Wikisource svwikisource https://sv.wikisource.org/wiki/Wikisource:Huvudsida MediaWiki 1.47.0-wmf.18 first-letter Media Special Diskussion Användare Användardiskussion Wikisource Wikisourcediskussion Fil Fildiskussion MediaWiki MediaWiki-diskussion Mall Malldiskussion Hjälp Hjälpdiskussion Kategori Kategoridiskussion Tråd Tråddiskussion Summering Summeringsdiskussion Sida Siddiskussion Författare Författardiskussion Index Indexdiskussion TimedText TimedText talk Modul Moduldiskussion Event Event talk Ämne 1 6124 657799 537201 2026-09-04T05:41:00Z ~2026-48002-75 19121 /* Resterande 10 här: */ nytt avsnitt 657799 wikitext text/x-wiki {{PD-1923-70|1911}} --------- Det här verket är väl komplett i sin innehållförteckning? Så att man kan göra en "verks-mall" + föra och nästa-pilar även om mycket ännu är rött. [[Special:Bidrag/81.231.140.129|81.231.140.129]] 17 november 2008 kl. 01.10 (CET) :Jag har inte tillgång till verket men har gjort en mall på det som finns nu. Om något skulle saknas kan den kompletteras senare. I vissa upplagor tycks det förutom bok 1 och 2 finnas en avdelning "Tillägg" vilket saknas i denna innehållsförteckning, om denna del brukar räknas till verket vet jag dock ej. Hela verket borde kanske flyttas till ''Räggler '''å''' paschaser'' vilket tycks vara den mest använda titeln.--[[Användare:Thurs|Thurs]] 17 november 2008 kl. 17.01 (CET) == Tilläggen == @[[Användare:Diupwijk|Diupwijk]] Tilläggsbiten hör inte till 1895/1897 utgåvan av verket. Det enda stället jag ser dem är i den tredje del av ''Skrifter'' (1944) där ''Räggler å paschaser'' återges och följs av [http://runeberg.org/gfskrifter/3/0311.html Tillägg]. Från den kontexten är det dock oklart om det är ett tillägg till ''Räggler å paschaser'' eller bara ett tillägg till ''Skrifter''. Oavsett vilket känns det lite konstigt att inkludera dem här (Eller är den kopplingen tydligare i 1920 utgåvan?). / [[:User:Lokal_Profil|Lokal]][[Special:Contributions/Lokal_Profil|_]][[:User_talk:Lokal_Profil|Profil]] 24 september 2023 kl. 00.14 (CEST) :I 1920-talsutgåvan är det ingen tvekan om att det är ett tillägg till ''Räggler och paschaser'' https://archive.org/details/samladeskrifter06frdi . Ett alternativ kan vara att ladda upp denna volym. Redaktören Ruben G:son Berg avled 1948 och är således ej upphovsrättsskyddad nuförtiden. Det är blir ju en del dubbletter men volymen innehåller också noter och en inledning. [[Användare:Thurs|Thurs]] ([[Användardiskussion:Thurs|diskussion]]) 24 september 2023 kl. 12.08 (CEST) == Resterande 10 här: == https://docs.google.com/document/d/1xLgUEF3k6s-GqFx02BNvJsxgvFM9JnZ6O-zzTtwojQY/edit Här är texterna till de tio efterfrågade styckena ur Gustaf Frödings Räggler å paschaser. Resterande återfinns här: https://sv.wikisource.org/wiki/R%C3%A4ggler_%C3%A5_paschaser Jäntanes frierfal I var en stôlla, som skull te mä å fria, å han tänk allt som så, att dä va no bäst å fria te flera på e gång, så feck en no alltid nån. Så tänk han. Så geck han te e stugg, där dä fanns tre jäntor. Å han trawa in i stuga å sa: ”Goda'n, i stuga!” ”Goda'n igen!” sa jäntane. ”I ä ute å friar, i”, sa stôllen. ”Nå, vem ska du ha då?” sa de. ”I vet int riktigt”, sa han, ”i tänk i skull ta allihop, om i feck.” ”Ska du ta me mä?” sa den äldsta. ”Ja, om du vill”, sa han. ”Ska du ta me mä å?” sa den andra. ”Ja, om du vill”, sa han. ”Å me mä å?” sa den tredje. ”Ja, om du vill”, sa han. ”Nå, men vem ska du ligga hos först då?” sa de. ”I vet int”, sa han, ”i tänk i lägg mä me den som ä närmast.” Dä va den yngsta dä. Men då blew den äldsta arg å sa: ”Tror du i vill ha nå en sån däer stôlle!” Å den andra sa: ”I vill int hellre!” Å den tredje sa: ”I vill int ha dä, om du ä så där!” ”Nå, då får i väl gå igen då”, sa stôllen. Å så geck han. Ballong-gôbben Dä va en gôbbe, som geck å sållt ballonger. Han kom te e by, å där stôppa folk 'en å fråga: ”Hwa kostar e såa däer luftblås?” ”Tre öre stycket”, sa gôbben. ”Ä de goa å flyga mä?” fråga de. ”Ja, de flyger mä sä själfva, om en släpper 'em”, sa gôbben. ”Å, du ljuger!” sa folk. ”Släpp en å låt oss se då!” Då släppte gôbben en röd ballong, å den flög upp i lufta. ”Å kors i jösses namn!” sa folk, ”han flyger!” ”Ska i köpa 'en?” fråga gôbben. ”Nää”, sa folk, ”han flög jo sin kos, hur ska vi få fatt i 'n igen?” Då släppte gôbben en blå ballong mä. ”Se där”, sa han, ”den flyger å!” ”Ja, du ä allt en underlig gôbbe”, sa folk, ”som släpper bort alla dina ballonger!” Å så vill ingen köpa nåra, för de va rädda att de skull flyga bort för 'em. Då geck gôbben sin väg å sa: ”Folk ä allt så tossiga i den här byn, så de vet int va de vill ha.” Han å ho Det var en gång en pôjk å e jänta. Pôjken hette Jan å jänta hette Anna. De bodde i samma by å geck i samma skola, men de var alltid oense å trätade. Om Jan sa att nåt va vitt, sa Anna att dä va svart. Om Anna sa att dä va varmt, sa Jan att dä va kallt. Så blew de vuxna, å Jan tänk att han skull giftas. Han geck te Anna å sa: ”Ska vi giftas, Anna?” ”Nää”, sa Anna, ”dä vill i int!” ”Nå, då låter vi bli 't då”, sa Jan. Dä vill i int heller!” sa Anna. Dä blev de gifta. Å de trätade å geck an hela livet. Om Jan vill ha gröt, vill Anna ha välling, å om Anna vill gå te körka, vill Jan gå te krogen. Men när de blew gamla å Jan låg för döden, sa Anna: ”Nu dör du allt, Jan!” ”Nää, dä gör i int!” sa Jan. Men dä gjorde han ändå. Å då gret Anna å sa: ”Nu ä det ingen som träter mä mä mer!” Å så dog ho å. Julafta i harrgårlsköke Dä va julafta på harrgår'n, å i köket va dä ett alltins stök. Mamsell skrek å pigane sprang. Korv skull stoppas å skinka skull kokas å bröd skull bakas. I vrån satt en gammal gôbbe å såg på. Dä va Jan i Stuga. Han satt å söp på en lill-dramm, som han feck av kokshuset. ”Nu ä dä jul igen”, sa Jan. ”Ja, no ä dä jul”, sa koksska. ”Men dä ä för mycket att göra!” ”Ä, va gör dä?” sa Jan. ”Bara en får litet go mad å e liten dramm, så ä dä nog godt ändå.” Så kom patron själv in i köket å vill se hur dä geck. ”God jul, Jan!” sa patron. ”God jul, patron!” sa Jan. ”Har du fått nåt julbrännvin än?” fråga patron. ”Ja, en liten tår har i allt fått”, sa Jan, ”men dä satt i ett hårt hål.” Då skrattade patron å gav han en hel flaske. ”Se så, Jan”, sa han, ”nu har du så du klarar dej hela julafta.” ”Tack ska patron ha”, sa Jan, ”nu ä dä verkligen jul!” Erksôns svin Erksôn hade ett svin, som va så ilsket att ingen törs gå nära 't. Dä bet efter folk å rymde ur stian för jämnan. En dag geck svinet ut på vägen å mötte prästen. Prästen stod å tänk på sin predikan å såg int svinet. Då kom svinet å bet prästen i benet. ”Huj dich!” skrek prästen å slog till svinet mä käppen. Men svinet geck inte undan, utan nöp prästen en gång te. Då kom Erksôn springande å skrek: ”Förlåt, nådig hern, men det ä ett ilsket svin!” ”Ja, dä märker i!” sa prästen. ”Varför låter du ett sånt djur gå löst?” ”Dä rymde ur stian”, sa Erksôn. ”Sälj dä eller slakta dä!” sa prästen. ”Annars kommer dä te helvetet!” ”Ja, dä ä no bäst i slaktar 't”, sa Erksôn, ”för te helvetet vill i int ha 't, dä skulla bara ställa te ofred där å!” Ett dommkapittel Biskopen å domkapitlet satt å hade sammanträde. De skull dömma en präst som hade supit å bärat sä illa åt. ”Vad skola vi göra med denna broder?” fråga biskopen. ”Han bör avsättas!” sa den ene prosten. ”Han bör sättas i fängelse!” sa den andre prosten. ”Han bör förvisas ur stiftet!” sa den tredje. Då tog den gamla lektorn till orda. Han va en klok man å satt tyst å hörde på. ” Mina herrar”, sa han, ”har någon av er nånsin varit full?” Då blew alla prostarna tysta å såg på varann. Ingen tordes svara. ”Se där”, sa lektorn. ”Den som ä utan synd kaste första stenen. Låt oss förlåta honom denna gången, men säga åt 'n att inte göra om 't.” Å så blew dä. Prostarna teg å biskopen nickade. Komöte Dä va ett komöte på marknan i Karlstad. Kôppare å bönder satt å pratas vid om kor å priser. ”Jag har e ko”, sa Jan i Hult, ”som mjölkar tjugo liter om da'n.” ”Dä va värre”, sa Per i Vik, ”min mjölkar tretti liter!” ”Å min”, sa Lars i By, ”mjölkar så mycket att i får hälla ut hälften, för i har inga kärl å ha 't i!” Då sa en gammal gôbbe som satt i vrån: ”I hade e ko en gång, som va så klok, att ho mjölkade själv å hällde upp mjölken i bunken å bar in 'en i källar'n!” Då blev alla de andra tysta å såg på gôbben. ”Ja”, sa Jan i Hult, ”då va dä allt e märkvärdig ko!” ”Ja, dä va ho”, sa gôbben, ”men ho dog av överansträngning.” Lerpiper Dä va en gôbbe som gjorde lerpiper å sållt på marknan. Han satt å formera 'em av lera å brände 'em i ugnen. En dag kom en liten pôjk å såg på. ”Hur gör en när en gör piper?” fråga pôjken. ”En tar en klump lera”, sa gôbben, ”å så rullar en den å gör ett hål i den. Å så sätter en på ett skaft å bränner 'en.” ”Ä dä int svårare än så?” fråga pôjken. ”Nää”, sa gôbben, ”dä ä inte svårare. Men dä gälls å få 'em te å låta å!” ”Hur gör en dä då?” fråga pôjken. ”Dä ä yrkeshemlighet dä”, sa gôbben å blinkade mä ögat. Gamle grevinna på Gampertin Gamle grevinna på Gampertin va en sträng dam. Ho regerade över hela godset å alla bönder å torpare va rädda för 'era. En dag geck ho ut i parken å fick se en liten torparpôjk som pallade äpplen. ”Vad gör du där, pojke!” skrek grevinna. Pôjken blew så rädd att han tappade alla äpplena. ”Jag... jag bara tittade på dem”, sa han. ”Du stjäl min frukt!” sa grevinna. ”Vet du vad som händer med tjuvar?” ”De kommer te helvetet”, sa pôjken. ”Ja, det gör de!” sa grevinna. ”Å vad tror du djävulen säger då?” ”Han säger vel: ’Goda'n, grevinna!’” sa pôjken. Då kunde int grevinna hålla sä för skratt, å så feck pôjken gå mä fickorna fulla av äpplen. Kalle gla mä sola Kalle va en pôjk som alltid va glad. Vad som än hände, så log han å sa att dä va bra. Folk kalla 'n för ”Kalle gla mä sola”. En dag regnade dä så dä öste ner. ”Vilket hundväder!” sa folk. ”Ä”, sa Kalle, ”dä vaskar ju rent på gatorne!” En annan dag frös det så det knakade. ”Vilken kyla!” sa folk. ”Ä”, sa Kalle, ”dä ä ju skönt å slippa flugorna!” Så blev Kalle sjuk å låg till sängs. ”Nu ä det synd om dej, Kalle”, sa grannarna. ”Ä”, sa Kalle, ”nu får i ju ligga å vila mä hela da'n!” Å när Kalle till slut dog å geck te himmelen, sa sankt Per: ”Välkommen hit, Kalle!” ”Tack ska ni ha”, sa Kalle, ”här va dä allt riktigt trevligt!” [[Special:Bidrag/~2026-48002-75|~2026-48002-75]] ([[Användardiskussion:~2026-48002-75|diskussion]]) 4 september 2026 kl. 07.41 (CEST) qal8g7izrjcyt3y0clqrxsb78fu2pb6 104 134650 657791 454535 2026-09-03T13:56:34Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 657791 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||71|}} {{linje|4em}}</noinclude>kamrat, hvilkens sällskap han undvikit ända sedan de på samma gång tagit studentexamen. Den gamle kamraten var nu en omtyckt läkare i hufvudstaden och såg mycket folk hos sig. Då och då hade han mött Broms på gatan där uppe i Observatoriitrakten, men Broms hade mycket knapphändigt nickat och sedan helt stolt vändt sig åt annat håll. »Han är väl en kvacksalfvare och lycksökare, kan jag tro», hade magistern mumlat för sig själf. Nu gick magistern själfmant till denne gamle kamrat. »Jag tror bror icke känner igen mig?» sade han, då han införts i doktorns mottagningsrum. »Nej, se Broms!» utropade läkaren slutligen och räckte honom handen. »Sannerligen jag först kände igen dig. Du har förändrats sedan jag såg dig sist.» »Jo, jo, man varder gammal», sade magistern, och det hördes nästan som en djup suck. »Det kan jag sannerligen icke säga om dig», menade läkaren. »Åtminstone förefaller du mig yngre nu, än då jag brukat möta dig i Kungsbacken. Och dess utom anhåller jag, att du icke kommer och talar om ålderdom i mitt hus, då jag är minst lika gammal som du. Ett par och fyrtio år må väl icke kallas åldrigt. Men hvad förskaffar mig nöjet af ditt besök? Du ser icke sjuk ut.» »Nej, jag har aldrig känt mig så frisk», förklarade Broms. »Jag kommer blott för att hälsa på dig och språka om ett och annat.» »Nå det gläder mig», utropade läkaren. »Min mottagningstimme är just nu slutad och jag har en<noinclude> <references/></noinclude> eupuxg3hshsuo2ov7lcuxh2knkaokmw 104 134651 657792 454536 2026-09-03T13:58:48Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 657792 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||72|}} {{linje|4em}}</noinclude>stunds ledighet. Kanske att du stannar hos mig till middagen?» Magistern fans icke obenägen. De gamla kamraterna tillbragte flera timmar till samman och upplifvade gamla minnen samt läto det glada samtalet för öfrigt vidröra många olika föremål. »Det är ju en ganska intressant karl, den där Broms», sade läkarens fru, då magistern tagit afsked. »Min vän doktorn är den hyggligaste af alla mina gamla kamrater», tänkte Broms på vägen hem. »Jag har lust att hälsa på honom oftare. Hvilket angenämt hem han har!» Vid tanken därpå suckade magistern å nyo och föll i djupa tankar. Någon tid derefter infann han sig åter hos läkaren. Han såg då icke så glad ut, som förra gången. »Hvad har du på hjärtat, gamle vän?» frågade doktorn. »Ingenting», sade magistern och vankade oroligt fram och tillbaka i doktorns kabinett. »En kardialgi kanske. Låt oss undersöka.» »Prat! Jag är frisk till kroppen, friskare än någonsin. För öfrigt fattas mig ingenting, säger jag. Om jag ville tala med dig, så är det icke för min egen skull. Du känner häradshöfding Ros?» »Unge Arthur Ros? Åh ja, något. Han intresserar mig föga, uppriktigt sagdt. Jag kan väl aldrig tro att han intresserar dig mer.» »Jo, det är en hygglig ung man, lär hafva förträffliga juridiska kunskaper och kommer att gå långt på tjänstemannabanan. Han skall gifta sig.» {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 8mztrtd5ykxfdxldpxpsel8u3swsam9 104 134652 657793 454537 2026-09-03T14:00:53Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 657793 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||73|}} {{linje|4em}}</noinclude>»Ja så.» »Med . . . med sin kusin.» »Gratulerar, men jag har ej den äran att känna lilla kusin.» »Åh, Hulda Ros!» »Så-å, Hulda Ros? Det låter ju rätt vackert. Men hvad har jag med den saken att göra och hvad har du?» »Jo-o, det vill säga just icke något, åtminstone icke egentligen, men Hulda Ros är . . . ja hon är ett utmärkt fruntimmer, särdeles god matematiker.» »Verkligen! Och naturligtvis mycket ful?» »Hvilken hädelse! Du skulle se hennes själfulla anlete, hennes sköna mun, välbildade näsa och ögonen sedan! Sådana ögon har du aldrig sett. Du skulle höra henne tala, sjunga eller skratta. Du skulle . . .» »Aha!» utbrast doktorn och började hvissla. »Du skulle se henne, när hon böjer sitt ljuslockiga hufvud, begrundande något svårlöst problem, eller när hon stolt höjer det och talar om framtidens stora uppgift och sedan åter, liksom skygg för sina egna snillrika ord, som framställa det ädlaste hjärtas ingifvelser och tolka de sundaste tankar, plötsligt tystnar och rodnar. Du skulle höra när . . .» »Ha, ha, ha!» Doktorns skratt lät obarmhertigt och verkade därför obehagligt på magistern som plötsligt stannade i sitt vackra tal. Hans anlete mulnade. »Nå väl», återtog doktorn och häjdade sin skrattlystnad. »Hvad vill du, att jag skall göra med denne unge man och denna unga kvinna? Allvarsamt taladt, så kan jag aldrig föreställa mig, att en så rikt<noinclude> <references/></noinclude> 6z9tabxe2cblg7jcuj6srfonc949k07 104 134653 657794 454538 2026-09-03T14:02:52Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 657794 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||74|}} {{linje|4em}}</noinclude>utrustad flicka skulle vilja gifta sig med Arthur Ros som är en ganska tarflig karl på själsförmögenheternas vägnar. Åldern gör därvid föga till saken.» »Jo, min bror, det är just det hon vill. Hon är förälskad. Alla tecken tyda på, att kärleken vaknat hos detta undransvärda väsen. En stor förändring har inträffat med henne. Hennes glädtiga lynne har försvunnit. Hon är tankspridd. Hennes hufvud är alldeles icke mera så klart, när hon skall lösa ett problem. Förr, när hon fick se mig, sprang hon glad emot mig, räckte mig handen och ropade sitt skälmaktiga: God morgon, magistern lille. Nu kommer hon med långsamma steg och vill knapt se på mig samt består mig blott en tyst hälsning. Förr öfverhopade hon mig med frågor och såg mig midt in i ögonen med sina undersköna blickar. Nu frågar hon aldrig och slår beständigt ned ögonen. Ack, den ljufva tiden är förbi, då hon spred sällhet och glädje omkring sig, då hon gjorde mitt arbete lätt, min dag kort, mig själf ung, då jag tyckte att jag undergått den skönaste, men underbaraste förvandling. Då var det sol utom och inom mig. Hvad förmår icke en god kvinna! Hvad uträtta ej ungdom och älskvärdhet!» »Bra, min hederlige Hans Broms. Så tycker jag om dig. Så har jag aldrig sett dig. Så var du aldrig i unga dagar. Nu först har din ungdom börjat.» Doktorn var både glad och rörd. Han tryckte med vänskapens kraft magisterns hand. »Hvad befalls?» stammade magistern. »Du må väl icke själf vara okunnig om att du är kär i din Hulda?» sporde doktorn. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> nc7wb4z32a87akkapwiyi1v5x0d19fl 104 134654 657795 454539 2026-09-03T14:04:41Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 657795 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||75|}} {{linje|4em}}</noinclude>»Jag!» utropade magistern och såg förskräckt ut. »Den saken tyckes vara klar», återtog vännen, »och lika klart är att flickan också är kär, icke i sin kusin, den fadde herrn, utan i ''dig,'' bror Broms.» »Hvarför detta skämt?» suckade magistern. »Huru skulle detta älskliga väsen, detta oskuldsfulla harn kunna fatta kärlek till en sådan gammal bokmal?» »Min vän, du har en själ, och det har flickan äfven efter allt hvad jag kan förstå, men ser du, Arthur Ros har icke fått något af den sorten. En så intelligent ung kvinna kan aldrig tveka i valet mellan dig och en sådan person, som hennes slägting. Tror du mig icke vara så pass mycket diagnost? Hennes lif har varit tämligen tomt hittills, oaktadt allt hvad hon själf gjort för att värdigt fylla det. Nu känner hon sig kompletterad, och så är det med dig också.» »Men . . .» »Se så, låt mig tala till punkt. Hvem är det som återgifvit dig lefnadsmod och kraft, då du höll på att förtvifla och i känsla af din sorgliga ensamhet var färdig kanske att göra ett slut på din tillvaro? Hvem är det som håller på att göra dig ung och redan hunnit ett godt stycke på vägen? Hjärtat födes först till lifvet, då kärleken födes däruti. Det är det stora underverket, men som få veta af, emedan de aldrig erfarit verklig kärlek. Din älskvärda lärjunge skänker dig ungdomen, och du beröfvar henne sannerligen icke hennes, då du skänker henne din rika kärlek som höll på att dö ut af brist på ett värdigt föremål, men som nu är så mycket mera lefvande.» {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 72iozylrvg1imlj2ui2u5vt4y34g762 104 134655 657796 454540 2026-09-03T14:07:09Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 657796 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||76|}} {{linje|4em}}</noinclude>I magisterns anlete växlade uttrycken. Än var det djupt svårmod, än öfverflödande fröjd, moln och solsken om hvarandra. »Huru skaffa sig visshet om detta virrvarr?» utropade han slutligen. »Vill du, att jag skall gå och tala med din Hulda?» sporde läkaren, villig och van att göra goda gerningar. »Jag går själf», sade magistern med fasthet. Han tryckte vännens hand och såg på honom med en tacksam blick, hvarefter han skyndade därifrån. Tre veckor därefter stod magister Hans Broms brudgum, och Hulda Ros var brud. Kusin Arthur dränkte sin förargelse — sorg var det icke — i ett rummel på Blå Porten. Magistern hade en liten hopsparad penning, för hvilken han köpte det lilla vackra huset vid nedra delen af Gråbärgsgatan, och när han flyttade dit in, var hans förvandling fullkomnad. Han var och blef ung ännu ganska länge. Det lyckliga paret arbetade bägge i vetenskapens och literaturens tjänst samt har ej häller nekat att gifva handledning åt ett uppväxande slägte, till hvars förökande det också själft samvetsgrannt bidragit. När jag senast träffade detta par — det var för icke så länge sedan vid en svensk badort — hade visserligen magistern, eller doktorn, som han nu mera kallas, fått mycket grått i hår och skägg, men jag tyckte, uppriktigt sagdt, att han såg yngre ut än då jag först gjorde hans bekantskap. Jag kunde ej underlåta att säga honom det, och han tog det icke för en tom artighet, hvilket det sannerligen ej häller var,<noinclude> <references/></noinclude> e0vfu2ealhe2ctt0ths0v2mvne95vr2 104 134656 657797 454541 2026-09-03T14:07:49Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 657797 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||77|}} {{linje|4em}}</noinclude>utan tryckte sin ännu blomstrande och vackra hustrus hand och sade: »För att göra Faust ung på fullt allvar tarfvas icke någon Mefistofeles, endast en Gretchen så rikt utrustad på hjärtats och hufvudets vägnar, som ''min'' är.» {{c|——————}}<noinclude> <references/></noinclude> 6toyo37bo4ir78mbmbxmabp40kb5p8r 104 134678 657800 454614 2026-09-04T08:01:48Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 657800 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" /></noinclude><h2 align="center" style="border:none;">På kapplöpningsfältet.</h2> »En lysande samling, en praktfull sol i dag, just en sol för vår ''beau monde'' och icke en sådan som vid Vincennes . . . och ett landskap riktigt ''comme il faut.'' La Marche är det mest förtjusande Gud skapat för oss. Aldrig har man haft en vackrare jordmån. Det vet bäst ni, vicomte, som själf gjort bekantskap med den här marken.» »Om ni menar personlig bekantskap, ''mon cher,'' så är ert skämt mycket misslyckadt. Den som ingenting vågar vinner häller ingenting. Allt för min häst och min ''pari,'' det är mitt valspråk.» »Ha, ha, ha, ni tänker på er kullerbytta. Sannerligen jag kom ihåg det lilla äfventyret som för öfrigt vardt en verklig triumf för er, käre vicomte, en ny lager i er mångdubbla segerkrona. Hvem känner icke att ni är en ädling i sin fullkomlighet, den förste bland oss alla, en ''cavalier sans peur et sans reproche?'' Men ni vill väl icke säga, att jag ingenting vågar? Förliden gång hade jag ingått vad för några hundratusen francs.» »Och ni stack mina hundratusen i er ficka. Tro likväl icke, att jag ett enda ögonblick tänker på<noinclude> <references/></noinclude> rk4jurkvnfya96h9brfekulkbijt75e 104 134679 657801 454615 2026-09-04T08:05:22Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 657801 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||79|}} {{linje|4em}}</noinclude>sådana lumpna småsaker, fastän jag i dag föresatt mig att taga igen ett och annat hundratusen.» »Lycka till min vän! Det var likväl skada med stackars Mortimer. Han föll så olyckligt, att han väl aldrig kommer på rygg igen, jag menar på hästrygg» »Puh! En liten jockey! Något måste väl vågas för hästafvelns förbättrande. Hvad säger ni då om min Semiramis, ett kreatur på sina 75,000 francs? En häst, som löper 4,000 mètres, värderar jag till 75,000 francs, minst 75,000, min kära Saint-Amant. Och tänka på, att en så ädel varelse har förderfvat sig för den drummeln Mortimer! Det är i sanning upprörande. Det är afskyvärdt. Nej, hädanefter rider jag hälst själf vid alla ''steeple chases.''» »Det är nobelt sagdt, vicomte, och jag tror att lilla Mortimer gärna hade sett, att ni varit i hans ställe. Men jag kan icke förstå, huru ni vill rida själf för packet i Faubourg Saint-Antoine. Nej, La Marche, det är något annat, det är något för Faubourg Saint-Germain, och på den marken är er plats . . . Ack, hvad ni är lycklig, vicomte! Ni är ung, ni är rik, omätligt rik, ni äger de bästa hästar i hela Frankrike och kan välja bland alla jockeyer och bland våra vackraste hertiginnor eller, om ni icke är fördomsfull, förmäla edra egna millioner med lika många från Rue Lafitte eller Chaussée-d’Antin, utan att därföre naturligtvis glömma våra förtjusande supéer i Maison d’Or med Irma och Alida och Nini Belles-Dents och alla de andra små gudomligheterna.» »Ja, lefve Maison d’Or och lefve vår lilla ''baccarat''<noinclude> <references/></noinclude> gzxs57vkaenlyqi5zvgo61dtqmjjkcw 104 134680 657802 454616 2026-09-04T08:08:18Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 657802 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||80|}} {{linje|4em}}</noinclude>i Champs-Elysées! Men ni har sannerligen ingenting att afundas mig, min käre Saint-Amant. Hvad betyda några år mera eller mindre? Ni flyger från den ena triumfen till den andra. Ni har också hästar inskrifna till kapplöpningen i dag, och ni är min vän . . .» »Ja, vicomte, jag är er vän i lif och död. Ni vet hvad en sådan vänskap vill säga. Och likväl måste jag afundas er, ty ni är den fullkomligaste i hela vår klubb. Min uppfostran är försummad, helt och hållet förfelad. Man ville göra mig till en ''bachelier ès lettres'' . . . fi donc! Jag vill icke höra talas om annat ''baccalauréat'' än det som härledes af ''baccarat.'' Ni deremot är uppfostrad, som hade Chiron själf varit er lärare. Det är på det sättet vår race måste förbättras. Vi behöfva ädla centaurer till professorer i stället för förlästa doktorer från Sorbonne.» »Men vi försumma vägningen, bäste Saint-Amant. Har ni icke sett till baron d’Argentière ännu?» »Han gör väl börsaffärer ännu i sista stund. Baron d’Argentière är också millionär nu. På hvad sätt? Säg mig, vicomte, om ni vet hvem vår vän d’Argentière egentligen är? Hvarifrån kommer han? Hvar har han fått sitt adelsbref?» »Det känner jag icke och det har jag aldrig tänkt på. Baron d’Argentière är rik, har präktiga hästar, talar klubbens språk och är den trefligaste kamrat vid spelbordet. Det är mig nog.» »Baron d’Argentière är min vän, men jag afskyr honom. Ni skall få se, att han är en spetsbof . . . Ah, se der är han. Välkommen bäste baron! En<noinclude> <references/></noinclude> q5a6m7eyiu14pb9kmvirou3askoyrmy 104 134682 657803 454620 2026-09-04T08:24:54Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 657803 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||81|}} {{linje|4em}}</noinclude>präktig dag och en vacker samling. Hvad tycker ni om den sköna Théodora?» »Théodora, mine herrar, är ett förtjusande kreatur, en springare af ''first rate,'' som man säger vid Epsom. Men jag vill göra min uppvaktning hos grefvinnan de Bellegarde. Vi ha ännu tid på oss. Får jag föreställa er, vicomte, för den sköna grefvinnan? Hon längtar att göra bekantskap med den som är våra kappridningars ära.» »Nej tack, baron. Jag har annat att tänka på i dag, än att göra min kur hos damerna från vår Faubourg.» »Säg mig uppriktigt, vicomte, har ni aldrig älskat?» »Jo, jag har älskat, jag älskar och kommer alltid att älska vackra hästar.» »Det är en ädel kärlek. Men ni älskar också våra nätter hos Verdier och spelbordet vid Champs-Elysées . . . Blott ett enda artigt ord åt grefvinnan de Bellegarde och så mycken tid som fordras för att köpa en bukett af Isabelle — sedan är jag till ert förfogande, mine herrar. Ah, jag glömmer att jag icke hälsat på markisinnan Saint-Ange. Hon sitter där i sin vagn, strax bredvid barrièren, en förtjusande liten varelse. Vicomte, vill ni icke gå till markisinnan och framföra min vördnad?» »Ni tyckes tro, ''mon cher,'' att jag kan nyttjas till ''postillon d’amour.'' Stor tack, baron!» »För ett sämre föremål kan ni varda ''postillon d’amour.''» Det var vid La Marche, det förnäma<noinclude> <references/> {{huvud|{{sp|''<small>Berättelser.</small>''}}||6}}</noinclude> t638f0h5f24umgf8xdfj384vz2xmoua 104 134683 657807 454621 2026-09-04T08:45:42Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 657807 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||82|}} {{linje|4em}}</noinclude>kappridningsfältet, som vi en vacker vårdag voro vittnen till ofvanstående samtal emellan tränne af paris-sportens främste. Allt var så lysande och sprittande gladt, så vårfriskt och förhoppningsrikt. Aprilsolen var varm och smeksam, men brände icke kinden som hon kyste. Hon var så återhållsam och nöjde sig med milda småleenden, och därför var hon så eftersökt. »Hela Paris» hade tagit vägen ut till La Marche, som ligger ett stycke bortom Saint-Cloud. Man kom på järnväg eller med hästar och vagn. En del af samlingen hade kanske begifvit sig dit till fots, fastän af fotgängares klass väl icke många hitta till det aristokratiska La Marche. Bruket fordrar, att man till det stället skall resa med »posthästar», d. v. s. med spannridare och i öppen kalesch, i hvilken ej gärna får finnas flera än två personer. Tre uti vagnen är redan för mycket, och fyra är rent af fördömligt. En sådan kappridningsfest är en dyrbar dag för Paris, och litet hvar vill då visa sig lika väl rustad som festens namnkunnigheter. »Ha, ha, ha, ''ma chère''», hördes från en kalesch ''à la Daumont'' med postiljon och pudrade peruker och glänsande galloner, en af den fina verldens präktigaste kalescher med inneliggande damer, tvänne, ej flera, »ha, ha, ha, det är att skratta sig förderfvad åt. Ser ni den der fiacren med fyra ''épiciers'' . . . Oh, det är gudomligt, hvad det folket kan göra sig löjligt . . . fyra i en enda fiacre, och ''hvilken'' fiacre!» »Kära Irma, att ni kan ens kasta en enda blick på något så underordnadt. Nej, se hellre på vicomte Maurice, vår lille vän från Maison Dorée. Han är gudomlig till häst.» {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 1c2vf7nperk6meca80q4tx1rhk3vphj 104 225647 657825 657784 2026-09-04T10:53:00Z PWidergren 11678 657825 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|326|GUSTAF FRÖDING|}}</noinclude>manér, en skald, med vilken han också roade sig att tävla på tyska. Man ser, att han ett ögonblick tänkte skriva små, ystra berättelser på gammaldags svenska, liksom Balzac i »Contes drolatiques» anslagit Rabelais’ prosa, och att resultatet skulle blivit lysande framgår av hans bevarade försök i denna riktning: »[[En liten comedia]]», »[[En fattig munk från Skara]]», »Magister Blasius». Men det är icke endast på detta något lekfulla sätt, som Frödings diktning kan sägas utgöra i så mycket en sammanfattning av svensk poesi. I hans diktning återljuda som i en mångstämmig orkester gamla välkända toner från svensk natur och svensk säng på ett nytt och säreget sätt — Frödings sätt. Här höres en låt till valthorn, som bär bud från fjällvidderna och den mörka skogen, här den enkla folkvisan med sina mjuka mollackord, där tonar en yr klang, lekande och allvarlig, som om den sprungit fram ur fader Bellmans egen cittra. Brauns ysterhet, Orvar Odds lekfulla elegans, Stagnelii svårmod, Runebergs mästerliga epik — allt detta och mycket annat därtill — märk väl eftergör Fröding icke — han gör det, skapar det ur sitt eget inre. Han är som en violinspelare, som besitter en gammal Stradivarius och ur dess strängar framlockar nya och underliga toner. Den svenska litteraturen har ägt få så insiktsfulla, så kritiska och dock traditionen så hängivna nydanare som Gustaf Fröding. Man får den klaraste föreställningen om Frödings utveckling, om man följer honom från diktsamling till diktsamling. Var och en betecknar ett steg framåt och uppåt, men också ett steg mot det oundvikliga sammanbrottet. I »[[Gitarr och dragharmonika (diktsamling)|Guitarr och Dragharmonika]]» överväger ännu det komiska och burleska elementet. »[[Nya dikter (Fröding)|Nya Dikter]]» betecknar en större konstnärlig mognad, Fröding är redan virtuos. »[[Stänk och flikar]]» utgör självförbränningens höjdpunkt, den hänsynslösa, nakna bikten — steget utom världen och människorna. Vad som följer därefter, är nedgången mot skuggorna. Dikterna i de två första samlingarna skulle man, fast grovt,<noinclude> <references/></noinclude> 44t0iny8nauoqicxudd51opbp6ke5o7 104 225650 657798 2026-09-03T21:13:29Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ 657798 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud||I Linköpings-Sticht|147}}{{linje}}</noinclude>{{ant|fundatore}} hafwer man intet kunnat i gambla Skrifter igenfinna. Vti {{ant|seculo duodecimo}} lärer thet dock warit instichtadt och med tilreckeliga inkomster försedt, hwilka så här, som annorstädes, genom {{ant|testamenten}} och andra {{ant|donationer}} ju lengre, thes mer blefwit förökte. Såsom man funnit, at Herr <b>Måns Johansson</b> {{ant|d. 1 Aug.}} 1293 {{ant|testamenterade}} thessa Gråbröder 9 mark. År 1314 {{ant|d. 24 Febr.}} gaf Lagmannen, Herr <b>Börge Pedersson</b>, i {{ant|testamente}} efter sin förra Fru, them 2 mark. År 1318 {{ant|d. 20 Jan.}} tillade them Hertigarna <b>Erik</b> och <b>Waldemar</b> 20 mark penningar med thet {{ant|testamente,}} som the litet för sin död giorde i Nyköpings torn. På thetta klostrets <b>Gardianer</b> och <b>Munkar</b> hafwer man knapt kunnat finna någras blotta namnn igen; Ty motte the icke warit af särdeles anseende. Helt obekant är ock, hwad öde thetta Munkakloster hafwer haft vti Påwedömets tid; men in til {{ant|religionens reformation}} hafwer thet blefwit wid macht hållet; och tå miste thet, såsom alla andra kloster, sina ägor och förmohner, som antingen hemföllo Kronon, eller återtogos af gifwarenas bewisliga arfwingar. Thet berettar {{ant|<i>Johan Messenius</i>,}} at <b>K. GUSTAF then förste</b> hafwer år 1529 om hösten, tå warandes i Jöneköping, lemnat åt <b>Matthias Jogansson</b>, {{ant|Gardianen}} i {{ant|Franciscan}}-klostret, klostrets inkomster, och gifwit honom loff at idka thet wanliga Munketiggeriet; men med the wilkor, at han skulle giöra til Konun-<noinclude> {{huvud||K 3|gen}} <references/></noinclude> t3jicbs58w8h1jcfg2whzwgk3x80qth 104 225651 657804 2026-09-04T08:27:12Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657804 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||GUSTAF FRÖDING|327}}</noinclude>kunna särskilja i tre grupper: tendensdikter, vilka jag redan ovan berört; realistiska skildringar eller »värmlandslåtar»., som Fröding vanligen kallar dem, samt centrallyriska stycken, som tolka skaldens uppfattning av sitt eget jag och världsgåtorna och där den romantiska tonen bryter helt igenom. Men det är karaktäristiskt, att ju längre Fröding skrider framåt på sin bana, dess mera blandar han de olika arterna och stämningarna på ett för hans diktkonst egendomligt sätt. Diktsamlingen inledes med ''En hög visa'', denna tvångslösa hymn till hembygden och den älskade med sin ännu något burleska blandning av Salomos höga visa och naivt värmländskt väsen. Den återspeglar, liksom de följande »''[[Vackert väder]]''» och »''[[Indianer]]''» och kanske ytterligare ett par dikter i samlingen, en ännu förhoppningsfull ungdomskärlek »till självaste Alice», en ungdomskärlek, som är helt olika den erotik, som sedan skulle finna uttryck i Frödings diktning. Därefter följa de egentliga värmlandslåtarna: »[[Våran prost|''Våran Prost'']]», »''[[Jonte och Brunte]]''», »''[[Äktenskapsfrågan]]''» , »''[[Jan Ersa och Per Persa]]''», »''[[Det var dans bort i vägen]]''» och vad de alla heta. Det är en kvickhet och ett sprittande liv över dessa dikter, som rycker oemotståndligt med. Hela detta galleri av värmländska folktyper vittnar om en stor förmåga att teckna det karaktäristiska och finna det adekvata uttrycket. Fröding nöjer sig med några hastiga linjer, och typen står där färdig, livslevande och lätt igenkännlig (»[[Stina Stursk]]»). Det ingår intet etnografiskt i dessa bilder, som eljest är fallet med så många av våra folklivsskildringar. Fröding beskriver icke av historiskt-arkeologiskt intresse, han betonar icke de yttre dragen, han tycker icke om att herrskapsmässigt taga avstånd från sina figurer, tvärtom förebrådde han detta såsom ett fel hos sin föregångare Fredrik på Ransätt. Vad Fröding vill ha fram, är det rent mänskliga, och detta återger han i sina dikter vanligen med godmodig humor. I berättelsetekniken visar sig Fröding redan från början som en mästare. Säkerligen betecknar han också på detta område en höjdpunkt i svensk lyrik. Det finns inga tomma ord och<noinclude> <references/></noinclude> 706a7j61u6c3h89b7n4m56b8ln6y09o 104 225652 657805 2026-09-04T08:36:27Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657805 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|328|GUSTAF FRÖDING|}}</noinclude>fraser, ingen rad, som icke säger någonting; kompositionen är nästan dramatiskt stigande, sättande av i galopp som en eldig kapplöpare och stannande med ett ryck, då den nått målet. På några strofer förstår han att koncentrera ett helt livsöde, som i ''[[Världens gång]]'', ett drama i tre strofer. Nästan överallt i dessa dikter är berättelseformen rent objektiv och opersonlig. I ''[[Våran prost]]'' är det den svenske bondens uppfattning av sin präst, som fått ett klassiskt uttryck. Det är därpå, som diktens verkan och komik i sista hand beror. Det är, som såge man i en enda bild den svenske bondens förhållande till sin herde genom tiderna. Den naiva vördnaden för mannen, som läser i böcker, bondegrinet över hans korpulens och andra små materialistiska svagheter, hans mäktigt uppryckande verkan i predikstolen och slutligen hans återtagande av sin mänskliga gestalt vid smörgåsbordet. Redan i denna diktsamling visar sig Fröding som en ordförrådets mästare. Ett uttryck som det ofta citerade: »Och en långskankspojke i kortbensbyx» är typiskt för hans drastiska ordbildningskonst. Det kan bliva till rena överdådet som i ''[[Skogsrån]]'', där huldran är utmålad så trolskt och vilt som aldrig förr i svensk dikt: {{Dikt|Hon var ungtallsmidig och enstamvig, och hon skepade, snodde och vrängde sig som en orm på en lie trädd, så Kalle i Dalen blev rädd. Och hon råbocksprang, gjorde lokattbukter och trollpackskonster och sattygsfukter och stod bak en furustam och glyste och gluttade fram.}} Frödings dikter tala icke till ögat som ofta Heidenstams, han målar aldrig, han vänder sig till vårt öra. Det är alltid musiken, som utgör det ursprungliga och förblir det bärande i dikten. Han förstår att karaktärisera redan genom själva rytmen och vokalklangen. Man ''hör'', hur långsamt och knaggligt det går för Jonte och Brunte: {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 3ez3rgt3j3516jgnvqpbapaipk18l70 104 225653 657806 2026-09-04T08:43:42Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657806 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||GUSTAF FRÖDING|329}}</noinclude>{{Dikt|De kommo från ängen, och Brunte var hästen och Jonte var drängen, som tjänte hos prästen, och gammal var Jonte och gammal var Brunte och stocklat för resten.}} Och man måste gå tillbaka till Bellman för att finna ett motstycke till ett sådant liv, en sådan yra som i dikten ''[[Det var dans bort i vägen]]''. Det är drängarnas och tösernas lördagsnatt, det är skratt och ras, kutter och smek i skogens skymning. Skildringen erinrar i sitt mästerkap om Zorns tavla över ungefär samma ämne: Midsommardansen. Samma säkerhet råder i bådas linjeföring och samma ljusdunkel i bådas färggivning. »[[Gitarr och dragharmonika (diktsamling)|Guitarr och Dragharmonika]]» mottogs med bifall av kritiken och allmänheten, men det var framförallt dessa värmlandslåtar, som avgjorde diktsamlingens öde. Fröding har sedan givit uttryck åt ett visst missnöje över denna allmänhetens och kritikens uppfattning av hans diktsamling. »Den skulle», skrev han, »förmodligen delat öde med de flesta av sina likar, om den icke bland annat innehållit den stolliga positivvisan om »[[Farväll|Mister Johansson]]». De djupare, mera inåtvända dikterna, i vilka Fröding biktar sitt själsliv, undgingo däremot allmänhetens uppmärksamhet och förbisågos lätt av kritiken. Men det är säkerligen ganska förlåtligt, att samtiden i allmänhet icke hade öga för det svårmod, som uppenbarade sig i dessa dikter, att den icke alltför allvarligt uppfattade den melankoli, som där kom till uttryck och icke såg hela djupet och vidden av den nya skaldepersonlighet, som här framträdde. Man har svårt att tro, att den som skrattar så hjärtligt, även gråter så bittert. Helt annorlunda ter sig saken för oss, som åtminstone i sina huvuddrag kunna överskåda Frödings livsöden. Vi förstå, att en gam redan bitit sig fast vid hans lever och sög hans bästa blod. Om denna melankoli ännu<noinclude> <references/></noinclude> 90ucvk2tlckmj7x7og9d8o5o39rm3kg 104 225654 657808 2026-09-04T08:49:20Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657808 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|330|GUSTAF FRÖDING|}}</noinclude>är obestämd och om vi ha svårt att upptäcka dess verkliga orsak, finna vi dock redan här de första uttrycken för den djupa disharmoni, som slutligen skulle söndersplittra Frödings själ. När man nu ser tillbaka på dessa dikter, ligger kanske det mest oroväckande i att den melankoli, som här uppenbarar sig, är så litet teatralisk. Den framträder så naturligt, utan all deklamation, den söker nästan dölja sig. Fast den uttalar sin hopplöshet, sker det så stillsamt, att man nästan skulle kunna tro, att den icke är allvarligt menad. Det brukar icke gärna vara den första ungdomens sätt att uttrycka sin världssmärta. I själva verket var Frödings nervsystem redan vid denna tid svårt angripet. Gång på gång hade han måst resa till kuranstalter för att finna ro och vila för sina trötta nerver. Med sin själs ovanliga klarhet och ovanligt skarpa förmåga av självanalys upptäcker han och avslöjar steg för steg dessa nya tillstånd och stämningar. Hans skepticism får redan ett skarpt uttryck i en sådan dikt som ''[[Vad är sanning?]]'' Inför de växlande svaren på denna fråga är det {{Dikt|… som hörde jag prins Hamlet gäcka Polonius med molnens gyckelspel: »mig tycks det likna si så där en vessla — det ser mig ut att vara en kamel!»}} I ''[[En främmande man]]'' ha vi utkastet till vissa av Frödings senare mansgestalter, trötta, härjade, grubblande över okända brott, levande i sin ensamhet fjärran från människorna. I en annan grupp av dikter och stämningar fortsätter skalden sin självransakande analys. Han vandrar i skogen, hans gamla kära skog, men vinden, som susar genom trädens kronor, viskar endast om illdåd, om brott och bruten tro. Överallt varsnar han blott död och sorg och gäckade förhoppningar. Men han vet, att skogen är skön och god som fordom och att det är hans anfrätta människotanke, som förstör allt. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> hjl1x689kt5m12w4uxp5ckw9s0hlfyr 104 225655 657809 2026-09-04T08:54:04Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657809 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||GUSTAF FRÖDING|331}}</noinclude>{{Dikt|Tillbaka jag vill till bygden, där striden är hatfullt hård — där smälta förbittrade tankar med livet till ''ett'' ackord.}} När han på aftonen ser solen gå ned i havet, fyller honom synen endast med tankar om alltings förgänglighet och intigheten av alla mänskliga strävanden ''([[I solnedgången]])'' , och hans kära vik ''([[Viken]])'', som en gång var den vackraste i världen, när våren och sommaren fyllde luften med sina vällukter, den är nu helt förändrad. Dess vattenspegel är bruten, skummet yr, och utsikten är, liksom hans sinne, ödsligt gul och sjuk. Eller han målar i dikten ''[[Vid myren]]'' ett öde och dystert landskap i det ögonblick, då skymningen breder sina skuggor: {{Dikt|Här är stilla vila för trötta tankar, här kan grämelsen andas fritt, icke störd av hoppet, som utan ankar styr där livsvimlets skum går vitt. Här kan nedbränd lidelse smärtsamt kyla heta askan i nattkall vind, här kan ångern sorgset i skymning skyla skammens rodnad på avtärd kind.}} På hösten 1891 återvände Fröding till Karlstadstidningen, där han under de närmaste åren utvecklade ett flitigt journalistiskt skriftställarskap. Han skötte sitt arbete långa tider med stor omsorg och regelbundenhet, men hade också perioder, då han dukade under för sitt ingrodda begär efter alkohol. Han kunde då försvinna från staden utan att någon visste, vart han tagit vägen, och vanligen återfanns han i ett fullständigt hjälplöst tillstånd på ett {{rättelse|ellar|eller}} annat avlägset ställe, dit han ofta själv icke visste, hur han kommit. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> cccuwenmgp7p80k6ird1hkj96o9o3ve 104 225656 657810 2026-09-04T09:01:18Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657810 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />GUSTAF FRÖDING</noinclude> {{c|{{större|'''III.'''}}}} År 1894 utkom hans nästa diktsamling ''[[Nya dikter (Fröding)|Nya dikter]]'' som intar en mellanställning mellan den föregående och den efterföljande. Mången gång äro ämnena desamma söm i »Guitarr och Dragharmonika»; man kan ofta anföra direkta paralleller, men utförandet har nått större bredd och fyllighet. Visorna hava vuxit till små epos. Ämnena behandlas med ännu djärvare och friskare realism än tidigare. Man kan alltjämt urskilja två huvudströmningar: humoristiska dikter och svårmodiga själsbikter. Men redan blandar han dessa båda stämningar tillsammans, så att tonen på en gång är smärtfyllt patetisk och skämtsamt uppsluppen. Huru gamla motiv här återuppstå i ny och föryngrad form, kan man se i ''[[Balen]]''. En av Frödings tidigaste dikter hade titeln »Slutbalsepisod». Det var som ett kort, rått utkast till den följande dikten, men den innehåller allt det väsentliga i denna: hjälten, som är dålig dansör, den förtjusande sjuttonåringen, som gör sin första bal, dansen, som slutar med att rivalen återför den sköna till hennes plats, under det att hjälten rymmer fältet för att därute lätta sitt bröst med en Hamletsmonolog. Men huru annorlunda är icke allt behandlat i denna nya dikt. »Slutbalsepisoden» har blivit till en hjältedikt med ett stänk av byronsk överlägsenhet i skildringen av de egentligen så triviella händelserna. Alla de uppträdande äro mästerligt tecknade. Rytmen smyger sig i växlande meter efter varje situation och den berättandes lika växlande sinnesstämningar. Här liksom så ofta hos Fröding ligger kanske det mest expressiva i berättelsen just i den vokala musiken. Först presenteras hjälten med den lånta fracken, det illa stärkta skjortbröstet och de snedgångna klackarna. Det är bohêmen Gustaf Fröding, slusken i stadens radikala tidning med sitt oordentliga liv och sina bohêmsånger, som vågat sig upp bland stadens crème de la crème på Oscarsbal. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 1xm4dmhopkyfa87hlmnpfh1qezj7zq8 657811 657810 2026-09-04T09:04:25Z PWidergren 11678 657811 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|332|GUSTAF FRÖDING|}}</noinclude> {{c|{{större|'''III.'''}}}} År 1894 utkom hans nästa diktsamling ''[[Nya dikter (Fröding)|Nya dikter]]'' som intar en mellanställning mellan den föregående och den efterföljande. Mången gång äro ämnena desamma söm i »Guitarr och Dragharmonika»; man kan ofta anföra direkta paralleller, men utförandet har nått större bredd och fyllighet. Visorna hava vuxit till små epos. Ämnena behandlas med ännu djärvare och friskare realism än tidigare. Man kan alltjämt urskilja två huvudströmningar: humoristiska dikter och svårmodiga själsbikter. Men redan blandar han dessa båda stämningar tillsammans, så att tonen på en gång är smärtfyllt patetisk och skämtsamt uppsluppen. Huru gamla motiv här återuppstå i ny och föryngrad form, kan man se i ''[[Balen]]''. En av Frödings tidigaste dikter hade titeln »Slutbalsepisod». Det var som ett kort, rått utkast till den följande dikten, men den innehåller allt det väsentliga i denna: hjälten, som är dålig dansör, den förtjusande sjuttonåringen, som gör sin första bal, dansen, som slutar med att rivalen återför den sköna till hennes plats, under det att hjälten rymmer fältet för att därute lätta sitt bröst med en Hamletsmonolog. Men huru annorlunda är icke allt behandlat i denna nya dikt. »Slutbalsepisoden» har blivit till en hjältedikt med ett stänk av byronsk överlägsenhet i skildringen av de egentligen så triviella händelserna. Alla de uppträdande äro mästerligt tecknade. Rytmen smyger sig i växlande meter efter varje situation och den berättandes lika växlande sinnesstämningar. Här liksom så ofta hos Fröding ligger kanske det mest expressiva i berättelsen just i den vokala musiken. Först presenteras hjälten med den lånta fracken, det illa stärkta skjortbröstet och de snedgångna klackarna. Det är bohêmen Gustaf Fröding, slusken i stadens radikala tidning med sitt oordentliga liv och sina bohêmsånger, som vågat sig upp bland stadens crème de la crème på Oscarsbal. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> dzje8m3lhgciulbb3jvm7i46unmbfrv 104 225657 657812 2026-09-04T09:08:49Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657812 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||GUSTAF FRÖDING|333}}</noinclude>Så ser man »tanten» komma skridande: {{Dikt|Nu skramla braceletterna, nu nicka nackrosetterna och så med spel och fanor och stass och ståt och anor fru Uggla seglar in.}} Sedan följer hyllningssången till hjältinnan, glidande på lätta jamber med en morgonbris’ friska fläkt i rytmens segel: {{Dikt|En smäcker jakt, som just vid dagens gryning på glada vågor nyss har stuckit ut, — och så i mormors svallvågs efterdyning med vårvind susande i varje klut och glädjevimplar vajande i förn kom dotterdottern, fröken Elsa Örn.}} Vid hennes inträde i salen är det, som om allt förvandlats, musiken ljuder renare, gasen skiner klarare, hjältens missnöje smälter bort, hans satir mjuknar upp, till och med landshöfdingen ser klyftig ut, och major Gyldenstorm blir till »en stel och satt och högst sympatisk gammal toddytratt». Flicknoblessen omgives av ett trolskt sagoskimmer, och balens drottning — det är Elsa Örn. Hjälten tar mod till sig och bjuder upp den av tillbedjare kringsvärmade skönheten. Rytmen växlar ånyo och skildrar hjältens högst besvärliga dans i stackato: {{Dikt|Och med mod bland de polkande trängde jag mig och så stolt ibland virvlarna svängde jag mig som ett krigsskepp som går till attack. Och så tornade vi, och så struttade vi, som förvildade skottspolar skuttade vi, och bakut flög min lånade frack.}} Hjälten känner sitt fiasko, allt hopp är slut, och han söker nu göra sig intressant genom Hamletsminen och sin världssmärta. Men han misslyckas ännu en gång. Och medan unga fröken drar ut på nya segertåg, försjunker skalden i sina drömmar, fortsättande dansen under lyckligare förhållanden och utan alla missöden inför Gud Faders egen tron: {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 530fq2jr9pf679zuzftfn4yal9jpewb 104 225658 657813 2026-09-04T09:15:11Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657813 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|334|GUSTAF FRÖDING|}}</noinclude>{{Dikt|Vi träda fram med något skygga fjät ibland de dansande otaliga och buga höviskt för Hans Majestät: »vi äro komna att bli saliga från ett bedrövligt gammalt småstadshörn — det här är jag och detta Elsa Örn.»}} Hur typisk är icke denna avslutning för Frödings förmåga att glida från verklighetens värld över i fantasiens. Liksom vi i »Balen» hava »Slutbalsepisoden» i ny form, hör ''[[I bönhuset]]'' till samma grupp av motiv som ''[[Farväll]]'' i första samlingen. Dikten, en av Frödings yppersta i sin art, vilar på ungdomsminnen från Kristinehamnstiden, då Fröding ofta fick följa fadern till läsarnas sammankomster. Det som förlänar denna dikt, liksom Frödings liknande, dess verkningsfullhet, är den geniala säkerhet, varmed karaktäristiken är uppfattad och realistiskt återgiven. Redan från diktens första ord står vinkelpredikanten med sin snörvlande stämma klar framför oss: {{Dikt|O, dyre vänner, syndens lön är döden, hans synd var stor och bön är starkt av nöden, vår arme unge broder Andersson har blivit världens barn och fallit från.}} Höjdpunkten av hela detta realistiska berättelsesätt uppnår Fröding i de båda dikterna ''[[Mordet i Vindfallsängen]]'' och ''[[I valet och kvalet|I Valet och kvalet]]'' samt i viss mån i »''[[Skalden Wennerbom]]''» , fast i denna senare dikt finnes ett starkare subjektivt lyriskt inslag. Den första av dessa dikter utgör en slags parallell på vers till Strindbergs och Geijerstams folklivsskildringar, den är präglad av samma djärvt naturalistiska uppfattning. Dikten är ett helt litet drama, framställt med nykter och kallblodig objektivitet, och det finnes lika mycket innehåll i dess få strofer som i mången kriminalroman på flera hundra sidor. Vilket ypperligt porträtt har han icke givit av den rike »Bulten», där han kommer till dansen med guldkedjan över den pösande magen, kärvänligt nypande jäntorna i sidan, sökande efter en ny kvinna: {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> hon3nnbc9qlz5xatkcllhi2lk3f59ci 104 225659 657814 2026-09-04T09:19:54Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657814 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||GUSTAF FRÖDING|335}}</noinclude>{{Dikt|Och jäntorna bligade kärligt åt Bulten — hans gods äro stora — att sitta som mora i Bo är väl bättre än svälta i hulten. Och nog är det sant, att han sugit och pinat, procentat och pantat, och nog är det sant, att allt välstånd i socknen för hans skull förtvinat.}} Med verkningsfull naturalism har han särskilt tecknat raseriet i själva mordscenen. I ''[[I valet och kvalet]]'' har han ypperligt blottat känslornas växlande spel hos bondflickan, som väger emellan, om hon skall taga den gamle änkemannen, skallig och krokig, med många barn eller fattigfanten, som hon lovat sin tro och som har knollriga lockar i pannan. Men — gossen är icke här, han är i Amerika, och åter kommer hon att tänka på den ståtliga stugan, där kittlarna blänka, man får väl dras med gubben, han är gammal och sjuk och »till sist blir en änka». Hela detta betänksamma vändande och gnidande på skälen för och emot är oöverträffat i sin folkliga karaktäristisk. I »''[[Skalden Wennerbom]]''» skildras den förfallne poeten. Hans olyckliga öde framställes mot bakgrunden av sommardagens yppiga skönhet. Det är, som om Wennerboms föregående lyckligare tider symboliskt framställdes i själva landskapet. {{Dikt|Genom stadens park går sommarsuset, skalden Wennerbom från fattighuset kommer raglande — butelj i hand — kryssar varligt över gångens sand, tar en klunk ibland, ler och mumlar saligt under ruset.}} Denna motsättning mellan den förfallne poeten och naturens skönhet betonas gång på gång genom hela dikten, det är samma poetiska verkningsmedel, som även Strindberg så ofta använt. Medan bina flyga flitigt kring kupan och fåglarna kvittra, lunkar Wennerbom på sitt eländes stig, och medan han »super som<noinclude> <references/></noinclude> gabxb3azmw99lpfnidkvguxigjaemvr 104 225660 657815 2026-09-04T09:44:33Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657815 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|336|GUSTAF FRÖDING|}}</noinclude>ett svin», glittra solstrålarna mot buteljglaset. Han ser tillbaka på sitt liv: {{Dikt|Jag var glad i tron och stor i tanken, tills jag drunknade i denna dranken, det är slut med mig se'n femton år.}} Slutligen insomnar han: {{Dikt|Parkens medlidsamma kronor sila litet ljus kring skalden Wennerbom, milt kastanjen regnar ned sin blom.}} Den romantiker, som Fröding själv påpekade, att han dolde inom sig, har i denna samling vågat att göra sig långt starkare hörd. En dikt som ''[[Bergslagstroll|Bärgslagstroll]]'' är karaktäristisk för hans förmåga att behandla ett romantiskt ämne med naturalistisk teknik. Redan »[[Skogsrån]]» är ett försök i denna stil, men »Bärgslagstroll» står långt högre. Hela landskapet, gruvornas och järnbrukens typiska landskap, har tagit gestalt i dessa troll, som ha armar som stångjärnshamrar och som mumsa på spikar och klackjärn. De äro tecknade med utomordentlig visuell styrka såsom de återspeglas i Olas folkliga och förskrämda fantasi. Jag har ovan framhävt, att Selma Lagerlöf har en liknande förmåga att framställa naturen förkroppsligad idylika trolska sagoväsen men utan dennna burleska humor. Både inom den europeiska och skandinaviska konsten kan man för övrigt spåra en utveckling mot att levandiggöra ett romantiskt landskap i individuella och karaktäristiska sagogestalter. Jag behöver blott nämna Kittelsens ypperliga trollgubbar. Genom hela Frödings produktion sträcker sig en grupp av dikter, som närmast kunna becknas som rent lyriska stämningsutbrott. Dessa dikter ha anknytning både med de realistiska bilderna och de rena drömsynerna, som känneteckna hans sista skede. De kunna vara humoristiskt uppsluppna, men oftare uppbäras de av den djupaste molltonen i Frödings diktning: den ömma, trötta sorgsenheten över allt och alla. Stundom<noinclude> <references/></noinclude> hjhhuzchmsdby6yme43vanzpk3ucelk 104 225661 657816 2026-09-04T10:04:05Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657816 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||GUSTAF FRÖDING|337}}</noinclude>ansluta de till folkvisan. I »Guitarr och Dragharmonika» finnas några av de tidigaste av dessa dikter såsom »''[[Titania]]''», »''[[Sjöfararen vid milan|Sjöfaranden vid Milan]]''», »''[[I ungdomen]]''» (de båda sista med tydlig anslutning till Geijers diktning), vidare de båda utsökt vackra ''[[En vintervisa]]'' och ''[[Ingalill]]'' med sitt folkviseackord. I »Nya dikter» höra hit ''[[En litten låt ôm vårn]]'', som är på värmländsk dialekt, och ''[[Säv, säv, susa|Säf, säf susa]]'' med något av det betagande vemod, som Shakespeare lagt in i de små visor, vilka sjungas av den vansinniga Ofelia eller den i dystra aningar försänkta Desdemona. Men de dikter i denna samling, som framför allt beteckna ett genombrott och ett nytt område för den Frödingska dikten, äro »Bibliska fantasier». Det är i dessa, som hans patos bryter helt igenom. Idéen till dessa sånger har han väl framför allt erhållit genom ett flitigt bibelstudium — men kanske hade också Byrons och Heines exempel i någon mån fört hans tanke in på denna väg. Kanske var det framför allt den förres drama »Cain», vilket gjort ett djupt intryck på Fröding och vars hela tankegång efterlämnat tydliga spår i hans diktning, som föresvävade honom, när han skrev dessa dikter. Redan i »[[En hög visa]]» hade Fröding begagnat bibelstilen, men den hade där endast använts som på lek och på ett burleskt sätt blandats med barndomsminnena och de värmländska elementen. »Bibliska fantasier» äro däremot målningar i monumental stil, ehuru med kraftig realism. I ''[[Mannen och kvinnan]]'' anslås en ton, som sedan återljuder i »[[Stänk och flikar]]». Strindbergs djupt pessimistiska uppfattning av förhållandet mellan könen präglar denna det första människoparets kärlekssaga. Det är den eviga striden mellan könen, grälet, hatet, försoningen: {{Dikt|start=open|end=follow|Adam sade till Eva: »du leda, du lystna hynda, jag gitter ej släpa och sträva för dig, som lärde mig synda! Förbannelsens frukt har du plockat med dina förbannade händer,}}<noinclude> <references/> {{m|22 — 19140.{{em|1}}''J. Mortensen.''}}</noinclude> opqwojd3ybucexdtzsbh9rh5yzsc5hq 104 225662 657817 2026-09-04T10:10:21Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657817 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|338|GUSTAF FRÖDING|}}</noinclude>{{Dikt|start=follow|end=close|till lustar har du lockat med dina nakna länder, din däjlighet har försänkt mig i låga begär bland djuren.}} Även Eva bryter ut i hatfulla ord. Hon flyr bort ifrån mannen för att i ensamheten »sörja och lida och ruva». Slutligen dragas de åter oemotståndigt till varandra, men slutstrofen ger ett perspektiv av förhållandet mellan mannen och kvinnan ned genom tiderna och giver dikten dess storhet i tankegången. Fröding skriver i ett brev med anledning av denna dikt (sept. 1894): »Jag har nog haft släng av Strindbergianism… men jag ville komma till någon sorts försoningspunkt även när jag tänkte mig förhållandet mellan man och hustru som aldra ohyggligast, och jag fann den i den gemensamma övergivenheten och olyckskänslan. Jag har liksom velat ge en annan slutvändning av det förskräckliga förhållande Strindberg skildrat i ’Beichte eines Thoren’.» Överallt i dessa »bibliska fantasier» skymtar Frödings egen personlighet bak Simsons, Salomos och Sauls gestalter. Som en orientalisk despot frossar han i kärlek och trampar under sina fötter kvinnor i tusendevis, utväljande efter behag den enkla herdeflickan till sin brud, föraktfullt vändande sig bort från sitt harems bävande skönheter. I drömmen skapar han kvinnor, som längta efter honom och älska honom. Detta är temat i ''[[Upp till Salem]]'', som är hållen i den religiösa visans nästan alltför ljuvliga tongångar. I ''[[Saul och David]]'' har man redan ett förebud till de mörkaste tonerna i Frödings diktning. Saul har dragit sig tillbaka till sitt hus i Gilgal, den onde anden behärskar honom, och han hädar Herran. David tillkallas för att trösta honom med sin sång: {{Dikt|Och ondskans ande vek för denna gången och Herrans vrede var från Saul tagen och han vart åter Israel till tröst. Ty det var sorgebot fördold i sången och det var balsam gömd i harposlagen och det var läkedom i Davids röst.}} {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> h0u7h6jsg1vyxxczwcmpm6kzm4bvhsd 104 225663 657818 2026-09-04T10:14:36Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657818 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||GUSTAF FRÖDING|339}}</noinclude>Symboliskt har Fröding här tolkat sitt eget själsliv, även för honom var diktningen, sången tröst och läkedom. I »Bibliska fantasier» har Fröding även berört ett problem, kring vilket hans tankar allt ivrigare började arbeta, nämligen synden och skuldkänslan. I ''[[En syn]]'' ger han uttryck åt sin naturalistiskt-hedniska uppfattning. Människan skall icke ruva över synden, icke försjunka i ånger och självplåga, såsom kristendomen lärer, utan kasta den av sig, gå bort ifrån den och varda ren och frisk. Människan skall icke pina sig, ty hon har intet att förebrå sig, hon är såsom Gud skapat henne — det är denna tanke, som Fröding sedan skulle utforma i sina Gralsånger. I denna dikt skjuter Lucifer, själva det ondas upphov, trotsigt all skuld ifrån sig, och därigenom släckas också helvetslågorna. Skalden ser helvetet ligga öppet för sina blickar, han hör stämmor stöna i lågorna och tigga om en droppe vatten. Men där ljuder också Lucifers röst: {{Dikt|Han sade: »Det är ju vi själva, som slipa vårt pinostål, som elden och marterna välva omkring vårt eget bål, men låtom oss själva förlåta oss, så varda vi marterna loss, och låtom oss alltid sträva och låtom oss aldrig gräva i gammal synd och skam, men blott se fram!»}} Det är karaktäristiskt, att det i dikten äro de onda, som övervinna de s. k. goda och härigenom bringa harmoni i världsordningen; gränsen mellan onda och goda kan icke längre upprätthållas. Skulden ligger aldrig ensam hos den felande. Liknande tankar hade redan Ibsen uttalat flerstädes i sina verk, tydligast kanske i »Gengangere», och Strindberg har givit uttryck åt samma uppfattningssätt, när han i sin självbekännelse gör upp med sina ungdomssynder. Vi finna i Heidenstams och Ellen Keys kritik av kristendomen en återklang av dessa stämningar, som ju stå i nära samband med tidens deterministiska filosofi. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> mj0iexbucoi6htksennn2kz2mzzhodx 104 225664 657819 2026-09-04T10:22:13Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657819 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|340|GUSTAF FRÖDING|}}</noinclude>En av samlingens intressantaste dikter är ''[[Atlantis]]'', som intar en central plats i Frödings produktion. Dikten skildrar, hur skalden befinner sig jämte en — troligen kvinnlig — följeslagare i en båt, som flyter i en stilla vik, ej långt borta från en storstad. Dess sorl når ut till de båda, som trötta flytt bort från världsbullret och livskampen. Skalden fäster sin följeslagerskas uppmärksamhet på en syn nere i vattnets djup. De ting, som skymta på botten, äro ej klippor och skär, det är ruinerna av den gamla sagostaden Atlantis, som en gång uppslukades av havets vågor. Till denna syn anknyter skalden en serie reflexioner. Han angiver som orsak till Atlantis’ undergång den orättvisa penningfördelningen, som dels skapade en klass av rika, vilka gingo under i njutningar, dels massan av utsugna proletärer. Dessa sociala missförhållanden voro den yttersta orsaken till att Atlantis och dess invånare slutligen försvunno från jordens yta. Men synen i vattnet för hans tanke hän på hans eget och hans folks öde. En gång kommer väl också för de nu levande släkterna »slocknandets timma», förintelsen, och folk av främmande stam skola kanske gunga över dem, liksom de själva nu vagga fram över Atlantis’ döda prakt. Orsaken till denna undergång är också angiven: {{Dikt|Staden, som sorlar från stranden, står på en grund, som är lera och slam.}} Med detta uttryck antydes väl symboliskt, att detta samhälle, denna stad lider av samma grundväsentliga onda som Atlantis: å ena sidan för mycken rikedom och njutning, å den andra för mycken fattigdom och nöd. Man har på senare tid stritt om diktens mening och dess uppkomsthistoria. Böök har enligt min uppfattning så våldsamt förtolkat dikten, att dess enkla grundidé blivit alldeles bortskymd. Han har sammanfattat sin åsikt på följande sätt: »Atlantis är sålunda endast skenbart en social dikt med demokratiskt patos … I själva verket är den en fantasi byggd på in-<noinclude> <references/></noinclude> lieu0i1oy6fb5uk7gt7lynwyv7ibpi3 104 225665 657820 2026-09-04T10:32:17Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657820 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||GUSTAF FRÖDING|341}}</noinclude>trycken från Görlitz-sanatoriet och vad som biktar sig i den är skaldens känsla att tillhöra en dödsmärkt aristokrati, stämningslivets, inbillningslivets, de förfinade och sjuka nervernas adliga pariaskast.» Bööks uppfattning har grundligt vederlagts från flera håll. Verserna tala för övrigt sitt eget osminkade språk: {{Dikt|Guldet fick makt att förtrycka, rikmännens kast, en förnäm myriad, stal millionernas lycka, åt och drack och var glad, vann sin förfinings segrar, och nöden växte med segrarnas rad.}} Ingen oförvillad läsare kan väl bestrida, att den uppfattning Fröding här uttalar om orsaken till Atlantis’ undergång, den orättvisa penningfördelningen, är radikal eller varför icke rent socialistisk. Denna Frödings genomgående radikala världsåskådning har jag redan tidigare dröjt vid. Men liksom det torde stå klart för var och en, att andan i dikten är radikal, lika lätt är det att inse, att »Atlantis» icke är en tendensdikt. Förklaringen av orsaken till Atlantis’ undergång utgör icke diktens grundtanke. Fröding predikar icke här en bestämd social lära som i åtskilliga tidigare dikter, såsom i »Vulkanisk grund» eller »[[Takt]]», typiska åttiotalsdikter, vilka forma sig som bestämda angrepp på samhället och äro fyllda av indignerat patos. Det finns intet oppositionellt eller agitatoriskt i »Atlantis», det är en rent betraktande dikt. Detta framgår redan av tonen, av det drömfyllda anslaget, vilket uppenbarar en grundstämning av resignerad världssmärta, som redan gjort upp med livet och människorna. Alla praktiska världsförbättrarförslag har skalden bakom sig. {{Dikt|start=open|end=follow|Livssorlet forsar från staden, tung är den välvande kampens musik. Högt ur den dova kaskaden}}<noinclude> <references/></noinclude> iysuzg59g1tohfb830ilzla1n18hsqj 104 225666 657821 2026-09-04T10:35:46Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657821 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|342|GUSTAF FRÖDING|}}</noinclude>{{Dikt|start=follow|end=close|stänker ibland som ett skrik. — Här är det stilla, här ligger vattnet stilla i tigande vik.}} Trötthetskänslan markeras ytterligare genom den omedelbara upprepningen av samma motiv i den följande strofen: {{Dikt|Här är det ödsligt och stilla, här är det långt från det verkligas strand.}} Ett maktlöst tungsinne präglar sedan alla de följande stroferna och återklingar ännu i slutackordet. Denna vemodsfyllda, mystiska trötthetsstämning står också i djupaste samklang med diktens bärande grundtanke om den eviga växlingens lag. Liksom de mäktiga och högt begåvade atlantiderna en gång försvunnit från jordens yta, så kommer också för de nu levande släkterna och kanske för hela mänskligheten världsundergångens dag: {{Dikt|En gång, ja en gång för oss ock slocknandets kommande timme är satt. En gång, ja en gång på oss ock faller väl slummer och natt, vagga väl vågor, lyser väl solens sken genom vågorna matt.}} Den bärande tanken i dikten är således förintelseidén. Varje samhälle, liksom varje individ, går nödvändigt sin undergång till mötes. Det är första gången, som denna pessimism i Frödings diktning fått ett så pregnant och storslaget uttryck som i »Atlantis». Han höjer sig här, i motsats till vad Böök anser, upp över sitt eget individuella jag och skådar ut över hela mänsklighetens tragik. Denna pessimism hade också behärskat sinnena under åttiotalet. Jag behöver endast erinra om det intresse, som Strindberg visade Hartmanns filosofi. Men under åttiotalet undan-<noinclude> <references/></noinclude> 59hav9t7m4l94ohrdbkfgv0ihtsasc3 104 225667 657822 2026-09-04T10:43:07Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657822 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||GUSTAF FRÖDING|343}}</noinclude>skymdes pessimismen, såsom jag redan påpekat, av utvecklingsfilosofien, vilken gärna uppfattades som ett löfte om övervinnandet av alla brister, av alla hinder, som »samhället» ställde i vägen för framåtskridandet. Men i samma ögonblick, som denna tro på framtiden började förlora sin makt över sinnena, stack pessimismen åter upp huvudet, och världssynen ändrade i viss mån utseende. Den något enkla och doktrinära uppfattningen av de sociala och religiösa problemen vek hos Fröding tidigt tillbaka för en mer betraktande syn på tillvaron. Det är denna förskjutning vi kunna konstatera i Frödings Atlantisdikt. Om vi lägga märke till Frödings karaktäristik av de olika samhällsklasserna i »Atlantis», framträder tydligt det nya i detta poem i jämförelse med tidigare sociala dikter av Fröding. »Rikmännens kast» framställes här icke som det var vanligt i åttiotalets dikter såsom en samling kapitalister med allt det hån och förakt, som socialismen inlägger i detta ord, utan den karaktäriseras som en »förnäm myriad». Fröding nämner den icke med gillande men med förståelse och vördnad. Den, som inför denna nya uppfattning, åtminstone i skandinavisk litteratur, är Nietzsche. Det är väl också troligt, att det är Nietzsches idévärld, som influerat Fröding. Som bekant visar han sig senare, såsom så många andra nittiotalsförfattare, påverkad av vissa Nietzscheanska tankar t. ex. i dikterna »Aningar» och »En flik av framtiden». Redan 1889 utgav Georg Brandes sin uppsats om Nietzsche, och det var omedelbart därefter, som dennes inflytande spåras överallt i skandinavisk litteratur. Vid denna tid träder den fram hos Ola Hansson. Strindbergs »Tschandala » utkom 1889, »I havsbandet» 1890, således redan några år, innan Fröding skrev sin »Atlantis», hade Nietzsches tankar satt spår i den skandinaviska litteraturen. Därmed torde själva grundtanken i »Atlantis» vara förklarad, den är i sin samhällsbetraktelse för att begagna ett slagord, som föddes just samtidigt med att Nietzsches läror blevo bekanta här uppe i Norden: ''aristokratiskt radikal''. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 5ymx5vvkh2cknwlg17q7v9sxamqtk2m 104 225668 657823 2026-09-04T10:47:02Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657823 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|344|GUSTAF FRÖDING|}}</noinclude>Även i formellt hänseende är dikten betydelsefull, den inleder nämligen raden av Frödingska mästerverk i den allvarliga stilen. »[[Nya dikter]]» grundfäste Frödings redan förvärvade skalderykte. Man räknade nu med honom som landets förnämste lyriker. Emellertid var bifallet icke odelat. Det var alltjämt de komiska dikterna, som prisades, medan de bibliska fantasierna väckte anstöt på många håll. Särskilt Wirsén uttryckte sig i sin recension ytterst ogillande. <section end=GF3 /> <section begin=GF4 /> {{c|{{större|'''IV.'''}}}} Under de närmaste åren försämrades Frödings hälsotillstånd. Medan han läste korrekturet till »Nya dikter» levde han i ensamhet och hade en av sina vanliga perioder, under vilka han på olika sätt stimulerade sig. Det var under dessa förhållanden, som sinnessjukdomen utbröt. Sjukdomens första symtom tyckas hava varit egendomliga automatiska tvångsrörelser med armarna. Fröding satt på Stadshotellet i Karlstad och rökte en cigarr, plötsligt tyckte han, att någon slog cigarren ur handen på honom; han tog upp den, men samma händelse upprepades. Fröding förstod icke, vad detta skulle betyda. I barndomshemmet hade särskilt modern livligt intresserat sig för spiritistiska fenomen. Han omtolkade nu händelsen i denna anda och trodde, att han fått en andehälsning från den avlidne fadern, som på detta sätt ville varna honom för att röka för mycket. Han lade därför bort denna vana, men anfallen återkommo snart i ny och våldsammare form. Det kändes, som om en osynlig kraft höjt honom upp i luften till en svindlande höjd, han greps av rädsla, men kände sig på samma gång fylld av en övernaturlig, oemotståndlig kraft, som kunde för-<noinclude> <references/></noinclude> 5b65j22wc48ifi1ebqu35q2tj70p8uh 0 225669 657824 2026-09-04T10:50:13Z PWidergren 11678 Skapade sidan med '<div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="J_Mortensen_Från Röda rummet till Sekelskiftet_1918.djvu" from=667 to=673 fromsection=GF2 prev="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/I. Gustaf Fröding|I. Gustaf Fröding.]]" current="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/II. Gustaf Fröding|II. Gustaf Fröding.]]" next="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/III. Gustaf Fröding|III. Gustaf Fröding.]]" kommentar={{nop}} header=1/> <references/...' 657824 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="J_Mortensen_Från Röda rummet till Sekelskiftet_1918.djvu" from=667 to=673 fromsection=GF2 prev="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/I. Gustaf Fröding|I. Gustaf Fröding.]]" current="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/II. Gustaf Fröding|II. Gustaf Fröding.]]" next="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/III. Gustaf Fröding|III. Gustaf Fröding.]]" kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Från Röda rummet till Sekelskiftet]] gugvjb0n4b6m57o5yso40nt08s8807b 0 225670 657826 2026-09-04T10:55:18Z PWidergren 11678 Skapade sidan med '<div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="J_Mortensen_Från Röda rummet till Sekelskiftet_1918.djvu" from=674 to=686 tosection=GF3 prev="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/II. Gustaf Fröding|II. Gustaf Fröding.]]" current="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/III. Gustaf Fröding|III. Gustaf Fröding.]]" next="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/IV. Gustaf Fröding|IV. Gustaf Fröding.]]" kommentar={{nop}} header=1/> <references/...' 657826 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="J_Mortensen_Från Röda rummet till Sekelskiftet_1918.djvu" from=674 to=686 tosection=GF3 prev="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/II. Gustaf Fröding|II. Gustaf Fröding.]]" current="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/III. Gustaf Fröding|III. Gustaf Fröding.]]" next="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/IV. Gustaf Fröding|IV. Gustaf Fröding.]]" kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Från Röda rummet till Sekelskiftet]] j1qwzlz06b0tazlf4gy6eyxqj80ei4l