Wikisource svwikisource https://sv.wikisource.org/wiki/Wikisource:Huvudsida MediaWiki 1.47.0-wmf.16 first-letter Media Special Diskussion Användare Användardiskussion Wikisource Wikisourcediskussion Fil Fildiskussion MediaWiki MediaWiki-diskussion Mall Malldiskussion Hjälp Hjälpdiskussion Kategori Kategoridiskussion Tråd Tråddiskussion Summering Summeringsdiskussion Sida Siddiskussion Författare Författardiskussion Index Indexdiskussion TimedText TimedText talk Modul Moduldiskussion Event Event talk Ämne 104 224900 657315 656712 2026-08-23T10:03:43Z PWidergren 11678 657315 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|288|OLA HANSSON|}}</noinclude>och säger, att det är så eller så; där försiggå i hennes väsen oupphörligen hemliga processer, vilka metamorfosera hennes kropp och hennes själ minut efter minut, processer hos dig och hos dem, som du hållit av i livet och dragit intill dig i ömhet, vilka varken du eller de känna, vari de bestå. Är det du, som ser med en annan syn, eller är det den andra, som förändrats och blivit en annan? Det vet du icke; du vet blott, att denna människa, som kommit dig allt närmare, tills du uppgått i henne och hon i dig, med ett ryckts loss och nu står långt, långt borta från dig och står där som ett likgiltigt eller förhatligt föremål, med vilket du ingenting vill ha att göra eller som du i ovilja skyr.» Denna tes belyses nu i några intimt berättade historier. En man älskar en kvinna, men en dag ser han hos länsmannen en barnamörderska, vars vanställda drag slå honom genom sin likhet med fästmöns. Detta ansikte bränner sig in i hans själ. Han ser icke längre fästmön utan barnamörderskan, och hans kärlek är död. »Vad tjänar det till att söka bygga upp ett liv, då vi behärskas av makter, som vi icke känna och då vi icke veta mer om vårt lönliga känsloliv än de grodd och knoppar, som nu svälla och spira här runt omkring oss veta, hur deras celler danas?» Där är historien om en man, som reser ned till Italien på bröllopsresa med sin unga hustru. Han har gift sig utan att egentligen älska henne mer, än han kunnat älska många andra kvinnor, som kommit i hans väg. Men under två månader är han helt lycklig. Så en dag ser han på en restaurang en ung, förfinad engelska, vars ansiktsdrag påminna om en antik kamé. Vid sidan om henne förefaller honom hustruns ansikte trivialt och trint som en barnunges. Och denna engelska, vilken han aldrig tilltalat, skjuter undan hustrun, som för honom blir en likgiltig och främmande människa. Eller vilken fin och sann psykologi uppenbarar icke historien om den gamle ungkarlen, som en afton, där han sitter för att rätta kriaböcker, ur minnenas dunkel ser två mörka ögon lysa emot sig, blicken hos en ung kvinna, som han träffat för många år sedan. Det står<noinclude> <references/></noinclude> pjh8tg38sw6s1zsvy1wqkbanyofey3l 104 224901 657316 656713 2026-08-23T10:05:21Z PWidergren 11678 657316 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||OLA HANSSON|289}}</noinclude>plötsligt klart för honom, att denna kvinna älskat honom, och denna kärlek kastar för en kort minut ett festligt skimmer över hans trista vardagsliv — nu när det är för sent. Om någon visste, vad han satt och tänkte på, skulle de betrakta honom som en gammal narr. Där är den vackra berättelsen om resenären, som på båten över Vierwaldstättersjön möter ett ungt omaka par, den tyske professorn med svampigt ansikte och kisiga ögon, vilka oavbrutet titta i Bædeker, och hans unga, vackra hustru, vars tragiska livsgåta berättaren tyder. Hon har vuxit upp, som en ung flicka i en liten nordtysk hansestad — beskrivningen på denna är ett helt poem. Där mötte hon professorn, som representerade den stora ofattbara världen, och trodde sig älska honom. Men redan efter ett par dagars bröllopsresa står sanningen klar för henne, han är som en äcklig larv, som kryper fram över hennes hand, en främmande människa, som hon vämjes vid, om natten ett brutalt djur, om dagen en pedantisk skolfux. »Hon är som en människa, vilken i drömmen tycker sig förföljd och som springer och springer för att rädda sig, men som ändå icke kommer ur fläcken, och som ville ropa men icke kan öppna munnen.» För Ola Hansson är livets essens en droppe, som förflyktigas, och ett enda ögonblick av livsmättad fullhet rymmer mer än långa års sönderbristande lycka. Genom sin mättade framställning, sin doft och färg forma sig dessa berättelser till små poem på prosa. De ha beröringspunkter med Baudelaires ''Poèmes en prose;'' även dessa handla ofta om erotiska frågor, debatterade mellan ungkarlar.<ref>Jmfr t. ex. ''Portraits de maîtresses.''</ref> Framställningen är hos Ola Hansson dock långt mer stämningsmättad och metafysisk. Författaren är fullt medveten om, att det är sällsynta undantagsfall han skildrar, en slags kärlekens ''Fleurs du mal'', som blotta vissa processer i dess väsen, liksom sedda genom mikroskop. »Ser du», slutar inledningen, »där växer i det moderna samhällets överkultiverade jordmån en underlig och sällsam ört, som heter ''Sensitiva amorosa''. Dess kronblads ådror äro fyllda av<noinclude> <references/></noinclude> 45zy80pac9pmb0e6ehhvim7h6yiqxoe 104 224902 657317 656714 2026-08-23T10:12:28Z PWidergren 11678 657317 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|290|OLA HANSSON|}}</noinclude>morbida oljor, dess doft har en sjuklig sötma och dess kolorit är dämpad som dagern i ett sjukrum med nedrullade gardiner och skär som en döende aftonrodnad. Om du letar i ditt eget och dina vänners liv, skall du finna många skiftande varieteter av den; och vore jag som du, skulle jag plocka några sådana och sälja dem på torget.» Författaren har ju här tydligt nog angett sin synpunkt på dessa fenomen.<ref>Jmfr även hans ''Kåserier i mystik'', IV, samt hans prosapoem ''Sensitiva amorosa'' i »Det förlovade landet».</ref> Men publiken fattade meningen på ett annat sätt. Den såg i företalet ett cyniskt program för sedlighetens förstörande. Redan Ola Hanssons dikter hade icke rönt något synnerligen varmt mottagande. Man hade klandrat språkets danismer, så naturliga hos en skåning, den egendomliga fria versen, det naturvetenskapliga bildvalet och den klagande tonen, och för övrigt parodierades hela manéret, vilket obestridligen var en tacksam uppgift. Även kritiken betecknade »Sensitiva amorosa» som en djupt osedlig bok. I ett Stockholmsblad karaktäriserades den som en vämjelig och fräck självbekännelse, »en slags estetik för utöfvarne av vissa onaturliga laster». Det var endast Georg Brandes, som tog »Sensitiva amorosa» i öppet försvar. Levertin skrev också om den, när andra upplagan utkom 1902, fint och träffande: »Den lilla boken är först och främst en av de finaste, som här hemma sågo dagen under 80-talet, och genom sin stämningsmakt, vilkens svårmodiga intensitet åren icke förminskat, såväl som genom sin i många avseenden intressanta form, värd att tillhöra dagens levande litteratur. Men dessutom har den bildade publiken i vårt land en orättvisa att gottgöra mot denna bok. Det mottagande »Sensitiva amorosa» vid sitt första framträdande rönte av en illvillig och enfaldig kritik, samt en därav påverkad allmänhet, var nämligen föga värdigt ett kulturland. Det lilla verket, i vilket varje blad talade om en ömtålig, innerlig och skygg natur, blev med dygdig olåt anammat av moralens grovsmeder och behandlat av deras stora, tvivelaktigt rena nävar. Det fanns icke i landet en kritiker med mod och omdöme nog för<noinclude> <references/></noinclude> 0d4arcedyxleasn8xc84nundclmt1ro 104 224903 657318 656715 2026-08-23T10:19:35Z PWidergren 11678 657318 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||OLA HANSSON|291}}</noinclude>att säga ifrån, vad »Sensitiva amorosa» verkligen var: ett dokument om ett själsliv, som utan fråga måste kallas uppskruvat och sjukligt, vilkets förfinade och brinnande enslingsdrömmerier väl kunde vara drömmaren själv till pina, men så ofarliga för stora hopen av läsare, som en raffinerad konstsamlares passion för bleknade vävnader eller sällsynt porslin, och så vida skilt från vad som populärt menas med osedlighet, som dimmans älvalek är skild från dansbanans baletter.» Hur Ola Hansson själv fattade diktarens uppgift har han mer än en gång uttalat. I en enquète om den tyska litteraturens framtid, som Carl Grottewitz samlade och utgav i början av nittiotalet, yttrade han: »Diktaren är en individualiserad sensibilitet, och hans fina nerver gripa, i likhet med de oändligt långa hårfina känselspröten på en del insekter, ut över det som är förnimbart genom de yttre sinnena, och tränga trevande och skälvande in på det omedvetna närvarande … Att göra det omedvetna medvetet — detta är kännemärket på den äkta skalden. Sterilitetsperioder bestå alltid i en förhårdning av sensibilitetsnerverna. En dylik förhårdning var det t. ex. som visade sig i den objektiva naturalismen.» Samma synpunkter göra sig gällande i skriften »Materialismen i skönlitteraturen» (1892), där Ola Hansson företar sin stora uppgörelse med åttiotalet. I överensstämmelse med den galliska förståndskulturen och den mekaniska världsåskådningen, förlade åttiotalet livet och dess konflikter till ytan, till förhållandet mellan människan och omvärlden. Man framställde endast det, som är till för allas fem sinnen, men höll sig borta från det, som kan förnimmas blott av det sjätte sinne, vilket just utgör den skaldiska förmögenheten. I motsats härtill sätter Ola Hansson som mål för tidens nya psyko-fysiologiska mystik att nedtränga till de djupaste schakten i människonaturen, där det oupplösta och hemlighetsfulla något har sitt säte, som utsänder de oemotståndliga lustarna och de stora lidelserna och som är människornas livskälla och fatum. Det har utan tvivel lyckats Ola Hansson att i sina noveller glimtvis framställa en fördjupad psykologi, men sitt oklara<noinclude> <references/></noinclude> 8u59i3pxlx39cwsws7ym2r7n8if5t5w 104 224904 657319 656716 2026-08-23T10:25:54Z PWidergren 11678 657319 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|292|OLA HANSSON|}}</noinclude>litterära program förmådde han icke konstnärligt utforma. Det kan inte nekas, att han ofta gör sina principer så ensidigt gällande, att det hela blir overkligt, att de mystiska motiv han betonar komma att sväva över individerna nästan som ett fatalistiskt öde. Det karaktäristiska för Ola Hansson är just, att han söker orsakerna till människans handlingar i omedvetna och irrationella processer liksom tidigare Hoffmann och Edgar Allan Poe, av vilka särskilt den senares inflytande är mycket påtagligt i hans skrifter. ''Sensitiva amorosa'' följdes av Parias, en samling berättelser, i vilka han studerar brottets psykologi. Märkvärdigt nog har av dessa noveller endast en, ''Husvill'', blivit utgiven på svenska. De övriga föreligga endast i tysk upplaga (1890). Överallt betonas här det omedvetna, den dunkla driften som orsak till den brottsliga handlingen. Det är synpunkter av samma art, som redan framställts av Lombroso i kriminalpsykologien och av Krafft-Ebing i sexualpsykologien. Mannen, som förfalskat en annans namn på en växel, har gjort det nästan på lek utan att vilja det, utan att behöva det, då han såg den andres handstil och namnteckning i ett brev. Kvinnan, som mördar sitt barn, begår handlingen som i en feber. Uslingen, som anlägger mordbrand, har, då han gick förbi höstacken, känt en kittlande lust att däri kasta den brinnande tändstickan, en lust, som han ej kunnat motstå. Av samma art äro också en hel del andra av Ola Hanssons noveller. ''Hos huldran'' är på det erotiska området nästan en parallell till växelförfalskarens historia. Liksom den senare en dag halft i dröm skriver en annans namn, blir i den sistnämnda berättelsen den unge bondsonen plötsligen förhäxad i en kvinna, fast hon förefaller honom ful och motbjudande och fast han vet, att hon är en dålig varelse. Ja, ännu mera, hon äcklar honom som ett slemmigt djur, varpå man råkat trampa med sin bara fot. Han lider av att leva vid hennes sida, blir inbunden och dyster. Efter ett par år kommer så omslaget lika hastigt. Han känner sig plötsligt åter fri från förtrollningen,<noinclude> <references/></noinclude> kpdkv9nfrmww3hq3sw7x1qg9q238u1g 104 224906 657320 656718 2026-08-23T10:34:58Z PWidergren 11678 657320 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|294|OLA HANSSON|}}</noinclude>i trädgården. Han älskar henne, men han får aldrig sagt det, vet knappast om det, utan reser för att stanna borta några dagar men återvänder icke. Livet tar honom. Några år därefter befinner han sig på bröllopsresa och har stannat i Montreux. En dag, då hans hustru befinner sig på en utflykt i bergen, får han lust att ännu en gång uppsöka villan. Den är sig lik, och i trädgården går liksom då en kvinna och arbetar. Han känner strax igen henne på det blonda håret, men gestalten är tärd. Hon har gått där och blivit gammal och ensam, medan hon väntade på honom, och nu är det hon, som är sjuk och skall dö. Ett ögonblick stå de båda undrande inför gåtan i deras liv, så går hon upp till villan och stänger dörren bakom sig, och han går långsamt tillbaka genom trädgården, ut genom grinden, utåt den öde vägen mot Montreux — helt ensam. »Men bakom honom går, osynlig för alla andra, hon, som nyss försvann däruppe i dörren till villan. Han hör hennes fotsteg, han känner henne i sin rygg; och han vet, att hon skall följa honom så till hans dagars ända.» I »Sensitiva amorosa» analyserades huvudsakligen mannens kärleksuppfattning, men 1891 utgav Ola Hansson på tyska en parallellsamling, skriven under bröllopsresan 1889—1890, som giver en serie skildringar ur kvinnans kärleksliv. Det är betecknande för den brist på intresse man här hemma visat Ola Hanssons diktning, att denna samling ''Alltagsfrauen'' först tjugofem år därefter funnit en svensk förläggare. Den utkom ej på svenska förrän på författarens silverbröllopsdag 1914 under titeln ''Tidens kvinnor''. Och dock är den en av författarens mest karaktäristiska böcker och innehåller åtminstone en av hans bästa noveller, den fint nyanserade psykologiska analys, som har titeln ''Gallblomma''. Typen har synbarligen mycket intresserat Ola Hansson. Redan bland hans första dikter finnes ett poem »Gallblommor», som behandlar samma motiv, och det dyker äfven upp annorstädes som i »Husvill», men ingenstädes är porträttet av den unga världsdam, som i fantasien ständigt känner sig dragen mot männen, men alltid i sista ögonblicket<noinclude> <references/></noinclude> hyqxwm0cnktfz5s4mwi3pnajr56q2vu 104 224948 657321 656773 2026-08-23T10:43:32Z PWidergren 11678 657321 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||OLA HANSSON|295}}</noinclude>ryser tillbaka inför den brutala verkligheten, så mästerligt analyserad som här. Hon gifter sig slutligen, men gör därigenom endast mannen lika olycklig som sig själv. »Gallblomma» är för övrigt samma kvinnotyp, som Stella Kleve införde i svensk litteratur med »Berta Funcke», fast Ola Hanssons skildring står betydligt högre. För övrigt är denna samling av berättelser en sann ''psychopathia sexualis'', vittnande om författarens och tidens intresse för att undersöka kärlekens psyko-fysiologiska sida och att avslöja de olycksbringande disharmonierna mellan själ och kropp. Särskilt i den sista av berättelserna, ''I Dampensionen'', har man ett helt galleri av kvinnliga perversiteter. »Sensitiva amorosa», »Parias» och »Tidens kvinnor» äro skrivna i samma manér. Det är icke den rent individuella eller rent mänskliga sidan hos personerna, som intresserar författaren, utan han uppträder som vetenskapsman, som psykolog och demonstrerar fall. Här överflödar den naturvetenskapliga terminologien, så karaktäristisk för Ola Hansson och ofta av en viss metafysisk art. Han säger: »Det var, som om ett svampigt groddämne legat gömt i faderns säd och i moderns ägg och efter befruktningen börjat spira i själva embryonet till denna organism och sedan brett sig genom hela cellvävnaden och blivit så intimt infiltrat i denna, att det förmådde skjuta en eller annan rottråd i varje produkt av dess verksamhet.» Plastisk är Ola Hanssons framställning aldrig; tvärtom strävar den fullt medvetet mot en viss dimmig konturlöshet, men den ger ett adekvat uttryck för skaldens veka och drömmande kynne, så att både stil och innehåll i förening skapa ett intryck av denna särskilda tidsriktning så fylligt, omedelbart och utpräglat, som ingen annan författare mäktat giva det. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> ctaci9yhuldzjdwzs2xsmiayldsiiru 104 224950 657322 656775 2026-08-23T10:52:04Z PWidergren 11678 657322 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||OLA HANSSON|297}}</noinclude>på sådana yttre smådrag, som att Ola Hansson, vilken ju eljest trives bäst på slätten, nu liksom Zarathustra ständigt stiger upp mot bergen. Och utilismen har lämnat plats för herremoralen. Dock finnes ännu åtskilligt kvar av kärleken till de demokratiska idéer, som han tidigare hyllat. Styckena äro av olika värde, vissa äro för bittra i tonen, andra äro av stark poetisk verkan. Författaren framställer sig ofta som en förföljd. En viss monotonitet gör sig också gällande i ämnesvalet. Redan i »Notturno» besjälades landskapet, och dess hemlighetsfulla väsen förkroppsligades i en eller annan gestalt. Här är det, som om dessa väsen växt och tagit jätteformer. De behärska hela landskapet som i den storslagna skildring i första dikten, i vilken han gisslar allt det värkbrutna i tiden, dess brist på uppriktighet och mod, människornas hyckleri, falskhet och trälasinne. Vinternatten ligger tyst över Skandinavien, badat i månljus, som lyser över Sulitelmas topp och över de vita gårdarna nere i Skåne. Mitt i tystnaden reser sig ur Kolmårdsskogen en gestalt, högre än den resligaste tall och bred i ryggen som Kölens ås. Hans skugga faller över hela landet som ett ofantligt sorgflor. Men skepnaden lutar och har en missdådares skygga och skelande blick, ett uttryck av ofrid och samvetskval speglar sig i hans anlete, när månljuset faller därpå. Mitt i tystnaden förnimmes plötsligen en stämma. Det är den store Anden. Somliga kalla honom Tiden, andra Ödet, åter andra Rättfärdigheten eller Domaren. »Han vilade i världsrummet, med Orionsbältet kring sin länd och med armhålan mot Karlavagnens tistelstång, och hans vita åldringshår låg mellan världarna som en man — vilken människorna kalla Vintergatan — och i hans panna lyste Ögat, hans enda stora öga, och dess stråle föll in i natten över norden och på den ensliga skepnaden på Kolmården.» Och nu håller han domedag över skepnaden, kallande honom Judas: »Du är livets likblod och mänsklighetens röta. Din själ är spetälsk, ditt hjärteblod svart, din hjärna träck … Ty du är tigaren. Du har tigit, tigit i hela ditt liv, tigit då du bort tala, tigit bort din själ och din samvetsfrid. Du spottade aldrig på<noinclude> <references/></noinclude> 8gysz8hz78q6bmr8oabmizov99nzgsb 104 225018 657303 656861 2026-08-23T08:54:39Z PWidergren 11678 657303 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" /></noinclude> <div style="margin-top:3em;margin-bottom:3em;"> {{c|{{större|SELMA LAGERLÖF|200}}}} </div> {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> k6sr4s6z6008p6bfr7emlnnu5xuxxb0 104 225354 657280 2026-08-22T19:44:06Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ 657280 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud|136|Om klostren|}}{{linje}}</noinclude><b>tholfsdotter</b>, at hon för sitt och <b>Askaby-kloster</b> (som tå ej lärer haft någon Abbedissa, vtan the få qwarblefna Nunnor lefwat vnder Fru <b>Sigrids</b> wård och inseende) skulle årligen gifwa 300 mark örtugar. Så snart Nunnorna hade antingen godtwilligt gådt vt til tienst hos godt folk, eller til sin slächt, eller til ärliga giften, eller ock dödt bort: Så blef thetta kloster aldeles öde, och förföll efter hand, til thes år 1537 thet aldeles afbrann. Sedan woro thes ägor och gods lemnade i förläning åt förtienta män, them ena efter then andra. En del gårdar blefwo ock therifrå antingen sålde eller {{ant|donerade}}. Såsom Herr <b>Swante Sture</b>, Riks Råd, fick af K. GUSTAF twå gårdar i <b>Flädra</b>, en gård i Ögby och en i <b>Sölenne</b> af them, som vnder Askeby-kloster legat hade. Dock befalte K. <b>JOHAN then</b> tredie {{ant|d. 23 Febr.}} 1576 Herr <b>Johan Bielke</b>, Ståthållaren i Östergöthland, thet han icke skulle, låta <b>Askaby-kloster</b> aldeles förfalla, vtan thet igen vpretta; men huru wida thet blefwit efterkommit, hafwer man icke igenfunnit. Troligit är, at thet, för krig och annat buller, icke mer än skedt här, än med andra kloster. <b>Kloster-trägården</b>, som har icke warit liten, blef ock efter hand förfallen, så at han nu öfwer hundrade år hafwer warit vnder Kyrkioherda-gården en god åker. <h3 style="text-align:center; margin:auto; border:none;"> {{ant|{{st|Cap. VIII.}}}} <br> Om KROKERS-Kloster.</h3> {{Initial|T}}Hetta klostret hafwer warit beläget på then stora skogen <b>Kålmorden</b>, som är emellan<noinclude> {{huvud|||Söder-}} <references/></noinclude> 4o539ry7ashid8evmznnjbrxegbklzt 104 225355 657281 2026-08-23T07:06:48Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657281 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" /></noinclude>{{Initial|E}}TT SKEDE I NATURALISMENS UTVECKLING i kulminerade i Frankrike med Zola, i Sverige med August Strindberg; men riktningen dog icke ut. Den endast omskapades på olika sätt. Dess metod fortlevde delvis i Bourgets psykologiska romaner och i Huysmans bekännelseskrifter; och dess vassa kritik återfinnes som en integrerande del i Anatole France’s och många av hans samtidas individualistiska och skeptiska författarskap. Vad naturalismen avströk var egentligen den högt uttalade tendensen och dess optimistiska syn på framtidsmöjligheterna. Den äldre generationen hade visserligen skarpt kritiserat missförhållandena och skildrat livet i mörka färger, men den hade burits av hoppet om att samhället och människorna gingo en ljusare framtid till mötes. Den nya generationens naturalister ägde däremot en långt vassare blick och en långt mer sönderfrätande skepticism, och grundtonen i deras skildringar blir därför ännu mera obarmhärtig och pessimistisk. Det kan komma något hårt och kallt över framställningen. Men denna skepticism och denna kallblodighet kunna vara konstnärligt verkningsfulla för en viss art av realistisk skildring. Föremålen komma liksom att stå i ett skarpare och klarare ljus, och intrycket av tillvarons ruttenhet och råhet blir så mycket mera överväldigande, som författarna själva tyckas alldeles oberörda av skådespelet. Redan Maupassant hade genom denna kallblodighet nått en stark konstnärlig verkan i sådana arbeten som »La maison Tellier» eller »Bel-Ami» och andra; men ännu ett steg längre i ohöljd och hänsynslös skildring av lasten går Octave Mirbeau i »Les mémoires d’une femme de chambre» eller Claude Farrère i sina skildringar från Siam (»Les civilisés»). Det ligger en ny psykologisk evolution bakom detta skildringssätt, som icke heller helt saknar företrädare i Sverige. Man<noinclude> <references/></noinclude> m0xsf7470bmp60be2gjdm22r7wvmvn4 104 225356 657282 2026-08-23T07:11:17Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657282 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|182|HJALMAR SÖDERBERG|}}</noinclude>återfinner denna svarta och illusionslösa sedeskildring i vissa av Strindbergs senare arbeten, där den dock är inmängd med mystik. Den mest typiske representanten hos oss för tidens livsnihilism är emellertid Hjalmar Söderberg. Han är otvivelaktigt en mycket läst författare, och han har för det mesta kunnat glädja sig åt »un succès de scandale». Men folk har i allmänhet avfärdat honom med ett skratt och en axelryckning; om man icke som åtskillig indignerad kritik behandlat honom som åttiotalets uppklädda lik eller som en misslyckad Strindberg i västficksformat. Man har icke gjort sig mödan att intränga i hans författarfysionomi. Kanske bidrar härtill, att han själv icke gärna påtager sig några allvarliga later. Det finnes icke någon svensk författare, som så öppet lägger sina kort på bordet och visar oss sina egna och allas våra mänskliga små synder och svagheter som Hjalmar Söderberg. Har man läst ett par av hans böcker, tycker man sig kunna giva en framställning av hans allra privataste världsåskådning, hans vanor och ovanor, hans garderob och allt det övriga. Han döljer intet, förskönar intet. Hjalmar Söderberg är nämligen humorist, och såsom sådan har han icke vördnad för någon eller något — icke ens för sig själv. Ordensband och generalkonsuler, profeten Moses, religionens och kärlekens hemligheter — allt står för honom på samma plan och är till för att avslöjas. Och Hjalmar Söderberg skriver sina avslöjanden på en prosa, som är så genomskinligt klar, så enkel och osmyckad, att man aldrig behöver möda sig för att begripa meningen. Detta är också en farlig egenskap. I allmänhet är ju den enkla läsaren alltid klokare än författaren, men särskilt gäller detta, när han uttrycker sig utan alla förskönande krumelurer. Inte är det någon konst att skriva så! Publiken vill helst ha någonting krångligt och dunkelt, stora ord och vackra ord för att imponeras. Och detta ger Hjalmar Söderberg aldrig sina läsare. Hjalmar Söderbergs styrka och svaghet är hans naturlighet. Han säger högt, vad andra tänka, och drar i tvivelsmål, vad man ej har rätt att tvivla på. Han är den svenska litteraturens ''enfant terrible''. Om hans ämnen vore större och hans indignation mera brinnande,<noinclude> <references/></noinclude> fos0qyo1q2us2cnb474kuezlxdf4j73 104 225357 657283 2026-08-23T07:16:06Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657283 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||HJALMAR SÖDERBERG|183}}</noinclude>skulle han vara fruktansvärd. Men det hör till hans temperament och hans typ av livsnihilist, att han snabbt och modlöst låter sig driva med strömmen. Vartill tjänar motstånd? Allt är nu en gång så fult och dumt och ohjälpligt. Hans valspråk skulle kunna vara detta ryska ord »nitschewo», som så fullt och helt ger uttryck åt orientalens fatalistiska likgiltighet inför världens elände. Mången föreställer sig emellertid, att Hjalmar Söderberg endast är en skrattande klown, som med mjölat ansikte dansar fram över arenan, utslungande sina kvickheter. Men bak masken finnes ett annat ansikte. Bak hånet och det ironiska gycklet gömmer sig åtminstone under ungdomsåren mycket av en idealist och en drömmare. Det är detta känsliga drömmaransikte, som möter oss i ''Martin Bircks ungdom'', en av dessa berättelser, på vilka den skandinaviska litteraturens historia är så rik under de sista decenniernas sociala brytningar. Han har där sökt teckna sin egen och sin generations utvecklingshistoria. Martin Birck är en svensk Niels Lyhne, och i denne melankoliska och veka yngling har man säkerligen mycket av Hjalmar Söderbergs eget ungdomsväsen. Martin Birck är ett Stockholmsbarn, son till en fattig, men förnöjsam ämbetsman, bosatt uppe på Ladugårdslandets utkanter, där de »bättres» hus ligger ensamt på ena sidan av gatan och de fattigas långa rad av träkåkar på den andra. Där förflyter Martin Bircks barndom i en värld, som utåt har nog så snäva gränser: barnkammaren, gårdsplanen och gatan därutanför, denna barndomsvärld, som är så fylld av intryck och drömmar, att det kanske är den rikaste, som livet ger, en värld, där barnet lever omhuldat och vårdat, aktat för alla tillvarons hårda stötar, närt av sagor och mättat med denna väl tillrättalagda och ideella moral, som låter de snälla få belöning och de stygga straff, och som det en gång skall avkasta vid första allvarliga beröring med det verkliga livet. Det är som en dröm av skära minnen, vari ännu knappast finnes något missljud. Martin Birck kommer i småbarnsskolan, men den är på långt när ej så förskräcklig, som han väntat sig. Där får han veta,<noinclude> <references/></noinclude> 2ut6tof9sm05xtfh8d8vovu71uto9ll 657305 657283 2026-08-23T09:00:26Z PWidergren 11678 657305 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||HJALMAR SÖDERBERG|183}}</noinclude>skulle han vara fruktansvärd. Men det hör till hans temperament och hans typ av livsnihilist, att han snabbt och modlöst låter sig driva med strömmen. Vartill tjänar motstånd? Allt är nu en gång så fult och dumt och ohjälpligt. Hans valspråk skulle kunna vara detta ryska ord »nitschewo», som så fullt och helt ger uttryck åt orientalens fatalistiska likgiltighet inför världens elände. Mången föreställer sig emellertid, att Hjalmar Söderberg endast är en skrattande klown, som med mjölat ansikte dansar fram över arenan, utslungande sina kvickheter. Men bak masken finnes ett annat ansikte. Bak hånet och det ironiska gycklet gömmer sig åtminstone under ungdomsåren mycket av en idealist och en drömmare. Det är detta känsliga drömmaransikte, som möter oss i ''[[Martin Bircks ungdom]]'', en av dessa berättelser, på vilka den skandinaviska litteraturens historia är så rik under de sista decenniernas sociala brytningar. Han har där sökt teckna sin egen och sin generations utvecklingshistoria. Martin Birck är en svensk Niels Lyhne, och i denne melankoliska och veka yngling har man säkerligen mycket av Hjalmar Söderbergs eget ungdomsväsen. Martin Birck är ett Stockholmsbarn, son till en fattig, men förnöjsam ämbetsman, bosatt uppe på Ladugårdslandets utkanter, där de »bättres» hus ligger ensamt på ena sidan av gatan och de fattigas långa rad av träkåkar på den andra. Där förflyter Martin Bircks barndom i en värld, som utåt har nog så snäva gränser: barnkammaren, gårdsplanen och gatan därutanför, denna barndomsvärld, som är så fylld av intryck och drömmar, att det kanske är den rikaste, som livet ger, en värld, där barnet lever omhuldat och vårdat, aktat för alla tillvarons hårda stötar, närt av sagor och mättat med denna väl tillrättalagda och ideella moral, som låter de snälla få belöning och de stygga straff, och som det en gång skall avkasta vid första allvarliga beröring med det verkliga livet. Det är som en dröm av skära minnen, vari ännu knappast finnes något missljud. Martin Birck kommer i småbarnsskolan, men den är på långt när ej så förskräcklig, som han väntat sig. Där får han veta,<noinclude> <references/></noinclude> 8olysh9u614bo7uksf50mxqw7xp51o5 104 225358 657284 2026-08-23T07:20:09Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657284 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|184|HJALMAR SÖDERBERG|}}</noinclude>att världen för sex tusen år sen skapades av Gud på sex dagar; dagarna voro längre än nu, säger läraren; men åren voro kortare, som man kan finna av Methusalem, som blev niohundra sextionio år: »på den tiden räknade man inte så långa år, som nu», tillägger magistern. Han förflyttas därefter till elementarskolan, där allting var främmande och kallt, gråa väggar, långa korridorer, och där livets råhet och hårdhet redan möta honom i kamraternas lekar och upptåg. Där lär han sig att svära och att skolka från läxorna eller i största hast läsa över dem under morgonbönen, medan lektorn i teologi står i katedern och pratar strunt. Småningom och omärkligt förlorar han sin barndomstro, så att när han kommer fram till konfirmationen, har han endast kvar tron på en gud och på ett liv efter detta. Och i skolan får han sina första inblickar i kärlekens väsen, när kamraterna utlägga, vad Absalon gjorde med sin faders frillor på palatsets tak. Så erövrar Martin Birck den vita mössan. Han köper käpp och den första cigarren och kysser cigarrfröken på den smutsiga handen. Nu kan han begagna sin frihet, och han har stora drömmar. Han tänker bli diktare. Men åren gå, och dikten blir aldrig färdig. Martin Birck är en fin och känslig natur men alltför vek och kanske även alltför torr för att bli diktare. Han glider bort från sina stora föresatser och blir liksom fadern en liten ämbetsman, som plikttroget sköter sina sysslor. Han blir ensam. Han har växt från modern, som ej förstår honom, och från fadern, med vilken han endast talar om livsmedelstullar. Hans små inkomster göra det omöjligt för honom att sätta eget bo, och av gatans flickor har han fått nog. Alldeles ensam är han dock icke. Lyckligare än de flesta har han funnit en kvinna på sin väg i samma belägenhet som han själv; också hon halvt undanskjuten från livets bord. I hemlighet leva de förenade, då fattigdomen icke tillåter dem att sluta ett offentligt äktenskap. I några mästerliga slutkapitel, över vilka vinterstämningen breder sin gnistrande kyla och ödslighet, tecknas deras gemensamma liv. Mänskorna glida som skuggor utan namn förbi dem i den vita natten. »Tätt slutna till varandra, namnlösa själva och grovt<noinclude> <references/></noinclude> 8mv4sc4qds0tvbhuhwe9jmy3qmy40zs 104 225359 657285 2026-08-23T07:24:28Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657285 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||HJALMAR SÖDERBERG|185}}</noinclude>typiska som de parvis förenade skuggfigurer barnen bruka klippa av ett hopvikt papper, banade de sig väg genom snön, hon höll hans arm tryckt mot sitt bröst, och de tego båda.» »Martin Birck» är i många avseenden en av de mest lyckade tidsskildringar, som under de sista decennierna skrivits i Sverige. Den står vida över »Erik Grane» och åtskilliga andra dylika försök under åttio- och nittiotalen. Skildringen belyser typiskt själva grunddragen i denna generations historia, och den berör därför särskilt de två huvudpunkterna i denna tids sociala brytningar, den religiösa och den erotiska. Martin Birck tillhör den generation, som tröttnat på att omskapa samhället och människorna, som varit med om besvikelsen och funnit, att idealen icke läto sig omplanteras i verklighetens hårda jordmån. Livet var inrättat för de gamla, därför kändes det som en olycka att vara ung, att tänka och känna. Lögn och hyckleri möta Martin Birck överallt på hans väg, på skolbänken, på familjebalerna, på ämbetsrummet. Moralen såväl som kärleken hade alltjämt två ansikten. Med cynisk träffsäkerhet tecknar han den nordiska dubbelheten i uppfattningen av erotiken i en sådan passus som följande: »Nej, han förstod icke människorna, och han förstod icke heller sig själv. Han lyssnade ofta till sina kamraters och umgängesvänners samtal om dessa ting. Han hade märkt, att de flesta aktningsvärda unga män, och de gamla för resten också, trodde på två sorters kärlek, en ren sort och en sinnlig sort. Unga flickor av bättre familj skulle älskas med den rena sorten, men det betydde förlovning och giftermål, och det hade man sällan råd till. I regeln var det därför bara förmögna flickor, som kunde inspirera en ren kärlek, eljest hörde denna känsla mera hemma i lyrisk poesi än i verkligheten. Den andra sorten däremot, den sinnliga, kunde och borde en normal ung man ägna sig åt ungefär en gång i veckan. Men hela denna sida av tillvaron ansågs icke ha någon allvarlig betydelse, det var icke något, som kunde göra en människa lycklig eller olycklig, det var enbart komik; ett stoff till roliga historier och en lika angenäm som hygienisk förströelse, när man hade lyft sin avlöning och druckit en halva punsch. Men på mellantiderna<noinclude> <references/></noinclude> dglbpif9iwl636lsccmmye4tqadb0ae 657314 657285 2026-08-23T09:20:42Z PWidergren 11678 657314 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||HJALMAR SÖDERBERG|185}}</noinclude>typiska som de parvis förenade skuggfigurer barnen bruka klippa av ett hopvikt papper, banade de sig väg genom snön, hon höll hans arm tryckt mot sitt bröst, och de tego båda.» »Martin Birck» är i många avseenden en av de mest lyckade tidsskildringar, som under de sista decennierna skrivits i Sverige. Den står vida över »[[Erik Grane]]» och åtskilliga andra dylika försök under åttio- och nittiotalen. Skildringen belyser typiskt själva grunddragen i denna generations historia, och den berör därför särskilt de två huvudpunkterna i denna tids sociala brytningar, den religiösa och den erotiska. Martin Birck tillhör den generation, som tröttnat på att omskapa samhället och människorna, som varit med om besvikelsen och funnit, att idealen icke läto sig omplanteras i verklighetens hårda jordmån. Livet var inrättat för de gamla, därför kändes det som en olycka att vara ung, att tänka och känna. Lögn och hyckleri möta Martin Birck överallt på hans väg, på skolbänken, på familjebalerna, på ämbetsrummet. Moralen såväl som kärleken hade alltjämt två ansikten. Med cynisk träffsäkerhet tecknar han den nordiska dubbelheten i uppfattningen av erotiken i en sådan passus som följande: »Nej, han förstod icke människorna, och han förstod icke heller sig själv. Han lyssnade ofta till sina kamraters och umgängesvänners samtal om dessa ting. Han hade märkt, att de flesta aktningsvärda unga män, och de gamla för resten också, trodde på två sorters kärlek, en ren sort och en sinnlig sort. Unga flickor av bättre familj skulle älskas med den rena sorten, men det betydde förlovning och giftermål, och det hade man sällan råd till. I regeln var det därför bara förmögna flickor, som kunde inspirera en ren kärlek, eljest hörde denna känsla mera hemma i lyrisk poesi än i verkligheten. Den andra sorten däremot, den sinnliga, kunde och borde en normal ung man ägna sig åt ungefär en gång i veckan. Men hela denna sida av tillvaron ansågs icke ha någon allvarlig betydelse, det var icke något, som kunde göra en människa lycklig eller olycklig, det var enbart komik; ett stoff till roliga historier och en lika angenäm som hygienisk förströelse, när man hade lyft sin avlöning och druckit en halva punsch. Men på mellantiderna<noinclude> <references/></noinclude> cvx940i71x1n6dbu65z2lsfby0y15c1 104 225360 657286 2026-08-23T07:28:49Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657286 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|186|HJALMAR SÖDERBERG|}}</noinclude>sysselsatte hela det sexuella livet endast föga de aktningsvärda och hyggliga bland männen; de funno dess funktioner osköna och oanständiga, eller som de helst sade svinaktiga, emedan de icke kunde utföra dem utan att känna sig som svin.» Martin Bircks ungdom infaller just under brytningstiden mellan åttio- och nittiotalen, och han har haft svårt att finna jämvikt mellan de motsatta strömdragen. »I hans uppväxtår hade en ny litteratur brutit sig fram, som stod i strid med den härskande samhällsmoralen och arbetade på att förändra den. Nu hade den tystnat. Det var dock så litet uträttat, nästan ingenting, och redan släppte man taget. Det man hade kämpat för och för vars skull man hade tagit och givit så vassa hugg, det befanns nu plötsligt vara »åttiotal» och som sådant en gång för alla slutrannsakat och dömt, vägt på en våg och befunnet för tungt. Runt omkring honom doftade i stället poesiens blå blomma som aldrig förr. Åter en gång klingade de gamla orden som nya; jorden blev ung på nytt, åter fylldes skogarna och vattnen av centaurer och nymfer, riddare och jungfrur lustvandrade i solnedgången, och åter en gång stod Visan själv med vidöppna ögon, klara av den långa sömnen, i folkets mitt och sjöng som hon icke hade sjungit på hundra år. Martin älskade denna poesi, dess rytmer och ord smögo sig in även i de vers han själv satt och petade med i skymningen, och likväl var honom allt detta så besynnerligt främmande. Världen var ju likväl densamma som förut, allt gick sin vanliga gång, och ingen seger var vunnen — var tiden inne att sjunga? Det är sant, när han såg närmare efter, fann han väl också i den nya diktningen idéer på grunden, och också dessa idéer stodo i uppenbar strid mot den gängse moralen. Men det märkte endast få, och nästan ingen fäste något avseende vid det. Det var ju vers!» Bakom dessa ord ligger otvivelaktigt en självbekännelse. Även annorstädes finnas antydningar om att Hjalmar Söderberg kände sig i någon mån främmande för tidens utveckling. I en av hans tidigaste noveller, »Ur glömskan», skriver en smula bittert den unge författaren Henrik Cleve, som sysslar med en roman: »Men jag är rädd, att det blir en omodern bok, det skall ju vara<noinclude> <references/></noinclude> 5oray4qu54e7jah3b8cy2x8zljz4j1p 104 225361 657287 2026-08-23T07:43:36Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657287 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||HJALMAR SÖDERBERG|187}}</noinclude>livsglädje nu igen». Hjalmar Söderberg hörde till de troligen icke så fåtaliga av tidens andar, för vilka denna »renässans» och denna livsglädje blevo ganska meningslösa. Han behövde ingen befrielse för den lyrik och den fantasi han själv icke ägde. Hans eget kynne hänvisade honom uteslutande till verklighetsskildringen. Han är en skarp iakttagare och en fin resonnör, som förstår att återgiva ett stycke modärnt liv, men har icke mycket av den omskapande förmåga, som kallas fantasi. Det märkes redan på hans motvilja för en sammanhållande handling i sina arbeten. Liksom Goncourtarna tecknar han endast vissa moment av händelserna, när icke hans böcker äro rena kåserier i likhet med några av Anatole France’s romaner. Eller som han själv uppriktigt säger i »Hjärtats oro»: »Egentligen skulle jag skriva en roman, men jag orkar icke med det … Att skära sig själv i remsor och småbitar och av bitarna lappa ihop figurer: en tjänsteman, en läkare, en murvel, en politiker och så vidare … Jag orkar inte längre med den komedien. Att leka med dockor: inte är det något för en man på fyrtio år. Jag orkar inte längre sitta och knåpa med ’komposition’ och sådant. Jag skriver bara helt enkelt ner vad jag tänker.» Icke heller känner han något behov att flyga bort från verkligheten, att fördjupa sig i forna tider, att resa till främmande länder och mätta sig av exotiska färger och intryck, knappast en gång att fly bort till landet och naturen som de flesta av hans samtida: {{Dikt|Den som lyss som liten slarv till skogens dån får annat arv än den, som föds vid en gata.}} Hjalmar Söderberg är född vid en gata, hans värld är det modärna livet inom stadens hank och stör. Han är ett äkta Stockholmsbarn, som har sin fröjd av att följa trottoarkanten och iakttaga storstadslivets växlande aspekter. Där finner man ständigt honom själv mitt bland sina komparser, ämbetsmän, grosshandlare, murvlar och litet anfrätta trottoarblomster på väg från Rydbergs bar upp emot Humlegården och från Piperska muren till Hasselbacken, iförd »Tuppyrock» och en av dessa voyanta<noinclude> <references/></noinclude> d3f9bjqk969n8re52mwv72yzpsv0ciy 104 225362 657288 2026-08-23T08:07:10Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657288 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|188|HJALMAR SÖDERBERG|}}</noinclude>halsdukar, som draga uppmärksamheten från ansiktet, såsom han någonstädes uttrycker sig. Han är flanören, som aldrig tröttnar på att kyligt iakttaga och ironiskt markera löjligheterna, att med bitande cynism blotta människornas dubbelspel och kurragömmalek mellan idealerna, att medlidsamt konstatera de många exempel på livets hårdhet och vrånghet, som han möter på sin väg. Det är under dessa vandringar mellan storstadens människor som han, lik många av hans generation i Frankrike, blivit den nihilist han är, som ogärna talar om några ideal utan illusionslöst konstaterar mänsklighetens ohjälpliga elände och ohjälpliga dumhet. Hjalmar Söderbergs vandring genom livet går från drömmen till desillusionen, under det att de flesta av hans samtida utgå från pessimismen men söka bot för den i drömmen, i sagan, i naturens friskhet. Verklighetsskildringen har hos Hjalmar Söderberg blivit långt mer kyligt iakttagande än de äldre naturalisternas. Hans små noveller äro raderingar, där föremålen teckna sig skarpt med mörka och förlängda skuggor. Att Hjalmar Söderberg i sin livsuppfattning och konst så livligt erinrar om vissa modärna Parisskildrare, sammanhänger naturligtvis med hans egen utveckling och hans eget temperament. Men å andra sidan har han utan tvivel läppjat vid själva källan och på litterär väg insupit mycket av den franska kvickheten och skepticismen. Redan i hans tidigaste noveller märker man studiet av Maupassants mästerliga teknik, men hans egentlige lärofader är dock Anatole France, av vilken han även översatt ett par skildringar. I »Martin Birck» märker man stundom nästan väl mycket av mästarens stil och ton. Det, som framför allt brister Hjalmar Söderberg, är emellertid kunskapernas djup och synpunkternas vidd. Hans kvickhet har aldrig kastvapnets dödande träffsäkerhet, den snuddar och glider förbi lätt, lekande och vanvördig. Redan Martin Birck klagade över att en ung man på den vanliga frågan, vad skall du bli? icke kunde svara diktare. Då skulle människorna vända sig bort med ett hånleende. Han kan svara jurist eller målare eller musiker, ty till alla dessa yrken kan man utbilda sig vid statsläroverk. Men den som<noinclude> <references/></noinclude> phn7tin9mkow3wh4eswgv2jzj6slupd 104 225363 657289 2026-08-23T08:12:25Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657289 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||HJALMAR SÖDERBERG|189}}</noinclude>skall bli diktare är blott ett åtlöje för gud och människor. Därför måste han under de långa läroåren hänga en falsk skylt över sin dörr och låtsas sysselsätta sig med något människorna anse aktningsvärt. Det är på detta sätt bemantlad som journalist och tulltjänsteman, som Hjalmar Söderberg själv gör sitt inträde i litteraturen. Han har en kortare tid varit tidningsman i landsorten, en period som att döma efter hans novell »Ur glömskan» tett sig som en vistelse i landsflykt, och han har också ett par år varit anställd i tullverkets tjänst, innan han från mitten av nittiotalet helt ägnade sig åt författarskap. Han började under dessa år med att skriva kåserier och snart mycket uppmärksammade kritiker samt små noveller. Hans egentliga debut är dock ''Förvillelser''. Ämnet är ej synnerligen betydande och personerna vardagstyper utan någon större fördjupning. Hjälten är en ung medicinare, Thomas Weber, av god familj, som av sin ungdoms njutningslystnad drivs ut i virvlarna, förfalskar en växel och gör ett misslyckat självmordsförsök. Händelserna äro livligt och koncentrerat framställda, och framför allt är hela miljön, en afton på operan, en supé på Rydberg och naturomgivningarna tecknade med överlägsen säkerhet och fin poetisk uppfattning. Stockholm lever på varje rad under olika årstider och i dagens olika stämningar. Berättelsen verkar ännu med samma livlighet, som då man först läste den. Redan här framträder Hjalmar Söderberg som en av tidens yppersta prosaister, vars ordval alltid är säkert och smakfullt, och vars periodbyggnad är höjd över allt beröm. Sedan har Hjalmar Söderberg med icke allt för korta mellanrum framlagt sina arbeten på boklådsdisken. Bland dessa finnas flera samlingar av smärre berättelser: ''Historietter'' (1898), ''Främlingarna'' (1903), ''Det mörknar över vägen'' (1907), ''Den talangfulla draken'' (1913), samt några större berättelser: den ovannämnda ''Martin Bircks ungdom'' (1901), ''Doktor Glas'' (1905), ''Den allvarsamma leken'' (1912), Mellan de båda sista faller det rent personliga kåseriet ''Hjärtats oro'' (1909). Dessutom har han skrivit den dramatiska dialogen ''Aftonstjärnan'' och det med framgång spelade dramat ''Gertrud'' (1906). Hans sista arbete ''Jahves''<noinclude> <references/></noinclude> 865njh9p9f9e23pakx4s6fhf1qcg2d5 657306 657289 2026-08-23T09:04:20Z PWidergren 11678 657306 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||HJALMAR SÖDERBERG|189}}</noinclude>skall bli diktare är blott ett åtlöje för gud och människor. Därför måste han under de långa läroåren hänga en falsk skylt över sin dörr och låtsas sysselsätta sig med något människorna anse aktningsvärt. Det är på detta sätt bemantlad som journalist och tulltjänsteman, som Hjalmar Söderberg själv gör sitt inträde i litteraturen. Han har en kortare tid varit tidningsman i landsorten, en period som att döma efter hans novell »Ur glömskan» tett sig som en vistelse i landsflykt, och han har också ett par år varit anställd i tullverkets tjänst, innan han från mitten av nittiotalet helt ägnade sig åt författarskap. Han började under dessa år med att skriva kåserier och snart mycket uppmärksammade kritiker samt små noveller. Hans egentliga debut är dock ''Förvillelser''. Ämnet är ej synnerligen betydande och personerna vardagstyper utan någon större fördjupning. Hjälten är en ung medicinare, Thomas Weber, av god familj, som av sin ungdoms njutningslystnad drivs ut i virvlarna, förfalskar en växel och gör ett misslyckat självmordsförsök. Händelserna äro livligt och koncentrerat framställda, och framför allt är hela miljön, en afton på operan, en supé på Rydberg och naturomgivningarna tecknade med överlägsen säkerhet och fin poetisk uppfattning. Stockholm lever på varje rad under olika årstider och i dagens olika stämningar. Berättelsen verkar ännu med samma livlighet, som då man först läste den. Redan här framträder Hjalmar Söderberg som en av tidens yppersta prosaister, vars ordval alltid är säkert och smakfullt, och vars periodbyggnad är höjd över allt beröm. Sedan har Hjalmar Söderberg med icke allt för korta mellanrum framlagt sina arbeten på boklådsdisken. Bland dessa finnas flera samlingar av smärre berättelser: ''[[Historietter]]'' (1898), ''Främlingarna'' (1903), ''Det mörknar över vägen'' (1907), ''Den talangfulla draken'' (1913), samt några större berättelser: den ovannämnda ''[[Martin Bircks ungdom]]'' (1901), ''[[Doktor Glas]]'' (1905), ''[[Den allvarsamma leken]]'' (1912), Mellan de båda sista faller det rent personliga kåseriet ''Hjärtats oro'' (1909). Dessutom har han skrivit den dramatiska dialogen ''Aftonstjärnan'' och det med framgång spelade dramat ''Gertrud'' (1906). Hans sista arbete ''Jahves''<noinclude> <references/></noinclude> nirzhdxlrrjosy53u8hvdahc28a92g2 104 225364 657290 2026-08-23T08:16:59Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657290 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|190|HJALMAR SÖDERBERG|}}</noinclude>''eld'' (1918) är en religionshistorisk berättelse och dialog. Denna produktion är icke överväldigande genom sin kvantitet. »Jag hör ju till dem som få betalt för att tänka; det är mitt levebröd», säger han med en suck, men tyvärr »jag tänker så litet. Och det är det, som är orsaken till min fattigdom.» — Men han kunde även tillägga, att hans konstnärliga principer såväl som hela hans temperament av vek och epikureisk livsironiker förbjuda en massproduktion. Hjalmar Söderberg är först och främst en oöverträffad conteur i svensk litteratur. Han förstår att på några sidor kvickt och medryckande fånga en situation, teckna en profil, fixera en förbiilande stämning av löje eller vemod. Man återfinner honom alltid som flanören. Återfinner honom även i den meningen, att han vanligen själv personligen är med på ett hörn av skildringen. Av det rena intet gör han ofta endast genom sin kvickhet ett litet mästerstycke, som går land och rike ikring. Vad är det egentligen för märkvärdigt med att Hjalmar Söderberg under sin vistelse i München beställer en väst med fem knappar i stället för sex? Eller vad kan det komma ut ur en sådan dumhet, som att hos en grafolog begära två uttalanden till olika pris om sin handstil? I båda fallen blir det till en historia, som man läser och till och med läser om med nöje. Och detta är regel: hans minsta historier äro nästan de bästa. Av en anekdot eller ett kvickt svar (»Kristian och Fredrik») formar han en hel liten levande scen. En av hans mest oefterhärmliga historier är berättelsen om den underliga spiritistiska prinsessan, dotter till en garvare Lundholm på Söder och änka efter en kalmuckisk diplomat. Hela denna historia om det »sjätte sinnet» och baronessan von Ehrensteiss’ i Trapezunt syn insveper oss verkligen i drömmar av mystik, och när Hjalmar Söderberg slutat, luktande på sin agapantus, har man en tydlig föreställning om intelligensnivån i vissa kretsar. Intet är heligt för hans frivola pänna! Överallt har han ett skarpt öga för det konventionella, för motsatsen mellan lära och leverne och avslöjar den obarmhärtigt. Han låter sin vän generalkonsuln, samhällspelaren, i all sin prakt med ordnar och uni-<noinclude> <references/></noinclude> hh16d3wqe5hcmmigrwfhswj6yp1svzz 657307 657290 2026-08-23T09:05:58Z PWidergren 11678 657307 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|190|HJALMAR SÖDERBERG|}}</noinclude>''eld'' (1918) är en religionshistorisk berättelse och dialog. Denna produktion är icke överväldigande genom sin kvantitet. »Jag hör ju till dem som få betalt för att tänka; det är mitt levebröd», säger han med en suck, men tyvärr »jag tänker så litet. Och det är det, som är orsaken till min fattigdom.» — Men han kunde även tillägga, att hans konstnärliga principer såväl som hela hans temperament av vek och epikureisk livsironiker förbjuda en massproduktion. Hjalmar Söderberg är först och främst en oöverträffad conteur i svensk litteratur. Han förstår att på några sidor kvickt och medryckande fånga en situation, teckna en profil, fixera en förbiilande stämning av löje eller vemod. Man återfinner honom alltid som flanören. Återfinner honom även i den meningen, att han vanligen själv personligen är med på ett hörn av skildringen. Av det rena intet gör han ofta endast genom sin kvickhet ett litet mästerstycke, som går land och rike ikring. Vad är det egentligen för märkvärdigt med att Hjalmar Söderberg under sin vistelse i München beställer en väst med fem knappar i stället för sex? Eller vad kan det komma ut ur en sådan dumhet, som att hos en grafolog begära två uttalanden till olika pris om sin handstil? I båda fallen blir det till en historia, som man läser och till och med läser om med nöje. Och detta är regel: hans minsta historier äro nästan de bästa. Av en anekdot eller ett kvickt svar (»[[Samtidsnoveller/Kristian och Fredrik|Kristian och Fredrik]]») formar han en hel liten levande scen. En av hans mest oefterhärmliga historier är berättelsen om den underliga spiritistiska prinsessan, dotter till en garvare Lundholm på Söder och änka efter en kalmuckisk diplomat. Hela denna historia om det »sjätte sinnet» och baronessan von Ehrensteiss’ i Trapezunt syn insveper oss verkligen i drömmar av mystik, och när Hjalmar Söderberg slutat, luktande på sin agapantus, har man en tydlig föreställning om intelligensnivån i vissa kretsar. Intet är heligt för hans frivola pänna! Överallt har han ett skarpt öga för det konventionella, för motsatsen mellan lära och leverne och avslöjar den obarmhärtigt. Han låter sin vän generalkonsuln, samhällspelaren, i all sin prakt med ordnar och uni-<noinclude> <references/></noinclude> n1tt996knyr0brc2ylcllxzbxwuzbb4 104 225365 657291 2026-08-23T08:21:40Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657291 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||HJALMAR SÖDERBERG|191}}</noinclude>form uppträda med ett litet komprometterande vykort, som ger en tydlig antydan om de underliga vägar han vandrat till slottsbalen. Framför allt låter han sin satir gå ut över prästerna. Mycket uppbygglig är hans middagskonversation med hovpredikanten på ena sidan och den för satan svärmande majoren på den andra ''(Satan, majoren och hovpredikanten)''. En av hans mest vanvördiga historier är ''Nattvardens sakrament''. Fyra gamla farbröder sitta i rökhytten på en ångbåt och berätta vågade historier vid sina toddyglas, då en sextonåring inträder och slår sig ned i en krok. Han finner historierna något enkla, varför han med barnslig oförvägenhet slutligen infaller, vänd till bolagsdirektören, som är en av faderns vänner: »Kommer farbror ihåg den där historien, som kaptenen berättade i förgår? {{nowrap|. .}} Det var den festligaste jag har hört i mitt liv.» Fyra par förbluffade ögon riktas på pilten, och det uppstår en pinsam tystnad. Men livad av minnet av den trevliga historien börjar bolagsdirektören berätta, då han avbrytes av prästen i sällskapet, en välvillig gammal man med ett fromt och barnsligt uttryck i sitt slätrakade gumansikte: »Ursäkta, min bästa bror, att jag avbryter … hur gammal är egentligen den unge mannen? Har han gått fram till Herrens hel … till nattvarden?» Ynglingen svarar förläget ja, varefter pastorn rör långsamt om i sitt toddyglas och med en röst, som fyrtio års medlarekall mellan Gud och världen präglat med överseendets och fördragsamhetens milda ton: »Fortsätt, kära bror. Ursäkta att jag avbröt». En äkta Hjalmar Söderbergsk historia är också ''Kyssen'', typisk för hans uppfattning av det kameleontartade fenomen, som benämnes förälskelse. Den är frivol i tonen, men full av bittert vemod. En ung flicka och en mycket ung man sitta vid havsstranden och se på solnedgången. Han tänker, att han gärna ville kyssa henne, fast han sett vackrare flickor än hon och egentligen är kär i en annan. Hon tänker, att hon gärna skulle vilja att han kysste henne för att få tillfälle att ge honom en örfil. Men för att han ej skulle gissa, vad hon tänkte på, säger hon lågt och sakta: Tror ni, att det finns ett liv efter detta? Han svarar: Det finns ögonblick, då jag tror det. Detta svar behagar henne<noinclude> <references/></noinclude> 28l9f1ifpuj0pluwsm2mb4ods0xxs5e 657308 657291 2026-08-23T09:09:12Z PWidergren 11678 657308 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||HJALMAR SÖDERBERG|191}}</noinclude>form uppträda med ett litet komprometterande vykort, som ger en tydlig antydan om de underliga vägar han vandrat till slottsbalen. Framför allt låter han sin satir gå ut över prästerna. Mycket uppbygglig är hans middagskonversation med hovpredikanten på ena sidan och den för satan svärmande majoren på den andra [[Samtidsnoveller/Generalkonsulns middagar/I|''(Satan, majoren och hovpredikanten)'']]. En av hans mest vanvördiga historier är [[Historietter/Nattvardens sakrament|''Nattvardens sakrament'']]. Fyra gamla farbröder sitta i rökhytten på en ångbåt och berätta vågade historier vid sina toddyglas, då en sextonåring inträder och slår sig ned i en krok. Han finner historierna något enkla, varför han med barnslig oförvägenhet slutligen infaller, vänd till bolagsdirektören, som är en av faderns vänner: »Kommer farbror ihåg den där historien, som kaptenen berättade i förgår? {{nowrap|. .}} Det var den festligaste jag har hört i mitt liv.» Fyra par förbluffade ögon riktas på pilten, och det uppstår en pinsam tystnad. Men livad av minnet av den trevliga historien börjar bolagsdirektören berätta, då han avbrytes av prästen i sällskapet, en välvillig gammal man med ett fromt och barnsligt uttryck i sitt slätrakade gumansikte: »Ursäkta, min bästa bror, att jag avbryter … hur gammal är egentligen den unge mannen? Har han gått fram till Herrens hel … till nattvarden?» Ynglingen svarar förläget ja, varefter pastorn rör långsamt om i sitt toddyglas och med en röst, som fyrtio års medlarekall mellan Gud och världen präglat med överseendets och fördragsamhetens milda ton: »Fortsätt, kära bror. Ursäkta att jag avbröt». En äkta Hjalmar Söderbergsk historia är också [[Samtidsnoveller/Kyssen|''Kyssen'']], typisk för hans uppfattning av det kameleontartade fenomen, som benämnes förälskelse. Den är frivol i tonen, men full av bittert vemod. En ung flicka och en mycket ung man sitta vid havsstranden och se på solnedgången. Han tänker, att han gärna ville kyssa henne, fast han sett vackrare flickor än hon och egentligen är kär i en annan. Hon tänker, att hon gärna skulle vilja att han kysste henne för att få tillfälle att ge honom en örfil. Men för att han ej skulle gissa, vad hon tänkte på, säger hon lågt och sakta: Tror ni, att det finns ett liv efter detta? Han svarar: Det finns ögonblick, då jag tror det. Detta svar behagar henne<noinclude> <references/></noinclude> p2zyj54smtxsxme61zecd37br4t4mg4 104 225366 657292 2026-08-23T08:27:00Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 657292 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<small>VARSEL OCH FÖREBUD.</small>|323}}</noinclude>som följd dels af senare tiders tilltagande pessimism, som bringar glädjevarseln i glömska, dels däraf, att detta förebud får allt flere och flere möjligheter för sig att slå in. Blemmor på tungan äro varsel för ondskefullt förtal, och hastigt påkommande hicka är budskap om, att i det ögonblicket är nästan någonstädes sysselsatt med den hickande personens angelägenheter. Detta senare budskap har funnit sitt bestämda uttryck i hickande personers utrop: »Hej, här är jag! Nu tala de om mig i det andra gillet!» Morgonstunden är företrädesvis förebudens tid under dygnet, liksom måndagen är det för återstoden af veckan. Venstra foten först ur sängen, bakvänd sko, afvigt pådragna klädesplagg äro lika många varsel om förtret och förargelse; en enda motvigt utgöres af två och tre nysningar på fastande mage, hvilket bådar glädje, men i stället är <i>en</i> nysning ett styggt förebud. Här har under tidernas lopp gjorts åtskilliga utvikningar, så att, till exempel, två eller tre nysningar på en torsdagsmorgon bebåda en gåfva af något blankt föremål eller ock ankomsten af ett godt bref. Den person, som på en måndagsmorgon från golfvet upptager en nål, som ligger med udden vänd emot honom, har därmed för hela veckan kommit att hänfalla under oblida öden. Och nu äro vi, genom anförandet af detta exempel, inne på ett mycket egendomligt område af tron på ett oundvikligt öde, ett område, som vittnar om menniskans starka tvifvel äfven på läran om hennes fria vilja. Här finnes nemligen en stor grupp, i sig sjelf skenbart obetydliga handlingar, som tilläggas rang af förebud, och hvilka menniskan utför antingen rent mekaniskt, omedvetet eller af tillfällig glömska och tankspriddhet, handlingar, hvilka till största delen äro onda varsel. Planen för denna uppsats förbjuder uppräknandet af mer än några prof på det märkliga teckenspråk, på hvilket ödet meddelar sina domar at menniskors barn, och därför skall här bland de ofrivilliga handlingarna blott anföras de kärleks- och vänskapsdödande gåfvor af skarpslipade eller ock uddhvassa föremål, gifna af vän till vän; brudens eller brudgummens alldeles omotiverade tilltag, att vända sig om eller se sig omkring, då paret står framför brudpallen. Det bådar äfven ondt om brudgummen glömt vigselringen<noinclude> <references/></noinclude> qqvffqtgwt3dasvpygfhif11q5t7p71 104 225367 657293 2026-08-23T08:28:33Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657293 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|192|HJALMAR SÖDERBERG|}}</noinclude>utomordentligt. Och hon säger till sig själv: »Jag tycker i alla fall om hans hår och hans panna också. Det är bara synd att hans näsa är så ful och så har han ju ingen ställning — bara en student, som läser på prillan». Slutligen gick solen ner, och han lade sakta sin arm om hennes hals. Detta hade hon alls icke väntat sig, och därför satt hon stilla. Då kysste han henne. Och när månen gick upp, sutto de ännu kvar och kysstes. Hon viskade i hans öra: »Jag älskade dig från första stunden jag såg dig». Och han svarade: »För mig har det aldrig funnits någon annan i världen än du.» Mången gång forma sig dessa historietter till verkliga små dramer, som på några sidor spegla ett helt livsöde. En av hans yppersta historier är ''Pälsen''. Doktor Gustaf Henck, fattig och så gott som dödsdömd, är julaftons förmiddag på väg till sin husvän, häradshövding Richardt för att bjuda honom till sig, då han blir överkörd och får sin slitna överrock fördärvad. Häradshövdingen lånar honom i stället sin präktiga päls, och doktorn känner sig på hemvägen helt belåten. Säkerligen kommer hustrun att ge honom ett älskvärdare mottagande än hon eljest brukar, när han kommer så förnämt utstyrd. Det gör hon också. Hon smyger tätt intill honom i tamburens mörkaste vrå, lindar armarna om hans hals och kysser honom varmt och innerligt. Därefter borrar hon huvudet in i hans pälskrage och viskar: »Gustaf är inte hemma än». — »Jo», svarar han med något svävande röst, »jo, han är hemma.» Och efter middagen, då han ännu sitter tankfull vid vännens sida, tackar han denne vid denna jul, som säkerligen är den sista de fira tillsammans, för all den vänlighet han på sista tiden visat honom och hustrun och för pälsen, som han lånat honom. »Den har förskaffat mig de sista sekunder av lycka jag har känt i livet.» Hjalmar Söderberg skildrar nästan alltid överklassen, han gör sina iakttagelser på »generalkonsulns middagar»; någon gång gör han dock en avstickare bland de undre lagren, men även där är det samma livets barocka och tragikomiska överraskningar han framhäver. Förre skrädderiarbetaren Oskar Valdemar Napoleon Blom gör en morgon efter nio månaders uttjänt fängelsestraff<noinclude> <references/></noinclude> 3vierr2ceu5c4vsy3ghw8bnpzmxazgq 657309 657293 2026-08-23T09:12:29Z PWidergren 11678 657309 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|192|HJALMAR SÖDERBERG|}}</noinclude>utomordentligt. Och hon säger till sig själv: »Jag tycker i alla fall om hans hår och hans panna också. Det är bara synd att hans näsa är så ful och så har han ju ingen ställning — bara en student, som läser på prillan». Slutligen gick solen ner, och han lade sakta sin arm om hennes hals. Detta hade hon alls icke väntat sig, och därför satt hon stilla. Då kysste han henne. Och när månen gick upp, sutto de ännu kvar och kysstes. Hon viskade i hans öra: »Jag älskade dig från första stunden jag såg dig». Och han svarade: »För mig har det aldrig funnits någon annan i världen än du.» Mången gång forma sig dessa historietter till verkliga små dramer, som på några sidor spegla ett helt livsöde. En av hans yppersta historier är [[Historietter/Pelsen|''Pälsen'']]. Doktor Gustaf Henck, fattig och så gott som dödsdömd, är julaftons förmiddag på väg till sin husvän, häradshövding Richardt för att bjuda honom till sig, då han blir överkörd och får sin slitna överrock fördärvad. Häradshövdingen lånar honom i stället sin präktiga päls, och doktorn känner sig på hemvägen helt belåten. Säkerligen kommer hustrun att ge honom ett älskvärdare mottagande än hon eljest brukar, när han kommer så förnämt utstyrd. Det gör hon också. Hon smyger tätt intill honom i tamburens mörkaste vrå, lindar armarna om hans hals och kysser honom varmt och innerligt. Därefter borrar hon huvudet in i hans pälskrage och viskar: »Gustaf är inte hemma än». — »Jo», svarar han med något svävande röst, »jo, han är hemma.» Och efter middagen, då han ännu sitter tankfull vid vännens sida, tackar han denne vid denna jul, som säkerligen är den sista de fira tillsammans, för all den vänlighet han på sista tiden visat honom och hustrun och för pälsen, som han lånat honom. »Den har förskaffat mig de sista sekunder av lycka jag har känt i livet.» Hjalmar Söderberg skildrar nästan alltid överklassen, han gör sina iakttagelser på »generalkonsulns middagar»; någon gång gör han dock en avstickare bland de undre lagren, men även där är det samma livets barocka och tragikomiska överraskningar han framhäver. Förre skrädderiarbetaren [[Samtidsnoveller/Blom|Oskar Valdemar Napoleon Blom]] gör en morgon efter nio månaders uttjänt fängelsestraff<noinclude> <references/></noinclude> f0nfhlrvvyne7vabgvptf2yw4smir46 104 225368 657294 2026-08-23T08:32:55Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657294 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||HJALMAR SÖDERBERG|193}}</noinclude>för andra resans stöld sitt utträde ur Långholmen med åttio kronors hopsparad arbetsförtjänst i plånboken — en icke alltför överväldigande summa för nio månaders arbete — och de bästa föresatser att börja ett dygdigt och arbetsamt liv. Men frihetsberusningen stiger honom åt huvudet, livets frestelser möta honom, och han förlorar både plånboken och de goda föresatserna. Hur än Hjalmar Söderberg turnerar sina motiv, slår det en pust av rastlös oro, av tomhet och tvivel, av trötthet och kraftlöshet upp ifrån alla hans skildringar. Hans modärna spleen plågar honom som det bakom burens galler innestängda djuret. I sådana ögonblick är den pinade i stånd att hitta på allt, endast för att glömma. Ledsnaden, »l’ennui», livets meningslöshet förföljer honom som den förföljde Baudelaire. {{Dikt|Rien n’égale en longueur les boiteuses journées, Quand sous les lourds flocons des neigeuses années L’Ennui, fruit de la morne incuriosité, Prend les proportions de l’immortalité.}} Liksom Baudelaire kan där i sådana stämningar av mörker och leda komma något paradoxalt och bisarrt över hans själstillstånd. En hel dag har han grubblat över livets gåta, tills han slutligen i känslan av det onyttiga i denna sysselsättning kastar sig över ett schackproblem, som han finner, att han ej heller kan lösa. Trött på allt driver han ut i månskenet, hoppar upp på en spårvagn och åker ringlinjen runt några gånger. »Denna förströelse har nämligen en sällsam förmåga att skingra mitt svårmod.» Världsledan har under det gångna seklet iklätt sig många former. Den utgör grundproblemet, till vilket Faust och Mefisto ständigt återvända i sina lärda samtal. Den reser sig i sataniskt högmod i Byrons stormfyllda strofer, den hångrinar i Heines småkoketta visor, fränt och paradoxalt breder den sig i Baudelaires smärtfyllda och perversa poemer på vers och prosa. Några av Hjalmar Söderbergs fantastiska bitar erinra just i ton och anda om vissa av den senares hetsade drömmar.<noinclude> <references/> {{m|13 — 19140.{{em|1}}''J. Mortensen.''}}</noinclude> 8p91d24qr08clte89ioijcbd5d1rno9 657295 657294 2026-08-23T08:33:46Z PWidergren 11678 657295 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||HJALMAR SÖDERBERG|193}}</noinclude>för andra resans stöld sitt utträde ur Långholmen med åttio kronors hopsparad arbetsförtjänst i plånboken — en icke alltför överväldigande summa för nio månaders arbete — och de bästa föresatser att börja ett dygdigt och arbetsamt liv. Men frihetsberusningen stiger honom åt huvudet, livets frestelser möta honom, och han förlorar både plånboken och de goda föresatserna. Hur än Hjalmar Söderberg turnerar sina motiv, slår det en pust av rastlös oro, av tomhet och tvivel, av trötthet och kraftlöshet upp ifrån alla hans skildringar. Hans modärna spleen plågar honom som det bakom burens galler innestängda djuret. I sådana ögonblick är den pinade i stånd att hitta på allt, endast för att glömma. Ledsnaden, »l’ennui», livets meningslöshet förföljer honom som den förföljde Baudelaire. {{Dikt|Rien n’égale en longueur les boiteuses journées, Quand sous les lourds flocons des neigeuses années L’Ennui, fruit de la morne incuriosité, Prend les proportions de l’immortalité.}} Liksom Baudelaire kan där i sådana stämningar av mörker och leda komma något paradoxalt och bisarrt över hans själstillstånd. En hel dag har han grubblat över livets gåta, tills han slutligen i känslan av det onyttiga i denna sysselsättning kastar sig över ett schackproblem, som han finner, att han ej heller kan lösa. Trött på allt driver han ut i månskenet, hoppar upp på en spårvagn och åker ringlinjen runt några gånger. »Denna förströelse har nämligen en sällsam förmåga att skingra mitt svårmod.» Världsledan har under det gångna seklet iklätt sig många former. Den utgör grundproblemet, till vilket Faust och Mefisto ständigt återvända i sina lärda samtal. Den reser sig i sataniskt högmod i Byrons stormfyllda strofer, den hångrinar i Heines småkoketta visor, fränt och paradoxalt breder den sig i Baudelaires smärtfyllda och perversa poemer på vers och prosa. Några av Hjalmar Söderbergs fantastiska bitar erinra just i ton och anda om vissa av den senares hetsade drömmar. {{Tomrad}}<noinclude> <references/> {{m|13 — 19140.{{em|1}}''J. Mortensen.''}}</noinclude> nhfn8mhpdw6ivv8xrxyj46y9543s4e3 104 225369 657296 2026-08-23T08:36:23Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657296 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|194|HJALMAR SÖDERBERG|}}</noinclude>Han sitter med några stallbröder i en sal, som glimmar av guld och elektriskt ljus, och ur vars golvspringor det stiger upp en lukt av förruttnelse. ''(Drömmen om evigheten.)'' Två unga flickor med målade ansikten och en gammal kvinna med rynkorna fyllda av gips dansa på en tribun, ackompagnerade av orkesterns vin. Männen samtala om själens odödlighet. »Det är dåraktigt att tro, att det skulle vara en lycka att äga en odödlig själ», säger den ene av sällskapet. Och han visar på den gamla gumman, som dansar på estraden. Hon är elak och ful och fullkomligt värdelös. Hur löjligt skulle det ej vara att tänka sig, att hon hade en odödlig själ! Men det förhåller sig på samma sätt med oss alla. »Människorna likna barn, som leka i en trädgård, omhägnad av en hög mur. Gång efter annan öppnas en port i muren, och ett av barnen försvinner genom denna port. Man säger då till de andra, att det föres bort till en annan trädgård, som är större och vackrare än denna: då lyssna de ett ögonblick under tystnad, och sedan fortsätta de att leka bland blommorna. Antag nu, att en av gossarna är vetgirigare än de andra och klättrar upp på muren för att se, vart kamraterna taga vägen; och när han kommer ned igen, berättar han för de andra vad han sett: utanför porten sitter en jätte, han äter upp de barn, som föras ut. Och de måste alla föras ut genom porten i tur och ordning.» Sällskapet bryter upp. Berättaren irrar länge ikring på öde och tomma gator och stannar slutligen utanför sin egen port. Han går in igenom den och stiger uppför trappan. Plötsligen upptäcker han, att det är månsken. Varken förr eller senare hade han sett en sådan måne. Man kunde ej säga, att den lyste. Den var askgrå och blek och onaturligt stor. Han är trött och längtar att få sova och är glad, att han endast har en trappa kvar till sin våning. Men trapporna tyckas aldrig vilja taga slut. Var gång han tror sig nått upp, vidtager en ny trappa. Han vacklar upp för ännu en och ännu en. Han räknar dem ej längre. Plötsligt faller han på den tanken att söka läsa namnen på dörrskyltarna. Vilka mänskor kunde bo i detta babelstorn? Han river eld på en tändsticka och håller<noinclude> <references/></noinclude> 17eok6iijg2sdvnjomeurdt8z8fyeuk 657310 657296 2026-08-23T09:14:28Z PWidergren 11678 657310 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|194|HJALMAR SÖDERBERG|}}</noinclude>Han sitter med några stallbröder i en sal, som glimmar av guld och elektriskt ljus, och ur vars golvspringor det stiger upp en lukt av förruttnelse. [[Historietter/Drömmen om evigheten|''(Drömmen om evigheten.)'']] Två unga flickor med målade ansikten och en gammal kvinna med rynkorna fyllda av gips dansa på en tribun, ackompagnerade av orkesterns vin. Männen samtala om själens odödlighet. »Det är dåraktigt att tro, att det skulle vara en lycka att äga en odödlig själ», säger den ene av sällskapet. Och han visar på den gamla gumman, som dansar på estraden. Hon är elak och ful och fullkomligt värdelös. Hur löjligt skulle det ej vara att tänka sig, att hon hade en odödlig själ! Men det förhåller sig på samma sätt med oss alla. »Människorna likna barn, som leka i en trädgård, omhägnad av en hög mur. Gång efter annan öppnas en port i muren, och ett av barnen försvinner genom denna port. Man säger då till de andra, att det föres bort till en annan trädgård, som är större och vackrare än denna: då lyssna de ett ögonblick under tystnad, och sedan fortsätta de att leka bland blommorna. Antag nu, att en av gossarna är vetgirigare än de andra och klättrar upp på muren för att se, vart kamraterna taga vägen; och när han kommer ned igen, berättar han för de andra vad han sett: utanför porten sitter en jätte, han äter upp de barn, som föras ut. Och de måste alla föras ut genom porten i tur och ordning.» Sällskapet bryter upp. Berättaren irrar länge ikring på öde och tomma gator och stannar slutligen utanför sin egen port. Han går in igenom den och stiger uppför trappan. Plötsligen upptäcker han, att det är månsken. Varken förr eller senare hade han sett en sådan måne. Man kunde ej säga, att den lyste. Den var askgrå och blek och onaturligt stor. Han är trött och längtar att få sova och är glad, att han endast har en trappa kvar till sin våning. Men trapporna tyckas aldrig vilja taga slut. Var gång han tror sig nått upp, vidtager en ny trappa. Han vacklar upp för ännu en och ännu en. Han räknar dem ej längre. Plötsligt faller han på den tanken att söka läsa namnen på dörrskyltarna. Vilka mänskor kunde bo i detta babelstorn? Han river eld på en tändsticka och håller<noinclude> <references/></noinclude> b568o2qduy043q5r3ybkele46isn0re 104 225370 657297 2026-08-23T08:40:14Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657297 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||HJALMAR SÖDERBERG|195}}</noinclude>den tätt intill en mässingsskylt och läser namnet på en av sina vänner, som är död. Detta är evigheten. Hjalmar Söderberg är icke en tendensförfattare, som lidelsefullt utvecklar och söker bevisa en viss sats; men han belyser satiriskt samhällsförhållandena utifrån en viss världsåskådning. Och denna världsåskådning är en epikurés och har obestridligen drag gemensamma med livsuppfattningen hos den filosof från Kyrene, vars öden han behandlar i en av sina små historier. Särskilt är det två frågor, som intressera honom och till vilka han gång på gång kommer tillbaka i sina skrifter. Den ena är den religiösa lögnen, den andra är det sexuella problemet. Hjalmar Söderbergs sistskrivna arbete är en religionshistorisk exposé, i vilken han söker uppvisa, att Jahve ursprungligen var en mångud, och avslöja några av den israelitiska liturgiens hemligheter på Mose tid. När man först öppnade boken, var man väl närmast benägen att betrakta det hela som ett något underligt utslag av hans skämtlynne. Men om man följer hans produktion, upptäcker man lätt runt ikring i hans skrifter en mängd vittnesbörd om, att detta religionshistoriska intresse ej är från i går. Han är synbarligen en ivrig bibelläsare, och han låter gärna sina personer uttala sig i hithörande frågor. (Se i ''Efter middagen'' diskussionen om självmordets berättigande.) Han har oförskräckt gått tillrätta med dubbelheten i den kristna moralen och med Vitalis Norströms gud, »en mellansort mellan den panteistiska och den antropomorfa,» som vinglar på en ståltrådslina över en bottenlös filosofisk cirkus. Han kommer också ofta in på de sexuella problemen, och hans tankar gå här i en riktning, som erinrar om Strindbergs, fast han är långt mera pessimistisk. Gång på gång framhäver han livets brutalitet, de olyckliga ekonomiska förhållanden, som ställa sig skiljande mellan tvänne unga. Han utmålar bittert, huru samhällsförhållandena smutsa och förnedra kärleken. Kvinnan gifter sig för pengar och blir olycklig, mannen nöjer sig med den köpta kärleken. Det är särskilt på grund av dessa skildringar, som Hjalmar Söderberg ofta framställes som en<noinclude> <references/></noinclude> 7zrtyikpj7s9japx89lbtd04r5uc2v7 657311 657297 2026-08-23T09:17:12Z PWidergren 11678 657311 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||HJALMAR SÖDERBERG|195}}</noinclude>den tätt intill en mässingsskylt och läser namnet på en av sina vänner, som är död. Detta är evigheten. Hjalmar Söderberg är icke en tendensförfattare, som lidelsefullt utvecklar och söker bevisa en viss sats; men han belyser satiriskt samhällsförhållandena utifrån en viss världsåskådning. Och denna världsåskådning är en epikurés och har obestridligen drag gemensamma med livsuppfattningen hos den filosof från Kyrene, vars öden han behandlar i en av sina små historier. Särskilt är det två frågor, som intressera honom och till vilka han gång på gång kommer tillbaka i sina skrifter. Den ena är den religiösa lögnen, den andra är det sexuella problemet. Hjalmar Söderbergs sistskrivna arbete är en religionshistorisk exposé, i vilken han söker uppvisa, att Jahve ursprungligen var en mångud, och avslöja några av den israelitiska liturgiens hemligheter på Mose tid. När man först öppnade boken, var man väl närmast benägen att betrakta det hela som ett något underligt utslag av hans skämtlynne. Men om man följer hans produktion, upptäcker man lätt runt ikring i hans skrifter en mängd vittnesbörd om, att detta religionshistoriska intresse ej är från i går. Han är synbarligen en ivrig bibelläsare, och han låter gärna sina personer uttala sig i hithörande frågor. (Se i [[Samtidsnoveller/Generalkonsulns middagar/II|''Efter middagen'']] diskussionen om självmordets berättigande.) Han har oförskräckt gått tillrätta med dubbelheten i den kristna moralen och med Vitalis Norströms gud, »en mellansort mellan den panteistiska och den antropomorfa,» som vinglar på en ståltrådslina över en bottenlös filosofisk cirkus. Han kommer också ofta in på de sexuella problemen, och hans tankar gå här i en riktning, som erinrar om Strindbergs, fast han är långt mera pessimistisk. Gång på gång framhäver han livets brutalitet, de olyckliga ekonomiska förhållanden, som ställa sig skiljande mellan tvänne unga. Han utmålar bittert, huru samhällsförhållandena smutsa och förnedra kärleken. Kvinnan gifter sig för pengar och blir olycklig, mannen nöjer sig med den köpta kärleken. Det är särskilt på grund av dessa skildringar, som Hjalmar Söderberg ofta framställes som en<noinclude> <references/></noinclude> 5cq6egel0ya3tncq02zv9h4eub87o41 104 225371 657298 2026-08-23T08:41:15Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 657298 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|324|<small>EVA WIGSTRÖM.</small>|}}</noinclude>hemma eller ock vid vigseln tappar den på golfvet, och föga bättre bådar det att någon af de tillstädesvarande kommer att gå fram emellan det vigda paret innan detta suttit sida om sida vid bröllopsbordet. Det kan ju i hvarje hus hända, att ett matbord skyndsamt behöfver aftorkas; kanske är anledningen därtill en af retsamma magter utlagd snara, och plötsligt faller det någon in att med papper förrätta aftorkningen, och så har man där varsel för huslig ofrid. Infallet, att klippa sina naglar på en torsdag bådar tandvärk. Mycket nedslående för personer, hvilka hyst det glada hoppet att före årets utgång få träda i äktenskap, är ett tillfälligt möte med kvast och sopor innanför en dörrtröskel, ty med ett dylikt varsel för ögonen måste det hoppet fara till nästa år. Ett upplifvande förebud inträffar då fyra personer råka att vid helsning eller afsked räcka hvarandra händerna, så att dessa korsas, ty detta bådar snar trolofning för någon af de ogifta personerna i gruppen. Detta öde kan dock undgås genom att draga tillbaka händerna innan de vidrört hvarandra. Att ofrivilligt tillknäppa ett plagg oriktigt bådar bjudning till någon festlighet, och handlingen får den betecknande benämningen: »knäppa till bränvin». När två personer på en gång säga samma ord, komma de båda snart att bevista samma bröllop. I Drömmarnas teckenspråk äro goda och dåliga varsel någorlunda jemt fördelade. Här skall ej talas om det slags drömmar, som bokstafligen slå in, utan blott anföras några exempel på drömmarnas symbolik. Dröm om eldsvåda bebådar trolofning; eldsvådans omfång, graden af det intresse, som för den drömmande blir förenadt med trolofningen; eldsvådans förekomst på närmare eller fjermare håll, graderna af slägtskapen med det bebådade paret, och en eldsvåda, som blir släckt, ett utsläckt kärleksförhållande eller en bruten trolofning. Dröm om hvita linnekläder bådar dödsfall, likaså dröm, att en eller flere tänder falla ur munnen; den större eller mindre tomhet, som kännes efter de urfallna tänderna, angifver graden af den förlust, som dödsfallet förorsakar. Dröm om vissa obehagliga insekter i håret eller på kläderna är ett ljufligt budskap om en oförutsedd penningeinkomst; krypens storlek och antal angifva summans större eller mindre betydenhet. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> srq8zhp0t3c6vnh2ex4lu6n6elp9xdo 104 225372 657299 2026-08-23T08:43:55Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657299 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|196|HJALMAR SÖDERBERG|}}</noinclude>omoralisk författare, snarare är det väl tvärtom. Det är på denna punkt Hjalmar Söderbergs natur haft kraft att reagera starkast. Tonen kan visserligen stundom vara något frivol, men det är djupt och smärtfyllt allvar på bottnen. »Kärleken är allt», säger den av livet härjade Gabriel Lidman (i »Gertrud»). »Den är det enda i världen … Man skall inte vara ensam … Och man skall inte vara många … Man skall vara två.» Söderbergs samhällskritiska synpunkter har han särskilt framlagt i den egendomliga i dagboksform författade romanen ''Doktor Glas''. Denne doktor Glas är en underlig individ. Det är ett fint spekulativt huvud eller åtminstone en grubblare, som älskar att ställa tingen på huvudet för att se, om de även i detta läge kunna bevara jämvikten. Han är av en avgjort revolutionär och pessimistisk läggning. Författaren har med stor psykologisk finhet framhävt de anormala dragen i hans natur. Han är trettiotre år gammal och framlever sitt liv utan att någonsin ha famnat en kvinna. Men allt driftliv är därför icke dött hos honom, fast det endast uppenbarar sig svagt och tar egendomliga uttrycksformer. Det finnes i denna fina och bräckliga natur ett behov efter ömhet, väl också en viss sensualitet, men dessa känslor äro så svaga, att han knappast vet av, om han älskar eller icke älskar. Karaktäristiskt nog urladdar sig denna obestämda erotik i ett slags hat till allt vad kvinna och sinnlighet heter — ett icke ovanligt drag hos dylika munknaturer. Och på ett ställe i dessa dagboksanteckningar utbrister han: »Varför måste vårt släktes liv bevaras och vår längtan stillas just genom ett organ, som vi flera gånger om dagen begagna till avloppsrör för orenlighet; varför kunde det icke ske genom en akt, som det låg värdighet och skönhet i på samma gång som den högsta vällust?» Som man ser är denna läkare just ingen naturdyrkare utan snarast en estetisk dekadent, för vilken skönhetsbegreppen utsläta alla andra. Där en dylik känsla är konstant, är individen sjuk. Sådan är doktor Glas, en drömmare, som skriver vackra ting om konsten att vilja, som längtar efter en handling, men<noinclude> <references/></noinclude> ovmffftdwbs8xpdj6sy2re3hj8lrxar 657312 657299 2026-08-23T09:17:56Z PWidergren 11678 657312 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|196|HJALMAR SÖDERBERG|}}</noinclude>omoralisk författare, snarare är det väl tvärtom. Det är på denna punkt Hjalmar Söderbergs natur haft kraft att reagera starkast. Tonen kan visserligen stundom vara något frivol, men det är djupt och smärtfyllt allvar på bottnen. »Kärleken är allt», säger den av livet härjade Gabriel Lidman (i »Gertrud»). »Den är det enda i världen … Man skall inte vara ensam … Och man skall inte vara många … Man skall vara två.» Söderbergs samhällskritiska synpunkter har han särskilt framlagt i den egendomliga i dagboksform författade romanen ''[[Doktor Glas]]''. Denne doktor Glas är en underlig individ. Det är ett fint spekulativt huvud eller åtminstone en grubblare, som älskar att ställa tingen på huvudet för att se, om de även i detta läge kunna bevara jämvikten. Han är av en avgjort revolutionär och pessimistisk läggning. Författaren har med stor psykologisk finhet framhävt de anormala dragen i hans natur. Han är trettiotre år gammal och framlever sitt liv utan att någonsin ha famnat en kvinna. Men allt driftliv är därför icke dött hos honom, fast det endast uppenbarar sig svagt och tar egendomliga uttrycksformer. Det finnes i denna fina och bräckliga natur ett behov efter ömhet, väl också en viss sensualitet, men dessa känslor äro så svaga, att han knappast vet av, om han älskar eller icke älskar. Karaktäristiskt nog urladdar sig denna obestämda erotik i ett slags hat till allt vad kvinna och sinnlighet heter — ett icke ovanligt drag hos dylika munknaturer. Och på ett ställe i dessa dagboksanteckningar utbrister han: »Varför måste vårt släktes liv bevaras och vår längtan stillas just genom ett organ, som vi flera gånger om dagen begagna till avloppsrör för orenlighet; varför kunde det icke ske genom en akt, som det låg värdighet och skönhet i på samma gång som den högsta vällust?» Som man ser är denna läkare just ingen naturdyrkare utan snarast en estetisk dekadent, för vilken skönhetsbegreppen utsläta alla andra. Där en dylik känsla är konstant, är individen sjuk. Sådan är doktor Glas, en drömmare, som skriver vackra ting om konsten att vilja, som längtar efter en handling, men<noinclude> <references/></noinclude> muxqdr1iozggtodwzhk6qteut8q0uye 104 225373 657300 2026-08-23T08:47:23Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657300 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||HJALMAR SÖDERBERG|197}}</noinclude>som lik en annan Raskolnikov endast handlar en gång och då knappast efter förnuftiga människors sed. På hans mottagning infinner sig nämligen en dag en kvinna, strålande av ungdom och skönhet, lik en av Botticellis nymfer, ett av dessa kärlekens utkorade väsen, över vilka naturen slösat sina yppersta gåvor. Icke underligt, att den ensamme nästan omedvetet gripes av en slags kärlek till henne, så mycket mera som hennes läge ingiver honom ett djupt medlidande och på samma gång lössläpper det hat, som han känner mot allt, som är fult och lågt. Denna unga kvinna har nämligen genom ett av dessa löjliga misstag, på vilka livet är så rikt, blivit gift med en man, som är tjugo år äldre än hon, och som är henne absolut förhatlig, pastor Gregorius, i vilken gestalt Söderberg har koncentrerat hela sitt prästhat. Men hon bekänner öppet för doktorn, att hon nu lever i kärlek med en annan man. Då hon vet, att hennes make aldrig skall tillåta en skilsmässa, ber hon doktorn befria sig från hans tillnärmelser. Han gör så genom att ordinera en brunnskur m. m. åt den äkta mannen. Men då detta i längden icke har åsyftad verkan, giver doktor Glas, henne ovetande, pastorn gift. Hela denna händelse är psykologiskt fint motiverad, men figurerna stå dock knappast riktigt levande. Man har angripit »Doktor Glas» för dess etiskt förvillade synpunkter på livet och samhället. Men boken är dock långt mer en psykologisk studie än någon social polemik. Doktor Glas är icke Hjalmar Söderberg. Doktor Glas ger i sina dagboksblad en förfinad analytikers vassa kritik av samhället och dess institutioner, men han är en sjukling och en monoman. Denna synpunkt måste fasthållas. Han är en ytterlighetsman som helst botar genom att halshugga. Som läkare bör man därför helst undvika honom, men som sällskap kan han vara underhållande nog. Doktor Glas’ något lättvindiga sätt att befria sig från obehagliga medmänniskor låter naturligtvis icke allvarligt diskutera sig. Det är av författaren framställt som en monoman tanke, och såsom sådan bör den också uteslutande<noinclude> <references/></noinclude> 3p2il3sjkllb3etgh3i5lww489bmnej 104 225374 657301 2026-08-23T08:51:05Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657301 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|198|HJALMAR SÖDERBERG|}}</noinclude>uppfattas. Vore boken en tendensskrift gent emot samhällets jurisdiktion, skulle väl icke detta »mord», såsom nu är fallet, ha blivit gjort förgäves både för honom själv och för den unga kvinna han velat befria. Däremot kan med skäl ifrågasättas, om denna egendomliga sammansmältning av naturvetenskapsman och dekadent estetiker utfallit helt lyckligt. Hjalmar Söderbergs nihilism kulminerar i dramat ''Gertrud'' och i romanen ''Den allvarsamma leken''. I båda dessa arbeten är det den stora lidelsen, som framställes. Gertrud är konstnärinna, sångerska, men hon är framförallt »la grande amoureuse», och hon påminner icke så litet om vissa av Ibsens hjältinnor. Hon har först älskat skalden Gabriel Lidman, men då hon kände att dennes kärlek splittrades mellan henne och »verket», lämnade hon honom och gifte sig av yttre skäl med politikern Gustav Kanning. Efter några års äktenskap gripes hon av kärlek, den åldrande kvinnans kärlek, till en ung musiker, för vilken hon endast är ett tillfälligt äventyr och som bedrar henne. Hon står då ensam och övergiven och kan sammanfatta sitt livs erfarenhet i de ord, som stå som dramats motto: »Jag tror på köttets lust och på själens obotliga ensamhet». Detta drama har ett par starka scener och en utmärkt dialog. Det har också uppnått en berättigad framgång. Men den tragiska konflikten är för tunn och overklig, och den stora lidelsen, som skall uppbära dramat och driva handlingen framåt, har icke blivit förkroppsligad i Gertruds gestalt. Det är ett besläktat ämne, som Hjalmar Söderberg behandlar i »Den allvarsamma leken». Hjalmar Söderberg har här velat framställa dels den demoniska kvinnan, som omättlig i sin kärlek går från man till man, samma kvinnotyp, som Shakespeare låter oss skymta i sonetterna som »the dark lady», och som han skildrar i »Antonius och Cleopatra» (Hjalmar Söderberg antyder själv likheten), dels har han velat visa, huru hon utvecklats och blivit detta demoniska väsen. Här framträder som förklaring ett betraktelsesätt, som man även eljest finner företrätt hos Hjalmar Söderberg. Lydia är först en varmblodig, naiv flicka.<noinclude> <references/></noinclude> nkmzf7kskhsdn4odi5k4t0zu0r7dadf 657313 657301 2026-08-23T09:18:59Z PWidergren 11678 657313 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|198|HJALMAR SÖDERBERG|}}</noinclude>uppfattas. Vore boken en tendensskrift gent emot samhällets jurisdiktion, skulle väl icke detta »mord», såsom nu är fallet, ha blivit gjort förgäves både för honom själv och för den unga kvinna han velat befria. Däremot kan med skäl ifrågasättas, om denna egendomliga sammansmältning av naturvetenskapsman och dekadent estetiker utfallit helt lyckligt. Hjalmar Söderbergs nihilism kulminerar i dramat ''[[Gertrud]]'' och i romanen ''[[Den allvarsamma leken]]''. I båda dessa arbeten är det den stora lidelsen, som framställes. Gertrud är konstnärinna, sångerska, men hon är framförallt »la grande amoureuse», och hon påminner icke så litet om vissa av Ibsens hjältinnor. Hon har först älskat skalden Gabriel Lidman, men då hon kände att dennes kärlek splittrades mellan henne och »verket», lämnade hon honom och gifte sig av yttre skäl med politikern Gustav Kanning. Efter några års äktenskap gripes hon av kärlek, den åldrande kvinnans kärlek, till en ung musiker, för vilken hon endast är ett tillfälligt äventyr och som bedrar henne. Hon står då ensam och övergiven och kan sammanfatta sitt livs erfarenhet i de ord, som stå som dramats motto: »Jag tror på köttets lust och på själens obotliga ensamhet». Detta drama har ett par starka scener och en utmärkt dialog. Det har också uppnått en berättigad framgång. Men den tragiska konflikten är för tunn och overklig, och den stora lidelsen, som skall uppbära dramat och driva handlingen framåt, har icke blivit förkroppsligad i Gertruds gestalt. Det är ett besläktat ämne, som Hjalmar Söderberg behandlar i »Den allvarsamma leken». Hjalmar Söderberg har här velat framställa dels den demoniska kvinnan, som omättlig i sin kärlek går från man till man, samma kvinnotyp, som Shakespeare låter oss skymta i sonetterna som »the dark lady», och som han skildrar i »Antonius och Cleopatra» (Hjalmar Söderberg antyder själv likheten), dels har han velat visa, huru hon utvecklats och blivit detta demoniska väsen. Här framträder som förklaring ett betraktelsesätt, som man även eljest finner företrätt hos Hjalmar Söderberg. Lydia är först en varmblodig, naiv flicka.<noinclude> <references/></noinclude> 0k5vug1yhezuix9v32fw5biqxagsug4 104 225375 657302 2026-08-23T08:54:23Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657302 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||HJALMAR SÖDERBERG|199}}</noinclude>Hon förstöres, därför att hon ej får den man hon älskar. I stället äktar hon en gammal herre för att vinna socialt anseende och pengar. Därigenom förnedras hela hennes uppfattning av kärlekslivet, tills hon sjunker ned till en nästan monoman Messalina. Även här saknar man den glöd och lyriska kraft, som skulle skapa fristående och levande personer. Men i många avseenden är det ett intressant arbete. Det finnes som alltid i Söderbergs böcker utmärkta skildringar av Stockholm, dialogen gnistrar här och var av kvickhet, och författaren söker återgiva rent modärna storstadsscener, varigenom arbetet erinrar om Strindbergs »Svarta fanor». Hjalmar Söderberg skriver på ett ställe i »Hjärtats oro»: »Jag är fyrtio år, och jag har intet hem och ingen varaktig stad. Heller icke i tankens värld har jag något hem eller någon varaktig stad.» Det finnes i våra modärna brytningstider många, som kunna göra Hjalmar Söderbergs ord till sina; under livets rastlösa lopp ha deras tankar aldrig fått någon varaktig stad. Skepticismen har drivit dem bort från de gamla råmärkena, och de ha icke ännu kämpat sig fram till de nya. Det är just genom att ärligt och osminkat spegla modärnt själsliv, som Hjalmar Söderbergs böcker blivit tidsdokument av intresse. {{linje|5em|style=margin-top:3em;margin-bottom:3em;}}<noinclude> <references/></noinclude> 74jynakxdj2la6wpnkx13p8ua62qq7w 0 225376 657304 2026-08-23T08:58:57Z PWidergren 11678 Skapade sidan med '<div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="J_Mortensen_Från Röda rummet till Sekelskiftet_1918.djvu" from=521 to=541 prev="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/IV. Ellen Key|IV. Ellen Key.]]" current="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/Hjalmar Söderberg|Hjalmar Söderberg.]]" next="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/I. Selma Lagerlöf|I. Selma Lagerlöf.]]" kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> Kategori:Från Röda...' 657304 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="J_Mortensen_Från Röda rummet till Sekelskiftet_1918.djvu" from=521 to=541 prev="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/IV. Ellen Key|IV. Ellen Key.]]" current="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/Hjalmar Söderberg|Hjalmar Söderberg.]]" next="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/I. Selma Lagerlöf|I. Selma Lagerlöf.]]" kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Från Röda rummet till Sekelskiftet]] nqemsygotba91dudffjcyl8jdpxn4uy