Wikisource svwikisource https://sv.wikisource.org/wiki/Wikisource:Huvudsida MediaWiki 1.47.0-wmf.14 first-letter Media Special Diskussion Användare Användardiskussion Wikisource Wikisourcediskussion Fil Fildiskussion MediaWiki MediaWiki-diskussion Mall Malldiskussion Hjälp Hjälpdiskussion Kategori Kategoridiskussion Tråd Tråddiskussion Summering Summeringsdiskussion Sida Siddiskussion Författare Författardiskussion Index Indexdiskussion TimedText TimedText talk Modul Moduldiskussion Event Event talk Ämne 104 70754 656679 358873 2026-08-07T14:01:23Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 656679 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<i>Motioner i Första kammaren, Nr 213.</i>|7}}</noinclude><div style="text-align: center;"><h3>Nr 213.</h3></div> <div style="margin-left:6em"> Av herr <b>Ström, Fredrik,</b> <i>i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående offentliga insamlingar.</i></div> I kungl. proposition nr 112, given den 6 mars 1942, har Kungl. Maj:t föreslagit viss lagstiftning rörande insamlingsverksamheten. I anledning härav ber undertecknad få anföra följande. En dylik lagstiftning, som är alldeles ny för vårt land och som därtill ingriper på ett område, som tidigare varit helt utan översyn eller inblandning från statsmakternas sida, måste givetvis övervägas på det noggrannaste. Erfarenheten visar, att den svenska allmänheten med utomordentlig generositet upptager de insamlingar, som föreslås till behjärtansvärda ändamål. Man kan säkerligen säga, att ett av de vackraste dragen i den svenska folkkaraktären är den beredvillighet, med vilken nödställda inom och utom landet bispringas. Att därför från myndigheternas sida vidtaga åtgärder, som kunna verka hämmande på hjälpverksamheten, måste väcka betänkligheter. Man löper risken, att den byråkratisering, som kan följa, skall hindra initiativ, avskräcka entusiastiska och villiga organisationer från att sätta igång samt överhuvudtaget hämma hjälpverksamheten. Dessutom torde man nog kunna säga, att garantier icke föreligga, att polismyndigheterna, som enligt förslaget skulle handhava kontrollen, ha den öppna blick för de ideella och humanitära frågor, varom det här rör sig. Rätten att anordna insamlingar är så grundmurad i medvetandet hos allmänheten, att det säkerligen kommer att uppfattas som ett intrång i de medborgerliga rättigheterna, när en sådan lagstiftning skall sättas i kraft. Det uppgives visserligen, att fall av bedrägeri ha förekommit, men veterligen rör det sig här om ett ytterst ringa antal fall av svikligt förfarande. I varje fall torde man utan tvekan kunna säga, att det hos allmänheten icke finnes någon brist på förtroende för de insamlingsrörelser, som drivits, och allmänheten är ändock den givande parten och samtidigt den övervakande. Det kan icke göras gällande, att från dess sida krävts strängare ingripanden. Det antal fall av bedrägeri, som förekommit, torde säkerligen vara mycket litet, och de åtgärder, som här föreslås, stå knappast i proportion till sakens betydelse. Det synes, som om strafflagen genom generella bestämmelser mot bedrägeri mot allmänheten skulle kunna komma dylika företeelser till livs. Det uppgivna skälet, att vissa obskyra personer med tidigare mellanhavanden med rättvisan organisera insamlingar, kan icke sägas motivera en generell övervakning över hela insamlingsverksamheten av det slag, som här föreslås. De 100-tals legitima insamlingar, som företagas, utgöra den överväldigande majoriteten. Av överståthållarämbetet har framhållits, att vid en prövning av frågan<noinclude> <references/></noinclude> c29tasx6ukun89zxqomvy573ugyx6l1 104 70755 656680 358876 2026-08-07T14:12:20Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 656680 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|8|<i>Motioner i Första kammaren, Nr 213.</i>|}}</noinclude>om restitution av nöjesskatt det visat sig, att av sammanlagt 100 tillställningar inom Stockholm, för vilka restitution av nöjesskatt sökts under år 1940, icke mindre än 16 lämnat underskott eller behållning, understigande 12 % av intäkterna. Bruttoinkomsten för dessa 16 tillställningar belöpte sig till 32.018 kronor, medan utgifterna uppgingo till 34.158 kronor. Det må då i anledning härav sägas, att man icke vid en insamling kan bedöma en del av verksamheten isolerad. Just ifråga om fester får man ofta räkna med att deras betydelse ligger på det rent propagandistiska planet. Genom reklam utåt stimulerar man bidragsgivandet. En fest har ofta den innebörden, att den, oberoende av det nettoresultat denna isolerat ger, öppnar ögonen för insamlingens behjärtansvärda karaktär. En fest är sålunda ofta ett led i omkostnaderna, en reklam. Detta exempel visar just, hur svårt det är att låta myndigheterna avgöra, vilka kostnader, som en insamling skall få draga. Särskilt med tanke på att polismyndigheterna och icke någon kommunal myndighet skulle granska dessa verksamheter, väcker förslaget betänkligheter. Det har anförts, att man i Danmark skulle ha en lagstiftning av detta slag. Det må då erinras om att man knappast har en så omfattande insamlingsverksamhet i Danmark som i Sverige, och insamlingar för motsvarande ändamål har man icke i Danmark kunnat påvisa med en anslutning av tillnärmelsevis sådan omfattning som förekommit i Sverige. Exempel härpå saknas ingalunda. Huruvida orsaken härtill är den tunga hand, som polismyndigheterna lägga på den enskilda hjälpverksamheten eller icke, låter sig här icke säga, men en planerad lagstiftning kommer sannolikt att verka hämmande. Därest man emellertid från riksdagens sida är beredd att lagstifta på detta område, bör man dock ställa sig reserverad mot tanken på att lägga kontrolluppgiften etc. i händerna på polismyndigheterna. Om denna arbetsuppgift i stället lades på något kommunalt organ, som för den tekniska granskningen ägde anlita stadens revisionsväsen med dess rutinerade personal, skulle det säkert bli mindre stötande för allmänheten men lika effektivt. Att pröva, huruvida en insamling skall vara av sådan natur, att den skall tillåtas eller icke, synes överhuvudtaget vara en lämplighetsfråga av sådan karaktär, att den bör uppdragas åt lekmän, och då kommunala förtroendemän. Under hänvisning till det ovan anförda hemställes sålunda 1) om avslag å Kungl. Maj:ts proposition nr 112, 2) att, därest tanken på en lagstiftning överhuvudtaget accepteras, uppdraget att handhava denna kontroll och översyn över insamlingsverksamheten pålägges kommunalt organ i någon form. Stockholm den 21 mars 1942. {{högertext|<i>Fredrik Ström.</i>|8em}} {{linje|8em}} {{Tomrad}}<noinclude> <references/> {{c|<small>Svenska Tryckeriaktiebolaget, Stockholm 1942<br>421485</small>}}</noinclude> p7h4wib5ohn3yxwrsv8to9vf1n9g88n 104 151412 656678 650523 2026-08-07T13:22:26Z ~2026-43573-25 19067 656678 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Mårtensås" />{{mn-b}} {{huvud|130|''Döfviþer — Döma.''}}</noinclude>130 Difciper Doma. af 1325 (Sv. Dipl. N:r 2516) nämnas ligna non fructificantia dicta vulgariter. döfvydh. 2) döfvipa skogher. byaske- gher sum d. ser )( eke skogher, VM. II. B. 24: 2; )( bærande skogher, ME. B. 28: 7. not. 75. Första delen af d. o. är tro- ligen döver (jfr. Daufiorp, Galdviper), och däraf har, genom falsk härledning, uppkommit dopviper, hvilket, såsom be- gripligare, kommit i allmännare bruk. Ih., som synes hafva haft samma me- ning om förhållandet mällan dessa ord, anför här (Gl. I. 332) ordet daufiorb och det N. dödlende, ofruktbar jord, "forte rectius döflende", samt AS. deaf corn, ofruktbar säd. Jfr. Undirviper. Dögha, se Béin. {{ssgl13ank|Dögher}} (dygr, G.), n. dygn. VG.* G. Isl. dögr är en dags l. en natts tid, ett halft dygn; men en sådan bem. är här ingen anledning att antaga; och då det säges: i dögreno första ok daghinom næsta, VG. II. K. 3; firi þriþia d., G. 35: 1, kan med '''dögher''' omöjligen menas ett halft dygn. Döghn, se Dyghn. Döia (döa; dögha, Bj. præs. dör; doyr, doyr, G. impf. de), v. n. do. VG." OG. U.* SM. Sm.* Bj.* G.* Sk.* ME.* Chr. A. 7: 4. pa dör biskups sak 1. doia alla sakir ma hanum, då han dör så dö o: förfalla ock åtal för brott som han hade begått, OG. Jfr. Dåper, adj., Stra dōia. Dölle, ett troligen genom skriffel till kommet ord, som tilläfventyrs bör vara kölffne 1. dölie. Sk.* Doma (dyma, G.), v. a. 1) dömma. VG.* ÖG.* U. SM. VM.* G. d. dom, U. dömder domber ok saghber, Bj.* d. ok rætta, St. Sk. 2. d. manni ræt, SM.* d. mani (ræt) lagh, VM. ME. Chr. Tg. 25. d. over manne, Sk.* d. fast ok falt, fram, niper, se Faster, Fram, Nib. d. iorb i byrb, se Byrþ. lata d. (sik af - þingi), begära dom på tinget, VG.* la- ta d. sær at sælia, skaffa sig dom som berättigar honom att sälja, VG.* lati d. af garb, låte dömma bort gårdsgår- den, o: alt den må borttagas, VG.* d. man viper iorpa værn, se lorþa værn. lati d. sær garb at varbveta, se Var veta. d. syn, dömma till syns förrältan- de, U. a domis eper fere pæen sakin gifs, det dömmes till edgång hvarigenom han må fria sig, U. eper sum dömder æer, o: gången på grund af gifven dom, SM. d. mæt 1. mats men i garb mans, U.* VM.* d. þing hem til mans, SM.* d. manni sælia, gifva honom dom att han må sälja, ÖG. ES. 3: pr. pa domis hanum iorb at köpa, U. barn dömis utlendis, se Utlendis. biltagher sverin ok dömder, SM.* manhalghþ domis af manni, .: fråndömmes honom, ÖG.* d. lif 1. hand af manni, ME. DrVI. 38, 39. d. af þius hub 1. öræ æller andra lim- mir, Sk. d. man undir svær 1. stem, a 1. til stægl, se Sværþ &c. d. man i hing til galgha, Sk. d. piuf til ke- nongs garbs, se Konongsgarber. d. man- ni öres bot, o: att böla ett öre, Sk.* lata d. sik i frip, se Friber. laghmaper skal han til knnongs doma, : förklara den valde konungen vara laglig konung, VG.* U.* SM. Kg. 1; Add. 1: 3; men i ME. Kg. 4: pr. orätt, se not. 62. och föret. s. LXXIX-LXXXI. af laghmannum.. til konungs dömder, SM. Add. 1: 4; ME. Kg. 5: 9. pa ær han (n. konungen) dömder til apsala apa, U SM. þingman 1. landa döm, tve mæn varo efna þingi ok dömdo, pe mæn viper sero (n. a pingi) skulu d. han, Sk. Detta ord brukas oegentligen om nämnd, då lagh- man ok nemninga man, hærapshöfpon- ge ek herabs næmd sammanställas, SM. pg. 3: 1; ME. DrVl. 14; jfr. mina Jur. afh. s. 216. not. Jfr. Af, Ater-, Lagh-, Til-, Up-, Ut döma; U domder. 2) till- -<noinclude> {{Mn-s}} <references/></noinclude> ck1kvwi4tf9wgno176y7lbc6qel74fi 104 219945 656681 648776 2026-08-07T17:36:40Z Thuresson 20 /* Validerad */ 656681 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" /></noinclude><h3 align="center">SJUNDE BOKEN.<br /> {{spärrad|Champmathieuska målet.}} </h3> <h4 align="center"> I. <br /> Syster Simplice. </h4> De tilldragelser, som vi nu gå att berätta, ha icke alla varit kända i Montreuil. Men det lilla, som därav kommit till allmänhetens öron, har i denna stad kvarlämnat ett sådant minne, att det skulle vara en stor lucka i denna bok, om vi icke berättade det i dess minsta enskildheter. Bland dessa enskildheter skall läsaren träffa på två eller tre osannolika omständigheter, som vi av vördnad för sanningen vidhålla. På eftermiddagen, som följde efter Javerts be­sök, gick herr Madeleine som vanligt för att höra efter Fantine. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> hl5c59kbs3en5nz8ziwltse5qrxuhty 104 219946 656682 648921 2026-08-07T17:37:48Z Thuresson 20 /* Validerad */ 656682 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 528 —}}</noinclude>Innan han gick in till Fantine, bad han att få tala vid syster Simplice. De båda nunnor, som tjänstgjorde på sjukhu­set, tillhörde, liksom alla barmhärtighetssystrar, lazaristernas orden och hette syster Perpétue och och syster Simplice. Syster Perpétue var en vanlig bondkvinna, en barmhärtighetssyster av det grövre slaget, vilken tagit tjänst hos Gud alldeles på samma sätt, som man tager en annan tjänst. Hon var nunna, lik­som en annan är kokerska. Denna typ är alls icke sällsynt. Klosterordnarna taga gärna emot detta grova krukmakargods från bondlandet, som lätt låter forma sig till kapucinermunkar eller ursulinernunnor. Dessa råa naturer äro mycket använd­bara till de grövre sysslorna inom klosterlivet. Övergången från bonddräng till karmelitermunk är alldeles icke något tvärt språng. Den ene blir den andre utan synnerlig möda. Den fond av okunnighet, som är gemensam för byn och klos­tret, är en fullständig förberedelse och sätter ge­nast bonden på samma fot med munken. Gör blott bondrocken litet vidare, och munkkåpan är färdig. Syster Perpétue var en grovt byggd<noinclude> <references/></noinclude> pyakp4fux8ln3xub0kfiix5gfsprv1m 104 219947 656683 648922 2026-08-07T17:39:04Z Thuresson 20 /* Validerad */ 656683 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 529 —}}</noinclude>nunna, bördig från Marines nära Pontoise, som talade sitt bondspråk, sjöng psalmer, brummade, sock­rade sjukdrycken allt efter patienternas gudlighet eller skrymteri, snäste de sjuka, var vresig mot de döende och nästan kastade Gud mitt i synen på dem, samt som under dödskampen lät av vrede sjudande böner hagla över dem. För övrigt en rask, hederlig och rödbrusig kvinna. Syster Simplice var vit som vax. Bredvid {{rättelse|sys|syster}} Perpétue såg hon ut som ett vaxljus bredvid ett talgljus. Vincentius de Paula har oöverträffligt tecknat barmhärtighetssysterns bild i dessa be­undransvärda ord, i vilka han blandar så mycken frihet med så mycket tvång: ”De skola till klos­ter ha endast de sjukes hem, till cell endast en hyrd kammare, till kapell endast kyrkan i den för­samling de tillhöra, till klostergård endast stadens gator eller sjuksalarna, till murar endast lydnaden, till klostergaller endast gudsfruktan, till slöja en­dast blygsamheten.” Detta ideal av en barmhärtighetssyster var le­vande i syster Simplice. Ingen skulle ha kunnat uppgiva syster Simplices ålder. Hon hade aldrig varit ung och tycktes aldrig kunna bli gammal.<noinclude> <references/></noinclude> kjtzp40h33y9rqbzevyqc6fch445wxk 104 219948 656684 648923 2026-08-07T17:40:06Z Thuresson 20 /* Validerad */ 656684 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 530 —}}</noinclude>Det var en på en gång blid och sträng varelse — vi våga icke säga kvinna — vänlig, men kall och som aldrig hade ljugit. Hon var så blid, att hon föreföll svag, men likväl var hon fastare än gra­nit. Hon vidrörde de olyckliga med de lenaste, finaste och renaste fingrar. Det låg så att säga tystnad i hennes ord. Hon talade nätt och jämt så mycket, som var nödvändigt, och hade en klang i sin röst, som pä en gång skulle verkat rörande i en biktstol och förtjusande i en salong. Detta fina väsen förlikte sig lätt med den grova ylle­klänningen och fann i beröringen med det sträva tyget en ständig påminnelse om himlen och om Gud. Ännu en omständighet må vi lägga vikt på. Att aldrig ha ljugit, att aldrig, för vilket ändamål som helst, även det likgiltigaste, ha sagt något, som icke var sanning, ren sanning, var det utmärkande draget hos syster Simplice. Det var grundtonen i hennes dygd. Hon hade inom sam­fundet nästan blivit ryktbar för denna orubbliga sanningskärlek. Abbé Sicard talar om syster Simplice i ett brev till den dövstumme Massieu. Vi må vara aldrig så uppriktiga och renhjärtade, så ha vi dock alla den lilla, oskyldiga lögnens<noinclude> <references/></noinclude> iothkh38z43d1zr1dy6hwhriuxeoprh 104 219988 656685 648924 2026-08-07T17:41:07Z Thuresson 20 /* Validerad */ 656685 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 531 —}}</noinclude>rispa på vår öppenhjärtighets spegelglas. Icke hon. En liten lögn, en oskyldig lögn, finns väl någonting sådant? Att ljuga är absolut ont. Att ljuga litet är icke möjligt. Den, som ljuger, lju­ger lögnen hel och hållen. Att ljuga är den ondes eget ansikte. Satan har två namn: han kallas Satan och han kallas Lögnen. Så tänkte hon. Och som hon tänkte, så handlade hon. Därav härled­de sig den vithet, varom vi talat, en vithet, som spred sin strålande glans även över hennes läp­par och ögon. Hennes leende var vitt, hennes blick var vit. Det fanns icke en spindelväv, icke ett dammkorn på detta samvetes fönsterruta. Då hon ingick i den helige Vincentius de Paulas or­den, hade, hon av särskild förkärlek åt sig utvalt namnet Simplice. Simplicia av Sicilien var, som bekant, det helgon, som hellre lät slita av sig bäg­ge brösten, än hon svarade, att hon var född i Segesta, enär hon var född i Syraeusaæ, en lögn, som skulle ha räddat henne. Detta skyddshelgon pas­sade för denna själ. Syster Simplice hade, då hon gick in i orden, två fel, vilka hon dock efter hand rättade. Hon hade haft smak för sötsaker och tyckt om att få<noinclude> <references/></noinclude> fnbxuvt2j6duqd9tjhu9aqouo8yst3i 104 219989 656686 648926 2026-08-07T17:41:56Z Thuresson 20 /* Validerad */ 656686 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 532 —}}</noinclude>brev. Hon läste nu aldrig annat än en bönbok med stor stil och på latin. Hon förstod icke latin, men hon förstod boken. Den fromma kvinnan hade fattat tycke för Fantine, troligen emedan hon här anade en fördold dygd, och hade ägnat sig nästan uteslutande åt hennes vård. Herr Madeleine förde syster Simplice avsides och anbefallde Fantine åt henne med ett eget ut­tryck i rösten, som systern sedermera erinrade sig. Då han lämnade systern, gick han fram till Fantines säng. Fantine väntade var dag herr Madeleines ankomst, lika som man väntar en stråle av värme och glädje. Hon sade till systrarna: — Jag lever endast då herr mären är här. Hon hade denna dag stark feber. Så snart hon fick se herr Madeleine, frågade hon honom: — Och Cosette? Han svarade småleende: — Snart. Herr Madeleine var mot Fantine den samme som alltid, endast med den skillnaden, att han<noinclude> <references/></noinclude> 92h5bqri6wwbuvapj4917qxtxfhop8z 104 219990 656687 648927 2026-08-07T17:42:37Z Thuresson 20 /* Validerad */ 656687 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 533 —}}</noinclude>stannade hos henne en hel timme i stället för en halv, till Fantines stora glädje. Han hade tusen­de föreskrifter, att lämna åt alla, på det att ingen­ting skulle fattas den sjuka. Man lade märke till, att hans ansikte en gång blev mycket sorgset. Men detta erhöll sin förklaring, då man fick veta, att läkaren lutat sig intill hans öra och sagt: — Hon blir allt sämre och sämre. Sedan gick han tillbaka till märiet, och vakt­mästaren såg honom upppmärksamt studera en vägkarta över Frankrike, som hängde i hans ar­betsrum. Han skrev med blyerts några siffror på en papperslapp. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 7upk2kbqhbdjc9uvl9i21sujy8ux9rc 104 224550 656719 656325 2026-08-08T11:30:03Z PWidergren 11678 656719 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|228|ERNST AHLGREN|}}</noinclude>kärlek och frikostighet vidgas klyftan emellan dem allt mera. Han står för henne som sagans kung Lindorm, vilken vid bröllopet tagit löfte av sin drottning, att hon aldrig måtte gå in i hans kammare, medan han sov, ty då skulle det ske dem båda en stor olycka. Men en gång blev nyfikenheten henne övermäktig. Och hon såg honom ligga på sängen sammanringlad, ett fjälligt vidunder. Den synen kunde hon aldrig glömma, utan var gång kung Lindorm tryckte henne i sina armar, tyckte hon, att han åter var förvandlad till det fjälliga vidundret, så glidande kall, att hon vred och våndades under hans famntag. När Selma efter ett pars års äktenskap träffar sin kusin Rickard, för vilken hon tidigare haft ett tycke, står allt detta plötsligt klart för henne. Liksom Nora i »Dockhemmet» beslutar hon att övergiva mannen och bryta sig en egen väg genom livet. De idéer, som utvecklas i »Pengar», äro för längesedan föråldrade. Uppfattningen av äktenskapet har, icke minst tack vare sådana böcker som Victoria Benedictssons, betydligt förändrats och fördjupats. Men romanen är lika frisk, som då den skrevs: den kunde kanske vara något mer koncentrerad, men den har inga döda punkter. Det som framför allt fängslar i denna novell, är den mästerliga skildringen av den ännu outvecklade, pojkaktiga och omedelbara sextonåriga Selma och hennes utveckling till en mogen och självständig kvinna. Det är en ny typ av ung flicka, som Victoria Benedictsson härmed inför i svensk litteratur, den käcka nordiska flickan med sinnet fyllt av idealitet och verksamhetslust. Hon står tydligt för oss redan i dessa rader: »Med händerna nedstuckna i fickorna på sin frånvuxna paletot, kom en ung flicka gående framåt gatan. Hon såg glad och hurtig ut; gången hade icke en stadsdams trippande behag, snarare en halvvuxen pojkes slängande fasoner. Med bekymmerslös min granskade hon himlens grå skyar, för att se om det drog upp till regn igen.» Eller som hon själv beskriver sig för den lantlige patron Kristerson, då han friar: »’Men så är jag ett yrväder, och så är jag egensinnig, och så är jag en slarva, och så är jag näsvis, och så går jag ur och i folk med stora träskor. Och tror du mig inte,<noinclude> <references/></noinclude> 4rr6he20axfncxj9cw8hl1fcwtqne6n 104 224552 656720 656327 2026-08-08T11:45:53Z PWidergren 11678 656720 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|230|ERNST AHLGREN|}}</noinclude>skåpet blir orättvist i sådana medelklassäktenskap, där kvinnan är för fin att arbeta, han är en slav. Jag har sett det långt innan Strindberg började tala om det. Själva grundåskådningen i boken sammanfaller således med min». Det är denna uppfattning Ernst Ahlgren uttryckt i »Fru Marianne». Huvudpersonen i denna roman är en ung bortskämd och ganska söt familjeflicka, vilken som de flesta av tidens familjeflickor icke lärt något och icke gör något, utan endast mellan balerna och supéerna dåsar över en eller annan roman. En vacker dag får hon ett friarebrev från en man av allmogestånd, Börje Olsson. Personen är henne så gott som obekant, men som det visar sig, att denne är en rik bonde, som nyligen köpt en stor gård, anser familjen, att det är ett anbud, som ej bör förkastas. Börje inbjudes således att avlägga ett besök. Något djupare intryck gör han knappast på Marianne. Nyfikenheten, begäret att bli gift med en rik man, som älskar henne och som kan tillfredsställa hennes lyxbegär, gör resten. Innan hon vet ordet av, är hon förlovad och gift. Någon större förändring i hennes liv gör icke denna händelse. Hon fortsätter att sova långt in på dagen och drömma över sina missromaner. Hushållet låter hon den gamla jungfrun sköta ensam, och om förhållandena i övrigt, sin mans sysselsättningar och intressen, bekymrar hon sig föga. Mitt i detta enformiga liv uppdyker en gammal vän till Börje, Pål Sandell. Som så ofta är det här motsatserna, som funnit varandra, ty Pål är en helt annan natur än den energiske, målvetne Börje. Naturlig son till en tvätterska har han studerat några år vid universitetet, utan att taga examen, men genom ett rikt gifte blivit oberoende och sedan levat för sina intellektuella och estetiska intressen i utlandet. Börje ser upp till honom som ett högre väsen. Denne vittbereste dilettant gör nu sitt inträde på Tomtö. Fru Marianne fängslas först av hans spirituella konversation. Så småningom uppstår ett slags förhållande mellan dem, som kulminerar då han aftonen innan avresan bryter ut i en förklaring och kysser henne bakom örat». {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> f9pdcnne9j6jsmjud4ib8r2q66wsfjj 104 224553 656721 656328 2026-08-08T11:52:25Z PWidergren 11678 656721 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||ERNST AHLGREN|231}}</noinclude>När han återkommer är emellertid allt förändrat. Fru Marianne väntar sitt första barn. Hon har gått in i sig själv och funnit sitt beteende emot Börje avskyvärt. Hon uppmanar Pål att resa. Han förebrår henne hennes hyckleri, men reser. Så kommer barnet. Fru Marianne vaknar till nytt liv, Börje strålar av förtjusning, hans djärvaste förhoppningar ha gått i uppfyllelse: han är fader och fader till en son. Men ännu står en skugga mellan de äkta makarna. Fru Marianne bär på sin hemliga skuld. Slutligen en dag, då mannen föreslår, att gossen skall heta Pål efter vännen, bekänner hon allt. Börje förhör sig noga och kallblodigt om alla detaljer och blir djupt uppskakad. Det gamla förhållandet mellan honom och Marianne anser han avslutat. Romanens sista parti visar, hur fru Marianne steg för steg återvinner Börje och utvecklar sig från den forna dagsländan till en personlighet, en nyttig människa och en duktig husmoder. Motivet är i och för sig icke synnerligen nytt. Det har behandlats i mer än en missroman tidigare. Ernst Ahlgren har fått impulser från många håll — kanske delvis för många. Fru Marianne erinrar något om den romantiska M:me Bovary, och motivet om en lågättad man, som vinner en kvinna av högre stånd, är vanligt allt sedan trettiotalet. Det hade några år tidigare behandlats av George Ohnet i hans {{rättelse|myck t|mycket}} lästa »Maître de forges». Romanen är för lång. Den borde stannat vid en novell, som hennes första tanke var. Och så är där hela partiet med Pål, som sprider något av oäkta romantik över den eljest så borgerliga skildringen. Pål är den minst lyckade figuren i boken, och detta beror väl därpå, att hon här vågat sig på att skildra en typ, som stod hennes eget känsloliv fjärran och som hon haft föga tillfälle att studera. Hon har här velat skildra en modern kosmopolit, en dekadent av den art, som då icke var ovanlig i fransk och dansk litteratur. Med hennes dagbok i handen är det numera lätt att se, hur hon gjort denna figur. Den yttre modellen har hon funnit i Esmann, hans smala kvinnohänder och kisande ögon gå igen hos Pål; och ytterligare stoff<noinclude> <references/></noinclude> 4s8uo1hetlpd3dtcg8mrdhjeouokzu9 104 224879 656688 2026-08-07T19:33:21Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ 656688 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud||I Linköpings-Sticht.|123}}{{linje}}</noinclude>ste alla sina inkomster, och Munkarna moste gå thervt at taga sig något annat före, tå wardt thet aldeles öde, och förföll så efter hand, til thes thet blef i grund förstördt, at knapt någon i Söderköping kan nu weta och wisa, hwar thetta klostret warit beläget. {{ant|II. <i>JOHANNITERS</i>}}-<b>kloster</b>, så nämner {{ant|<i>Johannes Messenius</i>}} thet vti sin kloster-förtekning; Men elliest finnes thet gemenligen blefwit kalladt {{ant|<i>S.</i>}} <b>Örjans</b> eller {{ant|<i>S.</i>}} <b>Georgii-kloster, Helg-Andshus-</b> och <b>Hospital</b>, thervti ei allenast fattiga siuka menniskior, vtan ock farande och kommande pelegrimer och wandringsmän blefwit emottagne och herbergerade; Såsom, thet man tror, alla {{ant|<i>Johanniters</i>}} <b>kloster</b> eller <b>HelgAndshus</b> warit af sådan beskaffenhet och inrettning. Thetta kloster hafwer warit belägit nordwäst ifrå staden, ther nu <b>Drothans</b> prästegård ligger, och äro än til åsyn någre murar och stenhögar efter the gambla kloster-husen. När eller af hwem thetta <b>Fattig-kloster</b> eller <b>Helg-Andshus</b> är först anlagdt och {{ant|fundera}}dt, kan man icke nu weta. Icke lära thes wilkor och inkomster warit så synnerliga store; thet man tyckes kunna sluta theraf, at <b>Herr Erik Eriksson</b> och <b>Herr Iwar Axelsson, K. CARL Knutssons</b> mågar, som å sina Fruers, {{ant|<i>Christinæ</i>}} och {{ant|<i>Magdalenæ</i>,}} wägnar, samt Herr <b>Knut Eskilsson</b>, som å sina och sin Husfrus, {{ant|<i>Christinæ</i>}} <b>Eriksdotters</b> wägnar, ägde til thetta <b>HelgAnds </b><noinclude> {{huvud|||<b>huset</b>}} <references/></noinclude> 1ca3c5r09chvdqnd5g7p3tqiz4m7mms 104 224881 656693 2026-08-08T06:30:24Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656693 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|313}}</noinclude>Folkmassorna skulle småningom draga sig tillhopa omkring slottet, och konungen förmås att stiga ned samt söka att ställa dem till rätta. Några förklädda personer skulle då träda fram och förklara, att menigheten icke åtskildes innan konglig maj:t finge ökad myndighet. I detta ögonblick skulle Ernst hasta till Skeppsbron och utropa på tyska till de från Holstein i hamnen befintlige tyska bátsmännen, att de skulle komma och hjelpa konungen, som hotades af faror. På samma gång skulle han emottaga tusen dukater, för att utdela bland folket. Konungen skulle nu förmås att på rikssalen sammankalla de ofrige af rådsherrarne och ständerne, som icke blifvit arresterade, låta afblåsa riksdagen och kalla ständerna tillsammans till en månad derefter i Westerås eller Norrköping, för att sålunda vid en ny riksdag förändra hvad som vid den pågående blifvit beslutadt, samt för att ställa de arresterade till ansvar inför en tillförordnad kongl. kommission, intill hvilken tid konungen skulle styra med rikets råd. Expresser skulle emellertid genast afsändas till landsorterna, samt Södermanlands, Uplands, Westmanlands och Lifregementena beordras att inställa sig i hufvudstaden. Planen, icke illa uttänkt, utgöres, för att så uttrycka oss, af trenne afdelningar, den ena öfver den andra. Upproret skulle börja med en folkrörelse, icke föranledd af någon viss person, saknande alla egentliga ledare, framkallad endast af det allmänna missnöjet. Gardet skulle rycka ut, i afsigt att qväfva oordningarna, men fattas af den allmänna meningens påtryck, fraternisera och gå öfver. Konungen, oinvigd i de ledandes hemlighet, skulle sjelf söka bilägga, men förmås af massans pátryck att gifva efter, och att träda i spetsen för rörelsen. Ingen egentlig anförare skulle visa sig, förr än i den mån, som framgångarne medgåfvo det. De anonyma bref om ett hotande angrepp emot sjelfva konungamagten, hvarmed till exempel drottningen och Brahe med flere försett sig, syntes alltid i sin mån böra aflägsna all fara. Misslyckades rörelsen, borde man icke hafva något annat att frukta, än en vidlyftigare polisundersökning, hvarvid åtminstone höga vederbörande icke gerna kunde hafva något att befara, och de öfrige? Det var icke troligt,<noinclude> <references/></noinclude> kikubbykxy2a1hj3funsbxkgwmfw9b2 104 224882 656694 2026-08-08T06:32:37Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656694 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />314</noinclude>att man skulle våga allt för strängt bryta stafven öfver en redan uppretad massa. Ernst var den ende, som syntes blottstäld, men han drefs af sin egen hämndkänsla; han hatade nemligen för egen räkning styrelsesättet och hade svurit att hämnas en dom, som han ansåg vara orättvist fäld öfver sig. Man kan också säga, att Ernst knappast blifvit öfvertalad; i sin hätska ifver och blinda otålighet var det snarare han, som sjelf öfvertalat. Passionerad drinkare, var revolutionen för honom en hallucination, som han i lysande färger såg genom rusets dimmor. Puke var den mera framstående verkliga kraften, länken emellan hofvet och folket, revolutionens tändande lunta, dess egentligen bjudande ord. Han kunde ej förbise, huru mycket han blottstälde sig, men då det, i händelse af upptäckt, berodde på honom att tiga eller tala, betraktade han sig äfven såsom en slutpunkt, vid hvilken alla efterspaningar skulle stranda. Efter återkomsten från Drottningholm begaf han sig — åtföljd af en i företaget invigd vän, kapten Stålsvärd — direkte till Bergmans kaffehus, Ernsts högqvarter, och anbefalde honom samla och underrätta sina vänner, att stunden nu var inne, och att man samma natt, klockan 11, borde bryta löst. Sedan detta var verkstäldt, vände han sig till slottet. Den kungliga familjen hade redan anländt. I Pukes hjerta brann en oemotståndlig åtrå att ännu en gång sammanträffa med Alma, innan han gick striden till mötes. Den första, som hans blickar mötte, då han uppkom, var Amanda, som stod lutad mot en af fönsterposterna. Hon syntes helt och hållet upptagen af sina tankar och märkte honom icke. Det bleka ansigtet, den smärta figuren, elden i den åt sidan vända blicken, drägten — som vanligt, svart — erinrade honom ovilkorligen om första sammanträffandet med henne. Tyst och sluten, liksom innestängd inom sig sjelf med en mörk tanke, stod hon der, en dyster ödets skickelse. Puke erinrade sig hennes sista hotelse, att han aldrig skulle ega Alma. Han stannade, hejdad af detta minne. Egde väl hatet förmåga att blicka längre och djupare in i försynens dolda beslut, än kärleken? Han hade i yngre dagar lärt sig att tvifla på lyckan; tviflet återkom nu med fördubblad styrka. Med en djup smärta i själen kastade han en<noinclude> <references/></noinclude> rz5dspw2oyfvk3csab87wcdr1ww0my8 104 224883 656695 2026-08-08T06:34:59Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656695 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|315}}</noinclude>blick ut öfver sina tillämnade förehafvanden. En smärtsam känsla intog honom. Såg han i sin själ ett mildt solsken eller ett åskmoln vid randen af sin framtids horisont? Men hastigt for han med handen öfver pannan och fortsatte sin väg. I ett af de inre rummen fann han Alma. I det ögonblick, han inträdde der, stängdes en sidodörr, och han såg drottningen försvinna genom den. Alma följde henne med sina ögon. Ett uttryck af oro, full af qvinlig smärta, visade sig i den milda och täcka flickans anletsdrag. Det var tydligt att ett vigtigt samtal egt rum emellan drottningen och henne. Puke tog ett steg framåt, och Alma vände sig om. Vid hans åsyn utsträckte hon sina armar emot honom, under det att ett utrop af obeskriflig glädje flög öfver hennes läppar. Puke hastade fram och hon föll till hans bröst. — Jag vet allt, hviskade hon. Min gud, min gud! Puke hade sökt att dölja för henne de våldsamma planer, som de senare tiderna tagit gestalt i hans själ. Han hade velat öfverraska henne med farorna, först sedan han öfverstått dem. — Drottningen har då förtrott dig? — Men i himmelens namn, talade hon, och sköt honom ifrån sig, stadigt och trofast betraktande honom, om du misslyckas, om man upptäcker dig, hvilket förfärligt öde väntar dig icke? — Vi skola icke blifva upptäckta, Alma; vi hafva förutsett alla händelser, planen skall lyckas. — Och likväl, om — om — om … Hon tystnade, hon fattade hans händer, hon stirrade in i hans ögon. — Ack, Puke, talade hon vidare, jag trodde att våra förhoppningar nu hvilade på en säker grundval; trodde att vi kämpat tillräckligt mot motgångarne och befunno oss i den lugna hamnen, då på en gång du stöter farkosten åter från land och vi befinna oss ute på den vilda vägen, en kastboll för nya stormvindar. — Klaga icke, Alma, jag beder dig! Den hand, som stöter jullen ut från landet, skall äfven veta att hålla och sköta rodret. Om du lugnar dig, skall jag säga dig ett skäl för mitt handlingssätt, som du skall gilla. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> j9nqlriui7e28440hqj70kd4yl5fpmo 104 224884 656696 2026-08-08T06:43:46Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656696 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />316</noinclude>— Aldrig, aldrig! Jag kan icke gilla något, hvarigenom du sätter ditt lif på spel. — Bör jag icke göra något för samhället? — Allt ''för'' samhället, ja, det bör du göra; men ingenting ''emot'' det. — Bör jag icke också göra något för drottningen? — Ack jo, allt, allt; blott icke … Almas hufvud sjönk ned mot hans axel. — Bör jag icke göra något för dig? — För mig? För mig behöfver du blott lefva. Och hon betraktade honom åter. — Påminner du dig icke, Alma, att Ehrenpreutz fäste ett litet vilkor vid sitt samtycke till vår förening? — Ett vilkor? — Jag lofvade honom att återskaffa de der olyckliga handlingarna, rörande förhållandena emellan honom och min far. — Du gjorde det. — Oaktadt jag icke har underlåtit någonting, jag har rest, jag har forskat, jag trodde mig så säkert vara dem på spåren, hafva dock hitintills alla mina efterspaningar varit fruktlösa. Nåväl, Alma, när det icke står i min magt att återskaffa dem, måste jag visa mig värdig dig och din familj. Jag måste visa att jag är en man, att jag har kraft och mod att ingripa i händelserna, kort och godt, jag måste skapa mig en framtid. — Du är äregirig. Tror du att jag icke älskar dig, endast sådan du är? — Jag gläder, i sanning, mitt hjerta med den tanken; men jag vill äfven göra mig förtjent deraf. Kärlek och ära trifvas väl vid hvarandras sida; jag har här gifvit dig trenne skäl för mitt handlingssätt. Ju mera jag inblickar i samhällets närvarande förhållanden, ju mera jag börjar begripa den växande fiendtligheten emot drottningen och ju dyrbarare och kärare du är mig; desto tydligare begriper jag äfven att alla betänkligheter måste vika. Soldaten resonnerar för öfrigt icke öfver sin pligt, han känner den. Din oro smärtar mig emellertid djupt. Upplyft ditt hufvud, Alma, och blicka in i mitt öga. Ser du någon fruktan der? — Det strålar af mod. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> fcz78d3efbd7s492fldh158g1kklx00 104 224885 656697 2026-08-08T06:48:55Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656697 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|317}}</noinclude>— Af kärlek och förhoppning. Vet du också hvad jag förtröstar på? — Jag vet det. — Låt höra, Alma, om du känner mig rigtigt. Hvad tror du att jag litar på? — På gud. Han slöt henne i sina armar. — Tro äfven du på honom, Alma, och vi skola icke förskräckas för något, hvad det än må vara. — Jag tror, hviskade hon. Jag trodde på honom, då du första gången gifte dig, jag trodde på honom, då du i främmande härar stred och blödde, jag trodde på honom, då mina slägtingar lade sig emot vår kärlek. Ja, ja, jag skall bedja till gud för dig under det att du i natt kämpar derute. Men … Och hon höjde sitt hufvud, en högre glans strålade från ansigtet, en lätt purpur färgade kinderna. — Men, upprepade Puke, hvad vill du säga dermed? Men … - — Men skulle du stupa — skulle framgången svika dig … Och purpurn på kinderna försvann åter; men glansen i ögonen låg ännu qvar, nästan högre än förut. — Nåväl, om lyckan skulle svika mig. — Jag känner, hviskade hon, att jag icke skall öfverlefva dig. Liksom två ur, som äro uppdragna på samma gång, också stanna på samma gång, skall mitt hjerta stanna med ditt. Med mitt hopp skall också min sista suck smyga sig bort ur mitt hjerta. — Alma … — Tyst, Puke, jag beder dig, tyst. Du kan icke veta, huru det är inom mig. Mannen lefver i sina tankars verkningar, qvinnan i sin känslas. Hvad som försiggår i den yttre verlden afspeglar sig troget i våra bröst. Samma slag, som träffar den vi älska, träffar äfven oss. Vår lefnadstråd slutar med vår kärlek. Men du har rätt — hvarföre tala härom? På kartan i guds hand är vår bana uppdragen: den har sitt slut, ehuru vi ej veta när, hvar och hur. Ske alltså himmelens vilja! Själsstyrka och sorg, olika uttryck blott för samma ömhet, gjorde Alma skönare än någonsin. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 0xe2bnawnwe7utr1oyok65zupd9gclv 104 224886 656698 2026-08-08T06:54:22Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656698 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />318</noinclude>Puke ämnade svara, men i detsamma öppnades en sidodörr, och drottningen inträdde. — Ah, Puke! utropade hon. Det var ett lyckligt möte! Nå, Puke, är allt i ordning? — Allt, ers majestät. — Vet ni, Puke — och hon flyttade sin hand till bröstet — det klappar så oroligt här. Jag får intet lugn, förrän morgondagens sol uppgått. Vi skola väl lyckas; hvad säger ni? — Med guds magt. — Planen är ju god? — Om alla göra sin skyldighet, ers majestät, så är den det. — Ert svar låter som ett tvifvelsmål. — Jag tviflar på ingen, icke ens på mig sjelf; men händelsernas tråd ligger icke uteslutande i menniskans hand. — Låtom oss då hoppas och bedja. — Ers majestäts oro gifver mig anledning till en önskan. Puke kastade en hastig blick förbi drottningen på Alma. — Ni inbegriper väl, Puke, i min oro, äfven Almas, inföll drottningen, som icke kunde undgå att bemärka sidoblicken, med ett lätt småleende. Puke bugade sig. — Under det vi utföra våra uppdrag i natt, fortsatte han, kunde måhända ett och annat inträffa af märkvärdigare art; jag vågar derför hemställa, huruvida rapport derom genast bör till ers majestät afsändas. — Det är ganska rigtigt, Puke; gör det. Jag önskar, jag vill det. Hon fattade Pukes och Almas händer. — Kärleken är alltid en god krigare, yttrade hon, den kämpar till sista ögonblicket, men jag finner nu att den äfven är en god statsman, ty ni supplerar planen med den uppmärksammaste och finaste blick. Se här, kapten Puke — och hon lyfte upp Almas hand — se här, också en belöning. På det att edra rapporter genast skola träffa mig, skall jag anbefalla min kammartjenare att vaka. När Puke lemnade dem, vände han sig ännu en gång tillbaka i dörren. En blick, full af kärlek, vexlades emellan de unga. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> ofcg1h3jzz1mxvgsrxr3okser6oyxhz 104 224887 656699 2026-08-08T06:58:30Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656699 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|319}}</noinclude>— Skall jag återse henne, var den tanke, som flög genom hans själ, eller är det sista gången, som våra ögon mötas? När han stängde dörren bakom sig, föreföll det honom, som om försynen upprest en oöfverstiglig mur emellan honom och henne. En suck trängde sig fram ur hans tröst; sucken är hjertats sista tröst, den är ekot af en stor och mägtig känslas sanning i vårt inre. Då han nu åter aflägsnade sig genom det rum, hvarest han vid sin ankomst sett Amanda, fans hon ej mera der. Utkommen i sjelfva förstugan, hörde han på afstånd tvenne röster tala halfhögt med hvarandra. — Vi träffas således klockan 11, yttrade den ena. — Klockan 11. — Och Puke är inne hos henne? — Ja. Puke, som stannat, öfverraskad af att höra sitt namn och det timslag nämnas, som var bestämdt för upprorets utbrott, trodde sig igenkänna Amandas röst. Han hade emellertid icke tid att dröja, hvarför han genast åter uttog steget. Vid ljudet af det tystnade rösterna, och då han kom längre fram i korridoren, såg han, att han ej misstagit sig. Amanda, hvars fina uppmärksamhet redan sagt henne att någon närmade sig, smög sig tillbaka i ett angränsande rum; men han igenkände hennes i dörren försvinnande klädning. Den, med hvilken hon samtalat, kilade i detsamma med hastig fart förbi honom; det var Badin. — Klockan 11, mumlade Puke för sig sjelf — förunderligt — skulle man redan hysa någon misstanke? Denna föreställning var såsom ett sporrhugg. Han kände sina krafter fördubblas, sitt mod växa. Han längtade efter handling, efter den stund, då han finge kasta sig in i stridens tumult. Hans steg ökades. Snart befann han sig utom slottet, och en stund åter hemma i sin boning. Hans dräng, Jonas, mötte honom i dörren. — Har du mina vapen i ordning? — De ligga här. — Sofver min son? — Han har nyss somnat. — Det är bra. Du kan lemna mig på en stund. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> poyf6ilmzkgy879sv3s52v6t12tnloi 104 224888 656700 2026-08-08T07:14:03Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656700 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />320</noinclude>Sedan Jonas utgått, begaf Puke sig med tysta steg in i det rum, der hans son låg. Puke hade, sedan baron Wrangel nödgats fly riket, hemtagit gossen. Med på en och samma gång en faders och moders ömhet älskade och vårdade han denne. Alla de förebråelser, som hans samvete någon gång gjorde honom för begångna försummelser emot modren, sökte han nu i den varmaste kärlek återgälda åt sonen. Han stannade vid den lilla bädden, han böjde sig ned öfver slumraren, han lyssnade till hans andedrägt, han fattade hans hand, han tryckte en sakta kyss på den. En oemotståndlig, djup rörelse bemäktigade sig honom. Huru fullkomligt kände han icke, att han var den ende i verlden, som kunde gifva den späda varelsen omvårdnad och skydd. I drömmen utsträckte gossen sina små armar emot honom. Liksom berörd af ett trollslag, föll Puke ned på sina knän. — Pappa! hviskade gossen i drömmen. Puke kände att han var far: han knäppte sina händer tillhopa och böjde en bön till himmelen. — Jag fruktar icke striden, mumlade han, men detta öfverstiger mina krafter. Hastigt sprang han upp; men blicken hvilade ännu oafvändt på sonen. — Han skall bedja för mig, återtog han, och gud hörer hvad de oskyldige bedja. — Och han böjde sig åter ned, och med sakta hand knäppte han gossens händer tillhopa, liksom till bön. — Så der, hviskade han, och tryckte en kyss på hans panna. Välsignelse med dig och frid öfver dig! Härpå lemnade han rummet, lika tyst och sakta, som han inträdt i det. Utkommen i det yttre rummet, förmådde han icke genast återkomma till sig sjelf. Med armarne i kors öfver bröstet vandrade han långsamt upp och ned. Hans hufvud var lutadt, blickarne hvilade sänkta mot golfvet. — Jonas, ropade han omsider, Jonas! Drängen inträdde åter. — Du känner, att jag sätter ett oinskränkt, ett fullkomligt förtroende till dig? {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 1s7gn9iqn7u9laup9wxun6bwvjp24mo 104 224889 656701 2026-08-08T07:16:35Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656701 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|321}}</noinclude>— Jag känner det, kapten. — Du har aldrig svikit mig? — Aldrig, herre! — Jag vill också gifva dig ett nytt prof på min tillgifvenhet. Jonas lyfte upp sina kloka ögon och betraktade sin husbonde med denna fromma tacksamhet och glädje, som utgör ett så säkert betyg på ett godt och rent samvete. — Du vet, huru högt jag älskar min son? Jonas förblef tyst. Faderskärleken var för honom icke annat än en så naturlig känsla, att något ord icke behöfde spillas derom. — Du vet, att jag icke eger några anhöriga, knappast nog några vänner, hvarför också min son — utom mig — icke eger något skydd i verlden? Jonas nickade sitt medgifvande. — Nu är det möjligt — ingen har lifvet i sin hand — att jag kan dö, hvilken stund som helst. Jonas sneglade på pistolerna; han förestälde sig kanske att det var åter frågan om en duell. — I sådan händelse är min son ensam. Lofva mig att du under alla händelser icke öfvergifver honom. Jag skall begifva mig till grefve Hård, kanske åtager han sig gossen, i händelse af behof. Jag ser att du uppfyller min önskan; således intet ord mera härom. Hit med kappan, Jonas! Pistolerna — sabeln! Du skall snart få höra af mig. Han hastade ut. {{linje|5em}} — En lycklig skickelse har fört edra steg hit, ropade grefve Hård den inträdande Puke till mötes. Nu är satan sjelf lös. — Hvad är då på färde? Brahe hade ögonblicket förut inträffat hos Hård. Båda syntes bleka och bekymrade. — Ingenting mer eller mindre, svarade Brahe, än att företaget måste uppskjutas åtminstone tills i morgon natt. — Uppskjutas? Tiden är ju redan öfverenskommen, befallningen utgifven. Sedan händelserna blifvit satta i gång,<noinclude> <references/> {{huvud|''Lovisa Ulrikas hof. II.''||21}}</noinclude> jvax47o2kigz1eek7grwcabvodu5896 104 224890 656702 2026-08-08T07:19:02Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656702 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />322</noinclude>är det oklokt, om ej omöjligt, att hejda dem. Och hvarför skulle de hejdas? Jag har något skäl att antaga, det en misstanke redan börjat vakna hos styrelsens vänner. Den minsta oförsigtighet af en folkhop, som man icke eger i sin hand, och allt kan blifva upptäckt. Här stå fleres lif och heder på spel än ert och mitt, hvarför jag också anhåller att få veta skälet för ett uppskof. Hård rynkade ögonbrynen. Brahe log förnämt. — Skälet är helt enkelt, svarade Hård, att vedbåten, som från Rydboholm skulle hitföra de af er förfärdigade patronerna, icke ännu anländt. Puke kände sig förstummad. En stunds tystnad inträdde. Patronernas uteblifvande var ett hårdt slag. Puke hade ej kunnat föreställa sig denna motgång. Innan man ännu hann att fatta ett beslut, knackade det hårdt på dörren. — Hvad betyder det, tyst! Knackningen förnyades. — Dragen er tillbaka, mine herrar, bad Hård; stigen dit in i rummet. Jag vill ensam emottaga min nya gäst. Brahe och Puke efterkommo hans önskan, och Hård öppnade dörren. Den inträdande var kapten Stålsvärd. — Hvad är fråga om, sporde Hård, efter ni … — Tillgif mig, herr grefve, svarade Stålsvärd, men jag sökte grefve Brahe i hans hem, och man sade mig att han begifvit sig hit. Jag kommer, för att underrätta er, att Ernst — ni känner hans olyckliga vana — supit sig full. — Full, och det nu? Brahe och Puke utkommo åter. — Hvilket praktexemplar till konspiratör, anmärkte den förre med en ryckning på axlarne. — Hvad sägen I, mine herrar, återtog Hård, är det ej bäst att uppskjuta utbrottet tills i morgon natt? — Ernst är omöjlig att styra, invände Stålsvärd, han yrkar, att det genast måtte bryta löst. — Så låt honom hållas, inföll Brahe; han får stå sitt eget kast. Händelsen kan ju göra, att han lyckas. Säkert skola många förena sig med honom. — Håll, herr grefve, anmärkte Puke; saken är allt för vigtig, för att öfverlemnas åt slumpen. Som förhållandena nu<noinclude> <references/></noinclude> 6oflzwedgzja3cu2gqym5dzfxxkln16 104 224891 656703 2026-08-08T08:24:57Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656703 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" /></noinclude>{{Initial|S}}LUTET AV ÅTTIOTALET ÄR EN OROLIGT sökandets tid. Det vaknar ett nytt begär efter innerlighet och fördjupning i samklang med impulserna från den ryska diktningen, som i detta ögonblick når ut över Europa. Hittills hade man hängett sig åt studiet av kropparna och yttervärlden, nu började man även studera själarna och den inre verklighetens värld. Man hade så länge fäst blicken stadigt och skarpt mot jorden, att man längtade att låta den glida ut i det fjärran blå. Oklara och febrila romantiska strömningar visa sig åter. Edgar Allan Poes skräckfyllda drömmar och geniala analyser och Baudelaires feberheta, myskdoftande sensualism sätta sin prägel på hela litteraturen. Bourget väcker åter till liv den psykologiska romanen. Det går en våg av mystik genom tiden; den slår upp i spiritism och teosofi, i allt slags ockult vetande, vari så många av sekelskiftets trötta sinnen sökte hämta ett nytt livselixir. Men i djupet av allt detta går en underström av pessimism, svartare än någonsin — en pessimism, som icke ens längre tror på mänsklighetens framåtskridande, på seklets stora utvecklingstanke. Hela tillvaron ligger mörk och meningslös. I Frankrike, där man under dessa år hade känslan, att man levde i en förfallsperiod, sedeslös och raffinerad som den romerska kejsartiden, kallade man denna tidsriktning för ''dekadensen''. Det är alltjämt en form av naturalism, men dess sista fas. Uppfattningssättet är naturvetenskapligt och materialistiskt. Litteraturen sysslar alltjämt helst med det raffinerade själstillståndet, det anormala nervlivet, med allehanda sjukdomsskildringar, men på samma gång går genom dikten en starkare oändlighetsträngtan, en längtan efter mystikens skönare och rikare världar.<noinclude> <references/></noinclude> mcty391cf7roe7sxfzf9ji86asyf1dx 104 224892 656704 2026-08-08T08:30:07Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656704 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|280|OLA HANSSON|}}</noinclude>Även i svensk litteratur hava vi redan glimtvis upptäckt detta nya själstillstånd i vissa av Strindbergs arbeten, som »I havsbandet». Men den som tidigast i typisk form ger uttryck åt denna naturalistiska eller, såsom han själv kallar den, psykofysiologiska mystik, är Ola Hansson, Notturnos, Sensitiva amorosas och Ung Ofegs diktare, åttiotalets smärtfyllde och subtile lyriker. Ola Hansson är som författare en brytningsgestalt. Genom hela hans produktion urskiljas lätt två skilda utvecklingslinjer. Å ena sidan är han en miljöskildrare i åttiotalets manér, såsom särskilt framgår av hans romaner, en satiriker med åttiotalets sociala patos, och hela hans diktning är genomsyrad av naturvetenskapliga begrepp. Men å andra sidan har han sökt sig bort från periodens förståndskultur; otillfredsställd och törstande har han uppsugit de nya källsprången i tiden. Instinktivt drogs han till mystiken. Mellan dessa båda poler röra sig hela hans liv och diktning. Trots omkastningar och omvändelser, trots sin längtans långa odyssé är Ola Hansson alltjämt en sökande, som famlar efter att nå fram till ett harmoniskt livsbejakande, till ett sammansmältande av jaget och alltet, som han vackert tolkat i dikten »Psyche»: {{Dikt|»Blå mellan gröna bräddar tungt flyter livets älv. Sakta för slaka segel glider mot natt du själv. — — — — — — Grå mellan gröna bräddar tungt flyter livets älv. Bortvänd från tomma vidder spanar du mot dig själv. Fågel med trötta vingar flyger mot aftonro, söker med tunga vingslag in mot sitt hjärtebo.»}} {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 0w00xng28l0ws1cdlbke70l22yntl2d 104 224893 656705 2026-08-08T08:33:32Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656705 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||OLA HANSSON|281}}</noinclude> {{c|{{större|'''I.'''}}}} Ola Hansson är född i Hönsinge den 12 november 1860 ute på Söderslätt i en gammal bondgård, som gått i arv från far till son. Den finnes skildrad i hans roman ''Rustgården'' liksom de förhållanden, under vilka han uppväxte: det stilla livet mellan åkerfälten och pilvallarna utan andra avbrott än årstidernas växlingar. Vid denna gård och vid detta landskap har han varit bunden med oupplösliga band. Var helst han irrat i världen, har han fört Skåne med sig i minnet och i drömmen, och allt det bästa i hans diktning har sugit sin näring ur den skånska myllan. Man talar med rätta om en bondearistokrati. Bondens liv, när det gestaltar sig burget och lyckligt, liknar adelsmannens. Båda äro herrar över sitt. Det kommer något självmedvetet, något avslutat och småningom något förfinat över deras väsen. Gården blir liksom slottet en symbol för släktens traditioner. Utan störande ekonomiska bekymmer, i sakta mak och ro flyter tiden fram från generation till generation. Ola Hansson verkar just som en dylik förfinad ättling av en gammal släkt — nästan sjukligt förfinad, som de sista telningarna av gamla familjer kunna vara det. Han kan i sin diktning nästan påminna om denne Roderick Usher i Poes bekanta historia, vilken så vuxit samman med den trakt och det slott, som sett honom och generationer av förfäder födas, att han vid beröringen med den hårda verkligheten utanför smärtar för alla nya intryck. Ola Hansson har samma hudlösa känslighet. Den minsta beröring sticker som eld i de blottade nerverna och kommer blodet att flamma feberhett. Ola Hansson blev student 1881 och begav sig till universitetet i Lund, men han stannade där icke länge. Den kultur, som då förelästes från lärostolarna, hade anor från seklets början, men själv brann han för allt det nya i tiden, för Spencer och Darwin, för Taine och Georg Brandes. Han var fylld av den motvilja mot universitetslivet, som är egendomlig för denna<noinclude> <references/></noinclude> frk6iqqfrp43asx2n9dd3gruy9i67cw 104 224894 656706 2026-08-08T08:37:22Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656706 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|282|OLA HANSSON|}}</noinclude>generation. Hastigt och lustigt avlade han inom ett år en filosofie kandidat-examen i åtta ämnen och försvann ut i världen för att bliva skriftställare. 1884 debuterade han med ett häfte dikter och begav sig strax därefter till Stockholm, där han var en av dessa unga litteratörer, som skrevo i »Aftonbladet». Hans egen version om hur hans anställning vid tidningen slutade, kan man läsa i ''Resan hem'', där också hans motvilja mot Stockholmslivet överhuvud lyser igenom. Han var alltför exklusiv skåning för att kunna slå rot i den uppsvenska jordmånen. Han är just en av de första skåningar, hos vilka denna främlingskänsla fullt medvetet får sitt uttryck. Under de närmaste åren flackade han mest mellan Malmö och Köpenhamn, och det är denna trakt, som bildar den naturliga miljön för hans vers och prosa. Ola Hansson började sin författarbana i samma ögonblick, som den svenska naturalismen nådde sin höjdpunkt. Samma år, som Strindberg utgav sina Giftashistorier, framträdde han med ett häfte ''Dikter'' (1884). I åtskilligt bär samlingen tidens karaktär. Där finnas dikter, som vittna om författarens sociala intressen och hans opposition mot de härskande åsikterna i samhället. Han skriver satiriskt om den lärde professorn, som i ett föredrag förklarat, att allt stod väl till i Sverige, och att ingen emigration vore behövlig ''(Allting gott)''. I en annan dikt ''(Siesta)'' har han efter en god middag med sitt sällskap företagit en svalkande promenad i vagn längs havsstranden, då åkdonet plötsligt hejdas. En skara fästningsfångar passerar nämligen över vägen från arbetsplatsen till sina celler: {{Dikt|»Det ljöd så doft vid stegen i tung och dånande takt. Med spänd revolver i handen stod här och var en vakt.»}} Motsatsen mellan det mätta och dåsiga sällskapet i vagnen och den förbitågande sällsamma skaran står levande för honom, och hans tankar gå till de tusen, som födas i unkna vrår, där<noinclude> <references/></noinclude> 1milq5pjcp87t8kqb0lu1zy1tm8gqh7 104 224895 656707 2026-08-08T08:41:19Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656707 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||OLA HANSSON|283}}</noinclude>brännvinsoset förpestar luften, där fukten droppar från väggarna, och där själ och kropp ruttna i laster och fattigdom. Eller han har en regnig och blåsig oktoberkväll ''(Bröllop)'' stannat under en gatlykta och skådar upp mot ett hus, där just bruden och brudgummen visa sig i fönstret för folket, då han plötsligt hör ett hånskratt bakom sig. Han vänder sig om och ser en av gatans pyntade Magdalenor med cyniskt fräcka drag. Och som en vision uppfattar han de dunkla trådar, som förbinda dessa människors öden med varandra: {{Dikt|»Du var en fallen kvinna, han ung och glad i modet. Nu är han slapp och livstrött med dödens gift i blodet. Därinne nu han dansar, hans ögon sinnligt brinna. Åt rik mans dotter skrattar en stackars fallen kvinna.»}} Både genom ämne och bildval vittnar också mången dikt om författarens studium av Darwin och Spencer. Det var modernt i skönlitteraturen att röra sig med naturvetenskaplig terminologi, men knappast någon av tidens författare har dock talat så mycket som Ola Hansson om celler, om safterna, som stiga genom växternas rör, om atomerna, som dunlätt sväva, om klorofyll, om känslospröt o. s. v. Hela samlingen hade även något utpräglat skånskt över sig, som förut endast funnits hos Bååths dikter. Säkerligen har Bååth varit en vägvisare för Ola Hansson, men länge behövde man icke bläddra i det lilla häftet, förrän man upptäckte, att det var en helt annan individualitet, som här uppenbarade sig. Det låg något ljust över Bååths tavlor. Han målade helst landskapet i sol och sommarfärg med doftande klöverängar och sädesfält, som gungade sina rågblonda ax i den bländande soldagern. Bååth ger linjerna, landskapets typiska modellering. Ola Hansson ger dagrarna och stämningarna, medan konturerna äro svävande och förtonande. Hos Ola Hansson är tonen mörk<noinclude> <references/></noinclude> j1zbl2ruywjuy6drytwc0m8lq1z32nw 104 224896 656708 2026-08-08T09:11:33Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656708 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|284 |OLA HANSSON|}}</noinclude>och smärtfylld, dikten blir ett skri ur ett sårat hjärta. Och visserligen överflöda hans skildringar av skarpt uppfattade detaljer, men man är fjärran från det breda manér, som utmärkte hans föregångare. Huvudintrycket är aldrig åskådlighet utan dunkel stämning och en inåt borrande reflexion. Redan i sådana dikter som ''I vårtiden, Blomsterliv, Vid'' ''ängskärret, Romantik, Då våren bräcker'' har Ola Hansson sin palett färdig. Det skånska landskapet breder ut sig i sin oändliga mjuka enformighet mellan de låga, stubbiga pilhäckarna. Han målar stormen, som viner kring de nakna, krokiga almarna, i vars toppar råkorna kraxa, slättens vita hus i vårnattens stillhet, ångan från nyplöjda marker och den första späda grönskan, som spirar fram ur den svarta myllan. Ingen har som Ola Hansson besjungit groningsdriften, knoppbristningen, »man hör, hur det saftigt sväller och spirar i ägg och frö», dessa livets starka safter, som i hans egna ådror runno sjukligt förtunnade. I den följande diktsamlingen ''Notturno'' (1885) bryter hans eget kynne ännu starkare igenom. Här står Ola Hansson fullt färdig som skald. Det är karaktäristiskt, att denna samling inledes av en grupp nattstämningar. Ångesttankarna hålla honom vaken. I febersyner förföljes han av människosläktets hjälplösa kval och senhöstnätternas skräck. {{Dikt|»Är det blott det febersjuka blodets tomma, grymma lek? Eller är det alltets sanna väsen, livets stora ve, som, då alla sinnen domnat, själens skärpta ögon se?»}} Manéret har liksom förandligats. Skalden beskriver egentligen icke längre. Man förnimmer landskapet. Allt är idel stämning, och stämningen förtätas vanligen till en syn. Den höstliga nattvinden susar sorgset genom skogen. »Månens äggula skära hänger på sammetstäcke i fuktat blått.» Ljuset, flyter i klibbig glans nedför trädens mörknade, våta stammar. I de nakna snåren ser skalden ett vaxblekt anlete skymta: {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> h3kavfqcwiby3fwhhjwofdfl2cicqwa 104 224897 656709 2026-08-08T09:20:50Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656709 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||OLA HANSSON|285}}</noinclude>{{Dikt|»Ser en sid och månvit dräkt, ett tjockt och regnvått kvinnohår, ser en hukad skepnad mitt i alltings död och förruttnelse. Tvänne stora, fuktiga ögon skrämt och smärtsamt på mig se.»}} För Ola Hansson är landskapet en återspegling av ett själstillstånd, eller som han själv säger: »mitt väsen in i naturen rinner». Detta sammansmältande mellan naturomgivningen och skaldens stämningsliv skänker den vibrerande innerligheten åt de vackra sommarnattsdikterna i Notturno 5, 6 och 8. {{Dikt|start=open|end=follow|En varm och ljus och viskande sommarnatt. På dunstig himmel flämta stjärnorna matt. Den larmande staden sakta sig lagt till ro. Blott sommarnattsdrömmarne trampa på filtmjuk sko. I sovande midnattstimma ett sorl jag hör. Det stiger i mäktig svallning, domnar och dör. Jag känner, hur under halvkvävda ångestljud rymden dryper eldstårar ner på min hud. Jag sargas av tusen tankar med uddigt stift, som runt kring i natten doppas i smärtornas gift.}}<noinclude> <references/></noinclude> 0jyx72zfgeb11xujk4ekxuxw3ol51ot 104 224898 656710 2026-08-08T09:55:25Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656710 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|286|OLA HANSSON|}}</noinclude>{{Dikt|start=follow|end=close|Det snyftar om all naturens förbannelse och den elända mänsklighetens oändliga ve. De vida rymdernas världar förutan tal skälva, då sekler stöna i marter och kval. Men genom de döda släktenas jämrande låt stiger en hjälplöst kvidande barnagråt.}} Den känsla, som behärskar detta själsliv, är överallt aningen och ångesten, dunkla och obestämda förnimmelser, men stundom formande sig till en social framtidssyn, till en profetia om en kommande omstörtning: {{Dikt|I slumrande gränder det flåsar så underligt hest och kvävt, som hade en barm sig inunder olidliga tyngder hävt. I kvalmiga rötmånadsnatten det jämrar och gråter och gnyr. Jag hör i mullrande mummel en revolutionsouvertyr.}} Samma själens skälvande låga, som utstrålar sitt fosforljus över landskapet, uppenbarar sig också i kärleksdikterna. Mot bakgrunden av sin egen livsångest tecknar han en kvinnogestalt, helt olik honom själv, enligt en av dessa lagar, som behärskar så mycken erotik och som bjuder att motsatserna söka varandra. Hon är den friska, sunda jungfrun, som svävar fram i dansen, hon är den unga modern, som sitter vid vaggan och vyssar sitt barn (''Ungdom'' 2 och 3). »Du är min ro, min bästa tro, min ädelsten, min gröna gren.» Det var således en ny författarfysionomi och en ny personlighet, som uppenbarade sig redan i dessa båda första häften. I de närmaste årens produktion skulle detta nya ännu skarpare<noinclude> <references/></noinclude> 3s32u2kb4nt4wk7l64xtu3p29dwt47k 104 224899 656711 2026-08-08T09:59:08Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656711 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||OLA HANSSON|287}}</noinclude>profileras. Det är icke någon lekande, frodigt rik natur med spelande känslonöden; tvärtom kunna både tankar och stämningar i längden verka något monotona. Men glöden och känslan äro äkta och gå på djupet. I sin naturvetenskapliga världssyn, i sina spröda stämningar och i versens melodiska mjukhet röjer Ola Hanssons diktning inflytande från J. P. Jacobsen. Stundom erinrar den även om vissa unga franska lyriker som George Rodenbachs svårmodiga poesi. Utåt vilar det något stelt och tillknäppt över Ola Hansson. Blicken på omgivningen blir lätt stramt satirisk och avvisande. Han hör nämligen icke till dem, som gå på ackord; han har sina bestämda meningar, som han hänsynslöst och med seg envishet fasthåller. Bakom denna stelhet, som i mycket endast är en mantel av blyghet, döljer sig en drömmare, som med smärtfylld njutning fördjupar sig i sina intima »själssvingningar» {{c|{{större|'''II.'''}}}} Ola Hanssons temperament bröt tidigast fram i hans vers; i prosan uppenbarar det sig först i ''Sensitiva amorosa'' (1887), en av periodens säregnaste böcker och kanske den yppersta av Ola Hanssons prosaskrifter, ett litet mästerverk i sin art. Ola Hansson har här icke velat skildra naturdriften utan den »psykiska vegetation», som denna framdriver, alla de känslor, som framgå därur, och som bilda själva livsvärmen hos människorna. Det problem, som sammanbinder de små novellerna i denna samling, är det outgrundliga öde, som i själarnas djup avgör en kärleks liv eller död. »Ser du», heter det i inledningen, »människan är icke någonting fast och oföränderligt, som man griper tag i<noinclude> <references/></noinclude> bmjsz0pdvdgfn590mfyxu3jcr6pr9xj 104 224900 656712 2026-08-08T10:02:03Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656712 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|288|OLA HANSSON|}}</noinclude>och säger, att det är så eller så; där försiggå i hennes väsen oupphörligen hemliga processer, vilka metamorfosera hennes kropp och hennes själ minut efter minut, processer hos dig och hos dem, som du hållit av i livet och dragit intill dig i ömhet, vilka varken du eller de känna, vari de bestå. Är det du, som ser med en annan syn, eller är det den andra, som förändrats och blivit en annan? Det vet du icke; du vet blott, att denna människa, som kommit dig allt närmare, tills du uppgått i henne och hon i dig, med ett ryckts loss och nu står långt, långt borta från dig och står där som ett likgiltigt eller förhatligt föremål, med vilket du ingenting vill ha att göra eller som du i ovilja skyr.» Denna tes belyses nu i några intimt berättade historier. En man älskar en kvinna, men en dag ser han hos länsmannen en barnamörderska, vars vanställda drag slå honom genom sin likhet med fästmöns. Detta ansikte bränner sig in i hans själ. Han ser icke längre fästmön utan barnamörderskan, och hans kärlek är död. »Vad tjänar det till att söka bygga upp ett liv, då vi behärskas av makter, som vi icke känna och då vi icke veta mer om vårt lönliga känsloliv än de grodd och knoppar, som nu svälla och spira här runt omkring oss veta, hur deras celler danas?» Där är historien om en man, som reser ned till Italien på bröllopsresa med sin unga hustru. Han har gift sig utan att egentligen älska henne mer, än han kunnat älska många andra kvinnor, som kommit i hans väg. Men under två månader är han helt lycklig. Så en dag ser han på en restaurang en ung, förfinad engelska, vars ansiktsdrag påminna om en antik kamé. Vid sidan om henne förefaller honom hustruns ansikte trivialt och trint som en barnunges. Och denna engelska, vilken han aldrig tilltalat, skjuter undan hustrun, som för honom blir en likgiltig och främmande människa. Eller vilken fin och sann psykologi uppenbarar icke historien om den gamle ungkarlen, som en afton, där han sitter för att rätta kriaböcker, ur minnenas dunkel ser två mörka ögon lysa emot sig, blicken hos en ung kvinna, som han tränat för många år sedan. Det står<noinclude> <references/></noinclude> 0rogdwwt95my6kqt1mlwg1b1yfyloq1 104 224901 656713 2026-08-08T10:08:23Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656713 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||OLA HANSSON|289}}</noinclude>plötsligt klart för honom, att denna kvinna älskat honom, och denna kärlek kastar för en kort minut ett festligt skimmer över hans trista vardagsliv — nu när det är för sent. Om någon visste, vad han satt och tänkte på, skulle de betrakta honom som en gammal narr. Där är den vackra berättelsen om resenären, som på båten över Vierwaldstättersjön möter ett ungt omaka par, den tyske professorn med svampigt ansikte och kisiga ögon, vilka oavbrutet titta i Baedeker, och hans unga, vackra hustru, vars tragiska livsgåta berättaren tyder. Hon har vuxit upp, som en ung flicka i en liten nordtysk hansestad — beskrivningen på denna är ett helt poem. Där mötte hon professorn, som representerade den stora ofattbara världen, och trodde sig älska honom. Men redan efter ett par dagars bröllopsresa står sanningen klar för henne, han är som en äcklig larv, som kryper fram över hennes hand, en främmande människa, som hon vämjes vid, om natten ett brutalt djur, om dagen en pedantisk skolfux. »Hon är som en människa, vilken i drömmen tycker sig förföljd och som springer och springer för att rädda sig, men som ändå icke kommer ur fläcken, och som ville ropa men icke kan öppna munnen.» För Ola Hansson är livets essens en droppe, som förflyktigas, och ett enda ögonblick av livsmättad fullhet rymmer mer än långa års sönderbristande lycka. Genom sin mättade framställning, sin doft och färg forma sig dessa berättelser till små poem på prosa. De ha beröringspunkter med Baudelaires ''Poèmes en prose;'' även dessa handla ofta om erotiska frågor, debatterade mellan ungkarlar.<ref>Jmfr t. ex. ''Portraits de maîtresses.''</ref> Framställningen är hos Ola Hansson dock långt mer stämningsmättad och metafysisk. Författaren är fullt medveten om, att det är sällsynta undantagsfall han skildrar, en slags kärlekens ''Fleurs du mal'', som blotta vissa processer i dess väsen, liksom sedda genom mikroskop. »Ser du», slutar inledningen, »där växer i det moderna samhällets överkultiverade jordmån en underlig och sällsam ört, som heter ''Sensitiva amorösa''. Dess kronblads ådror äro fyllda av<noinclude> <references/></noinclude> fh8so34bzwgj4bbgahem5djoayd9ysx 104 224902 656714 2026-08-08T10:24:16Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656714 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|290|OLA HANSSON|}}</noinclude>morbida oljor, dess doft har en sjuklig sötma och dess kolorit är dämpad som dagern i ett sjukrum med nedrullade gardiner och skär som en döende aftonrodnad. Om du letar i ditt eget och dina vänners liv, skall du finna många skiftande varieteter av den; och vore jag som du, skulle jag plocka några sådana och sälja dem på torget.» Författaren har ju här tydligt nog angett sin synpunkt på dessa fenomen.<ref>Jmfr även hans ''Kåserier i mystik'', IV, samt hans prosapoem ''Sensitiva amorösa'' i »Det förlovade landet».</ref> Men publiken fattade meningen på ett annat sätt. Den såg i företalet ett cyniskt program för sedlighetens förstörande. Redan Ola Hanssons dikter hade icke rönt något synnerligen varmt mottagande. Man hade klandrat språkets danismer, så naturliga hos en skåning, den egendomliga fria versen, det naturvetenskapliga bildvalet och den klagande tonen, och för övrigt parodierades hela manéret, vilket obestridligen var en tacksam uppgift. Även kritiken betecknade »Sensitiva amorösa» som en djupt osedlig bok. I ett Stockholmsblad karaktäriserades den som en vämjelig och fräck självbekännelse, »en slags estetik för utöfvarne av vissa onaturliga laster». Det var endast Georg Brandes, som tog »Sensitiva amorösa» i öppet försvar. Levertin skrev också om den, när andra upplagan utkom 1902, fint och träffande: »Den lilla boken är först och främst en av de finaste, som här hemma sågo dagen under 80-talet, och genom sin stämningsmakt, vilkens svårmodiga intensitet åren icke förminskat, såväl som genom sin i många avseenden intressanta form, värd att tillhöra dagens levande litteratur. Men dessutom har den bildade publiken i vårt land en orättvisa att gottgöra mot denna bok. Det mottagande »Sensitiva amorösa» vid sitt första framträdande rönte av en illvillig och enfaldig kritik, samt en därav påverkad allmänhet, var nämligen föga värdigt ett kulturland. Det lilla verket, i vilket varje blad talade om en ömtålig, innerlig och skygg natur, blev med dygdig olåt anammat av moralens grovsmeder och behandlat av deras stora, tvivelaktigt rena nävar. Det fanns icke i landet en kritiker med mod och omdöme nog för<noinclude> <references/></noinclude> m4zoohmzx6e6owgnt0sztl6qbj8shfm 104 224903 656715 2026-08-08T10:34:12Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656715 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||OLA HANSSON|291}}</noinclude>att säga ifrån, vad »Sensitiva amorösa» verkligen var: ett dokument om ett själsliv, som utan fråga måste kallas uppskruvat och sjukligt, vilkets förfinade och brinnande enslingsdrömmerier väl kunde vara drömmaren själv till pina, men så ofarliga för stora hopen av läsare, som en raffinerad konstsamlares passion för bleknade vävnader eller sällsynt porslin, och så vida skilt från vad som populärt menas med osedlighet, som dimmans älvalek är skild från dansbanans baletter.» Hur Ola Hansson själv fattade diktarens uppgift har han mer än en gång uttalat. I en enquète om den tyska litteraturens framtid, som Carl Grottewitz samlade och utgav i början av nittiotalet, yttrade han: »Diktaren är en individualiserad sensibilitet, och hans fina nerver gripa, i likhet med de oändligt långa hårfina känselspröten på en del insekter, ut över det som är förnimbart genom de yttre sinnena, och tränga trevande och skälvande in på det omedvetna närvarande … Att göra det omedvetna medvetet — detta är kännemärket på den äkta skalden. Sterilitetsperioder bestå alltid i en förhårdning av sensibilitetsnerverna. En dylik förhårdning var det t. ex. som visade sig i den objektiva naturalismen.» Samma synpunkter göra sig gällande i skriften »Materialismen i skönlitteraturen» (1892), där Ola Hansson företar sin stora uppgörelse med åttiotalet. I överensstämmelse med den galliska förståndskulturen och den mekaniska världsåskådningen, förlade åttiotalet livet och dess konflikter till ytan, till förhållandet mellan människan och omvärlden. Man framställde endast det, som är till för allas fem sinnen, men höll sig borta från det, som kan förnimmas blott av det sjätte sinne, vilket just utgör den skaldiska förmögenheten. I motsats härtill sätter Ola Hansson som mål för tidens nya psyko-fysiologiska mystik att nedtränga till de djupaste schakten i människonaturen, där det oupplösta och hemlighetsfulla något har sitt säte, som utsänder de oemotståndliga lustarna och de stora lidelserna och som är människornas livskälla och fatum. Det har utan tvivel lyckats Ola Hansson att i sina noveller glimtvis framställa en fördjupad psykologi, men sitt oklara<noinclude> <references/></noinclude> plhyh3y7a4fb6a6loies3rbew2gtysl 104 224904 656716 2026-08-08T10:41:33Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656716 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|292|OLA HANSSON|}}</noinclude>litterära program förmådde han icke konstnärligt utforma. Det kan inte nekas, att han ofta gör sina principer så ensidigt gällande, att det hela blir overkligt, att de mystiska motiv han betonar komma att sväva över individerna nästan som ett fatalistiskt öde. Det karaktäristiska för Ola Hansson är just, att han söker orsakerna till människans handlingar i omedvetna och irrationella processer liksom tidigare Hoffmann och Edgar Allan Poe, av vilka särskilt den senares inflytande är mycket påtagligt i hans skrifter. ''Sensitiva amorösa'' följdes av Parias, en samling berättelser, i vilka han studerar brottets psykologi. Märkvärdigt nog har av dessa noveller endast en, ''Husvill'', blivit utgiven på svenska. De övriga föreligga endast i tysk upplaga (1890). Överallt betonas här det omedvetna, den dunkla driften som orsak till den brottsliga handlingen. Det är synpunkter av samma art, som redan framställts av Lombroso i kriminalpsykologien och av Krafft-Ebing i sexualpsykologien. Mannen, som förfalskat en annans namn på en växel, har gjort det nästan på lek utan att vilja det, utan att behöva det, då han såg den andres handstil och namnteckning i ett brev. Kvinnan, som mördar sitt barn, begår handlingen som i en feber. Uslingen, som anlägger mordbrand, har, då han gick förbi höstacken, känt en kittlande lust att däri kasta den brinnande tändstickan, en lust, som han ej kunnat motstå. Av samma art äro också en hel del andra av Ola Hanssons noveller. ''Hos huldran'' är på det erotiska området nästan en parallell till växelförfalskarens historia. Liksom den senare en dag hälft i dröm skriver en annans namn, blir i den sistnämnda berättelsen den unge bondsonen plötsligen förhäxad i en kvinna, fast hon förefaller honom ful och motbjudande och fast han vet, att hon är en dålig varelse. Ja, ännu mera, hon äcklar honom som ett slemmigt djur, varpå man råkat trampa med sin bara fot. Han lider av att leva vid hennes sida, blir inbunden och dyster. Efter ett par år kommer så omslaget lika hastigt. Han känner sig plötsligt åter fri från förtrollningen,<noinclude> <references/></noinclude> dww4dd0u5i8yfh9xuqnuxlp76vch9xq 104 224905 656717 2026-08-08T10:45:08Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656717 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||OLA HANSSON|293}}</noinclude>men därför blir han icke en stark och sund människa igen. Det är, liksom om huldran tagit själva livsnerven ifrån honom. Han insjuknar och dör. Till Ola Hanssons bästa historier höra också ''Amors hämnd'' och ''Vägen till livet''. Den förra är berättelsen om en kvinna, som blivit tjugosju år utan att någonsin hava kännt något för en man. För många år sedan har hon avböjt en ung mans frieri, och sedan har hon självsäkert gått igenom livet och med en viss hånfullhet betraktat de älskandes känslor och uppträdande. Så kommer också hennes ögonblick. En afton anländer en ingenjör till broderns gård för att utföra något arbete. Hon älskar honom från första ögonblicket, föryngras och slösar blygt sina husliga omsorger på honom. Ett par veckor därefter reser han lika plötsligt, som han kommit, utan att hava märkt henne, utan att hava tänkt på henne, utan att brodern eller någon annan haft en aning om, vad hon under dessa korta veckor genomlevat och hoppats. »Det är en underlig historia, din historia», yttrar den, för vilken hon några år senare berättar detta, men hon svarar lugnt: »Den är kanske inte så ovanlig, som man kunde tro. Många kvinnor ha ingen annan historia. Mången av oss får inte mera ut av livet än så. Och man kunde fått ännu mindre.» Mystiken är här så väl inarbetad i händelseförloppet, att allt blir på en gång så naturligt och dock så underligt och fullt av vemod som ett människoöde kan vara det. Så är också fallet i ''Vägen till livet''. En ung man kommer som konvalescent till Schweiz. Han tröttnar på hotellrummet i Vevey och hyr i stället in sig i en liten villa nere vid sjön hos ett äldre par. Han är alltjämt sjuk och vistas på sina rum i andra våningen, varifrån han har utsikt över sjön. En dag ser han en ung flicka med tjockt blont hår och iförd en röd kappa arbeta i trädgården. Det är mademoiselle Claire, dottern i huset, som efter en längre bortvaro kommit hem till föräldrarna. Han känner sig starkare och vill gå ned i trädgården, men på vägen får han ett anfall av svindel. Claire kommer emellertid emot honom och drar honom med sig ut<noinclude> <references/></noinclude> a3rebu7knr7renm99vgl0z99lfyvb5n 104 224906 656718 2026-08-08T10:48:39Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656718 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|294|OLA HANSSON|}}</noinclude>i trädgården. Han älskar henne, men han får aldrig sagt det, vet knappast om det, utan reser för att stanna borta några dagar men återvänder icke. Livet tar honom. Några år därefter befinner han sig på bröllopsresa och har stannat i Montreux. En dag, då hans hustru befinner sig på en utflykt i bergen, får han lust att ännu en gång uppsöka villan. Den är sig lik, och i trädgården går liksom då en kvinna och arbetar. Han känner strax igen henne på det blonda håret, men gestalten är tärd. Hon har gått där och blivit gammal och ensam, medan hon väntade på honom, och nu är det hon, som är sjuk och skall dö. Ett ögonblick stå de båda undrande inför gåtan i deras liv, så går hon upp till villan och stänger dörren bakom sig, och han går långsamt tillbaka genom trädgården, ut genom grinden, utåt den öde vägen mot Montreux — helt ensam. »Men bakom honom går, osynlig för alla andra, hon, som nyss försvann däruppe i dörren till villan. Han hör hennes fotsteg, han känner henne i sin rygg; och han vet, att hon skall följa honom så till hans dagars ända.» I »Sensitiva amorösa» analyserades huvudsakligen mannens kärleksuppfattning, men 1891 utgav Ola Hansson på tyska en parallellsamling, skriven under bröllopsresan 1889—1890, som giver en serie skildringar ur kvinnans kärleksliv. Det är betecknande för den brist på intresse man här hemma visat Ola Hanssons diktning, att denna samling ''Alltagsfrauen'' först tjugofem år därefter funnit en svensk förläggare. Den utkom ej på svenska förrän på författarens silverbröllopsdag 1914 under titeln ''Tidens kvinnor''. Och dock är den en av författarens mest karaktäristiska böcker och innehåller åtminstone en av hans bästa noveller, den fint nyanserade psykologiska analys, som har titeln ''Gallblomma''. Typen har synbarligen mycket intresserat Ola Hansson. Redan bland hans första dikter finnes ett poem »Gallblommor», som behandlar samma motiv, och det dyker äfven upp annorstädes som i »Husvill», men ingenstädes är porträttet av den unga världsdam, som i fantasien ständigt känner sig dragen mot männen, men alltid i sista ögonblicket<noinclude> <references/></noinclude> 1dxpsboimei87ha0h7mezo2tk0cuora