Wikisource svwikisource https://sv.wikisource.org/wiki/Wikisource:Huvudsida MediaWiki 1.47.0-wmf.19 first-letter Media Special Diskussion Användare Användardiskussion Wikisource Wikisourcediskussion Fil Fildiskussion MediaWiki MediaWiki-diskussion Mall Malldiskussion Hjälp Hjälpdiskussion Kategori Kategoridiskussion Tråd Tråddiskussion Summering Summeringsdiskussion Sida Siddiskussion Författare Författardiskussion Index Indexdiskussion TimedText TimedText talk Modul Moduldiskussion Event Event talk Ämne 104 144795 658342 643916 2026-09-12T13:13:03Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 658342 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||PÅ 1730-TALET|23}}</noinclude>som nu var på 2:dra Betrachtelsens 4:de afdelning pag. 98, arbetade med oförminskad kraft och såg med en triumferande min huru då och då en afsvimmad bars in i kyrkan. Carl Fredrik kastade en orolig blick på de återstående 100 sidorna; de voro visserligen blott hundra, men 50 voro latin och de som icke föllo för dem, måste stryka för de sista femtio, som voro på vers. — Hvad heter bödeln? frågade han sin granne. Denne som tyckte att han sade »presten», svarade: — Det är bankofullmäktigen och kyrkoherden Göran Nordberg, ni vet, Carl XII:s fältprest, ordförande i fältkonsistoriet i Muscow. — Åh, är det han? Som skrifvit Clara Minne? [[Fil:Gamla Stockholm 1882 s23 Fig19.jpg|miniatyr|centrerad|stående=1.5|Fig. 19. Claræ Schola. Efter Kopparstick från 1749.]] — Ja visst! Och han håller nu på med två folianter om Carl XII. — Det var inte underligt, då! Som Carl Fredrik hade sitt unga lif kärt, aflägsnade han sig från slagfältet så fort som möjligt. Han drog sig norr ut på kyrkogården, betraktade det skyhöga spetsiga tornet, hvilket var så högt, att han måste lägga hufvudet på ryggen och gå baklänges åt kyrkmuren till för att kunna se spiran. Herr Carl retirerade nordhän tills han kände att det tog emot för hufvudet; han tittade upp och såg att det var ett stenhus (Fig. 19) på hvilket satt en stenskylt med denna inscription: <div style="text-align: center;"> Cum privilegio S: R: M: <br> Mediante Quorundam <br> Piorum Liberalitate <br> Hanc Scholam Ædificari <br> Curavit <br> M. Samuël Bened. Hamrinus <br> Huius Ecclesiæ Pastor <br> A:o MDCLV. </div> {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 8gjlky6kkjbc16xy592xhm8wfgvj6th 104 144796 658343 575184 2026-09-12T13:18:08Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 658343 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud|24|EN STOCKHOLMSPROMENAD|}}</noinclude>Vid ordet Schola kände han en kall rysning och han beslöt att fly, men han stannade ändock liksom den nyfikne hvilken fängslas vid åsynen af det gräsliga. Det låg en tom tunna utanför fönstren; han klef upp på densamma och tittade in. Liksom en vild dröm, ett mörkt minne af den sort som kan förgifta ett lif, drog en tafla förbi hans öga. Han såg fem bänkar med barnskelett, framför hvilka ett fullvext sådant försökte balansera med en käpp eller hvad han nu försökte. Bakom konstmakaren öppnas tyst en dörr, ett grinande cranium med rätt mycket kött på smyger in som en katt och kastar sig öfver ett af barnskeletten och — — —. Det genomträngande anropet om barmhertighet och förlåtelse för ett fel som aldrig var begånget trängde genom merg och ben, och Carl Fredrik sprang derifrån, ända ner till Clara sjö, der han stannade utanför färgeriet Blå Hand och ångrade att han icke satt eld på det huset, och för hans öga stod som ett rödt moln, och han kom att erinra sig från sin barndom en dylik bandit som den deruppe, hvilken »var ordinerad af läkaren att ta sig motion om morgnarne».<ref>År 1714 försökte skolungdomen i Hernösand att bränna af staden blott för att slippa gå i skolan. Ett förfärligt bevis på lärarnes barbari. (Ur Svea Hofrätts Arkiv i Kongl. Bibl.)</ref> Carl Fredrik började nu en af dessa angenäma vandringar på måfå i en främmande stad hvilka bjuda på öfverraskningar vid hvarje steg. Han tog af åt höger in i Clara Bergsgränd, kom in på Gamla Kungsholmsbrogatan, beträdde Blekholmen, passerade Gamla Kungsholmsbron med Gref Mörners palats till venster om brohufvudet; derpå tog han af en liten gränd som icke hade något namn och kom upp på en qvarnbacke; qvarnen hette ''Lilla Munckan,'' sade mjölnaren. Här satte sig Carl Fredrik ner och tog en öfverblick öfver staden. Norrut hade han Gref Pipers trädgård, längre bort hade han Adelcrantzske egendomen, ändå längre, åt Mälaren, Snacks, Langenbergs, Jachthvarfvet och Rålambshof. Söder hän såg han: först på Kungsholmslandet vid Nya brons fäste, Grefve Horns och Glasbruket<ref>Carolinska Institutets mark.</ref> på hvar sin sida; midt i strömmen mellan bron och Riddarholmen låg det lilla Stenskär,<ref>Strömsborg.</ref> en naken klippa; på Riddarholmsstranden låg det praktfulla Kungshuset med sina granna trappor och sin präktiga båtbrygga. Och så tog han hela staden och Norrmalm i en vy, och vackrare hade han aldrig sett. Han försjönk i stilla aftonbetraktelser, ur hvilka han stördes af en sång nerifrån Solvisaregränden,<noinclude> <references/></noinclude> ci2k22n7xddy1iahgb3828f6ioogx4p 104 144797 658344 575194 2026-09-12T13:21:01Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 658344 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||PÅ 1730-TALET|25}}</noinclude>der man var sysselsatt att lägga grunden till ett nytt hus. Hans tankar gingo genast till herr Leonhard på Gyldene Freden, och lifvad af ett nytt nit tog han sig för så godt han kunde uppteckna {{c|''Grundläggarnes ton.''}} [[Fil:Gamla Stockholm 1882 s25 mus.jpg|miniatyr|centrerad|stående=1.5|Åh fram med sten, För-hå hej med den, Åh, sam-sa tag, <br> För-hå hej med den, Åh jem-ka me’n, För-hå hej med den,]] <poem>Åh eftersätt, För hå hej med den, Åh på en gång, {{em}}»{{em|2}}» Åh värre kan vi, {{em}}»{{em|2}}» Åh blås på sten, {{em}}»{{em|2}}» Åh sväng på sten, »{{em|2}}» Åh kom igen, {{em}} »{{em|2}}» Åh stå me’ det! {{em}}»{{em|2}}»</poem> Skymningen hade inträdt, och Carl Fredrik tog korn på Tyska kyrkan samt anträdde sin återfärd till Gyldene Freden, der han verkligen anträffade herr Leonhard och Carl Johan, hvilka serverat hvarandra tal och skålar hela eftermiddagen, så att bordet var så fullt med flaskor som ett apotek. Nu var det för sent att gå på Kungliga Theatro, hvilken börjat redan klockan fyra. Derför intogs en bål Rhenskt, och vid densamma föreslog herr Leonhard en skål för Stockholm hvilken föregicks af ett s. k. »årtal», hvilket var noga bekant för alla herr Leonhards vänner och innehöll en konstrik väfnad af utdrag ur Magistratens Kungörelser med dag och datum. — Gode herrar, klockan är tio! hördes källarmästarns stämma. — Nå, det får hon vara! Jag betalar plikten, fem daler silfver, svarade herr Leonhard lugnande. — Ja, det hjelper inte — — Nå, tio då, om det är andra resan! Jag känner Kongl. Förordningen mot Svalg och Dryckenskap 1726; men är det så, och efter som talgljusen börja gråta, så var så god och ge oss facklor, så gå vi! {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 8qdm91fq632hlbbgyjahad8l8cxdt4w 104 144798 658345 575204 2026-09-12T14:30:55Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 658345 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud|26|EN STOCKHOLMSPROMENAD|}}</noinclude>— Facklor äro förbjudna på gatorna enligt kongliga förordningen af 1680, herr Notarius! svarade källarmästarn krossande. — Ja, men de äro faktiskt återinförda efter 1725, då de ånyo blefvo förbjudna, hvilket bevisar att den äldre kongliga förordningen är anullerad af häfd. — Ja, men sedan vi enligt 1719 års förordning fått lyktor på Norrbro, så har bestämmelsen åter vunnit kraft. — Det är visserligen sant, min bäste herre, men vi hade lyktor på Riddarholmen redan 1697, och det har icke haft något inflytande på Österlånggatan, och för öfrigt skall jag säga er, att sedan tornväktarne inrättades 1732 och brandordningen utkom 33 så har all eldfara upphört; för öfrigt måste man ju ha lyse med sig, då man går på gatorna, såvida 1729 års förordning om husnummer skall ega någon betydelse. Källarmästarn var öfverbevisad af så mycket årtal och knep fram med facklor (af Hermansons välkända tillverkning, på Norra Smedgatan), hvarpå sällskapet aftågade. Majnatten var mulen och kolmörk och facklornas irrande sken klättrade upp för de branta husgaflarne, upplyste då och då en sandstenstafla med en from bön, ofvanför porten, eller visade ett namnchiffer eller årtal bildadt af ankarjernen utanpå väggen; de tågade förbi gamla stadsmuren och sågo källaren Stjernans ståtliga skylt lysa som en blixt, och spegla sig i de små blyinfattade rutorna.<ref>Stockholm började först på 1730-talet utbyta de små runda blyrutorna mot de större kittrutorna.</ref> De stötte upp en brandvakt sofvande på en afvisare, de skrämde upp kattor som voro ute för att fouragera och de mötte svärmar af ostindiefarare som uppsökte sina herbergen eller voro ute på äfventyr. Herr Leonard blef exalterad och höll ett föredrag om »gatans poesi». Han fäste uppmärksamheten på allt; han såg segelsömmarns skyltande flagga stiga ner ur mörkret, då fackelskenet lyfte sig upp till henne; han såg mörkret ur vattuportarne från gränderna välta fram mot dem som en tjock materie, han såg tobakshandlarens Morian grina emot dem från sin upphöjda plats, han såg till och med kjolar skymta i en portgång, men det låtsade han icke om, han såg samlingar af grönsaker, äggskal, viskor, papperslappar midt på gatan, men det var blott »nature morte», det var färg, det var poesi! De sågo ännu en gång ett stycke af stadsmuren vid Köpmantorget, och mörkret började förtunnas, de kände luften strömma emot sig, facklorna drogo andan, och de voro ute på Slottsbacken. Hvilken öfverraskning! Himlen var klar och en varm fullmåne stod öfver Fredrikshof! Herr<noinclude> <references/></noinclude> 9eqfbiipu3mici1q3xerghbog7oaz9s 104 144799 658346 575215 2026-09-12T14:33:25Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 658346 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||PÅ 1730-TALET|27}}</noinclude>Leonhard släckte sin fackla och steg upp på en afvisare, blottade sitt hufvud och deklamerade: <poem> <i>O,</i> Stockholm! <i>hela Nordens Sol, samt Swer’ges pragt och fägnad,</i> <i>Wår Kunga-Stol, och Riddar-borg, wårt Manhems lust och hägnad,</i> <i>Rättwisans Säte, Lärdoms pris, och Tapperhets palats,</i> <i>All Konstens Näste, Slögders Hall, all Nöjens sammel-plats.</i> <i>Bland Store Städer</i> Stockholm <i>är en <b>Krona, Krants</b> och <b>prydnad,</b></i> <i>Som många Land och Städer lagt inunder Swer’ges lydnad,</i> <i><b>En Drottning</b></i> för wår hela Nord, för hela Werlden stor. <i>Jag frågar då ännu en gång, hwad så upphögt ditt flor?</i> <i><b>Blif</b></i> Stockholm <i><b>altid Nordens Sol! din Magt och Pragt sig öke!</b></i> <i><b>Gudsfruktan, Dygd, Wälsignelse Din Portar steds besöke!</b></i> <i><b>Låt Hela wida Werlden se, hwad så upphögt Ditt flor!</b></i> <i><b>Lef</b></i> Stockholms <i><b>Ädla Menighet! Lef Säll! Blif altid Stor!</b></i> </poem> {{c|———♦———}}<noinclude> <references/></noinclude> m2hg7nq080dp1kdcxokfz8woloex6dt 104 144814 658393 473980 2026-09-13T07:55:55Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 658393 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" /></noinclude><h2 align="center" style="border:none;">Kap I.<br><br><b>Högtiderna Jul och Påsk.</b></h2> För några årtionden sedan började Stockholms Jul bebåda sin ankomst sista veckan i November, då första Adventsöndagen inträffar och på hvilken en något festligare sång, utom Adventpsalmen »Gör porten hög, gör dörren bred» eller »Bereden väg för Herran! Berg, sjunken; djup, stån opp!» bestods från orgelläktaren.<ref>Så firas i det närmaste julen än i dag, och så firades den, enligt traditioner, för hundra år sen också.</ref> Första Söndagen i December sammankallades det gamla borgarhusets barn, och nu öppnades sparbössorna; behållningen utgjorde då ett uttryck af egarens flit i skolan under det förflutna året. Kassorna räknades, och sedan en del blifvit afsatt till husets pensionärer, hvilka mest utgjordes af gamla sjukliga uttjenade ammor och äldre manliga orkeslösa, hvilka under året aflagt regelbundna besök på sina vissa dagar och deraf erhållit namn såsom Tisdagsgubben, Söndagsgubben, Sabbathsbergsgumman, och så uppgjordes program för julklappars inköpande åt familjens medlemmar, från den Ostindiska näsduken åt far till tjensteflickornas schaletter och drängens häfdvunna nattkappa och cigarrmunstycke; den hemlighetsfulla stämningsrika jultiden var inne. Oroande förebud började nu också visa sig i våningen; gardinerna togos ner och de gapande fönsteröppningarne blottades; sängarne började se obäddade ut, ty de hvita öfvertäckena voro försvunna; möblerna flyttade platser och hela huset andades en hemlighetsfull icke otreflig vantrefnad. I köket var fullt upplopp; slagtardrängen hade varit hemma och styckat grisen, hvilket haft till följd en långvarig förrättning med vissa af djurets ädlare delar; en ståtlig pressylta lyste och försvann i källaren för att icke synas förrän den stora dagen; deremot uppträdde grisfötterna redan i förskott vid aftonbordet och istersmöret blef en stående adventsrätt. Man hade<noinclude> <references/></noinclude> bpzmzkom21kqxvw4u6dbbwjbfxn6bqr 104 144815 658394 575236 2026-09-13T08:00:21Z Gottfried Multe 11434 658394 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud||JUL OCH PÅSK|29}}</noinclude>sett en hel tunna mjöl vandra till hembagaren, och svensköl på helbuteljer nedforslades i källaren. Frun och äldsta dottern hade en nattlig sammankomst hos hembagaren, der hela julförrådet af bröd bakades. Nu refs kopparn ner från hyllorna, och blår, drank och perlsand gjorde den snart skinande som solen. Träkärl, bord och stolar skurades; sotaren kom midt i alltsammans, ovälkommen som alltid. {{tre stjärnor}} Och i skolan, der hölls profskrifning; det var första julförebudet der; lexorna voro slut och man skulle göra sitt skrifprof under lärarens uppsigt; det var en vigtig dag och så lång sedan; man började klockan åtta på morgonen och höll i till klockan tre med att skrifva fyra rader på längden tvärs öfver ett halfark; och namnteckningen under; huru stolt och dock så svårt! Och det eviga formerandet af gåspennorna som magistern ensam kunde utföra! Och bläckplumpen på sista raden! Och börja om igen! — Men det hade en ända, det också! Så kom förkänslan af sjelfva lofvet! Två dagars skurlof före examen. Då gick man i vägen i julstöket hemma och skickades ut att åka kälke i Carl XIII:s torg eller Observatoriebacken eller, ändå djerfvare, i Fabriksbacken på Kungsholmen. Och så är examensdagen inne. Bästa blusen af ståltyg och blanklädersskärpet med stenkolsspännet; väskan och bokremmen aflagda för dagen. Frukostpenningen utgick i den stora kopparsexskillingen med Oscar I på ena sidan och dalpilarne på den andra. Det var en slant det mot den hvardagliga sexstyfvern! Och examensdagen. Betygen utdelades redan på morgonen. Stora A och lilla b; och bc och c. Och föräldrarne infinna sig framåt förmiddagen och förläna litet lugn, ty man är icke rätt säker för stryk förr än de ha kommit. Och afslutningen i Qvarta; skolans eforus med kors på bröstet utdelar premierna; talen, förmaningarne, tacksägelserna; och så »Herre signe du och råde», och jul-lofvet har tagit sin början! {{tre stjärnor}} Nu är da’n för da’n för d’an inne och nu skall uppköpas hos Lejorna. Man håller sig ännu af vana till Benjamin Leja vid Gustaf Adolfs torg (Fig. 20), och der företages en långvarig öfversigt af artiklarne från det lilla 12-skillingsrummet åt gården, ända i det stora rummet åt torget, der det fins saker som kosta mer än två Riksdaler banko — tänk en blå tvåa banko! Julklapparne af den<noinclude> <references/></noinclude> 2lhtxhvih8pwd1dvmafh23kmhpaoiel 658395 658394 2026-09-13T08:18:18Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 658395 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||JUL OCH PÅSK|29}}</noinclude>sett en hel tunna mjöl vandra till hembagaren, och svensköl på helbuteljer nedforslades i källaren. Frun och äldsta dottern hade en nattlig sammankomst hos hembagaren, der hela julförrådet af bröd bakades. Nu refs kopparn ner från hyllorna, och blår, drank och perlsand gjorde den snart skinande som solen. Träkärl, bord och stolar skurades; sotaren kom midt i alltsammans, ovälkommen som alltid. {{tre stjärnor}} Och i skolan, der hölls profskrifning; det var första julförebudet der; lexorna voro slut och man skulle göra sitt skrifprof under lärarens uppsigt; det var en vigtig dag och så lång sedan; man började klockan åtta på morgonen och höll i till klockan tre med att skrifva fyra rader på längden tvärs öfver ett halfark; och namnteckningen under; huru stolt och dock så svårt! Och det eviga formerandet af gåspennorna som magistern ensam kunde utföra! Och bläckplumpen på sista raden! Och börja om igen! — Men det hade en ända, det också! Så kom förkänslan af sjelfva lofvet! Två dagars skurlof före examen. Då gick man i vägen i julstöket hemma och skickades ut att åka kälke i Carl XIII:s torg eller Observatoriebacken eller, ändå djerfvare, i Fabriksbacken på Kungsholmen. Och så är examensdagen inne. Bästa blusen af ståltyg och blanklädersskärpet med stenkolsspännet; väskan och bokremmen aflagda för dagen. Frukostpenningen utgick i den stora kopparsexskillingen med Oscar I på ena sidan och dalpilarne på den andra. Det var en slant det mot den hvardagliga sexstyfvern! Och examensdagen. Betygen utdelades redan på morgonen. Stora A och lilla b; och bc och c. Och föräldrarne infinna sig framåt förmiddagen och förläna litet lugn, ty man är icke rätt säker för stryk förr än de ha kommit. Och afslutningen i Qvarta; skolans eforus med kors på bröstet utdelar premierna; talen, förmaningarne, tacksägelserna; och så »Herre signe du och råde», och jul-lofvet har tagit sin början! {{tre stjärnor}} Nu är da’n för da’n för d’an inne och nu skall uppköpas hos Lejorna. Man håller sig ännu af vana till Benjamin Leja vid Gustaf Adolfs torg (Fig. 20), och der företages en långvarig öfversigt af artiklarne från det lilla 12-skillingsrummet åt gården, ända i det stora rummet åt torget, der det fins saker som kosta mer än två Riksdaler banko — tänk en blå tvåa banko! Julklapparne af den<noinclude> <references/></noinclude> akeybpelxs3iuuutrgk9jsky94i7zyi 104 144853 658396 575247 2026-09-13T08:21:33Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 658396 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud|30|JUL OCH PÅSK|}}</noinclude>onyttiga och roliga sorten utgjordes af tennsoldater, tittskåp, kaleidoskop, askar med målade hus, trän, menniskor och djur; kök, kökssaker, serviser, möbler, stall, trumpeter, mungigor, dragharmonikor, korkpistoler, sablar, gevär, patronkök. Sakerna voro just icke varaktiga, men de voro temligen billiga, och behaget låg kanske till en del i att man icke hann ledsna vid dem, ty efter Trettondagen voro de vanligen obrukbara eller förkomna. [[Fil:Gamla Stockholm 1882 s30 Fig20.jpg|miniatyr|centrerad|stående=1.5|Fig. 20. Benjamin Lejas Jul-Exposition vid Gustaf Adolfs torg. Tolfskillingsrummet. Efter en outgifven litografi i Kongl. Biblioteket.]] Dagen för Julafton gå de små med tjensteflickorna i Julmarknan (Fig. 21) och se på grenljusen och de med kulört papper utsirade armstakarne. Någon handel kommer dock icke der i fråga, ty det är nu en gång för alla Leja som skall ha julpengarna! Julaftonen är ändtligen inne. Förmiddagen är mycket lång, ehuru förhoppningsfull. Julgranen har anländt, och sedan dess fot befunnits obrukbar, står den stackarn på lut i ett hörn tills drängen hunnit tillyxa en ny fot. Då klädes den i färgade pappersstjernor och glaskulor, och i grenarnes ändar sättas bitar af vaxstapel. Så hängas Nisse och Nasse i högsta gren och Julbocken och hela ståten af äplen och nötter. Det lider fram åt middan, men föräldrarne äro ännu icke synliga, de äro ute i stan. I köket finnes blott en enda tjenare som<noinclude> <references/></noinclude> rmp4rwoi9bhuoci6hgzh30upe90nr90 104 144854 658397 575256 2026-09-13T08:24:42Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 658397 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||JUL OCH PÅSK|31}}</noinclude>passar grytorna. Middagen infaller, men någon middag synes icke, utan man får anvisning att gå ut i köket och dricka kaffe eller om man hellre vill äta franska bröd doppade i en af de stora grytorna. Det börjar skymma, men ljus tändas ändå icke. Vid femtiden anlända föräldrarne, till det yttre lugna som vanligt, men tomhändta. [[Fil:Gamla Stockholm 1882 s31 Fig21.jpg|miniatyr|centrerad|stående=1.5|Fig. 21. Julmarknaden på Stortorget med gafveln af ett hus från 1650.]] De hade nemligen, efter hvad som sedan visar sig, gjort sina uppköp för fjorton dagar sedan, och en liten bror kan sqvallra, att han trampat i en klädkorg full med paket, då han sist lekte kurra gömma i garderoben. Klockan 6 höres en våldsam ringning, och en okänd mansperson i uppslagen krage, svarta mustacher och glasögon kommer in, frågar med barsk stämma om herrskapet det och det bor<noinclude> <references/></noinclude> st46mf0nkzxwuaky5ev9zvybc4qxlyi 104 144855 658398 575267 2026-09-13T08:42:22Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 658398 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud|32|JUL OCH PÅSK|}}</noinclude>här, hvarpå han öfverlemnar ett större paket, som genast skaffas in i den omsqvallrade garderoben. Ett par minuter efter hans afgång anländer — det slår aldrig fel — morbror Palle — det är familjens Rupert Knecht — den gamle ungkarlen — barnens glade vän — men han har ingenting med sig. Med ledsen min förklarar han, att han kom så sent från sitt arbete, att han icke hunnit köpa något — men nästa jul så skall han komma i håg sig bättre. Han låter undersöka sina fickor, och de befinnas verkligen toma. Senare på qvällen visar det sig dock, att en mängd små gåfvor icke kunna hafva haft någon annan gifvare än den tomhändte morbror Palle, hvilken nu misstänktes att ha stått i något intimt förhållande till den okände herren som ringde så hårdt. Nu tändes julgranen; alla, små och stora, unga och gamla, taga i ring, pigorna hemtas från köket, och vid Orsapolkans vemodiga toner dansas omkring julgranen, icke den yra dansen som uttrycker glädje eller passion, utan den slags dans som en gång tillbaka i tiden har ingått såsom beståndsdel af en religiös kult. De minsta barnen få nu sina julklappar och sitt julbord, hvarefter far och morbror gå och stänga sig in i det innersta rummet der de skola »arbeta» tillsammans. De små gå till sängs och klockan 8 dukas bordet. Då och då höres en häftig ringning, och en hemlighetsfull person uppenbarar sig i olika skepnader, alltid dock aflemnande något paket. Klockan half nio sätter man sig till bords. De hvarje jul återkommande rätterna voro lutfisk, risgrynsgröt och smörtårta, hvarpå följde vin. Några rimförsök på gröten förekommo icke ofta. (Att gäddan ersätter lutfisken i många Stockholmshus är en känd sak.) Tårtans serverande gaf signalen till julklapparnes inbärande i en klädkorg, hvilken placerades bredvid fadren, som nu läste upp utanskrifterna, hvilka oftast voro beledsagade af skämtsamma titulaturer eller också försedda med vers. Stundom voro paketen med omslagsadresser och vandrade då från den ena till den andra, innan de stannade hos egaren. Omkring midnatt först var allting förbi, och man skildes åt med fasta föresatser att gå i julottan som börjades klockan sju. Klockan 6 juldagsmorgonen voro barnen och pigorna på fötter, och morbror Palle slets ur sin tunga sömn af många par små armar, och när han väl var vaken, var han snart på benen och nu tog han hand om de vuxna, medan pigorna fingo de små att föra till närmaste kyrka. Morbror Palle deremot ville alltid gå till Clara, ty han var född i den församlingen och tog aldrig något anseende till<noinclude> <references/></noinclude> bw9jmn9948s4b4rfrg2pbo678hkwj1t 104 144856 658399 577533 2026-09-13T08:47:04Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 658399 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||JUL OCH PÅSK|33}}</noinclude>personen som predikade. Mörka lågo gatorna; en och annan Argandisk lykta spridde ett svagt sken från sitt rep; en och annan upplyst rullgardin antydde, att kyrkobesökare voro på benen; var morgonen klar, kunde man i en grändöppning eller på ett torg se en skymt af morgonstjernan och som för barnen fick gälla för Ledstjernan till Betlehem. När man kom in på kyrkogården, sågs den mörka kyrkan resa sig som ett fjell och de höga lysande fönsterna mellan de aflöfvade lindarne utgjorde en syn som lemnade ett varaktigt intryck. Man gick in genom stora ingången, ryste vid åsynen af skampallarne, men kände sig snart varm vid de många ljusen. Och skolbarnen sjöngo »Hosianna», och »Så skön går morgonstjernan fram» och predikan var lång, och man frös om fötterna. Det stora altarfönstret, som först var svart, började emellertid ljusna, ty det låg åt öster, och ljusen blefvo röda, och ottan var slut. Då man kom ut, var det full dager. När husets söner blifvit något äldre, ändrades julotteturen, så att Clara kyrka utbyttes mot Solna; men som ottan der började klockan 6 på morgonen, anlände man vanligen icke förr än allt var slut och kyrkan stängd, hvarefter Stallmästargården angjordes, der en mängd af stadens ungherrar hade glöggpartier och frukostar. Juldagen hölls familjemiddag för äldre nära slägtingar och bokhållarne samt gynnare och vänner hvilka eljest icke hörde till umgänget. Aftonen tillbragtes i lugn och utan buller vid whistbordet. Annandagen åter var ungdomens dag. Då dansades och lektes om aftonen. De gamle öppnade balen med en promenadpolonäs. Valsen, polkan, françaisen, mazurkan voro de gängse danserna. Äldre personer fortsatte ännu med gamla eller trestegsvalsen; skickligare halfgamla personer som besökt landsorten kunde också utföra en förvånande slängpolka. Bland lekar voro pantlekar de mest omtyckta, och panterna måste lösas ärligt med det mest gångbara betalningsmedel, hvilket var en kyss. Understol, Gömma ring, Du duger, Skifta makar, Taflor och deviser voro de vanligaste lekarne. Af danslekar förekommo endast Väfva vadmal och långdans i hvilken alla husets innevånare deltogo och som drogs från barnkammaren genom alla rummen ända ut i köket, der pigorna adjungerades. Emellertid hade de små fått ett skuggspel till julklapp. Det var »Den söndriga Bron eller Den muntra Peter och Gascognaren», som utkom på Huldbergs förlag 1849 och hvilket med stort bifall gafs på alla små familjeteatrar. Personerna äro: Peter, jordbrukare; En Gascognare; Niklas färjkarl; En skock Gäss. Vid ridåns uppgång simma gässen öfver scenen ett par slag. Derpå kommer Peter med<noinclude> <references/> {{sidfot|Gamla Stockholm, häft. I, 2:a uppl.||3}}</noinclude> mn9cm3mjo4sgeuo0tu2biezbu22usnb 104 144857 658408 575289 2026-09-13T11:32:39Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 658408 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud|34|JUL OCH PÅSK|}}</noinclude>sin hacka och går ner på trappan till venster. Han ropar på Niklas. Denne kommer med båten och för öfver Peter hvilken går upp på bron och börjar arbeta med sin hacka. Nu kommer Gascognaren fram på bron på andra sidan och ser det öppna vattnet under sig, hvarvid följande märkliga dialog uppstår: {{em|3}}''Gascogn.'' ... Säg mig då, min vän der på andra sidan om strömmen, hvar har bron tagit vägen? {{em|3}}''Peter'' (arbetande). Den har fallit i sjön. {{em|3}}''Gascogn.'' Den har fallit i sjön! det är ett svar, som icke betyder någonting det. Jag vill veta om man kan komma öfver sjön? [[Fil:Gamla Stockholm 1882 s34 Fig22.jpg|miniatyr|centrerad|stående=1.5|Fig. 22. Den söndriga Bron. Skuggspel. Gifvet i Paris på 1770-talet; tryckt i Stockholm första gången 1849.]] {{em|3}}''Peter.'' Gässen gingo nyss öfver. {{em|3}}''Gascogn.'' Besitta! Gässen kunna simma, det är inte något nytt; hvad är det du sladdrar; jag frågar om strömmen är mycket djup? {{em|3}}''Peter.'' Den är så djup att stenarne nå botten. — — — — — — — — — — — — — — — — — — — {{em|3}}''Gascogn.'' Säg mig, säljer man godt vin i det der värdshuset? {{em|3}}''Peter.'' Man säljer mera än man ger bort. {{em|3}}''Gascogn.'' — — — Med hvem är du gift? {{em|3}}''Peter.'' Med min hustru, den grodan. Gascognaren kommer i fullt utbildadt gräl med Peter och lofvar honom stryk. Niklas anropas af G. och han kommer med båten samt ror G. öfver; men när båten är midt under det ställe der Peter står, makar denne ner ett stenras som krossar G:s hatt. Nytt<noinclude> <references/></noinclude> nvk7zz2lnqwkedk9s4xu5b7jpbgzym5 104 144858 658409 575299 2026-09-13T11:42:34Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 658409 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||JUL OCH PÅSK|35}}</noinclude>uppträde. G. kommer i land, smyger sig bakom Peter och skuffar honom i sjön. Peter håller på att drunkna, då Niklas kommer till med båten och räddar honom. Ridå! Detta lilla julnöje som var så omtyckt på sin tid har icke någon namngifven upphofsman, men de bekanta litterära systrarne Granberg äro i bibliografier uppgifna som författare, hvilket får rättfärdiga denna lilla afvikelse från ämnet. Stycket har nämligen vida äldre anor. Charles Magnin berättar i sin Histoire des Marionettes, att år 1776 en viss Ambroise i Paris förevisat skuggspel eller Ombres Chinoises, hvaribland förekom en bro, hvars hvalf har rasat, och arbetare som äro sysselsatta med dess lagande. En resande frågar dem om vägen är farbar; arbetarne drifva med honom och svara med den ryktbara kupletten: ankorna ha nyss befarit den! Den resande upptäcker en båt, ger sig öfver och piskar upp de näsvise. »Det är», tillägger förf., »den ryktbara <i>Pont cassé</i> (Söndriga Bron) skuggspelens klassiska stycke, en gammal fabliau redan i grodd i <i>le Dict de l’erberie</i> som man kan läsa i Ruteboeuf och som det behagat Cyrano de Bergerac att inflicka i sin komedi <i>Pédant Joué.</i> Vårt skuggspel går sålunda först tillbaka till 1776, då det är skuggspelstext i Paris; sedan till en författare före Molière, och stannar hos en trouvère ifrån 1200-talet.<ref><i>Le Dict de l’erberie. Rutboeuf</i> publié par M. Jubinal. p. 473—474. »Diex vos saut, amis! Diex béniée, blutaux! d’ome estes vos? — D’ome sui-ge. — De quel home? — De char et d’os. — De quel terre? — En volez-vos faire poz? — Où fustes-vos nez? — Je ne fui onques ne nef ne bateux. — De quel vile estes-vos? — De la vile enprès l’aitre. — Où siet li aitres? — Entor le mostier. — Où siet li mostier? — Sor terre. — <p><i>Pédant Joué.</i> De Bergerac. »— Eh! bonhomme, quel est ton nom? — J’ai nom tout comme mon père. — Comment se nommait ton père? — C’est le secret de ma mère. — Vend-on du vin dans cette auberge? — On en vend plus qu’ on en donne. — La rivière est-elle profonde en cet endroit? — Les canards l’ont bien passée etc.</p></ref> [[Fil:Gamla Stockholm 1882 s35 Fig23.jpg|miniatyr|stående=0.75|Fig. 23. Laterna Magica (1745).]] Men sådana lärda saker hoppade morbror Palle öfver. Skuggspelet gick sin gilla julgång och omvexlade stundom med Laterna Magican. (I parentes en gammal inrättning som tillskrifves den månglärde Athanasius Kircher.) Denna förlustelse är rätt gammal i Sverige. I Trenchierboken, 1745 års upplaga, är en Laterna afritad af vidstående utseende, och i Argus 1734 annonseras sådana till salu hos Joh. Müller i Wattrangs gård på Stora Badstugatan. Bland lekar må äfven erinras om upptagandet i ordnar. Den<noinclude> <references/></noinclude> awku7bfrl3jn1fj22239asqdyumrbhx 104 144906 658410 575310 2026-09-13T11:46:13Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 658410 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud|36|JUL OCH PÅSK|}}</noinclude>mest allmänna receptionen var den till Tysthetsorden. Ceremonien improviserades sålunda: Recipienten, hvilken endast kunde ha nöje af leken i det fall han eller hon icke varit med om densamma förut, instängdes i ett mörkt rum; ordenssalen tillreddes på det sätt, att ett bord midt på golfvet belamrades med alla tillgängliga ljus och lampor; framför dessa uppradades en myckenhet toilettsaker, och andra föremål med blänkande yta, bland hvilka insmögs en sak af helt värdelös natur, en kork till exempel. När nu stormästaren, vanligen draperad i en ut- och invänd nattrock (med rödt foder enligt tidens bruk) tillfrågade den införde recipienten, hvilken af ordens klenodier han skattade högst, skulle korken naturligtvis angifvas, så framt intagning skulle ifrågakomma. Gissades orätt, iakttogo officianterna en envis tystnad; men när det gissades rätt, utbrast sällskapet i ett bedöfvande anskri. Detta om sjelfva Julhelgen. Mellan Jul och Nyår började Lussigossarne,<ref>Lussigossar, så kallade i Vestra Sverige och Värmland, der de gå Lucia-dagen den 13 December.</ref> som de i Stockholm orätt kallades, att visa sig. De voro klädda på det häfdvunna sättet till Herodes, Tre kungar och Judas, samt buro stjernan. En äldre inföding i Stockholm har uppgifvit, att det var den gamla medeltidsseqventien, med Gudmund Silfverstolpes ord: <poem> »Det var de helge kungar tre. De månde sig på väg bege Frälsaren att finna. Och serla syntes det för dem Klart en stjerna brinna I natten öfver Betlehem. Gladeligt de hinna Frälsarns första hem.» </poem> På följande medeltidsmelodi: [[Fil:Gamla Stockholm 1882 s36 mus.jpg|miniatyr|centrerad|stående=2]] {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 7xsme0wdyuvlrff7v4mgdi2f1xk1125 104 144907 658411 575321 2026-09-13T11:52:44Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 658411 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||JUL OCH PÅSK|37}}</noinclude>Andra personer hafva omkring år 1850 hört både Staffansvisan och Goder afton både qvinna och man sjungas i Stockholm Annandag Jul och Trettondagen. På de sista tio åren har man icke afhört Lussigossarne i Stockholm; kanske traditionen är borta. Polisförbudna äro de icke. Ännu för femtio år sedan firades julen på mera folklifsartadt, karnevalsmessigt sätt, om man får tro en mångordig Anonymus i ett Skillingstryck kalladt {{c|{{st|<b><i>Jul-Festen, om dess Nöjen, Jul-Klappar och Jul-Leken Understolen, som innehåller 77 Under,</i></b>}}}} {{c|<i>tryckt hos Westerberg 1832.</i>}} Han skrifver nemligen bland annat: <i>“Julafton, — hwar är en hydda eller ett palats i Swerige, som icke då har sin fröjd? Mången har öfwerlefwat denna afton både i hufwudstaden och på landet. Huru ser det då ut i Stockholm? Hela werlden i rörelse, alla torg och gator hwimla af menniskor, stor marknad hålles och allehanda prydliga och skämtsamma och läckra saker för barn och flickor och Gud wet för hwem mer, äro då på bord och i bodar upplagda och upphängda. Stortorget och andra platser i Staden äro betäckta med flera rader af stånd och med oräkneliga ljus upplysta. Alla handelsbodar, i synnerhet nipper- och galanteribodar äro eklärerade, ja äfwen priwata hus, ty Ärones Konung skall ju hålla sitt intåg i werlden. Man tror att det är Karnawal, och ända till midnatten hwimlar det under denna kalla Nordstjerna på alla gator och torg af glada och jublande menniskor. Famillerna församla sig till glad gemenskap, barnen blifwa begåfwade, de gamle erhålla och skicka sina Julklappar, allt hwirflar, stojar, och hwimlar i uppfylld eller wäntande glädje. Julklappar kallas dessa skänker, som man tillskickar hwarandra. Detta bruk är werkligen oändligt angenämt och ger tusen tillfällen både att fröjda och att bry. Det är Nordens Saturnalier; hwem kunde och wille då upptaga någonting illa? Man kan dessa dagar bistå nöden och förlägenheten, utan att förödmjuka; man kan roa och bestraffa den qwicka genom ett i gladt lynne alstradt skämt; man kan tukta den fåfänga dåren, förmana och tillrättawisa den felande, utan att beswära domstolen; man kan på ett fint och delikat sätt tillsända den älskade sitt hjertas stumma och dock så wältaliga tolkar, hwilka på denna tid winna mera framgång än på hwarje annan, och kanhända just nu finna den lättaste wägen, emedan glädjen gerna är kärlekens förelöpare . . . Hundrade och tusende särskildta bud och masker, postiljoner till fot, till häst och på krycka äro denna afton ända till sent på natten i rörelse till en del i de aldra äfwentyrligaste och narraktigaste förklädningar, som en förwägen fantasi någonsin kan tänka sig. Ty underbart och owäntadt måste Julklappen komma och dess sändare och öfwerbringare måste wara okänd och blixtlikt wisa sig och förswinna som en ande. — — Werlden måste denna dagen en gång riktigt wändas upp och ner. Och werkligen anstränger man sig utomordentligt, att öfwergå hwarandra i qwicka och narraktiga infall, och äfwen deruti att man så mycket som möjligt förswårar Julklapparnes igenfinnande, hwilka ofta äro så narraktigt inpackade och så underligt gömda, att man med många måste lossa, uppskära, uppweckla och söka, och åter genomsöka det bortkastade, innan man kommer till kärnan. Wi antyda detta tillräckligt, då wi berätta, att en fin guldring eller ett litet örhänge blir inskjutet i en centner tung kista eller att ett nätt guldhjerta sitter gömdt i en pundswigtig Julkaka. Äfwen det infallet har man flera gånger sett, att någon skänkt sig sjelf såsom Julklapp och låtit rulla sig in i rummet i ett stort fat. Så skänkte sig för flera år sedan en ung grefwe i Stockholm till en dam, som länge warit</i><noinclude> <references/></noinclude> dywflsuttyfo80vr0ny6izg4uo9zclu 104 219955 658377 648787 2026-09-12T21:11:39Z Thuresson 20 /* Validerad */ 658377 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" /></noinclude><h4 align="center"> V. <br /> Hinder i vägen. </h4> Postbefordringen mellan Arras och Montreuil skedde ännu vid denna tid medels små postvag­nar från kejsardömets dagar. Dessa postvagnar voro tvåhjuliga kabrioletter, invändigt klädda med blekrött skinn, hängde på snäckformiga fjädrar och hade blott två platser, den ena för postiljonen och den andra för en resande. Hjulen voro försedda med dessa långa utstående nav, som hålla andras åkdon på avstånd och som man än­nu får se på landsvägarna i Tyskland. Brevlådan, en ofantlig avlång kista, stod bakpå kabrioletten och bildade ett helt med densamma. Denna låda var svartmålad, kabrioletten däremot gul. Dessa åkdon, som icke ha den ringaste likhet med nutidens, hade något vanskapligt och puckelryggigt, och då man såg dem på långt håll röra<noinclude> <references/></noinclude> mk8m74gtqq2wpxvrbsy15d9t8x7161b 104 220224 658378 649490 2026-09-12T21:12:42Z Thuresson 20 /* Validerad */ 658378 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 592 —}}</noinclude>sig utefter någon väg vid synranden, liknade de dessa insekter, som, efter vad jag vill minnas, kallas termiter och som, med en liten framdel, släpa efter sig en ofantlig bakdel. De voro dock mycket snabbgående. Postvagnen, som avgick från Arras var natt klockan ett, strax efter paris­postens ankomst, anlände till Montreuil något före klockan fem på morgonen. Just som postvagnen, vilken denna natt utför Hesdinvägen kom ned till Montreuil, rullade in i staden, stötte den vid ett gathörn emot en liten, med en vit häst förspänd tilbury, som kom från motsatt håll och vari endast en person satt. Det var en man insvept i en kappa. Tilburyns ena hjul fick en mycket häftig stöt. Postiljonen skrek åt mannen att stanna, men den resande hörde icke, utan fortsatte sin väg i fullt trav. — Det var mig en fan att ha brått om! sade postiljonen. Mannen, som hade så brått om, var den samme, vi nyss sett våndas i en själskamp, helt säkert förtjänt av vårt medlidande. Vart for han? Det skulle han icke kunnat säga. Varför hade han så brått om? Det visste han icke.<noinclude> <references/></noinclude> dsmfurdv3ldaadcv6nspsicqpti8k8x 104 220226 658379 649491 2026-09-12T21:13:36Z Thuresson 20 /* Validerad */ 658379 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 593 —}}</noinclude>Han for framåt på måfå. Varthän? Till Arras utan tvivel, men måhända även till något annat ställe. Emellanåt kände han det, och då spratt han till. Han fördjupade sig i denna natt liksom i en mörk håla. Någonting drev honom framåt, någonting drog honom till sig. Vad som försig­gick inom honom skulle ingen kunna säga, men alla skola förstå det. Vilken människa har icke, åtminstone en gång i sitt liv, inträtt i denna det okändas dunkla håla? För övrigt hade han ingenting beslutit, ingen­ting avgjort, ingenting bestämt, ingenting verk­ställt. Ingen enda av hans samvetes handlingar hade varit avgörande. Mer än någonsin stod han på samma punkt som i första ögonblicket. Varför for han till Arras? Han upprepade för sig själv det samma, som han redan sagt sig, då han beställde kabrioletten av Scaufflaire: att, huru saken än utfölle, det icke vore förenat med någon våda att se med egna ögon, att själv bedöma förhållandena; att detta till och med vore klokt; att han borde veta vad som förefölle; att man icke kunde avgöra något utan att ha sett och prövat; att man på avstånd<noinclude> <references/></noinclude> 9gb1pes30hr57q677af8kbekv3hlqyv 104 220227 658380 649492 2026-09-12T21:17:37Z Thuresson 20 /* Validerad */ 658380 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 594 —}}</noinclude>gjorde sig de mörkaste {{rättelse|förestälningar|föreställningar}} om allting; att, då allt komme omkring, hans samvete, sedan han sett denne Champmathieu, på ett eller annat sätt en skälm, sannolikt skulle med lugn låta ho­nom gå till bagnon i hans ställe; att visserligen Javert och denne Brevet, denne Chenildieu, denne Cochepaille, gamla galärslavar, som hade känt honom, skulle vara där, men att de helt säkert icke skulle känna igen honom — bah, huru kunde man tänka något sådant! — att Javert vore ofant­ligt långt ifrån att göra det; att alla gissningar och alla förmodanden voro fästa vid denne Champmathieu, och att ingenting är envisare än gissningar och förmodanden; att det således icke vore någon fara, att det visserligen vore ett ho­tande ögonblick, men att han nog skulle reda sig ur det; att han i alla händelser hade sitt öde i sina händer, huru illa det än kunde vilja gestalta sig; att han vore herre över det. Han hakade sig fast vid denna tanke. För att säga sanningen, skulle han dock verk­ligen ha tyckt mest om att slippa fara till Arras. Emellertid for han dit. Medan han funderade, piskade han på hästen,<noinclude> <references/></noinclude> m84cirklyb2t8hyjtclvsmta3tjj4bt 104 220228 658381 649493 2026-09-12T21:18:25Z Thuresson 20 /* Validerad */ 658381 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 595 —}}</noinclude>som höll i med detta jämna, säkra trav, som tillryggalägger en mil i timmen. Allt efter som åkdonet flög framåt, kände han inom sig något, som ryggade tillbaka. I daggryningen var han på öppna fältet. Sta­den Montreuil låg tämligen långt bakom honom. Han såg horisonten börja ljusna. Han såg, utan att ändå se dem, alla en vintergrynings kalla ge­stalter skrida förbi hans ögon. Morgonen har sina spöken lika väl som aftonen. Han såg dem icke, men utan att han själv visste av det och ge­nom ett slags nästan fysiskt inträngande lade dessa svarta silhuetter av träd och kullar något dystert och hemskt till hans förut våldsamt upp­rörda själstillstånd. Var gång han for förbi något av dessa enstaka hus, som ibland ligga invid landsvägarna, sade han till sig själv: — Därinne finns dock folk, som sover. Hästens trav, bjällrornas klang, hjulens skram­lande mot stenarna åstadkommo ett lindrigt och enformigt buller. De där sakerna förefalla behag­liga, då man är glad, men sorgliga, då man är sorgsen. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 29ou1zlsmhs1i9yfudjaef61f6jilzc 104 220229 658382 649494 2026-09-12T21:19:22Z Thuresson 20 /* Validerad */ 658382 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 596 —}}</noinclude>Det var full dager, då han kom fram till Hesdin. Han höll utanför ett värdshus för att låta hästen pusta och låta giva honom hans havre. Denna häst var, såsom Scufflaire hade sagt, av den småväxta boulonnaisrasen, som har för stort huvud, för stor buk och för liten hals, men kraf­tigt utvecklad bringa, bred länd, senfulla och fina ben samt stadiga hovar; en ful, men stark och sund ras. Det ypperliga djuret hade tillryggalagt över en och en halv mil på två timmar och hade icke en svettdroppe på länden. Den resande hade icke stigit ur tilburyn. Stall­drängen, som bar fram havren, lutade sig plöts­ligt ned och undersökte vänstra hjulet. — Ämnar ni er långt på det här sättet? sade karlen. Han svarade, nästan utan att vakna ur sina drömmar: — Varför så? — Kommer ni långväga ifrån? återtog drängen. — En och en halv mil härifrån. — Hå kors! — Varför säger ni så? Drängen lutade sig åter ned, förblev ett<noinclude> <references/></noinclude> b5puufyzhh47q3j85c998t2zvguan0o 104 220230 658383 649495 2026-09-12T21:20:02Z Thuresson 20 /* Validerad */ 658383 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 597 —}}</noinclude>ögonblick tyst, med ögat fäst på hjulet, och vände sig sedan om, sägande: — Jo, för att ni säger, att det där hjulet gått en och en halv mil. Det är möjligt, men det säkra är, att det nu inte går en halv fjärdingsväg till. Den resande hoppade ned ur tilburyn. — Vad är det ni säger, min vän? — Jag säger, att det är ett underverk, att ni åkt en och en halv mil, utan att både ni och er häst vältrat i något dike vid landsvägen. Se själv! Hjulet var verkligen illa åtgånget. Samman­stötningen med postvagnen hade bräckt två hjul­ekrar och skadat hjulnavet, vars mutter icke läng­re höll till. — Finns det någon vagnmakare här, min vän? frågade han stalldrängen. — Ja, det gör det visst, herrn. — Gör mig då den tjänsten att gå efter honom. — Han står där några steg härifrån. Hör hit, mäster Bourgaillard! Mäster Bourgaillard, vagnmakaren, stod på sin dörrtröskel. Han kom och undersökte hjulet samt gjorde samma grimas som en kirurg, vilken be­traktar ett avbrutet ben. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> qn6yqcqnu24payvt0k8vnovp5zq2ytn 104 220231 658384 649496 2026-09-12T21:21:23Z Thuresson 20 /* Validerad */ 658384 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 598 —}}</noinclude>— Kan ni laga det här hjulet nu genast? — Ja, herrn. — När kan jag åter ge mig utav? — I morgon. — I morgon! — Det är en hel dags arbete. Har herrn brått om? — Mycket brått om. Jag måste senast om en timme ge mig av igen. — Omöjligt, herrn. — Jag skall betala vad ni begär. — Omöjligt. — Nå så om två timmar då? — Omöjligt i dag. Två ekrar och navet måste göras nya. Herrn kan inte resa förr än i morgon. — Jag har ett ärende, som inte kan uppskjutas till i morgon. Skulle man inte i stället för att laga det här hjulet kunna sätta på ett nytt? — Huru menar ni? — Ni är ju vagnmakare? — Ja, visst är jag det, herrn. — Nå, har ni inte ett hjul att låta mig få köpa? Jag kunde då få resa genast. — Ett reservhjul? {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 2czc7xra8pulihcq5y6ajovo0790lhu 104 220232 658385 649497 2026-09-12T21:22:06Z Thuresson 20 /* Validerad */ 658385 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 599 —}}</noinclude>— Ja. — Jag har inte något hjul, som passar till er kabriolett. Två hjul utgöra ett par. Inte kunna två hjul, tagna på en höft, passa hop. — I så fall kan ni ju låta mig få köpa ett helt hjulpar? — Alla hjul passa inte på samma axel, herre. — Försök ändå. — Det tjänar ingenting till, herrn. Jag har bara kärrhjul att sälja. Det är en fattig ort, den här. — Kanske ni har en kabriolett att låta mig få hyra? Vagnmakaren hade vid första ögonkastet märkt, att tilburyn var hyrd. Han höjde på axlarna. — Jo, ni går just väl åt de åkdon man hyr ut åt er! Om jag också hade en kabriolett, så hyrde jag inte ut den åt er. — Nå väl, kan jag då få köpa en? — Jag har ingen. — Vad säger ni? Nå, en karriol då? Jag är inte alls kinkig av mig, som ni ser. — Det här är en fattig ort. Jag har visserligen i skjulet där, tillade vagnmakaren, en gammal kalesch, som tillhör en borgare i staden, vilken<noinclude> <references/></noinclude> c8fmml84ffh60oc6rigbf6gkr5g4w47 104 220233 658386 649498 2026-09-12T21:23:33Z Thuresson 20 /* Validerad */ 658386 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 600 —}}</noinclude>lämnat den i förvar hos mig och som inte begagnar den en gång på flere år. Jag kunde visst låta er hyra den, vad gjorde det mig? Men det ginge inte an, att borgaren finge se den ute, och dess­utom är det en kalesch. Det skulle behövas två hästar för den. — Jag skall taga två skjutshästar. — Vart reser herrn? — Till Arras. — Och herrn tänker hinna dit i dag? — Ja visst. — Med skjutshästar? — Varför inte? — Gör det herrn det samma, om herrn inte kommer fram förr än klockan fyra i morgon bit­tida? — Nej, visst inte. — Men, ser herrn, det är allt stor skillnad på, om herrn tar skjutshästar.. Herrn har väl pass? — Ja. — Nå väl, om herrn tar skjutshästar, skall herrn inte vara i Arras förr än i morgon. Det här är sidoväg. Det är dåligt ställt med skjutsombytet, hästarna äro ute på åkern. Plöjningstiden börjar<noinclude> <references/></noinclude> ba5l9omfy2iyc6k2odjnorsi4jw37v5 104 220234 658387 649566 2026-09-12T21:24:24Z Thuresson 20 /* Validerad */ 658387 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 601 —}}</noinclude>nu. Det behövs starka anspann, och folket tar hästar, var det kommer över några, skjutshästar så väl som andra. Herrn får vänta minst tre eller fyra timmar vid vart skjutshåll. Och sedan går det bara i gående. Det är många uppförsbackar också. — Nå, då rider jag. Spänn ifrån hästen. Jag kan väl åtminstone få köpa en sadel här? — Visst kan ni få det, men tål den där hästen sadel? — Det är sant, ni kommer mig just att tänka därpå, han tål den inte. — Då.. — Men jag kan väl få hyra en häst här i sta­den? — En häst för att rida till Arras i ett sträckan­de? — Ja. — Därtill behövdes en sådan häst, som inte finns på våra kanter. Ni måste också först köpa den, ty man känner er inte. Men ni skall inte få tag i någon, varken att köpa eller att hyra, varken för fem hundra francs eller för tusen. — Hur skall jag då bära mig åt? {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> t607e0q98owacg6w99apo3d3n71ounm 104 220235 658388 649565 2026-09-12T21:34:28Z Thuresson 20 /* Validerad */ 658388 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 602 —}}</noinclude>— Det bästa är, så sant jag är hederlig karl, att ni låter mig laga hjulet och uppskjuter er resa till i morgon. — I morgon är det för sent. — Besitta det! — Men går det inte postvagn till Arras? När far den härigenom? — Nästa natt. Bägge postvagnarna gå om natten, både den, som är på upp-, och den, som är på nedgående. — Och ni behöver en hel dag för att laga det här hjulet? — En hel dag, och den dryg ändå. — Om ni satte två arbetare till verket? — Om jag också satte tio. — Men skulle inte ekrarna kunna bindas fast med tåg? — Ekrarna jo, men inte navet. Dessutom är också löten i dåligt skick. — Finns det någon i staden, som hyr ut vag­nar? — Nej. — Finns det någon annan vagnmakare? Stalldrängen och vagnmakaren svarade på sam­ma gång, skakande på huvudet: {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> tv1lq4rdsc0qq67kyuud8yh5iwt89dz 104 220236 658389 649564 2026-09-12T21:35:43Z Thuresson 20 /* Validerad */ 658389 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 603 —}}</noinclude>— Nej. Den resande erfor en omätlig glädje. Det var tydligt, att försynen blandade sig i sa­ken. Det var försynen, som hade bräckt hjulet på tilburyn och tvang honom att stanna på vägen. Han hade icke givit vika för den första uppma­ningen. Han hade uppbjudit allt möjligt för att kunna fortsätta sin resa. Ärligt och samvets­grant hade han uttömt alla medel. Han hade icke ryggat tillbaka varken för årstiden, ansträng­ningen eller kostnaden. Han hade ingenting att förebrå sig. Om han icke komme längre, så komme det honom icke mera vid. Det vore icke läng­re hans fel, ty icke hans samvete, utan försynen själv hade så velat. Han drog ett djupt andetag. För första gån­gen efter Javerts besök andades han fritt och med hela sitt bröst. Det föreföll honom, som om den järnhand, vilken i tjugo timmar sammanpressat hans hjärta, nu släppt sitt tag. Han tyckte, att Gud nu var på hans sida och gav sin vilja tillkänna. Han sade till sig själv, att han hade gjort allt vad han kunnat, och att han nu icke hade annat<noinclude> <references/></noinclude> h01n4e1sagh2bld6lyk5nybomg7btm7 104 220237 658390 649563 2026-09-12T21:38:35Z Thuresson 20 /* Validerad */ 658390 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{huvud||— 604 —}}</noinclude>att göra än att lugnt återvända samma väg han kommit. Om hans samtal med vagnmakaren försiggått i något av rummen på värdshuset, skulle det icke haft några vittnen, ingen skulle ha hört det, det skulle stannat härvid, och det är sannolikt, att vi icke skulle haft att berätta någon av de händel­ser, som man i det följande kommer att läsa om. Men detta samtal hade hållits på gatan. Allt högt samtalande på gatan framkallar oundvikligen en folksamling. Det finns alltid personer, som icke begära någonting bättre än att få bli åskådare. Medan den resande ställde sina frågor till vagn­makaren, hade några kommande och gående stan­nat omkring dem. Efter att ha hört på under nå­gra minuter hade en liten gosse, som ingen lagt märke till, springande lämnat gruppen. I samma ögonblick, som den resande, efter den inre överläggning med sig själv, som vi nyss an­tytt, beslöt att vända om, kom gossen tillbaka. En gammal kvinna åtföljde honom. — Min herre, sade kvinnan, gossen min säger, att ni önskar hyra en kabriolett? Dessa enkla ord, uttalade av en gammal kvinna,<noinclude> <references/></noinclude> 6img1a3cxcfgasrammdmpo7blzdbvbj 104 220925 658375 650289 2026-09-12T16:27:51Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 658375 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{Marginalnot börjar}} {{c|Julii}}</noinclude>{{Inre marginalnot|1.}} <u>Söndag.</u> Ehuru det blåste rätt mycket var dock hettan öfwerväldig — och, åtminstone för mig, rätt mattande Jag och Mamsell voro i Gubbhus Kyrkan — Hörde Comminister Årling. Eftermidagen hitkom Comminister Rinkberg och Dess fru, straxst där efter Bancko Comissarien Falkman med Dess fru och dotter. Flere vore här af sämre Classen, Glasmästare, Urmakare, Tracteur och arbetssökande, som dock förskonade mig för besök, de voro hos folket då de fick veta att här var främmande. {{Inre marginalnot|2.}} <u>Måndag.</u> Storm och ändå Hetta samt stigande Baromethre. Tracteur Ringström efterfrågade om Walla Arrende Kyrkovärden Petterson, den jag vidtalade om Drougges flyttning. Smeden Forsman att få 15½ RD för ett fjerndelsårs smide. Jag skref och småstädade – Höet från Trädgården och tomten inkördes och blef Gudilof väl inbergade 6. Lass. Petterson fick ock ett lass af näslor och dammen i tomten, som var dåligt för Hästar. {{Inre marginalnot|3.}} <u>Tisdag.</u> Väl blåste något men hettan var svår. Mamsell och Anna Stina voro förmiddagen till Staden. Kyrkovagtaren Jansson war f: m: här — Capitaine Moltzer till middagen och eftermidagen Molin, dess hustru, en Hennes slägtinge som skulle bli Cautionsman om Molin får Arrendera Walla. Jag ränsade ärtskidor, Johannes blomster, läste dagblad, skref och hade flere småsyslor, men intet réelt {{Rättelse|eller eller|eller}} sådant arbete som syntes nyttigt. {{Inre marginalnot|4.}} <u>Onsdag.</u> Blåst ändock hetta och kl mot 4 eftermidagen 2 små Åskeknallar med en liten rägnskur som genast öfvergick och syntes en matt rägnboge. Vi bakade 20 tjog 6 kakor Spisbröd af sålladt mjöl, 3 tjog Knäckebröd och 6. bull: hvilka alla bortgafs åt folket — Grönberg bar brödet och eldade ugnen Boberg var eij frisk — millanåt knöt jag efsingar. {{tomrad}}<noinclude> <references/> {{Marginalnot slutar}}</noinclude> 5lrym3p08clb8w9p8o191rarj2sa7kn 104 224562 658347 656338 2026-09-12T14:58:51Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 658347 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 565 —}}</noinclude>svepes hon av systrarne. Och sedan slår jag i spikarne. Det tillhör mitt uppdrag som trädgårds­mästare. En trädgårdsmästare är en smula död­ grävare. Man ställer henne i en sal på nedre vå­ningen i kyrkan, som står i förbindelse med gatan och dit ingen annan man än död-doktorn får kom­ma. Jag räknar inte till männen likbärarne och mig själv. Det är i det rummet, som jag spikar igen kistan. Likbärarne komma dit och så kör kusken. Det är på det viset man kommer till him­len. Man kommer med en låda, som är tom och man kör bort den med något i. Det kallas för be­gravning. De profundis. En solstråle från den vid horisonten stående so­len snuddade vid ansiktet på Cosette, som låg med munnen halvöppen och liknade en ängel, drickande ljus. Jean Valjean började åter se på henne. Han hörde ej längre på Fauchelevent. Att ingen hör på, är ingen orsak att tiga. Den gamle trädgårdsmästaren fortsatte alltså sina utläggningar. — Man gräver graven på Vaugirard-kyrkogården. Det sägs att man skall avskaffa denna kyr­kogård. Det är en gammal kyrkogård, som eJ<noinclude> <references/></noinclude> g1lq3p5yg4468zypbcsyst1j4kaiu14 104 224563 658348 656339 2026-09-12T15:01:33Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 658348 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 566 —}}</noinclude>passar i reglementet, som ej har uniform och som kommer att avskedas. Det är skada, ty den är så bekväm. Jag har en vän, fader Mestienne, dödgrävaren. Nunnorna här ha ett privilegium, nämligen att få bäras till graven om natten. Det finnes en särskild kungörelse om det. Men tänk allt som hänt sedan i går. Den goda Crucifixion är död och fader Madeleine.... — Är begravd, sade Jean Valjean med ett sorg­set småleende. Fauchelevent kastade tillbaka ordet. — A tusan! Om ni verkligen vore här på all­var, så skulle det vara en verklig begravning. En fjärde klocka höres. Fauchelevent tog strax ned sin bjällra från väggen och spände den om knäet. — Den här gången gäller det mig. Abbedissan kallar. Så där, nu rev jag mig på spännet. Herr Madeleine, rör er ej ur fläcken och vänta på mig. Nu har det hänt något nytt. Om ni är hungrig finns det vin och bröd och ost. Han lämnade kojan i det han ropade: — Kommer, kommer. Jean Valjean såg honom skynda tvärs över<noinclude> <references/></noinclude> ipgf0wkcotk0umcko0qw2odoetad6le 104 224564 658349 656340 2026-09-12T15:02:24Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 658349 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 567 —}}</noinclude>trädgården, så fort som hans sneda ben tilläto och under tiden kasta en blick på sina meloner. Tio minuter senare knackade fader Fauchelevent, vars bjällra skingrade nunnorna i hans väg, på en dörr, och en mild röst svarade: — För alltid, I evighet, vilket var det samma som: Stig in. Denna dörr förde till det samtalsrum, dit träd­gårdsmästaren hade tillträde i tjänsteärenden. Det gränsade till stora kapitelsalen. Abbedissan satt i rummets enda stol och väntade på Fauchelevent. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 3bai6taxzsn6477of4fbmd2q771ryjz 104 224565 658350 656341 2026-09-12T15:04:37Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 658350 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 569 —}}</noinclude>en djärvhet, som han innerst darrade för, jag har också något att säga den högt vördade modern. Abbedissan betraktade honom. — Så, ni har ett meddelande att göra mig? — En bön. — Tala. Den gamle Fauchelevent, för detta skrivare och brännvinsadvokat, tillhörde de bönder, som ha en viss säkerhet i uppträdandet. En viss smidig okunnighet är en styrka; man misstror den icke och blir fångad. Under de över två år, som Fau­chelevent varit i klostret, hade han gjort lycka. Alltid ensam och utan annan sysselsättning än att pyssla med sin trädgård, hade han helt naturligt börjat bliva nyfiken. På det avstånd han var från alla dessa kvinnor, som alltid kommo och gingo beslöjade, såg han knappast annat än skuggbilder. Men tack vare uppmärksamhet och skarpsinne ha­de han lyckats göra levande varelser av dessa skuggor och dessa döda levde för honom. Han var som en döv, vars blick skärpes och som en blind, vars hörsel förfinas. Han hade roat sig med att räkna ut betydelsen av de olika ringningarne och lyckats, så att detta gåtfulla och tysta<noinclude> <references/></noinclude> rp4rwpez7f16uzvvagf8b70mmvwsl8u 104 224566 658351 656342 2026-09-12T15:06:54Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 658351 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 570 —}}</noinclude>kloster ej längre hade några hemligheter för ho­nom. Sfinxen viskade alla sina hemligheter i hans öra. Fauchelevent, som visste allt, teg med allt. Det var hans slughet. Hela klostret trodde honom vara dum. Det är en stor merit i religiöst avse­ende. De äldre nunnorna höllo mycket på honom. Han var en egendomlig dövstum man. Han ingav förtroende. Dessutom var hans punktlig och läm­nade aldrig klostret annat än när hans arbete krävde det. Detta hans behärskade uppträdande räknades honom till godo. Och dock hade han förstått att fråga ut tvenne män: i klostret port­ vakten, som kände till allt som hände i samtals­ rummet; på kyrkogården dödgrävaren, som i de­talj kände till begravningarne. På så sätt hade han fått nunnorna under dubbel belysning, både när det gällde livet och döden. Men han missbrukade ej detta. Klostret höll på honom. Gammal, halt, nästan blind, troligen en smula döv, vilka goda egenskaper! Det skulle vara svårt att er­sätta honom. Med säkerheten hos den, som vet sig uppskat­tad, började han inför abbedissan en harang av<noinclude> <references/></noinclude> tb656lkkq2phaenq2folbufjs8yquim 104 224567 658352 656343 2026-09-12T15:08:58Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 658352 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 571 —}}</noinclude>lantligt slag, oklar men slug. Han talade länge om sin ålder och sina krämpor, om hur åren hä­danefter räknades dubbelt för honom, om de öka­de kraven på arbete, om trädgårdens storlek, om vaknätter, som till exempel den sista, då han måst lägga halm över melonerna på grund av månen; han slutade med detta: han hade en bror — abbe­dissan gjorde en rörelse — en bror, som inte läng­re var ung — en ny rörelse hos abbedissan, men av lugnande natur — som, om man inte hade nå­got emot det, gärna skulle komma till honom för att hjälpa till; han var en utmärkt trädgårdsmäs­tare, som skulle kunna vara till stort gagn, större än vad han själv kunde vara till. Och om man ej ville låta hans broder komma dit, när han, den äldre, kände sig utarbetad och oduglig, så vore han tyvärr tvungen att lämna klostret. Och hans broder hade en liten flicka, som han ville taga med sig för att hon skulle få en kristen uppfost­ran, och som kanske, vem kunde veta det, en dag skulle kunna bli en nunna. När han slutat tala, hejdade abedissan radban­dets lopp och sade: — Kan ni tills i afton skaffa en stark järnstång? {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 5gi39trgiiyxhitqhjywx3l4q2r0cha 104 224568 658353 656344 2026-09-12T15:09:32Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 658353 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 572 —}}</noinclude>— Vad skall den vara till? — Till hävstång. — Ja, vördade moder, svarade Fauchelevent. Utan att säga ett ord reste sig abbedissan och gick in i rummet bredvid, som var kapitelsalen, och där troligen de äldre nunnorna voro samlade. Fau­chelevent blev ensam kvar. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> cx4ab4dr0y5qv1ppbrwasmlr0zlt9vb 104 224569 658354 656345 2026-09-12T15:11:43Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 658354 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 574 —}}</noinclude>— Vid ett sådant tillfälle behöver man vara två. — Syster Ascension är stark som en karl och skall hjälpa er. — En kvinna är aldrig det samma som en man. — Vi ha blott en kvinna till er hjälp. Var och en gör vad han förmår. För att fader Mabillon meddelar fyrahundrasjutton och Merlonus Horstius blott trehundrasjuttiosju epistlar av den heliga Bernhard, föraktar jag ej Merlonus Hors­tius. — Icke heller jag. — Det är berömvärt att taga ut sin förmåga och sina krafter. Ett kloster är icke en ankar­smedja eller ett stenbrott. — Och en kvinna är ej det samma som en man. Det är min broder, som är stark. — Och dessutom kommer ni att ha en häv­stång. — Det är det enda slag av nycklar som öpp­nar sådana portar. — Det finnes en ring i stenen. — Jag skall sticka in stången där. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 9tp9j74mliim9utjzrxbjt525q9wi6x 104 224570 658355 656346 2026-09-12T15:14:59Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 658355 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 575 —}}</noinclude>— Och stenen är lagd så, att den vänder sig om ett par tappar. — Gott, vördade moder. Jag skall öppna val­vet. — Och fyra av nunnorna skola hjälpa er. — Och när valvet är öppnat? — Skall det senare åter tillslutas. — Är det allt? — Nej. — Giv mig edra order, vördade moder. — Fauvent, vi lita på er. — Jag är här för att vara er till tjänst. — Och för att ej tala om något. — Ja, vördade moder. — När valvet är öppnat — — Skall jag tillsluta det. — Men innan — — Vad, vördade moder? — Skall något sänkas ned där. Det rådde tystnad ett ögonblick. Efter en rö­relse av underläppen, som uttryckte en viss tve­kan, fortsatte abbedissan: — Fader Fauvent? — Vördade moder? {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 3mv3zhozfj4y8duho7h0zlqe68th1ym 104 224571 658356 656347 2026-09-12T15:21:00Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 658356 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 576 —}}</noinclude>— Ni vet, att en av de äldre systrarna dött i dag. — Nej. — Ni har då inte hört klockan? — Man hör inte längst borta i trädgården. — Verkligen inte? — Det är knappast att jag hör min egen ring­ning. — Hon dog i gryningen. — Och dessutom kom vinden från motsatt håll. — Det var syster Crucifixion. Nu är hon i himlen. Abbedissan tystnade, rörde läpparna, som till bön, samt återtog: — Det är ej mera än tre år sedan som en jansenist, fru de Béthune, blev troende bara av att se syster Crucifixion bedja. — Jag hör dödsringningen nu, vördade moder. — Systrarna ha burit henne till likrummet in­vid kyrkan. — Jag vet. — Ingen annan man än ni bör och får kom­ma dit in. Se noga efter det. Det skulle vara<noinclude> <references/></noinclude> kj1wms5r9utraztyuibgv6f19wt26kk 104 224572 658357 656348 2026-09-12T15:23:04Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 658357 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 577 —}}</noinclude>rysligt, om en man trädde in i de dödas kam­mare. — Sällan. — Vad säger ni? — Sällan. — Vad menar ni? — Jag säger sällan. — Mera sällan än vad? — Vördade moder, jag sade icke mera sällan än något, jag sade blott sällan. — Jag förstår er ej. Varför säger ni sällan? — För att säga som ni, vördade moder. — Men jag säger icke sällan. — Ni har ej sagt det, men jag säger det för att säga som ni. — Klockan slog nu nio. — Klockan nio på morgonen och varje timma vare altarets heligaste sakrament lovat och pri­sat, sade abbedissan. — Amen, sade Fauchelevent. Klockan ringde i ett lämpligt ögonblick. Hon avbröt detta ”sällan”. Det är troligt att i annat fall abbedissan och Fauchelevent aldrig skulle kunnat reda ut härvan. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> ds59ndvs5susz7h38kdva9pjo4rkiu8 104 224573 658358 656349 2026-09-12T15:27:20Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 658358 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 578 —}}</noinclude>Fauchelevent torkade sig i pannan. Abbedissan gjorde en rörelse, mumlade något samt sade: — Under sin levnad verkade syster Crucifixion omvändelser, efter sin död kommer hon att göra underverk. — Det kommer hon att göra, sade Fauchele­vent, som nu gick försiktigt fram och ej tänkte snubbla som nyss. — Fader Fauvent, klostret har varit rikt väl­signat genom att ha kunnat räkna syster Cruci­fixion bland sina medlemmar. Det är säkert ej många förbehållet att kunna dö som kardinal de Berulle under framsägandet av den heliga mäs­san samt överlämna sin ande till Gud med or­den: ”Hane igitur obligationem.” Men utan att ha vunnit en sådan sällhet har syster Crucifixion dock haft en avundsvärd död. Hon behöll med­vetandet in i det sista. Hon talade till oss och sedan till änglarna. Hon gav oss sina sista fö­reskrifter. Om ni hade haft en fastare tro och om ni hade kunnat vara i hennes cell, skulle hon ha botat ert ben genom att vidröra det. Man<noinclude> <references/></noinclude> qhdrzbkiuk6kkf87ezhm29jz13u4hxz 104 224574 658359 656350 2026-09-12T15:29:35Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 658359 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 579 —}}</noinclude>förman, att hon skulle återuppstå i Gud. Det fanns något paradisiskt över denna död. Fauchelevent trodde att det var en predikan, som avslöts, och sade därför: — Amen. — Fader Fauvent, man måste göra vad de dö­da bedja om. Abbedissan lät några av radbandets kulor lö­pa mellan fingrarna. Fauchelevent teg. Hon fortsatte: — Jag har i denna sak talat med många an­dans män, vilka väl känna de prästerliga be­stämmelserna och utgöra en prydnad för kyrkan. — Vördade moder, man hör dödsringningen mycket tydligare här än i trädgården. — Dessutom är hon ej död, hon är ett hel­gon. — Som ni, vördade moder. — Hon har sovit i sin kista under tjugo år genom särskild tillåtelse av vår helige fader, Pius VII. — Han som krönte kej— Bounaparte. För en slug man som Fauchelevent var detta en fatal försägning. Lyckligtvis var abbedissan<noinclude> <references/></noinclude> tgpwg0lwicl3b1wfeoq793pqwi8pmm9 104 224575 658360 656351 2026-09-12T15:33:27Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 658360 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 580 —}}</noinclude>så upptagen av sina tankar, att hon inte hörde. Hon fortsatte: — Fader Fauvent? — Vördade moder? — Den helige Diodorus, ärkebiskop av Kappadocien, önskade att man på hans grav skrev ordet: Acarus, som betyder jordmask. Så sked­de. Icke sant? — Det är sant. — Den helige Mezzocanus, abbot i Apuila, ville begravas vid foten av en galge. Så skedde. — Det är sant. — Den helige Terentius, biskop i Ostia vid Tiberns mynning, begärde, att man på hans grav­sten skulle inrista det tecken, som man åsätter fadermördares sista viloplats, och detta i hopp att de förbigående skulle spotta på hans grav. Så skedde. Man måste lyda de döda. — Vare det så. — Kroppen av Bernhard Guidonis, som var född i Frankrike nära Roche-Abeille, fördes, som han under sin levnad förordnat och trots konun­gen av Kastilien, till dominikanerkyrkan i<noinclude> <references/></noinclude> m1u6fxqn90gfe3cbuikvot3uha2qeax 104 224576 658361 656352 2026-09-12T15:38:31Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 658361 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 581 —}}</noinclude>ges och detta fastän Bernhard Guidonis var bi­skop i Tuy i Spanien. Kan detta bestridas? — Säkert icke, vördade moder. — Saken bekräftas av Plantavit de la Fosse. Ännu några av radbandets kulor gledo mellan fingrarna och abbedissan fortsatte: — Fader Fauvent, syster Crucifixion skall be­gravas i den kista, där hon vilat i tjugo år. — Det är rätt. — Det är en fortsättning av hennes sömn. — Det är då den kistan, som jag skall spika igen? — Ja. — Och vi skola ej bruka den, som sändes från begravningsentreprenören? — Alldeles. — Jag står till det vördade klostrets tjänst. — Fyra av nunnorna skola hjälpa er. — Att spika igen kistan? Jag behöver ingen hjälp till det. — Nej, men till att sänka ned den. — Var? — I valvet. — Vilket valv? {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 3dh4742swhxmdwofw2b5hz6c0846480 104 224577 658362 656353 2026-09-12T15:43:48Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 658362 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 582 —}}</noinclude>— Under altaret. Fauchelevent spratt till. — Valvet under altaret? — Under altaret. — Men — — Ni har' en järnstång. — Ja, men — — Ni lyfter upp stenen med järnstången, som stickes in i ringen. — Men — — Man måste lyda de döda. Att bli begravd i valvet under kapellets altare, att ej behöva vila i profan jord, att död få förbliva där hon varit som levande, det var syster Crucifixions yttersta ön­skan. Hon har bett oss därom, det vill säga, hon har befallt oss det. — Men det är förbjudet. — Förbjudet av människor, men befallt av Gud. — Om man fick veta det? — Vi lita på er. — O, jag, jag är som en av stenarna i muren. — Kapitlet är församlat. De äldre systrarna, som jag ännu en gång rådfört mig med, ha<noinclude> <references/></noinclude> fihq8duvomc1o5ikxpfrql7ft7hewnw 104 224578 658363 656354 2026-09-12T15:45:47Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 658363 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 583 —}}</noinclude>be­slutat att syster Crucifixion enligt sin önskan skall begravas i valvet under altaret. Tänk blott, fader Fauvent, om vi skulle få se under­ verk här! Vilken ära skulle då ej Gud förläna klostret. Och underverken komma från helgo­nens gravar. — Men, vördade moder, om sundhetsinspektionen — — Den helige Benedikt II har, när det gäller be­gravning, satt sig emot kejsar Konstantin Pogonat. — Men poliskommissarien — — Chonodemaire, en av de sju frankiska ko­nungar, som inträdde i Gallien på kejsar Kon­stantins tid, har uttryckligen tillerkänt de reli­giösa ordnarna rätt att begrava sina medlemmar under altaret. — Men magistraten — — Världen är intet, korset är allt. Martin, kartusianernas elfte general, skänkte sin orden denna devis: ”Stat crux dum volvitur orbis”. — Amen, sade Fauchelevent, som oföränder­ligt begagnade detta sätt att förstå latin. Vilket auditorium som helst är tillräckligt för<noinclude> <references/></noinclude> 6cvlxci3ai3t352slwo4mxjjxt3e4ej 104 224579 658364 656355 2026-09-12T15:55:50Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 658364 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 584 —}}</noinclude>den, som ej talat på länge. Den dag, då retorn Gymnastoras lämnade fängelset, var han full av syllogismer och antiteser och måste stanna fram­för ett träd på vägen, för att hålla ett tal till det; han gjorde stora, stora ansträngningar för att övertyga det. Abbedissan, som vanligen måste iakttaga tystnad, var nu ivrig att tala och börja­ de därför öppna alla slussar: — Till höger har jag Benediktus, till vänster Bernhardus. Vem är Bernhard? Clairvaux' för­sta abbot. Fontaines i Bourgogne är en välsig­nad plats, som sett honom födas. Hans fader hette Técelin och hans moder Alèthe. Han bör­jade i Citeaux för att sluta i Clairvaux. Han in­vigdes till abbot av biskopen i Châlons-sur-Saône, Guillaume de Champeaux. Han har haft sju­hundra noviser och har grundat etthundrasextio kloster. Han har krossat Abelardus vid kyrko­mötet i Sens 1140, jämte Peter de Bruys och Henrik, hans lärjunge, samt ett annat slags kät­tare, som man kallar apostolikerna. Han överbevisade Arnold av Brescia, slungade undan munken Ravel, judedödaren, behärskade 1148 kyrkomötet i Reims, lät döma Gilbert de la<noinclude> <references/></noinclude> 3ys7ytwdo0hlqifkdnqlxxlfymqag38 104 224580 658365 656356 2026-09-12T15:58:17Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 658365 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 585 —}}</noinclude>Porée, biskop i Poitiers samt Eon de l'Etoile; han enade tvistande furstar, gav råd åt kung Ludvig den unge och påven Eugen III, skrev stadgar för Tempelherrarnas orden, predikade korståget samt gjorde tvåhundrafemtio underverk i sitt liv och en gång trettionio på en dag. — Vem är Benedikt? Han är patriarken av Monte Cassino, den andre grundaren av kloster­livet i västerlandet, vår Basilius. Hans orden, benediktinerna, har skänkt världen fyrtio påvar, tvåhundra kardinaler, femtio patriarker, sextonhundra ärkebiskopar, fyratusensexhundra bisko­par, fyra kejsare, tolv kejsarinnor, fyrtiosex ko­nungar, fyrtioen drottningar, tretusensexhundra kanoniserade heliga och den äger ännu bestånd efter fjorton århundraden. På ena sidan den he­lige Bernhard, på den andra Benediktus, de äro sundhetsnämnd och magistrat nog. Staten, po­lisen, begravningsentreprenören, reglementena — vad rör det oss. Ingen borde kunna se på, hur man behandlar oss, utan att harmas. Vi ha icke ens rätt att överlämna vårt stoft åt Kristus. Den­na hälsovårdsnämnd är en uppfinning av<noinclude> <references/></noinclude> jkf3rwdusr1p0sfoicgsbwrajci14r6 104 224581 658366 656357 2026-09-12T16:02:00Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 658366 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 586 —}}</noinclude>revolu­tionen. Skall Gud stå under poliskommissarien? Men sådan är tiden. Tyst. Fauvent. Fauclielevent kände sig allt annat än väl till mods under denna dusch. Abbedissan fortsatte: — Ingen kan tvivla på klostrens rätt att be­grava. Det är ej andra än kättare och fanatiker, som kunna bestrida den. Vår tid är en förvirringens och orons. Man är okunnig om det vikti­gaste och känner till det, som man ej bör veta. Tiden är full av ogudaktighet. Det finnes män­niskor, vilka ej kunna skilja mellan den store Sankt Bernhard och den Bernhard, som kallats de fattiga katolikernas, en god andans man, som levde på tolvhundratalet. Andra gå så långt i sin hädelse, att de jämställa Ludvig XVI:s scha­vott med Kristi kors. Ludvig XVI var blott en konung. Låtom oss ej förgäta Gud. Det fin­nes ej längre någon skillnad mellan rätt och orätt. Man känner Voltaires namn men ej Cesar de Bus'. Men dock var Cesar de Bus en sa­lig och Voltaire en osalig ande. Vår siste ärke­biskop, kardinalen de Perigord, visste ej ens att Charles de Gondren hade efterträtt Berulle och François Bourgoin Gondren och Frangois Senault<noinclude> <references/></noinclude> om3kw75p4riffrsi4aitvwv5msgf35q 104 224582 658367 656358 2026-09-12T16:07:11Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 658367 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 587 —}}</noinclude>Bourgoin och patern i Sankta Martha Jean François Senault. Man känner till fader Cotons mamn, men ej emedan han var en av de tre, som grundade oratorieorden utan emedan hans namn användes som svordom av hugenottkonungen Henrik IV. Vad som gör François de Sales om­ tyckt av denna världens barn är, att han bruka­de fuska i spel. Och vidare angriper man reli­gionen. Varför? Emedan det funnits dåliga präster, emedan Sagittarius, biskop i Gap, var broder till Dalonius, biskop i Embrum och båda följde Mommol. Men vad betyder detta? Hind­rar detta Martin av Tours att vara en helig och att ha skänkt hälvten av sin mantel till en fat­tig? Man förföljer de heliga. Man sluter ögo­nen för sanningen. Mörkret råder överallt. De vilda djuren äro blinda djur. Ingen tänker läng­re på helvetet. Ah, det elaka folket! Å kungens vägnar betyder nu å revolutionens. Man vet ej längre vad man är skyldig vare sig de levande eller de döda. Det är förbjudet att dö som ett helgon. Jordfäsningen är en borgerlig sak. Det är förskräckligt. Den helige Leon har skrivit två brev, det ena till Peter Notarien, det andra<noinclude> <references/></noinclude> c0n5rd4ixk5pn9etbtg16wnbyhl2712 104 224583 658368 656359 2026-09-12T16:09:23Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 658368 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 588 —}}</noinclude>till Visigoternas konung, för att, i fråga om de döda, bestrida den världsliga maktens myndig­het. Gautier, biskop i Chalons, stod i denna sak fast emot Otto, hertig av Bourgogne. Den gam­la styrelsen böjde sig för detta. Fordom hade vårt kapitel rätt att uttala sig även i världsliga ting. Abboten i Citeaux och ordensgeneralen var självskriven ledamot av Bourgognes parlament. Med våra döda göra vi, som vi vilja. Till och med den helige Benediktus lik finnes i Frankrike i stiftet Fleury, och detta fastän han dog i Ita­lien i Monte Cassino, lördagen den 21 mars 543. Allt detta är obestridligt. Jag avskyr de irrläriga. Jag hatar kättarna, men jag skulle ha än­ nu starkare känslor inför den, som ville påstå motsatsen. Se blott vad Arnold Wion, Gabriel Bucelin, Thriteheme, Maurocolius och fader Luc d'Achery ha skrivit! Abbedissan drog andan och vände sig sedan mot Fauchelevent. — Är det överenskommet, fader Fauvent? — Det är överenskommet, vördade moder. — Man kan räkna på er? — Jag skall lyda. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 91nazx3rlblj89bp04vhc2vjc3qe2vl 104 224584 658369 656360 2026-09-12T16:15:17Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 658369 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 589 —}}</noinclude>— Det är gott. — Jag är klostret helt och hållet tillgiven. — Gott. Ni spikar igen kistan. Systrarna bära den till kapellet. Man läser dödsmässan. Sedan återvänder man till klostret. Mellan elva och midnatt kommer ni med er järnstång. Allt skall ske i största hemlighet. I kapellet skall det finnas fyra nunnor, syster Ascension och ni själv. — Och systern vid pålen? — Hon ser sig icke om. — Men hon kommer att höra. — Hon kommer ej att lyssna. Ett ögonblicks tystnad följde. Sedan fortsatte abbedissan: — Ni tager av er bjällra. Det är onödigt att systern vid pålen märker att ni kommer. — Vördade moder? — Vad är det, Fauvent? — Har död-doktorn varit här? — Han kommer i dag klockan fyra. Man har ringt i den klocka, som kallar honom. Men för­står ni er då inte på ringningarna? {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> t090qzxx9oxfwq5l4ts93xeutjyj876 104 224585 658370 656361 2026-09-12T16:17:44Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 658370 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 590 —}}</noinclude>— Jag lägger bara märke till vad som tillkal­lar mig. — Det är bra, Fauvent. — Vördade moder, det behövs en hävstång på minst sex fot. — Var skall ni skaffa den? — Där det finns galler, där är det ingen brist på järnstänger. Jag har en massa skrot borta i trädgården. — Glöm ej att komma en stund före midnatt! — Vördade moder. — Vad är det? — Om ni någonsin mera har behov av så­dan hjälp, så är min bror rysligt stark. — Ni ordnar allt så fort som möjligt. — Så fort jag kan. Jag är lytt. Det är där­för jag behöver hjälp. — Det är intet brott att vara halt och det kan vara en välsignelse. Kejsar Henrik II, som be­ kämpade den falske påven Gregorius och återin­satte Benediktus VIII hade två tillnamn: Den helige och den halte. — Två goda namn, mumlade Fauchelevent, som verkligen hörde en smula dåligt. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 7uxijlbhif8b1dejmm8rqomnk2l4ojo 104 224586 658371 656362 2026-09-12T16:21:15Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 658371 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 591 —}}</noinclude>— Fader Fauvent, jag kom att tänka på en sak. Tag en hel timma på er. Det blir inte för mycket. Håll i närheten av altaret klockan elva med er järnstång. Mässan börjar vid midnatt. Allt måste vara klart en kvart tidigare. — Jag skall göra allt för att stå klostret till tjänst. Det är överenskommet. Jag skall spika igen kistan. Klockan elva på slaget skall jag va­ra i kapellet. Systrarna liksom min hjälpare, syster Ascension, skola vara där. Det hade va­rit bättre med två män. Vi öppna valvet, sän­ka ned kistan och stänga det igen. Det kom­mer ej att finnas något spår. Styrelsen kommer ej att ana något. Vördade moder, allt skall gå till så? — Nej. — Vad fattas då? — Den tomma kistan. Fauchelevent tänkte en stund under tystnad. Abbedissan tänkte också. — Fader Fauvent, vad skall vi göra med kis­tan? — Föra den till kyrkogården. — Tom? {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> i3h7vnn58l7b3afwcuik66k92zcwybv 104 224587 658372 656363 2026-09-12T16:23:24Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 658372 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 592 —}}</noinclude>— Vördade moder, det är jag, som spikar igen kistan i salen bredvid kyrkan, ingen kommer in där mer än jag och jag höljer över bårtäcket. — Ja, men bärarna skola lyfta den på vag­nen och sänka ned den i graven och de komma att märka, att det icke finnes något i den? — Aj för f—n, utropade Fauchelevent. Abbedissan gjorde korstecknet och tittade på trädgårdsmästaren. Den sista stavelsen fastnade i halsen på honom. Han skyndade sig att improvisera ett gott råd, för att få svordomen glömd. — Vördade moder, jag kan lägga jord i kis­tan. Man kommer att tro, att det finns någon i den. — Ni har rätt. Jord, det är det samma som människan. Då ordnar ni den tomma kistan på detta sätt? — Jag skall ordna det. Tystnad, under vilken Fauchelevent gjorde en gest, som för att vifta bort något obehagligt. Abbedissans ansikte, som hittills varit dystert och tankfullt, klarnade. Hon gjorde ett tecken<noinclude> <references/></noinclude> 74li5wg4hinlrxulx4c7b3asj7f50iz 104 224588 658373 656364 2026-09-12T16:24:28Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 658373 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 593 —}}</noinclude>till att han kunde gå. Fauchelevent närmade sig dörren. Just som han skulle gå ut sade abbe­dissan milt: — Fader Fauvent, jag är nöjd med er. I mor­gon, efter begravningen, kan ni taga med er eder broder och säga till honom att taga hit sin flicka. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> rprl072i6ssth2kvygrbbfoepozpw20 104 224589 658374 656365 2026-09-12T16:26:35Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 658374 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 595 —}}</noinclude>Vid det buller, Fauchelevent gjorde, när han öppnade dörren, vände sig Jean Valjean om. — Nå? — Allt är klart och ingenting, sade Fauchele­vent. Jag har fått tillåtelse att låta er komma hit, men innan ni kan komma in, måste ni komma ut. Det är det som är knepet. Med den lilla är det lätt ordnat. — Ni bär ut henne? — Och hon håller sig tyst? — Det svarar jag för. — Men ni själv, fader Madeleine? Efter en stund utropade Fauchelevent: — Men gå ut på samma sätt, som ni kom in? Liksom första gången nöjde sig Jean Valjean med att svara: — Omöjligt. Talande mer till sig själv än till Jean Valjean muttrade Fauchelevent: — Det är också något annat, som är besvärligt. Jag har lovat att lägga i jord. Men, jag kommer att tänka på, att jord, i stället för en kropp, det är ej det samma, den kommer att förskjuta sig och rassla. Männen komma att märka det. Ni förstår,<noinclude> <references/></noinclude> 8w5zsdu9yt57g0k2tgxsr1iwsumchjp 104 224590 658376 656366 2026-09-12T16:28:54Z Jonatanskogsfors 17420 /* Korrekturläst */ 658376 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Jonatanskogsfors" />{{huvud||— 596 —}}</noinclude>fader Madeleine, magistraten kommer att få reda på saken. Jean Valjean tittade på honom och trodde att han yrade. Fauchelevent återtog: — Hur tu.... ämnar ni komma ut? Det måste ske före i morgon. I morgon skall jag taga er med hit. Abbedissan väntar er. Sedan förklarade han för Jean Valjean, att det var som en ersättning för en tjänst, som han, Fau­chelevent, gjorde klostret. Att det tillhörde hans plikter att hjälpa till vid begravningar, att han spi­kade igen kistorna och hjälpte dödgrävaren. Att den döda nunnan hade begärt att få begravas i den kista, hon använt som säng, samt att få vila under kyrkans altare. Att detta var förbjudet av polisen, men att man ej fick vägra de döda något. Att ab­bedissan och de äldre nunnorna ämnade uppfylla den dödas önskan, utan att bekymra sig om myn­digheterna. Att han själv skulle spika igen kistan i cellen, lyfta upp stenen i kyrkan ocl isänka ned den döda i valvet. Och som belöning för detta antog abbedissan hans bror som trädgårdsmästare och hans niece som pensionär. Hans broder, det<noinclude> <references/></noinclude> q1rflhqagw842gr0hanvlw9hesw6lkg 106 225909 658391 2026-09-12T21:39:26Z Johshh 17980 Skapade sidan med ''''John Locke''' (1806–1873), författare {{wikipedialänk}} ==Verk== * [[Om friheten]] (1917) [https://runeberg.org/omfrihet runeberg] * [[Om individualitetens betydelse för det allmänna bästa]] (1901) [https://runeberg.org/indivbet runeberg] * [[Om tanke- och yttrandefrihet]] (1889) [https://runeberg.org/omtanke runeberg] [[Kategori:Författare]]' 658391 wikitext text/x-wiki '''John Locke''' (1806–1873), författare {{wikipedialänk}} ==Verk== * [[Om friheten]] (1917) [https://runeberg.org/omfrihet runeberg] * [[Om individualitetens betydelse för det allmänna bästa]] (1901) [https://runeberg.org/indivbet runeberg] * [[Om tanke- och yttrandefrihet]] (1889) [https://runeberg.org/omtanke runeberg] [[Kategori:Författare]] 4smnd4mdtsz91jaff352jzx5uoevfb7 104 225910 658392 2026-09-13T00:11:40Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ 658392 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud||I Linköpings-Sticht.|155}}{{linje}}</noinclude>thervtinnan förökte, at han sade them fria för alla skatter och vtskylder. Thetta kloster belägit mitt i staden hade och sin enskyldta kyrkio, hwarefter murarna än stå qwar. Och lära thessa Nunnor warit the, som Gref <b>Erik Dalberg</b>, mig obekant af hwad orsak, kallar {{ant|Drotimoniales}}. 3. {{ant|<i>S. CATHARINÆ</i>}}-<b>KLOSTER</b>, owisst af hwad orden, hafwer legat wid {{ant|S. Catharinæ}} kyrkio inom staden; hafwer ock warit ett stort och rikt kloster, som kunde emot pantsatt jordegods läna 300 mark lödig Silfwer til Herr {{ant|<i>Iwar Axel</i>}}<b>sson Tott</b>, när han år 1466 skulle hålla bröllop med K. CARL Knutssons dotter {{ant|<i>Magdalena</i>}}. Wid thetta kloster blef ock år 1443 inrettadt ett Gille för bägge könen, eller ett bröder- och Systerskap, hwilkets reglor beskref förnemnda år Munke-klostrets {{ant|Prior}} <b>Herr</b> {{ant|<i>Johannes Schonese</i>}}. 4. <b>GRÅMUNKA-KLOSTER</b> eller {{ant|<i>Franciscanorum</i>, seu <i>Fratrum Minorum</i>,}} inom staden belägit och war af anseenliga inkomster samt blefwit påtenckt af förmögna män med {{ant|testamenten}}: såsom af Herr {{ant|Magnus Johan}}sson med 15 marker {{ant|d. 1 Aug.}} 1293. Af Hertigarna <b>Erik</b> och <b>Waldemar</b> med 20 marker penningar, {{ant|d. 20. Jan.}} 1318, när the af sin broder K. <b>Börge</b> woro inhäftade i Nyköpings-torn. Blef afbrendt år 1361, när the Danske vnder <b>K. WALDEMAR</b> plundrade och brende staden. Sedan kom thet icke aldeles i stånd, förrän Herr {{ant|<i>Iwar Axel</i>}}<b>sson Tott</b> wid år 1463 thet vpprettade; men thet wardt åter år 1509 af the<noinclude> {{huvud|||{{ant|Lu}}-}} <references/></noinclude> t2q87f7de3zvcu9yalwvjns8cacu8tp 104 225911 658400 2026-09-13T10:30:52Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 658400 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|157}}</noinclude>tiden skulle avslöja den för henne — denna framtid, som jag ständigt hade för ögonen. Varvilliers skulle icke röja den, hans öppenhjärtighet var alltid begränsad av artigheten. Jag kunde icke vänta mig att få min nyck tillfredsställd, och kanske hade jag för övrigt blivit rädd, om någon utsikt därtill yppat sig. Fast jag vet icke ändå, kärleken till sanningen har alltid varit stark och levande hos mig. Härifrån kommo mina mödosamma spaningar efter den i mina känslors och stämningars dunkla labyrint. Men min längtan blev emellertid uppfylld, varför och av vilka motiv är svårt att säga. Jag lät meddela kammaren nyheten om min förlovning; och en debatt om det svar, som skulle sändas, följde. Det gällde en på sin plats varande, högtidlig formalitet, rik på granna fraser och hävdvunnet hyckleri. Ingen lögn fick inflyta, som icke kunde förete ett stamträd på femhundra år. När så Bederhof och de andra hade pratat en stund, reste sig ({{Spärrad|O si audissem}}) en man med blekt, fårat anlete, ur vilket lidelsen nästan fördrivit löjet eller åtminstone tvungit det att ikläda sig bitterhetens träldräkt, men med ögon, som ännu lyste och en röst, som klang mäktig och stark genom kammaren. Wetter hade kommit tillbaka, tillbaka efter att ha sårat mig, tillbaka efter sin vansinniga passion för Coralie, tillbaka från sina ensamma irrfärder och sina av ryktet förtalda banksprängningar. På ett eller annat sätt hade han fått tillräckligt med pengar för att kunna uppehålla sig en tid; och med pengar på fickan var han åter och genast en makt i Forstadt. Underliga växlingar måste ha försiggått i denna människas själ, växlingar, väl värda en beskrivning; men vem vore djärv nog att fatta pennan för att skildra dem? Redan hans återvändande var märkligt. Jag undrade, om han gjorde, vad han gjorde, i skadeglädje, till följd av ett rivalskap, som varken vår duell eller bådas vårt nederlag genom den tjockmagade impressarion kunde utplåna, eller om han trodde att jag skulle instämma i hans bittra skratt och, då jag läste hans tal, utbrista för mig själv: — Ah, se här är sanningen, och en man som inte skyr att säga den! Ty när Bederhofs sliskiga sötsaker tagit slut, steg han upp i kammaren. Han talade om min förlovning,<noinclude> <references/></noinclude> hs7w6eg4lbr7gmv1a4zg4ma9zo78gof 104 225912 658401 2026-09-13T10:32:55Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 658401 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />158</noinclude>skildrade med en skalds entusiasm, med en vältalares konst den fullkomliga kärlek, varom människor drömma; målade med mästerlig skicklighet mannens stormande jubel och flickans darrande lycksalighet, hur hjärta flög hjärta till mötes, hur hela världen utanför försvann i mörker och omkring dem blott fanns ljus och härlighet samt det obegränsade förtroendet till deras evighet. Ibland sjönk hans röst och blev osäker, men då blott för att strax åter segrande bryta fram, under det hans ögon strålade av reflexen från den sällhet han beskrev. Sedan, medan de ännu sutto undrande såsom människor, vilka blivit visade nya, fördolda ting i sina hjärtan, krökte sig hans läppar till ett leende, och han sänkte rösten till dess normala styrka. »Dessa», sade han, »äro de fröjder, som vårt land delar med sin konung. Emedan de äro hans äro de våra; emedan de äro hans äro de hennes. Och hennes och hans skola de förbli till deras livs slut; våra så länge våra hjärtan äro värdiga att fatta dem.» En djup tystnad härskade i salen, då han satte sig. Han hade försyndat sig mot etiketten; ingen hade någonsin förr talat på detta sätt vid ett dylikt tillfälle. Bederhof sökte förgäves igenom de tjocka luntorna med koncepter till liknande tal, skrivna på kansliet. Han frågade skrivbiträdena. Men ingen hade någonsin sagt ens någonting ditåt. Deras förundran var stor. Alltsammans var högst förträffligt, lojalt och beräknat att göra ett det gynnsammaste intryck på folket, Men, för t-n, varför smålog han när han talade, och varför denna förändring i hans röst, från att ha haft en röst som ljudet av en trumpet till raspandet av en fil? Större delen av kammaren var helt upprörd över Wetters vältalighetsprov. Men ack, Wetter, ett om än litet auditorium hade du dock, som förstod. Jag läste det — jag läste det alltsammans. Jag, i mitt arbetsrum på Artenberg, jag ensam. Mina tankar följde dina; mina läppar krökte sig med dina. Du talade för att göra mig till viljes, Wetter, eller hur? För att visa att åtminstone en människa förstod? För att lägga hela sanningen i dagen genom jättelögner. Var inte rädd, jag tolkade<noinclude> <references/></noinclude> 8u32012b39dg2ywjhfred9svdasits8 104 225913 658402 2026-09-13T10:44:35Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 658402 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|159}}</noinclude>dem väl. Jag kunde det språket; ironien var som hämtad ur mitt eget hjärta. — Sådant förbannat sammelsurium, sade William Adolphus och rev sig i huvudet. Kan gå för sig i en roman möjligen — men i kammaren! Tror du att karlen har blivit förryckt? — Åhnej, det tror jag inte, William Adolphus, svarade jag. — Victoria säger att det inte är — är riktigt passande, ser du. — Åh, jag skulle inte precis vilja kalla det opassande. — Nej, kanske inte precis opassande, medgav han. Men vad f-n skulle han säga det där för? — Ja, det kan jag verkligen inte svara dig på. Min svåger såg missbelåten ut, Dock fogade han sig i regeln ganska villigt i att icke förstå saker och ting. — Victoria säger att prinsessan Heinrich bett hertiginnan laga så att Elsa — — — Det där låter tämligen invecklat, min käre William Adolphus. — Invecklat? Vad menar du med det? Prinsessan Heinrich bad hertiginnan att inte låta Elsa läsa det. — Såå, ja, mamma brukar ha goda skäl för vad hon gör. — Men Elsa har redan läst det. — En sådan otur! Nå tyckte Elsa om det? — Hon sade åt Victoria att hon tyckte det var ett rent nonsens. — Ja, hon måste ju tycka det. — Men det är det ju också, invände William Adolphus. — Ja, visst är det det, käre vän, sade jag. Det oaktat ville jag gärna veta mera om det, och som jag hade hört att Varvilliers skulle ha åhört talet från diplomatiska kårens läktare, skickade jag bud till honom att han skulle komma till Artenberg och närmare beskriva för mig hur det varit. Därefter gick jag ut för att söka rätt på min fästmö, Hon hade redan läst referatet; min mor hade för sent tagit sina mått och steg. Vad tänkte liten Elsa? Att alltsammans var ett rent nonsens. Stackars liten Elsa! {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> ipcfvy35wt60pxrbgatm9s324xci166 104 225914 658403 2026-09-13T10:46:59Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 658403 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />160</noinclude>Mitt hjärta hungrade. Wetter hade stört — såsom det säkert hade varit hans mening att göra — mitt minnes sömn och väckt mig till förnimmelsen av kontrast. Jag gick icke till henne med kärlek, men med en obestämd förväntan, ett slags hopp, tvärtemot all sannolikhet, om att jag åter till en viss grad skulle få vad som förut hade kommit mig till del, nu visserligen icke spirade därifrån jag ville, utan därifrån det kunde, men dock alltid sig själv, fast vuxet i främmande jordmån. Den inhemska blommans yppighet och skönhet kunde det icke vinna, men dock uppnå sin egen bleka fägring och ljuva doft. För den ville jag tillgiva och tacka den skarpa tunga, som givit mig den. Men hon tyckte ju att alltsammans var rent nonsens; nej, det var bara vad hon sagt åt Victoria. Min mor var klok, och min mor hade icke velat att hon skulle läsa det. När jag kom in till henne, var hon osäker och tveksam till mods. Hon gjorde ingen hänsyftning på talet, men att hon tänkte på det, förrådde hennes förvirring och det misstänkt glättiga uttrycket i hennes ögon. Hon visste icke hur jag hade upptagit det, och icke heller hur jag ville att hon skulle taga det; skulle hon skratta eller vara högtidlig, göra narr av det eller låtsa ett slags överlägsenhet. Med hennes höga ställnnig följde plikter; hörde till dem den att svälja detta? Men hon visste att jag tyckte om att skämta över vissa saker, som andra funno allvarliga; borde hon kanske skratta med mig åt dessa besynnerligheter? — Nå har du läst debatten? frågade jag. De hade allesammans passande och lämpliga saker att säga. — Hade de? Då förstod jag visst inte det passande. — Jo visst, utom den galna Wetter, förstås. Det är för sorgligt med honom. Om han bara inte vore ett snille, skulle han ha gjort en lysande karriär. Hon kastade en skyggt frågande blick på mig. — Victoria säger att han pratade nonsens, anmärkte hon. — Victoria påstår att det var du, som sade det. — Nåja, jag vet inte vem av oss, som sade det först, sade hon skrattande. Prinsessan Heinrich tyckte<noinclude> <references/></noinclude> 9ux7v0ud5be2gfd6if4kku9walf6wo8 104 225915 658404 2026-09-13T11:00:39Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 658404 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|161}}</noinclude>det också; hon sade att han måtte ha läst romaner och blivit tokig som [[Don Quijote af la Mancha|Don Quixote]]. — Har du läst några? — O, ja, flera! Men det är, förstås, olika i böcker. Detsamma hade varit William Adolphus' anmärkning. Jag förstod att Victoria var det gemensamma ursprunget. — Wetter har en så lättrörd natur, sade jag, urskuldande honom. Han låter hänföra sig av sina känslor och tror att alla andra är lika honom själv. Och jag småskrattade. Elsa skrattade också, men ännu litet tveksamt. Hon tycktes vara illa till mods. Jag märkte, att hon vågade en snabb, förstulen blick på mig; det var något likt rädsla i hennes ögon, Den påminde mig på ett märkvärdigt sätt om Victorias uttryck, när hon kom till Krak med blott hälften av sitt tema skrivet, och icke riktigt litade på giltigheten av sin ursäkt. (Den var verkligen också alltid dålig.) Vilken verkan hade då Wetters tal haft på Elsa? Hade han icke visat henne den skrämmande, stränga pliktens hopplösa framtid? Min välvilliga syster hade velat trösta henne med sitt »rena nonsens», kanske med tanke på baronen därborta på Waldenweiter. Nu satt hon och såg rakt framför sig med sammandragna ögonbryn. Min blick föll på handen i hennes knä, och jag såg att den darrade litet. Plötsligt vände hon på huvudet och märkte att jag betraktade henne. Hon blev förlägen och rodnade starkt. — Kära lilla barn, sade jag och tog hennes hand — bråka inte ditt vackra huvud med sådana saker. Få man äro sådana som Wetter; han är en skald, fast han inte själv vet av det. Seså, Elsa, du och jag förstå ju varandra? — Du är så snäll mot mig, sade hon. Och — och — jag tycker mycket om dig, Augustin. — Det är ett förtjusande drag av dig, ty det finnes inte mycken orsak. — Victoria säger att flera ha gjort det. Det var med synbar ansträngning hon dristade sig att göra denna anmärkning. Jag skrattade åt det. Även låg det en anstrykning av förvåning i hennes blick. Antingen trodde hon icke riktigt på Victoria eller<noinclude> <references/> {{ph|K. S. 11}}</noinclude> 7vli0dv71opp6b5rkcc8u1ufm8s35ph 104 225916 658405 2026-09-13T11:05:59Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 658405 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />162</noinclude>undrade hon hur det kunnat gå till. Ack, så lätt genomskådlig hon var! Jag överraskade mig själv med den flyktiga önskan att jag hade valt (som om jag hade kunnat välja!) en världserfaren kvinna, vilken med sin fulländade skicklighet kunde ha gäckat alla mina försök att utforska henne och åtminstone låtit mig få behålla den tröst, som ligger i ovissheten; det är mycket troligt att en sådan skulle ha avtvungit mig en tro på sin kärlek under fem minuter om dagen, Icke för ett ögonblick kunde jag leva i en dylik villfarelse med Elsas öppenhet. Men kanske hon skulle lära sig konsten och jag få se henne som mästarinna i den med tiden. Men åtminstone skulle hon icke lära sig den på min begäran. Elsa satt tyst, men efter en stund framträdde ett tankfullt leende kring hennes läppar och gjorde en liten grop i hakan. Hennes tankar voro således av det behagliga slaget, rörde sig icke längre kring den ledsamma, omöjliga plikten. Hade Wetters trollspö frambesvurit någon annan idé hos henne? Hade den tavla, han målat, en annan sida för hennes fantasi? Otroligt var det icke; antagligen hade det synts prinsessan Heinrich möjligt, då hon ville att Elsa icke skulle läsa talet. Prinsessan Heinrich skulle helst ha sett att inga som helst sådana tankar hade väckts hos henne under för handen varande omständigheter. Det var alltid någon mening med vad prinsessan Heinrich gjorde. — Vad tänker du på, Elsa? Hon spratt till lätt. — På ingenting, svarade hon. Är han ung? — Menar du Wetter? — Ja. — Åh, några och trettio år. Men han har tagit vara på tiden — om också inte på allra bästa sätt. Hennes tankar hade varit hos Wetter och Wetters ord. Av att hon hade smålett slöt jag att min gissning icke skjutit långt förbi målet, Elsa vände sig till mig med en rodnad och den koketta min, som hon då och då antog och som klädde henne så bra i hennes oskuld. — Han skulle bestämt ha förstått sig på att älska, sade hon. — Det skulle inte alls förundra mig, sade jag.<noinclude> <references/></noinclude> 5d1lka6keeif8yyp1bkb9ds850bimxg 104 225917 658406 2026-09-13T11:15:37Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 658406 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|163}}</noinclude>Fast litet stormande i sin kärlek skulle han nog vara, tänker jag. — Ja, medgav Elsa. Och det vore kanske inte så trevligt, eller hur? — Högst otrevligt! sade jag och skrattade. Elsa instämde i mitt skratt, men tvekande och motvilligt, som om hon icke egentligen hade något skäl till det, Strax därpå vände hon sig åter till mig med ett plötsligt strålande leende, — Tänk, sade hon. Mamma säger att jag får lov att ha fyrtio nya klädningar. — Åh, kära, sade jag, en fyra hundra. — Men är det inte en förfärlig massa? — Jo, jag antar det, genmälde jag. Men för all del skaffa dig allt vad du bör ha. Tycker du om nya klädningar, Elsa? Hon svarade med den för henne egna eftertryckliga lilla dubbelnickningen. Sedan talade vi icke mer om kläder vid detta tillfälle, men under de närmast efter Wetters tal följande dagarna var det ett oändligt resonerande om klädningar och allt övrigt, som Elsas rang krävde och som måste anskaffas. Vad som drev tre varandra så olika kvinnor som min mor, hertiginnan och Victoria till att uppföra sig på enahanda sätt var utan tvivel grundat på den gemensamma kvinnliga instinkten. Alla tre tycktes ha föresatt sig att blända den unga flickan med den prakt och ståt, som väntade henne; och samtidigt blev William Adolphus mera enträgen i sina anspråk på mitt sällskap. Victoria visste mycket väl att jag aldrig hyste någon längtan efter att tillbringa mina lediga stunder tillsammans med William Adolphus, men hon brukade skicka honom på mig, när hon hade skäl till den tanken att jag gjorde klokast i alt icke fördriva dem med någon annan. Så hade det varit på grevinnan Sempachs tid och under Coralieperioden, så var det även nu. Hennes tankegång var uppenbar. För tillfället var det bättre for Elsa att tänka på alla sina härligheter än att vara för mycket med mig; hon leddes till offerplatsen med bindel för ögonen, en bindel, som skymde bort de av Wetters fantasi framkallade kontrasterande<noinclude> <references/></noinclude> 1skrchgidfx9n2uyjg4bf8un25o037r 104 225918 658407 2026-09-13T11:17:34Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 658407 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />164</noinclude>synerna, liksom även mig själv. Jag såg deras plan och uppskattade den, men att se förbjöd icke eftergivenhet. Mina ögon hade ingen kunnat binda för, men likväl retades jag ej till motstånd. Jag fann det själv vara vänligast mot Elsa att icke tränga mig på henne, att vara så litet tillsammans med henne som artigheten och skenet tilläto, att kräva minsta möjliga del av hennes tankar och göra minsta möjliga anspråk på hennes liv. De fordrade av mig att jag skulle utplåna mig, göra vad jag kunde för att bli glömd, gömma mig i skymundan. Och de gjorde det med en lugnande min, som om det blott varit en tillfällig nödvändighet, som om — med litet tålamod bara — detta sakernas tillstånd snart skulle gå över, nästan som om Elsa hade någon liten krämpa, som skulle försvinna på några dagar; så länge den varade var det bäst att manfolk var ur vägen och visade den takten att icke göra några frågor. Det sätt varpå kvinnor handla, tala och uttrycka sig, när de vilja bibringa detta intryck, är klart och omisskänneligt. En klok man går då till sitt arbete eller drar sig undan till sitt rökrum, sina tidningar och sina böcker. Behandlingen tycktes väl motsvara avsikterna, och strängheten uti den slappades så småningom. Med, såsom jag är övertygad om, en suck av lättnad (ty jag var nästan lika tråkig för honom som han för mig) återvände William Adolphus till sina hästar. Jag uppmuntrades åter till att vara litet mera med Elsa, med det försiktighetsmått blott att icke säga något som kunde uppröra henne. Hon mötte mig med lugn glättighet, tycktes glad åt att få vara tillsammans med mig och var översvallande och uppriktig i sina tacksägelser för min vänlighet. Numera kunde hon även ibland tala om vårt liv sedan vi blivit gifta, när prinsessan Heinrich var borta och vi ensamma med varandra. Hon var upptagen av oskyldiga funderingar över hur vi skulle reda oss och uttryckte sin rädsla för att hon icke skulle kunna roa mig. Från tanken härpå räddade hon sig genom att påminna sig sina många och ansvarsfulla plikter. Hon skulle få nästan lika mycket att göra som jag hade, sade hon, och var inte hennes arbete i själva verket lika viktigt som mitt? {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 8jknlr4fk6z9m399pazbhjgu750ehfn