Wikisource svwikisource https://sv.wikisource.org/wiki/Wikisource:Huvudsida MediaWiki 1.47.0-wmf.18 first-letter Media Special Diskussion Användare Användardiskussion Wikisource Wikisourcediskussion Fil Fildiskussion MediaWiki MediaWiki-diskussion Mall Malldiskussion Hjälp Hjälpdiskussion Kategori Kategoridiskussion Tråd Tråddiskussion Summering Summeringsdiskussion Sida Siddiskussion Författare Författardiskussion Index Indexdiskussion TimedText TimedText talk Modul Moduldiskussion Event Event talk Ämne 104 16890 657963 418646 2026-09-06T20:24:26Z Thuresson 20 657963 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thurs" />{{c|27}}</noinclude>han undersöker, han erkänner öppet, att de mekaniska och fysiska krafterna omöjligen kunna förklara lifsyttringarna, och han går tillbaka till Aristoteles’ uppfattning, att allt lif är af psykisk art och att lifvets väsen måste sökas i det själiska; icke blott djuret utan också växten har en själ. Han förklarar utan många förbehåll, att darwinismen blott bedragit de förväntningar, man i början ställde på den, och kan betecknar uttryckligen den darwinistiska descendensläran såsom »dogmatisk». Klyftan mellan det lefvande och det döda, det organiska och det oorganiska, kvarstår fortfarande. Om de ofvan anförda yttringarna af Virchow och Cohn visat sig i en vetenskaplig tidskrift, skulle de på grund af dessa mäns anseende i vetenskapen alltid hafva sin betydelse; men vikten af dessa ord blir så mycket större, då man erinrar sig, att föredragen, i hvilka de uttalades, höllos vid allmänna möten för tusentals naturforskare och att de tvenne vetenskapsmän, som voro så ense i sin dom öfver darwinismen, möttes från de mest olika utgångspunkter, i det att Virchow närmast kan kallas antropolog, under det att Cohn nästan uteslutande har sysselsatt sig med de enklaste ock lägsta lifsformerna. {{linje|5em}} {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> b8z70q3u4a6rmfiprwy35acgjjuebl6 0 99991 657958 531628 2026-09-06T20:14:17Z Thuresson 20 657958 wikitext text/x-wiki {{Titel|[[Boken om vårt land]]|Zacharias Topelius| undertitel=71. Matti. }} En husbonde hade tre tjänare. Ivan var ryss, Erik var svensk, och Matti var finne. En sommarmorgon utsände husbonden sina tjänare att uppgräfta en stenbacke till åker och anvisade dem ett stycke v.ardera. Ivan gräf-tade under munter sång och blev färdig till middagen. Erik arbetade, ömsom skrattande, ömsom knotande, och blev färdig på eftermiddagen. Matti såg tvär ut, tog sig en god betänketid och blev färdig på sena kvällen. När de slutat sitt arbete, kom husbonden för att bese det. »Ivan har arbetat flinkast», sade han, »men Ivan har lämnat stenarna kvar. Erik har bortröjt de små stenarna; men låtit de stora ligga. Matti har bortröjt de stora stenarna, men låtit de små ligga kvar. Var och en av eder har en förtjänst och ett fel. Nästa gång vill jag sända Ivan att harva min åker, Erik skall dika min äng, och Matti skall bryta stenar; därtill är han skapad.» Matti blev således stenbrytare. önskar nu någon att lära känna denna betänksamma man, så är han till växten av medelstorlek, axelbred, armstyv och väl härdad. Han har brunt hår, grå ögon, grå hy, något inböjd näsa, tunna läppar, brett ansikte. Han är således ingen skönhet; men det säges, att han har vackra bröder med bruna ögon och täcka systrar med lingult hår. Mattis hållning är styv och trumpen, såsom det ägnar en stenbrytare. Han går långa vägar med trygga, långsamma steg. I ungdomen säges han till och med hava dansat, men det måste vara förtal, ty nu kan ingen förmärka något slags dans-konst hos honom. Till lynnet är Matti en av dem, som icke förhasta sig. Han är tvär och tillbakadragen; men, när han suttit en stund bland goda vänner, tyckes han liksom tina upp och krypa ur idet. Hans trumpna ansikte förmildras han kan bliva munter, till och med kvick på sitt eget sätt. Man skulle icke tro om en så allvarsam man, att han kan gyckla och skämta så, som han likväl kan, och då roar det honom obeskrivligt att förlöjliga egna och andras dårskaper. Ehuru vanligen fåordig och tystlåten kan han då tala mer, än en annan står ut med att höra. Till Mattis fel hör nämligen också det att ofta tiga, när det vore bättre att tala, men stundom tala, när det vore bättre att tiga. Matti är en så genomärlig man, att han måste låna ordet tjuv från ett annat språk. Han är också en lugn man, Att styra utför en brant fors, att lägga an mot björnen på fem stegs avstånd eller att släcka det brinnande taket över en krutkällare bekommer honom icke det minsta. I krig har han heller aldrig kunnat lära sig konsten att springa. Han är aldrig rädd före eller under faran, men efteråt är han mycket försiktig. Att han är långsam och senfärdig, vet hela världen. Möter han en bekant på vägen, blir han ej färdig att hälsa, förrän den andra redan är ett stycke förbi. Ändock händer det, att han råkar ut för en förunderlig brådska, sedan han alltför länge begrundat en sak. Fundera länge och sedan fjäska är Mattis vana. Han har så länge kommit allestädes för sent, låtit vänta på sig och funnit andra, som hunnit före honom, att han råkat i mycket bekymmer för de nya järnvägarnas punktlighet på minuten. Men Matti är läraktig; han brukar nu ofta för säkerhets skull infinna sig en timme för tidigt. Att han är envis som synden, vet ock hela världen; hans envishet är just aviga sidan av hans ihärdighet. Vad han en gång fått i sitt huvud, det vill han driva igenom. Där han skall stå, där står han; men behagar han det icke, är det förspilld möda att övertala honom. En av Mattis bröder, en lång karl, dränkte sig i ett vattenämbar; det var ingen lätt sak, men han ville drunkna, och han drunknade. Alltid behöver Matti betänketid. Han misstror allt nytt; men han kan vänja sig småningom. Därför avskyr han nya moder och seder, men när dessa kommit ur bruk hos andra, händer det, att Matti finner behag i dem. I hans släkt finnas ock få, som börja, men många, som hålla med. När den, som börjat, släpper sitt tag, bliva alla de andra borta. Och de, som ingenting göra, äro mycket flitiga att klandra dem, som göra något. Till Mattis senfärdighet hör, att han tål mycket, innan han vredgas, men en gång vred blir han vred över all måtta. Han bär tåligt en stor missväxt, men knotar över ett litet olägligt regn. Han kan förlåta den, som berövat honom all hans egendom, men har någon stulit hans grimskaft, då börjar Matti process. Matti älskar sin häst, sin åker, sin båt, sin badstuga, sin smedja och sin säkra gamla lodbössa. Några av bröderna handla och färdas på resor till lands eller sjöss. Helst vill dock Matti leva i fred i sin stuga utan bekymmer för morgondagen, och han anser sig rik, när han i dag har sitt rågbröd, sin gröt, sin mujka eller strömming och sina potatisar. I nödfall äter han bark. Är han väl mätt av egen eller annans mat, händer det ibland, att han lägger sig på latbänken; däremellan är han en styv arbetare. Det skulle ej skada Matti att bättre kunna räkna inkomst och utgift, ty spara för morgondagen är icke hans sak. Medan han ömsom slösar och svälter, bliva främlingar rika på hans bekostnad. Han kan se högar av guld framför sina fötter, men kommer sig ej för med att sträcka ut handen och taga dem. Matti är en karl med gott naturligt förstånd, och dock är ingen så lätt lurad som han. Han tycker sig göra en god affär, nar han byter bort sin flinka häst och får en med spatten i stället. För övrigt är Matti hjälpsam, gästfri, pålitlig och trofast; sover om vintern, vakar om sommaren, hör gärna musik, diktar vackra visor och tycker om allt, som behöver eftertanke. Han är en mästare i att gissa gåtor och finna sinnrika ordspråk. Han vill gå till grunden med allt; han gräver sin brunn så djup, som ville han gräva igenom jorden, och om han i barndomen råkat stappla på katekesen, kan han sedan begrunda i åratal, varför Gud har låtit honom födas till denna världen. Vi skola icke tala om Mattis finare bröder och systrar; de likna utvärtes andra finare människor, men bära dock alltid ett stycke av Matti inom sig. Gud välsigne den breda näven och det ärliga hjärtat! Matti har sina fel, Matti har sitt huvud för sig, men när vår Herre vill bryta stenar på jorden, skickar han Matti till stenbacken. Detta är Mattis ämbete. Vår Herre vet bäst, vartill vi duga. {{Boken om vårt land}} [[Kategori:Boken om vårt land]] paoeddd4zx71fz5nnu5ob6ugizpdyiw 0 134140 657962 572401 2026-09-06T20:22:49Z Thuresson 20 657962 wikitext text/x-wiki __NOEDITSECTION__ {{Titel|Jo jo, men!|Elias Sehlstedt|förra=[[Var glad blott!]]|nästa=[[Sång på första Maj]]|kommentar=Ur [[Illustrerad tidning: Elias Sehlstedt|Illustrerad Tidning]] Band 11. 10 Mars 1860, N:o 10(1), Se [https://www.alvin-portal.org/alvin/imageViewer.jsf?dsId=ATTACHMENT-0040&pid=alvin-record:187152 digitalisering på Alvin!]}} [[File:Jo jo men Sehlstedt Ill av Carl Larsson.jpg|thumb|'''Jo jo men!''', illustrerad av Carl Larsson under 1890-talet till Carl Snoilskys urval av ''Elias Sehlstedts Sånger och Visor'' tryckt 1892/1893]] <div class="layout2" style="text-align:justify"> <h3 align=center>Jo jo, men!</h3> <br>{{linje|2em}}<br> <poem> Jag satt en dag uti mitt tjäll Med ögat vattnadt utaf sorgen; Jag Fikens <i>ja</i> fick tisdags-qväll Och onsdagsafton fick jag korgen. Jag gick att klaga för en vän — han svarte endast: jo jo, men! Jag lurad blef på flera håll: En dag bestals jag på tulubben, Galoscherna i Par Brikoll, Och hatten da'n förut på klubben. Jag gick som vanligt till min vän — Han svarte endast: jo jo, men! En söndag i min Tants salong Vi dansade, förstås, och drucko. Men plötsligt i en cottillon Ohjelpligt mina byxor sprucko. Jag talte om det för min vän — Han svarte endast: jo jo, men! Jag till förtviflan nästan tvangs Utaf förlusterna och sorgen: Qvartalet gick på préférence, Och jag blef lagsökt för en borgen. Jag gick, som vanligt, till min vän — Han svarte endast: jo jo, men! Det är ett eget sätt att ömma Vid andras sorg med: jo jo, men! Om lyckans häfvor på mig strömma, Så får jag samma svar igen. Hvad skall man göra med en vän, Som endast svarar: jo jo, men? </poem> {{ph|<i>E. S—dt.</i>}} </div> [[Kategori:Elias Sehlstedt]] [[Kategori:Illustrerad Tidning]] [[Kategori:Poesi]] [[Kategori:1860-talets verk]] [[Kategori:Elias Sehlstedts Sånger och Visor]] [[Kategori:Sånger och Visor i urval]] 8zuiqi9ku8nysu1sl8l9y6db6to4yxd 104 134748 657916 454740 2026-09-06T13:44:33Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 657916 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||110|}} {{linje|4em}}</noinclude>»Efter behag», sade Lisett. »Här i huset har man sin frihet. Patron får göra alldeles som han vill.» »Jag skulle tro att jag har rätt till det», inföll patronen. »Men då får jag hämta mat åt patron Andersson», fortfor uppasserskan, »ty efter allt hvad jag kan finna, har patron ingen matsäck med sig. Vi ha en mycket bra restauration eller bättre näringsställe midt emot, ''Den åldriga Eken'' heter stället, och så ha vi källaren ''Dufvan'' här i hörnet, gammal välkänd lokal. Patron har väl hört talas om källarmästaren Otter, som upptäckte Sandals falska sedlar. Inte är det långt till ''Lyktan'' heller vid Riddarhustorget, i fall patron vill kosta på sig rigtigt fin värdshusmat.» Patron förklarade, att Lisett fick handla alldeles efter sin egen vilja, blott hon lämnade honom i fred så mycket som möjligt. Han gick åter till fönstret och tyckte sig vara en alldeles opartisk iakttagare, hvilken hade sig ålagdt att utforska något som vore af stort intresse. Men under det han stod med hufvudet lutadt mot fönsterkarmen, började han tänka öfver den belägenhet hvaruti han försatt sig. Han hade dock aldrig varit särdeles stark i tankegången och kunde kanske nu mindre än någonsin hålla tankarne till samman. Hvarför hade han gått hemifrån, låtsat en resa och stannat, sin hustru ovetande, här i granskapet? Var han svartsjuk? Ville han sätta sin hustru på prof i hennes äktenskapliga trohet? Nej, den tanken hade aldrig fallit honom in. Nog visste han att fru Fridholm vore själfva trofastheten, som ännu<noinclude> <references/></noinclude> rsedso35cu262rk12uvxyrbeilt161j 104 134749 657917 454741 2026-09-06T13:47:49Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 657917 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||111|}} {{linje|4em}}</noinclude>aldrig kastat vänliga blickar på någon annan man än Fridholm själf. Svartsjuk var han således icke, och den föregifna resan var icke något af de vanliga försöken att komma till visshet i dylika fall. Han ville endast se hvad hans hustru skulle företaga sig då hon ej längre hade honom vid sin sida. Det vore ett intressant studium, menade Fridholm, och nu vore han ju patron Andersson från Småland, som fullkomligt opartiskt kunde fullfölja iakttagelserna. Men när han kommit till den slutsatsen, fick han ögonen på sin hustru, som i en nätt morgondrägt närmade sig fönstret midt emot och kastade en likgiltig blick ned åt brinken. Då var han icke längre någon Andersson från Småland. Han erfor glädje öfver att se sin hustru och kände sig frestad att öppna fönstret och tvärt öfver gatan ropa ett »god morgon, Lovisa lilla». »Nej!» Han hejdade sig, just som han lagt handen på fönsterhaken. »Inga galenskaper! Jag skall fortsätta mina späjningar ännu en {{rättelse|dag.|dag.»}} När aftonen kom, och han på hela dagen icke funnit något ovanligt midt emot, sade han till sig själf: »I morgon går jag heller icke hem; icke förr än veckan är slut.» Veckan gick till ända, men Fridholm stod ännu vid fönstret i det lilla rummet, sysselsatt med sina iakttagelser. Han var förvånad öfver att huset midt emot stod där så lugnt och ointresseradt, såsom hade ingenting ovanligt förefallit, såsom hade det lyckan att ännu<noinclude> <references/></noinclude> 1hvpz8uncsxxcsyhxbhcwd27xjplzy4 104 134750 657918 454742 2026-09-06T13:51:01Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 657918 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||112|}} {{linje|4em}}</noinclude>äga honom inom sina murar. Och hans hustru? Hon skötte ju alldeles som vanligt sina hvardagliga bestyr. Det var en svår stöt för hr Fridholms egenkärlek. Huru många gånger hade han dock icke under denna vecka känt sig frestad att ila till sitt vänliga hem, flyende ensamheten i denna obehagliga bostad. Sent en afton, då hela trakten låg försänkt i hvila, vardt hans hemlängtan allt för stark. Han smög sig ut för trapporna, gick mycket försigtigt ut genom porten, för att icke göra buller, liksom vore han stadd på vägen till något hemligt möte, något olofligt förehafvande. Han darrade då han, varsamt späjande omkring sig, tillryggalade det korta afstånd som vid Vesterlånggatan skiljer Stora Gråmunkegränd från Storkyrkobrinken; men så snart han fått sigte på det hus, där hans hustru bodde, kände han sig fast i sitt beslut. Han ville ej längre fortsätta detta besynnerliga lif. Han måste återvända, för att sedan aldrig skilja sig från det fridfulla hemmet. Med raska steg trädde han fram till porten. Den var stängd. Portnyckel hade han icke. I samma stund han kom att tänka därpå, erfor han en känsla, för hvilken han icke kunde göra sig rigtig reda, men som nästan liknade glädje öfver att hafva undsluppit något obehagligt. Ett ögonblick hade han fattat portklappen. I nästa ögonblick skulle den med ett skrällande buller hafva fallit mot porten. Hela granskapet skulle kanske hafva väckts. Han tyckte sig redan se hufvud vid hufvud i hvarje fönster i hvart enda hus i Storkyrkobrinken. Hvad de grinade försmädligt åt honom! {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 122t6n1ujxdlifxa3n8udahkl82h41n 104 134772 657919 454802 2026-09-06T13:54:27Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 657919 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||113|}} {{linje|4em}}</noinclude>Det var blott ett ögonblick, under hvilket han såg detta, men det var tillräckligt. Portklappen blef upplyft under det ögonblicket; i det nästa släpptes han åter helt varsamt ned, utan att gifva det minsta ljud ifrån sig, och den som stått i beredskap att inträda i det vänliga hemmet flydde åter med snabba steg. Han öfverväldigades af fruktan. Ropade man icke efter honom? »Fridholm, Fridholm, hvarför så brådt?» Var det icke något som ljöd så hånande, först från Vesterlånggatan, så från Stora Nygatan, under det han skyndade in i den mörka förstugan i Gråmunkegränd. Han vågade icke se sig om, slog porten i lås och tog sedan fyra trappsteg i sänder, till dess han hunnit sitt eländiga rum. Först där ansåg han sig vara i säkerhet. Han drog djupt efter andan, liksom hade han undsluppit en stor fara. »I nästa vecka skall jag gå hem», sade han sedan hvarenda dag, då han stod dold bakom den tunna halfgardinen och späjade öfver gatan, och den föresatsen förnyade han vecka efter vecka. Snart hade ett par månader förflutit sedan han lemnat sin hustru. Det började varda höst, ruskigt och kallt i det dåliga rummet. Fridholm var van vid ett beqvämt lif, men han kände icke kylan nu mer, tycktes det, och fogade sig villigt uti att icke åtnjuta en enda beqvämlighet. Han såg blek och mager ut. Den svarta peruken gjorde honom ännu blekare. Skägget hade han låtit växa, och dess oordnade tillstånd bidrog icke att göra hans yttre {{rättelse|behagligare.»|behagligare.}} {{tomrad}}<noinclude> <references/> {{huvud|{{sp|''<small>Berättelser.</small>''}}||8}}</noinclude> 9zq935ngay2asksm97rfg8jpmjum2sh 104 134773 657920 454803 2026-09-06T13:57:38Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 657920 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||114|}} {{linje|4em}}</noinclude>»Jag undrar just hvad Lovisa tänker.» Det var något hvarpå Fridholm oupphörligt funderade, men som han omöjligt kunde upptäcka på andra sidan gatan. »Och hvad säger man i staden om mitt försvinnande?» Det grubblade han också på. Han hade aldrig förr bekymrat sig om hvad folk sade, men nu skulle han bra gärna vilja veta om man sysselsatte sig med honom. Han skickade efter Dagbladet och Aftonbladet hvar dag, för att se hvad som kunde stå i tidningarna om grosshandlaren Fridholms plötsliga bortresa, men där stod aldrig ett ord om den saken. Han lät Lisett prata om allt skvaller hon visste, men uppasserskan tycktes icke ens hafva hört talas om herr Fridholm i Storkyrkobrinken. Var han då alldeles glömd af verlden? Skulle ingen människa mer bekymra sig om honom? »Den där patron Andersson där uppe är en kuriös kurre», brukade jungfru Lisett säga till det öfriga husfolket. »Han går aldrig ut om dagarne, men jag har kommit under fund med att han smyger sig bort om nätterna. När han kom hit, såg han någorlunda hygglig ut, fastän han kom rakt från Småland, men, Herre min skapare, så han nu tygat till sig. Han har ett skägg som kan skrämma lifvet ur en stackare. Aldrig har jag sett annat folk än militärer gå med skägg. Och ingen människa känner han i hela staden. Ingen kommer och hälsar på honom och inga bref har han fått på hela två månader. Inga bref skickar han af heller. Hela dagen i ända står han vid fönstret och ser på folket i Storkyrkobrinken.<noinclude> <references/></noinclude> j7xa8arcumiv3wsdidb9skumadvtvlu 104 134774 657921 454804 2026-09-06T14:00:37Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 657921 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||115|}} {{linje|4em}}</noinclude>Med den sysselsättningen började han första dagen och ännu har han icke ledsnat. Mat frågar han knappast efter, och det är ackurat detsamma, antingen jag hemtar på ''Den åldriga Eken'' eller på sjelfva ''Lyktan.'' . . . Men pengar har han, det har jag sett; stora packor med bankosedlar, så nog kan man förstå att han är hederlig karl, fastän han kanske icke är rätt klok. Om att flytta talar han nu mer aldrig.» En dag öfverraskades {{rättelse|Fridhom|Fridholm}} af att se Kristin sorgklädd. Han kände ett styng i bröstet. Hans hustru hade väl icke plötsligt aflidit? Nej, gud ske lof, i detsamma kom fru Fridholm själf fram till fönstret. Men äfven hon var sorgklädd, i riktigt djup sorg, såsom det heter. »Hvad skall det betyda?» frågade Fridholm sig själf. Så gick ett ljus upp för honom: det var ju tydligt att man sörjde ''honom.'' Gustaf Adolf Fridholm vore således död. Ja, det vore nog sant, menade han. Han såg sig i spegeln. Den figuren var bestämdt icke Fridholms. »Men jag skall raka mig i nästa vecka och ta peruken af mig, lefva upp och gå hem igen», sade han, liksom för att trösta sig öfver Gustaf Adolf Fridholms frånfälle. »Först vill jag dock se om man gör begrafning efter Fridholm», tillade han. »Det borde väl vara en hederlig jordafärd.» Men ingen begrafning syntes till. Det förargade honom icke så litet. Han frågade Lisett en dag, om hon icke visste något om en högtidlig begrafning i<noinclude> <references/></noinclude> 82fscfmlfv39a4mp8d0tutztqsbxc8e 104 134775 657922 454805 2026-09-06T14:02:47Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 657922 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||116|}} {{linje|4em}}</noinclude>Storkyrkan och om icke Wallin själf skulle förrätta jordfästningen. »Det har jag icke hört talas om», förklarade Lisett. »Hvad skulle det vara för ett schangtilt lik?» »Grosshandlar Fridholm, vet jag, här midt emot. Han är ju död, ser jag.» »Den har jag aldrig hört talas om», tillkännagaf uppasserskan. »Huru kan patron Andersson känna sådant?» Därpå svarade patronen icke. Han började närmare tänka på saken och fann det slutligen icke så underligt att ingen begrafning hördes af. Ja, han var till och med belåten därmed. Nu ville han dock se hvad man ämnade företaga efter hans förmenta död. Ty värr var det så långt lidet på hösten, att han endast några få timmar om dagen kunde se någorlunda klart in i sitt hem. Så kom mörkret, ljus tändes i våningen, och gardinerna fälldes ned. Hvad gjorde man nu där inne? Han såg skuggor röra sig fram och till baka på gardinen. Hade hans hustru åter igen sina små kafferep? Satt man och talade vackra ord om den saligen hädangångne? Huru skulle han få reda på allt detta? Lättaste sättet hade naturligtvis varit att själf infinna sig i sällskapskretsen, men det hade ju varit att förstöra allt samman. Han ville åtminstone ej komma hem förr än man hållit bouppteckning efter honom. »Jag tycker hvad man skall fundera öfver de där tiotusen riksdalerna som jag tog med mig i kontanter», sade han och smålog så belåtet. »Man kan<noinclude> <references/></noinclude> is5y6ra4kfj7hof5bh7bgmqiggps0v9 104 134776 657923 454806 2026-09-06T14:07:21Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 657923 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||117|}} {{linje|4em}}</noinclude>naturligtvis aldrig tänka på att jag använder dem själf nu som bäst. . . . Nå, med min hustru, min enka skulle jag kanske säga, är det ingen nöd. Hon sitter i orubbadt bo, och det är min sann ett litet rätt vackert bo, med både guld och silfver, mahognymöbler och präktiga tagelmadrasser. Och så får hon naturligtvis draga hyrorna af husen vid Svartmangatan och af kojan vid Johannis. . . . Det var bara de tiotusen jag tog undan. . . . Hm, ''hvarför'' tog jag så mycket kontanter med mig? Jag tänkte ju bli borta bara några dagar. . . . Försynens skickelse naturligtvis för att patron Andersson skulle ha något att lefva af. . . . Jag får nu se hur Lovisa tar sitt enkostånd. Det varder af stort intresse att iakttaga. Endast på det sättet kan man få veta huru de efterlefvande bära sig åt. Men de fördömda rullgardinerna!» Var Fridholm galen? Den frågan har jag ofta framställt till de personer som känt honom. De hafva alltid på det bestämdaste försäkrat, att hans förstånd icke varit rubbadt. Var han elak? Visst icke, möjligtvis en smula själfvisk, och fram för allt var han en sysslolös man som aldrig haft något mål i verlden. En dag gick rullgardinen i sängkammaren hos fru Fridholm alldeles icke upp, hvilket späjaren midt emot fann mycket underligt. Fram på förmiddagen stannade en schäs utanför porten i Storkyrkobrinken. En storväxt herre steg ur schäsen och gick in i huset. Fridholm igenkände genast doktor Rossander, en på 1830-talet mycket anlitad läkare i {{rättelse|hufvustaden|hufvudstaden}}. »Lovisa är sjuk», utropade Fridholm. »Huru skall jag nu bära mig åt?» {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 3ov2zftufk7kd6jej6nmkgjkrp3ic65 104 134777 657924 454807 2026-09-06T14:11:09Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 657924 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||118|}} {{linje|4em}}</noinclude>Han kände sitt hjärta klappa häftigare än vanligt. Han hade då ett hjärta? Hittills tycktes han icke hafva ett enda ögonblick tänkt på den sorg han sannolikt förorsakat sin hustru. Hon hade ju skött sina vanliga syslor, och aldrig hade han sett henne fälla en tår. Hvarför skulle han då hafva medlidande med henne? Fridholm kunde dock icke se långt in i sitt eget hem, och fru Fridholm satt aldrig vid fönstret när hon begrät sin man. Den sorgen slöt hon inom sig. Efter en fjärdedels timme kom läkaren åter ut, steg upp i sin schäs och for vidare. Fridholm sökte läsa i hans ansigte, men det går icke så lätt att från fjärde våningen läsa i ett ansigte som hoppar i en schäs på gatan, och han kunde derför icke upptäcka huru vida sjukdomen vore farlig eller ej. »Jag går bestämdt till Lovisa för att se huru det står till», utropade han. »Dock hvad tjenar det till att jag visar mig just nu, när Lovisa är sjuk», sade han snart derpå. »Min åsyn skulle naturligtvis skrämma henne, förvärra hennes tillstånd och kanske alldeles taga lifvet af den stackaren. Nej, nog är det försigtigare att jag väntar till dess jag får se hvilken vändning sjukdomen tager.» När det mörknade kunde han dock icke afhålla sig från att ställa sig i Storkyrkobrinken, midt emot de nedfällda rullgardinerna. Han såg åter skuggan afteckna sig. Var det jungfru Kristins skugga eller en {{rättelse|skjutsköterskas|sjuksköterskas}} eller kanske en läkares? Hvad föregick innanför de där gardinerna? {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> pfqqjhyuv9eof0vbjx2ogh07qev2pnj 104 134778 657926 454808 2026-09-06T14:34:38Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 657926 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||119|}} {{linje|4em}}</noinclude>»Om jag skulle gå ned på apoteket Kronan och fråga provisorn hvad han vet om fru Fridholms sjukdom? . . . Nej, det går icke an. . . . Kanske jag skulle höra efter i Strindbergs kryddbod, der Kristin har sitt skvallerkvarter? . . . Duger heller icke. . . . Se där är Kristin sjelf. Hon går visst på apoteket. Tänk om hon skulle få se mig!» Och så flydde han åter och gömde sig i Stora Gråmunkegränd. Detta förnyades sedan hvarje dag under ett par veckor. Efter den tiden gick rullgardinen åter upp en morgon. Fru Fridholm visade sig vid fönstret. »Hvad hon är blek», anmärkte hennes man. »Stackars Lovisa. Jo, jo, man varder blek då man är sjuk. Troligtvis har hon varit oförsigtig och förkylt sig.» »Det är besynnerligt», sade han en annan gång — han har sedermera noga redogjort för allt detta — »jag lefver icke mer än några famnar från min hustru eller min enka, huru man må kalla henne, och likväl höra vi till två vidt skilda verldar. Hon hör till den lefvande verlden och jag till den döda. . . . Men en gång skall jag vända tillbaka till de lefvande . . . dock icke ännu . . . kanske i nästa {{rättelse|vecka.|vecka.»}} Man behöfde en stor bok in folio för att räkna upp alla de förträffliga skäl Fridholm hittade på, dag efter dag, vecka efter vecka, för att uppskjuta återvändandet till det hem hvilket låg så få steg från honom. {{c|——————}} {{tomrad}}{{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> o9bijvuluih7yu2zzwm8lsonijihfun 104 134779 657971 454809 2026-09-07T07:39:11Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 657971 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||120|}} {{linje|4em}}</noinclude>{{c|{{st|IV.}}}} Efter snart fem års förlopp stod mannen ännu bakom halfgardinen och tog från sin gamla iakttagelsepunkt allt jämt del i hvad som föregick i det hem som en gång var hans, men han hade under alla dessa år icke visat sig för sin hustru. Den svarte peruken var oföränderligt den samme, men i det stora, tofviga skägget började de grå håren varda de tongifvande. Ingen af hans forna bekanta skulle i denne gamle man med ett så vårdslösadt yttre känna igen den som en gång var den fine herr Fridholm. På senare tider hade han någon gång vågat sig ut äfven om dagarne, men han undvek den del af Storkyrkobrinken där fru Fridholm bodde. Där infann han sig endast sedan mörkret inbrutit. Han skyggade ständigt till baka för hvarje blick som träffade honom. Att han en gång varit en helt annan person, en af den verldsliga lyckans gunstlingar, därom hade han nog en klar hågkomst; men hans nu varande lefnadssätt föreföll honom likväl ganska naturligt. Det kunde icke vara annorlunda, tyckte han. Ännu räckte de pengar han haft till sitt lifsuppehälle under dessa år. Han hade högst få behof nu mera. Till och med teatern, hans älsklingsnöje i forna dagar, hade han alldeles försakat. Patron Andersson var ingen vän af något slags förströelse. I mat och dryck nöjde han sig med det allra nödtorftigaste. Han nötte fortfarande på sina gamla kläder. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 5g5nb2nhrqdigt20b3xkipoco6rodx3 104 134780 657972 454810 2026-09-07T07:41:09Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 657972 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||121|}} {{linje|4em}}</noinclude>Hans käraste vandringsort var på terrassen ofvanför Mynttorget, vid vestra slottsflygeln, eller i den trånga, öppna gången mellan denna flygel och baksidan af högvakten, där han var säker på att icke möta några gamla bekanta. Men så fingo Vegesack och Düben sina fängelserum åt den sidan af högvakten. De voro anklagade för högförräderi, för att hafva stått i förbindelse med den år 1809 fördrifna konungafamiljen. Man fäste snart uppmärksamhet vid den misstänkta figur som hvarje dag smög sig nedanför högförrädarnes fängelse. Han kunde vara farlig för statens lugn och konungahusets välgång. Vakten erhöll tillsägelse att jaga bort honom. Man var nog ädelmodig att icke fängsla honom. Då tog han sin rörelse i fria luften under arkaderna vid kommendantsflygeln, och där lemnades han i ro, fastän det var så nära högvakten och högförrädarne. En dag återvände han från denna vandring och gick förbi Storkyrkan för att begifva sig till Gråmunkegränd. En och annan som han mötte kastade en nyfiken blick på den gamle mannen med det ovanliga skägget. Man var icke van att se så stora skägg i Stockholm på den tiden. Han mötte mycket folk, ty det var söndag och man ringde just till högmässan i Storkyrkan. I hörnet af Trångsund vardt mannen med skägget uppehållen i trängseln. Plötsligt fann han sig ansigte mot ansigte med ett fruntimmer på några och tretio år, men som ännu kunde sägas vara i sin blomstring, ett något blekt ansigte, men vackra ögon och ett behagligt saktmod utbredt öfver drag som talade om<noinclude> <references/></noinclude> oj2y3obpzp54hnpqqxlcyjici7p12m8 104 134781 657973 454811 2026-09-07T07:42:47Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 657973 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||122|}} {{linje|4em}}</noinclude>hjärtats godhet. Hon såg något drömmande ut, och de vackra ögonen gåfvo inga uppmuntrande blickar. Den som en gång var herr Fridholm stannade, gripen af häpnad och förskräckelse. Han stirrade på det värdiga fruntimret, såsom hade han skådat ett hemskt spöke. Det var första gången sedan fem år han befunnit sig så nära sin hustru. Hon blickade upp för att se hvad det var för ett föremål som ställt sig i hennes väg. Deras blickar möttes. I nästa sekund hade mannen vändt om och flydde bort åt Trångsund. Mannen flydde öfver Stortorget, ned åt Kåkbrinken och Vesterlånggatan, ilade upp för trapporna till sitt vindsrum, alltid detsamma och alltid lika eländigt och tarfligt utrustadt. Han stängde dörren i dubbelt lås efter sig, kastade sig på sängen och täckte sitt ansigte. Men han såg hela sitt förflutna lif på ett enda ögonblick, och med en hjärtskärande röst utropade han: »Olycklige, du är galen!» I denna stund hade han kanske icke så orätt. »Herr Fridholm hade aldrig varit vansinnig», försäkrade sedermera de som berättat denna historia, och hvilken försäkran jag redan anfört. Men han hade, det kunde icke nekas, utan någon förnuftig anledning öfvergifvit sin hustru, frivilligt skilt sig från verlden och från nästan allt hvad han egde kärt och dyrbart. I fem år hade han, midt uti en stor stad och helt nära sitt trefliga hem, nöjt sig med en eremits lif, försakat all beqvämlighet, afsagt sig alla njutningar. Och likväl hade han icke kastat bort alla menskliga<noinclude> <references/></noinclude> h42r7keqtelx75wp3obigfeyb2vg2r1 104 134782 657974 454812 2026-09-07T07:44:55Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 657974 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||123|}} {{linje|4em}}</noinclude>känslor. Ännu var hans enda sysselsättning att iakttaga hvad som föregick i hans forna bostad. Denne dag erfor han känslor som föreföllo honom ovanliga, som han möjligtvis känt förut, men för mycket länge sedan. Han började förskräckas för sig själf, och flere än en gång utropade han detta: »Olycklige, du är galen.» Följande morgon stod han åter vid fönstret. I våningen midt emot föregick något ovanligt. Gardinerna voro borttagna, möblerna tycktes stå i oordning midt på golfvet. Karlar i skjortärmarne gingo fram och till baka. Slutligen såg han den stora mahognysängen nedburen på gatan och upplyft på en stor rustvagn. Flera möbler följde därefter. Han kände igen sin egen bild, målad af Krafft nyss före bröllopet, ett ungt, vackert ansigte. Huru såg väl originalet nu ut? »Hon flyttar!» utropade nämnda original. Han stod som träffad af åskan. Detta var något hvarpå han aldrig tänkt. Han hade dag från dag under alla dessa år följt sin hustrus handlingar, förvånat sig öfver att hon kunnat sköta sig på egen hand, grämt sig öfver att han ej varit alldeles omistlig, slutligen vänjt sig vid allt och funnit mycket naturligt att hans hustru bure sitt enkestånd med heder under det han lefde på andra sidan gatan. Men att hon skulle lemna den boning hon innehaft i så många år och där hon varit lycklig med honom, det hade han aldrig kunnat ana. Hvad betydde detta? Ämnade hon gifta om sig? Det kunde han icke förmoda. Troligtvis hade<noinclude> <references/></noinclude> lw57vt09te4nu2fw64ex0gybteup020 104 134783 657975 454813 2026-09-07T07:48:05Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 657975 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||124|}} {{linje|4em}}</noinclude>hon under dessa fem år haft åtskilliga friare, ehuru ''han'' icke kunnat upptäcka någon. Han kände icke ägarne till alla de skuggor han sett på gardinerna om vinterqvällarne och som ofta nog retat hans {{rättelse|nynyfikenhet|nyfikenhet}}, utan att väcka hans svartsjuka. Hon hade gifvit dessa friare afslag. Det visste han nog. Hon var trogen sin salig mans minne. Det ansåg han sig också hafva rätt att fordra. Men hon flyttade! Det var öfverraskande. ''Hvart'' flyttade hon? Huru skulle han få veta det? »Nu tror jag hela Stockholm flyttar», utropade jungfru Fina, som kom in med patron Anderssons morgonkaffe. Jungfru Fina var jungfru Lisetts efterträderska och för öfrigt blott en ny upplaga af samma arbete. »Hela staden flyttar, både Vesterlånggatan och bägge Gråmunkegränderna, och Storkyrkobrinken sedan. Lilla frun här midt emot, Fridman, Fridholm eller hvad hon heter, hon som hade en man som sprang i sjön för några år sedan, en mycket rar människa, säga de i Strindbergs kryddbod, skall också flytta, och det ända till . . . Nej kors, hvad patron står och stirrar. Kanske att jag besvärar med mitt prat. Ursäkta, lille gode patron. Vill patron inte ha mer än två skorpor nu för tiden?» »Prata så mycket hon vill, Fina. Det kan ju vara roligt att få höra något från stora verlden ibland», förklarade patron ganska uppmuntrande. »Ja, men den här lilla frun midt emot flyttar väl inte till stora verlden, efter som hon skall flytta ända till Johannis. Det har de sagt hos Strindbergs.» {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 98c6qkhegisrk3zzxy5ftl1jwzd1upy 104 134784 657976 454814 2026-09-07T07:49:59Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 657976 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||125|}} {{linje|4em}}</noinclude>»Till Johannis!» utropade hennes uppmärksamme åhörare. »Det borde jag ha begripit strax». »Borde patron?» frågade uppasserskan, på det högsta förvånad. »Nå, jag må säga! Bodde jag i ett stort och vackert hus vid Storkyrkobrinken och hade en så grann våning, så vore jag väl galen om jag flyttade till en koja vid Johannis. Sällan är man så tokig.» »Jag tror att jag också flyttar till Johannis», sade patron, mer för sig själf än till Fina. »Följer väl den rika enkan, kan tänka», flinade uppasserskan. »Patron har alltid varit litet vriden. Det visste jag innan jag kom hit, för det berättade Lisett.» {{c|——————}} {{c|{{st|V.}}}} En morgon syntes patron Andersson eller »herrn med det rysliga skägget», som han kallades af grannarne i Stora Gråmunkegränd, träda in på Herberts rakstuga. När han kom ut därifrån, var han icke längre »herrn med det rysliga skägget». Han var fin och glatt om hakan och såg tio år yngre ut. Han gick in i en klädmäklarebod, och frun i boden förklarade snart, att hon aldrig sett en herre som varit så kinkig på kläder; men när han lemnade frun i klädmäklareboden, syntes han i en ganska snygg rock, som icke satt så illa på honom. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> muv51inchedb1itzfdhxtruuvqiv759 104 134785 657977 454815 2026-09-07T07:52:06Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 657977 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||126|}} {{linje|4em}}</noinclude>Därpå begaf han sig till Hamelmanns hattbod i öfra Storkyrkobrinken. När han kommit in i förstugan, tog han af sig den svarte peruken och stoppade den i fickan, innan han öppnade butikdörren. Han köpte sig en ny, modern hatt af silkesfelb, af det slag hvarmed fabrikör Hamelmann då började väcka uppseende hos hufvudstadens eleganter. När han såg sig i spegeln, kände han snart igen en gammal bekant, som han icke sett på länge — Gustaf Adolf Fridholm. Det ljusa håret vore visserligen betydligt tunnare än förr, och i en förskräcklig oordning låg det, ty på fem år hade Fridholm varit sin egen hårfrisör, men däruti fans intet grått. Ansigtet var blekt och magert, men snart såg han ett par rosor rinna upp på kinderna och en nästan ungdomlig glans lysa fram i ögonen. Han var fastande, men det såg ut som hade han bitit i ett af Iduns äpplen på morgonen. »Hvart får jag skicka den här gamla hatten?» frågade bodmamsellen, hvilken med motvilja nöp i den af ålder illa tilltygade hufvudbonaden. Det var en hatt som föraktades till och med af en hattmakaremamsell, hvilken dock icke borde vara okunnig om att man af gamla hattar någon gång brukar göra nya. »Skicka den . . . ja, skicka den på sopbacken», förklarade den nye hattens egare och skyndade ur boden. Han begaf sig åter till den gamla bostaden i Gråmunkegränd och stod snart utan för dörren till vindsrummet. »Hvem söker herrn?» sporde jungfru Fina, som i<noinclude> <references/></noinclude> h4ioastecrjrspgrkz58agryeudh43c 104 134786 657978 454816 2026-09-07T07:53:54Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 657978 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||127|}} {{linje|4em}}</noinclude>den nyrakade herren med den glänsande hatten omöjligt kunde känna igen sin hyresgäst. »Hvem jag söker?» upprepade den tillfrågade. »Hm . . . jag bor ju här.» »Sällan!» utropade uppasserskan med ett gällt skratt. »Här bor patron Andersson.» »Patron Andersson», sade mannen med nye hatten långsamt och eftersinnande. »Ja så, bor han här.» Och därmed aflägsnade han sig åter, talande för sig själf: »Det torde väl vara slut på patron Andersson nu snart. . . . Det ''måste'' bli slut med honom», tillade han med hög röst, liksom hade han fattat ett oryggligt beslut. Han stod åter snart på gatan, gick med fasta steg öfver Mynttorget och Norrbro, ökade takten när han hunnit Brunkebergstorg, och tog ut stegen ännu snabbare då han kommit in på Malmskilnadsgatan, hvilken han följde i hela hennes längd, utan att se hvarken till höger eller venster. Då han anländt till Johannis plan, stannade han för att hämta andan och gick därefter långsamt fram åt kyrkogården, där han sjönk ned på en bänk och blef orörlig en god stund. »Det ''skall'' ske», utropade han slutligen, reste sig och vandrade längre in på kyrkogården samt lutade sig mot ett kors invid vestra muren, nedan för hvilken Tullportsgatan löper. Han lutade sig mot korset, men detta kors var fullkomligt främmande för honom. Det var icke för att göra sin andakt på kyrkogården som han stannat<noinclude> <references/></noinclude> 7qj0vw6qs9m37r41bylmn2q2v5kktjn 104 134787 657979 454817 2026-09-07T07:56:12Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 657979 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||128|}} {{linje|4em}}</noinclude>bland grafvarne. Det var ej de döda han sökte. Han sökte lifvet och den jordiska lyckan. På andra sidan Tullportsgatan låg då för tiden ett litet nätt trähus med en vacker trädgård bakom sig och spegelklara fönster med hvita gardiner åt gatan. Det var ett envåningshus, och från den högre belägna kyrkogården kunde man öfver dennes låga mur se in i rummen bak om de hvita gardinerna. Det var dit fru Fridholm hade flyttat från den fina våningen i Storkyrkobrinken. Trakten var henne kär. Här i granskapet hade hennes föräldrar bott, och det var där på kyrkogården hon lekt bort sin barndom. I den jorden hvilade nu de kära föräldrarne. Här passade det för en fridsam enka att bo. Här ville hon tillbringa hela sitt återstående lif och lyssna till det gälla ljudet från den stora klockstapeln som reste sig ett stycke från hennes fönster, till dess de klockorna skulle en dag ringa äfven henne till ro. Hon önskade endast att hennes Gustaf Adolf också fått hvila i den jorden. Men hvar lågo väl hans multnade ben? Den frågan gjorde hon sig ännu nästan dagligen, och mången gång såg hon ännu den ohyggliga syn som nu i fem år följt henne. Så satt hon vid fönstret en dag, kort efter sedan hon tagit den nya bostaden i besittning. Hon var sysselsatt att sy kläder åt fattiga barn i Johannis friskola, ett arbete som hon med nöje åtagit sig för att hafva något bestämdt för händer. Det var först på senare tider hon kommit till den insigt att sysslolösheten vore en plåga i stället för ett nöje. Men nu hade hon fullt upp att göra, ty det är icke brist<noinclude> <references/></noinclude> 1xb52hpn993r7nlumefkcj79mum0he0 104 134788 657980 454818 2026-09-07T08:12:44Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 657980 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||129|}} {{linje|4em}}</noinclude>på fattiga barn i Johannis församling. Själf hade hon, ty värr, inga barn, men hon ville så gärna göra andras en glädje. »Hvarför skall frun bry sig om de där trasungarne?» sade jungfru Kristin, hvilken visserligen var en högst förträfflig människa, men tyckte att hennes matmor vore allt för fin för att sysselsätta sig med något så simpelt. Dess utom var Kristin vid dåligt lynne oftare nu än förr, då hon bodde vid Storkyrkobrinken. Det förargade henne att hon icke kunnat längre än fem år hålla sin fru qvar vid sist nämnda gata. »Kristin får icke tala illa om de stackars små barnen», sade fru Fridholm, och det var allt hvad den gamla trotjänarinnan fick till svar. Frun satt vid fönstret en dag, sade jag, och just som hon sytt sista knappen i en liten skjorta, en gåfva till en liten trasvarg i församlingen, såg hon upp och kom att kasta ögonen åt kyrkogårdsmuren. »Store gud!» utropade hon förskräckt och tappade sitt arbete. Hon hade sett sin egen Gustaf Adolf stå och luta sig mot ett kors och betrakta henne. Oaktadt sin förskräckelse, kunde hon ej underlåta att se ännu en gång dit. Korset var där, men ingen stod bredvid korset. »Skulle det vara en synvilla äfven denna gång», sade fru Fridholm. »Jag glömmer icke det skäggiga ansigtet i Trångsund, så likt och dock så förskräckligt olikt hans. Denne gång var det icke samma ansigte, det var hans eget, kanske något blekare, något äldre, men . . . Ack, hvad jag är enfaldig.» {{tomrad}}<noinclude> <references/> {{huvud|{{sp|''<small>Berättelser.</small>''}}||9}}</noinclude> ga4folltq09kapvop3od68ftr6e1j09 104 134789 657981 454819 2026-09-07T08:38:59Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 657981 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||130|}} {{linje|4em}}</noinclude>Och så tog hon fram ett nytt stycke linne, klippte till ett nytt plagg och började åter sy, med ännu mera ifver än förr. Då och då kastade hon likväl en blick åt kyrkogårdsmuren. Hon bäfvade för hvad hon kunde komma att se, och dock längtade hon efter den synen. Men ingenting märktes, ingenting ovanligt åtminstone. Det långa gräset på kyrkogården vajade för vinden och slingrade sig kring grafvårdarne. Barnen lekte mellan korsen. Klockorna pinglade i den höga klockstapeln. Kyrkogården fick en ny innevånare. Gustaf Adolf Fridholm syntes icke till. »Frun», skrek jungfru Kristin och störtade in till sin matmoder, lika blek och uppskrämd som den där vinteraftonen fem år förut. »Så du skrämmer mig, kära Kristin», sade fru Fridholm äfven denna gång. »Frun, jag har sett herrn!» ropade Kristin äfven nu. »Också du!» Så föll sig fru Fridholms utrop denna gång. Hon reste sig darrande och blickade återigen åt kyrkogårdsmuren. »Har frun med sett honom?» sporde Kristin och stirrade på sin matmor, dock betydligt lugnad öfver att ej vara den enda som såg spöken. . . . »Hvad var det jag sade», återtog hon efter en stund, »redan för flera år sedan? Hvarför lät frun icke dragga?» »Tyst, Kristin», bjöd fru Fridholm och förklarade sig vilja vara ensam. »Hon såg mig!» hade Fridholm utropat när hans hustrus blick träffat honom. Han flydde till en aflägsnare del af kyrkogården. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> jotr0qjuueyoblcsm8l0vok1o37dzai 104 134790 657982 454820 2026-09-07T08:41:12Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 657982 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||131|}} {{linje|4em}}</noinclude>Modet hade åter svikit honom. Gustaf Adolf Fridholm hade visserligen återvändt, men ännu var den skygge patron Andersson icke helt och hållet förjagad. »Jag undrar hvad Lovisa skall säga.» Det var det enda han kunde tänka, under det han dagen i ända ströfvade omkring på kyrkogården, då och då närmade sig den vestra muren, men åter lika snart aflägsnade sig därifrån. Aftonen inbröt. Rullgardinerna fäldes ned i det lilla huset, och ljus tändes där inne. Det var en bild af lockande hemtrefnad, tyckte Fridholm, under det han stapplade omkring bland grafvarne och slutligen lemnade kyrkogården för att gå fram och till baka på Tullportsgatan nedan för kyrkogårdsmuren. Han plågades af en obeslutsamhet som han icke kunde öfvervinna. På morgonen hade han varit förvissad om, att han riktigt slagit i hjäl den tokige patron Andersson. På aftonen kände han att patron lefde upp igen. Han stod i begrepp att åter lemna Tullportsgatan, öfvergifva Johannistrakten och ånyo ställa sina steg till Stora Gråmunkegränd. Men det hade börjat regna, och regnet tog till i hvarje ögonblick. Snart föll det i strida strömmar. Han kom att tänka på sin nya hatt. Den fick icke förstöras. »Icke kan jag gå ända till Gråmunkegränd i detta väder!» utropade Fridholm. Regnet blötte igenom den arme mannen. Han kände frossrysningar. . . . Några få steg därifrån fans<noinclude> <references/></noinclude> 05x6ai4k34j35rbejgq5eaxr9hhxazo 104 134791 657983 454821 2026-09-07T08:43:10Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 657983 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||132|}} {{linje|4em}}</noinclude>tak öfver hufvudet, ett vänligt anlete, ett trefligt hem, hans eget hem. Han tänkte på ett gladt och varmt rum. Kanske att hans hustru ännu hade qvar hans gamla, mjuka nattrock och att hon gömt de varma tofflorna, som hon sjelf broderat åt honom. »Jag står icke längre här i hällregnet», förklarade Fridholm. Obeslutsamheten var ändtligen öfvervunnen. Han tog ett par långa skutt öfver gatan. Porten var icke stängd, och han sköt försigtigt upp den. Hade Kristin i detta ögonblick med ljus mött honom, skulle han, oaktadt den seger han nyss vunnit öfver obeslutsamheten, sannolikt åter flytt hals öfver hufvud. Men det var mörkt i förstugan och ingen hördes af. Stället kände han väl, ty det vore ju hans eget hus, fastän han ännu icke bebott det. Han gick genom förstugan, kom in i salen, lade mycket ordentligt ifrån sig sin våta hatt, torkade regnet af rocken så godt han kunde, men handen darrade. Allt detta erinrade han sig sedan mycket väl, men aldrig kunde han påminna sig huru han kom in i det rum där hans hustru satt och sydde. Han visste icke hvad hon sagt i detta vigtiga ögonblick eller hvad han själf sagt eller om ''någonting'' sagts. Han kommer endast i håg ett skri som trängde genom märg och ben. Sedan — ifrån den stunden gjorde minnet åter sin tjänst — satt han vid bordet i sin gamla, mjuka länstol framför en rykande kopp té, och hans hustru satt<noinclude> <references/></noinclude> 8i5sr8i20sbzcxjdqysw03ph4zcp90z 104 134792 657984 454822 2026-09-07T08:45:13Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 657984 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||133|}} {{linje|4em}}</noinclude>bredvid honom och talade vänliga ord. Han var åter hemma. Allt var som förr. Man hade endast bytt om bostad. Jungfru Kristin hade slutligen vågat sig in. Först hade hon ämnat springa efter hjälp hos klockaren, men denne bodde ett långt stycke därifrån, vid Johannis plan. Fattighuset var närmare, men Kristin hade icke något förtroende till fattighjonens förmåga att inverka på spöken. Nu stod hon och stirrade på sin husbonde, hvilken med så god matlust förtärde sin aftonmåltid. Våt var han, såsom hade han kommit omedelbart ur sjön, men något sjögräs syntes icke till på rocken. Kristin visste icke hvad hon skulle tro om denna märkvärdiga tilldragelse. Dagen därpå sade fru Fridholm till sin man: »Vet du, Gustaf Adolf, om den här femårsresan tror jag att vi aldrig säga ett enda ord hädanefter.» Det var han med om. Han önskade nu mer ingenting högre än att glömma denna långa mellantid af sitt lif. Patron Anderssons nattsäck afhämtades aldrig. Patronen var spårlöst försvunnen, men som ingen kände honom i Stockholm och emedan hyran var betald i förskott för hela kvartalet, så tyckte både värdinnan och jungfru Fina att man icke behöfde göra sig besvär med att anmäla förhållandet i poliskammaren. Nattsäcken innehöll inga upplysningar om patronen, endast gamla kläder och två sedlar på tio riksdaler stycket, och det var tillräckligt i denna mörka sak, menade värdinnan, hvaruti Fina instämde, sedan hon fått det ena paret af patrons benkläder samt den ena<noinclude> <references/></noinclude> mt3uge4mus5lwz40btm042mrqvmf8r7 104 134793 657985 454823 2026-09-07T08:49:09Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 657985 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||134|}} {{linje|4em}}</noinclude>sedeln, mot löfte att icke vidare tala om den där besynnerlige karlen. »Nu skall du taga dig något till», sade fru Fridholm till sin man, och »hitta på någon sysselsättning. Du är ju icke gammal än, utan kan arbeta i ännu tjugo år.» »Arbeta!» upprepade mannen. Det hade han aldrig tänkt på. »Nog bo vi bra här», tillade den värdiga hustrun, »men jag tror nästan att det vore ännu bättre om vi köpte oss en liten landtägendom». Fru Fridholm hade fått vanan att tänka och handla på egen hand, och hennes man fann sig snart i den förändringen. »En liten landtägendom», inföll han, »ja, i Småland!» Frun hade ingenting att invända mot förslaget. Det är icke för fet jord i Småland, tänkte hon, och då måste vi arbeta så mycket mer. Redan dagen därpå reste herrskapet till Småland och tog jungfru Kristin med sig. »När jag inte fick stanna i Storkyrkobrinken, kan det just vara lika godt hvar jag är», sade Kristin. En liten landtgård inköptes verkligen i Småland, och efter några år var Fridholm en ganska duktig landtjunkare. Egentligen var det hans hustru som skötte allt samman, men då hon aldrig talade om den saken, så hade hvarken mannen eller någon annan kommit att tänka därpå. Tack vare henne, fick Fridholm godt anseende i hela trakten, och det uppstod till och med fråga om att välja honom till riksdagsman en<noinclude> <references/></noinclude> 1nj2d9bh8s4qelyh19eoeuqolmmjx7n 104 134794 657986 454824 2026-09-07T08:50:37Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 657986 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||135|}} {{linje|4em}}</noinclude>gång, men den äran afsade han sig på det bestämdaste. Fridholm ville icke återse Stockholm, och hans hustru, som kort före mannens återkomst upplifvat sitt gamla tycke för Johannis-trakten i hufvudstaden, kände sedermera ingen längtan att återvända dit. Hon var lycklig att hafva fått lämna enkeståndet, utan att behöfva gifta om sig, samt att hafva lärt sig varda en duglig och verksam kvinna, på samma gång hon var en lycklig hustru. Huru vida herr och fru Fridholm ännu lefva, vet jag icke, ehuru sådant visst ej vore alldeles omöjligt. Det var icke så många år sedan gamla jungfru Kristin ännu brukade säga: »Ja se, när herrn inte var död, fastän han legat fem år i sjön, så lär han väl aldrig häller på fullt allvar lemna detta jordiska.» {{c|——————}}<noinclude> <references/></noinclude> oyy6ck66mfyty88tc2tgjwq7nu1ul3s 104 144870 657960 492974 2026-09-06T20:19:30Z Thuresson 20 657960 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="RalphE" />{{c|<u>39</u>}}</noinclude>Uttrycket att min band var väpnad, torde få betraktas såsom ett foster af den ”upphöjdes” för tillfället i mindre jemnvigt belintliga, något gäsande lynne, ty värjan hölls under den ifrågavarande operationen uti min högra hand. Anklagaren har således gjort sig saker till en dubbei osanning, vid hvilken likväl jag ber att rätten ej måtte fästa något afseende, efter den gäller Herr Kapten Buttlers kända ridderlighet. Att jag kallat min compagnichef en Åsna, eller, som han sjelf modifierar uttrycket, ”liknat” honom dervid — är i fullkomlig enlighet med rätta förhållandet. Dock skedde detta ej förr, än bemälte förman apostroferat mig med ordet ”mutin.” Låtom oss nu med den analytiska knifven nagelfara dessa ”liknelser”, för att sedermera fullkomligt kunna afgöra, hvem af oss varit den mäst felande. Ordet ”Mutin” betyder, enligt Ditmejers Franska och Tyska Lexicon, en <i>upprorisk menniska;</i> således en person, som stämplar mot statens frid och säkerhet — eller med annat talesätt: en brottsling af första ordningen. Mine Herrar! «lag frågar er alla, om icke Kapten Buttler med denna högst sårande benämning kränkt mitt medborgerliga anseende och förklarat mig en fiende till den lagliga ordningen? Återigen, hvad ordet Åsna beträffar, så tror jag, att en underlydande dermed kan få beteckna en förman, utan att fela i aktningen mot honom. Att likna menniskor vid djur, är till och med ett af vältalarens och skaldens ofta begagnade och tillåtna talesätt. Ja, man har dervid mången gång iakttagit mindre urval af kreatur, än jag, då jag hållit mig vid Åsnan. Det gifves djur, som skulle kunna kallas jordens förbannelse; neml. Lejon, Örnar o. s. v. Men nu liknar oss den store Gustaf Adolf vid ett Lejon (se hans Parallelen), och Goethe benämner sin hjelte en Örn, uti sorgespelet Egmont; och skulle således dessa båda författare gräseligen hafva felat mot aktningen för det stora och ridderliga, efter de, enligt Anklagarens sätt att döma, liknat de citerade personerne vid vildjur. Hvar och<noinclude> <references/></noinclude> kef3igwxnzbw9j1l1z20ckdcbb6hg7z 104 149618 657961 488443 2026-09-06T20:21:35Z Thuresson 20 657961 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="RalphE" />{{c|<u><b> 49 </b></u>}}</noinclude>forändringen i Köpenhamn, bildade en provisorisk regering för de begge hertigdömena, uppfattade han med den ho­nom egendomliga liflighet den enthusiasm, som hos Danska folket väcktes genom den fara, hvarmed detta uppror ho­tade Danska nationaliteten och den Danska statens tillvaro. Då en Dansk armé utrustades, för att undertrycka upproret, fattade han straxt det beslut att inträda i arméen. Som Danska regeringen då icke upptog utländningar i hären, blef hans anhållan i början afslagen. Men Lövenskjold var icke den man, som lät hejda sig genom ett dylikt hinder. Han köpte sig ett hus i Köpenhamn, och nu stod ingen­ting i vägen för uppfyllandet af hans önskan. Han ingick som soldat vid 2:dra kompagniet af 10:de bataljonen, hvars Chef var Norrmannen Major <i>Ræder</i>. Den 30 Mars svor Lö­venskjold fanan och skref samma dag till en bror i Norrige, att han aldrig känt sig så tillfreds, som nu — en sinnesstämning, hvilken han bibehöll till sitt sista ögon­blick. Den 2 April afgick han med sin bataljon öfver Fyen till Als, hvarifrån han med Danska armén gick öfver till hertigdömet Schleswig. Allaredan i den för de Danska vapnen hedrande träffningen vid Bau kom han i elden, men beklagade sig i ett bref till sin far deröfver, att omständigheterne icke tillåtit hans bataljon att taga en mera verksam del i striden. Men i slaget vid Schleswig den 23 April, hvarest 10:de bataljonen gjorde hårdnackadt mot­stånd emot den öfverlägsna fienden, kom Lövenskjold i den hetaste striden. Då kampen begynte, var han sjuk och under läkarevård, men lät icke derigenom afhålla sig från att följa sitt kompagni. Hans sidokamrat blef skjuten straxt i början af affären. Bataljonschefen och Kompagnibefälhafvaren blefvo begge sårade, och då flere officerare blifvit urståndsatte att längre göra tjenst, förde Lövenskjold, enligt order frän Divisionschefen, Öfverste <i>Schleppegrell</i>, tvänne gånger 20 à 30 man fram i främsta linien. Då 10:de<noinclude> <references/> {{ph|4{{em|2}}}}</noinclude> lhwqdidzvo38qzxup70da3pldp2742h 104 168690 657964 523885 2026-09-06T20:26:14Z Thuresson 20 657964 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{c|39}} {{linje|3em}}</noinclude>omildt kasta undan något föremål, som kommit i hans väg. Hans ansigtsmuskler arbetade häftigt, munnens linier fingo något onaturligt och hårdt markeradt, som var långt öfver hans tjuguett år, och de bruna ögonen hade en glans, som om han kämpade mot något, hvilket med all makt hotade att öfver väldiga honom. Till sist satte han sig ned i soffan och förde handen med en nästan barnslig rörelse öfver pannan, som var fuktig, så att det mörka håret stod som ett burr omkring hans ansikte. När han setat så en stund, gick han tillbaka fram till skrifbordet, makade undan böckerna, tog fram ett postpappersark och skref med en hand, som tycktes flyga fram utefter linierna. ::Älskade moder. Jag vet, att hvad jag nu skrifver kommer att göra mamma ondt, och jag förebrår mig lifligast af alt, att jag under de år, när jag ej själf kunde tänka, utan blott kände lust att försöka, utan något gagn drog mamma in i alt det, som nu rifver och sliter i mig, och som en gång skall gifva mig behållning, fast på annat sätt, än mamma nu tror. Jag är beherskad af en oro, som betager mig nöjet af kamraters sälskap och till och med hindrar mig i min läsning, hvarför jag ofta nödgas rycka mig lös från en hel mängd tankar. Men när jag är ensam som nu i kväll, då är det<noinclude> <references/></noinclude> pbkves6hbbh8uhkvrve8m439qgkrqpm 104 190261 657959 564812 2026-09-06T20:16:55Z Thuresson 20 657959 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Sabelöga" />{{c|― 20 ―}}</noinclude> En yngling vandrade händelsevis genom dalen. Sorglös och fri i sitt sinne gick han fram. Med sin böjliga promenadkäpp med det böjda handtaget slog han här och der till ett spensligt strå, som med sin bruna tofs djerft nog höjt sig öfver sina bröder. Strået bröts af och blef så liggande för att dö. Hvad brydde han sig om det. Plötsligt märkte han den lilla linnean der vid roten af den hvitstammiga björken. Han stannade. Han hade sett många blommor, sköna och fula, men ingen så täck som denna. Han stod i stum beundran, betraktande den lilla blomman, som tycktes småle så ljuft. Tankfull fortsatte han sin vandring. Efter en tid kom han åter. Linnean smålog lika älskligt, dock vågade han ej vidröra henne. Stum och tankfull gick den glade ynglingen bort. Och ännu en gång kom han åter. Han kände den undangömda dalen. Linnean smålog vänligt. Dock nickade han blott ett stumt farväl och gick bort. Han kom till andra dalar, härliga, prålande, solljusa. Han såg mänga sköna blommor, dock brydde han sig ej om dem. Der funnos menniskor, som hade vackra, färgrika trädgårdar. De bjödo honom till dessa trädgårdar. Han såg der ännu flera<noinclude> <references/></noinclude> tfdb2zjyby8t7xcu88dggbwj10lwpvn 104 218383 657965 645929 2026-09-06T20:27:00Z Thuresson 20 657965 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />74</noinclude>tat, »tror jag, att jag måste begära af er — en ''autograf!''». Så retas han ofta vänligt med mig, då han vet min förskräckelse för den amerikanska autograf-vurmen. Vi tillbringade aftonen ljufligt, med turvis läsande af våra älsklingsskalder, Lowell, Bryant, Emerson. Klockan var tolf då vi skiljdes och jag gick till mitt rum. Men länge gick jag ännu uppe, lyssnande genom de öppna fönstren till det sakta plaskande regnet, drickande den balsamiska luften och låtande andedragen af ett nytt lif genomströmma mitt inre. Jag blef ett par dagar med Downings i Astor-house. Under dessa besökte vi den amerikanska konstföreningens exposition i NewYork. Bland malningarne af inhemska artister, såg jag intet som antydde egendomligt snille, utom en stor historisk målning ifrån första mexikanska kriget emellan spaniorer och indianer. Några plastiska konstverk skänkte mig stort nöje genom deras finhet i uttryck och mästerskap i utförande. Bland dessa voro isynnerhet en [[wikimedia:File:'Proserpine',_marble_bust_by_Hiram_Powers,_1844,_Cincinnati_Art_Museum.jpg|Proserpina]] (marmorbyst), och en [[wikimedia:File:Fisher_Boy_saam_1968.155.3.jpg|herdegosse]], lyssnande till ljudet i en mussla, båda arbeten af en amerikansk konstnär med namn [[:en:w:Hiram Powers|{{sp|Hiram Powers}}]]. Man kunde önska något mera stort och mera nationellt i ämnen, men omöjligt mera skönhet, mera fulländning i formerna. Midt emot den amerikanska konstföreningens rum har man välbetänkt, som det synes mig, förlagt det så kallade Düsseldorfer-galleriet, eller ett galleri, der gamla målningar, isynnerhet af tyska skolan, äro samlade och utställda till jemförelse och studerande för landets konstnärer och konstälskare. Men tiden tillät mig icke att bese galleriet denna gång. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 34zqr0ocjzsv3runc4pxegsg66p69rs 104 218467 657966 646045 2026-09-06T20:27:46Z Thuresson 20 657966 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />112</noinclude>kade på ett ställe ut for en förskräcklig lejonjägarinna, som plågade oss med prat, albums, begäran af autografer och subskriptioner, m. m., och förföljde oss ända till vagnen, då vi flydde dit, ropande efter M:r Bankroft för att få veta livar han bodde. »Kör! kör!» ropade vi skrattande, och körde i full fart till den s. k. »high bridge», en gigantiskt hög bro öfver »Harlem river», der vi sågo ett herrligt natur-skådespel. Ja, rik och skön synes mig naturen här. Den som blott finge betrakta den med någon ro och besinning! Men häromkring NewYork tvingas man i hvart ögonblick att vända hufvudet eller uppmärksamheten på »[[:en:w:Croton Aqueduct|the Aqueduct]]» som leder vattnet från Crotonfloden till NewYork, en storartad och ypperlig inrättning, ovärderlig för den stora staden, men som gör mig stort besvär! Men nu vidare på vår väg. Hela vägen pratade, skrattade och skämtade vår värdinna af öfverflödande lif och munterhet. Vagnen hoppade öfver stockar och stenar på dåliga vägar, som en skuttande kalf. Jag satt tyst och tålig af bara trötthet. Så foro vi kring land och strand; så ändtligen tillbaka att äta middag, se sällskap, skrifva autografer, o. s. v. Så i fyrsprång in till NewYork, der Downings skulle komma och helsa på mig, och der vi skulle vara tillsammans i stort aftonsällskap hos Miss Lynch. Downings voro redan i den unga skaldinnans »parlour» då jag kom. Och jag blef så glad att träffa dem och att få utgjuta mig litet för dem i full frihet, att jag kände mig på en gång helt hvilad. Och om du hade sett mig ett par timmar sednare i ett sällskap af omkring 100 personer, så hade du ej kunnat ana att jag ett par timmar förut hade varit trött och uppgifven.<noinclude> <references/></noinclude> ld3gwuveye624olkg8ntjumfisvhyj0 104 218971 657967 647948 2026-09-06T20:29:01Z Thuresson 20 657967 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 2 —}}</noinclude><section begin="del_1_bok_02_toc"/> {| style="margin: 0 auto; border-spacing: 2em 0; width: 35em;" | colspan=2 style="text-align: right;" | Sid. |- | colspan=2 | ANDRA BOKEN. Avfällingen. |- | style="padding-left: 3em; text-indent: -2em;" | [[Samhällets olycksbarn (1927)/Del_1/Bok_02/Kapitel_01|I. Slutet på en vandringsdag]] | style="text-align: right;" | 153 |- | style="padding-left: 3em; text-indent: -2em;" | [[Samhällets olycksbarn (1927)/Del_1/Bok_02/Kapitel_02|II. Klokhet och vishet]] | style="text-align: right;" | 177 |- | style="padding-left: 3em; text-indent: -2em;" | [[Samhällets olycksbarn (1927)/Del_1/Bok_02/Kapitel_03|III. Hjältemodig lydnad]] | style="text-align: right;" | 185 |- | style="padding-left: 3em; text-indent: -2em;" | [[Samhällets olycksbarn (1927)/Del_1/Bok_02/Kapitel_04|IV. Mysterierna i Pontarlier]] | style="text-align: right;" | 196 |- | style="padding-left: 3em; text-indent: -2em;" | [[Samhällets olycksbarn (1927)/Del_1/Bok_02/Kapitel_05|V. Lugn]] | style="text-align: right;" | 203 |- | style="padding-left: 3em; text-indent: -2em;" | [[Samhällets olycksbarn (1927)/Del_1/Bok_02/Kapitel_06|VI. Jean Valjean]] | style="text-align: right;" | 207 |- | style="padding-left: 3em; text-indent: -2em;" | [[Samhällets olycksbarn (1927)/Del_1/Bok_02/Kapitel_07|VII. Hur det ser ut i en förtvivlads hjärta]] | style="text-align: right;" | 217 |- | style="padding-left: 3em; text-indent: -2em;" | [[Samhällets olycksbarn (1927)/Del_1/Bok_02/Kapitel_08|VIII. En man över bord!]] | style="text-align: right;" | 232 |- | style="padding-left: 3em; text-indent: -2em;" | [[Samhällets olycksbarn (1927)/Del_1/Bok_02/Kapitel_09|IX. Ny misshandel]] | style="text-align: right;" | 237 |- | style="padding-left: 3em; text-indent: -2em;" | [[Samhällets olycksbarn (1927)/Del_1/Bok_02/Kapitel_10|X. Uppvaknandet]] | style="text-align: right;" | 240 |- | style="padding-left: 3em; text-indent: -2em;" | [[Samhällets olycksbarn (1927)/Del_1/Bok_02/Kapitel_11|XI. Nattens gärning]] | style="text-align: right;" | 246 |- | style="padding-left: 3em; text-indent: -2em;" | [[Samhällets olycksbarn (1927)/Del_1/Bok_02/Kapitel_12|XII. Biskopen arbetar]] | style="text-align: right;" | 254 |- | colspan=2 style="text-align: right;" | Band II |- | style="padding-left: 3em; text-indent: -2em;" | [[Samhällets olycksbarn (1927)/Del_1/Bok_02/Kapitel_13|XIII. Lille Gervais]] | style="text-align: right;" | 270 |} <section end="del_1_bok_02_toc"/> <section begin="del_1_bok_03_toc"/> {| style="margin: 0 auto; border-spacing: 2em 0; width: 35em;" | colspan=2 | TREDJE BOKEN. Året 1817. |- | style="padding-left: 3em; text-indent: -2em;" | [[Samhällets olycksbarn (1927)/Del_1/Bok_03/Kapitel_01|I. År 1817]] | style="text-align: right;" | 287 |- | style="padding-left: 3em; text-indent: -2em;" | [[Samhällets olycksbarn (1927)/Del_1/Bok_03/Kapitel_02|II. En dubbelkvartett]] | style="text-align: right;" | 299 |- | style="padding-left: 3em; text-indent: -2em;" | [[Samhällets olycksbarn (1927)/Del_1/Bok_03/Kapitel_03|III. Fyra och fyra]] | style="text-align: right;" | 310 |- | style="padding-left: 3em; text-indent: -2em;" | [[Samhällets olycksbarn (1927)/Del_1/Bok_03/Kapitel_04|IV. Tholomyès är så glad att han sjunger en spansk visa]] | style="text-align: right;" | 320 |- | style="padding-left: 3em; text-indent: -2em;" | [[Samhällets olycksbarn (1927)/Del_1/Bok_03/Kapitel_05|V. Hos Bombarda]] | style="text-align: right;" | 326 |- | style="padding-left: 3em; text-indent: -2em;" | [[Samhällets olycksbarn (1927)/Del_1/Bok_03/Kapitel_06|VI. Hur man ömsesidigt tillber varandra]] | style="text-align: right;" | 331 |- | style="padding-left: 3em; text-indent: -2em;" | [[Samhällets olycksbarn (1927)/Del_1/Bok_03/Kapitel_07|VII. Tholomyès vishet]] | style="text-align: right;" | 334<noinclude>{{nopt}} |} <references/></noinclude> d2zarko588pmjc8zfkmogvipzgygd9i 104 220020 657940 649166 2026-09-06T19:34:57Z Thuresson 20 /* Validerad */ 657940 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 566 —}}</noinclude>Han uppgav alla illusioner, lösgjorde sig allt mer och mer från jorden och sökte tröst och styr­ka på annat håll. Han sade till sig själv, att han måste göra sin plikt, att han måhända icke skul­le bli olyckligare, sedan han gjort sin plikt, än sedan han kringgått den. Att om han {{spärrad|läte sa­ken ha sin gång}}, om han stannade kvar i Montreuil, skulle hans anseende, hans goda rykte, hans goda gärningar, den aktning och vörd­nad han åtnjöt, hans välgörenhet, hans rikedom, hans popularitet och dygd bli kryddade med ett brott, och vilken smak skulle väl alla dessa heliga saker få med tillsats av en sådan styggelse? Om han däremot fullbordade sitt offer, skulle med ga­lärfängelset, med skampålen, halsjärnet, den grö­na mössan, det oupphörliga arbetet, den obarm­härtiga skammen blanda sig en himmelsk tanke. Slutligen sade han till sig själv, att det var en nödvändighet, att det var hans förelagda öde, att det icke stod i hans förmåga att ändra en högre makts anordningar och att han i alla händelser måste välja: antingen utvärtes dygd och invärtes vederstygglighet eller helighet invärtes och vanära utvärtes. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> p2g69tg5p0ab8t7wjmxc5h0k43pi3a9 104 220021 657941 649167 2026-09-06T19:36:09Z Thuresson 20 /* Validerad */ 657941 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 567 —}}</noinclude>Under arbetet med så många dystra tankar svek honom icke modet, men hans hjärna tröttades. Han började ofrivilligt tänka på andra, på likgil­tiga saker. Pulsarna i hans tinningar bultade häftigt. Han gick alltjämt fram och tillbaka. Klockan slog tolv, först i kyrktornet, därefter i stadshuset. Han räk­nade de tolv slagen i bägge uren och jämförde de båda klockornas klang. Han erinrade sig på samma gång, att han några dagar förut hos en, som handlade med gammalt järnkram, sett en gammal klocka till salu, på vilken stått namnet {{spärrad|Antoine Albin de Romainville}}. Han frös. Han gjorde upp en liten brasa. Han tänkte icke på att stänga fönstret. Emellertid hade han återfallit i sin förvirring. Han måste göra en tämligen stark ansträngning för att påminna sig, vad han tänkte på, innan klockan slog tolv. Det lyckades honom slutli­gen. — Jo, sade han, jag hade fattat det beslutet att angiva mig själv. Och därefter kom han plötsligt att tänka på Fantine. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> bggoeime2wsdf14qj2meiy724rz6tu4 104 220022 657942 649168 2026-09-06T19:37:03Z Thuresson 20 /* Validerad */ 657942 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 568 —}}</noinclude>— Ha! utropade han, och denna stackars kvin­na! Nu utbröt en ny kris. Då Fantine plötsligt framstod för hans tankar, var det, som om en ljusstråle oförmodat inträngt där. Han tyckte, att allting omkring honom för­ändrade utseende, och han utropade: — Ja det, ja! Hittills har jag blott tänkt på mig själv. Jag har blott tagit i betraktande, vad som vore lämpligast för mig själv. Om det vore bäst för mig att tiga eller angiva mig, att dölja min person eller frälsa min själ, att vara en för­aktlig och aktad magistratsperson eller en förak­tad och vördnadsvärd galärslav. Det var jag, all­tid jag, alltid jag, ingenting annat än jag! Men, min Gud, allt det där är ju bara själviskhet. Det finns visserligen olika former för själviskheten, men det är dock alltid själviskhet. Om jag ock­så skulle tänka litet på andra? Den första renlevnadsplikten är att tänka på sin nästa. Låt se, låt oss närmare undersöka saken! Om jag vore borta, om jag vore försvunnen, om jag vore glömd, vad skulle följden bli av allt detta?.. Om jag an­ger mig? Då häktar man mig, släpper lös den<noinclude> <references/></noinclude> 3000mgtnrei30twvx5r4zagiyk1wgr2 104 220023 657943 649173 2026-09-06T19:38:04Z Thuresson 20 /* Validerad */ 657943 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 569 —}}</noinclude>där Champmathieu och skickar mig tillbaka på ga­lärerna. Det är gott och väl. Men sedan? Hu­ru kommer det då att gå här? Ack, här finns en hel ort, en stad, fabriker, en industri, arbetare, män, kvinnor, ålderstigna, barn, fattiga! Jag har skapat allt detta. Jag ger alla dessa sitt uppehäl­le. Över allt, där en skorsten ryker, är det jag, som lagt bränsle på härden och kött i grytan. Jag har skapat välstånd, omsättning och kredit. In­nan jag kom hit, fanns intet av allt detta. Jag har lyft, livat, uppmuntrat, fruktbargjort, sporrat, rik­tat hela orten. Då jag är borta, är själen borta. Går jag min väg, dör allt ut.... Och denna kvinna, som lidit så mycket, som i sitt fall har så många goda egenskaper, vilkens hela olycka jag förorsakat utan att vilja det! Och detta barn, som jag tänkte hämta hit, som jag lovat återgiva åt modern! Är jag icke även skyldig att göra något för denna kvinna, för att gottgöra det onda jag vållat henne? Om jag försvinner, vad händer då? Modern dör. Barnet blir vad det kan. Se där vad som händer, om jag anger mig.. Om jag där­emot icke anger mig? Låt se, vad blir följden, om jag icke anger mig? {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> kvkzahe77p0jetg91xxtgf1rg80xlzc 104 220024 657944 649171 2026-09-06T19:39:16Z Thuresson 20 /* Validerad */ 657944 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 570 —}}</noinclude>Sedan han gjort sig denna fråga, stannade han. Han kände liksom ett ögonblicks tvekan och bä­van. Men detta ögonblick var av kort varaktig­het, och han svarade lugnt på sin fråga: — Jo, då kommer den där karlen på galärerna, det är sant, men vad betyder väl det! Han har ju stulit. Jag må aldrig så mycket säga till mig själv, att han icke har stulit, så har han ändå stu­lit. Jag stannar däremot här, jag fortsätter. Om tio år har jag förtjänat tio miljoner. Jag sprider ut dem i orten. Jag behåller ingenting för mig själv. Vad värde har väl sådant för mig? Det är inte för min egen skull jag gör det. Allas väl­stånd stiger, näringarna vakna och livas, fabriker och bruk mångdubblas, familjerna, hundra famil­jer, tusen familjer, äro lyckliga. Folkmängden ökas. Byar uppstå, där det förut blott fanns förpaktargårdar, och förpaktargårdar, där det icke fanns någonting {{Rättelse|allt|alls}}. Nöden försvinner, och med nöden försvinna utsvävningar, prostitution, stöld, mord, alla laster, alla brott. Och denna arma mo­der får uppfostra sitt barn, och en hel ort blir rik och sedlig. Hur dåraktig och oförnuftig var jag icke! Huru kunde jag då tala om att angiva mig?<noinclude> <references/></noinclude> gdd0j5eqh3u08gwx483prleewl0auu9 104 220025 657945 649172 2026-09-06T19:41:38Z Thuresson 20 /* Validerad */ 657945 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 571 —}}</noinclude>Det är sannerligen nödvändigt att noga övertänka saken och icke förhasta sig.. Det skulle kantänka varit dig i smaken att få spela stor och ädelmo­dig!.. Det hade ju varit en riktig melodram!.. Skall jag väl, därför att jag inte kom att tänka på någon annan än mig, än mig ensam, skall jag väl för att från ett kanske något för strängt, men i grunden rättvist straff rädda, jag vet inte vem, en tjuv, en uppenbar skälm, låta en hel ort gå under, låta en stackars kvinna dö på sjukhuset, låta en stackars liten flicka dö på gatan, alldeles som hundar? Åh, det vore ju avskyvärt! Utan att mo­dern ens fått återse sitt barn! Utan att barnet knappast känt sin mor! Och allt detta för denne lumpne äppletjuv, som helt säkert förtjänt galä­rerna för någonting annat, om också inte för det här! Vackra betänkligheter, som rädda en brotts­ling och uppoffra de oskyldige, som rädda en gam­mal landstrykare, vilken, när allt kommer om­kring, inte har mer än några år kvar att leva på och näppeligen torde bli stort olyckligare i galärfängelset än i sitt kyffe, och som uppoffra en hel befolkning, mödrar, kvinnor, barn! Och den stac­kars lilla Cosette, som inte har någon annan än<noinclude> <references/></noinclude> kf98fmldmuq4kklsqwnvzjz00oy5f2d 104 220026 657946 649175 2026-09-06T19:42:34Z Thuresson 20 /* Validerad */ 657946 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 572 —}}</noinclude>mig här i världen och som säkerligen i denna stund sitter helt blåfrusen i de där Thénardiers usla näste! Jo, det är också ett pack, det där folket! Och jag skulle svika mina plikter mot al­la dessa stackars varelser! Och jag skulle gå och angiva mig! En så orimlig galenskap skul­le jag begå! Låt oss antaga det värsta! Låt oss antaga, att jag genom att ej angiva mig begår en dålig handling och att mitt samvete en dag före­brår mig den. Nåväl, att för andras bästa mot­taga dessa förebråelser, som endast tynga på mig, att begå denna dåliga handling, som endast blott­ställer min egen själ, häri just häri ligger uppoff­ringen, just häri ligger dygden. Han steg upp och begynte åter vandra fram och tillbaka. Denna gång tyckte han sig vara nöjd. Man finner icke diamanterna annat än i jordens mörka innandöme. Man finner icke sanningarna annat än i tankens djup. Det föreföll honom, som hade han, efter att ha nedstigit i dessa djup, {{rättelse|efte||efter}} att länge ha trevat sig fram i det mörkaste av dessa innandömen, nu äntligen funnit en av des­sa diamanter, en av dessa sanningar, och att han höll den i sin hand, och han förbländades av dess åskådande. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> m0slx5nps9qsrs9m18053qlciz5ln68 104 220027 657947 649177 2026-09-06T19:43:21Z Thuresson 20 /* Validerad */ 657947 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 573 —}}</noinclude>— Ja, tänkte han, så är det! Låt se, vad blir följden, sanningen. Jag har lösningen. Man måste slut­ligen hålla sig till något. Mitt beslut är fattat. Må sakerna ha sin gång! Låt oss inte vackla, inte rygga tillbaka. Detta ligger i allas intresse, icke i mitt. Jag är Madeleine, jag förblir Made­leine. Olycklig den, som är Jean Valjean! Jag är det icke längre. Jag känner inte den mannen, jag vet inte längre, vem han är. Om det i denna stund finns någon, som är Jean Valjean, må han då reda sig bäst han gitter! Det angår mig inte. Det är ett olycksbådande namn, som svävar omkring i natten. Om det stannar och slår ned på {{rättelse|någo|något}} huvud, så mycket värre då för det! Han betraktade sig i den lilla spegeln, som stod på kaminen, och sade: — Åh, det var en lättnad att ha fattat ett be­slut! Jag känner mig nu som en helt annan män­niska. Han gick åter några steg, därefter stannade han värt. — Välan, sade han, jag får inte rygga tillbaka för någon av följderna av det fattade beslutet! Det ges ännu band, som fästa mig vid denne Jean<noinclude> <references/></noinclude> ark9mnjac3adlgvaioyakgqcbrw7zam 104 220028 657948 649178 2026-09-06T19:44:08Z Thuresson 20 /* Validerad */ 657948 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 574 —}}</noinclude>Valjean. De måste sönderslitas. I själva detta rum finnas saker, som skulle anklaga mig, stumma sa­ker, som skulle kunna bli vittnen. Allt detta mås­te försvinna, det är avgjort. Han letade i sin ficka, tog upp sin börs, öpp­nade den och tog fram en liten nyckel. Denna nyckel satte han in i ett litet lås, vars nyckelhål man knappt kunde se, dolt, som det var, av de mörkaste färgerna i de på väggen klist­rade tapeternas fasoner. Ett lönnrum öppnade sig, ett slags blindskåp, anbragt mellan hörnet av väggen och spishuven. I detta lönnrum funnos blott några gamla paltor: en blå blus, ett par gamla byxor, en gammal ränsel och en tjock, i båda ändarna järnbeslagen knölpåk. De, som hade sett Jean Valjean, då han vandrade genom Digne i oktober månad år 1815, skulle lätt ha känt igen alla dessa eländiga klädesplagg. Han hade behållit dem, liksom han hade behål­lit silverstakarna, för att alltid ha en påminnelse om sitt livs utgångspunkt, endast med den skillna­den, att han gömde det, som kom från galärfän­gelset, och visade ljusstakarna, som kommo från biskopen. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> h1wpb53ojt4i01lv1u4z3i824xrmv4r 104 220029 657949 649179 2026-09-06T19:44:55Z Thuresson 20 /* Validerad */ 657949 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 575 —}}</noinclude>Han kastade en förstulen blick mot dörren, som hade han fruktat, att den skulle öppnas i trots av regeln, som stängde den. Därefter tog han med en rask, häftig rörelse och i ett enda fång, utan ett ens skänka en blick åt dessa saker, vilka han under så många år så andäktigt och med så myc­ken fara förvarat, klädespaltorna, knölpåken och ränseln och kastade alltsammans på elden. Han stängde åter igen blindskåpet, och för­dubblande sina försiktighetsmått, som hädanefter ingenting tjänade till, emedan skåpet var tomt, dolde han dess dörr bakom en stor möbel, som han sköt dit. Några sekunder senare upplystes rummet och väggen mitt emot av ett starkt och fladdrande rött sken. Alltsammans brann. Knölpåken spra­kade och kastade gnistor ända fram till mitten av rummet. Under det att ränseln jämte de vidriga lumpor den innehöll förtärdes, syntes något, som fallit därur, blänka i askan. Om man lutat sig ned, skulle man lätt kunnat urskilja, att det var ett sil­vermynt. Utan tvivel tvåfrancsen, som han stu­lit från den lille savojarden. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 71nfsvdtdybzo503fixrq1tu1spriz1 104 220030 657950 649180 2026-09-06T19:45:40Z Thuresson 20 /* Validerad */ 657950 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 576 —}}</noinclude>Han såg icke på elden, utan gick alltjämt fram och tillbaka med samma steg. Plötsligt föllo hans ögon på de bägge silverstakarna, vilka till följd av ljusskenet från elden blänkte till då och, där de stodo på kaminhyllan. — Ah, tänkte han, Jean Valjean finns ännu hel och hållen kvar i dessa! De måste också förstö­ras. Han tog de bägge ljusstakarna. Det fanns ännu tillräckligt mycket eld kvar för att kunna hastigt beröva dem deras form och av dem göra en oigenkänlig klump. Han lutade sig ned mot eldstaden och värmde sig ett ögonblick därvid. Han erfor ett riktigt väl­befinnande. — Vad värmen är skön! sade han. Han rörde om elden med den ena av de bägge ljusstakarna. En minut till och de skulle ha legat i elden. I detta ögonblick tyckte han sig höra en stäm­ma i sitt inre ropa: — Jean Valjean! Jean Valjean! Håret reste sig på hans huvud. Han blev lik en människa, som hör någonting förfärligt. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> og6ipwqb6xj5anoqw7gfmmyhtswv7pq 104 220031 657951 649182 2026-09-06T19:46:39Z Thuresson 20 /* Validerad */ 657951 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 577 —}}</noinclude>— Ja, så skall det vara, fullända! sade rösten. Fullborda vad du gör! Förstör ljusstakarna! Till­intetgör detta minne! Glöm biskopen! Glöm allt! Störta denne Champmathieu! Det är bra. Lyck­önska dig nu! Det är alltså avgjort, det är beslu­tat, det är sagt. Se där en man, en gubbe, som inte vet, vad man vill honom, som kanske inte gjort något ont, en oskyldig, vilkens hela olycka vållas av ditt namn, på vilken ditt namn tynger som ett brott, som skall tagas för dig, som skall bli dömd, som skall sluta sina dagar i förnedring och elände! Det är bra. Var en hederlig man, du! Förbliv herr mären, förbliv hedervärd och hed­rad, rikta staden, föd de fattiga, uppfostra de fa­der- och moderlösa, lev lycklig, dygdig och be­undrad, och under tiden, medan du här dväljes i glädje och ljus, skall en annan gä klädd i din röda tröja, bära ditt skamhöljda namn och släpa din kedja i galärfängelset. Ja, det är bra ställt på det sättet! Ack, din usling! Svetten rann utför hans panna. Han fäste en vild blick på ljusstakarna. Rösten i hans inre hade likväl ännu icke slutat. Den fortfor sålun­da: {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 1umiaoedkqstahbs09b4jim6zhe0z2q 104 220032 657952 649184 2026-09-06T20:05:40Z Thuresson 20 /* Validerad */ 657952 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 578 —}}</noinclude>— Jean Valjean! Omkring dig skola höjas många röster, som skola göra stort väsen, som skola tala mycket högt och skola välsigna dig. En enda, som ingen skall höra, skall dock i mörk­ret förbanna dig. Välan! Hör, eländige! Alla dessa välsignelser skola åter nedfalla, innan de nått himlen, och endast förbannelsen skall stiga upp till Gud. Denna stämma, som i början var helt svag och som höjts ur hans samvetes dunklaste vrå, hade småningom blivit genomträngande och fruktans­värd, och han hörde den nu ända invid sitt öra. Han tyckte, att den gått ur ur honom själv och att den nu talade utom honom. Han trodde sig höra de sista orden så tydligt, att han med ett slags bävan såg sig omkring i rummet. — Är någon här? frågade han med hög röst och alldeles utom sig. Därefter återtog han med ett skratt, som lik­nade en fånes: — Så dum jag är! Det kan inte finnas någon här. Det fanns dock någon. Men den, som var där, tillhörde icke dem, som människoögat kan se. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> tar0er0w7vgncztu44zcnuq06ti1vu3 104 220033 657953 649185 2026-09-06T20:06:42Z Thuresson 20 /* Validerad */ 657953 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 579 —}}</noinclude>Han ställde ljusstakarna på kaminhyllan. Nu började han på nytt sin enformiga och dyst­ra vandring, som störde den i rummet under ho­nom sovande mannen i hans drömmar och kom honom att spritta upp ur sömnen. Denna vandring lugnade och förvirrade honom på samma gång. Det tycktes ibland, som om man vid utomordentliga tillfällen hölle sig i rörelse för att begära råd av allt, som man kan påträffa, då man förändrar plats. Efter några ögonblicks för­lopp visste han icke mera, vad han skulle göra. Han ryggade nu med lika mycken bävan till­baka för båda de beslut, som han ömsevis fattat. De två tankar, som gåvo honom råd, syntes ho­nom bägge lika fördärvbringande. Vilket olycks­öde! Vilken skickelse, att denne Champmathieu blev tagen för honom! Att bli störtad just genom det medel, som försynen i början tycktes ha be­gagnat för att befästa hans ställning! Det var ett ögonblick, då han skådade in i fram­tiden. Att angiva sig, store Gud, att överlämna sig i rättvisans händer! Han betraktade med en gränslös förtvivlan allt vad han måste lämna, allt vad han måste återtaga. Han skulle således<noinclude> <references/></noinclude> h7ocmy9r2iafuqdfk2j990xmfg3q4bp 104 220034 657954 649189 2026-09-06T20:09:41Z Thuresson 20 /* Validerad */ 657954 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 580 —}}</noinclude>nödgas säga farväl åt denna så sköna, rena och strå­lande tillvaro, åt allas aktning, åt ära och frihet! Han skulle icke mera få vandra omkring på fäl­ten, icke mera få höra fåglarna sjunga om våren, icke mera få utdela allmosor åt de små barnen! Han skulle icke mera få smaka den ljuva glädjen att se blickar av tacksamhet och kärlek fästa på honom! Han skulle lämna detta hus, som han själv byggt upp, och denna lilla kammare! Allt syntes honom i denna stund förtjusande. Han skulle icke mera få läsa i dessa böcker, han skulle icke mera få skriva på detta lilla omålade träbord! Hans gamla portvakterska, den enda tjänarinna han hade, skulle icke mera komma upp till honom med hans morgonkaffe! Store Gud, i stället för allt detta galärfängelset, halsjärnet, den röda trö­jan, kedjan om foten, tröttheten, den mörka cel­len, britsen, alla dessa väl bekanta fasor! Och det vid hans ålder och efter att ha varit vad han var! Om han ännu vore ung! Men att gammal, som han var, duas av vilken som helst, att visi­teras av fångknekten, att erhålla käpprapp av uppsyningsmannen! Att gå med bara fötterna i järnbeslagna skor! Att morgon och kväll vid<noinclude> <references/></noinclude> 0igec2apux9mwiyzaoszygiqmhxf7gl 104 220035 657955 649191 2026-09-06T20:10:30Z Thuresson 20 /* Validerad */ 657955 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 581 —}}</noinclude>ronden framräcka sitt ben för att låta järnringen därom undersökas med hammaren! Att utstå främlingars nyfikenhet, till vilka man skulle säga: {{spärrad|Den där är den beryktade Jean Valjean, som varit mär i Montreuil!}} Och att om aftonen, drypande av svett, överväl­digad av trötthet, med den gröna mössan över ögonen, under sergeantens piska, två och två sti­ga uppför fallrepstrappan till det flytande fängel­set! Ack, vilket elände! Kan då ödet vara lika elakt som en tänkande varelse och bli lika grymt som människohjärtat? Göra vad han ville, återkom han ständigt till detta plågsamma dilemma, som låg på bottnen av hans grubbel: att kvarstanna i paradiset och där bli en djävul; att återvända till helvetet och där bli en ängel. Vad skulle han göra? Store Gud, vad skulle han göra? Den storm, ur vilken han med så mycken möda bärgat sig, bröt ånyo lös inom honom. Hans tan­kar begynte åter tumla om varandra. De antogo en viss slö och maskinmässig karaktär, som är egendomlig för förtvivlan. Namnet Romainville<noinclude> <references/></noinclude> cy20bgascaostohu7t0c2s54ksovkfo 104 220036 657956 649193 2026-09-06T20:11:19Z Thuresson 20 /* Validerad */ 657956 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 582 —}}</noinclude>återkom beständigt i hans tankar tillsammans med två verser av en visa, som han fordom hört. Han tänkte sig Romainville som en liten skog i närhe­ten av Paris, dit ungt förälskat folk i april månad plägar gå för att plocka syréner. Han vacklade till kroppen, liksom han vackla­de till själen. Han gick som ett litet barn, vilket man låter gå utan stöd. Vissa stunder sökte han bekämpa sin trötthet och gjorde en ansträngning för att åter bli herre över sitt förstånd. Han bjöd till att en sista gång, och nu den avgörande, förelägga sig det problem, vid vars lösning han så att säga hade dignat av trötthet. Bör jag angiva mig? Bör jag tiga? Det lyckades honom icke att se någonting tyd­ligt. De orediga dragen av alla de skäl, som han under sitt grubblande uppkastat, dallrade och upplöste sig som dimbilder det ena efter det an­dra. Han kände blott, att, vilket beslut han än fattade, skulle nödvändigt, och utan möjlighet för honom att undgå det, någonting hos honom dö. Att han till höger lika väl som till vänster inträd­de i en grav. Att han genomgick en dödskamp, hans lyckas eller hans dygds dödskamp. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> qxee2z0apopzozfbqcjhchyceaqnham 104 220037 657957 649195 2026-09-06T20:11:50Z Thuresson 20 /* Validerad */ 657957 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 583 —}}</noinclude>Ack, all hans obeslutsamhet hade åter fått makt med honom! Han hade icke kommit längre än i början. Sålunda kämpade denna olyckliga själ i döds­ångest. Aderton hundra år före denne olycklige man hade det hemlighetsfulla väsen, som i sig sammanfattar allt, som finns heligt hos mänsklig­heten, och alla dess lidanden, hade även detta vä­sen, under det olivträden skälvde för det oändli­gas vredgade stormvind, länge med handen skju­tit ifrån sig den förfärliga kalk, som syntes honom flödande av lidande och överströmmande av mör­ker i stjärnfyllda rymder. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 9vwmh7i96wxger56yhxodlntjoaq5js 0 225715 657925 2026-09-06T14:14:50Z ~2026-48300-29 19125 Samtida skildringar. 657925 wikitext text/x-wiki <div class="layout2" style="text-align:justify"> {{Titel|Ordinaire Stockholmiske Post Tidender,<br>Af den 18 Octobris 1710|kommentar={{Wikipedialänk|Slaget vid Köge bukt (1710)}}}} <div style="text-align: center;">Giötha Leyon den 3 Octobris</div> Sedan Hans Excell. Herr Gen. Ammiral. den 23 hujus kl. ungefår 8 om morgonen lyfte anckar emellan Sandhammar och Gåseberget, seglades hela dagen och ett stycke på natten, til dess man emellan Kl. 12 och 1 gick til Anckars under Danska Möen 2 mihl ifrån landet. Den 24 om morgonen Kl. 8 lyftes åter Anckar och stältes, sedan man fick 14 Danska Skep långt ifrån i sichtet, coursen ända åt dem til Kiöge-bucht, hwarest man wid ankomsten fan hela Danske Flottan bestående af några och 20 Skiepp och Fartyg förutan en stor hop wäl öfwer 40 Kiöpmans eller Transport Farkostar för sig liggiandes, då Hans Excellence lät wår Flotta ställa sig i dess tilbörlige rang och ordning, och gick så med en dragande wind lös på Fienden. Angrepet begyntes emellan kl. 2 och 3 efter middagen, och blef Fienden med ett godt mod af wår sidan angrepen, at man en tämmelig förhoppning hadc om en önskelig Success och utgång, hwar til så mycken större liknelse war, som samtl. wåra fönöyeligen giorde deras skyldighet och höllo sig i sin ordning, men de Danske der emeot tämmelig bracht sig i oreda, doch kom ett af deras störste Skiepp om 80 Stycken, som förde en Commendeurs Wimpel, genast i början af attaqwen med 2&nbsp;ne andre på wårt General-Ammiral Skiep ansättiandes, men råkade uppå första här ifrån skedde skåtten i brand, och flög efter trefierndels timars förlop i luften så at ey meer än 3 man, hwilka sprunge i Chloupen och kappade af fånglinan, blefwe bärgade, hwilket som man grant kunde märkia giorde fienden någon consternation. Men stormen, som genast så snart wij komme ihoop med fienden, begyntes och wäxte mer och mer til, blef så hård, at Skieppen ey kunde wändas eller bringas öfwer Stag, tilskyndade oss den skadan, at Herr Vice Ammiralen Sparres förstång något förut blåste öfwer Bord, och 2:ne wåra Skiepp råkade på grund uppå Refwet under Drakö, hwarföre emedan siön och wågorne uti det upwäxande hårda wädret, som war en hel storm, gingo så höge och store at de swåraste och underste Lags-Stycken på intetdera af wåra Skiepp kunde brukas, fann Hans Excellence General Ammiralen, sedau fienden sig redan retirerat och dragit tilbakas rådeligit at gå til anckars mitt emellan Stäfwens och Amack hwilket skiedde ungefår Kl. 5. efter middag: der på den Danske Flottan äfwen strax anckrade in i Buchten af Köge när under Landet, och låg man så den natten å båda sidor stilla, undantagandes hwad små Fartyg til een och annan förrättning blefwo detacherade; och ehuruwäl stormen continuerade hela natten öfwer, så hård som uti detta innewarande åhr kunnat wara, så är dock Gudi lof, derigenom ingen widare skada skiedt. Den 2 dito warade än stormen, doch bärgades folcket, Amunition och annat mehra af de 2 strandade Skieppen, hwilka så wida det war ogiörligit at kunna rädda eller få dem ifrån grunden, blefwo samma dag stukne i Brand och sprungo i Luften, så at fienden af dem ingen widare nytta får. Man fick samma dag äfwen efterrättelse, at at Fiendens Transport Skiepp, hwilka samteligen, så snart de sågo wår Flotta ankommandes, drogo sig tilbakas, 14 stycke blefwe satte på Strand emellan Kiöge och Kiöpenhamn af hwilka Herr Capitain Siöstierna ett stuckit i brand och ett nytt Gallioth-Skiepp har Herr Schoutbinacht von Löven då om natten låtit taga igenom sin eschaloupe, och under Capitain Otters anförande sänt ifrån sig. [[Kategori:Stora nordiska kriget]] [[Kategori:Stormaktstiden]] [[Kategori:Sveriges historia]] [[Kategori:Danmarks historia]] [[Kategori:1710-talets verk]] c9p0nog3ajk4nt3ut9gs7czjmoert2j 657928 657925 2026-09-06T16:08:48Z ~2026-48300-29 19125 Samtida skildringar. 657928 wikitext text/x-wiki <div class="layout2" style="text-align:justify"> {{Titel|Ordinaire Stockholmiske Post Tidender,<br>Af den 18 Octobris 1710|kommentar={{Wikipedialänk|Slaget vid Köge bukt (1710)}}}} <div style="text-align: center;">Giötha Leyon den 3 Octobris</div> Sedan Hans Excell. Herr Gen. Ammiral. den 23 hujus kl. ungefår 8 om morgonen lyfte anckar emellan Sandhammar och Gåseberget, seglades hela dagen och ett stycke på natten, til dess man emellan Kl. 12 och 1 gick til Anckars under Danska Möen 2 mihl ifrån landet. Den 24 om morgonen Kl. 8 lyftes åter Anckar och stältes, sedan man fick 14 Danska Skep långt ifrån i sichtet, coursen ända åt dem til Kiöge-bucht, hwarest man wid ankomsten fan hela Danske Flottan bestående af några och 20 Skiepp och Fartyg förutan en stor hop wäl öfwer 40 Kiöpmans eller Transport Farkostar för sig liggiandes, då Hans Excellence lät wår Flotta ställa sig i dess tilbörlige rang och ordning, och gick så med en dragande wind lös på Fienden. Angrepet begyntes emellan kl. 2 och 3 efter middagen, och blef Fienden med ett godt mod af wår sidan angrepen, at man en tämmelig förhoppning hadc om en önskelig Success och utgång, hwar til så mycken större liknelse war, som samtl. wåra fönöyeligen giorde deras skyldighet och höllo sig i sin ordning, men de Danske der emeot tämmelig bracht sig i oreda, doch kom ett af deras störste Skiepp om 80 Stycken, som förde en Commendeurs Wimpel, genast i början af attaqwen med 2&nbsp;ne andre på wårt General-Ammiral Skiep ansättiandes, men råkade uppå första här ifrån skedde skåtten i brand, och flög efter trefierndels timars förlop i luften så at ey meer än 3 man, hwilka sprunge i Chloupen och kappade af fånglinan, blefwe bärgade, hwilket som man grant kunde märkia giorde fienden någon consternation. Men stormen, som genast så snart wij komme ihoop med fienden, begyntes och wäxte mer och mer til, blef så hård, at Skieppen ey kunde wändas eller bringas öfwer Stag, tilskyndade oss den skadan, at Herr Vice Ammiralen Sparres förstång något förut blåste öfwer Bord, och 2:ne wåra Skiepp råkade på grund uppå Refwet under Drakö, hwarföre emedan siön och wågorne uti det upwäxande hårda wädret, som war en hel storm, gingo så höge och store at de swåraste och underste Lags-Stycken på intetdera af wåra Skiepp kunde brukas, fann Hans Excellence General Ammiralen, sedau fienden sig redan retirerat och dragit tilbakas rådeligit at gå til anckars mitt emellan Stäfwens och Amack hwilket skiedde ungefår Kl. 5. efter middag: der på den Danske Flottan äfwen strax anckrade in i Buchten af Köge när under Landet, och låg man så den natten å båda sidor stilla, undantagandes hwad små Fartyg til een och annan förrättning blefwo detacherade; och ehuruwäl stormen continuerade hela natten öfwer, så hård som uti detta innewarande åhr kunnat wara, så är dock Gudi lof, derigenom ingen widare skada skiedt. Den 2 dito warade än stormen, doch bärgades folcket, Amunition och annat mehra af de 2 strandade Skieppen, hwilka så wida det war ogiörligit at kunna rädda eller få dem ifrån grunden, blefwo samma dag stukne i Brand och sprungo i Luften, så at fienden af dem ingen widare nytta får. Man fick samma dag äfwen efterrättelse, at at Fiendens Transport Skiepp, hwilka samteligen, så snart de sågo wår Flotta ankommandes, drogo sig tilbakas, 14 stycke blefwe satte på Strand emellan Kiöge och Kiöpenhamn af hwilka Herr Capitain Siöstierna ett stuckit i brand och ett nytt Gallioth-Skiepp har Herr Schoutbinacht von Löven då om natten låtit taga igenom sin eschaloupe, och under Capitain Otters anförande sänt ifrån sig. Stormen coutinuerade den Dagen och följande natten lika, hwarföre lågo Flottarne stilla. Den 26 om Måndags Morgon kommo några och 20 Segel utur siön och stälte deras cours åt Danska Flottan eller Kiöpenhamn, men när deras commendeur som förde en Fregat såg wår Flotta i wägen, giorde han genast Sein til wända och gick til siös, hwar på någre af wåra lätte Skiep commenderades at jaga, hwilka och efter handen inhemtade åthskillige af dem dels Hollendske, Lybiske och Danske, alle befrachtade til Transportens eller Ryssars öfwerförande ifrån Dantzig, hwar ifrån de nu kommo, men hade likwäl inga Ryssar med sig, för hwad orsak weta de intet, utan äre de allenast beordrade at gå där ifrån och förfoga sig hem, at man således Gudi lof ingen Ryss eller Calmuc lärer hafwa at rädas före i Skåne i detta åhr. Alle Lybiske och Holländare af desse Transport-Skiepp lät Hans Excellenee Herr General Ammiralen gåå bort, men de Danske sedan folcket blef dem ifråntagit och såsom fångar brachte hit på Flottan, blefwo om Natten emellan den 26 och 27 upbrände, hwilken illumination allarmerade den Danska Flottan så, at den giorde öfwer 100 skått om Natten, och woro mäst alla under Segel i deras dal och Bucht där the lågo. 2 Danska Fartyg upbrändes desvtan den 26 af wåra små Kreutzare och äro således med det stora Skieppet 10 stycken för dem genom eld förderfwade, förutan de som blefwne på Stranden satt, så at fiendens förlust är ansenlig nog, men förnämst är det, at hans upsåt til öfwerförsel af Ryssar ey gått för sig.<br> Den 26 September seent om aftonen enär ofwanberörde Danska Skiepp woro i brand stuckne, gick Hans Excellence, i anledning af det som om Morgonen uti Krigsrådet blef beslutit, til Segels at draga med Flottan ifråu Kiögerbucht och det därwarande trängsel, och seglades så den Natten och följande dagen, doch ey länger än til Falsterbo, at låcka Fienden utur-Trängslet; men han hade där til ingen lust. [[Kategori:Stora nordiska kriget]] [[Kategori:Stormaktstiden]] [[Kategori:Sveriges historia]] [[Kategori:Danmarks historia]] [[Kategori:1710-talets verk]] 8o0tvskcnddjwr9cazex890grf94rrz 657939 657928 2026-09-06T19:04:22Z ~2026-48300-29 19125 Samtida skildringar. 657939 wikitext text/x-wiki <div class="layout2" style="text-align:justify"> {{Titel|Ordinaire Stockholmiske Post Tidender,<br>Af den 18 Octobris 1710|kommentar={{Wikipedialänk|Slaget vid Köge bukt (1710)}}}} <div style="text-align: center;">Giötha Leyon den 3 Octobris</div> Sedan Hans Excell. Herr Gen. Ammiral. den 23 hujus kl. ungefår 8 om morgonen lyfte anckar emellan Sandhammar och Gåseberget, seglades hela dagen och ett stycke på natten, til dess man emellan Kl. 12 och 1 gick til Anckars under Danska Möen 2 mihl ifrån landet. Den 24 om morgonen Kl. 8 lyftes åter Anckar och stältes, sedan man fick 14 Danska Skep långt ifrån i sichtet, coursen ända åt dem til Kiöge-bucht, hwarest man wid ankomsten fan hela Danske Flottan bestående af några och 20 Skiepp och Fartyg förutan en stor hop wäl öfwer 40 Kiöpmans eller Transport Farkostar för sig liggiandes, då Hans Excellence lät wår Flotta ställa sig i dess tilbörlige rang och ordning, och gick så med en dragande wind lös på Fienden. Angrepet begyntes emellan kl. 2 och 3 efter middagen, och blef Fienden med ett godt mod af wår sidan angrepen, at man en tämmelig förhoppning hadc om en önskelig Success och utgång, hwar til så mycken större liknelse war, som samtl. wåra fönöyeligen giorde deras skyldighet och höllo sig i sin ordning, men de Danske der emeot tämmelig bracht sig i oreda, doch kom ett af deras störste Skiepp om 80 Stycken, som förde en Commendeurs Wimpel, genast i början af attaqwen med 2&nbsp;ne andre på wårt General-Ammiral Skiep ansättiandes, men råkade uppå första här ifrån skedde skåtten i brand, och flög efter trefierndels timars förlop i luften så at ey meer än 3 man, hwilka sprunge i Chloupen och kappade af fånglinan, blefwe bärgade, hwilket som man grant kunde märkia giorde fienden någon consternation. Men stormen, som genast så snart wij komme ihoop med fienden, begyntes och wäxte mer och mer til, blef så hård, at Skieppen ey kunde wändas eller bringas öfwer Stag, tilskyndade oss den skadan, at Herr Vice Ammiralen Sparres förstång något förut blåste öfwer Bord, och 2:ne wåra Skiepp råkade på grund uppå Refwet under Drakö, hwarföre emedan siön och wågorne uti det upwäxande hårda wädret, som war en hel storm, gingo så höge och store at de swåraste och underste Lags-Stycken på intetdera af wåra Skiepp kunde brukas, fann Hans Excellence General Ammiralen, sedau fienden sig redan retirerat och dragit tilbakas rådeligit at gå til anckars mitt emellan Stäfwens och Amack hwilket skiedde ungefår Kl. 5. efter middag: der på den Danske Flottan äfwen strax anckrade in i Buchten af Köge när under Landet, och låg man så den natten å båda sidor stilla, undantagandes hwad små Fartyg til een och annan förrättning blefwo detacherade; och ehuruwäl stormen continuerade hela natten öfwer, så hård som uti detta innewarande åhr kunnat wara, så är dock Gudi lof, derigenom ingen widare skada skiedt. Den 2 dito warade än stormen, doch bärgades folcket, Amunition och annat mehra af de 2 strandade Skieppen, hwilka så wida det war ogiörligit at kunna rädda eller få dem ifrån grunden, blefwo samma dag stukne i Brand och sprungo i Luften, så at fienden af dem ingen widare nytta får. Man fick samma dag äfwen efterrättelse, at at Fiendens Transport Skiepp, hwilka samteligen, så snart de sågo wår Flotta ankommandes, drogo sig tilbakas, 14 stycke blefwe satte på Strand emellan Kiöge och Kiöpenhamn af hwilka Herr Capitain Siöstierna ett stuckit i brand och ett nytt Gallioth-Skiepp har Herr Schoutbinacht von Löven då om natten låtit taga igenom sin eschaloupe, och under Capitain Otters anförande sänt ifrån sig. Stormen coutinuerade den Dagen och följande natten lika, hwarföre lågo Flottarne stilla. Den 26 om Måndags Morgon kommo några och 20 Segel utur siön och stälte deras cours åt Danska Flottan eller Kiöpenhamn, men när deras commendeur som förde en Fregat såg wår Flotta i wägen, giorde han genast Sein til wända och gick til siös, hwar på någre af wåra lätte Skiep commenderades at jaga, hwilka och efter handen inhemtade åthskillige af dem dels Hollendske, Lybiske och Danske, alle befrachtade til Transportens eller Ryssars öfwerförande ifrån Dantzig, hwar ifrån de nu kommo, men hade likwäl inga Ryssar med sig, för hwad orsak weta de intet, utan äre de allenast beordrade at gå där ifrån och förfoga sig hem, at man således Gudi lof ingen Ryss eller Calmuc lärer hafwa at rädas före i Skåne i detta åhr. Alle Lybiske och Holländare af desse Transport-Skiepp lät Hans Excellenee Herr General Ammiralen gåå bort, men de Danske sedan folcket blef dem ifråntagit och såsom fångar brachte hit på Flottan, blefwo om Natten emellan den 26 och 27 upbrände, hwilken illumination allarmerade den Danska Flottan så, at den giorde öfwer 100 skått om Natten, och woro mäst alla under Segel i deras dal och Bucht där the lågo. 2 Danska Fartyg upbrändes desvtan den 26 af wåra små Kreutzare och äro således med det stora Skieppet 10 stycken för dem genom eld förderfwade, förutan de som blefwne på Stranden satt, så at fiendens förlust är ansenlig nog, men förnämst är det, at hans upsåt til öfwerförsel af Ryssar ey gått för sig.<br><br> Den 26 September seent om aftonen enär ofwanberörde Danska Skiepp woro i brand stuckne, gick Hans Excellence, i anledning af det som om Morgonen uti Krigsrådet blef beslutit, til Segels at draga med Flottan ifråu Kiögerbucht och det därwarande trängsel, och seglades så den Natten och följande dagen, doch ey länger än til Falsterbo, at låcka Fienden utur-Trängslet; men han hade där til ingen lust. Hela den dagen lofwerandes stadigt, til dess at han förmiddagen den 28 gick Falsterboref förbij, och han den 29 mot morgonstunden til anckars under tedt, at någon tijd afbida, om fienden wil låta se sig här i widden, hwarest lägligit kunde wara nogot med honom at wåga, men ey i den trängslan som är emellan Stefwens och Falsterboo, dijt in til fienden låtit see sig, men ey länger. Enär wij nu seglade Möön förbij, såge wij där ett Danskt 3 Däckskep, hwilket där siunkit på 16 famnar watn, så at deraf ey mera syntes än Äselhufwuden och 3 masterne, wij lupe det samma rätt förbij; altså hade Danske ey allenast förlorat twänne af sine störste Örlogskiep, utan och månge rådlöse blefne, på hwilka deras master ock tog förderfwade, sådane wij åt minstone kunnat förmärckia åtta stycken, förutan små Fleuter och Fregatter, hwilka någre äre förbrände och twänne eröfrade, desutan Capitain Hencks som de Danske honom sidstliden sommars ifråntoge, men nu åter måste mista.<br><br> [[Kategori:Stora nordiska kriget]] [[Kategori:Stormaktstiden]] [[Kategori:Sveriges historia]] [[Kategori:Danmarks historia]] [[Kategori:1710-talets verk]] 7oswbj1i7zg5gygvujq5v4z6hvvfmek 657969 657939 2026-09-07T06:13:03Z ~2026-48300-29 19125 Samtida skildringar. 657969 wikitext text/x-wiki <div class="layout2" style="text-align:justify"> {{Titel|Ordinaire Stockholmiske Post Tidender,<br>Af den 18 Octobris 1710|kommentar={{Wikipedialänk|Slaget vid Köge bukt (1710)}}}} <big><div style="text-align: center;">Giötha Leyon den 3 Octobris</div></big> Sedan Hans Excell. Herr Gen. Ammiral. den 23 hujus kl. ungefår 8 om morgonen lyfte anckar emellan Sandhammar och Gåseberget, seglades hela dagen och ett stycke på natten, til dess man emellan Kl. 12 och 1 gick til Anckars under Danska Möen 2 mihl ifrån landet. Den 24 om morgonen Kl. 8 lyftes åter Anckar och stältes, sedan man fick 14 Danska Skep långt ifrån i sichtet, coursen ända åt dem til Kiöge-bucht, hwarest man wid ankomsten fan hela Danske Flottan bestående af några och 20 Skiepp och Fartyg förutan en stor hop wäl öfwer 40 Kiöpmans eller Transport Farkostar för sig liggiandes, då Hans Excellence lät wår Flotta ställa sig i dess tilbörlige rang och ordning, och gick så med en dragande wind lös på Fienden. Angrepet begyntes emellan kl. 2 och 3 efter middagen, och blef Fienden med ett godt mod af wår sidan angrepen, at man en tämmelig förhoppning hadc om en önskelig Success och utgång, hwar til så mycken större liknelse war, som samtl. wåra fönöyeligen giorde deras skyldighet och höllo sig i sin ordning, men de Danske der emeot tämmelig bracht sig i oreda, doch kom ett af deras störste Skiepp om 80 Stycken, som förde en Commendeurs Wimpel, genast i början af attaqwen med 2&nbsp;ne andre på wårt General-Ammiral Skiep ansättiandes, men råkade uppå första här ifrån skedde skåtten i brand, och flög efter trefierndels timars förlop i luften så at ey meer än 3 man, hwilka sprunge i Chloupen och kappade af fånglinan, blefwe bärgade, hwilket som man grant kunde märkia giorde fienden någon consternation. Men stormen, som genast så snart wij komme ihoop med fienden, begyntes och wäxte mer och mer til, blef så hård, at Skieppen ey kunde wändas eller bringas öfwer Stag, tilskyndade oss den skadan, at Herr Vice Ammiralen Sparres förstång något förut blåste öfwer Bord, och 2:ne wåra Skiepp råkade på grund uppå Refwet under Drakö, hwarföre emedan siön och wågorne uti det upwäxande hårda wädret, som war en hel storm, gingo så höge och store at de swåraste och underste Lags-Stycken på intetdera af wåra Skiepp kunde brukas, fann Hans Excellence General Ammiralen, sedau fienden sig redan retirerat och dragit tilbakas rådeligit at gå til anckars mitt emellan Stäfwens och Amack hwilket skiedde ungefår Kl. 5. efter middag: der på den Danske Flottan äfwen strax anckrade in i Buchten af Köge när under Landet, och låg man så den natten å båda sidor stilla, undantagandes hwad små Fartyg til een och annan förrättning blefwo detacherade; och ehuruwäl stormen continuerade hela natten öfwer, så hård som uti detta innewarande åhr kunnat wara, så är dock Gudi lof, derigenom ingen widare skada skiedt. Den 2 dito warade än stormen, doch bärgades folcket, Amunition och annat mehra af de 2 strandade Skieppen, hwilka så wida det war ogiörligit at kunna rädda eller få dem ifrån grunden, blefwo samma dag stukne i Brand och sprungo i Luften, så at fienden af dem ingen widare nytta får. Man fick samma dag äfwen efterrättelse, at at Fiendens Transport Skiepp, hwilka samteligen, så snart de sågo wår Flotta ankommandes, drogo sig tilbakas, 14 stycke blefwe satte på Strand emellan Kiöge och Kiöpenhamn af hwilka Herr Capitain Siöstierna ett stuckit i brand och ett nytt Gallioth-Skiepp har Herr Schoutbinacht von Löven då om natten låtit taga igenom sin eschaloupe, och under Capitain Otters anförande sänt ifrån sig. Stormen coutinuerade den Dagen och följande natten lika, hwarföre lågo Flottarne stilla. Den 26 om Måndags Morgon kommo några och 20 Segel utur siön och stälte deras cours åt Danska Flottan eller Kiöpenhamn, men när deras commendeur som förde en Fregat såg wår Flotta i wägen, giorde han genast Sein til wända och gick til siös, hwar på någre af wåra lätte Skiep commenderades at jaga, hwilka och efter handen inhemtade åthskillige af dem dels Hollendske, Lybiske och Danske, alle befrachtade til Transportens eller Ryssars öfwerförande ifrån Dantzig, hwar ifrån de nu kommo, men hade likwäl inga Ryssar med sig, för hwad orsak weta de intet, utan äre de allenast beordrade at gå där ifrån och förfoga sig hem, at man således Gudi lof ingen Ryss eller Calmuc lärer hafwa at rädas före i Skåne i detta åhr. Alle Lybiske och Holländare af desse Transport-Skiepp lät Hans Excellenee Herr General Ammiralen gåå bort, men de Danske sedan folcket blef dem ifråntagit och såsom fångar brachte hit på Flottan, blefwo om Natten emellan den 26 och 27 upbrände, hwilken illumination allarmerade den Danska Flottan så, at den giorde öfwer 100 skått om Natten, och woro mäst alla under Segel i deras dal och Bucht där the lågo. 2 Danska Fartyg upbrändes desvtan den 26 af wåra små Kreutzare och äro således med det stora Skieppet 10 stycken för dem genom eld förderfwade, förutan de som blefwne på Stranden satt, så at fiendens förlust är ansenlig nog, men förnämst är det, at hans upsåt til öfwerförsel af Ryssar ey gått för sig.<br><br> Den 26 September seent om aftonen enär ofwanberörde Danska Skiepp woro i brand stuckne, gick Hans Excellence, i anledning af det som om Morgonen uti Krigsrådet blef beslutit, til Segels at draga med Flottan ifråu Kiögerbucht och det därwarande trängsel, och seglades så den Natten och följande dagen, doch ey länger än til Falsterbo, at låcka Fienden utur-Trängslet; men han hade där til ingen lust. Hela den dagen lofwerandes stadigt, til dess at han förmiddagen den 28 gick Falsterboref förbij, och han den 29 mot morgonstunden til anckars under Ystedt, at någon tijd afbida, om fienden wil låta se sig här i widden, hwarest lägligit kunde wara nogot med honom at wåga, men ey i den trängslan som är emellan Stefwens och Falsterboo, dijt in til fienden låtit see sig, men ey länger. Enär wij nu seglade Möön förbij, såge wij där ett Danskt 3 Däckskep, hwilket där siunkit på 16 famnar watn, så at deraf ey mera syntes än Äselhufwuden och 3 masterne, wij lupe det samma rätt förbij; altså hade Danske ey allenast förlorat twänne af sine störste Örlogskiep, utan och månge rådlöse blefne, på hwilka deras master ock tog förderfwade, sådane wij åt minstone kunnat förmärckia åtta stycken, förutan små Fleuter och Fregatter, hwilka någre äre förbrände och twänne eröfrade, desutan Capitain Hencks som de Danske honom sidstliden sommars ifråntoge, men nu åter måste mista.<br><br> Den 2 October kom en Lybsk Man, hwilken dagen tilförende seglat från Kiöpenhamn hijt til flottan och berättade, at han set den Danske til anckars under Säfwens tilsammans 26 segel små och stora, och ibland den 3:ne utan stenger, och 5 andre utan Stenger och Master, aldeles rådlöse wåre inbracht til Kiöpenhamn. Skeppet som för de Danske sprungit i luften, säyer denne Lybske man hafwer warit Dannebrog, tilförende ett Ammiral Skep som fört 80 Stycken, med mera än 600 mans besättning, som alle blefne förlorade.<br><br> Den Danske Espingen, som i den starka stormen wid Ystad strandade har Capitain Bröms uptagit och bracht hijt til Flottan, är ett artigt Fahrtyg, med des tilbehör wäl försedt samt 4 Stycken, 2:ne af Metall och 2:ne af Jern. Den 3 October komme wåre Krytzare tilbaka med berättelsen at den Danske Flottan ligger, efter Lybskmans utsago, under Stefwens, men intet sedt flere än 18 styck, som legat stilla, och 4 hwilke warit under segel, men til dess de blifwit wåre twänne Krytzare warse, lupit tilbaka ttil sine Camerater. Hans Excell. och samtel. Herr. Ammiraler, Flagman samt Officerare må wäl, ingen man af wåra är blefwen skuten eller blesserat i actionen.<br><br> <center><tt>Ordre de Bataille</tt> på Hufwud-<tt>Esquadren</tt><br>ifrån Carlscrona utlupen den 21 Sept. 1710.</center><br> [[Kategori:Stora nordiska kriget]] [[Kategori:Stormaktstiden]] [[Kategori:Sveriges historia]] [[Kategori:Danmarks historia]] [[Kategori:1710-talets verk]] gkhkbzsy6ghq1cr92kksbb218r39rhn 104 225716 657927 2026-09-06T16:07:55Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 657927 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|95}}</noinclude>William Adolphus, som övergivit sina militära strävanden, förde ett lättjefullt dagdrivareliv. Följden var att han blev loj och håglös och att hans korpulens tilltog. Jag nämner denna personliga detalj emedan jag tror att den hade ett stort inflytande på Victorias känslor för honom. Hennes sammansatta natur inneslöt en viss kärlek till det romantiska, och för var tum som William Adolphus lade ut, och för varje ökning i hans isterhaka kände hon sig mindre och mindre tillfredsställd i denna sin instinkt. Hon sökte följaktligen andra intressen samt lyckades på ett verkligen skickligt sätt förena »den oförstådda kvinnan med den firade salongsdamen», under det hon uppträdde som vetenskapens och konstens beskyddarinna och samtidigt överlämnade sig åt ett intellektuellt koketteri med professorer och andra lärda. Däri låg intet ont och William Adolphus skulle icke på minsta sätt ha låtit störa sig därav. Han ägde den oantastligaste självsäkerhet, som härleder sig från fullständig brist på inbillningsförmåga. Men olyckligtvis började hon behandla honom med något liknande förakt, lät honom märka att hans sällskap icke tillfredsställde hennes andliga behov, och visade sig mer än villig att låta honom välja sitt eget umgänge och fritt förfoga över sin tid. Godmodig som han var blev han icke ond över det, utan medgav gärna att hans hustrus vänner tråkade ut honom, samt begagnade sig belåten och i vidsträcktaste måtto av den frihet som deras olika böjelser beredde honom. Sålunda kunde han fritt ägna sig åt sin sport, sina hundar och sina hästar. Och allt detta var nu gott och väl. Men så blev han även en väl känd beskyddare av dramatiken i dess lättare former; och det var, av skäl som jag straxt skall nämna, icke fullt så förmånligt. Från denna William Adolphus' sista vurm var det, som det av mig ovan nämnda spända förhållandet mellan honom och hans hustru härledde sig. Bland alla dem som korsat min stig är det få som grävt sig tydligare in i mitt minne än Coralie Mansoni. Det inflytande hon kom att utöva på mitt liv blev visserligen på långt när icke av den betydelse<noinclude> <references/></noinclude> b3snnojh9dkhf6sh2gg8lw0tgo9d6du 104 225717 657929 2026-09-06T16:11:11Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 657929 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />96</noinclude>som grevinnan von Sempachs hade, men likväl står hon särskilt livligt för min hågkomst. Född, himlen vete var, och av föräldrar, vilkas namn jag betvivlar att hon skulle kunna uppgiva, som jag tror kommen från gränstrakten mellan Italien och Frankrike, en Rivierans dotter, hade hon hela sin ungdom fört ett kringirrande, äventyrligt liv, om vilket hon då hon var vid meddelsamt lynne ibland kunde berätta. Med detta behöver jag dock ej sysselsätta mig. Då jag första gången såg henne, spelade hon en obetydlig roll uti en operett som gavs i Forstadt. Några veckor senare hade hon fått huvudrollen och var alla ungherrars förtjusning. Hon var då tjugutre år, lång, mörk och fyllig till figuren, dömd till en kortvarig skönhet, men vid denna tidpunkt härlig att se. Någon större intelligens tycktes hon icke besitta, men ägde däremot en märkvärdig färdighet i fullföljandet av sina en gång fattade beslut samt en beundransvärt klar uppfattning av sina egna intressen. I den allmänna konversationen var hon varken kvick eller ens rolig. Sin skönhet avgudade hon, ty det var den hon hade att tacka för allt vad hon var. I fråga om kroppsrörelse var hon mycket trög, däremot särdeles förtjust i att äta och dricka samt förstod väl konsten att förvalta sina pengar. Allt detta låter och var icke synnerligen tilltalande. Men å andra sidan ägde hon en viss enkelhet och naturlighet, en allmän välvilja och önskan att göra folk nöjda och glada samt (vad jag tyckte bäst om hos henne) en medfödd ärlighet, som kom henne att uppskatta både sig själv och andra så på håret nära sitt eget och deras verkliga värde att det stundom var rent av häpnadsväckande. Det var som om hon, för övrigt varken ovanligt begåvad eller i besittning av någon särskilt upphöjd karaktär, hade blivit förlänad en clairvoyance, som lät henne se in i andras hjärtan, samt en obeveklig välgörande uppriktighet, som tvang henne att tala om allt vad hon läste där för alla som ville höra på. Vad hon än gjorde eller icke gjorde i sitt egendomliga liv, men aldrig smickrade hon någon, vare<noinclude> <references/></noinclude> 8l2ivu9v7yn35hw7uzo8htqz3izhm97 104 225718 657930 2026-09-06T16:13:31Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 657930 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|97}}</noinclude>sig man eller kvinna, eller gjorde hon sig själv till någon annan än den hon var. Det var William Adolphus som gjorde henne på modet, så underligt kan det gå till. Han gick fem kvällar å rad och såg henne. Veckan därpå kom en ny pjes upp med Coralie i huvudrollen, Min svåger lät skicka bud på henne att infinna sig i hans loge. Han var prins, förnäm och av hög rang samt efter vad det såg ut bottenlöst rik. Coralie var artig, men utan överdrift. Jag tycker mig just se det förtjusta leende som måste ha upplyst William Adolphus' breda anlete. Nästa dag gjorde han Coralie den äran av ett besök i hennes vackra villa, där hon bodde med sin styvfaster (egendomlig släktskap!), madame Briande. Han mottogs med slapp vänlighet; entusiasm hörde icke till Coralies fullkomligheter. Hur det var, lät hon i sin maklighet undslippa sig det yttrandet att monseigneur var {{Spärrad|bon enfant}}. Det förflyttade William Adolphus ända upp till sjunde himmelen. Han kom hem och talade icke om för sin gemål var han hade varit. Denna tystnad var betecknande. I regeln berättade han henne allting, om det så blott var att han hade besökt sin skräddare eller sin perukmakare. Han hade verkligen icke ett begrepp om att en del saker kunna vara ointressanta, Fast jag vill visst icke säga att detta hans drag är något ovanligt hos människor. Min svåger och jag voro mycket goda vänner. En dag föreslog han att jag skulle följa med honom på teatern och efteråt vara hans gäst, ty han skulle bjuda Coralle på supé. — Var då? frågade jag leende. — Jo, jag vet en utmärkt restaurant, där jag har ett enskilt rum, tillstod han. — Och de känna dig inte? — Jo, visst känna de mig. — Jag menar att de ha den vänligheten att inte känna varken dig eller mig. — Åh, nu förstår jag. Ja, naturligtvis. Följden blev att jag gjorde William Adolphus sällskap på teatern och efteråt även superade med honom. Flera herrar som jag kände voro med, bland dem Wetter och vicomte de Varvilliers, andra sekreteraren vid<noinclude> <references/> {{ph|K. S. 7}}</noinclude> jn458br1ux8852vtd0gubvuhzdxdo0o 104 225719 657931 2026-09-06T16:16:09Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 657931 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />98</noinclude>franska legationen och ett äkta modelejon. All etikett var bannlyst. Varvilliers satt på min vänstra sida och sysselsatte sig med att giva mig upplysningar om min högra granne, Coralie. Jag lyssnade tankspritt, ty åsynen av Wetter hade väckt andra tankar till liv inom mig. Med Coralie hade jag ännu icke talat; min svåger tog henne helt och hållet i beslag. — Jag borde kanske konversera litet med henne? sade jag slutligen till Varvilliers. — Åh, jag ber tusen gånger om förlåtelse för att jag uppehållit ers majestät! utropade han. Ja, det vore kanske lämpligt. William Adolphus' röst ljöd utan uppehåll, skildrande en tävling mellan en av hans hästar och någon annans … Jag vände mig åt sidan för att följa Varvilliers råd; och till min överraskning fann jag Coralies ögon fästa på mig med ett uttryck som om hon kände sig halvt road av något. — Varför, började hon, utan alt vänta på att jag först tilltalade henne, hör ni på vad Varvilliers berättar om mig, i stället för att själv taga reda på hurudan jag är? — Hur vet ni att han talade om er, mademoiselle? Hon ryckte på axlarna och återgick till sin sallad. William Adolphus gjorde henne en fråga; och hon nickade utan att se upp från sin tallrik. Också jag började äta. — Det är en god sallad, anmärkte jag efter några ögonblick. — Mycket, sade Coralie och riktade sina stora ögon på mig. Ack, mon dieu, vad det är sällsynt! sade hon med en suck. — Fullkomligheten är alltid sällsynt, sade jag med en menande blick på henne; hon väntade sig säkert någon artighet av mig. Coralie förde handen upp till sitt hår, fingrade på lockarna i pannan, smålog åt mig och vände sig åter till sin sallad. Jag skrattade. Hon såg hastigt upp på mig. — Ni skrattar åt mig? sade hon, men icke harmset, utan endast öppet frågande. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 0o7sfvuhfrge2v7idmvmu5ivwxq2g7b 104 225720 657932 2026-09-06T16:19:42Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 657932 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|99}}</noinclude>— Nej, åt hela människosläktet, mademoiselle. Det är vi, inte ni, som komma mig att skratta. Hon betraktade mig med synbar nyfikenhet och hennes läppar drogo sig till ett leende. — Varför det? frågade hon, nätt och jämt visande sina vita, jämna tänder. — Har ni inte kommit underfund med det än? William Adolphus började nu tala till henne. Men hon hörde icke på honom; man skulle ha kunnat svära på att hon var döv på det örat som var närmast honom. Hon hade slutat sin sallad och satt vänd mot mig. Om en snövit axel kunde på något sätt trösta min svåger, hade han en utomordentlig utsikt. Men han var tydligen icke nöjd, ty han sköt bullersamt sin stol från bordet och ropade till mig: — Skola vi röka? Jag har ätit mig mätt. — Med största nöje, svarade jag. — Han har till och med ätit alldeles för mycket, anmärkte Coralie långt ifrån »avsides». Både han och jag äta för mycket. Han är redan fet och jag blir. — Ni är pratsam i kväll, mademoiselle, sade Varvilliers, i det han bjöd henne en cigarrett. — Ja, det finns någon, som jag tycker det är värt att tala med, genmälde hon. — Ack — och inte i går kväll! utropade han, låtsande sig vara förtvivlad. Som jag emellertid ansåg att det skulle vara illa gjort av mig att först njuta av min svågers supé och sedan förstöra hans nöje, bugade jag mig för den unga damen och gick bort till Wetter. Bredvid honom var en grupp av unga män, som skrattade och pratade med madame Briande; men han tycktes icke höra på dem. Varvilliers följde mig, och William Adolphus satte sig hos Coralie. Men jag hade icke talat med Wetter mer än ett par minuter, förrän hon steg upp, lämnade min svåger och kom fram till oss, ställande sig bredvid mig. Halvt dragen till, halvt tillbakastött av henne, och ännu ung nog för att vara blyg, kände jag mig helt förlägen; de övriga herrarna smålogo med undantag naturligtvis av William Adolphus — och Varvilliers viskade till mig: {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 9tivgdm8poqib110n62yamt3kiw3dbf 104 225721 657933 2026-09-06T16:21:59Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 657933 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />100</noinclude>— {{Spärrad|Les beaux yeux de votre couronne, sire}}. Coralie hörde hans varning, men blev icke det minsta förnärmad. — Besvära er inte, sade hon till Varvilliers. Kungen är inte något dumhuvud; han inbillar sig inte att folk glömmer vem han är. — Ni drar era slutsatser efter väl kort bekantskap, svarade Varvilliers litet retad, — Det är min vana; och varför skulle jag inte säga ut vad jag tänker? Welter skrattade. — Ni gör klokast i att inte be att få veta vad mademoiselle tänker om er, vicomte, sade han till fransmannen. — Vid Gud, det har ni rätt i utropade han. Men se, där sitter monseigneur alldeles ensam! — Ja, verkligen, sade Coralie. Gå och tala med honom. Kungen och jag skola prata. Wetter och Varvilliers gingo, den förre skrattande, den senare ännu litet förargad efter ordväxlingen. Coralie stack sin hand under min arm och förde mig bort till en soffa. Jag hade nu återvunnit min fattning och kände mig intresserad och road. — Briande, sade hon plötsligt, beklagar sig alltid över min bristande intelligens, Hur skall det gå för dig som är så dum, säger hon. Män vinnas visserligen genom ett vackert ansikte, men styras genom förstånd och kvickhet. Så säger hon jämt. Ja, inte vet jag. Kvickhet ligger inte för mig. Och hon såg på mig, halvt frågande, halvt trotsigt. — Jag märker ingen brist i det hänseendet, mademoiselle, sade jag. — Jaså, ja då har ni inte känt några kvicka kvinnor då, svarade hon lugnt. Men så förfärligt trög fattningsgåva har jag ändå inte. Inte som monseigneur därborta till exempel. — Min svåger? — Ja, han lär ju vara det, har jag hört. Då hon sade detta, såg hon återigen på mig och började skratta. Jag instämde. Men det gick ej gärna an att jag satt och diskuterade William Adolphus' små<noinclude> <references/></noinclude> edpvogn5squzmqcq0uypjkdnrz76ijk 104 225722 657934 2026-09-06T16:27:22Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 657934 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|101}}</noinclude>svagheter med henne, varför jag hastigt avlägsnade mig från ämnet. — Nå, vilken man skulle ni då vilja styra med den där kvickheten? frågade jag. — Jag vet inte — det är inte gott att säga, när den skulle kunna bli till nytta, sade hon med ett knappt märkbart leende. — Men nog är väl skönheten ändå mäktigare? — I fråga om monseigneur, ja! — Åh, låt oss inte tala om monseigneur. — Men inte beträffande män av annat slag. — Somliga män låta inte behärska sig av några medel som helst, — Tror ni? — Wetter till exempel? — Jag skulle ge honom en vecka till att göra motstånd. — Varvilliers då? — En dag. {{Rättelse|—&nbsp;|}}Den tredje frågan gjorde jag icke, men jag såg på henne med ett leende, som hon naturligtvis förstod, fast hon icke sade mig hur långt motstånd hon skulle ha förespått mig. Som jag tyckte att jag nu hade talat nog med henne och hon icke ville lämna mig i fred, beslöt jag att ta avsked och sade godnatt till henne. Hon upptog det med en i ögonen fallande likgiltighet. — Det var roligt att få göra er bekantskap, sade jag. — Ja visst ja, ni tycker att jag är en besynnerlig varelse, en ny erfarenhet. Och därmed gick hon sin väg, fast jag just stod i begrepp att säga något mer. Varvilliers hade samma väg som jag, varför jag tog honom med mig. Han pratade muntert, medan vi åkte, Vad jag tyckte om hos vicomten var hans bestämda förnekande av livets påstådda allvar. Särskilt tycktes han för tillfället road av den situation, som han nu började giva mig en inblick i. Enligt hans uppgift var Wetter passionerat, min svåger hopplöst förälskad i Coralie. Wetter var färdig att ruinera sig och förstöra alla sina framtidsutsikter för hennes skull och skulle med glädje ha gift sig med henne.<noinclude> <references/></noinclude> ryeghimcq9codt5xikz9oa5d0s41yt0 104 225723 657935 2026-09-06T16:29:56Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 657935 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />102</noinclude>William Adolphus var i stånd att trotsa såväl sin gemål som sin svärmor och den allmänna opinionen. Men Coralie, upplyste han vidare, brydde sig icke stort om någondera. Wetter kunde ingenting giva henne, och William Adolphus hade redan förskaffat henne det avancement, som det stod i hans makt att förhjälpa henne till. — Nu ville hon ha något nytt, och därför lagade hon så, att han förde ers majestät till henne, slutade han skrattande. — Var min svåger ovillig att göra det? — Nej, för all del! Han begrep ingenting, skrattade Varvilliers. Han var bara stolt över att få er med. — Det är ganska genant för mig. Jag borde inte ha gått. — Åh, sire, när man har haft roligt, skall man inte vara otacksam! Hon roade er ju? — Ja, åtminstone intresserade hon mig. Han ryckte på axlarna. — Nå, vad kan ni mer begära? tycktes han säga. Men inom mig undrade jag, om jag gjorde rätt i att uppmuntra denne William Adolphus' dårskap. Fransmannens snabba fattningsförmåga lät honom läsa mina tankar. — Om ni vill rädda prinsen från den fara han löper, sade han skrattande, kan ni inte göra något bättre än komma ofta. — Det förefaller mig som om jag löper fara att råka i kollision med antingen min syster eller svåger. — Om jag vore i ers majestäts ställe, skulle jag känna mig sväva i en långt angenämare fara. — Men varför inte lika gärna ni själv, vicomte? Är inte ni förälskad i henne? — Jag! — Nej, inte jag, svarade han med ett skratt och en skakning på huvudet. — Hur kommer det sig till? frågade jag också skrattande. — Vilken fråga! Det finns bara ett enda möjligt skäl för att inte vara kär i Coralie Mansoni. — Och det är, vicomte? — Att man redan har varit det, sire. — Ett gott skydd, men av ingen nytta för mig. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> ea9aww2xhcy3lhqqoyeklx9dkcm4cm5 104 225724 657936 2026-09-06T16:32:32Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 657936 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|103}}</noinclude>— Nej, naturligtvis, inte för närvarande, svarade Varvilliers. I detsamma stannade vagnen utanför hans port. Jag var icke hågad för att sova, och då han bjöd mig att göra honom ett besök, samtyckte jag villigt till hans förslag. Kusken fick order att fara hem (det var blott en kort bit till slottet), jag steg uppför trappan och efter några ögonblick befann jag mig i ett särdeles trevligt rum. Varvilliers bjöd mig taga plats i en bekväm {{Rättelse|lnästol|länstol}} och tog fram cigarrer. Och medan nattens timmar skredo fram sutto vi sålunda länge förtroligt pratande. Klockan var tre, när jag lämnade honom, och till och med då gick jag motvilligt hem, i tankarna genomgående allt vad han sagt, och särskilt dröjande vid den kvinna, som, efter vad han sagt, utgjorde ett slags förkroppsligande av tillvarons glädje. Ja, det var sant, han och hon passade båda för detta slags värld, voro båda förträffliga representanter för den. Här överväldigades jag av den känslan att det måste vara en härlig värld, där livet icke behövde vara en kamp, där man icke behövde leva ensam, där man icke alltid måste sträva efter vad man aldrig kunde nå. Och plötsligt utropade jag högt, där jag gick för mig själv i natten: — Det finns ingen glädje i mitt liv! Denna protest mot ödet liksom sammanfattade alla mina lidanden. Det fanns ingen glädje i mitt liv! Allt annat, men icke det, icke den rena, oblandade, enkla glädjen. Hade jag då icke rätt till någon? Jag var så trött på att försöka fylla min plals, på att underordna mig min ställning, på att alltid vara {{Spärrad|kung}} Augustin! Jag var trött på mitt eget ideal! Den tanken föll mig in att jag verkligen ibland borde tillåtas att bli fri från det och, så att säga, få gå omkring inkognito så andligen som kroppsligen, så att vad jag tänkte och gjorde icke skulle räknas såsom ett verk eller en handling av konungens tankar och konungens hand. Hur jag avundades min vän Varvilliers' lott och lynne! När jag kom till slottet och trädde in i det föreföll det mig, som om jag återvände till ett fängelse. Dess murar utestängde mig från det fria liv, vars sötma jag smakat, och förbjöd mig att ströva omkring på de<noinclude> <references/></noinclude> 3ebkckhsolg480e9hylv8ljhkkui9fo 104 225725 657937 2026-09-06T16:35:49Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 657937 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />104</noinclude>fält, där ungdom vinkade och det okända lockade mig. Den glädjen kunde aldrig bli min! Min börda lämnade mig aldrig, den kvinna, jag hade älskat, var borta, den flicka jag måste äkta skulle snart vara här. Jag var icke och kunde icke vara så som andra unge män. Att allt detta — samtalet med Varvilliers, dess verkan på mig, min nervösa missbelåtenhet och mina häftiga protester mot mitt öde följde på mitt möte med Coralie Mansoni, bör icke synas märkvärdigt för någon, som kommer ihåg henne. {{linje|5em}} <section end=kap10 /> <section begin=kap11 /> <h2 align="center" style="border-bottom:none;">XI.<br /><b>Hårfrisören väntar.</b></h2> I betraktande av min ålder och sinnesstämning kan det tyckas som om jag hade nog att göra med att hålla mig själv inom klokhetens och besinningens gränser. Så tyckte jag även själv, och därför var det heller icke utan att jag kände mig road, när jag helt oväntat uppfordrades att bruka mitt inflytande, möjligen till och med min myndighet över William Adolphus, helst som det icke var så länge sedan han uppmanats att göra mig en liknande tjänst. Efter frukosten följande dag kom emellertid Victoria till mig, klädd helt och hållet i svart och talande med låg, dämpad röst; hon hade alltid haft en viss dramatisk instinkt, Det hade varit omöjligt, upplyste hon, att hålla henne i okunnighet om det rykte, som var i omlopp; om sina egna känslor såg hon helst att hon slapp tala (en anmärkning som hon flera gånger upprepade); vad hon tänkte på var familjens anseende, och nu ville hon påminna mig om att jag var familjens överhuvud (genom Guds vilja, tror jag att hon sade). Här kunde jag dock icke låta bli att påpeka hur tiderna förändras och hur hon för icke fullt ett år sedan hade skickat William Adolphus, allvarlig<noinclude> <references/></noinclude> thcoxcdknrfmkw6wtvzwad7ablqe4qf 0 225726 657938 2026-09-06T16:37:38Z Thuresson 20 Kap 10 657938 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Kungens spegel 1915.djvu" from=96 to=106 fromsection="kap10" tosection="kap10" kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Kungens spegel|10]] azjx6yj1196vjgb3env4fd5r5idshty 104 225727 657968 2026-09-06T21:21:05Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ 657968 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud|150|Om klostren|}}{{linje}}</noinclude>samma med <b>Kronoberg</b> wid Wägsiö. Hwarom lengre fram på sitt stelle kommer något at förmälas. Thetta kloster hafwer en long tid warit och alt in tils thet för tvhundrade år sedan ödelades, ett <b>Brödra</b>- eller <b>Munka-kloster</b>, i hwilket the Munkar haft sitt tilhåll och vppehelle, som woro at {{ant|Johannite}}-orden, hwilke kallades {{ant|fratres Johannis}} eller {{ant|Hospitalarii}}. Och hade thesse här icke allenast rundeligit vnderhåll och nödtorft genom Christmilda menniskiors föräringar, och årliga inkomster af the monga gårdar och andra lägenheter, som the genom {{ant|donationer, testamenten,}} köp och byten woro komne til at äga i Småland, Östergöthland och annorstädes; vtan ock woro boende vti monga och stora hus, hwaribland the hade sin egen Klosterkyrkio, som icke war liten. Thet icke allenast finnas kan ögonskenligen af thes än befindteliga {{ant|ruderibus}} eller lemningar; vtan ock af en thes grundritning, som än skal finnas i Munsterås gambla Kyrkiobok. Förmodeligen hade the ock anseenliga inkomster theraf, at monge förmögne ej allenast af them köpte sig Siälamessor och annan Siälaryckt; vtan ock hos them lägerstad eller begrafningar. Hwilket, om flere skiäl ej woro, kan bewisas med en liksten, som är flytt och förd ifrå Kronobecks-klosterkyrkio til kyrkion i Munsterås, och haft thenna påskrift med Munkestyl: <b>Anno Domini M. CCCC. LXXXV infesto XIM. Virginum, obiit nobilis virgo Barbara,</b><noinclude> {{huvud|||<b>filia</b>}} <references/></noinclude> bkuqgqmfmtbehr589edthh0n2m5kkzf 104 225728 657970 2026-09-07T07:24:11Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657970 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|376|PER HALLSTRÖM|}}</noinclude>derliga frasen: »Den mannen störtar nog, men över något hårdare och större än de dinas giller, något som han icke begriper och därför icke kan reda sig mot. Vill I veta, vad det är? Det är världens gång och dess natur, det är vad filosoferna kalla verkligheten.» Man kan i själva verket leda Hallströms ständiga sysslande med verklighetsproblemet tillbaka, å ena sidan till hans djupa ungdomsmelankoli, å den andra till själva motsatsen i tidens lynne. Allt ifrån Rousseaus dagar har detta problem behandlats i filosofien och litteraturen. Det hade nog så livligt sysselsatt den föregående generationen. När naturalismen började sitt anlopp mot efterromantiken, utgjordes ett av dess huvudargument, att den gamla diktningen icke längre motsvarade verkligheten. Det fanns en klyfta mellan ordet och saken, som man måste fylla. Georg Brandes har gång på gång framhäft, att det gällde för hans landsmän och för de skandinaviska folken i gemen att vakna upp ur sin långa sömn och se verkligheten rakt i ögonen. Och hur mycket har Strindberg icke grubblat över denna fråga, redan då han sysslade med »Mäster Olof». Ibsen hade tecknat de nordiska folkens väsen i ärkefantasten Per Gynt, som ständigt hopblandar dröm och verklighet, och ännu i hans senare dramer, i »Vildanden», i »Johan Gabriel Borkman» m. fl. återvänder han från olika synpunkter till samma problem. I det förra av dessa dramer hade han sökt visa, att livslögnen är nödvändig för genomsnittsmänniskan. Särskilt Ibsens stränga livssyn och skarpa satir hava övat stort inflytande på Per Hallström under ungdomsåren. Det märkes tydligt i »Vilsna fåglar» och även senare. För Per Hallström, som levde för att vara poet, men som för att leva blev ingeniör, har svårigheten att finna sin plats i livet varit särskilt stor. Han har därute i Amerika känt sig halvt som en förolyckad. I denna sinnesstämning var det som hans första noveller ''Vilsna fåglar'' kommo till, där han så skarpt men också med så mycken sympati tecknade samhällets olycksbarn. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 8coish6qw2ixn1zysu1ncausdxme0yv 104 225729 657987 2026-09-07T08:55:41Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657987 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||PER HALLSTRÖM|377}}</noinclude>Denna lilla samling av korta berättelser är fylld av all livets sorg och mörker. Åttiotalet har knappast frambragt ett arbete, där livssynen är så oblandat dyster, världssmärtan så djupt och äkta känd. Och likvisst har författaren synbarligen lagt an på att göra sina skildringar så uppsluppna, som ämnet tillät. Detta gäller särskilt de första berättelserna. Han har sökt att begåva sina äventyrare med en viss galghumor, med en viss skälmaktig uppsluppenhet, som i någon mån beslöjar deras förtvivlan. Men om också tonen i dessa berättelser ofta är munter, vilar på bottnen ett ohjälpligt svårmod. Man anar bakom skildringarna, att författaren själv stått förtvivlan nära. I ''Doktor Braun'' tecknar han mannen, som blivit olycklig för sin sanningskärlek — en äkta Ibsentyp. Han har nödgats fly från das grosse Vaterland, emedan han utalat sig vanvördigt om kejsarfamiljen och militarismen. Och hans oförmåga att ljuga blir orsaken till alla hans följande olyckor. En av de bästa historierna i denna samling är ''Symposion'', skildringen av de två vagabonderna som tidigt en sommarmorgon sammanträffa på en gata i Filadelfias villakvarter. Den ene av dem, von Riesenbach, ser med melankoli på sitt gradvisa förfall men drömmer ännu att en lycklig slump skall medföra bättre dagar. Den andre, Müller, vältrar sig humoristiskt i sitt elände och tar livet, som det är. Han bjuder den förre att dela sin frukost, den står just uppdukad för honom på en av villornas vita marmortrappor: en flaska mjölk och ett färskt vetebröd, som bagarflickan ditställt för villans invånare. Här finnes berättelsen om en man, som lever på en illusion liksom Hjalmar Ekdal ''(Spelman)'', skildringen av idealisten och oppositionsmannen, som slutligen cyniskt omvänder sig till det härskande åskådningssättet hellre än att gå under ''(Vägen till Damaskus)'', och hans motsats, strebern, den idélösa tidens egen inkarnation, som hänsynslöst knuffar sig fram och upp ''(L’homme de la destinée)''. Författaren blir aldrig trött på att framställa ständigt nya varianter av hjälplösa och deklasserade individer. Ju längre man skrider fram i dessa berättelser, desto mörkare blir pessimismen. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> p5uv1ydk13l8rd1c4dxif0cc4wikp9s 104 225730 657988 2026-09-07T09:01:57Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657988 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|378|PER HALLSTRÖM|}}</noinclude>Den intressantaste berättelsen i denna samling är dock ''Ur mörkret''. Den skiljer sig till ton och innehåll betydligt från de övriga skisserna. Här finnes även verklighetsmålning, men denna liksom spränges och övergår till symbolisk tankedikt. De idéer, som här utvecklas, markera just brytningsögonblicket mellan åttio- och nittiotal. Novellen visar både tillbaka och framåt i Hallströms produktion. Det är några unga artister, som en afton sitta i en ateljé. De kritisera och diskutera tvärsäkert och naivt, som ungdomen plägar, livets och konstens högsta frågor. Särskilt intressera de sig livligt för konstens förhållande till verkligheten. Med realismen äro de alla färdiga — vad de vilja är mera obestämt, alla hålla dock på »det nya». Hallström har tecknat dessa unga män och deras samtal litet överlägset och med torr humor. Men det är mindre dessa unga män som intressera än den unga kvinna, som uppenbarar sig i kretsen. Hon stiger plötsligt in i ateljén tillsammans med en ung artist, som funnit henne vandrande ensam på gatan, och som tjusats av hennes skönhet. Han vill teckna av henne. Det är en egendomlig uppenbarelse, där hon lugnt och säkert gör sitt inträde med något av en italiensk madonnas linjerena skönhet över sin profil och något flickartat outvecklat i den {{rättelse|femtonårga|femtonåriga}} gestalten, men med en överlägsen säkerhet i minen, som imponerar på de unga männen. Vem är hon? Hon kommer ur mörkret, och hennes väg går tillbaka till mörkret. Hon heter Cecilia. »Namnet verkade som en stöt på fantasien. Cecilia, orgelsången, som stiger ur valvets kämpande ljus, uppåt, ständigt uppåt, stark, som om den visste sitt mål, ren genom rymdens klarhet, frysande tillsamman under stjärnornas köld.» De unga artisterna bli ivriga att fixera hennes drag, men ingen ser i henne ett varmt och mänskligt väsen, utan endast en skön yttre form — ingen utom den melankoliska Jaques, som cyniskt tecknar henne sådan, som hon kommer att bli, men också framhäver vad hon hade möjlighet att utvecklas till, om någon av dem kunde ta henne, där hon ligger och drömmer, ta henne och bära henne långt bort och lyfta henne högt<noinclude> <references/></noinclude> g7leun5jfc1wf39r39e5x72liqjf0tv 104 225731 657989 2026-09-07T09:05:25Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657989 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||PER HALLSTRÖM|379}}</noinclude>på armarna. Är det någon, som är man, då är hon hans, men det finnes ingen man, endast teoretiserande drömmare. Cecilia reser sig och avlägsnar sig åter lugnt och säkert som hon kommit, försvinner åter ut i natten. Per Hallström ställer här livet gent emot konsten. Dessa ynglingar vilja måla verkligheten, men de sakna sinne för dess väsen, för det mänskliga, för livet. Men utan verkligheten blir konsten endast tomma abstraktioner. Ironien är här icke endast riktad utåt. Det finnes säkerligen även en självironisk udd. Hallström har gisslat sitt eget passiva teoretiserande. Berättelsen är ett uttryck för hans längtan och strävan att nå fram till verkligheten och låta den besjäla konstverket. Samtidigt med att Per Hallström skrev »Vilsna fåglar», som ej tillfredställde honom själv, företog han »flykter in i en vackrare värld», där han andades ut friare. Dessa utflykter blevo till novellerna i ''Purpur''. Ämnena äro här hämtade från sagan och historien, synen är vidare och större. Men sina sorger och sina tankar flyger ingen ifrån. Även på denna stråt förföljer honom livets grymma makter. I ''Arsareth'' blir ghetton med sin fattigdom och sitt förtryck en bild av livet. »Kärleken är undret», säger Raymon Lulli till den sköna Carneola, som han älskar med hela sin varelse. »Men döden finns», svarar hon och löser bröstets spänne. Och när han ser det förfärliga sår, som vanställer henne, gripes han av en kväljande känsla av vämjelse och åtrår sedan intet annat än förgängelsen. Och samma öde väntar oss alla! »Bär icke du ett sådant sår», säger Carneola, »bära de det icke alla?» — Överallt blickar oss till mötes lyckans förgänglighet, livets meningslöshet, dödens ro och lycka. I sina båda första novellsamlingar hade författaren framför allt varit upptagen av att utmåla världens elände och uselhet. Men ämnet har ju också en annan sida, och man kan fråga sig, vilken ställning individen bör intaga till all livets nöd och lidande. Den enklaste konsekvensen vore den, som Meyer rekommenderar och som Hausmann söker följa ''(Hausmanns livassurans):'' att göra slut på sitt liv. Men det är en utväg, som icke är så lätt att reali-<noinclude> <references/></noinclude> sshhtd5ai4r84rixt0c5fhm3rl051bz 104 225732 657990 2026-09-07T09:16:24Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657990 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|380|PER HALLSTRÖM|}}</noinclude>sera, som just också novellen visar. Någon radikal bot skapar den icke heller. Men då inställer sig den frågan, om det icke fin- nes något annat sätt att uppnå försoning med verkligheten. Detta problem utgör ju redan en av kärnpunkterna i Scho- penhauers praktiska filosofi. Denna hade utpekat två vägar för att uppnå försoning med tillvaron. Den första består däri, att individen övervinner sin egoism och inser, att det är samma anda och väsen, som genomströmmar allt. Den som förorsa- kar en annan lidande, skadar därför i själva verket sig själv. Först när mänskan insett, att jaget är en illusion, har hon upp- nått ett sinnestillstånd, ur vilket ett etiskt handlande är möj- ligt. Hon gripes av medlidande och vill icke längre göra ont. Därigenom minskar hon världseländet. Men absolut vila uppnår individen icke på denna väg. Den finner hon först i resignationen. Liksom buddismen och vissa former av urkristendomen sätter Schopenhauer försakandet av sinnevärlden, asketismen, som ett nödvändigt villkor för att uppnå den högsta graden av försoning. Denna utgöres av Nirvana, bortdöendet från världen. Endast döden skänker en hel och fullständig förlossning. Men man kan också ställa detta problem på ett annat sätt. Den pessimistiska uppfattningen uppstår ju därigenom, att filosofen jämför denna världen med den idealbild av en bättre värld, som han bär i sin själ, och finner allt ofullkomligt. Men man kan även välja ett annat jämförelsesubjekt. Den friske kan jämföra sin lott med den sjukes, den rike sin med den fattiges, och det visar sig då, att var och en har något att avundas den andre och fröjda sig över. Fortsätter man denna värdesättning, visar erfarenheten, att det knappast finnes någon individ, hur usel hans lott än kan förefalla, som icke vill bevara livet. Det är denna erfarenhet, som Admetos upplever i Per Hallströms drama »Alkestis». Han har av gudarne dömts att dö inom tre dagar, om han icke kan finna någon, som vill dö i hans ställe. Med Apollo vid sin sida går han ut på vägarna och söker. Men han finner ingen ställföreträdare, den gamle gubben på gravens rand såväl som den sjuke hänga ännu fast<noinclude> <references/></noinclude> gi57py6r05divq6zr56au1u8abro6r5 104 225733 657991 2026-09-07T09:24:34Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 657991 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||PER HALLSTRÖM|381}}</noinclude>vid livet, och det är endast makan Alkestis, som i sin kärlek till honom gör det stora offret. På denna väg, når man slutligen fram till ett positivt livsbejakande: livet visar sig vara ett gott och och värdefullt i sig själv. Lidandet är endast en nödvändig faktor. Det är skuggan, som följer ljuset. Dessa olika synpunkter återfinnas hos Per Hallström och länka sig samman för att skapa hans slutliga världsbild. Nirvanatanken skimrar överallt igenom hans uppfattning av döden. I ''Miraklet'' (i samlingen »Purpur») visar han, huru Jeanne, först en ond och brottslig kvinna, genom att uppgiva sin egoism, genom att omvända sig till medlidandet når fram till försoningen i äkta Schopenhauersk betydelse. Detta betraktelsesätt återkommer i ''Källorna'', där Olof och systern genomgå samma förvandling. Han har dödat, men icke ångrat, icke insett sin handlings ondska och hon har aldrig kunnat förlåta honom. Det är först efter många år av lidande i fängelset, då han åter står ansikte mot ansikte med systern, som isskorpan brister kring hans hjärta. Han blir en annan människa, och hon glömmer allt, som hon för hans skull lidit. »Bror och syster, sammanförda som daggdroppe mot droppe i minnet af allt gott de gemensamt känt, förstodo varann och glömde sig själva, smälte in i samma medlidande med varandras förhärjade liv … Och emedan det skett utan ett ord, hade det heller intet af ordens begränsning. Från de djupaste djupen kom det omedelbart och oändligt.» I »Briljantsmycket» finnas trenne berättelser med antikt ämne, i vilka man första gången i Per Hallströms diktning spårar det positiva erkännandet av livet. »Vilsna fåglar» hade utgjorts av individer på kant med världen, men i ''Perdikkas'', den av gudarna benådade, som med solguldet vid sin barm går mot stora öden, dyker upp en helt annan typ. För honom har det aldrig funnits någon disharmoni mellan {{rättelse|vekligheten|verkligheten}} och hans önskningar. Samma karaktär har också huvudpersonen i ''Källorna'', Grels, den kloke gubben, som kan bota sjukdomar och med slagrutan i sin hand finner var vattenådrorna gå fram nere i jorden. Det vilar något av naturväsendets lugna<noinclude> <references/></noinclude> jovj3x4iu1bc8aepfurph46xfyuah2f