Wikisource svwikisource https://sv.wikisource.org/wiki/Wikisource:Huvudsida MediaWiki 1.47.0-wmf.16 first-letter Media Special Diskussion Användare Användardiskussion Wikisource Wikisourcediskussion Fil Fildiskussion MediaWiki MediaWiki-diskussion Mall Malldiskussion Hjälp Hjälpdiskussion Kategori Kategoridiskussion Tråd Tråddiskussion Summering Summeringsdiskussion Sida Siddiskussion Författare Författardiskussion Index Indexdiskussion TimedText TimedText talk Modul Moduldiskussion Event Event talk Ämne 104 225034 657241 656881 2026-08-21T11:45:53Z PWidergren 11678 657241 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" /></noinclude>{{innehåll börjar}} {{c|{{större|INNEHÅLLSFÖRTECKNING.}}}} {{linje|5em|style=margin-top:2em;margin-bottom:2em;}} {{c|'''[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/Symbolismens uppkomst|Symbolismens uppkomst.]]'''}} {| style="margin:auto; width:100%;" |- |{{em|1}}||{{em|1}} ||Reaktionen mot naturalismen. — Nya inflytanden på fransk kultur. — Symbolismen som skola. — Dess program. — Förhållande till den äldre romantiken. — Dess skönhetstörst. — Dess teknik. — Dess hävdande av versens berättigande. — Den äldre symbolismen. — Reaktion mot den naturvetenskapliga världsåskådningen. — Nya strömningar inom kyrkan. — Politiska riktlinjer. — Symbolismen i Danmark. — I Sverige. — Nya strömningar i filosofien. — Politiken.||style="vertical-align:bottom;text-align:right;width:2.5em;"|3 |} {{c|'''[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/0. Verner von Heidenstam|Verner von Heidenstam.]]'''}} {| style="margin:auto; width:100%;" |- |{{em|1}}||{{em|1}}|| [[Från Röda rummet till Sekelskiftet/0. Verner von Heidenstam|Hans debut.]]||style="vertical-align:bottom;text-align:right; width:2.5em;"|35 |- |style="vertical-align:top;text-align:right;"|[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/I. Verner von Heidenstam|{{större|I.}}]] ||{{em|1}}|| Härstamning. — Barndomsår. — Utländska resor. — Giftermål. — Målare. — Samvaro med Strindberg. — Topelius’ omdöme om hans första dikter. — Vallfart och vandringsår. — Diktsamlingens mottagande. — Fortsatt författarskap. — Från Col di Tenda till Blocksberg. — Endymion. — Renässans och Pepitas bröllop. ||style="vertical-align:bottom;text-align:right;"|37 |- |style="vertical-align:top;text-align:right;"|[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/II. Verner von Heidenstam|{{större|II.}}]] ||{{em|1}}|| Hans Alienus. — Förspelet. — Innehållet. — Estetiskt värde. — Ställning i hans produktion.||style="vertical-align:bottom;text-align:right;"|52 |- |style="vertical-align:top;text-align:right;"|[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/III. Verner von Heidenstam|{{större|III.}}]] ||{{em|1}}|| Dikter. — Större område än Vallfart och vandringsår. — Kosmopolitism. — Hemlängtan. — Erotik. — Sankt Göran och Draken. — Inflytande från Levertin. — Patriotiska stämningar.||style="vertical-align:bottom;text-align:right;"|58 |- |style="vertical-align:top;text-align:right;"|[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/IV. Verner von Heidenstam|{{större|IV.}}]] ||{{em|1}}|| Historisk diktning. — Modern barbarism. — Om svenskarnes lynne. — Tankar och teckningar. — Strindbergs angrepp på det nationella. — Karolinerna. — Uppfattning av Karl XII. — Karolinerna ett galleri av svenska gestalter.||style="vertical-align:bottom;text-align:right;"|69 |- |style="vertical-align:top;text-align:right;"|[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/V. Verner von Heidenstam|{{större|V.}}]] ||{{em|1}}|| Heliga Birgittas pilgrimsfärd. — Folke Filbyter. — Ny uppfattning av vikingen. — Finnblodet. — Sönerna. — Modärna drag i skildringen. — Bjälboarvet. — Valdemar och Magnus. — Kvinnoporträtten.||style="vertical-align:bottom;text-align:right;"|78 |- |style="vertical-align:top;text-align:right;"|[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/VI. Verner von Heidenstam|{{större|VI.}}]] ||{{em|1}}|| Nya dikter. — Strängare stil. — Äldre dikter. — Illusionslös blick på livet.||style="vertical-align:bottom;text-align:right;"|85 |- |style="vertical-align:top;text-align:right;"|[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/VII. Verner von Heidenstam|{{större|VII.}}]] ||{{em|1}}|| Karaktäristik.||style="vertical-align:bottom;text-align:right;"|88 |} {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> m0gd7xuzou8f824rggy8dygx1l1pptz 104 225035 657242 656882 2026-08-21T11:46:32Z PWidergren 11678 657242 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||INNEHÅLL|437}}</noinclude> {{c|'''[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/0. Oscar Levertin|Oscar Levertin.]]'''}} {| style="margin:auto; width:100%;" |- |{{em|1}}||{{em|1}}|| [[Från Röda rummet till Sekelskiftet/0. Oscar Levertin|Vetenskapsman och skald.]]||style="vertical-align:bottom;text-align:right; width:2.5em;"|93 |- |style="vertical-align:top;text-align:right;"|[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/I. Oscar Levertin|{{större|I.}}]] ||{{em|1}}|| Biografiska data och utvecklingsgång.||style="vertical-align:bottom;text-align:right;"|96 |- |style="vertical-align:top;text-align:right;"|[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/II. Oscar Levertin|{{större|II.}}]] ||{{em|1}}|| Temperament. — Betydelsen av hans naturvetenskapliga studier. — Orientalisk härstamning. — Förhållande till nyromantiken. — Naturalistiska inslag. — Världsuppfattning och pessimism.||style="vertical-align:bottom;text-align:right;"|103 |- |style="vertical-align:top;text-align:right;"|[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/III. Oscar Levertin|{{större|III.}}]] ||{{em|1}}|| Olika inflytanden. — Förhållande till praerafaelismen. — Lyrik. — Legender och visor. — Nya dikter. — Dikter. — Hans pessimism. — Ny erotik. — Livströtthet och ensamhetskänsla. — Salomo och Morolf. — Sagan och behandlingssättet. — Huvudpersonerna. — Salomos kärlek. — Dödshymnen.||style="vertical-align:bottom;text-align:right;"|103 |- |style="vertical-align:top;text-align:right;"|[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/IV. Oscar Levertin|{{större|IV.}}]] ||{{em|1}}|| Levertins noveller. Från Rivieran och Småmynt. — Konflikter. — Livets fiender. — Rococonoveller. — Magistrarne i Osterås. — Sista noveller.||style="vertical-align:bottom;text-align:right;"|129 |- |style="vertical-align:top;text-align:right;"|[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/V. Oscar Levertin|{{större|V.}}]] ||{{em|1}}|| Levertins kritik. — Förhållande till G. Brandes. — Förhållande till fransk kritik. — Två perioder i hans kritiska verksamhet. —Litteraturhistoriska undersökningar. — Nya synpunkter på sjuttonhundratalet. — Uppfattning av samtida författare. — Hans begränsning. — Lyriken i hans kritik. — Hans stil. — Nya utvecklingsmöjligheter||style="vertical-align:bottom;text-align:right;"|139 |} {{c|'''[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/I. Ellen Key|Ellen Key.]]'''}} {| style="margin:auto; width:100%;" |- |style="vertical-align:top;text-align:right;"|[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/I. Ellen Key|{{större|I.}}]] ||{{em|1}}|| Personlighet. — Ställning i tiden. ||style="vertical-align:bottom;text-align:right;"|157 |- |style="vertical-align:top;text-align:right;"|[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/II. Ellen Key|{{större|II.}}]] ||{{em|1}}|| Barndom och utveckling. — Lärarinne- och föreläsningsverksamhet. — Debut vid 40 års ålder. — Kris. — Uppfattning av kvinnofrågan. — Missbrukad kvinnokraft. — Dess mottagande. — Kvinnopsykologi och kvinnlig logik.||style="vertical-align:bottom;text-align:right;"|161 |- |style="vertical-align:top;text-align:right;"|[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/III. Ellen Key|{{större|III.}}]] ||{{em|1}}|| Uppfattning av kärleken. — Kritik.||style="vertical-align:bottom;text-align:right;"|168 |- |style="vertical-align:top;text-align:right;"|[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/IV. Ellen Key|{{större|IV.}}]] ||{{em|1}}|| Barnets århundrade. — Livslinjer. — Angrepp på hennes åsikter. — Hennes betydelse.||style="vertical-align:bottom;text-align:right;"|173 |} {{c|'''[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/Hjalmar Söderberg|Hjalmar Söderberg.]]'''}} {| style="margin:auto; width:100%;" |- |style="vertical-align:top;text-align:right;"|{{em|1}}||{{em|1}} || Förhållande till naturalismen. — Temperament. — Martin Bircks ungdom. — Förhållande till nittiotalet. — Hans område. — Förhållande till fransk diktning. — Läroåren. — Förvillelser. — Senare produktion. —Conteuren. — Arten av hans pessimism. — Den religiösa lögnen. — Sexuella problem. — Doktor Glas. — Gertrud. — Den allvarsamma leken. — Hans betydelse.||style="vertical-align:bottom;text-align:right;"|179 |} {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> g5gk9k9huoqd34ry3vf4jmsicgrpk7q 104 225284 657204 657199 2026-08-20T12:06:06Z PWidergren 11678 657204 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||OSCAR LEVERTIN|125}}</noinclude>{{Dikt|start=follow|end=close|suset av palmer och furugrenar, västerländskt vemod och österländsk brand. — Själv är jag väster- och österland.}} Han har i sagan tyckt sig finna några av de strängar anslagna, som ljudit starkast i hans eget bröst, några av de disharmonier, som smärtsamt brutit sig i hans eget väsen. Liksom han själv har sagan sitt ursprung i det fjärran Österlandet och dock sitt hem även i det yttersta Thule. Här fanns en kärlekshistoria, om huru Salomos sköna gemål rövades från honom. Här fanns motsatsen mellan den judiske vishetsfursten, en slags österländsk Faustgestalt, och Morolf, det sunda germanska förståndet, som alltid lyckas med sina djärva och fräcka tilltag. Under Levertins händer kom nordisk längtan och ungdomsfrisk framtidstro, gammal konungavisdom och orientalisk känsloglöd att bryta sig i denna sång. Inom dess ram fann han plats för ungdom och ålderdom, forntid och framtid, grubbel och livsglädje, försakelse och njutningslystnad, kärlek och död. Och slutligen inbjöd den osökt till en förening av denna tungsinta orientaliska innerlighet och medeltidens naiva julpsalmstämning, två element, vilka i så väsentlig grad utgöra den säregna charmen i Levertins lyrik. Även denna gång begagnar sig Levertin som alltid av det alluderande manéret i återgivandet av sagan. Han berättar den icke, han förutsätter den bekant. Detta manér passade utmärkt för de korta visorna, men då det som här gäller en hel cykel, lämpar det sig knappast. Här hade fordrats, om också icke en fortlöpande berättelse, så dock en serie av episkt starkare antydda situationer och en kraftigare karaktärsteckning. I själva verket bryter det personliga och lyriska mången gång väl starkt igenom sagans gestaltning. Dock är man redan förberedd härpå i inledningssången, där författaren inför sig själv som talande i Salomos person. Diktcykelns kung Salomo är den lärde grubblaren, som prövat och njutit allt, men också förlorat den omedelbara glädjen vid livet. Han är trött och känner sig främmande för människohopen och dess tankar. Och dock skulle han<noinclude> <references/></noinclude> d4teejs8brw9xs8pb062i6n3e13i9l7 104 225287 657202 2026-08-20T12:00:53Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657202 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|128|OSCAR LEVERTIN|}}</noinclude>{{Dikt|start=follow|end=close|Jord på händerna, som vridit sig i lust och kval men frid ej funnit. Jord på ögonen, som svidit. Jord på hjärtat, som förbrunnit. Höljen i jorden mig, vindar.}} Salomo har vunnit frid i sin själ. Han har försakat världens lust och livets fåfänglighet. Liksom Zarathustra vandrar bort från människorna upp till fjällets rena luft, har den vise Salomo dragit sig tillbaka i sin kammares ensamhet och slutit dörren. Han har genomträngt allt, han har allt bakom sig och endast döden framför sig. Och han ser den kallt och stolt i ögonen som den oundvikliga. {{Dikt|Solskensdvala över dalen, himmelsblånad utan moln, Middagsglans i kungasalen, rosenrågad högtidsskåln. Sol, nu blir min själ din like, dränkt i samma djupa ro, mognat, strålfyllt sommarrike, visdomen hos Salomo.}} Det är samma hänryckningens eld över denna resignation som genomsusat hans blad om Lucretius, en resignation, som är besläktad med antikens stoiska livsideal, men som hos Levertin här och annorstädes förenas med gammaltestamentligt patos. Och denna gammaltestamentliga anda sammanhänger icke med några direkta försök att anslå den bibliska stilen, utan den beror framför allt därpå, att det är en judisk mans uppgörelse med världen och sig själv.<noinclude> <references/></noinclude> gjj2f4ui06v95ffq270n4yz9ra3btbu 0 225288 657203 2026-08-20T12:04:25Z PWidergren 11678 Skapade sidan med '<div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="J_Mortensen_Från Röda rummet till Sekelskiftet_1918.djvu" from=452 to=470 fromsection=OL3 prev="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/II. Oscar Levertin|II. Oscar Levertin.]]" current="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/III. Oscar Levertin|III. Oscar Levertin.]]" next="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/IV. Oscar Levertin|IV. Oscar Levertin.]]" kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div...' 657203 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="J_Mortensen_Från Röda rummet till Sekelskiftet_1918.djvu" from=452 to=470 fromsection=OL3 prev="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/II. Oscar Levertin|II. Oscar Levertin.]]" current="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/III. Oscar Levertin|III. Oscar Levertin.]]" next="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/IV. Oscar Levertin|IV. Oscar Levertin.]]" kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Från Röda rummet till Sekelskiftet]] 8iayueuq53opjsbs0ibgtx7xai31pjb 104 225289 657205 2026-08-20T12:31:17Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 657205 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" /></noinclude>hvarpå han tog hans penningar och begaf sig hem. Då han på aftonen kom åter till byn, hade där, såsom fordom vackra hälgdagskvällar under våren var brukligt, en flock ungdom samlats för att »leka boll» och »kasta kil». Där var ock en flicka känd för att vara något <i>tullut</i> eller mindre vetande. När hon fick ögonen på Busken, skall hon hafva utropat: »Du ser rätt ut som du gjort gärningen till att nu». Detta grep den gamle ogärningsmannen, så att han aldrig hade någon glädje af syndapengarna, och för hans öron ljödo åter och åter den mindre vetandes ord: »Du ser rätt ut som du gjort gärningen till att nu». När Esten Kojan förblef borta, företogo hans hemmavarande hustru och söner ifriga efterforskningar efter honom, men utan resultat. Då gick man till »vismanden i Gudbrandsdalen», och denne sade dem, att Esten var mördad och nedstoppad i ett hål mellan tvänne sjöar. För öfrigt beskref han trakten så noga, att de kunde finna den. Men innan man hunnit söka där, hade Busken, som fått nys om besöket hos vismannen, skyndat upp till Glen, dragit upp liket och sänkt ned det i sjön där han trodde denna var djupast. Detta visste vismannen att säga, när han söktes för andra gången. De borde icke söka mer, mente han, förr än den döde flöt upp af sig själf, och det gjorde han fram på sommaren. Men gamle Busken, ehuru plågad af samvetskval och ängslan, förnekade sitt dåd ända till dess han låg på sitt yttersta. Då skall han hafva för att få ro bekänt det för prästen. Men alla sina penningar, både dem han redligt och oredligt kommit åt, skall han därförinnan hafva gräft ned i jorden för att icke vara så <i>barskrapen</i> då han stod upp igen, och hvar han gömt dem blef ingen underkunnig om. Han säges ock hafva klädt det skrin, hvari skatten var lagd, invändigt med bibelblad, att icke onda makter skulle rå med att taga den. Den hedniska öfvertro om det kommande lifvet, som uppenbarar sig i de nu anförda fallen, skall enligt trovärdiga personers utsago ännu icke vara utdöd eller åtminstone fortlefvat ända till på sista tiden. Likasom det är kändt från våra nordiska förfäder äfvensom lapparne och grönländarne (se <i>Nansen:</i> Eskimålif, sid. 220) att den aflidne af omtänksamme anhöriga vid jordandet försågs med hvarjehanda redskap och förnödenheter, dem han troddes komma att behöfva i den andra världen och som här varit honom af nöden, så vet man än i dag att berätta om ett dylikt bruk i Herjedalen. För<noinclude> <references/></noinclude> b8uollj99yyvyhncdhze7m558hvp3hk 657208 657205 2026-08-21T07:17:17Z Gottfried Multe 11434 657208 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<small>ÖFVERTRO OM DE DÖDE I HERJEDALEN.</small>|313}}</noinclude>hvarpå han tog hans penningar och begaf sig hem. Då han på aftonen kom åter till byn, hade där, såsom fordom vackra hälgdagskvällar under våren var brukligt, en flock ungdom samlats för att »leka boll» och »kasta kil». Där var ock en flicka känd för att vara något <i>tullut</i> eller mindre vetande. När hon fick ögonen på Busken, skall hon hafva utropat: »Du ser rätt ut som du gjort gärningen till att nu». Detta grep den gamle ogärningsmannen, så att han aldrig hade någon glädje af syndapengarna, och för hans öron ljödo åter och åter den mindre vetandes ord: »Du ser rätt ut som du gjort gärningen till att nu». När Esten Kojan förblef borta, företogo hans hemmavarande hustru och söner ifriga efterforskningar efter honom, men utan resultat. Då gick man till »vismanden i Gudbrandsdalen», och denne sade dem, att Esten var mördad och nedstoppad i ett hål mellan tvänne sjöar. För öfrigt beskref han trakten så noga, att de kunde finna den. Men innan man hunnit söka där, hade Busken, som fått nys om besöket hos vismannen, skyndat upp till Glen, dragit upp liket och sänkt ned det i sjön där han trodde denna var djupast. Detta visste vismannen att säga, när han söktes för andra gången. De borde icke söka mer, mente han, förr än den döde flöt upp af sig själf, och det gjorde han fram på sommaren. Men gamle Busken, ehuru plågad af samvetskval och ängslan, förnekade sitt dåd ända till dess han låg på sitt yttersta. Då skall han hafva för att få ro bekänt det för prästen. Men alla sina penningar, både dem han redligt och oredligt kommit åt, skall han därförinnan hafva gräft ned i jorden för att icke vara så <i>barskrapen</i> då han stod upp igen, och hvar han gömt dem blef ingen underkunnig om. Han säges ock hafva klädt det skrin, hvari skatten var lagd, invändigt med bibelblad, att icke onda makter skulle rå med att taga den. Den hedniska öfvertro om det kommande lifvet, som uppenbarar sig i de nu anförda fallen, skall enligt trovärdiga personers utsago ännu icke vara utdöd eller åtminstone fortlefvat ända till på sista tiden. Likasom det är kändt från våra nordiska förfäder äfvensom lapparne och grönländarne (se <i>Nansen:</i> Eskimålif, sid. 220) att den aflidne af omtänksamme anhöriga vid jordandet försågs med hvarjehanda redskap och förnödenheter, dem han troddes komma att behöfva i den andra världen och som här varit honom af nöden, så vet man än i dag att berätta om ett dylikt bruk i Herjedalen. För<noinclude> <references/></noinclude> hdphx915md9fzvpt883qy8esfy6z9b9 104 225290 657206 2026-08-20T20:36:14Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ 657206 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud|134|Om klostren|}}{{linje}}</noinclude>nemndes <b>St. Olufs Kyrkia</b> och <b>Prästegård</b> i Norrköping, samt <b>Swinstada-Sochn</b>, som sägas hafwa under klosterna lydt fyratio år förrvt. Kyrkian består af 3 delar. Vti <b>then första</b> håller nu Församblingen sin Gudstienst; men thenna delen är af tegelsten vpmurad och med pelare omkring bewarad, år 1418 vnder en Abbedissa wid namn <b>Anna</b>, til at wara klosterkyrkia. Vti <b>medlersta delen</b>, som är af grof gråsten och tienar til Wakn- eller Wapnhus, tyckes Sochnefolket, vnder Påwedömets tid hafwa hållit sin Gudstienst; Men i <b>Wästersta delen</b>, som är af samma slags mur, lärer klosterfolket haft wisterhus, skafferi eller andra nödwendiga rum; men nu nyttjar them Kyrkioherden til Sädesbo, och annat. Vnder hwalfwet i then så kallade klosterkyrkion, nu Sochnekyrkion, finnes thenne {{ant|Inscription}} med Munkastyl: {{ant|<i>Ad honorem DEI, memoriam beatæ virginis Mariæ, & usum Sacri ordinis Bernhardini, anno Domini CIↃ. CD. XVIII. exstructa est hæc domus à religiosâ Dominâ Annâ, prædicante Dominô Olavô</i>}}. Renlifnis- eller Klosterjungfruerna hafwa, så här, som i andra sådana kloster haft alt jemt sina Abbedissor, fast man icke än funnit fleras namn igen, än thessa, som följa. <b>Märita Haraldsdotter</b>, som år 1383 giorde jordaskifte med Riksdrotsen Bo Jonsson. <b>Fru Anna</b> --- lät bygga eller hwälfwa Kloster-kyrkion, år 1418, såsom then ofwan anförde {{ant|Inscriptionen}} witnar. <b>Bothild Pedersdotter</b> Abbedissan fick af Biskopen {{ant|Doct.}} Hans Braske<noinclude> {{huvud|||<b>Obbe</b>-}} <references/></noinclude> 18wvbxkd998kwoiqd9xvztb9vjrg5wb 104 225291 657207 2026-08-21T07:15:26Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 657207 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|314|<small>ERIK MODIN.</small>|}}</noinclude>icke länge sedan skola i Lillhärdals kyrkogård hafva funnits kokkäril m. m., som nedgräfts af personer, hvilka på detta sätt velat försäkra sig om att »hafva något till hands på uppståndelsedagen». Här framträder sålunda den gamla hedniska seden endast så till vida modifierad, att den lefvande sjelf verkställt nedgräfningen af hvad han trodde sig komma att behöfva, då han icke kunde vara förvissad om att någon af hans efterlefvande ville eller vågade visa honom denna tjänst. Att döda på detta sätt utrustats har icke blott här utan också i andra landsorter ansetts vara nödigt för att de skulle få ro i sina grafvar och ej <i>gå igen</i> eller efter döden ånyo uppenbara sig i synlig gestalt. »Gengångare» förmenas företrädesvis sådana personer blifvit, hvilka i hög grad varit fästa vid sina egodelar, dem de efter döden kommit igen för att söka. Belysande för de herjedalska <i>lapparnes</i> tro och sedvänjor i afseende på sina döda äfvensom i flera hänseenden är ett häradsrättsprotokoll, som finnes förvaradt i Svegs kyrka och som här må återgifvas. {{högertext|»Anno 1699 den 26 Augusti wijd extra<br> ordinarie tinget i <i>Wämdalen</i> inför H. Baronen,<br> Generalmajorn och Landshöfdingen högvälborne<br> H. Axel von Schaar.}} § 2. Såsom ett spurgiment war uthkommit om Lappen vid Funsdals fjällen Jonas Torkelsson, det skall han haft misstanka om sin Son Olof, som skulle han förl. wåhr ihieltagit Modren, och att Jonas Torkelsson sådant att hämna skall Sonen ihehlskutit och under fiället Flaatruen nedgrafit, altså är dher öfr Extraord. Ting anstält, då Jonas Torkelsson för Rätta stältes och tillhöltz först att bekienna sanningen om Sonen Oloff warit wållande till Modrens död; hwartill han på det högsta enständigt nekade, utan skall hon af ålderdom och siukdom död blifit. Länsman och Nämden frågades då, hwadan det talet då härkommit? Sv. att effter Oloff så förfärligen sörgdt Modren och en och annorstädes sagdt att han icke hade lust mehr att lefva, hade folket up i fiälbygden gissat till det han möjl. giort henne något ondt. Närvarande almoge så wäl som Lapphustrun Gunnil hördes ock här efter, då de förre sade sig wäl hördt talet, men ingen wiste hwadan det kommit, men Gunnil förklarade sig inte häraf wetta eller något hördt. Ytterligare blef lappen inkallad<noinclude> <references/></noinclude> 01d9fcwaw9cz8y5u60p1a82oahtdtro 104 225292 657209 2026-08-21T07:31:40Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657209 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||OSCAR LEVERTIN|129}}</noinclude><div style=margin-top:2em;> {{c|{{större|'''IV.'''}}}} Levertins novellistik står på gränsen mellan hans lyrik och hans essayistiska författarskap. Den äger liksom hans poesi lyrisk glöd och stämningsrikedom, medan den å andra sidan i övervägande grad fått sin särprägel och sin kolorit från hans intima inlevande i flydda kulturepoker. Hans första prosaförsök äro närmast att betrakta som ett utvecklingsskede. 1883 debuterade Levertin med några reseskisser ''Från Rivieran'' samt utgav på hösten samma år novellsamlingen ''Småmynt''. De förra äro ganska ledigt skrivna men sakna verklig stil. Även novellerna i »Småmynt» äro ojämna och utan större originalitet. En viss social tendens gör sig här och var gällande. ''På julafton'' är ett försök att återgiva de lägre klassernas liv med något av den sentimentalitet, som präglar Herman Bangs behandling av liknande ämnen. Beskrivningarna av jullivet på Stockholms gator äro olidligt breda och rangliga. Det mest lyckade i dessa noveller är kanske en gång på gång återvändande kvinnogestalt, en helt ung flicka, som dunkelt längtar efter livet och kärleken (cigarrfröken i första novellen, folkskolelärarinnan i »En interiör från landet», Ada i »Hedersmän», lärarinnan i »Vår»), en typ, som erinrar om Geijerstams tidigare teckningar av modärna unga kvinnor. ''Konflikter'', som utkom 1885, betecknar redan ett avgjort framsteg, fast den är ojämn, men penselföringen är säkrare, och lyriken bryter här igenom den realistiska berättelsen. Inledningsnovellen, som är den största och givit samlingen dess namn, är också den mest betydande. Det är en satirisk samhällsskildring från Stockholmssocieteten, närmast i fru Edgren-Lefflers stil, en äkta åttiotalsnovell, i vilken kompositionen och motiveringen såsom alltid hos Levertin äro de svagaste. Men där fanns även i dessa noveller, mitt i all deras åttiotalsskematism, drag, som ovillkorligen överraskade i det ögonblick, då de först framkommo. Det personligt lyriska gör sig<noinclude> <references/> {{m|9 — 19140.{{em|1}}''J. Mortensen.''}}</noinclude> 422ycpkzvx5bgmlh82dzx6kr7jf2qpj 657210 657209 2026-08-21T07:32:28Z PWidergren 11678 657210 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||OSCAR LEVERTIN|129}}</noinclude> {{c|{{större|'''IV.'''}}}} Levertins novellistik står på gränsen mellan hans lyrik och hans essayistiska författarskap. Den äger liksom hans poesi lyrisk glöd och stämningsrikedom, medan den å andra sidan i övervägande grad fått sin särprägel och sin kolorit från hans intima inlevande i flydda kulturepoker. Hans första prosaförsök äro närmast att betrakta som ett utvecklingsskede. 1883 debuterade Levertin med några reseskisser ''Från Rivieran'' samt utgav på hösten samma år novellsamlingen ''Småmynt''. De förra äro ganska ledigt skrivna men sakna verklig stil. Även novellerna i »Småmynt» äro ojämna och utan större originalitet. En viss social tendens gör sig här och var gällande. ''På julafton'' är ett försök att återgiva de lägre klassernas liv med något av den sentimentalitet, som präglar Herman Bangs behandling av liknande ämnen. Beskrivningarna av jullivet på Stockholms gator äro olidligt breda och rangliga. Det mest lyckade i dessa noveller är kanske en gång på gång återvändande kvinnogestalt, en helt ung flicka, som dunkelt längtar efter livet och kärleken (cigarrfröken i första novellen, folkskolelärarinnan i »En interiör från landet», Ada i »Hedersmän», lärarinnan i »Vår»), en typ, som erinrar om Geijerstams tidigare teckningar av modärna unga kvinnor. ''Konflikter'', som utkom 1885, betecknar redan ett avgjort framsteg, fast den är ojämn, men penselföringen är säkrare, och lyriken bryter här igenom den realistiska berättelsen. Inledningsnovellen, som är den största och givit samlingen dess namn, är också den mest betydande. Det är en satirisk samhällsskildring från Stockholmssocieteten, närmast i fru Edgren-Lefflers stil, en äkta åttiotalsnovell, i vilken kompositionen och motiveringen såsom alltid hos Levertin äro de svagaste. Men där fanns även i dessa noveller, mitt i all deras åttiotalsskematism, drag, som ovillkorligen överraskade i det ögonblick, då de först framkommo. Det personligt lyriska gör sig<noinclude> <references/> {{m|9 — 19140.{{em|1}}''J. Mortensen.''}}</noinclude> rtzdyi5m10brtlkk27unba3d7gac716 104 225293 657211 2026-08-21T07:33:43Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 657211 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<small>ÖFVERTRO OM DE DÖDE I HERJEDALEN.</small>|315}}</noinclude>och examinerad om Sonen Olofs död, då han äfwen på sitt wijs som för contesterade, att han af sot och siukdom wore död blifwen Ersmessotiden. Hwarför han icke honom äfwen som Modren lät föra och begrafwa i Tännäs kyrkiogård? Sv. Att den tiden war wärsta förfallet [föresfallet, sämsta väglaget] och floden i fiellet, så att honom omöjeligit war med liket komma nedher, och thy begrof han honom i fiellet som elliest hos lappmän plägar brukeligit wara. Att dhen tijdhen warit svårt oföre det wittnade nämnden så ock att lapparne aldrig hafwa för sed deras lik i kyrkiogården begrafwa, utan som de boo mycket afsijdes till fiälls grafwa de sielfwa dem neder wid stora fiell och högder efftersom och kyrkioherden herr Hendrik Drake intygade att öfwer tjugo år han här warit pastor och Jonas Torkilsons hustru warit det första lapplik, som i kyrkiogården blifwit begrafwit. Att om denna gissning så mycket större wisshet erhålla är den döde Olofs lik af Tolfman Ingebreet Hansson i Funäsdalen och Olof Knutson uthur dess graf upptagit och noga besigtigat, hwilka hwar för sig derom föliande rælation giorde. Först Ingebreet Hansson, som berättade, att de stort beswär haft innan de fått wetta grafwen, hwilken warit strax nedan Flaatrun på en hög backe derest Olofs lik war lagdt i en hwit skiorta och dherutom ett randigt wästgiötatäcke, hwaruti setadt en synåhl och tråd, emellan den venstra armen och kroppen hade de funnit ett Eldföre, fnöske och brännsten [svafvel], vid dhen wenstra sijdan hade legadt en påsse med tobak och maat uti, så och lijtet tråd jemte åtskilliga slag lappar af kläde och walmar, hans rock hade warit lindad om fötterna med synål och tråd uti men ingen kista hade han haft, dock uti jorden hade hans yxa legadt, grafwen hade varit lagom diup, och eliest hade de på hans döda kropp intet kunnat förmärkia något såår eller tekn till våldsampt handhafwande, utan hade kroppen warit eljest lijtet blåå utan, som andra lik, emedan detta hade skedt 8 veckor [sedan] han war död blifwen, derpå hade de kastat igen grafwen. Jon tog afträde och in kom Olof Knutson, hwars berättelse uti allt instämde med Ingebreet Hanssons. Lappen blef förehållet hwad eldföret, snöske [fnösket], tobaken etc. skulle giöra hoos liket i grafwen? Då Jonas i förstone nekade sig det af wettat, men när lapphustrun Gunnil honom det påtygade, måste han wederkiennas sig warit med, när det dijt lades, och Gunnil, som liket swepte i grafwen, hvarför tillhöltz Gunil att utsäga hvad sådant skulle betyda, då man äntäl. effter långdt beswär fick det<noinclude> <references/></noinclude> l4rniqa7x3o22nyl8sl2waq4wk8os6a 104 225294 657212 2026-08-21T07:36:42Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657212 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|130|OSCAR LEVERTIN|}}</noinclude>nästan obehärskat gällande. När hjälten i »Konflikter», Kurt, är säker på att han vunnit Hedvigs kärlek, sätter han sig i den milda sommarnatten vid fönsterposten och skriver en slags kärlekens höga visa till den älskade. Och den sista av samlingens stycken, ''Månskensfantasi'', är ett rent lyriskt stämningsmåleri, där Jacobsens inverkan blott är alltför påtaglig. Den visar sig bland annat i den olidliga inversionen av satsdelarna. Men man ser också, huru författaren kämpar för att finna sin egen form, huru han omedelbart njuter av färgernas prakt och strävar efter målande epitet. Icke mindre egendomligt är det, att man bland dessa försök till verklighetsskildringar plötsligt påträffar en halvt kulturhistorisk skiss av grekiskt Dionysosliv ''(Evoi)''. Samvetsgrant har författaren angivit sina källor. Men ännu behärskar han icke denna stilart, i vilken han sedan skulle bliva en mästare. Dialogen har intet av denna naturlighet och det behag, som t. ex. utmärka Lukianos’ hetärskildringar. Mellan åren 1888 och 1891 var Levertin mitt ibland mycket annat sysselsatt med att skriva novellen ''Livets fiender''. Den hör liksom Strindbergs »I havsbandet», Lundegårds »Röde prinsen», Ola Hanssons »Resan hem», Geijerstams »Medusas huvud» till den grupp av skrifter i tidens litteratur, som betecknar övergången från åttio- till nittiotalet. Den utgör sista ledet i Levertins ungdomsproduktion och inledningen till hans mannaålders prosadiktning. Den har drag gemensamma för tvänne skeden. Den överflödar av miljöskildring, men kärnan utgöres av en själshistoria. Den är tänkt som en uppgörelse med vissa av åttiotalets karaktärsdrag och ideal. Men Levertin visar intet av renegatens bitterhet. Vackert skildras entusiasmen och kamratskapet hos den skara av unga radikaler, som i början av åttiotalet stormat fram, fyllda av de nya idéerna, »det unga Sveriges» känslor och förhoppningar. Han har sökt att analysera allt det motstånd, den brist på sympati och förståelse, som skaran mötte. Men huvudsyftet med boken är dock att visa, huru denna kamp med dess skarpa partitagande och partiväsen skadar karaktärerna, förråar och förgrovar. Levertin ville fram-<noinclude> <references/></noinclude> h6n15ck5ar3dbyhrpthaiir3u8t370z 104 225295 657213 2026-08-21T07:40:48Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657213 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||OSCAR LEVERTIN|131}}</noinclude>ställa åttiotalets slutstämning och upplösning, huru under dessa sista år allt åldrats, dammats ner, blivit grått och tungt. Man kan knappast säga, att det lyckats honom att skildra denna övergång i tidens lynne. Kanske drog han sig för att teckna personer och situationer med alltför skarpa konturer. Man saknar fakta, skildringen är för allmänt hållen, allt upplöser sig i obestämd lyrik och stämning. »Livets fiender» 'blir därför endast en personlig uppgörelse, som skimrar fram mellan bladen av Otto Imhoffs historia. Tidens disharmoni speglar sig endast i en sjuklings upprörda fantasi. Av karaktärerna är endast Imhoffs motståndare Hessler fördjupad och skarpare analyserad. Fästmön är samma sympatiska och friska kvinnogestalt, som Levertin redan flera gånger tecknat. Sjukdomshistorien är däremot synnerligen monoton, beroende därpå, att den saknar utveckling. Imhoff är redan nervöst angripen vid novellens början, och den vidare skildringen blir endast upprepning av samma stämningar. Långt mognare alster av Levertins penna äro hans båda samlingar ''Rococonoveller'' (1899) och ''Sista noveller'' (posthuma 1906) samt den större berättelsen ''Magistrarne i Österås'' (1900). Det mest karaktäristiska för Levertin som novellist är kanske hans utsökta förmåga att återgiva tids- och lokalfärgen och att personligen uppleva det, som hans fantasi fångade från gamla dokuments och brevs gulnade blad. Han säger skälmskt, att han under studiet av de Gjörwellska papperen greps av ett svärmeri för Gjörwells yngsta dotter. Han kunde låta hela sitt väsen genomströmmas av poesien från leenden, som slocknat, ord, som förklungit, och färger, som bleknat. De flesta av dessa Levertins noveller äro historiska stämningsmålerier — flera av dem äro t. o. m. berättade i en förgången tids egen stilart, ett manér, som vid denna tid icke var ovanligt. Jacobsen hade återgivit Marie Grubbes historia i sextonhundratalets prosa och pseudonymen Voldemar hade kanske ännu mera arkeologiskt troget återgivit sina ämnen i »Kuriøse Historier fra Hexernes tid». Anatole France, tidens kanske populäraste franska författare, briljerade i denna genre. I rococons liv hade Levertin intimt inträngt genom<noinclude> <references/></noinclude> av2hv2aijrsdtk5oe1etxh82i7lxhyr 104 225296 657214 2026-08-21T07:45:27Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657214 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|132|OSCAR LEVERTIN|}}</noinclude>sina studier över Gustaf III:s tidevarv, och mycket av dess inre väsen hade han funnit uppenbarat i Goncourtarnas ypperliga sedeskildringar. Rococons graciöst svängda linjer, dess rosendoft och smekande melodier upphörde aldrig att utöva sin tjusning på Levertins sinne. Den tidigaste av dessa noveller är ''Borgerlig rococo'', skriven 1891. Redan i denna berättelse utan djupare innehåll äro tidens stämning och brevstil utmärkt väl träffade. Han fortsatte med ''Ulrich-Theodors trolovning'' (1896), där han, som Söderhjelm visat, hämtat material ur ett av tidens memoarverk, »La Saxe galante». I ''Mathias Waldius’ utländska resa'' är det det kuriösa återgivandet av en lärd sjuttonhundratalspedants brevstil, som ger färg åt berättelsen, vilken spelar på motsättningen mellan den unge sonens och resenärens världslighet och hans fader domprostens ortodoxa och strängt moraliska åskådningssätt. ''Ur ett hjärtas dagbok'' (1897) visar en annan sida av sjuttonhundratalets tankeliv, den litterärt sentimentala. Det är natursvärmarens, Rousseaus, Thorilds, S:t Preux’s och Werthers beundrande lärjunge, som anförtror åt dagbokens blad sin svärmiska låga och sitt hjärtas enfald. Den hederlige borgarsonen vinner sin själs älskade, sin »himmelska Hedda», den koketta och något åldrade friherrinnan, sedan hennes adliga tillbedjare redan tagit, vad tagas kunde. I den sista av samlingens berättelser, ''Trädgårdsgången'', glider skildringen från den leende rococon in i revolutionstidens upprörda stämningar. Två generationer ställas i skarp belysning mot varandra. Den ena företrädes av den gamle giktbrutne friherren och hovmannen, frivol och kyligt förnuftig, ett äkta barn av den voltaireska upplysningsfilosofien, och som under morgonpromenaden underhåller sin hustru med sina galanta äventyr. Den andra representeras av sonen, en rousseauistisk natursvärmare, som predikar egalité och fraternité och annan »nebulös Phoebus och elequens i molnen om människans rätt», som han uppsugit i Paris. Sin hustru, en italienska, har han friköpt ur en procentares klor och hemfört till fosterlandet med något av samma hänförelse, som i sagorna driver de vandrande riddarna ut på äventyr för att befria prinsessan ur drakens klor. Och när<noinclude> <references/></noinclude> mmrh6px7npimjaqv5djvkzcbiarc3sl 104 225297 657215 2026-08-21T07:49:37Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657215 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||OSCAR LEVERTIN|133}}</noinclude>slutligen den unge svärmaren skildrar sin längtan och sin kärlek till den nordiska naturen och tillsammans med sin unga hustru går bort från den städade trädgårdsalléen ut i hans drömmande barndomsskog, är det, som om vi skredo över rococons tröskel in i romantikens sagoland. De yppersta novellerna i denna samling äro emellertid ''Hovmannen'' och ''Kalonymos''. I den förra av dessa berättelser har man rococon ännu en gång i förtätad form. Den lyser och skimrar ur varje replik, ur en mångfald smålustiga och graciösa detaljer, som tillsammans skapa en äkta doft av rococo, — lika äkta som den hovmannen Ungern med sina aristokratiska händer brukade tillblanda i sina ostindiska potpourrikrukor. Men här finnes något mera: en själs historia, som rör oss med sitt vemod. Vilken äkta hovmannatyp från l’ancien régimes dagar är icke denne Ungern med sin av intriger och tom ärelystnad förkrympta själ! Hans hjärtas kyla är isande, men vi behöva endast öppna tidens memoarer, en Lord Chesterfields eller M:me d’Epinays anteckningar, eller dess romaner som Delaclos’ ''Liaisons dangereuses'' för att möta samma typ. Hans enda försonande drag är, att han icke är duperad av sig själv. Han ser kallt även på sitt eget jag. Hela sitt liv har han hycklat vänskap för Bunge men ständigt intrigerat emot honom, bedragit honom, rövat från honom hans hjärtas älskade utan att denne mer än oroligt anat, att något hos vännen förändrats. Det är först, då Ungern är död och Bunge ordnar hans papper, som sanningen står klar för honom. ''Kalonymos'' tillhör rococon endast så till vida, som händelsen är förlagd till Gustaf III:s Stockholm; eljest är det en historia av en helt annan karaktär och en helt annan anda. I huvudpersonen har Levertin, såsom jag redan framhållit i inledningskapitlet, förkroppsligat sig själv, och han har gett ett rörande vackert och stämningsfullt uttryck åt sina innersta tankar om sin ras och dess öden. Levertins egna barndomsminnen ligga säkerligen till grund för teckningen av påskfirandet i Henochs hus och för det galleri av judiska gestalter, som möter oss i denna berättelse, giftermåls-<noinclude> <references/></noinclude> hpd008sy5y6pwhjh58zyxzdr3aj52l1 104 225298 657216 2026-08-21T07:56:10Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657216 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|134|OSCAR LEVERTIN|}}</noinclude>mäklaren Seidenschnur, Henoch själv, den duktige köpmannen, hans milda och tärda hustru och dottern Ester, stilla, stolt och mörkögd, där hon följer Kalonymos, som vurtnit hennes hjärta, ned till skeppet, vilket för alltid skall föra honom bort ur hennes åsyn. Levertins ömsinta och djupt humana syn på människolivet har på ett särskilt sätt präglat hela denna skildring. Mellan »Rococonoveller» och den posthuma novellsamlingen ligger berättelsen ''Magistrarne i Österås''. Grundstämningen erinrar om den skildring, som Levertin givit i dikten »Folket i Nifelhem». Tanken är i och för sig icke ny. Den går tillbaka till åttiotalets kosmopolitism. Ibsen har mer än en gång påpekat, att människorna i de skandinaviska länderna endast levde ett drömliv, de fingo icke utlopp för sitt väsens frusna känslor, de förverkligade aldrig sina drömda ideal. De domnade bort i slöhet eller dryckenskap. Det antydes i »Gengangere», att det även var på grund av dylika små förhållanden, som kammarherre Alving gick under. Helt annorlunda pulserade livet ute på kontinenten, i händelsernas mitt; där fanns vilja, liv och handling. Denna tanke har Levertin givit ett symboliskt uttryck i Österås’ historia. Österås är en liten stad vid Mälaren — med rätta har man framhållit vissa likheter i yttre avseende med Strängnäs. Men framför allt är det en symbol för Sverige. Österås är fullt av genier, men alla äro förfallna och gå under, självförbrännas, utan att få uträttat sitt livsverk, åtminstone utan att ha givit sitt högsta och bästa. Formen för denna berättelse är ganska egendomlig. Den sönderfaller nämligen i en historisk inledning — man kan knappast giva den ett annat namn — och så en nutidshistoria. Vartill denna skildring av Österås’ utveckling genom tiderna egentligen skall tjäna, har man svårt att förstå, men nekas kan icke, att dessa tablåer, i vilka han följer den lilla staden från hedenhös upp till Karl XV:s regering, delvis äro mycket stämningsfulla. I manéret kan boken stundom erinra om Heidenstam och Selma Lagerlöf. Särskilt skildringen av Eskils likfärd påminner om den senares berättelsesätt. Mot denna bakgrund ter sig nutidshistorien väl obetydlig,<noinclude> <references/></noinclude> o18wzbowy7fywohgqt6qqaepkqzm5qk 104 225299 657217 2026-08-21T08:00:23Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657217 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||OSCAR LEVERTIN|135}}</noinclude>och den är för mycket lyriskt lagd för en verklighetsskildring. Huvudpersonen är Erland Stråle, extralärare vid gymnasiet. Han gripes av kärlek till en ung sångerska, som i sina eleganta pariserdräkter och sina bohêmeseder representerar den stora världen. Ett ögonblick tänker han för hennes skull övergiva fädernestaden och sin fästmö, men därav blir intet. Erlands moder ingriper, och för hennes fasta vilja ger han vika. Vilket otvivelaktigt var till hans egen fördel, ty sångerskan är föga värd något större offer. Levertin tycks emellertid själv varit en smula bländad av hennes mondäna apparition. Det blir endast en fras, när det heter, att Erland vid hennes sida skulle blivit en större personlighet. Huru skulle väl detta gå till? — Erland är endast en vankelmodig drömmare, en stämningsmänniska, och sångerskan är en innehållslös och obetydlig docka. Modern med sitt stränga allvar är däremot en personlighet av större mått. Knappast belyser heller denna konflikt med tillräckligt djup grundtanken i boken om de små möjligheterna hemma och de stora vidderna därute. Runt ikring dessa huvudpersoner framställes en grupp av andra figurer, alla snillen, vilka långsamt förkvävas i den idylliska småstaden. Där är Mårten Frank, rektorn, »skuren till att bli en kyrkolärare och ledare i stort», och Ragnar Gylling, historikern, »sin generations mest mångbildade och överlägsna man». Där vi se honom bland hans böcker, diktande och drömmande om Byzanz och Theodora, har han något av Levertins eget väsen. Och där är klassikern och skalden Roos, vars vetande famnar allt mellan himmel och jord, men som också har det lilla felet, att han lyser av whisky som en grovsmed av skenet från ässjan. En underlig figur är också lektor Herrlænius, som härstammar från en gammal Österåsfamilj. Han är en av världens fyra berömdaste mosskännare men lever för övrigt för sina minnen, vandrar mellan gravstenarna på kyrkogården, drömmande om de döda medlemmarna av sin släkt. Svensk är väl knappast denna skildring i djupare mening och realistisk ännu mindre, men fängslande genom sin lyriska fägring. Det är en stämningssaga, som vackert återger poesien över Österås’ gamla hus och gator. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> r2wilapis28f7208gmzsvq766gpz30p 104 225300 657218 2026-08-21T08:04:02Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657218 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|136|OSCAR LEVERTIN|}}</noinclude>Levertins ''Sista noveller'' utgöra en parallell till Rococonovellerna. Här finnes kanske ingen berättelse, som fullt når upp till samma höjd som »Kalonymos» eller »Hovmannen», dessa båda lysande prosaberättelser ur gammal-judiskt liv och svensk rococo, i vilka Levertin överträffat sig själv. Till gengäld finnas här flera noveller av rang än i hans föregående samling. Boken inledes med en liten bagatell, ''Alice'', som speglar mondänt societetsliv i ett av Schweiz’ kosmopolitiska hotell. Huvudpersonen är en svensk godsägare med redan gråa hår vid tinningarna och små rynkor kring ögonen, minnen av ungdomsårens besvikelser och förlorade lycka — en av dessa mognade, världserfarna män, som det roar författaren att gång på gång teckna i denna samling. Det finnes två noveller i boken, utmärkta genom sin intima psykologiska skildring, men i vilka författaren knappast brytt sig om att genomkomponera händelsen. Ungefär på Goncourtarnas sätt har han nedkastat scener och stämningar utan att alltid närmare antyda sambandet emellan dem. Den första av dessa berättelser kallar han ''Ett novellfragment''. Det är helt enkelt några barndoms- och ungdomserinringar av en mondän och förhärjad Don Juan, som ser tillbaka på sitt livs hopplösa väv av kärlek och trolöshet, av smärta och lögn. Även i ''En annans ur'' råder detta litet nonchalanta kompositionssätt, som här passar utmärkt till själva ämnet. Här är återigen en gammal ungkarl, som ser det förflutna glida förbi. Det är icke alls stora händelser i yttre mening han upplevat, tvärtom idel vardagligheter; men en för en hava dessa upplevelser satt sitt märke i honom, liksom vattendroppen urholkar stenen, tills han står där övergiven och skeptisk i livets höst. Vännerna hava gift sig, den ungdomsälskade är borta, hemmet upplöst, syskonen skilda åt — och nu sitter han ensam på sin restaurant. Om några år skall han sitta där borta i soffan vid kafédisken och dricka sin likör, då den gamle vördnadsvärde herrn, som nu intager platsen, gått bort. Sådant är hans framtidsperspektiv. Allt det vemodsfulla i denna ensamma tillvaro har Levertin förträffligt återgivit. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> ove3ri5gwwpygdgh6byky24raiv6t9t 104 225301 657219 2026-08-21T08:07:52Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657219 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||OSCAR LEVERTIN|}}</noinclude>I ''Koblenz'', som nära ansluter sig till »Rococonovellerna» och som ursprungligen lär varit avsedd för denna samling, giver Levertin en ypperlig sedeskildring från revolutionens dagar. Det finnes endast i denna novell väl mycket av puder och smink, av moucher och sidenband, av spanska öglor och parfymerade laxativ; i korthet sagt något mera av detaljer, än vad som är nödvändigt. Men det må vara författaren förlåtet. Han älskade ju intet så högt som rococons förfinade värld. Hur har han icke själv fröjdat sig åt ett sådant uttryck som ''couleur de cuisse'' ''de nymphe émne:'' det är ju, som om hela tidevarvets raffinerade smak vore innesluten i denna målande benämning på en färgnyans. Tidsstämningen i denna novell är ypperlig. Inledningsscenerna visa livfullt, huru emigranterna förvandlat den tröga tyska staden till ett yppigt och frivolt Versailles. Och mot allt det mondäna virrvarret tecknar sig ädelt Philippe de Virieus gestalt: emigranten, som vänder tillbaka till fäderneslandet för att tjäna friheten och Frankrikes sak. Människoödena i dessa sista noveller forma sig så gott som alla tragiskt. Livets hand lägger sig hård och tung över männniskorna. ''Den helige kammakaren'' är en berättelse om blod och strider, hat och kärlek i medeltidens Siena. Striden koncentreras slutligen mellan Ghinibaldo Saracini, sångaren, slösaren, och Sapia Bigozzi, den blodlösa och hårda, som är född med avunden och kylan i sitt sinne. När Ghinibaldo äktat Sapia, flyr sången ur hans hus, hans hår grånar och hans salar stå öde. Ghinibaldo vet, att han bär döden inom sig, och Sapia blir symbolen för lidandet och mörkret, som ruva över hans liv. Sapia är den ofta i Levertins skildringar återvändande kvinnotypen, den kalla och hjärtlösa, som suger mannens livsmod. Men aldrig har han gett henne så plastiska och hårda konturer som här. Det är, som såge man henne på en relief, där hon skildras liggande med hökansiktet mot kuddens bakgrund. Men det kommer en dag, då även för Sapia tomheten ikring henne blir en smärta. I nattens tystnad begiver hon sig, Sienas högmodigaste kvinna, till den galne kammakarens verkstad och<noinclude> <references/></noinclude> nmsyznxk74bf92xstdsa0ebh73olgas 657220 657219 2026-08-21T08:08:04Z PWidergren 11678 657220 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||OSCAR LEVERTIN|137}}</noinclude>I ''Koblenz'', som nära ansluter sig till »Rococonovellerna» och som ursprungligen lär varit avsedd för denna samling, giver Levertin en ypperlig sedeskildring från revolutionens dagar. Det finnes endast i denna novell väl mycket av puder och smink, av moucher och sidenband, av spanska öglor och parfymerade laxativ; i korthet sagt något mera av detaljer, än vad som är nödvändigt. Men det må vara författaren förlåtet. Han älskade ju intet så högt som rococons förfinade värld. Hur har han icke själv fröjdat sig åt ett sådant uttryck som ''couleur de cuisse'' ''de nymphe émne:'' det är ju, som om hela tidevarvets raffinerade smak vore innesluten i denna målande benämning på en färgnyans. Tidsstämningen i denna novell är ypperlig. Inledningsscenerna visa livfullt, huru emigranterna förvandlat den tröga tyska staden till ett yppigt och frivolt Versailles. Och mot allt det mondäna virrvarret tecknar sig ädelt Philippe de Virieus gestalt: emigranten, som vänder tillbaka till fäderneslandet för att tjäna friheten och Frankrikes sak. Människoödena i dessa sista noveller forma sig så gott som alla tragiskt. Livets hand lägger sig hård och tung över männniskorna. ''Den helige kammakaren'' är en berättelse om blod och strider, hat och kärlek i medeltidens Siena. Striden koncentreras slutligen mellan Ghinibaldo Saracini, sångaren, slösaren, och Sapia Bigozzi, den blodlösa och hårda, som är född med avunden och kylan i sitt sinne. När Ghinibaldo äktat Sapia, flyr sången ur hans hus, hans hår grånar och hans salar stå öde. Ghinibaldo vet, att han bär döden inom sig, och Sapia blir symbolen för lidandet och mörkret, som ruva över hans liv. Sapia är den ofta i Levertins skildringar återvändande kvinnotypen, den kalla och hjärtlösa, som suger mannens livsmod. Men aldrig har han gett henne så plastiska och hårda konturer som här. Det är, som såge man henne på en relief, där hon skildras liggande med hökansiktet mot kuddens bakgrund. Men det kommer en dag, då även för Sapia tomheten ikring henne blir en smärta. I nattens tystnad begiver hon sig, Sienas högmodigaste kvinna, till den galne kammakarens verkstad och<noinclude> <references/></noinclude> sfv3ijk39bc438vjaaev0vkviat37d0 104 225302 657221 2026-08-21T08:12:14Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657221 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|138|OSCAR LEVERTIN|}}</noinclude>ödmjukar sig inför Herren som den uslaste av jordens elända och utkastade. I berättelsen ''I Trastevere'' lever detta Roms gamla judekvarter upp för våra ögon och speglar sig i berättelsens tre huvudfigurer: de båda tiggarna, som ligga utanför kyrkan Santa Maria, och antikvitetshandlaren, den gamle juden Melkisedek, som har sin bod på andra sidan kyrkoplanen. Fängslande är framför allt Melkisedek, smutsig, gammal och vis. Cyniskt tillbakavisar han varje art av renlighet med resonnemanget, att människan är av smuts kommen och till smuts skall hon åter varda. Han är centrum i den tavla i Rembrandtsk belysning, som avslutar berättelsen, och ett värdigt motstycke till Levertins tidigare judeskildringar, som man endast måste beklaga äro så få. ''Rikedom'' intar i flera avseenden en särplats i Levertins produktion. Det är en av hans bästa noveller ur modärnt liv, och han har här förmått ge en träffande och i detalj äkta miljöskildring, som icke heller tynges av för många enskildheter. Man befinner sig på en millionärsmiddag i en krets av »rikedomens legitimister», och dessa andra och tredje generationens män med deras kloka måttfullhet äro återgivna med säker blick. Ingen har egentligen roligt. De yngre herrarna dricka mineralvatten, vars olika företräden de hetsigt diskutera; de äldre endast läppja på de utsökta vinerna, om man undantager en viss gammal godsägare med kopparrött ansikte, som rikligen tager för sig av gudsgåvorna; men han är också endast — ingift i en av dessa familjer. Vilken fin och världsvis ironi svävar icke över hela skildringen! Ypperligt äro också de båda bröderna kontrasterade, och en sådan replik som Thomas’ om middagssällskapet ärverkligt dyrbar: »Medgiv att de äro hyggliga allesammans och ingalunda särskilt enfaldiga». — Och slutligen är novellen så väl komponerad — vilket eljest är Levertins svagaste sida — att slutet kommer som en fullständig överraskning. Man kunde med tanke på »Rikedom» ifrågasätta, om icke Levertin skulle kunnat utvidga området för sin novellistik och i en psykologiskt och konstnärligt fördjupad form upptaga traditionerna från sin ungdoms prosaskildringar. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> tel580hfsmqpwo13k95d9h1kz2h9hia 0 225303 657222 2026-08-21T08:14:20Z PWidergren 11678 Skapade sidan med '<div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="J_Mortensen_Från Röda rummet till Sekelskiftet_1918.djvu" from=471 to=480 prev="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/III. Oscar Levertin|III. Oscar Levertin.]]" current="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/IV. Oscar Levertin|IV. Oscar Levertin.]]" next="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/V. Oscar Levertin|V. Oscar Levertin.]]" kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> Kategori:Fr...' 657222 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="J_Mortensen_Från Röda rummet till Sekelskiftet_1918.djvu" from=471 to=480 prev="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/III. Oscar Levertin|III. Oscar Levertin.]]" current="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/IV. Oscar Levertin|IV. Oscar Levertin.]]" next="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/V. Oscar Levertin|V. Oscar Levertin.]]" kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Från Röda rummet till Sekelskiftet]] 2wp7sav0zjtsyr740xcy4bw1zx1kbwm 104 225304 657223 2026-08-21T08:23:47Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657223 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||OSCAR LEVERTIN|139}}</noinclude> {{c|{{större|'''V.'''}}}} Även inom den litterära kritiken hade naturalismen brutit med förtiden. Den spekulativa estetiken råkade i vanrykte samtidigt med den spekulativa filosofien. Litteraturhistorien lösgjorde sig som en särskild disciplin, kritiken kastade den metafysiska metoden, som huvudsakligen sysselsatt sig med att mäta författarens verk efter vissa fastställda, ej så litet skematiska kategorier. Det nya historiskt-kritiska betraktelsesättet söker däremot att förstå konstverket utifrån dess egna förutsättningar, att bedöma det efter dess egenart och väsen samt impressionistiskt återgiva intrycken. Kritiken höjde sig efter fransk förebild till konst. Det var först Taine och sedan Sainte-Beuve, som nu blevo mönstren för den skandinaviska litteraturkritiken. Dessa nya franska metoder omskapades för skandinaviska förhållanden av Georg Brandes och vunno snart fotfäste även i Sverige. Levertin är den mest betydande representanten för denna riktning i Sverige. Hans egentliga läromästare är utan tvivel Georg Brandes, vars arbeten redan hänfört honom, medan han satt på skolbänken. I sin anmälan av »Det unge Tyskland» erinrar han själv om vilket intryck »Hovedstrømningerne» gjort på honom, då han var medlem av »Concordia»: »Arbetet cirkulerade i en av dessa typiska poetiska föreningar, där man mellan målbrotts- och läsåren förfaller till litterära pojksynder, och jag minnes grant, vilket bedårande intryck dessa första delar av Brandes’ verk gjorde i denna krets av unga, omogna, men aningsrika viljor. Att komma från skolornas små litteraturhistoriska handböcker in i detta verk, var som att förflyttas från en liten strängt indelad och begränsad trädgårdstäppa till en underbart rik och oändlig park, i vilkens alléer man med en rysning av välbehag gick vilse — det var en överväldigande känsla av det omätligt stora och oberäkneligt rika i mänsklighetens kulturarbete, en svindlande häpnad inför storheten och mångfalden i blott vårt eget århundrades<noinclude> <references/></noinclude> j8d6i5lm4ta5tujm7zujvvnkkbi7p8b 104 225305 657224 2026-08-21T08:28:03Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657224 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|140|OSCAR LEVERTIN|}}</noinclude>andliga ansträngningar och andliga landvinningar. Och medan man läste om alla dessa märkliga personligheter, vilka drömt, älskat, kämpat och protesterat, levat kraftigt och personligt, vaknade i de ungdomliga sinnena en orolig lust att också få uppleva mycket och strida mycket, och med en ödmjuk känsla av samhörighet och ansvar betraktade man sig själv som stridsmän, vilka snart skulle ut i livet och fortsätta de dödas kamp … Men framställningen hos Brandes tog oss kanske ännu mer än själva innehållet. Det var något lidelsefullt och trotsigt i tonen, som rusade, och många käcka ord och dristiga synpunkter nitade sig under läsningen fast i de ungas sinnen och följde dem vidare, som de melodier, vilka stundom komma för ens öra, när man vaknar, och sedan följa en under hela dagens arbete.» Man kan av dessa hans egna ord förstå, huru Brändes’ åsikter och metod gått honom i blodet. Redan hans sätt att bygga upp sina artiklar påminner om Brandes. Han börjar vanligen med en eller annan allmän reflexion, ger därefter en överblick av författarens biografi och utveckling, i vilken så den egentliga analysen inarbetas. Även många enskilda omdömen och synpunkter hos Levertin kunna föras tillbaka till Brandes. Dennes intresse för stora kulturhistoriska vyer är utmärkande även för Levertin, vars intressesfär dock ej är så vittomfattande. Brandes är framför allt intresserad av de stora revolutionära gestalterna, Levertin trives däremot bättre i en viss hyperraffinerad miljö, han tjusas framför allt av herdediktens och rococons sensuella och graciösa romantik eller av det modärna livets feberartade jäkt efter sensationer. Det är därför, som Herman Bangs litterära porträtter så fängslade honom under dessa tidigare år. Man ser det i teckningen av »Två generationer», ett av hans första försök i större stil. Denna de trötta nervernas poesi är däremot ett område, som Brandes föga berört. Senare har Levertin tagit starka intryck av fransk kritik. Taine tyckes hava lämnat honom tämligen oberörd, egendomligt nog, då denne väl eljest var den i Skandinavien mest kände av de franska kritikerna. Söderhjelm tror sig visserligen finna<noinclude> <references/></noinclude> 10aw695nkiuwcntna539sumdo44gzs7 104 225306 657225 2026-08-21T08:31:45Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657225 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||OSCAR LEVERTIN|141}}</noinclude>spår av hans metod i det sätt, varpå Levertin tecknat bakgrunden i en av sina tidigaste essayer, »Ulrich von Hutten», men låter icke detta behandlingssätt snarare hänföra sig till tidsriktningen i allmänhet? Hela denna franska skola lägger ju an på miljöskildring. Man frågar ovillkorligen efter orsaken, varför Levertin så föga anslutit sig till Taine. Förklaringen ligger väl däri, att Taines ej så litet dogmatiska analyserande låg hans egen naturell fjärran. Taine använde i själva verket litteraturen för att bevisa vissa teser. Hans intressen voro mera filosofiska än litterära. Litteraturen var för honom endast ett instrument, känsligare än något annat, för att intränga i och lära känna samhället och dess utveckling. Denna teoretiserande läggning var Levertin helt och hållet främmande. Han brukade under senare år ofta tala om sina filosofiska intressen och sin trötthet på skönlitteratur — en naturlig reaktion hos en kritiker — men det finnes icke synnerligen många spår av något djupare sysslande med filosofi i hans skrifter. Däremot har Levertin flitigt studerat Sainte-Beuve. Han läste dennes roman »Volupté» 1885 och hans kritik på nittiotalet. Det är emellertid icke lätt att avläsa Sainte-Beuves inflytande på honom, då det övervägande är av samma art som Brändes’. Manéret var ju vid denna tid redan gemensam egendom, om det också tillämpades med olika finhet och sakkunskap. Liksom Sainte-Beuve, i detta avseende en avgjord motsats till Taine, var Levertin utan någon strängare metod. Sainte-Beuve var uteslutande inställd på att belysa det enskilda fallet och nådde i detta avseende under ett långt liv till en hög grad av smidighet och objektivitet, förstod att helt försvinna bak den skildrade personligheten och sätta alla dennas egendomligheter i relief. Levertin är besjälad av samma anda att sympatiskt förstå företeelserna och att återgifva dem, men han intränger icke så djupt, hans skepsis är mera allmän, och framför allt är han långt mera lyrisk både i stil och uppfattning. Det finnes därför oändligt flera nyanser i Sainte-Beuves porträtt än i Levertins. Det, som ger Sainte-Beuves kritik dess särmärke, är lärdomen, den stora världserfarenheten och den utomordentligt skarpa psy-<noinclude> <references/></noinclude> ncg0hrra6yrvnkoulc66c61vim79rwb 104 225307 657226 2026-08-21T08:36:00Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657226 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|142|OSCAR LEVERTIN|}}</noinclude>kologiska analysen. Sainte-Beuve, som genomlevat alla de stora omkastningarna i adertonhundratalets historia, slutade som en vis av Horatii skola, för vilken ''nil admirari'' var det enda naturliga. Han hade sett för många luftslott ramla för att längre tro på de nya. Han såg tvärt igenom människorna, men dömde dem med överseende, som det hövdes mot så svaga och bristfälliga väsen. Han föraktade dem men med mildhet. Det finnes kanske ett tekniskt grepp, som Levertin särskilt attraperat från Sainte-Beuve. Ingenting är för en kritiker svårare än att få sagt sin verkliga mening, särskilt i fråga om en levande författare. Varje kritiker har sitt sätt för att insinuera den nödvändiga sanningen utan att verka alltför indiskret eller stötande. Sainte-Beuve med sin prästerliga salvelse och sitt väsens hela urbanitet är en mästare i att artigt och älskvärt berömma i allmänhet — för att sedan göra nog så starka restriktioner. Det var denna sida av hans kritik som Goncourtarna åsyftade, när de kallade hans artiklar för ''un nid de vipères''. Levertin har åtskilligt av detta handlag i sin kritik. Han börjar nästan alltid med en älskvärdhet, som dock under artikelns gång kan följas av en ansenlig rad av reservationer. Även Renan har utövat en mäktig dragningskraft på Levertin. Man kan se det bland annat av det porträtt han ägnat honom i »Diktare och drömmare». Hans aristokratiskt intellektuella uppfattning och hans positivistiska världsåskådning, framburen, trots all växande misstro mot människorna, med en så entusiastisk optimism, måste i hög grad tilltala Levertin, icke minst under brytningen mellan åttio- och nittiotalen. Det var ju under liknande förhållanden, som Renan i Frankrike nådde till sitt ryktes höjd och blev läromästare för en hel generation av skalder och kritici, för Anatole France, Maurice Barrès, Jules Lemaître och många andra. Bestämmande för Levertins kritiska ståndpunkt blev säkerligen också det sätt, varpå åttiotalets författare hade mötts av den samtida kritiken, av C. D. af Wirsén och andra. Under denna brytningstid hade de nya idéernas anhängare snarare behandlats som missdådare än som författare. För Levertin stod<noinclude> <references/></noinclude> grlm8pdslnh55x3erbms0pt53ph83kj 104 225308 657227 2026-08-21T08:40:10Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657227 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||OSCAR LEVERTIN|143}}</noinclude>det framför allt klart, att de borde omhuldas och försvaras. Hans kritik gick därför mindre ut på att lära författarna än att upplysa publiken om deras förtjänster. Det gällde mindre att kyligt analysera och döma än att sätta verken i relief, att narra den tröga allmänheten att läsa några goda och tankeväckande böcker. »Hur mycket mera frestande», yttrar Levertin i sin anmälan av »Hans Alienus», »är icke den vänskapsfulle skoliastens, den intresserade förklararens roll än den objektive kritikerns! Det lilla barnsliga nöjet att kallt söka mäta skapande viljor … vem utom de poetiskt oförmögna tröttnar icke därpå?» Levertins kritik sönderfaller liksom hans övriga författarskap helt naturligt i två perioder. Den första sträcker sig fram till mötet med Heidenstam. Han är under dessa ungdomsår en svuren anhängare av naturalismen, ställer sina medbröders diktning i bästa belysning och bekämpar motståndarna. Någon ytterlighetsman var han dock aldrig. Det låg hans veka och skeptiskt tveksamma sinne fjärran. Trots sin ungdom är han också en av de första, som här hemma följer Georg Brandes’ exempel och fäster sina landsmäns uppmärksamhet på den europeiska litteraturen och bryter igenom den andliga avspärrningen kring Sveriges gränser. Redan vid denna tid var hans beläsenhet omfattande. Särskilt hade han sett sig vida omkring i den modärna litteraturen i olika länder. Genom hela sitt temperaments estetiska läggning drogs han omedelbart till de franska författarna. Han säger t. ex.: »Att gå ifrån en fransk eller nordisk nutidsroman till en engelsk är som att efter ett eldigt samtal i ''agitato'' med en ung man eller en intressant kvinna i trettioåren begynna en dålig, kältande, ihållande konversation med en sladderaktig gammal tant eller lyckligast en beskedlig gammal onkel. I förra fallet liv, glöd — flammande eller undertryckt — koncentration, argument, som korsas likt eggvassa värjklingor, i senare ytterst vidlyftig monotoni, omsägningar, omsvep, parenteser, mer eller mindre djup reflexion — och mycket bonhommie.» Omdömet är icke alltför träffande. Det kan väl bli en fråga, om icke den engelska romanlitteraturen trots sin brist på koncentration och<noinclude> <references/></noinclude> tfi1azht0fq1kw1gibet4timhtkulz3 104 225309 657228 2026-08-21T08:44:17Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657228 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|144|OSCAR LEVERTIN|}}</noinclude>trots en viss konventionalism, i liv och rikedom når upp till den franska. Men i sin konstnärliga teknik och sin intellektuella klarhet är den franska romanen oupphunnen, och dessa egenskaper voro i hög grad ägnade att fylla Levertin med beundran. Minst intresserad var Levertin obestridligen både då och senare av den tyska litteraturen, som ju också vid denna tid icke stod synnerligen högt. Dock var han en beundrare av t. ex. Gottfried Keller. Däremot märker man förvånansvärt litet, att han någonsin ägnat ett djupare studium åt klassisk tysk litteratur, det skulle då vara åt Heinrich Heine. Även Goethe, vilken betytt mycket för så många svenska skalder, har väl ej lämnat honom alldeles oberörd. Det finnes nog en fond av Goethes livsvisdom bak Levertins sista diktning, särskilt i »Salomo och Morolf», även om den ej är lätt att upptäcka under den orientaliska omklädnaden. Redan under sina naturalistiska år har Levertin utfört gott arbete. Livligt och medryckande presenterar han Maupassant och Kielland, Bourget och Elster och många andra utländska skriftställare för svenska läsare. Men ännu är han icke färdig som kritiker — även om man redan märker lejonets klo. Brytningen med hans föregående kritiska ståndpunkt sker i Pepitaskriften, som väl icke minst på grund av Levertins motvilja för polemik och hans ömsinthet mot de forna partivännerna erhöll sin milda form. Den är mera ett lustigt skämt än en programskrift. Det står mer emellan än på raderna. Men Geijerstam och andra förstodo gott att läsa ut den verkliga meningen. Fastän Levertin fått en ny uppfattning av poesien, betraktade han icke, såsom många andra av denna yngre generation, åttiotalet som en period av torka och förfall. Han reagerade mot tendensromanen och den yttre beskrivningen. Hans stigande skepsis och hans misstro till abstrakta lyckodrömmar gjorde, att han tog avstånd från den sociala förbättrarivern. Men han fasthöll alltid vid sin livsåskådnings radikalism. Han hade själv produktivt genomlevat åttiotalets tidsskede och hade ett öppet öga för dess förtjänster. Han var för mycket historiker för att icke inse, vilken betydelse det haft för den följande ut-<noinclude> <references/></noinclude> ibcmsz3guhilceqrtj8a317xjk98gap 104 225310 657229 2026-08-21T09:44:14Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657229 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||OSCAR LEVERTIN|145}}</noinclude>vecklingen och som han utmärkt framhäver i sin överblick av litteraturen under Oscar II:s regering. Men såväl hans diktarbegåvnings läggning som hans beröring med Heidenstam förde honom fram till nya synpunkter på poesiens väsen. Han har utvecklat denna uppfattning redan i sina randglosor till »Hans Alienus», och i [[Diktare och drömmare: Verner von Heidenstam|essayn om Verner von Heidenstams skaldskap]] skriver han bl. a.: »För egen del är det ej återspeglingen av tillvaron i dess allmännelighet och ännu mindre fotografi eller karikatyr av original eller roliga gubbar, som jag söker i dikt, men belysning av det som Goldsmith benämnde ’livets magi’. Själva det sällsamma trolleriet är det, jag vill dikten skall avslöja och skildra, dikten, som når horisonter, dit metafysiken sällan hinner, och som, klarare än exakt vetenskap, i sin bildskrift kan visa sammanhang, betydelse och lagar.» Med dessa ord har Levertin i motsats till vardagsskildringen velat framhäva den dikt, som suggererar tankar och stämningar, den litteraturart, som han i ovannämnda uppsats om skönlitteraturen under Oscar II:s regering själv benämner symbolistisk. Han vänder sig nu mot borgerligheten i konsten på ett sätt, som är högst karaktäristiskt för hans nya ståndpunkt (se t. ex. hans yttranden om Fr. Cederborghs romaner). Objektivt låter denna uppfattning ej försvara sig. God konst kan lika väl vara realistisk som romantisk. Det ena skildringssättet är lika berättigat som det andra, men naturligen har varje skald rätt att begränsa sitt område efter eget skön. Det är just, vad han nödvändigtvis måste göra. För kritikern är det en annan sak, han måste äga mångsidigheten, eljest är han icke kritiker. Det bör också tilläggas, att Levertin lyckligtvis icke var konsekvent. Dylika allmänna yttranden äro hos honom mera stämningsutbrott än utredningar och hindra honom icke att inför ett konstverk av annat slag anlägga andra synpunkter. Av betydelse för kännedom om Levertins nya estetiska uppfattning äro också hans aforismer om historisk diktning. Denna diktart hade ju föga uppskattats av åttiotalet men blomstrade åter upp under nittiotalet. Uppsatsen förefaller att vara skriven med Heidenstams historiska diktning för ögonen. Levertin för-<noinclude> <references/> {{m|10 — 19140.{{em|1}}''J. Mortensen.''}}</noinclude> res415nhqf9avvn07xpzhkvbzh3i7dw 104 225311 657230 2026-08-21T09:50:26Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657230 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|146|OSCAR LEVERTIN|}}</noinclude>svarar skaldens rätt att begagna historiska motiv och subjektivt återgiva dem. Mellan verklighetsdiktning och fantasidiktning finnes ingen skarp gräns. All historisk personskildring blir dock mer eller mindre dikt, och det är oss själva vi söka och återfinna i flydda tiders gestalter. ö Levertins största betydelse som kritiker infaller efter »Svenska Dagbladets» tillkomst 1897. Levertin fick här det språkrör, som en kritiker behöver. Han fick plats och tillfälle att tala till publiken. Under de följande åren ända fram till sin död verkade han i denna tidning med stigande anseende och inflytande. Den Levertin, som här tog till orda, var i vissa avseenden en annan än den unge man, som skrivit sina första artiklar i »Aftonbladet» och »Ur dagens krönika». Han hade under tiden genomgått en sträng historisk skolning under Schücks ledning, han hade fördjupat sig i olika länders och tiders litteratur, hans kunskaper och hans synpunkter hade väsentligt vidgats. Ögonblicket var också gynnsamt för en kritiker. Med ett slag uppstod en hel skola av unga begåvade diktare med nya möjligheter och en ny nationell klang i sin sång. Levertin tillhörde ju själv denna grupp och såg som sin uppgift att göra sig till tolk för denna nya strömning. Under sådana förhållanden tillkommo dessa berömda artiklar, vilka nu finnas bevarade i Levertins samlade skrifter. Själv utgav han under sin livstid endast trenne essaysamlingar: ''Från Gustaf III:s dagar'', ''Diktare och drömmare'' samt ''Svenska gestalter''. I Sverige skiljer man mycket strängt på litteraturhistoria och kritik. Levertin fäster själv någonstädes uppmärksamheten på detta förhållande och framhäver, att så icke är fallet i Frankrike. Sainte-Beuves och Brunetières och många andra framstående litteraturkännares livsverksamhet föreligger huvudsakligen i essayform, men erkännes allmänt såsom tillhörande det yppersta fransk litteraturvetenskap äger. Litteraturhistoriska undersökningar, drivna utan litterär kritik, äro däremot intet annat än materialsamlingar. Endast den, som förenar kritikerns temperament med de nödiga fördjupade kunskaperna, kan skapa littera-<noinclude> <references/></noinclude> eh7sxczyl7ok7z83c1kmzq5ldywz0p8 104 225312 657231 2026-08-21T09:55:19Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657231 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||OSCAR LEVERTIN|147}}</noinclude>turhistoria i högre mening. Det var dessa egenskaper Levertin i så hög grad var i besittning av. Levertins rent litteraturhistoriska undersökningar inledas av hans doktorsavhandling, <i>Studier öfver fars och farsörer i Frankrike mellan Renaissancen och Molière</i>. Det är en nybörjarbok och utgör en tämligen oredig, övervägande bibliografisk uppräkning. Men ämnet var också för stort — det hade behövts många års specialstudier för att föra det till ett gott slut. Hans ''Teater och drama under Gustaf III'' ger däremot en livlig och intressant bild av den gustavianska tidens teaterförhållanden, redan baserad på källforskningar. Hans undersökning om ''Gustaf III'' som dramatisk författare är också synnerligen uttömmande; fråga är väl endast, om icke det historiska perspektivet kunde varit vidare. Hans ''Johan Wellander'' är framför allt intressant genom sina kulturhistoriska skildringar. ''Carl von Linné'', hans dittills störst anlagda arbete, blev tyvärr endast ett löftesrikt fragment. Efter hans död utgavs på grundval av hans föreläsningsmanuskripter en ''Fransk litteraturhistoria'' i tre band, som sträcker sig från renässansen upp till 1700-talet. Vid sidan om dessa litteraturhistoriska avhandlingar drev han även omfattande konsthistoriska undersökningar. Hans förnämsta arbeten på detta område äro hans stora bok om ''Niclas Lafrensen'', hans studie över ''Jacques Callot'' samt smärre monografier över ''A. Roslin'' och ''G. Lundberg''. Ehuru Levertins rent litteratur- och konsthistoriska forskningsarbeten således äro betydande, har han dock verkat långt mera genom sina essayer och kritiker än genom sina vetenskapliga undersökningar. Han har först och främst genom en hel rad av uppsatser förnyat uppfattningen av frihetstiden och Gustaf III:s tidsålder. Den äldre svenska litteraturforskningens skildringar av upplysningstidevarvet voro dels färgade av de reaktionära synpunkter, från vilka romantiken betraktade rationalismens idéer, dels saknade de ett verkligt inlevande i tidens anda. Levertin däremot hade med stort utbyte tillgodogjort sig den nyare utländska forskningen och särskilt genom studiet av Goncourtarnas kulturhistoriska monografier fått ögo-<noinclude> <references/></noinclude> ri8riyly93w4pfohpybkw3gi9sc6nty 104 225313 657232 2026-08-21T10:03:32Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657232 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|148|OSCAR LEVERTIN|}}</noinclude>nen öppnade för den poetiska och dittills förbisedda sidan av rococons liv. Levertins förnämsta essayer från svenskt sjuttonhundratal läsas huvudsakligen i samlingarna »Från Gustaf III:s dagar» och »Svenska gestalter». Där har man det ypperliga, aldrig överträffade porträttet av herdinnan i Norden, fru Nordenflycht; vid sidan därav står »Dygdens sångare», teckningen av satirikern och lärodiktaren Gyllenborg, och som parallell därtill »Vår främsta herdedikt och dess skald». I den förra måste man icke minst beundra den storslagna skildringen av upplysningstidens tankeliv och dess utveckling, där Levertin på ett överlägset sätt blottlagt hela idénätets ursprung, förgreningar och sammanhang. I essayn över Creutz finnes den beundransvärda och praktfulla vyn över herdediktens historia och den med såmycken poesi bräddade analysen av »Atis och Camilla». Studierna över Bellman och Fredmans epistlar inleda en ny uppfattning av denne skald, som avlöser romantikens och Atterboms, där all den falska djupsinnigheten är avlägsnad och det skälmska rococobehaget fångat och fasthållet. Icke heller bör man glömma porträttet av tjusarkonungen själv, utfört med samma hänförelse som Tegnérs, ehuru Levertin knappast har en djupare psykologisk inblick i hans väsen. Kring dessa sjuttonhundratalets förgrundsgestalter gruppera sig så åtskilliga intressanta teckningar av bipersoner och interiörer, såsom av Gjörwell och hans familjeliv ute på torpet, av hovmannen Claes Julius Ekeblad, av rodockan Elis Schröderheim. Hit hör också det livfulla porträttet av den originelle författaren till [[Min son på galejan (1835, 5te uppl.)|»Min son på galejan»]], Jakob Wallenberg, fullt av roande smådrag och med många fina och belysande, fast kanske icke uttömmande synpunkter på hans författarskap. Levertins stil i essayerna ansluter sig till och fortsätter Viktor Rydbergs prosa. Hans periodbildning når visserligen aldrig dennes klassiska fasthet och säkerhet, men anslagets ädla värdighet och höghet äro påfallande lika. Man kan också hos båda stundom alltför tydligt förnimma ansträngningen att nå den högspända och skönt klingande perioden. Man ser detta Ryd-<noinclude> <references/></noinclude> htrhf96zez7vki5f4ec6xetft2s0u3y 104 225314 657233 2026-08-21T10:07:26Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657233 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||OSCAR LEVERTIN|149}}</noinclude>bergska drag kanske tydligast i »Diktare och drömmare», t. ex. i det ovan citerade slutstycket i »Till naturens epos». Från Viktor Rydberg, som han betraktade med växande beundran, ehuru de till temperament och livsåskådning voro vitt skilda, har han möjligen insupit något av den antikfärgade humanism, som under senare åren kunde bryta fram i hans verk, fast alltid med inslag av gammaltestamentligt åskådningssätt. Levertins stil är emellertid långt färgrikare än Rydbergs och fylld av en överströmmande lyrik, som kanske framträder starkast i hans första essaysamling. Flera av essayerna därstädes kunna nästan forma sig till hymner. Författaren inför sig själv talande för att ge uttryck åt sin beundran och hänförelse. I sin verksamhet som litteraturanmälare var Levertin naturligtvis som de flesta kritici delvis beroende av tillfälligheten. Det blev huvudsakligen för den nyaste litteraturen, dagens författare, som han hade att intressera publiken. Då och då kastade han en blick tillbaka på en eller annan av de äldre författarna eller ägnade ett par spalter åt någon samtida utländsk, framför allt fransk diktare. Men huvudparten av hans anmälningar tillföll nittiotalets svenska litteratur. Det fanns emellertid författare, som han ej förstod eller kunde göra full rättvisa. Det ligger icke något underligt härutinnan, men den stora allmänheten föreställer sig vanligen en kritiker, som vunnit dess gunst och förtroende, som hart när ofelbar. Den upptager hans meningar i klump utan all kritik i stället för att underkasta kritikerns mening en kritik och endast behålla det bästa och låta det andra ligga. Ty en kritiker även med den livligaste mottaglighet, det mest vassa skarpsinne, de största kunskaper, har dock som varje människa sin begränsning. Det finnes saker, om vilka han vet föga eller intet, företeelser, som han älskar, under det att andra lämna honom kall. Sainte-Beuve med sin omfattande lärdom och sin rika erfarenhet fann för åtskilliga samtida icke den rätta synpunkten. Och så är det i mer eller mindre grad med alla kritici; de flesta hava ett ganska litet område; det finnes de, som icke hava något alls, utan endast som papegojor upprepa orden för dagen. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> i326xmmmhrv7lmf4t96e96kqj1r651w 104 225315 657234 2026-08-21T10:23:03Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657234 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|150|OSCAR LEVERTIN|}}</noinclude>Den svenska kritiken har icke någon varken lång eller synnerligen märklig historia. Den litterära kritiken tycks över huvud icke ligga för svenskt lynne. Man kan som Levertins föregångare endast nämna två stora namn, de varandra så djupt motsatta Kellgren och Atterbom; Hammarskölds kritiska verksamhet bör icke heller förbises. Till denna linje kan man också räkna Tegnér, som i brev, tal och sin minnessång vid Svenska Akademiens femtioårsdag och andra liknande poem format en rad snillrika utsikter över föregångare och samtida, visserligen långt ifrån objektiva, men burna av en universellt bildad personlighets rikedom på idéer och geniala synpunkter. I ett och annat erinrar Levertins kritik om Tegnérs genom sin värme och hänförelse och sin poetiska uppfattning. Men även Levertin har sin begränsning. När allt kommer till allt, ligger hans styrka som kritiker knappast i hans mångsidighet. Vad som ur idésynpunkt framför allt fängslade Levertin i litteraturen var tankens frihet och motviljan för all ortodoxi — samma patos, som redan Georg Brandes framburit. Denna rationalism utgör det manliga inslaget i Levertins kritik. Den motsatta polen bildas av hans kärlek till det raffinerade, det boudoaraktiga, det överhettade, febrila och färgstarka, som fanns i hans eget temperament. Levertin svärmade för hela den art av poesi, som Schiller kallade den idylliska. Han var sensualist och aristokrat och älskade rikedomen och yppigheten. Däremot hade han föga sinne för det folkliga och drastiska och stod tämligen främmande för det humoristiska. Man har angripit Levertin för hans kritik av samtida skaldepersonligheter. Bengt Lidforss har med sin vanliga polemiska skärpa i huvudsak riktigt dragit den negativa linjen för hans kritik. Varken Fröding, Strindberg eller Ola Hansson hava av Levertin bedömts efter förtjänst. De motiv, som Lidforss insinuerar för Levertins uttalanden, äro däremot plumpa och missvisande. Enheten i Levertins personlighet och vittomfattande pro- duktion ligger i poeten. Antingen han skrev en kärleksdikt eller en novell eller en lärd avhandling eller en kritik var det<noinclude> <references/></noinclude> faurlkq3g4ipt9szijgruw7t4vwzdhj 104 225316 657235 2026-08-21T10:26:48Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657235 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||OSCAR LEVERTIN|151}}</noinclude>samma känsliga och poetiska natur, som tog sig uttryck. Och liksom poeten har också kritikern ett starkt drag av Levertins orientaliska härstamning. Däri ligger en förklaring till mycket av hans kritiks naturliga begränsning. Han stod främmande — såsom jag redan påpekat — för det ursprungliga och folkliga liksom för det germanskt inåtvända i en diktarbegåvning. Han har heller icke natursinne i djupare mening. Han har visserligen skapat några utomordentligt vackra Stockholmsbilder, men det är dock alltid något av historisk belysning över landskapet. »Och diktens Stockholm var det som man såg», såsom det heter i de »Hemlösa». Det är ännu Bellmans och rococons Stockholm med sångens sus i Djurgårdsekarna. Man har på många håll starkt framhävt det svenskt nationella i Levertins forskargärning. Och med all rätt. Få ha väl med varmare och mer fruktbringande kärlek omfattat svensk kultur än Levertin. Kanske blir just hans stora insats som kritiker och »kulturodlare» hans oförgängligaste. Men även denna hans verksamhet belyses icke blott av det nationella draget utan fastmer av det främmande. Jag har flera gånger varit i tillfälle att påpeka den romantiska strömningen vid sekelskiftet, som från samtidens överkultiverade atmosfär vände sig mot enklare och primitivare och mera livskraftiga förhållanden. Levertin greps även av denna strömning. Men hans längtan efter natur bort från nutidslivet förde honom till den raffinerade och lantligt kostymerade rococon. Han har avslöjat denna tidsålder med en färg, en glans och en oefterhärmlig konst som ingen tidigare i Sverige. Men denna period är väl den mest kosmopolitiska i hela vår historia. Bakom de pudrade perukerna rörde sig tankarna i ungefär samma banor i alla land, och bakom de snörda sidenkorsetterna klappade kvinnohjärtana i samma takt. Och det är detta kosmopolitiska drag av skönhetsberusning och intelligensdyrkan, som icke minst fängslade Levertin och som han med mästerskap återgivit. I sina Bellmansessayer, bägge tillhörande hans mognaste och yppersta alster, har han genialt tolkat den uppsluppna rococo-<noinclude> <references/></noinclude> 5szy4ausm6wery2ruy369ixtpcmadps 104 225317 657236 2026-08-21T11:09:04Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657236 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|152|OSCAR LEVERTIN|}}</noinclude>stämningen över den Bellmanska diktarvärlden och dess gestalter. Men han har väl starkt betonat den mörka gravtonen över Bellmans dikt, den Fredmans »brand till döden», som var så nära besläktad med hans eget temperament. I fråga om det folkliga och nationella kan man utan tvivel komma Bellman närmare. Detta rococodrag kan man ju hos Levertin till och med spåra i hans stils förkärlek för det böljande och pompösa och i hela hans porträtteringskonsts mjuka och avrundade linjer. Mest förvånande är väl, att Levertin aldrig uppskattade Fröding. Dennes dikter voro ju redan från början tekniskt mästerliga och i flera avseenden banbrytande, hans burlesker smittsamma genom sin humor och ofta genom sin dramatiska livfullhet. Stor blev Fröding kanske först i det ögonblick, då hans själs oändligt rika men brustna komplex liksom spränger sönder sig själv i »Stänk och flikar». Men även denna diktsamling upplevde Levertin utan att finna sig föranledd att ändra mening. I »Gralstänk», dessa av så mycket verkligt djupsinne fyllda aforismer, en skalds levande kommentar till Spinozas teser, såg han endast uttryck av vanvett. Att Fröding ej endast var den folklige skalden, utan bland periodens diktare fastmer kulturskalden, gick aldrig upp för honom. Här spelade säkerligen omedvetet vissa personliga förhållanden in vid sidan om motviljan för det folkligt germanska och metafysiskt grubblande i Frödings skaldelynne. Gentemot Strindberg har Levertin ofta rätt i detaljer, men proportionerna mellan tadel och beröm äro felaktiga. Han slår ihjäl Strindberg med hans svagheter men har icke öppet öga för hans förtjänster. Visserligen upphörde han aldrig att kalla Strindberg ett geni, men detta blir ofta i hans framställning ett ord utan innebörd för Strindbergs vidkommande. Levertin hade i yngre år, då sinnet är mottagligast och minst kritiskt, liksom den övriga ungdomen gripits av beundran inför den djärvhet och hänsynslöshet, varmed Strindberg angrep det gamla samhället; men i själva verket var Strindbergs upproriska lynne med sina skarpa dagrar och skuggor alldeles<noinclude> <references/></noinclude> klnsjpv11n2c326wucyemagx4ojlx2r 104 225318 657237 2026-08-21T11:21:37Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657237 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||OSCAR LEVERTIN|153}}</noinclude>främmande för Levertins eget väsen, som gick i nyanser och halvtoner. Och när så Strindberg på gamla dagar vände sig till mystiken och blev vidskepligare och godtrognare än en medeltidsmunk, såg han närmast en fara i hans rika och överrika produktion. Det finnes för övrigt en viss likhet mellan Sainte-Beuves förhållande till Balzac och Levertins till Strindberg. Den förre yttrar om Balzac (Port Royal I, Appendice): »Anciennement, le génie, comme on l’entendait, était un fond de raison, revêtu d’éclat, animé de sentiment, couronné d’imagination, de fantaisie même, varié et diversifié de toutes les couleurs de la vie: témoin Molière, le type chez nous par excellence. Aujourd’hui on a changé tout cela. C’est une grande avance à qui veut passer pour un homme de génie aupràs du vulgaire que d’être incomplet du côté du bon sens. La première condition dans ce siècle-ci, pour paraître un génie littéraire, c’est, avec de grandes qualités en sus et en dehors, de manquer plus ou moins de raison, de base solide. Quelques-uns de nos plus illustres contemporains satisfont amplement à cette condition: M. de Balzac, des premiers, n’y fait point défaut.» Sainte-Beuves anmärkning kan vara sann och träffande nog. Sedan hundrafemtio år framställer litteraturen nästan uteslutande känslan och lidelsen och tappar lätt bort sig själv i dessa förvirrade äventyrsriken, men denna anmärkning för i grunden utom Balzac, i sitt begär att sopa bort honom som en sjuklig företeelse från jorden. Det är också samma brist på förnuft, på behärskning, på kritik, på hut och hövlighet, som Levertin finner frånstötande hos Strindberg. Läsningen av hans skrifter erinrar honom ibland om de besök han som barn gjorde i menagerierna, när djuren skulle utfodras. »I Strindbergs böcker ryta och skrika bak sina galler alla människoandens vilda djur — och däribland finnes icke blott det majestätiska lejonet och den tjusande tigern med sin gulspräckliga fäll, men också de smutsiga aporna.» En annan sida, som stötte honom i Strindbergs skriftställareverksamhet, var hans alltför stora hastverk i utarbetandet — en klagan, som han ständigt upprepar. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> mpznkq3icava47sks3iaqsnfjxwhepc 104 225319 657238 2026-08-21T11:25:57Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657238 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|154|OSCAR LEVERTIN|}}</noinclude>Icke heller mot Ola Hansson har Levertin varit rättvis. Men vilken uppsvensk har väl varit det? Ola Hanssons utpräglade skånskhet har gjort honom för Levertin dubbelt svår att intränga i. Men låtom oss icke för dessa misstag och förbiseenden glömma de många diktare, som han känsligt förstått att uppskatta och belysa, och de många klassiska och modärna mästerverk, som han öppnat väg för till den svenska allmänheten. Det, som icke minst förlänar dessa Levertinska uppsatser deras tjusning och förklarar deras stora framgång, är formen. Om man så vill, är den prosa Levertin skrev icke mönstergill. Bortsett från vissa ofta anmärkta, rent grammatikaliska fel och från periodbyggnaden, som knappast utmärker sig för konstruktiv lätthet och klarhet, utan ofta sammanför inkongruenta begrepps lider den av en viss överlastning. Den är för grann och för töcknig. Den saknar en viss manlig rationalism. En verkligt god prosastil bör vara neutralare än Levertins. Hans stil synes nästan för mycket. Den skymmer stundom föremålet och låter endast den talande framträda. Det är en slags poetisk prosa, och detta är ett fel — men ett fel, som ej vem som helst kan prestera. Den äger alltid sitt säregna och trolska skimmer. Det är Levertins stil, och den passar till hans väsen med dess ömhet, humanitet och känslotunghet. När han om Creutz’ »Daphne» säger, att den tillhör en diktart, som gustavianerna behandlade med stor elegans »men utan att dock någonsin få Creutz’ mandolinklang och sinnliga hänryckning över versen», får hela tanken en ny karaktär genom ordens åskådlighet, kongenialitet och uttrycksfullhet. Ordet »mandolinklang», som melodiskt leker på läpparna, försinnligar just den åsyftade innebörden. I hans essayer formar och avrundar sig innehållet rent novellistiskt. Han har den borne lyrikerns behov att känna med och giva sig hän, och detta förlänar hela framställningen en starkt personlig färg. Med hela denna Levertins läggning sammanhänger, att han aldrig analyserar kallt och nyktert. Han intränger i diktverket genom sin poetiska intuition. En essay av Levertin kan höja sig till ett poem om poesi. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> bzmlihaba8e2pd9rfaunn5ny9rxiey8 104 225320 657239 2026-08-21T11:40:30Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657239 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||OSCAR LEVERTIN|155}}</noinclude>Man förvånas över, huru mycket Levertin lyckades fullborda under sitt korta liv, icke minst om man tar i betraktande själva mångsidigheten av hans verksamhet. I rikt mått ägde han den judiska rasens otroliga arbetsintensitet, brinnande energi och assimileringsförmåga. Hans själ var under allt tvivel och all skepticism som en låga, flammande av iver och vetgirighet. Mycket av hans pessimism och skepticism sammanhänger väl med hans sjukdom i ungdomsåren, men har kanske även sin grund i intellektuell trötthet och överansträngning. Mången gång spårar man också i hans skönlitterära produktion, att han haft hastverk. Det skulle stundom varit av nytta, om han låtit sina forskningsarbeten vila och givit sig ro att omsorgsfullare fila sina vers. Vissa rent formella oegentligheter skulle säkerligen på detta sätt kunnat avlägsnas, fast å andra sidan dessa oklarheter och dessa fel mot syntaxen även hade sin grund i själva hans väsens läggning, i en viss brist på rent logisk skärpa. Medan han stod mitt uppe i sitt arbete, bortrycktes han, ännu full av arbetskraft och verksamhetsbegär. Hans plötsliga och oväntade bortgång var en hård förlust för svensk kultur. Ty det är med män av Levertins läggning som med de ädla vinerna: de bliva bättre med åren. Kunskaper och kritik konservera och förädla. Mycket tyder på, att han gick bort just i det ögonblick, då han uppnått en högre mognad. Hans ungdoms sjukliga stämningar, ur vilka han skapat sin färgrika och känslotunga lyrik, hade fläktats undan av friskare vindar från större djup, han liksom strök av sig sina forna alltför raffinerade boudoarlater, hans blick hade vidgats och spändes mot de stora vidderna, till vilka hans själ längtade, hans stil blev enklare och klarare utan att förlora sin rikedom och färgglans. Om det finnes någon av nittiotalets författare, av vilken man kunnat vänta en ny och egendomlig utveckling, så var det av Levertin. {{linje|5em|style=margin-top:3em;margin-bottom:3em;}}<noinclude> <references/></noinclude> 2q56ri4rla3rhttv1lvmau9yg75fy7g 0 225321 657240 2026-08-21T11:44:19Z PWidergren 11678 Skapade sidan med '<div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="J_Mortensen_Från Röda rummet till Sekelskiftet_1918.djvu" from=481 to=497 prev="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/IV. Oscar Levertin|IV. Oscar Levertin.]]" current="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/V. Oscar Levertin|V. Oscar Levertin.]]" next="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/I. Ellen Key|I. Ellen Key.]]" kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> Kategori:Från Röda rumm...' 657240 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="J_Mortensen_Från Röda rummet till Sekelskiftet_1918.djvu" from=481 to=497 prev="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/IV. Oscar Levertin|IV. Oscar Levertin.]]" current="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/V. Oscar Levertin|V. Oscar Levertin.]]" next="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/I. Ellen Key|I. Ellen Key.]]" kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Från Röda rummet till Sekelskiftet]] 35bvmbi96leogvlfm05dq631wf2c8y5