Wikisource svwikisource https://sv.wikisource.org/wiki/Wikisource:Huvudsida MediaWiki 1.47.0-wmf.18 first-letter Media Special Diskussion Användare Användardiskussion Wikisource Wikisourcediskussion Fil Fildiskussion MediaWiki MediaWiki-diskussion Mall Malldiskussion Hjälp Hjälpdiskussion Kategori Kategoridiskussion Tråd Tråddiskussion Summering Summeringsdiskussion Sida Siddiskussion Författare Författardiskussion Index Indexdiskussion TimedText TimedText talk Modul Moduldiskussion Event Event talk Ämne 0 3567 657769 562742 2026-09-03T08:08:01Z PWidergren 11678 657769 wikitext text/x-wiki {{Titel|Don Quixotte|Gustaf Fröding|förra=[[Tronskifte]]|nästa=[[Clown Clopopisky]]|kommentar=Ur [[Nya dikter (Fröding)|Nya dikter]], 1894}} <poem> Vid allt mystiskt i naturen, varslar det om svåra tider; far han ännu kring och rider, han av Sorgliga Figuren! Det var han och ingen annan, ty Mambrinos hjälm, den fina lödderskålen, såg jag skina kring den kala hjältepannan. Och den stolta Rosinante såg jag styvt och spattigt dansa. På sin mula Sancho Panza såg jag hänga som en vante. Ädle resenär från Spanien, är du icke trött att rida, har du icke nog fått lida av den eviga kampanjen? Jag förstår din min, den varnar mig för skämtan med det höga, svaret lyser i ditt öga: ännu vifta väderkvarnar! ° Ja, igenom tiden rider ännu riddarn av La Mancha, enligt min och mångas tanka är han med i dagens strider. När mot obekanta faror förutseende vi blicka och mot väderkvarnar skicka våra unga tappra skaror, stiger don Quixotte ur graven, och till vår och riddarens heder är det han, som striden leder, han som svänger fältherrstaven. </poem> [[Kategori:Poesi]] 4z4nvr77mci11r7j9t11fdperh210xj 657776 657769 2026-09-03T08:25:57Z PWidergren 11678 657776 wikitext text/x-wiki {{Titel|Don Quixotte|Gustaf Fröding|förra=[[Tronskifte]]|nästa=[[Clown Clopopisky]]|kommentar=Ur [[Nya dikter (Fröding)|Nya dikter]], 1894}} <poem> Vid allt mystiskt i naturen, varslar det om svåra tider; far han ännu kring och rider, han av Sorgliga Figuren! Det var han och ingen annan, ty Mambrinos hjälm, den fina lödderskålen, såg jag skina kring den kala hjältepannan. Och den stolta Rosinante såg jag styvt och spattigt dansa. På sin mula Sancho Panza såg jag hänga som en vante. Ädle resenär från Spanien, är du icke trött att rida, har du icke nog fått lida av den eviga kampanjen? Jag förstår din min, den varnar mig för skämtan med det höga, svaret lyser i ditt öga: ännu vifta väderkvarnar! ° Ja, igenom tiden rider ännu riddarn av La Mancha, enligt min och mångas tanka är han med i dagens strider. När mot obekanta faror förutseende vi blicka och mot väderkvarnar skicka våra unga tappra skaror, stiger don Quixotte ur graven, och till vår och riddarens heder är det han, som striden leder, han som svänger fältherrstaven. </poem> [[Kategori:Poesi]] [[Kategori:Gustaf Fröding]] awswpcha4stym8c485y1xd15eba2iwu 104 134616 657755 454361 2026-09-02T14:37:27Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 657755 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||55|}} {{linje|4em}}</noinclude>I adresskalendern stod det ganska riktigt: »Broms, H.» Jag vardt glad. Men hvad som stod bredvid störde något min glädje, ty där läste jag »husägare». Det kunde väl icke gärna vara min forne lärare i matematik. Då rann mig i minnet hvad den andra frun nyss berättat, att magistern skulle hafva gift sig med sin gamla hushållerska som fått ett arf. »Blåkulla faster, hu då!» utropade jag, och herrarne i Wallins kryddbod sågo på mig med undrande blickar. Jag höll på att glömma se efter hvar husägaren Broms bodde och måste ännu en gång slå upp adresskalendern. »Broms, H., husägare, Gråbärgsgatan 7» eller 9 eller något dit åt, det mins jag icke nu så noga. Den der husägaren bodde således i trakten och just vid den gata, hvarifrån jag kommit. Jag beslöt att genast vända om dit. Så gärna jag än ville träffa magistern, önskade jag dock nästan, att det ej måtte ske efter den anvisning som adresskalendern lemnat, ty jag kunde icke förlika mig med att den snillrike vetenskapsman, som jag visste Broms vara, skulle hafva nedsjunkit till en helt vanlig »husägare» och en som dertill kanske fått sitt hus genom giftermål med en gammal afskyvärd häxa. Vid framkomsten efter den angifna adressen fann jag, till min stora öfverraskning, att det vore just det hus, som jag en kort stund förut skådat med så stort nöje, det lilla envåningshuset på den höga stenfoten med trädgården, de klara fönsterrutorna och de<noinclude> <references/></noinclude> tash480cv8yvz0khj7ngk0f16zfs3d8 104 134617 657756 454362 2026-09-02T14:39:00Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 657756 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||56|}} {{linje|4em}}</noinclude>vackra gardinerna, huset, hvarifrån det friska, vackra skrattet klingat i täflan med den muntra visan. Skulle det vara här magistern bor? Huset kunde ej gärna vara bebodt af mer än en familj, så litet var det. Det var således sannolikt husägarens, antingen denne var min gamle bekante eller ej. Jag ringde på den stängda porten, hvilken öppnades af en liten nätt tjänstflicka, en fullkomlig motsats till Blåkullafaster. »Bor ''magister'' Broms här?» Jag lade särskild vigt på titeln, i förhoppning att få ett nekande svar. Men svaret blef fullkomligt jakande, samt upprepades ännu starkare, då jag, för att vara riktigt säker, framstälde samma fråga ännu en gång. »Det var besynnerligt!» kunde jag ej afhålla mig från att utropa. »Hvad befall’s?» frågade den lilla nätta tjänstflickan. »Magistern är således slägt till den herr Broms, som rår om huset», sade jag. »Det är magistern, som rår om huset», svarade flickan hvilken troligtvis började finna mina frågor underliga. Jag hade svårt att hemta mig från min förvåning, men frågade dock, om magistern vore hemma och om jag i så fall kunde få tala vid honom. Det mötte inga svårigheter. Genom ett ljust och rymligt förrum fördes jag in i en tämligen stor sal hvilken var, alldeles som magisterns gamla bostad, fullsatt med böcker från golf till tak. På ett stort bord<noinclude> <references/></noinclude> qp9ltmm1q91xmaxseeh9p3yt38x47nu 104 134618 657757 454363 2026-09-02T14:40:42Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 657757 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||57|}} {{linje|4em}}</noinclude>mellan de två fönsterna syntes också ungefär samma hög af böcker i mindre god ordning torna upp sig, som jag varit van att se i rummet vid hörnet af Piparegränden. Men för öfrigt tycktes god ordning härska, och rummet bar utseende af att vara en bokmänniskas ganska trefliga, till och med smakfulla arbetsrum. Från bordet reste sig en herre och kom mig till mötes. Jag bockade mig mycket obekant, och han hvilken tycktes vara närsynt skrufvade glasögonen till rätta för att taga mig i skärskådande. En stunds förlägen tystnad uppstod, men afbröts af glasögonsmannens utrop: »Nå se, det är ju herr . . .» Han tycktes ett ögonblick söka i sitt minne efter mitt namn, men fann det snart och räckte mig handen vänligt, att icke säga hjärtligt. Hvad skulle detta betyda? Mannen med glasögonen, som kallade mig vid namn och som tycktes vara hemma på stället, hade visserligen åtskillig likhet med min forne lärare i matematik, och likväl kunde det ej gärna vara samma person. Magister Broms hade redan flera år förut sett ut att vara en gammal karl, bort åt sextio år, tyckte jag. Denne som nu räckte mig handen hade utseende af att vara knappt fyrtio. Hufvudet var visserligen lika stort, det är sant, men ansigtshyn var helt annorlunda, och ögonens uttryck likaledes. Skägget var klippt och ansadt, ett riktigt vackert skägg, utan många grå strån, efter hvad jag kunde se. Håret var ordentligt kammadt, något som jag aldrig funnit vara händelsen med Hans Broms’ gamla hår. Ja, anletsdragen hade en helt annan och<noinclude> <references/></noinclude> n9vust0yu6tghe46rhdp2f0roqx8pki 104 134619 657758 454364 2026-09-02T14:48:42Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 657758 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||58|}} {{linje|4em}}</noinclude>ungdomligare prägel. Ej heller voro glasögonen mera så oformliga och cirkelrunda, liksom de varit gjorda för Minervas fågel. Nej, den här mannen bar ett par mycket fina glasögon med knappt märkbara bågar. Skepnaden var rakare, kanske en smula fylligare än gamle magisterns, hållningen mera obesvärad och drägten visserligen enkel och allvarlig, men fullkomligt klanderfri. Denne person kunde svårligen vara den samme som pluggade matematik med mig några år förut. Sannolikt var han en yngre slägting. »Ursäkta mig, det är visst magisterns bror», stammade jag något förlägen. »Nej, nog är jag mitt eget ''jag''», svarade mannen och skrattade. Jag hade aldrig hört Hans Broms skratta, knappt sett ett leende på hans förlästa ansigte. Jag kände mig ännu förlägnare och gjorde troligtvis en ganska löjlig figur, där jag stod kvar vid dörren och tummade min studentmössa. »Se så, vi äro ju gamla bekanta», hette det vidare från min värds sida. Det var snällt att herrn sökte upp mig. Var nu god och stig fram och sitt... Får jag bjuda en cigarr?» Magister Broms hade väl rökt pipa, men en cigarr hade jag aldrig sett i hans våld. »Kanske det också får vara litet sodavatten och en droppe punsch? I Upsala dricker man ju punsch? Hva’ sa’? Ha, ha, ha!» Min förvåning var i beständig tillväxt. Jag sjönk ned i en ganska bekväm soffa, tände en cigarr,<noinclude> <references/></noinclude> 6jojr5j01xutl7jlnm19k75swj45zvt 104 134620 657759 454365 2026-09-02T14:50:43Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 657759 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||59|}} {{linje|4em}}</noinclude>smakade på sodavattnet som den lilla nätta tjänstflickan på värdens tillsägelse burit in, slog äfven i mig ett glas punsch, men allt detta utan att veta hvad jag gjorde. Mina blickar fortforo att med förvåning vara fästa på herrn i huset som med lätta och säkra steg vandrade fram och till baka i rummet, drog några bloss då och då på cigarren, smakade på dricksvarorna och klingade med mig, under allt frågande om ställningar och förhållanden i Upsala. Jag svarade mekaniskt och stundom alldeles bakfram. »Hvad säger herrn?» utropade han plötsligt efter ett sådant svar från min sida. »Har Johan Henrik Schröder sökt lärareplatsen i ridkonsten?» Och han skrattade så att fönsterrutorna darrade. Jag bad om ursäkt och försökte att rätta uppgiften men snärjde in mig ännu värre, rörde ihop Marklin och madame Bishop, Fahlcrantz och Schylanders Ulla och visade mig vara ohjelpligt förvirrad den aftonen. Huru kunde jag väl annat? ''Om'' den person som här skämtade med mig och tycktes så gärna vilja höra allt möjligt om Upsala, både från den lärda och den glada verlden, både rörande vetenskapliga frågor och studentupptåg, ''om'' den personen verkligen vore den samme som den gamle magister Hans Broms, hvilken jag känt några år förut, så hade ett underverk inträffat. På naturlig väg kunde det aldrig hafva gått till. Det började kännas riktigt hemskt, tyckte jag, att sitta i den bekväma soffan och vara vitne till följderna af denna underbara omskapning, men jag kunde omöjligt slita mig lös från denne man. Jag förmådde icke vända blickarna från detta mäktiga hufvud med<noinclude> <references/></noinclude> 6h5yir3vw53cb9n13c2rles2p8k4id9 104 134621 657760 454366 2026-09-02T14:52:27Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 657760 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||60|}} {{linje|4em}}</noinclude>det blomstrande anletet, dessa lifliga ögon och denna kraftiga kroppsbyggnad. »Åh ja, människorna äro sannerligen icke så onda som mången pratar», sade han såsom följdsats till något han nyss förut yttrat. »Vi hafva ej gått från ett bättre till ett sämre, utan tvärt om.» Och så fortfor han att tala godt om sina medmänniskor, att glädja sig åt mänsklighetens stora framsteg samt att äfven låta mig ana, huru lycklig han själf vore. Skulle det vara ett spefullt tal? Omöjligt, ty det låg ett omisskänligt allvar i hans uttryck. Det var en så trofast manlig klang i hans ord, då han talade om framtidens stora uppgift, och hans ögon glänste af en verkligt hänförande glans, då han skildrade huru hvar och en, äfven den obetydligaste, ej borde känna sig för svag för att draga sitt strå till stacken. Hans lifliga ord, uppriktiga tolkar för en hög själ, eldade ynglingens sinne, och jag glömde för en stund min förvåning öfver magisterns underbara förvandling hvilken i yttranden och åsigter tycktes vara lika stor som den hans yttre människa undergått. Han tystnade för en stund och föll i tankar. Därpå kom han åter till sig själf, tog sitt glas, nickade åt mig och drack. Slutligen kunde jag ej afhålla mig från att helt öppet uttala min förundran, att icke säga min förskräckelse, öfver den underbara förändring han undergått. Han smålog, klingade ytterligare med mig, smuttade ännu en gång på sitt glas och utbrast: {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> axau9p1mxqe1hbuwfex5gqjj7i15gdw 104 134632 657761 454515 2026-09-02T14:55:40Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 657761 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||61|}} {{linje|4em}}</noinclude>»Herrn skulle allt bra gärna vilja veta, om den som nu sitter och dricker med herrn verkligen är den samme, som läste matematik med herrn för några år sedan?» Jag tillstod, att det skulle vara ofantligt kärkommet, ty för ögonblicket visste jag sannerligen icke hvad jag skulle tro. »Vill herrn äta en enkel middag här om söndag, så skall jag kanske kunna skaffa herrn reda på huru det egentligen hänger i hop.» Jag tackade och lofvade att komma samt tog för denna gång afsked af min i mitt tycke underbara värd. ''Kan'' det vara Hans Broms själf? Det var hvad jag funderade på, när jag befann mig på hemvägen. Och ''om'' det är han, huru är det möjligt att han kunnat så föryngras i yttre och inre afseende? Om hans giftermål hade jag icke erfarit det ringaste. Vore han verkligen gift med Blåkullafaster? Hade äfven hon undergått förvandling? Med stor otålighet afvaktade jag söndagsmiddagen. {{c|{{st|III.}}}} »Här får jag för er föreställa min hustru», sade ägaren till det lilla vackra huset, då jag på söndagen infann mig för att göra heder åt middagsbjudningen. Ett ungt och vackert fruntimmer räckte mig leende handen och bad mig vara välkommen. En sådan<noinclude> <references/></noinclude> pfrwieubi6l2zddcjz4n8i8q2e1xy6a 104 134636 657764 454520 2026-09-03T07:47:57Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 657764 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||62|}} {{linje|4em}}</noinclude>förvandling hade Blåkullafaster omöjligt kunnat undergå. Jag kände mig betydligt lättare till sinnet. Herrn i huset hade icke ändrat sig sedan jag senast såg honom, och mina farhågor, att hans ungdomlighet då skulle hafva varit endast en synvilla bekräftades således icke. Han tog emot mig med samma vänlighet som förra gången, visade sig lika glad och hade lika godt förråd på samtalsämnen. Dessa iakttagelser hade jag redan hunnit göra innan jag förestäldes för frun i huset, men jag får erkänna att jag sedermera under middagens lopp hade mina blickar icke så mycket fästa på mannen som på hans hustru, hvilken föreföll mig vara den älskvärdaste kvinna, jag dittills sett, och den vackraste äfven. Jag lät den goda anrättningen mig väl smaka, men var dock vida mer upptagen af hvad jag såg och hörde än af mat och dryck. Middagssällskapet utgjordes endast af värden och värdinnan samt den som förtäljer denna sanfärdiga historia, och det var nästan uteslutande de två först nämda som underhöllo samtalet, medan jag mest använde ögon och öron. Jag tyckte mig aldrig förr hafva deltagit uti ett så intressant samspråk. Det rörde sig mest kring allvarliga ämnen, men gick derföre icke trögt och var långt ifrån tråkigt. Ofta kommo glada afvikelser som gåfvo god anledning till ett obesväradt skratt. Ett och annat påminde mig om de samtal, jag under en förfluten tid haft med magister Broms, men det låg dock icke blott en helt annan ton, utan äfven friskare och vänligare åsigter i allt hvad jag nu hörde. Det var som hade de gamla ämnena icke allenast klädt<noinclude> <references/></noinclude> fa48bl0iyav0v4kctm19k68rttig54l 104 134638 657766 454522 2026-09-03T07:50:01Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 657766 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||63|}} {{linje|4em}}</noinclude>sig i en ny och vackrare drägt, utan också lifvats af en ny och ädlare anda. Så förflöt middagen, allt för hastigt tyckte jag. När vi stodo upp från bordet, sade värden: »Tycker icke du, Hulda, att vi skola taga vårt kaffe i trädgården?» »Det var just hvad jag ämnade föreslå dig, Hans», svarade den unga frun. »Ni heter då verkligen Hans Broms?» kunde jag ej afhålla mig från att utropa. »Har ni glömt det?» frågade herrn i huset. »Det är i mitt tycke det vackraste namn», inföll hans hustru. »Men, det är sant», återtog mannen, »ni är må hända ännu icke fullt öfvertygad att jag verkligen är ''jag.'' Ni tycker kanske att jag undergått en allt för stor förvandling.» Jag kunde ej neka, att detta just vore hvad jag tänkt på. »Nå ja, ni har verkligen rätt. Jag måste bekänna att den som nu talar med er icke är den gamle bokmalen, som bodde i hörnet af Piparegränden. Ett underverk har inträffat.» »Hans!» utropade den unga frun och rodnade starkt. »Du vill icke att jag skall yppa mitt lifs hemlighet», sade mannen och vände sig till sin hustru, »men jag finner mig just hågad att för vår unga vän här tala om detta underverk. Det passar sig särdeles bra, tycker jag, att i skymningsstunden här midt ibland dina blommor förtälja om det underbara som<noinclude> <references/></noinclude> 8vgfju25rac3k476yncnxvh3qk60noy 104 134642 657768 454526 2026-09-03T08:02:35Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 657768 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||64|}} {{linje|4em}}</noinclude>inträffat . . . Se så, slå nu i kaffe åt oss och låt oss tända våra cigarrer. Flyr du, Hulda? Nå, som du vill. Vi måste väl då på en stund försaka ditt sällskap.» Det var mycket behagligt i den lilla trädgården, hvilken var vackrare än Stockholms trädgårdar i allmänhet bruka vara. Jag dröjde kvar der till långt in på senqvällen. Hvad jag där erfor har jag noggrant upptecknat och återgifver det här, sådant det ännu, efter ett par årtiondens förlopp, står klart för mitt minne. {{c|——————}} Hans Broms satt en dag i sina lärda funderingar och lät det stora hufvudet sjunka ned bak om den stora bokhögen på skrifbordet. Han kände sig trött af ett ansträngande arbete som hållit honom fängslad sedan den tidiga morgonstunden. Tankarne följde icke mera i den stränga ordning som han själf önskade. De företogo sig till och med otillåtna utflygter, än hit, än dit. Magistern tyckte slutligen, att han stode bredvid sig själf och med ömkande blickar betraktade sitt eget »jag». »Gamle Broms», sade han till sig själf, »hvartill tjena dina mödor? Du säger dig älska vetenskapen, men den är en tyrann, som småningom tager ditt lif. Det stora problemet, som du i så många år sökt lösa, skall kanske aldrig gifva vika för dina öfverdrifna ansträngningar. Har du någonsin njutit af lifvet? Aldrig! Du har aldrig varit ung. Barn var du en gång, men ungdomen hoppade du öfver för att genast kunna egna dig åt vetenskapen. Nu börjar du<noinclude> <references/></noinclude> 5wkaq4ppk2pap33etwge6106bfhmdvv 104 134643 657771 454527 2026-09-03T08:10:34Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 657771 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||65|}} {{linje|4em}}</noinclude>se eländig ut. De där dårarne, som du ömkar, när du ser dem brusa förbi dig under sin jagt efter nöjet, afundas du dock i själfva verket. Neka icke, gamle Broms, ty jag börjar nu känna dig på fullt allvar. Du skulle allt bra gärna vilja vara med, då tokarne fara Norrtullsgatan ut för under skratt och bjällerklang till de glada lagen vid Stallmästaregården och Hagalund. Du skulle nog vilja lägga din arm omkring en smärt midja och föra en ung, skön kvinna i dansen midt ibland det lysande sällskapet i den där festliga våningen, som du någon gång sett skimra för dina ögon, när dina vandringar sträckte sig ned bland de stora människoboningarne. Du föraktar människorna, säger du, emedan de äro så lättsinniga och okunniga, men du saknar dock deras sällskap och känner ett gnagande missnöje öfver att icke få deltaga i deras njutningar . . . Ja, nu har jag kommit under fund med dig, och så går det en gång oss alla, ty alla äro vi människor. Några stå emot frestelsen, men de äro mycket få, de som kunna försaka njutningen och taga sin ersättning i arbete . . . Hu, hvad du är vorden gammal, käre Broms på några år. Ett par år till, och det är slut med dig.» »Ja, det är slut snart», upprepade ''den'' Broms, som hört detta tilltal. »Jag har försutit min rätt och låtit lifvet rinna bort. Hvad tjänar det till att längre fortsätta en sådan tillvaro?» »Ursäkta, herr magister», hördes en mild röst klinga genom rummet. Hans Broms träffades af detta ljud som med underbar kraft fördref de bilder hvilka gycklat omkring<noinclude> <references/> {{huvud|{{sp|''<small>Berättelser.</small>''}}||5}}</noinclude> 1zgrfg252f8w0n69ux1zzcdz8ze2plx 104 134644 657773 454528 2026-09-03T08:19:00Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 657773 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||66|}} {{linje|4em}}</noinclude>honom. Han reste sitt hufvud och skådade öfver bokhögen. På andra sidan om bordet såg han en skön uppenbarelse, en ung kvinna som med uttrycksfulla blå ögon betraktade honom. »Gyckelbild», sade magistern för sig själf. »Jag tror att jag snart är verkligt vansinnig. Jag måste arbeta.» Och han tog åter fatt i sina kalkyler, men åter hörde han detta milda välklingande: »Ursäkta, herr magister, jag har ...» »Hvad är det fråga om?» utropade Hans Broms som nu reste ej blott hufvudet, utan hela sin skepnad och med förvånade blickar såg in i de blå ögonen. Det uttryck som låg i dem träffade honom ända in i hjärtat, tyckte han, under det den unga flickans röst ljöd som den ljufvaste musik i hans öron. »Hvad vill mamsell?» stammade magistern, fängslad af det intryck som öfverväldigat honom. »Ursäkta, herr magister», fortfor den unga; »jag har fått anvisning på magistern som lär gifva undervisning i matematik.» »Ja så!» utropade magistern. »Hm, ja så, ingenting annat?» Han återkom från sin himmelsflygt och var åter läraren i matematik. »Mamsell har någon liten bror, som ...{{rättelse|?|?»}} »Ack nej, jag har ingen bror, men, men ...» »Hvad vill ni då?» Hans Broms höll på att åter komma i dåligt lynne, men han såg ännu en gång, alldeles<noinclude> <references/></noinclude> 0b4xp94f5ird9vmw6rvyxd5dsejvbvo 104 134645 657774 454529 2026-09-03T08:21:02Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 657774 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||67|}} {{linje|4em}}</noinclude>händelsevis, in i de vackra ögonen, och då vek genast det dåliga lynnet. »Men», fortfor den unga flickan, »jag vill själf hafva handledning i matematik.» »Ni! Ett fruntimmer!» Det föreföll magistern besynnerligt. Aldrig förr hade sådant händt honom. »Jag har läst Euklides’ fyra första böcker, men kan icke fortsätta utan hjälp», försäkrade de blå ögonens ägarinna. »Och ''jag'' skulle gifva den der handledningen?» genmälde magistern. »Nå jag må säga!» Han hade velat skratta kanske, någonting mycket ovanligt för honom, men plötsligt tycktes han finna, att det skulle vara mindre passande, och då såg han åter mycket allvarsam ut. Den unga flickan omtalade att hon sysselsatte sig med undervisning, fastän det egentligen icke roade henne och ehuru hon själf behöfde lära mycket. »Hm, ja så!» sade magistern. »Nå ja, ett fruntimmer kan väl icke göra annat än läsa med små barn och sy skjortor, så vidt hon icke lärt sig att sy kläder eller stå i handelsbod. Koka mat är också kvinnans göra, det är sant.» »Man säger så», invände flickan, »men jag har tänkt försöka mig på något annat samt vill först och främst studera matematik, och derför har jag vändt mig till magistern.» Följden af samtalet vardt att magistern tog emot en kvinlig lärjunge, något som aldrig förr händt<noinclude> <references/></noinclude> ghzz0jyplt9wk1d47ws1wjyqazt7ez0 104 134647 657775 454531 2026-09-03T08:23:14Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 657775 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||68|}} {{linje|4em}}</noinclude>honom, och åt denna lärjunge egnade kanske större omsorg än åt någon af sine manlige. Hulda Ros var en fader- och moderlös flicka. Jordiska ägodelar hade hon icke fått ärfva, men hon hade fått en god uppfostran som med hennes klara hufvud och goda hjärta gjorde henne omtyckt af alla med hvilka hon kom i beröring. Den kroppsliga fägringen skämde ej heller bort det angenäma intryck, man erfor i hennes sällskap. De ungherrar, som lärt känna henne hos hennes faster, gamla fru Ros, som hade »inackordering för gentila herrar», voro alla intagna af hennes skönhet och älskvärda väsende och skulle gärna hafva friat, om hon blott velat visa sig något smickrad af den uppmärksamhet som städse visades henne. Att hon vore fattig, inverkade visserligen kylande på somliga af dessa herrar, dock icke på alla — så lättsinnig är ungdomen — men att hon hällre stängde sig inne med en bok eller sprang och lekte med små barn än att höra på herrarnes artigheter, kändes på längden något tröttsamt för desse beundrare. Hvarken för smickret eller likgiltigheten visade Hulda sig det ringaste känslig. Hennes kusin, fru Ros’ egen son, trodde dock att den vackra Hulda omöjligt kunde vara känslolös för honom hvilken var mycket insigtsfullare än de andra herrarne och ägde förmågan att väcka deltagande genom ganska skarpsinniga yttranden. Arthur Ros hade tagit »hofrätten» i Upsala och tjänstgjorde uti rättegångsverken i Stockholm samt kallades häradshöfding, något som visade att han redan sutit som<noinclude> <references/></noinclude> iujq2tmxi2nn0dglgyoselcbf60k25f 104 134648 657778 454532 2026-09-03T08:40:37Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 657778 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||69|}} {{linje|4em}}</noinclude>domare, »hvilket icke hvem som hälst kommer ut med», enligt hvad han själf brukade säga. »Kusin Hulda är visserligen litet underlig», brukade häradshöfdingen också säga, »men jag skall nog göra folk af henne, när vi väl äro gifta. Så snart jag får ordinarie tjänst i hofrätten, gifter jag mig, och då skall Hulda min sann få vänja sig af med att läsa matematik och sådant där som icke passar för ett fruntimmer, allra minst för en assessorska som en gång nog stiger till justitierådinna, allt genom sin man, förstås. Då skall hon göra ''les honneurs'' i min salong, när jag ser presidenten och hofrättsråden hos mig på en liten ''priffe.''» Men Hulda hörde icke på hvad kusinen hade att säga. Hon satt på sitt rum och studerade mellan de timmar, på hvilka hon gick omkring och själf gaf undervisning. Ännu för tjugu år sedan vågade ett fruntimmer icke tänka på annan verksamhet än att lemna undervisning, antingen hon själf kunde något eller icke. Hulda kände sig ensam i verlden. Hon saknade en moder, hvilken hon kunde lyckliggöra med sin kärlek, en syster, till hvilken hon kunde förtro sina känslor, en broder, med hvilken hon kunde arbeta för ett gemensamt mål. Hennes omgifning kunde icke ersätta hvad hon saknade. Sedan Hulda börjat taga undervisning af magister Broms, tycktes en ny verld gå upp för henne. Matematikens studium skärpte hennes omdöme, men det var icke till matematik endast, som lärotimmarne inskränkte sig. Hennes vetgirighet hade alltid varit ovanlig, men tycktes ej känna några gränser sedan<noinclude> <references/></noinclude> 22cl1bc2ts6ekjkd9v2rmnpauosjo6f 104 134649 657779 454533 2026-09-03T08:42:36Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 657779 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||70|}} {{linje|4em}}</noinclude>Hans Broms för henne öppnat nya utsigter. Hon frågade och forskade och lemnade aldrig läraren i fred för spörsmål, på hvilka han ovilkorligt måste svara. Under allt detta var hon glad och okonstlad, skrattade gärna samt gnolade till och med på en visa, medan hon väntade på läraren, som stundom måste betänka sig något innan han ingick i svaromål på en kinkig framställning. Hulda gjorde förvånande framsteg, och det hände att magistern stundom utropade: »Hvem skulle väl hafva trott sådant om en kvinna?» Så sväfvade dessa bägge, den förut människofiendtlige lärde, och den unga älskvärda lärjungen, fritt omkring på vetandets fält och samlade rika skatter. De samlade ''bägge,'' och en vacker dag gjorde den lärde den upptäckten, att han på senare tider arbetade med mycket större lätthet än förut, att han såg klarare in i tingen och erfor större tillfredsställelse af sina bemödanden. Äfven för honom tycktes en ny verld gå upp. Så som han ''nu'' såg och kände hade han aldrig förr sett och känt. »Jag börjar tro, att verlden likväl icke är så galen», utropade han, detta till sin egen förvåning i början, men småningom vande han sig vid den åsigten. En dag öfverraskade han sig själf med att sitta hos en perukmakare vid Drottninggatan och låta hyfsa hår och skägg, något som ej inträffat på mycket länge. »Hvarför skall människan icke vara snygg?» sade han, då han lemnade hårhyfsaren och gick raka vägen till en skräddare för att låta göra sig nya kläder. En annan dag gick han på besök till en gammal<noinclude> <references/></noinclude> 77krdzizltzo7428qkizw9gu3bizqyh 4 157148 657763 657400 2026-09-03T04:43:48Z Alexis Jazz 13925 Updating gadget usage statistics from [[Special:GadgetUsage]] ([[phab:T121049]]) 657763 wikitext text/x-wiki {{#ifexist:Project:GUS2Wiki/top|{{/top}}|This page provides a historical record of [[Special:GadgetUsage]] through its page history. To get the data in CSV format, see wikitext. To customize this message or add categories, create [[/top]].}} Följande data är cachad och uppdaterades senast 2026-09-01T09:54:52Z. Maximalt {{PLURAL:5000|ett|5000}} resultat finns {{PLURAL:5000|tillgängligt|tillgängliga}} i cachen. {| class="sortable wikitable" ! Finess !! data-sort-type="number" | Antal användare !! data-sort-type="number" | Aktiva användare |- |hocr || 25 || 1 |- |ocr || 35 || 2 |- |proofread-editnext || 27 || 0 |} * [[Special:GadgetUsage]] * [[m:Meta:GUS2Wiki/Script|GUS2Wiki]] <!-- data in CSV format: hocr,25,1 ocr,35,2 proofread-editnext,27,0 --> d739sda57ra07tt99leeqgyakfs8n36 104 225063 657788 656918 2026-09-03T11:06:05Z PWidergren 11678 657788 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|12|ANDRA DELEN: SYMBOLISMEN|}}</noinclude>qui s’établissait, toute seule, dans l’esprit du lecteur, par l’analogie, dès qu’il avait pénétré le symbole, et il se dispensait d’éparpiller l’attention sur chacune des qualités qu’auraient pu présenter, un à un, les adjectifs placés à la queue leuleu, la concentrait sur un seul mot, sur un tout, produisant, comme pour un tableau par exemple, un aspect unique et complet, un ensemble.» Slutligen reagerade symbolisterna mot det uteslutande användandet av prosan och hävdade åter versens berättigande. Symbolismen som skola utgjordes ju nästan uteslutande av poeter, för vilka lyriken var ett livsbehov, och de intresserade sig därför också speciellt för metriken. På detta område är symbolismen särskilt nydanande. Den fortsätter romantikens frigörelsekamp mot den regelbundna versen. Romantiken hade sökt skapa en vers av rikare musikaliskt välljud och därvid anslutit sig dels till medeltidens lantligt okonstlade knittel, dels till den grekiska körlyrikens fritt växlande schemata. Praerafaelismen hade även slagit in på dessa vägar; nu sökte också symbolismen skapa en friare vers. Rytmen skulle fritt växla efter diktens skiftande stämningar. Man sökte dels att reformera alexandrinen, som alltjämt bevarade sitt välde, dels skapade man versar på ända till femton stavelser — det senare reformer, som erinra om Ronsardskolans och knappast utfallit lyckligare. De mest ytterligt gående kastade till och med rimmet. Enligt symbolisterna skulle den fria versen liksom lätta slöjor smyga sig efter tanken, till skillnad från den föregående metrikens praktfulla men tunga draperier. Hela denna rörelse utgör en skarp reaktion mot Parnassens stränga verskonst. Det vore oriktigt, om man inskränkte denna nya strömning till den egentliga symbolismen. Denna är endast en särskild manifestation inom rörelsen, den enda skolbildande och den som låtit mest tala om sig. Men reaktionen mot naturalismen har långt vidare gränser och omfattar ett par generationer av författare. Den berör icke endast lyriken, icke endast skönlitteraturen utan hela kulturens växt och utveckling. Man kan tydligt spåra samma tendens inom den modärna målarkonsten, där det<noinclude> <references/></noinclude> 06tr7hhhpwhnqiftz0g7z9gui69u5e6 104 225065 657789 656921 2026-09-03T11:20:45Z PWidergren 11678 657789 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|14|ANDRA DELEN: SYMBOLISMEN|}}</noinclude>detta underbarn, vilket skrev sina berömdaste dikter vid sjutton år och tystnade vid tjugo. Hans äventyrsfyllda liv rymmer kanske i ännu högre grad än hans poesi all den oro och längtan, som bryter fram i symbolismens diktning. Sextonårig rymde han hemifrån — det var icke första gången — och året därpå sände han ett häfte med sina ungdomsdikter till Paul Verlaine, som mottog dem med hänförelse. Detta blev början till deras lidelsefulla vänskap och gemensamma vandringsliv genom England och Belgien, vilket avbröts genom tragedien i Bryssel 1873, då Verlaine avlossade ett revolverskott mot Rimbaud, i vrede över att vännen ärnade överge honom. Verlaine dömdes till 18 månaders fängelse, och Rimbaud omhändertogs av sin familj. Men efter denna händelse tycks Rimbaud ha gripits av leda för sin litterära förtid. Han övergav litteraturen för alltid. Han dyrkade hädanefter endast handlingens poesi, och nu började hans verkliga äventyrsliv i alla världsdelar. Han skaffade sig uppehälle som språklärare, som soldat i holländska armén, som matros, som cirkusartist. Det berättades, att han blivit negerkonung i Abyssinien. Säkert är, att han med framgång ägnade sig åt köpenskap och koloniseringsarbete i Afrika, handlade med elfenben och parfymer och till och med samlade en förmögenhet. En benskada tvang honom att återvända till Frankrike, där han endast 37 år gammal slutade sitt hemlösa liv på ett sjukhus i Marseille. Rimbaud är till hela sin naturell en revoltör. Han tål intet regeltvång, samhällets band, själva tillvarons gränser tyckas för trånga för hans orosfyllda själ. I det häfte han sände till Verlaine fanns redan hans kanske berömdaste dikt, ''Le bateau ivre'', dikten om skeppet, som utan besättning driver evigt rolöst utan mål över oceanernas vidder. Samtiden tjusades av diktens nya klang, den blev liksom en symbol för människosjälens eviga längtan, dess dunkla drifter och hemliga smärta. Och han själv är ju ett stormdrivet skepp, jagat fram över oroliga vågor och okända hav. Rimbauds största litterära insats var emellertid hans inflytande på Verlaine. Rimbaud var en intressant och tidstypisk<noinclude> <references/></noinclude> 6rs6f6y1m3hc2enieuen96pxbmj6t2u 104 225066 657790 656922 2026-09-03T11:26:36Z PWidergren 11678 657790 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||SYMBOLISMENS UPPKOMST|15}}</noinclude>personlighet, men Verlaine blev en äkta poet. Vid tiden för deras första sammanträffande stod Verlaine ännu under stark påverkan från Parnass-skolan. Men Rimbauds ursprungligt strömmande poesi och väsen, hans respektlösa cynism, hans handlingskraft löste det bundna hos Verlaine och öppnade hans dikts hemliga källsprång. Efter katastrofen i Brüssel under fängelsemånadernas ensamhet mognade Verlaine till den besjälade poet, som möter oss i ''Sagesse''. Med lidelsefull uppriktighet tolkade han sitt vagabondlivs växlande sensationer, ögonblickets fullhet, syndens sötma och ruelsens bitterhet. »L’art, mes enfants, c’est d’être absolument soi-même», säger han själv i en dikt. Hans av lidanden och laster anfrätta sinne bevarade ännu ett barns omedelbarhet och något av en medeltidsmystikers trosvissa innerlighet. En skald av en helt annan läggning är Mallarmé, mer teoretiker än poet. Hela hans produktion rymmes i ett par små volymer. Hans svårtillgängliga skymningspoesi höll — icke emot hans vilja — den vulgäre läsaren borta från hans diktning. Men Mallarmés inflytande har varit mycket betydelsefullt på den unga generationens skalder, som samlades omkring honom på hans berömda »tisdagar», Rue de Rome, där diktningens problem avhandlades i en atmosfär av gammal kultur och konst. Sin en smula trötta och vemodsfyllda livssyn har han vackert tolkat i den berömda dikt ''(Brise marine)'', som börjar: »La chair est triste, hélas! et j’ai lu tous les livres». Mallarmé är emellertid mycket maniererad i sin konst. Han var kräsen i sitt ordval och sökte de nya, ännu icke präglade orden, men detta förde även till, att hans diktning, särskilt under hans senare skede, gled ut i det obegripliga och meningslösa. Det finnes inom symbolismen en otalig mängd skalder av mycket växlande värde: greken Jean Moréas, som ett ögonblick nådde ryktets tinnar genom sitt poem ''Le pèlerin passionné'' i en lärd, arkaiserande stil, Charles Morice, som skrivit rörelsens historia, ''La littérature de tout à l’heure'' (1889), Réné Ghil, som uppställde lagarna för dess versifikation, ''Traité du verbe'', och många andra. Någon verkligt stor poet har skolan knappast<noinclude> <references/></noinclude> biiyahf24xi5n55wnlrshunajqzm0l8 104 225637 657762 2026-09-02T21:03:56Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ 657762 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud|146|Om klostren|}}{{linje}}</noinclude><b>{{Avstavat|gita|Birgita}} Bengtsdotter</b> 4 öresland, nemligen Höle i Risby, vti {{ant|testamente}} til Calmare-kloster. Och så widare och i medlertid äro vthan twifwel longt flere lägenheter, genom {{ant|donerande, testamenterande,}} köp och byten, komne vnder thetta kloster, at thet i sanning warit ett rikt och wälbehållet Jungfru-{{ant|convent,}} i hwilket, såsom af thet anförda klart är, monga förnäma mäns döttrar blefwit intagna och försörgda; och hållna til Gudachtighets och wackra slögders idkeliga öfning vnder sina Abbedissor eller {{ant|Priorissor,}} ibland hwilka en hafwer år 1447, såsom säges vti Rim-Chrönikon, haft en vppenbarelse therom, at Riksmarschen <b>CARL Knutsson</b> skulle thet följande år blifwa Swea- och Götha Konung. Wid {{ant|Religionens reformation,}} vti K. <b>GUSTAF then förstas</b> tid, hafwer fuller thetta kloster, efter Wästerås-Stadga och beslut, mist alla sina ägor och rentor; men dock är troligit, at Konungen giordt med thessa Kloster-jungfrur then misskundsamhet, at the, som ej godwilligt gingo vt til tienst eller gifte, fingo i klostret nödtorftigt vppehelle i sin öfriga lifstid. <h3 style="text-align:center; margin:auto; border:none;"> {{ant|{{st|Cap. XII.}}}} <br> Om JÖNKÖPINGS-Kloster.</h3> {{Initial|A}}F {{ant|<i>Franciscan</i>}}- eller <b>Gråbrödra-orden</b>. Om thes ålder eller {{ant|fundations}} tid och<noinclude> {{huvud|||{{ant|fuuda}}-}} <references/></noinclude> ajct58ij9ce7bdqsbl1c3c2z4f1e0mj 104 225638 657765 2026-09-03T07:49:31Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657765 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|318|GUSTAF FRÖDING|}}</noinclude>tvivelsjuka, all tungsinthet en trotsig mannavilja, en tro att det bodde oanade krafter i honom. Selma Lagerlöf har i ett par rader antytt denne Fröding för oss, då hon efter ett hastigt möte skildrar honom som mycket vacker, men absolut stum; hans närmaste visste också mycket väl, att han var ett geni, och han var också själv på det klara med, vad han ville vara. Denna korta antydan ger oss en helt annan bild än den vi på sista tiden varit vana att föreställa oss av Fröding såsom uteslutande genom hela sitt liv en sjukling. Som ung, innan sjukdomen och svårmodet avstängde honom från yttervärlden, hade Fröding livliga och mångsidiga intressen. Denne satiriska, även av de aktuella samhällsfrågorna fängslade och intresserade Fröding möter oss särskilt i hans journalistiska verksamhet i Karlstadstidningen, där han medarbetade från 1885. Många av dessa uppsatser ha sedan samlats och utgöra alltjämt en intressant läsning. Fröding hade som krönikör att skriva lättlästa och roande artiklar för Karlstadstidningens publik. Detta har ju delvis bestämt formen för hans bidrag. Men det är påfallande, hur livligt Fröding intresserade sig för politiken. Även i sina skämtsamma kåserier om helt andra saker glider han gärna över på de politiska frågorna. Han ber till och med en gång om ursäkt för att han »kannstöpt mer än som anstår en krönikör» men »tidens frågor äro så brännande att även professionella skämtare bliva svedda av politiken». Överallt i dessa artiklar framträder också Fröding som utpräglat radikal i sina åsikter. Han tröttnar aldrig på att förfölja protektionisterna, han skriver bitande artiklar om svensk skattepolitik (»En tidsenlig reform»), han parodierar talarna i första kammaren (»En glänsande debatt»), han är antiklerikal och satiriserar kyrkomötenas förhandlingar, och han har högst obstinata meningar i norska frågan. Han är ingen vän av kungamakten, och när konung Oscar på genomresa från Norge uppvaktas av stadsfullmäktige i Karlstad, ger detta Fröding anledning att kasta en historisk blick tillbaka på föregående furstebesök i staden. Det föresvävar honom, att han sett Karl XV intåga<noinclude> <references/></noinclude> epxd2bvnlb43a2kl2fzbkt5xdzgpeax 104 225639 657767 2026-09-03T07:57:18Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657767 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||GUSTAF FRÖDING|319}}</noinclude>med stor glans och härlighet. »Han skrattade visst åt alltsammans och jag har ett svagt minne av att han puffade landshövdingen i sidan och sade: ’f—n så löjliga typer, de här Karlstadsborna!’» Hela denna skildring påminner om Strindbergs framställning av Karl XV och den kungliga cortégen i »Det nya riket». Landquist har träffande framhävt Frödings bestämda ställningstagande inom politiken. Men han bygger därpå en, så vitt jag kan finna, något missvisande karaktäristik. Han säger bl. a.: »Endast i den politiska intressesfären framträder denna drömmare som i ordinär mening en man d. v. s. en personlighet, som valt sin egen ståndpunkt i den jordiska omgivningen och vet vad han vill». För Landquist är Fröding som skald uteslutande en visionär drömmare, och han framhåller att »hans diktnings syner icke äro avbildningar av i verkligheten iakttagna fenomen men skapelser av hans fantasi och att han (Fröding) icke ägde observatörens förmåga». Och Landquist tillägger senare: »drömmens fynd äro de realistiska smådragen, vilka hos Fröding förekomma så underbart på sin rätta plats och göra dess(!) humoristiska eller komiska verkan». Det förefaller mig, som om denna motsättning mellan Fröding som skald och som socialpolitisk skribent knappast vore hållbar. Frödings utveckling löper parallellt inom bägge dessa områden. Det finnes ett nära samband mellan hans journalistiska författarskap och hans tidigare diktning. Medan Fröding ännu var ung, relativt frisk och livsduglig, visar även hans diktning ett starkare verklighetselement än senare. Utom Strindberg har ingen av periodens skalder i så hög grad gett uttryck åt samtidens problem och idéliv som just Fröding. Jag har ovan berört en del rena tendensdikter i Karlstadstidningen. Men även hans första diktsamling, »[[Gitarr och dragharmonika (diktsamling)|Guitarr och dragharmonika]]», bär tydliga drag av tidsstämningen. I dikter som »[[Takt]]», »[[Salomos insegel]]», »[[Bristande pietet]]», »[[Belysningsfrågan]]» återklinga åttiotalets satir och frihetspatos. Även senare bryter hans starka sociala känsla igenom som i »[[Bollspelet vid Trianon]]» och »[[Den gamla goda tiden]]». Hela »Guitarr och<noinclude> <references/></noinclude> k21e7jsfjtp94dnwlt73jm6vzsmx6yp 104 225640 657770 2026-09-03T08:08:42Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657770 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|320|GUSTAF FRÖDING|}}</noinclude>Dragharmonika» är ännu en övervägande realistisk diktsamling. Fröding har själv påpekat detta i ett brev till Mathilda Fröding (nov. 1890): »Något egentligt romantiskt har jag ännu inte att bjuda på — jag bär visserligen en romantiker dold i mig, men jag vågar ännu inte komma fram med den, förrän jag blivit tillräckligt stark i formen, så att jag icke riskerar att göra mig löjlig». De värmländska bilderna, som intaga huvudplatsen i denna samling, äro alla präglade av en utomordentligt träffsäker och fördjupad realism. Här liksom även i senare skildringar framträder Fröding som en mycket skarp observatör. Om man tänker på dikter som »[[Mordet i Vindfallsängen]]», »[[I valet och kvalet]]» och typer som [[Korperal Storm|Korpral Storm]], [[Stadens löjtnant]], [[Jan Ersa och Per Persa]], [[Lars i Kuja]], [[Blixten]] — hela detta galleri av äktsvenska och livslevande typer med deras drastiska och naturalistiska utmejsling, är det mig omöjligt att kunna uppfatta denna realism som »drömmens fynd». Fröding har studerat och känt dessa typer ut och in liksom han studerat och känt sitt värmländska tungomål. För vissa av dessa gestalter t. ex. Blixten har man ju till och med påpekat den levande förebilden. Under intrycket av växande depression och sjukdom gled Fröding alltmer bort från verklighetens värld. Detta gäller såväl inom politiken som diktningen. Han förlorar sin ungdoms intresse för de aktuella frågorna. Han var icke agitator, han hade icke någon större fond av stridshumör, och ju äldre han blev dess mer ropade han på kärlek och försoning som de enda frälsande makterna i livet. I hans dikt skjutas i viss mån de realistiska bilderna tillbaka av hans egna smärtfyllda själsbikter, och alltmer återspegla dikterna hans egna hallucinatoriska själstillstånd. Utan tvivel var Fröding en drömmare, som levde intensivare i fantasien än i verkligheten. Sin tafatthet i det praktiska livets förhållanden har han själv humoristiskt skildrat i kåserierna om »Löskragen» och »Killebukken». Men härifrån är dock steget långt att frånkänna honom observatörens förmåga. Detta liv, som han icke förmådde gripa, har han dock betraktat med en skarp och<noinclude> <references/></noinclude> 37a5jloj96d6qtzzlpug9sekamy79zz 104 225641 657772 2026-09-03T08:13:17Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657772 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||GUSTAF FRÖDING|321}}</noinclude>genomträngande blick. Det fanns i hans väsen en dubbelhet, om vilken han själv var fullt medveten och som han redan tydligt uttalat i andra rimbrevet till Mauritz Hellberg. Han kände, hur han sjönk ner i sin egen själs skräckinjagande djup, där allt var mörker, vacklande, tvivel, kritik, oro, skuldkänsla, men han kunde också i ögonblick av övermodigt trots eller hänförd extas känna sig genomströmmas av sin fulla kraft. Symboliskt tolkar han denna disharmoni i dikten »[[En ghasel]]». Liksom hos Stagnelius skildras själen som en fånge i Pleroma, i syndens värld: {{Dikt|Jag står och ser på världen genom gallret; jag kan, jag vill ej slita mig från gallret, det är så skönt att se, hur livet sjuder och kastar höga böljor upp mot gallret, så smärtsamt glatt och lockande det ljuder, när skratt och sånger komma genom gallret. Det skiftar ljust av asp och al och björk, där ovanför står branten furumörk, och friska doften tränger genom gallret. Och över viken vilket präktigt sken, i varje droppe är en ädelsten, se hur det skimrar härligt genom gallret! — — — — — — — — — — — — Förgäves skall jag böja, skall jag rista det gamla obevekligt hårda gallret, — det vill ej tänja sig, det vill ej brista, ty i mig själv är smitt och nitat gallret, när själv jag krossas, krossas också gallret.}} Det är intressant att se, hur Fröding över denna sin splittring och sjuklighet slutligen skapar en teori om poesien, som han formulerat sålunda: det måste finnas en djup disharmoni i en människas väsen, för att hon skall kunna utveckla sig till ett geni. »Alla människor äro födda genier, men få nå fram till att bli det i ord eller handling. Byron blev skald, därför att han hade klumpfot, blev retad till raseri, led av dyspepsi — och en stor skald, emedan han blev förbannad av hela Eng-<noinclude> <references/> {{m|21 — 19140.{{em|1}}''J. Mortensen.''}}</noinclude> 7nyiehjfl5k7oooiflp6ycu205do9c1 0 225642 657777 2026-09-03T08:34:00Z PWidergren 11678 Skapade sidan med '{{Titel|Drömmar i Hades|Gustaf Fröding|kommentar=Ur [[Stänk och flikar (diktsamling)|Stänk och flikar]], 1896, (Källa: [http://runeberg.org/stanflik/32.html Project Runeberg])}} <poem> {{em|8}}'''I''' Än, fastän dvalan betyngde min hjärna, låg jag och grubblade vidöppet vaken, såg jag, hur ljusflamman andades matt, såg, hur hon flämtade långt ned i staken, fladdrade, slocknade, såg, hur en stjärna glimtade svagt genom rymdens natt. Månen sken in, me...' 657777 wikitext text/x-wiki {{Titel|Drömmar i Hades|Gustaf Fröding|kommentar=Ur [[Stänk och flikar (diktsamling)|Stänk och flikar]], 1896, (Källa: [http://runeberg.org/stanflik/32.html Project Runeberg])}} <poem> {{em|8}}'''I''' Än, fastän dvalan betyngde min hjärna, låg jag och grubblade vidöppet vaken, såg jag, hur ljusflamman andades matt, såg, hur hon flämtade långt ned i staken, fladdrade, slocknade, såg, hur en stjärna glimtade svagt genom rymdens natt. Månen sken in, men dess kyliga skimmer tycktes mig likna den elmseld, som blossar över en mast, när det kvällas på hav, lysvedens ljus eller lyktmän på mossar eller det sken, som ens öga förnimmer flyktigt en sensommarnatt på en grav. Luften mig tycktes lik jord, som förtunnats, vidgats och blivit ett stoff, som kan andas, skumt och av skymtande syner fullt, skugga och glimt, som förenas och blandas, gravkummelljus av den art, som förkunnats fordom i sagor om trolldomskult. Skumma gestalter jag såg i det vida, vilande rader av somnade släkten, bidande än i förhoppning och tro solen och dagen och morgonväkten, slumrande stilla och sida vid sida, varv över varv i en dödsdröms ro. Dovt som när haven skvalpa och svalla hörde jag sorl av de multnades röster, mörka som klang av en harposträng, hörde dem skölja från väster till öster, fråga och svara, stiga och falla, vandra som böljor i svall till min säng. {{em|8}}'''II''' Knappt med en tydlig tanke ljödo rytm och takt, men i allt förman jag gömt och innelagt allt, vad själfullt anas, allt, vad djupt förstås i det minsta ord, som i en suck förgås. När min kloka tanke, kylande och torr, gav sin form åt ljuden, blev det skorr, greps av ve var ädel dödens drömgestalt, gick en kramp, en smärtans ryckning genom allt, blev det Hades ljuvast drömt av död och natt till en kantig versrad, tung i meter satt. {{em|8}}'''III''' Bruset av Albions harpa, sorlet av sång på norröna, Beowulfs tider och Fingals hörde och såg och förnam jag skymta och ljuda i Hades dunkelt och underligt sköna. Anglernas fabler om kungar, danernas häxande galder, gælernas tungsinta dystra sägner om Merlin och Gral fyllde mitt öra med ton av hedna och forntida skalder. Halvkristen gnostisk magi, som fjärran ur östern stammar, völvornas kvad och druidisk visdom, som sökt i de dolda djupen de vises sten, fyllde med syner min kammar. {{em|8}}'''IV''' Jag såg en sovandes höjda haka, det svarta skägget låg ungt och vekt vid silverkanten av tröjans halsrand omkring ett anlete stolt och blekt. Jag såg en sångares vemodspanna, det mörka håret i ädelt fall, den manligt svärmiska sorgsna läppen, som kanske sjöng i kung Arthurs hall. Jag såg hans dödsdystra ögon öppnas att söka någon, han aldrig fann, de slötos åter, och i detsamma den syn, som skymtat, i luft förrann. Men länge hörde jag mjukt melodiskt hans tanke tala sitt mörka tal, sin halvutslocknade sångarsaga från någon wälsk eller anglisk dal. "Har jag ej älskat någon, en som var huld och vän, sov jag och drömde jag, låg jag ej emot kvinnoknän, medan den mörkröda solen sjönk bakom ekar hän. Gav hon mig ej en brudnatt, firad i stjärnesken, över oss gungade lummigt kronorna gren över gren, vind var i vide, och viken slog mellan säv och sten. Allt hon mig gav, sin makes gyllene konungaked, medan hon smekte mitt huvud, milt kring mitt hår hon vred, gav mig sin själ och för min skull bröt hon sin heliga ed. Länge vi drucko i lön med ögat av tårar vått eller med svårmodslöje kärlek i ont och gott, kärlek i synd och lycka, kärlek i lust och brott. Hörde jag nyss, att munkens röst i mitt öra ljöd: livet är skönt att se till, kärlekens kind är röd, nu har din älskade vitnat, nu är Osviva död. Nu skall Osviva sova länge i slummer sval, sömnen och drömmen och döden var hennes eget val, aldrig hon ångrade, aldrig går hon till himmelens sal. Munk, det är sång och sägner, munk, det är völvors kvad, att, när den sista hösten fällt sina sista blad, skall en befriare draga genom de dödas stad. Hava väl åldrar susat över min själ sen då? Då är väl dagen inne, snart skall väl slaget stå, skall väl befriarens ande stark genom väldena gå!" Som hav i svallning, när vinden kommer, som våg i vandring gick suset fram av dagens aning i Hadesnatten fördold och hemlig och undersam. Men åter sjönk den i djupets mörker, där förd av drömmen min tanke sam, och åter steg den och kom tillbaka, och syner såg jag och ord förnam. Och över anleten stundom föll det en glimt av klarare ljus än förr, men ännu svagt som en månestrimma från livets natt genom dödens dörr. </poem> [[Kategori:poesi]] [[Kategori:Gustaf Fröding]] fvdcfwgzzk2ldawu6016fh7geyy6vkn 104 225643 657780 2026-09-03T08:43:51Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657780 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|322|GUSTAF FRÖDING|}}</noinclude>land och levde sig till samvetskval i sitt venetianska kvinnomenageri. Fritz Reuter blev en stor humorist, emedan han var en fyllhund.» För många skalder och särskilt för dem, som röra sig i lidelsernas sfär och vars diktning sjuder fram som en het stråle ur ett vulkaniskt inre, är denna teori av en slående sanning. Den gäller icke för alla, men för många, och den gäller för Fröding själv. Han blev störst som skald i det ögonblick, då han i vanmäktig lidelse sökte pressa fram hela sin rika själs brustna innehåll. Frödings numera publicerade brev ge en levande föreställning om hans inre liv under denna tid. Det är lätt att se, att en sådan underbar dikt som »[[Drömmar i Hades]]» direkt är skapad över minnena från hans egna psykiska tillstånd. Detsamma gäller om flera andra av hans dikter som hans »[[Ariska drömmar]]» och »[[Gudarna dansa]]», vilken senare troligen delvis har framsprungit ur samma stämning, som då han i ett hallucinatoriskt anfall hörde en lustig melodi genljuda i sina öron: »Mahatmerna dansa, mahatmerna dansa». För kännedomen om Frödings personliga utveckling under brytningstiden kring 1890 äro tvenne artiklar av största intresse, nämligen ''Naturalism och romantik'' och ''Om humor'' (tryckta i »Ur dagens krönika» 1890). Den första av dessa uppsatser utgör en uppgörelse med naturalismen, skriven med Frödings vanliga, skenbart menlösa och frågande framställningssätt. Man måste emellertid beundra denna skarpsinniga och om genial kombinationsförmåga vittnande utredning i en av periodens mest brännande problem. Fröding tager till utgångspunkt Zolas roman »La bête humaine» och frågar sig: Är detta naturalism? Är detta en verklighetstrogen skildring av livet? Äro dessa människor icke snarast fantastiska skapelser av Zola? Sannerligen, om denna bok är naturalism, då är också Victor Hugos »Notre Dame», Hoffmanns »Teufelselixir» och Lytton Bulwers »A strange story» ren och oförfalskad naturalism. Med fin psykologisk blick jämför sedan Fröding Jacques Lantier och hans mordmani med broder Medardus i »Djävuls-<noinclude> <references/></noinclude> i6xtfxaext7pagqdsvekj974i9up2jm 657787 657780 2026-09-03T10:09:38Z PWidergren 11678 657787 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|322|GUSTAF FRÖDING|}}</noinclude>land och levde sig till samvetskval i sitt venetianska kvinnomenageri. Fritz Reuter blev en stor humorist, emedan han var en fyllhund.» För många skalder och särskilt för dem, som röra sig i lidelsernas sfär och vars diktning sjuder fram som en het stråle ur ett vulkaniskt inre, är denna teori av en slående sanning. Den gäller icke för alla, men för många, och den gäller för Fröding själv. Han blev störst som skald i det ögonblick, då han i vanmäktig lidelse sökte pressa fram hela sin rika själs brustna innehåll. Frödings numera publicerade brev ge en levande föreställning om hans inre liv under denna tid. Det är lätt att se, att en sådan underbar dikt som »[[Drömmar i Hades]]» direkt är skapad över minnena från hans egna psykiska tillstånd. Detsamma gäller om flera andra av hans dikter som hans »[[En morgondröm|Ariska drömmar]]» och »[[Gudarne dansa|Gudarna dansa]]», vilken senare troligen delvis har framsprungit ur samma stämning, som då han i ett hallucinatoriskt anfall hörde en lustig melodi genljuda i sina öron: »Mahatmerna dansa, mahatmerna dansa». För kännedomen om Frödings personliga utveckling under brytningstiden kring 1890 äro tvenne artiklar av största intresse, nämligen ''Naturalism och romantik'' och ''Om humor'' (tryckta i »Ur dagens krönika» 1890). Den första av dessa uppsatser utgör en uppgörelse med naturalismen, skriven med Frödings vanliga, skenbart menlösa och frågande framställningssätt. Man måste emellertid beundra denna skarpsinniga och om genial kombinationsförmåga vittnande utredning i en av periodens mest brännande problem. Fröding tager till utgångspunkt Zolas roman »La bête humaine» och frågar sig: Är detta naturalism? Är detta en verklighetstrogen skildring av livet? Äro dessa människor icke snarast fantastiska skapelser av Zola? Sannerligen, om denna bok är naturalism, då är också Victor Hugos »Notre Dame», Hoffmanns »Teufelselixir» och Lytton Bulwers »A strange story» ren och oförfalskad naturalism. Med fin psykologisk blick jämför sedan Fröding Jacques Lantier och hans mordmani med broder Medardus i »Djävuls-<noinclude> <references/></noinclude> ffd43dnwwqf2u4pa0pa2qwl2mibua2s 104 225644 657781 2026-09-03T08:47:55Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657781 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||GUSTAF FRÖDING|323}}</noinclude>elixiret» och med huvudpersonen i Bulwers roman. I alla dessa tre karaktärer skildras en tveklyvning av personligheten. Slutligen sammanfattar Fröding sina åsikter om naturalismen på följande vidsynta sätt: »Om Zolas författarskap huvudsakligen är ett den fria fantasiens och den godtyckliga personliga viljans verk — vad återstår då egentligen av denna naturalism, som skulle vara det mest utmärkande i detta »document humain»? Ingenting annat, tycks det mig, än den naturalistiska ''tekniken'', vilken, fast och säker som den är, givit trovärdighet och klarhet åt alla författarens skapelser, även där de äro som mest avlägsnade från det verkliga livet.. I själva verket tänker jag, att naturalismens teori delat öde med systerteorien, den rena »materialismen». Liksom den senare påståtts vara ett hjälpmedel, en användbar hypotes i vetenskapens tjänst, under det att den inom filosofien och såsom världsåskådning visat sin ohållbarhet, så har också den förra trots allt kanske varit av gagn i plastiskt avseende — den har givit litteraturens former en förr okänd klarhet och ett fastare sammanhang — givit det diktade största möjliga likhet med verklighet i yttre mening, men den har icke förmått att ingjuta något innerligare liv, utan snarare hotat att verka förkvävande». Om Fröding i denna uppsats vänder sig mera negativt mot naturalismen, söker han i »Om humor» utveckla sin egen litterära uppfattning, som formar sig till ett lovtal över humorn, vilken icke haft någon plats i naturalismens laboratorium. Vem skulle i vår tid, säger Fröding, våga framställa en skara fyllbultar och glädjeflickor, såsom Bellman framställt dem — förkomna, bedrövliga varelser, men älskvärda i all sin löjlighet och fullkomligt odömda i sedligt avseende? Stackars fader Movitz, stackars Ulla Winblad — hade ni råkat i händerna på nutidsdiktare — hur skulle de icke karvat och dissekerat eder och uppvisat hur komplett ömkliga ni äro — djuriska förnedrade varelser, ej värda annat öde än »stöbesleven». Med sin säkra och genomträngande uppfattning av de estetiska frågorna insåg Fröding, att felet i den samtida litteraturen framförallt låg i den moraliserande tendensen. Humorn hade<noinclude> <references/></noinclude> 6ri1sbwdf01wbbdze0ae7te81vbxrpr 104 225645 657782 2026-09-03T08:54:11Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657782 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|324|GUSTAF FRÖDING|}}</noinclude>trängts tillbaka av moraliska syften. Men intet kunde vara Fröding mera osympatiskt än detta predikande. Själv ville han icke döma människorna. Det kallas ju kärlek detta, säger han, att med behärskad avsky nalkas en usling för att å högre makters vägnar bestraffa och slutligen benåda honom. Men att älska utan att aga passar bättre för oss bristfälliga människor, och det är just detta, som humorn gör. Vi skratta åt varandra och åt oss själva. Humorn försonar utan alla tendenser. Det var dessa konstnärliga synpunkter, återspeglade i Bellmans och Shakespeares diktning, vilka Fröding allt djärvare sökte förverkliga under sin senare utveckling. Denna uppsats om humorn är framför allt intressant, därför att den redan ger uttryck åt den längtan efter försoning med livet och verkligheten, efter ett harmoniskt sammansmältande mellan ont och gott, ljus och mörker, som Fröding programmatiskt uttalat i inledningsdikterna till »[[Stänk och flikar (diktsamling)|Stänk och Flikar]]» och som även utgör livsnerven i hans Gralfilosofi. På hösten 1889 hade Fröding för sin hälsas vårdande uppsökt kuranstalten Görlitz i Schlesien. Det var där, som genombrottet kom, om man eljest kan tala om ett plötsligt genombrott i Frödings diktning, ty långsamt hade han förberett sig. Heidenstams första diktsamling »[[Vallfart och vandringsår]]» har utan tvivel spelat en stor roll i Frödings utveckling. Heidenstams »livsglädje-renässans» betydde väl icke så mycket för Fröding personligen, men denna diktsamling visade honom, att det gick an att skriva vers. Det blev för honom en signal, som han lystrade till. Han omarbetade i Görlitz en del äldre dikter, och här tillkommo större delen av de värmländska låtarna. I februari 1890 hade Fröding en diktsamling färdig, som han sände till Mauritz Hellberg. Denne svarade honom uppmuntrande, på samma gång som han gav honom åtskilliga råd angående enskildheter. Fröding omarbetade och filade ånyo, och i maj 1891 utkom hans första diktsamling [[Gitarr och dragharmonika (diktsamling)|''Guitarr och Dragharmonika, mixtum pictum på vers'']]. Frödings hela liv svänger mellan trotsigt livsbegär å ena sidan,<noinclude> <references/></noinclude> gwkokac9d6qas7s61sqx91oslbpr2m5 104 225646 657783 2026-09-03T09:02:11Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657783 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||GUSTAF FRÖDING|325}}</noinclude>trötthet och leda vid livet å den andra. I hans diktning bliva dessa båda motsatser till humor och melankoli. I titeln till sin första diktsamling har han antytt denna dubbelhet. Dragspelsmelodierna representera den burleska och uppsluppna humorn, guitarrsångerna melankolien och de djupare känslorna. <section end=GF1 /> <section begin=GF2 /> {{c|{{större|'''II.'''}}}} I förordet till »Efterskörd» skämtar Fröding godmodigt men kanske ändå med en viss bitterhet över, hur ringa han frambragt. Det var icke honom förunnat att kunna säga, som redan den unge Holger Drachmann sagt: »Jeg begynder nu den förste Bog i den anden Hylde af min Digtnings Bogreol», ännu mindre som den gamle Drachmann kunde säga: »Jeg er nu i Færd med den sidste Bog i den attende Hylde af min Digtnings Bogreol». — »Att lämna efter sig endast två små fattiga volymer är hårt för en skald.» Frödings diktning kulminerar med de tre första diktsamlingarna, därtill komma så enstaka dikter i de tvänne senare häften, som han utgav, samt dikter i »Efterskörd», »Reconvalescentia» och »Efterlämnade skrifter». Även om hans diktning ej är synnerligen stor till omfånget — förklarligt nog, när man känner de svåra omständigheter, under vilka han diktade och den utomordentliga omsorg han nedlade på sitt arbete — är den så mycket mera betydande och mångskiftande. Den spelar i alla färger, sträcker sig från det lägsta till det högsta, spännande över ett kanske större område än någon annan svensk lyriker. Hans diktning är som en bukett av alla den svenska poesiens blomster. Den är det redan i den meningen, att han har en förunderlig förmåga att anslå olika tonarter. Den ena gången roar han sig med att skriva en visa i Lucidors anda (»[[Ett Helicons blomster]]»), nästa gång är det en sirlig rococovisa i Creutz’ herdestil (»[[Corydon till Chloe|Corydon till Chloé]]»). »[[Till Publius Pulcher]]» är hållen i en tongång, som erinrar om Horatius, »[[En tysk flickunge]]» är diktad i Heines<noinclude> <references/></noinclude> o1e5eno6vpjkq30d524tken6eesd3l8 104 225647 657784 2026-09-03T09:18:08Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657784 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|326|GUSTAF FRÖDING|}}</noinclude>manér, en skald, med vilken han också roade sig att tävla på tyska. Man ser, att han ett ögonblick tänkte skriva små, ystra berättelser på gammaldags svenska, liksom Balzac i »Contes drolatiques» anslagit Rabelais’ prosa, och att resultatet skulle blivit lysande framgår av hans bevarade försök i denna riktning: »[[En liten comedia]]», »[[En fattig munk från Skara]]», »[[Magister Blasius]]». Men det är icke endast på detta något lekfulla sätt, som Frödings diktning kan sägas utgöra i så mycket en sammanfattning av svensk poesi. I hans diktning återljuda som i en mångstämmig orkester gamla välkända toner från svensk natur och svensk säng på ett nytt och säreget sätt — Frödings sätt. Här höres en låt till valthorn, som bär bud från fjällvidderna och den mörka skogen, här den enkla folkvisan med sina mjuka mollackord, där tonar en yr klang, lekande och allvarlig, som om den sprungit fram ur fader Bellmans egen cittra. Brauns ysterhet, Orvar Odds lekfulla elegans, Stagnelii svårmod, Runebergs mästerliga epik — allt detta och mycket annat därtill — märk väl eftergör Fröding icke — han gör det, skapar det ur sitt eget inre. Han är som en violinspelare, som besitter en gammal Stradivarius och ur dess strängar framlockar nya och underliga toner. Den svenska litteraturen har ägt få så insiktsfulla, så kritiska och dock traditionen så hängivna nydanare som Gustaf Fröding. Man får den klaraste föreställningen om Frödings utveckling, om man följer honom från diktsamling till diktsamling. Var och en betecknar ett steg framåt och uppåt, men också ett steg mot det oundvikliga sammanbrottet. I »[[Gitarr och dragharmonika (diktsamling)|Guitarr och Dragharmonika]]» överväger ännu det komiska och burleska elementet. »[[Nya dikter (Fröding)|Nya Dikter]]» betecknar en större konstnärlig mognad, Fröding är redan virtuos. »[[Stänk och flikar]]» utgör självförbränningens höjdpunkt, den hänsynslösa, nakna bikten — steget utom världen och människorna. Vad som följer därefter, är nedgången mot skuggorna. Dikterna i de två första samlingarna skulle man, fast grovt,<noinclude> <references/></noinclude> l9x71g4lyy7t5ye7iluv3f5wmm0ijg5 0 225648 657785 2026-09-03T09:50:56Z PWidergren 11678 Skapade sidan med '<div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="J_Mortensen_Från Röda rummet till Sekelskiftet_1918.djvu" from=650 to=667 tosection=GF1 prev="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/0. Gustaf Fröding|Gustaf Fröding: Inledning.]]" current="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/I. Gustaf Fröding|I. Gustaf Fröding.]]" next="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/II. Gustaf Fröding|II. Gustaf Fröding.]]" kommentar={{nop}} header=1/> <reference...' 657785 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="J_Mortensen_Från Röda rummet till Sekelskiftet_1918.djvu" from=650 to=667 tosection=GF1 prev="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/0. Gustaf Fröding|Gustaf Fröding: Inledning.]]" current="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/I. Gustaf Fröding|I. Gustaf Fröding.]]" next="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/II. Gustaf Fröding|II. Gustaf Fröding.]]" kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Från Röda rummet till Sekelskiftet]] lt3yndkplatn9vyn4edo2kb8dhabmck 0 225649 657786 2026-09-03T10:01:24Z PWidergren 11678 Skapade sidan med '{{Titel|Gudarne dansa|Gustaf Fröding|kommentar=Ur [[Stänk och flikar (diktsamling)|Stänk och flikar]], 1896, (Källa: [http://runeberg.org/stanflik/21.html Project Runeberg])}} <poem> Vi glädjas de helige gudar, vi draga de åldrige vise sin värld att behaga på nytt som i urtidens domnande saga med guldkar och harpor och cittror och kransar i festliga dansar och sol kring Elysiens fält? För länge i svarta och skrämmande skrudar de suttit och sått som fördö...' 657786 wikitext text/x-wiki {{Titel|Gudarne dansa|Gustaf Fröding|kommentar=Ur [[Stänk och flikar (diktsamling)|Stänk och flikar]], 1896, (Källa: [http://runeberg.org/stanflik/21.html Project Runeberg])}} <poem> Vi glädjas de helige gudar, vi draga de åldrige vise sin värld att behaga på nytt som i urtidens domnande saga med guldkar och harpor och cittror och kransar i festliga dansar och sol kring Elysiens fält? För länge i svarta och skrämmande skrudar de suttit och sått som fördömande gudar sitt hot kring de dödliges tält, för titt kom det skallande skräckbudet "fall ej", för titt hade dånet av domsordet "skall ej" i åskor från höjderna skrällt. Den eviga lustan att önska försvann ej, och evigt fientligt kom "vill ej" och "kan ej", "jag vill ej, jag kan ej, jag skall ej försaka" i vilda förtvivlade ekon tillbaka ur Orciska djup att Elysium skaka, förbannande, skränande gällt. För rikt i vart träd hängde frukten förbjuden att fresta till brott emot gudomsbuden, än prålande fräckt i den varmtröda huden, än hycklande oskyldigt skär. Se mannen är man, se kvinnan är kvinna, av törst efter famntagens lust de betagas, de dåras, de dragas, de rodna, de brinna, av trotsiga sinnens begär. Och brott väckte brott, och så hopades brotten, och släkten och folk sjönko dömda till botten av Orcus, där dödskvalet är. Och gudarne själva att icke förföra ej vågade längre ambrosian röra, ej nektarpokalernas rand. Och gudarnes lycka blev gömd under haven, föryngringens dryck blev i bergen begraven på vinken av Åskarens hand. Och åren förrunno, och seklerna gingo, och kval var den föda, som gudarne fingo, och ålderdom blev deras dryck. De stapplade årbräckta kring vid sin krycka i törst efter ungdom och svält efter lycka och böjda av sorgernas tryck. Och pestens och febrarnes skydrag drogo hän över de fält, som i solsken logo av hälsa och liv och vår, och pesten förödde, och febrarne slogo, och många odödlige dogo av hemska spetälska sår. Och solarnes värme begynte att mattas, och födandets livssaft begynte att fattas till sist i vart avlande grand, all glädje försvann från Elysiens lunder, all skönhet, all frihet, all kärlek gick under i gudars och människors land. Gudarne dansa, gudarne dansa, högtidligt de dansa och tågande kransa sin tinning med vinranksblad, i takt gunga skäggen, de grånade sida, i takt fladdra mantlarne vita och vida, och starkt dånar harpa, och högt klingar cittra, strängarna glittra, strängarna glittra i tågande, dansande rad. Vid gudarnes sida gå grånade blida gudinnor, som kärligen le och kredensa ur skinande gyllene kar i ädelstensmuggar, som tindra och glänsa, föryngringens dryck åt envar. Högtidligt i dans kring Elysiens slätter fullbordas den fest, som i grubblande nätter, till lärdom och tröst för de skapades ätter, beslutats i gudarnes råd. De skapade undra och fröjdas och dricka, gudarne nicka, gudarne nicka åt alla i huldhet och nåd. </poem> [[Kategori:poesi]] [[Kategori:Gustaf Fröding]] 4ncutsif07kar2y7j193g91sh7t0281