Wikisource svwikisource https://sv.wikisource.org/wiki/Wikisource:Huvudsida MediaWiki 1.47.0-wmf.19 first-letter Media Special Diskussion Användare Användardiskussion Wikisource Wikisourcediskussion Fil Fildiskussion MediaWiki MediaWiki-diskussion Mall Malldiskussion Hjälp Hjälpdiskussion Kategori Kategoridiskussion Tråd Tråddiskussion Summering Summeringsdiskussion Sida Siddiskussion Författare Författardiskussion Index Indexdiskussion TimedText TimedText talk Modul Moduldiskussion Event Event talk Ämne 104 134410 658058 453942 2026-09-09T08:28:45Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 658058 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" /></noinclude>Under förra hälften af December innevarande år utkommer i bokhandeln {{c|'''Första häftet'''}} {{c|af}} {{c|{{st|{{sp|'''FRAMTIDEN'''}}|200}}}} {{c|{{st|Tidskrift för fosterländsk odling.}}}} {{c|{{st|{{sp|'''Ny följd.'''}}}}}} {{c|Utgifven af}} {{c|{{sp|'''CARL von BERGEN,'''}}}} under medverkan af ett betydande antal svenska skriftställare på de politiska och sociala tidsfrågornas områden samt inom olika grenar af kultur- och litteratur-historiskt, naturvetenskapligt, filosofiskt och estetiskt författarskap. Vid sitt nya uppträdande i vår periodiska litteratur skall {{st|'''''Framtiden'''''}} åter knyta sin verksamhet till det program, som från åren 1868—71 är bekant för tidskriftens dåvarande läsare. Dess hufvuduppgift skall sålunda blifva att genom afhandlingar, kortare meddelanden från den fria forskningens arbetsfält samt granskningar och öfversigter af såväl inhemska som utländska literaturalster verka för spridandet af kännedom om vårt tidehvarfs ideela sträfvanden och främjandet af den fosterländska odlingens sunda och allsidiga utveckling. Tidskriften skall årligen utkomma i '''tolf''' häften uti stor oktav om tillsamman fyratiotvå ark. Prenumerationspriset för hel årgång blir '''tolf''' kronor. Hrr förläggare i Sverige och våra nordiska grannländer, som önska sina förlagsartiklar anmälda i tidskriften, behagade insända dem till utgifvaren, adress: <i>Stockholm, Blanches Malmgård.</i> Stockholm i November 1876. {{huvud5||{{st|'''Carl von Bergen,'''}} <br>Tidskriftens utgifvare.||{{st|'''Aktiebolaget NU,'''}} <br>Tidskriftens förläggare.|}}<noinclude> <references/></noinclude> t86bsnkiwjie022cterkdt4aw8fxc0b 104 134858 658064 454928 2026-09-09T09:00:33Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 658064 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" /></noinclude><h2 align="center" style="border:none;">En snöstorm.</h2> Hvad det är roligt att läsa om en snöstorm, en rigtigt ohygglig, genomfaslig snöstorm, i hvilken människor och andra kreatur fara vilse och omkomma det är särdeles roligt då man sitter i ett väl upplyst rum, på lagom afstånd från en flammande kakelugnsbrasa, bredvid ett bord med något lifvande varmt och i sällskap med glada medmänniskor som dela vår kärlek för det »intressanta». Men de som äro ute på vägar och stigar! »Ja, stackars människor», säger man, ty man har naturligtvis ett hjärta, ett mycket känslosamt hjärta kanske, och så makar man sig litet närmare kakelugnsbrasan eller smuttar litet djupare på det lifvande varma eller ser litet mer menande in i de ögonen som man hafver kära. Man känner sig aldrig så väl som då man själf sitter riktigt i orubblig säkerhet och har det trefligt omkring sig samt får läsa om huru andra slita ondt och äro utsatta för lifsfara, det vill säga de der »andra» äro ''endast'' medmänniskor som icke höra till familjen. »Stackars människor!» kan man då säga flere gånger om. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> qjjmojlamyzm8vfj1j89depq2xx577a 104 134859 658075 454929 2026-09-09T10:32:34Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 658075 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||148|}} {{linje|4em}}</noinclude>Snöstormar kunna låta känna sig äfven inom sällskapsverlden. Vi erinra oss ett sådant tillfälle midt i en stor stad, i själfva Stockholm. Flere spelpartier kunde icke komma till stånd, emedan på somliga ställen fjärde man saknades, på andra hade endast ett par infunnit sig och på ännu andra ingen ende. De felande kunde icke hjälpa det, ty de hade insnöats, några midt på Drottninggatan, andra i Kungsträdgården, en i hörnet af Maria Högbergsgata och Skaraborgsgatan, sann händelse. Men nog är det ledsamt att sådant kan inträffa. På ett ställe — vi hafva berättelsen från säkert håll — gick värden i huset oroligt fram och till baka mellan sina ''två'' gäster, de enda som lyckats bana sig en väg eller kanske öfvertalat någon åkare att våga hästens och eget lif för att skjutsa till —gatan. Det var fråga om ett litet spelparti, under det ungdomen skulle dansa litet, men hvarken dansörer eller spelgäster, med undantag af de två, hade infunnit sig. Värden — han är grosshandlare — gick, som sagdt, oroligt fram och till baka. Värdinnan var ej roligare hon. Och dottern i huset, fröken Walborg, tycktes äfven hafva sina funderingar. »Jo, nog är det här trefligt», sade en af gästerna. »Hade jag kunnat ana att ej fjärde man skulle komma, så hade jag aktat mig för att gifva mig ut i ett sådant Herrans väder.» När väderleken är rigtigt ohygglig, så kallas han »Herrans» väder. »Jag hade min sann ej vågat lifvet för att komma<noinclude> <references/></noinclude> qasg78tbisocm9bqircap6sbbe148iq 104 134860 658077 454930 2026-09-09T10:34:45Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 658077 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||149|}} {{linje|4em}}</noinclude>hit, i fall jag hade trott att vi ej skulle få något parti», sade den andre af de två. »Mine bäste vänner», sade värden, men så kunde han icke säga mer. Hans känslor öfverväldigade honom. »Och icke någon dans», suckade värdinnan. Men fröken Walborg gick ut i tamburen, där Pettersson, betjenten, satt och sof. Hon vidrörde honom med sitt lilla trollfinger och han vaknade. »Vill Pettersson göra mig en tjänst och förtjäna ett par riksdaler?» frågade fröken. »Usch ja», svarade Pettersson och gäspade. Derpå följde en tyst underhandling. Pettersson kastade en förtviflad blick ut genom tamburfönstret, men så såg han på fröken och ljusnade, tog emot ett par sedlar och försvann genom tamburdörren. Inne i våningen var stämningen oförändrad. Det var nästan lika otrefligt där som ute i snöstormen. Ett par flickor som bodde i huset hade bjudits att komma ned och dansa litet, men dansen ville icke gå, fastän Walborg spelade en alldeles förtjusande vals. Flickorna hade ju inga kavaljerer. Ja, det var ''triste, très-triste,'' såsom Markowski sade, när tjugofem damer men ingen enda kavaljer infunnit sig på hans bal. »Jag kan då icke förstå, att Kylander ej häller låter höra af sig», sade värdinnan till sin man. »Har du icke bjudit honom?» Jo, det hade grosshandlaren visst gjort och det både skriftligen och muntligen. Kylander var en ung handlande, ganska vacker karl, som friade till dottern i huset och hade både<noinclude> <references/></noinclude> 80i276torgrdhecwso5nugbt7x7xwku 104 134861 658080 454931 2026-09-09T10:37:25Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 658080 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||150|}} {{linje|4em}}</noinclude>pappa och mamma på sin sida, men ännu icke lyckats göra något intryck på föremålet för sin städade, fastän kanske något matta kärlek. »Walborg skall taga Kylander», brukade grosshandlaren säga, »om han också icke är så varm som hon gör anspråk på. Jag vill icke ha någon kunglig sekter eller löjtnant till måg, allra minst någon grefve, en sådan där som brukar göra af med en köpmans mödosamt hopskrapade pengar.» Men den aftonen började grosshandlaren känna sin tillgifvenhet för Kylander något svalna. Hvarför kom han icke och satte sig som fjärde man vid spelbordet? Det ringde på tamburdörren. »Nu kommer Kylander», sade värden och klarnade, »och nu, mine herrar, skola vi få oss ett parti ändtligen.» Dörren slogs upp och in trädde — icke herr Kylander, utan Axel, värdinnans systerson, en ung man i verken. Han såg glad och strålande ut, som hade det varit en vacker vårafton och ej denna förskräckliga snöstormskväll, den 5 December anno 71. Axel hälsade på onkel och tant och gaf kusin Walborg en blick, ej längre en vårafton, utan en glödande sommardagsblick. Den som har en sådan blick när han kommer från snöstormen, han måste aldrig kunna kallna. »Kors, är det du?» sade värdinnan. Det lät just icke uppmuntrande. »Jag trodde det var Kylander, jag», sade värden och såg ut som när en kalkyl slagit fel. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 523aa6lcggjsr094mfjkk1wfrk0c70b 104 134862 658081 454932 2026-09-09T10:39:53Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 658081 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||151|}} {{linje|4em}}</noinclude>Men Axel var fortfarande idel vår och sommar, talade obesväradt med onkel, tant, gästerna och, fastän något mindre obesväradt kanske, med Walborg äfven. »Har ''du'' bedt Axel komma hit?» frågade värdinnan sin man. »Har så tusan häller», svarade grosshandlaren. »Jag vet icke hvarför den där pojken springer här så ofta.» »Nå, nå, du får ej glömma att han är vår slägting», erinrade frun. En af flickorna satt redan vid pianot, och Axel svängde omkring med Walborg i en sprittande vals. »Det där tål jag icke», sade grosshandlaren för sig själf och ställde sig med surmulen uppsyn i granskapet af de dansande. Musiken tystnade och de valsande slutade sitt svängom. De bägge herrarne sutto och gäspade, med tröstlösa blickar på spelbordet. »Herrarne behöfva kanske fjärde man?» sade Axel med sin vanliga ledighet och frågade om han icke kunde användas. Ah, det var en förträfflig tanke. De bägge spelherrarne sprutto upp, såsom hade de fått en ny spänstig fjäder i det gamla urverket i sig. Värden var färdig att taga Axel i famn. Aftonen var räddad. Visst sågo flickorna surmulna ut, ty de hade glädt sig åt att få dansa med kunglig sektern, som var en alldeles utmärkt valsör och dess utom en qvick och rolig karl, men alla de andra och, besynnerligt nog, Walborg äfven tycktes vara mycket nöjda. Man talade om det förskräckliga vädret, om alla<noinclude> <references/></noinclude> 8an7gr4k4vi7kb7arqcby9csfrff28w 104 134863 658082 454934 2026-09-09T10:42:54Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 658082 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||152|}} {{linje|4em}}</noinclude>de olyckor som skulle varda en följd däraf, man spelade ut och tog hem spel, drack té och punsch och åt en hel mängd läckra småsaker, ända till dess det vardt souperdags, då värdinnan bjöd på ett litet fint gästabud, hvarvid alla voro särdeles muntra, drucko skålar för nordanvinden och andra storgubbar, skämtade och glammade till långt efter midnatten. »Förbannadt munter karl, den där kunglig sektern», sade spelherrarne. »Präktig pojke», sade grosshandlaren. »Hör du, min käre Axel, du går väl framåt nu dugtiga tag?» »Ja bevars», svarade Axel, »jag har utsigt att få förordnande nästa sommar.» »Du har en bra älskvärd kusin», sade de andra flickorna till fröken Walborg. Men hon svarade icke, utan rodnade och åt glace. Innan hon denna kväll skildes från Axel, fann denne tillfälle att hviska henne något i örat. Hon rodnade ännu mer, men hviskade tillbaka något om »morgon förmiddag». »Vet du jag tycker, att Axel nu mer är rigtigt hygglig», sade grosshandlaren till sin fru, när gästerna lemnat dem. »Och så han spelar se’n. Jag vann hvart enda parti i kväll.» »Nå, tycker du att Walborg och han passa till sammans?» »Det är just hvad jag tycker.» »Men Kylander?» »Tala icke med mig om den karlen. Skulle man hafva sett en sådan oartighet? Hade Axel ej kommit, hade vi icke fått något parti.» {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 2sgq02wux00krtq3lmxnkmxoshlsb6d 104 134864 658083 454936 2026-09-09T10:46:32Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 658083 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||153|}} {{linje|4em}}</noinclude>»Men, kära du, Kylander har goda affärer och Axel . . .» {{rättelse|Ar|»Är}} jag icke förmögen nog kanske att gifva min dotter till hvem jag vill? Och dess utom skall jag säga dig, att Axel kanske är krigsråd om några {{rättelse|år.|år.»}} »Hvad säger du? Fru krigsrådinnan och hennes mamma, kommer det att heta. Ja, vet du, Axel är ett rätt godt parti, tycker jag.» Vår vän Axel stretade hem i snöstormen och sjönk ända till armbågarne ned i drifvorna, men han tyckte sig, såsom det heter i romanerna, »simma i ett haf af förtjusning». Följande förmiddag infann han sig åter hos sina slägtingar. Grosshandlaren skulle just gå på kontoret, men stannade gärna hemma en halftimme för att prata med den hygglige Axel. När grosshandlaren ändtligen kom sig af till kontoret, var Axel förlofvad med Walborg. På kvällen var man församlad »''en famille''», då det åter ringde på tamburdörren, och strax därefter anmäldes herr Kylander. »Jag får be herrskapet om ursäkt», sade Kylander efter många och långa kruserliga bugningar, »att jag icke kom på herrskapets bjudning i går, men jag förmodar att jag ej heller var väntad. Vädret var ju så förskräckligt, att man icke kunde tänka på att gå ut, allra hälst som man icke lär kunnat få tag i en enda åkare. Jag satt helt lugnt hemma och lade patience.» »Hm, ja så», sade grosshandlaren. »Jag vet icke om herrarne äro bekanta. Det är herr Kylander och kunglig sekreter (han nämnde namnet), min hustrus systerson och vår tillkommande måg.» {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> abi4zt1mzxkzk86x64a5dkppyeyt1w6 104 134865 658084 454937 2026-09-09T10:47:36Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 658084 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||154|}} {{linje|4em}}</noinclude>Herr Kylander såg mycket obehagligt öfverraskad ut. Han tog snart afsked. »Fördömda snöstorm», sade han, när han kom ned på gatan, men då var det ganska vackert väder. Sens moral: låt aldrig väderleken afhålla er från att gå på svärfars spelpartier. {{c|———♦———}}<noinclude> <references/></noinclude> 418p6fnq7ke5darhlocuyfhwppxrn3a 108 223502 658054 656105 2026-09-08T12:42:45Z Jonatanskogsfors 17420 658054 proofread-index text/x-wiki {{:MediaWiki:Proofreadpage_index_template |Upphovsman=[[Författare:Victor Hugo|Victor Hugo]] |Titel=[[Samhällets olycksbarn (1927)|Samhällets olycksbarn]] |År=1927 |Oversattare=Okänd |Utgivare=Världslitteraturens förlag |Källa=[[:File:Samhällets olycksbarn - Volym 7 (1927).pdf|Wikimedia Commons]] |Bild=[[File:Samhällets olycksbarn - Volym 7 (1927).pdf|page=5|250px]] |Sidor=<pagelist 1=omslag 2=tryck 3=upplaga 4=tom 5=titel 6=tom 7=band 8=tom 9=813 /> |Anmärkningar={{Libris post|1332000}} <b>Fjärde boken. Vännerna från barnaåren</b> <ol type="I" start="1"> <li>[[Samhällets olycksbarn (1927)/Del_3/Bok_04/Kapitel_01|Ett kotteri, som hållit på att bliva historiskt]], 817</li> <li>[[Samhällets olycksbarn (1927)/Del_3/Bok_04/Kapitel_02|Bossuets liktal över Blondeau]], 843</li> <li>[[Samhällets olycksbarn (1927)/Del_3/Bok_04/Kapitel_03|Marius häpnar]], 850</li> <li>[[Samhällets olycksbarn (1927)/Del_3/Bok_04/Kapitel_04|Bakfickan på Kafé Musain]], 854</li> <li>[[Samhällets olycksbarn (1927)/Del_3/Bok_04/Kapitel_05|Utvidgning av horisonten]], 869</li> <li>[[Samhällets olycksbarn (1927)/Del_3/Bok_04/Kapitel_06|Res angusta]], 877</li> </ol> <b>Femte boken. Olyckans fördelar</b> <ol type="I" start="1"> <li>[[Samhällets olycksbarn (1927)/Del_3/Bok_05/Kapitel_01|I. Den fattige Marius]], 883</li> <li>[[Samhällets olycksbarn (1927)/Del_3/Bok_05/Kapitel_02|II. Marius fattig]], 888</li> <li>[[Samhällets olycksbarn (1927)/Del_3/Bok_05/Kapitel_03|III. Marius gör framsteg]], 895</li> <li>[[Samhällets olycksbarn (1927)/Del_3/Bok_05/Kapitel_04|IV. Herr Mabeuf]], 905</li> <li>[[Samhällets olycksbarn (1927)/Del_3/Bok_05/Kapitel_05|V. Fattigdomen i eländets tjänst]], 914</li> <li>[[Samhällets olycksbarn (1927)/Del_3/Bok_05/Kapitel_06|VI. Ersättningen]], 919</li> </ol> <b>Sjätte boken. Två stjärnor mötas</b> <ol type="I" start="1"> <li>[[Samhällets olycksbarn (1927)/Del_3/Bok_06/Kapitel_01|I. Öknamnet. Dess uppkomst. Familjenamnet.]], 929</li> <li>[[Samhällets olycksbarn (1927)/Del_3/Bok_06/Kapitel_02|II. Lux facta est]], 936</li> <li>[[Samhällets olycksbarn (1927)/Del_3/Bok_06/Kapitel_03|III. En följd av våren]], 941</li> <li>[[Samhällets olycksbarn (1927)/Del_3/Bok_06/Kapitel_04|IV. Början till en stor olycka]], 943</li> <li>[[Samhällets olycksbarn (1927)/Del_3/Bok_06/Kapitel_05|V. Åskan slår ned flera gånger på Mame Bougon]], 949</li> <li>[[Samhällets olycksbarn (1927)/Del_3/Bok_06/Kapitel_06|VI. Fången]], 952</li> <li>[[Samhällets olycksbarn (1927)/Del_3/Bok_06/Kapitel_07|VII. Bokstaven u:s äventyr, då den blev överlämnad åt gissningar]], 958</li> <li>[[Samhällets olycksbarn (1927)/Del_3/Bok_06/Kapitel_08|VIII. Till och med invalider kunna vara lyckliga]], 962</li> <li>[[Samhällets olycksbarn (1927)/Del_3/Bok_06/Kapitel_09|IX. Försvinnandet]], 966</li> </ol> <b>Sjunde boken. Patron Minette</b> <ol type="I" start="1"> <li>[[Samhällets olycksbarn (1927)/Del_3/Bok_07/Kapitel_01|I. Gruvorna och gruvarbetarna]], 971</li> <li>[[Samhällets olycksbarn (1927)/Del_3/Bok_07/Kapitel_02|II. Avgrunden]], 976</li> <li>[[Samhällets olycksbarn (1927)/Del_3/Bok_07/Kapitel_03|III. Babet, Guelemer, Claquesous och Montparnasse]], 980</li> <li>[[Samhällets olycksbarn (1927)/Del_3/Bok_07/Kapitel_04|IV. Truppens sammansättning]], 985</li> </ol> <b>Åttonde BOKEN. Den elake, fattige mannen</b> <ol type="I" start="1"> <li>[[Samhällets olycksbarn (1927)/Del_3/Bok_08/Kapitel_01|I. När Marius söker en flicka i hatt, möter han en man i möss]], 991</li> <li>[[Samhällets olycksbarn (1927)/Del_3/Bok_08/Kapitel_02|II. Ett fyn]], 996</li> <li>[[Samhällets olycksbarn (1927)/Del_3/Bok_08/Kapitel_03|III. Fyrväpplingen]], 1000</li> <li>[[Samhällets olycksbarn (1927)/Del_3/Bok_08/Kapitel_04|IV. En ros i nöd och elände]], 1010</li> <li>[[Samhällets olycksbarn (1927)/Del_3/Bok_08/Kapitel_05|V. Tittgluggen, enförsynens skickelse]], 1024</li> <li>[[Samhällets olycksbarn (1927)/Del_3/Bok_08/Kapitel_06|VI. Den gulbleke mannen i sin håla]], 1029</li> <li>[[Samhällets olycksbarn (1927)/Del_3/Bok_08/Kapitel_07|VII. Strategi och taktik]], 1038</li> <li>[[Samhällets olycksbarn (1927)/Del_3/Bok_08/Kapitel_08|VIII. En ljusstråle i de mörka kyffet]], 1045</li> <li>[[Samhällets olycksbarn (1927)/Del_3/Bok_08/Kapitel_09|IX. Jondrette nästan gråter]], 1050</li> </ol> <hr /> '''Volymer:''' <ul> <li>[[Index:Samhällets olycksbarn - Volym 1 (1927).pdf]]</li> <li>[[Index:Samhällets olycksbarn - Volym 2 (1927).pdf]]</li> <li>[[Index:Samhällets olycksbarn - Volym 3 (1927).pdf]]</li> <li>[[Index:Samhällets olycksbarn - Volym 4 (1927).pdf]]</li> <li>[[Index:Samhällets olycksbarn - Volym 5 (1927).pdf]]</li> <li>[[Index:Samhällets olycksbarn - Volym 6 (1927).pdf]]</li> <li>[[Index:Samhällets olycksbarn - Volym 7 (1927).pdf]]</li> <li>[[Index:Samhällets olycksbarn - Volym 8 (1928).pdf]]</li> <li>[[Index:Samhällets olycksbarn - Volym 9 (1928).pdf]]</li> <li>[[Index:Samhällets olycksbarn - Volym 10 (1928).pdf]]</li> <li>[[Index:Samhällets olycksbarn - Volym 11 (1928).pdf]]</li> <li>[[Index:Samhällets olycksbarn - Volym 12 (1928).pdf]]</li> <li>[[Index:Samhällets olycksbarn - Volym 13 (1928).pdf]]</li> </ul> |Width= |Css= |Kommentar= }} [[Kategori:Ej kompletta index]] 6e0tsqa4l9jqj6k0l0r8wijtua747ge 104 225029 658056 656872 2026-09-09T08:15:30Z PWidergren 11678 658056 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" /></noinclude> <div style="margin-top:3em;margin-bottom:3em;"> {{c|{{större|ERIK AXEL KARLFELDT|200}}}} </div> {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 14sb3ocdlrikc9b8tyzg4r4jshammu3 104 225031 658079 656874 2026-09-09T10:36:10Z PWidergren 11678 658079 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" /></noinclude> <div style="margin-top:3em;margin-bottom:3em;"> {{c|{{större|TILLBAKABLICK|200}}}} </div> {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 2hzwqcivh77w5i2xnvgq46itxrdewiy 104 225776 658055 2026-09-08T20:42:13Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ 658055 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud|152|Om Klostren|}}{{linje}}</noinclude>{{ant|{{Avstavat|ders|Anders}} Anton}} <b>Stiernman</b>, som så af mig, som af mongom androm, för sin synnerliga benägenhet och tienstachtighet mycken tack och pris bör hafwa. Berettelsen är thenne: År 1529 klagade allmogen wid Calmare hos K. <b>GUSTAF then första</b> theröfwer, at <b>Kronobecks-Kloster</b> icke tå blef så hållet wid macht, som tilförne skedt hade. Härpå swarade högbemäldte Konung af thetta innehåll: <b>Emedan Kronobeck i förstonne icke är funderadt och bygdt til ett kloster för Munkar och Präster at ther vppehållas; vtan til ett Hospital, i hwilket fattige, spetälske och andra krancka menniskior skulle hafwa tilflycht och af Guds allmoso försörgas i theras lifstid: Så tyckes oss,</b> sade Konungen, <b>tilbörligit wara, at förrberörda Kronobeck motte komma igen til then instichtelse, thet först betenckt war, nemligen icke widare til Munkars, vtan fattigt och förlammadt folks vppehelle och nödtorft.</b> Häraf blifwer nu ostridigt, at huset hetat <b>Kronobeck</b> för {{ant|Reformationen}} i Påwedömets tid, och at thet warit först anlagdt, bygdt och begåfwadt icke til ett <b>Kloster</b>, vtan til <b>Hospital</b> eller <b>fattighus</b>. Fäderneslandets tå trengande nöd lärer fuller warit thertil wållande, at icke heller något Hospital här sedan blefwit hållet, vtan Klostrets gods, gårdar och lägenheter äro indragna vnder Cronon; ty finnas vti the följande tiders Jordaböker <b>Kro</b>-<noinclude> {{huvud|||<b>nobecks-</b>}} <references/></noinclude> dl2kx2ghth69u2b1u2wtn3pe2yrtej6 104 225777 658057 2026-09-09T08:27:38Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 658057 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" /></noinclude> {{c|{{större|'''I.'''}}}} {{Initial|J}}AG HAR TIDIGARE FRAMHÅLLIT, ATT DEN romantiska rörelsen mot sekelslutet på många punkter fortsätter och förnyar impulserna från romantiken i århundradets gryning. Detta gäller också om uppfattningen av det folkliga och nationella, som mot sekelslutet omgestaltas och fördjupas. Redan göticismen hade upptagit dessa primitiva och folkliga element och sökt tolka dem i sin diktning. Geijer hade öppet öga för bondens och bondekulturens betydelse genom seklerna och hade givit uttryck däråt i dikter som »Odalbonden». Under hela adertonhundratalets lopp kunna vi därefter iakttaga, huru bondens inflytande långsamt och säkert tillväxer; men det är dock först efter representationsreformens genomförande, som han når upp till en verklig maktställning. Bondeståndet kommer att behärska riksdagens Andra kammare, och under de närmaste decennierna är det icke minst mäktiga bondehövdingar, som bestämma nationens öden. Denna politiska maktställning, som särskilt i början sågs med ovilja av »intelligensen», drog emellertid med sig en förändrad uppfattning av bonden själv. Dittills hade bondeståndet betraktats som underklass, nu blev det nationens kärna. Hela ståndet genomgick även en omdaning. Bonden ville nu själv framträda för att göra sin stämma hörd, han behövde icke heller längre som i mitten av seklet anlita herrarnas hjälp för att skriva sina anföranden. Han lärde sig att läsa och skriva, och åtminstone föregångsmännen förstodo sig gott på att handskas med lagböcker, historiska arbeten, författningssamlingar och kanske också något med skönlitteratur. Särskilda skolor anlades för allmogens söner, där de erhöllo en för sina förhållanden lämpad undervisning. Av dessa äro de tidigaste och viktigaste folkhögskolorna. Redan 1868, således endast<noinclude> <references/></noinclude> c5fosc8tdmnvm6hu9ds9p5wo0oun5bd 104 225778 658059 2026-09-09T08:32:23Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 658059 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|400|ERIK AXEL KARLFELDT|}}</noinclude>ett par år efter det nya politiska systemets genomförande, grundlades »Hvilan». Det är intressant att lägga märke till, att både Bååth och Karlfeldt någon tid verkat som folkhögskolelärare. Aven vid universitetet ökas tillströmningen av bondesöner, och medan de dittills nästan uteslutande blivit präster, utbilda de sig nu allt vanligare till läkare, jurister, lärare. Bönderna gå fram på alla vägar, icke en för en, utan i samlad tropp. Samtidigt vaknar också ett rent historiskt intresse för bonden och bondekulturen, för en förfluten tids uppfattningssätt och sedvänjor, för alla dessa gamla bruk, som en gång varit konungarnas och adelns, men som småningom sjunkit ned och stannat hos bönderna. Det är i slutet av sextiotalet, som de nordiska språken bliva företrädda av särskilda professorer vid våra högskolor. Landsmålsföreningar grundläggas, som systematiskt insamla och undersöka dialekter och folktro. Arthur Hazelius skapar 1872 Nordiska muséet, ur vilket sedan Skansen växt fram, där man nästan som på lek har utbrett för sina ögon Sveriges utveckling genom tiderna i fågelperspektivisk förkortning. De gamla bondgårdarna och kyrkorna och andra liknande minnesmärken börja att vetenskapligt undersökas. Det »bondska», förut så föraktat, blir plötsligen på modet. De gamla kistorna, bondevävnaderna och dalauren hålla sitt intåg i salongerna. Föreningar och skolor uppstå, som uppliva och sprida den gamla hemslöjden. Stockholmsfröknar kläda sig i nationaldräkter och känna sig patriotiska, där de svänga runt till gamla låtar i Daldansen eller Frykdalspolskan. Även i litteraturen hava vi sett, huru ej blott det allmänt folkliga utan även »det bondska» inträngt och gjort sig gällande på olika sätt. Denna riktning inleddes av Bååth och Ola Hansson och fortsattes av Strindberg och Selma Lagerlöf. Fröding ansluter i sin metrik ofta till gamla låtar och dansmelodier, och han söker att sjunga om folket, ej på herrskapssätt utan tolkande folkets eget själsliv och dess egen föreställningsvärld. Till denna grupp av författare hör även Karlfeldt. Hans diktning suger sin hänförelse, sin must och sin humlebrygda humor ur fädernejorden Dalarna. Där är den vildmark belägen,<noinclude> <references/></noinclude> 0hxo47bqriwvr7jwvd7669aktskh1jt 104 225779 658060 2026-09-09T08:35:52Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 658060 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||ERIK AXEL KARLFELDT|401}}</noinclude>som han älskat att genomströva i sin ungdoms dagar, med dess milsdjupa skogar, svarta tjärnar och magra hedar, vilka stråla av ljungblommor och dofta av timjan. I denna bygd dansar Fridolin; därifrån åker Sankt Elia i en kärra »så blänkande ny» upp till himmelens land; där är det, som den lustige jägaren och spelmannen har sina möten med traktens friska och varmblodiga ungmor, vilkas sommarnattskärlek fyller så många av Karlfeldts visor. Kring Dalälvens breda strömfåra ha även vuxit upp livliga och rika brukssamhällen. De nyuppförda gårdarnas storlek och ståtlighet tyda på välmåga, maskinerna slamra, och fabrikerna utspy sin rök. Men trots de stora järnverken och det kring floddalarna blomstrande åkerbruket bevarar dock allting häruppe en gammaldags karaktär. Välmågan stammar häruppe ytterst från järnet, som redan under medeltiden togs ur många gruvor. Bonden var oftast både jordbrukare och ägare av en liten gruva, vars malm han bröt — förhållanden, som först under det sista seklet förändrats, då gruvdriften övergått till de stora bolagen. Gamla patriarkaliska föreställningssätt och säkra självägarekänslor leva ännu kvar bland allmogen i Dalabygden. Det är icke ovanligt att träffa släkter, som berömma sig av att hava suttit i obruten följd på samma gård sedan sekler tillbaka. Det lär vara fallet med Karlfeldts egen fädernesläkt, som sedan ett par hundra år brukat en liten gård i Folkärna socken i sydliga Dalarna, där han själv föddes den 20 juli 1864. Även i det rent yttre framträder kärleken till det förflutna i Dalarnas seder. Visserligen börja även här de gamla nationaldräkterna på att försvinna, men de användas dock ännu mera allmänt än i något annat landskap. Årets högtider hållas på ett särskilt sätt i ära. Kommer man en midsommardag till kyrkan i Leksand eller Rättvik, mötes man av en egendomlig syn. Stora kyrkbåtar lägga till vid stranden, fullastade med män och kvinnor i en förgången tids färgstarka dräkter. Där ser man resliga masar i gula skinnbyxor, vita långstrumpor och svarta livrockar, som räcka till knäna. Och överallt stråla kullorna som brokiga blommor, var i sin orts granna och mång-<noinclude> <references/> {{m|26 — 19140.{{em|1}}''J. Mortensen.''}}</noinclude> thzmsc0k3m26yy6o3cbgq8j14dzvqh0 104 225780 658061 2026-09-09T08:42:55Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 658061 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|402|ERIK AXEL KARLFELDT|}}</noinclude>skiftande högtidsdräkter. Som det heter i »Elie himmelsfärd»: »Här är stranden röd och gul som en örtasäng av mödrar och mör». I Karlfeldts egen diktning återfinner man samma kraftiga och glada färger som i hans hembygds brokiga dräkter. Landskapet är rikt på fornminnen. Man kan ej gå många steg, förr än man erinras om Engelbrekts och Gustav Vasas dagar. I närheten av Domnarvet, där maskinerna bullra och smältugnarna utsända sina gnistkvastar, står ännu vid en tyst vik av Siljan ett av de egendomligaste minnesmärken Sverige äger, Ornässtugan, från vilken enligt sägnen Gustav Vasa flydde, innan han började befrielseverket. Och bygden ikring ända upp till Mora kyrka är full av platser, vars blotta namn frammana de gamla sagoskimrande minnena av hans vandringar under dessa orosfyllda dagar, då grunden lades till det nutida Sverige. Dessa minnen leva ännu oförsvagade i folkets medvetande. Man får häruppe ofta det intrycket, att dalkarlen alltjämt är bergtagen i dessa fyrahundraåriga händelser, och som om det ännu vore i går han kämpade mot danskarna vid Brunnbäcks färja: {{Dikt|Jag tror väl knappt jag mig själv bedrar, om jag håller för visst, att min ättefar drog ut med Peder i Vibberboda,}} säger Karlfeldt. Det är dalkarlarnas stoltaste ögonblick, då de drevo jutarna ur Sverige. Och detta är ju helt naturligt, ty det var väl dessa händelser, som gåvo dalkarlarnas kynne den slutgiltiga prägeln av stolthet och barsk ärlighet. Det är icke endast i folkkomedierna, som dalkarlen säger du till alla på gammalsvenskt sätt och sjunger rent ut, vad han har på hjärtat: {{Dikt|Fördärves jag platt, om jag viker en tum ifrån mitt rum, om jag står där med heder och ära! Kom an, all världens klaffarehär! Mitt bröst är här; dess hårdhet skall du lära: skjut giftiga pilar, jag blir där jag är.}} {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> d83cdh4n4ybsr8es7ih7blm9yrae0xk 658074 658061 2026-09-09T10:30:28Z PWidergren 11678 658074 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|402|ERIK AXEL KARLFELDT|}}</noinclude>skiftande högtidsdräkter. Som det heter i »[[Erik Axel Karlfeldts dikter/Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim/Elie himmelsfärd|Elie himmelsfärd]]»: »Här är stranden röd och gul som en örtasäng av mödrar och mör». I Karlfeldts egen diktning återfinner man samma kraftiga och glada färger som i hans hembygds brokiga dräkter. Landskapet är rikt på fornminnen. Man kan ej gå många steg, förr än man erinras om Engelbrekts och Gustav Vasas dagar. I närheten av Domnarvet, där maskinerna bullra och smältugnarna utsända sina gnistkvastar, står ännu vid en tyst vik av Siljan ett av de egendomligaste minnesmärken Sverige äger, Ornässtugan, från vilken enligt sägnen Gustav Vasa flydde, innan han började befrielseverket. Och bygden ikring ända upp till Mora kyrka är full av platser, vars blotta namn frammana de gamla sagoskimrande minnena av hans vandringar under dessa orosfyllda dagar, då grunden lades till det nutida Sverige. Dessa minnen leva ännu oförsvagade i folkets medvetande. Man får häruppe ofta det intrycket, att dalkarlen alltjämt är bergtagen i dessa fyrahundraåriga händelser, och som om det ännu vore i går han kämpade mot danskarna vid Brunnbäcks färja: {{Dikt|Jag tror väl knappt jag mig själv bedrar, om jag håller för visst, att min ättefar drog ut med Peder i Vibberboda,}} säger Karlfeldt. Det är dalkarlarnas stoltaste ögonblick, då de drevo jutarna ur Sverige. Och detta är ju helt naturligt, ty det var väl dessa händelser, som gåvo dalkarlarnas kynne den slutgiltiga prägeln av stolthet och barsk ärlighet. Det är icke endast i folkkomedierna, som dalkarlen säger du till alla på gammalsvenskt sätt och sjunger rent ut, vad han har på hjärtat: {{Dikt|Fördärves jag platt, om jag viker en tum ifrån mitt rum, om jag står där med heder och ära! Kom an, all världens klaffarehär! Mitt bröst är här; dess hårdhet skall du lära: skjut giftiga pilar, jag blir där jag är.}} {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> dyo1j8f7p67af8d271ufo6xwthv8y00 104 225781 658062 2026-09-09T08:46:46Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 658062 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||ERIK AXEL KARLFELDT|403}}</noinclude>På många tecken märkes det väl, att man befinner sig högt mot nord och att jorden är karg, men de korta sommardagarnas långa, ljusa nätter hava något hetsigt sjudande över sig, som nästan påminner om södern och som verkar trolskt och förföriskt på sinnet. Den stora Pan lever alltjämt iskogarnas djup. Det vilar något hedniskt över livssyn och seder. Trots sin kärlek till kyrkklockorna, som dalkarlarna så kraftigt lade i dagen på Gustav Vasas tid, tyckes kristendomen knappast efterlämnat djupare spår; i varje fall ej utplånat äldre bruk och föreställningssätt från hedenhös. Deras uppfattning av kärleken går sina egna vägar. De trolova sig som naturbarn en sommarnatt, kyrkans välsignelse inhämta de ofta först efter barndopet. Det är livet i dessa landamären, en av Sveriges äldsta kulturbygder och ett av dess egendomligaste landskap, som på en gång så lekfullt och så varmblodigt lever upp i Karlfeldts diktning. Han är också själv en äkta son av denna bygd, och han uppenbarar i sin diktning flera av sitt folks bästa egenskaper. Kärv manlighet och öppenhet präglar hela hans väsen. Med mycken kraft har han också inskärpt betydelsen av »en tillbörlig vrede»: {{Dikt|Lägg tungt och fast din hand i bordet och som ett lejon kungligt ryt, och säg det rätta, vissa ordet manhaftigt, utan flärd och skryt.}} Han döljer icke, att han sätter mera värde på att ströva kring i skog och mark än att dväljas på stadens gator och gränder. All stadens stass och konventionalism, dess rang och ävlan är honom av hjärtat förhatlig. Bland hans komparser finnes också en viss sekreterare i Svenska Akademien, vars sirliga låter han icke kan underlåta att skratta åt. Han är en äkta vildmarkens son, som låter dagarna och årstiderna rulla utan att betunga sig med onödigt grubbel, han känner sig helt själv som samhörig med naturen: {{Dikt|start=open|end=follow|Jag är en sjungandes röst på stora, tomma slätter, där intet öra hör, där intet eko bor.}}<noinclude> <references/></noinclude> kwn8zl4igkkb5vfm3shuv4d14g63dkm 658076 658062 2026-09-09T10:32:50Z PWidergren 11678 658076 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||ERIK AXEL KARLFELDT|403}}</noinclude>På många tecken märkes det väl, att man befinner sig högt mot nord och att jorden är karg, men de korta sommardagarnas långa, ljusa nätter hava något hetsigt sjudande över sig, som nästan påminner om södern och som verkar trolskt och förföriskt på sinnet. Den stora Pan lever alltjämt iskogarnas djup. Det vilar något hedniskt över livssyn och seder. Trots sin kärlek till kyrkklockorna, som dalkarlarna så kraftigt lade i dagen på Gustav Vasas tid, tyckes kristendomen knappast efterlämnat djupare spår; i varje fall ej utplånat äldre bruk och föreställningssätt från hedenhös. Deras uppfattning av kärleken går sina egna vägar. De trolova sig som naturbarn en sommarnatt, kyrkans välsignelse inhämta de ofta först efter barndopet. Det är livet i dessa landamären, en av Sveriges äldsta kulturbygder och ett av dess egendomligaste landskap, som på en gång så lekfullt och så varmblodigt lever upp i Karlfeldts diktning. Han är också själv en äkta son av denna bygd, och han uppenbarar i sin diktning flera av sitt folks bästa egenskaper. Kärv manlighet och öppenhet präglar hela hans väsen. Med mycken kraft har han också inskärpt betydelsen av »[[Erik Axel Karlfeldts dikter/Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim/Om en tillbörlig vrede|en tillbörlig vrede]]»: {{Dikt|Lägg tungt och fast din hand i bordet och som ett lejon kungligt ryt, och säg det rätta, vissa ordet manhaftigt, utan flärd och skryt.}} Han döljer icke, att han sätter mera värde på att ströva kring i skog och mark än att dväljas på stadens gator och gränder. All stadens stass och konventionalism, dess rang och ävlan är honom av hjärtat förhatlig. Bland hans komparser finnes också en viss sekreterare i Svenska Akademien, vars sirliga låter han icke kan underlåta att skratta åt. Han är en äkta vildmarkens son, som låter dagarna och årstiderna rulla utan att betunga sig med onödigt grubbel, han känner sig helt själv som samhörig med naturen: {{Dikt|start=open|end=follow|[[Erik Axel Karlfeldts dikter/Fridolins visor och andra dikter/Jag är en sjungandes röst|Jag är en sjungandes röst]] på stora, tomma slätter, där intet öra hör, där intet eko bor.}}<noinclude> <references/></noinclude> cfgah1a0ogoj3ndwmbww0mm3st68exe 104 225782 658063 2026-09-09T08:55:17Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 658063 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|404|ERIK AXEL KARLFELDT|}}</noinclude>{{Dikt|start=follow|end=close|Jag är ett irrande bloss över sjön i svarta nätter, en nyckfull eld, som slocknar snart i mörkret: hos min mor. Jag är ett drivande blad i höstens vida rike, min levnad är en lek vid alla vindars kör. Om jag stannar på ett berg eller drunknar i ett dike, det vet jag ej, det bryr mig ej, det rår jag icke för.}} Men i dylika betraktelser ligger ingen mörk livssyn. Livet är allvarligt nog i sig självt utan att man behöver grubbla sig till bekymmer. Han talar icke mycket om, vad han själv genomlidit, men gång på gång formulerar han sin levnadsvisdom som konsten att behärska sig och att försaka — ett kargt bondelands, barkbrödlandets hårda lära. Men försakelsen har endast gjort honom sund och glad: {{Dikt|Hav tack, att du ej slog mig vanför, liv, att jag är stridbart stark, fast såren ömma, att jag är djärv och het och nog naiv att hänryckt sjunga och att ljuvligt drömma!}} Karlfeldt har drag gemensamma med de skånska skalderna Bååth och Ola Hansson. Hans maner är som den förres brett beskrivande, men han blir icke stående därvid; han leker och gycklar skälmskt och uppsluppet, och genremålningen mynnar som hos Ola Hansson ut i sång och stämning. Men det andliga innehållet är hos Karlfeldt helt olikt dessa skåningars, delvis beroende på olikheten av de landskap, som sett dem födas. Skåne ligger öppet för alla vindar, och de nya idéerna tränga här fortare in. Dalarna har däremot ett isolerat läge, och först på sista tiden är det, som den nya tiden där börjat hålla sitt intåg. I sin sista diktsamling skrattar Karlfeldt (''[[Erik Axel Karlfeldts dikter/Flora och Bellona/Demagogisk söndag|Demagogisk söndag]]'') hånfullt åt all denna nya upplysning, vilken strömmar ut över Dalarnas folk och landsändar, som en »syndabäck ur en brusten sky», av omvändelsepredikanter, patrioter, agitatorer, ungsocialister och vad de nu alla heta. Karlfeldt saknar intresse för det modärna, för idéer, för politik och sociala frågor. Under dessa sista upprörda år har även dörren till hans lugna tjäll ryckts upp av krigets och<noinclude> <references/></noinclude> bqnnynrq1rdn3pe55gvfjreccz9awil 658078 658063 2026-09-09T10:35:17Z PWidergren 11678 658078 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|404|ERIK AXEL KARLFELDT|}}</noinclude>{{Dikt|start=follow|end=close|Jag är ett irrande bloss över sjön i svarta nätter, en nyckfull eld, som slocknar snart i mörkret: hos min mor. Jag är ett drivande blad i höstens vida rike, min levnad är en lek vid alla vindars kör. Om jag stannar på ett berg eller drunknar i ett dike, det vet jag ej, det bryr mig ej, det rår jag icke för.}} Men i dylika betraktelser ligger ingen mörk livssyn. Livet är allvarligt nog i sig självt utan att man behöver grubbla sig till bekymmer. Han talar icke mycket om, vad han själv genomlidit, men gång på gång formulerar han sin levnadsvisdom som konsten att behärska sig och att försaka — ett kargt bondelands, barkbrödlandets hårda lära. Men försakelsen har endast gjort honom sund och glad: {{Dikt|[[Erik Axel Karlfeldts dikter/Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim/Lustgården|Hav tack, att du ej slog mig vanför, liv,]] att jag är stridbart stark, fast såren ömma, att jag är djärv och het och nog naiv att hänryckt sjunga och att ljuvligt drömma!}} Karlfeldt har drag gemensamma med de skånska skalderna Bååth och Ola Hansson. Hans maner är som den förres brett beskrivande, men han blir icke stående därvid; han leker och gycklar skälmskt och uppsluppet, och genremålningen mynnar som hos Ola Hansson ut i sång och stämning. Men det andliga innehållet är hos Karlfeldt helt olikt dessa skåningars, delvis beroende på olikheten av de landskap, som sett dem födas. Skåne ligger öppet för alla vindar, och de nya idéerna tränga här fortare in. Dalarna har däremot ett isolerat läge, och först på sista tiden är det, som den nya tiden där börjat hålla sitt intåg. I sin sista diktsamling skrattar Karlfeldt (''[[Erik Axel Karlfeldts dikter/Flora och Bellona/Demagogisk söndag|Demagogisk söndag]]'') hånfullt åt all denna nya upplysning, vilken strömmar ut över Dalarnas folk och landsändar, som en »syndabäck ur en brusten sky», av omvändelsepredikanter, patrioter, agitatorer, ungsocialister och vad de nu alla heta. Karlfeldt saknar intresse för det modärna, för idéer, för politik och sociala frågor. Under dessa sista upprörda år har även dörren till hans lugna tjäll ryckts upp av krigets och<noinclude> <references/></noinclude> c71jr3yg5i9mqd5ht9463lktjy0j688 104 225783 658065 2026-09-09T09:09:34Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 658065 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||ERIK AXEL KARLFELDT|405}}</noinclude>politikens stormar. Denna tidens oro är honom en pina, som bringar hans sinne i olag. Naturens liv är för honom långt mera värt än människornas strid och jäktande: {{Dikt|Vad bry vi oss om tsaren? Se staren, se staren!}} All denna den modärna tidens oroliga idéliv sysselsatte däremot i högsta grad Ola Hansson, som är lika sammansatt och söndersliten som Karlfeldt är enkel och sund. Ola Hanssons kärlek till hembygden fick slutligen en nästan metafysisk form under intryck av tyska idériktningar, i det han drömde om bondeståndet som en allt förnyande kraft i det ruttna borgarsamhället. Sådant är Karlfeldt främmande. Han är en realist, som ser med sina egna ögon och dömer med sitt sunda bondförstånd. Karlfeldt debuterade sent. Han var trettioett år gammal, då han år 1895 utgaf [[Erik Axel Karlfeldts dikter/Vildmarks- och kärleksvisor|''Vildmarks- och kärleksvisor'']]. Men samlingen var också betydande; skalden var säker och mogen, om också icke den raffinerade verssmed som i senare samlingar. Emellertid gick denna bok tämligen obeaktad förbi allmänheten. Sedan har Karlfeldt utgivit fyra diktsamlingar. Kvantitativt är det kanske icke mycket, men Karlfeldt lämnar intet ifrån sig, förr än det nått fulländningen. I sin fulla egendomlighet framstod han först i [[Erik Axel Karlfeldts dikter/Fridolins visor och andra dikter|''Fridolins visor'']] (1898) och [[Erik Axel Karlfeldts dikter/Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim|''Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim'']] (1901). I den fjärde diktsamlingen [[Erik Axel Karlfeldts dikter/Flora och Pomona|''Flora och Pomona'']] (1906) och den sista [[Erik Axel Karlfeldts dikter/Flora och Bellona|''Flora och Bellona'']] (1918) är kanske tonen mera mörk och lidelsefull, livserfarenheten är djupare, men de röra sig dock i det stora hela inom samma områden som de tidigare. Han har själv träffande karaktäriserat dessa båda diktsamlingar i [[Erik Axel Karlfeldts dikter/Flora och Pomona/Tillägnan|inledningssången till »Flora och Pomona»]], då han säger: {{Dikt|Kom, låt oss följa alla skumma drömmar som gå med månskensögon under träden, ty livets andedräkt, den ljumma, strömmar jämväl ur nattens skygga sorgekväden.}} {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> g8y9d0pa56zubbmse83rwkt43goxeym 104 225784 658066 2026-09-09T09:18:22Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 658066 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|406|ERIK AXEL KARLFELDT|}}</noinclude> {{c|{{större|'''II.'''}}}} Under sina bemödanden att fånga det för Dalarna och dess folk väsentliga och egendomliga kommer Karlfeldt huvudsakligen att rikta sin blick tillbaka mot det förflutna. Helt har han emellertid icke lyckats undgå den modärna utvecklingen. Han är själv framgången ur en brytningstids förändrade samhällsförhållanden. Bonden är icke längre bonde i samma mening som fordom, då släktled efter släktled odlade tegarna på fädernas sätt. Han har ryckts ur sin isolering genom modärna kommunikationsmedel, genom de skolor han besöker, genom hela detta nät av nya institutioner, som fångar den nutida medborgaren. Det är icke endast nationaldräkterna, som försvinna, utan bondens yrke och levnadssätt ha även undergått en förvandling. Lantbruket håller på att bliva industri och köpenskap i annan utsträckning än tidigare. Karlfeldt har själv varit med i denna utveckling. Omständigheterna ha fogat det så, att denne ensamme drömmare och natursvärmare förflyttats till stadens hank och stör och kommit att tillbringa en god del av sitt liv bland böckerna. Han har genomgått Västerås’ gymnasium och studerat i Uppsala. Bondesonen har blivit en lärd herreman, som plötsligen kommit bort från fädernas åskådningssätt och sedvänjor. Karlfeldts diktning vilar just på denna motsättning mellan bonde och herreman. Med djupa rötter är han bunden vid naturen och vid det landskap och folk han tillhör, och mer än en gång, som i det vackra hyllningskvädet till »Fäderna», tonar i hans dikt en tillbakahållen klagan över att ödet drivit honom bort ifrån dem: {{Dikt|Jag är ryckt som en ört ur sin groningsgrund, halvt nödd, halvt villig er sak jag svek.}} Djup eller tragisk är emellertid icke denna motsats. Den endast skärper hans blick för landskapets och folkets egendomligheter, så att han bättre är i stånd att fasthålla de yttre,<noinclude> <references/></noinclude> 2p7ep2g6et8uw5c1uxye19ejtrn8347 104 225785 658067 2026-09-09T09:27:44Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 658067 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||ERIK AXEL KARLFELDT|407}}</noinclude>etnografiskt och historiskt karaktäristiska dragen. Och framförallt, det är ur denna motsats, som den humor framspringer, vilken i olika tongångar som burlesk uppsluppenhet och bred ironi strömmar igenom hans diktning. Redan i den första diktsamlingen är man vittne till, hur burlesken smyger sig in. I denna muntra stil tolkar han sina kärlekskval, när vårtiden kommer [[Erik Axel Karlfeldts dikter/Vildmarks- och kärleksvisor/Mot våra|''(Mot våra)'']] eller utmålar han [[Erik Axel Karlfeldts dikter/Vildmarks- och kärleksvisor/Sol och måne|patronens på Vrena båda döttrar]], den smäktande och den skälmska, som båda endast vänta på att skalden Kilak skall förklara sig. Denna burleska ton blir även hos Karlfeldt ett skydd mot yttervärlden. Han är nämligen mycket tillbakahållen i fråga om sina egna själsbikter. Alldeles för sig själv i hans produktion står därför en liten grupp dikter i hans sista samling »Flora och Bellona», benämnd [[Erik Axel Karlfeldts dikter/Flora och Bellona/Sjukdom|''Sjukdom'']]. Något så intimt och innerligt har han förut aldrig skrivit. De växlande febersynerna, striden mellan liv och död, återvaknandet, det gråtande barnet vid hans huvudgärd, allt är skildrat och framburet med verkningsfull och manlig flärdlöshet. Men helst döljer Karlfeldt sina egna känslor under främmande masker. Därmed är han inne på det lyriskt-episka manér, som är utmärkande för Runeberg i Fänrikarna eller Bellman i Fredmansdikterna. Han blir till jägaren, som strövar kring på vägar och stigar med bössan på axeln; han är löskerkarlen, som nästan känner sig som en fiende till samhället och människorna; han är skalden Kilak, som låter sina glada bondvisor surra till fiolens strängar utan att fråga efter herrskapsfolkets kritik. Det ligger icke något splittrat och sjukligt över dessa stämningar, som hos så många av seklets söner. De bäras tvärtom av en känsla av friskhet och frihet, av kraft och glädje att få avkasta den konventionella dräkten: {{Dikt|start=follow|end=follow|Men fri vill jag vandra bland vålmar och ax i klöverdoftande nätter och dikta bondrim till kornknarrens krax och näktergalslena sonetter.}} {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> n3vkdbxa0f1pwqjh4swh2je813zbrux 104 225786 658068 2026-09-09T09:39:15Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 658068 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|408|ERIK AXEL KARLFELDT|}}</noinclude>I första samlingen kulminerar detta manér i sådana dikter som [[Erik Axel Karlfeldts dikter/Vildmarks- och kärleksvisor/Fanjunkar Berg|''Fanjunkar Berg'']], [[Erik Axel Karlfeldts dikter/Vildmarks- och kärleksvisor/Den sköne Rosenblom|''Den sköne Rosenblom'']] och [[Erik Axel Karlfeldts dikter/Vildmarks- och kärleksvisor/Den misskände spelmannen|''Den misskände spelmannen'']], vilka äro besläktade med vissa av Frödings värmlandsfigurer; Karlfeldt har sedan skapat en hel grupp av dylika komparser, ofta av överdådig komik som Johan Krylbom, »en Apollo med blaggarn till skrud», i sin vårberusning tjänande Bacchus och Fröja, eller [[Erik Axel Karlfeldts dikter/Flora och Bellona/Kompankörer|Julia Djuplin]], en äkta syster till Ulla Winblad: {{Dikt|På Larsmässbal med glans och ståt re’n ljusen flämta matt, och trög och tung är spelets låt i dov och mulen natt. Då springa salens dörrar upp och stråken ger ett vin — se Julia, se djupp, djupp, djupp, se Julia Djuplin!}} Men den mest typiska av alla dessa gestalter, den som Karlfeldt framförallt gjort till bärare av dubbelheten i sitt väsen, är Fridolin. I honom har Karlfeldt förkroppsligat sin mannaålder; Fridolin behärskar de båda mellersta diktsamlingarna och skymtar även senare. Han har blivit Karlfeldts alter ego; man har numera svårt att skilja dem från varandra även i dikterna. Fridolin är besläktad med vissa av nyromantikens kostligaste grotesker, med dessa lustiga småborgare och dessa extravaganta konstnärsexistenser, som svävade upp ur Jean Pauls eller Hoffmanns bläckhorn. Från en viss sida påminner han också om Chronschough, men befriad från all dennes narraktighet. Fridolin är, som var man vet, »en studerad karl av bondestam, som återvänt till fädernas värv, enär det syntes honom lockande att gräva i jorden, sedan han all sin tid blott grävt i böckerna». Nu vet han icke riktigt, vart han hör hän: {{Dikt|— han talar med bönder på böndernas sätt, men med lärda män på latin.}} Det är en vederhäftig och välbärgad man, som går på sockenstämma; han slutar också som riksdagsman och kommer in i<noinclude> <references/></noinclude> 4epmvbi5frxzje35foagm5s8646pgno 104 225787 658069 2026-09-09T09:59:14Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 658069 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||ERIK AXEL KARLFELDT|409}}</noinclude>utskott. Men under all denna värdighet döljer sig en outtröttlig lustig speleman, en älskare av dunkel humlebrygd och en skalk med öppet öga för kvinnlig skönhet. Han diktar lustiga visor och svävar oförtrutet i dansen, »full av det söta vin, av sin veteåkers frukt, sina bärmarkers saft». Och med livrockens väldiga skört på armen, lyfter han sin mö högt »mot höstmånens röda kastrull». Men ett visst vemod fyller den gamle ungkarlens sinne, han känner sig ännu ung och manbar men alltför ensam: {{Dikt|[[Erik Axel Karlfeldts dikter/Fridolins visor och andra dikter/Jag lever allena|Jag lever allena]], jag fingrar min flöjt, jag suger min sura pipa förnöjt, jag brygger mitt dricka och kysser mitt stop, som själv jag stävat ihop. Så masar en dag och än en dag; mitt dalur slår sina sävliga slag, och längese’n, tycks mig, ringde det ut min ungdoms sista minut.}} Fridolins sång är enastående och oefterhärmlig. Hans diktning omfattar så olika toner som positivvisan [[Erik Axel Karlfeldts dikter/Fridolins visor och andra dikter/Selinda och Leander|''Selinda och Leander'']] och den nästan ossianskt stämda [[Erik Axel Karlfeldts dikter/Fridolins visor och andra dikter/Irina|''Irina'']], där det är, som om vildmarkens vindar satte harpans strängar i rörelse. Hans sånger kunna stiga till hög hymnartad hänförelse, men oftast blandas allvaret och skämtet på ett naivt och oskiljaktigt sätt. Till den lärde bondeskaldens specialiteter hör också att sätta bondepraktikans föreskrifter på vers. Så uppstå dessa kuriöst gammaldags dikter, där den gamla bokens visdomsord användas för att uttrycka skaldens naturkänsla eller kärlekskval: {{Dikt|[[Erik Axel Karlfeldts dikter/Fridolins visor och andra dikter/I Krabban|Uti Krabban]] skall man bruka agrimonia, laktuka, ättika och ruteblad, föra sig i nya kläder, njuta fältens arla väder, källans dryck och svala bad, item låta leverns åder; så den gamla boken råder, vill du vara sund och glad.}} {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> bx822v47v3j50etv657dsnzptdqdssu 104 225788 658070 2026-09-09T10:09:22Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 658070 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud|410|ERIK AXEL KARLFELDT|}}</noinclude> Fridolin följer samvetsgrant föreskrifterna, men frågar ytterligare: {{Dikt|Säg, vad örter skall jag bruka mot mitt hjärtas sommarsjuka, vilken åder skall jag slå?}} En annan gång sjunger han en [[Erik Axel Karlfeldts dikter/Fridolins visor och andra dikter/Månhymn vid Lambertsmässan|Månhymn vid Lambertsmässan]], så bräddad med hänförelse och naturdyrkan, att den är som sjungen av en gammal hednisk offerpräst mellan heliga källor och stenarnas offeraltare. Till denna arkaiserande genre höra också de berömda [[Erik Axel Karlfeldts dikter/Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim|Dalmålningar på rim]], där Karlfeldt skalkaktigt tolkar de gamla kistemålningar och väggbonader, i vilka dalallmogens uppfattning av bibelberättelserna fått ett så naivt och åskådligt uttryck. Karlfeldt har mästerligt träffat tonen. Komiken är understruken med kraftig och säker hand: {{Dikt|[[Erik Axel Karlfeldts dikter/Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim/Elie himmelsfärd|Här åker sankt Elia upp till himmelens land]] i en kärra så blänkande ny. Han bär gravölshatt och skinnpäls, han har piska i sin hand och mot knäna står hans gröna paraply.}} Profeten har blivit till en väldig kommunalpamp, vars visdom är spord på högsta ort. Hans »konung» har själv skickat sina hästar och sin vagn för att hämta honom med budskapet: »Låt oss rådslå för mitt rike med varann». Och så rullar vagnen uppåt, och med sin breda hand vinkar Elia avsked åt sin jordelevnads bygd. Men skaldens allvar bryter ständigt igenom skämtet, som då det vid minnet av fosterjorden heter: {{Dikt|Och vi se det är ett stycke av vårt eget dalaland{{em|5}} i de drömmande furubergens skygd.}} Eller som då han ser profeten väl förtöjd i sin nya härlighet: {{Dikt|När du sitter, o Elia, vid din mästares bord{{em|7}} och ser ned på vår ondska och vår nöd, fäll i domarns öra milda och förlåtande ord, bed för dalarna, som hungra, om bröd.}} {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> d61fpd2plszp87qe0hwn7tdap03acma 104 225789 658071 2026-09-09T10:18:22Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 658071 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" />{{huvud||ERIK AXEL KARLFELDT|411}}</noinclude>[[Erik Axel Karlfeldts dikter/Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim/Jone havsfärd|''Jone havsfärd'']] är också en mästares målning, full av lysande färger och kraftig humor, under det att [[Erik Axel Karlfeldts dikter/Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim/Jungfru Maria|''Jungfru Maria'']] är som en skär vårdröm: {{Dikt|Hon kommer utför ängarna vid Sjugareby. Hon är en liten kulla med mandelblommans hy, ja, som mandelblom och nyponblom långt bort från väg och by, där aldrig det dammar och vandras.}} Och huru vacker är icke i [[Erik Axel Karlfeldts dikter/Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim/Yttersta domen|''Yttersta domen'']] med dess växlande bilder ynglingens tal till jungfrun om deras kärlek i jordens sista vår. Karlfeldts sångmö sådan hon uppenbarar sig i dessa och liknande dikter är jordbunden, färgstark, livsvarm och blodfull. Som motto över hela denna groteskdiktning passar Karlfeldts egna så ofta citerade ord: {{Dikt|[[Erik Axel Karlfeldts dikter/Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim/Min sångmö är icke av Pinden|min sångmö är icke av Pinden,]] hon är av Pungmakarbo.}} <section end=EAK2 /> <section begin=EAK3 /> {{c|{{större|'''III.'''}}}} Helt naturligt är det framförallt i skildringen av sina medmänniskor och deras vanor och ovanor, som Karlfeldt får tillfälle att låta sin humor spela. När han står ensam ansikte mot ansikte med naturen är det som om han glömde motsatserna mellan sig själv och omvärlden. Han försjunker i sina egna stämningar, och sången tonar djup och full. Det har gått Karlfeldt efter den önskan han uttryckt i »[[Erik Axel Karlfeldts dikter/Fridolins visor och andra dikter/Två stämmor|Två stämmor]]». Han är omväxlande den »evigt glade spelman Gök» och den »evigt ömme junker Näktergal». Karlfeldt är en av våra yppersta naturmålare. Den karga vildmarksnaturen står trolsk och oberörd framför oss i hans diktning. Det vilar över många av hans visor något av skogens egen friska doft av kåda. Hela dalalandskapet under svala vårnätter, i sommardagarnas blomning eller i höstens brokiga färger lever upp i hans dikt. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> fkr2en3k3gs3t7aecrzeyzfe4pe2bk4 0 225790 658072 2026-09-09T10:21:39Z PWidergren 11678 Skapade sidan med '<div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="J_Mortensen_Från Röda rummet till Sekelskiftet_1918.djvu" from=739 to=747 prev="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/IV. Per Hallström|IV. Per Hallström.]]" current="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/I. Erik Axel Karlfeldt|I. Erik Axel Karlfeldt]]" next="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/II. Erik Axel Karlfeldt|II. Erik Axel Karlfeldt]]" kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </...' 658072 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="J_Mortensen_Från Röda rummet till Sekelskiftet_1918.djvu" from=739 to=747 prev="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/IV. Per Hallström|IV. Per Hallström.]]" current="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/I. Erik Axel Karlfeldt|I. Erik Axel Karlfeldt]]" next="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/II. Erik Axel Karlfeldt|II. Erik Axel Karlfeldt]]" kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Från Röda rummet till Sekelskiftet]] a3qmphylr707wn88dazwm85zar9uwnx 0 225791 658073 2026-09-09T10:23:37Z PWidergren 11678 Skapade sidan med '<div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="J_Mortensen_Från Röda rummet till Sekelskiftet_1918.djvu" from=748 to=753 tosection=EAK2 prev="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/I. Erik Axel Karlfeldt|I. Erik Axel Karlfeldt]]" current="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/II. Erik Axel Karlfeldt|II. Erik Axel Karlfeldt]]" next="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/III. Erik Axel Karlfeldt|III. Erik Axel Karlfeldt]]" kommentar={{nop}} he...' 658073 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="J_Mortensen_Från Röda rummet till Sekelskiftet_1918.djvu" from=748 to=753 tosection=EAK2 prev="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/I. Erik Axel Karlfeldt|I. Erik Axel Karlfeldt]]" current="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/II. Erik Axel Karlfeldt|II. Erik Axel Karlfeldt]]" next="[[Från Röda rummet till Sekelskiftet/III. Erik Axel Karlfeldt|III. Erik Axel Karlfeldt]]" kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Från Röda rummet till Sekelskiftet]] omp941cfn8nbmmr3ky7vf16nkfcnk5y