Wikisource svwikisource https://sv.wikisource.org/wiki/Wikisource:Huvudsida MediaWiki 1.47.0-wmf.17 first-letter Media Special Diskussion Användare Användardiskussion Wikisource Wikisourcediskussion Fil Fildiskussion MediaWiki MediaWiki-diskussion Mall Malldiskussion Hjälp Hjälpdiskussion Kategori Kategoridiskussion Tråd Tråddiskussion Summering Summeringsdiskussion Sida Siddiskussion Författare Författardiskussion Index Indexdiskussion TimedText TimedText talk Modul Moduldiskussion Event Event talk Ämne 104 155101 657384 609098 2026-08-26T10:08:20Z Mårtensås 11012 657384 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Mårtensås" />{{mn-b}} {{huvud|192|''Friþer — Frithlösa.''}}</noinclude>192 Friper St. þær agher han frip a sik, sama frip hava sum a tompt &c., o: hemfred, ME. agha fri til mots ok til mæssu, VG. I. O. 6. kunungs f., den särskilda fred som egde rum då konungen vi- stades inom landskapet, ÖG.* VM.* ke- nungs ara f., den större fred, hvaraf konungens ari var skyddad under sitt vistande i Helsingland, H.* þæn sum konunger haver takit i sin frip meh sino upno breve, ME.* Chr. Kg. 31, där straff stadgas för den som bryter en sådan fred, hvilken också kallas ko- nungs f., Chr. s. st. bryter han i frid thessom mote laghum, om den som ko- nungen har tagit i sin fred, under det att han är i denna fred, begår brott mot andra, Chr. s. st. konungs f. lyses manne 1. a man, St.* fa frip af konun- ge, ME. DrVl. 15: 1; Chr. DrVl. 14: 2. f. hans (n. dråparens) ær ute, tiden är förliden, för hvilken det af konungen utfärdade dagsbrefvet är gifvet, Chr. Dr.VI. ind. 14. jfr. c. 6. þe skole -þe (för i-be, jfr. ofvf. under 2) þit koma, VM. II. . 2: 1. Jfr. An-, Bastuvu-, Hem-, He- melikhus-, Jala-, Kirkiu-, Kirkmæssu-, Paska-, Pingizsdagha-, Qvinna-, Rads- stavu-, Skip-, Snakkiu-, Stamna-, pings-, Ölfriber. 6) frihet för lagsökningar på vissa tider af året. ÖG.* U.* SM.* VM. II. pg. 24; H. lagha f., SM.* f. i sok- num 1. laghsoknum, U. SM.* VM. II. pg. 24: rubr.; H. pa mallum, på de tider då sådan fred ej gäller, )( i-pi, U.* SM.* bryta frip, H.* Jfr. An-, Disapings-, Jala-, Koppinga-, Varfriber. Fribgarbi, n. 1) fredadt gärde, där fäkreatur ej få insläppas. VG.* ÖG.* Jfr. Fryogiærb. 2) gärdsgård omkring sådant gärde. varpa f. vip annan, varpa f. um aker ok æng, ÖG., där dock f. möjligen är skrifvet för -garbi, dat. af fribgarber. Friphelagher (acc. -lhan f. -lghan), adj. Frithlösa. åt hvilken särskild fred är lofvad (jfr. Grip). VG.* Fribir bot, se Fripbot. Fripkallaper, adj. værnkallaper. f. skogher, VM.*, )( dödhvidha skogher, Chr.* Frithköp (fredkiöb), n. böter som af dråpare erlades till konungen för att erhålla fred. Sk. I. Add. F. 1; IV. 43. not. 47. Jfr. Y. SelL. III. 46; JatL. II. 22. Friþlu son, se Frillu sun. {{ssgl13ank|Friþlös}} ('''friþlaus''', G. '''frillös''', VG.*), adj. fredlös, så att den brottslige kan af den förolämpade l. målsegaren saklöst dräpas. VG.* ÖG.* SM. Sk.* '''f. fara''' ('''firi arvum'''), VG.* ÖG. Eþs. 1: {{m|8}}; Sk.* '''döma man -san''' ('''firi arva ok æptimælanda'''), VG.* G.* '''liusa man -san''', Sk.* '''læggia man -san ivi hæraþ''', VG.* '''væri f. viþer''' (troligen = '''ivir''', möjligen skriffel) '''alt hæraþet''', VG.* '''döma''' l. '''læggia man -san''' l. '''f. fara um alla laghsaghu''', VG.* ÖG.* '''læggia man friþlösan mællan ælvar ok tiviþar''', ɔ: öfver hela Västergötland, VG.* '''f. fara um alt þat þingunötit''' l. '''alt landit,''' ÖG.* '''döma man''' (n. edsöresbrytare) '''-san over alt rikit''', Chr. Eds. 24: pr.; att enligt LL:ne fredlösheten i afseende på edsöresbrytare hade sin gamla betydelse, är klart däraf, att där stadgades alt om en sådan '''af sakgiva æller nakrum aþrum''' blef dräpen sedan han var '''biltogher svorin''' &c., var han '''ogilder baþe for kirkio ok kununge''', ME. Eþs. 41; Chr. Eds. 30; men '''2''') i afseende på dråpare betyder '''f.''' enligt LL:ne icke att denne kan saklöst dräpas (se ME. DrVl. 5, 41; Chr. DrVl. 5, 38: pr.); han måste dock rymma, för att undgå andra stadgade påföljder, ME.* Chr. DrVl. 8, 17, 29: pr; DrVd. 1: {{m|1}}. '''vari f. firi malsæghanda''', '''konunge ok hæraþe''', ME. DrVl. 32; Chr. DrVl. 29; {{m|1}}. {{ssgl13ank|Frithlösa}}, f. fredlöshet. VG.* ÖG.* '''fa þiuvi f.''' (jfr. {{ssgl13lnk||Fa 5}}), Sk.* {{nop}}<noinclude> {{Mn-s}} <references/></noinclude> h0x4yis41k54udkl9ijx0gi0621tsmi 657385 657384 2026-08-26T10:09:34Z Mårtensås 11012 657385 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Mårtensås" />{{mn-b}} {{huvud|192|''Friþer — Frithlösa.''}}</noinclude>St. þær agher han frip a sik, sama frip hava sum a tompt &c., o: hemfred, ME. agha fri til mots ok til mæssu, VG. I. O. 6. kunungs f., den särskilda fred som egde rum då konungen vi- stades inom landskapet, ÖG.* VM.* ke- nungs ara f., den större fred, hvaraf konungens ari var skyddad under sitt vistande i Helsingland, H.* þæn sum konunger haver takit i sin frip meh sino upno breve, ME.* Chr. Kg. 31, där straff stadgas för den som bryter en sådan fred, hvilken också kallas ko- nungs f., Chr. s. st. bryter han i frid thessom mote laghum, om den som ko- nungen har tagit i sin fred, under det att han är i denna fred, begår brott mot andra, Chr. s. st. konungs f. lyses manne 1. a man, St.* fa frip af konun- ge, ME. DrVl. 15: 1; Chr. DrVl. 14: 2. f. hans (n. dråparens) ær ute, tiden är förliden, för hvilken det af konungen utfärdade dagsbrefvet är gifvet, Chr. Dr.VI. ind. 14. jfr. c. 6. þe skole -þe (för i-be, jfr. ofvf. under 2) þit koma, VM. II. . 2: 1. Jfr. An-, Bastuvu-, Hem-, He- melikhus-, Jala-, Kirkiu-, Kirkmæssu-, Paska-, Pingizsdagha-, Qvinna-, Rads- stavu-, Skip-, Snakkiu-, Stamna-, pings-, Ölfriber. 6) frihet för lagsökningar på vissa tider af året. ÖG.* U.* SM.* VM. II. pg. 24; H. lagha f., SM.* f. i sok- num 1. laghsoknum, U. SM.* VM. II. pg. 24: rubr.; H. pa mallum, på de tider då sådan fred ej gäller, )( i-pi, U.* SM.* bryta frip, H.* Jfr. An-, Disapings-, Jala-, Koppinga-, Varfriber. Friþgærþi, n. 1) fredadt gärde, där fäkreatur ej få insläppas. VG.* ÖG.* Jfr. Fryogiærb. 2) gärdsgård omkring sådant gärde. varpa f. vip annan, varpa f. um aker ok æng, ÖG., där dock f. möjligen är skrifvet för -garbi, dat. af fribgarber. {{ssgl13ank|Friþhelagher}} (acc. '''-lhan''' f. '''-lghan'''), adj. åt hvilken särskild fred är lofvad (jfr. {{ssgl13lnk|Griþ}}). VG.* Friþir bot, se Friþbot. Friþkallaþer, adj. værnkallaþer. f. skogher, VM.*, )( dödhvidha skogher, Chr.* Frithköp (fredkiöb), n. böter som af dråpare erlades till konungen för att erhålla fred. Sk. I. Add. F. 1; IV. 43. not. 47. Jfr. Y. SelL. III. 46; JatL. II. 22. Friþlu son, se Frillu sun. {{ssgl13ank|Friþlös}} ('''friþlaus''', G. '''frillös''', VG.*), adj. fredlös, så att den brottslige kan af den förolämpade l. målsegaren saklöst dräpas. VG.* ÖG.* SM. Sk.* '''f. fara''' ('''firi arvum'''), VG.* ÖG. Eþs. 1: {{m|8}}; Sk.* '''döma man -san''' ('''firi arva ok æptimælanda'''), VG.* G.* '''liusa man -san''', Sk.* '''læggia man -san ivi hæraþ''', VG.* '''væri f. viþer''' (troligen = '''ivir''', möjligen skriffel) '''alt hæraþet''', VG.* '''döma''' l. '''læggia man -san''' l. '''f. fara um alla laghsaghu''', VG.* ÖG.* '''læggia man friþlösan mællan ælvar ok tiviþar''', ɔ: öfver hela Västergötland, VG.* '''f. fara um alt þat þingunötit''' l. '''alt landit,''' ÖG.* '''döma man''' (n. edsöresbrytare) '''-san over alt rikit''', Chr. Eds. 24: pr.; att enligt LL:ne fredlösheten i afseende på edsöresbrytare hade sin gamla betydelse, är klart däraf, att där stadgades alt om en sådan '''af sakgiva æller nakrum aþrum''' blef dräpen sedan han var '''biltogher svorin''' &c., var han '''ogilder baþe for kirkio ok kununge''', ME. Eþs. 41; Chr. Eds. 30; men '''2''') i afseende på dråpare betyder '''f.''' enligt LL:ne icke att denne kan saklöst dräpas (se ME. DrVl. 5, 41; Chr. DrVl. 5, 38: pr.); han måste dock rymma, för att undgå andra stadgade påföljder, ME.* Chr. DrVl. 8, 17, 29: pr; DrVd. 1: {{m|1}}. '''vari f. firi malsæghanda''', '''konunge ok hæraþe''', ME. DrVl. 32; Chr. DrVl. 29; {{m|1}}. {{ssgl13ank|Frithlösa}}, f. fredlöshet. VG.* ÖG.* '''fa þiuvi f.''' (jfr. {{ssgl13lnk||Fa 5}}), Sk.* {{nop}}<noinclude> {{Mn-s}} <references/></noinclude> tga56srw8py6409f3oplfn1dxdjo6lb 104 225409 657369 2026-08-25T13:11:09Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657369 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||SELMA LAGERLÖF|225}}</noinclude>rundryggad och med ögon som eldkol vandrar i sin flottiga skinndräkt på Lövens strand. Det är icke endast de yttre tingen och makterna, som hennes fantasi ger en påtaglig och mänsklig gestalt. Överallt i Selma Lagerlöfs berättelser taga hennes tankar liv och form av levande väsen. De uppenbara sig som allegorier, som talande röster, som manande drömmar. Alla de krafter, som röra sig i människans inre, hennes längtan och önskningar, hennes sorg och grubbel, hela själens liv upplöser sig för henne i en serie av väsen, som samarbeta eller strida med varandra. När Gabriel Hede återvänt som vansinnig till sina förfäders förfallna herregård, där modern sitter ensam försjunken i förtvivlan, ser Ingrid en dag en svart kursläde komma körande upp till trappan; ut stiger en gammal svartklädd dam med ett skrämmande, brunt och rynkigt litet ansikte och ett par läderlappsvingar dolda under sammetskappans många kragar. Det är Fru Sorg, som kommer på besök för att se att allt går efter önskan på hennes gård, att all munterhet tystnat, att all verksamhet, som kunde förjaga armodet, ligger nere. Och sedan hon funnit, att allt är, som det bör vara, kör hon belåten bort, liksom hon kommit. Selma Lagerlöf vinner med dessa medel starka konstnärliga effekter. På detta sätt gör hon det abstrakta levande, eller hon ger den djupare mening, som nästan alltid gömmes i hennes berättelser, en åskådlig, pregnant form. Den känsla av det underbara, av skräck och fasa, av stilla hänryckning, som hon älskar, lyckas hon suggestivt överföra på läsaren. Hon erinrar i detta avseende om vissa av romantikerna, särskilt om Hoffmann och E. A. Poe, samt bland de senare om Maeterlinck. Själens djupaste och hemlighetsfullaste krafter, allt vad man med ett gammalt uttryck från romantiken kallar för det undermedvetna, ställas på detta sätt åskådligt inför läsarens ögon. Själens innehåll förtätas till en vision eller sträcker sig som en materialiserad kraft in i det vardagligas värld. Drömmen och hallucinationen, varsel och fjärrverkan äro därför ständigt återkommande fenomen i hennes berättelser. Överallt stå människorna i levande förbindelse med denna andevärld. Ett stort<noinclude> <references/> {{m|15 — 19140.{{em|1}}''J. Mortensen.''}}</noinclude> 1svu1dl2gz2nev5h5y7ucwyb7lroiqk 104 225410 657370 2026-08-25T13:15:16Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657370 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|226|SELMA LAGERLÖF|}}</noinclude>antal av hennes personer äro visionärer, höra röster och få uppenbarelser. När kapten Lennart bortvisas från sitt hem av hustrun, uppfattar han detta som ett tecken från Gud. »Vart vill du föra mig?» frågar han Herran. »Jag är en fjäder, driven för fläkten av din anda. Jag är din kastboll … Varför stänger du för mig mitt hems portar?» Och han går ut och predikar evangelium och övar som Guds vandringsman kärlekens gärningar. Överste Beerencreutz har på Halstanäs en syn, i vilken han ser den man, som någon tid därefter mördar hans värd. Under sin vistelse i Jerusalem får Ingmar höra, att amerikanaren Clifford har onda planer mot de frommas koloni. Förestånderskan, mrs Gordon, är händelsevis bortrest till Jaffa. Ingmar beger sig på väg för att underrätta henne, men skadar knät och blir liggande på landsvägen. Samma natt ser emellertid mrs Gordon i Jaffa nedanför sin altan Ingmar komma gående. Han uppmanar henne att strax resa hem. Hon gör så, och på återfärden finner hon honom själv ligga skadad på vägen. Ingmars heta önskan att rädda kolonien har uppenbarat hans budskap för mrs Gordon. Det blir i själva verket det underbara och övernaturliga, som överallt utgör drivkraften i Selma Lagerlöfs berättelser. I »Herr Arnes penningar» upptäckes det hemska mordet genom en serie av dylika uppenbarelser, vars trådar ytterst invecklat förbindas med livets vanliga tilldragelser. Den fattiga fiskhandlaren Torarin, som på mordaftonen varit inne i prästgården, kommer några nätter senare där förbi och har då en syn. Han tycker, att gårdsdrängen stannar hans häst och trugar honom att stiga in till Herr Arne i storstugan. Där sitta alla de mördade och överlägga om, hur de skola kunna röja mördaren för den världsliga rättvisan. Den lilla jungfrun utses att gå igen, tills hon uppenbarat mordet. Och det sker verkligen alldeles som Torarin sett, och själv blir han den, som slutligen för de brottsliga skotska legoknektarna i sin kärra till Marstrand. Gamla folkliga föreställningar om gengångare äro här skickligt använda, dels för att framkalla själva spökstämningen, men även för att blotta psykologien i de uppträdandes själsliv. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> pwp21373lr6nv8xd1u0kxic1cilsyp4 104 225411 657371 2026-08-25T19:22:37Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ 657371 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud||I Linköpings-Sticht.|139}}{{linje}}</noinclude>försedt. Thetta {{ant|Capell}} befinnes hafwa dock warit i något stånd, fast mindre och fattigt, redan år 1545. <h3 style="text-align:center; margin:auto; border:none;"> {{ant|{{st|Cap. IX.}}}} <br> Om BYARUMA-Kloster.</h3> {{Initial|V}}Ti Östergöthland och Hammarkinds härad, Södost ifrå Söderköping, wid 2 mill fordom belägit icke longt ifrå then hafswiken Slättbaken kallad. Thes första {{ant|fundations}} tid och tilfelle kan man icke vtspana. Icke synes thet sanningen olikt, at thet är ibland the äldsta kloster i landet, helst thet warit bebodt af Nunnor, af the {{ant|Cisterciensers}} orden, som, näst {{ant|Benedictinerne,}} aldraförst inkommit i riket. Och kan wäl hända, at K. {{ant|<i>SVERCHER</i>}} <b>Kol KornVbbesson</b>, som war Östgöthe och vnder sitt regemente, ifrå år 1129 in til år 1151, then Christna Gudstiensten, genom kyrkiors och klosters byggande, i Östergöthaland vti synnerliga godt stånd brachte, thetta klostret antingen sielf {{ant|funderat}} eller förmått någon rik Herre thertil. Af hwad orsak thet är ödelagdt, wet man nu icke; men thet hafwer {{ant|Johannes Messenius}} berettat, vti sin {{ant|Scondiæ illustratæ II. tom. p. 31,}} at {{ant|Sanctimoniales Byarumenses, i. e.}} Nunnorna i {{ant|Byarum,}} hafwa år 1236, sedan theras kloster war förstördt, flytt til Skokloster i Vpland. Thet hafwer<noinclude> {{huvud|||dock}} <references/></noinclude> ozeb9derker88ca2xvhi345ddu0cvwi 104 225412 657372 2026-08-26T07:43:41Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657372 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||SELMA LAGERLÖF|227}}</noinclude>Man kan i Selma Lagerlöfs utveckling spåra, hur all denna mystik ursprungligen endast fängslat henne för sitt poetiska innehåll. Men småningom har det gripit henne med en annan makt. Det har för henne blivit ett medel att framlägga en lära, att inpränta en moralisk och religiös sanning. För detta ändamål har spökhistorien redan i tidernas gryning använts i litteraturen. Buddismen berättar i detta syfte vanligen sina gasthistorier, och medeltidens predikolitteratur är full av dylika underbara sägner, som alla åtföljas av en ''moralizatio''. Man ser tydligt detta sätt att komponera i Selma Lagerlöfs sista roman »Bannlyst» vars invecklade händelser mynna ut i en gripande predikan om krigets förbannelse. I »Körkarlen» ser den förfallne och försupne arbetaren, hur Döden kommer körande i en kärra och tager honom med sig och visar honom allt det onda, han anstiftat i livet, tills han slutligen vaknar upp så häftigt skakad, att han beslutar att hädanefter leva som en bättre människa. Selma Lagerlöf besitter i sina bästa ögonblick en genial förmåga att göra allt detta övernaturliga levande och åskådligt. Hon går alls icke ur vägen för drastiska situationer. Hennes Lotta Hedman, denna sierska, som är en av Guds utsända, framställes med djärvt realistiska drag som en vanlig obildad, fattig fabriksflicka, en kolportörska till språk och uppfattning, där hon kör ned genom Sverige i en tredjeklass kupé. Och vilken förbluffande idé att låta en gengångerska taga anställning som diskerska på en krog i Marstrand såsom i »Herr Arnes penningar». Hur sagolikt och fantastiskt än allt är framställt, är det dock i själva verket säkert och fint förankrat i verklighetens värld. Selma Lagerlöf har instinktivt följt den uppfattning, som symbolismen formulerade, att mystiken ligger i erfarenhetens egna rön och iakttagelser. Undret lever mitt ibland oss. Åtskilligt av all denna mystik är även psykologiskt motiverat och förklarat. Sintram, den elake brukspatronen på Fors, som anstiftar allt ont i »Gösta Berlings saga», framställes som djävulen själv men i själva verket är han en ironiker och misantrop, en skämtare i Mefistos hånfulla stil, som har sin glädje och lust av att<noinclude> <references/></noinclude> jf8l9zsrt7uhlbain7p7glc5fp7fj3c 104 225413 657373 2026-08-26T07:45:50Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 657373 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|332|<small>EMIL EKHOFF.</small>|}}</noinclude>båge. Det hela vitnar således, som nämndt, i motsats till tornet om ganska stor noggranhet. Qvadrernas yttersida är groft släthuggen antagligen med mejsel och företer det utseende som schematiskt framställes i fig. 4 och 5. I den närbelägna Skälfvums kyrka visa stenarna ungefär samma behandling, under det att i Skara domkyrka märkena efter bearbetningen äro något olika, d. v. s. gående parallelt med hvarandra öfver stenens hela yta. I Frankrike användes enligt Viollet-le-Duc,<ref>»Dictionnaire de l’Architecture française», del 2, artikeln <i>Bretture.</i></ref> mejseln för detta arbete till inemot midten af 1100-talet. Därefter brukades härtill en hacka med tandad egg. Tänderna voro i början få och breda, men blefvo under tidernas lopp finare och tätare, och detta på ett så konstant sätt, att Viollet-le-Duc, anser de olika märkena efter dem kunna med säkerhet hänföras till olika tider. Hackan — la bretture — upphörde att begagnas under 1500-talet. För andra land har jag ej sett motsvarande uppgifter. {{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=702|bildtext=Fig. 4 och 5. <i>Mejselmärken å qvadrerna i kyrkans murverk.</i>}} Kyrkan har nu tvänne ingångar. Den ena — hufvudingången, utanför hvilken vapenhuset är uppfördt — på långhusets södra vägg, nära vestra hörnet, den andra i vester, i tornets nedre våning. Båda äro ursprungliga, ehuru den sist nämnda är till sin form förändrad. Den har nu spetsbågig betäckning och är oproportionerligt hög och smal. Något öfver denna vestra dörröppning är upptaget ett ganska stort, likaledes spetsbågigt fönster. Att detta ej är ursprungligt, framgår dels af dess nyss nämnda form, dels däraf att omkring 0,25 m. öfver dess spets synes i muren den rundbågiga betäckningen till en ursprungligt här befintlig, stor, nu delvis igensatt muröppning med en bredd af omkring 1,5 m. Oaktadt sin betydliga höjd — mellan 5 och 6 m. — öfver marken har denna muröppning ej varit ett fönster utan en ingång till tornet. Det nyare fönstret intager nu delvis dennas plats. Denna utan tvifvel obefogade och om oförstånd vitnande förändring är mycket att<noinclude> <references/></noinclude> e1n780sk39ep5tqdgsda22pa4fai01e 104 225414 657374 2026-08-26T07:47:15Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657374 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|228|SELMA LAGERLÖF|}}</noinclude>driva gäck med sin omgivning. Han utkläder sig stundom och spelar satan och inbillar människorna, att han försvurit sig åt den lede. I »Fiskarringen», denna lilla novell, där det gamla Venedig så förunderligt lever upp, är det endast i Ceccos upphetsade fantasi, som stormen framkallas av demonerna, och som den först upphör, då stadens tre skyddshelgon begivit sig ut på havet och besegrat de onda makterna. Men psykologiskt motiverad eller icke äger denna mystik ett särskilt grepp över våra sinnen. Författarinnan förmår att draga oss in i denna för modärna människor så främmande sfär, kanske framför allt därför, att hon fyller den med sin egen innerlighet och naivitet, som om hon själv trodde på dessa tecken och under. Detta användande av det övernaturliga kan vara verkningsfullt och poetiskt, men det har också sina faror. Alla dessa egendomliga skepnader ge dramatiskt liv och rörelse åt berättelsen, fylla den med växlande former av mystik. Men alltför rikligt använt, bryter det sönder livets verkliga kausalsammanhang. Leken förstör verklighetens eget spel. Det förefaller stundom, som om Selma Lagerlöf skötte sina personer och händelser med gudomlig föresyn eller som en skicklig schackspelare sina pjäser. Läsarens sinne förhärdas slutligen lätt av alla dessa starka effekter liksom smaken slappas av en alltför riklig användning av starka kryddor. Analysen av ett mer sammansatt själstillstånd kan dessutom göras långt mera inträngande och nyanserat än om det förkroppsligas i en allegorisk figur som Fru Sorg. Och själva sammanhanget i själslivet går i de flesta fall förlorat av samma skäl som i en medeltidsmoralitet. Man kan aldrig uppnå samma exakthet i skildringen av ett själstillstånd genom att låta två makter, dygd och last, kämpa om herraväldet över en människosjäl, som om man steg för steg följer de olika utvecklingstadierna. Det är också karaktäristiskt för Selma Lagerlöfs själsskildringar, att hon kan giva höjdpunkterna men icke de mellanliggande skedena. Hon ställer två själstillstånd emot varandra som i det första mästerliga kapitlet av »Gösta Berling», men de<noinclude> <references/></noinclude> qgppnyubtjkreprbruv3fxg6cm7alai 104 225415 657375 2026-08-26T07:50:37Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657375 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||SELMA LAGERLÖF|229}}</noinclude>faktorer, som betinga själva omslaget, försvinna i dunkel. Syn står vid sidan om syn i kraftfull åskådlighet, men alla finare processer flyta bort, den logiska förbindelsen i djupare mening saknas. Det blir en psykologi i blixtbelysning. <section end=SL2 /> <section begin=SL3 /> {{c|{{större|'''III.'''}}}} Selma Lagerlöf är en djupt ursprunglig natur, varken svensk diktning eller världslitteraturen har många paralleller att uppvisa. Denna originalitet är emellertid ej detsamma som att hon icke skulle hava lärt av andra. Över huvud är det endast en populär och oriktig föreställning, att originaliteten hämtar allt ur sig själv som ur en outtömlig brunn men intet från omgivningen. Snarare är det motsatta fallet. Även själen är en växt med djupa och fina rötter i den kulturella jordmånen. Endast den, som lärt mycket både av livet och av böckerna, har vidgat sin ande att omfatta ett innehåll, som är värt att meddela. Receptivitet är ''ett'' av villkoren för geni. Här och där i Selma Lagerlöfs arbeten finner man spår av detta tillägnande, fast hon alltid förstått att fullt smälta och självständigt bearbeta, vad hon inhämtat. »Studerat har hon», säger Esseide, »träget och allvarligt, så väl vetenskapliga skrifter som diktverk i det medvetna syftet att utbilda sig till skriftställare; men hon har därunder formligen vakat över sig själv, att hon icke måtte bli efterbilderska. Hon upptog sålunda av det lästa företrädesvis vad hon kunde omsätta så att säga i sin egen själ och använda vid bearbetningen av sitt eget tankestoff.» {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 2dctcvhbvt5le9nqaf2ayw4sqbnp1ei 104 225416 657376 2026-08-26T07:53:46Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657376 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|230|SELMA LAGERLÖF|}}</noinclude>Selma Lagerlöf har lärt av Shakespeare och Goethe, av Björnson och Ibsen och många andra litteraturens stormän. Vi hava hennes egna ord för den betydelse, som Bellman och Runebergs »Fänrik Ståls sägner» haft för hennes utveckling. Särskilt Runebergs episka och folkliga väsen har säkerligen väckt besläktade krafter i hennes egen själ. Tegnérs hjältedyrkan har väl ej heller varit utan inflytande på hennes utformning av kavaljerernas gestalter. Gösta Berlings väsen erbjuder vissa likheter med Fritiofs; även Gösta Berling är en romantisk viking, för vilken vardagslivets gränser äro för trånga. Med H. C. Andersen har hon varit väl förtrogen sedan barndomen, och det är klart, att hans djupa förståelse av sagan och myten spelat en roll för hennes egen utveckling. Idéen till »Nils Holgersson» har hon väl närmast fått från Andersens »Lille Tuk». Hon utgår liksom han från folksagan, och liksom han förstår hon att omforma det vardagliga till ett äventyr. Trots deras djupt skiljaktiga naturer finns det dock väsentliga likheter i deras uppfattning av det elementära och deras fantasis suveräna lek. I sin uppfattning och användning av det övernaturliga erbjuder hon beröringspunkter med E. T. A. Hoffmann, såsom det också strax påpekades vid »Gösta Berlings» framkomst, antingen hon så läst honom eller icke. Hoffmanns manér är ju rätt spritt och har kunnat möta henne hos andra besläktade författare. Och Walter Scott med sin rika fantasi, sin flödande fabulering och sin intima kännedom om saga och historia bör ha utövat en särskild dragningskraft på Selma Lagerlöf. I skildringen av Dovrehäxan i »Gösta Berling» tycks det mig, att hon lånat något av Walter Scotts färger. Själv är hon dock knappast inspirerad av historien i egentlig mening och, fast episk, långt mera konstruktiv och mer känslomättad än W. Scott, som låter händelserna själva tala som i en gammal krönika. Även med Dickens har hon djupgående likheter. Hon äger samma djupa känslighet och lättrörlighet, samma omfattande människokärlek, samma etiska allvar, och hon kan som Dickens slå över i det sentimentala. Hennes »Körkarlen» låter parallellisera sig med en Dickensk julberättelse, i vilken en eller annan förhärdad ungkarl<noinclude> <references/></noinclude> 0410r84r5lhi22ul5cffkarnaitp6st 104 225417 657377 2026-08-26T07:56:52Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657377 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||SELMA LAGERLÖF|231}}</noinclude>på sin väg möter en vålnad, som smälter isskorpan kring hans hjärta och omvänder honom till en god och nyttig samhällsmänniska. Att Selma Lagerlöf dessutom läst en mängd rent folklig litteratur, gamla berättelser och legender, liksom att de gamla epopéerna ej äro henne obekanta, behöver väl knappast antydas. Med de homeriska hjältarna gjorde hon ju redan bekantskap i Nösselts Allmänna historia för fruntimmer, men troligen har hon sedan gått till källan. Av modärna författare finnes det kanske ingen, som hon i uppfattningssättet står så nära som Kipling trots många och starkt framträdande olikheter. Kipling är anglosachsare till temperamentet, hans ämnen ofta indiska, han är imperialist och predikar kraftens och maktens evangelium. Men liksom Selma Lagerlöf förstår han naturen och folksjälen, han känner ut och in sina engelska soldattyper liksom hon förstår sina svenska bönder. Hans »Junglebok» är full av naturmystik. Båda beteckna ett stadium, då man djupare än någonsin förr inträngt i det primitivas och folkligas väsen. Feer och troll, som för den äldre romantiken ännu voro ett slags fasta mytologiska figurer, smälta hos dem tillsamman med landskapet, bliva individualiserade naturväsen som på den engelske målaren Rackhams eller norrmännen Kittelsens och Moes teckningar. Och likheten mellan Selma Lagerlöf och Kipling beror icke på litterär inverkan — det skulle då endast vara, att Nils Holgersson i någon mån tagit intryck av Mowgli — utan på gemensam kulturgrund och likartade utvecklingsmöjligheter. Selma Lagerlöfs beundransvärda förståelse för myt och saga, hennes osvikligt säkra blick för det folkliga i alla dessa former och hennes förmåga att återgiva detta beror i sista hand säkerligen därpå, att hon liksom Kipling levat sig in i en natur och en trakt, där seder och åskådningssätt ännu bevarat äldre tiders primitiva och patriarkaliska prägel. Med ett missbrukat uttryck under 1700-talet skulle man vilja säga: hon är en ''lusus naturae''. Allt vad hon skapar, åtminstone i sina lyckligaste ögonblick, förefaller så enkelt och osammansatt, att det nästan undandrar<noinclude> <references/></noinclude> 601umhbomwln0ddo4decwk31xf1v035 104 225418 657378 2026-08-26T08:04:50Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657378 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|232|SELMA LAGERLÖF|}}</noinclude>sig analys av förståndet, och å andra sidan är det så sammansatt och outgrundligt, som livet självt kan vara det. Det ligger antagligen icke så litet arbete bakom, men skildringarna ge oss intrycket, att författarinnan endast rådfrågat sitt minne och nedskrivit en serie av scener, så som hon direkt iakttagit dem. Detta skildringssätt har väl också bidragit att ge stilen dess karaktär. Någon god stil i konstnärlig mening är det icke. I »Gösta Berling» för ansträngd, för orolig och för teatralisk. Orden sakna glans, uttrycket skarp facettering, perioderna äro ofta uttänjda, nedtyngda av onödiga satsdelar. I det korta inledningskapitlet till »Drottningar i Kungahälla» finnes tillräckligt med modala hjälpverb för en metafysisk roman på tre hundra sidor! Trots detta och annat äger Selma Lagerlöf en stil och till och med en högst personlig stil. Man hör stämman, som talar mjukt men litet högtidligt. Den är stundom litet pratsam som samtalsspråk lätt kan bliva, men den har något fylligt över sig, något brett. Det är en äkta episk stil, som rycker allt med sig, som kommer i dess väg liksom de stora floderna. Det är en stil, som icke syns, den är rent saklig. Man känner aldrig någon lust att citera för uttryckets skull. Man minnes alls icke hennes ord som Strindbergs eller Heidenstams, som ännu efter åratal kunna dyka upp och verka med sin första friskhet. Men visionen, som orden utlöst, glömmer man icke. Det är, som om den, frigjord från orden, smälte samman med ens eget medvetande. Även Selma Lagerlöfs berättelsesätt är långt ifrån mönstergillt. Ofta omnämner hon detaljer, som hon sedan icke använder (skeppsgossen vid L’Univers’ undergång). Likaledes glömmer hon stundom drag, som hon redan berättat, och giver två olika motiveringar av samma händelse. Huvudtanken i hennes större berättelser står sällan fullt utmejslad och klar. Intet kan vara mera irreguljärt berättat än »Antikrists mirakler». Och vem intresserar sig för övrigt för den röda tråden i denna berättelse: den bortkomna och den eftergjorda Kristusbildens öden och deras sociala betydelse. Vad man njuter är alla dessa små förtjusande genrebilder av syditalienskt liv, som lysa likt ett band av rosen-<noinclude> <references/></noinclude> gadh3hlx685b27ulvc5uhfkowh3jqe3 104 225419 657379 2026-08-26T08:06:00Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 657379 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<small>HUSABY KYRKA I VESTERGÖTLAND.</small>|333}}</noinclude>beklaga, enär nämnda, högt belägna dörröppning utgjort ett karaktäristiskt drag i kyrkans fortifikatoriska utrustning, hvarom mera här nedan. Förutom nu nämnda tvänne ingångar har kyrkan antagligen haft ännu en belägen — ett mycket gammalt drag — på norra sidan midt emot den södra, nu varande hufvudingången. Den norra portalens plats intages nu delvis af ett stort spetsbågigt fönster. Det är redan nämndt, att kyrkans ursprungliga, små, rundhvälfda och högt sittande fönster blifvit igensatta. Enär några af dem sitta delvis ofvan hvalfven, d. v. s. afskäras af dessa, måste igensättningen hafva skett redan vid hvalfvens inslagning, således under gotikens tid och antagligen mot slutet af medeltiden. De ursprungliga fönstren ersattes då med längre ned sittande, större och såsom tillkomma under gotikens herravälde utan tvifvel spetsbågiga ljusöppningar, som dock ej voro de samma som de nu varande. Dessa senare erhöllo nämligen sin form och storlek vid reparationen 1866 och enligt uppgift af äldre sockenbor voro de förut varande fönstren endast hälften så stora. I långhusets södra vägg, nära dess östra ända förekommer ett litet, nu igensatt, spetsbågigt, således ej ursprungligt fönster, hvilket antagligen tillkommit på samma gång kyrkan erhöll sin 2:dra uppsättning af ljusöppningar. Med afseende på sin plats och storlek kan det emellertid ej anses vara ett prof på dessa. Det är helt litet — dageröppningen ej mer än omkring 0,60 × 0,20 m. — och sitter endast omkring 2 m. öfver marken. Ändamålet med det samma är ej lätt att säga. I sammanhang med fönstren bör vidare omnämnas en annan muröppning, hvilken är af mycket gåtfull natur. Den har sin plats i korets södra vägg strax invid dennas vestra ända samt helt nära golfvet. Öppningen är, som fig. 6 och 7 visa, rundhvälfd, med inåt starkt skrånande smyg, hvars »fönsterbänk» är trappformig och starkt uppåtstigande. Själfva dageröppningen är helt liten, endast omkring 0,15 m. hög och 0,13 m. bred. Den yttre smygen är nu igensatt och på kormurens yttersida synes endast den sammas rundhvälfda kantskoning. Afståndet från den n. v. marken — som är något, ehuru obetydligt högre än den ursprungliga — till öppningen är endast omkring 0,90 m. Inne i koret befinner sig smygens nederkant ej mer än knappt 0,5 m. öfver golfvet. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> ti8bbih4e2ny9rzwfo09k73i6rbsvp2 104 225420 657380 2026-08-26T08:10:29Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657380 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||SELMA LAGERLÖF|233}}</noinclude>röda koraller från Napolibukten. Hennes komposition är överhuvud lös och bygger liksom på bredden; där den ena historien slutar, tar en annan vid, utan att de strängt taget höra samman. Det påminner om en gammal sagoberätterska, som förtäljer vid sin strumpstickning, historia följer på historia, som den ena maskan häktar i den andra. Men likväl verkar skildringen medryckande och dramatisk. Trots alla dessa oregelbundenheter eller till och med stundom i kraft av dessa blir allt så mycket mera levande. Hennes sprudlande fantasi bär henne över alla svårigheter och tillåter henne fritt att göra, vad hon behagar. En av hemligheterna i hennes förmåga att berätta ligger däri, att det oväntade alltid inträffar. I de flesta fall vet man, då man läst några sidor av en bok, huru händelserna i huvudsak komma att utveckla sig. Men Selma Lagerlöf kan även bereda en ej alltför ovan läsare åtskilliga överraskningar. Det finnes ett kapitel i »Gösta Berlings saga», som bär titeln »Gamla visor». Marianne Sinclaire sitter i sitt rum, ordnande sina brev och papper. Det berättas, att hon har för avsikt att resa bort för alltid, sedan hon slagit upp med Gösta Berling och fadern blivit henne förhatlig. Man tror således, att hon skall resa. Därefter får man veta, att hon förlovat sig med löjtnant Adrian. Man tror således, att hon skall gifta sig med honom. Men hon anförtror oss också, att det inte är av kärlek utan mest av medlidande, som hon förlovat sig med den fattige löjtnanten, som egentligen älskar hennes pengar. Nu ärnar hon slå upp med honom och till tröst giva honom en penningsumma, som sätter honom i stånd att odla fädernegården. Följaktligen tror läsaren, att Marianne tänker bryta med honom. Men nu uppträder löjtnanten själv på scenen, och det visar sig, att han älskar Marianne, och att Marianne älskar honom. Slutet blir att de efter alla förvecklingar gifta sig. Huru skifta icke händelserna i detta kapitel, hållande oss i ständig spänning! Likvisst må man icke föreställa sig, att det är ett virtuosstycke, endast tillkommet för att med våld fasthålla läsarens uppmärksamhet. Tvärtom, den oroliga gången av hän-<noinclude> <references/></noinclude> p69hnqegg7e4ppr2ntaixa2birxupli 104 225421 657381 2026-08-26T08:15:00Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657381 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|234|SELMA LAGERLÖF|}}</noinclude>delsernas utveckling har sin förklaring i Mariannes eget väsen. Det är en åldrad skönhets, en f. d. baldrottnings nyckfulla hjärta, som bestämmer berättelsens rytm. Ett liknande fall kan man iakttaga i »Herr Arnes penningar». När Elsalill har hört de tre bovarnas samtal och vet, att Sir Archie är mördaren, väntar man, att historien skall vara slut. Intet annat kan ju återstå, än att Elsalill angiver sin familjs och fostersysterns mördare. Men så sker icke. Slutet fördröj es ytterligare, ty Elsalill älskar Sir Archie, och hon kan icke förmå sig att angiva honom. Denna Elsalills kärlek blir orsaken till alla de följande uppträdena och särskilt till den stämningsfulla scenen, då hon uppsöker Sir Archie i källarsalen för att varna honom. Han genomskådar, att hon redan angivit honom, och flyr, bärande henne som sköld framför sig. Man kan i Selma Lagerlöfs berättelser urskilja två olika manér. Först den lyriskt-episka framställningen i »Gösta Berling», vilken till ej ringa grad utformats med de gamla epopéernas teknik för ögonen. Selma Lagerlöf har tänkt ungefär som Goethe, att det är skönt att vara en av homeriderna, om även en bland de sista, och hon har sökt pressa handlingen upp i det heroiska. Man märker anslutningen till epopéen i sådana yttre drag, som att författarinnan ofta tilltalar sina åhörare som en gammal folksångare, vilken vill väcka uppmärksamhet för sitt ämne, eller i hennes begär att framställa kavaljererna som hjältar — de äro tolv som Artursriddarna kring det runda bordet — och väl också i språkets tydliga försök att nå den höga stilen, så långt som prosaformen tillåter. Ännu i »Antikrists mirakler» återklingar något av lyriken från hennes förstlingsarbete. Men Selma Lagerlöf insåg, att många arbeten gick det ej att skriva i »Gösta Berlings» stil. De noveller hon publicerade under de närmaste åren, och vilka samlade ingå i »Osynliga länkar» och »Drottningar i Kungahälla», har hon också givit en delvis annan form. Stilen har blivit fastare, objektivare. Det är synbarligen Björnsons bondeberättelser och de isländska sagorna, som nu blivit hennes mönster med deras korthuggna perioder och kärva dialog. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 00o5qz8sexwuy5gd41fbb6ffr9mdjpx 104 225422 657382 2026-08-26T08:20:23Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657382 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||SELMA LAGERLÖF|235}}</noinclude>Det är visst icke endast i yttre avseende, som »Gösta Berlings saga» erinrar om epopéen. Den såväl som Selma Lagerlöfs övriga berättelser är till ton och uppfattning äkta episk. Denna läggning är sällsynt i svensk litteratur. Av skalder på svenskt tungomål äges den kanske endast av finnen Runeberg. En epiker måste vara objektiv. Han måste helt uppgå i de gestalter, som han skapar, försvinna bakom dem, låta sin egen lyrik och sitt eget patos sammansmälta med deras. Han måste vara oändligt intresserad av sina personers öden, men på samma gång skildra deras glädje och smärta med samma jämna mod. Han speglar tingen, icke sig själv. Men icke nog därmed. Epikern måste även hava en känsla av helheten framför sig. Han får aldrig glömma, att vad han berättar endast är en episod i mänsklighetens stora saga, endast en droppe ur ett hav. I individens historia ser epikern alltid människosläktets. Han är som en man, vilken många år varit borta från den stad, som sett honom födas, där varje ansikte och varje gatsten en gång varit honom bekanta. Ingenting kan vara mera vemodigt och på samma gång mera upphöjt än ett dylikt återseende. Allt är förändrat. Människorna, som han träffar på gatan, äro honom okända. Han går som en främling i staden, där allt det gamla lyser i minnenas glans. Det är det första intrycket. Så möter han gamla vänner, som äro förändrade, barn, vars föräldrar han en gång känt, han hör talas om människoöden av växlande art. När han tillbragt några dagar på detta sätt, är det, som om han levat generationers liv. Han höjer sig liksom upp över den enskildes tillvaro och omfattar i en enda blick hela mänsklighetens. Han ser, huru människorna födas, leva en kort tid för att därefter bäddas ner i de gravar, som vänta dem. Han ser, vad människolivet är i rikedom och i fattigdom. Han genomskådar fraserna, drömmarna, illusionerna, men han inser också, att det icke kan vara annorlunda än det är. Han tycker sig ana de lagar, som styra det hela mitt i det virrvarr av underliga öden, som på en gång brusa in över honom. Det är just en sådan högtidskänsla, som besjälar hela Selma<noinclude> <references/></noinclude> kl2pjv3mwueqpoap0evi3itim9re3ip 104 225423 657383 2026-08-26T08:24:49Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657383 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|236|SELMA LAGERLÖF|}}</noinclude>Lagerlöfs skildringssätt. Liksom en gammal aoid, den där uppsamlar folkets sagor och besjunger dem, har hon låtit de värmländska sägnerna tala till sitt hjärta i »Gösta Berlings saga». Om möjligt ännu tydligare spårar man samma bärande uppfattning i»Jerusalem». Betecknande är i detta avseende den vision, vilken står som inledning till arbetet, och där Ingmar ser hela raden av förfäder ända från hedenhös samlade i »storstugan», levande evighetens liv under samma sysselsättningar som på jorden. Huru äkta folklig i bästa mening är icke denna uppfattning. Så hava alla naturfolk föreställt sig förfädernas andar, jagande, fiskande, plöjande som de själva. Och huru myllrar det icke sedan fram av gestalter och människoöden i denna underbara bok, tills sagan slutligen blir en historia om den svenske bondens strid med det jordiska och längtan efter det himmelska. Det är klart, att en dylik episk uppfattning alltid måste präglas av en särskild, bestämd världsåskådning, vilken liksom födes ur själva skådespelets art. Men äkta episkt framträder denna grunduppfattning aldrig på något subjektivt sätt. Selma Lagerlöf predikar sällan några teorier, men under händelsernas gång kan man skymta en viss grundsyn. Först och främst är hennes författarskap buret av en stark humanitetskänsla och av ett högt etiskt ideal. Överallt söker hon att se det goda i sina medmänniskors görande och låtande. Hon är i detta avseende den absoluta motsatsen till August Strindberg, den store satirikern, som med diabolisk träffsäkerhet upptäcker det maskstungna, det lumpna och ruttna och alltid hänsynslöst avslöjar fel och laster. För Selma Lagerlöf är följande yttrande om grevinnan Märta i »Gösta Berlings saga» ytterst karaktäristiskt: »Jag har väl ej stort mer att berätta om henne nu, och det jag sagt har ej varit gott. Det är, som om mitt samvete sloge mig. Hon var dock godhjärtad och levnadsglad, då hon var ung» … Långt mera konstnärligt får denna optimism sitt uttryck i »Legenden om fågelboet». Eremiten Hatto har lidit mycket av världens vrånghet och orättvisa. Dag efter dag står han<noinclude> <references/></noinclude> hjfhd5cxtkzw70pj5d8bfn7hgldhn9b 104 225424 657386 2026-08-26T10:22:48Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657386 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||SELMA LAGERLÖF|237}}</noinclude>därför ute i ödemarken och ber med uppsträckta händer sitt livs stora bön. Han ber Gud, att denne måtte låta domens dag inbryta över denna onda värld. Ett fågelpar tager honom, där han står förtorkad och knotig, för ett gammalt träd och bygger sitt näste i hans uppsträckta hand. Hatto låter dem bygga, ty han har funderat ut, att om han mäktar stå kvar bedjande med upplyfta armar, till dess fåglarna hunnit uppfostra sina ungar, skall Gud nog höra hans bön. Men snart är hans sinnestillstånd förändrat. Hans böner bliva allt mindre brinnande, och när han åkallar Gud för att av honom begära världens frälsning genom förstörelsen, gör han ett tyst undantag för de sex skrikande ungarna i boet. Allt oftare sänker han armen för att kasta en blick på dem. Kärleken till de små och värnlösa, som det blivit varje litet barns uppgift att lära de stora, farliga människorna, kommer över honom. Kanske, när allt kom omkring, att Gud fader höll denna jord på sin högra hand som ett stort fågelnäste, och kanske han kommit att hysa kärlek för alla dem, som där bygga och bo, för alla jordens värnlösa barn. När de flygfärdiga fåglarna övergivit boet och komma och sätta sig på Hattos huvud och axlar och fladdra och leka runt omkring honom, då är Hatto besegrad. Han väntar icke längre, att Gud skall förgöra världen, ty han har ju icke själv hållit sitt löfte utan sänkt armen för att se på fågelungarna. Man spårar även ofta på botten av hennes berättelser ett bestämt drag av humor. Hon ser betagen, med djupt allvar, men dock med ett gott leende på hela tillvaron. Förvändheterna, dumheterna undgå henne icke, men utan att förarga henne. Det är humoristiskt, när skolmästaren i »Jerusalem» bygger missionshuset för att stödja den ortodoxa kyrkan, men i själva verket öppnar dörren för de frireligiösa rörelserna. I »Gösta Berling» framtindrar denna humor ofta, t. ex. i skildringen av patron Julius eller mamsell Marie, men framför allt ligger den diskret bakom händelserna. Alla dessa kavaljerer tro, att majorskan avslutat ett kontrakt med djävulen, ett skämt, som Sintram ingivit dem. Ser man djupare ned till hennes världsuppfattnings rötter,<noinclude> <references/></noinclude> rjt3tqo3p85xhl2qr2b13nggg6ti9eb 104 225425 657387 2026-08-26T10:29:27Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657387 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|238|SELMA LAGERLÖF|}}</noinclude>utgöres kanske den bärande principen av, att människan behöver en varm tro, en innerlig förvissning, om också denna är en illusion, för att kunna leva. Gång på gång finner man denna tanke varierad i hennes skrifter. Humoristiskt är den utvecklad i den lilla kvicka berättelsen om morbror Ruben. Denne hade en gång som barn satt sig på en kall trappa, förkylt sig och dött av feber. Sedan blir han till ett varnande exempel för barnen generation efter generation, en myt, en lögn, med vilken de skrämmas för allehanda farligheter. I förbigående sagt kan denna berättelse även tjäna som ett exempel på, huru en folktradition uppkommer och förvandlas, intressant att läsa hos en författare, som själv berättat så många sagor i anslutning till folkets levande sagoskatt. Munken skapar den nödvändiga illusionen åt den gamla Agneta, som lever ensam uppe i en stuga vid den breda gletschern. Hon plågas av den tanken, att ingen har någon glädje av, att hon lever. Men munken, som hon möter, visar henne, att hon har nog att leva för även däruppe i fjället. Hon är icke ensam. Vad hon trott vara dimma och dunst och blåvita skiftningar i isen, det var skaror av osaliga andar, som pinades i den eviga kölden. Från den dagen känner sig Agneta åter lycklig. Hon har fått en uppgift att leva för. Hon arbetar dubbelt mot förr, köper ved och ljus, och om natten komma de osaliga och värma sig i hennes stuga, där brasan sprakar och ljusen lysa. Ännu mera skarpt är tanken formulerad i »Kejsarinnans kassakista». Det fattiga folket ute vid dynerna lever i djup nöd. Kejsarinnan gripes av medlidande, men vet ej, vad hon skall göra för dem. Slutligen skänker hon dem en skatt, men de få icke röra den, förrän de råkat i högsta nöd. Och ännu aldrig hava de anlitat den; blotta medvetandet om, att skatten finnes, har skänkt dem styrka och uppehållit deras mod. Kistan innehåller i själva verket endast några daler. Denna kejsarinnans skatt blir i munkens predikan till en symbol av tron på försynens makt, som bärer människorna genom livets svårigheter och världens frestelser. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 6huq08m0r37r00yw6z6zwizom8gg9n7 104 225426 657388 2026-08-26T10:32:26Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657388 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||SELMA LAGERLÖF|239}}</noinclude>Tydligast kommer denna synpunkt fram i »Antikrists mirakler». Intet ord är falskare än det, som är inristat i Antikrists krona: »Mitt rike är endast av denna världen». Människan behöver det oändliga för att leva, för att uthärda lidandet, för att icke misströsta under fattigdomens strider eller förslöas av rikedomen. I »Jerusalem» förekommer en präst. Någon märklig predikant är han icke. Han har träffats av ett slaganfall, och därefter äro hans själs krafter brutna. Han predikar alltid om Guds försyn. »Ingenting är så märkvärdigt som att tänka på, hur Gud styr», säger han gärna som avslutning på ett samtal. »Ingenting i världen är så märkvärdigt.» Samma stilla undran fyller även överste Beerencreutz, där han på gamla dagar är sysselsatt med att väva en trasmatta för sina båda rum. Det är icke något lätt arbete, och under det han slår samman trådarna och ordnar mönstrets färger, sitter han och funderar på, hur hans liv och de människors liv, som han känt och följt, bilda en liten del av Guds stora väv. Och det förefaller honom, som om han vävde in sitt eget och sina vänners liv i mattan i en ringa efterbildning av det, som han menar, att han sett framställt i Guds vävstol. Det är något centralt i sitt eget berättelsesätt, som Selma Lagerlöf fått fram i dessa överstens reflexioner om livets händelser och den högre världsstyrelsen. Även hon söker liksom den gamle krigaren efter Guds mening med människorna. Ju längre man skrider fram i Selma Lagerlöfs författarskap desto tydligare framträder detta etiska och religiösa element. Jag har nämnt som en grundtanke i hennes diktning, att människan behöver en tro, en innerlig förvissning, om detta också är en illusion, för att kunna leva. Man kan finna en överensstämmelse mellan denna uppfattning och den Ibsen låter Relling uttala i »Vildanden». Men skillnaden är väsentlig. Småningom blir för Selma Lagerlöf denna livstro, denna illusion det enda verkliga, livets fulla innebörd; livet i och med Gud och i kärlek till människorna blir den bärande tanken i hennes berättelser, och detta någon gång i så hög grad, att de didaktiska och mirakulösa elementen<noinclude> <references/></noinclude> 6ywoc57lm265uh7itqhwb3dj0qklh6z 104 225427 657389 2026-08-26T10:36:28Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657389 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|240|SELMA LAGERLÖF|}}</noinclude>hopa sig på ett sätt, som oroande påminner om söndagsskoleberättelser. Denna religion är enkel och folklig som hela hennes väsen, utan alla dogmatiska spetsfundigheter, mystiskt innerlig och trosviss. Hennes världsuppfattning fyller hennes skildringar med en mild och värmande optimism. Hon är nästan den enda av detta tidskedes stora författare, som icke frätts av världssmärtans och passionernas strider och kval. <section end=SL3 /> <section begin=SL4 /> {{c|{{större|'''IV.'''}}}} De människor, som Selma Lagerlöf framställer, utmärka sig sällan genom något mera komplicerat väsen. Om väckelsepredikanten Hellgum är en av de svagast tecknade karaktärerna i »Jerusalem», om han aldrig blir annat än en skugga, vars stora inflytande över menigheten man knappast förstår, beror detta därpå, att hans själsliv är av den sammansatta art, som Selma Lagerlöf icke gärna rör vid. Hon intresserar sig icke för dylika undantagsvarelsers psykologi. Troligen av samma skäl har Gaetano, socialistledaren, agitatorn, drömmaren i »Antikrists mirakler» endast blivit en älskare och — ett namn. Om Marianne Sinclaire, världsdamen, antydes det, att hon är en överlägsen, modärn och reflekterad natur. »Den sköna Marianne bar själviakttagelsens ande inom sig. Hon kände hans isögon och hånleenden följa varje steg, varje ord. Hennes liv hade blivit till ett skådespel, där han var den ende åskådaren. Hon var ej människa mer, hon led ej, gladdes ej, älskade ej, hon utförde den sköna Marianne Sinclaires roll, och själviakttagelsen<noinclude> <references/></noinclude> lsxk6xt9izjez7is7bgyjy6zawzijro 0 225428 657390 2026-08-26T10:38:56Z PWidergren 11678 Skapade sidan med '<div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="J_Mortensen_Från Röda rummet till Sekelskiftet_1918.djvu" from=542 to=552 prev="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/Hjalmar Söderberg|Hjalmar Söderberg.]]" current="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/I. Selma Lagerlöf|I. Selma Lagerlöf.]]" next="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/II. Selma Lagerlöf|II. Selma Lagerlöf.]]" kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> Kategori...' 657390 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="J_Mortensen_Från Röda rummet till Sekelskiftet_1918.djvu" from=542 to=552 prev="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/Hjalmar Söderberg|Hjalmar Söderberg.]]" current="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/I. Selma Lagerlöf|I. Selma Lagerlöf.]]" next="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/II. Selma Lagerlöf|II. Selma Lagerlöf.]]" kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Från Röda rummet till Sekelskiftet]] hh9i7nwvkeixz76nt2wbl99uz7codt9 0 225429 657391 2026-08-26T10:41:35Z PWidergren 11678 Skapade sidan med '<div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="J_Mortensen_Från Röda rummet till Sekelskiftet_1918.djvu" from=553 to=571 tosection=SL2 prev="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/I. Selma Lagerlöf|I. Selma Lagerlöf.]]" current="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/II. Selma Lagerlöf|II. Selma Lagerlöf.]]" next="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/III. Selma Lagerlöf|III. Selma Lagerlöf.]]" kommentar={{nop}} header=1/> <references/>...' 657391 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="J_Mortensen_Från Röda rummet till Sekelskiftet_1918.djvu" from=553 to=571 tosection=SL2 prev="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/I. Selma Lagerlöf|I. Selma Lagerlöf.]]" current="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/II. Selma Lagerlöf|II. Selma Lagerlöf.]]" next="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/III. Selma Lagerlöf|III. Selma Lagerlöf.]]" kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Från Röda rummet till Sekelskiftet]] ify0xscgxetznmbp57fkgo7zlr5wiaw 0 225430 657392 2026-08-26T10:43:49Z PWidergren 11678 Skapade sidan med '<div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="J_Mortensen_Från Röda rummet till Sekelskiftet_1918.djvu" from=571 to=582 fromsection=SL3 tosection=SL3 prev="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/II. Selma Lagerlöf|II. Selma Lagerlöf.]]" current="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/III. Selma Lagerlöf|III. Selma Lagerlöf.]]" next="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/IV. Selma Lagerlöf|IV. Selma Lagerlöf.]]" kommentar={{nop}} header=1...' 657392 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="J_Mortensen_Från Röda rummet till Sekelskiftet_1918.djvu" from=571 to=582 fromsection=SL3 tosection=SL3 prev="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/II. Selma Lagerlöf|II. Selma Lagerlöf.]]" current="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/III. Selma Lagerlöf|III. Selma Lagerlöf.]]" next="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/IV. Selma Lagerlöf|IV. Selma Lagerlöf.]]" kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Från Röda rummet till Sekelskiftet]] bgikbe80sc9q06il640aqryc5z9f4h8 104 225431 657393 2026-08-26T10:46:48Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ 657393 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|334|<small>EMIL EKHOFF.</small>|}}</noinclude>Ändamålet med denna egendomliga muröppning är, som sagdt, ganska svårtydt. Den har i hufvudsak, ehuru af mycket små dimensioner, formen af ett verkligt fönster. Åtminstone vid ett af kyrkans ursprungliga, igensatta fönster kan man iakttaga, att fönsterbänken varit trappformig. Det samma har dessutom antagligen varit förhållandet med apsidens nu något utvidgade fönster. Troligen hafva därför alla de ursprungliga fönsteröppningarna varit så anordnade. Att den nu i fråga varande, lågt sittande lilla muröppingen ej kan hafva tjänstgjort som ljuskälla är emellertid uppenbart. Dess verkan i detta afseende skulle naturligtvis både genom dess storlek och plats hafva varit rent försvinnande och det är ju dessutom ej tänkbart, att man anordnat en muröppning för ljusets insläppande så nära marken. I Danmark känner man från rätt många kyrkor likartade muröppningar, hvilka intaga samma {{Illustration||fil=Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne910sven).pdf|sid=704|bildtext=Fig. 6 och 7. <i>Muröppning i korets södra vägg, nära marken.</i>}} plats och läge, d. v. s. i korets sydvestra hörn, nära marken. Arkitekten F. Uldall anför i en uppsats »Om Vinduerne i de Jydske Granitkirker»,<ref>Aarbøger for Nord. Oldkynd. og Hist. 1894, hft. 3.</ref> sid. 28, sju kyrkor, i hvilka han funnit en »lavtsiddende, rund Aabning paa Chorets Sydside tæt henimod den vestre Ende» och längre fram, sid. 296, omtalar han minst tolf andra kyrkor, som hafva »en Art sædvanlig smalle Aabninger, der have omtrent samme Hovedform som et almindeligt Vindue, kun at de som oftest ere langt mindre end dette og er anbragte lavt nede paa Chorets Sydside tæt henimod den vestre Ende, altsaa ganske paa samme Plads, som i flere af de ovennævnte Kirker optages af den runde Aabning», och han anser, att flera omständigheter tyda på, att dessa små muröppningar ursprungligen hafva varit allmännare, än de nu kunna påvisas. Båda slagen, såväl de runda som de med vanlig fönsterform, finner hr. Uldall svåra att förklara,<noinclude> <references/></noinclude> 4lk0h40cfdzf5kzbcvo9yc9ps9ukrqb