Wikisource svwikisource https://sv.wikisource.org/wiki/Wikisource:Huvudsida MediaWiki 1.47.0-wmf.14 first-letter Media Special Diskussion Användare Användardiskussion Wikisource Wikisourcediskussion Fil Fildiskussion MediaWiki MediaWiki-diskussion Mall Malldiskussion Hjälp Hjälpdiskussion Kategori Kategoridiskussion Tråd Tråddiskussion Summering Summeringsdiskussion Sida Siddiskussion Författare Författardiskussion Index Indexdiskussion TimedText TimedText talk Modul Moduldiskussion Event Event talk Ämne 104 224480 656677 656245 2026-08-07T10:54:52Z PWidergren 11678 656677 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||INNEHÅLL|329}}</noinclude> {{c|'''[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/Anne-Charlotte Leffler|Anne-Charlotte Leffler.]]'''}} {| style="margin:auto; width:100%;" |- |style="vertical-align:top;text-align:right;"|{{em|1}}||{{em|1}} || Kvinnornas ställning före åttiotalet. — A. C. Lefflers ungdomsutveckling. — Temperament. — Äktenskap. — Dramatiskt författarskap. — Omedvetenhet om kärleken. — Inflytande från Strindberg. — Övergång till prosaberättelse. — Ur livet. — En bal i societeten. — Övriga berättelser i samlingen. — Andra samlingen Ur livet. — Aurora Bunge. — I krig med samhället. — Förhållande till den äldre kvinnosaksrörelsen. — Spår av ny uppfattning om kärlek och äktenskap. — Yttre ställning, utseende och personlighet. — Bekantskap med Sonja Kovalevsky. — Resor. — En sommarsaga. — Italiensk resa, nytt äktenskap, omslag i hennes diktning. — Kvinnlighet och erotik.||style="vertical-align:bottom;text-align:right;"|189 |} {{c|'''[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/Ernst Ahlgren|Ernst Ahlgren.]]'''}} {| style="margin:auto; width:100%;" |- |style="vertical-align:top;text-align:right;"|{{em|1}}||{{em|1}} || Föräldrar och uppfostran. — Hon får ej bliva målarinna. — Giftermål. — Självmordsförsök. — Planer på författarskap. — Brevväxling med doktor Herslow. — Brevväxling och möte med Edvard Bäckström. — Bidrag till diverse tidskrifter. — Ställning vid det inbrytande åttiotalet. —Sjukdom. — Ernst Ahlgrens bidrag i Fyris. — Från Skåne. — Översikt av hennes författarskap. — Hennes personlighet och hennes diktning. —Pengar. — Fru Marianne. — Arten av hennes observation. — Hennes smärre berättelser. — Yttre ställning. — Inre kris. — Livsleda. — Förbrytarblod. — Ur mörkret. — Elsa Finne. — Slutet. — Romantiska anslag i hennes författarskap. — Jämförelse med fru Edgren.||style="vertical-align:bottom;text-align:right;"|217 |} {{c|'''[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/Det unga Sverige|Det unga Sverige.]]'''}} {| style="margin:auto; width:100%;" |- |style="vertical-align:top;text-align:right;"|{{em|1}}||{{em|1}} ||Litterär skandinavism under åttiotalet. — Den svenska naturalismen mindre målmedveten än den dansk-norska. — Den saknar ledare. ||style="vertical-align:bottom;text-align:right;"|245 |- |style="vertical-align:top;text-align:right;"|[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/I. Det unga Sverige|{{större|I.}}]]||{{em|1}}||style="vertical-align:top;text-align:left;"|[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/I. Det unga Sverige|''Gustaf af Geijerstam.'']] |- |{{em|1}}||{{em|1}}||Debut. — Fattigt folk. — Erik Grane. — Pastor Hallin. — Fortsatta folklivsskildringar. — Nytt manér. — Medusas huvud. — Vilse i livet. — Senare författarskap. ||style="vertical-align:bottom;text-align:right;"|249 |- |style="vertical-align:top;text-align:right;"|[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/II. Det unga Sverige|{{större|II.}}]]||{{em|1}}||style="vertical-align:top;text-align:left;"|[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/II. Det unga Sverige|''Tor Hedberg.'']] |- |{{em|1}}||{{em|1}}||Temperament. — Högre uppgifter. — Johannes Karr. — Judas. — På Torpa gård. — Senare diktning. — Ett eldprov. — Noveller och dikter. — Dramatiskt författarskap.||style="vertical-align:bottom;text-align:right;"|256 |-<noinclude> |} <references/> {{m|21* — 18338.{{em|1}}'''''J. Mortensen.'''''}}</noinclude> qtfuhigizrrpvrzcfd78co76kjcz142 104 224842 656634 2026-08-06T18:21:12Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656634 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />304</noinclude>Drottningen lutade sig åter hjertligt ned till honom, och det är osäkert, huruvida hon ej tryckte en kyss på hans panna. — Huru det nu än må förhålla sig med anledningarna till ditt mästerskap. kan dock icke förnekas, att det här är ett riktigt praktfullt stycke. Får man fråga åt hvilken det är ämnadt? — Behöfver du väl fråga det? — Således åt mig? — Åt hvem annan? — En nystfot — det är ju en nystfot? Konungen betraktade henne på ett skälmaktigt sätt. — Det vill säga, sade han, att det är en liten pik åt dig. — En pik åt mig? — En svarfvare, min vän, kan också vara litet elak. — Verkligen? — Gissar du icke, hvarför jag just förfärdigat en liten nystfot åt dig? — Det kan jag icke. — På den der nystfoten bör du nu först och främst söka nysta upp den politiska härfvan, hvilken du ändå temligen illa trasslat tillhopa. Om drottningen äfven fann sig litet träffad, lät hon likväl den oskyldiga piken glida sig förbi. — Du kan ha ganska rätt, min vän, svarade hon emellertid; men hvad kan du begära bättre af ett fruntimmer? När man icke är gift med en Alexander, som hugger af knutarne, så gör man så godt man kan. — Man trasslar ihop alltsammans i stället, vill du säga. — Apropos om politik, så måste du gifva mig ett råd. Jag har … — För all del, begär intet råd af mig, afbröt henne konungen, utan vänd dig direkte till herrar riksråd; de äro allas, landets, såväl som mina och dina, lagliga rådgifvare. Jag kontrasignerar med namnstämpel i förväg hvarje råd de gifva. — Skämta icke, min vän; det råd, jag behöfver, kan jag ej begära att få af dem. Någonting har inträffat, som på det högsta oroar mig. — Oroar dig? — En hotelse … {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> bdhegjmoufgc4eopbb8vzl7g0080nj1 104 224843 656635 2026-08-06T18:24:35Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656635 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|305}}</noinclude>Konungen reste sig upp. — Hvad är det nu igen? Har man … — Läs sjelf, afbröt hon honom, under det hon öfverlemnade ett bref. Jag bekom det i går och skulle ej hafva besvärat dig dermed, hade jag ej just nyss erfarit, att flere af våra vänner fått emottaga jobsposter af alldeles enahanda natur. Konungen tog brefvet och läste. Med uppmärksam blick följde drottningen hans minsta rörelse. Hon såg att han förändrade färg, såg den djupa öfverraskning, som han erfor. Af drottningens utseende kunde man nästan draga den slutsatsen, att det nu till konungen öfverlemnade brefvet var en liten hämnd, för det att han icke för henne omtalat de bref, som hon allt för väl visste att han i enahanda ämne fått emottaga. När konungen läst brefvet, återlemnade han det med ett bekymradt utseende. — Det här är allt för ledsamt, yttrade han, mycket ledsamt; med mig må man göra hvad som helst, man må förvandla mig till en fullkomlig nolla, man må hota mig i enskilda bref, det gör mig fullkomligt detsamma; men det smärtar mig, att man äfven skall kränka dig, utan att det står i min magt att gifva dig det skydd, som mitt hjerta eljest så innerligt bjuder. — Det synes mig likväl, som om dessa hotelser direkte emot min person äro af den svåra beskaffenhet, att — att … — Vi hafva sett, att alla våra protester hafva aflupit utan all verkan. Låtom oss derför hädanefter taga allting så lugnt, som möjligt, och afvakta bättre tider. — Men här synes en ordentlig plan vara uppgjord, i afsigt att på en gång angripa icke blott mig, utan alla våra vänner. Konungen for med handen öfver ansigtet; han visste sjelf allra bäst att drottningen icke var den enda, som fått emottaga dylika skrifvelser. — Det bör vara din första konungsliga pligt, fortfor drottningen, att skydda hvar och en mot sådana faror, som här framhållas. — Lägg min rättighet i den ena vågskålen, goda du, och min pligt i den andra, och om de väga lika, så är ingendera<noinclude> <references/> {{huvud|''Lovisa Ulrikas hof. II.''||20}}</noinclude> pr6rtx4c3ecy5bfh66svt5yie2jk15f 104 224844 656636 2026-08-06T18:36:04Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656636 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />306</noinclude>af stort värde. Men hvilka flere hafva väl emottagit sådana bref? Brahe och Horn inträdde nästan i samma ögonblick. — Se der komma de, svarade drottningen, visande på dem. Konungen gick fram och åter. Han var missnöjd med hela verlden, framför allt med dem, som på ett så obehagligt sätt åter tycktes fordra, att han skulle inkasta sig i en ny tvist, ur hvilken han förutsåg att han endast skulle gå med nya nederlag. — Men hvad viljen I då att jag skall göra, mine herrar. I kännen min ställning, 1 veten att jag ingenting förmår. Der intet finnes att taga, har hvar och en förlorat sin rätt. — Om det tillåtes mig, ers majestät, svarade Brahe, att framställa min mening, så är det långt ifrån mig att begära, det ers majestät skulle framlägga dessa lappar inför hvarken rådet eller ständerna. — Det är då förnuftigt taladt, Brahe. — Tvärtom anser jag, att man icke bör för någon omnämna deras tillvaro. — Äfven det gillar jag. — Men dessa lappar, ers majestät, gifva emellertid påtaglig anledning till den förmodan, att man har i kikaren något gatupplopp, någon folkdemonstration, något slags uppror. — Nå ja! — Och om man nu verkligen skulle hafva för afsigt att tillställa ett oväsen, vågar jag tro, att det skulle vara ganska vådligt, ej allenast för ers majestät sjelf utan äfven för hennes majestät drottningen och alla edra vänner, om ers majestät på något sätt sökte att motsätta sig detsamma. Man kan icke veta, huru långt en uppretad massa kan gå. — Ganska rigtigt, Brahe; jag gillar er åsigt. Man bör icke reta, icke motsätta sig någonting, icke … — I stället vågar jag tillstyrka ers majestät, att på det försigtigaste sätt vika undan för stormen, medelst att öppet ingå på folkets fordringar, och liksom sjelf ställa sig i spetsen derför. — I spetsen, säger ni? — En konung kan icke intaga någon annan plats, ers majestät. — Det är nog rätt, Brahe; ehuruväl … {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 2x94bi7ot0e2zu0qlv9rlmuqk364h76 104 224845 656637 2026-08-06T18:38:43Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656637 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|307}}</noinclude>— Ehuruväl, ifylde Brahe meningen, det alltid måste vara hårdt för en monark, att nödgas handla emot sin öfvertygelse. Konungen svarade icke. Han lade armarne på ryggen och vandrade upp och ned. Hård och Puke inkommo nu. — Jag tillåter mig, yttrade Hård, att för deras majestäter anmäla lifdrabanten Wallenstjernas anhållan om företräde. — Hvad vill han? sporde konungen. Han kan väl dröja. — Jag vågar fästa ers majestäts uppmärksamhet, genmälde dock Hård, derpå, att Wallenstjerna synes hafva något högst angeläget att föredraga. Konungen var missnöjd. Han svarade icke. — Ers majestät gifver ju honom företräde? yttrade drottningen. Wallenstjerna uppträder ej oftare, än då han föranledes dertill af sin tjenst. — Ske, som du vill då. När Wallenstjerna inkom, föredrog han hvad som nyss förut händt honom. Han berättade, att han under en promenad i parken händelsevis fått höra ett samtal i en berså, som ådagalade en hatfull och fiendtlig sinnesstämning emot konungafamiljen, och som, så vidt han kunde förstå, vittnade om en hemlig sammansvärjning eller något dylikt; han berättade att den ena af de samtalande, ett fruntimmer, hvilket han förmodade tillhörde hofvet, lyckats undkomma, utan att han ens fått tillfälle att se hvem hon var; och att den andre var en till utseendet gammal man, med en för sina år afpassad drägt, men hvilken antagna mask och drägt han var öfvertygad endast dolde en konspiratör eller en spion. — Sedan jag lyckats att taga honom i förvar på mitt rum, tillade han slutligen, ansåg jag det för min pligt att anmäla saken hos ers majestät, på det att ers majestät sjelf må kunna anbefalla tjenliga åtgärder. — Ni har väl icke, anmärkte konungen, på eget bevåg arresterat någon här. Det skulle bli en ny historia. — Visst icke ers majestät; han följde mig godvilligt upp i mitt rum och befinner sig nu i ett godt lag bland mina kamrater. Han har allt, hvad han behöfver: vänner, bål och glas. — Sök då, Wallenstjerna, att på samma sätt få honom<noinclude> <references/></noinclude> lppzj84y2q6xkg3ijwpllldlteoa581 104 224846 656638 2026-08-06T18:43:45Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656638 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />308</noinclude>hit, så att vi få tala vid honom. Intet uppseende dock, förstår ni. Wallenstjerna afträdde. Denna lilla episod flätade sig på ett anmärkningsvärdt öfverensstämmande sätt in i de förhållanden, som nyss förut varit föremål för samtalet. — Allting synes bevisa, menade äfven drottningen, som icke ville låta ett sådant tillfälle gå sig ur händerna, att man måste hafva något i sinnet emot oss. — Det är ganska möjligt, svarade konungen, men allt, hvad Wallenstjerna androg, inskränker sig ju ändock till blott misstankar. — Vi synas ju icke ens vara skyddade från spioner inom vår egen omgifning. Konungen ryckte på axlarne. — Huru dermed än må vara, svarade han, veta vi dock icke ens ifrån hvad håll våra fiender denna gång lura på oss. Riksrådet och ständerna kunna väl ej anklagas för det att en gammal gubbe talar några hårda ord om oss? Wallenstjerna återvände snart, men likväl alldeles ensam. Man mötte honom med frågande blickar. — Fången, fången, hvar har ni fången? — Jag beder om nåd, ers majestät, svarade han; fången är borta. — Huru? — Borta? — Ni sade ju, Wallenstjerna, inföll drottningen, att han satt omgifven af edra kamrater. Ett dussin lifdrabanter borde väl ha varit tillräckliga att hålla honom qvar. — Det synes sâ, ers majestät, och likväl … — Och likväl … — Förhållandet är det, ers majestät, att så snart jag aflägsnade mig, demaskerade mannen sig, och då befans det vara baron Pechlin. — Pechlin, ja så! Vi borde ha kunnat gissa det. — Icke blott såsom medlem af riddarhuset, fortfor Wallenstjerna, utan äfven såsom militär af en ojemförligt högre grad än vi, ansågo sig mina kamrater hvarken böra eller kunna qvarhålla honom. — Det är bra, Wallenstjerna, förklarade konungen, som var rätt nöjd att ha kommit från hela saken. Helsa dina<noinclude> <references/></noinclude> lglq7futs0xctm4q4ucpjrncv0x6wdj 104 224847 656639 2026-08-06T18:46:43Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656639 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|309}}</noinclude>vänner från mig och säg dem att jag gillar deras handlingssätt. Ni förolämpade väl ej baron på något vis? — Vi skämtade med honom, ers majestät; vi förolämpade honom icke. — Och det okända fruntimret, anmärkte drottningen, ni vet ej hvem hon var? — Nej, ers majestät, hon försvann alldeles ögonblickligt. — Jag anar hvem hon är. Det kan ej vara någon annan. Ja, ja, det måste vara hon. Lyckas jag i våra planer nu, skall äfven hennes stund komma. Sedan Wallenstjerna aflägsnat sig, instälde sig en djup tystnad. Drottningen hade redan framstält allt, hvad hon hade att säga, och hon önskade nu att konungen skulle sjelf fatta ett beslut. Man förblef sålunda tyst. Det var ett annat sätt att angripa honom. Konungen gick upp och ned. Han märkte att allas blickar hvilade på honom, han kände att tystnaden vid vigtiga tillfällen äfven har sin centnertyngd. Ögonblicket blef också plågsammare och odrägligare. Han såg sig frågande omkring, men ingen svarade honom. Och om han förut med missnöje hört de gjorda framställningarna, var det ihärdiga stillatigandet nu icke mindre oangenämt. — Men, min gud, yttrade han omsider, hvarför tala ni icke, hvarför se ni på mig, hvarför tiga ni? — Vi afvakta, svarade Brahe, ers majestäts åsigt. — Nå, kära Brahe, om man nu verkligen har för afsigt att ännu ytterligare förolämpa eller anfalla mig, så har jag ju redan gillat er mening, att det är allra bäst att göra ingenting. — Det var icke min mening, ers maj:t; jag ville säga att ers majestät sjelf skulle träda i spetsen för ett emot ers majestät möjligtvis rigtadt anfall och derigenom på en och samma gång söka att ej blott rädda er familj och edra vänner, utan äfven göra er företaget till godo, så mycket det låter sig göra. — Sedan en folkmassa samlat sig, ers majestät, går den ej alltid deras ärenden, som samlat dem, tillade Hård; en tillfällighet kan leda den åt höger, i stället för åt venster. Opi-<noinclude> <references/></noinclude> 0sc9xx357fg8bo3i9dwg2kpi37dttum 104 224848 656640 2026-08-06T18:49:15Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656640 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />310</noinclude>nionens vind är ingen passadvind. Ehuru man kan ha samlats i afsigt att ropa ett pereat, ropar en röst ett hurra, och hela hopen kan följa med. Folkskockningars egendomliga karakter består deri, att mängden sällan vet, hvarför man skockat sig tillhopa. Frågan gäller således att man passar klokt på, innan någon annan tager försteget. Bibeln talar om att vår herre inblåste anden i menniskan genom hennes näsa. Är man vaksam, så kan man också lätt nog blåsa in i en folkmassa, hvilken opinion, man vill. Näsan har den egenskapen, att den vänder sig åt alla väderstreck. När man derför tror sig som allvarsammast kunna hota er, är det icke otänkbart att vinden kan slå om, och slutföljden i stället utfalla i alldeles motsatt rigtning. — Nå-ja, mine herrar, jag har icke heller på något sätt motsatt mig edra tankar. Varen bara hos mig, om något skulle inträffa. I veten huru få vänner jag har, ehuru jag väl kunde förtjena flera. Under det konungen talade, skref drottningen ett par ord på ett papper, vek det hastigt tillsammans och tryckte det vid afskedet i Brahes hand. Utkommen i de yttre rummen, öppnade Brahe papperet. Der stodo endast två ord: “I natt”. Hård, Horn och Puke upprepade på en och samma gång: — I natt! {{linje|5em}} Några timmar senare hade hofvet lemnat Drottningholm. Konungen och drottningen åkte i samma vagn. Efter det nyss afslutade samtalet hade de kungliga makarna icke vexlat något ord med hvarandra. Konungen tänkte; han tänkte långsamt. — Men, min bästa vän, afbröt han slutligen tystnaden, under det att åkdonet rullade framåt, jag begriper ändå icke rigtigt alltihop det der. Drottningen förstod att han endast fortsatte det förra samtalet, liksom det aldrig varit afbrutet. — Hvad är det då, som du icke förstår? Låt höra. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> iudw5oefw6b660kespnvk9b9tsdm45f 104 224849 656641 2026-08-06T18:56:24Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656641 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|311}}</noinclude>— I sägen, att man har för afsigt att ställa till en fiendtlig folkrörelse emot mig; men hvartill skall det väl gagna våra fiender, när man utan alla sådana der demonstrationer likväl kan göra med oss hvad man behagar. Vi hafva ju tydliga bevis derpå. Invändningen var allt för rigtig och sund, för att kunna motsägas, och drottningen visste icke hvad hon skulle svara. Hon betraktade konungen. Hans utseende var fromt, nästan gudsnådligt. Hon utbrast i ett skratt. Konungen kände sig smått sårad. Förtrytelsen skärper tankeförmågan, och han betraktade henne med en stadig blick. — Vet du hvad jag börjar tro om alltsammans? frågade han. — Låt mig höra det. — Att det är du sjelf, som fiskar i grumligt vatten. Drottningen kände sig träffad. I ögonblicket återkom hon till sig sjelf. — Men om så äfven vore, genmälde hon, skulle du väl kunna förundra dig öfver, om jag en gång sökte att motsätta mig så många ständigt återkommande förolämpningar? Hvad rår jag för öfrigt för, om folket skulle resa sig till tronens och vårt försvar? Konungen svarade icke. Han sjönk ned inom sig sjelf. En stunds tystnad inträdde. Drottningen, som började frukta att konungen skulle kunna förändra tanke, ville likväl söka att i tid förekomma det. — Men om du nu äfven antager, yttrade hon derför, att jag har mitt finger med i spelet, så kan du väl icke vara hvarken en så onaturlig konung eller familjefader, att du ej träder upp i det afgörande ögonblicket och handlar i öfverensstämmelse med fäderneslandets och egna intressen. Utan att genast yttra sig deröfver, var det nu konungen, som betraktade henne. — Du glömmer en sak. — Hvilken då, om jag får fråga? — Att jag, då jag besteg tronen, aflade en dyr ed, att förblifva författningen trogen. Det är icke så godt heller att svära bort sig. {{linje|5em}} {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> qr5971d60svmhy0uty80nvc3xm09r7m 104 224850 656642 2026-08-06T18:58:45Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656642 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude><h2 align="center" style="border-bottom:none;">ELFTE KAPITLET.<br /><b>Natten.</b></h2> Så snart Brahe, Hård och Horn återkommit till hufvudstaden, begåfvo de sig hvar och en hem till sitt, efter gjord öfverenskommelse att samla omkring sig politiskt liktänkande vänner. Planen, hvars detaljer voro utarbetade af grefve Hård, var följande: Upprorets lägre chefer, i spetsen för hvilka löparen Ernst stod, skulle sammanträffa på Bergmans kaffehus i staden, hvarifrån de skulle, efter erhållen befallning, sprida sig och samla de missnöjde bland befolkningen. Rörelsen skulle börjas af gemene man och båtsmän, efter gifna tvenne trumsignaler, den ena från Norrmalmstorg, den andra längre bort från malmen. Ladugårdslandstorget var utsedt till den allmänna samlingsplatsen. Högvakten och gardesmanskapet, som till en del redan voro vidtalade, skulle understödja företaget. De skulle rycka ut, under uppgift att stilla pöbeln, men i afsigt att förena sig med den. Artillerigården skulle först intagas; båda broarna öfver Norrström besättas med vakter, samt södra slussen uppdragas. Af herrar riksens råd skulle grefvarne Rosen och Tessin samt friherrarne Höpken och Palmstjerna arresteras; bland rikets ständer skulle samma öde träffa landtmarskalken grefve von Fersen samt borgare- och bonde-ståndens talemän, jemte omkring etthundrade andra, hvaribland större delen af sekretautskottets och kommissionens ledamöter. Att Pechlin dervid icke var bortglömd, faller af sig sjelft. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> durfad4nwzxp9x8nyteh6xpf0v3cbr9 0 224851 656643 2026-08-06T19:02:13Z Thuresson 20 Kap 25 656643 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Drottning Lovisa Ulrikas hof 1878.djvu" from=692 to=731 kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Drottning Lovisa Ulrikas hof|25]] aw0y173aqbfbi12iynfbil34iorkc5s 104 224852 656644 2026-08-06T22:05:49Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ 656644 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud|122|Om klostren|}}{{linje}}</noinclude>tig Knuts Son i {{ant|<i>Revel</i>,}} och Hans Fru <b>Bengta Sunesdotter Folkunge</b>, som hade fådt Staden <b>Söderköping</b> til sitt lifgedinge. Klostret {{ant|funderades}} och bygdes wäl, wardt ock rikeligen begåfwadt, både wid {{ant|Fundationen}} och sedan, så af Konungar, som af andra förmögna personer, fast man nu icke kan {{ant|specificera}} eller vpräkna, hwad gods och lägenheter genom {{ant|donationer, testamenter,}} köp och byten blefwit ther vnder lagda. Ett eller annat wil man allenast nämna. Såsom, at Herr {{ant|<i>Magnus Johan</i>}}<b>sson</b> {{ant|testamenterade}} thessa Gråbröder 15 mark {{ant|d. 1 Aug.}} 1293. Hertigarna {{ant|<i>Erik</i>}} och {{ant|<i>Waldemar</i>}} påtenckte thessa bröder med 20 mark penningar vti sitt {{ant|testamente,}} thet the giorde {{ant|d. 20 Jan.}} 1318 i Nyköpings torn, ther the af sin egen broder, <b>K. BORGE</b> ihiäl swältes. Och at <b>Fru Bengta Philpusadotter</b> hafwer år 1471, vnder sin broders <b>Thord Bondes</b> {{ant|Signete}} gifwit til {{ant|<i>S. Francisci</i>}} <b>kloster</b> i Söderköping en och en half stång jord vti Då i Tingstada-Sochn. Och at år 1495 blef vti thetta <b>Gråbrödra-klostret</b> begrafwen Fru {{ant|<i>Magdalena</i>,}} <b>K. CARL Knutssons</b> Dotter, <b>Iwar Totts</b> enkia, som på <b>Bosgården</b> härstädes dödt hade. Af the monga eldar, som både af fiendar och genom wåda gådt öfwer Söderköping, hafwer ock thetta Munkekloster ofta tagit skada; dock altid åter kommit sig före igen; men, när thet år 1527, vti {{ant|Reformations}}-tiden, vnder <b>K. GUSTAF</b> then första, mi-<noinclude> {{huvud|||ste}} <references/></noinclude> tvmgmf75qwd18cvil49wexnto7iu63a 104 224853 656645 2026-08-07T06:39:26Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 656645 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<small>SOLGUDENS YXA OCH TORS HAMMARE.</small>|283}}</noinclude>finner mellan företeelserna i en smedja och vid ett åskväder, isynnerhet på en tid, då bearbetningen af metallerna ännu föreföll att vara något underbart, som endast genom högre väsendens ingripande blef möjligt. Det ligger ju nära till hands, att i blixtarne se de sprakande gnistorna från ässjan, att i åskslagen höra hammarens dånande fall mot städet och att uppfatta åskvädret sjelft som arbetet i en himmelsk smedja». Äfven den thrakiska solguden Lykurgos bär dubbelyxan, och Herakles’ klubba var måhända ursprungligen ett dylikt vapen, emedan Herakles sjelf är den till Grekland öfverflyttade orientaliska solguden, som ju i sitt hemland vanligen är framställd med en yxa. {{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=653|bildtext=Fig. 10. <i>Figur på väggen af en stenåldersgraf. Champagne.</i>}} Att solens och åskans gud hos grekerna, liksom hos andra folk, egentligen tänktes vara en och densamma, finna vi bland annat af namnen på två af de fyra hästarna för Apollos vagn: det ena namnet betyder blixt och det andra dunder. En forntida författare låter oss nämligen veta hvad solgudens hästar hette. Samma föreställning, att solens och åskans gud äro en, träder oss ock till mötes i berättelsen om huru gallerna, då de hotade Delphi, blefvo bortskrämda af solguden Apollo med blixt och dunder. I Italien möta oss liknande förhållanden som i Grekland. Volcanus med sin hammare är densamme som Hephaistos, och Hercules med sin klubba var också känd af romarne. Äfven i Italien träffa vi tidigt votivyxor och symboliska yxor. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 8irbsg847mhut07xklnaikrkmq6zlr4 104 224854 656646 2026-08-07T08:03:30Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656646 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||DET UNGA SVERIGE|257}}</noinclude>tendentiös. I Frankrike hade den äldre generationen som Flaubert och Goncourtarna tillhört den förra riktningen; det var först Dumas fils och Zola, som angrepo institutionerna. I Norge och Danmark hade likaledes den äldre generationen som Björnson och Ibsen börjat som romantici och småningom nått fram till tendensdiktningen. I Sverige är det tvärtom: det äldre åttiotalet är övervägande satiriskt, det yngre däremot söker objektivt framställa. Till denna senare grupp hör Tor Hedberg. Han är uteslutande betraktaren bland dessa unga åttiotalister, man skulle vara böjd att säga mer tänkare än skald. Han ställer sina psykologiska problem med icke ringa skarpsinnighet, men tanken får sällan det konkretas liv över sig, och skildringen saknar allt för ofta färg och lyrik. Stilen är tung, kärv och färglös. Det vilar något inåtvänt, allvarligt och tungt över hans skrifter, och helst framställer han också de av livet slagna, grubblarenaturer, som kämpa en hård kamp med sina egna tankar. Han är en allvarlig, vederhäftig sanningssökare, men förefaller ofta så flegmatiskt oberörd av de händelser han upprullar, att han har svårt för att rycka oss med. Född 1862 debuterade han, efter studier i Upsala, 1884 med berättelsen ''Högre uppgifter'', som väckte ett visst uppseende. Den handlar om en ung flicka med teaterblod i ådrorna, som drömmer stort och svärmiskt om livet, men vilken slutar som maka åt en, man, som hon föraktar; och sedan sinar livet ut för henne i idel missräkningar. Ännu större förväntningar väckte ''Johannes Karr'', som obestridligen är ett duktigt arbete av en 23-åring. Det är berättelsen om en samhällets paria, och hur han kämpar sig upp i världen. Johannes är naturlig son till en backstugusittares dotter och en rik och hård bonde, som överger henne. Förvildad och förskjuten växer han upp, och 17 år gammal sätter han av hämndbegär eld på faderns gård; efter uttjänt straff får han plats hos en handelsidkerska på landet och gifter sig med dennas dotter, sedan hon skändats av en herreman. Hon älskar honom icke och dör, då hon ger livet åt en son. Denne son är den numera rike spannmålspatronens allt, och kring honom<noinclude> <references/></noinclude> iqqanqvt59u916af4nuwia2pa0wegrd 104 224855 656647 2026-08-07T08:07:49Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656647 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|258|DET UNGA SVERIGE|}}</noinclude>samlar han all den ömhet, han icke haft bruk för i livet; men liksom han aldrig vann moderns kärlek, vinner han icke heller sonens. Denne är en odåga, som förslösar hans pengar och längtar efter hans död för arvets skull. Figurerna äro kanske icke alltför intressanta, men de äro säkert utformade. Bland Tor Hedbergs ''Skizzer och berättelser'' finnes en novell, ''Långfredag'', i vilken en febersjuk utbrister: »Judas, sägar jag. Ni är Judas, jag är Judas, vi äro alla Judas. Har ni aldrig älskat något, — över allt annat, med allt det bästa av er själv, — och har ni dock icke förrått det? Jo, — ni har gjort det, — någon gång — i edra hemliga tankar, i djupet av ert hjärta, — om ej i öppen dag. — Ni har det, — och jag, — och alla! — Har ni aldrig givit en Judaskyss, — den svikna kärlekens Judaskyss? — Jo, den bränner på edra läppar, — på edra som på mina! Och ändå har ni fördömt och förbannat honom, — en tusenårig förbannelse, det är ett brott, större än hans, ty han hade dock älskat en gång. Man skall icke förbanna den som är olycklig, — man skall — förlåta! — — — —» Här har man i koncentrerad form den psykologiska tankegången i ''Judas, en passionshistoria'' (1886), i vilken författaren söker giva en ny tolkning av denne man, som förrådde sin mästare genom kyssande. Något senare (1895) omarbetade Hedberg ämnet till ett drama. Judas är en tungsint grubblare. Han hör Johannes döparens kallande röst i öknen, den griper honom, men han vill icke lyssna. Han vill leva i fred, han vill ha ro, han hänger fast vid det jordiska. Striden mellan dessa båda motsatser fyller hans liv. Men när han möter Jesus i öknen, gripes han oemotståndligt av kärlek till honom. Han sluter sig till honom, men denna kärlek känner han småningom som en boja, och för att bliva fri förråder han mästaren. Han hoppas, att om han dödar honom, skall han döda sin egen oro, sitt grubbel, sitt lidande. Han hatar Jesus med hela styrkan av en svartsjuk kärlek. Men i det ögonblick han kysser Jesus, och denne ser på honom, milt, förlåtande, försiggår den stora förvandlingen i hans själ. Kärleken till allt mänsk-<noinclude> <references/></noinclude> mnrcp0x5koxxhkxkuqw34cdrzyfr182 104 224856 656648 2026-08-07T08:16:53Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656648 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||DET UNGA SVERIGE|259}}</noinclude>ligt fyller hela hans väsen, all oro viker, och Judas går ut i världen som en Jesu lärjunge. Denna förklaring av förrädaren verkar kanske inte övertygande, men den är genomförd med säker logik. Arbetet genomströmmas av en mild humanitet, som går igen i de flesta av författarens arbeten. Judas är icke längre den avskydde, världens störste brottsling, han är en olycklig, som man förlåter, därför att man förstår honom. Och huru betecknande för Tor Hedberg är det icke, att detta arbete, som kunnat giva anledning till en orgie i färger, är helt abstrakt utformat i en färglös stil. Allt detta yttre, miljöns brokiga vimmel, som en Flaubert introllar i sina orientaliska ämnen, saknas i denna äkta nordiskt tungsinta bok. Det är en ren själshistoria, nästan en tes, skriven med en dämpad och kysk lyrik, som i sin enkla linjeföring och sina bleka färger påminner om Puvis de Chavannes dekorativa bilder. Under de närmaste åren utgav Tor Hedberg ''Skizzer och berättelser'' (1887), där man särskilt märker den mystiskt färgade novellen ''En kamp med döden'' samt romanen ''På Torpa gård'' (1888), en egendomlig äktenskapshistoria. Torsten Ek är en duktig lantbrukare, men en enkel, osammansatt natur, som ej förstår den något svärmiskt anlagda hustrun. Hennes begäran om skilsmässa efter ett fyraårigt äktenskap, under vilket hon fött honom en dotter, kommer över honom som en överraskning, och han förlåter icke hennes uttryck, att »hon slitit ont hos honom». Han söker glömma henne och låter henne behålla dottern för att icke hava något, som påminner honom om det förgångna. Hustrun gifter om sig med en målare; efter några års äktenskap dör först denne, så hustrun. Torsten bjuder då dottern till sig, men stöter också henne ifrån sig genom en viss brutal kärvhet. Om hustrun vill han ej höra talas, ännu mindre om hennes andre make. Under dotterns inflytande förändras han dock småningom; han inser, vad som brustit i förhållandet till hustrun, och nu först efter hennes död förstår han henne och genomlever med dottern vid sin sida i minnet och dröm-<noinclude> <references/></noinclude> 05aqi98rm9rzacixqsop3lx2sj8thfo 104 224857 656649 2026-08-07T08:27:25Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656649 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|260|DET UNGA SVERIGE|}}</noinclude>men liksom än en gång sin ungdoms kärlek. I denna berättelse liksom i flera följande spåras ett tydligt inslag av rysk berättelsekonst. Turgenjev har, såsom redan Sprengel påpekat, i sin novell »Kärlek efter döden» behandlat ett liknande motiv. Tor Hedbergs utveckling är kanske den jämnaste av alla dessa åttiotalsförfattares. Fast han tillhörde det unga Sverige genom sina radikala åsikter, uppträdde han aldrig som samhällsförbättrare utan intresserade sig redan i sina första skrifter uteslutande för psykologien. Heidenstams uppträdande förändrade icke heller hans uppfattning, åtminstone icke i någon nämnvärd grad. Han svarade på Pepita-boken med en liten motskrift ''Glädje'', och om någon egentlig kris i hans författarskap under dessa år kan man icke tala. Men även han har haft sina inre strider. Problemen ha ställt sig för honom i en något annan dager, och diskret har han sökt tolka något av det, som försiggick i tiden, i novellen ''Ett eldprov'' (1890). Den vill just belysa brytningen i det moderna livet, striden mellan känsla och tanke, mellan idealen och verkligheten. Henrik Wilde har studerat i Upsala, där han vid 21 års ålder blivit doktor på en avhandling om Schelling. Det är en brådmogen kammarlärd, en ohjälplig ideolog och världsförbättrare i sin fantasi, men han känner alltför litet till livet. Han sätter som sitt mål att arbeta för mänsklighetens utveckling. Ett av de största hindren finner han i kristendomens paradoxala lära, att människan skall älska alla, även sina fiender — en lära, som endast föder lögn och hyckleri. Allt detta filosoferande utfyller hans samtal med Agnes, som han älskar; hon känner sig dragen till honom, men hans verklighetsskygghet och oerfarenhet komma trådarna att brista. Det blir en annan, som vinner henne, och Wilde känner sin värld störta samman. Han genomlever en tid av självransakan och går ut till sin nya kamp för mänsklighetens utveckling. Denna berättelse är allt för metafysisk. Wilde skulle kunnat bliva en typ för den unga generation, som stormade fram, buren av sina drömmar. Deras tanke ilade liksom i förväg; känslorna kunde ej följa med, och därför kommo de att sakna<noinclude> <references/></noinclude> jozdns89ardrl10j311utay15oasm7f 104 224858 656650 2026-08-07T08:31:12Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 656650 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|284|<small>OSCAR MONTELIUS.</small>|}}</noinclude>Detta är också fallet i Europa norr om Alperna. I Gallien möta vi sådana symboler redan under stenåldern. Yxor med eller utan skaft äro inhuggna på många stenar, som bilda väggar eller tak i grafkammare från denna tid. En mennisko- eller väl rättare guda-bild med en yxa ses på väggen till en af de grottor, som i Champagne äro uthugga i kritlagren (fig. 10). Och från den tid, då Gallien var romersk provins, hafva vi många afbildningar af en gud, som i sin hand håller en hammare med långt skaft (fig. 11). Hammaren, symmetrisk som den dubbeleggade yxan, liknar mycket den nordiska Torshammaren, men skaftet är så långt, att det når till marken. Namnet på denna keltiska gud är, i dess romerska form, Taranis eller Tanarus. Huru detta namn språkligt förhåller sig till Thunor, den forngermanska formen af Tors namn, är en fråga, på hvilken jag naturligtvis här ej kan inlåta mig. Jag kan endast meddela, att taran än i dag i Cornwallis betyder åska. {{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=654|bildtext=Fig. 11. <i>Gallisk gudabild med hammare (Taranis).</i>}} Äfven gallerna betraktade solens och åskans gud som <i>en.</i> Detta visas af de bilder man funnit i Gallien af en gud, som med ena handen stödjer sig mot ett hjul, solens symbol, och i den andra håller en ljungeld. De slaviska folken afbildade åskans gud, Perun, med en flintyxa i handen. En bildstod, som furst Wladimir år 980 uppstälde i Kiev, var af trä med hufvud af silfver och skägg af guld. Till Peruns ära brann natt och dag en eld af ekved; äfven i Grekland var eken helgad åt solguden. Litauerna dyrkade samma gud under namnet Perkunas, och letterna kallade honom Perkons. I Skandinavien hade yxan, liksom i Gallien, redan under stenåldern en symbolisk betydelse. Detta bevisas däraf att man flera gånger träffat yxor af bernsten i fynden från denna tid. De flesta äro små och hafva burits som prydnader; några hafva samma form som de vanliga eneggade stenyxorna med skafthål (fig. 12), andra äro dubbeleggade och likna dem som förekomma i Södern (fig. 13). Men utom dessa bernstensperlor i yxform har man också både i Sverige och i Danmark funnit yxor af bernsten så stora, att de ej<noinclude> <references/></noinclude> 0eo2b2g2uyg1kjn5winh5j6ofb6xt0f 104 224859 656651 2026-08-07T08:44:16Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656651 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||DET UNGA SVERIGE|261}}</noinclude>»hemkänslan i livet»; men Wilde är nästan för smått tecknad, och det saknas flykt i framställningen som så ofta hos Tor Hedberg. Perspektivet skulle varit vidare; nu blir novellen endast berättelsen om Henrik Wilde och ingen annan. Men här finnas, fast romanen är ojämnt skriven, vackra partier. Flera samlingar smärre berättelser, ofta av humoristiskt innehåll, ansluta sig under senare år till dessa större noveller och romaner, såsom ''Noveller och skizzer'' (1889), ''Nya berättelser och skizzer'' (1892), ''Farbror Agathon med flera noveller'' (1894). Dessutom har Tor Hedberg utgivit ett par diktsamlingar, nämligen ''Dikter'' (1896) och ''Sånger och sagor'' (1903). I versen som i prosan talar han sotto voce, det är lyckodrömmens och saknadens bleka lyrik, som genomströmmar hans bästa dikter. {{Dikt|»Då du din tomma hand mig ger, då sorgset du emot mig ler, och böjer tyst ditt huvud ner, ditt huvud ner mot jord, tro mig, då känner jag som bäst, hur ringa lott jag mig har fäst, som ej kan bjuda dig till gäst vid lyckans rika bord. — — — — — — — — — Ja, sagotiden har förgått, och jag kan tala till dig blott det sorgsna språk, som blev vår lott, som blev vår lott på jord, det fattigdomens språk, som ger blott sorg till svar, där sorg den ser, och blott kan hjälpa den som ber med egna böneord.»}} Stundom märker man även i Tor Hedbergs tidigare berättelser som i »Johannes Karr» ett bestämt dramatiskt grepp på ämnet. Det är ofta detta, som förlänar liv åt framställningen. Under senare år har han också allt mera ägnat sig åt dramatiskt författarskap, det område, där han otvivelaktigt nått högst. Hans tidigaste försök i denna riktning var ''En livsgåta'' (1886), som dock icke gjorde någon lycka på scenen. Sedan har han<noinclude> <references/></noinclude> fui3tjqkw38qmytdq8itrf4cat0svpk 104 224860 656652 2026-08-07T08:49:02Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656652 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|262|DET UNGA SVERIGE|}}</noinclude>skrivit lustspelet ''Nattrocken'' (1893), ''Guld och gröna skogar'' (1895), en lustig fars, som uppbäres av den genomrolige pratmakaren och vinglaren Vinckler d. ä., idédramat ''Gerhard Grim'' (1897), med sin faustartade motsättning mellan liv och tanke, de två små renässansdramerna ''Giorgione'' och ''Antonios frestelse'' (1901), utmärkta genom sin vackra blankvers, samt åtskilliga andra. I dramat ''Johan Ulfstjerna'' (1907) har Hedberg skapat ett av den moderna svenska dramatikens starkaste verk. Handlingen tilldrar sig i Finland under det ryska förtrycket. Den unge Helge Ulfstjerna har vigt sitt liv åt dådet att dräpa den ryske guvernören. Men fadern, den av årens strider en smula bittre och förtorkade poeten, genomskådar planen. Sonens hängivna offervilja för fosterlandet väcker Johan Ulfstjernas ungdomskraft på nytt. Han tar revolvern ur sonens hand och utför själv dådet. »Jag måste dö, för att du må leva.» Tor Hedberg har även verkat som kritiker, särskilt av bildande konst, och hans kritik är, liksom hela hans författarskap, präglad av hans humana och kultiverade personlighet. <section end=AS2 /> <section begin=AS3 /> {{c|{{större|'''III.'''}}}} Axel Lundegård hade kanske mer personligt än de flesta genomlevt åttiotalets brytningsår. Han var son till en strängt konservativ kyrkoherde i Skåne. Men det är gammalt och välkänt, att prästsöner ofta slå över i oppositionen. Ju större tryck, ju högre springer fjädern i vädret, och Axel Lundegård utvecklade sig snart till en djärv radikal och förnekare. Född 1861 debuterade han efter ett par års studier vid Lunds universitet 1885 med en samling noveller, ''I gryningen''. Det är i<noinclude> <references/></noinclude> 2iu0xjovzlz280og9nm7arrudv21dd5 656669 656652 2026-08-07T10:38:44Z PWidergren 11678 656669 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|262|DET UNGA SVERIGE|}}</noinclude>skrivit lustspelet ''Nattrocken'' (1893), ''Guld och gröna skogar'' (1895), en lustig fars, som uppbäres av den genomrolige pratmakaren och vinglaren Vinckler d. ä., idédramat ''Gerhard Grim'' (1897), med sin faustartade motsättning mellan liv och tanke, de två små renässansdramerna ''Giorgione'' och ''Antonios frestelse'' (1901), utmärkta genom sin vackra blankvers, samt åtskilliga andra. I dramat ''Johan Ulfstjerna'' (1907) har Hedberg skapat ett av den moderna svenska dramatikens starkaste verk. Handlingen tilldrar sig i Finland under det ryska förtrycket. Den unge Helge Ulfstjerna har vigt sitt liv åt dådet att dräpa den ryske guvernören. Men fadern, den av årens strider en smula bittre och förtorkade poeten, genomskådar planen. Sonens hängivna offervilja för fosterlandet väcker Johan Ulfstjernas ungdomskraft på nytt. Han tar revolvern ur sonens hand och utför själv dådet. »Jag måste dö, för att du må leva.» Tor Hedberg har även verkat som kritiker, särskilt av bildande konst, och hans kritik är, liksom hela hans författarskap, präglad av hans humana och kultiverade personlighet. <section end=DUS2 /> <section begin=DUS3 /> {{c|{{större|'''III.'''}}}} Axel Lundegård hade kanske mer personligt än de flesta genomlevt åttiotalets brytningsår. Han var son till en strängt konservativ kyrkoherde i Skåne. Men det är gammalt och välkänt, att prästsöner ofta slå över i oppositionen. Ju större tryck, ju högre springer fjädern i vädret, och Axel Lundegård utvecklade sig snart till en djärv radikal och förnekare. Född 1861 debuterade han efter ett par års studier vid Lunds universitet 1885 med en samling noveller, ''I gryningen''. Det är i<noinclude> <references/></noinclude> 59tvfqpdltzuhyy7gahp5d37pxj2yt4 104 224861 656653 2026-08-07T09:06:19Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656653 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||DET UNGA SVERIGE|263}}</noinclude>själva verket ett vekt romantiskt gemyt, som här och annorstädes uppenbarar sig, men som döljes under en självsäker satirikers yta, ungefär samma karaktär som sonen i hans och Ernst Ahlgrens roman »Modern». Det kan ligga något retfullt över den doktrinära överlägsenhet, varmed författaren gisslar sin omgivning; man kan också tycka, att han stundom fäster sig för mycket vid småsaker, men han är så ärligt övertygad och manligt oförskräckt, att man slutligen hyser fördrag med hans låter. Han angriper det dåvarande studentlivets inne stängdhet, de råa sederna, festernas officiella hyckleri och deras oskönhet — isynnerhet fram på nattsidan. Vad han säger är sannt. Här finnes en ganska humoristiskt bitter historia om två fattiga bondestudenters vedermödor ''(Ett lyckat skämt)''. De intressantaste berättelserna äro dock de båda, där han tecknar ett par kvinnoprofiler, nämligen ''Uppgörelse'' och ''Lycka''. I den senare återges känsligt och vackert bilden av en kvinna, som under ett långt lidande, tålmodigt buret på sjuksängen, gjort upp sitt konto med livet. Det är numera ingen hemlighet, och var det knappast då, att det var Victoria Benedictssons drag och hennes lidandes historia, som här framställdes. Lundegård hade under dessa år sitt fädernehem i Hörby, och det var där, som han sammanträffade med Victoria Benedictsson. Bekantskapen utvecklade sig snart till förtroligt kamratskap och litterärt samarbete, som redan ovan berörts. Under dessa år var Lundegård en av de ivrigaste profeterna för att sprida de radikala åsikterna. Han arbetade med ungdomlig entusiasm, uppträdde flitigt med kritiska och polemiska uppsatser och höll också en hel del föredrag, i vilka han kämpade för radikalismens genombrott. Särskilt den sexuella frågan intresserade honom livligt. Råheten i den härskande äktenskapsuppfattningen stötte honom tillbaka, men han tog också bestämt avstånd från »handske»-moralen. Under åttiotalets senare år försiggår en viss förskjutning i hans åsikter. Lundegårds uppgörelse med det föregående tidsskedet heter ''Röde prinsen''. ''Ett ungdomsliv i stämningar'' (1889). Den formar sig som en tillbakablick över decenniets märkligaste<noinclude> <references/></noinclude> 2i9xece09osiddpoxoafgz8p3qlvuim 104 224862 656654 2026-08-07T09:10:10Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656654 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|264|DET UNGA SVERIGE|}}</noinclude>händelser, där åtalet mot Strindbergs »Giftas» riktigt uppfattas som kulminationen och början till regressen. Men tyvärr äro varken händelser eller personer fullt fristående tecknade. De leva endast i den mån läsaren känner dem ur verkligheten. »Röde prinsen» är en nyckelroman, där man hastigt presenteras för Strindberg, Ernst Ahlgren, Victor Lennstrand m. fl. samtida personer, utan att man någonsin får en energiskt genomarbetad bild av tiden. Max, den unge ädlingen, som först omfattat radikalismens idéer, stötes slutligen tillbaka av demokratiens oskönhet, brutalitet och brist på bildning. Han återvänder till sin egen klass, företager utländska resor och gifter sig med sin unga oskyldiga kusin. I denna berättelse förekommer också en kärlekshistoria mellan Max, som tror sig förstörd av en venerisk sjukdom, och kusinen Ellen, som dör av lungsot, ett motiv, som något erinrar om Heine, synbarligen en av Lundegårds älsklingsförfattare. Han har också i ''La Mouche'' skildrat dennes kärlek till Camille Selden. Efter sin uppgörelse med åttiotalet antager Lundegårds produktion en något annan karaktär. Han har skrivit dels en grupp av större romaner och smärre berättelser med ämne ur nutiden, dels en serie av historiska romaner. I flera av nutidsromanerna äro ämnena erotiska och tonen sentimental och romantisk. Man kan gärna säga hyperromantisk. Och denna sentimentalitet går så på bredden, att romanerna tänjas ut och bli långtrådiga. Samma tanke och samma situationer upprepas ideligen. Dessutom har man ofta svårt att dela författarens uppfattning av personer och förhållanden. Detta är t. ex. fallet i nutidsromanen ''Titania'' (1892). Den unga själfulla och ömma grevinnan Maria Lindenow älskar livet igenom den dumme och obildade lantjunkaren Casimir du Camp. Och dock har hon vid sin sida en man av helt annat värde, den intelligente, ståtlige världsmannen Eric Lindenow, som omfattar henne med en sådan lidelse och beundran. Men det är, som om han icke funnes till för henne. Redan namnet för ju tillbaka till »Midsommarnattsdrömmen»,<noinclude> <references/></noinclude> 0ur6effuggstiai68j5xb1sbsfz66oi 104 224863 656655 2026-08-07T09:13:40Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656655 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||DET UNGA SVERIGE|265}}</noinclude>där Shakespeare så kvickt och vemodigt i de olika kärleksparens förvillelser belyser den gamla sanningen: kärleken är blind. I några groteska scener visar han där bl. a., hur den sköna fédrottningen Titania är förälskad i den till en åsna förvandlade vävaren Botten. Vi förstå så väl det bittra vemod, som döljer sig bakom dessa eljest så uppsluppna scener. Shakespeare har i en graciös, satirisk, tragikomisk situation återgett ett högst omaka pars kärlek, och vem har icke i verkligheten sett den återupprepas? Men om detta ämne har Lundegård skrivit en stor roman i två delar. Huru är detta möjligt? Ämnet erbjuder ju intet tillfälle till utveckling. Vad är enformigare eller mindre händelserikt än en lycklig kärlek? Om kärleken toge slut, om Maria en vacker dag med avsky vände sig bort från Casimir och i stället räckte sin hand åt Eric, då kunde det blivit en historia. Möjligen skulle ämnet från modern psykologisk synpunkt kunna behandlas så, att man finge en förklaring på det egendomliga fenomenet. Lundegård försöker verkligen en gång giva oss något dylikt, men det upptar endast ett par sidor och utgöres av några reflexioner, växlade mellan läkaren och diplomaten. Varom handlar då romanen? Den handlar om herr Lundegårds indignation och förvåning över, att Maria älskar Casimir. Och han söker motivera det berättigade i denna indignation. Han är på ett par hundra sidor upprörd över skådespelet, att en så enfaldig och rå man skall äga en så förtjusande hustru. Hela romanen igenom bibehåller han denna ställning som den utanför stående tredje, vilken undrar, varför dessa två äro lyckliga. Han bokstavligen förföljer Casimir, som vore han en rival. Han anför betydligt flera skäl, varför Maria icke borde älska Casimir, än orsaker till, varför hon nu verkligen gör det. Casimir har visserligen aldrig kunnat lära sig mer än att läsa och skriva och Mårten Luthers lilla katekes, han förstår sig icke på statyer och operamusik, men det finns otvivelaktigt andra egenskaper än de intellektuella, som kunna väcka en kvinnas kärlek, och när allt kommer omkring, är det ju en ej alltför ovanlig syn, att en intelligent kvinna älskar en enfaldig man.<noinclude> <references/></noinclude> eur246x33ittzid1wv5ajwqkbj4k016 656656 656655 2026-08-07T09:14:01Z PWidergren 11678 656656 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||DET UNGA SVERIGE|265}}</noinclude>där Shakespeare så kvickt och vemodigt i de olika kärleksparens förvillelser belyser den gamla sanningen: kärleken är blind. I några groteska scener visar han där bl. a., hur den sköna fédrottningen Titania är förälskad i den till en åsna förvandlade vävaren Botten. Vi förstå så väl det bittra vemod, som döljer sig bakom dessa eljest så uppsluppna scener. Shakespeare har i en graciös, satirisk, tragikomisk situation återgett ett högst omaka pars kärlek, och vem har icke i verkligheten sett den återupprepas? Men om detta ämne har Lundegård skrivit en stor roman i två delar. Huru är detta möjligt? Ämnet erbjuder ju intet tillfälle till utveckling. Vad är enformigare eller mindre händelserikt än en lycklig kärlek? Om kärleken toge slut, om Maria en vacker dag med avsky vände sig bort från Casimir och i stället räckte sin hand åt Eric, då kunde det blivit en historia. Möjligen skulle ämnet från modern psykologisk synpunkt kunna behandlas så, att man finge en förklaring på det egendomliga fenomenet. Lundegård försöker verkligen en gång giva oss något dylikt, men det upptar endast ett par sidor och utgöres av några reflexioner, växlade mellan läkaren och diplomaten. Varom handlar då romanen? Den handlar om herr Lundegårds indignation och förvåning över, att Maria älskar Casimir. Och han söker motivera det berättigade i denna indignation. Han är på ett par hundra sidor upprörd över skådespelet, att en så enfaldig och rå man skall äga en så förtjusande hustru. Hela romanen igenom bibehåller han denna ställning som den utanför stående tredje, vilken undrar, varför dessa två äro lyckliga. Han bokstavligen förföljer Casimir, som vore han en rival. Han anför betydligt flera skäl, varför Maria icke borde älska Casimir, än orsaker till, varför hon nu verkligen gör det. Casimir har visserligen aldrig kunnat lära sig mer än att läsa och skriva och Mårten Luthers lilla katekes, han förstår sig icke på statyer och operamusik, men det finns otvivelaktigt andra egenskaper än de intellektuella, som kunna väcka en kvinnas kärlek, och när allt kommer omkring, är det ju en ej alltför ovanlig syn, att en intelligent kvinna älskar en enfaldig man. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> h9ywakfoqak4v9htqoadijq9espkesm 104 224864 656657 2026-08-07T09:22:16Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656657 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|266|DET UNGA SVERIGE|}}</noinclude>Under senare år har Lundegård huvudsakligen sysslat med författandet av historiska romaner. Hans ''Struensee'' söker giva en tolkning av den danske upplysningsmannens levnad och karaktär. Boken intresserar icke minst genom det livfulla galleri av samtida personligheter, som fyller de tre delarne. Slutligen har han ägnat tre romaner i krönikeform åt skildrandet av Drottning Margaretas, Drottning Filippas och Drottning Cillas öden. Man märker överallt i dessa arbeten, med vilket intresse författaren fördjupat sig i studiet av ämnet, huru omsorgsfullt han förberett det, och med vilken omvårdnad han nedskrivit det. Lundegård är i sina bästa ögonblick en talangfull berättare, blott något omständlig, och en samvetsgrann konstnär. Stort arbete lägger han ned på stilen, som dock ofta saknar friskhet och naturlighet. Han har som historisk författare uppnått en icke ringa popularitet. <section end=DUS3 /> <section begin=DUS4 /> {{c|{{större|'''IV.'''}}}} En utveckling för sig bland denna generations män har Georg Nordensvan. Han är född 1855 och skulle först blivit officer, men en bröstsjukdom tvingade honom att avbryta denna bana. Han blev nu målare, genomgick akademien och for till Paris för att vidare utbilda sig, men samtidigt vaknade hans intresse för vitterheten. Han debuterade 1877 med romanen ''Framtidsmän'', på vilken följde ett par andra berättelser, som dock alla förråda nybörjaren. Han ägnade sig även under en följd av år åt journalistisk verksamhet i olika Stockholmstidningar, och har där verkat som en framstående och vederhäftig kritiker både av litteratur och konst. Samtidigt utgav han<noinclude> <references/></noinclude> 4v4rrvbqxufw2tzhz60uqiu9n260pe1 104 224865 656658 2026-08-07T09:26:09Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656658 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||DET UNGA SVERIGE|267}}</noinclude>emellertid flera romaner och berättelsesamlingar, såsom ''I harnesk'' (1882), ''Penseldrag, skizzer och studier'' (1883), ''Skuggspel'' (1884), ''Figge'' (1885). ''Lek'' (1887), ''Silkeskaninen'' (1894) samt dessutom ett par dramatiska arbeten, ''Barnet'' (1882) och den ofta spelade ''Fästmanssoffan'' (1902). — Från och med nittiotalet drog han sig mer tillbaka från skönlitteraturen och ägnade sig huvudsakligen åt konsthistoriskt skriftställarskap, där han gjort en betydande insats. Som man ser av denna hastiga översikt, finnes det en oro i Nordensvans väsen, en mångsidighet i hans begåvning, som kastar honom från det ena området till det andra. Denna oro ökas kanske i någon mån därav, att han — ett par år äldre än de övriga författarna av denna krets — hänger starkare fast vid det gamla. Hans första, ännu i mycket omogna skildringar: »Framtidsmän», »I Kasern», »Skattsökarne» bära prägel av sextiotalsromanens teknik och uppfattningssätt, och detta gäller i viss mån även om ''I harnesk'', hans första mera allvarliga arbete; men här bryta också åttiotalets nya stämningar igenom. Det finnes nog icke så få självbiografiska drag i denna roman både i den utmärkta skildringen av barndomen och i teckningen av hjältens karaktär. Denne är en orolig ande, som slites mellan denna brytningstids idéer. Helge Rosenborg är till yrket löjtnant, en älskvärd och begåvad ung man, men hans strävan går ut på att bliva skald och säga samhället sanningen i ansiktet: »Jag har visserligen ibland funderat på att slå larm i lägret, ty, ser du, om jag släppte mig lös, så blev jag en vänsterman, så mycket är säkert, fast du kanske inte tror det om hans majestäts trogne tjänare, — och då skulle du se, huru yrvakna fysionomier med nattmössor på skulle titta ut ur alla hål, och hur man skulle svära över fridstöraren. Och när det var gjort, skulle jag visst slänga larmtrumman i något dike och loma av under djup ånger över, att jag ställt till ett sådant uppträde, när jag inte visste, varför jag störde det goda folket i dess söta sömn. Och sedan skulle jag själv gå och lägga mig med nattmössan ned över båda öronen. Jag tycker inte om strid, jag<noinclude> <references/></noinclude> n8xat4nqx10m7473m2sg40tyy6icmpi 104 224866 656659 2026-08-07T09:29:26Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656659 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||DET UNGA SVERIGE|}}</noinclude>blir nedslagen av första hätska ord, som riktas mot mig eller mot mina idéer. Därför uttalar jag sällan, vad jag känner, utan låter hellre folk tro, att jag ingenting bär under min vadderade vapenrock. Och det tror jag visst själv också. Då åtnjuter jag åtminstone medborgerligt förtroende och får kanske till och med pension på gamla dagar. Det här var en lång predikan.» Han skriver på en roman »I harnesk», i vilken han skall företaga sin stora uppgörelse med samhället. Men han är för vek och för skeptisk, en drömmare och fantast, som går på ackord med livet och sviker den kvinna, han så varmt älskat. Berättelsen saknar klara linjer och skärpa i analysen, i det författaren för mycket fördjupar sig i detaljer. Han erinrar om sin hjälte, vilken berättar om sig själv, att han redan som skolgosse var olycklig för sitt barnsligt livliga lynnes skull, han kunde alls icke behärska sig eller dölja sina känslor, han hade en olycksalig talang att genast se det utmärkande och i synnerhet det löjliga hos personer. Han liksom tappar helheten inför livets brokiga mångfald. Men det finnes i denna roman flera förträffligt tecknade figurer som Anhild, Helges älskade, och Rolf, skriftställaren. Och här finnas stämningsfulla och kvicka, friskt återgivna situationer. Det norska inflytandet är mycket tydligt i denna roman. Helges själsstrid bär prägel av den motsättning mellan samhälle och individ, som Ibsen först skarpt formulerade. I berättelsens färg märker man även Björnson, och Anhild har drag gemensamma med »Fiskerjenten». Den typ, som Nordensvan tecknat i Helge, återvänder sedan flera gånger i hans följande skildringar, på olika sätt nyanserad, vittnande om den kamp, som hela detta problem vållat den unga generation, som bröt igenom det gamla åskådningssättet och framför allt krävde sanning i tanke och handling. I novellen ''Framgång'' ha vi en mångsidigt begåvad natur, som på olika sätt smular sönder sitt eget jag och slutar som präst. I de små vackra, så omedelbart formade skizzer, som Nordensvan kallat ''Skuggspel'', heter han Jacques, skeptikern, som har ett så skarpt öga för all humbug, egen såväl som andras, men<noinclude> <references/></noinclude> cmifwrwxbyyartnlxnajpo8dmgb50ki 656660 656659 2026-08-07T09:29:42Z PWidergren 11678 656660 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|268|DET UNGA SVERIGE|}}</noinclude>blir nedslagen av första hätska ord, som riktas mot mig eller mot mina idéer. Därför uttalar jag sällan, vad jag känner, utan låter hellre folk tro, att jag ingenting bär under min vadderade vapenrock. Och det tror jag visst själv också. Då åtnjuter jag åtminstone medborgerligt förtroende och får kanske till och med pension på gamla dagar. Det här var en lång predikan.» Han skriver på en roman »I harnesk», i vilken han skall företaga sin stora uppgörelse med samhället. Men han är för vek och för skeptisk, en drömmare och fantast, som går på ackord med livet och sviker den kvinna, han så varmt älskat. Berättelsen saknar klara linjer och skärpa i analysen, i det författaren för mycket fördjupar sig i detaljer. Han erinrar om sin hjälte, vilken berättar om sig själv, att han redan som skolgosse var olycklig för sitt barnsligt livliga lynnes skull, han kunde alls icke behärska sig eller dölja sina känslor, han hade en olycksalig talang att genast se det utmärkande och i synnerhet det löjliga hos personer. Han liksom tappar helheten inför livets brokiga mångfald. Men det finnes i denna roman flera förträffligt tecknade figurer som Anhild, Helges älskade, och Rolf, skriftställaren. Och här finnas stämningsfulla och kvicka, friskt återgivna situationer. Det norska inflytandet är mycket tydligt i denna roman. Helges själsstrid bär prägel av den motsättning mellan samhälle och individ, som Ibsen först skarpt formulerade. I berättelsens färg märker man även Björnson, och Anhild har drag gemensamma med »Fiskerjenten». Den typ, som Nordensvan tecknat i Helge, återvänder sedan flera gånger i hans följande skildringar, på olika sätt nyanserad, vittnande om den kamp, som hela detta problem vållat den unga generation, som bröt igenom det gamla åskådningssättet och framför allt krävde sanning i tanke och handling. I novellen ''Framgång'' ha vi en mångsidigt begåvad natur, som på olika sätt smular sönder sitt eget jag och slutar som präst. I de små vackra, så omedelbart formade skizzer, som Nordensvan kallat ''Skuggspel'', heter han Jacques, skeptikern, som har ett så skarpt öga för all humbug, egen såväl som andras, men<noinclude> <references/></noinclude> dpt8yyyuibfqwg04txw2g1jrrlnq7fk 104 224867 656661 2026-08-07T09:30:04Z PWidergren 11678 /* Utan text */ 656661 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="0" user="PWidergren" /></noinclude><noinclude> <references/></noinclude> el3ez3e2rae15n97m4wmnacjqh9wpql 104 224868 656662 2026-08-07T09:51:17Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656662 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||DET UNGA SVERIGE|269}}</noinclude>som slutar med att själv slå av på sina svärmiska fordringar, »arbeta för dagspenning och låta fem vara jämnt — tills vidare». Överallt skildrar han en personlighet, som börjar sitt liv med en översvallande idealitet, som vill bli något men ej blir det, och denna skildring utföres med en satir, som i själva verket är bitande skarp, men som så hänsynsfullt insvepes, att man knappast märker eggen. I novellen ''En silkeskanin'' är huvudpersonen en ung officer, baron Sixten, som en gång trötts skola bliva en heder för armén, men nu lever glada dagar, förnöter sin tid vid spelbordet och förälskar sig i en ängalikt utseende, men kallt beräknande varietédam. Slutligen, när hans affärsställning är ohållbar, måste han bita i det sura äpplet och gifta sig med en stenrik, men till åren kommen och föga vacker adelsdam. Denna utveckling är framställd med spetsig ironi, men som alltid hos Nordensvan utan något märkbart patos. Här skulle det eljest legat nära att få fram en bredare penselföring. Ty ämnet rör sig i själva verket om vissa missförhållanden i svenska armén, bristen på entusiasm och målmedvetenhet i arbetet, det slentrianmässiga i uppfattningen. Motsatsen till Sixten är kapten Reuter, den energiske officern, helt uppgående i sitt yrke, som i en liberal tidning skrivit artiklar mot det rådande systemet och som skjuter sig, när han därför blir förbigången. Om författaren fullföljt detta uppslag, hade novellen blivit en hel samhällsskildring, nu är den däremot endast en karaktärsstudie, men som sådan en av författarens bästa. I själva verket är Nordensvans egentliga område den mindre skissen och novelletten, skrivna i en livlig och pregnant stil. Nordensvan har skarpt öga för det måleriska. Han har lärt mycket av fransmännen, kanske icke minst av bröderna Goncourt, med vilka han i så mycket har lynne och intressen gemensamma. Liksom dessa är han själv förtrogen med ritstift och pensel, han älskar att fördjupa sig i kulturens och konstens värld, och hans eget framställningssätt har något av samma impressionism, som utmärker dessa fullblodsparisare, vilka överallt äro på jakt efter det karaktäristiska och säregna. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> rdbkml2dxz71utqr3fbtcuvauj5e3ag 104 224869 656663 2026-08-07T10:02:26Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656663 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|270|DET UNGA SVERIGE|}}</noinclude>Nordensvans mästerverk och mest populära novell är ''Figge''<ref>»Figge» fortsattes 1887 med kapitlen ''Hur Figge kom hem'' och ''Figge var kär en gång'' i samlingen ''Lek'' samt 1890 med novellen ''Hvad Figge blev''. I kalendern Nornan 1898 finnes ännu ett kapitel, ''Figges yngste bror''.</ref>, en serie skildringar ur konstnärslivet i Stockholm och Paris. Figge verkar som en glad färgfläck bland åttiotalets mörkare toner. I sin impressionistiska och livfulla stil skildrar Nordensvan just den stora brytningen, som, ungefär samtidigt med naturalismens inträngande i litteraturen, försiggick i måleriet, brytningen mellan Düsseldorff och Paris, mellan friluftsmåleriets friska färger och den gamla ateljékoloriten. Huvudintresset knyter sig framför allt till framställningen av de olika konstnärstyperna, av vilka den oförbrännelige Figge tar lejonparten. Han är bohêmen, som aldrig tänker på yttre framgångar, som struntar i publiken, som målar, »ty så roar mig att måla». Han talar sin tokroliga artistjargon, faller i hänryckning över dagrars och färgers spel och köper en tub kadmium för sin sista middagskrischa. Och så en vacker dag har Figge slagit igenom och är berömd. Den sorglösa stämningen i den unga svenska artistkolonien i Paris på denna tid återspeglas utmärkt i det bekanta yttrandet: »Pappa har ingenting, och jag har ingenting, men det gör ingenting». En helt annan konstnärstyp är Svante, utan större begåvning, men strävsam och borgerligt aktpågivande på publikens smak. Han får stora inkomster, medaljer och en hovcharge, men känner sig slutligen sviken på livet och sig själv. Ämnet och typerna erinra, dock i största allmänhet, om bröderna Goncourts roman »Manette Salomon». Det fängslande i Nordensvans novell är just den omedelbara friskhet och humor, varmed hela Figges så osammansatta och dock så skiftande karaktär är given. Han lever i varje fiber, man tycker, att man skakat hand med honom och skrattat åt hans löjligheter och infall — och det är icke om så många av åttiotalets typer man kan säga detsamma. Alltför ofta förefalla de importerade från andra sidan Kölen, och sitt liv tillbringa de icke så sällan i molnen.<noinclude> <references/></noinclude> 9j2nyzxc00tcdynz1g836k2w5u07ux9 104 224870 656664 2026-08-07T10:07:14Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656664 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||DET UNGA SVERIGE|271}}</noinclude> {{c|{{större|'''V.'''}}}} År 1885 debuterade en ung författarinna, som dolde sig under signaturen ''Stella Kleve'', men som snart avslöjades som en ung skånsk godsägaredotter, Mathilda Kruse, med en liten roman ''Berta Funcke''. Det vore synd att säga, att den fick något vänligt mottagande i den svenska pressen. Antingen tegs den ihjäl eller också avfärdades den i vresiga och indignerade ord. Särskilt kvinnosakskvinnorna voro djupt förgrymmade. Obestridligen kunde anmärkningar göras. Den kvinnotyp, som författarinnan skildrade, en hypernervös och osund, nästan hysterisk varelse, torrt medveten, konventionell, tillgjord och pretentiös, var icke sympatisk; och boken var skriven i ett rätt affekterat manér, lånat från Herman Bang, och på ett språk, som var hälft danskt och hälft franskt, men sällan ren svenska. Likvisst kunde boken förtjänat ett bättre mottagande, ty, skriven av en tjugoårig författarinna, vittnade den om en ovanlig intelligens och en djup sanningskärlek utan stora later. Författarinnan hade gjort den upptäckten, att dessa små änglar, som vi kalla kvinnor, och som så ofta figurera i romanerna, icke voro idel själ utan även materia, att de stundom ledo av bleksot och att de, enligt vad läkaren upplyste, borde bortgiftas för att åter bli friska. Upptäckten var visserligen icke ny, men hittills hade ingen kvinna med den oförfärade öppenhet som Mathilda Kruse vågat utsäga den — och härav kom hennes medsystrars stora indignation. Berta Funcke är en ung flicka, en fin-de-siècle-typ av nervös läggning och sensuella anlag, på ytan kall men med brinnande sinnen, längtande efter kärleken och mannen, men alltför blodlös att gripas av en stark lidelse, livstrånande men utan livskraft. »Ty den som spiller bort sin livskraft droppe för droppe, styckar sitt livs lidelse i små begär och små böjelser; den, som giver bort hela sitt kapital i skiljemynt — den måste stå ovederhäftig inför de ''stora'' fordringarna.» Berta Funcke tror icke på kvinnoemancipationen, ty kvinnorna skola aldrig upphöra att<noinclude> <references/></noinclude> 6cois86x8sucj9ap6zf69xlphc04g7f 104 224871 656665 2026-08-07T10:20:16Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656665 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|272|DET UNGA SVERIGE|}}</noinclude>älska. »Och då man älskar — då är man ju icke fri. Man offrar allt, vad man har — pengar, samhällsställning — allt — alltsammans.» Berta Funcke är, vad fransmännen kalla en ''demi-vierge'', hon leker och flirtar med männen, men hejdar sig alltid i tid, giver sig aldrig helt hän, utan nöjer sig med flyktiga beröranden, med en lång, »sugande kyss»; hon råkar därför i en upphetsning, som aldrig stillas, och börjar lida av bleksot och förstörda nerver. När hon efter en serie av dylika halva erotiska erfarenheter tröttnat på att brinna, kastar hon sig utan kärlek i armarna på en gammal man av förnäm börd och samhällsställning, som kan tillfredsställa hennes mondäna pretentioner. Analysen av denna något anormala varelses själsliv och hudförnimmelser är emellertid gjord med stor klarhet och skärpa, och den lilla boken är i själva verket en bekännelseskrift av samma hänsynslösa art för kvinnornas vidkommande som Strindbergs »Giftas» för männens. Dessa åsikter gillades icke av kvinnosakskvinnorna, som stämplade Berta Funcke och hennes författare som »en företeelse av kvinnlig förnedring». Även Ernst Ahlgren, säkerligen obehagligt berörd av det osunda och ytligt mondäna i Berta Funckes apparition, så olikt hennes egen natur, har ett uttalande i sina memoarer, som tyder på, att hon ej kände sig tilltalad av boken. Mathilda Kruse blev emellertid icke emancipationsdamerna svaret skyldig. Hon är en av de första, som gör front mot allt det överdrivna i kvinnorörelsen, mot allt detta teoretiserande om en kärlek, som i grunden icke var någon kärlek. — I tidskriften »Framåt» skrev hon en djärv och kvick liten artikel 1886 »Om efterklangs- och indignationslitteraturen i Sverige». »Ibsen har mycket på sitt samvete; — hade han bara ett ögonblick kunnat ana, att hans käcka ''Nora'' skulle bli moder till en sådan härskara av moraliskt förfördelade och undertryckta damer, så tror jag, att han till vad pris som helst låtit henne stanna i sitt »Dukkehjem» och dras med mannen, så gott hon kunnat. Dernäst är det Otto Benzon, som får bära ansvaret. Håren skulle resa sig på hans huvud, om han visste, vilka följ-<noinclude> <references/></noinclude> 6sja335z7as8r6y83i3e6ezz1pc4axe 104 224872 656666 2026-08-07T10:24:55Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656666 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||DET UNGA SVERIGE|273}}</noinclude>der hans muntra »Skandale» har dragit över den teaterbesökande Stockholmspubliken. Afton efter afton vackla ett par stackars förförda offer över tiljorna i »Nyan» och »Dramatiskan», och eländiga manspersoner med erotiska tendenser och ohjälpligt förmörkade moralbegrepp stukas till jorden under patenterade slutrepliker. Ja, är där i Danmark någon högerman, som har lust att taga en riktigt raffinerad hämd över utfallen i »Provisorisk», så skall man bara stappla upp för herr Benzon alla fru Agrells dramer — enakts, tvåakts och treakts — plus fru Bartelsons »Efterspel» och Bärgtoras »Kärlek» — och kan han tvingas att läsa igenom dem, följa sin egen ''Karen'' genom alla namnförändringar och förvandlingar ända in i tredje och fjärde led, tills hon blir färglös och avbleknad som en skugga, så tror jag nog den kvicke skämtaren skall känna sig grundligt ångerfull och ohygglig till mods … Fruarna äro värst. Snart kunna de icke berga sig smekmånaden ut, förrän de skriva en eller annan liten novell, eller åtminstone en liten dramatisk situation — bara en liten en, på femtio sidor — med ''han'' och ''hon'' på var sin sida om ett nattduksbord, och med en slutreplik, som med sina två eller tre rader obarmhärtigt blottar samhällets hundrade lögner och missbruk och för den uppskakade läsaren öppnar ett oändligt perspektiv av oförrätter och elände. Herre Gud, det ''är'' naturligtvis sannt allt, vad de säga — samhällslagarne äro allt för milda mot mannen och allt för stränga mot kvinnan — men nu veta vi det ju alltsammans … Det ''är'' sagt — låt oss då äntligen slippa att oupphörligt höra det om och om igen. Eller inse de icke dessa damer, som alla mera äro besjälade av ädelt nit för kvinnofrågan, än egentligen utrustade med någon större litterär begåvning, att ju mera man bråkar med och omsäger denna sak, desto starkare skall reaktionen bli, ja, att de rent ut riskera, att alla deras verkligen goda bemödanden dränkas i böljor av skratt. Ty att en reaktion ''skall'' komma, det är där icke längre fråga om, eftersom den redan har börjat … uppslaget till reaktionen är redan givet, Strindberg har skrivit ’Giftas’.» {{Tomrad}}<noinclude> <references/> {{m|18 — 18338.{{em|1}}''J. Mortensen.''}}</noinclude> 2vuoyui2g8qqcroxyksagcdgcrlijr7 104 224873 656667 2026-08-07T10:31:58Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656667 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|274|DET UNGA SVERIGE|}}</noinclude>Stella Kleve skrev ytterligare i »Framåt» en novell, »Pyrrhussegrar», av ungefär samma innehåll som »Berta Funcke», vilken väckte en sådan storm av ovilja, att den lär ha bidragit till att tidskriften icke blev långlivad. Hon fortsatte detta avslöjande av kvinnornas sensualitet och sitt fälttåg mot kvinnoemancipationen i ''Alice Brandt'' (1888). Boken är väl knappast som helhet lyckad, men där finnes t. ex. en konversation mellan några helt unga flickor i ensamheten, om herrar och religion och sista förlovningen och kärlekens renhet — allt lustigt och träffande återgivet. Stella Kleves små fröknar, »lystna på äventyr och erotik som på sötsaker», prata gärna om det man icke talar om i salongerna. Över huvud finnas här åtskilliga bidrag till den moderna kvinnans psykologi. Men även denna hennes andra roman emottogs mycket kallt av kritiken. Om författarinnan fortsatt på denna väg, hade hon mognat och utvecklats, och det är väl troligt, att hon slagit igenom och dragit publiken med sig. Nu äro hennes böcker endast tidsbelysande små utkast till en ny kvinnopsykologi, men utan större betydelse. Stella Kleve tröttnade och var tyst under åtskilliga år. Hon gifte sig och slog sig ned i Danmark. Stella Kleve blev fru Malling. Men 1894 utkom i ståtlig utstyrsel anonymt en historisk skildring ''En roman om förste konsuln''. Denna bok väckte icke ringa uppseende, och man gissade hit och dit, vem som kunde vara författaren. Bland annat utpekades ett av den sydsvenska universitetsstadens största snillen, då docent i historia och känd som en stor Napoleonsbeundrare. Antagandet var tämligen okritiskt. Det behövdes endast, att man öppnade boken för att se, att den var skriven av en kvinna. Ty den översvallande sentimentala kärlek, varmed den store krigaren och statsmannen omfattar den unga adelsfröknen Edmée-Louise de La Feuillade, erinrar allt för mycket om damromanernas smäktande hjältar, som icke hava någon annan sysselsättning än att älska. Det hade däremot Napoleon, vilken, om man undantager hans ungdomssvärmeri för Joséphine, vanligen behandlade sina<noinclude> <references/></noinclude> odfs6uz0075qf7binj5abtuf0zdtsd8 104 224874 656668 2026-08-07T10:35:01Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656668 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||DET UNGA SVERIGE|275}}</noinclude>kärleksäventyr på flyktigt krigarsätt. Men arbetet gav en levande och intressant skildring av tidens seder, som synbarligen fotade på ingående studier av memoarlitteraturen. Där finns någonting av kejsartidens glans och raska tempo och icke minst en kvinnas blick för accessoarerna och toaletterna. Det visade sig snart, att boken var författad av fru Malling, och med denna slog hon igenom. Hon har sedan skrivit en följd av historiska skildringar, som ''Fru Guvernören av Paris'', ''Eremitageidyllen'', och även behandlat modernare ämnen som ''Skyttes på Munkeboda'', ''Malin Skytte'' o. s. v. Stella Kleve hade emellertid tystnat för alltid. Det var nu fru Malling, som talade, salongsromanernas och herrgårdsidyllernas fru Malling. Det en smula tunna blodet i hennes första böcker har här blivit ännu tunnare. Och av den djärvt naturalistiska psykologien finns icke längre ett spår. Till denna generation av författare höra även Oscar Levertin och Ola Hansson; men den förres livsgärning faller huvudsakligen inom nästa period, varför den lämpligast där skildras i sin helhet. Och Ola Hansson intager i många avseenden en plats för sig och kräver därför ett särskilt kapitel. {{linje|5em|style=margin-top:3em;margin-bottom:3em;}}<noinclude> <references/></noinclude> mqvixvznxgorsmy3r1qsmo6tqd3ez78 0 224875 656670 2026-08-07T10:40:11Z PWidergren 11678 Skapade sidan med '<div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="J_Mortensen_Från Röda rummet till Sekelskiftet_1918.djvu" from=266 to=272 fromsection=DUS2 tosection=DUS2 prev="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/I. Det unga Sverige| I. Gustaf af Geijerstam.]]" current="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/II. Det unga Sverige|Det unga Sverige: II. Tor Hedberg.]]" next="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/III. Det unga Sverige|III. Axel Lundegård.]]" kommen...' 656670 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="J_Mortensen_Från Röda rummet till Sekelskiftet_1918.djvu" from=266 to=272 fromsection=DUS2 tosection=DUS2 prev="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/I. Det unga Sverige| I. Gustaf af Geijerstam.]]" current="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/II. Det unga Sverige|Det unga Sverige: II. Tor Hedberg.]]" next="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/III. Det unga Sverige|III. Axel Lundegård.]]" kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Från Röda rummet till Sekelskiftet]] 3q1ync10b9boosk77sm6iy55mzfahfx 0 224876 656671 2026-08-07T10:44:21Z PWidergren 11678 Skapade sidan med '<div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="J_Mortensen_Från Röda rummet till Sekelskiftet_1918.djvu" from=272 to=276 fromsection=DUS3 tosection=DUS3 prev="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/II. Det unga Sverige| II. Tor Hedberg.]]" current="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/III. Det unga Sverige|Det unga Sverige: III. Axel Lundegård.]]" next="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/I. Det unga Sverige|IV. Georg Nordensvan.]]" kommentar={...' 656671 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="J_Mortensen_Från Röda rummet till Sekelskiftet_1918.djvu" from=272 to=276 fromsection=DUS3 tosection=DUS3 prev="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/II. Det unga Sverige| II. Tor Hedberg.]]" current="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/III. Det unga Sverige|Det unga Sverige: III. Axel Lundegård.]]" next="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/I. Det unga Sverige|IV. Georg Nordensvan.]]" kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Från Röda rummet till Sekelskiftet]] pexuml5uc679i3k7gn0szr35pcutrj6 656672 656671 2026-08-07T10:44:51Z PWidergren 11678 656672 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="J_Mortensen_Från Röda rummet till Sekelskiftet_1918.djvu" from=272 to=276 fromsection=DUS3 tosection=DUS3 prev="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/II. Det unga Sverige| II. Tor Hedberg.]]" current="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/III. Det unga Sverige|Det unga Sverige: III. Axel Lundegård.]]" next="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/IV. Det unga Sverige|IV. Georg Nordensvan.]]" kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Från Röda rummet till Sekelskiftet]] qtcx81li4p0ktya2w8vklz1taxglpit 0 224877 656673 2026-08-07T10:47:16Z PWidergren 11678 Skapade sidan med '<div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="J_Mortensen_Från Röda rummet till Sekelskiftet_1918.djvu" from=276 to=280 fromsection=DUS4 prev="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/III. Det unga Sverige| III. Axel Lundegård.]]" current="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/IV. Det unga Sverige|Det unga Sverige: IV. Georg Nordensvan.]]" next="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/II. Det unga Sverige|V. Fru Malling.]]" kommentar={{nop}} header=...' 656673 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="J_Mortensen_Från Röda rummet till Sekelskiftet_1918.djvu" from=276 to=280 fromsection=DUS4 prev="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/III. Det unga Sverige| III. Axel Lundegård.]]" current="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/IV. Det unga Sverige|Det unga Sverige: IV. Georg Nordensvan.]]" next="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/II. Det unga Sverige|V. Fru Malling.]]" kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Från Röda rummet till Sekelskiftet]] 5d9fae029gujmxxqp1ecl7b02h47d6c 656674 656673 2026-08-07T10:48:18Z PWidergren 11678 656674 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="J_Mortensen_Från Röda rummet till Sekelskiftet_1918.djvu" from=276 to=280 fromsection=DUS4 prev="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/III. Det unga Sverige| III. Axel Lundegård.]]" current="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/IV. Det unga Sverige|Det unga Sverige: IV. Georg Nordensvan.]]" next="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/V. Det unga Sverige|V. Fru Malling.]]" kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Från Röda rummet till Sekelskiftet]] aqqhg83slz1jqgh76tcy0s32jhc1njm 0 224878 656675 2026-08-07T10:51:24Z PWidergren 11678 Skapade sidan med '<div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="J_Mortensen_Från Röda rummet till Sekelskiftet_1918.djvu" from=281 to=285 prev="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/IV. Det unga Sverige|IV. Georg Nordensvan.]]" next="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/V. Det unga Sverige|Det unga Sverige: V. Fru Malling.]]" next="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/Ola Hansson|Ola Hansson.]]" kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> Kategori:F...' 656675 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="J_Mortensen_Från Röda rummet till Sekelskiftet_1918.djvu" from=281 to=285 prev="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/IV. Det unga Sverige|IV. Georg Nordensvan.]]" next="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/V. Det unga Sverige|Det unga Sverige: V. Fru Malling.]]" next="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/Ola Hansson|Ola Hansson.]]" kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Från Röda rummet till Sekelskiftet]] gixvpekl7rt1obhmbvr9to4lkeq7h0s 656676 656675 2026-08-07T10:52:53Z PWidergren 11678 656676 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="J_Mortensen_Från Röda rummet till Sekelskiftet_1918.djvu" from=281 to=285 prev="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/IV. Det unga Sverige|IV. Georg Nordensvan.]]" current="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/V. Det unga Sverige|Det unga Sverige: V. Fru Malling.]]" next="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/Ola Hansson|Ola Hansson.]]" kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Från Röda rummet till Sekelskiftet]] ktr01p6gp6xlogav0yvrkva71gp9dor