Wikisource svwikisource https://sv.wikisource.org/wiki/Wikisource:Huvudsida MediaWiki 1.47.0-wmf.14 first-letter Media Special Diskussion Användare Användardiskussion Wikisource Wikisourcediskussion Fil Fildiskussion MediaWiki MediaWiki-diskussion Mall Malldiskussion Hjälp Hjälpdiskussion Kategori Kategoridiskussion Tråd Tråddiskussion Summering Summeringsdiskussion Sida Siddiskussion Författare Författardiskussion Index Indexdiskussion TimedText TimedText talk Modul Moduldiskussion Event Event talk Ämne 0 8687 656792 43657 2026-08-09T19:09:28Z St.nerol 5103 /* */ korr 656792 wikitext text/x-wiki {{Titel|Har du mod att följa Jesus|Lina Sandell|kommentar=Diktad 1859. Här i versionen med 8 verser från [[w:Pilgrimssånger|Nya Pilgrimssånger 1892]]. Verserna 1, 3 och 6 är med i Missionsförbundets sångbok [[Sånger och psalmer 1951]]. En psalm med samma inledningsrad författades av [[Författare:Emil Gustafson|Emil Gustafson]] och publicerades i hans psalmbok [[w:Hjärtesånger 1895|Hjärtesånger 1895]]. {{wikipedialänk}}}} <poem> '''1.''' Har du mod att följa Jesus, Hwad det än må kosta dig? Har du mod, när wärlden hånar Och till motstånd reser sig? '''2.''' Har du mod att bli en kristen Och ta steget riktigt ut? Har du icke mod att börja, O, hur går det då till slut? '''3.''' Icke kan den staden döljas, Hwilken ligger på ett berg; Icke kan den tro fördöljas, Hwaraf lifwet har sin färg. '''4.''' Ack, har Kristus endast blifwit För ditt hjärta riktigt stor, Se, då måste du bekänna Inför wärlden hwad du tror. '''5.''' Wärldens ogunst eller bifall Gäller sedan intet mer; Kristi ära blir det enda, Hwarpå tron i allting ser. '''6.''' Pröfwa dig, det gäller lifwet, Den som ej är med är mot. Har du hittills motstått Herren, Fall i dag till korsets fot. '''7.''' Bed om tillgift, bed om rening Uti Jesu Kristi blod; Bed om nåd att följa honom, Bed om heligt hjältemod. '''8.''' O, besinna hwad det kostar, Öfwerwäg din sak i tid. Korset först — och kronan sedan, Strid — och sedan ewig frid. </poem> [[Kategori:Sångtexter]] [[Kategori:Psalmer]] [[Kategori:Lina Sandell]] m2bat84lx8svlx3022ivp8n7slekfwy 104 176230 656790 538631 2026-08-09T19:03:15Z Thuresson 20 /* Validerad */ 656790 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud|420|1811-1844.}}</noinclude>mycket mera som oppositionen mot denna styrelse i pressen erhållit ett mäktigt stöd och kraftigt vapen. {{c|{{större|{{*}}|150}}}} <span style="visibility:hidden">{{Ankare|420}}</span> Oppositionen, som vid riksdagen 1815 svagt framträdt, antog vid riksdagen 1817—1818 en mera utpräglad karaktär och gjorde sig icke allenast kraftigare gällande på själfva riddarhuset, utan äfven inom de andra stånden. På riddarhuset trädde prosten, grefve Schwerin allt mera tillbaka för en af husets yngre ledamöter, hvilken bättre än Schwerin passade till partichef och nu trädde i spetsen för styrelsens motståndare. Denne man var förre öfversten, friherre, sedermera grefve, Carl Henrik Anckarsvärd (1782—1865). Efter sitt missöde under tyska kriget, där hans fronderande hållning gaf kronprinsen anledning till det yttrandet, att “om Anckarsvärd — som var nygift — längtade hem till sin unga fru, skulle han få tillstånd att återvända, hade Anckarsvärd tillbragt sin tid i ett undangömdt landtlif. Denna tvungna stillhet hade icke varit ägnad att låta honom förgäta de obehag, för hvilka han själf utsatt sig, och agget till Carl Johan torde i sin mån ha bidragit till att förmå honom ställa sig i oppositionens led och under 25 års tid bekämpa de styrande. “Sveriges Lafayette,” såsom man kallat Anckarsvärd, var i besittning af en vältalighet, som, ehuru späckad med väl mycket ordprål, dock alltid ägde parlamentarisk värdighet, förenade klarhet i framställningen med stor formell talang och, då den understöddes af talarens manligt sköna gestalt, klangfulla röst och aristokratiska hållning, icke gärna förfelade att göra intryck. Crusenstolpe sade om honom på sitt elaka, men särdeles betecknande sätt: “Friherre Anckarsvärd är {{rättelse|“| }}riksdagens Torsslow, liksom Torsslow är skådeplatsens Anckarsvärd, omistlig och hänförande, den ena på sin bänk, den andra på scenen, delande med hvarandra utmärkelsen af medborgerliga supkalas såsom ett utbrott af entusiasm och en ''stimulus'' till fortsatta ansträngningar.” Då Anckarsvärd, efter ett, till följd af hans alltför stora anspråk, misslyckadt försök att vinna honom för regeringen genom hans intagande i statsrådet, uppträdde mot styrelsen, ansågs han af ett ganska talrikt parti såsom målsman för större delen af svenska nationen, och han vann därvid en så mycket större framgång som ett af hans första angrepp riktades mot Carl Johans dåvarande gunstling, amiralen friherre Olof Rudolf Cederström. Friherre Cederström, som var konungens rådgifvare i kommandomål för flottan, ställdes nämligen på Anckarsvärds bedrifvande under åtal inför riksrätt, på grund af att han 1817 utfärdat en instruktion för befälhafvarne vid kustbevakningsexpeditionerna, hvilken befanns stridande mot gällande sjöreglemente och seglationsordning samt dessutom af sådan art, att den kunde vålla staten förluster och leda till förvecklingar med främmande makter, hvarjämte den tillkommit i olaglig ordning. Cederström dömdes också af riksrätten till förlust af ett halft års lön och att ersätta eventuell skada, men då protokollet öfver omröstningen i riksrätten justerades, inträffade det märkvärdiga, att två af dess ledamöter, som förut afgifvit fällande vota, ändrade dessa till friande, ett beteende, som väckte allmän harm, men sedermera fick sin förklaring, då den ena af dessa båda “justeringsråd”, såsom de sedermera kallades, upphöjdes i adligt stånd. För den sålunda upphöjda höll den frikände amiralen Cederström dess-<noinclude> <references/></noinclude> nu054sivdws5uk9kvjkutox0ezq7htc 104 176257 656791 538681 2026-08-09T19:07:32Z Thuresson 20 /* Validerad */ 656791 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||RIKSDAGEN 1823.|421}}</noinclude>utom en middag, till hvilken han vidtalat generalen Franc Sparre att vid ett gifvet tecken föreslå det “misskända” justeringsrådets skål. Trots tecknet, uteblef emellertid skålen, och då Cederström begärde Sparres förklaring härpå, svarade denne: “Ja, nog lofvade jag; men ser du, jag ändrade mig vid justeringen.” <span style="visibility:hidden">{{Ankare|421}}</span> Icke särdeles långt efter detta riksrättsåtal blef Anckarsvärd själf föremål för åtal för högmålsbrott, och detta af en så ringa anledning som “ett par gamla kasserade ryttarbyxor.” Det har hört till egenheterna af svenska statsbestyrens tunga former, att frågan om ett enda dylikt plagg kunnat sätta själfva konungamakten myror i hufvudet och till och med bli föremål för regeringens beslut. I egenskap af rusthållare hade Anckarsvärd fått en del munderingspersedlar och bland dem äfven de riksbekanta “ryttarbyxorna”, kasserade, hvarför han vid en mönstring med lifregementets husarer till mönsterrherrn inlämnade en klagoskrift, afsedd att framläggas för konungen. I denna skrift lästes sådana yttranden som: “Man synes ha glömt, att indelningsverket af en stor konung inrättades för att försvara riket, icke för att förstöra det”; och dessa yttranden ansågos så förgripliga, att justitiekansleren erhöll befallning att anställa åtal för majestätsbrott med yrkande, att Anckarsvärd skulle dömas till halshuggning. Målet företogs också i Svea hofrätt “till laga åtgärd,” men Anckarsvärd frikändes; regeringen skördade endast smälek för sitt misslyckade förföljelseförsök och förhjälpte Anckardsvärd till en “martyrgloria”, som sannerligen icke minskade hans anseende vid den riksdag, under hvilken han skulle skörda sina största oratoriska triumfer. Hållningen hos ständerna under 1823 års riksdag var också en helt annan än under föregående riksmöten, och inom alla stånden framträdde tydliga tendenser att undandraga sig regeringens inflytande och utveckla större själfständighet. Det var emellertid på riddarhuset, som andarne förnämligast skulle komma att sammandrabba; här var också oppositionen, som stod i sin fulla ungdomskraft, idel eld och gaf under denna riksdag vid många tillfällen ett dramatiskt lif och en förut nästan okänd lyftning åt öfverläggningarna, som alltmera hotade undandraga sig regeringens ledning. “För ledamöterna af ridderskapet och adeln samt dess adliga kansli hölls alla aftnar ’landtmarskalksklubben’ öppen, på statens bekostnad, i de kungliga rummen i operahuset. Här skulle de af regeringssystemets vänner, hvilka hade förtroendet att vara ’klubbister’, efter anvisning af hofkansleren, grefve Wetterstedt, justitiekansleren Bergensköld med flera ’föra ett visst språk’; för öfrigt funnos spelbord och serverades té, vin och vatten, konjak och socker eller svagdricka, hvarefter klockan tio bordet dukades med 30 kuvert och supé framsattes, fyra till fem rätter mat med brännvin samt rödt och hvitt vin. Landtmarskalken var värd, men deltog aldrig i spelet.” Äfven i Bergstrahlska huset vid Riddarhustorget var en annan “adelsklubb,” där tobak och tidningar funnos att tillgå. Här gick betydligt enklare till, men hvad ej deltagarnes sammanskott förmådde täcka, ersattes af landtmarskalksklubben. Anckarsvärd hade fått behålla sitt hufvud, men den behandling, som vederfarits honom, hade ingalunda stämt honom vänligare mot regeringen, och såväl hos denna senare som vid hofvet, där han redan förut icke var väl anskrifven, rådde mycken bitterhet mot honom. Den spänning, hvilken sålunda<noinclude> <references/></noinclude> 48z4jqnt960loeb040kn3twkcpkewh3 104 176258 656793 540136 2026-08-09T19:10:32Z Thuresson 20 /* Validerad */ 656793 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" /></noinclude>{{Tomrad}} <span style="visibility:hidden">{{Ankare|i422}}</span> [[Fil:Review in Ladugårdsgärde Fields during Czar Nicolaus' Visit in 1838 (Carl Stefan Bennet) - Nationalmuseum - 21902.tif|450px|centrerad|Carl XIV Johan håller revy å Ladugåsgärdet. Efter en Oljemålning af Carl Stefan Bennet.]] {{c|[[:commons:File:Review in Ladugårdsgärde Fields during Czar Nicolaus' Visit in 1838 (Carl Stefan Bennet) - Nationalmuseum - 21902.tif|CARL XIV JOHAN HÅLLER REVY Å LADUGARDSGÄRDET.]]<br /> Efter en Oljemålning på Drottningholm af Carl Stefan Bennet.}} {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> qgm1bt9qc8zmetw3afvxc27cp5c2fce 104 176259 656794 538683 2026-08-09T19:13:01Z Thuresson 20 /* Validerad */ 656794 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||PLATEN OCH ANCKARSVÄRD.|423}}</noinclude>förefanns, skulle också ganska snart urladda sig, då natten till den 1 mars, sex veckor efter riksdagens öppnande, den stora vältalighetstornering stod, i hvilken riddarhusets yppersta förmågor skulle uppträda och som synes ha gjort ett outplånligt intryck på alla de närvarande. <span style="visibility:hidden">{{Ankare|423}}</span> En motion om indragning af alla ministerplatser utom i London och Petersburg hade blifvit väckt af Carl Henrik Anckarsvärd. I motiveringen till denna motion utmålades med bjärta, men vid denna tid ännu för många ställen i landet ingalunda särdeles öfverdrifna färger den svenska skattebondens olyckliga belägenhet “att lefva under dåligt tak, med gamla slitna kläder, uselt husgeråd, dålig föda, utan förmåga att vinna en tidehvarfvet tillhörig bildning; utan njutningar, utan hopp om ett förbättradt tillstånd, hvarken för det närvarande eller för det växande släktet, under ett oupphörligt trälande för statsbehofvens fyllande. Betryck och fattigdom gjorde, att svenska folket med ett passivt begär motsåg hvarje förändring såsom en ljusning på horisonten, och häruti var orsaken till 1809 års revolution mera att söka än i den politiska ställningen. Men folket hade icke vunnit den minsta lättnad genom revolutionen. Det vore vådligt att låta friheten bibehålla allt för mycken likhet med enväldet, och den styrelse, som icke från folket undanrödjer lidandet, förblandas snart med den, som skapat det. Sverige hade från början af denna nya tideräkning hemsökts af den svåraste af alla landsplågor, nämligen af en osammanhängande och därigenom svag ministär, som under en trettonårig overksamhet ej lämnat andra spår än landets aftagande krafter och däraf härflytande missnöjen och olust. Det vore tid, att icke rikets ständer längre läte begagna sig till täckelse åt ministärens känslolöshet för landets bästa, utan genom nekande af alla nya anslag visade, att de gjort hvad de kunnat och att oredan vore en följd af ministärens mer eller mindre nit, skicklighet och drift”. Ett sådant språk var något nästan oerhördt och framkallade också inom regeringens led en verklig bestörtning. Anckarsvärds anförande måste eftertryckligt bemötas för att han icke skulle draga hela majoriteten af representationen öfver till oppositionen. Det beslöts för den skull, att man borde söka förmå eller i nödfall tvinga Anckarsvärd att taga tillbaka sin motion och låta den utgå ur protokollet; men det var nödvändigt, att en person med anseende skulle framträda med detta förslag. Slutligen lät grefve Baltzar Bogislav von Platen förmå sig härtill. Ett stort antal ledamöter voro på förhand tillsagda, så att riddarhuset var ovanligt fulltaligt, då Platen, sedan ett par andra talare bemött motionen vid dess föredragning till remiss, tog till ordet. I åtskilliga punkter instämde han med Anckarsvärd, men klandrade bestämdt de uttryck han nyttjat och genomgick därefter motionen punkt för punkt. “Han skulle ryst, om Anckarsvärds teckning inträffat på Platens frälsebönder, och han vore viss på, att den ej heller gjorde det på Anckarsvärd; och då ingen frälsebonde funnes, som ej ville vara skatteman, och knappast någon skattebonde, som ville vara frälsebonde, hemställde han, om ej teckningen vore öfverdrifven, och i så fall, om det vore nyttigt, om den från rikets ständer komme ut ej allenast bland Sveriges menighet, utan öfver hela Europa, för att gifva en sådan föreställning om den svenska skattebonden, hvars like dock knappt funnes på hela jordklotet, ej allenast i själfständighet, utan ock i bildning. Bördorna hade visserligen varit tunga, men mera än en hade blifvit lindrad.” Han öfvergick<noinclude> <references/></noinclude> hcqnb8zvdw54w98pg31f2jke1j7gwd9 104 176260 656795 538684 2026-08-09T19:15:30Z Thuresson 20 /* Validerad */ 656795 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud|424|1811-1844.}}</noinclude>därpå till att omtala de politiska svårigheter, som öfvervunnits sedan 1809, och tog på den grund ministären i försvar mot beskyllningen för overksamhet och bristande kraft samt framhöll förtjänsten af Norges förening med Sverige. Han erkände visserligen, att “kanske äfven han icke gillade allt som skett på den senaste tiden, men alla kunde ej se lika, och han såge ännu intet skäl att instämma i yrkandet om en ministärförändring, helst han icke ägde någon visshet, att de som klandrade skulle bli bättre.” “Vi borde vara stolta öfver att kunna ställa oss vid sidan af briterna såsom ett konstitutionellt efterdöme för Europas folkslag, men då vi önskade att konsolidera hvad som var gjordt, borde vi söka bota och hjälpa hvad som brast, ej att söndra och ej att i en tafla med öfverdrifvet mörka färger framställa den stora massan såsom lidande och olycklig och därigenom sprida en skadlig tanke både inom och utom landet.” Platen slutade med att “i fäderneslandets namn, vid allt hvad heligt är,” besvärja friherre Anckarsvärd att taga tillbaka sin skrift och bad ridderskapet och adeln att instämma med sig. Platens med öfvertygelsens hela värma framförda tal förfelade icke heller sin verkan på huset, och sedan det “i flera omgångar hälsats med ett allmänt och högljudt bifall”, ropade efter dess slut flera ledamöter: “Vi besvärja alla friherre Anckarsvärd att återtaga sitt anförande.” Det förmäles äfven, att en medlem af adeln af sin ifver låtit förmå sig till det föga parlamentariska kraftuttrycket: “Häf ut honom!” om Anckarsvärd. Såsom naturligt är, kunde det för den senare icke ha varit en lätt sak att oförberedd taga till ordet för att svara i ett ögonblick, då stämningen mot honom var så upphetsad, att hans utvotering från riddarhuset genast skulle beslutits, om Platen yrkat därpå. Anckarsvärd uppgifves också denna gång ha stått blek och stapplande på målet utan att finna ord till svar, men sedan han i alla händelser fått tid att sansa sig, ådagalägger hans svar både manlig värdighet och frimodighet. Till en början bekände han öppet “den svårighet, han erfor att ordna sina tankar för bemötande af en talare, hvars stora egenskaper genom sitt behag och sin tjusningskraft verkat ett så högljudt bifall.” Men då Platen uteslutande fäst sig vid de politiska förhållandena, hade Anckarsvärd endast talat om den inre ställningen; “hade han därunder nyttjat olämpliga uttryck, vore skammen hans, men i en konstitutionell stat vore talfriheten den första grundsatsen; hade han talat illa, så funnes intet bättre sätt att vederlägga honom än att Platen talat bättre; i känsla och nit för fäderneslandet ansåg han sig för öfrigt kunna mäta sig med hvem som helst; sin framställning kunde han icke finna vara något frö till split, han ansåg den tvärtom nyttig och kunde för den skull icke bifalla dess uteslutande ur protokollet.” I prosten Schwerin erhöll Anckarsvärd en välkommen sekundant, som ifrigt förfäktade yttrandefriheten; men fastän Platen å nyo tog till ordet och förklarade, att han “efter moget öfvervägande och sömnlösa nätter beslutit att i öfvertygelsen, om den gjorda framställningens skadlighet” bedja Anckarsvärd återtaga den, och äfven Wetterstedt förenade sig med Platen i hans begäran att åtminstone låta de ogillade ordalagen utgå, vidhöll Anckarsvärd likväl sin mening. “Han skulle blygas för sig själf”, yttrade han, “och uppoffra alla sina återstående nätters sömn, om han vore nog svag att medgifva, det han så litet eftertänkt hvad han gjort, att det borde anses såsom ett förhastande; adeln<noinclude> <references/></noinclude> mj148bu2a3kav08nmd6irg32wto1fh3 104 176261 656796 538729 2026-08-09T19:17:48Z Thuresson 20 /* Validerad */ 656796 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||SKEPPSHANDELN.|425}}</noinclude>kunde utesluta honom själf, men icke hans i protokollet nedlagda tankar; den förra möjligheten underkastade han sig, men nödgades afslå den i senare afseendet framställda begäran.” Anckarsvärd blef emellertid den segrande, ty då inga flera talare anmälde sig, hemställde landtmarskalken, grefve Carl de Geer, om remiss af motionen jämte de i anledning däraf afgifna yttrandena, “hvilket besvarades med starka ja”. Riddarhuset hade sålunda haft en “stor dag”, och den skulle icke bli den sista. Den större lifaktighet, som börjat framträda på statslifvets område framkallade nämligen snart krafvet på att riksståndens öfverläggningar skulle föras inför offentligheten, och “ett för alla fritt tillträde till åhörande af riksståndens förhandlingar” blef också den form, i hvilken detta kraf framställdes. Början till ett slags offentlighet hade visserligen redan före införandet af 1809 års statsskick blifvit gjord genom offentliggörandet af riksståndens protokoll, men detta medgifvande kunde naturligt nog icke anses tillfyllest af den politiska meningsyttring, som ifrade för de fria samhällsformernas utvidgande och för framkallande af ett mera vaket sinne för statens angelägenheter hos den stora massan af folket. Mot de många och viktiga skäl, som talade för offentligheten, framhöllos emellertid en mängd inbillade olägenheter, såsom fanatiska åhörares inblandning i öfverläggningarna, eller att undseendet för allmänheten medelbart kunde bli ett band på yttrandefriheten, eller oöfvade talares rädsla att uppträda inför allmänheten såsom åhörare. Vid 1823 års riksdag föll likväl förslaget såväl på riddarhuset som hos präster och bönder, men följande riksdag beslöts offentlighet i samtliga stånden, och den 1 mars 1830 utfärdades “Lag för åhörare vid riksens ständers sammanträden”. <span style="visibility:hidden">{{Ankare|425}}</span> Då den svenska riksdagen åter sammanträdde till sin långvariga session 1828 till 1830, skulle den erhålla ett rikt ämne till mer än vanligt lifliga förhandlingar af de händelser, som tilldragit sig under den sedan riksdagen 1823 till 1824 förflutna tiden. I statsrådet hade den gamle excellensen grefve L. von Engeström afgått och fått till efterträdare numer grefve Gustaf af Wetterstedt; det blef också den senare, på hvars lott det kom att utreda de för land och regering i hög grad förödmjukande och förlustbringande följderna af en spekulation, som ursprungligen satts i verket af general-amiralen, grefve O. R. Cederström och skulle föranleda dennes fall. Man hade i Sverige länge tänkt inleda handelsförbindelser med de sydamerikanska spanska kolonierna, en fråga, som ofta varit föremål för Carl Johans öfverläggningar med de båda statssekreterarne, grefve G. F. af Wirsén och friherre Skogman. Så länge upproret rasade i Sydamerika och Mexico, stötte det emellertid på svårigheter att förverkliga denna tanke, af hvilken man lofvade sig stora fördelar för den svenska handeln, men sedan England, Frankrike och Förenta staterna erkänt de upproriska kolonierna såsom själfständiga stater och med dem ingått handelsfördrag, upptogos äfven från svensk sida underhandlingar om en provisorisk handelstraktat med Colombia. Den colombiska styrelsens uppmärksamhet riktades därunder på möjligheten att till den nya fristatens försvar få af Sverige inköpa äldre linjeskepp, som förut varit utbjudna åt Spanien, ehuru denna makt afslagit anbudet. Förslaget vann bifall, Wetterstedt fick del af detsamma, och grefve Adolf Rosen, en svensk sjöofficer, som rest i<noinclude> <references/></noinclude> knd8r52v5bw3oxoxhrko0yap2j5y7bp 104 176291 656797 538727 2026-08-09T19:24:51Z Thuresson 20 /* Validerad */ 656797 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud|426|1811-1844.}}</noinclude>södra Amerika, började med general-amiralen grefve Cederström underhandla om försäljningen af de utbjudna krigsfartygen. Det hette, att köparne — ett engelskt handelshus — skulle använda fartygen till handel på Ostindien, och, för att göra detta föregifvande sannolikare, undantogs bestyckningen på nedre batterierna jämte tillhörande krigsförnödenheter. För större tystnads iakttagande äfvensom för större skyndsamhet skulle köpet uppgöras mellan det engelska handelshusets svenska ombud, huset Michaelson & Benedicks, och general-amiralen Cederström med förbigående af förvaltningen af sjöärendena. Försäljningen skulle endast sträckas till fartyg, som voro öfver 25 år gamla, och för de på detta sätt erhållna medlen skulle nya fartyg byggas. Då den engelska firman för 60-kanoners linjeskeppet “Tapperheten” bjöd 457,028 rdr banko, ehuru det värderats till endast 299,368 rdr banko, och på fregatten “af Chapman” ingaf ett lika förmånligt anbud, erhöll general-amiralen Cederström befallning att genast afsluta försäljningen, hvilket också skedde på våren 1825. Den pekuniära vinsten lockade emellertid att fortsätta på den sålunda beträdda banan, och efter Colombia kom Mexico med anbud att få köpa linjeskeppet “Försiktigheten” och fregatterna Camilla” och “Eurydice” för ett pris, som likaledes ansenligt öfversteg den summa, till hvilken de tre fartygen värderats. Härvid öfvergaf man emellertid principen att sälja endast gamla fartyg, ty fregatten “Camilla” var så godt som alldeles ny, och skeppet “Försiktigheten” hade kort tid förut undergått en förbyggnad, som gjorde, att det måste betraktas såsom ett nytt fartyg. Invändningar mot försäljningen saknades icke heller, och statsrådets ledamöter, med undantag af Cederström, hemställde, om icke sjöförvaltningen borde höras i frågan. Carl Johan förklarade emellertid, att han genast efter statsrådets {{Rättelse|härande|hörande}} ville fatta sitt beslut, och sedan han tillkännagifvit sig äga säkra anledningar att hoppas på en varaktig fred, hvarför ingenting heller torde hindra den föreslagna försäljningen, så tillstyrktes denna af statsrådet enhälligt ur ekonomisk synpunkt, och försäljningskontraktet skulle åter upprättas af general-amiralen. Den svenska regeringens beredvillighet att på detta sätt afyttra den svenska flottans fartyg hade emellertid icke undgått utlandet, och snart uppstodo misstankar, att de försålda fartygen voro afsedda till helt andra ändamål än de uppgifna, så mycket mera som den i köpet undantagna bestyckningen och ammunitionen till det nedre batteriet på omvägar också försålts. Redan den 1 juli 1825 ingaf spanska sändebudet i Stockholm Alvarado till grefve af Wetterstedt en not, i hvilken han tillkännagaf, att hans regering fått veta, att skeppen skulle användas i de upproriska koloniernas krig mot Spanien, protesterade mot den kränkning af folkrätten, den svenska regeringen tillåtit sig, och yrkade köpets återgående. Dessa föreställningar afvisades emellertid från svensk sida med den förklaring, att om Spanien hade skäl att tro de sålda krigsfartygen vara afsedda att understödja dess upproriska kolonier, hade det att vända sig till den engelska regeringen med sina föreställningar; fartygen hade endast sålts för att skaffa medel till nya fartygs byggande, och ville Spanien köpa fartyg, funnos ytterligare två till salu. Hade Spanien förblifvit ensamt om sin protest mot det föga värdiga sätt, hvarpå den svenska regeringen kringgick sin skyldighet såsom neutral makt att icke blanda sig i Spaniens stridigheter med de sydamerikanska staterna, hade<noinclude> <references/></noinclude> 600evptcia1zidekt1qwycbvjry3jva 104 176292 656798 538728 2026-08-09T19:27:11Z Thuresson 20 /* Validerad */ 656798 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||BERZELIUS.|427}}</noinclude>denna protest antagligen icke ledt till något resultat, men den svenska diplomatien, och allra minst konungen själf, kunde icke ha varit okunnig om de tänkesätt, som härskade hos Europas “principalmakter”, med undantag af England, och då nu dessa makter med Ryssland i spetsen förenade sina föreställningar med Spaniens, råkade Carl Johan och hans utrikesminister, grefve Wetterstedt, i en allt utom angenäm belägenhet. Situationen blef så mycket obehagligare som den enda makt, den svenska regeringen trodde sig kunna påräkna såsom bundsförvant, England, genom sitt sändebud i Stockholm, lord Bloomfield, lät varna Sverige för att gifva anledning till förvecklingar, som kunde medföra ett europeiskt krig; och då den ryske zaren, trots all vänskap för Carl Johan, började föra ett allt mera bestämdt språk, hvilket småningom öfvergick till formliga hotelser, måste den svenska regeringen bekväma sig till att, för att så vidt som möjligt bevara skenet, med lord Bloomfelds tillhjälp förmå de engelska köparne att låta köpet af de sist försålda fartygen återgå mot utbetalande af köpesumman och en ersättningssumma, hvartill penningarna för de först försålda fartygen, hvilkas köp icke återgått, skulle tagas. Detta oaktadt uppstod en ansenlig brist, som måste täckas af andra medel, och denna brist ökades ytterligare, då inga tillgångar funnos för att till Sverige återföra den 460 mans besättning, med hvilken de först sålda fartygen afgått till sin bestämmelseort, och den summa, fartygens försäljning på exekutiv auktion i New York inbringade, icke på långt när täckte kostnaderna för manskapets underhåll och hemsändande. De förvecklingar med utländska makter, hvilka en tid sett hotande nog ut, hade sålunda visserligen blifvit undanröjda, men skeppshandeln hade emellertid, i stället för de fördelar, man väntat sig af densamma, icke allenast kostat Sverige pekuniära uppoffringar, utan äfven ådragit landet obehag, hotelser och förödmjukelser. Nu skulle icke heller efterräkningar inom landet utebli. Redan för de revisorer, hvilka mellan riksdagarne utöfvade den rikets ständer tillkommande grundlagsenliga rätten att granska statsverkets räkenskaper och de allmänna medlens förvaltning, blef skeppshandeln föremål för uppmärksamhet. Som man förutsåg, att öfverläggningarna inom revisionen skulle bli stormiga nog, alldenstund riksdagsoppositionen såsom statsrevisor bland andra lyckats få in Carl Henrik Anckarsvärd, ville ingen gärna åtaga sig att vara ordförande, till dess att slutligen “revolutionsmakaren” Georg Adlersparre, som fem månader förut erhållit en ansenlig skuldsumma, som han var skyldig Carl Johan, efterskänkt, täcktes lämna sin själfvalda overksamhet såsom landshöfding i Carlstad och åtaga sig detta värf, under hvars utöfvande det kom till en öppen brytning mellan honom och hans forne adjutant, Anckarsvärd. I själfva verket funnos många skäl till anmärkningar mot det sätt, hvarpå skeppshandeln bedrifvits och räkenskaperna blifvit förda, och ett skarpt klander uttalades mot, att grefve Cederström ensam blifvit ombetrodd att utföra en så vidlyftig transaktion, ehuru denna bort tillkomma förvaltningen af sjöärendena. Förtrytelsen mot regeringen och hennes vägran att tillställa revisorerna alla skeppshandeln rörande handlingar vände sig emellertid, ehuru alldeles obefogadt, företrädesvis mot statsrådet, grefve Gustaf Fredrik af Wirsén, hvars stora inflytande förskaffade honom vedernamnet “riksföreståndaren” och många afundsmän och fiender. Mot honom riktades de illvilligaste beskyllningar, såsom att han på sin ämbetsförvaltning skulle förvärfvat millioner, och själfva Adler-<noinclude> <references/></noinclude> px214e85yhxp3pljehtu8tjr243ft4e 104 176293 656799 538730 2026-08-09T19:33:27Z Thuresson 20 /* Validerad */ 656799 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud|428|1811-1844.}}</noinclude>sparre, som hyste gammalt agg till Wirsén, drog icke i betänkande att i ett anförande försåtligt angripa Wirsén, och, utan att nämna hans namn, tala om “oskicklighet, oredlighet, försnillningsbegär, som fått statens förvaltning i sina ämbetsmannahänder med ty åtföljande inveckling, oberäkneliga och inuti hvarandra omlindade utgreningar, under ett täckelse af hemlighet, ämnad att från granskningens öga undanhålla den med flit och händighet ordnade oordningen och dess hufvudändamål: försnillningen eller det egennyttiga temporära begagnandet af statens medel”. Åt detta Adlersparres yttrande, som framställts i sådan form, att Wirsén icke öppet kunde försvara sig mot detsamma, gaf “Stockholms Dagligt Allehanda” offentlighet, och den grämelse detta orsakade Wirsén, i förening med sorgen öfver broderns, den gamle hederlige konteramiralen Carl Johan af Wirséns död, ansågs allmänt ha påskyndat den högt förtjänte mannens frånfälle den 9 december 1827. I revisionsberättelsen förekommo visserligen icke några anmärkningar, men så många flera anmälanden mot statsrådet i dess helhet och hvar och en af dess medlemmar särskildt, men fastän under riksdagen oppositionen med mycken skärpa riktade sig dels mot Wetterstedt, hvilken af en af dess medlemmar, grefve C. F. Horn, betecknades såsom den mest skyldige och den, som i främsta rummet föranledt de förödmjukelser, kostnader och skandaler, som varit skeppshandelns följder, dels och företrädesvis mot grefve Cederström, hvars skiljande från sitt ämbete såsom statsråd yrkades af konstitutionsutskottet, så blef utgången likväl den, att anmärkningarna mot statsrådet med anledning af skeppshandeln fingo förfalla och att endast adeln godkände konstitutionsutskottets anmärkning mot Cederström. Han var emellertid redan skild från sitt statsrådsämbete, och i sin konungs gunst hade han redan en efterträdare i grefve Magnus Brahe. {{c|{{större|{{*}}|150}}}} <span style="visibility:hidden">{{Ankare|428}}</span> I tio års tid hade nu Carl XIV Johan styrt Sverige, och under alla dessa år hade landet åtnjutit en oafbruten fred. De händelser, som fört den förre franske marskalken på Sveriges tron och låtit landet deltaga i Europas uppgörelse med Napoleon, hade tydligt och klart visat, att Sverige för alltid måste låta alla drömmar om en politisk stormaktsställning fara och i stället söka sig en sådan ställning på de fredliga idrotternas område, inom vetenskap, konst och industri. Liksom Sverige inom litteraturen under århundradets förra del intog ett rum, som det med heder häfdade i jämbredd med Europas förnämsta stater på detta område, så kan man med ändå större skäl säga, att det på naturvetenskapens fält stod i främsta ledet. Under denna period af Carl XIV Johans regering faller nämligen en Berzelius’, en Retzius’, en Sven Nilssons första mannaår, ehuru de lyckligtvis ännu länge skulle föra de svenska naturvetenskapernas runor med ofördunklad ära och skapa sina namns odödlighet bredvid en Linnés och en Scheeles. Jöns Jacob Berzelius föddes den 20 augusti 1799 i Östergötland, där hans fader var lärare i Linköping. Redan vid nio års ålder beröfvad sina föräldrar, uppfostrades han under torftiga och hårda omständigheter i sin stjuffaders, kyrkoherden Ekmarks hem, men gjorde inga synnerliga framsteg, ehuru han visade stort intresse för naturen och en begåfning, som förmådde stjuffadern att vid ett tillfälle säga: “Jacob, du har anlag att träda i Linnés fotspår, eller i<noinclude> <references/></noinclude> hl80h6x386vk2xhr45lykljxavowob9 104 224449 656824 656192 2026-08-10T10:33:20Z PWidergren 11678 656824 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" /></noinclude> <div style="margin-top:3em;margin-bottom:3em;"> {{c|{{större|NATURALISMENS UTBREDNING|200}}}} </div> {{Tomrad}}<noinclude> <references/> {{m|20 — 18338.{{em|1}}''J. Mortensen.''}}</noinclude> p6sqxlgkyolleylamxxlguc7bwvzhp5 104 224786 656786 656566 2026-08-09T12:13:42Z PWidergren 11678 656786 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||ERNST AHLGREN|233}}</noinclude>en karaktär endast genom att kasta en blick på ett ansikte». Han såg tvärs igenom personen och anade strax hans livs historia. Denna förmåga hade också Victoria Benedictsson. I sin dagbok berättar hon, att hon under sin vistelse i Köpenhamn 1885 en dag fick besök av författaren Esmann, som debuterat med sin novellsamling »Gammel Gæld». Ock så skildrar hon besöket: »Den inträdande var en pojke. Jag skulle nästan hellre vilja säga ett barn, så litet manligt hade han hos sig. Det tunna svarta håret var rakt, kammat ned i pannan och kortklippt. Det var ett blekt, tunt ansikte, med en hy som syntes genomskinligt fin, en hög panna, där ådrorna skymtades under huden — en egendomligt naken panna, som man helst finner hos dem, som börja bli skalliga. Han var klädd i en onaturligt lång överrock, knäppt ända upp till hakan med två rader knappar. Den kom det smärta, det smidigt kraftlösa hos denna figur att ännu mer falla i ögonen. Han försvann i denna rock, vars ärmar hängde ut på de magra händerna. — ’Jeg er Esmann.’ — ’Det var snällt ni kom.’ Jag räckte honom min hand, i vilken hans försvann. Han hade en liten välljudande röst, han talade fort och lågt. Då han fått den långa barnrocken av, slogo vi oss ned. Jag i schäslongen, han på min fordran plats vid bordet. Mitt halvfärdiga brev låg som då jag kastat pennan. Vad han var nyfiken! Det var som ögonen oemotståndligt dragits åt sidan till detta brev. Jag sade honom, vem det var till. Och som han frågade om allt möjligt, om vad jag håller på med, om mitt sätt att arbeta. Omöjligt att få honom in på eget område. Hans ögon äro lika en ödlas. Hela människan påminner därom. Den mjuka smala kroppen, de magra, långa händerna med sin tunna hud; jag kunde krama dem till intet i ett enda grepp av mina. Denna breda mun med tunna läppar är också ödlans, men framför allt dessa ögon. Halvslutna, stora; glänsande bruna; blinkande vaksamma; sluga. Kallt blod och uppdriven intelligens, stark fantasi och liten livskraft. Lysten efter att uppleva något och alltför skeptisk att kunna leva livet sunt och naturligt. Andlig förfining. ’Aandsaristokrat’; där är mannen med<noinclude> <references/></noinclude> le2rmwlxqy4uj02049nre5pdewd57wz 104 224787 656785 656567 2026-08-09T12:10:54Z PWidergren 11678 656785 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|234|ERNST AHLGREN|}}</noinclude>ett enda ord … Och under de halvsänkta ögonlocken glänste alltjämt dessa blanka reptilögon. Hur stora de skulle kunna bli! Men de tindrade mot dagen som en smal strimma, en simmande, mörkbrun glans mellan skuggningen av svarta ögonhår. Det fanns icke en småsak på mitt skrivbord, som undgick spaningen av dessa ögon.» Om man nu, då Esmanns liv är avslutat, läser denna beskrivning, är det då icke påfallande, huru djupt hon sett ned i alla hans karaktärs irrgångar, är det icke, som om hon anat mannens hela livssaga? Det är denna säkerhet att se det väsentliga, att i ett ansikte, på rörelserna eller dessa andra tusen yttre drag tränga ned till själens fördolda skrymslen, som förläna många av hennes gestalter en absolut trovärdighet. I den lilla skissen ''I väntrummet'' skildrar hon på några rader en ung flicka och förutsäger enkelt och naturligt, hur livet kommer att gestalta sig för henne. Denna förmåga är någonting helt annat än att få ett motiv ur verkligheten. De, som se på detta sätt, tolka verkligheten adekvat. Det är denna blick, som en läkare bör ha, då han skall bedöma sina patienters fysiska och psykiska lidanden. Men det är långt ifrån alla författare, som äga den. Strindberg är på sitt sätt en ytterst framstående observatör, men han är även, som redan framhållits, mycket fantastisk i uppfattningen av vad han iakttagit. Turgenjev däremot har just denna art av begåvning. Han berättar själv någonstädes, att diktandet för honom började med att han såg ett ansikte framför sig, och ur dess drag läste han så småningom fram ett människoöde, en följd av händelser. Ernst Ahlgren yttrar i ett brev, som tyvärr ej är fullständigt avtryckt, något liknande. »Det är merendels en karaktärs hela historia jag får, jag får den blixtlikt, liksom till skänks. Men sedan växer den småningom ut, jag vet knappt på vad sätt, och bildar av sig själv scener och situationer, vilka bli liksom vilopunkter — fakta — då jag börjar skriva.» I den svenska litteraturen är det säkerligen få, som besuttit<noinclude> <references/></noinclude> kza9wi75sdjwgbu6u26rsfijfplmf5x 104 224788 656787 656568 2026-08-09T12:21:40Z PWidergren 11678 656787 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||ERNST AHLGREN|235}}</noinclude>denna geniala spejarblick i så hög grad som Ernst Ahlgren, och av ovannämnda yttrande tycks det, som om hennes konstnärliga sätt att koncipiera också erinrat om Turgenjevs. Det är denna observationsförmåga, som ger relief åt hennes småhistorier. I de äldsta av dessa — man finner ännu några av dem i hennes första samling — har hon ännu icke sitt manér färdigt. I sådana historier som ''Fader och son'' eller ''En musikafton'' härskar ännu något av den falska romantik, som utmärkt hennes tidigaste försök. Men redan här finnas utmärkta studier som ''Folkvännen'', ''Sorg'' eller ''Giftermål på besparing''. ''Folkliv och småberättelser'' innehåller sedan ett helt fång av hennes bästa historier. Hennes styrka ligger framförallt i att framställa rent folkliga karaktärer, och hon understryker ofta deras gedigna enkelhet och naturlighet som motsats till överklassens narraktiga förfining och ihålighet. De yppersta av hennes berättelser äro just sådana, där hon tecknat sitt eget folk, dessa skånska bönder, bland vilka hon uppväxt och vars tankar och åskådningssätt hon så väl kände. Bakom den sträva ytan förstod hon att upptäcka de djupt mänskliga dragen och de varma känslorna. (''Vid sotsängen.'') Ofta äro dessa berättelser kryddade av en drastisk humor, och författarinnan går icke ur vägen för allmogens eget ej alltid salongsmässiga uttryckssätt. Berättelsen ''Om en hökass'', en utmärkt studie över en bondfylla, väckte på sitt håll besynnerligt nog ogillande. Mången gång forma sig dessa berättelser till riktiga små dramer, såsom den ypperliga fattiggårdsinteriören ''Mor Malenas höna''. Mästerverket bland alla dessa noveller är dock ''Kamrater'', en genialt uppfattad skildring av en skånsk ryktare och den kärlek, varmed han omfattar sin hund. Ryktaren Truls Jonasson skall få medalj efter gudstjänsten inför högaltaret, ty han har under en eldsvåda räddat gårdens kreatur, men han vägrar bestämt att gå in i kyrkan, om ej hunden, hans trofasta medhjälpare, får följa med in för att hedras. Mycket uppburen av samtiden var också den vackra julberättelsen i Dickens’ stil ''Herr Tobiasson''. En utmärkt<noinclude> <references/></noinclude> h5ty4t74ut4mrn3c1a8r7th3zq83smp 104 224789 656788 656569 2026-08-09T12:28:07Z PWidergren 11678 656788 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|236|ERNST AHLGREN|}}</noinclude>historia ur studentlivet är ''Cedergren gör sexa i kväll'', och ''Medan kaffet kokar'' är en tokrolig skildring av en bondgummas erotiska erfarenheter. Redan efter utgivandet av »Pengar», var Ernst Ahlgrens anseende tryggat, och hon kände, huru nya vindar blåste ikring henne. Äntligen hade den långa kampen visat, att hon dugde till något. Ensamheten ikring henne började vika. Hon fick litterära vänner. Redan 1884 hade hon gjort bekantskap med Axel Lundegård, en bekantskap, som utvecklade sig till varm vänskap och litterärt samarbete. De närmaste åren vistades hon borta från Hörby, som blev henne allt mera förhatligt — en känsla, som återgäldades av det lilla samhället. Redan efter hennes första bok ansågo sig åtskilliga av traktens invånare avmålade, och oviljan tilltog, när Ernst Ahlgren 1887 tryckte novellen ''Fairbrooks krögare'', en tydlig satir på Hörbys toddygubbar. Anonymt svarades också med en plump smädeskrift: ''Fairbrooks blåstrumpa''. 1885 gjorde hon en resa till Stockholm, dit inbjuden av friherrinnan Adlersparre, en av den äldre kvinnorörelsens koryféer. Hon bodde hos henne en tid på Söder, men flyttade, då hon fann avståndet för stort till stadens centralare delar. Hon mottogs i Stockholm med öppna armar av det unga Sverige, av G. Nordensvan, G. af Geijerstam, fru Edgren och Ellen Key. Den senare har givit en skildring av henne från denna tid, där det heter: »Ett ädelt huvud, litet, findanat som på en antik staty; huru vackert det satt på den smärta, välvuxna figuren! Det mörka håret var uppsatt i en enkel, grekisk knut … De tjocka, som med kol tecknade ögonbrynen, den öppna, intelligenta pannan, den höga, kraftigt formade näsan, munnen med de på en gång väna och energiska linjerna — allt detta angav mod och livskraft. Men ett djupt veck var gräft mellan de varandra närliggande ögonbrynen; de måste ofta sammandragits av smärta; fina fåror, sådana som blott årslångt lidande ristar, syntes kring munnen; och melankoli låg på djupet av dessa iakttagande, stålblå ögon. Så borde den tragiska sånggudinnan framställas eller Elektra.» Denna<noinclude> <references/></noinclude> eon69euuda233k725j1tv6ecyvd5l3y 104 224792 656789 656572 2026-08-09T12:45:13Z PWidergren 11678 656789 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||ERNST AHLGREN|239}}</noinclude>skap, och han sargade mitt hjärta — som ett okynnigt barn — bara därför att han såg det klappa.» Den djupaste orsaken till detta söndersplittrade sinnestillstånd låg utan tvivel i ärftligt påbrå. Fadern hade företagit ett misslyckat självmordsförsök, och själv hade hon ju under första åren av sitt äktenskap gjort detsamma. I slutet av 70talet finner man i dagboken sådana uttalanden som följande: »29 oktober 1878. Ack, en snabb, lätt död. Det vore det bästa på jorden. — — 1 november. Jag tänker allvarligt på självmord». Men många olyckliga omständigheter medverkade. Sjukdomen hade brutit hennes fysiska krafter och gjort det omöjligt för henne att arbeta med den energi, som hon önskade. Hon misströstade om sin framtid som författarinna. Hon led under den fattigdom, som är nästan alla svenska författares lott, och kämpade mot svåra ekonomiska bekymmer. Ett stipendium, som svenska kvinnor ärnat överlämna åt henne på ett par tusen kronor, fick hon icke, bl. a. därför att hon skrivit en misshaglig artikel i »Hemvännen» (dec. 1887) om Georg Brandes som föreläsare. Allt detta pinade henne, fyllde henne med kval och ängslan. I detta upphetsade tillstånd blev dödstanken henne övermäktig. Till allt detta sällade sig så en kärlekshistoria — den som hon antytt i »Ur mörkret». Hon hade nått till kvinnans farliga ålder, då hon, som dittills aldrig fått tillfälle att slösa sin ömhet på en man, greps av en lidelsefull kärlek till en författare, som hon högt beundrade. Hon såg visserligen, eller tyckte sig se, att hon ej betydde något djupare för honom. Men hon kunde icke slita sig lös. Skildringen av hela denna kärlek återfinnes i Axel Lundegårds roman ''Elsa Finne'', vars första del ger en något fadd skildring av hennes ungdom. Den senare delen utgöres av hennes egna anteckningar, som väl kunde förtjänt ett bättre öde än att tjäna som fortsättning till en något pomaderad damroman. Jämte Strindbergs självbiografier utgör denna bekännelse en av den nyare svenska litteraturens egendomligaste skrifter, en djupt gripande skildring av den erotiska konflikt, som för henne slutade<noinclude> <references/></noinclude> o6zxxrx28q8r5q32d22w686nppiyr5i 104 224959 656800 2026-08-09T21:20:52Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ 656800 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud||I Linköpings-Sticht.|125}}{{linje}}</noinclude>derköping är först vpbygdt, ther thet nu ligger på frälse-ägor, som äro tagna ifrå halfwa <b>Bosgården</b>, fordom tilhörig bemeldta Fru {{ant|Magdalena,}} Herr {{ant|Iwar Axel}}ssons Totts enkia. Hwilken, när hon år 1595 dödde på samma sin gård, Bosgården, gaf thessa ägor för sig til Siälarycht. Sedan hafwa the {{ant|Euangeli}}ske Sweriges Konungar inrettat Hospitalet både af the lägenheter, som til thet gambla <b>HelgAndshuset</b> hade legat, och af tilslagen Cronotionde, vti wissa kyrkioherbergen. Hwaraf thet nu i så godt stånd är, at wäl 80 fattige ther hafwa hus och årligit vnderhåll, hwarom en <b>Sysloman</b>, som är präst, föranstaltar och räkning giör; tå en annor prästman, som är tillika kyrkioherde i Drothans Sochn, är the Hospitaliskas <b>siälasörgare</b>. Fordomdags och tå Påwiska läran war i landet, hade thetta kloster eller <b>HelgAndshus</b>, sina {{ant|<i>Gardianer</i>}} eller <b>Förståndare</b>. Ibland hwilka man thessa efterföljandes namn funnit hafwer: {{ant|Dn. <i>Ingulphus</i> de Hospitali Sudercop.}} år 1344. {{ant|Dn. <i>Henricus Johanssonius</i>}} förman i <b>HelgAndshuset</b> år 1380. {{ant|Dn. <i>Ulpho Haraldi</i>,}} som hade <b>Hospi</b>{{ant|talin}} i Söderköping år 1436. {{ant|Dn. <i>Thorstanus Sunassonius</i> Presbyter & Curatus Hospitalis}} år 1454. ({{ant|Frater <i>Olavus Gregorii</i> Gardianus S. Francisci}} lefde år 1458 och 1467; men hörde til thet andra klostret) {{Tomrad}}<noinclude> {{huvud|||{{ant|Dn.}}}} <references/></noinclude> kisi3ds0ae9qsv09ss7yw8p14b9f9wi 104 224960 656801 2026-08-10T07:46:27Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 656801 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|288|<small>OSCAR MONTELIUS.</small>|}}</noinclude>Tors hammare kallas i fornsångerna »Mjöllnir»; denna form har namnet i den af isländarne nedskrifna Eddan. Ordet betyder »den söndermalande» och motsvarar vårt »Mjölnare»; det har afseende på hammarens fruktansvärda förmåga att krossa allt, som kom i hans väg. Om det sätt, hvarpå hammaren kom till, har myten följande att förtälja. Sedan Loke låtit några dvärgar, Ivaldes söner, göra tre dyrbarheter åt Odin, Tor och Frö, slog han vad om sitt hufvud med dvärgen Brock, att dennes broder Sindre ej skulle kunna göra tre jemngoda saker. Sindre smidde då bland annat järnhammaren Mjöllne, och åsarna förklarade, att hammaren var den bästa af alla gåfvorna, samt att Loke förlorat vadet, hvarefter denne kunde rädda sitt hufvud endast genom en advokatyr, som leder tanken till »Köpmannen i Venedig». Då dvärgen ville taga Lokes hufvud, svarade denne, att hufvudet egde han visserligen få, men ej halsen. Hammaren hade blott ett fel, berättar myten vidare: dess skaft var för kort. Detta berodde derpå, att då Brock drog bälgen, medan järnet låg i ässjan, satte sig en fluga midt mellan ögonen på honom och särade hans ögonlock, så att blod kom i ögonen. När dvärgen nu ej kunde se, strök han ett ögonblick med handen öfver ögonen, men det ögonblicket måste han släppa bälgen, och härigenom lyckades smidet ej så som Sindre önskat. Skaftet blef ej långt nog. När hammaren lemnades åt Tor, sade Brock, att han skulle kunna slå så hårdt han ville med den, utan att den skulle skadas, hvad den än träffade; om han kastade med hammaren, så skulle denna aldrig förfela sitt mål och aldrig flyga så långt, att den ej kom tillbaka i handen; om han ville, skulle hammaren blifva så liten, att han kunde bära den innanför kläderna. Äfven på andra ställen omtalas huru Tors hammare »kastades» och »flög genom luften». Det är högeligen anmärkningsvärdt, emedan det är ett minne af hvad hammaren ursprungligen var, blixten. I Gylfaginning heter det om Tor, att han eger tre kostbara ting, af hvilka en är hammaren, »som Rimtursar och Bergresar känna, då den kommer genom luften; och är det ej underligt, ty han har krossat många skallar på deras fäder eller fränder». Men hammaren användes icke endast som vapen i striden med jättar och troll. Den tjenade också till mycket annat. Sedan Tor en afton slaktat sina bockar och ätit upp köttet, stod han upp tidigt följande morgon, tog hammaren, svingade den och »vigde» bockskinnen, på hvilka benen under måltiden kastats;<noinclude> <references/></noinclude> syp4ilvns0vzyq42hm7k070pzl0bvzg 104 224961 656802 2026-08-10T07:51:51Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 656802 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<small>SOLGUDENS YXA OCH TORS HAMMARE.</small>|289}}</noinclude>bockarne stodo då lefvande upp. Hvarför den ene var halt komma vi kanske ihåg. Särskildt vid bröllop måste Tor och hans hammare hafva spelat en stor roll under hednatiden. I »Trymskvädet» eller »Hammarhemtningen» skildras huru bröllopet firas mellan tursadrotten Trym och den till Fröja förklädde Tor, hvarvid Trym säger: <poem>»In bären hammarn brud att viga, läggen Mjöllne i möns knä.»</poem> {{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=659|bildtext=Fig. 18. <i>Runsten med Torshammare. Stenqvista, Södermanland.</i>}} {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> fr8ia961r6buu34rdmtsvhl2bs6c5e0 104 224962 656803 2026-08-10T08:16:30Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656803 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" /></noinclude>{{Initial|D}}EN BRYTNING, SOM KÄNNETECKNAR ÅTTIOTALET, är den största omvälvning i det allmänna tänkesättet, i hela kulturlivet, som försiggått sedan seklets början. Den har burits fram av den revolutionära strömfåra, som sedan ett hundratal år brusar genom de europeiska samhällena, än kraftigt bortsköljande, än långsamt undergrävande de sista resterna av den gamla feodalstaten. De två stora revolutionsgestalterna under svenskt adertonhundratal äro Almquist och Strindberg. Almquist hade uppvuxit i en atmosfär, fylld av sjuttonhundratalets ideal, alla hans idéer, ehuru starkt nyromantiskt färgade, erinra dels om sjuttonhundratalets upplysningsfilosofi, dels om den kommande positivismens läror. Jag har redan i min Almquist-studie påpekat de många trådar, som förbinda Almquist med åttiotalet. Han är radikalen, som vill avskaffa prästen, juristen, militären, hela det gamla samhällets traditionella former. Hans djärva satir »Ormus och Ariman» innehåller i sin vassa kritik av samhället tankar, som först senare Ibsen uttalat i ännu mer brännande och tillspetsad form. Bak Almquists fatalism skymtar redan ärftlighetsbegreppet, och hans mystiska upphöjande av det djuriska är nära besläktat med den följande tidens betonande av instinktlivets och intuitionens makt. Den äkta nyromantikern drömde sig helst tillbaka till tider, som farit, han älskade mystiken under medeltidens gotiska valv. Men det förflutna utövade ingen särskild tjusning på Almquist. Han var en framtidsdrömmare, liksom de unga realisterna på åttiotalet. Hans och deras lyckoö låg i det fjärran blå i framtidens ocean. Almquist var en ensam man, och han var icke av det stoff, varav profeter danas. Det fanns mellan honom och samtiden<noinclude> <references/></noinclude> 91am0jnvd7ggvgv1wxpvleb8uhbenxe 104 224963 656804 2026-08-10T08:43:58Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656804 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|308|NATURALISMENS UTBREDNING|}}</noinclude>en klyfta, som icke kunde fyllas. Disharmonisk till hela sin läggning, utstött och utblottad drogs han själv ner i virvlarna och gick under. Men när rörelsen nästa gång svallade upp, brötos fördämningarna. Strindberg gick i spetsen, och han var icke längre en ensam. Han var »tjänstekvinnans son», och bakom honom stod en ny samhällsklass med unga krafter och unga ideal. Och nära ett halvt sekel av europeiskt vetenskapligt arbete hade lagt en ny grund för utvecklingstanken, för framtidsdrömmen, för de sociala reformerna. Icke minst bars rörelsen denna gång framåt av det stigande välstånd och det ekonomiska uppsving, som från mitten av sjuttiotalet fortgingo ända fram till sekelskiftet med undantag för en eller annan mindre kris. Sverige tillväxte under dessa år i folkmängd, jordbruket höjdes, och handeln ökades. Det började uppväxa en inhemsk storindustri, och denna materiella kultur kunde utlösa sig i stegrad andlig verksamhet. De moderna kommunikationsmedlen börja också på sjuttiotalet göra sin stora insats, och de ha spelat en mycket viktig roll i det andliga idéutbytet. Sverige, ehuru ännu ett av de mest isolerade landen i Europa, knöts vid denna tid närmare till kontinenten. I viss mån kan naturalismen betraktas som en fortsättning av den kamp mellan liberalism och konservatism, som börjat omkring 1830 och som fått en avslutning med representationsförändringens genomförande. Men denna strid hade varit av rent politisk art, och efter representationsreformen rörde sig riksdagsarbetet under ett par decennier endast om för övrigt högst viktiga materiella reformer. »De stora frågorna», de sociala och religiösa problemen, som i litteraturen så tydligt avspegla en mänsklighet i nöd, lågo helt nere. Först på åttiotalet kommo de upp, framförda av litteraturens män, och trängde sig in i den praktiska politiken. Åttiotalet är de religiösa krisernas tid. Överallt i romanerna, i författarnas självbekännelser kunna vi höra ekot av de strider och tvivel, de bittra själslidanden, som det religiösa frigörelsearbetet kostat denna generation. Det vimlar i denna tids skrifter av angrepp mot konfirmationen, vigselformuläret, prästeden, mot alla de<noinclude> <references/></noinclude> 9h0x1x8dc81392rub8a0pu7r6ijtwb9 104 224964 656805 2026-08-10T08:47:17Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656805 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||NATURALISMENS UTBREDNING|309}}</noinclude>band, som kyrkan ålägger sina medlemmar. Femtonåringar gingo till nattvarden, icke som en religiös högtid, utan därför att de eljest icke kunde komma in vid universitetet och av andra världsliga skäl. Studenter demonstrerade mot att avlägga faneden. Överallt uppsäger man kyrkan tro och lydnad. Den religiösa toleransens idé arbetar sig långsamt framåt. Efter ett halvt sekels folkskolebildning voro arbetarna mogna att träda fram på den politiska arenan. Socialismen bryter under dessa år igenom, och den strid mellan radikalism och konservatism, som redan brann i Danmark, skulle ett decennium senare även börja i Sverige. Ropen på religionsfrihet blevo allt högljuddare. Vid 1882 års riksdag framlades av K. P. Arnoldson ett lagförslag om att var och en, som så önskade, skulle äga rätt att utgå ur statskyrkan utan att uppgiva det samfund, dit han ville övergå. Förslaget avstyrktes enhälligt av lagutskottet och föll naturligtvis i bägge kamrarna. Och efter trettiosex års utveckling ha vi vis à vis rätten att utträda ur statskyrkan icke hunnit ut över 1882 års ståndpunkt. Även vid 1885 års riksdag framlades i andra kammaren en del motioner i syfte att främja religionsfriheten. Särskilt uppseende väckte ett förslag om rätt för statskyrkans medlemmar att ingå civiläktenskap. Motionen föll, sedan den avstyrkts av utskottet med bl. a. den motiveringen, att i de länder, där civiläktenskapet införts, detta visat sig förringa äktenskapets helgd. Det dröjde ända till 1908, innan detta önskemål om civiläktenskap blev uppfyllt. Det är lätt att inse, att dylika dittills icke hörda radikala åsikter, när de plötsligt började predikas, skulle möta ett allvarligt motstånd. Det var också fallet. Överallt stötte de unga mot den kompakta majoritetens mur. Så gott som hela huvudstadspressen ställde sig avvisande mot de nya författarna, och av de få tidskrifterna intog »Svensk tidskrift» en mycket reserverad hållning, och »Nordisk tidskrift» sysslade på grund av sitt program icke med politiska och sociala frågor. Och då de unga, som sagt, icke hade och aldrig fingo något nämnvärt eget organ, blev striden svår och uppslitande. I spetsen<noinclude> <references/></noinclude> 6640inb9utohzdwd2pcynfb4geu3e5z 104 224965 656806 2026-08-10T08:50:57Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656806 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|310|NATURALISMENS UTBREDNING|}}</noinclude>för angreppen gick Karl David av Wirsén, som redan 1880 skrev i »Post- och Inrikes tidningar» och senare i »Vårt Land». Han sekunderades av Anders Flodman i »Aftonbladet». Ett av sina bästa stöd hade säkerligen författarna under åttiotalet i »Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning», där redaktionen med förståelse mötte många av de unga. Efter Flodmans död 1884, då Retzius övertog Lars Johan Hiertas gamla tidning, märkes en förskjutning i Aftonbladets sympatier, och den öppnades för åtskilliga bidrag av naturalisterna. Där skrevo Geijerstam, Levertin och Ola Hansson, men detta varade icke länge. Ola Hansson har, som redan påpekats, i »Resan hem» givit en mycket skarp skildring av omslaget i redaktionens hållning och sitt eget avfockande ur tidningen. Det var med stor överlägsenhet i tonen man kritiserade den nya radikalismen och materialismen, tidens sjuhövdade vidunder, mot vilket Wirsén utan tvivel kände sig som kristenhetens utkorade Sankt Göran. Man söker framhålla den som någonting förlegat, någonting av den moderna forskningen redan vederlagt. »Hela den radikalism han förfäktar är antikverad», säger Wirsén om Strindberg 1887. Och i »Svensk Tidskrift» skriver Forssell: »Vi hava så levat oss in i den tanken, som varje allvarlig forskning bekräftat, att den moderna kulturen har sin rot och livskälla i kristendomen, att de utlevade encyklopedistiska funderingarna över det ämnet endast väcka vårt obehag, men föga rubba vår övertygelse». Kritiken stod över huvud under hela åttiotalet mycket lågt. Det fordrades alls ingen sakkunskap för att bedöma ett litterärt arbete. Ett typiskt exempel är med. professor Cederschiölds kritik i »Aftonbladet» (30 dec. 1879) av Strindbergs »Röda Rummet», där han säger: »Man har kallat Strindbergs senaste arbete en roman och förklarat den vara verkligen värdefull. Det är häremot vi önska nedlägga en allvarlig protest … Ty vad är väl detta August Strindbergs vidriga arbete annat än en serie av analyserande bitar utan ringaste sammanhang och utan annat, åtminstone skenbart ändamål än att med ungdomligt övermod fördöma allt omkring sig. Hela detta skriftställeri<noinclude> <references/></noinclude> 64u42k10pghoy052wxggw6kinxi7jtc 104 224966 656807 2026-08-10T08:59:49Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656807 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||NATURALISMENS UTBREDNING|311}}</noinclude>förefaller oss icke olikt, då okynniga ungdomar roa sig med att stampa i rännstenarne för att med det orena vattnet nedsmutsa förbigående», o. s. v. Dessa välmenande men inskränkta och olitterära synpunkter äro emellertid icke enastående, liknande angrepp mötte nästan varje mer betydande arbete, som framkom under åttiotalet. Den argaste av naturalismens motståndare var dock C. D. av Wirsén. I honom mötte det unga Sverige en fullblodsrepresentant för det gamla Sverige. Han var i allo en traditionernas man. Född 1842 kom han 1860 som student till Upsala just i det ögonblick, då den svenska bildningen höll på att stelna i den gamla Upsalakonservatismen, som suttit i högsätet ända sedan den historiska skolan i början av seklet utbrett sina åsikter. Han tillhörde Bernhard Elis Malmströms och Boströms lärjungekrets. Han tog graden i estetik, tillbringade någon tid som attaché i Paris, varunder han fortsatte sina vittra studier, som resulterade i en avhandling om Ronsardska skolan; han blev docent 1868 i estetik. Några år verkade han som föreläsare och museiman i Göteborg. 1879 invaldes han i Svenska akademien, vars sekreterare han blev 1883. Från och med 1880 skötte han kritiken i »Post- och Inrikes tidningar», och efter »Vårt Lands» grundläggning i december 1885, blev detta blad hans huvudorgan. I Upsala hade Wirsén tillhört »Namnlösa sällskapet» och under märket ''Kuno'' publicerat några obetydliga dikter i dess samlingar. Det var dock först med sina ''Dikter'' 1876, som han väckte uppmärksamhet. Han visade sig som en poet av en elegisk och idyllisk karaktär. Det finnes verkligen i Wirséns produktion en klar och stilla rännil av äkta lyrik, men denna åder sinade snart och tappades senare på endast till officiella festdikter. Wirsén var ursprungligen en vek och skönhetsälskande natur, och de vackra ögonen, bruna som en spanjors, förrådde ett eldigt och entusiastiskt temperament. Han hade en omfattande estetisk bildning — vilket hans vedersakare icke alltid haft — och han kunde visa ett förfinat litterärt omdöme ifråga om före-<noinclude> <references/></noinclude> gzbhlqh8cnhtx951oa65pk2ozunk9vf 104 224967 656808 2026-08-10T09:04:33Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656808 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|312|NATURALISMENS UTBREDNING|}}</noinclude>teelser, som lågo tillräckligt långt borta i tiden, särskilt när det gällde den nyromantiska poesien. Men han saknade varje art av smidighet i sin begåvning. För Wirsén fanns endast ett åskådningssätt — hans eget, och detta omfattade han med en fanatikers glödande trosnit. Han tillhörde den gamla tyska estetiken, som bedömde allt efter vissa en gång för alla fastslagna kategorier. Hans kristendom var ortodox, eller åtminstone var han ortodoxiens försvarare, hans filosofi Boströms, hans litterära ideal och åskådningssätt sammanföllo närmast med den svenska nyromantikens. Det var till kulturtillståndet från seklets början han längtade tillbaka, och denna längtan blev orsaken till hans livs tragiska disharmoni. Efter allt att döma stelnade han mycket tidigt, förbenades kanske på ett rent sjukligt sätt. Man är böjd att i hans förstockade ensidighet se ett fysiologiskt drag. Det finnes ju människor, som bliva gamla i förtid. Redan på kamraterna från ungdomstiden verkade han ofta underlig och föråldrad. En av dem skriver 1865 i ett brev till Snoilsky: »Naikan (kamratnamnet på Wirsén) har fått laudatur i latin, läser, är nedslagen, har gammalmodiga läskarlsåsikter i många saker». Denne man blev nu av ödets ironi ställd att bedöma en litteratur, som intog en ytterlighetsställning alldeles motsatt hans egen. Den var antiortodox och upprorisk mot alla traditioner. Den sökte sanningen utan alla hänsyn. Wirsén hyllade däremot den teologiska uppfattningen, att sanningen en gång för alla var funnen och borde följas. Hans lära var: {{Dikt|»Den har rätt om allt att fråga, som en tro i djupet har på det Godas himlasvar.»}} Wirsén blev auktoritetens svurne man, en slags Joseph de Maistre — men ett sekel efter den stora revolutionens stormar. Det verkar numera rent av beklämmande att ta en överblick av Wirséns kritiska verksamhet. Alla seklets stora författare av modern läggning ha varit föremål för hans ettriga utfall. Brändes’ »Hovedströmninger», som eljest av många av den äldre<noinclude> <references/></noinclude> 6ew1elnvbltrpbdsg6zha4xbkykygxo 104 224968 656809 2026-08-10T09:08:54Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656809 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||NATURALISMENS UTBREDNING|313}}</noinclude>generationen mottogos med sympati, hälsades av Wirsén med en satirisk dikt. Björnsons och Ibsens hela senare alstring upprörde honom. »Natt, kaos, ohjälpligt fördärv, detta är huvudintrycket av Ibsens skapelser.» Med undantag av en relativt berömmande artikel om »Mäster Olof», har han endast nedsättande och missvisande omdömen om Strindberg. Detsamma gäller fru Leffler, Bååth, Geijerstam. Man kunde ju tro, att nittiotalets skalder skulle stå hans egen smak närmare. Men icke heller dessa mötte han med någon större förståelse. Pepitaboken hälsade han visserligen med en viss tillfredsställelse såsom ett tecken bland många andra, att »den grövre realismens roll nu är utspelad och att det sjunkande skeppet håller på att övergivas av levnadsglada gnagare, vilka söka sig andra estetiska visthus». Men i anledning av »Hans Alienus» döpte han Heidenstam »kostymsömmare», och Levertins första dikter anmälde han tillsammans med en obetydlig diktsamling av en gammal revisor. Härutinnan låg emellertid en viss konsekvens, ty Levertins »sensualism» och Heidenstams »orientaliska livsglädje» och bägges panteistiska uppfattning voro honom av hjärtat osympatiska. Obegripligt är det däremot, att icke ens Selma Lagerlöfs romantiska diktning fann nåd inför hans ögon. Ett ännu skarpare ljus faller över Wirséns kritik, om man härmed jämför de författare, som kunnat glädja sig åt hans lovord: skalder som Tammelin, Viktor Moll, Snorre, en hel rad av författare och författarinnor, vars verk och personer redan på dessa få år hunnit ingå i den stora glömskan. Wirsén intog en verklig maktställning i tidens kulturliv, särskilt sedan han invalts i Svenska akademien. Under trenne decennier satt han som akademiens ständige och odödlige sekreterare. Anatole France har någonstädes ett kvickt ord om att infödingarna på Fidjiöarna hänga sina åldringar för att påskynda utvecklingen, medan vi i Europa inrätta akademier för att försinka den. Säkert är, att Wirséns akademi gjorde vad den kunde för att stanna utvecklingen i sitt lopp. Wirsén vakade ängsligt över, att vid nyval endast hans egna vänner och meningsfränder intogos. Akademiens inflytande var emellertid icke sär-<noinclude> <references/></noinclude> s1aqh6klrd32iar2ygadkw3oqbhejcd 104 224969 656810 2026-08-10T09:13:18Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656810 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|314|NATURALISMENS UTBREDNING|}}</noinclude>deles stort; dess roll som kulturinstitution var utspelad redan på åttiotalet. Helt annorlunda blev dess ställning, då den sattes att förvalta Nobels med en så ädelmodig och generös gest bortslängda millioner. Akademien sattes till doms över samtidens alla litterära genier. Men det är en egendomlighet hos genierna, att de icke så lätt låta sig upptäckas. Det är aldrig två stycken, som äro varandra lika, och på detta species har naturalhistorien inga tillfyllestgörande kännetecken. Akademiens uppgift var icke lätt, närmast olöslig, men att ingen av periodens tre stora diktare, Ibsen, Strindberg och Tolstoj, tilldelades Nobelpriset, visar bäst, hur föga akademien lyckades fylla sin mission. Efter Giftasåtalet tilltog motståndet i styrka. Man gjorde farliga attacker på tryckfriheten. En stor sedlighetspetition med en mängd namnunderskrifter överlämnades till Kgl. M:t, vari man klagade över att den i sig själv gagneliga tryckfriheten på senaste tider blivit så hänsynslöst missbrukad. Det var mot detta missriktade sedlighetsnit, som Axel Lundegård höll sitt käcka föredrag i Stockholm, tryckt i »Revy» 1886. Petitionen blev också utan resultat. Då Svenska akademien 1886 firade sin hundraårsfest, höll ärkebiskop Sundberg ett stort tal, som väckte berättigat uppseende. Det var en generalmönstring med den nya litteraturen, som ärkebiskopen fann befolkad av rucklare, förförare, fallna kvinnor, självgoda frihetssträvare och tvivlare och vars språk också stod i jämnhöjd med innehåltet. Därav alstrades en råhet sådan, att varje samvetsgrann familjefader måste föranstalta om en karantän för att skydda familjens medlemmar för denna farliga smitta. Man tycker sig ännu i »Röde prinsen» i skildringen av biskopens stora nationstal om tidens ondska höra en återklang från ärkebiskopens dundrande straffpredikan. Som ett led i denna sedlighetskamp kan man även betrakta Personnes ovannämnda skrift från 1887 »Strindbergs-litteraturen och osedligheten bland skolungdomen». Denna bok är utan tvivel buren av ärlig indignation, men icke dess mindre är den ett av de krassaste uttrycken för ett absolut oförstående och<noinclude> <references/></noinclude> t1h9nfsrombdgtx86dq727in4q0m9c0 104 224970 656811 2026-08-10T09:18:04Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656811 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||NATURALISMENS UTBREDNING|315}}</noinclude>för högst virriga begrepp angående orsak och verkan. Som ett prov på tonen kan anföras, att han på tal om Albert Bonnier, som förlagt »Giftas», skriver följande: »för min del kan jag icke inse den moraliska skillnaden mellan en sådan förläggare och en tjuvköpare eller bordellförestånderska» . Författaren ropar högljutt på ett skärpande av tryckfrihetslagen. Mot de gifter, som äro en fara för kroppen, finnas stadganden, men mot de ännu farligare gifter, som angripa själen, erbjuder lagen intet effektivt skydd. Och ett dylikt alster av sedlighetsraseri och intolerans berömdes icke endast av Wirsén utan av de förnämsta Stockholmstidningarna! Men det bör också framhållas, att det fanns många av den äldre generationen, som — ehuru de icke personligen anslöto sig till den nya strömningen — bemötte den med lojalitet och intresse. Dit höra särskilt de bägge stora bärarna av traditionen inom svensk dikt, Viktor Rydberg och Snoilsky. Mycket av kamplusten och det käcka gosselynnet hos de unga tilltalade Viktor Rydberg, och han hade öppet öga för flera av de nya diktarnas förtjänster. Han hade ju själv varit en föregångsman för sin tids religiösa brytningar, på samma gång han sökt rädda, vad räddas kunde, av kristendomens religiösa rikedomar. I sin vackra dikt ''Grottesången'' har han gett uttryck åt stämningar besläktade med åttiotalets sociala åskådningssätt. Själv en humanist av Goethes läggning, en romantiker och filosof, som älskade de stora perspektiven, kände han sig emellertid tillbakastött av naturalismens ofta krassa verklighetsskildringar av ''le côté bas de l’existence''. För den skarpt negativa tonen i den nya litteraturen stod han med sin positiva natur alldeles främmande. Han kände sig nedtryckt av tidens nya anda, fördjupade sig i vetenskaperna och sina egna drömmars värld. I ''Vapensmeden'' har han sedan, om ock i beslöjad form, riktat en kritik mot vissa sidor av åttiotalets väsen. Något olika gestaltade sig Snoilskys utveckling. Det fanns hos honom många strängar, som klingade samman med tidens nya ideal. Han hyste varm sympati för Georg Brandes och tilltalades av friskheten och djärvheten hos Strindberg. I klang-<noinclude> <references/></noinclude> han7dsjqawxr5cmegdnxa6xg0psrdqo 104 224971 656812 2026-08-10T09:21:19Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656812 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|316|NATURALISMENS UTBREDNING|}}</noinclude>fulla rytmer gav han uttryck åt ett starkt frihetspatos. Under åttiotalets tidigare år närmade sig Snoilsky de nya strömningarna. Han drömde om att låta sin dikt fyllas av tidens nya sociala innehåll: {{Dikt|»O, den som kunde skänka dikten så den enkla form, som tusenden förstå, den form, som frambär kraftigt vardagsbröd till tjänst för hunger, ej för överflöd!»}} Han har skrivit en liten grupp dikter, som tydligt bär vittne om hans nya sociala vyer. Men Snoilsky var med alltför starka band fäst vid traditionen för att kunna bryta. Från de senare åren av hans liv finnas många yttranden, som visa, att han med en viss bitterhet tyckte sig se, att tiden gled ifrån honom, att han ej längre stod i kontakt med den nya ungdomen. Jag har redan förut påpekat, hur i Frankrike den naturalistiska riktningen i skönlitteraturen organiskt framväxte ur ett nytt vetenskapligt åskådningssätt, medan i Sverige väckelsen kom från litteraturen. Den svenska vetenskapen hade på sextiotalet stelnat i sina gamla former utan att befruktas av den utländska forskningens nya rön och upptäckter. Universiteten, som ju utgöra nästan de enda centralpunkterna för det vetenskapliga livet i Sverige, voro övervägande orienterade mot Tyskland, men stodo främmande för franskt och engelskt forskningsarbete. Boströms filosofi, en utlöpare av den tyska metafysiken, satt ännu vid makten. Den tyska estetiken, särskilt Vischers och Zimmermanns system, studerades alltjämt. Ortodoxien höll ännu sin stränga hand över forskningen. Den unga generationen, som strömmade till universiteten, törstig efter vetande och livsinnehåll, fann brunnarna utsinade. Det finnes i tidens litteratur — hos Strindberg, Ola Hansson, Geijerstam, Lundegård — många vittnesbörd om, hur dött universitetslivet verkade på de unga. Under åttiotalets lopp inträngde även vid universiteten de nya strömningarna. Boströmianismen förlorar sitt välde; gent-<noinclude> <references/></noinclude> 5kj77eghfe96ddrmmrc2jamexjfqw6k 104 224972 656813 2026-08-10T09:37:44Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656813 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||NATURALISMENS UTBREDNING|317}}</noinclude>emot ortodoxien gör sig en friare riktning gällande, och även i de teologiska fakulteterna tränger något av tidens bibelkritiska tendenser in. Darwinismen, ehuru starkt bekämpad, vinner insteg inom naturvetenskaperna. En av de första svenska vetenskapsmän, som anslöto sig till de nya teorierna, var Fritiof Holmgren, professor i fysiologi i Upsala. I den estetiska disciplinen fick den rena estetiken småningom vika för litteraturhistorien, där man började tillämpa ett historiskt betraktelsesätt. I alla vetenskaperna gör sig efter tyskt inflytande gällande ett starkare krav på specialisering och metodisk undersökning. Den engelska empiriska filosofien erhöll icke någon representant vid våra universitet, såsom t. ex. fallet var i Köpenhamn, där denna riktning på ett så glänsande sätt företräddes av Harald Höffding. Dessa åsikter spriddes huvudsakligen genom översättningar av Spencers och Mills och liknande arbeten. Och det var liksom då cartesianismen infördes i vårt land snarare läkarna och naturvetenskapsmännen än yrkesfilosoferna, som intresserade sig för de nya åsikterna. Så fann den franska positivismen en företrädare i läkaren Anton Nyström, som i ''Positivismen'' (1879) gav en systematisk framställning av denna filosofi, och i andra skrifter belyste sociala, religiösa och politiska frågor ur radikala synpunkter. Han stiftade även ett positivistiskt samfund i Stockholm 1879, och på hans initiativ grundlades 1880 Arbetarinstitutet, den första anstalten i Sverige för spridande av upplysning bland arbetarklassen genom populärvetenskapliga föreläsningar. Med den utilistiska och demokratiska rörelsens utveckling i Sverige äro två namn oupplösligt förenade, nämligen Hjalmar Öhrvalls och Knut Wicksells. Olika till temperament och läggning, ha de dock bägge varit besjälade av samma varmhjärtade människokärlek. Öhrvall har för ungdomen varit läraren och vännen, representanten för den trygga rättrådigheten. Wicksell har varit stridsmannen och polemikern. Öhrvall har översatt flera arbeten av Stuart Mill (Om frihet, Tre religionshistoriska avhandlingar, Utilitarism m. fl.) och genom egna skrifter och<noinclude> <references/></noinclude> 94du1m3im9olqmh3g6etnsrjp6oxbfy 104 224973 656814 2026-08-10T09:41:55Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656814 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|318|NATURALISMENS UTBREDNING|}}</noinclude>föredrag arbetat för dessa åsikters spridande. Under ett par generationer har han varit den sammanhållande länken i studentföreningen Verdandi. Den, som först införde radikalismen i Upsala, var Knut Wicksell. År 1880 höll han därstädes ett föredrag, som han strax därefter utgav i bokform: <i>Några ord om samhällsolyckornas viktigaste orsak och botemedel med särskilt avseende på dryckenskapen</i>. Han utvecklade i detta föredrag, att huvudorsaken till samhällets laster och brott var fattigdomen, och dennas väsentliga orsak återigen var överbefolkningen. Botemedlet ansåg han ligga i ett inskränkande av barnantalet, varvid han gjorde sig till tolk för nymalthusianska åsikter, som nu för första gången framställdes i Sverige inför en större publik. Detta föredrag väckte ett ofantligt uppseende och gav anledning till den s. k. Wicksellska striden. Flera författare uppträdde på ett mer eller mindre sakligt sätt i den svårutredda frågan. Mindre akademiska konsistoriet tilldelade Wicksell föreställning och varning. Detta nedslog emellertid icke hans mod. Han bemötte kvickt och skarpt sina angripare i ''Svar till mina granskare'', och under de följande åren deltog han ivrigt genom föredrag, småskrifter och andra personliga inlägg i striden för de frisinnade idéernas utbredning. När slutligen Knut Wicksell efter mångåriga studier sökte professuren i nationalekonomi vid Lunds universitet, mötte detta ett häftigt motstånd från statskyrkans representanter. Till Wicksells förmån uttalade sig emellertid i en adress ett stort antal svenska vetenskapsmän; sakkunskapen avgick med segern, och Wicksell utnämndes. Redan under åttiotalets första år hade således de frisinnade åsikterna funnit målsmän i Upsala, men de hade stått ensamma utan någon egentlig beröring med varandra. Den Wicksellska striden blev den första signalen till ett närmande, och snart inträffade en händelse, som föranledde en sammanslutning. År 1882 hade ju som nämnt K. P. Arnoldson i riksdagen väckt motion om rättighet för varje svensk medborgare att utträda ur statskyrkan utan att uppgiva ett visst samfund, vartill<noinclude> <references/></noinclude> l6yhndk6jankovg4ayx6axbpfg2o60c 104 224974 656815 2026-08-10T09:47:35Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656815 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||NATURALISMENS UTBREDNING|319}}</noinclude>han ville övergå. Några radikala studenter sökte med anledning därav framkalla ett studentkårens meningsuttalande till förmån för samvetsfriheten. En av de ivrigaste var dåvarande filosofie kandidaten Karl Staaff. Han skrev ett upprop: ''Ett ord till Upsala studenter'', som spriddes över staden. Det lyckades emellertid icke att få en opinionsyttring till stånd, men under arbetet härpå hade man insett nödvändigheten av en sammanslutning. På hösten sammanslöto sig tjugofem personer, däribland Karl Staaff, Gustaf af Geijerstam, Tor Hedberg och Knut Wicksell, och bildade föreningen Verdandi, som avsåg »att utgöra ett föreningsband mellan studenter vid Upsala universitet, vilka omfatta tanke- och yttrandefrihetens grundsatser samt hysa intresse för allmänt mänskliga och samhälleliga frågor». Verdandi blev en diskussionsförening, där man fritt kunde debattera alla frågor. Även litterära uppläsningar och estetiska diskussioner förekommo, men föreningen intresserade sig framför allt för politiska och sociala ämnen. Under de närmaste åren efter stiftandet hörde man icke mycket talas om föreningen. Den uppträdde föga utåt. Men år 1887 beslöt Verdandi att söka fylla ett länge känt behov och anordna offentliga diskussioner. Den första av dessa blev en brytningspunkt ej blott i föreningens utan hela denna studentgenerations historia. En av de frågor, som livligast sysselsatte denna tid, var förhållandet mellan könen. Efterdyningarna av striden om Strindbergs »Giftas» och Geijerstams »Erik Grane» hade ännu icke lagt sig. Hans Jægers »Kristiania-Bohêmen» och Chr. Kroghs »Albertine» hade även i Sverige upprört sinnena. Kort förut hade även Wicksell hållit ett par mycket uppmärksammade föredrag om äktenskap och prostitution. Det låg sålunda nära till hands, att det just blev denna fråga, som Verdandi valde att behandla, och när föreningen den 2 april 1887 inbjöd allmänheten att deltaga, ljöd ämnet: ''Vilka äro de viktigaste önskningsmålen i sedlighetsfrågan?'' För att ämnet skulle få en så allsidig belysning som möjligt, hade man särskilt inbjudit personer av olika riktningar, såsom<noinclude> <references/></noinclude> c68aoioo7axo35x0e2slqm4bbygvf1n 104 224975 656816 2026-08-10T09:51:05Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656816 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|320|NATURALISMENS UTBREDNING|}}</noinclude>teologie professor Rudin och lektor Personne. Som ordförande fungerade stud. Mauritz Hellberg. Diskussionen inleddes av V. Carlheim-Gyllensköld med en översikt av sedlighetsidéens uppkomst och historiska utveckling. Han framhöll de moraliska begreppens relativitet och slutade med en granskning av de moderna uppfattningar i sedlighetsfrågan, som funnit sitt uttryck i skönlitteraturen. I den följande diskussionen, som först slutade kl. ½12 på kvällen, sedan den fortgått i fem timmar, uppträdde en mängd talare av högst skiftande meningar. I stort sett låta de dock särskilja sig i två grupper. Den ena representerades av teologerna, vilka med professorerna Rudin och Johansson i spetsen naturligtvis hävdade den härskande asketiskt-kristliga uppfattningen av äktenskap och celibat. Den andra utgjordes av talare, som yrkade på friare former och som ansågo, att en på kärlek grundad förbindelse var moralisk och tillåtlig, vare sig den var sanktionerad av staten eller icke. Att döma efter det officiella referat, som verdandisterna under den följande striden utgåvo, fördes diskussionen på alla håll med allvar och värdighet, om också ett eller annat upphetsande ord fälldes, som ju vanligen sker i en livlig debatt. Ett undantag i detta avseende utgjorde dock en person, som då var fullkomligt obekant även för verdandisterna, men som sedan blivit så mycket mer beryktad för sina teorier om »småmord» och andra dylika framtidsideal. Det var litteratören Hinke Bergegren. Han tyckes hava uttryckt sig med en viss drastighet och cynism, som gjorde ett obehagligt intryck på många, kanske de flesta av de närvarande. Otto v. Zweigbergk, som skrivit Verdandis historia under de tio första åren av dess tillvaro, yttrar emellertid, att inom Verdandistkretsen var tillfredsställelsen med det första försöket allmän. »Och man var ense om, att diskussionens förtjänst låg just däri, att de olika riktningarne varit så pass fullständigt representerade. Ur denna synpunkt ansågs även herr Bergegrens uppträdande som en vinst för diskussionen — trots absurditeten i hans ståndpunkt och hans krassa framställningssätt.» {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> mj1mimiws7on5ljn54em65va0lkov1f 104 224976 656817 2026-08-10T09:59:22Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656817 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||NATURALISMENS UTBREDNING|321}}</noinclude>Om belåtenheten var allmän inom Verdandi, visade det sig emellertid, att dessa känslor icke delades utanför föreningen. Det blåste snart upp till storm i det akademiska Upsala. Angreppens rad inleddes av tidningen Fyris, som i sitt nummer för den 4 april innehöll ett indignerat och tämligen missvisande referat av förhandlingarna. »Man skulle verkligen», hette det som slutkläm, »tro sig förflyttad till det gamla Rom under Claudii eller Caligulas dagar, i stället för att vistas i det nittonde århundradets sedliga Sverige.» Striden fortplantade sig snart till huvudstadspressen. I flera konservativa blad avtrycktes Fyrisartikeln, och samtidigt började det vimla av insändare i Upsalatidningarna. Zweigbergk, som själv var med, skriver därom: »I en handvändning var sålunda opinionsstormen lös över hela landet. De senaste årens heta strider mellan nytt och gammalt — företrädesvis inom litteraturen — hade ju åstadkommit en ganska klar partibildning. Det fanns i landet en hel del hederligt och välmenande folk, som gripits av skräck vid åsynen av brytningspartiets framfart; det fanns män och kvinnor i överflöd, som på rena allvaret betraktade Strindberg som antikrist själv samt Wicksell, Geijerstam och andra som dennes förnämsta medhjälpare i beredandet av världens undergång. Det behövdes blott att ge an tonen, att peka på Verdandi och säga: ’Se, de ha lyckats fördärva ungdomen; ve oss!’ för att en stark kör av bekymrade och förskrämde genast skulle instämma. Opinionsstormen rasade. Från hela landet inströmmade till Upsala brev av bekymrade mödrar, fäder och andra hjälpare, som bådo och hotade, varnade och förmanade. Och i Upsala demonstrerades av alla krafter. Varje dag medförde nya överraskningar; de flesta medlemmar av föreningen Verdandi fingo i en eller annan form känna på den uppväckta stormens ilar. »Än berättades det, att en docent, som tillhörde Verdandi, fått mottaga en uppmaning att ej vidare infinna sig i en professorsfamilj, där han förut umgåtts som barn i huset. Och många voro de, som drabbades av sådana förvisningsdomar. Än hörde man, att unga flickor på gatan ej besvarade<noinclude> <references/> {{m|2 — 18338.{{em|1}}''J. Mortensen.''}}</noinclude> q6v0gfbxqefcmjroalv2ymk206s1h59 104 224977 656818 2026-08-10T10:02:41Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656818 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|322|NATURALISMENS UTBREDNING|}}</noinclude>hälsningar från studenter, som de visste vara medlemmar av den boycottade föreningen; mammorna hade förbjudit det. Än var det en religiöst anlagd skräddare, som såg i väggen, när han mötte en förut högt aktad kund, som upptäckts tillhöra Verdandi. (Det sägs, att hans hjärta veknade något längre fram på våren, när tiden för sommarbeställningarna närmade sig.)» Den liberala pressen intog dock en ganska välvillig hållning. Göteborgs Handelstidning beklagade visserligen det sätt, varpå diskussionen på vissa håll skötts, men slutade: »det vore illa, om man, genom oförstånd och överretad harm lade hinder i vägen för en förening, som bör kunna bliva till ett hälsosamt salt i den akademiska surdegen». Med dessa reservationer och denna polemik tycker man, att saken kunde varit utagerad, men det egentliga skådespelet återstod. Vissa krafter sattes i rörelse för att få Hinke Bergegren dömd enligt kap. 18 § 13 strafflagen, men då allmänna åklagaren fick höra, vad vittnena kunde ha att andraga, vägrade han trots påtryckningar att väcka något åtal. Däremot beslöt mindre konsistoriet, som har universitetets disciplinära myndighet i sina händer, att ingripa. Den 23 april inkallades Verdandis styrelse och diskussionsinledaren Carlheim-Gyllensköld att stå till ansvar. Förhöret hade en mer patriarkalisk än juridisk karaktär eller såsom verdandisterna senare formulerade det: de bestraffades icke efter lag utan efter godtycke. De dömdes samtliga till föreställning och varning, ett par medlemmar dessutom till obehörighet att under viss tid komma i åtnjutande av akademiskt stipendium. Mot hela förfarandet reserverade sig professor Holmgren i ett varmhjärtat, utmärkt formulerat yttrande. Verdandisterna anförde klagomål över den fällda domen hos kanslersämbetet, sedan hos Kgl. M:t men utan resultat. »Vi göra detta», skrevo de i besvärshandlingarna, »icke på grund av tyngden av det straff, som drabbat oss, utan emedan enligt vår övertygelse viktiga rättsprinciper blivit kränkta.» {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> miu9skgxru5gwzsz6hpne8rlo0akhi0 104 224978 656819 2026-08-10T10:08:17Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656819 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||NATURALISMENS UTBREDNING|323}}</noinclude>Ortodoxiens försvarare hade hoppats att med sina angrepp hejda radikalismens framfart i Upsala. Och vad hade de åstadkommit? De hade just givit radikalismen luft under vingarna, och med sina förföljelser hade de gjort verdandisterna till hjältar och martyrer. Ungdomens sympatier stannade nämligen övervägande på verdandisternas sida, som försvarat sina åsikter med allvar och käckhet. Den liberala pressen tog deras parti, och när förföljelsen ytterligare fortsattes, i det att professor Alin lyckades beröva Carlheim-Gyllensköld ett större riddarhusstipendium, väckte detta icke ringa förargelse. För att ersätta den skada, han därigenom lidit, satte sig två ansedda män, professor Curt Wallis och statsgeologen doktor Holst, i spetsen för en insamling, som gav ett mycket gott resultat. Denna strid fick emellertid även ett efterspel i riksdagen. Där väcktes 1888 en motion av J. Mankell och A. Gumælius om inskränkning i den akademiska domsrätten. Ärkebiskop Sundberg talade kraftigt emot motionen, som även föll. Men säkerligen var det icke utan inflytande från denna strid, när universitetet ett par decennier senare själv begärde upphävandet av sin gamla undantagslagstiftning. Mellan universitetet och verdandisterna fortgingo sammandrabbningarna ett par år framåt. År 1888 hade Viktor Lennstrand i »Socialdemokraten» publicerat en artikel ''En hälsning'', vilken åtalats och förklarats brottslig enligt tryckfrihetsförordningen §3 mom. 2 »förnekelse av en Gud och ett liv efter detta». Socialdemokratens redaktör Hjalmar Branting dömdes till 150 kr:s böter. Med anledning härav sände Verdandi den bötfällde 50 kr. som bidrag till avbetalning av bötessumman jämte en adress, i vilken föreningen, utan att taga parti för de i uppsatsen uttryckta åsikterna, hävdade, att domen kränkte tanke- och yttrandefrihetens grundsatser. Denna handling gav anledning till mycket rabalder. Rektorn kallade samtliga föreningens medlemmar att möta på universitetet. Inför dessa höll han ett straff- och förmaningstal, där han framhävde det otillbörliga i föreningens tilltag. Men mindre konsistoriets myndighet fick dock denna gång vila. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> qibbo4746w9twfm0ekq54tzm2k6os3s 104 224979 656820 2026-08-10T10:12:28Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656820 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|324|NATURALISMENS UTBREDNING|}}</noinclude>Verdandisterna voro under dessa år icke overksamma. De gjorde vid denna tid en viktig insats i universitetslivet, ehuru av helt opolitisk art. Professorernas fordringar för de olika examina voro ännu icke officiellt fastställda, tvärtom de höllos mycket svävande, och det var ofta förenat med icke ringa svårigheter för de unga studenterna att förskaffa sig uppgifter därom. Det var på denna olägenhet Verdandi ville råda bot genom att utgiva en studiehandbok, baserad på meddelanden från de olika lärarna. Företaget var icke utan sina vanskligheter, så mycket mera som en del av examinatorerna gjorde svårigheter ifråga om att lämna de erforderliga uppgifterna. Men vid höstterminens början 1887 förelåg ''Verdandis studiehandbok'' färdig. Den rönte en strykande åtgång, och dess framkomst betecknar nära nog en ny epok i universitetsstudiernas bedrivande. När sedan den genomgripande reformen i universitetsundervisningen genomfördes, blev det i lag stadgat, att fakulteterna själva skulle utgiva dylika studiehandböcker. Det följande året kunde Verdandi framkomma med en annan nyhet. Redan 1886 hade K. Staaff föreslagit, att Verdandi skulle direkt söka verka för spridande av upplysning bland folkets bredare lager genom att utgiva lämpliga populära skrifter, och på våren 1888 lågo i bokhandeln de första häftena av dessa ''Verdandis småskrifter'', vilka sedan kommit att omfatta så många skilda kunskapsområden och som spritts i hundratusentals exemplar. Därmed var i själva verket grunden lagd till det intensiva folkbildningsarbete, som under de sista årtiondena alltmera utvidgats och som varit en av de väsentligaste förutsättningarna för den demokratiska utvecklingen i Sverige. Den sista fasen i denna strid utspelades, när Georg Brandes på inbjudan av Verdandi följande våren kom till Upsala och höll tre föreläsningar om Heinrich Heine. Verdandi hyllade Brandes med en liten avskedsfest, vid vilken ordföranden, David Bergström, tackade honom för vad han betytt för ungdomen och modernt andligt liv i Norden. Han fällde även därvid några kanske mindre hänsynsfulla ord om, att ungdomen vid Upsala universitet icke var bortskämd med att få varaktiga in-<noinclude> <references/></noinclude> 8a8lidz82z4km91z3garwcs0pasagvz 104 224980 656821 2026-08-10T10:24:40Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656821 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||NATURALISMENS UTBREDNING|325}}</noinclude>tryck och kraftiga impulser av mäktiga och betydande personligheter. Det var vid Sveriges främsta universitet »ont om verkligt utpräglade individualiteter … män, som förmå höja sig — eller sänka sig, vilketdera man nu vill — till att vara ungdomens lärare, icke allenast i rent teoretiska och specialkunskaper utan även i den allmänt mänskliga men svåra uppgift, som heter: att vara och bliva sig själv, att arbeta sig fram till självständighet i övertygelse och gärning». Brandes svarade med ett briljant anförande; som kom ungdomens hjärta att klappa. Sedan han sist besökt Upsala för tolv år sedan, hade ett nytt universitetshus blivit byggt och en ny ungdom vuxit upp: »Disse to Ting, Universitetet og Ungdommen, ere hinanden temmelig ulige. Universitetet er rigt, Ungdommen er det ikke. Universitetet er prægtigt, Ungdommen snarare uanselig. Universitetet er trods sin nyhed gammelt, Ungdommen er ung. Denne Universitetsbygning er som et Billede paa visse moderne Stater: mange Penge anvendte paa det Ornamentale, faa paa det Nyttige. Forhallen er rig som en Civilliste, Festhallen er pompøs som et Hof, Kanslerrummet dyrt som Administrationen, og med Undervisningsrummene er det tarveligt bevendt, som i Almindelighed med Undervisningen i Landene … Bygningen synes at sige: Her staar det Pyntelige og Autoritære i förste Linje, det Gavnlige i anden, Friheden i tredje; og skulde Nogen nære Tvivl, saa findes her en allerede ved sin Ærlighed yderst tiltalende Förhalls-Inskription<ref>Inskriptionen lyder: »Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större».</ref> der, naar Talen er om et Universitet, turde være den mest vellykkede Oversættelse, der findes i noget Sprog af den gamle Italieners Indskrift over en anden Institution: ''Lasciate ogni speranza, voi'' ''ch’entrate!'' … Staten beskytter i alle Lande Videnskaben, og den mener det i alle Lande alvorligt dermed. Men det ligger i Sagens Natur, at den i Regelen kun beskytter den Videnskab, den velsindede, den neutrale, med hvilken Staten og det officielle Samfund er tjent. Universitetet i Danmark har paa sin Facade<noinclude> <references/></noinclude> 5qp325xwe15sj1t7wwytuksp46e9jig 104 224981 656822 2026-08-10T10:29:43Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656822 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|326|NATURALISMENS UTBREDNING|}}</noinclude>en Ørn med Inskrift ''coelestem adspicit lucem'' (Den skuer mod det himmelske Lys). I Regien ynder Staten som Stat ikke andre Ørne, end saadanne, hvis Kloer er klippede og hvis Vinger staekkede. De unge Maend, som trods Modstand fra saa mange Sider, har dannet Föreningen »Verdandi» og holdt ud i den, have villet være en virkelig Ungdom, en Videnskabens og Kundskabens unge Garde, en Lysets Riddervagt, som Tegnér siger. De har havt Mod og Vilje, sjældne Egenskaber nutildags …» Dessa bägge tal väckte till liv en ny vårstorm i Upsala och diskuterades i pressen hela landet över. Man ansåg, att Verdandi förolämpat universitetets vördade och högt förtjänte lärare, och klandret gick även ut över Brandes, som bl. a. »Sigurd» i Smålandsposten kallade för en »estetisk provryttare för modern, frisinnad och obesvärad diktning». Striden med anledning av Brandesfesten var Verdandis sista sammandrabbning på åttiotalet. Under det följande decenniet fortgick föreningens utveckling under lugnare förhållanden. Jag har här något utförligt dröjt vid Verdandis stridigheter, därför att de kasta ett bjärt ljus över tidens förhållanden och de olika krafter, som voro i rörelse. Man ser skarpt emot varandra de unga himlastormarna och traditionernas bärare, som söka hejda deras ungdomliga framfart. Men vårflödet lät sig icke hejdas. Det är denna generations män, som bära de frisinnade åsikterna ut i livet. Under dessa år blir Verdandi ett slags centrum för de radikala idéerna, varifrån de välla ut över hela landet. Föreningens betydelse inses bäst, om man erinrar sig, att när den demokratiska rörelsen bryter igenom i svensk politik, bäres den fram av tvänne män, som just fått sin fostran i den upsaliensiska studentföreningen, nämligen Karl Staaff och David Bergström. {{linje|5em|style=margin-top:3em;margin-bottom:3em;}}<noinclude> <references/></noinclude> 0dtd9lxy4sii8uzooymhcpvfc7gfpzg 0 224982 656823 2026-08-10T10:32:52Z PWidergren 11678 Skapade sidan med '<div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="J_Mortensen_Från Röda rummet till Sekelskiftet_1918.djvu" from=315 to=336 prev="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/Ola Hansson|Ola Hansson.]]" current="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/Naturalismens utbredning|Naturalismens utbredning.]]" next="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/Symbolismens uppkomst|Symbolismens uppkomst.]]" kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> Kategori:F...' 656823 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="J_Mortensen_Från Röda rummet till Sekelskiftet_1918.djvu" from=315 to=336 prev="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/Ola Hansson|Ola Hansson.]]" current="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/Naturalismens utbredning|Naturalismens utbredning.]]" next="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/Symbolismens uppkomst|Symbolismens uppkomst.]]" kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Från Röda rummet till Sekelskiftet]] mggzgxqf1q7wdiybburkq2emju04q41 104 224983 656825 2026-08-10T10:39:59Z PWidergren 11678 /* Utan text */ 656825 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="0" user="PWidergren" /></noinclude><noinclude> <references/></noinclude> el3ez3e2rae15n97m4wmnacjqh9wpql 104 224984 656826 2026-08-10T10:40:16Z PWidergren 11678 /* Utan text */ 656826 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="0" user="PWidergren" /></noinclude><noinclude> <references/></noinclude> el3ez3e2rae15n97m4wmnacjqh9wpql