Wikisource svwikisource https://sv.wikisource.org/wiki/Wikisource:Huvudsida MediaWiki 1.47.0-wmf.14 first-letter Media Special Diskussion Användare Användardiskussion Wikisource Wikisourcediskussion Fil Fildiskussion MediaWiki MediaWiki-diskussion Mall Malldiskussion Hjälp Hjälpdiskussion Kategori Kategoridiskussion Tråd Tråddiskussion Summering Summeringsdiskussion Sida Siddiskussion Författare Författardiskussion Index Indexdiskussion TimedText TimedText talk Modul Moduldiskussion Event Event talk Ämne 4 157148 656914 656209 2026-08-12T00:30:00Z Alexis Jazz 13925 Updating gadget usage statistics from [[Special:GadgetUsage]] ([[phab:T121049]]) 656914 wikitext text/x-wiki {{#ifexist:Project:GUS2Wiki/top|{{/top}}|This page provides a historical record of [[Special:GadgetUsage]] through its page history. To get the data in CSV format, see wikitext. To customize this message or add categories, create [[/top]].}} Följande data är cachad och uppdaterades senast 2026-08-10T10:01:29Z. Maximalt {{PLURAL:5000|ett|5000}} resultat finns {{PLURAL:5000|tillgängligt|tillgängliga}} i cachen. {| class="sortable wikitable" ! Finess !! data-sort-type="number" | Antal användare !! data-sort-type="number" | Aktiva användare |- |hocr || 25 || 2 |- |ocr || 35 || 3 |- |proofread-editnext || 27 || 0 |} * [[Special:GadgetUsage]] * [[m:Meta:GUS2Wiki/Script|GUS2Wiki]] <!-- data in CSV format: hocr,25,2 ocr,35,3 proofread-editnext,27,0 --> sn82ecgeo817vl2ppszxg7pzzm2u502 104 224830 656906 656621 2026-08-11T12:31:23Z PWidergren 11678 656906 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" /></noinclude> {{Initial|D}}EN SVENSKA NATURALISMEN SATT ICKE länge i orubbat bo. Den inleddes med Strindbergs »Röda rummet» 1879 och nådde sin kulmen med samma författares »Giftas» 1884. Reaktionen börjar nästan i samma ögonblick, som en skara unga författare fylka sig kring de nya idéerna. Under åttiotalets sista år förändrar litteraturen långsamt sin karaktär för att därefter glida över i symbolismen. Men det är ett rikt och brusande liv, som fyller dessa åttiotalets år. Andarna vakna. Det ligger kamp i luften. Det vimlar av problem, som sättas under debatt. De skönlitterära arbetena ensamt giva knappast en tillräcklig föreställning om den andliga livaktighet, som fyllde sinnena. Man måste bläddra i tidens tidningar och pamfletter eller erinra sig de många föredrag, som höllos för att belysa de stora samhällsfrågorna, för att få en föreställning om åttiotalets intellektuella insats och dess hängivna tro på idéernas makt. Och det är icke endast de svenska böckerna, som spela en roll i detta idéutbyte; även en och annan fransk bok, särskilt av Zola, förirrar sig i översättning hit upp och sätter sinnena i brand. Men framför allt är åttiotalet långt mera en gemensamt skandinavisk än en svensk rörelse. Det var alltjämt den dansk-norska litteraturen, som gick i spetsen. Vart annat år utsände Ibsen ett nytt drama, vilket slog ned som en bomb, Kielland sände in över gränsen sina skarpa och kvicka berättelser som sprakande raketer. Jonas Lie med sina vemodsfyllda och smidiga skildringar, den tidigt bortgångne Kristian Elster, Björnstjerne Björnson med sina väckande men ofta så ensidiga angrepp, Edvard Brandes med sina vassa och mondäna dramer, och många fler hörde till tidens älsklingsförfattare. Jämte Ibsen verkade kanske dock ingen så<noinclude> <references/></noinclude> m3ykx9bz0kvyz7o1pzerjhroel8biz9 104 224832 656908 656623 2026-08-11T15:25:56Z PWidergren 11678 656908 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||DET UNGA SVERIGE|249}}</noinclude>Dessa förhållanden sammanhängde nog därmed, att den svenska naturalismen saknade en verklig ledare. Det fanns ingen, som med fasthet och vidsyn kunde samla de spridda krafterna och föra dem an mot ett gemensamt mål. De unga sågo visserligen med beundran upp till Strindberg under början av åttiotalet, och han var obestridligen den, som gick i spetsen, men han var en allt för utpräglad individualist, och han saknade de karaktärsegenskaper, den klokhet, den samkänsla, den oegennytta, som äro nödvändiga för en ledare. Långa tider levde han ju även i landsflykt. Efter Giftasåtalet, under vilket många av de unga för första gången personligen sammanträffade med honom, svalnade deras entusiasm för Strindberg som det förföljda geniet. Strindberg tyckes icke ha förstått, att ögonblicket var inne att vinna de ungas förtroende och sympati. I Axel Lundegårds roman »Röde prinsen» framträder tydligt detta stämningsomslag inom den yngre generationen efter Giftasåtalet. <section end=DUS0 /> <section begin=DUS1 /> {{c|{{större|'''I.'''}}}} En man, som verkligen ägde vissa förutsättningar för att sammanhålla de kämpande kring ett gemensamt banér, var Gustaf af Geijerstam. Han ägde samhörighetskänslan och målmedvetenheten, men han saknade kunskaper och överhuvud intellektuell pondus. Hans försök ledde därför icke heller till något nämnvärt resultat. Gustaf af Geijerstam står emellertid i centrum av hela rörelsen; han är en av de mest typiska av alla de svenska naturalisterna, fullt uppgående i naturalismens program, som han omfattade med hela sin naturs värme och trosvisshet. Det<noinclude> <references/></noinclude> mkto0vfa3as508nm5eafl4qb3xfxgev 104 224834 656909 656627 2026-08-11T17:59:23Z PWidergren 11678 656909 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||DET UNGA SVERIGE|251}}</noinclude>och färgerna något för starkt pålagda. Långt bättre äro ett par folklivsbilder från det karga Öland, i vilka man redan varslar, att skildringen ur de lägre folkklassernas tunga liv skulle bliva hans egentliga område. 1883 utgav han en ny samling, ''Strömoln'', utan betydelse. Men med den därpå följande ''Fattigt folk'', första samlingen (1884), har han tagit ett stort steg framåt. Där finns redan en berättelse som ''Förbrytare'', där Geijerstam verkningsfullt skildrar de otämda lidelsernas spel i de öde bygderna med röda stugor, som så pittoreskt och fridfullt lysa fram mellan björk och gran. Kristendomen har ju härskat där i nära tusen år, men samma vilda natur lever obruten och förstörande kvar trots kyrkklockor, psalmsång och folkskolor. »Hunger och kärlek — det är hela historien.» I romanen ''[[Erik Grane]]'' (1885) har Geijerstam till förnyad behandling upptagit ungefär samma motiv, som föresvävade honom i berättelserna i »Gråkallt». Det är ett försök till en tidsskildring, och i många avseenden ett betydelsefullt arbete, ett av dem, med vilka den svenska naturalismen når sin kulmination. Han framdrar här bland annat den sexuella frågan i samma anda som Strindberg i »Giftas». För övrigt handlar arbetet om alla tidens brytningar, om striden mellan den gamla och den unga generationen, mellan ortodoxi och radikalism. Erik Grane har kommit till Upsala för att läsa till präst, men studiet av Pontus Wikners och Victor Rydbergs skrifter väcker hans tvivel. Ett besök hos en teologie professor, en av stadens andliga biktfäder, ökar endast hans motvilja för den officiella kristendomen. Bristen på pängar tvingar honom slutligen att för en tid lämna universitetsstaden och ett par år konditionera på en herrgård i Östergyllen. När han återkommer till Upsala, finner han allt förändrat. De nya idéerna hålla på att tränga igenom. Det jäser i den lilla universitetsstaden. Radikalerna försöka slå ett slag för religionsfriheten, men tiden är ännu {{rättelse|icka|icke}} mogen. Grane drives alltmera över till en utpräglad radikalism, men någon stridsman för dessa idéer blir han aldrig. När han till fullo genomskådat värdelösheten av det officiella och föråldrade vetande, som universitetet skänker sina adepter, lämnar han staden. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 8tm0l6sce9kta3h0txmpiekb35wc67m 104 224835 656911 656626 2026-08-11T18:21:00Z PWidergren 11678 656911 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|252|DET UNGA SVERIGE|}}</noinclude>»Hur kommo vi upp till Upsala, och hur gingo vi därifrån? Vi kommo dit för att bildas till inträde i livets skola, och vi gingo därifrån med hjärnorna sprängda av en bildning, som i stället gjort oss allt mer främmande för det liv, som leves ute i den stora världen, vilken går sin väg, medan den lilla lärdomsstaden i löjlig förnämhet sluter sig inom sig själv och går sin. Vi kommo dit med frisk vilja och stark verksamhetshåg, och vi foro därifrån med sinnet nedtyngt, hågen slapp och arbetskraften hämmad, utan spänstighet, blaserade, levnadströtta, lämpliga till ämbetsmannämaskiner, men icke till människor. Och i förvetet barnahögmod hade vi lärt oss att skratta åt allt mellan himmel och jord.» Erik Grane blir förvaltare på ett bruk och blir lycklig i förening med en frisk och hurtig ung flicka. Boken mynnar alltså ut i tidens karaktäristiska motvilja för den abstrakta lärdomen och dess förhärligande av de praktiska yrkena. Det vilar över denna skildring mycken ungdomsglöd och optimism — något av den trosvissa stämning, som bar de första verdandisterna genom striderna. Flera av bifigurerna som den studentikose skeptikern Ling äro ganska lustigt skildrade. Och det är verklig skada, att romanen ej är skriven med större konstnärlig kraft. Den skulle då alltjämt för svensk litteratur vara ungefär vad Turgenjevs »Fäder och söner» är för den ryska eller Jacobsens »Niels Lyhne» för den danska, en hel generations uppgörelse med livet. Geijerstam har velat måla brytningen mellan tvänne tidsåldrar, men hans uppfattning är för doktrinär och för trång för att omspänna de många inslagen i en dylik tidernas väv. Hans roman blir endast en historia om ett enskilt fall och en något för pamflettartad sedeskildring. Under de närmaste åren utgav Geijerstam novellsamlingen ''Tills vidare'' (1887), som innehöll ett par förträffliga berättelser (''Bort, En ungdomsdag, En smålänning''), samt ''[[Pastor Hallin]]'' (1887), en av hans bästa romaner. Den handlar om en student, som kastat sig in på teologiska studier, men strax innan han skall prästvigas gripes av tvivel. Ett ögonblick tänker han att byta om bana, men faderns fattigdom tvingar honom att fortsätta. Han avlägger prästeden, men allt är dött inom honom,<noinclude> <references/></noinclude> dqg9etf33uft0fyiz38d3qijsocrlan 104 224836 656910 656628 2026-08-11T18:18:06Z PWidergren 11678 656910 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||DET UNGA SVERIGE|253}}</noinclude>och den unga flicka, vid vilken han fäst sig, visar honom öppet sitt förakt. Det hela formar sig till en bitande, men dock behärskad satir mot den officiella kristendomen — kanske en av de verkningsfullaste, som skrivits i Sverige. Här äro karaktäristiken och miljöskildringen lika väl träffade, särskilt av livet i den gamla biskopsstaden, där en väsentlig del av handlingen tilldrager sig; och romanen innehåller tvänne av Geijerstams bästa kvinnoporträtt: pastorns fästmö, den käcka Eva Bauman, och hans syster, Selma, som slutligen gör uppror mot fädernehemmets kristliga husordning och går sina egna vägar. Med andra delen av ''Fattigt folk'' (1889), som följdes av ''Kronofogdens berättelser'' (1890), återvände Geijerstam till de socialt humanitära skildringar, som äro hans styrka. I den förra av dessa samlingar märkas så utmärkta historier som ''Mor Lenas pojke'' och ''Petter med ögat'' och i den senare ''Familjen på Skogerum'' och ''Fadermord''. Den sistnämnda verkar med livets egen enkla och uppskakande tragik och är byggd på gamla rättegångshandlingar över ett ohyggligt morddrama på Öland. Alla karaktärerna, särskilt förbrytartyperna — Ingrid och hennes bägge söner — äro tecknade med säker och övertygande kraft. Det är utan tvivel i dessa folklivsskildringar och brottmålshistorier, som Geijerstam når höjdpunkten som berättare. Han har intimt levat sig in i den svenska allmogens seder och uppfattningssätt, han har en djup och äkta medkänsla med de fattiga och förtryckta i samhället, och deras osammansatta själsliv, som i skildringen tillåter en bred och kraftig penselföring, stod i god samklang med hans egen naturs en smula robusta läggning. I brottmålshistorierna är det också, som man först varsnar en ny människouppfattning och ett nytt konstnärligt manér. I den satiriska sedeskildringen, som Geijerstam ju gärna odlat, ställas motsatserna emot varandra så skarpt som möjligt. Allt måste tecknas medvetet och med fasta konturer, för att den konstnärliga effekten skall kunna uppnås. Men instinktivt förstod han, att när han ville skildra de hemliga vägar, på vilka den först dunkla tanken på ett illdåd smyger sig fram i själens djup, innan den vuxit sig så stark, att den kan bryta sig fram<noinclude> <references/></noinclude> bodqteg95md84f66456zirqh0ons041 104 224854 656928 656646 2026-08-12T10:59:04Z PWidergren 11678 656928 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||DET UNGA SVERIGE|257}}</noinclude>tendentiös. I Frankrike hade den äldre generationen som Flaubert och Goncourtarna tillhört den förra riktningen; det var först Dumas fils och Zola, som angrepo institutionerna. I Norge och Danmark hade likaledes den äldre generationen som Björnson och Ibsen börjat som romantici och småningom nått fram till tendensdiktningen. I Sverige är det tvärtom: det äldre åttiotalet är övervägande satiriskt, det yngre däremot söker objektivt framställa. Till denna senare grupp hör Tor Hedberg. Han är uteslutande betraktaren bland dessa unga åttiotalister, man skulle vara böjd att säga mer tänkare än skald. Han ställer sina psykologiska problem med icke ringa skarpsinnighet, men tanken får sällan det konkretas liv över sig, och skildringen saknar allt för ofta färg och lyrik. Stilen är tung, kärv och färglös. Det vilar något inåtvänt, allvarligt och tungt över hans skrifter, och helst framställer han också de av livet slagna, grubblarenaturer, som kämpa en hård kamp med sina egna tankar. Han är en allvarlig, vederhäftig sanningssökare, men förefaller ofta så flegmatiskt oberörd av de händelser han upprullar, att han har svårt för att rycka oss med. Född 1862 debuterade han, efter studier i Upsala, 1884 med berättelsen ''Högre uppgifter'', som väckte ett visst uppseende. Den handlar om en ung flicka med teaterblod i ådrorna, som drömmer stort och svärmiskt om livet, men vilken slutar som maka åt en man, som hon föraktar; och sedan sinar livet ut för henne i idel missräkningar. Ännu större förväntningar väckte ''Johannes Karr'', som obestridligen är ett duktigt arbete av en 23-åring. Det är berättelsen om en samhällets paria, och hur han kämpar sig upp i världen. Johannes är naturlig son till en backstugusittares dotter och en rik och hård bonde, som överger henne. Förvildad och förskjuten växer han upp, och 17 år gammal sätter han av hämndbegär eld på faderns gård; efter uttjänt straff får han plats hos en handelsidkerska på landet och gifter sig med dennas dotter, sedan hon skändats av en herreman. Hon älskar honom icke och dör, då hon ger livet åt en son. Denne son är den numera rike spannmålspatronens allt, och kring honom<noinclude> <references/></noinclude> 9y5vpnj6ebi5r4xcg2qmikowoia2ym1 104 224857 656929 656649 2026-08-12T11:40:32Z PWidergren 11678 656929 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|260|DET UNGA SVERIGE|}}</noinclude>men liksom än en gång sin ungdoms kärlek. I denna berättelse liksom i flera följande spåras ett tydligt inslag av rysk berättelsekonst. Turgenjev har, såsom redan Sprengel påpekat, i sin novell »Kärlek efter döden» behandlat ett liknande motiv. Tor Hedbergs utveckling är kanske den jämnaste av alla dessa åttiotalsförfattares. Fast han tillhörde det unga Sverige genom sina radikala åsikter, uppträdde han aldrig som samhällsförbättrare utan intresserade sig redan i sina första skrifter uteslutande för psykologien. Heidenstams uppträdande förändrade icke heller hans uppfattning, åtminstone icke i någon nämnvärd grad. Han svarade på Pepita-boken med en liten motskrift ''Glädje'', och om någon egentlig kris i hans författarskap under dessa år kan man icke tala. Men även han har haft sina inre strider. Problemen ha ställt sig för honom i en något annan dager, och diskret har han sökt tolka något av det, som försiggick i tiden, i novellen ''Ett eldprov'' (1890). Den vill just belysa brytningen i det moderna livet, striden mellan känsla och tanke, mellan idealen och verkligheten. Henrik Wilde har studerat i Upsala, där han vid 21 års ålder blivit doktor på en avhandling om Schelling. Det är en brådmogen kammarlärd, en ohjälplig ideolog och världsförbättrare i sin fantasi, men han känner alltför litet till livet. Han sätter som sitt mål att arbeta för mänsklighetens utveckling. Ett av de största hindren finner han i kristendomens paradoxala lära, att människan skall älska alla, även sina fiender — en lära, som endast föder lögn och hyckleri. Allt detta filosoferande utfyller hans samtal med Agnes, som han älskar; hon känner sig dragen till honom, men hans verklighetsskygghet och oerfarenhet komma trådarna att brista. Det blir en annan, som vinner henne, och Wilde känner sin värld störta samman. Han genomlever en tid av självransakan och går ut till sin nya kamp för mänsklighetens utveckling. Denna berättelse är allt för metafysisk. Wilde skulle kunnat bliva en typ för den unga generation, som stormade fram, buren av sina drömmar. Deras tanke ilade liksom i förväg; känslorna kunde ej följa med, och därför kommo de att sakna<noinclude> <references/></noinclude> 5xagrxttxotc1xl1n1ij6az3ulqorsr 104 225046 656894 2026-08-11T11:59:16Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656894 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|375}}</noinclude>Jag undrar om kommissionen verkligen skall ha mod att behandla rikets förste grefve som en simpel missdådare? Creutz kände sig stucken. — Jag är ingen bödelsknekt, svarade han, som inställer mig här, för att afföra er till tjufkällaren. För öfrigt eger jag icke rättighet att ensam afgöra hvad kommissionen kan anse sig ega fog att besluta. För min del, herr grefve, är jag icke ens jurist. Brahe afbröt honom. — Och alldenstund ni icke är jurist, vill ni väl säga, att ni icke heller kan bedöma följderna af hvad som nu inträffat; men så litet jurist ni än må vara, min grefve, så är det dock ni, som på ett mera juridiskt, än ridderligt sätt tagit upp tonen till denna de fördömdes chör. Om äfven Brahes tydligt antydda ogillande af Creutz' handlingssätt icke kunde bestå inför ett verkligen på rigtiga samhälls-grundsatser hvilande omdöme, träffades likväl Creutz icke dess mindre i sina med bördsbegreppen insupna åsigter såsom riddersman. — För mitt handlingssätt, svarade han, står jag till ansvar inför samhället och … Äfven nu afbröt honom Brahe. — Och inför ert eget samvete, min grefve. Creutz öfverraskades af detta tillägg. Han hade icke tänkt på sitt samvete, icke ens att hans handlingssätt från någon synpunkt kunde klandras, och det desto mindre, som han hitintills icke hört annat än bifall och gillande. — Mitt samvete, upprepade han ofrivilligt. — Jag säger er, grefve, att det skall hämnas mig, och hvar och en, hvars olycka ni förorsakat. Det är godt och väl, att ni kan stå till ansvar inför samhället, allra helst inför ett samhälle, fullt af så många politiska och juridiska spetsfundigheter, som vårt; det må till och med vara, att ni kan sägas i samhällslagens högre mening endast hafva uppfylt en pligt; men man är ingen Herkules, för det att man af en slump lyckats att få tag i en herkulesklubba. Icke större själsstyrka än ni eger, skall den skenbara ära, ni tillfälligtvis förvärfvat, snart förblekna inför er egen känsla. Den offentlige mannen söker förgäfves ett skyddsvärn mot sig sjelf, såsom enskild. För att vara en stor man, behöfves det både hufvud och hjer-<noinclude> <references/></noinclude> i2efwxiwr8zjnpwyf2p5ox2u1492vdz 104 225047 656895 2026-08-11T12:01:43Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656895 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />376</noinclude>ta; ni har hvarken det ena eller det andra mer än till husbehof. När ert hjerta en gång vaknar till lif och upptäcker att hufvudet är tomt, så skall det fylla det med föga tillfredsställelse med er sjelf. Ni ser förvånad på mig. Lika mycket! Vi hafva känt hvarandra från yngre år. Jag fruktar också mindre för ert hjerta, än ert förstånd. Hvad skulle ni väl säga, om ni finge se mitt hufvud falla för bödelsbilan? Creutz hade inträdt till Brahe, i afsigt att öfvertala honom till bekännelse. Han kände ganska väl sin juridiska okunnighet; men desto mera smickrade den tanken hans fåfänga att förmå den anklagade, på grund af deras äldre förhållande, till en upprigtig och öppen förklaring. Brahes första emottagande förtröt honom, men snart fick en helt annan känsla rum. Det fans nemligen någonting i Brahes yttrande, mot hvilket han icke förmådde värja sig. De illusioner, han gjort sig, försvunno, den ena efter den andra. Han kunde icke ens längre förtörnas, snarare drog sig hans hjerta krampaktigt tillhopa. Partistriden hade fört honom in i den politiska hvirfveln och sedan dragit honom vidare med sig. Det var allt, hvad man i sådant afseende kunde säga om honom. Brahe hade också blottat hela hans inre. Med förskräckelse begrep han verkligen, att han icke var hvad man kunde kalla en statsman, som utan alla sidoafseenden ställer det allmännas ära och gagn framför allt annat, utan att han i sitt handlingssätt fördes af enskilda afsigter. Karakter, sjelfständighet och pligtkänsla, som bort kunna uppehålla honom, voro också icke så starka, att de ens i detta ögonblick förmådde försvara honom mot ett smärtsamt tvifvelsmål vid bedömandet af sig sjelf. Creutz var en man af detta det vanligaste slaget, som har sin tillvaro på grunden af dagens lösa, men moderna rättsbegrepp, hos hvilken, sedan sjelfviskhetens hårda skal blifvit genombrutet, man finner endast en tillkonstlad inre kraft, en sjelfständighet, som är mera hvardaglighetens allmännaste form, än det moraliska lifvets inre medvetande, mera en afspegling af de närmaste omständigheterna, än en fortgående utveckling af en till hela sin sanning känd och fattad grundsats, snarare summan af främmande intryck, än af inre sjelfbestämmelseförmåga. Sådant folk sakna alls icke ridderlighet; den är egentligen deras enda egna vapenrock i lifvet, ty ridderligheten, sedd från denna synpunkt, är blott den hvardagliga stundens sens<noinclude> <references/></noinclude> ev5245lrxphcqkansayt78v1htyqmhr 104 225048 656896 2026-08-11T12:03:48Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656896 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|377}}</noinclude>moral: de sakna icke heller kunskaper, icke någonting utom ett eget inre lif, det lif, hvarur de kunna växa upp ur egen rot och egen kärna, bestå i stormen och bära frukt för samtid och efterverld. Antingen Creutz nu icke någonsin förut rätt klart tänkt sig, hvarthän följderna af hans angifvelse skulle leda, eller han hitintills endast likgiltigt fäst sig dervid; nog af, återförd nu till sig sjelf, fruktade han äfven för sanningen i Brahes hänvisning, för möjligheten att dennes hufvud verkligen skulle kunna falla. Han tvekade om sättet, huruledes han skulle besvara det mot honom gjorda anfallet. Med fortfarande tystnad betraktade han sin forne vän Det föreföll honom, som om Brahe på de sista timmarne redan åldrats. Det låg stolthet qvar på pannan, men läpparne förvredos af en bitter smärta. Det fans eld i ögonen, men en skrynkla hade lagt sig vid sidan om dem, hvarur ett stort svårmod talade. — Herr grefve, sade han slutligen, ni erkänner att jag uppfylt en stor pligt emot samhället; välan, jag kan ej heller begära mera af er. För öfrigt må jag gerna inför er och mig tillstå, att jag var ett håde ovärdigt och svagt redskap; men försynen valde mig dertill, och jag får underkasta mig följderna. Hitintills har mitt samvete icke anklagat mig; hvad som kan ske i en framtid känner hvarken ni eller jag. Ni frågar mig, herr grefve, om jag skulle hafva mod att se ert hufvud falla under bödelsbilan? Jag medgifver, att ni förskräcker och upprör mig med denna tanke. Så långt kan jag, vid gud, icke förmoda att det skall gå. Jag fruktar sannerligen att jag då skulle anklaga mig sjelf, kanske till och med för en blodsskuld. Under det han yttrade detta var han icke rätt öfverens med sig sjelf. Å ena sidan hviskade hans stolthetskänsla honom i örat, att han förödmjukade sig allt för mycket inför Brahe; men å andra sidan var det honom omöjligt att motstå intrycket af dennes belägenhet. — Vid bedömandet af mitt handlingssätt, tillade han likväl derefter, kanske för att gå en medelväg mellan sina egna motsatta och stridiga känslor och i afsigt att på en gång söka rättfärdiga sig både inför Brahe och sig sjelf, bör ni icke förbise, att det denna gång gälde samhällets bestånd, hvarför<noinclude> <references/></noinclude> pqr0lab0ncudjb4d8nswvdveyyan04t 104 225049 656897 2026-08-11T12:11:45Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656897 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />378</noinclude>hvarje god medborgare bör uppoffra allt, äfven sina enskilda böjelser. Glöm för öfrigt icke bort, att det egentligen var Schedvin, som upptäckte edra planer. Visste väl jag, då jag angaf det ifrågavarande upproret, att angifvelsen skulle träffa er? — Håll, grefve, inföll Brahe. Ni skjuter samhället framför er, såsom en präktig skärm, bakom hvilken ni tror ert samvete vara betryggadt. Ingenting är dock falskare. Erkänn — hvad ni för öfrigt omöjligt kan förneka — att det är ert eget partis sätt att behandla oss, som, med en nästan diabolisk beräkning, steg för steg tvungit vårt parti till ytterligheter; erkänn, att edra förföljelser — planmessigt tillväxande i kränkande förolämpningar — företrädesvis just afsågo att från vår sida framkalla ett bestämdt uppträdande, hvarigenom ni, som, med magten i händerna, kunde beteckna våra handlingar huru ni bäst behagade, på en gång skulle få anledning att bryta stafven öfver våra hufvuden; erkänn, att er upprörande fiendtlighet emot konunga-familjen, att det ständiga förolämpande hatet emot mösspartiet, att undertryckandet af all offentlig fri yttranderätt, att allt detta blott haft ett mål, det, att förmå oss till verkligt motvärn; erkänn, att det alldeles icke var fråga om samhället, ty icke befarade ni väl att det skulle gå under, utan att frågan gälde att krossa edra politiska motståndare, för att på deras undergång plantera er segerfana; erkänn, att samhället blott var den fagra förevändningen för edra afsigter, och att er egen magtfullkomlighet var hufvudsaken; erkänn, att ni till och med ifrån början af detta riksmöte ganska tydligt utmärkt de personer, hvilka ni haft för afsigt att rödja ur vägen; erkänn, att deras handlingar, huru oskyldiga eller obetydliga de än varit, blifvit förtydda och förvrängda; erkänn, att ni på detta sätt försatt dem i ett slags biltogt tillstånd, nära nog liksom utom de lagliga rättigheternas gräns, samt att jag utgjorde en af de för er ovilja mest framstående bland detta fåtal. Hvad er särskildt beträffar, grefve, har jag anklagat er inför en domare, som ni icke skall undgå: inför ert samvete. Jag anklagar er för att icke hafva handlat öppet och ädelt, som det egnar och anstår en verklig riddersman. I ert ställe, vet ni hvad jag skulle hafva gjort? Jag antager, att jag trott samhället vara försatt i något slags fara. och att jag upptäckt den. Nåväl, försatt i en sådan ställning, hade jag<noinclude> <references/></noinclude> l7hpuofzjkss0axs2e7ijabic6l67k9 104 225050 656898 2026-08-11T12:14:45Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656898 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|379}}</noinclude>uppsökt er. Jag vet ingen känsla så ridderlig, som vänskapens. Jag hade sagt till er, att edra planer varit upptäckta, att jag i det allmännas namn fordrade att ni skulle afsvärja dem, under tillägg, att jag eljest anmälde förhållandena. Ser ni, jag hade då uppfylt min pligt både emot staten och den enskilde; jag hade handlat ärligt och enkelt. Mitt samvete skulle hafva gillat mig. I stället hänvisar ni på Schedvin — bah — soldaten blifver soldat; ni gaf rigtning åt hans steg. Under Brahes långa yttrande hade Creutz hunnit att sansa sig. Oftast kan man med några få ord öfverrumpla och slå ned en man, som icke uppbäres af högre själsgåfvor; fortsätter man emellertid anfallet, så förlorar man dock lätt sin i första ögonblicket vunna framgång. Hvad helst Creutz äfven kunde sakna, såsom politisk person, så egde han dock såsom militär alla de förtjenster, hvilka tillhörde hans tid. Känslan af personligt mod, i förening med en i öfrigt mindre utbildad omdömesförmåga, alstrar lätt en viss lättretlig fruktan att blifva ansedd såsom enfaldig, något, som ingen vill medgifva att han är. Sedan det första intrycket af Brahes yttrande förgått, började en sådan fruktan få insteg hos Creutz. Han såg sig redan om efter ett svar af sådan beskaffenhet, som på en gång kunde åter upprätta honom. Att besvara tanke för tanke, ord för ord, kom icke i fråga. Här gälde det ej att sitta stadigt i sadeln, utan att hoppa öfver hästen. — Ni erinrar er väl, herr grefve, invände han också nu, att jag är ledamot af kommissionen. — Förträffligt, grefve; jag ser att vi ingendera glömma bort våra roller. — Då ni så upprigtigt, som nu skett, erkänt för mig er delaktighet i hofvets planer, är det väl er mening, att jag skall derom underrätta de öfriga ledamöterna i kommissionen. Brahe spärrade upp ögonen. — Ah, grefve, yttrade han blott, ni uppfattar mina ord på ett för er värdigt sätt. Hvad har jag väl bekänt? — Allt. — Intet. En stunds tystnad uppstod. De forna vännerna betraktade hvarandra på ett ömsesidigt frågande sätt. — Ni sade nyss, tillade Creutz derefter, att ni är mera<noinclude> <references/></noinclude> 6zxsw6737t5651binky67q4sg4h2h9y 104 225051 656899 2026-08-11T12:17:18Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656899 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />380</noinclude>rädd för mitt hjerta, än för mitt förstånd; jag befarar att ni nu är mera rädd för mitt förstånd, än för mitt hjerta. Creutz fåfänga var tillfredsstäld med denna förklaring, cch han beslöt att aflägsna sig. — Hvad ämnar ni göra? frågade Brahe. — Uppfylla min pligt. — Ni går? — Jag går, för att rädda både mitt samvete och min ära. Brahe rörde sig ej ur stället. Han förstod icke hvad som försiggick hos Creutz. Båda två hade velat påträffa och anslå hvarandras hjertan, men lupit förbi dem. När Creutz kom till dörren, vände han sig om. Visserligen var det ändock en känsla af ånger, som drog honom tillbaka. — Jag tror, att jag skulle kunna gifva er ett godt råd, sade han, men jag vet ej, om ni vill emottaga det. — Låt höra. — Mitt råd är helt enkelt det, att ni så upprigtigt som möjligt, erkänner inför kommissionen all den delaktighet, som ni kan hafva haft i det tillämnade upproret. Upprigtigheten försonar mycket. Grefve Brahe ämnade svara, då Creutz tystnade; men i detsamma öppnades dörren, och vakthafvande underofficern inträdde. — Kapten Puke, anmälde denne, önskar att få tala med herr grefven. — Hvad vill han? — Han säger sig vilja bekänna. — Bekänna, upprepade Brahe. Creutz betraktade honom. Brahe besvarade blicken med en axelryckning. — Er afsigt att på detta sätt, grefve Crentz, locka mig, som ni kallar det, till bekännelse, är enfaldig. Kapten Puke är en allt för fast karakter, för att beljuga sig sjelf. Ni ser att jag är fullkomligt lugn. Creutz hade emellertid hviskat några ord till underofficern, som genast aflägsnade sig. {{Rättelse||—&nbsp;}}Ni förmodar således, herr grefve, yttrade Creutz, att underrättelsen om kapten Pukes önskan att bekänna är blott en tillställning af mig; välan, ni skall sjelf få pröfva det.<noinclude> <references/></noinclude> 8xfti0kgxr1rlbh0rr725y1gkesg8h4 104 225052 656900 2026-08-11T12:19:40Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656900 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|381}}</noinclude>Hör ni, huru jernbommarne utanför rummet här bredvid nu öppnas? Man inför Puke der. Jag begifver mig dit genom denna dörr, som förenar båda rummen. Är det hans verkliga afsigt att bekänna, skall jag öppna den, hvarigenom ni, herr grefve, sättes i tillfälle att höra hvad han säger. {{linje|5em}} När Creutz inträdde i rummet bredvid och fann Puke framför sig, erfor han en helt annan rörelse, än han känt inne hos Brahe. Nu förstod han först att alla de förhållanden till andra. som man vanligtvis kallar vänskap, likväl icke alltid äro det. Efter Pukes senast undergångna tortyr var hans utseende mycket förändradt. Förr frisk, med en kraftig hållning, en manlig, om styrka vittnande kroppsställning, var han nu blek, lidande och sjuklig. Ett halft sekel tycktes på några dagar hafva blytungt rullat fram öfver hans hufvud. Hans krafter voro nu på en gång brutna. Creutz kunde icke motstå den känsla af smärta och deltagande, som intog honom; han fattade hans hand och tryckte den varmt och hjertligt, under det att tårar oemotståndligt trängde fram i hans ögon. — Under hvilka förhållanden mötas vi icke, yttrade Creutz! Ett helt ungdomslifs käraste minnen fästa oss vid hvarandra. Kan ni förlåta mig, Puke, den likgiltighet, för att icke säga fiendtlighet, som jag sedermera en lång tid visat er? — Jag har aldrig tillräknat er det, herr grefve, svarade han, så ondt det äfven gjorde mig. Men låtom oss icke tala derom; vårt sammanträffande nu har vigtigare föremål. — Och äfven till detta sammanträffande är jag orsaken, jag, angifvaren. — Försynen låter menniskornas vägar korsa hvarandra, på det att vi skola lära oss att vårt rätta mål icke finnes på jorden, utan i himmelen. Ännu en gång tryckte de hvarandras händer. De förstodo hvarandra. — Min önskan är, fortsatte Puke derefter, att få för er aflägga min bekännelse. — Den blir tyngre för mig att emottaga, tro mig det, än för er att afgifva. — Innan jag afgifver min redogörelse, har jag dock<noinclude> <references/></noinclude> kmj63qi926ku7c1124zhlng89pgqlis 104 225053 656901 2026-08-11T12:22:16Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656901 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />382</noinclude>ett enskildt uppdrag att lemna er, hr grefve, som jag är öfvertygad, att ni med nöje åtager er. Creatz tänkte på sin syster, öfvertygad att det gälde henne; men han misstog sig. Puke hade samma grannlagenhet, som han, att icke vilja tala om henne. — Ni kan ej hafva förglömt, herr grefve, fortfor Puke, att er morbror, grefve Ehrenpreutz, länge intresserat sig för att återfå vissa, för honom vigtiga papper. — Ni har rätt, Puke; ännu i dag intresserar han sig lika mycket för dem. — Här äro de, herr grefve. Jag bekom dem först i går. Ingen — utom jag — känner dem. Försäkra er morbror derom. Han kan nu vara lika lugn, som jag är glad öfver att hafva uppfylt mitt löfte. Utom några bref från min mor och några blad, som jag läsgjort ur min fars anteckningar, och hvilka blott angå enskilda familje-förhållanden, har jag icke behållit någon enda handling. Jag är tillräckligt nöjd dermed, att min far står anklagelsefri och ren inför mitt omdöme och mitt hjerta. Se här, mottag dessa papper, herr grefve. — Jag kan ej annat än högakta er redlighet, genmälde Creutz; i er ställning kunde ni hafva användt dessa papper till er nytta, men ni försmår det. — Icke alldeles, svarade Puke, emedan jag önskar, att ni skall gifva mig någon valuta för dem. — Och hvari skall den bestå? — Deri att ni upprigtigt besvarar en enda fråga. — Fråga. — Hafva grefvarne Hård och Brahe flytt? — Derpå kan jag svara både ja och nej. — Huru? De hafva icke undkommit? — Har icke ljudet af trumhvirflar i afton nått fram till ert fängelse? — Nej. — Det är rätt, ert fängelse ligger åt bakgården. Tyst, hör ni! En trumhvirfvel hördes verkligen i detsamma. — Förstår ni icke, Puke, hvad det betyder? — Man trummar efter … — Alldeles; man trummar efter grefve Hård, som rymt! {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 7gf7kcynr39mtp5ugm5oj12fn7cpxfs 656902 656901 2026-08-11T12:22:43Z Thuresson 20 656902 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />382</noinclude>ett enskildt uppdrag att lemna er, hr grefve, som jag är öfvertygad, att ni med nöje åtager er. Creutz tänkte på sin syster, öfvertygad att det gälde henne; men han misstog sig. Puke hade samma grannlagenhet, som han, att icke vilja tala om henne. — Ni kan ej hafva förglömt, herr grefve, fortfor Puke, att er morbror, grefve Ehrenpreutz, länge intresserat sig för att återfå vissa, för honom vigtiga papper. — Ni har rätt, Puke; ännu i dag intresserar han sig lika mycket för dem. — Här äro de, herr grefve. Jag bekom dem först i går. Ingen — utom jag — känner dem. Försäkra er morbror derom. Han kan nu vara lika lugn, som jag är glad öfver att hafva uppfylt mitt löfte. Utom några bref från min mor och några blad, som jag läsgjort ur min fars anteckningar, och hvilka blott angå enskilda familje-förhållanden, har jag icke behållit någon enda handling. Jag är tillräckligt nöjd dermed, att min far står anklagelsefri och ren inför mitt omdöme och mitt hjerta. Se här, mottag dessa papper, herr grefve. — Jag kan ej annat än högakta er redlighet, genmälde Creutz; i er ställning kunde ni hafva användt dessa papper till er nytta, men ni försmår det. — Icke alldeles, svarade Puke, emedan jag önskar, att ni skall gifva mig någon valuta för dem. — Och hvari skall den bestå? — Deri att ni upprigtigt besvarar en enda fråga. — Fråga. — Hafva grefvarne Hård och Brahe flytt? — Derpå kan jag svara både ja och nej. — Huru? De hafva icke undkommit? — Har icke ljudet af trumhvirflar i afton nått fram till ert fängelse? — Nej. — Det är rätt, ert fängelse ligger åt bakgården. Tyst, hör ni! En trumhvirfvel hördes verkligen i detsamma. — Förstår ni icke, Puke, hvad det betyder? — Man trummar efter … — Alldeles; man trummar efter grefve Hård, som rymt! {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> ndzxjyyhdoc9iix8d8h74a49oj4ck11 104 225054 656903 2026-08-11T12:24:32Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656903 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|383}}</noinclude>— När rymde han? — Naturligtvis kan jag ej veta det med visshet, men han lärer redan i går afton hafva försvunnit från sitt hem. — Jag tackar för denna underrättelse, inföll Puke; den gläder mig på det högsta. Jag har då icke lidit förgäfves. Än grefve Brahe? Han har således icke undkommit? — Han har icke försökt att fly; han blef i stället i dag insatt i fängelset. — Den olycklige, hvarför flydde han icke? Förlorad, således! Nåväl, jag har emellertid icke mera skäl att tiga. Jag har räddat — den, som ville rädda sig. Låt mig nu bekänna, grefve! Puke aflade derefter sin bekännelse, som, i få ord sagdt, utgjorde ett medgifvande, åtminstone i hufvudsaken, af hvad de öfrige anklagade redan, mer eller mindre fullständigt, uppgifvit. Han lät likväl icke något ord undfalla sig, som anklagade vare sig den kungliga familjen eller de öfrige, utan påbördade sig sjelf hela ansvaret. Brahe, till hvars rum Creutz oförmärkt öppnat dörren, utträdde härunder. — Kapten Puke, sade han, ni anser då allt förloradt. En tystnad, djup som i en graf, herskade i rummet. {{linje|5em}} {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> bqghhknmxig2zw18062qxfqawitfxnm 104 225055 656904 2026-08-11T12:26:38Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656904 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude><h2 align="center" style="border-bottom:none;">FJORTONDE KAPITLET.<br /><b>Slutet.</b></h2> Vi måste nu föra läsaren på ett kort besök till fru Schedvin. Fru Schedvin satt, som vanligt, i sitt soffhörn; men hon var blekare än förr, mera förfallen än någonsin. Vid hennes sida satt en prestman. Af det tal, som han just nu höll till henne, rikt på kristliga, försonande och milda lärdomar, måste man draga den slutsatsen, att han var tillkallad för hennes skull. I en af fönsterfördjupningarna sutto Clara och Alexander, tyst åhörande prestens till hjertat gående framställning. Fru Schedvins blick stirrade deremot rätt framför henne. Sådan hon satt der, var det icke möjligt att med säkerhet afgöra, huruvida hon följde med hvad presten talade eller icke. Alldeles otroligt kunde det icke vara, att hennes tankar vandrade sina egna, besynnerliga vägar. Man kunde vid första anblicken nästan föreställa sig att fru Schedvin var död, så mycket liknade hon en mumie, hade icke då och då en ryckning i ansigtsmusklerna tillkännagifvit att hon lefde, om hon äfven lefde med sina tankar i helt andra regioner, än de som omgåfvo henne. Presten fortfor emellertid att tala; trodde han måhända att han hade en uppmärksam åhörarinna? Vi hafva tecknat fru Schedvin i några för henne vigtiga ögonblick; visat, huru den ofördragsammaste egoism dödat all kärlek och sällhet omkring henne, liksom frostnatten dödar brodden till vårens och sommarens alster; huru tvifvel och misstro följa i egoismens fotspår, och till sin egen straffande förskräckelse på ett fasansfullt sätt förstora och vanställa de minsta och enklaste förhållanden; huru afund, bitterhet och<noinclude> <references/></noinclude> f7fp3jpxrmswd23a41opmp2xsqx4zzh 0 225056 656905 2026-08-11T12:28:22Z Thuresson 20 Kap 28 656905 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Drottning Lovisa Ulrikas hof 1878.djvu" from=771 to=803 kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Drottning Lovisa Ulrikas hof|28]] on0fu5b8f6kjl1qso156fg3cg6rjcan 104 225057 656907 2026-08-11T13:12:58Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656907 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|8|ANDRA DELEN: SYMBOLISMEN|}}</noinclude>undran, men efterföljare fann knappast Baudelaire förrän på åttiotalet. Då behärska vissa av hans idéer den unga generationen. Baudelaire vände sig med leda bort från livets färglösa verklighet till sina »artificiella paradis». Han betraktade sin tid som en förfallets, men långtifrån att känna smärta däröver, låg det för honom en tjusning i att tillhöra en period, som utmärkte sig genom sitt raffinemang, sin skepticism och sin förfining. Som Gautier säger, skulle han för en enkel ung flicka, som icke använde något annat försköningsmedel än vattnet i sin handkanna, föredragit en mera mognad skönhet, som hade till sitt förfogande alla en utsökt toilettkonsts hemligheter av salvor och parfymer. »Ce goût excessif», fortsätter Gautier, »baroque, antinaturel, presque toujours contraire au beau classique, était pour lui un signe de la volonté humaine corrigeant à son gré les formes et les couleurs fournies par la matière». Det är i kraft av denna sin congenialitet med tiden, som Baudelaire så mästerligt tolkat vissa av dess särdrag, dess perversitet och njutningshets såväl som dess längtan efter idealet, dess oroliga sökande efter en själ i tingen. Hela symbolismen ligger redan in nuce i en sådan dikt, som den ofta citerade ''Correspondances:'' {{Dikt|La Nature est un temple où de vivants piliers laissent parfois sortir de confuses paroles; l’homme y passe à traver des forêts de symboles qui l’observent avec des regards familiers. Comme de longs échos qui de loin se confondent dans une ténébreuse et profonde unité, vaste comme la nuit et comme la clarté, les parfums, les couleurs et les sons se répondent.}} I denna stora kulturrörelse fram mot symbolismen ingår även som ett led den riktning inom engelsk konst och litteratur, som man vanligen benämner den praerafaelitiska. Under denna period råder nämligen en betydelsefull växelverkan mellan engelsk och fransk diktning. Poe och även Baudelaire ha präglat praerafaelismen. Baudelaires inflytande på den unge Swinburnes<noinclude> <references/></noinclude> rmj9oe9nkaz33t8q13uugm9tx1reu1a 104 225058 656912 2026-08-11T20:55:20Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ 656912 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud|126|Om klostren|}}{{linje}}</noinclude>{{ant|Dn. <i>Joannes</i>}} kyrkiopräst i Skinberga och helgandshusets föreståndare 1463. {{ant|Dn. <i>Gudmundus</i>}} <b>Munk</b> {{ant|curator Hospitalis Spiritus S.}} år 1468 och 1475. {{ant|Dn. <i>Everdus</i>}} Renlifwis man och föreståndare för Cronones Hospital år 1480. {{ant|Frater <i>Bernhardinus Kempe</i> de Sudercopiâ}} år 1494. {{ant|Frater <i>Magnus Svercheri</i> Gardianus Suder. cop.}} år 1495. {{ant|Frater <i>Ericus Nicolai</i> Ordinis Minorum de Hospitali Leprosorum}} år 1495. ({{ant|Reverendus Pater, Frater <i>Petrus Birgeri</i> Gardianus}} år 1496.) {{ant|Dn. <i>Joannes Olavi</i> presbyter & Prior Hospitalis Sanctisp.}} år 1500 och 1506. {{ant|Dn. <i>Joannes</i>}} <b>Rolff</b> föreståndare i {{ant|St.}} Örjans Hospital år 1504. {{ant|Dn. <i>Jonas Olavi</i> Prior Hospitalis S. Georgii}} år 1509, 10, 13. {{ant|Frater <i>Joannes Olavi</i> Presbyter & Prior Hospitalis Sancti Sp.}} år 1516 (lärer wara samme man, som förrvt nemnd är både {{ant|<i>Joannes</i>}} och {{ant|<i>Jonas</i>}}) {{ant|Dn. <i>Magnus</i>}} hederlig man {{ant|Prior}} i HelgAnds Hospital, år 1520. Af thessas titlar och embetsnamn tyckes thet kunna slutas, at thetta {{ant|Catholi}}ska <b>Hospital</b> eller <b>HelgAndshus</b> hafwer stådt vnder {{ant|<i>Franciscan</i>}}-<b>klostret</b>, haft therifrå sina föreståndare och, kan ske, warit af {{ant|<i>Francisci</i>}}-<b>orden</b>, fast thet af sin Hospitaliska inrettning blefwit nemndt ett {{ant|<i>Johannite</i>}}-<noinclude> {{huvud|||<b>klo</b>-}} <references/></noinclude> 0viiwkn51d1r6ccf2oidfg4u2bwpqn5 104 225059 656913 2026-08-11T23:05:23Z Mårtensås 11012 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med '<h2 align=center style="border:none">61.</h2> {{st|Then som ti Hantel wallen är; {{!}} Han theri lyckli wara blär. At tä wara sant, Pewiste, Tå Pårkaren wast lilla Saxa-Hantelsmannen i Tapel-Tan ÅPO, Ehreporne, Kluka och kräckeli Wörståntika {{!}} Munser JÅSEPH BEDREJ. {{!}} Prukumen, {{!}} Wick then Ehrepoma ock farli Pesketlika Lantenas Jomfrun ANNIKA {{!}} SIKFRIS TUTER Pruden, Ti Ekta, {{!}} Som uti mycky Fyrnäma Folckenas närwarante, kedte {{!}}... 656913 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Mårtensås" /></noinclude><h2 align=center style="border:none">61.</h2> {{st|Then som ti Hantel wallen är; {{!}} Han theri lyckli wara blär. At tä wara sant, Pewiste, Tå Pårkaren wast lilla Saxa-Hantelsmannen i Tapel-Tan ÅPO, Ehreporne, Kluka och kräckeli Wörståntika {{!}} Munser JÅSEPH BEDREJ. {{!}} Prukumen, {{!}} Wick then Ehrepoma ock farli Pesketlika Lantenas Jomfrun ANNIKA {{!}} SIKFRIS TUTER Pruden, Ti Ekta, {{!}} Som uti mycky Fyrnäma Folckenas närwarante, kedte {{!}} ÅPO in uti Eskola Kärten, justoment mittibá {{!}} Tan pakom Missommars Taken, i then {{!}} Åren 1732. Nu trax Then kamla HAKSENS ynksta Sånen. {{!}}{{!}} Pränta af Puk-Dryckaren F. Philipp Pawalssån i ÅPO. {{!}}}} {{ppoem|end=follow| HEi, si! Ku-Ta! säker ja, J Ferumma Kuherrar härinnä, Kranna Matamerna mä, å Jomfrur af Tyktika Sinnä! Hei gära hiertandes hei! huru ha ti här innä så fäja? Woi huru kräckeli krant! ai-ail ui hwasku ja säja? Nå kära Tu, ku ti nu hålla Pryllop i Afto mä Kamman? Och uti Klätienes Lust, nu just, här pinta tisamman; Äntli äntå, thessa wå, som älska hwarantra så mycki, Å min-san, ti hwarann hafwa ärlika gärlika Tycki? Ju, nuck kunte ja tru, at tä kullä lyckas wör thenna, Prukumen häruti mä; ty ja Honom wärckeli känna. Han wara wallen så pra ti at hantla på pästa manera, Han uppå Tårkena kan som Dyskana tura passera: Wancka å lancka omkrink, altink uti Penkana wantla. Trömink, å Säl-peck, å Tran, uta ti Käri-Pynträna hantla, Jumen nå dårs Han ock än som Fyrnäma Kypmänner antra Yfwer tä turana Haf, mä Kutan ti Tåckholmi wantra: Tär, tä wa sant, så kalant mä näsan i wäträ Han lypa, Järnen, å Tupak, å Salt, ja alt tä Han kåtar, Han kypa. Sän uppå Kruken Han kår mä tura Herrana stricka, Fin å Tupelöl mä, så Han uti Kinne må pricka. Ja, Han kör som ni hör, så warlika Resor om Sommar; Mutta, när änteli sitt then kalla Hystenä komma, Tannar Han ej: nei nei: hui-hai, ole wai; utan tryker Wlinck hela Dawas-Lan krink, så at tä pakom Honom ryker: Far som en Gar i kalopp. göper op Får, Kunar ock Uxar, Keter å Påckar så wint, uta Pynträna låckar å luxar. Kurnena, Kauran å Råk, mä Mörenä Mölen å Malten, Kädtor, Kinckan å Läsk, juwäl hela Suckan å Kalten, Erter, Pynor å Talk, Lärt, Humlana, Nisun å Krynen, Hampan, Linen à Past: ju om tä kommer i Synen Tå ut Pyrtenä tär, ti kinnä som sitta på Rycken Wast uppå Pörnar å Wark, om tä wara Trettie tycken: Mårtar å Kättuna mä, som Pynträn i Skuken wå kiuta; Alt wör angara Göp, wast Han hela Taken ku bruta, Nukar å göper tär op en tåkon en tåteli Kara, Alt, alt måste Han ha, jumen wast hwas kulle wara: Sittä wörstår Han så pra til at ta uta antra wör thetta Pästa å mästa rufit: hwar kran så tåtli uträtta. NÅ, si uppå; then så wara wallen at Hantelen trifwa, Then plä theruti mä, tru tä, wist lyckeli plifwa. Kulle man nu icke tru, at tä wara sant såsom anna? Hei, tå kan som en Man wår Prukum tä wärckeli sanna; Han hafwa hantla i Tak, mä pähak, en Hustru som kina; Nu, tå Hun ku wara Pru, som Klasen å Peilana wina Som wara wicker å nätt, Pehakeli, Tilla Ferummer; Kön uppå Kintränä mä, å röter som ruser å Plummer; Som kan Fällink å Kröt, wast wärska ku Wiskena kuka; Teken å Såppan å alt uppå Purtena hämta å tuka; Aj! tä wara therföre pra, at ja nu mä antra wa puden, A så mä Jomfruna här får prinka, å lättuka Pruden,}}<noinclude> <references/></noinclude> 6ex78kueh6lk1tvcum7tw9go81nq7sy 104 225060 656915 2026-08-12T07:07:15Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656915 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||SYMBOLISMENS UPPKOMST|9}}</noinclude>kärlekslyrik är ju påtagligt. Men dessa engelska skalder och konstnärer hade dock något annat och nytt att lära samtiden. De voro representanter för ett innerligare och mer besjälat naturmedvetande. De reagerade framför allt emot det artificiella, de sökte enfalden, oskulden och naturen. Målarna funno sitt ideal icke i Rafaels av antiken påverkade och enligt deras mening alltför medvetna konst utan i de primitiva fjortonhundratals målarna, som med långt större naivitet och innerlighet framställt sina lantligt oskyldiga madonnor. De inspirerade sig av Dantes av hög spiritualitet genomstrålade kärlekssånger, som forma sig till en hänförd lovsång av den överjordiska och ideala skönheten. Praerafaeliterna hade alla insupit den symbolism, som är så utmärkande för Dantes diktning. Denna var ju avsedd att kunna läsas »på de fyra sätten», efter vilka medeltiden tolkade sina skrifter. Likaledes använde praerafaeliterna med förkärlek allegorien, en konstform, som de direkt upptagit från medeltiden. En annan insats i tidens kulturutveckling, som icke bör förbises, är Wagners musik. Baudelaire är en av de första i Frankrike, som senterat och talat för Wagner — väl därför att han i honom igenkände en besläktad. Ty Wagner är å ena sidan en hypernervös, hysterisk natur, å den andra en mystiker, som sökte och fann nya ideal. Hans gestalter som Parsifal äro fyllda av en svärmisk sensualitet och omstrålade av en hemlighetsfull mystik, som göra dem till symboler för vissa rörelser i tidens stämningsliv. Det musikaliska elementet är ju också starkt framträdande i symbolismens diktning, som just ville ge det osägbaras poesi. Dikten skulle verka omedelbart suggererande som musik, eller som Verlaine uttrycker det: {{Dikt|»De la musique avant toute chose, de la musique encore et toujours!»}} Under dessa mångfaldiga gamla och nya inflytanden förändrades tidens andliga atmosfär. Nya författare uppstå som språkrör för nya tankar. Det är omkring 1884, som den nya riktningen först observeras i Frankrike. Man döper den då till<noinclude> <references/></noinclude> hljdyw0bb3g656wl5g1dlejwcosx1tt 104 225061 656916 2026-08-12T07:11:51Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656916 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|10|ANDRA DELEN: SYMBOLISMEN |}}</noinclude>''dekadensen'', ett ord, med vilket motståndarna ville brännmärka den, i det de markerade vissa av dess yttre särdrag. Ordet tog fasta på två sidor i tidens lynne. Dels betraktade den sig som höjdpunkten av förfining och raffinemang: ''fin de siècle'' som ett av tidens slagord lydde; dels tedde den sig som en förfallsperiod, vilken kände de moraliska och samhälleliga grundvalarna vackla. Redan det sätt, varpå språket behandlades, kunde inbjuda till jämförelse med silverålderns latinska författare: det var kraftigt och brutalt, men periodbyggnaden var så gott som upplöst. Och tidens seder, åtminstone som de speglade sig i åtskilliga av naturalisternas romaner, kunde föra tanken till Neros och Caligulas dagar. Den, som först fixerade dekadenstypen och gjorde ordet levande för samtiden, var Huysmans, starkt påverkad av Baudelaire, i sin berömda roman ''A rebours''. Men snart opponerade de unga mot denna benämning och utbytte den mot ''symbolismen''. Den florerade under de närmaste åren på vänstra Seinestranden i Quartier latin. Där predikades den på kaféerna och levde i små kortvariga tidskrifter, i vilka de unga tryckte sina första vers, sina första kritiker och noveller. Redan från början var den splittrad i en massa små kotterier, som ömsesidigt bekämpade varandra. Som skola betraktad är den vid början av nittiotalet som bortblåst från jorden. Festen för Jean Moréas 1891, då han utgivit ''Le pèlerin passionné'', är väl dess sista samfällda handling. Men runt ikring i litteraturen märker man, att något har förändrats. I stort sett utgör symbolismen en reaktion mot naturalismen och ett återupptagande av vissa romantikens idéer. Den avlägsnar sig från verklighetsdiktningen, den låter fantasien åter spänna vingarna till flykt mot sagans och drömmens världar. Men symbolismen är något annat och mer än blott ett återuppväckande av romantikens idé- och känsloliv. Dess ideal och strävanden sammanfalla icke helt med idealen från seklets början. För romantiken var dikten den blå blommans värld, oöverstigligt skild från den låga realiteten omkring oss. Men naturalismens tidevarv hade icke glidit symbolisterna spårlöst förbi. Något av dess kärlek till livets krafter och verklighetens feno-<noinclude> <references/></noinclude> h1rgo566pn9pb0aabesx6rxjmmy7ics 104 225062 656917 2026-08-12T07:19:21Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656917 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||SYMBOLISMENS UPPKOMST|11}}</noinclude>men hade även gått dem i blodet. För symbolisterna finnes icke mystiken utanför verkligheten, utan mystiken ligger i verkligheten själv, i erfarenhetens egna rön och iakttagelser. Mysteriet lever mitt ibland oss — det finns ett evigt och oskiljaktigt samband mellan det synliga och det osynliga, och det blir den symbolistiska skaldens uppgift att återuppväcka »le sens du mystère». Symbolismen bryter under nittiotalet överallt igenom i den europeiska litteraturen som en stark och länge tillbakahållen skönhetstörst. Redan Poe definierade poesiens väsen som »the thirst for supernal beauty». Men denna skönhet lät sig icke beskrivas, den skulle magiskt framtrollas. »Skönheten skall vara ett under, icke en hymn till skönheten, icke en beskrivning av skönheten, icke en skönhetens spegel utan skönheten själv.» Under det att naturalismen förtolkade verkligheten exakt, så att bild och tanke täckte varandra, ville symbolismen, att under de yttre fenomenen skulle uppenbara sig en tanke, som förde bort och utöver verkligheten. Men detta kan endast ske medelst en symbol, som ju innehåller något på en gång dolt och uppenbarat. Ny är denna fordran icke; poesien har under alla tider mer eller mindre rört sig med symboler. Under äldre naivare tider skedde detta omedvetet: skalderna gåvo helt naturligt på detta sätt idealet en konkret form, som då Dante inkarnerar teologien i Beatrices gestalt. Men symbolismen gör detta i kraft av en teori för att tolka en själsstämning och för att ge dikten en filosofisk lyftning. I opposition mot den beskrivande stilen fordrade symbolismen, att uttrycket skulle vara suggererande, det skulle liksom med ett enda ord blotta tingens väsen. Eller som Huysmans säger om Mallarmé: »Percevant, les analogies les plus lointaines, il désignait souvent d’un terme donnant à la fois, par un effet de similitude, la forme, le parfum, la couleur, la qualité, l’éclat, l’objet ou l’être auquel il eût fallu accoler de nombreuses et de différentes épithètes pour en dégager toutes les faces, toutes les nuances, s’il avait été simplement indiqué par son nom technique. Il parvenait ainsi à abolir l'énoncé de la comparaison<noinclude> <references/></noinclude> glvgxmommh3b3ejfdmd91lyzcwd976s 104 225063 656918 2026-08-12T07:29:34Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656918 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|12|ANDRA DELEN: SYMBOLISMEN|}}</noinclude>qui s’établissait, toute seule, dans l’esprit du lecteur, par l’analogie, des qu’il avait pénétré le symbole, et il se dispensait d’éparpiller l’attention sur chacune des qualités qu’auraient pu présenter, un à un, les adjectifs placés à la queue leuleu, la concentrait sur un seul mot, sur un tout, produisant, comme pour un tableau par exemple, un aspect unique et complet, un ensemble.» Slutligen reagerade symbolisterna mot det uteslutande användandet av prosan och hävdade åter versens berättigande. Symbolismen som skola utgjordes ju nästan uteslutande av poeter, för vilka lyriken var ett livsbehov, och de intresserade sig därför också speciellt för metriken. På detta område är symbolismen särskilt nydanande. Den fortsätter romantikens frigörelsekamp mot den regelbundna versen. Romantiken hade sökt skapa en vers av rikare musikaliskt välljud och därvid anslutit sig dels till medeltidens lantligt okonstlade knittel, dels till den grekiska körlyrikens fritt växlande schemata. Praerafaelismen hade även slagit in på dessa vägar; nu sökte också symbolismen skapa en friare vers. Rytmen skulle fritt växla efter diktens skiftande stämningar. Man sökte dels att reformera alexandrinen, som alltjämt bevarade sitt välde, dels skapade man versar på ända till femton stavelser — det senare reformer, som erinra om Ronsardskolans och knappast utfallit lyckligare. De mest ytterligt gående kastade till och med rimmet. Enligt symbolisterna skulle den fria versen liksom lätta slöjor smyga sig efter tanken, till skillnad från den föregående metrikens praktfulla men tunga, draperier. Hela denna rörelse utgör en skarp reaktion mot Parnassens stränga verskonst. Det vore oriktigt, om man inskränkte denna nya strömning till den egentliga symbolismen. Denna är endast en särskild manifestation inom rörelsen, den enda skolbildande och den som låtit mest tala om sig. Men reaktionen mot naturalismen har långt vidare gränser och omfattar ett par generationer av författare. Den berör icke endast lyriken, icke endast skönlitteraturen utan hela kulturens växt och utveckling. Man kan tydligt spåra samma tendens inom den modärna målarkonsten, där det<noinclude> <references/></noinclude> 1bh7u7tf03tx7x2viuf75filtmi1yy9 104 225064 656919 2026-08-12T07:36:38Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656919 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||SYMBOLISMENS UPPKOMST|13}}</noinclude>icke längre gäller att återgiva verkligheten utan att genom en färgkomposition suggerera åskådaren en viss stämning. Redan inom naturalismens eget läger försiggick en förskjutning. Zola själv försökte 1888 i ''Le rève'' att skapa en idealistisk roman. I Maupassants senare författareskap (från och med ''Le Horla'' 1887) sker också ett omslag mot större fördjupning, och Huysmans sökte i sin verklighetsleda och sin växande avsky för tidens materialism hän emot den katolska tron och slutade med att skriva helgonlegender. Den första avgörande brytningen med naturalismen kom emellertid från den psykologiska skolan, vars förnämsta representant var Paul Bourget. Som Zola vid något tillfälle lär ha uttryckt sig, tog han en stol, som stod ledig. Han vände sig till salongsromanen och började åter skildra de högre klassernas själsliv. Nära denna riktning står Pierre Loti, vilken skrivit en hel följd av subjektiva reseromaner, som återspegla hans melankoliska och oroliga världsleda, och Anatole France, en ironiker av Renans läggning, i vars skildringar och kritiker tidens skepticism gnistrar i många facetter. Till samma generation hör Jules Lemaître, en subjektiv impressionist i kritiken och romanen. Samma kritiska tendenser prägla också Maurice Barrès, som snart utvecklade sig till en av chauvinismens mest inflytelserika härolder. Den egentliga symbolismen var däremot framför allt en rörelse inom lyriken. Den sökte ett rent personligt uttryck för egna själsstämningar och tillvarons mystik. Såsom sina mästare räknade dessa symbolister trenne äldre skalder: Villiers de l’Isle-Adam, Pierre Verlaine och Stéphane Mallarmé. Villiers de l’Isle-Adam har skrivit noveller i Poes stil samt symbolistiska själsdramer, som i viss mån kunna sägas förebåda Maeterlincks. Den materialistiska verkligheten omkring oss, denna illusion, som vi kalla livet, blir för Villiers något, som vi måste övervinna och glömma för att kunna uppbygga den ideala värld, som är själens rätta hemvist. Till symbolismens föregångare hör också Jean-Arthur Rimbaud, ''Shakespeare-enfant'', som Victor Hugo lär ha kallat<noinclude> <references/></noinclude> 8tay7vli9gyvgy3ixag2n61dowbkmi9 104 225065 656920 2026-08-12T08:26:42Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656920 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||ANDRA DELEN: SYMBOLISMEN|}}</noinclude>detta underbarn, vilket skrev sina berömdaste dikter vid sjutton år och tystnade vid tjugo. Hans äventyrsfyllda liv rymmer kanske i ännu högre grad än hans poesi all den oro och längtan, som bryter fram i symbolismens diktning. Sextonårig rymde han hemifrån — det var icke första gången — och året därpå sände han ett häfte med sina ungdomsdikter till Paul Verlaine, som mottog dem med hänförelse. Detta blev början till deras lidelsefulla vänskap och gemensamma vandringsliv genom England och Belgien, vilket avbröts genom tragedien i Bryssel 1873, då Verlaine avlossade ett revolverskott mot Rimbaud, ivrede över att vännen ärnade överge honom. Verlaine dömdes till 18 månaders fängelse, och Rimbaud omhändertogs av sin familj. Men efter denna händelse tycks Rimbaud ha gripits av leda för sin litterära förtid. Han övergav litteraturen för alltid. Han dyrkade hädanefter endast handlingens poesi, och nu började hans verkliga äventyrsliv i alla världsdelar. Han skaffade sig uppehälle som språklärare, som soldat i holländska armén, som matros, som cirkusartist. Det berättades, att han blivit negerkonung i Abyssinien. Säkert är, att han med framgång ägnade sig åt köpenskap och koloniseringsarbete i Afrika, handlade med elfenben och parfymer och till och med samlade en förmögenhet. En benskada tvang honom att återvända till Frankrike, där han endast 37 år gammal slutade sitt hemlösa liv på ett sjukhus i Marseille. Rimbaud är till hela sin naturell en revoltör. Han tål intet regeltvång, samhällets band, själva tillvarons gränser tyckas för trånga för hans orosfyllda själ. I det häfte han sände till Verlaine fanns redan hans kanske berömdaste dikt, ''Le bateau ivre'', dikten om skeppet, som utan besättning driver evigt rolöst utan mål över oceanernas vidder. Samtiden tjusades av diktens nya klang, den blev liksom en symbol för människosjälens eviga längtan, dess dunkla drifter och hemliga smärta. Och han själv är ju ett stormdrivet skepp, jagat fram över oroliga vågor och okända hav. Rimbauds största litterära insats var emellertid hans inflytande på Verlaine. Rimbaud var en intressant och tidstypisk<noinclude> <references/></noinclude> j5j8ekutwe2btj6i482uxemuh51cboj 656921 656920 2026-08-12T08:26:59Z PWidergren 11678 656921 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|14|ANDRA DELEN: SYMBOLISMEN|}}</noinclude>detta underbarn, vilket skrev sina berömdaste dikter vid sjutton år och tystnade vid tjugo. Hans äventyrsfyllda liv rymmer kanske i ännu högre grad än hans poesi all den oro och längtan, som bryter fram i symbolismens diktning. Sextonårig rymde han hemifrån — det var icke första gången — och året därpå sände han ett häfte med sina ungdomsdikter till Paul Verlaine, som mottog dem med hänförelse. Detta blev början till deras lidelsefulla vänskap och gemensamma vandringsliv genom England och Belgien, vilket avbröts genom tragedien i Bryssel 1873, då Verlaine avlossade ett revolverskott mot Rimbaud, ivrede över att vännen ärnade överge honom. Verlaine dömdes till 18 månaders fängelse, och Rimbaud omhändertogs av sin familj. Men efter denna händelse tycks Rimbaud ha gripits av leda för sin litterära förtid. Han övergav litteraturen för alltid. Han dyrkade hädanefter endast handlingens poesi, och nu började hans verkliga äventyrsliv i alla världsdelar. Han skaffade sig uppehälle som språklärare, som soldat i holländska armén, som matros, som cirkusartist. Det berättades, att han blivit negerkonung i Abyssinien. Säkert är, att han med framgång ägnade sig åt köpenskap och koloniseringsarbete i Afrika, handlade med elfenben och parfymer och till och med samlade en förmögenhet. En benskada tvang honom att återvända till Frankrike, där han endast 37 år gammal slutade sitt hemlösa liv på ett sjukhus i Marseille. Rimbaud är till hela sin naturell en revoltör. Han tål intet regeltvång, samhällets band, själva tillvarons gränser tyckas för trånga för hans orosfyllda själ. I det häfte han sände till Verlaine fanns redan hans kanske berömdaste dikt, ''Le bateau ivre'', dikten om skeppet, som utan besättning driver evigt rolöst utan mål över oceanernas vidder. Samtiden tjusades av diktens nya klang, den blev liksom en symbol för människosjälens eviga längtan, dess dunkla drifter och hemliga smärta. Och han själv är ju ett stormdrivet skepp, jagat fram över oroliga vågor och okända hav. Rimbauds största litterära insats var emellertid hans inflytande på Verlaine. Rimbaud var en intressant och tidstypisk<noinclude> <references/></noinclude> 3hiawgbnuc0001rdh7smu6ktjnvt3re 104 225066 656922 2026-08-12T08:33:58Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656922 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||SYMBOLISMENS UPPKOMST|15}}</noinclude>personlighet, men Verlaine blev en äkta poet. Vid tiden för deras första sammanträffande stod Verlaine ännu under stark påverkan från Parnass-skolan. Men Rimbauds ursprungligt strömmande poesi och väsen, hans respektlösa cynism, hans handlingskraft löste det bundna hos Verlaine och öppnade hans dikts hemliga källsprång. Efter katastrofen i Brüssel under fängelsemånadernas ensamhet mognade Verlaine till den besjälade poet, som möter oss i ''Sagesse''. Med lidelsefull uppriktighet tolkade han sitt vagabondlivs växlande sensationer, ögonblickets fullhet, syndens sötma och ruelsens bitterhet. »L’art, mes enfants, c’est d’être absolument soi-même», säger han själv i en dikt. Hans av lidanden och laster anfrätta sinne bevarade ännu ett barns omedelbarhet och något av en medeltidsmystikers trosvissa innerlighet. En skald av en helt annan läggning är Mallarmé, mer teoretiker än poet. Hela hans produktion rymmes i ett par små volymer. Hans svårtillgängliga skymningspoesi höll — icke emot hans vilja — den vulgäre läsaren borta från hans diktning. Men Mallarmés inflytande har varit mycket betydelsefullt på den unga generationens skalder, som samlades omkring honom på hans berömda »tisdagar», Rue de Rome, där diktningens problem avhandlades i en atmosfär av gammal kultur och konst. Sin en smula trötta och vemodsfyllda livssyn har han vackert tolkat i den berömda dikt ''(Brise marine)'', som börjar: »La chair est triste, hélas! et j’ai lu tous les livres». Mallarmé är emellertid mycket maniererad i sin konst. Han var kräsen i sitt ordval och sökte de nya, ännu icke präglade orden, men detta förde även till, att hans diktning, särskilt under hans senare skede, gled ut i det obegripliga och meningslösa. Det finnes inom symbolismen en otalig mängd skalder av mycket växlande värde: greken Jean Moréas, som ett ögonblick nådde ryktets tinnar genom sitt poem ''Le pelerin passionné'' i en lärd, arkaiserande stil, Charles Morice, som skrivit rörelsens historia, ''La littérature de tout à l’heure'' (1889), Réné Ghil, som uppställde lagarna för dess versifikation, ''Traité du verbe'', och många andra. Någon verkligt stor poet har skolan knappast<noinclude> <references/></noinclude> kmqq3ykze2ym2scw7lzxnrzx6fbnfjy 104 225067 656923 2026-08-12T08:43:57Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 656923 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|294|<small>OSCAR MONTELIUS.</small>|}}</noinclude>Torshälla eller Torsharg, »Tors helgedom», som namnet ursprungligen lydde, borde, om staden under hednatiden egt något sigill, hafva haft Tors bild i detta. Nu hade man inga sigill under hednatiden, men väl under medeltiden. <i>Då</i> kunde man inte sätta in hednagudens bild i sigillet, men man kunde ersätta denna med bilden af det helgon, som tagit arf efter honom i folktron. Och så har man gjort. I Torshällas sigill (fig. 23), sådant det ses under ett pergamentsbref från den senare hälften af 1300-talet — sjelfva sigillstampen är troligen betydligt äldre — är den helige Olof afbildad med sin yxa! Att helgonet står i en båt, hvilket eljest ej är fallet med Olof, förtjenar särskild uppmärksamhet; Tor är någon gång afbildad stående i en båt. Tor har öfverlefvat både hedendomens och den katolska kyrkans störtande i vårt land. Ända in i våra dagar hafva i språk och i folktro många drag bevarats, som visa dels att våra hedna förfäders föreställningar om denna mäktiga gud ännu ej äro döda, dels att han icke endast uppfattades som åskgud utan också ansågs i andra afseenden hafva den makt, som tillkom solens gud, särskildt i fråga om årsväxten. Om den gamla Smålandsbygden Värend, där så mycket af forntidens åskådningssätt bibehållit sig in i vårt århundrade, säger Hyltén-Cavallius: »Man tänker sig ännu allmänneligen åskan som en personlighet, åt hvilken man i Värend ömsevis gifver namn af Thor eller Thore-Gud, Gofar och Gobonden. Han är till sin yttre skepnad en gammal gubbe med rödt skägg. År 1629 blef i Uppvidinge härad en bonde tingförd för hädiskt tal om Vår Herre. Han hade nämligen yttrat om regnet, att »hade jag den gamle gubben här nere, skulle jag hårdragas med honom för detta myckna regnandet». Det är således Thor, som giver sommarregnet, hvilket därför i Värend får namn af Gofarregn, Gobondaregn eller Åsaregn». — »Åskdundret uppkommer, när Thor på sin kärra färdas fram i molnen. Det får därför efter honom namn at Thordön. Eljest säger man äfven: »Gofar körer», »Gobonden körer», »Åskan körer». Thor färdas dock icke ensamt i luften, utan stundom på jorden. Det heter då om honom, att han »jordkörer». En Vislandabonde mötte honom en gång körandes på detta sätt. Han satt då på en liten kärra, förspänd med en häst.» — »Thor håller i handen en vigge af sten, som får namn af Thorvigge, och som stundom hittas i marken. En sådan Thorvigge eller Thorviggesten är god<noinclude> <references/></noinclude> o1b0zvpf3hbl6wa92lvh5xag6m2kzpj 104 225068 656924 2026-08-12T08:46:21Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656924 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|16|ANDRA DELEN: SYMBOLISMEN|}}</noinclude>frambragt, om den också efterlämnat många enskilda dikter av en säregen och själfull skönhet. Bland dess representanter kan nämnas en utsökt poet som Henri de Régnier, av många t. o. m. betraktad som skolans chef. Hit höra även belgierna Georges Rodenbach och Emile Verhaeren, den senare en av riktningens kraftfullaste och mest betydande begåvningar. Hans poesi med sina färgstarka visioner och sällsamt brinnande drömmar höjer sig ur melankoli och livsångest som en hymn till livets evigt alstrande krafter. Men framför allt är det deras landsman Maurice Maeterlinck, som blivit den mest kände och den mest typiske representanten för vad som rör sig inom denna tids konst. Hans inflytande spåras runtomkring i samtidens dramatik. Den filosofiska grundvalen för symbolismens diktning är starkt framträdande i hans dramer, en filosofi, som är baserad på Schopenhauersk pessimism och indisk världsförsakelse, och som är mättad av gammalkristna legenders mystik och medeltidens sagoskatt. Maeterlinck vill i sina dramer icke skildra handlingar och karaktärer utan själstillstånd. Hans människor äro hyperkänsliga varelser utan intelligens i vanlig mening — deras ord äro monotona som barns lallande — men deras sinnen äro så förfinade, att de förnimma, vad vanliga dödliga icke uppfatta. De höra stjärnorna och känna månskenet på sina händer. Maeterlincks dramer röra sig om döden och kärleken. Inför dessa livets fruktansvärda makter stå människorna värnlösa och skräckslagna, drivna mot sitt öde som blad på strömmen. Det finns intet val, och det finns intet mänskligt förnuft, som kan genomtränga mörkret omkring oss. I ''De blinda'' har Maeterlinck givit en symbolisk skildring av hela människolivet. Det är skymning. De blinda sitta i skogen och vänta på sin förare, en gammal präst, som lämnat dem för ett ögonblick. Men han kommer icke tillbaka. De vänta med stigande ångest. Hemska ljud fylla skogen, havet ryter i fjärran. De veta icke, var de äro, de känna icke varandra, knappast sig själva. Deras tänkande är lika famlande som deras åtbörder. Av en slump upptäcka de, att den gamle<noinclude> <references/></noinclude> 74fz8ksnjvcy6wr1lfi0zgxqutdco87 104 225069 656925 2026-08-12T09:42:30Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656925 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||SYMBOLISMENS UPPKOMST|17}}</noinclude>prästen dött. Det börjar dagas, snön faller. Hjälplösa och förtvivlade treva de omkring i skogen. Det är mänskligheten, som står utkastad och frågande inför tillvarons oändliga mysterium. I åtskilliga av sina dramer, som i den vackra ''Pelléas et Mélisande'', för oss Maeterlinck till sagans underbara trädgårdar. Det är en nästan österländsk kvietism, som strömmar oss till mötes ur dessa skönhetssyner, med stämningsinslag från Poes och Shakespeares diktning. Dessa människor leva för att beskåda sina själar. Deras lära är densamma, som möter oss i så många av samtidens litterära produkter, det är Schopenhauers moral: låtom oss hjälpa varandra, då vi äro så hjälplösa, låtom oss vara goda mot varandra, då livet är så fullt av sorg och ondska. Senare har Maeterlinck i smärre avhandlingar utvecklat sin filosofi i något förändrad och mer medvetet stoisk form, där han starkt betonar pliktbegreppet. I de symbolistiska och spiritualistiska strömningarna ser han gryningen till en ny tid, som kännetecknas av »själens återuppvaknande». Man kan i Maeterlincks diktning tydligt iakttaga symbolismens förhållande till några av den föregående periodens tankar och problem. Naturalismens världsuppfattning vilade på ett intensivt och allt djupare inträngande i naturvetenskapernas hemligheter. Men detta kärleksfulla naturstudium intager också en framskjuten plats i Maeterlincks filosofi. Genom att förstå, hur en kula rullar, en automobil arbetar, en blomma förvandlas, uppfatta vi enligt Maeterlinck en glimt av själva livshemligheten. Det naturvetenskapliga uppfattningssättet hade emellertid, såsom hos Spencer och Mill, slutat i agnostik: människans kunskap är begränsad, hon kan intet veta om vadan och varthän. Och denna lära, som ju redan Kant med metafysisk stringens utvecklat i »Kritik der reinen Vernunft», firade sin återuppståndelse i ny-kantianismen. Samtidigt utbredde sig den pessimistiska riktningen, som betonade tillvarons disharmoni och bottenlösa kval. Rationalismen hade nöjt sig med att konstatera människans bristfälliga vetande och förmåga. Men Maeterlinck och den unga generationen med honom sökte däremot på olika sätt att<noinclude> <references/> {{m|2 — 19140.{{em|1}}''J. Mortensen.''}}</noinclude> 2dlad4ty0r99a87xq7aw0opf3p1fl77 104 225070 656926 2026-08-12T09:52:19Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656926 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|18|ANDRA DELEN: SYMBOLISMEN|}}</noinclude>komma över och bortom verklighetens gränser. Och detta sker därigenom att man avsätter förnuftet som ledare och söker sig fram till en annan kunskapskälla. Dessa tendenser i tiden avspegla sig även i Ferdinand Brunetière’s liv och verk, och klarast ha de väl kristalliserat sig i Henri Bergsons filosofiska system. Ferdinand Brunetière är kanske den mest betydande kritikern i Frankrike efter Taine. Ingen kan i högre grad verka som en rationalist av renaste vatten än denne eldige polemiker, som alltid drar ut för att med förnuftsskäl slå ned och övertyga. Han hade också börjat som en lärjunge till Taine, Darwin och framförallt Comte. I deras fotspår skapade han en ny form av kritik och följde de litterära arternas utveckling och sammanhang genom tiderna. Han är en systematiker av första rang med en vidsträckt och väl dokumenterad lärdom. Under denna pansrade yta dolde sig emellertid en vek och varmhjärtad natur och en pliktmänniska med stark samhörighetskänsla. Redan tidigt började han sin långvariga kamp mot Zola och naturalismen. Tidens brutalitet och materialism upprörde honom. Socialist var han visserligen icke, därför att han ansåg, att den sociala frågan icke blott var en »mag-fråga», som kunde lösas genom en revolution, utan endast genom en moralisk förnyelse. Liksom Viktor Rydberg drömde han om ett mänsklighetens kommande broderskap. Men hur skulle detta kunna förverkligas? Det var då, som Leo XIII uppsteg på påvetronen och 1891 utsände bullan ''Rerum novarum'', i vilken han uttalade sig om de kristnas ställning till arbetarfrågan. Brunetière, som redan tidigare genom sina studier över Bossuet fyllts av en icke ringa beundran för katolicismen, berördes livligt av påvens bulla, och ett par år senare följde besöket i Vatikanen (1894), av vilket han själv givit en berömd redogörelse i »Revue des deux mondes». Det var i denna artikel, som Brunetière fällde det senare så ofta kommenterade uttrycket om »vetenskapens delvisa bankrutt» (»ces faillites partielles de la science»). Småningom fördes Brunetière allt längre bort från positivismen, tills han slutligen helt böjde sig som en kyrkans lydige son. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> kkbfckz0b21iqwlq6keaqmpvrwwuytz 104 225071 656927 2026-08-12T10:03:41Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656927 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||SYMBOLISMENS UPPKOMST|19}}</noinclude>Reaktionen mot den naturvetenskapliga världsåskådningen framträder även i Henri Bergsons anti-intellektualistiska filosofi, som i viss mån betecknar ett återupptagande av den romantiska filosofien från seklets början. Hans första betydande arbete, ''Essai sur les données immédiates de la conscience''», utkom 1889; hans innehållsrikaste bok är ''L’evolution créatrice'' (1907). Den engelska associationspsykologien hade uppdelat själslivet i en mängd självständiga och delbara elementer och på det andligas område överfört rent mekaniska analogier. En opposition häremot gjorde sig på flera håll gällande, särskilt hävdade William James i sin avhandling om tankeströmmen (The stream of thought 1884) det ovillkorliga sammanhanget i själslivet. Även Bergson framhåller själslivets rörlighet gentemot naturlagarnas beständighet. Själen är en evigt föränderlig, nyskapande princip, och dess erfarenheter, som icke hava någon rumslig utsträckning, kunna icke mätas och vägas. Intelligensen har ett praktiskt ändamål, den hjälper människan att underlägga sig den materiella världen, men detta praktiskt användbara tänkande, som arbetar i den döda materien, kan icke användas i spekulativa syften. Dock finnes det en annan kunskapskälla, nämligen intuitionen, som är en omedelbar åskådning, en förborgad kunskap om det andliga liv, som intellektet icke kan genomtränga. Utvecklingsbegreppet, adertonhundratalets stora tanke, har under seklets lopp så genomsyrat allt tänkande, att varje modärn filosof måste taga ställning till detta problem. Även för Bergson spelar det en väsentlig roll, och just härigenom skiljer han sig, såsom Höffding påpekat, från Schellings romantiska naturfilosofi. Det naturvetenskapliga utvecklingsbegreppet lägger emellertid, enligt Bergson, alltför stor vikt vid de yttre förhållandena utan att nå fram till ett verkligt inre sammanhang. Bergson anser, att livet utvecklas under ständig strid med materien. De organiska varelserna framträda som resultat av en brottningskamp mellan livets och materiens motsatta strömmar. Arternas mångfald och olikheter beteckna de olika grader av motstånd, som materien gjort mot livets kraft. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> bg7rv2sltl6hcqrosbo55kyrsl36fnj