Wikisource svwikisource https://sv.wikisource.org/wiki/Wikisource:Huvudsida MediaWiki 1.47.0-wmf.15 first-letter Media Special Diskussion Användare Användardiskussion Wikisource Wikisourcediskussion Fil Fildiskussion MediaWiki MediaWiki-diskussion Mall Malldiskussion Hjälp Hjälpdiskussion Kategori Kategoridiskussion Tråd Tråddiskussion Summering Summeringsdiskussion Sida Siddiskussion Författare Författardiskussion Index Indexdiskussion TimedText TimedText talk Modul Moduldiskussion Event Event talk Ämne 0 224183 656959 655437 2026-08-13T10:19:00Z PWidergren 11678 656959 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="J_Mortensen_Från Röda rummet till Sekelskiftet_1918.djvu" from=82 to=93 fromsection=AS5 tosection=AS5 prev="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/IV. August Strindberg|IV. August Strindberg.]]" current="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/V. August Strindberg|V. August Strindberg.]]" next="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/VI. August Strindberg|VI. August Strindberg.]]" kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Från Röda rummet till Sekelskiftet]] b4r981mqwvlu4b92x100sn7eu1ituc8 0 224200 656960 655454 2026-08-13T10:19:13Z PWidergren 11678 656960 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="J_Mortensen_Från Röda rummet till Sekelskiftet_1918.djvu" from=93 to=98 fromsection=AS6 prev="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/V. August Strindberg|V. August Strindberg.]]" current="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/VI. August Strindberg|VI. August Strindberg.]]" next="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/VII. August Strindberg|VII. August Strindberg.]]" kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Från Röda rummet till Sekelskiftet]] 806260sdndsoq9csnjza43110isj659 0 224244 656961 655843 2026-08-13T10:19:25Z PWidergren 11678 656961 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="J_Mortensen_Från Röda rummet till Sekelskiftet_1918.djvu" from=99 to=114 tosection=AS7 prev="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/VI. August Strindberg|VI. August Strindberg.]]" current="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/VII. August Strindberg|VII. August Strindberg.]]" next="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/VIII. August Strindberg|VIII. August Strindberg.]]" kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Från Röda rummet till Sekelskiftet]] 12d5a3x5mw68hc4vypgb7tvnkybh61l 0 224282 656962 655841 2026-08-13T10:19:40Z PWidergren 11678 656962 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="J_Mortensen_Från Röda rummet till Sekelskiftet_1918.djvu" from=114 to=124 fromsection=AS8 tosection=AS8 prev="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/VII. August Strindberg|VII. August Strindberg.]]" current="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/VIII. August Strindberg|VIII. August Strindberg.]]" next="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/IX. August Strindberg|IX. August Strindberg.]]" kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Från Röda rummet till Sekelskiftet]] kjcpcsij46kalvmpzti6ztztr24w84q 0 224329 656963 655926 2026-08-13T10:19:56Z PWidergren 11678 656963 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="J_Mortensen_Från Röda rummet till Sekelskiftet_1918.djvu" from=124 to=149 fromsection=AS9 tosection=AS9 prev="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/VIII. August Strindberg|VIII. August Strindberg.]]" current="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/IX. August Strindberg|IX. August Strindberg.]]" next="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/X. August Strindberg|X. August Strindberg.]]" kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Från Röda rummet till Sekelskiftet]] g5p230r7fu7lbfpyn912770klef8olx 0 224368 656964 655975 2026-08-13T10:20:10Z PWidergren 11678 656964 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="J_Mortensen_Från Röda rummet till Sekelskiftet_1918.djvu" from=149 to=169 fromsection=AS10 prev="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/IX. August Strindberg|IX. August Strindberg.]]" current="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/X. August Strindberg|X. August Strindberg.]]" next="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/I. A. U. Bååth|I. A. U. Bååth.]]" kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Från Röda rummet till Sekelskiftet]] ff1vyqx6igzykvi07kwfwvmlmdvjhk7 0 224388 656965 656044 2026-08-13T10:20:23Z PWidergren 11678 656965 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="J_Mortensen_Från Röda rummet till Sekelskiftet_1918.djvu" from=170 to=180 tosection=AUB1 prev="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/X. August Strindberg|X. August Strindberg.]]" current="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/I. A. U. Bååth|I. A. U. Bååth.]]" next="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/II. A. U. Bååth|II. A. U. Bååth.]]" kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Från Röda rummet till Sekelskiftet]] 5xqkx3brmechasn2hqeu1k1jkjlhivg 0 224404 656966 656133 2026-08-13T10:20:36Z PWidergren 11678 656966 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="J_Mortensen_Från Röda rummet till Sekelskiftet_1918.djvu" from=180 to=198 fromsection=AUB2 prev="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/I. A. U. Bååth|I. A. U. Bååth.]]" current="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/II. A. U. Bååth|II. A. U. Bååth.]]" next="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/Anne-Charlotte_Leffler|Anne-Charlotte Leffler]]" kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Från Röda rummet till Sekelskiftet]] 23p4oj94q6m4fci54gspaw8dymjvmk7 0 224478 656967 656238 2026-08-13T10:20:48Z PWidergren 11678 656967 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="J_Mortensen_Från Röda rummet till Sekelskiftet_1918.djvu" from=199 to=225 prev="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/II. A. U. Bååth|II. A. U. Bååth.]]" current="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/Anne-Charlotte_Leffler|Anne-Charlotte Leffler]]" next="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/Ernst Ahlgren|Ernst Ahlgren]]" kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Från Röda rummet till Sekelskiftet]] qta9pcsi7wuzd97go78kv5izje10z7c 0 224797 656968 656577 2026-08-13T10:21:04Z PWidergren 11678 656968 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="J_Mortensen_Från Röda rummet till Sekelskiftet_1918.djvu" from=226 to=253 prev="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/Anne-Charlotte_Leffler|Anne-Charlotte Leffler]]" current="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/Ernst Ahlgren|Ernst Ahlgren]]" next="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/Det unga Sverige|Det unga Sverige]]" kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Från Röda rummet till Sekelskiftet]] 2klp33sdecuptl5lmj7bg91s81i184x 104 224861 656971 656653 2026-08-13T11:07:40Z PWidergren 11678 656971 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||DET UNGA SVERIGE|263}}</noinclude>själva verket ett vekt romantiskt gemyt, som här och annorstädes uppenbarar sig, men som döljes under en självsäker satirikers yta, ungefär samma karaktär som sonen i hans och Ernst Ahlgrens roman »Modern». Det kan ligga något retfullt över den doktrinära överlägsenhet, varmed författaren gisslar sin omgivning; man kan också tycka, att han stundom fäster sig för mycket vid småsaker, men han är så ärligt övertygad och manligt oförskräckt, att man slutligen hyser fördrag med hans later. Han angriper det dåvarande studentlivets inne stängdhet, de råa sederna, festernas officiella hyckleri och deras oskönhet — isynnerhet fram på nattsidan. Vad han säger är sannt. Här finnes en ganska humoristiskt bitter historia om två fattiga bondestudenters vedermödor ''(Ett lyckat skämt)''. De intressantaste berättelserna äro dock de båda, där han tecknar ett par kvinnoprofiler, nämligen ''Uppgörelse'' och ''Lycka''. I den senare återges känsligt och vackert bilden av en kvinna, som under ett långt lidande, tålmodigt buret på sjuksängen, gjort upp sitt konto med livet. Det är numera ingen hemlighet, och var det knappast då, att det var Victoria Benedictssons drag och hennes lidandes historia, som här framställdes. Lundegård hade under dessa år sitt fädernehem i Hörby, och det var där, som han sammanträffade med Victoria Benedictsson. Bekantskapen utvecklade sig snart till förtroligt kamratskap och litterärt samarbete, som redan ovan berörts. Under dessa år var Lundegård en av de ivrigaste profeterna för att sprida de radikala åsikterna. Han arbetade med ungdomlig entusiasm, uppträdde flitigt med kritiska och polemiska uppsatser och höll också en hel del föredrag, i vilka han kämpade för radikalismens genombrott. Särskilt den sexuella frågan intresserade honom livligt. Råheten i den härskande äktenskapsuppfattningen stötte honom tillbaka, men han tog också bestämt avstånd från »handske»-moralen. Under åttiotalets senare år försiggår en viss förskjutning i hans åsikter. Lundegårds uppgörelse med det föregående tidsskedet heter ''Röde prinsen''. ''Ett ungdomsliv i stämningar'' (1889). Den formar sig som en tillbakablick över decenniets märkligaste<noinclude> <references/></noinclude> eh2o7hsd2hq7kjbb976w1b1lfh7t6jd 104 224865 656972 656658 2026-08-13T11:33:08Z PWidergren 11678 656972 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||DET UNGA SVERIGE|267}}</noinclude>emellertid flera romaner och berättelsesamlingar, såsom ''I harnesk'' (1882), ''Penseldrag, skizzer och studier'' (1883), ''Skuggspel'' (1884), ''Figge'' (1885), ''Lek'' (1887), ''Silkeskaninen'' (1894) samt dessutom ett par dramatiska arbeten, ''Barnet'' (1882) och den ofta spelade ''Fästmanssoffan'' (1902). — Från och med nittiotalet drog han sig mer tillbaka från skönlitteraturen och ägnade sig huvudsakligen åt konsthistoriskt skriftställarskap, där han gjort en betydande insats. Som man ser av denna hastiga översikt, finnes det en oro i Nordensvans väsen, en mångsidighet i hans begåvning, som kastar honom från det ena området till det andra. Denna oro ökas kanske i någon mån därav, att han — ett par år äldre än de övriga författarna av denna krets — hänger starkare fast vid det gamla. Hans första, ännu i mycket omogna skildringar: »Framtidsmän», »I Kasern», »Skattsökarne» bära prägel av sextiotalsromanens teknik och uppfattningssätt, och detta gäller i viss mån även om ''I harnesk'', hans första mera allvarliga arbete; men här bryta också åttiotalets nya stämningar igenom. Det finnes nog icke så få självbiografiska drag i denna roman både i den utmärkta skildringen av barndomen och i teckningen av hjältens karaktär. Denne är en orolig ande, som slites mellan denna brytningstids idéer. Helge Rosenborg är till yrket löjtnant, en älskvärd och begåvad ung man, men hans strävan går ut på att bliva skald och säga samhället sanningen i ansiktet: »Jag har visserligen ibland funderat på att slå larm i lägret, ty, ser du, om jag släppte mig lös, så blev jag en vänsterman, så mycket är säkert, fast du kanske inte tror det om hans majestäts trogne tjänare, — och då skulle du se, huru yrvakna fysionomier med nattmössor på skulle titta ut ur alla hål, och hur man skulle svära över fridstöraren. Och när det var gjort, skulle jag visst slänga larmtrumman i något dike och loma av under djup ånger över, att jag ställt till ett sådant uppträde, när jag inte visste, varför jag störde det goda folket i dess söta sömn. Och sedan skulle jag själv gå och lägga mig med nattmössan ned över båda öronen. Jag tycker inte om strid, jag<noinclude> <references/></noinclude> lkgp9a3w6s37uosj0ck75nhgljntu86 104 224868 656974 656662 2026-08-13T11:49:51Z PWidergren 11678 656974 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||DET UNGA SVERIGE|269}}</noinclude>som slutar med att själv slå av på sina svärmiska fordringar, »arbeta för dagspenning och låta fem vara jämnt — tills vidare». Överallt skildrar han en personlighet, som börjar sitt liv med en översvallande idealitet, som vill bli något men ej blir det, och denna skildring utföres med en satir, som i själva verket är bitande skarp, men som så hänsynsfullt insvepes, att man knappast märker eggen. I novellen ''En silkeskanin'' är huvudpersonen en ung officer, baron Sixten, som en gång trotts skola bliva en heder för armén, men nu lever glada dagar, förnöter sin tid vid spelbordet och förälskar sig i en ängalikt utseende, men kallt beräknande varietédam. Slutligen, när hans affärsställning är ohållbar, måste han bita i det sura äpplet och gifta sig med en stenrik, men till åren kommen och föga vacker adelsdam. Denna utveckling är framställd med spetsig ironi, men som alltid hos Nordensvan utan något märkbart patos. Här skulle det eljest legat nära att få fram en bredare penselföring. Ty ämnet rör sig i själva verket om vissa missförhållanden i svenska armén, bristen på entusiasm och målmedvetenhet i arbetet, det slentrianmässiga i uppfattningen. Motsatsen till Sixten är kapten Reuter, den energiske officern, helt uppgående i sitt yrke, som i en liberal tidning skrivit artiklar mot det rådande systemet och som skjuter sig, när han därför blir förbigången. Om författaren fullföljt detta uppslag, hade novellen blivit en hel samhällsskildring, nu är den däremot endast en karaktärsstudie, men som sådan en av författarens bästa. I själva verket är Nordensvans egentliga område den mindre skissen och novelletten, skrivna i en livlig och pregnant stil. Nordensvan har skarpt öga för det måleriska. Han har lärt mycket av fransmännen, kanske icke minst av bröderna Goncourt, med vilka han i så mycket har lynne och intressen gemensamma. Liksom dessa är han själv förtrogen med ritstift och pensel, han älskar att fördjupa sig i kulturens och konstens värld, och hans eget framställningssätt har något av samma impressionism, som utmärker dessa fullblodsparisare, vilka överallt äro på jakt efter det karaktäristiska och säregna. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> m2x8blckzumcuonuynrckc9b11j799i 104 225072 656930 2026-08-12T20:45:24Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656930 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|385}}</noinclude>hat slutligen bemägtiga sig hjerta och själ, samt gisslande jaga sitt offer fram i ett omkring förståndet ständigt växande mörker. Det var framförallt vid Amandas uppträdande, som de mest framstående dragen i hennes karakter utvecklade sig. Allt mer och mer förvandlad till ett oredigt mörker inom sig, hvarur en mot hela menskligheten fiendtlig ovilja då och då bröt fram, fruktade hon verlden och sig sjelf, snart sagdt, lika mycket, som hon äfven hatade både den och sig. Alltjemt grubblande i sin slutna själ öfver äldre förhållanden, såg hon slutligen hädangångna personer resa sig upp ur grafvarna. Hon fasade, men förmådde ej jaga synerna ifrån sig. Hon befann sig liksom i en underjordisk verld, hvari hon förgäfves sökte ett ledande ljus. Hennes son, Daniel, och hennes dotter, Clara, voro ytterligare en ny källa till missnöje, icke derför att de ej hyste ömhet för henne, icke heller derför att de ej i sitt lefnadssätt gåfvo de mest hedrande prof på ädla tänkesätt och goda seder, utan derför, att de småningom frigjorde sig ur det slafviska beroendet af hennes nyckfulla sinnelag. Läsaren påminner sig Amandas sista besök. I sin hela själ uppfyld af förflutna tiders plågsamma och hotande minnen, träffades fru Schedvin, liksom i en mörk åsknatt, på en gång af likheten emellan Amanda och den qvinna, som, ehuru afliden för många år tillbaka, ansågs och anklagades af henne såsom en hufvudorsak till alla hennes lidanden och sorger. Sammankrumpen omkring en osmältbar fix tanke inom sig, liksom en frukt, för att begagna en af oss redan använd liknelse, kryper tillhopa omkring en rutten kärna, öfverlemnade hon sig helt och hållet — bortförd, som hon var af sin bland molnbilder företrädesvis sväfvande föreställning — åt det fantastiska, blinda intrycket. Sålunda såg hon i Amanda en uppenbarelse från andeverlden. Hatet viker, när fruktan kommer. Fruktan för den nya uppenbarelsen uppskakade fru Schedvins hela väsen. — Nåd, tiggde hon också, i det hon nedföll på knä för den inbillade vålnaden, nåd! Liksom ett moln drager fram, kom och försvann skuggestalten för henne. Bakom henne låg hela uppträdet såsom en uppenbarelse, verkande på hennes själslif såsom en dyster feberdröm. {{tomrad}}<noinclude> <references/> {{huvud|''Lovisa Ulrikas hof. II.''||25}}</noinclude> kwcnmlook1nhimb36ecc9yxj4cjldls 104 225073 656931 2026-08-12T20:47:07Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656931 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />386</noinclude>Välnadens sista befallning stod lifligt qvar för hennes förvirrade minne. — Jag befaller er, ljöd den, att uppsöka dottern och bekänna ert brott. Hela den babyloniska byggnaden, som fru Schedvin uppstaplat i sin själ, störtade dermed in. Sedan Clara och Schedvin blifvit allt mer och mer sällsynta hos henne, hade Alexander, af kärlek för Clara, och af deltagande för den beklagansvärda gamla, börjat att taga större omvårdnad om henne. På hans anmodan instälde sig församlingens pastor, hvilken snart upptäckte den mörka demon, som rufvade öfver både hennes hjerta och förstånd, hvadan han också, i öfversstämmelse med sin kristliga pligt, fortsatte sina besök, och — som han sjelf tyckte sig märka — med ganska mycken framgång. Det upproriska, nästan i ständig jäsning varande lynnet började lugna sig; de häftiga utbrotten af vrede och misstro blefvo färre; deremot försjönk hon allt mer inom sig, och blef, såsom det tycktes, hårdare och otillgängligare för hvarje yttre påtryck. Man visste icke att fru Schedvin någonsin befattat sig med att taga kännedom om Claras och Alexanders böjelse för hvarandra. Hon hade åtminstone aldrig med en enda blick eller med ett enda ord antydt, att hon ens anade den. En dag, då presten och Alexander voro inne hos henne, kom Clara på besök. — Herr pastor, yttrade fru Schedvin, afbrytande honom midt i hans tal, var god och lägg er hand på min dotters och Alexanders hufvuden och välsigna dem. De skola en gång blifva man och hustru. Man kan lätt föreställa sig de ungas både glädje och öfverraskning. Huru länge hade de icke i modren sett ett nästan oöfverinneligt hinder för deras lycka, och nu då de minst hoppades derpå — lät hon sjelf genom den presterliga välsignelsen helga deras böjelse. Men vidare kom också intet ord öfver modrens läppar om dem. Hon sjönk tillbaka inom sig, som det tycktes, åter likgiltig för allting. Dagar, veckor, till och med månader hade sålunda försvunnit, hvarunder den tillämnade sammansvärjningen blifvit<noinclude> <references/></noinclude> jxh4sks8i4m2orpb4b4raupbofnzzpr 104 225074 656932 2026-08-12T20:49:04Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656932 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|387}}</noinclude>upptäckt och alla de arresteringar egt rum, hvarom vi berättat i föregående kapitel. Pastorn och Alexander, som lifligt följde dessa händelser, hade icke kunnat underlåta att emellanåt tala härom. Utan att fru Schedvin visade tecken till något särskildt större deltagande, såg man, huru hon med uppmärksamhet lyssnade till hvad man berättade. Vandrade de på golfvet, vände hon sitt hufvud efter dem; stannade de, fäste hon orubbligt sina blickar på dem. När Alexander och pastorn märkte detta, återkommo de med flit så mycket oftare till de politiska ämnena. Man nämnde derunder att hennes son, Daniel, upptäckt de upproriska planerna. Men hon förändrade dervid icke något enda anletsdrag. Presten, som gillade det dåvarande styrelsesättet, kunde icke nog uttömma sig i bifall öfver hans handlingssätt; Alexander, som deremot önskade en förändring, beklagade upptäckten; men hvarken den enes eller andres åsigter syntes inverka på fru Schedvin. Man såg endast att hennes uppmärksamhet följde dem, att hon hörde hvad de yttrade. Då vi nu åter infört henne på scenen, hade omgifningen grupperat sig omkring henne på det sätt vi redan tecknat. Kraftiga och varina föllo prestens ord. Han talade om den sanna trons seger öfver vantron, huru draken i Babel föll för Daniel. Han talade om, huru rättfärdigheten underlägger sig allan orättfärdighet, om huru Daniel skyddades af guds hand i lejonkulan, om hurn Asaria lofsjöng herran i den brinnande ugnen. Fattad af hänförelse, utropade han: — Salige äro de bedröfvade, ty de skola få hugsvalelse. — Salige äro de saktmodige, ty de skola besitta jorden. — Salige äro de, som hungra och törsta efter rättfärdighet, ty de skola blifva mättade. — Salige äro de barmhertige, ty dem skall ske barmhertighet. — Salige äro de renhjertade, ty de skola se gud. — Salige äro de fridsamme, ty de skola kallas guds barn. — Salige äro de, som lida förföljelse för rättvisans skull, ty dem hörer himmelen till. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 3093efzru3zcafoyu8tm276rcrge3sa 104 225075 656933 2026-08-12T20:50:50Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ 656933 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud||I Linköpings-Sticht.|127}}{{linje}}</noinclude><b>kloster</b>. Thesvtom hafwa i Påwedömets tid warit i Söderköping åtskilliga wälbegåfwada {{ant|Capell}}: Såsom {{ant|Trinitatis,}} <b>HelgAnds</b>, {{ant|<i>S.</i>}} <b>Larses, Alla Siälars</b>, {{ant|<i>S.</i>}} <b>Hanses</b> {{ant|&c.}} Om hwilka, så wäl som om klostren, man wenter vtförlig och all mögelig vnderrettelse af Herr {{ant|<i>MAGNO SAM.</i>}} <b>Södersten</b>, som lenge och flitigt samblat och om hender hafwer alt, hwad wetas wil och kan om thet <b>Gambla Söderköping</b>. <h3 style="text-align:center; margin:auto; border:none;"> {{ant|{{st|Cap. VI.}}}} <br> Om ALWASTRA-Kloster.</h3> {{Initial|B}}Eläget vti Öster-Göthland, Lysingshärad, wäster Tollstad-Sochn, på en öfwermotton angenäm ort, wid en å <b>Wetter</b> kallad, när in til thet herliga <b>Omberg</b>, nästan tre mil ifrå <b>Skeninge</b> och twå ifrå <b>Wadstena</b>. Man menar, at thet fådt sitt namn af K. SWERKER then älders Drotning {{ant|Ulvilda}} eller {{ant|<i>Alvilda</i>,}} och altså i början hetat <b>Alvilstad</b>; ty thet blifwit med hennes merkeliga tilhielp och bekostnad anlagdt wid år 1140, <b>af hennes Morgongåfwo, gammalt frelse, såsom</b> {{ant|<i>fundationen</i>}} <b>vtwisar klarligen</b>. Äro <b>Biskop Brasks</b> ord vti ett bref til <b>K. GUSTAF then första</b>. Joh. Peringskiöld war af then meningen, at K. SWERKES broder, Biskopen i Vpsala, <b>Swen Carlsson</b>, hafwer rådt och styrkt Konung och Drotning til thetta klostres<noinclude> {{huvud||I|instich-}} <references/></noinclude> b27u3wjbxo5norqm0a58qbayjen9xmp 104 225076 656934 2026-08-12T20:51:11Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656934 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />388</noinclude>— Salige ären I, när menniskorna försmäda och förfölja eder och sätta allt ondt emot eder, ljugande för min skull. Prestens väljudande stämma ljöd ännu genom rummet, då dörren häftigt kastades upp, och Schedvin störtade in. Allt sedan han upptäckt och angifvit upproret, hade hvarken modren, Clara eller Alexander sett honom. En ofrivillig häpnad slog dem äfven nu, så upprörd, så förändrad var han. Den askgrå hyn talade om inre, sönderslitande förebråelser; och de irrande blickarne, som allt emellanåt kastade en eller annan flamma omkring sig, vittnade om oro i hjertat och häftighet i lynnet. — Min mor, min mor! ropade han och hastade fram till den gamla, föll ned framför henne och gömde sitt ansigte i hennes knä. En djup rörelse uppskakade dervid den gamla. Hennes lemmar darrade, ansigtet skiftade färg, en stråle af mildhet glänste i hennes ögon. På sådant sätt hade ännu aldrig sonen vändt sig till henne. Hon lade sin hand på hans hufvud, hon böjde sig ned öfver honom, hennes läppar rörde sig, och man hörde ljudet af hennes röst susa öfver den knäböjande. Måhända var det första gången, som hon verkligen kände att hon var hans mor. Barnen hade hitintills behandlat henne — så hade hon uppfattat dem i sin sjelfviska tillbakadragenhet — liksom de icke hade behöft henne; nu återigen visade de sig, såsom vore hon deras förhoppningars enda säkra stöd och ankare. Huru underlig kände hon sig icke äfven till mods, då en varm flägt sålunda strömmade genom hennes väsen. Clara och Alexander skyndade fram; de fruktade att Schedvins så ovanliga handlingssätt skulle framkalla ett häftigt utbrott från modrens sida, men till deras förundran förblef hon lugn. Hennes ansigte öfvergöts till och med af ett uttryck utaf den sannaste lycka. Man torde få antaga att pastorns besök och undervisning förberedt hos fru Schedvin denna mildare sinnesstämning; men att det just fordrats ett så kraftigt, till hennes inre trängande medel, som sonens till moderskärleken nu vädjande uppträdande,<noinclude> <references/></noinclude> jj2c2sxvbfim0ogbev8fpf7o42gadai 104 225077 656935 2026-08-12T20:53:39Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656935 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|389}}</noinclude>för att framkalla en så mägtig brytning i hennes hjerta, att det skulle gifva tillkänna att ett verkligt nytt lif började vakna. Schedvin syntes upplöst af förtviflan. Han hade alltid haft ett visst karakters-tycke af sin mor. Han var häftig, lidelsefull, sällan mägtig sig sjelf. Han var uppåtsträfvande, äregirig, egoistisk, utan att ega hvarken yttre eller inre stöd för sina fordringar. Nu var han söndersliten af förtviflan. — Min mor, min mor, ropade han, utan att fästa någon uppmärksamhet vid dem, som omgåfvo honom, huru djupt olycklig är jag icke! Ännu gömde sonen sitt hufvud i modrens knä. Clara och Alexander stodo en på hvardera sidan om honom. Presten hade dragit sig något tillbaka. — De äro dömda till döden, min mor, till döden, och det var jag, som angaf dem. Det blef en djup tystnad i rummet. Daniel lyfte upp sitt hufvud och betraktade modren, liksom han velat i hennes ögon läsa sin egen dom. — Döden, upprepade presten. — Till döden, mumlade Schedvin, min mor, min mor! Tystnaden fortfor omkring honom. — Hör ni, min mor, det är jag, som är skyldig till deras död! Daniel sprang åter upp från sin knäböjande ställning. De närvarande begrepo icke, om hvilka han talade. Schedvin märkte det och stannade. — I förstån mig icke, talade han, så läsen sjelfva. Schedvin räckte dem en riksdagstidning. Alexander grep efter den med otålighet, och pastorn hastade till, för att äfven taga kännedom om dess innehåll. I tidningen förekom en relation om det tilltänkta upproret; de öfverhoppade den och läste slutet. “Således och alldenstund af allt, hvad nu anfördt blifvit”, stod det der, “finnes, att alle desse personer blifvit lagligen öfvertygade och förvundne, att gemensamt och hvar för sig särskildt, på sätt och vis, som förmäldt är och protokollen vidare innehålla, hafva haft sig bekant och sökt med råd och dåd samt flere tagna mått och steg till verkställighet befordra en förrädelig anläggning, som haft sitt afseende förnämligast derpå, att med våldsam hand underkufva riksens nu församlade ständer, rubba och förändra de af dem tagna slut och författnin-<noinclude> <references/></noinclude> 1pp2u06kytkijy7mg9yr41ie3l3hf92 104 225078 656936 2026-08-12T20:57:51Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656936 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />390</noinclude>gar, deras fri-, trygg- och säkerhet förstöra, samt rikets antagna och besvurne lag och regeringsform förändra, hvilken till Sveriges rikes och dess inbyggares allrastörsta ofärd ledande anläggning likväl igenom den allsmägtige gudens nådiga försyn blifvit upptäckt och i tid förekommen, så att derigenom ingen skada kunnat åstadkommas; för den skull pröfvar rikets ständers kommission, i förmåga så väl af 14 § i 1720 års regeringsform &c. &c. &c., det skall Erik Brahe, Gustaf Jakob Horn, Magnus Tjäder Stålsvärd, Jan Puke, Gabriel Mozelius, Pehr Christiernin Pehrson, Anton Ernst Angel och Israel Escholin, sig sjelfva till välförtjent straff och androm till skam och varning, såsom rikets förrådare, mista lif, ära och gods, samt halshuggas”. Papperet föll ur Alexanders band. — Och det är jag, som angifvit dem, upprepade Schedvin; han vred sina händer och hans ögon slungade lågor omkring sig. Modren följde honom med tyst, men deltagande bekymmer. Schedvin hade åter upptagit tidningsbladet från golfvet; med häftiga åtbörder pressade han det mellan händerna, han ville slita det i stycken. Alexander och pastorn togo bladet ifrån honom, för att ännu en gång genomläsa domen. — Lugna dig, min bror, bad Clara. Han svarade icke; öfvergifven af sig sjelf vandrade han upp och ned. Ett ögonblick stannade han framför sin mor. — Ack, min mor, talade han; det är försynens straff för alla de djerfva och oförskämda begär, af hvilka jag låtit blindt leda mig. Huru kunde jag vara nog vansinnig att drömma om … Han tystnade ånyo, han ville ej uttala hvad han tänkte. — Barmhertige gud, utropade han likväl, och gömde ansigtet i sina händer, äfven hon skall kanske dō — dö af förtviflan och ni, min mor, ni, den enda, som återstår mig, har intet ord att trösta mig med, ingen blick att lifva mig med. O, min gud, min gud! Derefter sjönk han ned på en stol, knappast mägtig att hålla sig uppe. Alexander och presten hade fortsatt att läsa tidningen. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> ol31y010p6tyt8nlauidl672r1zp8zn 104 225079 656937 2026-08-13T07:29:25Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 656937 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<small>SOLGUDENS YXA OCH TORS HAMMARE.</small>|295}}</noinclude>att hafva i huset, till skydd mot all slags trolldom. Med Thorviggen slår Thor efter trollen, hvilka i honom ha sin fruktade fiende. Så snart åskan börjar låta höra sig, få trollen ock brådt att gifva sig hem till sina gömslor. Härifrån de många väderilar, som visa sig i luften före ett åskväder». {{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=665|bildtext=Fig. 24. <i>Gudabild med hammare. Lappland.</i>}} Märkliga äro ock de andra upplysningar, Hyltén-Cavallius meddelar om huru länge minnet af Tor bibehållit sig. »Ännu vid slutet af 1600-talet», säger han, »brukade man i Värend svärja vid Thor, sålunda: »ja, Thore Gud!» »nej, Thore Gud!». — »Det märkligaste spåret efter landets äldre Thorsdyrkan återfinnes dock i den ännu ihogkomna eller i hemlighet brukliga »Thorshelgen» eller »Helga Thor», »Helga Thoregud». — »I den christna medeltiden gaf man åt den gamla Thorskällan vid Thorsås namn af Helge-Thors källa». Enligt detta föreställningssätt blef guden sjelf således ett katolskt helgon, en Helge-Thor! Liksom andra hednagudar har följaktligen Tor fortlefvat efter kristendomens seger icke endast förklädd till ett under annat namn uppträdande helgon utan också under sitt eget namn, i det att någon gång äfven detta uppfattats som ett helgons. På samma sätt talar man i mer än en trakt af Italien om »Santa Venere», den heliga Venus. Tor vördades af våra förfäder under hednatiden så allmänt, att äfven våra grannar i norr, lapparne, lärde känna honom. Hos dem återfinna vi nämligen en ännu i senare tid dyrkad gud, som kallades Tor eller hade ett liknande namn. Han dräper trollen. »Lapparne afmåla honom för den skull med en hamnare i handen. Denna hammare kalla de Thorshamnare, och regnbågen kalla de Thorsbåge, dermed han skall skjuta och dräpa alla troll, som dem någon skada vilja tillfoga. Denna Thor mena de ock hafva makt över menniskors helsa och sundhet, lif och död, frukta för den skuld Lapparne mycket, när de höra Thordön. Därför offra de åt honom och uppsätta hans beläten på offerlafvar. Belätena göra de af björk, af dess rot hufvudet och bålen af den andra delen, med en hammare i handen. Fig. 24 visar, efter en teckning af en äldre forskare, en sådan lapsk Torsbild. {{tre stjärnor}} {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> svoovv4hyhku5bzpk27znuxzqnj5ohy 104 225080 656938 2026-08-13T07:33:32Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 656938 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|296|<small>OSCAR MONTELIUS.</small>|}}</noinclude>Här har det naturligtvis ej varit möjligt att lemna en uttömmande redogörelse, men de antydningar jag gifvit torde vara tillräckliga för att visa, huru solens och åskans gud ursprungligen äro en och densamma, huru sedan urminnestid och hos vidt skilda folk yxan ansetts vara solgudens vapen, och huru yxan hos vissa folk blef en hammare. Föreställningen om Tors hammare är således icke något för våra förfäder egendomligt. För att erhålla ett rätt svar på denna, liksom på alla andra liknande frågor, är det nödvändigt att se sig vida omkring. Gör man så, får man en blick på sammanhanget mellan folken och mellan tiderna, som man ej på annat sätt skulle kunna få, och som rikligen lönar forskningens möda. Visserligen kan det vara farligt nog att behandla mytologiska frågor, emedan man alltför lätt lockas att lemna den vetenskapliga forskningens fasta mark och sjunka ned i hypotesernas gungfly. Men faran blir ej stor, om man, såsom i nu föreliggande afhandling, så vidt möjligt afhåller sig från sådana förklaringar, om hvilka meningarna kunna vara delade, och om man hufvudsakligen inskränker sig till att sammanställa fakta. {{linje|6em}} <section end="Solgudens yxa och Tors hammare" /> {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> eqs1x4qepc1g8sfnc1yqgxr0vrb5r0d 104 225081 656939 2026-08-13T08:49:18Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656939 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|20|ANDRA DELEN: SYMBOLISMEN|}}</noinclude>Bergsons filosofi utmärkes av hög idealitet, av framställningens glans och stundom poetiska skönhet. Den har i vissa avseenden genom sin fördjupade psykologi verkat berikande på konst och litteratur. Men den innehåller åtskilliga dunkla och motsägande punkter (såsom instinktens och intuitionens förhållande till varandra eller den absoluta motsättningen mellan organiskt och oorganiskt), och förstått eller missförstått har hans system börjat bliva en modefilosofi för den s. k. bildade medelklassen. Hans intuitionslära har givit anledning till ett »känslotänkande», som rymmer åtskillig tankelättja och ett visst förakt för den exakta vetenskapens svala rymder. Även i tidens förhållande till de religiösa problemen kan man förmärka ett omslag. De angrepp, som positivismen riktat mot statskyrkan, utlösas under denna period i praktiska reformer, så att individens mått av religionsfrihet i själva verket ökas. Samtidigt intränger det historiska och exegetiskt-filosofiska betraktelsesättet i någon mån även inom den officiella teologien, vilket har till följd, att kristendomens dogmatiska lärobyggnad undergräves, och att man i stället betonar religionens betydelse som andlig kraft, som värdeskapande faktor för livet och personligheten. Man sätter knappast sanningen i första rummet utan livsvärdet. Som en reaktion mot intellektualismens torrhet vakna åter människans religiösa behov, och intresset för dessa problem är inom de bildade klasserna i stigande. Ett uttryck härför är även det ivriga studiet av den jämförande religionshistorien, som bedrives i alla länder. Det är svårt att säga, om denna nyidealistiska riktning nått sin höjdpunkt eller ännu befinner sig i utveckling. I varje fall är denna reaktion mot positivismen och realismen mera obestämd och långt mindre vittgående än nyromantikens reaktion mot sjuttonhundratalets rationalism. Adertonhundratalets tankearbete hade slagit för djupa rötter. Visserligen äro en del författares omvändelse till den katolska tron symptomatisk för tiden, men i allmänhet stanna denna periods kulturpersonligheter vid en subjektivt växlande mystik och panteism. Den romantiskt-symbolistiska strömningen öppnade åter känslolivets djupare<noinclude> <references/></noinclude> 0xsygpp5zqu1lf8f0x44nr0bwn7vev0 104 225082 656940 2026-08-13T08:55:50Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656940 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||SYMBOLISMENS UPPKOMST|21}}</noinclude>källsprång, men för kristendomen som lärobyggnad har den föga intresse. Dogmer och ortodoxi ha förlorat sitt grepp över sinnena. Och vid sidan om symbolismen fortlever i litteraturen ännu den naturalistiska riktningen, befriad från Zolas kvasivetenskapliga pretentioner, i en hel grupp av författare, vars skildringar i hänsynslös satir och skarp realism ofta lämna Zolas mest utskrikna böcker långt bakom sig. I politiken breder sig den demokratiska strömfåran mot sekelslutet allt mäktigare. Ingen reaktion förmår dämma upp mot den. I politiskt hänseende var symbolismen icke reaktionär som nyromantiken, men den var aristokratisk. Bortstött av verklighetens brutalitet, går litteraturen in i sig själv. Det ligger något alexandrinskt över denna tidsålders själsliv. Dess raffinemang vilar icke minst på kunskapsstoffernas mängd. Under de båda sista seklen har mänskligheten hållit mönstring med hela sitt vetande sedan tidernas begynnelse, och genom otaliga arbeten och en organiserad upplysningsverksamhet har detta vetande gjorts tillgängligt för alla bildade. Man rör sig icke längre inom en religion eller ett folks historia; gränserna äro sprängda. Individens tankar mätta sig med buddhistisk visdom, antika myter, medeltidens sagovärld och modärn naturvetenskap. Ej underligt, att det härskande själstillståndet är skepticism och som reaktion däremot en frambrytande mysticism. I litteraturen är det pastichens tid. Med en trohet och en raffinerad skicklighet, som just ser sin njutning i att förstå och återge, skriver man legender i medeltidsstil, antika romaner, fjärilslätta rococostämningar för att ett ögonblick glömma de djupa brytningar i religion och politik, som gå sin långsamma men säkra gång mot nya tider och okända mål. Denna förfinade litteratur avspeglar sig mot en bakgrund av krass materiell odling. Vetenskapens landvinningar, uppfinningarnas mängd och det idoga arbetet ha mångdubblat resurserna; industrien har antagit jättelika former, handeln omspänner hela världen. Men i proportion härmed har penningväldet stegrats och medfört en brutalisering och sänkning av hela kul-<noinclude> <references/></noinclude> mvf9js6pdatbbhgu8u1p5yp3ofn4il3 104 225083 656941 2026-08-13T09:00:05Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656941 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|22|ANDRA DELEN: SYMBOLISMEN|}}</noinclude>turnivån. Det ligger onekligen en disharmoni i tiden mellan å ena sidan vetenskapens ideella arbete och litteraturens förfining och å den andra de krassa ideal, som behärska det allmänna borgerliga medvetandet, mellan den själens suveränitet, som symbolismens filosofi och litteratur predikade, och livets brutala maktfaktorer. Men kanske är det mer på ytan, som detta penningvälde är det härskande. I djupet röra sig redan andra makter, som åsyfta helt andra omstörtningar än den föregående tidens realpolitik, och som stå i närmare släktskap till tidens andliga nöd. De ideella krafterna i denna tids politik äro nationalismen och socialismen. Det är möjligt, att den förra är ett mera övergående fenomen. Större betydelse äger utan tvivel socialismen, som allt mera vinner terräng bland de bildade och som säkerligen utgör utgångspunktenförden ekonomiska omdaning av samhället, vilken framtiden bär i sitt sköte. Den stat, vilken anger tonen i denna tids politik, är Tyskland, som nu ligger enat och nationellt samlat. Det är en stat av en helt annan karaktär än i seklets början. Humanismens, romantikens, de filosofiska drömmarnas folk har blivit en nation av blod och järn. Hegels Tyskland har blivit Bismarcks. Att bevara denna maktställning var Bismarcks viktigaste angelägenhet. För detta ändamål behövdes den väldiga folkhären, utrustad med det nyaste och bästa, som maskintekniken kunde åstadkomma. Den bestämmande faktorn i Bismarcks politik blir därför framförallt att uppehålla och öka rustningarna, det är dessas genomdrivande, som bestämma hans förhållande till de olika partierna, i det han ömsom stöder sig på de national-liberala, ömsom på de konservativa, än sökande ställa socialisterna utom samhället, än att vinna dem genom arbetarereformer. Det tyska folket, genomströmmat av segerjubel och berusat av maktkänsla, följer också lydigt regeringens paroll; vid sidan av den jättelika armén skapas under Vilhelm II en stark flotta, beredd att göra England herradömet över världshaven stridigt. Den tyska militarismen nödgar de övriga stormakterna och även de små att slå in på samma system. Frankrike och Ryss-<noinclude> <references/></noinclude> mq5dc83hlmiuuru01nfyonrn1kwt2a0 104 225084 656942 2026-08-13T09:02:46Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656942 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|391}}</noinclude>På en gång visade sig ett uttryck af öfverraskning hos dem båda två. Fru Schedvin ech Clara förflyttade också nu sin uppmärksamhet till dem; endast Daniel förblef orörlig. — Meddelar bladet någon ännu större olycka? frågade Clara. — Har du läst hela tidningen? yttrade Alexander, vänd till Daniel. — Jag har läst den. Presten och Alexander betraktade hvarandra; framför allt visade sig dervid förvåning i den förres utseende. — Huru djup måste då icke din sorg vara, Daniel, anmärkte Alexander, när icke ens detta förmår upplyfta ditt hufvud! — Hvad är det, sporde Clara, hvad är det, som borde uppmuntra honom? — Kommissionen har straffat med dödsdom de upptäckte, genmälde presten; rikets ständer hafva deremot belönat dem, som upptäckt. — Huru? Belönat? Clara betraktade sin bror. Han rörde sig icke från stället; han tycktes döf för all ting omkring sig. — Läs, läs! bad Clara. Presten läste: “Rikets ständer hafva hos hans majestät konungen i underdånighet anmält löjtnanten vid kongliga lifgardet, grefve Lorentz Wilhelm Creutz, att erhålla nådig fullmagt, att vara öfverste i armén med lön uppå värfvad fot, i anseende dertill att han bidragit till den förr omnämnda anläggningens upptäckande, och uppå ett märkligt sätt ådagalagt sin trohet och sitt nit emot konung och fädernesland”. Fru Schedvin och Clara hade, med anledning af Alexanders och prestens yttrande, förmodat att saken angick Daniel. — Jaså, Creutz! yttrade Clara; var det då han, som …? — Vänta litet, menade presten, vi börja med början, vi. Nu gäller det er bror. Hör väl på. — “Till rikets ständers upplysta bepröfvande öfverlemnar sekreta-utskottet, om icke korpralen Schedvin, såsom det första redskapet till den grofva stämplingens röjande, må för dess visade nit och trohet varda på det sättet belönad, att rikets<noinclude> <references/></noinclude> ia8clagajv8ph61cx3oomsvpzs717u3 104 225085 656943 2026-08-13T09:04:51Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656943 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||SYMBOLISMENS UPPKOMST|23}}</noinclude>land tvingas att hålla jämna steg, och England ökar sin flotta efter de proportioner, som Tyskland angiver. Men dessa pansarkolosser och jättekanoner voro ju icke endast avsedda som hotfulla dekorationer, utan dessa rustningar förbindas småningom med stora utvidgningsplaner. Först och främst når den nationalism, som efter Napoleonskrigen inträngde i de europeiska staterna, nu sin höjdpunkt. Varje folk, hur litet det än är, drömmer om att vara ett helt för sig, och de stora nationerna söka samla ikring sig alla sina barn. I Tyskland uppstår pangermanismen, i Ryssland panslavismen. I Frankrike blossar chauvinismen upp gång på gång, häftigast under general Boulangers agitation och med mål att återerövra Elsass-Lothringen. I England förde redan Beaconsfield och sedan Chamberlain fram tanken om imperialismen, tanken om Storengland, som till större enhet skulle samla kolonierna kring sig och genom lämpliga handelsfördrag och tullgränser stärka världsrikets kommerciella och industriella utveckling. En annan tendens i utrikespolitiken utgör lystnaden efter kolonier. England, redan den på utomeuropeiska besittningar rikaste staten, går här i spetsen och lägger under sig nya väldiga områden som Egypten och Boerriket; Frankrike har intressen i Ostasien och genomdriver sitt protektorat över Marocko; och Tyskland, som sent kommit med i leken, söker också lägga grunden till ett omfattande kolonialvälde. »Tysklands framtid ligger på havet», lydde ett av kejsar Wilhelms bevingade överord. Gång på gång hotar också under trycket av dessa olika intressen en världskonflikt att utbryta. Tyskland, som länge militärt sett är det mäktigaste, söker snarare skapa än undvika en ny krigisk konflikt med Frankrike. Dess arrogans framkallar slutligen förbundet mellan Ryssland och Frankrike, till vilket sedan England ansluter sig. Ententen är färdigbildad, och då Tyskland ser, att det ej längre har tid att dröja, slår det till, och världskriget utbryter 1914. Dessa utrikespolitiska förhållanden inverka i hög grad på inrikespolitiken, vars utveckling i radikal riktning i allmänhet fördröjes. Det är de konservativa partierna, som överallt med<noinclude> <references/></noinclude> 9c4k1zvt1un8oquvk6d3rpdy0w8w0ba 104 225086 656944 2026-08-13T09:06:44Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656944 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />392</noinclude>ständer tillägga honom ett kapital af etthundrade tusende daler kopparmynt oafkortadt … — Etthundrade tusende! utropade Clara. Etthundrade … — Läs vidare. Presten läste: “… till att derför under fideikommiss-natur inköpa ett gods till evärdelig egendom för sig och dess afkomma …” Claras förvåning steg allt mer och mer. — Min bror — fideikommissarie … — Vidare, vidare … Presten fortfor: “… samt att han i underdånighet må vara anmäld till adeligt stånd …” Clara slog tillhopa sina händer. — Adeligt stånd, stojade hon, hvad hör jag, adeligt stånd! — Hör slutet. Presten återtog: “… adeligt stånd, jemte löjtnants fullmagt, samt försäkran om verklig befordran till en sådan syssla, då första ledigheten blifver vid något af infanteri-regementena, kommandes han emellertid att åtnjuta löjtnants lön på värfvad fot”. — Fideikommissarie — adelsman — löjtnant! ropade Clara, och stod som fallen från skyarna. Pastorn hade härunder betraktat fru Schedvin och Daniel. Han ville studera intrycket af underrättelsen, han ville läsa i deras inre. När modren hörde att sonen skulle erhålla en så stor summa penningar för inköpandet af ett gods, hvilket såsom fideikommiss skulle tillhöra hans efterkommande, visade sig en häftig rörelse i hennes ansigte, ögonen kastade en flamma omkring sig och pannan höjde sig, ehuru nästan omärkligt. När hon derefter hörde, att sonen vidare skulle blifva upphöjd i adeligt stånd, skälfde hela hennes kropp, kinderna glödde, en hektisk rodnad purprade dem för ett ögonblick. Men under allt detta förblef hon likväl tyst. Hos Daniel deremot visade sig icke den minsta rörelse; men han kände ju också underrättelsen förut. Af det synbara intryck, som Daniels förtviflan och med så mycken vördnad uttryckta sonliga behof, att söka deltagande för sin smärta hos modren, gjort på henne, öfvertygades pa-<noinclude> <references/></noinclude> 7qpicxkc6qjyffz7ncxfx8bp2yox13a 104 225087 656945 2026-08-13T09:10:25Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656945 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|393}}</noinclude>storn att en afgörande brytning var för handen i hennes inre själstillstånd. Han kunde väl icke förutse, huru den skulle utfalla, men ofránvändt följde han nu den minsta förändring hos henne. Alexander, men framför allt Clara, erforo ett obestämdt, men dock glädjande inflytande af den lycka och ära, som Daniel vederfarits; denna lycka låg deras ställning också ganska nära. — Min bror, min bror, ropade Clara, huru skall jag kunna lyckönska dig, fideikommissarie, adelsman, löjtnant, allt på en enda gång, det är för mycket, för mycket! Daniel reste sig åter upp. En outsäglig förtviflan visade sig i hans ansigte. — För mycket, upprepade han, ja, i sanning, det är för mycket. Min gud, min gud, skall jag ega krafter att bära detta straff af en allsmägtig försyn! Det är för mycket! Clara förstod honom icke. — Men i herrans namn, om hvilken förfärlig olycka talar du? frågade hon. Det är sant, att du upptäckte — men dig träffar ju bara lyckan. Daniel stirrade på henne. — Bort, ropade han derefter till henne, bort! En lycka, hvars grundval är en stupstock, en rikedom, hvars fotställning är så många aktade mäns undergång, ett fideikommiss, i hvilket bödeln har den första inteckningen, ett adelskap, hvars riddarslag är en dödsdom, och hvars sköldemärke är åtta, för bilan fallna hufvuden, hvilket lysande ättarträd, hvilken härlig stamtafla, hvilket präktigt riddarhus-diplom! Bort, säger jag, bort! Alexander trädde emellan, för att söka dämpa hans sorg. — Jag beundrar och aktar det ädla i din sorg, Daniel, talade han, men hör mig: du har alltid drömt om ära och framgång i verlden, och dina tankar sträckte sig till det högsta möjliga. Mer än någon annan är du äregirig och uppåtsträfvande; nåväl, du har nu på en enda gång kommit så långt, att du knappast skall kunna söka upp ett motsvarande exempel. Framtiden ligger för dig. Daniels ögon gnistrade. — Uppåtsträfvande, äregirig, afbröt han sin vän, ja väl — till min vanära måste jag erkänna det. Är jag icke också<noinclude> <references/></noinclude> a9e289idrpmttg5z8jbybef8n9v22fq 104 225088 656946 2026-08-13T09:13:40Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656946 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|24|ANDRA DELEN: SYMBOLISMEN|}}</noinclude>största kraft sköta utrikespolitiken, så i England Beaconsfield, i Tyskland Bismarck under det att den liberale Gladstone är en fredsvän, som drömmer om ett jämviktsförhållande mellan folken, baserat på rättvisa och förhandling. För övrigt försiggår under denna tid en så utbredd förskjutning i det allmänna tänkesättet, åtminstone i de västeuropeiska staterna, att den gamla högern försvinner och lämnar plats för ett parti, som knappast principiellt ställer sig emot vissa radikala fordringar, utan under omständigheternas tryck själv genomför vissa av den modärna radikalismens postulater. Den drivande kraften i inrikespolitiken blir däremot socialdemokratien. Efter Pariserkommunen är partiet några år framåt svagt i Frankrike, och den gamla internationalen upplöses. Men vid slutet av sjuttiotalet börjar det åter göra sig gällande. I Tyskland söker Bismarck först att slå ned partiet genom hårda undantagslagar, men detta lyckas icke, tvärtom tillväxte det i antal. År 1877 röstade knappast 500 tusen socialdemokrater, och de lyckades endast insätta tolv av de sina i riksdagen; 1890 hade antalet väljare växt till 1 500 000, och deras deputerade utgjorde trettiofem. Under trycket av denna maktfaktor hade under tiden Bismarck slagit om i sin politik mot socialisterna, i det han upphävde tvångslagarna och sökte vinna arbetarna genom att införa ålderdoms- och invalidförsäkring. Detta statens ingripande i arbetarefrågorna, som utgått från de s. k. kateder-socialisterna, vann överallt efterföljd och utgör ett av de mest betydelsefulla uppslagen i denna tids politik. Överallt skärptes också, allt eftersom radikalismen kom till makten, striden mot klerikalismen. I Tyskland gick även här Bismarck i têten, då han fruktade att gammalkatolikernas antagande av påvens ofelbarhetsförklaring skulle ställa kyrkan över staten. Men över denna erkände Bismarck ingen makt. Han upptog kampen mot katolska kyrkan och införde därunder en något friare skolordning samt borgerligt äktenskap, varjämte han fördrev jesuiterna; men då han dels icke ville försvaga religionen som samhällsbevarande kraft, dels även mötte opposition från de evangeliskt-lutherska, som fruktade för sin egen<noinclude> <references/></noinclude> do3my3kl03xoq2zi1l87fc4juaex3qh 104 225089 656947 2026-08-13T09:19:31Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656947 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />394</noinclude>afundsvärdt lycklig, att kunna njuta af all verldslig välsignelse, sedan jag sköflat så många familjers ära och sällhet, sönderslitit så månget ädelt hjerta. Och henne, henne, som jag älskade, hvem har mördat hennes frid, hvem har tillintetgjort hennes förhoppningar, hvem har gräft hennes graf? Min äregirighet, mitt vansinne, se der min enda hjeltedat. Var jag icke nog förkrossad i min själ af förebråelsen att hafva föranledt så mycket ondt, att icke undgå smäleken af all denna utmärkelse. Jag har lidit såsom en fördömd, och nu blomstersmyckar man kadavret. Man skänker min förtviflan ett lysande bifall, beröfvande mig välsignelsen att kunna få glömma mig sjelf. Hvarför fick jag icke dö bort, ensam och tyst, med min sorg? Huru mycket afundas jag icke denne Puke, som får bestiga schavotten i den ljufva känslan af att vara älskad af henne! Huru stolt skulle jag icke vara, att få byta lott med honom! Men mig — ah — men hvad mera? Man talar om Crœsus, som kastade ett ben åt den fattige mannen; ett sådant ben har lyckan nu kastat åt mig, och jag skall derpå äta mig till döds. — Lugna dig, min bror, bad likväl Alexander; försynens vägar äro icke våra vägar. Herren ger och herren tar, heter det; men han belönar också och straffar. De vise välsigna honom derför. — Det är sant, svarade Daniel; men att, som jag, nå ett stort mål, men nå det förkrossad, tillintetgjord, förlorad i sitt hjerta; det är mera än en man kan bära. Har ni läst slutet på tidningen? — Slutet? — Läs det, läs! Pastorn tog bladet och läste vidare deri att rikets ständer hade beslutat att, såsom ett bevis på deras aktning och tacksamhet, förära en större penningesumma åt det fruntimmer, som upptäckt och hos dem angifvit affären med rikssmyckena eller drottningens sätt att behandla dem<ref>De här ofvan uppräknade belöningar faststäldes verkligen af rikets ständer; det enda, som är i strid med den historiska sanningen, är att vi sammanföra dem på ett ställe.</ref>. — Har ett fruntimmer angifvit drottningen för dessa smycken? sporde Clara. Hvilket simpelt förräderi! {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> atdifwsz9lauod26i1raln8web25ehq 104 225090 656948 2026-08-13T09:20:55Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656948 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||SYMBOLISMENS UPPKOMST|25}}</noinclude>ställning, måste Bismarck slå in på vägen till Canossa och söka försoning med påvemakten. Även i England rördes i någon mån vid kyrkans supremati genom en friare skolordning, utan att det dock kom till någon större uppgörelse. I Frankrike löpte man däremot linan ut. Då man där gång på gång påträffade påvemakten bakom försöken att störta republiken och även bakom Dreyfusprocessen kunde spåra ett klerikalt inflytande, upplöstes först kongregationerna, och slutligen genomfördes skilsmässan mellan kyrkan och staten. I Skandinavien hade naturalismen icke haft samma ensidigt analytiska karaktär som i Frankrike. Den stränga analysen låg överhuvud taget icke för det skandinaviska temperamentet. Varken Jacobsen eller Strindberg låta utan vidare resumera sig efter naturalismens program. Där bröt fram mycken lyrik och romantik både i »Niels Lyhne» och i »Mäster Olof». Och detsamma gäller om Ibsen och Björnson, vilka båda hade starka rötter i romantisk diktning. Ett visst ögonblick hade emellertid indignations- och tendenslitteraturen blomstrat, delvis under inflytande av det väl något missförstådda Brandeska lystringsordet om att sätta problem under debatt. Säkert är, att redan i slutet av sjuttiotalet inställde sig i Danmark en viss reaktion mot skoltvånget, mot att gå i takt och rättning. Redan 1877, när Drachmann for till Dybböl och inför minnena på slagfältet skrev sin av patriotism genombävade lilla skrift »Derovre fra Grænsen», befann han sig på krigsstråten. I skarpare form riktade han angreppet mot Brandesianismen 1883 i ''Skyggebilleder'', vars sista parti »Ostende-Brügge» betecknar hans officiella avfall från skolan, som dock sedan följdes av ett åtminstone personligt närmande. Gjellerup följde efter, då han två år senare i ''Vandreaaret'' (1885) skildrade hemkomsten till Danmark och opponerade mot Brändes’ polemiska skildring av Drachmann i »Det möderne Gjennembruds Maend». 1877 hade Brändes lämnat Kjöbenhavn och slagit sig ned i Berlin. När han 1883 återkom till hemlandet, hade han genomgått en utveckling. I sina första berömda {{rättelse|oeh|och}} lysande<noinclude> <references/></noinclude> odvtd1lc7rmrjq3wezz50l4t7gyblzc 104 225091 656949 2026-08-13T09:22:36Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656949 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|395}}</noinclude>— Och likväl blifver detta simpla förräderi belönadt, inföll Schedvin; vet du kanske icke hvem detta fruntimmer är? — Nej, nej! — Amanda. Vid detta namn reste sig fru Schedvin upp. Hvarje bloddroppe drog sig tillbaka från hennes kinder. Kall och stum stod hon der, såsom en byst af marmor. — Amanda var det, fortfor Schedvin, som bedrog mig, hon var det, som smickrade min vanvettiga böjelse, för att kunna leda mig såsom en hund vid ett färgadt band; det var hon, som vilseledde mig till en handling, som nu bryter stafven öfver allt, som jag aktar, och hvarför man nu kläder mig i en grann narrkåpa inför verlden och mig sjelf; det var hon — men jag måste blotta min själs hela uselhet. Jag har sagt, att jag var yrvaken den der natten, då jag utkom på gatan och sammanträffade med henne; men — hör mig — det var en lögn, jag var ej yrvaken. Nej, nej, mitt förräderi var icke en slump. Jag visste hvad jag gjorde; jag visste det olyckligtvis allt för väl. Men hon förklarade, att upptäckten skulle störta kapten Puke, och hon hade rätt deri — han är dömd till döden. Sådan var den eldbrand, hvarmed hon tände mordbranden i min själ, svartsjukans förfärliga mordbrand. Ännu trodde jag — hvilken vansinnig tro — att min böjelse var besvarad, att endast Puke reste sig såsom ett mägtigt hinder deremot, och att hans undergång vore min framgång. Gripen af ett oemotståndligt rus, rasade jag fram, men knappast var förräderiet begånget, förrän jag vräktes — liksom af ett nytt, ännu förfärligare rus — tillbaka inom mig sjelf. Mitt handlingssätt visade sig i dess rätta dager. och jag var förlorad. Min gud, min gud! Hören I, att jag ljugit, då jag sade er, att jag icke visste hvad jag gjorde — ah, ja, ja, jag hade ett behof att bedraga er, i hopp att derigenom kunna bedraga mig sjelf. — Pastorn hade märkt, huru fru Schedvins bröst höjde sig härunder, huru hon allt djupare och djupare drog efter andedragen. Han kunde ej missförstå henne, hon ville tala. — Amanda, stammade hon, Amanda. Det var det första ord, som hon på länge uttalat. Hon vinkade Clara till sig och hviskade några ord till henne. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> bmdyfu97pr7nsiceea3f3138r9um9k2 104 225092 656950 2026-08-13T09:24:56Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656950 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|26|ANDRA DELEN: SYMBOLISMEN|}}</noinclude>föreläsningar hade han varit en banérförare, och han hade haft krigarens lovliga avsikt att såra och döda. Han förblev visserligen den rationalist och frihetskämpe han alltid varit, men åren och erfarenheterna hade vidgat synpunkterna. Och hans skildringskonst hade vunnit i objektivitet. Redan i den franska romantikens historia och kanske ännu mera i »Det unge Tyskland» märkes en lugnare, mindre polemisk ton än i de föregående volymerna av »Hovedstromningerne». Han lade huvudvikten vid den psykologiska analysen; så småningom avlägsnade han sig också från den doktrinära utilismen och demokratismen. Alltmera var det den stora individens och geniets eget fria utvecklingslopp, som fängslade honom. Och på denna väg nådde han fram till Nietzsches filosofi och blev den förste, som väckte Europas uppmärksamhet på denna egendomliga kraftgestalt. Han har givit ett mästerligt porträtt av Nietzsche, liksom han senare med stor psykologisk konst tecknat en hel serie av litterära och kulturhistoriska personligheter — Shakespeare, Voltaire, Goethe — ett helt galleri av andens stormän. Men elden på hans altare har under denna vetenskapliga produktion icke slocknat. Ännu kan det slå lågor kring pennan, när han skriver mot förtrycket och våldet, mot orättfärdighet, dumhet och småsinne. Han har blivit det frisinnade Skandinaviens »grand old man». Ibsen, som under åttiotalets kampår riktat angrepp på angrepp mot samhället i skarpa och satiriska verklighetsdramer, närmade sig under senare delen av sin levnad åter romantiken och skrev mystiskt färgade idédramer. Han blev från och med »Vildanden» en av symbolismens föregångare, vars inflytande sträckte sig även till den franska dramatiken. Inflytandet från den symbolistiska rörelsen gör sig också direkt märkbart bland en krets författare av den yngre generationen, som här liksom i Frankrike utger tidskrifter, i vilka de trycka sina första vårgröna telningar. »Ny jord» hör redan hit, rent symbolistisk är »Taarnet». Någon egentlig skola uppstod dock icke. Det ligger varken i tidens eller nordbons lynne att bilda skolor, men nya personligheter och nytt uppfattningssätt<noinclude> <references/></noinclude> 10n0bpjxg28yqrv13357lc385bsjwlv 104 225093 656951 2026-08-13T09:28:17Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656951 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||SYMBOLISMENS UPPKOMST|27}}</noinclude>prägla överallt den unga litteraturen. Bland de författare, som stå den franska riktningen närmast, märkas norrmannen Sigurd Obstfelder, vars musikaliska och stämningsrika poesi tystnade alltför tidigt, och Johannes Jörgensen, vilken började som äkta symbolist och vilken som Huysmans fann frid i den katolska tron och slutade med att teckna helgonlegender, sina religiösa kriser och sitt klosterliv. Tidens kraft- och naturdyrkan fann en fantasirik representant i Johannes V. Jensen. I stort sett erbjuder den svenska nittiotalslitteraturen en parallell till rörelsen ute i Europa, men den har härhemma fått sin bestämda särprägel. Under det att åttiotalet framträder som ett kosmopolitiskt skede, betecknar nittiotalet ett nationellt genombrott. I alla land medför symbolismen lyrikens pånyttfödelse, men i Sverige blir detta lyrikens uppsving ett återknytande till de nationella traditionerna. Den svenska folksjälen älskar rytmer och sång, och i den svenska litteraturen har alltid lyriken varit diktningens kungsådra. Övergången till romantik försiggår i Sverige hastigt och utan större brytningar. Ute i Europa hade rationalismen slagit långt djupare rötter, och verklighetslivet i de stora kultursamhällena verkade även långt mer fängslande och medryckande. För svensken har alltid naturens röst ljudit med starkare klang än människans. Och mystiken är ett med svensk natur, som i detta de stora skogarnas och de stora ödemarkernas drömmande land städse talar till sina barn i saga och sång. Inom alla områden spåras i Sverige strömningar motsvarande dem vi följt i det europeiska kulturlivet. Inom filosofien gör sig även hos oss på nittiotalet en återgång från den empiriska riktningen gällande. Hans Larsson utgav 1892 sin skrift om ''Intuition'', där han liksom i sina senare böcker visar sig som en själfull representant för en mer fördjupad och personlig uppfattning av de psykologiska problemen. Hans intuitionsbegrepp skiljer sig emellertid från Bergsons. Hans Larsson definierar intuitionen som en föreställningsförmågans »högre grad av agilitet», och han inskränker dess område till den empiriska världen.<noinclude> <references/></noinclude> pz4umqol7xbkk376pwtlkyccanty2ha 104 225094 656952 2026-08-13T09:33:05Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656952 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|28|ANDRA DELEN: SYMBOLISMEN|}}</noinclude>Härmed bortfaller Bergsons absoluta motsatsförhållande mellan intuitionens och intellektets verksamhet. Med sitt rika gemyt och sin oskymda blick står Hans Larsson i sina många och omfattande skrifter som en frisinnad kulturpersonlighet av rang. Han har haft öppet sinne för såväl tidens nya andliga behov som för utvecklingens kontinuitet, och hans dämpade och kultiverade röst har alltid gjort sig hörd över dagsstriderna. Kampen mot naturalismen fördes ivrigast av Vitalis Norström, som började såsom boströmian men i anknytning till nykantianismen kritiserade sig ut ur boströmianismen, i det han insåg nödvändigheten av att gå tillbaka till en mera erfarenhetsmässig kunskapsteoretisk ståndpunkt. Men han reagerade också mot naturvetenskapens »ödesdigra ensidighet», vilken inskränker erfarenhetsbegreppet till det sinnliga området med förkastande eller förnekande av de osinnliga eller förnuftiga erfarenheterna. Dessa synpunkter har Norström framställt i ''Naturkultskapens självbesinning'' (1907). Naturvetenskaperna kunna ej lösa det andliga livets problem, då de endast kunna uppfatta jaget från yttre synpunkt som en från olika håll sammanströmmande mångfald av krafter utan väsentlig enhet — i huvudsak samma tankegång som hos James och flera av de modärna filosoferna. Från liknande synpunkt reagerar Norström mot den modärna radikalismens allmänna världsåskådning. Socialismen har visserligen sitt berättigande som en nödvändig reaktion mot vissa överkulturens verkningar, men såsom allmän livsåskådning kränker den enligt Norström såväl kulturens fria mänsklighet som samhällets organiska natur. Han kallar den för »våra dagars antikrist». Från sin kritiska ståndpunkt ansåg Norström det omöjligt att driva metafysik (den undre tankegränsen) och betonade, att kunskapens princip ligger utanför förståndet (den övre tankegränsen); livsvärdena bestämmas icke genom reflexion utan genom känslan. Liksom Kant anser därför Norström, att det praktiska livet står över det teoretiska, det personliga livet över vetenskapen. Kunskapen är till för livets skull, ej livet för kunskapens. På denna väg kom Norström att erkänna kristen-<noinclude> <references/></noinclude> 2iwff6i3ouxghq6radnch05nii3rxlb 104 225095 656953 2026-08-13T09:39:52Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656953 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||SYMBOLISMENS UPPKOMST|29}}</noinclude>domen som den fullkomligaste utvecklingsgrunden av det religiösa medvetandet. Oppositionen mot naturalismen omfattade även en politisk reaktion, som var häftig nog under nittiotalet men som dock alltmer måste foga sig efter tidens krav. I politiskt avseende står Sverige under seklets sista decennier i många avseenden ännu på gränsen mellan de österländska och västerländska statssystemen. Det är ännu ett i många avseenden patriarkaliskt styrt rike, om också under inflytande från utlandets demokratier nya impulser göra sig gällande. När i Sverige representationsreformen genomfördes, var landet ännu ett klass-samhälle och förblir så ännu länge; i den nya riksdagen intogo adeln och ämbetsmännen första kammaren och bönderna den andra. Konungen väljer själv sina ministrar och har bestämmanderätt över krig och fred. Rösträtten var ännu mycket begränsad, i kommunerna härskade den 100-gradiga röstskalan, så att många mindre samhällen styrdes så gott som enväldigt av några få personer eller ett enda bolag. Religionsfrihet i vidaste mening var icke införd. Ännu i denna dag äger en medborgare icke rättighet att utträda ur statskyrkan utan att angiva, till vilket samfund han ämnar övergå. Ännu har man icke heller infört borgerlig begravning. Kyrklig vigsel, dop, konfirmation och nattvardsgång voro länge obligatoriska. Mot allt detta hade redan åttiotalet reagerat, och Adolf Hedin hade på sin tid sökt genomdriva en politik av mera demokratiskt reformatorisk läggning, men det är först under de sista decennierna, eller egentligen efter unionsbrytningen, som liberalismen nått några av sina mål. Övergången från den stränga konservatismen under Oscar II bildar tullstriden, vilken rasade som häftigast under åttiotalet och som slutade 1887, då Sverige övergick till protektionismen, någonting som vid denna tidpunkt var nödvändigt, emedan landet led av den prisbilliga importen av livsmedel från Amerika, och Tyskland redan antagit skyddstullar. Protektionismens införande gav anledning till nya partibildningar. Det gamla lantmannapartiet sprängdes, och snart visade<noinclude> <references/></noinclude> i54lknsdros9f6xx5ycg16kcha75w4p 104 225096 656954 2026-08-13T09:47:43Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656954 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|30|ANDRA DELEN: SYMBOLISMEN|}}</noinclude>sig tendenser att samla riksdagens olika fraktioner efter skarpare partibestämningar i ett konservativt, ett radikalt och småningom även ett socialistiskt parti. Protektionismens genomförande blev även av betydelse för försvarets ordnande, ty genom tullarna kommo pengar i statskassan. Det lyckades 1892 för Boström att få värnpliktstiden ökad till nittio dagar fast efter långa och hårda strider, och först sedan beslut fattats om grundskattens successiva avskrivande. Lättare gick det att år 1901 få ökat övningstiden från 90 till 240 dagar för fotfolket och 300 dagar för flottans värnpliktiga och 365 dagar för vissa specialvapen. Därmed var dock icke militärpartiet belåtet, utan striden för försvarets stärkande fortgick alltjämt under de närmaste decennierna. Vid behandlingen av denna fråga delade sig nationen snart i två partier, av vilka det ena, det radikala, visserligen icke nekade behovet av ett försvar, men ville hava det avpassat efter landets ekonomiska bärkraft; det konservativa partiet urgerade däremot framför allt ett starkt försvar. Försvaret skulle ställas framför alla andra krav. Frågans behandling rönte inflytande av de politiska moln, som nu började hopa sig kring landets horisont. Skilsmässan från Norge 1905 gjorde Sverige mera isolerat. Finlands förryskning skred raskt framåt och ställde Sverige inför möjligheten av ett angreppskrig från öster. Samtidigt oroades landet av en massa spioneriaffärer från rysk sida, som starkt upprörde sinnena. Många patrioter sågo den enda möjligheten för Sveriges räddning undan tsardömet i en anslutning till tyska förbundet, och denna tanke upptogs säkerligen ej ogynnsamt i det södra grannlandet, där man redan vid denna tid, efter allt att döma, var fullt inställd på en världskonflikt. Under flera år upprörde dessa fråga sinnena. En försvarskommitté, som sökte utarbeta ett tillfyllestgörande förslag för försvarsväsendets ordnande, hade tillsatts av ministeriet Lindman, men 1910 utträdde de liberala ledamöterna Staaff, Kvarnzelius och Daniel Persson i Tällberg ur kommittén av missnöje med beräkningen av försvarskostnaden. Förslaget kunde då ej framläggas med någon<noinclude> <references/></noinclude> oikfrv7aaz6igb5g00ly2edktyu8psf 104 225097 656955 2026-08-13T10:01:20Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656955 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||SYMBOLISMENS UPPKOMST|31}}</noinclude>utsikt till framgång av regeringen. Denna föreslog då under tiden för att stärka sjöförsvaret byggandet av den s. k. F-båten, vartill riksdagen gav sitt samtycke, men då Staaffska ministären 1911 kom till makten, upprevs, oklokt nog, detta beslut. Detta väckte ovilja i vida kretsar, det gick en svallvåg av patriotism över landet, flera försvarsvänner utträdde ur det liberala partiet, och på enskild väg insamlades under loppet av tre år över sexton millioner kronor till byggandet av en pansarbåt. Emellertid tillsatte den liberala ministären fyra försvarsberedningar, som skulle utreda kostnaderna och söka införa besparingar och möjliga minskningar av övningstiden. Då förslaget emellertid ännu icke lyckats komma fram för riksdagen 1913 och Staaff (i dec. 1913) i Karlskrona hållit ett tal, i vilket han redogjorde för frågans läge och därvid nämnt att frågan om infanteriets övningstid ej skulle föreläggas 1914 års riksdag, brast stormen ut på nytt. Det s. k. bondetåget igångsattes, som uttalade sig för att försvarsfrågan i sin helhet skulle lösas av 1914 års riksdag. Med anledning av denna händelse och konungens yttranden i »borggårdstalet» begärde den Staaffska ministären sitt avsked och efterträddes av ministären Hjalmar Hammarskjöld. Under intrycket av världskriget antogs 1914 regeringens nya härordningsförslag, som fastsatte övningstiden till 355 dagar, och beslöts byggandet av 7 nya pansarbåtar. Den långvariga politiska reaktionen, som i Sverige följt efter representationsreformens genomförande, bröts under adertonhundratalets sista och nittonhundratalets första decennium. Lagstiftningen, som under 70- och 80-talen varit av en så gott som uteslutande ekonomisk art, fick nu en vidare social räckvidd. Efter unionsbrytningen slog radikalismen igenom, i det Staaff sökte genomföra flera av det radikala programmets reformpunkter; ministeriet föll emellertid redan efter ett halvår och avlöstes av den Lindmanska ministären, men under tidernas tryck såg även den sig nödsakad att genomföra demokratiska krav, varefter den andra Staaffska ministären fortsatte. Under tiden hade socialismen också inträngt i riksdagen, där<noinclude> <references/></noinclude> 2jctb91nnywbd50olp6ywxiycf2o8tk 104 225098 656956 2026-08-13T10:04:59Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656956 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|32|ANDRA DELEN: SYMBOLISMEN|}}</noinclude>den första representanten var Hjalmar Branting (1896); sedan har partiet snabbt ökats. Det utgjordes 1905 i Andra kammaren av 13 medlemmar och efter höstvalen 1914 av icke mindre än 87. Bland demokratiens viktigaste frågor var den s. k. allmänna rösträtten. Enligt De Geers riksdagsordning ägde endast hälften av de kommunalt röstberättigade politisk rösträtt. Hindret utgjordes av de tre förmögenhetsstrecken för valrätt till Andra kammaren. Redan äldre lantmannapartiet påtänkte att sänka den politiska rösträtten, så att den skulle sammanfalla med den kommunala, men detta kom aldrig till utförande. Under tiden började det liberala partiet sin kamp för allmän rösträtt genom föreningar, petitioner och »folkriksdagar», och i riksdagen framlades flera förslag om utvidgad politisk rösträtt med garantier; så år 1896, 1904 och 1905, vilka förslag dock alla föllo. 1906 framlade Staaff förslag om allmän rösträtt i enmansvalkretsar, vilket godkändes i Andra kammaren men avslogs i Första, som i stället antog ett av Alfred Petersson i Påboda formulerat förslag med proportionella val. 1907 lyckades emellertid Lindman få igenom ett nytt förslag med proportionella val till båda kamrarna, vilket sedan det förklarats vilande definitivt antogs 1909. Enligt denna lag utsträcktes rösträtten till 24-åriga män, som fullgjort sin värnplikt och under senaste tre åren betalat sina utskylder till stat och kommun. Den kommunala rösträtten har också så till vida förändrats, att ministeriet Lindman år 1909 nedsatte den 100-gradiga kommunala rösträttsskalan till 40-gradig. I de sista av dessa dagar (dec. 1918) har under trycket av värlsdskrigets sociala omvälvningar den kommunala rösträtten utvidgats att omfatta varje man och kvinna, som fyllt 23 år. Varje röstberättigad har blott en röst. Andra dylika reformer i demokratisk riktning, som genomförts under de senare åren, äro civiläktenskap (1908), nya lagar om äktenskaps ingående och upplösning, inrättandet av en socialstyrelse, allmän pensionsförsäkring för åldringar och invalider, försäkring för olycksfall i arbete o. s. v. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> psro6z6qqionp4eok4cowvovhxm1tyr 104 225099 656957 2026-08-13T10:08:35Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 656957 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||SYMBOLISMENS UPPKOMST|33}}</noinclude>Slutligen spårar man en bestämd tendens mot införandet av ett parlamentariskt styrelsesätt, en fråga, som redan framträdde i svensk politik under den äldre liberalismen, men som undanträngts och först under de senare åren åter kommit upp. Enligt det parlamentariska systemet kan konungen endast regera genom sina ministrar, men ej utanför eller vid sidan av dem fatta några beslut. Ministären bildas av det i riksförsamlingen rådande partiet och kan alltså betraktas som ett uttryck för folkviljan. Konungens makt är mycket inskränkt. »Le roi règne mais ne gouverne pas», som man i Frankrike formulerade det redan i adertonhundratalets början. De olika politiska partiernas ståndpunkt i denna fråga kom starkt fram efter borggårdstalet, vilket konungen höll utan att hava underrättat ministrarna om sina uttalanden, varför dessa togo sitt avsked. Under det att således litteraturen under denna tid slår in på nya banor, fortleva i själva verket under denna period de politiska idealen från åttiotalet. Vad man då kämpade för i skrift, det nådde nu fram till riksdagen och den aktiva politiken. {{linje|5em|style=margin-top:3em;margin-bottom:3em;}}<noinclude> <references/> {{m|3 — 19140.{{em|1}}''J. Mortensen.''}}</noinclude> shlem3tx00bsg45te25049vgl0vzgca 0 225100 656958 2026-08-13T10:14:49Z PWidergren 11678 Skapade sidan med '<div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="J_Mortensen_Från Röda rummet till Sekelskiftet_1918.djvu" from=343 to=375 prev="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/Naturalismens utbredning|Naturalismens utbredning.]]" current="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/Symbolismens uppkomst|Symbolismens uppkomst.]]" next="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/0. Verner von Heidenstam|Verner von Heidenstam: Hans debut.]]" kommentar={{nop}} header=1/>...' 656958 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="J_Mortensen_Från Röda rummet till Sekelskiftet_1918.djvu" from=343 to=375 prev="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/Naturalismens utbredning|Naturalismens utbredning.]]" current="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/Symbolismens uppkomst|Symbolismens uppkomst.]]" next="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/0. Verner von Heidenstam|Verner von Heidenstam: Hans debut.]]" kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Från Röda rummet till Sekelskiftet]] rz2j38mrc3erfiih309f5kvaek1afla 104 225101 656969 2026-08-13T11:02:42Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656969 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />396</noinclude>— Skynda dig, tillade hon derefter; vi hafva ingen tid att förlora — skynda — skynda dig. Men Clara dröjde. — Hvarför går du icke? frågade hon, och rigtade en sträng blick på dottern. — Ack, min mor, svarade hon; hvarthän vill ni taga vägen? Ni kan väl icke tänka på att gå ut, så svag och sjuk, som ni är? Fru Schedvin rätade upp sig, hvarvid hon antog en lika värdig, som befallande hållning. Pastorn och Alexander slöto sig till henne, spörjande hvad det var fråga om. — Min mor befaller mig att taga fram hennes högtidskläder. Det tycktes, som om fru Schedvin på en gång återfått hela sin forna vilja och kraft. — Lyd mig, Clara. sade hon; du vet att jag icke vill höra motsägelser. Tag fram min bästa drägt — sorgdrägten efter din salig far — och lemna mig sedan, mine herrar; jag vill kläda mig. Alexander och pastorn visste knappast hvad de skulle tänka om henne, huruvida hennes beslut var början till ett nytt sjukdomsfall eller icke. Hennes blick hade emellertid blifvit allt stadigare och stadigare, hennes utseende allt orubbligare och säkrare. Fru Schedvin, som märkte, att man betraktade henne frågande och förundrad, kände sig sjelf ega behof af att förklara sig. — Vålnaden, yttrade hon, ni komma ju ihåg vålnaden? — Jag vet, förklarade pastorn, som trodde det vara klokast att läta henne följa sin egen tankegång, men hvad är det nu med den? — Vålnaden befalde mig att uppsöka dottern och bekänna mitt brott. — Men hvem är då dottern? — Ni har ju sagt mig, pastor, fortsatte fru Schedvin, att fädernas missgerningar skola straffas på barnen allt intill tredje och fjerde led. — Så står det skrifvet i den heliga skrift. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> qaphymigy3ne15b9782fzdsb7qzh9gz 104 225102 656970 2026-08-13T11:05:07Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656970 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|397}}</noinclude>Fru Schedvin nickade betydelsefullt åt honom, liksom hade hon velat säga, att hon ganska väl visste det. — För många, många år sedan funnos två qvinnor. Himmelen vet, hvilkendera af dem var den orättfärdiga. Måhända voro de brottsliga båda två, efter deras barn tyckas förföljas af en straffande försyns hårda skickelse. Ehuru man icke förstod, hvarom fru Schedvin egentligen talade, lade hon likväl sina ord förståndigt. — Det är en förfärlig förtrollning, återtog hon, hvari jag är försatt. Alla äro döde; endast jag lefver, men jag har talat vid de döda. Känner jag kanske icke medlet att lösa mig ur förtrollningen? Jag vet det, jag måste tala, tala! — Ni har ganska rätt, fru Schedvin, inföll presten, ni måste tala, ni måste bekänna, ni måste säga oss. — Ni fordrar det äfven, nåväl, jag skall tala. Jag skall återgifva modren sin dotter och dottern sin moder, genom att återgifva dem deras namn. Flickan har sökt detta namn, allt sedan hon föddes, utan att finna det. — Fortfar, min fru, fortfar, anmärkte presten, då hon tystnade. Hvad heter hon? Daniel hade åter försjunkit inom sig och gaf ej akt på hvad som tilldrog sig; deremot följde de öfriga med desto större uppmärksamhet den gamlas yttranden, i den öfvertygelse att de nu voro nära att erhålla lösningen på den dunkla gåta, som syntes utgöra sjelfva kärnan till det oförklarligt förvirrade tillståndet hos fru Schedvin. — Kommer ni ihåg, pastor, fortfor hon också, hvad ni sade nyss? — Hvad jag nyss sade … — Salige ären I, når menniskorna försmäda och förfölja eder och sätta allt ondt emot eder, ljugande för min skull. — Jag sade det. — Har jag försmädat och förföljt någon, har jag satt allt ondt emot någon, har jag beljugit någon, eller hafva andra försmädat, förföljt eller beljugit mig? Herren döme! Jag står nära grafvens brädd. Hvar och en bör uppgöra sina räkningar med de döde, på det icke straffet må gå allt intill tredje och fjerde ledet. Jag måste tala; måste jag icke det? — Ni måste det. Tala! {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> lyvnd3l6not4ude4uthr9ola3st6gjd 104 225103 656973 2026-08-13T11:49:24Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 656973 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />398</noinclude>Men det var icke för honom, som fru Schedvin ämnade afgifva sin förklaring. — Lemna mig ett ögonblick, sade hon blott; jag skall strax vara färdig. Det låg så mycken styrka och fast beslutsamhet i hennes tillsägelse, att Alexander och presten funno sig skyldiga att efterkomma den. Daniel följde dem ut i yttre rummet. Han tycktes icke ens veta, hvarom fråga var. När fru Schedvin efter en stund utträdde till dem, var hon klädd i djup sorgdrägt. Den svarta ylledrägten föll i rika veck ned omkring henne. Förklädet och kragen voro af bländande hvithet. På hufvudet hade hon en svart hufva, vid hvilken en likaledes svart slöja var fästad. Äfven Clara var klädd, i synbar afsigt att beledsaga sin mor. — Följen mig, tillsade den gamla dem; ni lemnar oss ju icke, herr pastor? Fru Schedvin hade en så högtidlig, nästan majestätisk hållning och uttryckte sig derjemte på ett så kort och bestämdt sätt, som om en motsägelse icke en gång kunde ifrågakomma. Pastorn ansåg sig ännu böra göra en anmärkning emot hennes afsigt att begifva sig ut. — I verlden, svarade hon, vandra vi på en så smal tilja genom lifvet, att vi icke få hindra hvarandra, emedan då störtar den ene eller den andre ned i afgrunden på sidan. — Men låtom oss veta, hvart ni ämnar er? Fru Schedvin tycktes icke höra denna fråga; åtminstone lemnade hon den obesvarad. Alla beslöto att följa henne, ty ingen ansåg sig kunna lemna henne i den belägenhet, hvari hon befann sig; med oro slöto de sig till henne. Daniel hade icke uppvaknat ur sitt inre lidande tillstånd; mekaniskt följde äfven han med. Nedkomna på gatan, tog fru Schedvin vägen förbi Nybron åt Blasieholmen, passerade de la Gardieska palatset och Norrmalms-torg samt bron öfver Norrström, hvarefter hon vidare tog vägen uppför Lejonbacken och till den inre borggår-<noinclude> <references/></noinclude> 05c64ghg7cjtnb97e60bzlogylu0k7a