Wikisource svwikisource https://sv.wikisource.org/wiki/Wikisource:Huvudsida MediaWiki 1.47.0-wmf.14 first-letter Media Special Diskussion Användare Användardiskussion Wikisource Wikisourcediskussion Fil Fildiskussion MediaWiki MediaWiki-diskussion Mall Malldiskussion Hjälp Hjälpdiskussion Kategori Kategoridiskussion Tråd Tråddiskussion Summering Summeringsdiskussion Sida Siddiskussion Författare Författardiskussion Index Indexdiskussion TimedText TimedText talk Modul Moduldiskussion Event Event talk Ämne 108 177836 656740 573644 2026-08-08T18:25:28Z Mårtensås 11012 656740 proofread-index text/x-wiki {{:MediaWiki:Proofreadpage_index_template |Upphovsman=[[Författare:Bengt Hesselman|Bengt Hesselman]] |Titel=[[Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen]] |År=1937 |Oversattare= |Utgivare= |Källa=[https://archive.org/details/brollopsdikter-pa-dialekt-fran-1600-och-1700-talen Internet Archive] via [[:c:File:Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen.pdf|Wikimedia Commons]] |Bild=[[File:{{PAGENAME}}|250px|page=1]] |Sidor=<pagelist 1to2="omslag" 3="titel" 4="innehåll" 5=4* 6=6* 7=8* 8=10* 9=12* 10=14* 11=16* 12=18* 13="titel" 14="0" 15=2 16=4 17=6 18=8 19=10 20=12 21=14 22=16 23=18 24=20 25=22 26=24 27=26 28=28 29=30 30=32 31=34 32=36 33=38 34=40 35=42 36=44 37=46 38=48 39=50 40=52 41=54 42=56 43=58 44=60 45=62 46=64 47=66 48=68 49=70 50=72 51=74 52=76 53=78 54=80 55=82 56=84 57=86 58=88 59=90 60=92 61=94 62=96 63=98 64=100 65=102 66=104 67=106 68=108 69=110 70=112 71=114 72=116 73=118 74=120 75=122 76=124 77=126 78=128 79=130 80=132 81=134 82=136 83=138 84=140 85=142 86=144 87=146 88=148 89=150 90=152 91=154 92=156 93=158 94=160 95=162 96=164 97=166 98=168 99=170 100=172 101=174 102=176 103=178 104=180 105=182 106=184 107=186 108=188 109=190 110=192 111=194 112=196 113=198 114=200 115=202 116=204 117=206 118=208 119=210 120=212 121=214 122=216 123=218 124=220 125=222 126=224 127=226 128=228 129=230 130=232 131=234 132=236 133=238 134=240 135=242 136=244 137=246 138=248 139=250 140=252 141=254 142=256 143=258 144=260 145=262 146=264 147=266 148=268 149=270 150=272 151=274 152=276 153=278 154=280 155=282 156=284 157=286 158=288 159=290 160=292 161=294 162=296 163=298 164=300 165=302 166=304 167=306 168=308 169=310 170=312 171=314 172=316 173=318 174=320 175=322 176=324 177=326 178=328 179=330 180=332 181=334 182=336 183=338 184=340 185=342 186=344 187=346 188=348 189=350 190=352 191=354 192=356 193=358 194=360 195=362 196=364 197=366 198=368 199=370 200=372 201=374 202=376 203=378 204=380 205=382 206=384 207=386 208=388 209=390 210=392 211=394 212=396 213=398 214=400 215=402 216=404 217=406 218=408 219=410 220=412 221=414 222=416 223=418 224=420 225=422 226=424 227=426 228=428 229=430 230=432 231=434 232=436 233=438 234=440 235=442 236=444 237=446 238=448 239=450 240=452 241=454 242=456 243=458 244=460 245=462 246=464 247=466 248=468 249=470 250=472 251=474 252=476 253=478 254=480 255=482 256=484 257=486 258=488 259=490 260=492 261=494 262=496 263=498 264=500 265=502 266=504 267=506 268=508 269=510 270=512 271=514 272=516 273=518 274=520 275=522 276=524 277=526 278=528 279=530 280=532 281=534 282=536 283=538 284=540 285=542 286=544 287=546 288=548 289=550 290=552 291=554 292=556 293=558 294=560 295=562 296=564 297=566 298=568 299="omslag" /> |Anmärkningar={{libris post|8076260}} * [[Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen/Innehåll|Innehåll]] * [[Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen/Inledning|Inledning]] ... 5* * [[Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen/Bröllopsdikter på dialekt|Bröllopsdikter på dialekt]] ... 1 *# [[Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen/1|1: Biärghult-de Valloies 1668]] *# [[Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen/2|2: Mackei–Falck 1676]] *# [[Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen/3|3: Reuterhusius–Winter 1676]] *# [[Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen/4|4: Blix—Andersdotter 1676]] *# [[Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen/5|5: Tillæus–Dahlborg 1678]] *# [[Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen/6|6: Tollet–Nohrmoræa 1679]] *# [[Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen/7|7: Disp., Svedelius–Columbus 1683]] *# [[Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen/8|8: Hagberg–Duus 1684]] *# [[Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen/25|25: Ekerooth–Mansnera 1709]] *# [[Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen/60|60: Gollsten–Swart 1732]] *# [[Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen/64|64: Bedrej † 1735]] *# [[Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen/65|65: N Burman–E M Reftelia (H. Lindbaum) 1736]] *# [[Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen/82|82: Graf–Brantbjär 1746]] *# [[Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen/83|83: Orell–Sommor 1746]] *# [[Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen/101|101: Eckstein–Westerberg 1759]] *# [[Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen/102|102: Lillja–Gyllengahm 1761]] *# [[Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen/138|138: Testrum–Lonbär 1782]] *# [[Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen/139|139: Cnattingius–Edman 1784]] *# [[Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen/140|140: Nordenfeldt 1787]] * [[Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen/Rättelser|Rättelser]] ... 532 * [[Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen/Bibliografiska och textkritiska anmärkningar|Bibliografiska och textkritiska anmärkningar]] ... 533 * [[Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen/Register|Register]] ... 552 *# Dikterna i nummerföljd ... 552 *# Titlarnas begynnelseord ... 558 *# Personförteckning ... 560 *# Ortregister ... 563 *## Platser där bröllopen (disputationerna) ägt rum ... 563 *## Tryckorter ... 564 *## Andra orter som nämnas i texterna ... 565 * [[Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen/Preliminär lokalisering av dialekterna|Preliminär lokalisering av dialekterna]] ... 566 |Width= |Css= |Kommentar= }} [[Kategori:Index]] [[Kategori:Ej kompletta index]] doxhy7l5z7srqw7chbss548hf4f81qq 656745 656740 2026-08-08T18:41:32Z Mårtensås 11012 656745 proofread-index text/x-wiki {{:MediaWiki:Proofreadpage_index_template |Upphovsman=[[Författare:Bengt Hesselman|Bengt Hesselman]] |Titel=[[Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen]] |År=1937 |Oversattare= |Utgivare= |Källa=[https://archive.org/details/brollopsdikter-pa-dialekt-fran-1600-och-1700-talen Internet Archive] via [[:c:File:Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen.pdf|Wikimedia Commons]] |Bild=[[File:{{PAGENAME}}|250px|page=1]] |Sidor=<pagelist 1to2="omslag" 3="titel" 4="innehåll" 5=4* 6=6* 7=8* 8=10* 9=12* 10=14* 11=16* 12=18* 13="titel" 14="0" 15=2 16=4 17=6 18=8 19=10 20=12 21=14 22=16 23=18 24=20 25=22 26=24 27=26 28=28 29=30 30=32 31=34 32=36 33=38 34=40 35=42 36=44 37=46 38=48 39=50 40=52 41=54 42=56 43=58 44=60 45=62 46=64 47=66 48=68 49=70 50=72 51=74 52=76 53=78 54=80 55=82 56=84 57=86 58=88 59=90 60=92 61=94 62=96 63=98 64=100 65=102 66=104 67=106 68=108 69=110 70=112 71=114 72=116 73=118 74=120 75=122 76=124 77=126 78=128 79=130 80=132 81=134 82=136 83=138 84=140 85=142 86=144 87=146 88=148 89=150 90=152 91=154 92=156 93=158 94=160 95=162 96=164 97=166 98=168 99=170 100=172 101=174 102=176 103=178 104=180 105=182 106=184 107=186 108=188 109=190 110=192 111=194 112=196 113=198 114=200 115=202 116=204 117=206 118=208 119=210 120=212 121=214 122=216 123=218 124=220 125=222 126=224 127=226 128=228 129=230 130=232 131=234 132=236 133=238 134=240 135=242 136=244 137=246 138=248 139=250 140=252 141=254 142=256 143=258 144=260 145=262 146=264 147=266 148=268 149=270 150=272 151=274 152=276 153=278 154=280 155=282 156=284 157=286 158=288 159=290 160=292 161=294 162=296 163=298 164=300 165=302 166=304 167=306 168=308 169=310 170=312 171=314 172=316 173=318 174=320 175=322 176=324 177=326 178=328 179=330 180=332 181=334 182=336 183=338 184=340 185=342 186=344 187=346 188=348 189=350 190=352 191=354 192=356 193=358 194=360 195=362 196=364 197=366 198=368 199=370 200=372 201=374 202=376 203=378 204=380 205=382 206=384 207=386 208=388 209=390 210=392 211=394 212=396 213=398 214=400 215=402 216=404 217=406 218=408 219=410 220=412 221=414 222=416 223=418 224=420 225=422 226=424 227=426 228=428 229=430 230=432 231=434 232=436 233=438 234=440 235=442 236=444 237=446 238=448 239=450 240=452 241=454 242=456 243=458 244=460 245=462 246=464 247=466 248=468 249=470 250=472 251=474 252=476 253=478 254=480 255=482 256=484 257=486 258=488 259=490 260=492 261=494 262=496 263=498 264=500 265=502 266=504 267=506 268=508 269=510 270=512 271=514 272=516 273=518 274=520 275=522 276=524 277=526 278=528 279=530 280=532 281=534 282=536 283=538 284=540 285=542 286=544 287=546 288=548 289=550 290=552 291=554 292=556 293=558 294=560 295=562 296=564 297=566 298=568 299="omslag" /> |Anmärkningar={{libris post|8076260}} * [[Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen/Innehåll|Innehåll]] * [[Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen/Inledning|Inledning]] ... 5* * [[Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen/Bröllopsdikter på dialekt|Bröllopsdikter på dialekt]] ... 1 *# [[Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen/1|1: Biärghult-de Valloies 1668]] *# [[Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen/2|2: Mackei–Falck 1676]] *# [[Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen/3|3: Reuterhusius–Winter 1676]] *# [[Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen/4|4: Blix—Andersdotter 1676]] *# [[Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen/5|5: Tillæus–Dahlborg 1678]] *# [[Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen/6|6: Tollet–Nohrmoræa 1679]] *# [[Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen/7|7: Disp., Svedelius–Columbus 1683]] *# [[Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen/8|8: Hagberg–Duus 1684]] *# [[Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen/25|25: Ekerooth–Mansnera 1709]] *# [[Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen/60|60: Gollsten–Swart 1732]] *# [[Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen/64|64: Bedrej † 1735]] *# [[Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen/65|65: N Burman–E M Reftelia (H. Lindbaum) 1736]] *# [[Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen/82|82: Graf–Brantbjär 1746]] *# [[Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen/83|83: Orell–Sommor 1746]] *# [[Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen/98|98:Wallen–Erhart 1755]] *# [[Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen/101|101: Eckstein–Westerberg 1759]] *# [[Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen/102|102: Lillja–Gyllengahm 1761]] *# [[Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen/138|138: Testrum–Lonbär 1782]] *# [[Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen/139|139: Cnattingius–Edman 1784]] *# [[Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen/140|140: Nordenfeldt 1787]] * [[Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen/Rättelser|Rättelser]] ... 532 * [[Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen/Bibliografiska och textkritiska anmärkningar|Bibliografiska och textkritiska anmärkningar]] ... 533 * [[Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen/Register|Register]] ... 552 *# Dikterna i nummerföljd ... 552 *# Titlarnas begynnelseord ... 558 *# Personförteckning ... 560 *# Ortregister ... 563 *## Platser där bröllopen (disputationerna) ägt rum ... 563 *## Tryckorter ... 564 *## Andra orter som nämnas i texterna ... 565 * [[Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen/Preliminär lokalisering av dialekterna|Preliminär lokalisering av dialekterna]] ... 566 |Width= |Css= |Kommentar= }} [[Kategori:Index]] [[Kategori:Ej kompletta index]] oz2eio40y6qnso6l69iwvr2ju6dmlp9 656746 656745 2026-08-08T18:41:45Z Mårtensås 11012 656746 proofread-index text/x-wiki {{:MediaWiki:Proofreadpage_index_template |Upphovsman=[[Författare:Bengt Hesselman|Bengt Hesselman]] |Titel=[[Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen]] |År=1937 |Oversattare= |Utgivare= |Källa=[https://archive.org/details/brollopsdikter-pa-dialekt-fran-1600-och-1700-talen Internet Archive] via [[:c:File:Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen.pdf|Wikimedia Commons]] |Bild=[[File:{{PAGENAME}}|250px|page=1]] |Sidor=<pagelist 1to2="omslag" 3="titel" 4="innehåll" 5=4* 6=6* 7=8* 8=10* 9=12* 10=14* 11=16* 12=18* 13="titel" 14="0" 15=2 16=4 17=6 18=8 19=10 20=12 21=14 22=16 23=18 24=20 25=22 26=24 27=26 28=28 29=30 30=32 31=34 32=36 33=38 34=40 35=42 36=44 37=46 38=48 39=50 40=52 41=54 42=56 43=58 44=60 45=62 46=64 47=66 48=68 49=70 50=72 51=74 52=76 53=78 54=80 55=82 56=84 57=86 58=88 59=90 60=92 61=94 62=96 63=98 64=100 65=102 66=104 67=106 68=108 69=110 70=112 71=114 72=116 73=118 74=120 75=122 76=124 77=126 78=128 79=130 80=132 81=134 82=136 83=138 84=140 85=142 86=144 87=146 88=148 89=150 90=152 91=154 92=156 93=158 94=160 95=162 96=164 97=166 98=168 99=170 100=172 101=174 102=176 103=178 104=180 105=182 106=184 107=186 108=188 109=190 110=192 111=194 112=196 113=198 114=200 115=202 116=204 117=206 118=208 119=210 120=212 121=214 122=216 123=218 124=220 125=222 126=224 127=226 128=228 129=230 130=232 131=234 132=236 133=238 134=240 135=242 136=244 137=246 138=248 139=250 140=252 141=254 142=256 143=258 144=260 145=262 146=264 147=266 148=268 149=270 150=272 151=274 152=276 153=278 154=280 155=282 156=284 157=286 158=288 159=290 160=292 161=294 162=296 163=298 164=300 165=302 166=304 167=306 168=308 169=310 170=312 171=314 172=316 173=318 174=320 175=322 176=324 177=326 178=328 179=330 180=332 181=334 182=336 183=338 184=340 185=342 186=344 187=346 188=348 189=350 190=352 191=354 192=356 193=358 194=360 195=362 196=364 197=366 198=368 199=370 200=372 201=374 202=376 203=378 204=380 205=382 206=384 207=386 208=388 209=390 210=392 211=394 212=396 213=398 214=400 215=402 216=404 217=406 218=408 219=410 220=412 221=414 222=416 223=418 224=420 225=422 226=424 227=426 228=428 229=430 230=432 231=434 232=436 233=438 234=440 235=442 236=444 237=446 238=448 239=450 240=452 241=454 242=456 243=458 244=460 245=462 246=464 247=466 248=468 249=470 250=472 251=474 252=476 253=478 254=480 255=482 256=484 257=486 258=488 259=490 260=492 261=494 262=496 263=498 264=500 265=502 266=504 267=506 268=508 269=510 270=512 271=514 272=516 273=518 274=520 275=522 276=524 277=526 278=528 279=530 280=532 281=534 282=536 283=538 284=540 285=542 286=544 287=546 288=548 289=550 290=552 291=554 292=556 293=558 294=560 295=562 296=564 297=566 298=568 299="omslag" /> |Anmärkningar={{libris post|8076260}} * [[Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen/Innehåll|Innehåll]] * [[Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen/Inledning|Inledning]] ... 5* * [[Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen/Bröllopsdikter på dialekt|Bröllopsdikter på dialekt]] ... 1 *# [[Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen/1|1: Biärghult-de Valloies 1668]] *# [[Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen/2|2: Mackei–Falck 1676]] *# [[Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen/3|3: Reuterhusius–Winter 1676]] *# [[Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen/4|4: Blix—Andersdotter 1676]] *# [[Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen/5|5: Tillæus–Dahlborg 1678]] *# [[Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen/6|6: Tollet–Nohrmoræa 1679]] *# [[Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen/7|7: Disp., Svedelius–Columbus 1683]] *# [[Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen/8|8: Hagberg–Duus 1684]] *# [[Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen/25|25: Ekerooth–Mansnera 1709]] *# [[Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen/60|60: Gollsten–Swart 1732]] *# [[Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen/64|64: Bedrej † 1735]] *# [[Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen/65|65: N Burman–E M Reftelia (H. Lindbaum) 1736]] *# [[Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen/82|82: Graf–Brantbjär 1746]] *# [[Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen/83|83: Orell–Sommor 1746]] *# [[Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen/98|98: Wallen–Erhart 1755]] *# [[Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen/101|101: Eckstein–Westerberg 1759]] *# [[Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen/102|102: Lillja–Gyllengahm 1761]] *# [[Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen/138|138: Testrum–Lonbär 1782]] *# [[Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen/139|139: Cnattingius–Edman 1784]] *# [[Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen/140|140: Nordenfeldt 1787]] * [[Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen/Rättelser|Rättelser]] ... 532 * [[Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen/Bibliografiska och textkritiska anmärkningar|Bibliografiska och textkritiska anmärkningar]] ... 533 * [[Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen/Register|Register]] ... 552 *# Dikterna i nummerföljd ... 552 *# Titlarnas begynnelseord ... 558 *# Personförteckning ... 560 *# Ortregister ... 563 *## Platser där bröllopen (disputationerna) ägt rum ... 563 *## Tryckorter ... 564 *## Andra orter som nämnas i texterna ... 565 * [[Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen/Preliminär lokalisering av dialekterna|Preliminär lokalisering av dialekterna]] ... 566 |Width= |Css= |Kommentar= }} [[Kategori:Index]] [[Kategori:Ej kompletta index]] au1zeu1mnnl66zn1hjmlz9u5uul0sgo 104 224448 656784 656191 2026-08-09T11:02:47Z PWidergren 11678 656784 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" /></noinclude> <div style="margin-top:3em;margin-bottom:3em;"> {{c|{{större|OLA HANSSON|200}}}} </div> {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 73bpdv9ol4xgc7vem9y1x9exnj8uk5a 104 224907 656722 2026-08-08T17:18:24Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656722 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|323}}</noinclude>stå, synes det vara rådligast att uppskjuta med företaget. Om herrarne gilla det, begifver jag mig genast till kafféet. Hård och Brahe förenade sig i Pukes åsigt, hvarför han — åtföljd af Stålsvärd — genast hastade dit. {{linje|5em}} På Bergmanska kaffehuset gick det skarpt under sköldarne till. Församlingen var talrik nog. Der såg man Pehr Christiernin, f. d. rustmästare vid gardet, nu degraderad till soldat; bröderne Mozelius, Lars och Gabriel, den förre sergeant vid artillerieregementet, den senare vid kronprinsens regemente; Gustaf de la Chapelle, förare vid gardet; Escholin, äfvenledes underofficer. Bakom desse — i skuggan af dem — stod en gosse — han var trumslagare. Alla voro lifvade af den högljuddaste entusiasm. Men den mest högröstade af dem var dock löparen Ernst. — Fyllen edra glas! ropade han. Det är jag, som i vår allernådigste konungs och drottnings namn befaller — det vill säga be — faller — faller. En revolution, mine herrar, en revolution, det är, som jag sagt, en småsak, en rigtig bagatell. När man har trupperna och folket på sin sida, så går det som en dans. — Du glömmer konungen. — Och drottningen. — Och de höga herrarne. — Tyst, karlar! Jag kan dricka för er alla och tala med, och gäller det, så stupar jag som en hund, förstås också för er. Men hvad var det, som ni behagade säga om konungen och om drottningen och om de höga herrarne? Hvad hafva väl vi med herrarne att göra? Konungen och folket — jag känner inga andra — lefve konungen och folket! En skål i botten för hela högen! — Lefve konungen och folket! — Fyllen åter edra glas! Ett tomt glas är på heder och ära förräderi. Är det någon, som är förrädare här, så vräker jag honom genast på porten. Viljen I, så är det nu tillfälle för oss att sjelfva blifva herrar? Drottningen har sagt mig, att folket är landets egentlige herre, och har hon kanske icke rätt? Begriper ni, att jag har mitt förstånd på<noinclude> <references/></noinclude> bam4v7m5hik8g99qwkpmjtwrhds70to 104 224908 656723 2026-08-08T17:27:38Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656723 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />324</noinclude>rätta stället? Saken är den, att folket aldrig förr haft en karl för sin hatt, men nu har det fått en sådan i mig. Sedan vi blifvit herrar öfver hufvudstaden, intagit artillerigården, fattat posto på broarna och dragit upp slussen, kunna vi göra allt, hvad vi behaga. Men hvad behaga vi? Hafva vi en gång fått magten i våra händer, så tycker jag att vi ska behålla den. Jag tror du har lust att gräla med mig? Kommissionen — säger jag — och alla de andra till på köpet ska vi ställa för en ny kommission. Då ska de få dansa efter min pipa. Men I ären dumma höns, som ej begripen mig. Glaset i botten! Sen I — men hvarför knuffar du till mig, så att jag knappast kan stå på mina ben — sen I — sedan vi spärrat in kommissionärerne och alla riksråden, der de hvarken se sol eller måne, så skall jag låta spränga resten af härligheten i luften genom att underminera hela riddarhuset. Jag skall sjelf hålla i luntan och se efter att det går ordentligt till. Det skall blifva ett skott, det, som skall ljuda omkring land och rike, ett signalskott för folkfriheten, ett ordentligt riksskott ja, ett riktigt riddarhus-utskott. Och när så inga herrar mera finnas, hvilka äro väl då herrar — om icke vi, om icke jag? Begripen I det, edra ynkryggar? Då skall det blifva annat af. Hvad är klockan? Hvar är trumslagaren? Fram, trumslagare! Nu är tiden inne. Rör på pinnarne, ditt trumskinn! Lustigt skall det vara. Ännu ett glas i botten. Nu skall leken börja. Trumslagaren behöfde ej kallas två gånger. Med liflig hurtighet trängde han sig fram; han tycktes icke önska något bättre, än att få vara med om leken. — Lyft upp honom på bordet! ropade Ernst, på det vi må kunna se pysslingen. Han är blek, som en urvattnad lutfisk. Öppna munnen på honom och häll i honom ett glas, så att han må eldas till mod och kraft. — Upp med honom på bordet, skrek man från höger och venster. Upp med honom! Spänstig, som en fjäder, hoppade gossen sjelf upp med trumman samt fattade ett glas och tömde det i blinken. — Bravo, tummeliten! Bravissimo! I konungens och drottningens namn utnämner jag dig till generalfält-trumslagare. Upp med pinnarne! En hvirfvel för din utnämning, en hvirfvel, så att jord och himmel remna. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> f4rygrfgooaj63cyh880exzvklo667m 104 224909 656724 2026-08-08T17:30:29Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656724 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|325}}</noinclude>Trumslagaren höjde pinnarne, färdig att slå till. En stadig hand lade sig i detsamma på Ernsts axel. — Hvad är detta för oväsen? frågade en kall, sträng och befallande röst. Det var Puke, som, åtföljd af Stålsvärd, just i lagom tid anländt. — Vanvettiga menniska, fortfor Puke, har ruset till den grad förblindat ditt förstånd, att du ej inser vådan af ett sådant oväsen, som du är färdig att här tillställa? Stilla, trumslagare, rör du dina pinnar, så jagar jag en kula genom din skalle. Pukes befallande utseende och ord ingåfvo åtminstone för ögonblicket en viss aktning. Flertalet drog sig instinktmessigt tillbaka. Endast Ernst var ej vid lynne att erkänna någon magt öfver sig. — Förräderi, ropade han, förräderi emot konung och land! Gif signalen, trumslagare! Slå en hvirfvel, så att det dånar omkring hela riket. Trumslagaren syntes osäker hvem han skulle lyda. Ännu höll han trumpinnarne lyfta, färdiga att slå till. Puke, som uppfattade ställningen, ryckte en af pinnarne från pojken och stötte den i trumskinnet, så att det sprang sönder. Sjelfve Ernst ryggade ett steg tillbaka. — Jag befaller er, talade Puke, att ni i fred och ro nu åtskiljas. Af skäl, för hvilka det icke lönar mödan att här redogöra, uppskjutes det tilltänkta företaget tills i morgon natt. Jag litar på er, mine herrar. Vi spela ett lika högt spel allesammans. Vill gud, så träffas vi åter här i morgon natt vid samma tid, som nu. Se till, att Ernst kommer tyst och stilla åter hem till sitt. God natt! Beslutsamheten och allvaret hos Puke kunde ej annat än göra intryck. Tysta stirrade de sammansvurne ett ógonblick efter honom. Men Ernst hade kastat ut ett frö, som grodde ännu djupare. — Förräderi, hade han nemligen ropat, förräderi! — Sådane äro herrarne, menade han också nu, så snart Puke aflägsnat sig; när de märka att magten kan gå dem ur<noinclude> <references/></noinclude> f00ezdjm7q0qgb58hvjx7llcppe8gvw 104 224910 656725 2026-08-08T17:32:23Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656725 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />326</noinclude>händerna, svika de oss genast. Men behöfva vi väl deras hjelp? Är det icke ändå på oss, som alltsammans ankommer? Befarande att trötta läsaren med Ernsts vältalighetsprof, lemna vi Bergmanska kaffehuset, öfverlåtande åt honom att prata så länge han behagar. {{linje|5em}} Efter den oförmodade vändning, som händelsen tagit, beslöt Puke att genast underrätta drottningen derom. Med Stålsvärd under armen tog han derföre vägen åt slottet. Tillsammans hade de också redan hunnit till sjelfva Logårdstrappan, utan att ha träffats af något ovanligt, då de sågo skuggorna af två personer, smygande, närma sig från det inre af slottet. Stålsvärd och Puke hejdade hvarandra på samma gång, under det de drogo sig tillbaka i ett från muren utskjutande hörn. Nästa ögonblick passerade de okände förbi. Den ene af dem var en liten, smärt karl med hurtig och frisk gång, insvept i en omfangsrik kappa, samt hufvudet betäckt af en hatt med breda brätten, hvarigenom det var omöjligt att upptäcka något af hans anletsdrag. Den andre var en gosse. — Blott vi ej komma för sent, yttrade den längste, just i samma stund, de hastade förbi Puke; du lät mig vänta. — Klockan är ännu icke 11, svarade den andre. Puke spratt ovilkorligen till. Han erinrade sig nemligen, att han hört samma timslag nämnas, då han ett par timmar förut lemnade slottet. Han lutade sig fram — han sökte att utforska om det verkligen kunde vara Amanda och Badin, men förgäfves. Natten var inne, och mörkret betäckte dem. — Jag misstänker, hviskade han i detsamma till Stålsvärd, att man är oss på spåren. Begif dig upp på slottet. Du träffar drottningens kammartjenare i vaktrummet. Underrätta henne om det beslutade uppskofvet med vårt företag. Jag vill följa de der två, och se hvad de förehafva. De tvenne okände hade likväl redan hunnit undan, och<noinclude> <references/></noinclude> djrav8nn7izr2zpkaqgn2c18zfft36t 104 224911 656726 2026-08-08T17:34:45Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656726 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|327}}</noinclude>ehuru Puke lagt märke till den rigtning, de togo, sökte han dem nu förgäfves. Förmodande att de krökt af i närmaste gränd, gjorde äfven han det. Gränderna voro dock så många och tätt belägna bredvid hvarandra, att de okände eller rättare misstänkte hade allt för väl kunnat försvinna i en annan, än den, i hvilken han begaf sig in. Utkommen på en ny gata, spanade han förgäfves efter någon enda lefvande varelse. Det var sant, att mörkret utbredde sig nästan tätare här, men intet ljud hördes, ej ett enda steg. Öfverallt omkring honom var det tomt och öde. Han gissade att han tagit misste om gränd; men de skulle i alla händelser, äfven om de gått en annan, hafva kommit till samma tvärgata, ehuru på längre afstånd från honom. Men hvart skulle han vända sig, åt höger eller venster? Då hörde han ett ljud åt ena hållet. Det var verkligen det matta ljudet af tvenne på längre afstand samtalande personer. Genast hastade han åt detta håll. Men allt, som han skyndade fram, aflägsnade sig äfven rösterna. Så gick det en stund, gata upp och gata ned. Omsider saktade föremålen för hans förföljelse sin fart — de stannade — och han beslöt att passera förbi dem, för att öfvertyga sig att han nu hunnit upp dem han sökte. — Hvem är ni, hväste en hes röst emot honom, som förföljer oss på ett sätt, att ni ordentligt kan skrämma andan ur oss? Pake märkte sitt misstag. Det var två käringar, som hans parforce-jagt nästan jagat till döds. {{linje|5em}} Klockan slog i detsamma 11. Det var icke utan en djup grämelse, som Puke hörde tornurets dofva slag tillkännagifva den timme, som bort blifva tecknet till resningen, och som nu blott till följd af små simpla skäl blifvit uppskjuten. Huru mycket kunde icke tilldraga sig under de tjugofyra timmar, som man nu måste dröja? Det behöfdes icke mera, än att Amanda egde den minsta spaning eller föreställning om planen, och — han kände henne allt för väl — att hon ej skulle hvila ett enda ögon-<noinclude> <references/></noinclude> e9mb1hscmgy0cli9h6gkf4lb29b4kve 104 224912 656727 2026-08-08T17:41:27Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656727 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />328</noinclude>blick förrän hon upptäckt allt. Fruktansvärdare än någonsin stod den hotande, mörka och lidelsefulla flickan nu framför honom, på en och samma gång sluten, listig och orubblig, såsom hämndens gudinna. Blodet steg upp till hans tinningar, pulsarne slogo. Dystra tankar flögo genom hans själ. Föga frågade han efter sig sjelf. Han tänkte på det, som han ansett sig ha kunnat uträtta, på drottningen, på Alma; en tanke på grefve Hård — den bepröfvade redlige vännen — sammanknöt martyrkronan öfver hans hjerta. Klockan slog det sista elfva-slaget. Hans tankar hade med blixtens fart flugit omkring. På en gång glänste en tanke upp inom honom. — Bergmans kaffehus, ah! der måste jag söka dem. Händelsen hade emellertid icke aflägsnat Puke från detta kaffehus, utan snarare närmat honom till detsamma. Harmsen öfver att icke genast ha fallit på tanken att begifva sig dit, tröstade han sig dock med den föreställningen, att Ernst och hans vänner redan lemnat stället, och att Amandas besök icke skulle förskaffa henne någon vägledning. Efter en stund var han helt nära platsen. För att icke i otid blifva upptäckt eller sedd, närmade han sig med den största försigtighet. I en krökning af gatan, hvarifrån en gränd sköt ned, hörde han det orediga ljudet af några fulla personer. Det klack till inom honom, under det han förmodade att det var Ernst eller några andra af de sammansvurne, som först nu höllo på att aflägsna sig. Amanda skulle sålunda möjligtvis ha kunnat erhålla någon kännedom om hvad som varit i fråga. Puke stannade. Skulle han begifva sig ned i gränden? Han beslöt dock att besöka kaffehuset, för att först efterse om någon ännu var qvar der. I detsamma kom likväl i mörkret någon rusande emot honom. Han grep honom i kragen. Det var en pojke. — Hvem är du? frågade han. Gatan var smal och mörk. Pojken illfänades att göra sig lös. — Slyngel, du är ju Badin! Pojken jemrade sig, men erkände. — Hvem var det, som du hade med dig? — Man har narrat mig, bäste herre, och öfvergifvit mig.<noinclude> <references/></noinclude> 17d6z3hq9z13vwmoeuabwzd4upy7s0b 104 224913 656728 2026-08-08T18:02:49Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656728 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|329}}</noinclude>Man bad mig följa med hit och lofvade att jag skulle få så roligt, och så har man sprungit ifrån mig. — Hvem lofvade dig det? Pojken svarade icke. — Det var en förklädd flicka, som du hade med dig? — Ack nej, herre, det var en af mina lekkamrater, en gosse, som emellanåt kommer till mig. — Du ljuger! Bekän, eljest skakar jag lifvet ur dig. Badin bekände. — Det var således hon? — Hon har narrat mig, bäste herre, narrat mig. Hon sprang sin väg och lemnade mig ensam qvar. Puke ville icke längre uppehålla sig med pojken, utan släppte honom, med befallning, att genast begifva sig hem. Så snart Badin kände sig fri, kilade han bort, snabb som en pil. Puke begaf sig in i kaffehuset. Rummen voro tomma. Värden upplyste, att Ernst och de öfrige aflägsnat sig kort efter Puke, samt att ingen menniska sedermera synts till. Ehuru öfvertygad att Amanda, på grund af någon erhållen misstanke, begifvit sig förklädd ut på spaning, samt dervid begagnat Badin till vägvisare, lugnade han sig med den föreställningen, att hon denna gång kommit för sent. Äfven om hon i gränden eller på gatan hört några tvetydiga ord vexlas af ett par rusiga personer, vore det af ingen vigt. Enär han för öfrigt endast träffat på Badin och icke Amanda, var det antagligt att hon verkligen gjort, hvad Badin sagt, nemligen sprungit sin väg före honom. När Puke på återvägen ånyo passerade förbi den gränd, hvarifrån han hört sorlet af ett oredigt samtal, var allt tyst och stilla. Utan all oro för hvad som tilldragit sig vände han nu tillbaka till sitt eget hem. I betraktande af Amandas karakter, beslöt han dock att dagen derpå, och det i så god tid, som möjligt, anförtro drottningen hvad som tilldragit sig, med anhållan att man måste strängt bevaka henne och hennes steg. Då han hemkom, besökte han ännu en gång sin son. Gossen var vaken och han tryckte honom till sitt hjerta och<noinclude> <references/></noinclude> 4lncl45lzm1twil8zgzzp1el6j7muwo 104 224914 656729 2026-08-08T18:03:18Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656729 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />330</noinclude>lade välsignande sin hand på hans hufvud, hvarefter han sjelf gick till sängs och insomnade, trött af mödor. Då han vaknade dagen derpå, stod solen högt på himmelen. Vid sin säng fann han en nyss anländ page. med befallning, att han genast skulle inställa sig på slottet. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 76pmrqabq3ke6wm3no0mogf8gl5acyw 656731 656729 2026-08-08T18:06:58Z Thuresson 20 656731 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />330</noinclude>lade välsignande sin hand på hans hufvud, hvarefter han sjelf gick till sängs och insomnade, trött af mödor. Då han vaknade dagen derpå, stod solen högt på himmelen. Vid sin säng fann han en nyss anländ page, med befallning, att han genast skulle inställa sig på slottet. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> jqpqy38rzi00p8hlv43dkgfgj5jjknq 104 224915 656730 2026-08-08T18:05:39Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656730 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude><h2 align="center" style="border-bottom:none;">TOLFTE KAPITLET.<br /><b>De närmast följande dagarne.</b></h2> Dofva rykten hade spridt sig i hufvudstaden. Ingen visste hvad som passerat under natten, men alla trodde sig veta att något hade händt. På de offentliga platserna såg man små grupper bilda sig, frågande och förvånade miner, inga svar. Här och der skyndade en och annan känd riksdagsman fram — de möttes — hviskade några ord — sågo otillfredsstälda ut med de erhållna upplysningarna och hastade vidare. Man hade sett baron Pechlin till häst, åtföljd af flere officerare, skynda öfver Norrmalmsbro. Man hade sett flere af riksråden i mer än vanlig ståt begifva sig upp till rådssalen, och det på en ganska ovanlig tid. På slottet var sinnesstämningen ungefärligen af lika beskaffenhet, som bland menige man inom sjelfva staden. Att höga vederbörande inom riksstånden förehade något mindre vanligt, derom öfvertygades man af de särdeles i ögonen fallande ovanliga rörelserna på gatorna. Det ena besynnerliga ryktet lopp efter det andra, men ur allt detta virrvarr utgick ingenting klart och gifvet. Framför allt syntes drottningen försatt i en oroande ovisshet. Än stannade hon vid ett af fönstren, blickande ut på folk- och trupp-rörelserna, än vid ett annat. Än fattade hon Almas hand så feberaktigt, att blodet vek bort från den arma flickans kinder, än sköt hon sin arm under hennes, liksom hade hon behöft ett stöd, under det hon vandrade öfver golfvet. Men Alma var icke mindre upprörd; hon slöt sig dock inom sitt hjerta. Hon hade blott en enda tanke, och denna tanke bar samma namn, som hvarje känsla i hennes bröst. — Hvad vill allt detta betyda? tillsporde drottningen hof-<noinclude> <references/></noinclude> q5ki59l1qre3flprbc6my4c27mz610w 0 224916 656732 2026-08-08T18:07:04Z Thuresson 20 Kap 26 656732 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Drottning Lovisa Ulrikas hof 1878.djvu" from=732 to=750 kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Drottning Lovisa Ulrikas hof|26]] 9aj01nhcq5wamdghr3apiuz1olim0uz 104 224917 656733 2026-08-08T18:14:14Z Mårtensås 11012 /* Korrekturläst */ 656733 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Mårtensås" /></noinclude><section begin=24 />{{ppoem|start=stanza| J fägåhln krälle tiockt bå oxar, koor och kalfwar, Fåår, gettr å anna smått: på bände nog gåsshalfwur: Gu öke jerat boo, ja bå tä folk och fä: Bå in å utom gåhls wälsinna Gu jer mä: Än; skog ogh fiskedon för jer må alt wähl lyckas; Men int ohyrå må om södra jera ryckias. För främmande skogjeld Gu ogh bewara jer; För nåhr han går åt byss och lada, blijen lehr. Till slut ja önskar än, så mång go dar å nätter, Som korn i säckja mijn; war wiss jen ä int lätter: A jer tilflyta må så tiockt wälsinnelsen, Som watn ti Eskstudamm när han står tätt igen!}}<section end=24 /> <section begin=25 /><h2 align=center style="border:none">25.</h2> {{st|Kärlekz-Action {{!}} Förelupen {{!}} emellan {{!}} Cronones LänsMan öfwer Föglöö Sochn på Åhland {{!}} Ehreborne och Wälbetrodde {{!}} Mons. ANDREAS EKEROOTH, {{!}} Brudgummen; {{!}} Samt {{!}} Ehreborne och Dygderijke Jungfrun Jungf. CATHARINA MANSNERA, {{!}} Bruden, {{!}} Då The {{!}} Uti Föglöö Prästegård på Åhland i Förnämt Folkz samqwäm ett Christeligit {{!}} Ächta-Förbund den 16 Martii Anno 1709 ingingo. {{!}} Yttrade sålunda sin Broderliga affection {{!}} BRYNOLPHUS MANSNERUS.}} {{ppoem|end=follow| SEnt om en Afftonstund iag månde mig begifwa, At gå på Marcken uth, min Ledsamheet fördrifwa: Jag gick förbij en äng och kom in mot en Lund, Min tancka war wäl thet, at hwijla ther en stund; Men rätt som bäst iag gick, så hörde iag en röst, Som sade: iag har mist min Maka och min tröst. Strax föll här på til swars: kom hijt med tin supplique, Tin sorg och klagan skall bli wänd i skiön musique, Cupido lefwer än, han kan wäl fälla dom, At tu ännu til tröst kan få en Maka from. Här af blef iag förskräckt och tänckte här lär wara, En heel osäker ort: Här roptes, Echo swara: Jag känd Cupidos Namn, thet slog mig intet felt, Skiönt med Personen sielf iag eij ett ord har delt; Doch har iag offta hördt om honom denna saga, At han kan kärlek snält i mångens bröst injaga. Omsider gick iag fram skiönt natten giordt mig matt, At wänta tänckte iag ett sluut här på i natt? Straxt träder höfligt fram en Man then iag wäl kände Han gör sin compliment för rådet och sig wände}}<noinclude> <references/></noinclude> qbki939ed9up0of20snwi0luqtwzyoa 104 224918 656734 2026-08-08T18:20:52Z Mårtensås 11012 /* Korrekturläst */ 656734 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Mårtensås" /></noinclude>{{ppoem|start=follow| Sidst til Cupidos Thron ther domen skull bli fält, Hans skriffter och begär på gifftermåhl war stält. När nu Cupido hördt hans mening och hans tancka, Begärte Venus strax, hon wille sammansamka Sitt Folck i thenna Lund i krafft af kärlekz lag, Samt Supplicanten gie på thes beswär förslag. Fru Venus mente thet man här eij dröija borde, Men ett anträde strax med alt sitt Fölie giorde, Hon förde sig så an med fog och godt maner Som en, den man med korg afwijsas icke beer. Men som Cupido sidst wil sanningen utleta, Och underrättad bli hwad Jungfrun skulle heta, Fick Supplicanten låf förutan något pruut En Jungfru sig til wän af hopen wälja uth. Sen saken war afgiord, och Parterne föreente, Blef frågat på hwad tijd man Bröllop hålla meente, Then ene sad’ i Höst, then andre sad’ i Wåhr: Jag tänckte ther iag satt, lät see hur’ leken går? Cupido steg strax up på heela mötetz wägnar, Som en behiertad Man och Supplicanten fägnar Med ett förnöjligt swar, och sade så reent uth: Man Bröllop hålla skall 7 Wekor effter Knuut. Sidst här och så en Dom i Lunden Publiceras, Af sådant innehåld som den här Styliceras. :: {{sp|Sentens.}} Här med tilkiänna gifz them som thet wederbör, På thet at ingen sen sin ursäkt giöra tör, Det Supplicanten skal för åhretz sluut thet wisa, Hur’ wackert wärcket plär sin HErre stundom prisa, 30 Men skulle thet och skee at han sin konst ey lärt, Så är tå alt i hoop eij halfwa Mödan wärt. :: {{sp|Hic Cupido, Neptunum, in Alandia, navem Veneri Germaniam petenti struere, jubet.}} JA kain int ainna säi, hä tör wa drijståt jaolt Jn Degerbaoan giär hä ingain för ha spaolt: Täi hugger mykiä maangt böö jölwar, råmså, Bärling På ainnars skaog å skatt, å twalt maot Crunos årning Tell hissars ha di haft in jältains wackrain skaog Min ja kain uindersta tär tårs wa huggi naog Åf Fäälfolck tär faar fram som giär dåm staolt förtråt Mä hugning hålin kain förnäfrå tåm hain lååt. Naog wäit ja om ther fains na kiänlä kiöölträ häimå Jnt draog wåin LäinsMain bålt om ja nun rätt kain mäinå Tell skaogz på Prästens laind å hain teswerckies ha Nain dichter skaog nä säg som wa naluinda bra: Män int förstaar ja staolt så kain hä wa fö hä Sen hain will hugg sä kiööl så lärin far thär mä Tell bygg sä Faolenskaap, Siäx huindra dailder wälå. GUD giäfwåim löckå tell in hain feg Bygnain fälå! Så wäit ja naog hä waal int läingiä drögt fö far Fin lasten ligger i å Faolenskapin gar Tå Börin waal sin kaos tell Spanion faolt ätt Sailt Hä som main tarwår bäst nä oss å fram fö ailt. Hä tättan ä ailt skiätt i Fögel-Saockens Präsgål Tå Munser EJKROTH wa tell Jåmfrum wår mä Spörsmåhl. Äin ainkåst feg in tå: äitt kiööl-trä som kain dågå J säingän tå in håx ga lägg sä neder såfwå, Ja traor in int å mäg tell sluut kain bäder önskås Jnsom bö mast å last å Faolenskaap må grönskås: Ja GUD hain giäf dåm tung så guitt som jälta lijkår J mäg å Grannain må, thär på ja nun in twijkår, Om GUD hain staar tell raors så får fill skutån laind Mä tamp å tyg i säind wö Himmels glädie Straind. AT Wintren skull i åhr alt enckelt dubbelt stärcka, Och något nytt hoos oss på thenna Orten wärcka, Det har iag offta sagt och långt för thetta spådt: Min mening slog eij felt, thet har ther effter gått. Hur’ mången Man i åhr lärt Pelsen på sig kläda, Samt hafwa i parat flinck Häst och starcker Släda, Jag troor man mehra sökt at hafwa warma Huus, Än som at gå galant med pudrat Håår och kruus: För köld man offta eij fått knapt en Mening tala, Ja Tuppen äfwenwäl eij fått om Ottan gala;}}<noinclude> <references/></noinclude> h97mle7exk5vwmjhy3hat1pwrpukdx5 656735 656734 2026-08-08T18:21:14Z Mårtensås 11012 656735 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Mårtensås" /></noinclude>{{ppoem|start=follow| Sidst til Cupidos Thron ther domen skull bli fält, Hans skriffter och begär på gifftermåhl war stält. När nu Cupido hördt hans mening och hans tancka, Begärte Venus strax, hon wille sammansamka Sitt Folck i thenna Lund i krafft af kärlekz lag, Samt Supplicanten gie på thes beswär förslag. Fru Venus mente thet man här eij dröija borde, Men ett anträde strax med alt sitt Fölie giorde, Hon förde sig så an med fog och godt maner Som en, den man med korg afwijsas icke beer. Men som Cupido sidst wil sanningen utleta, Och underrättad bli hwad Jungfrun skulle heta, Fick Supplicanten låf förutan något pruut En Jungfru sig til wän af hopen wälja uth. Sen saken war afgiord, och Parterne föreente, Blef frågat på hwad tijd man Bröllop hålla meente, Then ene sad’ i Höst, then andre sad’ i Wåhr: Jag tänckte ther iag satt, lät see hur’ leken går? Cupido steg strax up på heela mötetz wägnar, Som en behiertad Man och Supplicanten fägnar Med ett förnöjligt swar, och sade så reent uth: Man Bröllop hålla skall 7 Wekor effter Knuut. Sidst här och så en Dom i Lunden Publiceras, Af sådant innehåld som den här Styliceras. :: {{sp|Sentens.}} Här med tilkiänna gifz them som thet wederbör, På thet at ingen sen sin ursäkt giöra tör, Det Supplicanten skal för åhretz sluut thet wisa, Hur’ wackert wärcket plär sin HErre stundom prisa, Men skulle thet och skee at han sin konst ey lärt, Så är tå alt i hoop eij halfwa Mödan wärt. :: {{sp|Hic Cupido, Neptunum, in Alandia, navem Veneri Germaniam petenti struere, jubet.}} JA kain int ainna säi, hä tör wa drijståt jaolt Jn Degerbaoan giär hä ingain för ha spaolt: Täi hugger mykiä maangt böö jölwar, råmså, Bärling På ainnars skaog å skatt, å twalt maot Crunos årning Tell hissars ha di haft in jältains wackrain skaog Min ja kain uindersta tär tårs wa huggi naog Åf Fäälfolck tär faar fram som giär dåm staolt förtråt Mä hugning hålin kain förnäfrå tåm hain lååt. Naog wäit ja om ther fains na kiänlä kiöölträ häimå Jnt draog wåin LäinsMain bålt om ja nun rätt kain mäinå Tell skaogz på Prästens laind å hain teswerckies ha Nain dichter skaog nä säg som wa naluinda bra: Män int förstaar ja staolt så kain hä wa fö hä Sen hain will hugg sä kiööl så lärin far thär mä Tell bygg sä Faolenskaap, Siäx huindra dailder wälå. GUD giäfwåim löckå tell in hain feg Bygnain fälå! Så wäit ja naog hä waal int läingiä drögt fö far Fin lasten ligger i å Faolenskapin gar Tå Börin waal sin kaos tell Spanion faolt ätt Sailt Hä som main tarwår bäst nä oss å fram fö ailt. Hä tättan ä ailt skiätt i Fögel-Saockens Präsgål Tå Munser EJKROTH wa tell Jåmfrum wår mä Spörsmåhl. Äin ainkåst feg in tå: äitt kiööl-trä som kain dågå J säingän tå in håx ga lägg sä neder såfwå, Ja traor in int å mäg tell sluut kain bäder önskås Jnsom bö mast å last å Faolenskaap må grönskås: Ja GUD hain giäf dåm tung så guitt som jälta lijkår J mäg å Grannain må, thär på ja nun in twijkår, Om GUD hain staar tell raors så får fill skutån laind Mä tamp å tyg i säind wö Himmels glädie Straind. AT Wintren skull i åhr alt enckelt dubbelt stärcka, Och något nytt hoos oss på thenna Orten wärcka, Det har iag offta sagt och långt för thetta spådt: Min mening slog eij felt, thet har ther effter gått. Hur’ mången Man i åhr lärt Pelsen på sig kläda, Samt hafwa i parat flinck Häst och starcker Släda, Jag troor man mehra sökt at hafwa warma Huus, Än som at gå galant med pudrat Håår och kruus: För köld man offta eij fått knapt en Mening tala, Ja Tuppen äfwenwäl eij fått om Ottan gala;}}<noinclude> <references/></noinclude> 5b788nvoh1ljizz2lj5dktuwnj2503c 656739 656735 2026-08-08T18:24:46Z Mårtensås 11012 656739 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Mårtensås" /></noinclude>{{ppoem|start=follow|end=follow| Sidst til Cupidos Thron ther domen skull bli fält, Hans skriffter och begär på gifftermåhl war stält. När nu Cupido hördt hans mening och hans tancka, Begärte Venus strax, hon wille sammansamka Sitt Folck i thenna Lund i krafft af kärlekz lag, Samt Supplicanten gie på thes beswär förslag. Fru Venus mente thet man här eij dröija borde, Men ett anträde strax med alt sitt Fölie giorde, Hon förde sig så an med fog och godt maner Som en, den man med korg afwijsas icke beer. Men som Cupido sidst wil sanningen utleta, Och underrättad bli hwad Jungfrun skulle heta, Fick Supplicanten låf förutan något pruut En Jungfru sig til wän af hopen wälja uth. Sen saken war afgiord, och Parterne föreente, Blef frågat på hwad tijd man Bröllop hålla meente, Then ene sad’ i Höst, then andre sad’ i Wåhr: Jag tänckte ther iag satt, lät see hur’ leken går? Cupido steg strax up på heela mötetz wägnar, Som en behiertad Man och Supplicanten fägnar Med ett förnöjligt swar, och sade så reent uth: Man Bröllop hålla skall 7 Wekor effter Knuut. Sidst här och så en Dom i Lunden Publiceras, Af sådant innehåld som den här Styliceras. :: {{sp|Sentens.}} Här med tilkiänna gifz them som thet wederbör, På thet at ingen sen sin ursäkt giöra tör, Det Supplicanten skal för åhretz sluut thet wisa, Hur’ wackert wärcket plär sin HErre stundom prisa, Men skulle thet och skee at han sin konst ey lärt, Så är tå alt i hoop eij halfwa Mödan wärt. :: {{sp|Hic Cupido, Neptunum, in Alandia, navem Veneri Germaniam petenti struere, jubet.}} JA kain int ainna säi, hä tör wa drijståt jaolt Jn Degerbaoan giär hä ingain för ha spaolt: Täi hugger mykiä maangt böö jölwar, råmså, Bärling På ainnars skaog å skatt, å twalt maot Crunos årning Tell hissars ha di haft in jältains wackrain skaog Min ja kain uindersta tär tårs wa huggi naog Åf Fäälfolck tär faar fram som giär dåm staolt förtråt Mä hugning hålin kain förnäfrå tåm hain lååt. Naog wäit ja om ther fains na kiänlä kiöölträ häimå Jnt draog wåin LäinsMain bålt om ja nun rätt kain mäinå Tell skaogz på Prästens laind å hain teswerckies ha Nain dichter skaog nä säg som wa naluinda bra: Män int förstaar ja staolt så kain hä wa fö hä Sen hain will hugg sä kiööl så lärin far thär mä Tell bygg sä Faolenskaap, Siäx huindra dailder wälå. GUD giäfwåim löckå tell in hain feg Bygnain fälå! Så wäit ja naog hä waal int läingiä drögt fö far Fin lasten ligger i å Faolenskapin gar Tå Börin waal sin kaos tell Spanion faolt ätt Sailt Hä som main tarwår bäst nä oss å fram fö ailt. Hä tättan ä ailt skiätt i Fögel-Saockens Präsgål Tå Munser EJKROTH wa tell Jåmfrum wår mä Spörsmåhl. Äin ainkåst feg in tå: äitt kiööl-trä som kain dågå J säingän tå in håx ga lägg sä neder såfwå, Ja traor in int å mäg tell sluut kain bäder önskås Jnsom bö mast å last å Faolenskaap må grönskås: Ja GUD hain giäf dåm tung så guitt som jälta lijkår J mäg å Grannain må, thär på ja nun in twijkår, Om GUD hain staar tell raors så får fill skutån laind Mä tamp å tyg i säind wö Himmels glädie Straind. AT Wintren skull i åhr alt enckelt dubbelt stärcka, Och något nytt hoos oss på thenna Orten wärcka, Det har iag offta sagt och långt för thetta spådt: Min mening slog eij felt, thet har ther effter gått. Hur’ mången Man i åhr lärt Pelsen på sig kläda, Samt hafwa i parat flinck Häst och starcker Släda, Jag troor man mehra sökt at hafwa warma Huus, Än som at gå galant med pudrat Håår och kruus: För köld man offta eij fått knapt en Mening tala, Ja Tuppen äfwenwäl eij fått om Ottan gala;}}<noinclude> <references/></noinclude> 3xzz983v3k31dj431ynvja04mgcdlxj 104 224919 656736 2026-08-08T18:23:02Z Mårtensås 11012 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '<section start=25>{{ppoem|start=follow| Men at iag icke må med talet gå omkring, Will iag med några ord förtällia andra ting. J dag i ächtastånd min Syster sammangifwes Med Swåger EKROTH och eij mehr för Jungfru skrifwes; Ty hade iag wäl tänckt med någon tienlig dicht Beskrifwa köldens kraft samt wisa them min plicht: Men som iag icke weet hur man skal sängen wärma, Så har iag äfwen them som rimma sökt at härma; Jag önskar så til sluut at the som Aar...' 656736 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Mårtensås" /></noinclude><section start=25>{{ppoem|start=follow| Men at iag icke må med talet gå omkring, Will iag med några ord förtällia andra ting. J dag i ächtastånd min Syster sammangifwes Med Swåger EKROTH och eij mehr för Jungfru skrifwes; Ty hade iag wäl tänckt med någon tienlig dicht Beskrifwa köldens kraft samt wisa them min plicht: Men som iag icke weet hur man skal sängen wärma, Så har iag äfwen them som rimma sökt at härma; Jag önskar så til sluut at the som Aarons staf Må städse grönskas tils the läggas uti graf: O Himmel hör min Böön! lät sorgen them eij möta Och motgångs wågen eij nehr utaf klippan stöta; Hielp och at lyckans gunst them eij bedraga må At the på JESU Dag hans Rike ärfwa få!! :::: Således sin Broderlige tienst wijste ::::: Samuel Danielis Mansnerus. :::::: Alandus.}}<section end=25/> 26. Gifteglam | Emellan Twenne förlofwade Personer, Som DANIEL i Stockby och BRITA i Holmby Hwilcka wed tilfälle då de komme til at råkas uti ett Giäste- | bodzlag, hälsade hwar annan mycket kiärligen och under dätta sam- tahl uptächte hwar annan sitt tilstånd och deras ägande hwilkor, åstun- | dandes bägge at winna skyndsamligast fullbordan af deras påbegynte | Achtenskaps förbund. | Representerat | Såsom ett Tijd. fördrifs rolighet uppå den Heders-Dag. Då Den Ehre- borne och Wälachtad, | Handelsmannen uti Kongl. Residens Staden Stockholm, Herr DANIEL | JANSON HEDBERGH Samt Ehreborne och Dygderijke Jung- fru, Jungf. BRITA THOMAS-DOTTER HEDBERGH Jnträdde med hwar annan uti ett ouplösligit Ächta- | Förbund som under Förnähmt Brudelagz närwaro blef | Celebrerat uti Kongl. Residensen Stockholm, den 28 Novemb. 1709. D. HÅ Hå Gudz frä goddag min Brita Flicka söta 20 Hur står hä till med Er Gud sinne nu mitt möte, B. Ja Gud sin Ehr också iag ser Ehr hiertans giärna Jag är ock wara skal min Daniels trogna Tärna D. 25 Hå hi sku aldrig troo hur hissli jag har längta, Mä hädder glamma få Gud sinne Er min Fänta Än iag som drömd i Natt och tyckte hä skinbarlig Jsutten i mitt Knää iag war så mycket kiärlig,<noinclude> <references/></noinclude> ghp84swnfvksx1zl5lpx4t2n84h09ys 656737 656736 2026-08-08T18:23:13Z Mårtensås 11012 656737 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Mårtensås" /></noinclude><section start="25" />{{ppoem|start=follow| Men at iag icke må med talet gå omkring, Will iag med några ord förtällia andra ting. J dag i ächtastånd min Syster sammangifwes Med Swåger EKROTH och eij mehr för Jungfru skrifwes; Ty hade iag wäl tänckt med någon tienlig dicht Beskrifwa köldens kraft samt wisa them min plicht: Men som iag icke weet hur man skal sängen wärma, Så har iag äfwen them som rimma sökt at härma; Jag önskar så til sluut at the som Aarons staf Må städse grönskas tils the läggas uti graf: O Himmel hör min Böön! lät sorgen them eij möta Och motgångs wågen eij nehr utaf klippan stöta; Hielp och at lyckans gunst them eij bedraga må At the på JESU Dag hans Rike ärfwa få!! :::: Således sin Broderlige tienst wijste ::::: Samuel Danielis Mansnerus. :::::: Alandus.}}<section end=25/> 26. Gifteglam | Emellan Twenne förlofwade Personer, Som DANIEL i Stockby och BRITA i Holmby Hwilcka wed tilfälle då de komme til at råkas uti ett Giäste- | bodzlag, hälsade hwar annan mycket kiärligen och under dätta sam- tahl uptächte hwar annan sitt tilstånd och deras ägande hwilkor, åstun- | dandes bägge at winna skyndsamligast fullbordan af deras påbegynte | Achtenskaps förbund. | Representerat | Såsom ett Tijd. fördrifs rolighet uppå den Heders-Dag. Då Den Ehre- borne och Wälachtad, | Handelsmannen uti Kongl. Residens Staden Stockholm, Herr DANIEL | JANSON HEDBERGH Samt Ehreborne och Dygderijke Jung- fru, Jungf. BRITA THOMAS-DOTTER HEDBERGH Jnträdde med hwar annan uti ett ouplösligit Ächta- | Förbund som under Förnähmt Brudelagz närwaro blef | Celebrerat uti Kongl. Residensen Stockholm, den 28 Novemb. 1709. D. HÅ Hå Gudz frä goddag min Brita Flicka söta 20 Hur står hä till med Er Gud sinne nu mitt möte, B. Ja Gud sin Ehr också iag ser Ehr hiertans giärna Jag är ock wara skal min Daniels trogna Tärna D. 25 Hå hi sku aldrig troo hur hissli jag har längta, Mä hädder glamma få Gud sinne Er min Fänta Än iag som drömd i Natt och tyckte hä skinbarlig Jsutten i mitt Knää iag war så mycket kiärlig,<noinclude> <references/></noinclude> fwtbw11suy46aetf8ttnx8ybx1yfopr 656741 656737 2026-08-08T18:28:37Z Mårtensås 11012 656741 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Mårtensås" /></noinclude><section start=25/>{{ppoem|start=follow| Men at iag icke må med talet gå omkring, Will iag med några ord förtällia andra ting. J dag i ächtastånd min Syster sammangifwes Med Swåger EKROTH och eij mehr för Jungfru skrifwes; Ty hade iag wäl tänckt med någon tienlig dicht Beskrifwa köldens kraft samt wisa them min plicht: Men som iag icke weet hur man skal sängen wärma, Så har iag äfwen them som rimma sökt at härma; Jag önskar så til sluut at the som Aarons staf Må städse grönskas tils the läggas uti graf: O Himmel hör min Böön! lät sorgen them eij möta Och motgångs wågen eij nehr utaf klippan stöta; Hielp och at lyckans gunst them eij bedraga må At the på JESU Dag hans Rike ärfwa få!! :::: Således sin Broderlige tienst wijste ::::: Samuel Danielis Mansnerus. :::::: Alandus.}}<section end=25/> 26. Gifteglam | Emellan Twenne förlofwade Personer, Som DANIEL i Stockby och BRITA i Holmby Hwilcka wed tilfälle då de komme til at råkas uti ett Giäste- | bodzlag, hälsade hwar annan mycket kiärligen och under dätta sam- tahl uptächte hwar annan sitt tilstånd och deras ägande hwilkor, åstun- | dandes bägge at winna skyndsamligast fullbordan af deras påbegynte | Achtenskaps förbund. | Representerat | Såsom ett Tijd. fördrifs rolighet uppå den Heders-Dag. Då Den Ehre- borne och Wälachtad, | Handelsmannen uti Kongl. Residens Staden Stockholm, Herr DANIEL | JANSON HEDBERGH Samt Ehreborne och Dygderijke Jung- fru, Jungf. BRITA THOMAS-DOTTER HEDBERGH Jnträdde med hwar annan uti ett ouplösligit Ächta- | Förbund som under Förnähmt Brudelagz närwaro blef | Celebrerat uti Kongl. Residensen Stockholm, den 28 Novemb. 1709. D. HÅ Hå Gudz frä goddag min Brita Flicka söta 20 Hur står hä till med Er Gud sinne nu mitt möte, B. Ja Gud sin Ehr också iag ser Ehr hiertans giärna Jag är ock wara skal min Daniels trogna Tärna D. 25 Hå hi sku aldrig troo hur hissli jag har längta, Mä hädder glamma få Gud sinne Er min Fänta Än iag som drömd i Natt och tyckte hä skinbarlig Jsutten i mitt Knää iag war så mycket kiärlig,<noinclude> <references/></noinclude> ixg9936lxmzn5n1pf12un57hug6iyom 0 224920 656738 2026-08-08T18:24:23Z Mårtensås 11012 Skapade sidan med '<div class=layout2 style="text-align:justify"> <pages index="Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen.pdf" from=55 to=57 fromsection=25 tosection=25 header=1/> {{m|<references/>}}</div> [[Kategori:Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen|#25]] [[Kategori:Verk på finlandssvenska]]' 656738 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align:justify"> <pages index="Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen.pdf" from=55 to=57 fromsection=25 tosection=25 header=1/> {{m|<references/>}}</div> [[Kategori:Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen|#25]] [[Kategori:Verk på finlandssvenska]] 4p7t420nmh30sii59vzypbyz3zkjoe0 104 224921 656742 2026-08-08T18:39:12Z Mårtensås 11012 /* Korrekturläst */ 656742 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Mårtensås" /></noinclude><h2 align=center style="border:none">98.</h2> {{st|Jen Krånglu Ränglå {{!}} Täll {{!}} Bru Jäsbås Lage {{!}} Hitta på {{!}} Brugummarn {{!}} Som jä tåf de Tåffsiera, som hånskas mä de tyga, {{!}} som skapa walf, torn å muhra mä, täll motspian för mula bräckio, {{!}} när de ska te storms we orlogs tijn på förswars wärckia {{!}} täl Lans, eller te kryst ur säg mä jet för höfli öhro {{!}} sagt: Lutnantin we Fortificonasion, {{!}} Wälborne Herr {{!}} {{m|SAMUEL CHRISTIAN}} {{!}} {{m|WALLEN}}, {{!}} Å Brua håns {{!}} Den snut-fagra Jomfrua tåf hä ädla Tullblode, Järe- {{!}} burna Dygdblänckiande å hiskelit funderliga {{sp|Mansölja}} å {{!}} Spectors Dotra. {{!}} Jungfru {{!}} {{m|CATARINA MARGARET}} {{!}} {{m|ERHART}}, {{!}} Just samma dajen, då de sto brufolck i Helsingfors Sta {{!}} som wa, om ja mins rätt den 21. i Slacktmån, på hä Åre som kallas {{!}} på Gammal Swänsko Sutto Hundra Fembti Femb. {{!}}{{!}} Abo, Tryckt hos Direct. och Kongl. Boktr. i Stor-Försten- {{!}} dömet Finland, Jacob Merckell.}} {{ppoem| <> Gåto. GJss på go wänner hwa hä ä som Brua åger, Å åt Brugummarn wår ä skapligt å bäst dågär, Hä ä nå kronglut giolt, men lika gödt om hä, Då will hwar jen tåf jer hä äfwen hafwa mä. Wån Bru ho har hä främst, men Brugumn mit på lifwe Sök etter ska nij sij, dä ja eij gali skrifwe, Hä ä jet sånt Cramas, som giör jen hälft tåf hä, Som Brugumarn åt Bru i wigsla gifwa plä, Bland Finner å bland Swänsk, du aller ska hä hitta, Men på hwar Christen siäl hä lika främst ska sitta, Å ska du Christna Barn, så ska hä wara mä, Å will du gie Chican, så tarfwar du wist hä. J Cåffs hus å Coffe, så kan du int hä spara, Så lite som hä är, så ska hä lika swara, Mot hundra jemt, men om du omwändt wil dä ha, Mä lite strek framför, så gar femhundra sta, Nog kund ja ännu mier om denne tingest prata, Men jag ha rea hielpt för mycke up den lata, Ja räs de hitta påat hos Caisa Greta wår, Så wist som de å hä hos Samuel Christian får. Å will nij inte nu på gissa denna gåta, Så må hä jämbli bli för jer jen kronglu bråta, Hä gar mäg inte an män sak hä nu ska bli, Tä kunna i mit stop alt jämbli bottn sij. Å sien ja språk föhr blit, å kan nå lite ohla, Ska ja buksiera fram, men hålla lika johla; Å häf ur mäg låf sagt, jen lislan önsknings stump, Åt Brud å Brugum fast han låter lite plump. JAg önskar jer båda frå tå å te tåpp Mång’ roliga dagar, så på jeder kråpp Eij finnas må någå som jeder ä ledt, Ell’ hwa bör rätt wara, må giöras te snedt, Jer lefna han blifwe så kiär å så lång, Som Adams och Evas, föruta nå twång, Täll födo jag önskar jer rikli förrå Å pengar så mycke, som wefwen har trå. Så barna i huse ej lida nån nö, Mien Far å Mor lefwa å sien de ä dö, Summirum Summarum, Er följe så gådt, Som nånsin nån menskio på johla ha fådt. <> Amen.}}<noinclude> <references/></noinclude> pwf0mu3i2lstyopr7ojhbp3f1oti8ce 656747 656742 2026-08-08T18:42:27Z Mårtensås 11012 656747 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Mårtensås" /></noinclude><h2 align=center style="border:none">98.</h2> {{st|Jen Krånglu Ränglå {{!}} Täll {{!}} Bru Jäsbås Lage {{!}} Hitta på {{!}} Brugummarn {{!}} Som jä tåf de Tåffsiera, som hånskas mä de tyga, {{!}} som skapa walf, torn å muhra mä, täll motspian för mula bräckio, {{!}} när de ska te storms we orlogs tijn på förswars wärckia {{!}} täl Lans, eller te kryst ur säg mä jet för höfli öhro {{!}} sagt: Lutnantin we Fortificonasion, {{!}} Wälborne Herr {{!}} {{m|SAMUEL CHRISTIAN}} {{!}} {{m|WALLEN}}, {{!}} Å Brua håns {{!}} Den snut-fagra Jomfrua tåf hä ädla Tullblode, Järe- {{!}} burna Dygdblänckiande å hiskelit funderliga {{sp|Mansölja}} å {{!}} Spectors Dotra. {{!}} Jungfru {{!}} {{m|CATARINA MARGARET}} {{!}} {{m|ERHART}}, {{!}} Just samma dajen, då de sto brufolck i Helsingfors Sta {{!}} som wa, om ja mins rätt den 21. i Slacktmån, på hä Åre som kallas {{!}} på Gammal Swänsko Sutto Hundra Fembti Femb. {{!}}{{!}} Åbo, Tryckt hos Direct. och Kongl. Boktr. i Stor-Försten- {{!}} dömet Finland, Jacob Merckell.}} {{ppoem| <> Gåto. GJss på go wänner hwa hä ä som Brua åger, Å åt Brugummarn wår ä skapligt å bäst dågär, Hä ä nå kronglut giolt, men lika gödt om hä, Då will hwar jen tåf jer hä äfwen hafwa mä. Wån Bru ho har hä främst, men Brugumn mit på lifwe Sök etter ska nij sij, dä ja eij gali skrifwe, Hä ä jet sånt Cramas, som giör jen hälft tåf hä, Som Brugumarn åt Bru i wigsla gifwa plä, Bland Finner å bland Swänsk, du aller ska hä hitta, Men på hwar Christen siäl hä lika främst ska sitta, Å ska du Christna Barn, så ska hä wara mä, Å will du gie Chican, så tarfwar du wist hä. J Cåffs hus å Coffe, så kan du int hä spara, Så lite som hä är, så ska hä lika swara, Mot hundra jemt, men om du omwändt wil dä ha, Mä lite strek framför, så gar femhundra sta, Nog kund ja ännu mier om denne tingest prata, Men jag ha rea hielpt för mycke up den lata, Ja räs de hitta påat hos Caisa Greta wår, Så wist som de å hä hos Samuel Christian får. Å will nij inte nu på gissa denna gåta, Så må hä jämbli bli för jer jen kronglu bråta, Hä gar mäg inte an män sak hä nu ska bli, Tä kunna i mit stop alt jämbli bottn sij. Å sien ja språk föhr blit, å kan nå lite ohla, Ska ja buksiera fram, men hålla lika johla; Å häf ur mäg låf sagt, jen lislan önsknings stump, Åt Brud å Brugum fast han låter lite plump. JAg önskar jer båda frå tå å te tåpp Mång’ roliga dagar, så på jeder kråpp Eij finnas må någå som jeder ä ledt, Ell’ hwa bör rätt wara, må giöras te snedt, Jer lefna han blifwe så kiär å så lång, Som Adams och Evas, föruta nå twång, Täll födo jag önskar jer rikli förrå Å pengar så mycke, som wefwen har trå. Så barna i huse ej lida nån nö, Mien Far å Mor lefwa å sien de ä dö, Summirum Summarum, Er följe så gådt, Som nånsin nån menskio på johla ha fådt. <> Amen.}}<noinclude> <references/></noinclude> 0sqgtzhjvbwdkks425evq62ian6h5mu 0 224922 656743 2026-08-08T18:40:15Z Mårtensås 11012 Skapade sidan med '<div class=layout2 style="text-align:justify"> <pages index="Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen.pdf" from=198 to=198 header=1/> {{m|<references/>}}</div> [[Kategori:Texter på finlandssvenska]] [[Kategori:Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen|#98]]' 656743 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align:justify"> <pages index="Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen.pdf" from=198 to=198 header=1/> {{m|<references/>}}</div> [[Kategori:Texter på finlandssvenska]] [[Kategori:Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen|#98]] ap0ftijxg5e4xmjuv0tzdzpz94mg9h8 656744 656743 2026-08-08T18:41:00Z Mårtensås 11012 656744 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align:justify"> <pages index="Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen.pdf" from=198 to=198 header=1/> {{m|<references/>}}</div> [[Kategori:Verk på finlandssvenska]] [[Kategori:Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen|#98]] a7y0gg2uuh8b3g1ylgropbna2mjx8ip 104 224923 656748 2026-08-08T20:30:03Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ 656748 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud|124|Om klostren|}}{{linje}}</noinclude><b>huset</b> {{ant|Jus Patronatus,}} giorde på Stegeborg, {{ant|Dominicâ Trinitatis}} år 1477, skriftelig anstalt med <b>Borgmästare</b> och <b>Råd</b> i Söderköping, huru bemelte hus, i hwilket the fattige almosebarn ledo nöd och hunger, fast huset stod vpbygdt, skulle therefter rettas, vppehållas och försörgas; tå the ock skenckte thervnder tomtören af Haga-qwarteret i Söderköping ewerdeliga. Äfwen hafwer Fru {{ant|<i>Margareta</i>}} <b>Lages dotter</b>, Herr {{ant|<i>Niclas Clau</i>}}<b>ssons</b> enckia år 1509 {{ant|S. Dorotheæ}} dag, skenckt til <b>Riddarens</b> {{ant|S.}} <b>Örjans orden</b> vthan för Söderköping, twå gårdar belägna i Järfstads Sochn, hardt wid Skeninge. Elliest har man funnit, at thetta {{ant|Domus Sp. Sancti}} eller {{ant|Hospitale}} warit gammalt och blifwit longt tilbaka påtenckt vti {{ant|testamenter}} af förmögna Herrar och män. Såsom af Herr {{ant|<i>Magnus Johan</i>}}sson {{ant|d. 1. Aug.}} år 1293 med 6 mark, af <b>Börje Pedersson</b> Vplanda-Lagmannen, i {{ant|testamente}} efter hans förra Fru, 1314 {{ant|d. 24 Febr.}} med 2 mark; af Hertigarna {{ant|<i>Erik</i>}} och {{ant|<i>Waldemar</i>}} med 20 mark penningar vti theras testamente, giordt i Nyköpings torn näst för theras död {{ant|d. 20 Jan.}} 1318. Vnder <b>K GUSTAF</b> then förstes tid, när then Påwiske {{ant|Religionen}} aflades i riket, hafwer wäl ock thetta {{ant|<i>Johannite</i>}}-<b>kloster</b> eller <b>HelgAnds</b>-{{ant|<i>Hospital</i>}} förfarit {{ant|reduction}} af sina tilägor och rentor, och lärer ock therefter klosterhusen blefwit efter hand öde; warandes owisst, på hwad tid thet nu warande Hospital i Sö-<noinclude> {{huvud|||der-}} <references/></noinclude> 94bfrpg5zukm6r2vp0yca5pn5tclo3w 104 224924 656749 2026-08-09T07:46:08Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656749 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />332</noinclude>marskalken Horn, då han, nyss efterskickad, inträdde. Förklara er, baron! Horn stirrade på drottningen med tyst förundran. — Ni svarar icke? — Jag förstår icke hvad ers maj:t behagar mena. — Förstår ni icke? — Nej, i sanning, ers majestät, jag begriper icke ett enda ord. Drottningen förde honom till fönstret. — Ser ni, baron? Vakterna äro förstärkta. Posterna fördubblade. Kavalleri-patruller tåga genom stadens gator. Folkhopar röra sig fram och åter. Och ni vet af ingenting. Horn stod, såsom fallen från skyarna. — Se, der kommer återigen Pechlin till häst; ser ni så brådtom han tyckes hafva. Kan ni säga mig, hvad som är på färde? — Nej, ers majestät, jag vet ingenting. — Och ni har likväl uppträdt i spetsen för en afgörande revolution? — Jag, ers majestät? — Den skulle ju utbryta i natt? — Ers majestät, vi gåfvo kontra-order. — Jag vet det; men det första vilkoret för en revolutionär är att veta hvad som händer omkring sig, och ni säger, att ni vet ingenting. Det är onekligen besynnerligt. Se, der rullar nu Fersens vagn öfver Norrmalmstorg. Är det plenum i dag? — Icke hvad jag vet. — Begriper ni emellertid icke, baron, att här måste vara något ovanligt å färde? Puke anlände i detta ögonblick. — Det var väl att ni kom, Puke; ni kan säkert upplysa mig om, hvad som passerar inom staden. Jag har med största oro sett att någonting vigtigt måste tilldraga sig, om hvars orsak eller ändamål jag icke eger den ringaste kännedom. Jag emottog med förskräckelse er underrättelse i natt om uppskjutandet af upproret. Säg mig, tror ni att man har kunnat upptäcka våra förehafvanden, att någon af vårt folk tillvägagått på försigtigt vis och blottstält hela företaget? Min gud, ni tiger. Eger min aning grund? Tala, tala, jag heder! Ni ser<noinclude> <references/></noinclude> s91w9jqfqfqzlwc7yfa1d4xak2qrhci 104 224925 656750 2026-08-09T07:48:54Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656750 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|333}}</noinclude>att det icke är jag ensam, som plågas af ovisshet; vid min sida står ser ni, huru blek Alma är. — Ers majestät, svarade Puke, jag är ledsen att icke kunna lemna fullständiga underrättelser om hvad som tilldragit sig, men förskräcks dock icke, ers maj:t. Jag kan visserligen icke undertrycka den farhågan, att man fått några skäl till misstankar, men jag hoppas likväl att det skall stanna dervid. När jag nyss vandrade öfver torget, märkte jag det ovanliga, som visade sig der, dels i vakternas och posternas förstärkning, dels i folkrörelserna. Jag stannade derför och sammanträffade äfven med flere bekanta. Enhälligt berättade de mig, att någonting upproriskt skulle under natten hafva passerat, men ingen kunde derom andraga någon enda särskild omständighet. Häraf drager jag den slutsats och måtte det stanna dervid — att det oförsigtiga prat och oljud, hvaråt Ernst och hans vänner — under rusets ingifvelse — i natt öfverläto sig på Bergmans kaffehus, möjligtvis spridt sig. Det åskmoln, som nu tyckes höja sig öfver våra hufvuden, vore i sådan händelse väl endast en slags molnbildning — uppstigen från en rusig hops dåraktiga och oförståndiga pladder — som väl för ett ögonblick kan fördunkla horizonten, men som vinden snart åter skall blåsa bort; för denna förmodan, ers majestät, har jag äfven ett annat skäl. Alma lyssnade till hvarje ord med en nästan girig uppmärksamhet; men så lugnande han än uttryckte sig, ville dock icke något lugn återkomma. — Ett annat skäl, upprepade drottningen, låt höra. Puke berättade derpå, huru han, då han natten förut närmade sig slottet, i afsigt att afgifva sin rapport till drottningen, i logårdstrappan märkt tvenne personer smyga sig fram; att han af ett par i förbigående af dem yttrade ord fått anledning till misstankar och derför beslutade att förfölja dem. Han berättade vidare, att han vid sin framkomst till Bergmans kaffehus påträffat — Då han kom hit, tystnade han, emedan han tvekade att nämna Badins namn, alldenstund han allt för väl insåg att pojken ändock icke kunnat mena något egentligen ondt, utan säkerligen följt med utan all kännedom om den verkliga afsigten, kanske endast tubbad af småsaker, hvarmed man lätt kan förmå barn vid hans ålder till hvad som helst … {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> kuvycsp5x95vb1zxgvyqgfe8rntb4kv 104 224926 656751 2026-08-09T07:51:58Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656751 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />334</noinclude>— Ni träffade — upprepade drottningen. — Förlåt mig, ers majestät, jag ville säga, att jag — lika mycket på hvad sätt — fick veta, att den ena af de två okända personerna. som smugit sig ur slottet, var Amanda, ehuru jag, i den förklädnad, som hon bar, icke genast igenkände henne. Horn var på det högsta uppskrämd. Oaktadt Puke yttrade sig med den största försigtighet, återkom han icke till sig sjelf. Nästan vanmägtig, hade han sjunkit ned i en stol. — Amanda, ja, ja! utropade drottningen, det är från henne, som allt ondt kommer öfver mitt hufvud. Jag har länge anat det. Nåväl, Amanda … — Förgäfves har jag för mig sökt, fortfor Puke, att förklara anledningen för henne att besöka Bergmans kaffehus just vid det timslag, då upproret skulle utbrista. Måhända har hon dock genom något oförsigtigt ord här kunnat få skäl till en viss förmodan. Nog af, hon hade begifvit sig dit; men lyckligtvis hade redan alla ditkallade personer åtskilts, hvadan hon äfven gick miste om de upplysningar, som hon troligtvis hoppades att vinna. På detta skäl antager jag nu äfven, att de oförklarliga demonstrationer, som vederbörande i dag företaga, endast kunna härleda sig från någon ovisshet, från ett buller, som nått dem, utan att de förstå bullrets mening, från den egna omständigheten, att hela luften omkring dem är mulen och det onda medvetandet säger dem att en åska är nära att utbryta, likväl utan att de förmå tyda, vare sig stunden för utbrottet eller från hvad punkt på himmelen, som blixten skall slå ned. Med få ord, ers majestät, jag tror att det dofva och hotande i sjelfva opinionerna uppskrämt dem, utan att de för öfrigt ega någon verklig kännedom om våra förehafvanden. Horn hörde icke mera hvad Puke yttrade. Hvad som föregick inom honom vore ej lätt att förklara. Faran tycktes dock börja taga en allt bestämdare form i hans föreställningar. Så ville det åtminstone synas af den kalla och stirrande blick, som han rigtade emot den stora ingångsdörren, liksom han hvarje ögonblick väntat att ett spöke derifrån skulle inträda. — Kalla hit Amanda, befalde drottningen; hon skall göra reda för sina nattvandringar, och vi skola fà ljus i saken. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 39q6pd8x5ic5u5gfdsy4n3oacdg2jbu 104 224927 656752 2026-08-09T07:54:19Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656752 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|335}}</noinclude>— För all del, kalla henne icke, bad Puke. Ers majestät skulle derigenom ytterligare bekräfta hennes kanske hittills blott lösligt vaknade misstankar. Bäst är att hon förblifver i okunnighet om att vi känna hennes förehafvanden. Jag tager mig i stället friheten att tillråda ers majestät, att blott låta några pålitliga personer noga följa hennes steg. På en gang reste sig baron Horn upp, och ett drag af återkommande kraft och själsstyrka visade sig i hans utseende. — Hård, utropade han, Hård! Allas uppmärksamhet vände sig genast emot den inträdande grefven. — Hin onde sjelf, ers majestät, brummade Hård, är nu lös. Han var upprörd och förbittrad. Horn förblef stående, utan att röra sig från stället; den stirrande blicken hade han dock öfverflyttat från dörren och på Hård. — En underofficer, vid namn Christiernin, fortfor den senare — jag tror att jag hört hans namn bland antalet af de personer, som Ernst har haft att göra med … Vid Christiernins namn bleknade Horn. För att icke vackla, stödde han sig emot den karmstol, hvari han nyss suttit. — Christiernin, upprepade drottningen. — Christiernin är arresterad, ers majestät. Alla stodo slagna. Drottningen hemtade sig först. — Känner ni omständigheterna dervid? frågade hon. — Jag hörde blott i allmänhet uppgifvas att han skulle hafva deltagit i en sammansvärjning. Brahe, som jag träffade på vägen hit, begaf sig till riddarhuset, för att söka taga närmare reda på förhållandena. Han skall snart vara här. Man sade mig, att den der Christiernin redan skall stå till rätta inför kommissionen. De närvarandes blickar möttes. Ingen förmådde dölja sin häpnad. Stolthet och fruktan kämpade en hård strid i drottningens oböjliga själ. Puke närmade sig Alma, i hvars ögon han läste dödsångest. — Mod, Alma! hviskade han till henne. Christiernin har haft mycken beröring med baron Horn, med mig ingen. Han var på Bergmans kaffehus bland de rusiga i natt. Om mig vet han icke annat, än att jag förbjöd upploppet. Trösta<noinclude> <references/></noinclude> j3saryysx72prbmywmvmunqybjq5ulc 104 224928 656753 2026-08-09T07:57:07Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656753 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />336</noinclude>dig! Faran höjer mitt bröst; den får icke förkrossa ditt. Mod, min älskade, mod! Under det han så yttrade sig, förde han henne ifrån de öfriga till en aflägsen fönsternisch. Det är svårt att afgöra, huruvida han talade med eller emot sin öfvertygelse. Drottningen vinkade Hård till sig. Horn förblef ensam och orörlig qvar på sin plats. — Under alla händelser, yttrade Puke till Alma, kunna vi vara lugna; här eller — och han pekade ut genom fönstret upp till himmelen — eller der. — Der! upprepade Alma. — Låt mig höra er enskilda mening, yttrade drottningen till Hård, om hvad som inträffat. — Min tanke är den, började Hård, att … Men han hann icke längre. — Brahe, utropade Horn åter i sin karmstol, Brahe! Brahe syntes i detsamma i dörren. Horn försökte nu att resa sig, men förmådde det icke, utan sjönk tillbaka i stolen. När Brahe närmade sig drottningen, slöto sig åter de öfrige omkring dem. För att döma af Brahes utseende, tycktes aktierna stå ganska förträffligt. Hans gång hade, som alltid, denna förnäma och stolta hållning, som till en tredjedel var bördshögfärd, en tredjedel fåfänga och en tredjedel natur. Men dessutom kröktes hans läppar af ett småleende, som vittnade om en sjelftillförsigt för tillfället, hvilken syntes vara sann. — Hvad medför ni för underrättelser, Brahe, sporde drottningen; eger det sin grund att kommissionen redan sammanträdt, och att man håller på att förhöra Christiernin? — Det eger sin grund, ers majestät. När jag lemnade riddarhuset, hade kommissionen till och med redan utsträckt sin verksamhet till ytterligare ett par tre andra karlar, hvaribland jag hörde nämnas de la Chapelle och Ernst. Då Ernsts namn nådde baron Horns öron, sprang han upp från sin plats med en hastighet, som hade man rört vid en lifsfjäder inom honom. — Ernst! utropade han. Det var genom Ernst, som Horn framför allt ingripit i<noinclude> <references/></noinclude> sg9gy85858f9frl2b6vnvw7zyjxjvn2 104 224929 656754 2026-08-09T07:59:46Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656754 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|337}}</noinclude>det tillämnade företaget och stått i beröring med flere än en af dennes gelikar. Brahe hade hitintills icke ens märkt att Horn var tillstädes; men vid åsynen af honom tystnade han för ett ögonblick, hvarefter han bad Hård att få tala med honom emellan fyra ögon. Då samtalet dem emellan drog ut, vaknade åter drottningens hela oro, och hon närmade sig dem. — Angår den frågan, hvarom ni tala, mine herrar, oss gemensamt? — Den angår baron Horn, ers majestät. — Horn? Man har väl icke … — Jo, ers majestät; kommissionen har låtit kalla äfven honom. Budet väntar honom redan i hans egna rum. Drottningen stod smärtsamt öfverraskad. — Äfven honom, yttrade hon; jag skall icke tillåta honom att gå härifrån, man skall väl icke våga att arrestera honom hos mig. — Hvem vet, ers majestät? Rikets ständer synas hafva vågat mer än det. Frågan är blott, huru man skall underrätta Horn om kallelsen, att han icke dör af förskräckelse. — Ansen I, mine herrar, återtog drottningen, att någon verklig fara hotar honom? Hårds ögonbryn drogos tillhopa. Öfver Brahes ansigte flög deremot ett småleende, denna gång fullt af förakt och medömkan. — Ers majestät, sade han, jag fruktar ingenting. Min öfvertygelse är först och främst, att de rykten och bref, som vi satt i omlopp om en emot konungafamiljen och hofvet tillämnad uppresning, nu skola blifva en skärm, bakom hvilken man knappast nog skall kunna upptäcka oss, och för det andra kan jag sätta upp allt, hvad jag eger, att man lika litet skall våga angripa ers majestät, som någon af oss. — Men hvad vill man väl då nu baron Horn? — Höra honom och derefter släppa honom. Adeln skall icke bryta stafven öfver sina egna medlemmar. Den skall begripa att den i sådan händelse angriper sig sjelf. — Tron I då, att Horn bör inställa sig? — Tillåter ers majestät mig att yttra min mening, fortfor Brahe, så anser jag att det vore bäst, att Horn genast<noinclude> <references/> {{huvud|''Lovisa Ulrikas hof. II.''||22}}</noinclude> r7r9bo30arrg0a3x9w391cxck2uio8n 104 224930 656755 2026-08-09T08:02:56Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 656755 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<small>SOLGUDENS YXA OCH TORS HAMMARE.</small>|285}}</noinclude>kunnat bäras som prydnader, utan måste hafva varit symboler (fig. 14); med kännedom om det föregående kan det ej råda något tvifvel därom att dessa bernstensyxor, hvilka förskrifva sig från stenåldern, varit symboler af solens gud. {{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=655|bildtext=Fig. 12. <i>Bernstensperla i form af yxa. Vestergötland.</i> {{bråk|1|1}}}} {{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=655|bildtext=Fig. 13. <i>Bernstensperla i form af dubbelyxa. Bornholm.</i> {{bråk|1|2}}}} {{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=655|bildtext=Fig. 14. <i>Bernstensyxa. Instön, Bohuslän.</i> {{bråk|1|1}}}} Många gånger har man äfven funnit flintyxor, väl arbetade och väl slipade, hvilka äro så väldiga, att de ej gärna kunna hafva varit använda som verktyg eller vapen. Många flintyxor af detta slag äro också anträffade under sådana omständigheter, att de måste anses hafva blifvit nedlagda som offer. Vid Ryssvik i Södra Småland uppgräfde man 1821 femton stora flintyxor, liggande »i en halfcirkel med de spetsiga ändarna mot öster». Från bronsåldern är likaledes sådana yxor kända, hvilka uppenbarligen haft en dylik religiös bestämmelse. Så fann man vid Skogstorp i Södermanland två stora präktiga yxor af brons, prydda med runda guldplåtar och i dem infattade bernstensstycken; men endast ytan är af brons, det inre bildas af den lerkärna, öfver hvilken den tunna bronsen med förvånande skicklighet gjutits (fig. 15). Skaftet af ek är beklädt med brons. Ett alldeles dylikt par yxor af tunn brons, gjuten öfver lerkärna, har hittats i Danmark. Att antalet yxor i båda dessa fynd är två, torde ej bero på någon tillfällighet, isynnerhet som man på en af den till bronsålderns äldsta del hörande, på Skånes östra kust belägna, Kiviksgrafvens<noinclude> <references/></noinclude> 5c5vc81sqnj6b7scgluosuzeuq9xfwc 104 224931 656756 2026-08-09T08:06:32Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656756 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />338</noinclude>begaf sig upp i kommissionen samt förnekade all delaktighet i hvarje anslag mot den bestående ordningen, hvarefter man säkert icke skall kunna annat än frikänna honom. — Men Ernst, Christiernin, de la Chapelle kunna vittna emot honom. — Horn har ju aldrig talat med någon af dem, annat än emellan fyra ögon. — Icke det jag vet. — Var öfvertygad derom, ers majestät. — Den, som är rädd, är försigtig. Det värsta är, att på ett förståndigt sätt få honom att inse sin säkerhet och med mod och lugn uppträda inför kommissionen. — Låtom oss tala vid honom, inföll Hård. Kanske kan grefve Brahe hafva rätt. — Ni är sjuk, baron Horn, tilltalade Brahe honom. Ni är blek, som ett lik; ni är illa sjuk. Horn hade förblifvit i sin karmstol. — Tag oss under armen och vi föra er upp på edra rum. — I viljen föra mig härifrån? — Det är vår önskan, baron. — Hvart viljen I föra mig? — Till edra egna rum. — Ni bedraga mig. — Hvart skulle vi då vilja föra er? — Till kommissionen. Jag förstår er allt för väl; det är jag, jag, som gjort ingenting, som är fullkomligt oskyldig, jag, som skall uppoffras, för att rädda er. Tro ni icke att jag sett, huru ni betraktat mig, hört huru ni hviskat om mig? Det är förfärligt. Min gud, min gud! Ack, ers majestät, rädda mig! Ni kan det, ni bör det! — I himmelens namn, Horn, återkom till ert förstånd, bad drottningen; jag icke blott bör rädda er, utan jag vill det äfven. Hård och Brahe hade emellertid tagit honom under armen och han följde dem nästan medvetslöst. När de aflägsnade sig, inträdde en kammarherre. — Kommer ni med ett nytt sorgebudskap? sporde drottningen. Hvad vill ni, min herre? Kammarherren anmälde, att Schedvin och Alexander enträget anhöllo om företräde. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> haf97tgzbd2fwjlrck236pfxmvgpxaq 104 224932 656757 2026-08-09T08:09:41Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656757 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|339}}</noinclude>Ehuru upprörd och trött, samtyckte drottningen. Hon visste sig i dem ega tvenne personer, som voro henne tillgifna. Hōrande till folket, kunde de ju medföra underrättelser af stor vigt. Med godhet gick hon dem äfven till mötes. Puke trodde sig hafva lyckats att åter ingifva Alma nya förhoppningar. Men för hvarje oförutsedd tilldragelse omkring henne bleknade kinden eller spratt hon bäfvande till. Det lugn, hon visade, var endast en slöja af flor, bakom hvilken hon sökte dölja den qvalfulla oro, som fylde hennes barm. Båda två förestälde sig, liksom drottningen, att Schedvins och Alexanders besök icke kunde gälla något annat, än den sak, som nu så oförmodadt förvandlat sig till en vulkan under deras fötter. Schedvin och Alexander åtföljdes af Clara. Den djupaste nedslagenhet stod tecknad i deras anletsdrag. Man kunde ha trott att det var tre ångerfulla brottslige, som nalkades. I Claras ögon märkte man spår efter nyss fälda tårar. — Ers majestät, stammade Schedvin; men han fortfor icke — han kastade sig ned för drottningens fötter — om nåd och förlåtelse, ers majestät, bad han. Jag känner hela vidden af mitt brott, men jag är oskyldig. Anklaga mig icke, ers majestät. Jag visste icke, jag kunde icke veta … — Stig upp, Schedvin, befalde drottningen; jag vet ej hvad du brutit — låt mig höra det — var ej orolig — tala lugnt. — Jag förmår icke, ers majestät; Alexander, tala för mig, jag beder dig, gör det. Alexander stod förlägen; han tycktes icke hafva lättare att lägga sina ord, än Schedvin. — Så tala då, Alexander, bjöd drottningen. Hvad är det Schedvin menar? Jag förstår icke det minsta af allt det här. — Ack, ers majestät, stammade Alexander, det är Schedvin, som angifvit … — Som angifvit — hvad — våra afsigter, våra planer, det tillämnade upproret? Drottningen blef blek, som snö. — Hvad betyder det? fortfor hon. Skulle han hafva förrådt oss, han, som jag dock visat så mycken godhet, han …? Och hon kastade en förkrossande blick på honom. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 4lhvwpyaorxyqkyu4llr1najkfw0dgt 104 224933 656758 2026-08-09T08:13:35Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 656758 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|286|<small>OSCAR MONTELIUS.</small>|}}</noinclude>{{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=656|bildtext=Fig. 15. <i>Yxa af tunn brons, gjuten öfver lerkärna. Skogstorp, Södermanland.</i> {{bråk|1|4}}}} {{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=656|bildtext=Fig. 16. <i>Väggsten i en grafkammare vid Kivik, Skåne.</i>}}<noinclude> <references/></noinclude> 7fppn36jglpnfl4qefkkg5mirazi7vb 104 224934 656759 2026-08-09T08:14:21Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656759 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />340</noinclude>— Nåd, ers majestät! bad Clara, i det äfven hon föll på knä; min bror har gjort sig skyldig till ett förfärligt misstag. Ack, förlåt honom, ers majestät. — Låt mig höra, huru det förhåller sig, yttrade drottningen. Ah, pilen kommer från ett håll, som jag minst väntade. Berätta hela tilldragelsen! Schedvin och Clara, som sågo det upprörda tillstånd, hvari drottningen befann sig, drogo sig tillbaka. Alexander trädde deremot med vördnad och lugn ett steg längre fram. Puke och Alma slöto sig närmare intill drottningen. — Ers majestät, började Alexander, jag vet ej, huru jag skall yttra mig, Schedvin — Schedvin … — Tala rent ut, kort och godt, rätt på saken. — Schedvin, ers majestät, har låtit bedåra sig af en olycklig böjelse, han … — Men, min gud, hvad hafva vi att göra med hans böjelse? Håll er till ämnet, Alexander! — Det är just denna böjelse, ers majestät, som är orsaken till hela olyckan. — Tala då, tala! — Som jag sade, ers majestät; Schedvin har öfverlemnat sig åt en vanvettig böjelse, hvilken, om han äfven någon gång insåg hela dess galenskap, likväl höll honom fängslad i sina nät. Föremålet stod så högt, att Schedvins öfverspända lynne endast kan förklara hans dårskap. — Hvem är det, som han älskat? — Jag har svurit honom en helig ed, att ej yppa det. Alma erfor en plötslig förlägenhet. Hon erinrade sig nu ett och annat, som hon ej förut kunnat förklara för sig. Skulle hon? Men nej! Hon förkastade tanken lika fort, som den uppstått. — Fortsätt, befalde drottningen. — Naturligtvis hade väl förr eller senare, fortsatte Alexander, hans böjelse lemnat rum för förstånd och eftertanke, hade ej olyckan sammanfört honom med mamsell Amanda … — Amanda? Åter igen hon! — Mamsell Amanda, som lyckades att i ett obevakadt ögonblick narra hemligheten ifrån Schedvin, fann förmodligen<noinclude> <references/></noinclude> gfo2ti0sl59jzhxqcp5j79afundyqw7 104 224935 656760 2026-08-09T08:16:49Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656760 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|341}}</noinclude>sin uträkning vid att söka inbilla Schedvin, att han icke blott kunde hoppas genkärlek, utan till och med verkligen vunnit den. — Tillhörde föremålet för Schedvins böjelse mitt hof? inföll drottningen. Jag vill veta det. — Ack, ers majestät. — Nåväl, ja, ers majestät! Drottningens ansigte mörknade af ovilja. Alma kände sitt hjerta klappa. Skulle hon verkligen icke hafva misstagit sig? Men huru var det väl möjligt, att Amanda kunnat spela en så falsk roll? — Mamsell Amanda förde till och med helsningar till honom ifrån henne. — Huru ovärdigt! — En gång lemnade hon honom till och med ett bref. — Nedrigt! — Härigenom vann hon emellertid en sådan magt öfver Schedvin, att hvarje hennes önskan blef för honom en lag, som han blindt lydde. Sistlidne natt hade Schedvin tidigt gått till sängs. Uttröttad efter en nyss aflöst vakt, insomnade han som en sten. Kl. omkring 12 på natten väcktes han genom ett hårdt bultande på fönstret, med begäran, att han skulle komma ut. Yrvaken springer han ur sängen — han hade drömt, att han var på vakt, han tyckte att man ropade “i gevär!” — kastar en kappa på sig och ilar ut. På gatan kommer Christiernin emot honom. Schedvin, ännu knappast vetande, hvar han var hemma, hör denne tala om trohet och tillgifvenhet för konungen, om uppror, om nödvändigheten att hålla korporalskapet i ordning, i fall det skulle kommenderas att rycka ut och lägga an, utan att han likväl förstod ett enda ord. Christiernin sade honom äfven att Ernst var med om komplotten, men att han var full o. s. v. När Schedvin slutligen blef ensam, fann han 12 dal. kopparmynt, som blifvit tryckta i hans hand, och hvilket öfvertygade honom åtminstone derom, att han icke drömt. Det var likväl Schedvins tanke att vända tillbaka in och lägga sig igen, då han åter ropas vid namn, men nu af en röst, som på en gång jagade sömnen ur hans ögon. Mamsell Amanda trädde också fram till honom, men förklädd till gosse eller, om man så vill, till karl. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 5ayp6bjl9sgc3rxpri1h5mf9r384e29 104 224936 656761 2026-08-09T08:22:03Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656761 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />342</noinclude>Alexander framstälde sin berättelse, utan att någon afbröt honom. Uppmärksamt åhörde man honom. — Ack, ers majestät, afbröt honom dock Puke, då han kom hit; Alexanders berättelse kan ej betviflas. Jag följde, som jag redan haft nåden berätta, Amanda ända till Bergmans kaffehus. Jag begriper nu att hon, i stället att, efter hvad jag förmodade, derifrån ha återvändt hem, begifvit sig nedåt gränden samt följt Ernst och Christiernin, och sålunda ej blott upptäckt deras afsigter, utan äfven af slumpen blifvit förd till Schedvins bostad. En stråle af förtrytelse lyste och försvann i drottningens ögon. — Vidare, Alexander, sade hon. Hvad ville Amanda? — Efter alla anledningar hade hon hört samtalet emellan Schedvin och Christiernin. — Jag har sökt er, tilltalade hon den förre. Har ni hört att det är fråga om uppror? — Uppror? ja, ja! — Konungafamiljen måste räddas. — Huru, konungafamiljen? Är det ej fråga om att uppträda till dess förmån; jag tyckte … — Ni är yrvaken. Schedvin; har ni ej hört att hattpartiet ämnat något emot drottningen? — Jag tror väl, att jag hört något sådant. — Förstår ni icke då, att det är fråga om att utföra denna afsigt. Det beror på er att förekomma det. — På mig? — Gör blott er pligt, och ni har räddat konungen och drottningen. Ni älskar dem ju båda? Hasta till någon af edra förmän, hvilken som helst, och upptäck anslaget. Ingen af dem skall våga underlåta att taga sig saken an. Förstår ni icke, att er lycka nu väntar er. Dröj blott icke ett enda ögonblick, skynda, skynda! Schedvin hänfördes af Amandas tal, såsom af ett rus. Han återvände till sin kammare, kastade kläderna på sig och skyndade genaste vägen till kompaniets löjtnant, grefve Creutz. Då han kom upp i trappan, der grefven bor, stannade han, ett ögonblick betviflande Amandas uppgift. Men alla hans misstankar gåfvo dock snart vika, när han besinnade att Amanda icke allenast sjelf tillhörde hofvet, utan stod drottningen så<noinclude> <references/></noinclude> qw2uyayv9cu6ku4vrozvmjnmrnz4oe3 104 224937 656762 2026-08-09T08:24:29Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656762 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|343}}</noinclude>nära. Han inträdde derpå hos grefve Creutz. Under det han för honom berättade saken, öfverfölls han likväl af en verklig feber. Hans misstanke reste sig ännu en gång, han påminde sig nemligen att Ernst var med Christiernin, och att äfven Ernst tjenade vid hofvet; men det var nu för sent. Hans oro och ängslan ökades ännu mera, då Creutz helt och hållet förkastade den meningen, att fråga varit att sätta folket i rörelse emot konungamagten och derföre lät honom ännu en gång upprepa berättelsen. — Det är bra, Schedvin, skall grefve Creutz hafva yttrat, när han slutade; bekräftar sig hvad du uppgifvit, kan du lita på en hastig befordran. Jag begifver mig genast till grefve Fersen. — Men, i himmelens namn, inföll drottningen, hade man då ej invigt Schedvin i våra planer. — Nej, ers majestät. Man hade uraktlåtit det, efter man kände att han för ers majestät så gerna skulle hafva gått i döden, och att man sålunda alltid kunde räkna på honom, äfven i sista ögonblicket. För min del har icke heller jag känt något om ers majestäts afsigter; icke förr än i går, då jag besöktes af Clara, fick jag någon vetskap derom. Jag gjorde mig också beredd och var färdig till allt, men det föll mig icke in att tänka på Schedvin, fullt öfvertygad att jag ändå alltid skulle finna honom under vapen och på sin plats. I morse kom han likväl till mig. Christiernin var då redan arresterad. Man och man emellan började man hviska om hvad som verkligen varit å bane. Schedvin var förtviflad. Jag rådde honom att kasta sig för ers majestäts fötter. Han vågade icke. Sedan han emellertid förtrott mig allt, beslöto vi att uppsöka kapten Puke. Vi begåfvo oss till honom, men han hade redan begifvit sig hit, och så sökte vi Clara — och Clara — hon — hon — uppmanade oss att anhålla om företräde hos ers majestät sjelf. Drottningen närmade sig nu Schedvin. — Nåd, ers majestät! Clara stod vid hans sida, såsom en bedjande engel. — Det är dock förfärligt, talade hon, vänd till Schedvin, att ett dumt, ett enfaldigt missförstånd skall föra måhända flere af mina tillgifnaste tjenare till schavotten. Hvilket grymt spel af ödet! Tror du ännu på Amanda? {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> szugsty4ozq9889iogf9ofo4nmghqk7 104 224938 656763 2026-08-09T08:36:01Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656763 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />344</noinclude>— Jag hatar henne, ers majestät. — Och den der böjelsen? — Barmhertighet, ers majestät! Drottningen vände honom ryggen. Alexander och Schedvin funno att det var tid att aflägsna sig; bugande drogo de sig tillbaka till dörren, men vid tröskeln stannade Alexander ännu en gång. — Måtte ers majestät förlåta, sade han; men då vi sökte kapten Puke, hade nyss ett bud aflemnat detta bref. Det skall vara af den största vigt. Herr kaptenens betjent bad att vi skulle taga det med oss. Puke emottog och bröt brefvet. Då han läste det, bleknade synbart hans ansigte. Men rörelsen var hastigt öfvergående; nästa ögonblick var han åter lika lugn och allvarlig, som förut. Under det han stoppade brefvet i bröstfickan, satte han sig ned bredvid Alma. Drottningen hade aflägsnat sig. Puke och Alma voro ensamma. Stilla och tyst betraktade de hvarandra: det var en stor och outsägligt ljuf sällhet, som de erforo. — Hvad tänker du på, goda Alma, hviskade han till henne. — En gång drömde jag en dröm, som sedermera ofta föresväfvat mig. Nu, då jag betraktar dig, och tanken flyger hit och dit, kommer den åter i mitt minne. Vet du, att ehuru en dröm väl är det luftigaste af alla våra ingifvelser, så kan den också innebära mycken sanning. Jag tänker stundom att hela vårt lif är bara en dröm, och döden endast uppvaknandet derur. Kan det vara synd att tänka så; hvad tror du? — Låt mig höra den lilla drömmen. — Jag drömde att jag var ett litet barn. — Deri bedrog dig icke drömmen; du är ännu i dag ett litet barn. — Drömmen var nog sann äfven i andra fall. Du skall få höra. — Låt mig det, Alma. — Jag tyckte att jag var ett litet barn, som satt och lekte vid stranden af en bäck. I en snäcka hade jag tagit vatten ur bäcken, och vid stranden hade jag brutit ett rör<noinclude> <references/></noinclude> 575c7gj9qk6u7sv43a59gy0zp4f2aii 104 224939 656764 2026-08-09T08:38:50Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656764 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|345}}</noinclude>eller en vasspipa, och med ena ändan af röret i min mun och med den andra i snäckan framkallade jag den ena bubblan efter den andra och somliga stego upp i luften och svängde sig omkring för vinden samt glittrade i tusen färger mot solens strålar. Framför allt lyste och skimrade trenne bubblor. Jag följde dem med mina ögon. Jag njöt i mitt hjerta af deras glans. Dà tyckte jag att en röst hviskade till mig: — Du sitter vid stranden af din egen lefnads lilla bäck; snäckan är ditt hjerta, röret är den andliga lifsfläkten inom dig. I de tre lysande bubblorna, som glimmande höja sig, bo trenne englar, tron, kärleken och hoppet. — Och jag gladde mig så mycket åt min lilla dröm. Den strålade och lekte så mildt i himmelen omkring mig. Och jag glömde det förgängliga och drömde om det oförgängliga. — Men på en gång såg jag de vackra bubblorna slockna och mitt hjertas lyckliga lek försvann. — Och en stor sorg kom öfver mig, och jag var icke mer ett barn, utan en tår, som rullade bort bland blommorna och ned i bäcken och bäcken gick sin gång, och så försvann tåren med bäcken. När Alma slutade, lade hon sin hand i Pukes, lutade sig framåt och blickade stadigt in i hans ögon. — Dina ögon, Puke, hviskade hon, betrakta mig med en så underbar glans, att jag icke förstår mig sjelf. Liksom i de der bubblorna har jag länge — rätt länge, Puke — läst kärlek, tro och hopp också i dina ögon. Om de brista, då skall jag fattas af en stor sorg och försvinna, som en tår. Almas tal grep Puke djupt. Så rörande, som hennes kärlek var, så smärtsamt var äfven ögonblicket för honom. Det bref, som han nyss mottagit och läst, kallade honom skyndsamt ifrån henne. Ännu en gång blickade han in i hennes ögon, ännu en gång lutade han sig öfver henne, men han stannade icke dervid; han tryckte äfven en kyss på hennes panna. Intet ord kom öfver hans läppar. — Jag måste lemna dig, sade han derefter och reste sig upp; angelägna göromål tillåta mig icke att dröja. — Lemna mig? Hvarthän? Du skrämmer mig. — Det bref, jag mottog, tvingar mig att genast begifva mig härifrån. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> bopyocjtpawrgu11s36wrapcyz1i13v 104 224940 656765 2026-08-09T08:54:22Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656765 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />346</noinclude>— Brefvet — ah, låt mig få se det. — Det tjenar till ingenting; farväl, Alma. När jag har uträttat mina göromål, skall jag återkomma hit. — Du lofvar det? — Så sant jag lefver. Och med skyndsamma och stadiga steg begaf han sig ur rummet; han vågade icke en gång att se sig tillbaka. Alma satt en stund grubblande och tyst; hon kunde icke förklara Pukes hastiga beslut att lemna henne. Hon frågade sig hvad han kunde hafva att göra, hvad brefvet innehöll, från hvem det kunde vara? Ju flera frågor hon gjorde, desto oroligare blef hon. Förvirrade flögo hennes blickar omkring, än ute öfver torg och gator, än inne i rummet mellan tak och golf. Hastigt ljöd ett utrop från hennes läppar, och hon sprang upp. Hennes upppmärksamhet hade stannat vid ett papper på golfvet: det var det kuvert, som omgaf brefvet, hvilket Puke hade mottagit, och som han, då han bröt det, kastat ifrån sig. Sigillet var ännu helt; Alma betraktade det: det var kommissionens stora sigill. En stund senare passerade Clara genom rummet och fann Alma utsträckt på golfvet, mera död än lefvande. {{linje|5em}} Från slottet hastade grefve Brahe hem till sitt. Hans grefvinna mottog honom med ängslan; äfven till hennes öron hade oroande rykten nått. — Ack, min vän, ropade hon honom till mötes; du har väl hört hvad som tilldragit sig. Tänk dig hvilka qval mitt hjerta lidit, sönderslitet af den föreställningen att äfven du är inblandad deri. Brahe vände sig med en oantastlig mans hela köld och hållning emot henne. — Har du ännu hört att någon Brahe varit med i en sammansvärjning mot sin konung? — Visserligen icke det; men här är ju frågan om en sammansvärjning till förmån för konungen och mot statsförfattningen. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> mf9v46ohgotrei69i06t0htir2ag242 104 224941 656766 2026-08-09T08:59:40Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 656766 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<small>SOLGUDENS YXA OCH TORS HAMMARE.</small>|287}}</noinclude>väggstenar ser <i>två</i> yxor af liknande form afbildade å ömse sidor om en kon (fig. 16). Hos Orientens folk, med hvilka Nordens redan vid denna tid stodo i någon förbindelse, var käglan en af solgudens symboler, och professor Sven Nilsson ansåg, att den koniska figuren i Kiviksgrafven haft en dylik betydelse. Så länge Kiviksgrafvens bild står så ensam som den ännu gör här i Norden, kan man väl ej med säkerhet afgöra, om denna åsikt är riktig; men saken är dock värd stor uppmärksamhet. På en vid Backa i Bohuslän befintlig hällristning från bronsåldern är en man med yxa i handen afbildad; mannen är så mycket större än de öfriga på samma ristning framstälda menniskorna, att en och annan, troligen med skäl, velat i honom se en öfverjordisk varelse, den gud, hvars symbol yxan var. {{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=657|bildtext=Fig. 17. <i>Bronsbild; i den högra handen satt, då bilden uppgräfdes, en yxa eller hammare. Danmark.</i> {{bråk|3|4}}}} I Danmark har man funnit en till bronsålderns senare del hörande bronsbild, föreställande en man (fig. 17). Det är af fyndberättelsen bekant, att bilden, då den hittades, i sin sedermera afbrutna högra hand bar en yxa eller en hammare. Under hednatidens senare del finna vi yxan utbytt mot en hammare, lika på båda sidor om skafthålet och således, från sidan sedd, af ungefär samma form som en dubbelyxa. Att solgudens yxa hos de nordiska folken blef en hammare, kan ha sin förklaring dels i det förhållande, som föranledde samma öfvergång hos grekerna, där Hephaistos i senare tider afbildades med hammare, dels också i den egentliga betydelsen af det fornnordiska ordet »hamarr». Detta ord betyder nämligen ursprungligen sten och var således en naturlig benämning på solgudens eller åskgudens vapen, så länge detta vapen tänktes som en vigg af sten; då ordet sedermera fick den nuvarande betydelsen af hammare, var det ej mindre naturligt, att man förestälde sig Tors vapen vara en järnhammare af den form, som hammare då plägade hafva. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> phulu7cmlrfef0ldrurttelj1vgi9pt 104 224942 656767 2026-08-09T09:10:11Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656767 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|347}}</noinclude>— Det är ganska otroligt; men hvad vet jag? Se här, läs sjelf — och han lemnade henne ett bref. Jag har emottagit flere sådana. Detta bekom jag i går afton. Grefvinnan emottog och läste brefvet. Det innehöll underrättelser från en obekant att hans person hotades från pöbelns sida, derför att han ansågs tillgifven konungahuset; att sjelfva detta konungahus var djupt hatadt af folket, och att folket ämnade vid första lägliga tillfälle visa högstdetsamma sitt fiendtliga tänkesätt. — Anser du det således troligt, frågade Brahe, med tillförsigt. att jag kan hafva del i de oordningar, man ämnat tillställa? Af tacksamhet och glädje för de erhållna upplysningarna föll hon till hans bröst. — Jag hoppas att du nu måtte vara lugn för min person, återtog Brahe; men jag har dock något ledsamt att berätta, det nemligen att jag ett par dagar icke mått rätt bra, hvarföre jag — utan att intaga sängen — likväl vill hitkalla läkare. Så der, min vän — jag har ej tid att uppskatta hela din ömma vänlighet. — Förlåt mig, men jag har åtskilligt att göra. Brahe fattade ringklockan på bordet och hans hofmästare Winberg inträdde. — Hör nu, min käre Winberg, yttrade han till denne, jag ser att vedbåten från Rydboholm nu anländt. Har ni emottagit de der branvinskaggarne, hvarom jag tillsagt? — Det hafva vi, nådig grefve. — Hvart hafva ni fört dem? — Hallén — beridaren — har, enligt grefvens befallning, nedgräft dem i rotkällaren. — I rotkällaren, ja så — ja, jag tror att jag befalde det. Grefven gick öfverläggande omkring rummet. Winberg förblef tyst vid dörren. — Ser du, min käre Winberg, återtog Brahe efter en stund, en man, inkastad, som jag, i den politiska hvirfveln, är lätt blottstäld för folkopinionernas missnöje. Man har också hotat mig med ett angrepp och jag var beredd att emottaga det, som sig borde, hvarföre jag äfven lät förfärdiga skarpa skott på Rydboholm, till ett antal att jag tror att jag skulle<noinclude> <references/></noinclude> d8x0y3s1ggtmrgo3q8ectko3ursdp60 104 224943 656768 2026-08-09T09:12:10Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656768 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />348</noinclude>ha kunnat uthärda en hel belägring. Skotten, Winberg, finnas i de der bränvinskaggarne. Sedan jag likväl nu fått veta, att orostiftarne blifvit gripne, och någon fara ej längre hotar mig, behöfver jag ej tänka på något försvar. Säg derfor Hallén, att han tager kaggarne och kastar dem i sjön. Brahe hade härunder fortsatt sin vandring fram och åter, och då han nu tystnade, ämnade hofmästaren aflägsna sig, för att verkställa tillsägelsen. — Vänta litet, anmärkte dock Brahe, jag har äfven ett uppdrag åt dig, min vän. Brahe begaf sig härpå in i ett inre rum, der han förblef en längre stund. Hofmästaren hörde honom än med långsamma och betänkliga steg vandra upp och ned i rummet, än åter sätta sig vid skrifbordet. Sålunda förgick en qvart eller tjugo minuter, hvarefter Brahe utkom med en förseglad skrifvelse. — Tag detta bref, Winberg, och gå genast till grefve Fersen, samt anmäl att du fått tillsägelse att endast aflemna det i hans egna händer. Nu kan du gå. Hofimästaren bugade sig och gick. Grefvinnan hade under tiden suttit i en af fönsterfördjupningarna. Brahes yttranden till hofmästaren öfvertygade henne ännu mera om sanningen af hans uppgifter till henne. Men hon kunde ej begripa orsaken, hvarför han skref till Fersen, som hon visste vara hans politiske motståndare. — Du har skrifvit till Fersen, yttrade hon; får jag fråga dig om anledningen dertill? — Mycket gerna, goda du; jag tänkte sjelf förtro dig den. Efter den vändning, som händelserna nu tagit, har jag ansett mig böra underrätta grefve Fersen om anslaget emot mig. Jag inneslöt ett af de erhållna brefven. Brahe förblef hemma. Läkaren ordinerade någon obetydlighet. Vänner och bekanta emottogos icke. Grefvinnan var hans enda sällskap. Hon hade icke på länge haft ett så stilla och fredligt lif och kände sig derför lyckligare än någonsin. Pudeln, den kära, hvita pudeln, låg på sin dyna vid dörren. När Brahe vandrade upp och ned i rummet, följdes han af fyra ögon: af grefvinnans och pudelns. En tradition från denna tid berättar, att pudeln nästan<noinclude> <references/></noinclude> hfvxi17cmvj1d5g4w38mddbie804by0 104 224944 656769 2026-08-09T09:14:40Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656769 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|349}}</noinclude>tycktes ana hvad som tilldrog sig omkring honom, i en sådan oro skall nemligen äfven han hafva varit försatt. Så gick den första dagen, så äfven den andra. Den tredje anlände en utskickad från kommissionen, med anhållan att han skulle inställa sig, för att, med anledning af vissa yttranden, afgifva sin förklaring; han svarade, att sjuklighet hindrade honom från personlig inställelse, men öfversände i stället en skrifvelse, innehållande enahanda uppgifter, som dem, han sändt till Fersen, jemte det tillägg, att han också genast för honom anmält saken. Fjerde dagen läste man i den tidens “riksdagstidning” en temligen fullständig redogörelse om det tillämnade upproret, jemte en uppgift på dem, som redan blifvit arresterade, hvilka utgjordes af de förut uppräknade, nemligen: Christiernin, Ernst och de la Chapelle, hvartill ytterligare kommit Escholin, Gabriel Moselius, samt kaptenerne Stålsvärd och Puke, äfvensom baron Horn. Samma dag spred sig det ryktet, att Puke de tvenne föregående nätterna undergått tortyr, utan att likväl bekänna. Pá aftonen emottog Brahe en skrifvelse från grefve Hård, innehållande blott de tvenne orden: “Jag flyr”. Inuti brefvet låg en liten lapp. “Jag kommer från helvetet”, läste han deri. “Man har gjort flere frågor, rörande er, och framför allt i anseende till patronerna, hvilka man misstänker skola finnas i grefve Brahes hus. Marterna hafva nödgat mig till den bekännelsen, att jag hade mig grefve Brahes patroner bekanta. Endast med afseende på er har jag svarat, att djefvulen sjelf skall icke förmå mig till någon lögn”. Under dessa rader stod Pukes namn. Brahes mod vacklade. Ett ögonblick föresväfvade honom den tanken, att, liksom Hård, gripa till flykten; men han tröstade sig snart sjelf med den stolta tanken, att han var rikets förste grefve, och att man icke skulle, äfven i händelse af upptäckt, våga behandla honom på samma sätt, som en annan vanlig brottsling. Hans lynne sjönk emellertid betydligt, han blef verkligen sjuk. Grefvinnans oro återkom, hon såg allt för väl att något rätt fruktansvärdt måtte försiggå omkring henne; men då Brahe ej yttrade något ord, förblef äfven hon tyst. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 7694ujiro1tohk5erx9gq4uf6eklcjv 104 224945 656770 2026-08-09T09:15:50Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656770 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />350</noinclude>Liksom om instinkten sagt pudeln, att någon stor fara hotade hans husbonde, hvilade icke heller han mera något enda ögonblick. Man berättar, att från den stund, då Hårds bref uppmanat till flykt, sprang hunden rastlös emellan Brahe och dörren, krafsande på densamma, liksom äfven han velat mana till flykt. Men Brahe flydde icke. Femte dagen anlände ett nytt bud från kommissionen med ytterligare anhällan, att han personligen måtte infinna sig. Brahe förklarade äfven nu, att det var honom omöjligt, på grund af hans sjuklighet. Men budet återkom snart med tillkännagifvande, att han ovilkorligen måste inställa sig — frisk eller sjuk — samt att man i det senare fallet för hans räkning medförde en portchais. Brahe lät spänna för sitt ekipage och åkte upp till kommissionen. Från kommissionen utgick han såsom statsfånge och affördes till statsfängelset. {{linje|5em}} {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 1rzifb48beibpddkh5bk4qx8cvv3x19 104 224946 656771 2026-08-09T09:18:15Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656771 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude><h2 align="center" style="border-bottom:none;">TRETTONDE KAPITLET.<br /><b>Inför kommissionen.</b></h2> Kommissionens verksamhet hade oupphörligt ökats. Hofvets och mösspartiets alla förenade ansträngningar hade strandat inför den. Gent emot tronen höjde sig denna domstol, liksom en fruktansvärd klippa, hvars hjessa var omgifven af ett hotande åskmoln, hvarur man nu med bäfvan väntade att snart se domens ljungeldar urladda sig. Konungen och drottningen blefvo visserligen icke personligen kallade inför skranket; men hvar och en visste dock att undersökningarna och äfven de slutliga följderna gälde dem moraliskt. Sjelfva hofvet betraktade det så. Konungen led derför ej mindre, än drottningen, af hvarje nytt slag, som gafs derifrån. Ichsells dom — landsförvisning för lifstid — föll den 11 Juni; den 19 föll domen öfver Forbus, innehållande prestembetets förlust samt lifstids fängelse på Bohus slott; den 20 lästes i riksdagstidningarna domen öfver Hästesko, bestående i en månads fängelse vid vatten och bröd, riksdagsmanna-rättens förlust samt förbud att under riksdagen uppehålla sig å riksdagsorten, hvarjemte han förklarades ovärdig att någonsin användas i kronans tjenst. Ehuru ingenting upplyser, huruvida icke dessa domar äfven i sin mån påskyndade utbrottet af den från hofvets sida planerade revolutionen, i ändamål att söka förekomma domarnes verkställande, torde man måhända få antaga det. Forbus hade uppträdt inför kommissionen med hela den eld, som tillhör en entusiast. Anklagad att hafva tillstyrkt åtskilliga riksdagsmän att ingå till rikets ständer med en ansökan om större magt åt konungen, samt dessutom att hafva haft för afsigt att med några af dem besöka Schecta och till<noinclude> <references/></noinclude> trx2d7neylv1u4p89duwtaulol0kpry 0 224947 656772 2026-08-09T09:19:27Z Thuresson 20 Kap 27 656772 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Drottning Lovisa Ulrikas hof 1878.djvu" from=751 to=770 kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Drottning Lovisa Ulrikas hof|27]] bo20kdj9h1z3tn4ui4xxooerefjqwk9 104 224948 656773 2026-08-09T10:12:01Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656773 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||OLA HANSSON|295}}</noinclude>ryser tillbaka inför den brutala verkligheten, så mästerligt analyserad som här. Hon gifter sig slutligen, men gör därigenom endast mannen lika olycklig som sig själv. »Gallblomma» är för övrigt samma kvinnotyp, som Stella Kleve införde i svensk litteratur med »Berta Funcke», fast Ola Hanssons skildring står betydligt högre. För övrigt är denna samling av berättelser en sann ''psychopathia sexualis'', vittnande om författarens och tidens intresse för att undersöka kärlekens psyko-fysiologiska sida och att avslöja de olycksbringande disharmonierna mellan själ och kropp. Särskilt i den sista av berättelserna, ''I Dampensionen'', har man ett helt galleri av kvinnliga perversiteter. »Sensitiva amorösa», »Parias» och »Tidens kvinnor» äro skrivna i samma manér. Det är icke den rent individuella eller rent mänskliga sidan hos personerna, som intresserar författaren, utan han uppträder som vetenskapsman, som psykolog och demonstrerar fall. Här överflödar den naturvetenskapliga terminologien, så karaktäristisk för Ola Hansson och ofta av en viss metafysisk art. Han säger: »Det var, som om ett svampigt groddämne legat gömt i faderns säd och i moderns ägg och efter befruktningen börjat spira i själva embryonet till denna organism och sedan brett sig genom hela cellvävnaden och blivit så intimt infiltrat i denna, att det förmådde skjuta en eller annan rottråd i varje produkt av dess verksamhet.» Plastisk är Ola Hanssons framställning aldrig; tvärtom strävar den fullt medvetet mot en viss dimmig konturlöshet, men den ger ett adekvat uttryck för skaldens veka och drömmande kynne, så att både stil och innehåll i förening skapa ett intryck av denna särskilda tidsriktning så fylligt, omedelbart och utpräglat, som ingen annan författare mäktat giva det. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> h66u99f1637ejvxjp1r41k5ll2yih16 104 224949 656774 2026-08-09T10:19:04Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656774 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|296|OLA HANSSON|}}</noinclude><div style="margin-top:2em";> {{c|{{större|'''III.'''}}}}</div> 1889 är ett märkesår i Ola Hanssons liv. Han ingick äktenskap med den tyska författarinnan Laura Mohr, känd under signaturen Laura Marholm, och bosatte sig i Tyskland. Han har sedan fört en ostadig tillvaro på kontinenten och endast på kortare besök återsett sitt fädernesland. Först var han bosatt utanför Berlin, sedan i Bayern och Schweiz och de sista åren i Frankrike. Utan tvivel var det emellertid till skada för honom själv, att landsflykten utsträcktes så länge. Hans språkbildning visar stundom en alltför stark germanisering, och han liksom försvann ur sina landsmäns åsyn. Utom Skåne är Ola Hansson ännu i denna dag en tämligen okänd författare. Till gengäld är han i sin födelseprovins synnerligen uppskattad. Han har där bildat skola och säkerligen påverkat icke endast författarna utan även vissa av konstnärerna. Under nittiotalets första år blev han även en bemärkt författare i Tyskland. Icke minst ägde han inflytande som kritiker. Det är ännu icke lätt att överskåda denna sida av hans verksamhet — hans artiklar äro spridda i en massa utländska tidningar och tidskrifter, som ej äro tillgängliga för en svensk publik. Men den har varit av stor betydelse ej minst för spridandet av kännedomen om skandinavisk litteratur i Tyskland. En av de vägar, varpå Strindberg, Per Hallström m. fl. blivit bekanta därute, går just fram över Ola Hansson. I slutet av åttiotalet framträder i hela kulturrörelsen ett starkt inslag av Nietzsches övermänniskoteorier. Ola Hansson stod icke heller främmande härför. Genom Georg Brandes lärde han känna Nietzsches skrifter och blev nu en av dennes ivrigaste beundrare. Han, som förut i mycket varit behärskad av den engelska utilismens uppfattning, blir nu en föraktare av massan och en förkunnare av den ensamma övermänniskan. I ''Ung Ofegs visor'', som äro skrivna 1889, men först tryckta 1892, kristalliserar sig denna nya uppfattning. Det märkes redan<noinclude> <references/></noinclude> e93bgazqzbje8i06t6dylwvl5jz1vhx 104 224950 656775 2026-08-09T10:22:28Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656775 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||OLA HANSSON|297}}</noinclude>på sådana yttre smådrag, som att Ola Hansson, vilken ju eljest trives bäst på slätten, nu liksom Zarathustra ständigt stiger upp mot bergen. Och utilismen har lämnat plats för herremoralen. Dock finnes ännu åtskilligt kvar av kärleken till de demokratiska idéer, som han tidigare hyllat. Styckena äro av olika värde, vissa äro för bittra i tonen, andra äro av stark poetisk verkan. Författaren framställer sig ofta som en förföljd. En viss monotonitet gör sig också gällande i ämnesvalet. Redan i »Notturno» besjälades landskapet, och dess hemlighetsfulla väsen förkroppsligades i en eller annan gestalt. Här är det, som om dessa väsen växt och tagit jätteformer. De behärska hela landskapet som i den storslagna skildring i första dikten, i vilken han gisslar allt det värkbrutna i tiden, dess brist på uppriktighet och mod, människornas hyckleri, falskhet och trälasinne. Vinternatten ligger tyst över Skandinavien, badat i månljus, som lyser över Sulitelmas topp och över de vita gårdarna nere i Skåne. Mitt i tystnaden reser sig ur Kolmårdsskogen en gestalt, högre än den resligaste tall och bred i ryggen som Kölens ås. Hans skugga faller över hela landet som ett ofantligt sorgflor. Men skepnaden lutar och har en missdådares skygga och skelande blick, ett uttryck av ofrid och samvetskval speglar sig i hans anlete, när månljuset faller därpå. Mitt i tystnaden förnimmes plötsligen en stämma. Det är den store Anden. Somliga kalla honom Tiden, andra Odet, åter andra Rättfärdigheten eller Domaren. »Han vilade i världsrummet, med Orionsbältet kring sin länd och med armhålan mot Karlavagnens tistelstång, och hans vita åldringshår låg mellan världarna som en man — vilken människorna kalla Vintergatan — och i hans panna lyste Ögat, hans enda stora öga, och dess stråle föll in i natten över norden och på den ensliga skepnaden på Kolmården.» Och nu håller han domedag över skepnaden, kallande honom Judas: »Du är livets likblod och mänsklighetens röta. Din själ är spetälsk, ditt hjärteblod svart, din hjärna träck … Ty du är tigaren. Du har tigit, tigit i hela ditt liv, tigit då du bort tala, tigit bort din själ och din samvetsfrid. Du spottade aldrig på<noinclude> <references/></noinclude> m3edsjcqr7s2ibl5orx6bhfaurvglfz 104 224951 656776 2026-08-09T10:26:49Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656776 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|298|OLA HANSSON|}}</noinclude>honom, som stod i kåken, men du teg; du höll icke i tängerna, när man ryckte ut hjärtat ur kroppen på sanningsvittnet, men du teg; du var icke bland dem, som spände havande kvinnor för din vagn, men du åkte och teg; du piskade aldrig dina arbetare till att ta i, tills blodet sprutade fram ur de brustna kärlen, men du såg på, hur andra gjorde det och teg. Du skulle ha tigit, om man släpat din egen far i hans gråa hår; du skulle ha tigit, om man skändat din egen mor i din åsyn.» Därför skall han också på den stora domedagen, då allt varder förlåtet, ensam dömas att stanna utanför salighetens portar och genom tidernas evighet irra kring i det öde världsrummet. Ungefär samtidigt gjorde Ola Hansson bekantskap med ett annat arbete, som under dessa år väckte ett ofantligt uppseende i Tyskland och på ett par år utgick i över femtio upplagor. ''Rembrandt als Erzieher'' utkom anonymt (1890), men var skrivet av en lärjunge till Nietzsche, arkeologen Julius Langbehn. Det är en äkta tysk programskrift, full av svulst och överdrifter, men skriven med stor värme och entusiasm; nu är den lika bortglömd, som den då var läst. Författaren gisslar den moderna tidens materialism, den tyska vetenskapens specialitetsraseri, preusseriet, som håller på att kväva all individualism, och han utslungar lösensordet: »Preussen bör germaniseras». Likaledes angripas det franska väsendet och särskilt den franska revolutionens jämlikhetsidéer av 1789. Men trots all denna kritik av preusseriet löper allt ut på ett förhärligande av det urgermanska; Tyskland och världen skall förnyas ur jordanden, som uppenbarar sig i bondeståndet, och han uppställer ett pangermanskt program av den vidsträcktaste beskaffenhet. Germanien skall samla alla sina barn ikring sig; Amsterdam, London, Hamburg, Köpenhamn, Stockholm och Kristiania skola utgöra de väldiga elementen i ett elektriskt batteri. Alla dessa olika teorier äro tämligen löst samlade kring Rembrandt, som uppställes som en germanernas idealgestalt. Dessa ord föllo hos Ola Hansson i god jordmån. Han hade tidigare varit en stor beundrare av Georg Brandes men slagit<noinclude> <references/></noinclude> q9ml4ly7sqmfitkqmfmxu39s8woa8d9 104 224952 656777 2026-08-09T10:31:29Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656777 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||OLA HANSSON|299}}</noinclude>om och blivit en förklarad antisemit. Med åttiotalets naturalistiska miljöskildring hade han alltid varit otillfredsställd, och det var ju rätt förklarligt, att Ola Hansson, den skånske bondsonen, skulle tilltalas av detta bondeståndets förhärligande. Upphöjandet av jordanden stämde ju även väl med hans betonande av instinktens, det fysiologiskas betydelse för själslivet. Det är icke minst inflytandet från denna tankekrets, som gör sig gällande i Ola Hanssons ovannämnda uppgörelseskrift »Materialismen i skönlitteraturen». Ännu en tredje kris genomgick Ola Hansson under nittiotalet; men denna är kanske den svåraste att belysa, då allt material saknas. Han lär hava övergått till katolicismen. Att döma efter vissa senare uttalanden tyckes han knappast länge ha funnit sig till rätta i den katolska kyrkans sköte. I »Dikter på vers och prosa» (1901) skriver han på ett ställe: »Den som i våra dagar tager ordet religion i sin mun, om honom kan man nästan vara säker på, att han har en eller annan rutten punkt, som han vill dölja. Den, som rider runt på det ordet, gör man bäst i att gå ur vägen. Därhemma i Norden har ju pietismen lagt beslag på ordet; och den är väl det gudsjämmerligaste, som finns i denna bedrövliga värld. Också katolicismen har sin pietism, som icke är ett hår bättre än den protestantiska; ''denna'' paritet är fullständig, och jag har själv erfarit, att de två funnit varandra och komma utomordentligt väl överens. Vad den arma människomatken har att andäkteligen lyssna på från dessa religionens bärare av egen nåde, lyder ungefär så här: Tag ''du'' så mycket som möjligt på dig, så att ''jag'' slipper med så lite last som möjligt, — särskilt av de saker, som jag själv begått.» Vid sidan om de av den psykofysiologiska mystiken färgade novellerna skrev Ola Hansson även under nittiotalet berättelser, där hans satiriska lynne tar ut sin rätt och där han fortsätter åttiotalets realistiska skildringskonst. Hit hör ''Resan hem'' 1895 (»Reisen hjem» 1894), en autobiografisk roman, som skildrar författarens utveckling från studentåren i Lund fram till giftermålet. Det är emellertid knappast<noinclude> <references/></noinclude> biygc31uyfga7hwjjq91g4vq0b6bfsc 104 224953 656778 2026-08-09T10:35:23Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656778 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|300|OLA HANSSON|}}</noinclude>detta självbiografiska element, som erbjuder det största intresset. Huvudpersonen, Truls, upplever visserligen en del öden och äventyr, men någon utveckling i djupare mening genomgår han knappast: han är densamme vid bokens början som vid dess slut, fast han då övertygat sig själv — men knappast läsaren — att han funnit ett fast mål att kämpa för. Efter åratal av landsflykt vaknar nämligen i honom en längtan efter hemlandet och den klass han själv utgått ifrån, och han besluter ägna sitt liv åt arbetet för bondeståndets höjande i Skandinavien. Långt intressantare är miljöskildringen. Romanen formar sig nämligen till en vass och träffande satir på universitetslivet. Boken är en nyckelroman; utan svårighet kan den, som känner tiden och miljön, utpeka modellerna. Figurerna ha dock icke alltid blivit fullt levande. Över tonen vilar stundom något av den Strindbergska råheten — det är för övrigt också ett tidsdrag. Men romanen har många och stora förtjänster. Berättelsen är medryckande, och det gives knappast i svensk litteratur en bättre eller mera typisk skildring ur denna periods studentliv, den nya generationens uppgörelse med tiden. Den överträffar betydligt »Erik Grane». Och de skånska stämningarna, vandringarna genom Lund, Malmö och Köpenhamn eller ute på landsbygden, äro ypperligt återgivna. Ola Hansson besitter en stor förmåga att teckna ett landskap, en interiör och även figurerna, så att man förnimmer själva livsluften omkring dem. En liten lyckad novell i humoristiskt satirisk stil är ''Vor der Ehe'' (1895; »Före giftermålet», 1901). Även denna är en studenthistoria, som i åtskilligt rör sig inom samma ram och med samma typer som »Resan hem». Till denna grupp av realistiska berättelser höra också ''Fru Ester Bruce'' (1894), en livligt och underhållande skriven novell men utan något större intresse, och ''En uppfostrare'' (1895), vari huvudpersonen är den gamle överliggaren, numera tidningsmannen Nisse Svensson, en »reporterkonstens fanatiker». Ola Hansson har här skapat en lustig journalisttyp, en godmodig cyniker, som låter sin jargon och sin drastiska, stundom nästan<noinclude> <references/></noinclude> k6mjs4u4lt1rgfd4k1omfmxhga40rtt 104 224954 656779 2026-08-09T10:38:54Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656779 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||OLA HANSSON|301}}</noinclude>alltför drastiska humor spela över allt och alla, över stadens små borgarsjälar och folkhögskolans halvbildning. Vi se således, huru Ola Hansson under dessa år med stor receptivitet anammar de nya riktningarna i samtidens kultur och gör sig till en entusiastisk förkunnare av dem. De ta sig också uttryck i hans egen diktning, men utan att i djupare mening förändra dess väsen. Det kraftigaste produktiva utslaget av Nietzscheanismen utgör »Ung Ofegs visor», tanken om bondeståndet som frälsande samhällsmakt ur tidens materialism går periferiskt igen i vissa av hans prosaskildringar som »Resan hem»; katolicismen tyckes hava gått hans diktning spårlöst förbi. Och man förvånas obestridligen över att samme man, som 1892 reagerat så starkt mot materialismen i skönlitteraturen, ett par år senare framträder med romaner som »Resan hem», »En uppfostrare» och andra liknande realistiska berättelser i god åttiotalsstil. Trots alla kriser erbjuder Ola Hanssons diktning i det stora hela samma linjer som tidigare. Hans styrka ligger alltjämt i belysandet av det instinktiva i människonaturen, av själens skymningsriken, i att frammana »stämning» för att begagna ett ord, som åttiotalet nästan skapat eller åtminstone använt i en betydelse och ett omfång, som det aldrig tidigare brukats. Denna intellektuella rörlighet vittnar emellertid om en allt för stor känslighet, man skulle nästan vilja säga retlighet. Det kan förefalla, som om skalden saknade andlig ryggrad. Alla principer äro för honom svävande. Intrycken hava nästan varit flera, än han kunnat smälta. Som fjärilen fladdrar efter den senast utsprungna blomman, jagar Ola Hansson otillfredsställd efter skönhetens nya uppenbarelseformer. Det ligger något av ständig renegat över hans väsen. För de riktningar han genomlevat har han endast kvar sitt förakt. Han finner aldrig ro och vila i nuet, utan lever ständigt i framtiden. Han erbjuder i detta avseende likhet med August Strindberg, ehuru han saknar Strindbergs vitala och intellektuella jättekrafter. Denna brist på jämnvikt präglar också ofta Ola Hanssons kritiska uppsatser, som eljest utmärka sig för varm poetisk uppfattning. Redan i »Litterära silhuetter» (1885) gav Ola<noinclude> <references/></noinclude> g2bmsjbsidkeofdrhzdutzj1boq9por 104 224955 656780 2026-08-09T10:52:14Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656780 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|302|OLA HANSSON|}}</noinclude>Hansson en serie porträtt av samtida skandinaviska diktare. De vittna om en fin och säker blick på det individuella och forma sig till små poesifyllda stämningsbilder. De tillhöra i sin art det bästa av kritik, som framkommit i Sverige under de sista decennierna. Men i hans senare kritiker blir teckningen lätt ensidig och överdriven. Vad han själv har bakom sig, intresserar honom icke längre, medan det, som i ögonblicket fyller hans själ, växer till en storhet ut över alla proportioner. Det är lätt, att i hans ''Tolke og Seere'' såväl som i hans ''Kåserier i mystik'' finna exempel på båda dessa ytterligheter. Efter utgivandet av »Notturno» 1885 hade Ola Hansson övergivit versen. Under hela nittiotalet utgav han endast berättelser och kritiker. Men från och med det nya seklet vänder han tillbaka till sin första kärlek och utger flera diktsamlingar: ''Dikter på vers och prosa'' (1901), ''Det förlovade landet'' (1906), ''Nya visor'' (1907), ''På hemmets altare'' (1908), ''Folkens visor'' (1911). Dessa samlingar hava emellertid gjort föga väsen av sig. De äro alldeles oförtjänt bortglömda. Ehuru formgivningen stundom är vårdslösad, finnas här utmärkta dikter. Man påträffar sådana förtjusande små vemodsvisor som denna ''(Sommarblund)'': {{Dikt|»Doften stiger solvarm, torr och tung, där jag blundar till bland barr och ljung. Tallar, som dämpat solljus spelar på; himlen däruppe lysande sommarblå. Slumrande tyst i skogen, slumrande tyst! Liksom ett barn, som sover av moder kysst, känner jag slummern sjunka varm och tung, där jag blundar in bland barr och ljung.»}} {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 0bfz5qq3qypl4chknn4gqxedkema3c0 104 224956 656781 2026-08-09T10:56:03Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656781 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||OLA HANSSON|303}}</noinclude>Här finnas naturstämningar av samma art, som tidigare gåvo Ola Hanssons lyrik sin säregna charm. Men det har kommit något mer stilla och behärskat över hans väsen. Som motto över alla dessa senare dikter skulle man kunna sätta de vackra raderna av ''Höstsol:'' {{Dikt|»Alla mina tankar nu flyga ur sin ark och kretsa liksom råkorna hän över äng och mark. De hava, när de komma tillbaka i sitt bo, en doft av höstens bleka sol och tysta svårmodsro.»}} Om tonen mången gång är en annan, beror det icke minst därpå, att dikterna vila på reseintryck. De återgiva stämningar från nya trakter han besökt eller gamla, som han återsett. Detta gäller t. ex. om flera av hans dikter till Skåne och om ''Danska bilder'', där han tolkar sin kärlek och sina tacksamhetskänslor för allt, vad detta Skånes moderland givit honom under årens lopp av livsbestämmande intryck. Andra av dikterna från Skåne frammana syner av annan art. Så skildrar han säkerligen barndomsminnen i den grupp av dikter, som skildrar »hörbrytningen» ''(Brydestuan)''. Särskilt den andra sången är egendomlig och ny, i vilken gubben Lave och gubben Hejde i nattens tystaste timma, när månen lyser, stiga fram på den dimvita slätten och hålla förnumstiga samtal om sitt Skåne, om forna och kommande tider och släkten. Vissa av dessa resedikter äro skarpt satiriska. Det gäller om serien ''I pickelhuvans land'', där han med Heinesk vasshet gisslar disciplinens {{rättelse|oeh|och}} militarismens Preussen, liksom han ''I katolskt högkvarter'' går illa åt ecclesia militans. En av de bästa dikterna i denna senåre grupp skildrar kårstudenten med sina fräcka låter, sin Habymustasch och benade svål, »en billig reklam för Karlsruher tvål och prima rikspomada». Denna dikt<noinclude> <references/></noinclude> j3qun11nfpg6sosgilq7eeycqjzqtn3 104 224957 656782 2026-08-09T10:58:52Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656782 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|304|OLA HANSSON|}}</noinclude>slutar med en vemodsfull erinran om hans ungdoms studentliv, då en skara vitmössade ynglingar läto sångerna klinga ut i vårens ljusa kvällar. Om Ola Hansson under början av nittiotalet var trött på demokratien och frisinnet och sedan övergick till katolicismen, märks det åtminstone föga i dessa dikter. Tvärtom kan han alltjämt drömma som i ungdomen om framtidens lyckomöjligheter. Han ansluter sig alltjämt till det program han uttryckt i ungdomsdikten ''Ett öppet ord:'' {{Dikt|»Att veta så innerligt fast och visst, att lyckan slår ögonen upp till sist, att andra skörda, där vi ha sått, den livets lycka, som vi ej fått, att inne i våndan slumrar ro, — min enda, stora tro.»}} Denna övertygelse antager t. o. m. i vissa av dessa dikter som i grupperna ''Svartkonsten'' och ''Folkets visor'' en bestämd socialistisk prägel. Huvudintrycket av dessa häften är likväl, att Ola Hansson bevarat sitt diktartemperament från ungdomstiden, fast åren kanske lagt en viss sordin på tonen. Och det är ännu i den skånska myllan, som hans dikt har sina starkaste rötter: {{Dikt|»Inunder pilehäcken, min jordmö sitter kvar, vid dammen, vid bäcken som uti forna dar.»}} {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 33e7uxqirdprbt3wnuly4vz9hepvdae 0 224958 656783 2026-08-09T11:02:27Z PWidergren 11678 Skapade sidan med '<div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="J_Mortensen_Från Röda rummet till Sekelskiftet_1918.djvu" from=286 to=314 prev="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/V. Det unga Sverige|Det unga Sverige: V. Fru Malling.]]" current="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/Ola Hansson|Ola Hansson.]]" next="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/Naturalismens utbredning|Naturalismens utbredning.]]" kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> ...' 656783 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="J_Mortensen_Från Röda rummet till Sekelskiftet_1918.djvu" from=286 to=314 prev="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/V. Det unga Sverige|Det unga Sverige: V. Fru Malling.]]" current="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/Ola Hansson|Ola Hansson.]]" next="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/Naturalismens utbredning|Naturalismens utbredning.]]" kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Från Röda rummet till Sekelskiftet]] ihlqpoo8bisw64unpgwehtunzzbtui5