheter, vanor, lyten och dygder, och att älska det, såsom man älskar en välbekant barndomsvän. Man upptäcker lätt orsaken, hvarför de tyska och danska konungarne — ehuru ett par af dem, t. ex. Christopher af Bayern och Christiern I, voro personligen utmärkta män — så föga kunde uträtta till folkets väl och så mycket till sin egen olycka.” Fanns verkligen den angifna syftningen i dessa ord, måste man erkänna, att den åtminstone var mycket fin, men kronprinsen ansåg, att i artikeln “låg ett groft brott och påtagligen det gröfsta, som blifvit begånget på länge,” och för den skull yrkade han ifrigt åtal därpå och författarens stränga bestraffning. Kronprinsen var alldeles otillgänglig för alla föreställningar om det olämpliga i att väcka ett åtal, som icke lofvade ens en skymt af framgång, och ville slutligen, att ständerna skulle sammankallas för att få en sådan ändring till stånd i tryckfrihetslagen, att, till förekommande af händelser som den nu ifrågavarande, “lagen borde stadga förbud vid lifsstraff att skrifva något i hvad ämne som helst, som genom något slags tydning kunde ledas därhän att innehålla en allusion i större eller mindre grad emot successionsordningen eller tronföljarens person.” I statsrådet fick kronprinsen emellertid på sin sida ingen mer än amiralen R. Cederström, som skulle röstat “för halshuggning af författaren genast, om prinsens mening varit sådan.” Slutligen kom kronprinsen efter mycket talande fram och tillbaka till det uttrycket, att “han endast ville, att författaren skulle få tillfälle att förklara sig och lugna nationen, som tagit anstöt af artikeln,” och därmed slöt en åtta dagars tvist, om “författarens brott vore under tillämpning af en lag, som bestämde förlust af lif, ära och gods.” Förklaringen afgafs, kvarstaden på tidningen upphäfdes, och snart voro både artikeln i “Föreningen” och frågan om riksdags sammankallande för ändring af tryckfrihetslagen förgätna. Äfven de inre frågorna gåfvo vid denna tid upphof till tryckfrihetsåtal, af hvilka särskildt ett antog sådana dimensioner, att det blef ett “gigantiskt skandalmål.” Vid riksdagen 1815 hade regeringens ekonomiska politik varit föremål för mycket klander från “oppositionens” män på riddarhuset. Då, liksom sjuttio år senare, bröto sig de olika meningarna om frihandelns eller, såsom den då kallades, “merkantilismens” eller protektionismens företräden. Fast man vid denna tid icke kunde tala om frihandel i samma utsträckning som under början af århundradets sista tredjedel, ansågo likväl många, att de ekonomiska svårigheter, hvilka grundade sig i de föregående årens händelser och mindre ändamålsenliga åtgärder och efter de slutade krigen började göra sig gällande, berodde på det otillräckliga skydd, lagstiftningen lämnade det inhemska arbetet och jordbruket. Man gjorde “de mörkaste målningar af en vådlig rikets inre ställning” och framhöll “den totala undergång, som hotade svenska jordbruket och den närande klassen medborgare; en öfver all måtta uppdrifven och missbrukad importhandel, som redan inom några år hunnit alltför långt utsuga rikets reella tillgångar, nedtryckte den nyttiga idogheten och skämde sederna genom ett fördärfligt, dagligen mer och mer spridt och inrotadt behof af främ-<noinclude> <references/></noinclude> e85uf9p40y1zg42svwrfeg361f0nxpq 104 176202 656214 538596 2026-08-02T19:22:37Z Thuresson 20 /* Validerad */ 656214 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||JUDEFRÅGAN OCH DEN GREWESMÖHLENSKA FEJDEN.|415}}</noinclude>mande dyrbara öfverflödsvaror; importhandeln, befrämjad genom den i Göteborg och Carlshamn åt engelsmännen upplåtna nederlagsfriheten, vore förenad med en skadlig växelhandel, som bragt våra exportvaror i vanpris och medfört en ofantlig handelsunderbalans, hvilken åter verkat rörelsekapitalets förminskande.” Så klagades från adelns bänkar på riddarhuset, och snart hördes ett och annat återljud äfven från de öfriga stånden. Ett särskildt utskott tillsattes för att utreda orsakerna till de öfverklagade missförhållandena och angifva medlen till deras afhjälpande, och i detta särskilda utskott blef riddarhusoppositionens ledare, prosten i Sala, grefve Fredrik Bogislaus von Schwerin, född i Stralsund 1764 och förut officer, ordförande. Schwerin var en genom omfattande bildning och grundliga kunskaper synnerligen framstående person med starka sympatier för den engelska parlamentarismen med dess ministeriella majoritetsstyrelse och parlamentariska opposition, som det var hans älsklingsidé att söka tillämpa på de svenska riksdags- och ståndsförhållandena. I hans hand blef det särskilda utskottet ett lydigt redskap, och både dess riktning och verksamhet bestämdes af honom. Förgäfves framhöll Hans Järta, att den så högljudt öfverklagade “förlägenheten i allmänna rörelsen” eller, såsom det äfven hette, “den allmänna nöden i landet” rättare bort benämnas “en hos enskilda personer nog allmän förlägenhet.” Utskottet ansåg emellertid, att det öfverklagade onda lätt skulle hjälpas å ena sidan “genom underlättad tillgång till lån åt producenterna förmedelst utvidgande af de redan befintliga diskonternas rörelse och inrättande af särskilda lånekontor i landsorterna, och å andra sidan införande af ett i högsta möjliga grad prohibitivt system till skydd och befordran af de inhemska näringarna.” <span style="visibility:hidden">{{Ankare|415}}</span> Utskottets mening blef äfven riksdagens, men under öfverläggningarna om “den allmänna nöden i landet och sättet för dess afhjälpande,” riktade borgareståndet ett våldsamt angrepp mot de i Sverige bosatta judar, som förklarades ha “föranledt snart sagdt alla de olyckor, af hvilka landet för närvarande ansågs hotadt; judarne hade öfversvämmat landet med utländska öfverflödsvaror, i Göteborg varit de talrikaste och djärfvaste lurendrejare; de vore skulden till det lägervall, hvari svenska medborgarnes näringsgrenar befunne sig; genom deras växelvingleri stegrades kursen och råkade svenska myntet i vanvärde; på leveranser till kriget hade de gjort sig oskäliga vinster, och hela deras förmögenhet vore till största delen utsugen af rikets inbyggare.” I dessa lika förhatliga som af den simplaste afundsjuka och egennytta förestafvade utgjutelser hördes snart instämmande röster äfven från andra håll, och då kronprinsens adjutant, major Påhlman, anmärkte, att de, “som nu af s. k. patriotism ville jaga judarne ur landet, säkert hade andra skäl än blott fäderneslandets bästa för dessa sina nitiska bemödanden,” och tillade, att svenska handlande möjligen hade mindre än judarne tvekat att “af staten helt kristligt och patriotiskt tilltvinga sig för leveranser betalningssummor vida öfver de gångbara prisen,” ådrog han sig med detta uttalande alla handlandes häftiga ovilja, och saken blef en partifråga. Till oppositionen på riddarhuset hörde bland andra äfven revisionssekreteraren, friherre Ludvig Johansson Boije, hvilken, “anfallen af kreditorer, dem han ej kunde skaffa penningar, och ägare till en liten jordlapp, hvars produktion<noinclude> <references/></noinclude> kpgr28dc1b7556bhw97gfjs6sskmv0q 104 176203 656215 538589 2026-08-02T20:07:42Z Thuresson 20 /* Validerad */ 656215 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud|416|1811—1844.}}</noinclude>icke fann någon afnämare, förde det häftiga språk, hvartill en förtviflad enskild ställning leder.” Till den uppfattning han gjort till sin hörde äfven yrkandet af stränga åtgärder mot judarne, hvilka i den ofvannämnde Grewesmöhlen fingo en försvarare, som sökte visa obehörigheten af Boijes och de med honom liktänkandes klagomål. Striden fördes emellertid snart in på det personliga området och alstrade ett krig med pamfletter och smädeskrifter — “så blodigt som ett trycksvärtekrig kan bli.” Friherre Boije och Grewesmöhlen hade redan förut varit i delo, då Boije på riddarhuset talade mot judarne. För detta anförande antastades han af Grewesmöhlen med en broschyr, “som man skulle ansett vara yttersta höjden af möjlig smädelse, om icke Grewesmöhlen några dagar därefter visat, att hans förmåga i detta fall icke inskränktes inom några gränser, lika litet som hans vilja.” Grewesmöhlen utgaf nämligen med utsättande af hela namnet en broschyr med titel: “Likbegängelse efter baron Ludvig Johansson Boijes moraliska stoft,” och sedermera utgingo från maj månad 1815 till årets slut i nästan oafbruten följd nidskrifter med vidunderliga titlar och af det gemenaste innehåll, alster af de stridandes begär att nedgöra hvarandra genom smädelser. I striden blandade sig flera af hufvudstadens publicister, såsom Törneblad, Grevallius, Lorenzo Hammarsköld, Wahlberg, Anders Lindeberg m. fl. för att om möjligt krossa den förhatlige Grewesmöhlen med hans egna vapen, men denne blef dem icke svaret skyldig, och i de bittraste stämningsmemorial, hvilka genast offentliggjordes, ställde han författarne eller boktryckarne till ansvar. Så fortgick denna vilda pennfejd till allmänhetens gamman och icke obetydlig pekunier vinst för Grewesmöhlen, till dess att han utgaf skriften: “Fjärde akten af Baron Boijes pinohistoria, hvad han gör och lider hos världsliga domare och står till rätta på Rådhuset.” I denna titel fann prästeståndet “ett gäckeri af den offentliga gudstjänsten” och anhöll hos kongl. maj:t, att den brottslige författaren måtte befordras till laga näpst, “så att hans exempel måtte bli varnande för andra.” Grewesmöhlen vände sig genast mot prästeståndet med nya smädeskrifter: “De svarta bröderna eller det föregifna religionsnitet” och “Missräkningen eller de långa näsorna.” Nu var emellertid måttet rågadt; regeringen hade redan befallt åtal mot både Boije och Grewesmöhlen, och slutligen dömde hofrätten efter en tämligen långvarig rättegång, under hvilken skriftväxlingen oafbrutet fortgick, den förre till tre års fängelse å Vaxholms fästning, hvilket straff nedsattes till ett år, och Grewesmöhlen till ärans förlust och landsflykt. Efter en måltid på Liljeholmens värdshus, där han tog afsked af sina få återstående vänner, färdades Grewesmöhlen i egen vagn utan bevakning i sakta mak ut ur riket och bosatte sig för sina återstående dagar i Norge, där han uppgifves ha njutit understöd af Carl Johan och hvarifrån han till denne lär ha insändt hemliga rapporter. Den periodiska pressen började emellertid alltmera sysselsätta sig med sociala och politiska frågor, och de öfvergrepp och missbruk af sin befogenhet, som ämbets- och tjänstemän vid denna tid blott alltför ofta läto komma sig till last, blefvo allt mera ämne för tidningarnas uppmärksamhet och granskning. Äran att i detta afseende ha brutit väg för nya åsikter om ämbets- och tjänstemannaansvar tillkommer sålunda tidningen ''Anmärkaren'', hvilken sedan 1816 utgifvits af auditören Georg Scheutz (1785—1873), i förening med roman-<noinclude> <references/></noinclude> q3i9od4dskz9mwd52a2esyi1rq6hubf 104 176204 656216 538591 2026-08-02T20:09:57Z Thuresson 20 /* Validerad */ 656216 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||“ANMÄRKAREN” OCH VERMDÖMALET.|417}}</noinclude>skrifvaren Cederborgh, och gjorde sig berömd därigenom, att den tog itu med och skaffade rättelse i ett beryktadt brottmål af den mest upprörande beskaffenhet. <span style="visibility:hidden">{{Ankare|417}}</span> På Vermdön hade i mars 1819 ett upprörande dubbelmord begåtts på ett torparefolk, och misstankar för delaktighet i brottet föllo på mördarens ålderstigna föräldrar — ett statfolk på kapten Leijonmarcks gård Finsta — hvilka uppgåfvos ha tagit de mördades tillhörigheter i förvar. Ingenting af dessa tillhörigheter kunde emellertid anträffas vid visitation i de misstänktas bostad, och som de själfva på det bestämdaste förnekade all kännedom om ogärningen och deras husbonde dessutom gaf dem det bästa vitsord, fingo de tillsvidare vara på fri fot. Kort därefter inställde sig emellertid länsmannen på Vermdön, Röösgren, som häktade dem, påsatte dem handklofvar, “som han omänskligt tillskrufvade för att få dem att bekänna, hvar de dolt de mördades tillhörigheter,” och därpå släpade bort dem till Smedjegårdshäktet i Stockholm. Men icke nog härmed, Röösgren häktade äfven statfolkets trettonåriga dotter och deras piga, satte handklofvar på barnet, slog det i hufvudet, slet af det håret, gisslade det med spö och ris på bara kroppen för att få det att bekänna och gaf slutligen sådana slag med en dagg, att hennes axelblad skadades, allt detta midt under gudstjänsten en bönedag i närvaro af gårdsfolket på Finsta, men i kapten Leijonmarcks frånvaro. Då slutligen målet förekom vid tinget i Vaxholm, yppades, att de båda gamla i Smedjegårdshäktet genom hugg och slag och annan grof misshandel tvungits att påtaga sig delaktighet i mordet. I huset intill Smedjegården bodde en segelduksfabrikant, hvars döttrar genom väggen hört skrik och rop, som tydligen härrörde från fångar, som piskades. “Anmärkaren” var den, som först omtalade dessa rykten och framkallade en undersökning. Vid tinget antog sig med anledning häraf det gamla statfolkets husbonde, kapten Leijonmarck, deras sak. Landshöfdingen, friherre Edelcreutz, och hans landssekreterare von Sydow, som ansågo sig kunna bli komprometterade, sökte skyla öfver hvad som förekommit och förnekade, att några fångar piskats, men slutligen kom det dock i dagen, att landssekreteraren själf varit närvarande i Smedjegårdshäktet, då Röösgren med tillhjälp af en fångvaktmästare till den grad misshandlade den gamla statdrängen, att fångar, som nyss slitit 40 par spö, kunde jämförelsevis finna sina ryggar mindre misshandlade än den arme gubbens. Det var icke heller förenadt med litet besvär och små kostnader att bringa det därhän, att en laglig undersökning mot Röösgren anställdes. Domaren, en häradshöfding Fröberger, synes dessutom ha gjort allt hvad han rimligtvis kunnat för att få saken nedtystad och länsmannen frikänd. Då målet skulle förekomma vid urtima ting i Vaxholm, hade ett sällskap af unga tjänstemän och några andra personer i Stockholm hyrt den första och enda ångbåt, som då fanns och hette “Amfitrite,” för att på denna göra en utflykt till Vaxholm och bevista förhöret. Länsman Röösgren, som var instämd till detta, hade emellertid behagat utebli och i insänd skrifvelse förklarat sig sjuk, dock utan att bifoga läkareintyg. Domhafvanden skulle också låtit det bero härvid, om icka några af dem, som hyrt ångbåten, med denna farit åstad och hämtat Röösgren, som de funno frisk och sund promenerande med pipan i mun i sin trädgårdstäppa. {{Tomrad}}<noinclude> <references/> {{ph|27}}</noinclude> evchm9ag60cfc4nvx2x9nwoerduj4lj 104 176228 656217 538632 2026-08-02T20:12:25Z Thuresson 20 /* Validerad */ 656217 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud|418|1811-1844.}}</noinclude>Slutet blef, att, trots domhafvandens krumbukter, Röösgren häktades och infördes till Smedjegården, där han, innan man hann befordra honom till välförtjänt näpst, hastigt afled. Till det egendomliga i denna ohyggliga sak hör, att det gamla misshandlade statfolket, som intet ondt gjordt, af tingsrätten dömdes till resp. 8 och 12 dagars fängelse vid vatten och bröd, hvilken vidunderliga dom likväl af hofrätten upphäfdes. De båda höga herrarne, friherre Edelcreutz och von Sydow, kommo från saken med böter och en skadeersättning till de misshandlade. Det torde utan misstag kunna sägas, att de artiklar i “Anmärkaren,” som under titeln: “Scener från Vermdön” författades af Georg Scheutz, gåfvo den första kraftigare väckelsen åt allmänheten och lade grunden till ett större pressens inflytande hos denna. Enligt ett memorial af den 16 okt. 1820 i fråga om tidningars postporto lämnas också några upplysningar, som visa, att genom postverket befordrades af “Anmärkaren” 679 exemplar, den högsta siffran för vid denna tid förekommande tidningar. För höga vederbörande var emellertid den uppmärksamhet, pressen började ägna samhälliga och politiska frågor, mindre välkommen, och under åren 1820 till 1821 inträdde också indragningsmakten i ett nytt, för yttrandefriheten mera ödesdigert skede. Den 26 januari 1820 indrogs “Anmärkaren” af hofkansleren för en högst obetydlig tidningsartikel med anledning af ett befaradt kaffeförbud och med hänsyftning på en af k. m:t nyss förut utfärdad varning mot bruket af öfverflödsartiklar. I denna artikel förmälde sig hofkansleren ha sport ett “smädligt” skrifsätt, och med uppmärksamhet hade han länge följt den ton af “bitterhet, ensidiga åsikter och vanställande framställningar,” som utmärkt “Anmärkaren.” <span style="visibility:hidden">{{Ankare|418}}</span> Anmärkarens död hade emellertid ingen annan verkan än att G. Scheutz i dess ställe uttog tillståndsbevis på en ny tidning, “Anmärkarne,” och sedan Cederborgh återfått tillståndet att utgifva “Anmärkaren,” utkommo båda dessa tidningar någon tid jämsides med hvarandra. De indragningar, som nu slag i slag började förekomma, gjorde, att tidningar, som kände med sig, att deras tal icke var behagligt, började rusta sig för att möta kommande anfall. Man uttog sålunda tillståndsbevis för att ha i reserv i händelse af indragning, och höll dessa bevis i kraft genom att månad efter månad förnya dem, och flera tecken antydde, att man icke längre ville med samma undergifvenhet som förut foga sig i hofkanslersämbetets makt. Det var också nu, som kongl. sekreteraren, magister Johan Johansson (1792—1860), vanligen kallad “hvalfisken,” började utgifvandet af en större tidning: “<i>Argus, politisk, litterär och kommersiel tidning</i>.” Johansson var i besittning af mångsidigt vetande, logiskt skarpsinne och älskade att “till komplett evidens bevisa” sina satser. Hans skrifsätt uppkallade många motståndare mot honom och framkallade följande epigram af C. v. Zeipel: <poem>“Bäste herr Argus, ni är ju en man på det nyaste modet: Hvarför behåller ni ''us''? Kalla er bara för ''arg''.”</poem> Han hade en starkt utpräglad själfkänsla och kunde aldrig fullt öfvervinna sin smak för att docera; han tyckte sig ha “öfvertagit Sverige för att uppfostra det,” och i vissa afseenden blef också pressen genom Argus en “makt,” som dock hade att bestå mången hård dust med indragningsmakten. För att skydda<noinclude> <references/></noinclude> 3wcsd3mukqgypusvszh3px8ph4hevip 104 176229 656218 538630 2026-08-02T20:18:59Z Thuresson 20 /* Validerad */ 656218 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||FÖRFÖLJELSER MOT PRESSEN|419}}</noinclude>sig mot denna måste Argus slutligen tillgripa det enda verksamma medlet, som utgjordes af ansvarighetssystemet. Hofkansleren hade nämligen redan i januari 1822 afstått från sina förhoppningar att genom “fördragsamhet kunna inom gränserna för en sansad granskningsrätt återföra” tidningens utgifvare och för den skull tills vidare inställt tidningens utgifvande. Men då anmälde sig såsom utgifvare af ''Argus den andre'' gravören J. A. O. Malm, och under dennes egid fortsatte “den svenska pressens högtidliga öfverstepräst sin offertjänst” på publicitetens altare till den 7 december samma år, då han åter drabbades af hofkanslersämbetets åskor, och tidningen på nytt indrogs. “Det onda är odödligt liksom det goda,” och Argus dog icke, utan uppstod i föryngrad gestalt såsom <i>Argus den tredje</i>, denna gång under skydd af kammarskrifvaren Bolins namn, och slutligen tröttnade hofkansleren. <span style="visibility:hidden">{{Ankare|419}}</span> Samma öde, att upprepade gånger ådraga sig hofkanslerens misshag, drabbade den af de båda kunskapsrika och aktningsvärda bröderna S. L. och J. P. Theorell utgifna ''Stockholms Courrier'', i hvilket organ de ägnade en nitisk uppmärksamhet åt vissa i ögonen fallande oegentligheter i förvaltningen. Tidningens artiklar utmärkte sig för sakkunskap, grundlighet och frimodig skärpa och angrepo framför allt det åskådningssätt, som ville uppehålla den häfdvunna administrativa domsrätten, äfvensom skråväsendet i handel och näringar. Tidningen åsamkade sig härigenom också mycken ovilja i ämbetsmannakretsar, och då den införde dödsdomen öfver Bergelin och Ihre, hvilka, såsom man torde erinra sig, dömts för högförräderi, därför att de druckit Gustaf V:s skål, och därjämte förklarade, att “konungens högsta domstol i denna sak gifvit den största anledning till anmärkning mot sig,” fann hofkansleren Wetterstedt, att tidningen “fullkomligen uppfyllt lagens fordran af en fortfarande smädlig egenskap,” och indrog densamma. Samma öde drabbade genast den nya ''Courrieren'', som med nytt tillståndsbevis utkom den 11 april, emedan den innehöll en allvarlig och värdigt skrifven betraktelse öfver indragningsmakten och under rubrik “Slut från Stockholms Courrier” fortsättningen af rättegångsförhandlingarna i det nämnda högförräderimålet. “Courrieren” blef således endast en dag gammal, och därpå afslogs hvarje begäran om nytt tillståndsbevis, hvilken framställdes af bröderna Theorell. Det oaktadt blef indragningsmaktens åtgärd kraftlös, ty i bröderna Theorells ställe trädde notarien Kindelius och begärde att få utgifva ''Courrieren från Stockholm'', och som han ännu ingenting förbrutit, kunde man icke neka honom {{Rättelse|tillståndsbbevis|tillståndsbevis}}. I hans tidning fortsatte bröderna Theorell, af hvilka den äldre sedan blef justitieombudsman, sin publicistiska verksamhet. Denna blef dock icke lång, ty då äfven “Courrieren från Stockholm” indrogs, ägnade de sig i slutet af 1822 åt andra uppgifter, enär de för Kindelius’ nya tidning: ''Stockholmske Courrieren'' icke ville begagna sig af ansvarighetssystemet. Under de tio år indragningsmakten funnits till hade den från sin ursprungliga uppgift, att förekomma “obetänkta rubbningar i rikets förhållande till utrikes makter,” blifvit ett politiskt verktyg till att förfölja och kväfva hvarje granskning af rikets styrelse och framkallade endast motstånd och missaktning. Måhända har den mer än något annat också bidragit till att egga den oro och det missnöje, som utmärkte senare delen af Carl XIV Johans styrelse, och detta så<noinclude> <references/></noinclude> 2da6398xtr1bl788eetzojncb9b7vx4 3 194635 656210 580900 2026-08-02T15:44:22Z Pathoschild 493 global user pages ([[m:Synchbot|requested by Revi C.]]) 656210 wikitext text/x-wiki #REDIRECT [[User talk:Revi C.]] o9z79lcc9a9pfmqmrod5w3eyk4q9i0o 2 194636 656208 580901 2026-08-02T15:08:41Z Pathoschild 493 global user pages ([[m:Synchbot|requested by Revi C.]]) 656208 wikitext text/x-wiki #REDIRECT [[User:Revi C.]] 88g0cv17whfgb1wkeh281mptujwtlut 104 222199 656219 652208 2026-08-02T20:34:44Z Bio2935c 11474 656219 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud|58|Om klostren|}}{{linje}}</noinclude>{{ant|derat,}} först {{ant|Vicarius Prior}} i {{ant|Sigtuna}} och sedan {{ant|General Vicarius}} öfwer hela {{ant|Dominican}}-orden i thessa Nordiska riken år 1524. Til något the wetgerigas nöge, wil man här vpräkna them, som man funnit hafwa warit {{ant|Priorer}} för Predikobröderna i thetta kloster, ifrå thes början til thes vndergång, nästan i tryhundrade år. Nemligen. {{em}} {{ant|<i>Johannes Polonus</i>,}} tilförne nemnd, ifrå år 1237 til 1286. <br> {{em}} {{ant|<i>Laurentius</i> appellerade}} til Påwen år 1289. <br> {{em}} {{ant|<i>Gere</i> fors. <i>Gerhardus</i>}} lefde {{ant|prior}} år 1295. <br> {{em}} {{ant|<i>IsräEl Erlandi</i>, Lector}} här i klostert år 1288, {{ant|Prior}} 1298, Biskop i Wästerås 1311, dödde 1322. <br> {{em}} {{ant|<i>Bernhardus</i>}} lefde här {{ant|Prior}} år 1315 och 1321. <br> {{em}} {{ant|<i>Petrus Philippi</i>}} år 1325, blef ock {{ant|Prior Provincialis}} och sidst Archebiskop, tilförne nemnd. <br> {{em}} {{ant|<i>Sixtanus</i>}} lefde här {{ant|Prior}} år 1335. <br> {{em}} {{ant|<i>Andreas</i>}} vnderskref med Riksens Stender i Warberg år 1343. <br> {{em}} {{ant|<i>Henricus</i>}} bewitnade med vnderskrift år 1357. <br> {{em}} {{ant|<i>Halvarus</i>}} lefde här {{ant|Prior}} år 1359. <br> {{em}} {{ant|<i>Petrus Gregorii</i>}} lefde 1374. <br> {{em}} {{ant|<i>Philippus</i>}} lefde här 1400-1409. <br> {{em}} {{ant|<i>Petrus Holgeri</i>}} nemnes {{ant|Prior}} år 1438. <br> {{em}} {{ant|<i>Olavus Pauli</i>,}} förrvt {{ant|Lector, Prior}} år 1453. <br> {{em}} {{ant|<i>Laurentius Odonis</i>}} lefde {{ant|Prior}} år 1477. <br> {{em}} {{ant|<i>Nicolaus Frater</i>}} lefde här {{ant|Prior}} år {{rättelse|1382|1482}}-1489. <br><noinclude> {{huvud|||{{ant|<i>Steno</i>}}}} <references/></noinclude> 2aykmgal7ut9dsb363nztkho0rnpfsm 104 224397 656201 656126 2026-08-02T14:17:21Z PWidergren 11678 656201 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||A. U. BÅÅTH|183}}</noinclude>Som redan sagt, är han den förste, som lyckats fånga det säregna i det skånska landskapet eller rättare sagt slättens egendomligheter, den trakt av Skåne, där han var uppfödd och som han så ofta genomkorsat. Denna slätt är numera berömd; till och med i Uppsverige kan man få höra entusiastiska utrop av beundran över dess skönhet och härlighet. Men det kan vara en fråga, om man i allmänhet förstår, varpå denna skönhet beror. Den nämnes ofta i samma andetag som Upplandsslätten, som dock har en helt annan karaktär. På en skåning gör denna åtminstone vid första ögonkastet ett torftigt, nästan hemskt intryck, med sitt föråldrade åkerbruk och fält, där säden står gles och ojämn, ofta nästan kvävd av den gula åkersenapen. Slätt i skånsk mening är den i varje fall icke, ty denna förutsätter liksom steppen fri utsikt i oändlighet för ögat. Först då skåningen har dessa öppna linjer framför sig, känner han den rätta friden och ron i sin själ. I Uppland stänger däremot skogen överallt i bakgrunden och hindrar den fria utsikten, och den sticker också upp sina små öar av träd och stenrösen mitt i åkerfälten. Upplandsslättens karaktär är karghet, dess skönhet är ödslighet, vartill så komma vissa historiska minnen, som adla den. Åkerfälten, ofta smala, belägna i skydd av skogsbrynet, frammana minnet av hedenhös, då dessa tegar först upplöjdes av trälarnas träåder. Och vilken roll för hela landskapet spelar icke silhuetten av de tre jättehögarna över sagokungarna vid Gamla Upsala! Skåneslättens skönhet beror däremot främst på dess imponerande vidsträckthet och på dess rika bördighet. Till tavlans karaktäristik bidraga också pilevallarna med deras fina, grågröna hängande lövverk och väderkvarnarna, vars silhuetter äro så typiska för skånskt, nordtyskt och holländskt landskap. Men ännu stå vi icke vid det mest karaktäristiska i landskapsbilden. Detta ligger i luften. Uppland har inlandsklimat. Himlen är torr, hög och enformig. Skåne är däremot havomflutet; därav oupphörliga förändringar i molnbildningen, som ge himlen ett ständigt växlande utseende och kasta skiftande<noinclude> <references/></noinclude> 9cciel08sv118fb2e8mybj1nhybd30p 104 224401 656206 656130 2026-08-02T14:32:35Z PWidergren 11678 656206 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|186|A. U. BÅÅTH|}}</noinclude>{{Dikt|start=stanza|end=close|Han tänt sin pipa. Han ler så smått. Hans jord sig gassar. Han själv mår gott.}} Men Bååth har också öga för allt det, som i djupare mening är karaktäristiskt för slätten, ej blott för de yttre dragen. Han skildrar, som Ola Hansson träffande säger, »den veka, viskande stillheten en ljum sommarkväll på slätten, då havet brusar dämpat i fjärran; vinterdagens underbara, kyliga stillhet och klara, klangfulla frostluft; den svala ron i skogen vid middagstiden en brännhet julidag, då det är så tyst, som om skogen skyggt hölle det fina nät, som de späda kvistarna spänna av ljus och skugga, fram ’emot var tungtrådd, trampande, prasslande människofot’.» Det är denna förmåga att fånga allt det intimaste i landskapets karaktär, som framkommer i en sådan dikt som ''Sydskånsk sommarkväll:'' {{Dikt|start=open|end=stanza|Vitt över nejden tystnad och frid. Dofter, dem äng och åker andas, samman i dröjande skymning blandas. Luften är lätt och lugn och blid. Slaka de hänga pilarnes blad. Vångarnes ax i lättaste dimma matt de som drivet silver glimma, ånga så fint i daggigt bad. Östersjöbrus i aftonens ro sakta till sömns all nejden lullar. Rasslande vagn i fjärran rullar. Råmar i rykande äng en ko. Hunden i gård bak skymmande vall gläfsar med ljud så gälla och korta, svagare svarar det längre borta. Åter ljuder det här ett skall. Kornknarrn skorrar inne i vång. Skramlar i klövern ett ringlande tjuder. Borta i byn harmonikan ljuder. Re’n är på korsväg dansen i gång.}}<noinclude> <references/></noinclude> 56w4q6vkcqmejo0bi2q8bsqrimgay5j 104 224402 656207 656134 2026-08-02T15:05:20Z PWidergren 11678 656207 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||A. U. BÅÅTH|187}}</noinclude>{{Dikt|start=stanza|end=close|Sjungande drager mot sjön ett tåg ungmor i arm med reslige drängar. Visan dör hän på strandens ängar, domnar för brusande Östersjövåg.}} Ett par värdiga paralleller till denna dikt utgöra ''Vinterstämning'' och ''Nyårsafton på skånska slätten''. I den förra har man typiskt på några strofer det skånska vinterlandskapet, som icke minst får sin stämning av de kraxande råkorna kring kyrktornet; och i den senare skildrar han med samma mästerskap hösten med sina dimmor: {{Dikt|Skymmande dimma våt över slätten vilar, röda grenar streta från kala pilar, åkrarnes fåror ligga i disig väta, gårdarne töcknigt skymta bak vallar räta. Tystnad vida. Man hör, hur det sakta lackar droppe på droppe från närmaste tak och stackar. Klämtande borta i fjärran klockor ringa. Ensamt och matt de hän över nejden klinga; Mötas av klocksång ny från en annan kyrka. Nu helt nära det tonar med större styrka. Ringer i alla byar. I dimman draga ut över bygden tonerna, starka, svaga … Tystnad vida. Ett skott där vid gaveln brinner, skenet längs med kalkade väggen rinner. Skott på skott. Nu tändas högtidsljusen. Helig afton. Det glimmar ur alla husen.}} Bååth har också skrivit trenne större lyriskt episka dikter, ''Marit Vallkulla'' 1887, ''Kärlekssagan på Björkeberga'' 1892 och ''Ungmön från Antwerpen'' 1900, men dessa ha knappast ökat hans berömmelse. Denna diktart var i det ögonblick Bååth upptog den föråldrad, och den låg dessutom icke synnerligen för honom. I smärre dikter kan han visa sig som en ej oäven berättare, men i dessa större kompositioner brista både karaktäristiken och det djupare sammanhanget. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> rvrt6rdlablutq125p12tpaboiuq4c3 108 224415 656224 656153 2026-08-02T20:57:32Z Jonatanskogsfors 17420 656224 proofread-index text/x-wiki {{:MediaWiki:Proofreadpage_index_template |Upphovsman=[[Författare:Victor Hugo|Victor Hugo]] |Titel=[[Samhällets olycksbarn (1927)|Samhällets olycksbarn]] |År=1928 |Oversattare=Okänd |Utgivare=Världslitteraturens förlag |Källa=[[:File:Samhällets olycksbarn - Volym 8 (1928).pdf|Wikimedia Commons]] |Bild=[[File:Samhällets olycksbarn - Volym 8 (1928).pdf|page=5|250px]] |Sidor=<pagelist 1=omslag 2=tryck 3=upplaga 4=tom 5=titel 6=tom 7=band 8=tom 9=1069 125=1 /> |Anmärkningar={{Libris post|1332001}} <hr /> '''Volymer:''' <ul> <li>[[Index:Samhällets olycksbarn - Volym 1 (1927).pdf]]</li> <li>[[Index:Samhällets olycksbarn - Volym 2 (1927).pdf]]</li> <li>[[Index:Samhällets olycksbarn - Volym 3 (1927).pdf]]</li> <li>[[Index:Samhällets olycksbarn - Volym 4 (1927).pdf]]</li> <li>[[Index:Samhällets olycksbarn - Volym 5 (1927).pdf]]</li> <li>[[Index:Samhällets olycksbarn - Volym 6 (1927).pdf]]</li> <li>[[Index:Samhällets olycksbarn - Volym 7 (1927).pdf]]</li> <li>[[Index:Samhällets olycksbarn - Volym 8 (1928).pdf]]</li> <li>[[Index:Samhällets olycksbarn - Volym 9 (1928).pdf]]</li> <li>[[Index:Samhällets olycksbarn - Volym 10 (1928).pdf]]</li> <li>[[Index:Samhällets olycksbarn - Volym 11 (1928).pdf]]</li> <li>[[Index:Samhällets olycksbarn - Volym 12 (1928).pdf]]</li> <li>[[Index:Samhällets olycksbarn - Volym 13 (1928).pdf]]</li> </ul> |Width= |Css= |Kommentar= }} g3kf7stz2ei09r21ggymadsl11q3b80 104 224431 656247 656173 2026-08-03T10:26:56Z PWidergren 11678 656247 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" /></noinclude> {{Initial|V}}I KUNNA SE, HURU BÅDE STRINDBERG OCH Bååth var på sitt sätt måste arbeta sig ut ur det föregående tidsskedets uppfattningssätt, innan de nå fram till ett genombrott. De representera således samma utvecklingsstadium i svensk litteratur, som Ibsen, Brandes och Björnson i den dansk-norska eller som Flaubert, Taine och bröderna Goncourt i den franska generationen från 1848. De hava uppväxt i en efterromantisk riktning, men bryta sig ut och bliva naturalister. I Sverige är endast detta stadium kortare och tillryggalägges därför hastigare; helt naturligt eftersom både den franska och den dansk-norska kulturen redan klarlagt huvudlinjerna. De flesta författarna under åttiotalet i Sverige utgöras däremot av helt unga män, som debutera efter det Strindberg sagt det förlösande ordet, och vägen således ligger öppen. Det gäller endast att gå vidare. Men det finns två kvinnor, vilka liksom intaga en ställning- mitt emellan dessa grupper. Den ena är Anne-Charlotte Leffler, den andra Victoria Benedictsson. Den förra är född samma år som Strindberg, 1849, och liksom denne har hon sina rötter i sextiotalets litteratur. Man ser också, hur hon under hela sjuttiotalet långsamt strävar för att komma bort därifrån. Hon har icke Strindbergs djup, och dennes fruktansvärda inre och yttre stormar har hon icke genomkämpat. I många avseenden var hon lyckligt ställd i livet. Hon är uppfostrad i ett harmoniskt och gott hem. Hon var fri från ekonomiska bekymmer, och hennes intellektuella intressen rönte genast förståelse och uppmuntran av hennes omgivning. Likvisst har också hon haft sina strider att genomkämpa för att få luft och frihet. Också hon har liksom Strindberg känt<noinclude> <references/></noinclude> 81wp2onk0b5yxmvmofl2114vhxa1wh7 104 224450 656193 2026-08-02T12:59:14Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 656193 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|274|<small>GUSTAF UPMARK J:R.</small>|}}</noinclude>I hjässan af den stora hvalfbågen i grafkorets norra vägg, genom hvilken man inkommer från kyrkan läses: <i>tetta är iåhan persons föraner</i> och på en annan rad: <i>tetta är fru kirstins fir aner.</i> Johan Persson var riksrådet <i>Johan Pedersson Bååt</i> till Fituna, Tidön, Häringe och Östanå † 1574 och hans fru <i>Kirstin Tott,</i> hvilka tydligen äro de som bekostat prydandet af koret, under hvilket de och deras efterkommande skulle hvila. {{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=644|bildtext=Fig. 2.}} Bågen prydes för öfrigt af deras anvapen, fyra på hvarje sida, omslingrade af tvänne akantusrankor i lifliga färger. Vapensköldarna äro af en prydlig svängd form och föra följande vapen: på hans sida i ordning uppifrån <i>Bååt,</i> svart båt i blått fält, <i>Två vingar,</i> gröna i svart fält, <i>Banér,</i> en spets från venster, och <i>Tre rosor,</i> hvita i blått fält. På hennes sida äro vapnen: <i>Tott,</i> fyrdelad sköld i hvitt och rödbrunt, <i>Ulf,</i> tillbakaseende, gråbrun i hvitt fält, <i>Hård,</i> brunt oxhufvud i hvitt fält, samt <i>Posse,</i> skansmur i blått fält. Riksrådet Johan Pedersson och fru Kirstin tillhörde som synes rikets förnämsta ätter. Vapnet med två vingar fördes redan af Uplandslagmannen Birger Persson, den hel. Birgittas fader, Ture Jönsson Tre rosor var ett kändt namn. Tottarna hade under den senare medeltiden spelat en framstående rol i fäderneslandets historia, och deras vapen jämte den tillbakaseende ulfven förekommer ofta i kyrkmålningar från denna tid. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 7har634bgte7o8y7iv6slpy4eb3hlqw 104 224451 656194 2026-08-02T13:37:04Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656194 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />264</noinclude>utaf adeln, och hvilka ännu vid denna tid företrädesvis sågo sin vigt och betydelse återspeglade i vapnens segerrika glans. Pechlin hade dragit sig tillbaka. Röster höjde sig från flera håll. — Men drottningen, anmärkte man, drottningen … Anmärkningen besvarades med ökade krigsrop. — Hvad är det annat än hennes förrädiska sätt att inför brodren tolka våra handlingar, som gifvit honom anleduing till hans hotande skrifvelse? — Krig, ropade man, krig! — Men har hon förrådt oss i ett fall, skall hon då icke förråda oss äfven i allt annat? — Förräderiet bör straffas. — Krig, krig!<ref>Kriget förklarades äfven kort efter riksdagens slut.</ref> — Straffas? På hvad sätt? I detta ögonblick höjde sig samma röst, som en stund förut lät höra sig, utan att man kunde upptäcka från hvem den kom. — Med döden. Det blef så tyst, som i en graf. Man trodde sig höra andedrägten. Alla ansigten vände sig, det ena mot det andra. Man liksom sökte efter den, som uttalat domen. Om också ingen af de närvarande skulle hafva bäfvat tillbaka, för att sjelf i sittande rätt fälla ett sådant utslag, förskräcktes man dock nu öfver att så der helt tillfälligt och liksom slumpvis höra den uttalad. Hvem var väl den djerfve, som mähända med ett enda ord återgaf allas tankar, men icke dess mindre eller kanske rättare just derigenom ingaf desto mera förskräckelse. Alla ansigten tycktes innebära en försäkran, att man icke hos dem fick söka den skyldige. Äfven Pechlin såg sig oförskräckt omkring, men — nu, liksom nyss förut — endast på hans läppar hvilade ett småleende, endast hans panna var fri från hvarje mörkt moln, endast hans ansigte strålade liksom af sjelftillfredsställelse.<ref>I Gustaf III:s dagbok förekommer den uppgiften. att Pechlin 1756 skulle vid något sammanträde hafva yrkat drottningens död. Författaren har trott sig på detta sätt kunna begagna denna, väl icke helt och hållet otroliga, men dock obevisade uppgift.</ref> {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> fif77z1rjhj0mj4w3uqhfdqqmy95z1j 104 224452 656195 2026-08-02T13:41:30Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656195 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|265}}</noinclude>Men under det man så granskande betraktade hvarandra, stannade på en gång allas uppmärksamhet på Puke. Tystnaden fortfor; man betraktade blott honom. Plötsligt ljöd en röst i rummet. — Spion! Om möjligt, blef det ännu tystare derinne. Man kände mannen, som man hade framför sig, man kände anklagelsens kränkande djup. En nästan blåblek dödsfärg spred sig ögonblickligt öfver Pukes anletsdrag. Hans hand lade sig på värjfästet och han sträckte på sig, för att se sig om efter den, ifrån hvilken anklagelsen kom. Enär han likväl ej förmådde öfverskåda den talrika församlingen, sjönk hans hand åter tillbaka till sidan, men ansigtsfärgen blef allt blekare och blekare. Hans ögon hade mött Fersens. Med en beslutsamhet, lifvad af den harmfullaste glöd, gick han rakt fram emot honom, under det att massan delade sig åt sidorna. Då han stannade, helsade han honom med den vördnad, som aktning och skyldighet bjöde. — Otvifvelaktigt eger ni rättighet, hr grefve, talade han derefter till Fersen, att fordra reda af mig i hvad afsigt jag inträdt i edra rum. Jag skall hafva äran att säga er det i några få ord. Ni torde känna, hr grefve, att jag af hela min själ är varmt och upprigtigt tillgifven drottningen. Underrättad om att edra politiska vänner sammanträdde här, med anledning, som hon förmodade, af det från konungen af Preussen anlända brefvet, yttrade hon den naturliga önskan att veta, huru detsamma skulle emottagas och bedömas. Jag lofvade att förskaffa henne kännedom derom, och för att fullgöra detta löfte, har jag gått min väg rakt fram, upp för edra trappor, in i edra rum. Jag har icke smygt mig fram, hr grefve — edra dörrar stedo öppna — och med öppet ansigte har jag kommit. Ingen skall kunna se sin fiende ärligare i ansigtet, än jag. Men efter hvad jag hört här, kan det icke falla mig in att lemna drottningen något förtroende deraf, icke derför, herr grefve, att icke sanningen är mig företrädesvis en pligt, utan derför att det vore grymt att nedtrycka en qvinnas hjerta med vetskapen om ett mot henne rigtadt så allmänt missnöje. Må det förblifva er hemlighet, mine herrar: jag skall icke blott begrafva det i mitt hjerta, jag skall glömma det. Men<noinclude> <references/></noinclude> 5szk7au77sps8iqp2ssaljwx2f0grlc 104 224453 656196 2026-08-02T13:43:58Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656196 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />266</noinclude>någon har här inne höjt sin röst emot mig och betecknat mig som spion. För hans räkning, herr grefve, icke — jag beder er alla, mine herrar, hafva den godheten att lägga märke dervid — icke för någon annans, qvarlemnar jag här min handske. Och Puke kastade sin utmaningshandske på golfvet. Med en djup bugning för grefve Fersen, aflägsnade han sig derefter. {{linje|5em}} Hos drottningen hade öfverläggningen under tiden fortgått. Med hänförelse i framställningssättet och kärna i ordet ingick Höppener i en skildring af den politiska ställningen. Steg för steg följde han hattpartiets alla vidtagna mått och steg, under det han jemväl steg för steg sökte ådagalägga, att partiets fiendskap emot konungamagten inverkade förstörande på hela landet. Höppener återkom härvid till sin gamla sats, att aristokratien ifrån början följdenligt sträfvat till ett, på all annan magts bekostnad, mägtigt och starkt envälde, hvilket han af alla välden benämnde vådligast och mest tryckande, samt slutade med den förklaring, att aristokratien, efter hans förmenande, nu också lyckligt och väl fört sina afsigter till slut, sedan den dekreterat rådets rättighet att begagna sig af namnstämpeln. Höppener yttrade sig utan all skonsamhet; teckningen var skarp och bestämd, sanningen var hård och kärf. Drottningens eldiga lynne hade visserligen uppfattat förhållandena på samma sätt, men ändock låg det mycket nytt i hans framställning. Hon hade sett politiska passioner, sett hotelser, sett fiendtlighet, sett hån och kränkande ovilja i hvad som skett; men nu förband sig det ena med det andra, tills det hela stod der afklädt all yttre drägt, naket såsom ett benrangel framför henne. Hvad som tilldragit sig, var ej mer en följd af lidelser, utan följden af en kall och sjelfvisk beräkning, en väl uppgjord plan, som med sina slutföljder gått fram genom en lång följd af år — och som nu — liksom vålnaden i sagan, äfven lagt sin förintande hand på kronan. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> qqhrlkg987xbr8v42pa136lco8ap6nc 104 224454 656197 2026-08-02T13:47:52Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656197 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|267}}</noinclude>Uppmärksamt lyssnande till Höppeners ord, kände hon blodet nästan isas i sina ådror. Äfven hennes omgifning greps djupt af hans korta och sakrika föredrag. Måhända förskräcktes de företrädesvis derför, att mycket deruti återgaf deras egna hemligaste tankar. Höppener kände allt för väl att mösspartiet, ehuru det nu anslutit sig till hofvet, i sjelfva verket mindre arbetade på konungamagtens återställande, än återställandet af sin egen magt, och han lade derföre så sina ord, att äfven det träffades. När han slutade, stodo de närvarande tysta och bleka omkring honom. Man kunde hafva trott, det han utur grafvarna framkallat en ande midt ibland dem. Men det förhöll sig nästan äfven så. Han hade nemligen ur gangna årtiondens grafvar manat fram de aristokratiska afsigternas vålnad, ej mindre än ur deras eget innersta det politiska samvetet. Drottningen, som ganska rigtigt anmärkt, att han icke desto mindre blott skildrat hvad som redan inträffat, väntade att han skulle öfvergå till hvad som borde göras. Ännu länge efter sedan han slutat förblef hon derföre i en uppmärksam ställning. Men Höppener syntes ej vilja tillägga något mer; han drog sig i stället med ett steg tillbaka. — Nåväl, Höppener, yttrade hon, hvarför fortsätter ni icke? — Jag har ingenting mer att tillägga, ers majestät. — Huru? Jag vet att er logik, Höppener, ej brukar sakna slutsatser. — Här är ej fråga om min logik, utan om historiens. — Låt så vara, men äfven den … — Den har ännu, ers majestät, icke kommit längre än till premisserna. — Icke längre? Huradana tror ni då att konklusionerna. skola blifva? Höppener svarade endast med en axelryckning. Nyss förut hade han framlagt så alldeles otvetydiga bevis, vittnande om det mest skarpsinniga bedömande af händelsernas gång och väsende, att det stumma, och ändock så ta-<noinclude> <references/></noinclude> 968i9sfh3s2r3vcpqdwzdjh2w1qundx 104 224455 656198 2026-08-02T14:09:25Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656198 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />268</noinclude>lande svaret nödvändigt skulle uppfattas såsom bebådande en ny olycka. Från alla sidor stirrade man frågande på honom, liksom hade man velat läsa i hans anletsdrag hvad han egentligen kunde ha menat. — Ni har sagt, Höppener, anmärkte drottningen, att ni anser konungamagten undergräfd. — Det har jag, ers majestät. — Ni har likaledes sagt, att folkets magt förbises och trampas under fötterna. — Ganska rigtigt. Jag har äfven sagt det. — Men om konungamagten å ena sidan och folkets magt å den andra kränkas och tillintetgöras, hurudan är väl då nationens belägenhet? — Förtryckt, ers majestät. — Förtryckt, säger ni; godt! Men skall väl det svenska folket, som af ålder varit ett fritt folk, styrdt af en lagbunden öfverhet, fördraga förtrycket, förtrycket af ett parti? Höppener svarade ej, men hans panna lade sig i mörka rynkor, och hans läppar darrade. — Ni har blifvit försigtigare, Höppener, än ni var på Drottningholm; ni påminner er vårt samtal der? — Jag har icke blifvit försigtigare, ers majestät, jag har blifvit erfarnare, jag kände icke personerna då lika väl, som nu. — Hvilka personer menar ni? Höppener svarade icke, men rigtade en så stadig blick på drottningen, att hon knappt nog kunde undgå att taga den åt sig såsom en anmärkning, ehuruväl hon ej förstod den. Liksom spörjande efter en förklaring, såg hon frågande på Höppener. De öfriga närvarande följde hennes exempel. Alla tycktes liksom vänta af honom — såsom af ett annat orakel — ett afgörande svar. Han förblef icke desto mindre tyst. — Vi känna allt för väl, återtog drottningen, att ni, Höppener, är mera vän af folkets magt, än af konungens, men när båda två äro i fara, måste ni af kärlek för den ena äfven uttala er till förmån för den andra. Er skarpa blick och er bekantskap med vår tid göra ert omdöme värdefullt. När förhållandena nått en verklig ytterlighet, är det hvarje redlig mans pligt att öppet och ärligt uttala sin tanke. Nåväl, hvad böra vi göra? {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> h61z80az6670yq7vg85l2h5xi1zxc3v 104 224456 656199 2026-08-02T14:14:17Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656199 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|269}}</noinclude>Höppener rörde sig ej från stället. Han lade blott armarne i kors och sänkte sin blick. — Ännu en gång, Höppener, hvad böra vi göra? Med djupt allvar ljöd dervid genom rummet: — Revolution! Det var dock icke från Höppener, som detta svar kom, det var från Puke, hvilken nu framträdde inför drottningen. De hos drottningen församlade hade med oro väntat på hans återkomst. Ingen visste, huru han ämnade tillvägagå, för att få kännedom om motpartiets tänkesätt; men man hade sig hans kalla beslutsamhet och lugna djerfhet allt för väl bekanta, att icke vara öfvertygad, det han skulle fullfölja sin afsigt, äfven om han dervid skulle blottställa sig sjelf. Så fullkomligt trygg man derföre var för sjelfva saken, så rädd och fruktande var man för honom personligen. Då han derför nu åter stod ibland dem, erfor man en glad känsla. Men denna glädjekänsla försvann lika fort, som den kom. Puke hade sagt: revolution. Man bleknar för åskan och darrar för blixten. Revolutionen är samhällslifvets åska och blixt. Har ett fosterlandsvidrigt system infört en nation på en olycksbringande bana, har magtlystnaden rest sitt banér, lyckats hämma samhällsutvecklingens naturliga gång samt undertryckt folk viljan, statsmaskineriets djupaste drifkraft, då samla sig småningom fosterlandskärlekens alla krafter i en gemensamt revolterande känsla — liksom tändbara ämnen i en brännpunkt — och revolutionen utspringer derur, icke blott såsom en nödvändighet, utan såsom en verklig fosterländsk dygd. Men icke desto mindre, liksom allt, hvad lifvet har härligt och skönt, störtar tillhopa i döden, störtar också allt, hvad samhället eger ordnadt och fullkomnadt, tillhopa i revolutionen. Det är en famn, hvilken, såsom grafven, kan uppsluka allt, tronens, såväl som palatsets och kojans frid. Men när den dag gått öfver, då den fulländat sin bestämmelse, vältas stenen åter bort ifrån grafven, och samhället uppblomstrar ånyo i förklarad utveckling. Pukes uttalade mening — om också icke just oväntad — framkallade en djup känsla af förskräckelse. Alla de illusioner, hvarmed man hitintills liksom drape-<noinclude> <references/></noinclude> 73gw9wmwqtv90gpsk3552hofo5jhklj 104 224457 656200 2026-08-02T14:16:25Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656200 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />270</noinclude>rat sin ställning, försvunne på en gång, och man kände att man stod framför en omutlig sanning. När man nu också blickade in i Pukes anletsdrag, trodde man sig se att han genomlefvat ett förfärligt ögonblick: hans ögon lågo liksom djupare, hans panna tycktes nästan högre, hans kinder syntes blekare än eljest. Ingen höjde sin röst att spörja honom, hvar han varit, hvad han erfarit; man stod stum inför honom. Höppeners blick flög likväl eldigare omkring rummet, ehuru man äfven i den trodde sig märka en manlig oro. — Revolution, yttrade han efter en stund, revolution. Det var, som om ett dubbelt eko upprepat Pukes ord. — Men hvar hafva vi mannen? tillade han derefter. Hvar hafva vi mannen? Drottningen reste sig ovilkorligen upp. — Ah, ers majestät, inföll åter Höppener, ni eger allt, hvad vi kunna önska, och ändock … — Och ändock … — Ni är en qvinna. — Vid konungens sida. — En revolution ställer oss alla, ers majestät, vid schavottens sida, och i dess granskap försvinner den artige hofmannens smickrande språk, hvaremot den sanningskäre mannen tager ut sin rätt. — Hvad vill ni säga, Höppener? — Att ers majestät är mycket för öppen och upprigtig, och konungen, er gemål, allt för svag och god. Drottningens blick kastade i denna stund gnista på gnista. Hon sänkte icke ned sitt öga, men hon vände sig frågande emot grefvarne Brahe och Hård. Måhända var det äfven det oförklarliga inflytandet af en enda elektrisk stråle, som nu afgjorde ett helt lands öde. Utan att yttra något enda ord, räckte Brahe och Hård hvarandra händerna; det var ett handslag på lif och död, det behöfde ej förklaras, man förstod det så väl ändå. Baron Horn smålog och bugade sig djupt för drottningen, men derefter bleknade han och sjönk nästan vanmägtig ned i en stol. Höppener hade lagt armarne i kors öfver sitt bröst.<noinclude> <references/></noinclude> jtu6sg0qoz19g9vr0m0tb1w4ep0duaj 104 224458 656202 2026-08-02T14:17:59Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656202 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|271}}</noinclude>Det tycktes nästan, som han med lugn och köld blickat ned i en afgrund. Puke böjde knä för drottningen. — Ers majestät, talade han; jag har en nåd att bedja er om. — Låt höra, Puke. — Utnämn mig till er adjutant, till revolutionens adjutant. — Bra, Puke, ni är det. Drottningen vände sig härpå åter till Höppener. Han rörde sig ej. Han stod der med kraftig hållning, men tyst, sluten, tillbakadragen. — Nå, Höppener, till hvad får jag utnämna er? — Till intet, ers majestät, såvida icke … — Såvida icke? — Såvida icke ers majestät vill göra mig till dess historiograf. {{linje|5em}} {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> bh2c0671dx086xp8pfdticb735blol6 104 224459 656203 2026-08-02T14:25:36Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656203 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude><h2 align="center" style="border-bottom:none;">TIONDE KAPITLET.<br /><b>Konspiratörerne.</b></h2> När man ifrån Norrmalm kommer öfver gamla Kungsholmsbron, utbreder sig façaden af en större byggnad. Det var grefve Brahes hus, vid hvars fot Clara sjö rullar sin mörka och sumpiga våg. Vi inträda i detta hus. I hvar sitt hörn af en med purpursammet klädd divan finna vi tvenne fruntimmer: grefvinnorna Brahe och Hård. I den enas mera svärmiska drag visade sig ett uttryck af oro, som hon icke förmådde undertrycka; i den andras beslutsammare väsende upptäckte man ett friskt sinnes stoltare tillfredsställelse. Men under det grefvinnan Brahes hela uppmärksamhet hvilade på grefvinnan Hård, sväfvade dennas blick obeslutsamt omkring rummet och stannade slutligen på en hvit, praktfull pudel, som sträckte sig på en dyna nära dörren. — Afbryt er icke, bad grefvinnan Brahe; tala öppet och upprigtigt. Medgif att ni har något, som ni vill anförtro mig, men fruktar att uttala. Ni har det, grefvinna, icke sant? Det angår Brahe. Ni tiger. Då Brahes namn nämndes, slog pudeln upp sina ögon. Grefvinnan Hård vände sig åter emot sin vän. — Min grefvinna, sade hon, ni saknar, hvad jag likväl anser att hvarje qvinna, som är gift med en man, hvilken i första rummet tillhör samhällets stora verksamhet, bör ega: ni saknar nemligen mod. — Om ni vill pröfva det, grefvinna, så lemna alla dessa förberedelser derhän och låt mig veta, hvad ni egentligen vill säga mig. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> tqxmxr3erk1993ndj1ti5zwnsa0babr 0 224460 656204 2026-08-02T14:29:30Z Thuresson 20 Kap 24 656204 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Drottning Lovisa Ulrikas hof 1878.djvu" from=664 to=691 kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Drottning Lovisa Ulrikas hof|24]] 5z8eds42kno114uo7qs9kafwi3wj505 104 224461 656220 2026-08-02T20:54:19Z Jonatanskogsfors 17420 /* Utan text */ 656220 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="0" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><noinclude> <references/></noinclude> qkwe85xvyw4vxlxywt0m6gdlgylo39l 104 224462 656221 2026-08-02T20:55:27Z Jonatanskogsfors 17420 /* Utan text */ 656221 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="0" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><noinclude> <references/></noinclude> qkwe85xvyw4vxlxywt0m6gdlgylo39l 104 224463 656222 2026-08-02T20:55:37Z Jonatanskogsfors 17420 /* Utan text */ 656222 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="0" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><noinclude> <references/></noinclude> qkwe85xvyw4vxlxywt0m6gdlgylo39l 104 224464 656223 2026-08-02T20:55:48Z Jonatanskogsfors 17420 /* Utan text */ 656223 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="0" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><noinclude> <references/></noinclude> qkwe85xvyw4vxlxywt0m6gdlgylo39l 104 224465 656225 2026-08-02T21:25:36Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ 656225 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud||I Linköpings-Sticht|119}}{{linje}}</noinclude>dock med then pålagan, at hon skulle gifwa tre<b>hundrade mark ortuga</b> för thetta och <b>Askaby-kloster</b>. Hwar af man kan finna, huru mild then store Konungen hafwer warit, som icke strax kiörde Nunnorna vtu klostert, vtan lät them ther både förblifwa och sin nödtorft åtniuta; och thet vthan twifwel <b>dels</b> therföre, emedan också then tiden i thetta klostert woro igengifna förnäma och hederliga mäns döttrar; <b>dels</b> ock emedan hans egen Swärmoder <b>Fru</b> {{ant|<i>Ebba Grip</i>}} i thetta kloster hade vnder sitt enkiostånd vtwaldt sig boning och här lefde, til thes hon {{ant|in Octobri}} år 1549 af pästen afsomnade och blef i Linköpings-högchor fram wid altaret vti Domkyrkion begrafwen under en vphögd grift. Ja, ej allenast, så länge <b>K. GUSTAF</b> lefde, försörgdes här i klostret the efterlefwande Nunnor; vtan thet finnes ock, at hans Son <b>Hertig</b> {{ant|<i>Magnus</i>,}} som hade, ibland mycket annat, fådt alt Wreta-klostergods til sitt lifgedinge, och ofta höll sitt hoff på <b>Kongsbro</b>, hafwer år 1562 låtit gifwa åt Nunnorna i Wreta Slachteboskap och andra matperzedlar til theras försörgning. Och samma år lemnade <b>K. ERIC</b> them en del af Cronotionden. Imedlertid, emedan altsingen {{ant|reparation}} therpå bestods och skedde, förföllo ju längre, ju mer the monga och stora kloster-hus; men likwäl woro the år 1568 i thet stånd, at Scholemästaren i Linköping, {{ant|<i>Dn. Petrus Ragvaldi</i>,}} tå vti them kunde hålla Schola, thertil han nöd-<noinclude> {{huvud||H 5|gades,}} <references/></noinclude> o3ml1f12ebwbq4nlhnvvo7nx5jpkish 104 224466 656226 2026-08-03T07:28:13Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656226 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||ANNE-CHARLOTTE LEFFLER|205}}</noinclude>av något för strängt och allvarligt, som är betecknande för tidens puritanska lynne. Mot denna bakgrund framstå med klara konturer huvudpersonerna i berättelsen; statsrådinnan, värdinnan på balen, den på en gång ömma och allvarliga modern. Hur ogärna har hon icke med sina religiösa grundsatser och sin borgerliga uppfattning gått med på denna bal, och hon har endast gjort det därför, att hon alltid måste vika för mannens världsliga synpunkter. Hennes dotter är den vackra, oskyldiga Arla, som nu gör sin första bal och för första gången får en inblick i världens ondska: en alldeles förträfflig typ av den nordiska, litet tunga och outvecklade ungmön, men fängslande genom sin friskhet och oskuld. En motsats till henne är systern, Gurli, en yrhätta, som endast längtar att få kasta sig ut i vimlet, men som ännu ej riktigt insläppts i paradiset, då hon ej ännu är konfirmerad. Ingen av de följande berättelserna i denna samling står på samma höjd som den första. I flera framträder i behandlingssättet rätt tydligt, att de äro direkt formade över modell. De äro mer refererande än verkligt fördjupade — ett för övrigt förlåtligt fel i en ung och ännu oprövad verklighetskonst. Denna anmärkning gäller i någon mån om ''Doktorns hustru'', i ännu högre grad om ''Dömd'', en skildring av finsk-ryska seder. En ung finsk skald, som genom ett äktenskap med en ryska indrages i ryska kretsar, låter av sin hustru övertala sig att taga anställning vid censuren, men utstötes som en förrädare ur det finska samhället. Bedragen på sig själv och livet, söker han döden i vågorna utanför Sveaborg. En av de bästa historierna är ''Tvivel'', där hon behandlar ett ämne, som länge sysselsatt henne, striden mellan världens och religionens krav i en människosjäl. Det är Brands och Agnes’ historia i svensk dräkt. Den unga förnäma societetsdamen, ett världens barn men icke utan ett visst djup, blir av den fanatiske läsareprästen Adrians predikningar väckt, gifter sig med honom, men kan ej följa honom och hans religiösa fordringar, utan brytes och dör. Själva miljöskildringen är dock det bästa i denna berättelse. Problemställningen blir aldrig fullt klar. Fru Leffler är ingen stor psyko-<noinclude> <references/></noinclude> 00rnvakghl8w00o9koopbn2sh1exa2a 104 224467 656227 2026-08-03T07:32:14Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656227 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|206|ANNE-CHARLOTTE LEFFLER|}}</noinclude>log och ingen stor konstnär, men i hennes bästa noveller känner man fläkten av en ärlig och stark intellektuell personlighet. Framgången gjorde författarinnan mer målmedveten. Några redan skrivna noveller hade vid första urvalet av hennes rådgivare befunnits för farliga att börja med. Särskilt hade man sagt henne, att om hon under eget namn offentliggjorde den novell, som sedan blivit bekant under titeln »Aurora Bunge», ställde hon hela sitt kvinnliga anseende på spel. Men nu insåg hon klart, att en författarinna måste bryta med sådana fördomar, och hon bröt. I den följande samlingen av ''Ur livet'' (1883) tryckte hon ''Aurora Bunge'' och ''I krig med samhället''. Här är greppet på ämnena betydligt djärvare. Författarinnan framträder med långt större mognad. Man nästan anar, att hon vid denna tid genomlevt en själslig kris. Och likvisst lär hon enligt sin biograf Ellen Key i de första utkasten både till ''Ett bröllop'' och ''Aurora Bunge'' varit ännu djärvare. Den första novellen formar sig nu till ett angrepp på den dåtida konventionella uppfattningen av förlovning och bröllop — ett ämne, som redan Ibsen vidrört i »Kärlekens komedi», — men hon hade först tänkt att här hävda obehövligheten av alla yttre ceremonier vid en kärleksförbindelses ingående. Och detsamma lär också ha varit förhållandet med »Aurora Bunge». I den första skissen bröt sig hjältinnan verkligen ut ur det konventionellas bojor och ställdes fritt och stort gentemot lidelsen, öppet tagande dess följder. Så är icke fallet i novellen sådan den trycktes. Trött på världslivet, såsom vi redan funnit Aurora Bunge i »En bal i societeten», kommer hon på sommaren ut till moderns egendom i skärgården. Hon har redan givit Hans Kagg ett halvt löfte att till hösten ingå ett kristligt äkta förbund, icke därför att hon älskar honom, men därför att konvenansen fordrar, att hon gifter sig, om hon vill bevara den sociala ställning, som hon så högt skattar. Men här ute hängiver hon sig åt det fria naturlivet, ensam från morgon till kväll strövar hon omkring i skog och mark. De små rynkorna försvinna, hon föryngras och känner sig frisk och spänstig som en ung gudinna. Det konventionella<noinclude> <references/></noinclude> gwcf8twmhmw8nh5nzb2yl2tdonyz2eb 104 224468 656228 2026-08-03T07:35:59Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656228 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||ANNE-CHARLOTTE LEFFLER|207}}</noinclude>förlorar sitt grepp över henne, hon känner sig som ett med naturens starka liv omkring henne. Omständigheterna foga, att hon under en storm ensam söker skydd hos en fyrvaktare på ett öde skär — en tyvärr alltför romantiskt skildrad fyrvaktare, som läser Snoilskys poesier. Lidelsen griper henne, och medan ovädret ryter kring skäret, ger hon sig helt åt honom. Men när stormen lagt sig, tar hon farväl av den älskade. Hur skulle den förnäma damen kunna förena sitt öde med den enkle fyrvaktarens? Aurora Bunge vänder tillbaka till sitt slott, och då följderna börja visa sig, ser hon sig nödsakad att ingå äktenskap med en man, som kan möjliggöra hennes återinträde i societeten. Både Almquist och Emilie Flygare-Carlén hade behandlat liknande ämnen med långt större dristighet; men för den generation, som fru Leffler tillhörde, var det likvisst ett dåd. För första gången vågade man tydligt uttala, att även kvinnan var ett väsen med lidelser och begär, som krävde sin rätt. Denna novell är ett förebåd till den uppgörelse i den sexuella frågan, som Strindberg företog i »Giftas». Men ännu mera betydande är den andra berättelsen, <i>I krig med samhället</i>, kanske den fylligaste och bäst skrivna av alla hennes noveller. Den kvinnliga huvudpersonen är här Arla, som vi redan gjort bekantskap med i »En bal i societeten». Sedan tio år lever hon i ett äktenskap med den hederlige, men något pedantiske hovrättsrådet Örn, som hon dock aldrig älskat. Då möter hon en ung radikal skriftställare, som med sin hänförelse, sin hänsynslöshet och misstänksamhet tydligen är formad över Strindberg, men som också har drag gemensamma med Turgenjevs Bazarov och Ibsens Brand. Han vinner hennes kärlek, och efter långa och svåra strider upplöser hon sitt första äktenskap och följer honom. Men Arla blir icke lycklig. Hon längtar efter barnen, av vilka dottern aldrig förlåter, att hon gått ifrån henne. Och slutligen kommer också ett ögonblick, då mannen finner henne förändrad och gammal. Han reser till den nya världen för att där i ensamhet, fjärran från ett förhatat fädernesland, fortsätta sina studier och sin revolutionära verksamhet. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> dqetax0s1nppzd201i15ljui1w2x6hx 104 224469 656229 2026-08-03T07:40:33Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656229 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|208|ANNE-CHARLOTTE LEFFLER|}}</noinclude>Det finnes få skrifter från denna period, där man i så koncentrerad form förnimmer hela bruset av denna upprörda brytningstid. Trots att skildringen är ytterst objektivt hållen — i sin allsidiga behandling av äktenskapsproblemet erinrar den icke så litet om »Anna Karenina» — klingar här ett revolutionärt patos igenom, den nya generationens kärlekslära: det är en stor synd att gifta sig utan kärlek. Det är synd, att när man älskar en man, leva i äktenskap med en annan. Kärlek utan äktenskap är mindre förnedrande för en kvinna än äktenskap utan kärlek. Och likvisst brinner icke heller här den verkliga lidelse, utan vilken en kvinna ej bryter ett långvarigt äktenskap och övergiver sina barn. Författarinnan har själv senare erkänt, att det är »med en rent intellektuell kärlek, i vilken ej en gnista erotik ingår», som Arla omfattar den unge Berndtson. Denna andra del av »Ur livet» mottogs betydligt kyligare än den första och stämplades på vissa håll som osedlig och revolutionär. Mest betecknande är kanske, att den med ogillande sågs av kvinnosakskvinnorna, vilka hittills räknat fru Edgren som en av de sina. De hade också gjort detta med fullt skäl. Det fanns väl ingen, som med sådan glans framfört kvinnosakens program i sina skrifter som fru Edgren-Leffler. Själv ville hon emellertid icke anses tillhöra denna falang. Hon förklarar gång på gång, att hon endast vill skildra, ej döma. »Jag tror icke», skriver hon i ett brev, »på teorier, jag tror, att varje författare bör få utveckla sig efter sin egen individualitet, och min är nu en gång den, att vädja till läsarens egen tankeverksamhet, genom att sorgfälligt undvika att giva honom någon fingervisning om huru han bör tänka.» Men hela denna uppfattning vilar på självbedrägeri. Visserligen kan det icke förnekas, att hon skrivit rent objektiva skildringar som de utmärkta små genrebilderna ''Gusten får pastoratet'' eller ''Moster Malvina''. Men undantagen endast bekräfta regeln, att hon är tendentiös. Hon vill vanligen komma åt ett eller annat samhällslyte, vill reformera seder och uppfattningssätt. Och den tendens, som behärskar hennes tidigare författarskap, var just riktad mot mannens egoism och brutalitet. Överallt framställas mannens fel och brister som orsaken till de olyckliga äkten-<noinclude> <references/></noinclude> 7sjdd7uwuce68zdyl43445jkwztlpml 104 224470 656230 2026-08-03T07:46:10Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656230 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||ANNE-CHARLOTTE LEFFLER|209}}</noinclude>skapen, så i »Elfvan», {{rättelse| |»}}Doktorns hustru», »Barnet», »Tvivel». Icke minst framträder denna tendens tydligt och obeslöjat i de tvänne skådespel, som hon skriver efter att hava utgivit de båda första samlingarna »Ur livet», nämligen ''Hur man gör gott'' och ''Sanna kvinnor''. Vem kan neka till, att det över dessa hennes skildringar av förhållandet mellan man och kvinna vilar något oförstående för mannens ställning och själsliv och, vad som är ännu mera karaktäristiskt, något djupt oförstående för själva kärlekens väsen. Det gör, att tonen i framställningen blir bitter och att hela skildringen får något konstlat och osunt över sig. Det förra stycket är ett angrepp på överklassens sätt att öva välgörenhet, i stället för att giva rättvisa åt underklassen. Det senare är närmast ett inlägg för gift kvinnas äganderätt och uppfattades också så av samtiden. Det visar, hur en lättsinnig man, en spelare och rumlare, förstör sin familjs välstånd och huru svärsonen i samma hus fördystrar sin hustrus tillvaro genom att leva tillsamman med sina älskarinnor. Berta, den ena av döttrarna, som sätter sig upp mot faderns lättsinne och försöker förmå modern att skilja sin förmögenhet från mannens, stämplas av omgivningen som okvinnlig, då däremot »sanna kvinnor» äro sådana, som i allt böja sig för männen och endast ha ett förlåtande ord för alla deras laster. Som redan förut framhävts, kämpade denna tids kvinnorörelse dels för att nå absolut likställighet mellan man och kvinna, dels för att upprätthålla renhetskravet, som efter det att Björnson utgivit sitt skådespel »En handske» ånyo blivit aktuellt. Eller mera allmänt sagt hela den äldre kvinnorörelsen var, innan Strindberg uppträtt, asketisk till sin anda. Den uträttade mycket nyttigt för att jämna kvinnornas ekonomiska kamp, men den saknade öga för de djupare kraven i hennes natur och för hela den nya uppfattning av förhållandet mellan könen, som från radikalt håll höll på att arbeta sig fram. Fru Leffler har senare icke oävet karaktäriserat idealet för en sann kvinnosakskvinna, då hon säger: »En författare, som fått denna etikett, bör alltid skildra kvinnan som stående över mannen i sedligt avseende och bör alltid slå sig till riddare för hennes värdighet, dygd, stolthet, självständighet.<noinclude> <references/> {{m|14 — 18338.{{em|1}}''J. Mortensen.''}}</noinclude> 5kpkzfv183o6a9k4m4vmamdn5phbbs0 104 224471 656231 2026-08-03T07:49:45Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656231 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|210|ANNE-CHARLOTTE LEFFLER|}}</noinclude>Brister en kvinna i någon av dessa egenskaper, bör han skildra henne med indignation eller också bör han påvisa, att hennes svaghet i detta fall berott av mannens orättvisa behandling eller på det förvridna samhället.» Hon har endast glömt, hur troget hon själv i många av sina skrifter uppfyllt programmets kardinalpunkter. Men hon hade också rätt, när hon sade, att det var mindre ett visst programs olika punkter, som hon ville utveckla, än sina egna personliga upplevelser och intryck. Detta förklarar också, att hon aldrig kom att helt ansluta sig till partiet och efter nya erfarenheter alltmer avlägsnade sig därifrån. Anne-Charlottes personliga förhållanden äro ännu föga belysta, men redan av hennes skrifter kan man draga vissa slutsatser. Man kan av dessa tydligen se, att hennes eget äktenskap alls icke var någon ideell förening. Liksom Arla hade hon gift sig utan kärlek, och det dröjde många år, innan hon överhuvud visste, vad kärlek var. Men det ögonblicket kom. I slutet av sjuttiotalet eller början av åttiotalet har hon börjat vakna till medvetande om, att det var ett otillfredsställande och underligt liv hon förde. Och det var under intrycket av detta, som hennes uppfattning av kärleken och äktenskapet förändrades, en uppfattning, som först får sitt uttryck, som vi sett, i »Aurora Bunge» och »I krig med samhället». Men ännu var hennes ställning tvekande, och det dröjde därför, innan hon för egen del tog steget fullt ut och vandrade samma väg som Arla. »Ur livet» hade gjort fru Leffler till en berömd författarinna. Vid denna tid började hennes hem att bliva mötesplatsen för en krets av manliga och kvinnliga författare. Den kallades för »svältringen», emedan det ej skulle få bjudas annat än smörgåsbord med högst fem assietter, vilket dock senare urartade till supé med fem rätter. Sällskapet var icke exklusivt, utan där kommo personer av skilda läger. Levertin, som där infördes av G. af Geijerstam, har med några ord hugfäst minnet av fru Leffler som värdinna i en av sina artiklar, där han säger: »En högväxt kvinna med ett ansikte, som utan<noinclude> <references/></noinclude> 1lxi7xq128o2oo429u8yo1odbwajqdk 104 224472 656232 2026-08-03T08:03:49Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656232 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||ANNE-CHARLOTTE LEFFLER|211}}</noinclude>att äga någon linjeskönhet präglades av en ovanlig livaktighet, rörelse och intresse, en kvinna, som jag alltid minnes talande med en kvick, lätt skorrande röst, den enda svenska jag råkat med möjlighet att hålla en litterär salong, ty hon var en konversationstalang av första rangen med en stor personlighets franka och frimodiga intelligens. Hon var intressantare som människa, när hon talade, än när hon skrev böcker». Det är av intresse, att med detta Levertins yttrande jämföra det porträtt, som Ernst Ahlgren utkastat av henne: »Jag förvånades över att hon är så lång, nästan lika lång som jag. Hon har en präktig figur, varken fet eller mager. Hennes rörelser äro lätta och smidiga som en ung flickas. Hon är livlig och fri; lägger an därpå. Hon är mycket ful. Ful mun, fula tänder, ful hy. Men då hon talar och rör sig blir hon så behaglig, att man glömmer utseendet. Under musiken sprang hon bort i en vrå för att få fnittra och pladdra som en ung yrhätta. Hon var klädd med anmärkningsvärd smak. Enkelt, distingerat, chic. Knappt tournyr och icke spår av krinolin. Dräkten slöt sig tämligen stramt åt hennes vackra kropp, och det syntes av hennes medvetna plastik, att hon själv tänker på, hur vacker den är. Hennes armar äro icke vita, men linjerna äro fasta och fina. Händerna äro långa och smala, med upphöjda ådror och icke vita. Det finns något fritt, friskt och djärvt hos henne, som slår an. Skada att hon skall vara rik.!» Vid denna tid gjorde Anne-Charlotte en bekantskap, som spelat en stor roll i hennes följande utveckling. År 1883 kom Sonja Kovalevsky till Stockholm, där hon följande året anställdes som professor i matematik vid högskolan. Den livliga och mångberesta ryskan, som även var en framstående skönlitterär författarinna, verkade säkerligen i många avseenden eggande och frigörande på Anne-Charlotte. Tillsammans skrevo de ett för övrigt tämligen misslyckat drama ''Kampen för lyckan'' (1887). Hon började nu få stor smak för resor, besökte under de närmaste åren olika delar av Sverige samt Danmark och Norge, i vilket senare land hon särskilt trivdes bra; överallt gjorde hon nya bekantskaper med framstående personer inom olika områden.<noinclude> <references/></noinclude> 9bkpoyx0lkrgilphyci4g1jkgqb0yca 104 224473 656233 2026-08-03T08:09:08Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656233 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|212|ANNE-CHARLOTTE LEFFLER|}}</noinclude>1884 företog hon en stor utländsk resa, under vilken hon, ej minst tack vare Sonja Kovalevskys rekommendationer, sammanträffade med framstående representanter för den samtida odlingen. I Tyskland hörde hon Marx’ dotter, Eleonor Aveling, utlägga faderns idéer; i London umgicks hon med Bradlaugh och Mrs Besant, vilken hon presenterade för den svenska publiken i en essay. Hennes sociala intressen, som ju framträtt redan tidigare, blevo nu starkare än någonsin; hon rörde i tidens alla brännande frågor, studerade teosofi, ateism och positivism och blev mycket van att »umgås med folk, som suttit i fängelse». Dessa nya livsintryck avspegla sig i hennes nästa stora novell ''En sommarsaga'' (1886), i vilken vi finna henne alltjämt kämpande för att klargöra sin ställning till erotiken. Det problem hon här behandlar är i själva verket detsamma, som sysselsatt henne i »Skådespelerskan». Är det möjligt att förena ett verkligt kärleksförhållande med ett eller annat intellektuellt kall, utan att den egna personligheten därigenom går under? Och så berättar hon, huru Ulla Rosenhane, den framstående, svenska målarinnan, på en liten badort sammanträffar med den norske gruntvigianen och folkhögskoleläraren Rolf Falk{{rättelse|,|.}} Hon är en kosmopolitiskt bildad världsdam med uteslutande estetiska intressen. Han en bondaktig kraftnatur av etisk läggning, en sportsman, som väcker förfäran genom sina djärva segel- och simturer. Dessa båda motsatser mötas i gemensam känsla för allt, som är fritt och kraftigt i livet och samhället, och hur starkt motstånd Ullas natur än gör mot att giva sig hän i kärlek och mot att binda sig vid en man med äktenskapets ceremonier, följer hon honom dock till hans folkhögskola i Norge och blir hans hustru. Denna första del är i många avseenden utmärkt berättad. Norrmannen är en äkta norrman, frisk och omedelbar. Han talar till och med — något misslyckat — på norska i den svenska romanen. Och alla de småborgerliga typerna och sederna vid en svensk badort äro avmålade med författarinnans vanliga träffsäkra livlighet — kanske endast något för bittert. Den andra delen låter däremot alla romanens svaga sidor,<noinclude> <references/></noinclude> 9c8o4l7sbvls62g56g6qn0lxqwux9yl 104 224474 656234 2026-08-03T08:21:42Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 656234 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<small>MÅLNINGARNA I SORUNDA KYRKA I SÖDERTÖRN.</small>|275}}</noinclude>Sorunda kyrka förvarar flera minnen af denna släkt. Så finnes en på trä målad längre rimmad dödsruna öfver Johan Pedersson, »den riddersmann», och en stor grafsten öfver hans fader, Peder Erlandsson, likaledes riksråd och † 1540. Enligt tidens sed äro äfven deras barn afbildade på grafstenen. Johan Pedersson var andre sonen; den äldste, <i>Erland,</i> var vid den tid målningarna i familjegrafkoret utfördes »kyrckiopräst» i Sorunda och dog 1558. Han var församlingens <i>siste katolske och förste protestantiske herde.</i> I målningarna finnes också åtskilligt, som tyder på att ett protestantiskt åskådningssätt här haft inverkan. Helgon förekomma blott på ett enda ställe nämligen i framställningen af yttersta domen, där de knäböja på ömse sidor om himlabågen på hvilken Kristus sitter; men denna tafla är målad helt och hållet efter medeltida förebilder (jfr. Biblia pauperum) och af en så monumental hållning att man väl ej ansåg sig kunna bryta mot traditionen. Madonnan förekommer ej heller, hvilket knappast kan förklaras annat än som en följd af oppositionen mot Mariakulten. Vidare äro alla inskrifter öfver väggtaflorna visserligen på latin, men ej citat ur Vulgata, utan ett slags rubriker t. ex. <i>paraliticus sanatur sabbatho luce XIIII</i> eller <i>christus fleüit super ierusalem luce XIX;</i> de åtföljas också alltid af angifvande af det bibelställe, hvarom bilden handlar, något som ej torde hafva skett i katolsk tid. Inskrifterna i hvalfven äro däremot på svenska och så godt som ordagranna citat ur den år 1541 utkomna Gustaf Vasas bibel. Så t. ex. när det vid bilden med kopparormen står: <i>herren sadhe til mose gör tigh en koparorm och res honom up för et tekn huilkin som bittin är och sir uppå hånom han skal lefüa,</i> så lyder stället i Gustaf Vasas bibel: <i>gör tigh en kopparorm och res honom up for itt tekn huilkin som bittin är och seer uppå honom han skal leffüa,</i> etc. Ehuru således Sorundamålningarna såsom helhet betraktade måste sägas tillhöra medeltiden, kan man likväl spåra drag, som tyda på en ny tid. Det nya yttrar sig ännu blott negativt, såsom uteslutande det som skarpast strider mot dess åskådningssätt. Efter framknackningen af målningarna togos åtskilliga fotografier och utfördes ett stort antal afkalkeringar i färger direkt på muren; plåtar och kalker hafva öfverlemnats till Kongl. Vitterhets, Historie och Antikvitets Akademien, hvilken, som sagdt, lemnat understöd till undersökningens verkställande. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> kqkvvcmxav8qpy5tjre1qmna3lftyt8 104 224475 656235 2026-08-03T08:22:31Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656235 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||ANNE-CHARLOTTE LEFFLER|213}}</noinclude>den inre byggnaden och problemets överspändhet obarmhärtigt framträda. Den är först och främst långtrådig, och så är upplösningen som vanligen hos författarinnan otillfredsställande. Ulla tröttnar snart på att undervisa de norska gutterne och säterpigorna och längtar efter sin konst. Hon resar för en tid till Rom, men då längtar hon tillbaka till mannen. Det blir endast strid och halvhet, men romanen slutar med att båda parterna ställa i utsikt att slå av på sina fordringar. Det blåser onekligen en varmare ton igenom denna hennes skildring, men ännu en gång måste man konstatera, att kärleken ej för henne är en livsmakt. Hon iakttar den utifrån, hon erkänner dess berättigande, men den stora Eros är för henne alltjämt en obekant gud. Denna Ulla är förövrigt en ganska underlig kvinna. Att hon tvekar att giva sig hän, är ännu naturligt, ofta karaktäristiskt för till och med lidelsefulla naturer. Hennes motvilja för moderskapet gränsar väl däremot nästan till det anormala. År 1888 företog fru Leffler en resa till Alger och Italien, och nu inträffade den stora vändpunkten i hennes liv. Hon upplevde sin ''primavera seconda'', och detta i det jordiska paradis, som Neapel är. Här sammanträffade hon med en av broderns matematiska bekantskaper, Pasquale del Pezzo, markis av Campodisola. Redan på återvägen från Alger hade hon hört en gemensam vän berätta hans historia, som livligt intresserade henne, därför att den erbjöd likhet med hennes egen utveckling. Han tillhörde en strängt legitimistisk familj, som stod främmande för hela det nya Italiens framsteg. Men själv var han en frisinnad natur, som följde landets moderna utveckling med levande intresse och mot alla familjetraditioner sökt en statens tjänst som professor i matematik vid Neapels högskola. Och nu kunde hon snart från Capri skriva till sina nordiska vänner: »Livet, det verkliga livet är något annat än dröm och längtan. Vi äro för romantiska, för sentimentala, för kontemplativa däruppe i Norden. Av syditalienaren skall man lära sig att leva, han kan det.» Det var det, som hon nu höll på att lära sig. Härnere bröt hon med sitt föregående, upplöste 1889 sitt första äkten-<noinclude> <references/></noinclude> fnruf1o19scwbsq6j6asswromg47az0 104 224476 656236 2026-08-03T08:27:01Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656236 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|214|ANNE-CHARLOTTE LEFFLER|}}</noinclude>skap och förmäldes den 7 maj 1890 på Capitolium med Pasquale del Pezzo, som under tiden efter faderns död blivit härtig av Cajanello. De nygifta slogo sig ned i Neapel vid Via Tasso, »poeternas och de älskandes gata», där doften av rosor, orange- och citronblom steg upp från fruktträdgårdarna runtomkring, alla på terrasser hängande över havet. Deras korta samliv blev sällsynt rikt och harmoniskt. 1892 blev hon moder till en son. Hon hade löst det problem, med vilket hennes tankar så länge förgäves arbetat, att på en gång älska och dock fasthålla vid sitt kall. Hon var lycklig. Och strax skyndade hon sig att meddela läsevärlden sina nya intryck — kanske något för hastigt. Ty tiden mellan hennes utrikesresa och giftermålet var en tid full av oro och konflikter: allt för mycket nytt strömmade nu över henne, utan att hon fick riktigt tid att samla sig. Goethe har träffande sagt, att bäst skildrar man det man upplevat, då det redan ligger något bakom en. Denna nervösa oro förspörjes i hennes följande produktion, som tyvärr blev hennes sista. Men nu råder ingen tvekan i hennes ställning längre. Kärleken har besegrat henne. I den lilla farsen ''Den kärleken'', som icke är fullt lyckad, gör hon upp räkningen med emancipationsrörelsen, och i ''Familjelycka'', skriven 1889 under ett halvårigt besök i Sverige, gisslar hon skarpt den så mycket beprisade husliga härden i Norden och ropar på friskare luft och större frihet. Men hennes mest betecknande arbete under denna tid är dock ''Kvinnlighet och erotik''. Redan 1883 hade hon skrivit en liten berättelse med denna titel, i vilken huvudintresset koncentrerade sig kring den psykologiska skildringen av ''Alie'', ett av hennes mest fängslande moderna kvinnoporträtt, en nordisk typ, vacker, intelligent, en smula gäckande, som under en kall yta döljer så mycket av varm kärlek och kvinnlig uppoffring. Novellen verkar obestridligen något tvärt avklippt, så att hennes danska väninna Johanne Louise Heiberg med rätta fäste hennes uppmärksamhet på, att den förtjänade en fortsättning. Det var denna, som hon nu utgav under titeln ''Kvinnlighet och erotik II''. Här skildras, huru Alie under en italiensk resa gör bekantskap<noinclude> <references/></noinclude> 0nkdu3vqn2gvnpqx6zsgbn3jtnd308r 104 224477 656237 2026-08-03T08:29:47Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656237 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||ANNE-CHARLOTTE LEFFLER|215}}</noinclude>med en förnäm italienare, som med sin sydländska lidelse erövrar den unga nordiska flickan och åt vilken hon utan alla hänsyn helt och odelat hängiver sig. Novellen tillhör visst icke det bästa hon skrivit, men den är dock från många synpunkter en av hennes intressantaste. Den är genomströmmad av all den lyrik, som man dittills saknat i hennes skrifter, den formar sig till en enda lovsång över kärleken, utmålad med sydländsk eld och sensualitet. Man kan utan överdrift säga, att romanen i sin djärvt erotiska glöd står ensam i svensk litteratur. Lidelsen som naturmakt, som hon så många gånger sökt skildra — här hade hon funnit den. Synbarligen var fru Leffler inne på nya vägar. Sådana naturer som hon, kyligt och intellektuellt anlagda, nå vanligen sitt högsta först efter lång och djup erfarenhet. Hon hade nu också vunnit den värme och fördjupning i känslan, som hon saknat. Kanske skulle det förunnats henne att — som hon skrev i ett brev angående en påbörjad roman, ''Trång horisont'' — nu bliva »en mogen och världserfaren författarinna, som icke längre kämpar för någon som helst tendens, utan helt enkelt vill skildra livet så brett, så opartiskt och så allmänmänskligt som möjligt». Men så kom döden, plötsligt, meningslöst. Hon hade redan gett uttryck åt sin svindlande lycka, hon hade hunnit nå det högsta i livet; i konsten nådde hon det aldrig. {{linje|5em|style=margin-top:3em;margin-bottom:3em;}}<noinclude> <references/></noinclude> catr4kxllo98u9nr4hk6fqwlsljfgtj 0 224478 656238 2026-08-03T08:33:43Z PWidergren 11678 Skapade sidan med '<div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="J_Mortensen_Från Röda rummet till Sekelskiftet_1918.djvu" from=199 to=225 prev="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/II. A. U. Bååth|II. A. U. Bååth.]]" current="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/Anne-Charlotte_Leffler|Anne-Charlotte Leffler]]" next="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/Ernst Ahlgren|Ernst Ahlgren]]" kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div>' 656238 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="J_Mortensen_Från Röda rummet till Sekelskiftet_1918.djvu" from=199 to=225 prev="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/II. A. U. Bååth|II. A. U. Bååth.]]" current="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/Anne-Charlotte_Leffler|Anne-Charlotte Leffler]]" next="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/Ernst Ahlgren|Ernst Ahlgren]]" kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> c1eit1eygctps4tmb9vyt9pkqi7g2aw 104 224479 656239 2026-08-03T08:58:24Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 656239 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|276|<small>GUSTAF UPMARK J:R.</small>|}}</noinclude>Slutligen meddelas här samtliga inskrifter efter läsningar gjorda före restaureringens verkställande. <b>Östra hvalfvet:</b> östra kappan: <i>ascensio christi marci ultimo;</i><br> {{em|2}}norra kappan: <i>här brenna adams sönner deras tiend;</i><br> {{em|2}}vestra kappan: <i>herren sadhe til ieremia iach utkårade tigh til<br> en profete för än tu föd var; hosea(?) men talet uppå israel barn skal vara likasåm sanden i hafüet;</i><br> {{em|2}}södra kappan: <i>missio spiritus sancti iohane XIIII.</i> <b>Vestra hvalfvet:</b> östra kappan: <i>habacuc här står iach på min vakt och stigher på mit feste: sacharia herren hafüer vredh varit uppå edhra fädher;</i><br> {{em|2}}norra kappan: <i>herrens ängil sadhe til abraham kom inte tina hand vidh pilten;</i><br> {{em|2}}vestra kappan: <i>i gån bårt i förbannade menniskior en evigh eldh skolen i lidha; i min velsignade barn i komen til migh och besitten riket som iagh edher låfvet hafver;</i><br> {{em|2}}södra kappan: <i>herren sadhe til mose gör tig en koparorm och res honom up för et tekn huilkin som bittin är och sir uppå hånom han skal lefüa.</i> <b>Väggarna, öfre raden:</b> Södra väggen: <i>iesus eiecit spiritum immundum luce XI; christus fleüit super ierusalem luca XIX; iesus orat ad maiiestatem mat XXVI;</i><br> {{em|2}}Vestra väggen: <i>iesus traditur osculo iude mathias XXVI; christus ad annam ducitur iohanes XVII;</i><br> {{em|2}}Norra väggen: <i>christus flagellatur math XXVII; iesus coronatur math XXVII;</i><br> {{em|2}}Östra väggen: <i>den ene röüaren han fek nåder; christus crucifixus luce XXIII; den andre röüaren blef förd(ömd).</i> <b>Väggarna, nedre raden:</b> Södra väggen: <i>decem leprosi mundantur luce XVII; — — — matris a m — — susciat iecus luce — —; paraliticus sanatur sabbatho luce XIIII;</i><br> {{em|2}}Vestra väggen: <i>christus loquitur discipuliis luce XVIII; filia mulieris chananee curatur mathias XV;</i><br> {{em|2}}Norra väggen: <i>mulier a saguinis fluxu sanata mathias 9.</i> På den östra delen af den norra väggen finnes den ofvan meddelade signaturen och versen vid lyckans hjul. Den östra väggens nedre del är som nämndt ej blottad. {{linje|6em}} <section end="Målningarna i Sorunda kyrka i Södertörn" /> {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> d1u5zk0ucf6u6fg335b3rwpr2u11mkr 104 224480 656240 2026-08-03T09:13:41Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656240 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||INNEHÅLL|329}}</noinclude> {{c|'''[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/Anne-Charlotte Leffler|Anne-Charlotte Leffler.]]'''}} {| style="margin:auto; width:100%;" |- |style="vertical-align:top;text-align:right;"|{{em|1}}||{{em|1}} || Kvinnornas ställning före åttiotalet. — A. C. Lefflers ungdomsutveckling. — Temperament. — Äktenskap. — Dramatiskt författarskap. — Omedvetenhet om kärleken. — Inflytande från Strindberg. — Övergång till prosaberättelse. — Ur livet. — En bal i societeten. — Övriga berättelser i samlingen. — Andra samlingen Ur livet. — Aurora Bunge. — I krig med samhället. — Förhållande till den äldre kvinnosaksrörelsen. — Spår av ny uppfattning om kärlek och äktenskap. — Yttre ställning, utseende och personlighet. — Bekantskap med Sonja Kovalevsky. — Resor. — En sommarsaga. — Italiensk resa, nytt äktenskap, omslag i hennes diktning. — Kvinnlighet och erotik.||style="vertical-align:bottom;text-align:right;"|189 |} {{c|'''[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/Ernst Ahlgren.|Ernst Ahlgren.]]'''}} {| style="margin:auto; width:100%;" |- |style="vertical-align:top;text-align:right;"|{{em|1}}||{{em|1}} || Föräldrar och uppfostran. — Hon får ej bliva målarinna. — Giftermål. — Självmordsförsök. — Planer på författarskap. — Brevväxling med doktor Herslow. — Brevväxling och möte med Edvard Bäckström. — Bidrag till diverse tidskrifter. — Ställning vid det inbrytande åttiotalet. —Sjukdom. — Ernst Ahlgrens bidrag i Fyris. — Från Skåne. — Översikt av hennes författarskap. — Hennes personlighet och hennes diktning. —Pengar. — Fru Marianne. — Arten av hennes observation. — Hennes smärre berättelser. — Yttre ställning. — Inre kris. — Livsleda. — Förbrytarblod. — Ur mörkret. — Elsa Finne. — Slutet. — Romantiska anslag i hennes författarskap. — Jämförelse med fru Edgren.||style="vertical-align:bottom;text-align:right;"|217 |} {{c|'''[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/Det unga Sverige|Inledning.]]'''}} {| style="margin:auto; width:100%;" |- |style="vertical-align:top;text-align:right;"|{{em|1}}||{{em|1}} ||Litterär skandinavism under åttiotalet. — Den svenska naturalismen mindre målmedveten än den dansk-norska. — Den saknar ledare. ||style="vertical-align:bottom;text-align:right;"|245 |- |style="vertical-align:top;text-align:right;"|[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/I. Det unga Sverige|{{större|I.}}]]||{{em|1}}||style="vertical-align:top;text-align:left;"|[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/I. Det unga Sverige|''Gustaf af Geijerstam.'']] |- |{{em|1}}||{{em|1}}||Debut. — Fattigt folk. — Erik Grane. — Pastor Hallin. — Fortsatta folklivsskildringar. — Nytt manér. — Medusas huvud. — Vilse i livet. — Senare författarskap. ||style="vertical-align:bottom;text-align:right;"|249 |- |style="vertical-align:top;text-align:right;"|[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/II. Det unga Sverige|{{större|II.}}]]||{{em|1}}||style="vertical-align:top;text-align:left;"|[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/II. Det unga Sverige|''Tor Hedberg.'']] |- |{{em|1}}||{{em|1}}||Temperament. — Högre uppgifter. — Johannes Karr. — Judas. — På Torpa gård. — Senare diktning. — Ett eldprov. — Noveller och dikter. — Dramatiskt författarskap.||style="vertical-align:bottom;text-align:right;"|256<noinclude> |} <references/> {{m|21* — 18338.{{em|1}}'''''J. Mortensen.'''''}}</noinclude> lr8ygpire07925nfif06w6c3nvdwlpl 656241 656240 2026-08-03T09:14:34Z PWidergren 11678 656241 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||INNEHÅLL|329}}</noinclude> {{c|'''[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/Anne-Charlotte Leffler|Anne-Charlotte Leffler.]]'''}} {| style="margin:auto; width:100%;" |- |style="vertical-align:top;text-align:right;"|{{em|1}}||{{em|1}} || Kvinnornas ställning före åttiotalet. — A. C. Lefflers ungdomsutveckling. — Temperament. — Äktenskap. — Dramatiskt författarskap. — Omedvetenhet om kärleken. — Inflytande från Strindberg. — Övergång till prosaberättelse. — Ur livet. — En bal i societeten. — Övriga berättelser i samlingen. — Andra samlingen Ur livet. — Aurora Bunge. — I krig med samhället. — Förhållande till den äldre kvinnosaksrörelsen. — Spår av ny uppfattning om kärlek och äktenskap. — Yttre ställning, utseende och personlighet. — Bekantskap med Sonja Kovalevsky. — Resor. — En sommarsaga. — Italiensk resa, nytt äktenskap, omslag i hennes diktning. — Kvinnlighet och erotik.||style="vertical-align:bottom;text-align:right;"|189 |} {{c|'''[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/Ernst Ahlgren.|Ernst Ahlgren.]]'''}} {| style="margin:auto; width:100%;" |- |style="vertical-align:top;text-align:right;"|{{em|1}}||{{em|1}} || Föräldrar och uppfostran. — Hon får ej bliva målarinna. — Giftermål. — Självmordsförsök. — Planer på författarskap. — Brevväxling med doktor Herslow. — Brevväxling och möte med Edvard Bäckström. — Bidrag till diverse tidskrifter. — Ställning vid det inbrytande åttiotalet. —Sjukdom. — Ernst Ahlgrens bidrag i Fyris. — Från Skåne. — Översikt av hennes författarskap. — Hennes personlighet och hennes diktning. —Pengar. — Fru Marianne. — Arten av hennes observation. — Hennes smärre berättelser. — Yttre ställning. — Inre kris. — Livsleda. — Förbrytarblod. — Ur mörkret. — Elsa Finne. — Slutet. — Romantiska anslag i hennes författarskap. — Jämförelse med fru Edgren.||style="vertical-align:bottom;text-align:right;"|217 |} {{c|'''[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/Det unga Sverige|Det unga Sverige.]]'''}} {| style="margin:auto; width:100%;" |- |style="vertical-align:top;text-align:right;"|{{em|1}}||{{em|1}} ||Litterär skandinavism under åttiotalet. — Den svenska naturalismen mindre målmedveten än den dansk-norska. — Den saknar ledare. ||style="vertical-align:bottom;text-align:right;"|245 |- |style="vertical-align:top;text-align:right;"|[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/I. Det unga Sverige|{{större|I.}}]]||{{em|1}}||style="vertical-align:top;text-align:left;"|[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/I. Det unga Sverige|''Gustaf af Geijerstam.'']] |- |{{em|1}}||{{em|1}}||Debut. — Fattigt folk. — Erik Grane. — Pastor Hallin. — Fortsatta folklivsskildringar. — Nytt manér. — Medusas huvud. — Vilse i livet. — Senare författarskap. ||style="vertical-align:bottom;text-align:right;"|249 |- |style="vertical-align:top;text-align:right;"|[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/II. Det unga Sverige|{{större|II.}}]]||{{em|1}}||style="vertical-align:top;text-align:left;"|[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/II. Det unga Sverige|''Tor Hedberg.'']] |- |{{em|1}}||{{em|1}}||Temperament. — Högre uppgifter. — Johannes Karr. — Judas. — På Torpa gård. — Senare diktning. — Ett eldprov. — Noveller och dikter. — Dramatiskt författarskap.||style="vertical-align:bottom;text-align:right;"|256<noinclude> |} <references/> {{m|21* — 18338.{{em|1}}'''''J. Mortensen.'''''}}</noinclude> 88w8vd3h699vczzus20aqciwt4o9k17 656245 656241 2026-08-03T09:36:44Z PWidergren 11678 656245 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||INNEHÅLL|329}}</noinclude> {{c|'''[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/Anne-Charlotte Leffler|Anne-Charlotte Leffler.]]'''}} {| style="margin:auto; width:100%;" |- |style="vertical-align:top;text-align:right;"|{{em|1}}||{{em|1}} || Kvinnornas ställning före åttiotalet. — A. C. Lefflers ungdomsutveckling. — Temperament. — Äktenskap. — Dramatiskt författarskap. — Omedvetenhet om kärleken. — Inflytande från Strindberg. — Övergång till prosaberättelse. — Ur livet. — En bal i societeten. — Övriga berättelser i samlingen. — Andra samlingen Ur livet. — Aurora Bunge. — I krig med samhället. — Förhållande till den äldre kvinnosaksrörelsen. — Spår av ny uppfattning om kärlek och äktenskap. — Yttre ställning, utseende och personlighet. — Bekantskap med Sonja Kovalevsky. — Resor. — En sommarsaga. — Italiensk resa, nytt äktenskap, omslag i hennes diktning. — Kvinnlighet och erotik.||style="vertical-align:bottom;text-align:right;"|189 |} {{c|'''[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/Ernst Ahlgren.|Ernst Ahlgren.]]'''}} {| style="margin:auto; width:100%;" |- |style="vertical-align:top;text-align:right;"|{{em|1}}||{{em|1}} || Föräldrar och uppfostran. — Hon får ej bliva målarinna. — Giftermål. — Självmordsförsök. — Planer på författarskap. — Brevväxling med doktor Herslow. — Brevväxling och möte med Edvard Bäckström. — Bidrag till diverse tidskrifter. — Ställning vid det inbrytande åttiotalet. —Sjukdom. — Ernst Ahlgrens bidrag i Fyris. — Från Skåne. — Översikt av hennes författarskap. — Hennes personlighet och hennes diktning. —Pengar. — Fru Marianne. — Arten av hennes observation. — Hennes smärre berättelser. — Yttre ställning. — Inre kris. — Livsleda. — Förbrytarblod. — Ur mörkret. — Elsa Finne. — Slutet. — Romantiska anslag i hennes författarskap. — Jämförelse med fru Edgren.||style="vertical-align:bottom;text-align:right;"|217 |} {{c|'''[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/Det unga Sverige|Det unga Sverige.]]'''}} {| style="margin:auto; width:100%;" |- |style="vertical-align:top;text-align:right;"|{{em|1}}||{{em|1}} ||Litterär skandinavism under åttiotalet. — Den svenska naturalismen mindre målmedveten än den dansk-norska. — Den saknar ledare. ||style="vertical-align:bottom;text-align:right;"|245 |- |style="vertical-align:top;text-align:right;"|[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/I. Det unga Sverige|{{större|I.}}]]||{{em|1}}||style="vertical-align:top;text-align:left;"|[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/I. Det unga Sverige|''Gustaf af Geijerstam.'']] |- |{{em|1}}||{{em|1}}||Debut. — Fattigt folk. — Erik Grane. — Pastor Hallin. — Fortsatta folklivsskildringar. — Nytt manér. — Medusas huvud. — Vilse i livet. — Senare författarskap. ||style="vertical-align:bottom;text-align:right;"|249 |- |style="vertical-align:top;text-align:right;"|[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/II. Det unga Sverige|{{större|II.}}]]||{{em|1}}||style="vertical-align:top;text-align:left;"|[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/II. Det unga Sverige|''Tor Hedberg.'']] |- |{{em|1}}||{{em|1}}||Temperament. — Högre uppgifter. — Johannes Karr. — Judas. — På Torpa gård. — Senare diktning. — Ett eldprov. — Noveller och dikter. — Dramatiskt författarskap.||style="vertical-align:bottom;text-align:right;"|256 |-<noinclude> |} <references/> {{m|21* — 18338.{{em|1}}'''''J. Mortensen.'''''}}</noinclude> oge8gg9x7jaxhgxnjj1bhgszhhc02d6 104 224481 656242 2026-08-03T09:25:00Z PWidergren 11678 /* Utan text */ 656242 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="0" user="PWidergren" /></noinclude><noinclude> <references/></noinclude> el3ez3e2rae15n97m4wmnacjqh9wpql 104 224482 656243 2026-08-03T09:33:05Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656243 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|330|INNEHÅLL|}} {|</noinclude>|- |style="vertical-align:top;text-align:right;"|[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/III. Det unga Sverige|{{större|III.}}]]||{{em|1}}||style="vertical-align:top;text-align:left;"|[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/III. Det unga Sverige|''Axel Lundegård.'']] |- |{{em|1}}||{{em|1}}||I gryningen. — Bekantskap med Victoria Benedictsson. — Röde prinsen, en uppgörelse med åttiotalet. — Senare författarskap. — Erotiska nutidsskildringar. — Historiska romaner.||style="vertical-align:bottom;text-align:right;"|262 |- |style="vertical-align:top;text-align:right;"|[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/IV. Det unga Sverige|{{större|IV.}}]]||{{em|1}}||style="vertical-align:top;text-align:left;"|[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/IV. Det unga Sverige|''Georg Nordensvan.'']] |- |{{em|1}}||{{em|1}}||Tidigare berättelser. — I Harnesk. — Arten av hans författarskap. — Figge.||style="vertical-align:bottom;text-align:right;"|266 |- |style="vertical-align:top;text-align:right;"|[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/V. Det unga Sverige|{{större|V.}}]]||{{em|1}}||style="vertical-align:top;text-align:left;"|[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/V. Det unga Sverige|''Fru Malling.'']] |- |{{em|1}}||{{em|1}}||Debuten: Berta Funcke. — Polemik mot kvinnosakskvinnorna. — Alice Brandt. — Hennes senare författarskap. — En roman om förste konsuln m. fl.||style="vertical-align:bottom;text-align:right;"|271 |} {{c|'''[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/Ola Hansson|Ola Hansson.]]'''}} {| style="margin:auto; width:100%;" |- |style="vertical-align:top;text-align:right;"|{{em|1}}||{{em|1}} || Brytningen i åttiotalsdiktningen. — Ola Hansson en typisk representant för denna nya mystik. — Utveckling. — Dikter. — Notturno. — Sensitiva amorösa. — Parias. — Hos Huldran. — Amors hämnd. — Vägen till livet. — Tidens kvinnor. — Äktenskap och avflyttning till Tyskland. — Nya stämningar. — Nietzsche. — Ung Ofegs visor. — Rembrandt als Erzieher. — Övergång till katolicismen. — Naturalistiska berättelser. — Ola Hansson som kritiker. — Senare diktsamlingar.||style="vertical-align:bottom;text-align:right;"|277 |} {{c|'''[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/Naturalismens utbredning|Naturalismens utbredning.]]'''}} {| style="margin:auto; width:100%;" |- |style="vertical-align:top;text-align:right;"|{{em|1}}||{{em|1}} || Naturalismens förhållande till realismen och liberalismen. — Radikalismens genombrott. — Motstånd i tidningspressen. — Wirsén och åttiotalet. — Rydbergs och Snoilskys förhållande till åttiotalet. —vetenskaperna. — Utilisterna: Anton Nyström, Hjalmar Öhrvall, Knut Wicksell. — Verdandi. — Sedlighetsdiskussionen. — Verdandis verksamhet. — Festen för Brandes. — Verdandis betydelse.||style="vertical-align:bottom;text-align:right;"|305 |} {{linje|5em|style=margin-top:3em;margin-bottom:3em;}}<noinclude> <references/></noinclude> d63l440ynwt3mue0q0t1wzm6z1bp5eo 656244 656243 2026-08-03T09:34:34Z PWidergren 11678 656244 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|330|INNEHÅLL|}} {| |-</noinclude> |style="vertical-align:top;text-align:right;"|[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/III. Det unga Sverige|{{större|III.}}]]||{{em|1}}||style="vertical-align:top;text-align:left;"|[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/III. Det unga Sverige|''Axel Lundegård.'']] |- |{{em|1}}||{{em|1}}||I gryningen. — Bekantskap med Victoria Benedictsson. — Röde prinsen, en uppgörelse med åttiotalet. — Senare författarskap. — Erotiska nutidsskildringar. — Historiska romaner.||style="vertical-align:bottom;text-align:right;"|262 |- |style="vertical-align:top;text-align:right;"|[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/IV. Det unga Sverige|{{större|IV.}}]]||{{em|1}}||style="vertical-align:top;text-align:left;"|[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/IV. Det unga Sverige|''Georg Nordensvan.'']] |- |{{em|1}}||{{em|1}}||Tidigare berättelser. — I Harnesk. — Arten av hans författarskap. — Figge.||style="vertical-align:bottom;text-align:right;"|266 |- |style="vertical-align:top;text-align:right;"|[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/V. Det unga Sverige|{{större|V.}}]]||{{em|1}}||style="vertical-align:top;text-align:left;"|[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/V. Det unga Sverige|''Fru Malling.'']] |- |{{em|1}}||{{em|1}}||Debuten: Berta Funcke. — Polemik mot kvinnosakskvinnorna. — Alice Brandt. — Hennes senare författarskap. — En roman om förste konsuln m. fl.||style="vertical-align:bottom;text-align:right;"|271 |} {{c|'''[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/Ola Hansson|Ola Hansson.]]'''}} {| style="margin:auto; width:100%;" |- |style="vertical-align:top;text-align:right;"|{{em|1}}||{{em|1}} || Brytningen i åttiotalsdiktningen. — Ola Hansson en typisk representant för denna nya mystik. — Utveckling. — Dikter. — Notturno. — Sensitiva amorösa. — Parias. — Hos Huldran. — Amors hämnd. — Vägen till livet. — Tidens kvinnor. — Äktenskap och avflyttning till Tyskland. — Nya stämningar. — Nietzsche. — Ung Ofegs visor. — Rembrandt als Erzieher. — Övergång till katolicismen. — Naturalistiska berättelser. — Ola Hansson som kritiker. — Senare diktsamlingar.||style="vertical-align:bottom;text-align:right;"|277 |} {{c|'''[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/Naturalismens utbredning|Naturalismens utbredning.]]'''}} {| style="margin:auto; width:100%;" |- |style="vertical-align:top;text-align:right;"|{{em|1}}||{{em|1}} || Naturalismens förhållande till realismen och liberalismen. — Radikalismens genombrott. — Motstånd i tidningspressen. — Wirsén och åttiotalet. — Rydbergs och Snoilskys förhållande till åttiotalet. —vetenskaperna. — Utilisterna: Anton Nyström, Hjalmar Öhrvall, Knut Wicksell. — Verdandi. — Sedlighetsdiskussionen. — Verdandis verksamhet. — Festen för Brandes. — Verdandis betydelse.||style="vertical-align:bottom;text-align:right;"|305 |} {{linje|5em|style=margin-top:3em;margin-bottom:3em;}}<noinclude> <references/></noinclude> mniz2q1wzbpbc0rxsjpet57wyqm9w7q 656246 656244 2026-08-03T09:37:14Z PWidergren 11678 656246 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|330|INNEHÅLL|}} {| |-</noinclude>|style="vertical-align:top;text-align:right;"|[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/III. Det unga Sverige|{{större|III.}}]]||{{em|1}}||style="vertical-align:top;text-align:left;"|[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/III. Det unga Sverige|''Axel Lundegård.'']] |- |{{em|1}}||{{em|1}}||I gryningen. — Bekantskap med Victoria Benedictsson. — Röde prinsen, en uppgörelse med åttiotalet. — Senare författarskap. — Erotiska nutidsskildringar. — Historiska romaner.||style="vertical-align:bottom;text-align:right;"|262 |- |style="vertical-align:top;text-align:right;"|[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/IV. Det unga Sverige|{{större|IV.}}]]||{{em|1}}||style="vertical-align:top;text-align:left;"|[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/IV. Det unga Sverige|''Georg Nordensvan.'']] |- |{{em|1}}||{{em|1}}||Tidigare berättelser. — I Harnesk. — Arten av hans författarskap. — Figge.||style="vertical-align:bottom;text-align:right;"|266 |- |style="vertical-align:top;text-align:right;"|[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/V. Det unga Sverige|{{större|V.}}]]||{{em|1}}||style="vertical-align:top;text-align:left;"|[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/V. Det unga Sverige|''Fru Malling.'']] |- |{{em|1}}||{{em|1}}||Debuten: Berta Funcke. — Polemik mot kvinnosakskvinnorna. — Alice Brandt. — Hennes senare författarskap. — En roman om förste konsuln m. fl.||style="vertical-align:bottom;text-align:right;"|271 |} {{c|'''[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/Ola Hansson|Ola Hansson.]]'''}} {| style="margin:auto; width:100%;" |- |style="vertical-align:top;text-align:right;"|{{em|1}}||{{em|1}} || Brytningen i åttiotalsdiktningen. — Ola Hansson en typisk representant för denna nya mystik. — Utveckling. — Dikter. — Notturno. — Sensitiva amorösa. — Parias. — Hos Huldran. — Amors hämnd. — Vägen till livet. — Tidens kvinnor. — Äktenskap och avflyttning till Tyskland. — Nya stämningar. — Nietzsche. — Ung Ofegs visor. — Rembrandt als Erzieher. — Övergång till katolicismen. — Naturalistiska berättelser. — Ola Hansson som kritiker. — Senare diktsamlingar.||style="vertical-align:bottom;text-align:right;"|277 |} {{c|'''[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/Naturalismens utbredning|Naturalismens utbredning.]]'''}} {| style="margin:auto; width:100%;" |- |style="vertical-align:top;text-align:right;"|{{em|1}}||{{em|1}} || Naturalismens förhållande till realismen och liberalismen. — Radikalismens genombrott. — Motstånd i tidningspressen. — Wirsén och åttiotalet. — Rydbergs och Snoilskys förhållande till åttiotalet. —vetenskaperna. — Utilisterna: Anton Nyström, Hjalmar Öhrvall, Knut Wicksell. — Verdandi. — Sedlighetsdiskussionen. — Verdandis verksamhet. — Festen för Brandes. — Verdandis betydelse.||style="vertical-align:bottom;text-align:right;"|305 |} {{linje|5em|style=margin-top:3em;margin-bottom:3em;}}<noinclude> <references/></noinclude> 1smwp9aukgy8q6hgd7tsz5xr6wfy3xj