Wikisource svwikisource https://sv.wikisource.org/wiki/Wikisource:Huvudsida MediaWiki 1.47.0-wmf.14 first-letter Media Special Diskussion Användare Användardiskussion Wikisource Wikisourcediskussion Fil Fildiskussion MediaWiki MediaWiki-diskussion Mall Malldiskussion Hjälp Hjälpdiskussion Kategori Kategoridiskussion Tråd Tråddiskussion Summering Summeringsdiskussion Sida Siddiskussion Författare Författardiskussion Index Indexdiskussion TimedText TimedText talk Modul Moduldiskussion Event Event talk Ämne 104 187657 656593 590764 2026-08-05T19:50:14Z Grey ghost 547 /* Validerad */ 656593 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Grey ghost" />{{ph|27}}</noinclude>men förgäfves, ända tills han måste lofva honom att bevilja den ynnest han bad om. »Icke väntade jag mindre af edert stora ädelmod, min herre, svarade Don Quijote; vet därför, att den ynnest jag utbedt mig och som af eder storsinthet blifvit mig beviljad, är att ni redan i morgon slår mig till riddare, och i natt skall jag i detta edert slottskapell hålla vapenvakten, och i morgon skall, såsom jag sagt, det fullbordas som jag så ifrigt åstundar, på det jag må kunna, som sig bör, genomvandra alla fyra världsdelarna på upptäckt efter äfventyr till de nödställdes bästa, såsom det åligger ridderskapet och vandrande riddare som jag, hvilkas håg står till dylika bedrifter.» Värdshusvärden, hvilken, som nämndt är, var något skalkaktig och redan hade en aning om att det icke stod rätt till med gästens förstånd, vardt fullkomligt öfvertygad därom, när han hört dessa yttranden, och, för att få något att skratta åt under natten, beslöt han att foga sig efter hans griller. Han sade honom alltså, att han hade mycket rätt i hvad han åtrådde och begärde, och att en sådan föresats vore riktig och naturlig för en så förnämlig riddare som han tycktes vara och som hans ståtliga utseende tillkännagaf; att han själf i sina yngre år hade likaledes ägnat sig åt samma ärofulla värf, vandrande genom skilda trakter af världen för att söka sina äfventyr, — därvid han icke förbigått fiskarstaden och Riarankvarteren i Málaga, domkyrkoplatsen i Sevilla, krämartorget i Segovia, Valencias olivmarknad, Granadas promenadplats, San Lúcars strand, hästbrunnstorget i Córdoba och Toledos små krogar<ref>{{Ankare|I.17.129|}}''Toledos små krogar''. Alla de här uppräknade ställena voro bekanta som tillhåll för alla slags äfventyrare och skälmar och omtalas som sådana äfven hos andra äldre författare. Fiskarstaden och Riarankvarteren i Málaga samt de flesta andra här ofvan namngifna lokalerna existera ej längre; däremot finnes ännu hästbrunnstorget i Córdoba och har kvar sitt gamla namn, som det fått däraf, att midt på torget står en brunn, som prydes af en stor stenhäst.</ref>, jämte hvarjehanda andra ställen, där han gett prof på sin fingerfärdighet och sina snabba fötter, gjort många enögda, slagit sig ut för änkor, förfört flickor, bedragit öfvermagar, och kort sagdt, gjort sig bekant vid nästan alla under- och öfverdomstolar i hela Spanien<ref>Värden berömmer sig här just af motsatsen till allt det, som plikten bjuder en vandrande riddare, och man kan därför, mena somliga, endast antaga, att D. Quijote håller värden för en riddare, som tycker om ett groft skämt. Detta är emellertid knappt rimligt, då man ej gärna kan tilltro D. Quijote att tåla något slags gyckel med det, som för honom var så högt och heligt; utan vida troligare är, att hvad som innehålles i de sista raderna från och med orden: ''där han gett prof på sin fingerfärdighet'', utgör upplysningar, som författaren i förtroende ger läsaren, upplysningar som rätteligen bort ställas inom parentes eller på annat sätt utmärkas såsom icke tillhörande värdens yttrande, men som af förbiseende fått kvarstå i sammanhang därmed.</ref> —; nu på sistone hade han slagit sig i ro på detta sitt slott, där han lefde af egna och andras penningar, emottagande alla vandrande riddare, af hvad stånd och villkor de måtte vara, endast för den stora tillgifvenhet han hyste för dem och på det att de till gengäld för hans goda vilja måtte dela med sig åt honom af hvad de ägde. Han sade honom äfven, att där på borgen funnes icke något kapell, där man kunde förrätta sin vapenvakt, emedan det var nedrifvet för att ombyggas, men att han visste, att i nödfall kunde detta ske hvar som helst, att således Don Quijote den natten kunde göra det på en gård i borgen, och på morgonen skulle med Guds hjälp de tillbörliga ceremonierna företagas, så att<noinclude> <references/></noinclude> 18yks62a8tft32fz2eijmm763p9tz2f 104 224629 656600 656408 2026-08-05T21:09:57Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 656600 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 618 —}}</noinclude>kistan hade han känt sig upplyft samt hört hjulen rulla. Stötarna talade om för honom, när man lämnade stenläggningen för den stampade mar­ken, det vill säga, när man kom in på boulevar­derna. Ett dovt ljud lät honom förstå, att man passerade Austerlitzbron. När man stannade för­sta gången, insåg han att man var vid kyrkogår­den, vid den andra gången sade han tyst: gra­ven. Plötsligt kände han hur man grep tag i kistan, ett gnisslande hördes, när repet spändes om för att underlätta nedsänkandet. Sedan kände han som ett svindelanfall. Troligen hade likbärarna och dödgrävaren his­sat ned den med huvudet före. Han kom till si­na sinnen igen, liggande vågrätt. Han låg på gravens botten. Han kände en viss kyla. En röst hördes ovanför honom, kall och hög­tidlig. Ett efter ett hörde han de latinska orden framsägas, så långsamt, att han fattade dem, fast han ej förstod dem. — Qui dormiunt in terror pulvere, evigilabunt;<noinclude> <references/></noinclude> ibmyq1xam4pzam0t3jgztlgb3gfj1l3 104 224682 656613 656461 2026-08-05T21:29:02Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 656613 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 684 —}}</noinclude>vackra ögon emedan han är klok. Även inför Jehovas ögon skulle han hoppa på ett ben uppför paradi­sets trappor. Han kan i grunden konsten att hoppa hage. Han kan vara allt mellan himmel ocli jord. Han leker i rännstenen och deltager i upproret. Hans oförskämdhet försvinner ej inför granaterna. Han är en tjuvpojke och en hjälte och liksom for­ dom thenanen skakar han lejonhuden. Trumsla­garen Bara var en gamäng och skriker: Framåt! liksom hästen i skriften säger: gå, och på en mi­nut förvandlas han från en byting till en jätte. Detta dyns barn är också idealets barn. Mät den vingbredd, som finnes mellan Moliere och Bara. Vill man sammanfatta allt i ett ord kan man säga, att gamängen är en varelse som roar sig, emedan han är olycklig.<noinclude> <references/></noinclude> ol87fgyqkjmq7qzl7aeq8tmj1au0euk 104 224691 656617 656470 2026-08-05T21:33:39Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 656617 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 696 —}}</noinclude>deras olycka till en förbannelse? Kan ej ljuset tränga ned till dessa massor? Låtom oss uppre­pa det: Ljus, ljus, ljus! Vem vet om ej detta ogenomskinliga kan bliva genomskinligt? Äro ej revolutionerna förvandlingar? Gå ut, filosofer, och undervisa, upplys; tänk högt och tala högt, visa er i solen och fraternisera på de offentliga platserna, proklamera människans rättigheter, sjung marseljäsen, så ut entusiasm, ryck de grö­na grenarna från ekarna. Gör av tanken en storm­vind. Denna massa kan vara sublim. Låt oss begagna principernas och dygdernas ofantliga bål, som lyser, sprakar och värmer. Dessa ba­ ra fötter, dessa oklädda armar, dessa trasor, denna okunnighet och detta elände och mörker, allt detta kan brukas till uppnåendet av idealet. Betrakta folken och ni blir varse sanningen. Den­na smuts, som man trampar under fötterna, den kan kastas i smältugnen, den kan glöda och bli en underbar kristall och det är tack vare den, som Galilei och Newton ha upptäckt stjärnorna.<noinclude> <references/></noinclude> sop401bhzjk2u75dtx2hg588qq1qy9h 104 224798 656583 2026-08-05T12:14:16Z PWidergren 11678 /* Utan text */ 656583 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="0" user="PWidergren" /></noinclude><noinclude> <references/></noinclude> el3ez3e2rae15n97m4wmnacjqh9wpql 104 224799 656584 2026-08-05T18:44:53Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656584 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|295}}</noinclude>nes ressällskap hit; haft en charmant resa, ville visa henne Drottningholm. — Ett förträffligt infall, menade Wallenstjerna; jag afundas er af hela mitt hjerta. Men hvarföre hade ni den grymheten att skicka bort henne när jag kom? — Begaf sig hem till värdshuset; skall följa henne, mjukaste tjenare, min herre, mjukaste tjenare. Wallenstjerna fruktade att gubben skulle slingra sig undan. När den gamle reste sig upp, gjorde Wallenstjerna det äfven, och tillsammans lemnade de bersån. — Hvad nytt eljest från Skåne, yttrade likväl Wallenstjerna i sitt bryderi; hvad säger man om riksdagen? — Ingenting. — Än om det sätt, hvarpå ständerne behandla den kungliga familjen? — Platt intet. — Än om konungafamiljens sätt då, att behandla ständerna? — Mycket. Gubben ville tydligt blifva af med honom, men det var jemt upp återigen hvad Wallenstjerna icke ville. Hastigt stannade Wallenstjerna. — Ni håller ju af konungafamiljen, herre? frågade han; håller af den ärligt, redligt, som det egnar en god svensk? — Naturligtvis. Den gamle stannade äfven och såg upp på sin följeslagare. — Om jag bara kunde lita på, att ni det gjorde, tillade Wallenstjerna, så skulle jag vilja bedja er om en tjenst. — Mycket tjenstaktig till min natur, har alltid varit min olycka; förblifver icke dess mindre alltid lika tjenstvillig; är min olycka. — Konungafamiljen behöfver i närvarande stund så många vänner, som möjligt. Wallenstjerna märkte lätt att han nu träffat på ett ämne, som tog skruf i den gamle skälmens sinne. — Ungdom är upprigtig, svarade han, älskar ungdomen; har alltid velat gagna min konung; saknat tillfälle dertill; handslag och heder, kan jag, så vill jag. Men Wallenstjerna stod ännu stilla; han insåg att han<noinclude> <references/></noinclude> nmknq9m2el2twax4m91j84ign4z9ryv 104 224800 656585 2026-08-05T18:47:34Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656585 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />296</noinclude>nu hade honom i sina händer, endast han ej sjelf släppte honom ur dem. — När återvänder ni till Skâne? — Är en fri man; reser, när det behagar mig; har sett Stockholm tillräckligt. — Jag skulle kunna lemna er ett vigtigt uppdrag dit ned. — Vigtigt uppdrag? — Högst vigtigt. Den okände gamle, som å sin sida genast trodde sig vara en ny komplott på spåret, var icke mindre angelägen än Wallenstjerna att nu hålla honom qvar. Wallenstjerna hade med så mycken skicklighet gått till väga, att man icke gerna kunde misstänka hans visade upprigtighet och enfald. Gubbens små och eldiga ögon sköto en blick på honom, hvari han syntes på en gång vilja mäta upp alla sina fördelar. — Högst vigtigt, upprepade han; gissar jag rätt, en — en … Wallenstjerna såg sig rädd omkring. — En — och han lutade sig dervid hviskande ned, till den gamles öra — en konspiration. Gubben hoppade till. Det var ej af förskräckelse, snarare af glädje. — Kon — kon … — För all del, tyst; man kan höra oss. — Således dock. — Intet ord mera här. När reser ni till {{Rättelse|skåne|Skåne}}? — I morgon, om ni vill. — Ni tager några bref med er? — Från hvem, till hvem? — Från — men jag vågar ej att säga er det här. Vill ni följa mig till mitt rum? — Ert rum? Det gamla originalet syntes betänka sig. — Hvar bor ni? — I flygeln der borta, längst ned. — Och brefven äro redan färdiga? — Tyst — någon kommer der — låtom oss draga oss tillbaka. Den fruktan och oro, som Wallenstjerna visade, kunde icke annat än ingifva förtroende. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> ls0gn4iriv1v9yqkcdxwa7bgmkpxp3j 104 224801 656586 2026-08-05T18:52:54Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656586 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|297}}</noinclude>— Jag följer er till ert rum, men vill ni att man ej skall se oss tillhopa, så låtom oss gå den här vägen. De gingo. Snart voro de äfven vid målet. Beslutsamt och raskt öppnade Wallenstjerna dörren till sitt rum och sköt in gubben. Gubbens öfverraskning blef icke liten, då han såg ett större antal af lifdrabanter samladt omkring en bål der inne. Så tysta de varit förut, så högt utbrast nu deras jubel. — Fångsten har således lyckats, ropade man de kommande till mötes: välkommen från Skåne, du hederlige pascha, amatör af revolutioner, amatör af konspirationer, amatör af en god bål och ett fyldt glas. Tag plats. du aktningsvärde odalman, och låtom oss tömma ett glas till din ära. Gubben såg att han var fångad i en snara, men han utbröt icke i någon vrede eller förtrytelse, han vände sig icke med förebråelser emot Wallenstjerna; i stället tog han saken så förständigt, han kunde, slog sig ned bland de glada sällarne, fylde sitt glas, klingade och drack. Men i Wallenstjernas hufvud hvälfde sig redan en ny tanke. Samtalet emellan det gamla originalet och den unga flickan, som så tydligt angifvit bådas fiendtliga sinnesstämning emot den kungliga familjen, brände i hans själ. Om han äfven ännu icke var invigd i sjelfva revolutionsplanen, visste han allt för väl, att något var i fråga, samt att all möjlig försigtighet var af nöden. Till följd häraf började han betvifla sin egen förmåga att rigtigt kunna bedöma den fångst, han gjort, och fattade det beslutet att söka företräde hos drottningen och för henne inberätta hvad som skett. Sagdt och gjordt. Så snart Wallenstjerna aflägsnat sig, fylde den gamle åter sitt glas samt tömde det, men då han åter satte det ifrån sig på bordet, reste han sig upp, löste peruken från sitt hufvud och aftog den väl gjorda lösnäsan, då de närvarande till sin stora förundran sågo framför sig ingen annan än … {{linje|5em}} Vid utsatt timme hade de af drottningen från hufvudstaden kallade rådgifvarne anländt. Brahe, Hård och Horn begåfvo sig genast upp till henne. Puke, som kom en stund<noinclude> <references/></noinclude> nrbp4qxa0xwl73hg3wh4cf1zst3gvce 104 224802 656587 2026-08-05T18:55:43Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656587 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />298</noinclude>tidigare, tänkte invänta dem i vestibulen och lutade sig derför emot en af kolonnerna. Härunder hände att han, som trodde sig höra en rörelse bakom sig, kom att vända sig om, hvarvid han upptäckte Amanda, halfdold af en pelare längre bort. Nyss återkommen från parken, fölle hennes blickar vid inträdet i vestibulen på Puke, och hennes hjerta upphörde nästan att klappa, så öfverraskades hon deraf, emedan hon erinrade sig genast det ögonblick, då hon på samma ställe för första gången såg honom, och det djupa intryck, som han gjort på henne. Det var en erinran, på en och samma gång ljuf och smärtsam, behaglig och upprörande, emedan den erinrade om några få sköna ingifvelser, men olyckligtvis om ännu flera strider och qval, bittra känslor och hatfulla tankar. En djup suck trängde sig oemotståndligt fram ur hennes bröst, det var en suck öfver henne sjelf; man kunde säga att denna suck liknade i denna stund dufvan, som flög öfver syndafloden, ehuru vi likväl icke våga påstå att den förde ett oliveblad med sig, löftet om lif och frid. Äfven Puke öfverraskades af hennes åsyn. Vi veta att han önskat ett samtal med henne, och ingenting kunde vara tjenligare, än att begagna sig af detta tillfälle. — Mamsell Amanda, tilltalade han henne derför, jag har länge önskat att enskildt sammanträffa med er, och om ni icke har något deremot, kunna vi göra en liten promenad i parken. — Mycket gerna, min herre. Amanda gick före honom; han följde efter. Så snart de utkommit i parken, vände hon sig hastigt och beslutsamt emot honom. Måhända hade hon under tiden bekämpat den vid hans åsyn först vaknade, varmare rörelsen. Hennes utseende var åtminstone kallt och slutet. — Vi äro nu i parken, kapten, yttrade hon; hvad är det, som ni har att säga mig? — Anar ni icke det, mamsell? — Nej, min herre, jag har aldrig några aningar. — Men ni har väl ett samvete. — Om mitt samvete, kapten, har något att säga mig, behöfver det icke bedja om en promenad i parken. Deras blickar möttes; man läste förvåning i hans, i hennes kall likgiltighet. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> svgauk88gjbvzq5y9b1t1v7pbpncs3o 104 224803 656588 2026-08-05T18:59:05Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656588 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|299}}</noinclude>Puke ville icke upptaga stridshandsken; hans hjerta och omdöme bjödo honom att hellre vika, än att strida. — Mamsell Amanda, återtog han också, ni har ganska rätt, samvetet är med oss öfverallt; men man lyssnar icke derför alltid till dess stämma. Medgif att det då kan vara godt att ega en vän, som träder emot en, fattar ens hand, ser in i ens öga och vänligt leder en på en väg, som är god, är ljus, är ren. — Var det för att säga mig detta, kapten, som ni bad mig om ett samtal? Puke ansåg sig icke böra besvara hennes anmärkning, utan fortsatte sin tankegång. — I ert och mitt förhållande, mamsell, ligger någonting så fullkomligt oklart, att jag icke förmår att rätt göra mig reda derför. Amanda väntade att få höra några skarpa ord, men hon beredde sig äfven på svar. — Vi hafva sammanträffat med hvarandra omkring fyra à fem gånger, fortfor Puke. Från första ögonblicket kände jag mig dragen till er, men det var icke er ungdom och er skönhet, som intogo mig, snarare var det det melankoliska uttrycket i ert öga, snarare styrkan och elden i ert väsen, snarare — jag vet ej rätt hvad — men upptäckten af en viss sympati emellan er och mig, en viss oförklarlig likhet. När man berättade mig att ni var en fader- och moderlös flicka, fäste denna omständighet mig ännu lifligare vid er, allra helst som jag deri trodde mig finna ett antagligt skäl till många oegentligheter i ert väsende. Mitt hjerta skänkte er från denna stund hela sin aktning och vänskap. Men, min Gud, på hvilken väg fann jag er icke också nästan i samma stund. Af hvad vi se göra vi oss ett omdöme om mycket. som vi icke se. Jag hade förestält mig att ert inre skulle vara lika mildt och qvinligt godt, som jag trodde mig hafva upptäckt att ert öga var. Den liljerena färgen på pannan trodde jag härflöt från en lilja i hjertat. Glansen i ögat ansåg jag stråla ut från ljuset i själen. Men bedrog jag mig väl eller icke? Ni kan icke hafva glömt våra tvenne oförmodade möten på slottet. Jag vill ej här teckna deras beskaffenhet. Amanda, ni har inga föräldrar, inga syskon, inga anhöriga; ni är uppfostrad af en man,<noinclude> <references/></noinclude> ocrs38c1wc4p87zcj39q62kzd1fzy50 104 224804 656589 2026-08-05T19:01:43Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656589 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />300</noinclude>om hvilken jag visserligen icke vill yttra något ondt, men som likväl är en kall egoist. Jag föreställer mig att denna egoism har kylt ut ert af naturen goda hjerta. Förstå mig, Amanda; ni minnes Abels och Kains offer. På den förres altare steg lågan ren och klar mot himmelen; på den andres sjönk den i rök ned till jorden. Hvilken moralisk eller religiös tydning man än gifver häråt, kan man komma öfverens om att altarena voro desamma, brännmaterialierna blott olika. Förhållandet är så äfven med våra hjertan. Af naturen lika goda, skulle lifvets offerlåga äfven brinna lika klart från det ena, som från det andra, derest elden underhölles med lika god materiel, det vill säga med lika goda råd och förädlande ingifvelser. Det är dock sällan fallet. Hade ni, Amanda, i stället för baron Pechlins vänskap, tillgodonjutit en öm och vänlig föräldra-omsorg, så skulle ni säkerligen äfven i ert hjerta fummit det bästa skydd emot allt, som kunde vilseleda er känsla. Jag är förvissad om att jag då icke funnit er på slottet i någon tvetydig ställning. Efter hvad som likväl nu är, efter ni icke eger några anhöriga, icke några vänner — nåväl — låt mig blifva det. Den första känsla, ni ingaf mig, var vänskapen — jag beder — låt min sista äfven få blifva det. Ni skiftar färg, Amanda. Får jag tro att ert hjerta är rördt, tro att ni icke skjuter min hand tillbaka, tro att … Amanda hade skiftat färg, hennes hjerta hade darrat, han hade talat om hennes föräldrar eller snarare om hennes olycka att icke hafva egt några sådana, och han hade ryckt hennes känsla med sig. Ett enda ögonblick skulle hon ha kunnat kasta sig till hans fötter, omfamnat hans knän, bedt honom om förlåtelse och nåd för all den fiendskap, hon känt i sin själ; men vinden blåser, icke lättare bort, än denna den lifliga känslans ingifvelse försvann. — Kapten Puke, svarade hon, jag har låtit er tala ut, och det skall stå er fritt att ännu fortsätta dermed, om ni behagar. Jag tackar er för all den vänskap, som ni erbjuder mig; men jag kan icke emottaga den. Om mitt hjerta är af naturen godt eller icke, antager jag vara för er lika likgiltigt, som om jag blifvit väl eller illa uppfostrad. Ni säger att vårt förhållande ligger oklart för er, och jag är öfvertygad att det alltid skall förblifva det. Visserligen är jag blott en svag och obetydlig flicka, men det finnes något emel-<noinclude> <references/></noinclude> pnfft4d9jk6pb6s476ao5o4ocoaicqk 104 224805 656590 2026-08-05T19:31:30Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656590 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|301}}</noinclude>lan oss, hvaremot äfven den svagaste gör uppror. Icke mägtig mig sjelf, blottade jag i ett obevakadt ögonblick mitt hjerta för er, och det kan icke vara annat än denna oförlåtliga svaghet från min sida, på grund hvaraf ni anser er berättigad att fortfarande uppträda såsom en vän, och liksom taga mig under er vård, gifva mig råd, visa mig deltagande, ehuru den känsla, som föranleder er dertill, i sjelfva verket väl icke innebär något annat — än medömkan. Ni påstår er hafva funnit mig på en väg, der ni ej önskat finna mig. Jag har stor anledning, kapten, att svara er med samma förklaring. Jag har blifvit uppfostrad af en man, ni vet det, hvars hela lif tillhör den politiska verlden. Ingen skall kunna frånkänna honom att han varmt och upprigtigt tillhör samhällsskicket, sådant det är besvuret af konung och folk. I denna rigtning handlar äfven jag. Långt för detta varnade jag er för hofvet, för drottningen, för den kungliga familjen. Sedan dess hafva rikets ständer i det sätt, hvarpå de tillbakavisat hofpartiets fosterlandsvidriga handlingssätt, gifvit fullt stöd åt min varning. Om jag i ett eller annat fall har blottat hofvets intriger, bör detta räknas mig till heder: jag har gjort det i öfverensstämmelse med nationens rättigheter, med lagarnes intresse. På min sida står samhället, stå rikets församlade ständer. På hvilken väg träffar jag deremot er? Jag träffar er på de krokvägar, som hofvet går, på dess obanade stigar i mörkret, som icke afse något annat än det helas undergång. Ni har med ord, som djupt sårat mig, förebrått mig att jag intagit en fiendtlig ställning emot ett ständigt mot landet intrigerande och konspirerande hof, utan att besinna att samhället likväl står på min sida; men med långt större rätt kan jag förebrå er att ni uppträder fiendtligt emot samhället, utan att hafva på er sida något annat än hofvet. Anser ni icke, kapten, ett helt folks sjelfständighet vara af högre värde än ett hof, eller en statsförfattning vara af mera betydelse än en konungafamiljs sårade fåfänga? Må jag gerna erkänna, att det är jag, som gifvit anledning till den redan så ryktbara affären om de så kallade drottningens smycken; men hvem har väl handlat rigtigast, hon, som förpantade rikets klenoder, eller jag, som upptäckte det? Hvad har jag väl att säga er mera? Blott det, kapten, att våra vägar gå allt för mycket åt olika håll, för att någonsin mera sammanträffa med<noinclude> <references/></noinclude> qnnokdqvmb7j7u3goy3fdaaqz1xx98n 104 224806 656591 2026-08-05T19:39:43Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656591 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />302</noinclude>hvarandra. Dock ännu en sak. Ni älskar fröken Creutz, men ni skall aldrig ega henne. — Aldrig? — Jag har svurit det. Amanda aflägsnade sig derefter. Puke stirrade efter henne. {{linje|5em}} Konungen hade nära nog helt och hållet dragit sig ifrån statsaffärerna. Namnstämpeln tjenstgjorde i rådet i stället. Svarfstolen blef deremot nu dyrbarare för honom, än förut. Den gode mannen var alltid en uppmärksam man. När han icke kunde gifva sin gemål den magt, hvarefter hennes själ hade så mycken åtrå, ville han gifva henne en nystfot. Arbetet, som han börjat i staden och fullföljde på Drottningholm, gick äfven så raskt undan, att han nu var sysselsatt med att sammansätta det. Hvilket nöje kände han icke vid tanken på den lilla öfverraskning, som han skulle göra sin gemål. Det här är bättre än riksklenoderna, det är ett verk af min egen hand. Knappast hade han haft tid att besöka sin gemål på hela dagen, så brådtom hade han haft. Han ville nödvändigt hafva den lilla täcka pjesen färdig innan aftonen. När man är rigtigt lifligt upptagen af ett göromål, glömmer man allt annat. Konungen hörde således icke att dörren öppnades bakom honom, icke heller att någon närmade sig. Men nu lade sig en liten täck hand så vänligt på hans axel, och han såg upp, och hans blick mötte Lovisa Ulrikas praktfulla ögon, och det föreföll honom, som hade han sett in i två små himlar af strålande och mörk glans. — Jag tror du sitter och regerar, min vän, yttrade hon halfskämtande. Ett småleende flög dervid öfver konungens vänliga ansigte. — Hvarför icke, om du så vill; vid detta regemente har jag åtminstone icke något riksråd att förarga mig öfver. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> pc8y4k02gv48e7mytn3qabgbbeuopoh 104 224807 656592 2026-08-05T19:42:21Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656592 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|303}}</noinclude>Drottningen fick nu ögonen på det lilla vackra, nysvarfvade arbetet. — Ack, hvilket täckt stycke! utropade hon; ett verkligt mästerstycke! Du borde — men tro ej att jag vill säga dig någon oartighet — du skulle verkligen ha blifvit en stor man som svarfvare. Ingen kompliment hade kunnat mera smickra vår konung. — Understundom, Lovisa, har jag tänkt precis detsamma, men, vet du, jag hade ändock ej velat blifva det. — Icke? — Ser du, jag tror att jag blifvit en rätt klen svarfvare. — Huru? Och du har ju likväl förfärdigat detta arbete med högst egna händer. Icke sant? — Som du ser, visst är det mitt arbete; men om jag äfven helt och hållet egnat mig åt yrket, skulle jag ändock icke ha hunnit långt. — Hvarför icke? — Ser du, min lilla vän; jag svarfvar icke, för att dermed förtjena någonting, jag svarfvar af kärlek. — Desto större svarfvare skulle du väl då alltid ha blifvit. — Jag tror det icke. Min kärlek är icke kärlek till svarfverikonsten; det är kärlek till — kan du gissa till hvad? — Det är mig omöjligt. — Det är kärleken till dig, min vän. — Säger du det? Det låter litet svarfvadt, du. — Långt derifrån; det är en ganska naturlig och sann känsla. Drottningen klappade honom vänligt på axeln. Det var en belöning, som han också förtjenade. — När jag svarfvar, tänker jag på dig — jag vill göra dig en liten öfverraskning — vill skänka dig ett litet nöje, se här, tror du att jag skulle ha lyckats lika bra med denna nystfot, om jag icke ämnat den åt dig? Jag tror det icke. Men om jag nu icke varit konung, utan helt rätt och slätt blott en simpel svarfvare, så hade jag aldrig kommit att erfara detta behof af att göra någonting rätt smakfullt. — Men hvarför då icke det? — Af det enkla skäl, att en Fredrik II:s syster väl ändå aldrig skulle ha gift sig med en svarfvare. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 5sdu7gwouwvpe6mpie9c1bbflhu9egd 104 224808 656594 2026-08-05T21:02:23Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 656594 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h4 align="center"> II. <br /> FAUCHELEVENT INFÖR EN BESVÄR­LIGHET. </h4> Det är typiskt för vissa karaktärer och vissa yrken, särskilt präster och nunnor, att vid kritiska tillfällen visa ett upprört och allvarligt ansikte. I det ögonblick Fauchelevent inträdde, präglades abbedissans drag av dessa dubbla rörelser; an­nars var hon den förtjusande och lärda fröken de Blemeur, syster Innocente, och alltid glad. Trädgårdsmästaren hälsade blygt och stannade vid dörren. Abbedissan, som sysslade med sin rosenkrans, höjde ögonen och sade: — Jaså, det är ni, fader Fauvent. Denna förkortning hade blivit bruklig i klostret. Fauchelevent upprepade sin bugning. — Fader Fauvent, jag har något att säga er. — Jag är här, vördade moder. — Det är något rätt viktigt jag vill säga. — Och jag å min sida, sade Fauchelevent med<noinclude> <references/></noinclude> 9k38hrd667872m2mvery4pc83r6p157 104 224809 656595 2026-08-05T21:03:31Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 656595 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h4 align="center"> III. <br /> SYSTER INNOCENTE. </h4> En kvarts timma gick. Abbedissan återvände och satte sig på stolen. Båda de talande syntes upptagna av de egna tankarna, men vi skola försöka återgiva vad som sades. — Fader Fauchelevent? — Vördade moder. — Ni känner till kapellet? — Jag har en liten bur för att kunna höra på mässan och predikan. — Och ni har någon gång å yrkets vägnar varit i koret? — Två eller tre gånger. — Det gäller att lyfta upp en sten. — Tung? — En golvplatta bredvid gravvalvet. — Stenen, som stänger nedgången till valvet? — Ja.<noinclude> <references/></noinclude> 136acdotsqetobk567hryttrq74bxyv 656597 656595 2026-08-05T21:05:18Z Jonatanskogsfors 17420 656597 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h4 align="center"> III. <br /> SYSTER INNOCENTE. </h4> En kvarts timma gick. Abbedissan återvände och satte sig på stolen. Båda de talande syntes upptagna av de egna tankarna, men vi skola försöka återgiva vad som sades. — Fader Fauchelevent? — Vördade moder. — Ni känner till kapellet? — Jag har en liten bur för att kunna höra på mässan och predikan. — Och ni har någon gång å yrkets vägnar varit i koret? — Två eller tre gånger. — Det gäller att lyfta upp en sten. — Tung? — En golvplatta bredvid gravvalvet. — Stenen, som stänger nedgången till valvet? — Ja. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 21vo5p4sxll7dlr3lysx86qg8jywnat 104 224810 656596 2026-08-05T21:04:52Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 656596 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h4 align="center"> IV. <br /> DÄR MAN KUNDE TRO, ATT JEAN VALJEAN LÄST AUSTIN CASTILLEJO. </h4> Det är med den haltes steg som med den vinnögdes ögonkast: de föra ej snabbt till målet. Dess­utom var Fauchelevent alldeles häpen. Det tog nästan en kvart för honom att återvända till sin koja. Cosette hade vaknat. Jean Valjean hade satt henne vid elden. I det ögonblick Fauchele­vent inträdde visade Jean Valjean henne trädgårds­mästarens stora korg, som hängde på väggen och sade: — Hör på, liten. Vi måste gå härifrån men vi skola komma tillbaka och få det mycket bra. Den gamle mannen här skall bära bort dig på sin rygg i den där korgen. Du skall vänta på mig hos en dam. Jag skall komma och hämta dig. Och om du inte vill att Thenardiers skola taga dig tillbaka, måste du lyda och ej säga något! Cosette böjde allvarligt på huvudet. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> mgyl6ssq1anv9zcm8fb2k6alxzval0k 104 224811 656598 2026-08-05T21:06:57Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 656598 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h4 align="center"> V. <br /> DET RÄCKER EJ ATT VARA FULL FÖR ATT BLI ODÖDLIG. </h4> Vid solnedgången följande dag togo de fåtaliga människorna på boulevard Maine av sig huvudbo­naderna inför en gammal likvagn, prydd med en dödskalle, korslagda knotor och några tårar. På denna vagn stod en kista, över vilket låg ett vitt bårtäcke med ett stort, svart kors, som såg ut som ett lik med utsträckta armar. Efter denna följde en svartdraperad vagn, där man skymtade en präst i mäss-skjorta samt en korgosses röda kalott. Två likbärare i grå uniform med svarta revärer gingo på var sida om likvagnen. Bakom kom en gam­mal man i arbetskläder och haltande. Denna kor­tege var på väg till Vaugirard-kyrkogården. Ur den arbetsklädde mannens ficka stack upp skaftet på en hammare, ett mejselblad och en tång. Kyrkogården Vaugirard var ett undantag i Pa­ris. Där rådde särskilda bruk liksom den hade sin<noinclude> <references/></noinclude> ehgutavbzay2vi5483w9nf3j0au77mj 104 224812 656599 2026-08-05T21:08:35Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 656599 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h4 align="center"> VI. <br /> MELLAN FYRA BRÄDER. </h4> Vem som var i kistan? Det veta vi. Jean Valjean. Jean Valjean hade tänkt sig leva där och han andades nätt och jämt. Det är egendomligt i vilken grad ett lugn sam­vete kan skapa ro. Allt, vad Jean Valjean för­utsett, stämde, ända sedan gårdagen. Han räk­nade på fader Mestienne alldeles som Fauchelevent. Han gissade sig ej till upplösningen. Ald­rig hade det funnits en svårare situation, aldrig ett större lugn. Kistans fyra bräder utstrålade en fruktansvärd ro. Det föreföll, som något av de dödas frid övergick till Jean Valjeans lugn. Från denna kista hade han kunnat följa och följde alla faserna i det fruktansvärda drama, där han spelade med döden som insats. Strax efter det Fauchelevent spikat igen<noinclude> <references/></noinclude> 31gcg1hrxypsn3ch9h3g6stav22x3mn 104 224813 656601 2026-08-05T21:11:33Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 656601 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h4 align="center"> VII. <br /> DÄR MAN FINNER ATT BÄTTRE BRÖDLÖS ÄN RÅDLÖS. </h4> Vad skedde ovanför kistan, där Jean Valjean låg? När likvagnen hade kört och när prästen och korgossen stigit upp i vagnen igen och rest, såg Fauchelevent, som ej lämnat dödgrävaren ur sik­te ett ögonblick, denne böja sig ned och taga upp spaden, som låg i en jordhög. Då beslöt Fauchelevent att gå till det yttersta. Han ställde sig framför graven, korsade armar­na och sade: — Det är jag, som betalar! Dödgrävaren betraktade honom förvånad och svarade: — Vad nu, bonde! Fauchelevent upprepade: — Det är jag, som betalar. — Vad? {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> o6ou2znl99xod1w96ip3rsw3zzum9bf 104 224814 656602 2026-08-05T21:13:23Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 656602 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h4 align="center"> VIII. <br /> FÖRHÖRET. </h4> En timme senare visade sig i mörkret två män och ett barn vid Picpus-gatan nummer 62. Den äldre av männen lyfte på portklaffen. Det var Fauchelevent, Jean Valjean och Cosette. Männen hade varit och hämtat Cosette hos grönsaksmånglerskan på Chemin-Vert-gatan, där Fau­chelevent hade lämnat henne kvällen förut. Co­sette hade varit där i tjugofyra timmar utan att förstå något men med en inre darrning. Hon hade varit så rädd, att hon ej ens kunnat gråta. Hon hade inte heller kunnat äta eller sova. Den vär­diga månglerskan hade gjort henne hundratals frå­gor utan att få annat svar än en dyster blick. Co­sette hade ej sagt ett ord om allt som hon hört och sett de sista två dagarna. Hon gissade att för­hållandena voro kritiska. Hon kände tydligt, att hon måste vara ”klok och snäll”. Vem har ej nå­gon gång förnummit styrkan hos dessa tre ord,<noinclude> <references/></noinclude> 9h5sfkuc1ca7qz6zsgb6eiop2q3htbh 104 224815 656603 2026-08-05T21:14:31Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 656603 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h4 align="center"> IX. <br /> KLOSTERLIV. </h4> I klostret fortsatte Cosette med sin förtegenhet. Cosette trodde helt naturligt att hon var Jean Valjeans dotter. Men då hon intet visste, kunde hon givetvis ej säga något, och under alla förhål­landen skulle hon ej gjort det. Vi ha redan sagt att intet driver ett barn till tystlåtenhet så som olyckan. Cosette hade lidit så mycket att hon var rädd för allt, till och med för att tala och för att andas. Ett enda ord hade så ofta utlöst ett ovä­der över henne. Hon hade knappast börjat lugna sig under Jean Valjeans beskydd. Hon vande sig mycket snart vid klostret. Hon saknade endast Katharina, men vågade ej säga det. Men en gång sade hon till Jean Valjean: — Far, hade jag vetat om det, hade jag tagit henne med mig. När Cosette blev pensionär i klostret måste hon bära dess dräkt. Jean Valjean utverkade att hon<noinclude> <references/></noinclude> 0d420ly2wtys9jqdhj679trfu5x788n 104 224816 656604 2026-08-05T21:16:16Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 656604 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h4 align="center"> II. <br /> NÅGRA SÄRSKILDA KÄNNETECKEN. </h4> Parisergamängen, det är jättinnans dvärg. Låtom oss ej överdriva; denna rännstenens kerub har stundom en skjorta, men då har han bara en. Det kan hända, att han har skor, men då ha de inga sulor. Han kan ha en bostad och han älskar den, ty där finner han sin moder, men han föredrager gatan, emedan han där finner fri­heten. Han har sina egna lekar och sina egna streck, där alltid hatet till borgarna lyser ige­nom. Han har sitt eget bildspråk: att vara död heter: ”att ha ätit upp roten på maskrosen”. Han har sina egna yrken som att hämta dros­kor, fälla ned fotstegen på vagnarna, lägga ut plankor på gatorna när det ösregnar, ropa ut re­geringens tal till det franska folket samt att skra­pa rent kring stenarna på gatan. Han har sina egna mynt, som består av små kopparbitar, som han hittar på gatorna. Detta egendomliga mynt,<noinclude> <references/></noinclude> 9gfi99w215c9wt249oblt7aznby19nb 104 224817 656605 2026-08-05T21:17:56Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 656605 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h4 align="center"> III. <br /> HAN ÄR TREVLIG. </h4> På kvällen går ”homuncio”, tack vare några sous, som han alltid lyckats skaffa sig under da­gens lopp, på teatern. När han skrider över denna magiska tröskel blir han som förvandlad. Teatrarna äro som ett slags upp- och nedvända skepp med kölen uppåt. Och när gamängen kommer hit förvandlas han till vad man kallar titti efter en gammal karnevalsdräkt. Det är sam­ma skillnad mellan gamäng och titti som mellan larven och fjärilen. Det räcker att gamängen kommer upp i denna teaterns köl för att han skall stråla av glädje och han liknar, med sin förmåga att bli entusiastisk och gripas av glädje och hän­förelse, när han ursinnigt klappar i händerna en fjäril, som fladdrar i denna trånga, flottiga, mör­ka, osunda, förskräckliga och avskyvärda köl, som han kallar paradiset. Giv en varelse det onyttiga och beröva honom det nödvändiga och man får parisergamängen. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> tjh5hf8mqf19g6q8zefrrt691ktf4xf 104 224818 656606 2026-08-05T21:19:24Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 656606 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h4 align="center"> IV. <br /> HAN KAN VARA TILL NYTTA. </h4>IV. Paris börjar med flanören och slutar med gamängen, två varelser, till vilka det ej finnes nå­gon motsvarighet i andra städer. Den passiva människan, som nöjer sig med att åskåda och det outtömliga initiativet, Prudhomme och Fouillou. Det är blott Paris' fauna, som har dessa två att uppvisa. Hela monarkien ligger i flanö­ren, hela anarkien i gamängen. De bleka barn till Paris' förstäder lever och utvecklar sig, knyter sig och ”löser upp sig i li­dandet”, inför de sociala verkligheterna och det mänskliga livet, ett tankfullt vittne. Han tror sig själv vara bekymmerslös men är det ej. Han åskådar och håller på att brista ut i skratt men är också nära motsatsen. Vem ni än är som kal­lar er Fördom, Missbruk, Despotism, Förtryck, Orättvisa, Fanatism, Tyranni, tag er till vara för gamängen! {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 613xlvyvoxrpwwfmhnzqrrlp4xe8snu 104 224819 656607 2026-08-05T21:22:05Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 656607 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h4 align="center"> V. <br /> HANS GRÄNSER. </h4>IV. Gamängen älskar staden, han älskar också en­samheten eftersom han är en smula av en vis. Urbis amatör, som Fuscus, ruris amator, som Flaccus. Att irra omkring täi kände, det vill säga att flanera, är ett gott tidsfördriv för en filosof, sär­skilt i den del av landet som är en smula bastardartat, en smula fult med ganska {{rättelse|bissarrt|bisarrt}} och som består av två olika slag liksom de delar, vilka omgiva de stora städerna och då särskilt Paris. Att iakttaga förstaden, det är att iakttaga en am­fibie. Träden sluta, taken börja, gräset slutar, stenläggningen börjar, slut på fårorna och åkrar­na, början på butikerna, slut på hjulspåren, bör­jan av passionerna, slut på det gudomliga suset och början av det mänskliga bullret. Allt det­ta skapar ett utomordentligt intresse. Därför erhålla dessa platser, som äro så föga<noinclude> <references/></noinclude> ewl96i534q9k9xeivflgwqxadk03f4p 104 224820 656608 2026-08-05T21:23:19Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 656608 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h4 align="center"> VI. <br /> EN SMULA HISTORIA. </h4>IV. Under den oss ganska nära liggande tid, då denna historia utspelades, fanns det ej som nu en polis vid varje gathörn (en välgärning vi ej här ha tid att belysa), kringirrande barn överflö­dade i Paris. Statistiken uppger att i medeltal tvåhundrasextio barn utan bostad årligen upptogos av polisen under dess ronder på öppna el­ler icke belysta platser, i hus under byggnad eller under broarnas valv . En av dessa tillflyktsorter har bevarat sitt rykte och inrymde ”Arcolebrons svalor”. Detta är för resten ett av de allvarli­gaste sociala symptomen. Alla mannens brott börja med barnets kringströvande. Men låt oss göra ett undantag för Paris. Till en viss grad och trots de minnen, vi bevara, är det riktigt, att göra detta undantag. Under det att i varje annan stor stad ett hemlöst barn är en förlorad man, under det att, nästan överallt, det<noinclude> <references/></noinclude> rzgf94908gp0g6obhcphcpyxa4whxeh 656609 656608 2026-08-05T21:23:32Z Jonatanskogsfors 17420 656609 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h4 align="center"> VI. <br /> EN SMULA HISTORIA. </h4> Under den oss ganska nära liggande tid, då denna historia utspelades, fanns det ej som nu en polis vid varje gathörn (en välgärning vi ej här ha tid att belysa), kringirrande barn överflö­dade i Paris. Statistiken uppger att i medeltal tvåhundrasextio barn utan bostad årligen upptogos av polisen under dess ronder på öppna el­ler icke belysta platser, i hus under byggnad eller under broarnas valv . En av dessa tillflyktsorter har bevarat sitt rykte och inrymde ”Arcolebrons svalor”. Detta är för resten ett av de allvarli­gaste sociala symptomen. Alla mannens brott börja med barnets kringströvande. Men låt oss göra ett undantag för Paris. Till en viss grad och trots de minnen, vi bevara, är det riktigt, att göra detta undantag. Under det att i varje annan stor stad ett hemlöst barn är en förlorad man, under det att, nästan överallt, det<noinclude> <references/></noinclude> k6vqja1c2y9nqx95437tu9y1v4ep5am 104 224821 656610 2026-08-05T21:25:10Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 656610 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h4 align="center"> VII. <br /> GAMÄNGEN SKULLE KUNNA PASSA IN I INDIENS KASTSYSTEM. </h4> Parisergamängeriet är nästan som en kast. Man skulle kunna säga att ej vem som helst kan komma in däri. Detta ord, gamäng, kom från folkspråket och trycktes första gången år 1834. Det var i ett litet arbete med titeln Claude Gueux. Skandalen var stor. Ordet har levat. De egenskaper, vilka väcka gamängernas be­undran, äro av mycket olika natur. Vi ha känt och umgåtts med en gamäng, som var mycket upp­buren, emedan han sett en man falla ned från Notre-Dame. En annan beundrades, emedan han lyckats intränga på den bakgård, där de för Inva­lidhotellets dôme bestämda statyerna lagts, samt där kunnat knipa litet bly. En tredje såg man upp till, emedan han kände en soldat, som varit nära att sticka ut ögat på en borgare. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> adf58aq1o9s63aw27ied9846thfmeis 104 224822 656611 2026-08-05T21:26:20Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 656611 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h4 align="center"> VIII. <br /> ETT ÄLSKVÄRT ORD AV KONUNG LUDVIG FILIP. </h4> Om sommaren förvandlas han till en groda och på kvällarne, i skymningen, kastar han sig fram­för Austerlitz- och Jenabroarna från kolpråmar och tvättbryggor på huvudet ned i Seine; han bryter därmed mot alla möjliga av blygsamhetens och polisens lagar. Men poliserna vaka och därige­nom uppkommer en högst dramatisk situation, som givit anledning till ett på en gång faderligt och minnesvärt utrop. Detta rop, som var berömt om­kring år 1830, är en signal mellan gamängerna och skanderas som en homerisk vers. Dess rytm är nästan lika svår att återgiva som de eleusiska hymnernas till Athenes ära och man återfinner däri antikens evoe-rop. Så här lyder det: — Ohej, titi, oheej! Bylingen är här, grisarne kommer, tag dina trasor, gå din väg, kila genom kloaken! {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> eofoo1myecc96y7d3k9gmwu87zo4w74 104 224823 656612 2026-08-05T21:27:41Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 656612 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h4 align="center"> IX. <br /> GALLIENS FORNA ANDA. </h4> Det fanns något av denna typ hos Poquelin — Moliere — en Hallarnas son; det fanns även hos Beaumarchais. Gamängeriet är en nyans av den galliska andan. Tillsammans med sunt förstånd skänker det stundom den nödiga styrkan däråt, alldeles som spriten åt vinet. Stundom saknas den eller är ett fel. När Homerous blundar skulle man kunna säga att Voltaire uppträder som gamäng. Camille Desmoulins var ett förstadens barn. Championet, som med våld tvingade fram heliga under, kom från Paris' gator. Som helt liten.hade han ”översvämmat portarne” i Saint-Etienne du Mont och Saint-Jean de Beauvais; han hade duat den heliga Genovevas skrin tillräckligt mycket för att kunna ge order åt den helige Januarius flaska. Paris' gamäng är vördnadsfull, ironisk och oför­skämd. Han har dåliga tänder emedan han får dålig föda och hans mage är i olag; han har<noinclude> <references/></noinclude> 8boqx2wdrqas5yj3dgwmcy0u5290jm6 104 224824 656614 2026-08-05T21:30:17Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 656614 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h4 align="center"> X. <br /> ECCE PARIS, ECCE HOMO. </h4> Våra dagars gamäng liksom det gamla Roms graeculus, det är barnens folk med ålderdomens rynkor i pannan. Gamängen är en nådegåva åt landet och på samma gång en sjukdom. En sjukdom, som måste botas. Hur? Genom upplysning. Ljuset renar. Ljuset värmer. Alla samhällets storslagna förbättringar komma från vetenskapen, litteraturen, konsten, undervis­ningen. Skapa män. Upplys dem, på det att de må värma eder. Förr eller senare kommer den stora frågan om allmän undervisning att tränga sig fram med oemotståndligheten hos den absoluta sanningen. Då måste de, vilka representera den franska tanken, träffa sitt val: Frankrikes barn eller Paris' gamänger; knippen av ljus eller irr­bloss i mörkret. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> bunwew51esp1qalafi5qyvbh1akzo3z 104 224825 656615 2026-08-05T21:31:11Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 656615 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h4 align="center"> XI. <br /> ATT SKÄMTA OCH ATT HÄRSKA. </h4> Paris har ingen gräns. Ingen stad har haft denna makt, att kunna håna dem, den underkuvar. O, att behaga eder, athenare! utropade Alexander. Paris stiftar mera än lagar, det skapar modet, va­nan. Paris kan begå vilka dumheter som helst ocli tillåter sig stundom den lyxen; i så fall följer hela världen efter dess dumheter. Sedan vaknar Paris upp, gnuggar ögonen och säger: Vad jag varit dum! Samt skrattar åt mänskligheten. Vilket un­der är ej en sådan stad. Är det ej egendomligt att all denna storhet och denna dårskap kan trivas tillsamman och att respekten ej förstöres av den uppsluppna parodien? Att samma mun i dag kan blåsa i en domsbasun och i morgon i en rörpipa? Paris äger en överlägsen godmodighet. Dess glädje är som åskan och dess skämt håller en spira. Dess orkan uppstår ibland ur en grimasch. Dess explosioner, dess mästerverk, dess under, dess<noinclude> <references/></noinclude> pvrqjbumwzs66p9kf8yp9f0sobfp7ec 104 224826 656616 2026-08-05T21:32:20Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 656616 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h4 align="center"> XII. <br /> FOLKETS DOLDA FRAMTID. </h4> Parisaren, även när han är man, är fortfarande gamäng. Att skildra barnet, det är att skildra staden och det är därför vi ha studerat örnen i denna sparv. Det är framför allt i förstäderna — det fasthålla vi — som den verklige parisaren visar sig. Där finner man det renaste blodet, det typiska ut­ seendet. Där arbetar och lider folket och lidan­det och arbetet äro människans tvenne ansikten. Där finnes det massor av okända varelser, bland vilka man finner de egendomligaste typer, ända från sjåaren vid de la Rapée till stenhuggaren i Montfaueon. Fex urbis, stadens drägg, utropar Cicero, mob tillägger Burke harmsen: folkmassa, bottensats, pöbel. Dessa ord äro lätt sagda. Men vad angår det någon om de äro barfota? De kunna ej läsa; så mycket värre. Skola vi övergiva dem för den skull? Skola vi göra<noinclude> <references/></noinclude> bv6l9kui1arjz3zv2hbggzo673xl8a6 104 224827 656618 2026-08-05T21:34:47Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 656618 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" /></noinclude><h4 align="center"> XIII. <br /> LILLE GAVROCHE. </h4> Åtta eller nio år efter de händelser, som be­rättats i andra delen av denna historia, såg man på Boulevard du Temple och i trakten av Chateau d'Eau en liten pojk på tio eller elva år som ganska nära närmade sig det ideal av gamäng, som vi ovan återgivit, om icke hans hjärta, trots de leende läpparna, varit tomt och dystert. Den­na pojke hade visserligen ett par byxor, som till­hört en vuxen, men han hade ej fått dem av sin far, och en tröja, som han ej fått av sin mor. Di­verse människor hade klätt honom av medlidan­de. Men likväl ägde han en far och en mor. Men hans far brydde sig aldrig om honom och hans mor älskade honom icke. Han var ett av des­sa barn, vilka äro värda vårt medlidande, eme­dan de äga både far och mor och likväl äro för­äldralösa. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> l23dz1z4f0xlfqiimmwf85fmc5z2wgn 104 224828 656619 2026-08-06T08:24:39Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 656619 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<small>SOLGUDENS YXA OCH TORS HAMMARE.</small>|281}}</noinclude>På Kreta och andra öar i det Egeiska hafvet har man funnit dubbelyxor af brons, hvilkas egenskap af votivföremål är tydlig, emedan bladet är alldeles för tunt och vanligen också för litet för att kunna hafva tjenat till något verkligt bruk. {{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=651|bildtext=Fig. 5. <i>Votivyxa af brons. Olympia.</i>}} {{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=651|bildtext=Fig. 6. <i>Votivyxa af brons. Olympia.</i>}} Så är ock fallet med de små dubbelyxor af tunn brons, som under de i vår tid företagna gräfningarna vid Olympia i stort antal påträffats uti de djupaste lagren inom det sedan urminnes tid åt solguden helgade området (fig. 5 och 6). {{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=651|bildtext=Fig. 7. <i>Tjurhufvud med yxa af guld. Mykenæ.</i>}} {{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=651|bildtext=Fig. 8. <i>Trehammare. Grekiskt mynt.</i>}} Ännu äldre äro de små dubbelyxor af tunt guld, som upptagits ur de rika konungagrafvarna inom Mykenæs borg och som förskrifva sig från midten af det andra årtusendet före Kr. föd. Att de äro votivyxor är tydligt i och för sig, det bekräftas också däraf att några af dessa yxor äro anbragta mellan hornen på små tjurhufvud af guldbleck (fig. 7). Ett ur en af Mykenægrafvarna upptaget större tjurhufvud bär mellan hornen, på pannan, en stor solliknande blomma; man vet att sådana blommor, chrysanthemum, i vestra Asien varit och i Japan ännu äro symboler af solen. I en af dessa Mykenægrafvar låg en skuren sten, framställande flera menniskor grupperade kring en skaftad, upprättstående dubbelyxa på ett sådant sätt, att scenen uppenbarligen har någon religiös betydelse. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 4k1qi80185zg618rbfmprvmwm09vdki 104 224829 656620 2026-08-06T08:34:14Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 656620 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|282|<small>OSCAR MONTELIUS.</small>|}}</noinclude>På grekiska lerkärl från senare hälften af det andra förkristna årtusendet förekommo stundom som ornament en skaftad dubbelyxa eller hammare. En sådan <b>T</b>-liknande figur ses ock på mindre-asiatiska mynt bredvid den stående eller sittande Zevs-Baal, samt på flera grekiska mynt. Många grekiska mynt hafva detta tecken tredubbelt, så som fig. 8 visar; och man har antagit, att härmed skulle betecknas den treenighet, som grekerna, möjligen i följd af inflytande från Orienten, tänkte sig i samband med Zevs. Några mynt från Elis visa Zevs’ hufvud på åtsidan och på frånsidan den tredubbla <b>T</b>-liknande hamnaren eller yxan; andra mynt från samma trakt visa Zevs’ hufvud på åtsidan och på frånsidan tre åskviggar. Detta märkliga förhållande lemnar ett nytt bevis för att yxan eller hammaren betecknade detsamma som åskstrålen. Det visar också huru man i Grekland under tidernas lopp öfvergick från den äldre symbolen, yxan eller hammaren, till den yngre, åskstrålen. Has grekerna, som hos andra folk, blef solguden småningom dyrkad under flera namn. Apollo lär visserligen i äldre tid hafva framstälts med en dubbelyxa i handen, men Zevs lär i alla de bilder från Grekland, som vi hafva kvar af honom, åskstrålen i den välkända formen. Andra grekiska gudar hafva emellertid behållit dubbelyxan eller den därmed i konturen öfverensstämmande hammaren. {{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=652|bildtext=Fig. 9. <i>Hephaistos. Grekisk vasmålning.</i>}} Den mest bekante af dem är Hephaistos, hvilken gud myten låter kort efter födelsen falla ned från himmelen; något tvifvel kan således ej finnas om, att han representerar blixten. Hephaistos är, som vi veta, ofta afbildad med en dubbelyxa eller hammare (fig. 9). En forskare, som i senaste tid behandlat frågan om denna gud sådan han visar sig i myterna och i konsten, säger: »Den himmelska elden, som Hephaistos representerar, kan ursprungligen icke hafva varit något annat än blixten. Först sedan man gjort bekantskap med metallarbetet, blef Hephaistos en gudomlig smed. Öfvergången kan utan svårighet förklaras genom den likhet, som fantasien lätt<noinclude> <references/></noinclude> 252q78w2zdphdx03hf6vhp4bglvaitl 104 224830 656621 2026-08-06T08:34:34Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656621 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" /></noinclude> {{Initial|D}}EN SVENSKA NATURALISMEN SATT ICKE länge i orubbat bo. Den inleddes med Strindbergs »Röda rummet» 1879 och nådde sin kulmen med samma författares »Giftas» 1884. Reaktionen börjar nästan i samma ögonblick, som en skara unga författare fylka sig kring de nya idéerna. Under åttiotalets sista år förändrar litteraturen långsamt sin karaktär för att därefter glida över i symbolismen. Men det är ett rikt och brusande liv, som fyller dessa åttiotalets år. Andarna vakna. Det ligger kamp i luften. Det vimlar av problem, som sättas under debatt. De skönlitterära arbetena ensamt giva knappast en tillräcklig föreställning om den andliga livaktighet, som fyllde sinnena. Man måste bläddra i tidens tidningar och pamfletter eller erinra sig de många föredrag, som höllos för att belysa de stora samhällsfrågorna, för att få en föreställning om åttiotalets intellektuella insats och dess hängivna tro på idéernas makt. Och det är icke endast de svenska böckerna, som spela en roll i detta idéutbyte; även en och annan fransk bok, särskilt av Zola, förirrar sig i översättning hit upp och sätter sinnena i brand. Men framför allt är åttiotalet långt mera en gemensamt skandinavisk än en svensk rörelse. Det var alltjämt den dansk-norska litteraturen, som gick i spetsen. Vart annat år utsände Ibsen ett nytt drama, vilket slog ned som en bomb, Kielland sände in över gränsen sina skarpa ocn kvicka berättelser som sprakande raketer. Jonas Lie med sina vemodsfyllda och smidiga skildringar, den tidigt bortgångne Kristian Elster, Björnstjerne Björnson med sina väckande men ofta så ensidiga angrepp, Edvard Brandes med sina vassa och mondäna dramer, och många fler hörde till tidens älsklingsförfattare. Jämte Ibsen verkade kanske dock ingen så<noinclude> <references/></noinclude> s56v1fyna1ofonxggepj5j09js1d3tm 104 224831 656622 2026-08-06T08:39:21Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656622 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|248|DET UNGA SVERIGE|}}</noinclude>djupt och så fascinerande som J. P. Jacobsen. Hans böcker, skrivna i den utsökt slipade stil, som knappast någon annan skandinavisk författare når upp till, och hans rika lyriska gemyt tilltalade icke minst svenskarna. Och slutligen var där Georg Brandes’ arbeten, som lyste av idéernas eld och som alltid öppnade nya perspektiv. De lästes kanske icke av så många, men i stället av de utvalda, av skriftställarne, som voro mottagligast och som i sin ordning spredo hans livssyn vidare. Det var först vid mitten av åttiotalet, som den naturalistiska strömningen började utbreda sig i Sverige. En hel skara av unga svenska författare debuterar under åttiotalets första år. Dit höra Gustaf af Geijerstam, Oscar Levertin, Ola Hansson, Tor Hedberg, Axel Lundegård och flera andra. De utgöra kärnan av den radikala grupp, som man vid denna tid började sammanfatta under benämningen »det unga Sverige». Det gemensamma för dem alla är den naturalistiskt-radikala världsuppfattningen, men eljest äro de till temperament och livssyn varandra ganska olika, och de gå även snart åt skilda håll. Den svenska naturalismen var icke på långt när så målmedveten och fast organiserad som den danska. Där hade bröderna Brandes redan i mitten av sjuttiotalet börjat utgiva tidskriften ''Det nittende Aarhundrede'', och 1884 grundlades ''Politiken'', sedan en splittring inträtt mellan »européerna», den kosmopolitiska idériktningens banérförare, och den danska bondevänstern. I Sverige lyckades däremot aldrig naturalismen få något eget självständigt organ, från vilket den kunde utbreda sina åsikter och bekämpa motståndarnas. För en kort tid 1885 såg det ut, som om »Aftonbladet» skulle komma att spela denna roll, men snart förändrades signalerna, och »Aftonbladet» blev i stället liksom tidigare ett språkrör för reaktionen. I Arvid Ahnfelts tidskrift, ''Ur dagens krönika'', hade åtskilliga av »det unga Sverige» tillfälle att få sina alster tryckta, utan att man därför kan säga, att tidskriften helt ställt sig i de nya idéernas tjänst. År 1885 och 1886 utgav Gustaf af Geijerstam ett par årshäften av en ''Revy'', men den fortsattes icke, och sedan stodo de unga i själva verket utan något organ. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> q8apdmlmq7w045go4661lywzqbt7o5t 104 224832 656623 2026-08-06T08:43:59Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656623 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||DET UNGA SVERIGE|249}}</noinclude>Dessa förhållanden sammanhängde nog därmed, att den svenska naturalismen saknade en verklig ledare. Det fanns ingen, som med fasthet och vidsyn kunde samla de spridda krafterna och föra dem an mot ett gemensamt mål. De unga sågo visserligen med beundran upp till Strindberg under början av åttiotalet, och han var obestridligen den, som gick i spetsen, men han var en allt för utpräglad individualist, och han saknade de karaktärsegenskaper, den klokhet, den samkänsla, den oegennytta, som äro nödvändiga för en ledare. Långa tider levde han ju även i landsflykt. Efter Giftasåtalet, under vilket många av de unga för första gången personligen sammanträffade med honom, svalnade deras entusiasm för Strindberg som det förföljda geniet. Strindberg tyckes icke ha förstått, att ögonblicket var inne att vinna de ungas förtroende och sympati. I Axel Lundegårds roman »Röde prinsen» framträder tydligt detta stämningsomslag inom den yngre generationen efter Giftasåtalet. <section end=DUS0 /> <section begin=DUS1 /> {{c|{{större|'''I.'''}}}} En man, som verkligen ägde vissa förutsättningar för att sammanhålla de kämpande kring ett gemensamt baner, var Gustaf af Geijerstam. Han ägde samhörighetskänslan och målmedvetenheten, men han saknade kunskaper och överhuvud intellektuell pondus. Hans försök ledde därför icke heller till något nämnvärt resultat. Gustaf af Geijerstam står emellertid i centrum av hela rörelsen; han är en av de mest typiska av alla de svenska naturalisterna, fullt uppgående i naturalismens program, som han omfattade med hela sin naturs värme och trosvisshet. Det<noinclude> <references/></noinclude> b6ar32gu266cu0gbozic4nvme1ouek9 104 224833 656624 2026-08-06T08:48:54Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656624 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|250|DET UNGA SVERIGE|}}</noinclude>bärande draget i hans karaktär är kanske just hans djupa medkänsla för och kärlek till allt mänskligt. Då han småningom uppnådde en icke ringa popularitet, har han också genom sina talrika skrifter mycket bidragit till att sprida naturalismens grundsatser bland den stora publiken. Han var född den 5 januari 1858 på bruksegendomen Jönsarbo i Västmanland, som då ägdes av fadern. Denne lämnade emellertid senare på grund av ekonomiska omständigheter bruket och blev seminarierektor och folkskoleinspektör i Kalmar. Sonen blev student 1877 och tog filosofie kandidatexamen 1879, varefter han slog sig ned i Stockholm såsom skriftställare. Han debuterade 1882 med en samling noveller, ''Gråkallt'', som väckte ett visst uppseende genom det oförfärade och målmedvetna sätt, varpå han upptog till diskussion tidens brännande frågor och riktade sin satir mot allt vad han ansåg lumpet och vrångt och osant i tidens åskådningssätt. I konstnärligt avseende äro dessa berättelser ännu mycket ofullkomliga. De verka emellertid självupplevade. Utan all pointering och komposition avslutas de just där författarens egna minnen tyckas sluta. Huvudnovellen, som givit samlingen dess namn, liknar närmast utkastet till en stor roman och rör sig om fler idéer än ramen kan sammanhålla: striden mellan två olika generationer, mellan den ortodoxe fadern och sonen, som är anstucken av den moderna radikalismen; disharmonien i den religiösa uppfattningen mellan mannen Kristian Grane och den unga kvinna han älskar. Han är ett par och tjugo år och hon sexton, då konflikten utkämpas, men detta hindrar ej, att den blir avgörande för deras livsvandring. Båda sluta var på sitt håll som ensamma människor, som fått sin drömda lycka sönderslagen och nedtrampad. Berättelsen är, om man så vill, litet barnslig och otymplig, men den rör sig inom en känslosfär, som då åtminstone satte sinnena i rörelse. I andra av dessa noveller som <i>Goda vänner, trogna grannar och mera sådant</i> söker den unge författaren att tävla med Kielland i spetsig satir och ironisk skärpa, men hans eget ärliga och rättframma lynne bryter igenom. Komiken är för grov,<noinclude> <references/></noinclude> lgxq9aynyv4g9eaogvwyauq62z1yqci 104 224834 656625 2026-08-06T08:52:49Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656625 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||DET UNGA SVERIGE|251}}</noinclude>och färgerna något för starkt pålagda. Långt bättre äro ett par folklivsbilder från det karga Öland, i vilka man redan varslar, att skildringen ur de lägre folkklassernas tunga liv skulle bliva hans egentliga område. 1883 utgav han en ny samling, ''Strömoln'', utan betydelse. Men med den därpå följande ''Fattigt folk'', första samlingen (1884), har han tagit ett stort steg framåt. Där finns redan en berättelse som ''Förbrytare'', där Geijerstam verkningsfullt skildrar de otämda lidelsernas spel i de öde bygderna med röda stugor, som så pittoreskt och fridfullt lysa fram mellan björk och gran. Kristendomen har ju härskat där i nära tusen år, men samma vilda natur lever obruten och förstörande kvar trots kyrkklockor, psalmsång och folkskolor. »Hunger och kärlek — det är hela historien.» I romanen ''Erik Grane'' (1885) har Geijerstam till förnyad behandling upptagit ungefär samma motiv, som föresvävade honom i berättelserna i »Gråkallt». Det är ett försök till en tidsskildring, och i många avseenden ett betydelsefullt arbete, ett av dem, med vilka den svenska naturalismen når sin kulmination. Han framdrar här bland annat den sexuella frågan i samma anda som Strindberg i »Giftas». För övrigt handlar arbetet om alla tidens brytningar, om striden mellan den gamla och den unga generationen, mellan ortodoxi och radikalism. Erik Grane har kommit till Upsala för att läsa till präst, men studiet av Pontus Wikners och Victor Rydbergs skrifter väcker hans tvivel. Ett besök hos en teologie professor, en av stadens andliga biktfäder, ökar endast hans motvilja för den officiella kristendomen. Bristen på pängar tvingar honom slutligen att för en tid lämna universitetsstaden och ett par år konditionera på en herrgård i Ostergyllen. När han återkommer till Upsala, finner han allt förändrat. De nya idéerna hålla på att tränga igenom. Det jäser i den lilla universitetsstaden. Radikalerna försöka slå ett slag för religionsfriheten, men tiden är ännu icka mogen. Grane drives alltmera över till en utpräglad radikalism, men någon stridsman för dessa idéer blir han aldrig. När han till fullo genomskådat värdelösheten av det officiella och föråldrade vetande, som universitetet skänker sina adepter, lämnar han staden. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 1gwfwwae5sjuvgr3tcy77ilbshm7k5f 656627 656625 2026-08-06T08:58:19Z PWidergren 11678 656627 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||DET UNGA SVERIGE|251}}</noinclude>och färgerna något för starkt pålagda. Långt bättre äro ett par folklivsbilder från det karga Öland, i vilka man redan varslar, att skildringen ur de lägre folkklassernas tunga liv skulle bliva hans egentliga område. 1883 utgav han en ny samling, ''Strömoln'', utan betydelse. Men med den därpå följande ''Fattigt folk'', första samlingen (1884), har han tagit ett stort steg framåt. Där finns redan en berättelse som ''Förbrytare'', där Geijerstam verkningsfullt skildrar de otämda lidelsernas spel i de öde bygderna med röda stugor, som så pittoreskt och fridfullt lysa fram mellan björk och gran. Kristendomen har ju härskat där i nära tusen år, men samma vilda natur lever obruten och förstörande kvar trots kyrkklockor, psalmsång och folkskolor. »Hunger och kärlek — det är hela historien.» I romanen ''[[Erik Grane]]'' (1885) har Geijerstam till förnyad behandling upptagit ungefär samma motiv, som föresvävade honom i berättelserna i »Gråkallt». Det är ett försök till en tidsskildring, och i många avseenden ett betydelsefullt arbete, ett av dem, med vilka den svenska naturalismen når sin kulmination. Han framdrar här bland annat den sexuella frågan i samma anda som Strindberg i »Giftas». För övrigt handlar arbetet om alla tidens brytningar, om striden mellan den gamla och den unga generationen, mellan ortodoxi och radikalism. Erik Grane har kommit till Upsala för att läsa till präst, men studiet av Pontus Wikners och Victor Rydbergs skrifter väcker hans tvivel. Ett besök hos en teologie professor, en av stadens andliga biktfäder, ökar endast hans motvilja för den officiella kristendomen. Bristen på pängar tvingar honom slutligen att för en tid lämna universitetsstaden och ett par år konditionera på en herrgård i Ostergyllen. När han återkommer till Upsala, finner han allt förändrat. De nya idéerna hålla på att tränga igenom. Det jäser i den lilla universitetsstaden. Radikalerna försöka slå ett slag för religionsfriheten, men tiden är ännu icka mogen. Grane drives alltmera över till en utpräglad radikalism, men någon stridsman för dessa idéer blir han aldrig. När han till fullo genomskådat värdelösheten av det officiella och föråldrade vetande, som universitetet skänker sina adepter, lämnar han staden. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> gpry7be0tq3r0gwtf6zndazzyp3ghlq 104 224835 656626 2026-08-06T08:57:26Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656626 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|252|DET UNGA SVERIGE|}}</noinclude>»Hur kommo vi upp till Upsala, och hur gingo vi därifrån? Vi kommo dit för att bildas till inträde i livets skola, och vi gingo därifrån med hjärnorna sprängda av en bildning, som i stället gjort oss allt mer främmande för det liv, som leves ute i den stora världen, vilken går sin väg, medan den lilla lärdomsstaden i löjlig förnämhet sluter sig inom sig själv och går sin. Vi kommo dit med frisk vilja och stark verksamhetshåg, och vi foro därifrån med sinnet nedtyngt, hågen slapp och arbetskraften hämmad, utan spänstighet, blaserade, levnadströtta, lämpliga till ämbetsmannämaskiner, men icke till människor. Och i förvetet barnahögmod hade vi lärt oss att skratta åt allt mellan himmel och jord.» Erik Grane blir förvaltare på ett bruk och blir lycklig i förening med en frisk och hurtig ung flicka. Boken mynnar alltså ut i tidens karaktäristiska motvilja för den abstrakta lärdomen och dess förhärligande av de praktiska yrkena. Det vilar över denna skildring mycken ungdomsglöd och optimism — något av den trosvissa stämning, som bar de första verdandisterna genom striderna. Flera av bifigurerna som den studentikose skeptikern Ling äro ganska lustigt skildrade. Och det är verklig skada, att romanen ej är skriven med större konstnärlig kraft. Den skulle då alltjämt för svensk litteratur vara ungefär vad Turgenjevs »Fäder och söner» är för den ryska eller Jacobsens »Niels Lyhne» för den danska, en hel generations uppgörelse med livet. Geijerstam har velat måla brytningen mellan tvänne tidsåldrar, men hans uppfattning är för doktrinär och för trång för att omspänna de många inslagen i en dylik tidernas väv. Hans roman blir endast en historia om ett enskilt fall och en något för pamflettartad sedeskildring. Under de närmaste åren utgav Geijerstam novellsamlingen ''Tills vidare'' (1887), som innehöll ett par förträffliga berättelser (''Bort, En ungdoms dag, En smålänning''), samt ''[[Pastor Hallin]]'' (1887), en av hans bästa romaner. Den handlar om en student, som kastat sig in på teologiska studier, men strax innan han skall prästvigas gripes av tvivel. Ett ögonblick tänker han att byta om bana, men faderns fattigdom tvingar honom att fortsätta. Han avlägger prästeden, men allt är dött inom honom,<noinclude> <references/></noinclude> 3m6rg09xlzk9rqvzd64egumxafsp1d9 104 224836 656628 2026-08-06T09:04:06Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656628 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||DET UNGA SVERIGE|253}}</noinclude>och den unga flicka, vid vilken han fäst sig, visar honom öppet sitt förakt. Det hela formar sig till en bitande, men dock behärskad satir mot den officiella kristendomen — kanske en av de verkningsfullaste, som skrivits i Sverige. Här äro karaktäristiken och miljöskildringen lika väl träffade, särskilt av livet i den gamla biskopsstaden, där en väsentlig del av handlingen tilldrager sig; och romanen innehåller tvänne av Geijerstams bästa kvinnoporträtt: pastorns fästmö, den käcka Eva Bauman, och hans syster, Selma, som slutligen gör uppror mot fädernehemmets kristliga husordning och går sina egna vägar. Med andra delen av ''Fattigt folk'' (1889), som följdes av ''Kronofogdens berättelser'' (1890), återvände Geijerstam till de socialt humanitära skildringar, som äro hans styrka. I den förra av dessa samlingar märkas så utmärkta historier som ''Mor Lenas pojke'' och ''Petter med ögat'' och i den senare ''Familjen på Skogerum'' och ''Fadermord''. Den sistnämnda verkar med livets egen enkla och uppskakande tragik och är byggd på gamla rättegångshandlingar över ett ohyggligt morddrama på Öland. Alla karaktärerna, särskilt förbrytartyperna — Ingrid och hennes bägge söner — äro tecknade med säker och övertygande kraft. Det är utan tvivel i dessa folklivsskildringar och brottmålshistorier, som Geijerstam når höjdpunkten som berättare. Han har intimt levat sig in i den svenska allmogens seder och uppfattningssätt, han har en djup och äkta medkänsla med de fattiga och förtryckta i samhället, och deras osammansatta själsliv, som i skildringen tillåter en bred och kraftig penselföring, stod i god samklang med hans egen naturs en smula robusta läggning. I brottmålshistorierna är det också, som man först varsnar en ny människouppfattning och ett nytt konstnärligt maner. I den satiriska sedeskildringen, som Geijerstam ju gärna odlat, ställas motsatserna emot varandra så skarpt som möjligt. Allt måste tecknas medvetet och med fasta konturer, för att den konstnärliga effekten skall kunna uppnås. Men instinktivt förstod han, att när han ville skildra de hemliga vägar, på vilka den först dunkla tanken på ett illdåd smyger sig fram i själens djup, innan den vuxit sig så stark, att den kan bryta sig fram<noinclude> <references/></noinclude> k4ikbvhmf7kg70nqed4nwbrbq40oe7m 104 224837 656629 2026-08-06T09:10:59Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656629 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|254|DET UNGA SVERIGE.|}}</noinclude>i dagsljuset och bli till handling, måste detta ske med andra medel. Brottet hade en annan logik än den vanliga handlingen, den föddes i själens djupaste schakt, där drifterna och tankarna mötas, sammansnos och skjuta växt. Som han uppfattade brottet, framgick det ur en strid mellan två viljor i människosjälen. Brottet blev en förbannelse, som vilade över individen, en drift, vilken för en tid kunde hållas nere men ej bekämpas i längden, en fix idé, en sjukdom, som frätte omkring sig. Hade han förut betonat det medvetna viljelivet, kom han nu att dröja vid det okända, det undermedvetna, som plötsligen uppenbarar sig i sin hemlighetsfulla fasa. Under tiden började angreppen på naturalismens satiriska och tendentiösa samhällsmålningar, och dessa angrepp voro icke minst riktade mot Geijerstam, vars skildringar obestridligen ofta voro allt för osovrade och kunde mynna ut i betydelselösa och prosaiska detaljer. Det finnes många tecken, som tyda på, att dessa angrepp träffat honom djupt. Han tyckes under dessa år nästan hava tänkt på att övergiva författarbanan. Han var en tid i början av nittiotalet anställd som ämbetsman vid en teater, och han ägnade sig några år så gott som uteslutande åt journalistiken och sociala undersökningar, vilka resulterade i flera skrifter om arbetareförhållanden. Ur denna kris utgick han delvis förändrad. Den forne positivisten hade blivit en mystiker, optimisten hade förvandlats till en pessimist. Han, som förut överallt funnit ett lagbundet sammanhang och haft sin fröjd i att visa, hur trådarna löpte i väven, tyckes nu endast hava öga för det dunkla och outredda i tillvaron. »Vi veta intet, mörker omhöljer oss», sådan är nu hans ständigt upprepade lära: och han ser nu sin uppgift just i att avslöja dessa själens hemlighetsfulla djup. Hans berättelser få oftast formen av beslöjade självbekännelser eller åtminstone intima själshistorier. Den rikedom på detaljer, som varit utmärkande för hans tidigare skildringar, finnes emellertid alltjämt kvar. Det första arbete, i vilket denna uppfattning uppenbarar sig, är ''[[Medusas hufvud|Medusas huvud]]'' (1895), som väl innehåller icke så litet självbiografiskt stoff och just skildrar den kris, han under dessa år<noinclude> <references/></noinclude> iugg57adi7k2si8l91jwkg97iczuoms 104 224838 656630 2026-08-06T10:56:18Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656630 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||DET UNGA SVERIGE|255}}</noinclude>genomgått. Tore Gam, hjälten i berättelsen, har, liksom han själv, börjat som en av dessa unga åttiotalsidealister, vilka satte in sin själ på att kämpa för sanning och rätt; men det kommer ett ögonblick, då han trött sjunker samman och uppger kampen. Han har stirrat på Medusa-huvudet, på allt det onda och meningslösa i tillvaron, tills blicken stelnat. Geijerstam har här riktigt uppfattat en kris, som icke är så ovanlig i den intellektuelle arbetarens liv. Men framställningen är för dimmig och pratsjuk, och mycket av mystiken är endast gottköpsfraser. Långt djupare griper han ned i sitt ämne i ''Vilse i livet'', som skildrar en fattig fader, som dödar sin älskade son för att bespara honom livets bottenlösa elände. Här har skildringen nått upp till en sann och gripande verkan. I den friska berättelsen ''[[Mina Pojkar|Mina pojkar]]'' (1896) har han skildrat sina bägge små söners liv och äventyr. I andra arbeten från denna tid visar han, huru ett missförstånd är nära att för alltid skilja två mänskor, som eljest äro förenade med starka band. Så i ''Kampen om kärlek'' och ''Det yttersta skäret'' eller i ''[[Äktenskapets komedi]]''. I ''Boken om lille-bror'', kanske Geijerstams mest populära bok, där han vackert och innerligt tolkat hemlivets poesi, är det det döda barnet, vilket liksom genom en osynlig makt lockar modern efter sig över på andra sidan graven. Ofta äro motiven i dessa romaner lyckligt funna, men det brister i utförandet. Skildringen är för uttänjd, och språket, sällan pregnant, är stundom ytterst vårdslöst. Till hans bästa romaner under senare år hör brottmålsskildringen <i>Nils Tufvesson och hans moder</i> (1902), som är skriven på basis av det en gång beryktade Yngsjömordet. Geijerstam har också skrivit några dramer, som uppförts med framgång, lustspelen ''Svärfar'' (1888) och ''Aldrig i livet'' (1890) samt de naturalistiska skildringarna ''Per Olsson och hans'' ''käring, Lars Anders och Jan Anders'' samt ''Förbrytare'', där hans egenskaper som folklivsskildrare göra sig lyckligt gällande. Han dog 1909. Mot slutet av sitt liv blev Geijerstam en trött man. Livet hade tagit tungt på honom. Han blev — vad man knappast kunde väntat av den käcke åttiotals-oppo-<noinclude> <references/></noinclude> e7v5wvbqqf3ap3cz7cedl7p2n4dsfjf 104 224839 656631 2026-08-06T11:01:29Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656631 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|256|DET UNGA SVERIGE|}}</noinclude>nenten — den svenska, bourgeoisiens egen käre diktare. Varje jul väntade den med glädje på boken av hans hand. Det finnes väl i dessa romaner, ''Farliga makter'', ''[[Karin Brandts Dröm|Karin Brandts dröm]]'', ''Den gamla herrgårdsallén'' och vad de alla heta, vissa bitar av god och äkta själsmålning, men skildringen översmetas icke så sällan av en sirapsartad sentimentalitet, och i brist på psykologi söker han ge handlingen ett konstlat »dirrende» liv, som den icke äger. Det har redan framhållits, att Geijerstam — särskilt före krisen — var en typisk åttiotalist. Så mycket mer typisk, som han i stort sett, trots många solida och sympatiska egenskaper, var en andrahands-begåvning, och hans diktning just är byggd på de tvänne konstitutiva elementen i svenskt åttiotal, nämligen Ibsen och de stora ryssarna. Hans produktion under ungdomsåren är helt fylld av Ibsens patos; något senare kommer ett starkt inslag från de ryska författarna med deras pessimistiska världssyn och förkärlek för dunkla och sammansatta psykologiska problem. Men det bör dock icke glömmas, att inom ett område är Geijerstam en självständig konstnär, nämligen allmogeskildringens. Som tolkare av svenska bönders liv och psykologi har Geijerstam sitt bestående värde. Hans kärva och tunga stil, varma hjärta, säkra blick och humoristiska glimt komma här till sin fulla rätt. Det är endast att beklaga, att han icke mer målmedvetet ägnade sig åt denna gren av sitt författarskap. <section end=DUS1 /> <section begin=DUS2 /> {{c|{{större|'''II.'''}}}} Det är ovan påpekat, att man inom naturalismen kan urskilja tvänne riktningar, dels en rent skildrande, dels en riktning, som upptog samhällsproblemen till diskussion och således blev<noinclude> <references/></noinclude> 0t0m95dzerbsej6cys4gr71q6n8fjdq 0 224840 656632 2026-08-06T11:08:04Z PWidergren 11678 Skapade sidan med '<div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="J_Mortensen_Från Röda rummet till Sekelskiftet_1918.djvu" from=254 to=259 tosection=DUS0 prev="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/Ernst Ahlgren|Ernst Ahlgren]]" current="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/Det unga Sverige|Det unga Sverige]]" next="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/I. Det unga Sverige|I. Gustaf af Geijerstam.]]" kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> Kategori:...' 656632 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="J_Mortensen_Från Röda rummet till Sekelskiftet_1918.djvu" from=254 to=259 tosection=DUS0 prev="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/Ernst Ahlgren|Ernst Ahlgren]]" current="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/Det unga Sverige|Det unga Sverige]]" next="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/I. Det unga Sverige|I. Gustaf af Geijerstam.]]" kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Från Röda rummet till Sekelskiftet]] a1os9z9aw9w6mcen061fwgsypbltq0v 0 224841 656633 2026-08-06T11:11:55Z PWidergren 11678 Skapade sidan med '<div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="J_Mortensen_Från Röda rummet till Sekelskiftet_1918.djvu" from=259 to=266 fromsection=DUS1 tosection=DUS1 prev="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/Det unga Sverige|Det unga Sverige: Inledning]]" current="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/I. Det unga Sverige|Det unga Sverige: I. Gustaf af Geijerstam.]]" next="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/II. Det unga Sverige|II. Tor Hedberg.]]" kommen...' 656633 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="J_Mortensen_Från Röda rummet till Sekelskiftet_1918.djvu" from=259 to=266 fromsection=DUS1 tosection=DUS1 prev="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/Det unga Sverige|Det unga Sverige: Inledning]]" current="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/I. Det unga Sverige|Det unga Sverige: I. Gustaf af Geijerstam.]]" next="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/II. Det unga Sverige|II. Tor Hedberg.]]" kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Från Röda rummet till Sekelskiftet]] 5n3rm4r4lfdz6v7i7cdeumj1quvo77x