Wikisource svwikisource https://sv.wikisource.org/wiki/Wikisource:Huvudsida MediaWiki 1.47.0-wmf.20 first-letter Media Special Diskussion Användare Användardiskussion Wikisource Wikisourcediskussion Fil Fildiskussion MediaWiki MediaWiki-diskussion Mall Malldiskussion Hjälp Hjälpdiskussion Kategori Kategoridiskussion Tråd Tråddiskussion Summering Summeringsdiskussion Sida Siddiskussion Författare Författardiskussion Index Indexdiskussion TimedText TimedText talk Modul Moduldiskussion Event Event talk Ämne 3 135808 658593 456948 2026-09-18T03:44:56Z Max 17289 Max flyttade sidan [[Användardiskussion:SHB2000]] till [[Användardiskussion:SHB]]: Flyttade automatiskt sidan under namnbyte av användare "[[Special:CentralAuth/SHB2000|SHB2000]]" till "[[Special:CentralAuth/SHB|SHB]]" 456948 wikitext text/x-wiki <div style="border: 1rem #dd0000 ridge; padding: 0.5em;">Hello! Please message me on [[m:User talk:SHB2000|meta.wikimedia.org]] instead. I may not notice messages on this page.</div> ojy2vkqs676esjrcfi79dwyt0tjr5xc 104 145450 658573 575502 2026-09-17T14:27:11Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 658573 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud|80|FOLKFESTER|}}</noinclude>[[Fil:Gamla Stockholm 1882 s80 Fig37.jpg|miniatyr|centrerad|stående=1.5|Fig. 37. Löfmarknaden. Efter Elias Martins teckning.]]<noinclude> <references/></noinclude> f5isy40016mm60hy4vnhvadlpo20oh2 104 145452 658574 577547 2026-09-17T14:30:47Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 658574 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||FOLKFESTER|81}}</noinclude>sommarens fest. Det var så kanske ännu mera förr än i vår tid, då hvar och en stockholmare som möjligtvis kan dertill skaffa sig tillfälle gerna skyndar från stadsqvalmet för att friska upp sig med en midsommar på landet. I det ''gamla'' Stockholm kände man icke till något som svarade mot de nu varande »sommarnöjena», de för den vackra årstiden hyrda eller köpta sommarboningarna kring Mälarens och Saltsjöns stränder. Då hade de förmögnare stockholmarne endast sina malmgårdar i stadens utkanter, till och med långt innanför dessa kanter, och de mindre förmögna viste icke af längre sommarlif vid vikarne och i skogsbackarne än för en eller annan söndag, ofta blott för några få timmar på en hvilodag, dess utom aldrig långt från staden. Det var i synnerhet under den tiden som löfmarknaden var en kär fest, en verklig folkfest, åt hvilken ung och gammal gladde sig. På det att stadens invånare måtte hinna till midsommaraftonen pryda sina boningar, kom landtfolket redan dagen förut med sitt gröna marknadsgods, och den seden har fortfarande bibehållit sig. Det är den 22 Juni som är den egentliga marknadsdagen. Tidigt på morgonen, så tidigt att icke ens sotarne äro vakna, syntes och synes ännu på den dagen en mängd på Mälaren simmande löfruskor, alla styrande till staden. Detär landtfolkets båtar, så dolda under högar af grenar och hela träd med deras löfverk, att sjelfva farkosten icke märkes, utan endast den gröna båtlasten, hvilken tyckes af sig sjelf flyta till sin bestämmelse. Här och der sticker ett lappadt segel upp bland grönskan. Under björkgrenarne som släpa i vattnet rör sig kanske en åra i långsam takt. Mälarens strandfolk har vakat och rott hela natten för att kunna taga Stockholm på sängen. Det folket har dagen förut ur skogarne släpat allt detta gröna. Mången ung björk har fått sätta lifvet till för att glädja stadsfolket. Landtmenniskorna och skogen offra sig för staden. Skogen, åtminstone björkdungarne på Mälarens holmar, hafva kanske svårast att repa sig. Landtfolket skördar alltid några slantar, köper kaffe och bränvin, och när det kommer hem är det på midsommaraftonen färdigt att dansa kring majstången. Det är ju icke natt ens midt i natten. Hvarför då behöfva sofva? Emellertid seglar löfmarknadsflottan in i Riddarholmskanalen och ordnas, båt vid båt, längs Munkbrokajen, ända från Gustaf den tredjes vackra stenbro — vi äro ännu i det gamla Stockholm — och ända ned till sopbacken, den väldiga, af ett ruskigt plank omgifna afskrädeshögen som dagligen och nattligen växer i höjd, bredd och djup, allt efter som »sta’n inom broarne» hinner der uttömma allt det odugliga af sitt öfverflöd och äfven en god del af sin torftighet, en<noinclude> <references/> {{sidfot|Gamla Stockholm.||6}}</noinclude> rezdz1hcc1rvcozwmmevxptm3iak2w0 104 145454 658575 575504 2026-09-17T14:34:56Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 658575 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud|82|FOLKFESTER|}}</noinclude>ofantlig, färsk ''Kjökkenmödding'' midt i en stor, tätt befolkad stadsdel och som hvarje dag flitigt bearbetas under det dussintals arbetare gräfva i högen, lassa innehållet på små skottkärror, skjuta kärrorna på långa plankor öfver klappbryggan, der »Sta’ns» tjenstflickor ligga och skölja herrskapets linne, tappa en god del af det feta och doftande innehållet och vräka återstoden på någon af de skutor hvilka ligga under lastning, spridande en skarpt genomträngande lukt vidt omkring, långt upp åt Riddarholmen, långt ned åt Slussen, öfver till Söder, in åt Sta’n. Men nu komma löf och blommor. Man ser icke åt sopbacken. Man känner icke lukten från den ofantliga Kjökkenmöddingen. Ängens friska dofter, skogens helsosamma luft ha kommit till staden. Allt flera båtlaster anlända. Munkbron liknar en ung skog. Man vadar i grönt långt upp i Stora Gråmunkegränd, der franciskanerne fordom larfvade på vägen till eller från sitt kloster. Stockholm är nu vaket och på benen. — Fort, Annette! Skynda dig till Munkbron och köp björklöf! Tag en stor ruska, flera ruskor! Glöm inte att köpa blommor också. Konvaljer först och främst! Vi ska’ klä’ i sal’n och i köket se’n. — Se så, nu har Janne sprungit bort. Man skall få se, att han går och drifver i löfmarknaden, men alldeles glömmer, att han skulle löfva portgången och klä’ verksta’n. — Hit med björkstackarn! ... Se, syrener ännu! Dem måste jag ha. Och gullvifvor se’n! Marknaden är högst liflig, med stigande »tendens». Stadsfolket slites om träden, grenarne och qvistarne. Tjenstflickor, lärpojkar, skolgossar, tjenstfria gardister (stadsbudens företrädare), sotarepysar, tjocka madamer släpa af med löfruskorna upp för de smala gränderne, in på Vesterlånggatans trånga handelsväg, på Prestgatans ännu trängre, bortskymda stråt. Öfver allt löfvas, från källargluggen till vindskupan, från sömmerskans lilla kyffe till den fina kramboden i hörnet af Tyska Brinken. Hvar enda bod vid Vesterlånggatan har en grön triumfbåge öfver dörren med blåklintskrans i midten och blommor här och der. Gå in på Dufvan, den gamla källaren i hörnet af Vesterlånggatan och Stora Gråmunkegränd, och ni trampar på elggräs. Hela golfvet är dermed beströdt. Svagdricksångorna och lukten af kumminsuparne och potkäsen duka under för blomdoften. Den stora skänkhyllan i yttre rummet är förvandlad till en grönskande lund. Åkarens hästkrake som stretar uppför Kåkbrinken har också fått sig en löfruska i luggen och en annan på svansen. Kärran är klädd med löf. Åkaren sjelf har prydt sin flottiga mössa med en hel blåklintsqvast. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> rtgq4h5epzlb4rg6goj9wzdc7gwkhwj 104 145504 658576 575505 2026-09-17T14:38:26Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 658576 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||FOLKFESTER|83}}</noinclude>Roddarmadammerna som knoga mellan Klappbryggan och Ragvaldsbro hafva klädt sina gamla båtar med grönt innan och utan, och i fören, liksom i aktern, vaja späda björkar för Mälarvinden. — Gustaf har varit snäll nu hela långa tiden, och derför skall Gustaf få sig en löfsal. Lille Gustafs förtjusning är gränslös. Han har visst aldrig suttit i någon riktig löfsal. Han är född vid en trång gata, han har börjat sin skola vid en trång gata, lekt på Tyska kyrkogården, der det icke finnes några löfsalar, bara några träd och grafkapell, nyttjade dels af döda tyskar, dels af lefvande svenskar, det vill säga för de senares handelsvaror. Lille Gustaf har några gånger varit på Djurgården, några flera gånger på Kastellholmen, en gång ända bort vid Drottningholm. Han har således sett äfven andra träd än Tyska kyrkogårdens, men bara i förbigående. En löfsal gjord af riktiga björklöf öfverstiger allt hvad han kunnat tänka sig. Löfsalen anskaffas från Munkbron. Den har kommit från Eckerön på morgonen. Men hvar skall löfsalen ställas i det gamla, hopklämda huset vid den trånga gatan? En gård finnes visserligen, men den är blott några qvadratfot stor och inbäddad mellan höga murar, Det är ingen plats för en löfsal från Eckerön som är van vid luft och sol. På vinden får löfsalen sin plats. Der är det åtminstone närmare luften och solen, om också hvarken den ena eller den andra någonsin hittat in der. I en vrå bredvid ett af de der beqvämlighetskontoren som anlitas af allt husfolket, och i hvart hus bor mycket folk, ställes den vackra löfsalen, och der kryper lille Gustaf in och leker att han är på landet, om hvilket han nog hört talas, men som han icke det ringaste känner. — Fy, sådan smutsig fantasi! säger kanske fina frun i våra dagar, fabrikörskan som bor i den för 1,000 kr. om sommaren hyrda villan vid en vik af någon af de stora saltsjöfjärdarne. Ingen fantasi, lilla frun! Det är en fullt trogen verklighetsbild, ett ännu lefvande minne från gamla Stockholm. Det fans tider, då stadsfolket icke viste af sådana »sommarnöjen» som nu, hafva vi redan anmärkt, och det finnes nog ännu stockholmare, till och med det vida öfvervägande flertalet, som alldeles icke ha råd att skaffa sig ett sommarnöje; de kunna på sin höjd kanske bestå sig en liten löfsal på vinden. Ännu äro vi icke fria från den »gamla goda tiden». Men löfmarknaden hade onekligen större betydelse i den riktigt gamla tiden, innan ångkraften gjorde det lättare för stockholmarne att flytta på sig och byta staden mot landet. Förmiddagen användes att draga hem löfvet och blommorna och dermed smycka<noinclude> <references/></noinclude> 594um18qc60g6pbn1g4w0bmy37s09v1 104 145505 658577 575506 2026-09-17T14:54:12Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 658577 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud|84|FOLKFESTER|}}</noinclude>bostäderne, handelsbodarne, värdshusen, att pryda menniskor och djur. På eftermiddagen gick man ut, »man ur huse», för att deltaga i festen på Munkbron. Hela staden var i rörelse (fig. 37). Så var det åtminstone i förra århundradet och äfven långt in i detta. Lille Gustaf hade visserligen fått en löfsal, men han önskade sig nog en majstång också för att ställa i vrån bredvid löfsalen. Och mången liten gosse eller flicka som icke fått någon löfsal måste ovilkorligt hafva en majstång, helst en så stor, att den kunde stå på golfvet. Då först var det midsommar i de ungas hjertan. Det fans ej så litet urval: majstänger så höga, att de räckte nästan upp till första våningen i Bergstrahlska huset, men de funno ej många köpare; majstänger så små, att de kunde stå på ett litet bord; majstänger af löf med blommor, med löf utan blommor, bara af blommor; majstänger af papper med rörpipor och förgylda äggskal; majstänger af ''alla'' slag, de flesta med vimplar i brokiga färger, många med bladguld, med mångfärgade lappar, med krus och klippningar. Den inhemska slöjden, stadsslöjden, passar på tillfälle och blandar sig med landtfolkets löfmarknad. Gungorna komma kanske från landsbygden, men lergökarne äro sannolikt stadsslöjd, och de små hundarne som man blåser i, tätt under svansen, lammen med riktig ull och med bomull och med förgylda horn, de gröna papgojorna af gips och Karl Johan i gips, stora bröstbilder och små bröstbilder i gips, alla med hjeltekonungens hufvud, några bronsfärgade, stadsslöjd, men af utländskt ursprung, idkad af någon signor på ''ini'' eller ''etti,'' sjelf tillverkare och sjelf utbjudare och säljare. Det är lifligt, och det är i synnerhet bullersamt. Ungdomen från tre till tretton år och äfven derutöfver är i musikalisk midsommarstämning. Lergökar, björkpipor, vasspipor, mungigor (munharmonikornas föregångare), blecktrumpeter, trätrumpeter, trähundspipor och ännu flera konstläten täfla om att beherska marknaden. Man tränges och knuffas, tutar och skriker. Man har roligt. Alla fönster i de omkringliggande husen vid Munkbron och Riddarholmskanalen, Hebbeska huset, Geijerska huset (det förra nu förvandladt till en del af riksdagshuset, det senare för längesedan nedrifvet), Bergstrahlska huset, Petersenska huset och alla de andra, äro fylda med åskådare och åskådarinnor. Man »sitter i fönster», liksom på första maj. Man har kafferep och supéer. I Lilla Sällskapet<ref>Lilla Sällskapet bildades {{korrektion|1829|1814|478}}.</ref> fönster i Petersenska huset syntes på 1830- och 40-talen sällskapets ledamöter, sysselsatta att smälta en af Gustava Björklunds middagar, mycket angenäm sysselsättning, tycktes<noinclude> <references/></noinclude> i6mrdg78qif1pquu2tl8dmf7yemm29o 104 145506 658596 575507 2026-09-18T07:21:27Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 658596 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||FOLKFESTER|85}}</noinclude>det. Några hade för en stund ryckt sig från spelbordet för att kasta en blick på folklifvet. I den då ännu låga flygeln i husets nordvestra del syntes också på den tiden fönstergäster. Der hade Lilla Sällskapets hufvudvaktmästare stor bjudning för sina vänner. Allt för löfmarknadens skull. Men det lider till natten. Landtfolket slumpar bort sina sista qvistar för att skynda från staden och hinna hem till midsommaraftonens morgon. Den stadigare delen af stadsfolket drager sig undan. De små barnen äro redan hemskickade. Gesäller, lärgossar, sjömän och alla de andra som kallas »folk» äro ensamma herrar på platsen. Skrål, skratt och gräl, kragtag, bränvin, hattafslagning och stukning, löfruskekrig, polis — midsommaraftonens sol går upp, och löfmarknaden tager en ända för det året. {{tre stjärnor}} ''Bellmansfesten.'' På det tredje årtiondet efter Bellmans bortgång ur tiden, började man tänka på, att någon synlig minnesgärd borde helgas åt den som i toner och ord så mästerligt skildrat en för det svenska, synnerligen det stockholmska lynnet egendomlig del af vårt folklif och som så hänförande sjungit om stockholmstraktens, särdeles Djurgårdens sköna natur. Inom statslifvet, literaturen och konsten betydande män sökte gifva tanken verklighet och satte, år 1823, i gång en insamling af penningar för upprättandet af en minnesstod åt Bellman. På Djurgården skulle naturligtvis den stoden resas. Konung Karl Johan upplät genast en plats på Rosendals egor, en bland de vackraste punkter i den på skönheter rika Djurgårdsparken. Han skänkte äfven 200 rdr banko till samma ändamål, och kronprinsen bidrog med 100 rdr samma mynt. Först tänkte man på en väldig bröstbild i marmor som skulle få sin plats i ett storartadt tempel; men ehuru insamlingen gaf 4,000 rdr banko, ett för den tiden icke obetydligt belopp, räckte det likväl icke till för den ursprungliga planen. Man inskränkte stoden till en stor bröstbild i brons utan annan omgifning än en trädplantering. Den förening som bildat sig för minnesstodens åstadkommande valde för arbetets ledning en direktion som bestod af d. v. generaltulldirektören, f. d. direktören för kungl. teatern, sedermera statsrådet frih. Åkerhjelm; d. v. statskommissarien, sedermera presidenten i statskontoret och en tid direktören för kungl. teatern Westerstrand; hofmarskalken, frih. Ridderstolpe; d. v. expeditionssekreteraren, kammarherren, ledamoten af svenska akademien, sedermera en<noinclude> <references/></noinclude> imbn7i5ecyoto34iwrrupcymf17f0xi 104 145507 658597 574887 2026-09-18T07:25:50Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 658597 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud|86|FOLKFESTER|}}</noinclude>kort tid direktören för kungl. teatern von Beskow samt direktören vid konstakademien, professor Westin. Utförandet af konstverket uppdrogs åt professor Byström, den bekante bildhuggaren, som då vistades i Italien och derifrån erbjöd sig, att utan ersättning modellera skaldens bild. Han verkstälde arbetet hufvudsakligen efter den medaljong som Sergel modellerat i Bellmans lifstid samt det på Gripsholm förvarade, af Per Krafft d. ä. målade porträtt. Sex år efter det man med allvar började tänka på saken var minnesvården färdig. Den 26 Juli 1829 skedde aftäckningen, och hufvudstadens allmänhet betraktade denna aftäckning som en verklig folkfest. Ur Stockholms Dagblad, Dagligt Allehanda och Heimdall hemta vi en skildring af högtidligheten. De två först nämda tidningarna, bägge då morgontidningar, innehöllo dagen efter festen icke ett ord derom. Man var icke så snabb i nyheters meddelande då för tiden. Först på andra dagen kommo de med sina skildringar, ingendera dock fullständig. Heimdall, ett literärt kritiskt veckoblad, utgifvet af J. E. Rydqvist åren 1828—1832, egnade deremot ett väl fyldt extra nummer helt och hållet åt festbeskrifningen, men också detta utkom först den 28 Juli. Den 26 Juli 1829 var en söndag. Vädret, som på morgonen varit ruskigt, blef på aftonen högst gynnande för den glada festen. En folkmängd, som räknade ett antal större än ögat kunde öfverse, säger Heimdall, så stor, yttrar Stockholms Dagblad, att den vanliga allmänna Djurgårdsfesten den 1 Maj de år den varit talrikast likväl icke uppgått till hälften, och hvarmed ingenting, enligt Dagligt Allehandas uppgift, af hvad man på Djurgården sett kunde jemföras, utom den ofantliga samlingen sex år förut vid kronprinsessan Josefinas landstigning — denna talrika folkmängd begynte redan tidigt på eftermiddagen samlas på de kring monumentet belägna höjder. Vagnar med åskådare af hvad hufvudstaden egde vackrast höjde sig här och der. Ingen plats i närheten var tom. På kullarnes afsatser och spetsar syntes massor af folk med grupper långt i fjerran. Det hela var »skönare än någon pensel kunde afteckna» (fig. 38). Klockan mellan sex och sju samlades subskribenterne (nära 300) inom ett stängsel omkring bysten. Bellmans enka fördes af en bland hans efterlefvande vänner, den berömde skådespelaren Lars Hjortsberg, till den för henne på en läktare utsedda hedersplatsen. Fru Bellman var då nära 72 år och lefde ännu i nära aderton år derefter. Skaldens ende då lefvande son, kramhandlaren Adolf Bellman, som hade sin för alla stockholmare välkända bod i n:o 57 vid Vesterlånggatan, hörnet af Tyska Brinken, var naturligtvis också närvarande. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 9hty9yzmengq3mmlegod8ble0cuvyuf 104 145508 658598 574888 2026-09-18T07:30:29Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 658598 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||FOLKFESTER|87}}</noinclude>Sägnen, att fru Bellman, då hon förestäldes för drottningen, hvilken lyckönskade henne såsom den hvilken utan tvifvel egde de rikaste minnena af skaldens snille och älskvärdhet, skall hafva yttrat: »Säg inte det, ers majestät, salig menniskan var mycket tråkig när han var hemma», är helt och hållet obestyrkt och torde väl få räknas till de många uppdiktade framställningarna om Bellmans personlighet och de bellmanska familjeförhållandena. Adolf Bellman var faderns minne med svärmisk vördnad tillgifven. Sjelf var han en ganska begåfvad person och en åtminstone inom »Bellmanska sällskapet» framstående poet, hvarpå man bland annat finner prof i de under nyss anförda sällskaps namn af Arvid Ahnfelt tecknade »humoresker och silhuetter». Ännu lefva personer som mycket väl erinra sig kramhandlaren Bellman såsom en vacker och fin herre, gerna sedd i sällskapsverlden. Han föll i en obotlig sinnessjukdom och afled den 30 Juli 1834, »högaktad», såsom Claës Livijn skref om honom, »af alla för det fasta, redliga och verksamma väsen, som utmärkte honom under helsans dagar och tillvann honom allmän aktning och medborgares förtroende, begråten af en mor, af en maka och vänner». På den läktare, der Bellmans enka hade sin plats vid bystens aftäckande, satt äfven en af skaldens personliga vänner, den bekante läkaren, professor Anders Blad, hvilken, åtta år yngre än Bellman, öfverlefde honom i nära fyra årtionden och den 26 Juli 1829 fröjdade sig åt den folkets hyllning som egnades hans gamle väns minne. Det var till doktor Blad som Bellman egnade Fredmans epistel, N:o 81, »Märk hur vår skugga — märk, Movitz, mon frère». Sedan slägt och vänner till dagens hjelte intagit sina platser, anlände konungen och kronprinsen till häst och stannade strax vid inhägnaden. Drottningen och kronprinsessan togo från grefvinnan Bakers byggnad<ref>Oakhill, eges nu af grosshandlaren W. N. Burmester.</ref> högtidligheten i betraktande. Festen öppnades med att från berget till höger uppstämdes af valdhorn melodien till »Opp Amaryllis», som sedan besvarades från venstra sidan af Svea gardes regementsmusik, hvarefter omkring 40 sångare af Harmoniska sällskapets ledamöter, uppstälda i halfcirkel framför minnesvården, afsjöngo en fyrstämmig, af den kände skalden, d. v. departementschefen i generaltullstyrelsen J. D. Vallerius till ofvan nämda melodi författad introduktionskör: »Neckar ur vassen undrande stiga». Sedan sången tystnat, framträdde frih. Åkerhjelm, direktionens ordförande, och tolkade festens mening och betydelse. Efter talets slut föll täckelset från bysten. Liksom en gnista af hänryckning for genom församlingen, och kören stämde upp, till melodien<noinclude> <references/></noinclude> j5ee5rekjh7u4kbrqp7irltudfb4wo2 104 145509 658599 574889 2026-09-18T07:33:13Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 658599 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud|88|FOLKFESTER|}}</noinclude>[[Fil:Bellmansbysten,_Bellmansro,Djurgården.jpg|miniatyr|centrerad|stående=1.5|Fig. 38. Bellmansbystens invigning. Efter Hjalmar Mörner.]]<noinclude> <references/></noinclude> e54w9p63f2c1bzn6ujla93hq67o2qab 104 145510 658600 574890 2026-09-18T07:46:23Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 658600 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||FOLKFESTER|89}}</noinclude>»Storm och böljor» en af J. D. Valerius författad sång: »Yfverborna diktens svan». Högtiden afslöts med en kör, hvars ord, som börja: »Backus förklarar», likaledes författade af J. D. Valerius, afsjöngos till melodien »Blåsen nu alla».<ref>Då tre sångerna finnas intagna i förra delen af <i>Samlade Vitterhetsarbeten</i> af J. D. Valerius. 1855.</ref> Derpå begåfvo sig konungen och kronprinsen innanför skranket, redo omkring bysten, besågo den och, såsom Dagligt Allehanda berättar, »helsade nådigt på några utmärktare bland de närvarande och läto för sig presentera den odödlige skaldens son. Det sant humana sätt, hvarpå H. M. Konungen här visade sitt deltagande i firandet af denna verkliga folkfest, ökade ej ringa det allmänna nöjet». Från aftäckningsceremonien begåfvo sig subskribenterne till några stora, för tillfället uppsatta tält, der »en collation var mycket väl arrangerad». I midten af det största tältet syntes på en minnesvård Sergels bekanta Bellmansmedaljong, omsluten af en rik lagerkrans. Ofvanpå såg man en gyllene lyra, kransad af friska drufvor och lager. Vid minnesvårdens fot låg Bellmans egen mandolin, omvirad af murgrön. Glädjen, som stundom ökades af musik, sång och drufvans safter, fortfor till långt in på natten. »Aldrig såg man, heter det i Heimdall, kanske i Sverige så stor samling af utmärkte män i literatur och konst». Kammarherren von Beskow föreslog konungens skål på vers och hade äfven skrifvit verser till skålarne för direktionen samt för Bellmans enka och son. En ledamot af sällskapet sjöng en af en känd skald (Sondén) författad »Ulla Winblads epistel till Fredman samma dag då Bellmans minnesstod aftäcktes». Vid midnatt gick sällskapet med gardesmusiken i spetsen tillbaka till bysten, slog ring omkring denna och »tog afsked af Bellman». Hela aftonen och långt in på natten uppehöll den stora folkskaran sig på Djurgården och firade dels i den fria naturen, dels på värdshusen och öfriga förfriskningsställen Bellmans minne. Från invid stränderna förlagda, med mångbrokiga flaggor utsirade små slupar aflossades under aftonen täta kanonskott. »Ända till långt på natten var», säger Stockholms Dagblad, »samlingen talrik och lefvernet muntert, men anständigt». Detta var ursprunget till den Bellmansfest som sedan årligen återkommit. {{c|———♦———}}<noinclude> <references/></noinclude> igln4mljfgcv3gso90cl4wtiv3k7bmg 104 145542 658601 475701 2026-09-18T07:55:11Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 658601 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" /></noinclude><h2 align="center" style="border:none;">Kap. III.<br><br><b>Förlustelseställen.</b></h2> {{c|<i>Trånga gränder. — Norreport och Brunkeberg. — S:t Clara gärde. — Kungsträdgården. — Jungfruträdgården. — Lustdal. — Humlegården. — Örtagårdar på Södermalm. — Mosebacke. — Strömparterren. — Barnhusgården. — Nya Komiska teatern. — Concerts à la Musard. — Beyers trädgård. — Värdshus söder- och norrut. — Norra Tivoli. — Djurgårds Tivoli. — På Kungsholmen. — Kirsteinska trädgården. — Montagnes Russes.</i>}} Det har naturligtvis icke varit endast vid folkfesterne som stockholmarne velat roa sig. Arbetet kräfver oftare återkommande förströelser, och invånarne i vår hufvudstad hafva sedan gamla tider gjort sig kända för att icke förakta de tillfällen till nöjen som kunnat erbjuda sig som en vederqvickelse efter de stränga mödorna. Några andra förlustelseställen inom stadsmurarne än de vanliga förfriskningslägenheterna tyckas just icke hafva funnits i stadens äldre tider. Der var icke rum för sådana. Mellan »Långgatan västan mur» och den motsvarande på östra sidan voro stadsbornas hus så sammanträngde, att der icke gafs stort svängrum, ej ens på sjelfva »Stortorget» som, oaktadt sitt namn, var så litet, att borgarena, då de skulle samlas till allmän rådstufva, trängdes omkring skampålen, hvilken visserligen bjöd på kostnadsfria nöjen för hopen, men likväl aldrig varit ansedd som förlustelseställe. Man hade nog plats att på det torget hugga hufvudet af några dussin personer på en gång, och Kristian den andre begagnade sig deraf så långt utrymmet medgaf, men till folknöjen af gladare slag har torget sannolikt icke ofta varit vittne. Jerntorget, också ett gammalt torg, var ännu mindre, fastän Kristian ej heller här underlät att resa en galge, kanske såsom särskild uppmärksamhet mot borgmästaren Gorius Holst, hvilken bodde vid det torget och der hade äran att hos sig se konungen som gäst. Korntorget var visserligen rymligt nog, men det låg utanför stadsmuren och der skulle köpenskap idkas. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> n2oeelkgwg3uh1hsxg723mfvdn8yd7d 104 145543 658602 574891 2026-09-18T09:48:04Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 658602 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||FÖRLUSTELSESTÄLLEN|91}}</noinclude>De öfriga torgen funnos icke i stadens äldre tid, icke ens på femtonhundratalet. De få ört- och kålgårdarne voro icke offentliga, icke ens den som anlades på gamla svartmunkeklostrets kyrkgrund. Den örtagården skulle användas till hvad i vår tid kallas »praktiska ändamål», till i synnerhet läkemedels beredande, och en god del af jorden hade förts derifrån för att deraf göra salpeter till kruttillverkning, hvilket gaf Messenius d. ä. anledning att uttrycka sitt missnöje i följande ord:<ref><i>En Lustig och Trovärdig Chrönika om Stockholm, som ähr på thenna thid Sweriges Rijkes nampkunnige hufvud Stadh, med swenska rim beskrefven och i åtta böcker begrepen af Johan Messenio Åhr 1629.</i> Utgifven i Carl Silfverstolpes Historiska Bibliotek. 1875.</ref> <poem>eij må förgängeligh ört gro, ther som de himmelske ha roo. Dock fast större synd de göra som dödas mull tädan föra och från andra orter slijka medh them på salpetersbruk fiika; eij ähr christeligt i wäder så skiuta sina förfäder.</poem> Det var till krigsbruk som förfädrens aska nyttjades och icke till lustfyrverkeri. Den i trädgården qvarlemnade jorden fick ej heller trampas af de fötter som på lustvandring voro stadda. Hvart skulle man gå? I Sven Moisi gränd, i Mattis Mårtenssons gränd, i Lumparegränden, östan till, der Heliga Lekama Gille hade två hus, Kopparporten och Taskehuset, eller i Mäster Michels gränd eller i Lasse Skomakares eller i fru Gunilds eller i någon af de andra gränderna? Det fans ett tillräckligt antal af dem, snart lagda utanför den inre stadsmuren, så vestan som östan till, mellan östra Långgatan och Fiskehamnen, d. v. s. Österlånggatan och den delen af n. v. Skeppsbron som är längst upp mot husraden (den öfriga delen var i äldre tider vatten), icke mindre än 26; mellan vestra Långgatan och stranden, d. v. s. ned till Korntorget (Kornham) och Kaggehamn samt vidare vester ut öfver 40. Men alla dessa gränder voro så trånga, att i dem två personer knapt kunde komma förbi hvarandra. Några förlustelseställen i fria luften kunde man ej hafva der. Inom hus hade man ej heller några andra lägenheter än dem som egdes af gillena, och dessa släpte icke in andra än sina egna medlemmar. Man gick utanför stadsmuren, i fall der fans någon torr plats der gränderna togo slut. På vattnet for man kanske föga i annat ändamål än att fiska. Man måste krångla sig ut genom »Krantzen»,<noinclude> <references/></noinclude> ijq07xhk5trbchq4vifv93kspx9xgvg 104 220927 658578 650291 2026-09-17T16:46:14Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 658578 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{Marginalnot börjar}} {{c|Julii}}</noinclude>{{Inre marginalnot|7.}} <u>Lördag.</u> Mycket hetta och torka. Marie var till Mamsell Lille med bud att jag skall hämta henne snart hit. Hon var ock hos Symamsell Lundborg att återtaga min randiga tyg som Hon i 5 och ½ vecka haft hos sig men därvid intet gjordt mer än skrynkladt det — lika som min svarta Levantine Klädning den hon helt litet skulle ändra. Det föll ock den pjåkiga Marie in att gå till fru Björkman hvarest mamsellerna och Gumman äntelig skulle rifva upp och åskåda tyget. Hon gick kl: 8 f:m: till Staden och hemkom kl: 5. eftermiddagen. Den så kallade fru Molin var här och låpade och neg om Walla. Mamsell slutade lilla väfven den var 12 alnar lång — 1. aln bred, vägde 1 ℔ och 8 lod till en kjortell, en lång Chawl och en väst. Capitaine Moltzer kom om aftonen hit sedan Han med Kungl: Secreteraren Odelberg kringvandradt och besedt Walla och Engby hus och Gärdesgårdar, och väl funnit där flera kor i Engby äng men icke någon öpning på Gärdesgårdarne, hvilka som vi sedan fingo veta, blifvit i Fredags afton någorlunda lagade af Bränneridrängen Andersson som vill ha Engby, men med Cap: Moltzer, som jag anmodadt vara min hjelp icke kom öfverens om Hyressumman. Capitaines betjent och Grönberg som om natten såg efter Ängen såg en Häst precis komma och med ett lätt hopp från Hagen ingick, hvilken de hemtogo och ginge sedan till Herr Capitain att berätta händelsen. Jag blef skjuk om aftonen af oro. {{Inre marginalnot|8.}} <u>Söndag.</u> Blåste mycket. Carin Reenstjerna kom hit med mjölkbudet, for öfver sjön klockan 8 om aftonen. Jag mådde så illa af Hemoroidal Colique alt sedan i går aftons att jag hela dagen låg på sängen. Capitaine Motlzer var vid Engby och Walla att mäta och låta laga på Staquet och Gärdesgårdar, hvarest af okynnes folk, insläpptes deras okynnes Hästar och Kor att ruinera Thimoteijgräset. Capitainen hitkom klockan efter 11, åt en liten aftonmåltid, samtalade litet med mig och af Grönberg roddes till Tanto kl: 12. Jag låg och mådde som en stackare hela dagen — endast bekymmer och tanckan på de förestående dagar som Gud mig förordnadt, har orsakadt denna min smärtsamma plåga. {{tomrad}}<noinclude> <references/> {{Marginalnot slutar}}</noinclude> g97gynt9uu3g5rjbs414ud4iess9mmw 658595 658578 2026-09-18T07:17:22Z Gottfried Multe 11434 658595 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{Marginalnot börjar}} {{c|Julii}}</noinclude>{{Inre marginalnot|7.}} <u>Lördag.</u> Mycket hetta och torka. Marie var till Mamsell Lille med bud att jag skall hämta henne snart hit. Hon var ock hos Symamsell Lundborg att återtaga min randiga tyg som Hon i 5 och ½ vecka haft hos sig men därvid intet gjordt mer än skrynkladt det — lika som min svarta Levantine Klädning den hon helt litet skulle ändra. Det föll ock den pjåkiga Marie in att gå till fru Björkman hvarest mamsellerna och Gumman äntelig skulle rifva upp och åskåda tyget. Hon gick kl: 8 f:m: till Staden och hemkom kl: 5. eftermiddagen. Den så kallade fru Molin var här och låpade och neg om Walla. Mamsell slutade lilla väfven den var 12 alnar lång — 1. aln bred, vägde 1 ℔ och 8 lod till en kjortell, en lång Chawl och en väst. Capitaine Moltzer kom om aftonen hit sedan Han med Kungl: Secreteraren Odelberg kringvandradt och besedt Walla och Engby hus och Gärdesgårdar, och väl funnit där flera kor i Engby äng men icke någon öpning på Gärdesgårdarne, hvilka som vi sedan fingo veta, blifvit i Fredags afton någorlunda lagade af Bränneridrängen Andersson som vill ha Engby, men med Cap: Moltzer, som jag anmodadt vara min hjelp icke kom öfverens om Hyressumman. Capitaines betjent och Grönberg som om natten såg efter Ängen såg en Häst precis komma och med ett lätt hopp från Hagen ingick, hvilken de hemtogo och gingo sedan till Herr Capitain att berätta händelsen. Jag blef skjuk om aftonen af oro. {{Inre marginalnot|8.}} <u>Söndag.</u> Blåste mycket. Carin Reenstjerna kom hit med mjölkbudet, for öfver sjön klockan 8 om aftonen. Jag mådde så illa af Hemoroidal Colique alt sedan i går aftons att jag hela dagen låg på sängen. Capitaine Motlzer var vid Engby och Walla att mäta och låta laga på Staquet och Gärdesgårdar, hvarest af okynnes folk, insläpptes deras okynnes Hästar och Kor att ruinera Thimoteijgräset. Capitainen hitkom klockan efter 11, åt en liten aftonmåltid, samtalade litet med mig och af Grönberg roddes till Tanto kl: 12. Jag låg och mådde som en stackare hela dagen — endast bekymmer och tanckan på de förestående dagar som Gud mig förordnadt, har orsakadt denna min smärtsamma plåga. {{tomrad}}<noinclude> <references/> {{Marginalnot slutar}}</noinclude> knk58isnhl5gexlecdyex5xhm23surw 104 225974 658579 2026-09-17T16:53:51Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 658579 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|207}}</noinclude>helt förbryllad ut. I andra änden av rummet stod ett dukat bord. Då Struboff försökte stiga upp, tryckte Wetter ned honom igen på stolen. — Nej, nej, kungen vill inte tala med dig, sade han. Han vill höra madame sjunga och dig spela. Coralie, kom och sjung igen, men sjung för Guds skull som om det vore någon mening i det, kära Coralie. — Åh, det är sådant nonsens, anmärkte Coralie och sköt fram underläppen med ett halvt missnöjt leende. — Nonsens? Nå, så mycket mer behöver ni anstränga er. Sjung som om — som om det vore någon mening i det! Varvilliers kastade sig skrattande i en soffa, jag ställde mig vid ena ändan av pianot, Wetter stod gestikulerande och mumlande för sig själv på kaminmattan. Struboff lade åter händerna på tangenterna och började spela, och med en suck av trötthet upphov Coralie sin röst. Den ljöd frisk och fyllig, tröttheten gällde endast sinnet. Kompositionen var god, till och med mycket god, och musiken känslig och passionerad. Jag såg på Struboff. Hans fingrar gledo smekande över tangenterna, och de små ögonen stodo fulla av tårar. Men Coralie skrek på i den fullständigaste känslolöshet. — Min Gud, mumlade Weller från kaminmattan. Med ett par språng var han borta vid pianot och grep henne om armen. — Känn, känn, känn! ropade han förbittrad. — Åh, var inte dum! sade Coralie. — Hon kan inte känna det, inföll Struboff, i det han tog fram näsduken och torkade panna och ögon. — Vilken lycklig kvinna! anmärkte Varvilliers från sin soffa. — Man skulle kunna tro att hon kunde det, sade Wetter, och fattande hennes båda händer betraktade han henne från topp till tå. Man skulle tro att hon kunde förstå! Se på hennes ögon, hennes panna, hennes läppar! Man skulle kunna tro att hon kunde förstå. Se på hennes händer, hennes midja, hennes hals! Är det inte märkvärdigt, säg? Se, hon småler mot mig! Hon har ett beundransvärt gott lynne. Hon bryr sig<noinclude> <references/></noinclude> 4q6gd070gl1rykhx0kshak5rzfoh7i6 104 225975 658580 2026-09-17T16:55:27Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 658580 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />208</noinclude>inte det ringaste om vad jag säger. Det är just för att hon råkar inte kunna känna. Under hela detta utbrott spelade Struboff sakta och varsamt; en stor tår bildade sig nu i vartdera av hans ögon och tillrade ner över de pösiga kinderna. Coralie log fortfarande helt stilla mot Wetter, som hon trodde vara förryckt, och utan att på minsta sätt känna sig stött av hans kritik. — Jag kan känna det, sade Wetter tankfullt. Och varför skall jag kunna det? Jag är varken ung eller vacker, och min röst har jag slitit ut på att fara ut emot kungen. Men ändå kan jag känna det. — Ni kan bete er som en galning, kan ni, anmärkte Coralie, i det hon brast i skratt och ryckte sina händer ifrån honom. — Ja, ja, ja, jag hoppas att jag är en, utropade han. Där slog hon huvudet mot spiken! Finns det något hopp? Nej, hon vill inte göra sig till galning. Då finns det inte något hopp. Han sjönk ned på en stol under alla tecken till nedslagenhet. — Är det inte på tiden att äta nu? sade hon och gick mot bordet. Vad spelar du för? ropade hon till Struboff. — Låt honom spela, sade jag. Kanske han hellre vill spela än äta. — Ja, det är mycket troligt, medgav Coralie med en axelryckning. Struboff såg på mig ett ögonblick och nickade allvarsamt. Därpå fortfor han att spela, lägre än förut och med ett klagande uttryck, fast musiken i sig själv var glad. — Nej, ni får lov att försöka en gång till, ropade Wetter och sprang upp. En gång till! Bara en vers! Jag skall ställa mig framför er. Se så här! Och så här! Och så skall jag se på er. Försök nu! Godlynt som hon var, gjorde hon så som han bad henne. Han tog plats mitt framför henne, bakom Struboff och såg henne rakt i ansiktet. Jag kunde se<noinclude> <references/></noinclude> i1izkhzngrfsvlrp2p56i0cgbve178w 104 225976 658581 2026-09-17T17:03:04Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 658581 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|209}}</noinclude>honom; det ryckte i hans läppar, och ögonen brunno av passionens eld. — Se mig i ögonen och sjung! befallde han. — Åh, så tokig ni är! sade hon med sin godmodiga, släpande röst. Hennes bröst höjde sig, och i nästa ögonblick fylldes rummet av friska, välljudande toner. — Sluta ropade han. Jag står inte ut med mer. Kan ni äta? Ja, det kan ni. Nå, så i Guds namn, kom då och ät, kära Coralie! Coralie vädjade till mig. — Tycker ni inte att jag sjunger den bra? frågade hon. Jag fyller hela Stora operan som ingenting. — Ni sjunger den fulländat, sade jag. Det finns ingenting att anmärka, ingenting alls. Wetter här är tokig. — Wetter är naturligtvis tokig, upprepade Varvilliers, resande sig upp från soffan. — Wetter är förbannat tokig, instämde Wetter. — Wetter har rätt, ack, så rätt, kom det i ett förtvivlans brummande från den stackars Struboff, som alltjämt fortfor att spela. — Till bords, till bords! ropade Wetter. Ni ha rätt allesammans! Och jag också. Och tokig är jag. Till bords! Nej, låt Struboff spela. Struboff, du vill ju spela? Så spela då! Struboff nickade åter och spelade vidare. Hans än klagande, än jublande toner voro ackompanjemanget till vår måltid, fyllde pauserna och gjorde samtalet så att säga rikare. Men Coralie var fullt upptagen av gåsleverpastejen och gav icke akt på dem. Wetter var inbegripen i en livlig diskussion med Varvilliers, som bemötte hans anföranden med en viss oförarglig halsstarrighet. Jag hade dragit mig ur samtalet och satt drömmande och lyssnade till Struboffs musik. Plötsligt lade Coralie ifrån sig gaffeln och vände sig till mig. — Skulle det inte vara trevligt, om det vore jag, som gifte mig med er? frågade hon. — Obeskrivligt, sade jag. Men hur skulle det då gå med vår käre Struboff? Och med min kusin Elsa? {{tomrad}}<noinclude> <references/> {{ph|K. S. 14}}</noinclude> 8bcxff527yhdvs14r1gs4y55xm9lu11 104 225977 658582 2026-09-17T17:17:28Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 658582 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />210</noinclude>— Åh, dem skulle vi inte göra oss bekymmer för. (Hon såg på mig med ett klipskt uttryck.) Nej, sade hon, ni skulle inte tycka om det. Skola vi försöka ett annat arrangemang? Med dessa ord lutade hon sig fram mot mig och lade sin vackra hand på min arm. — Wetter och jag — inte blir jag just väl placerad, men det går gå — Wetter och jag, Varvilliers och prinsessan, ni och grevinnan … Jag visade intet tecken till att jag uppskattade detta för övrigt ganska skarpsinniga förslag. — Ni är nyckfullare än lyckan och godtyckligare än ödet, madame, sade jag. För övrigt har ni återigen glömt att sörja för monsieur Struboff. Hon ryckte på axlarna och smålog. — Nej, sade hon begrundande. När jag tänker närmare efter, tycker jag inte om det heller. Det kan gå an för Varvilliers, men grevinnan är för gammal, och Wetter skulle skära halsen av mig. Vi kunna inte offra allting heller för att ge Varvilliers en prinsessa! Hon tycktes fundera några sekunder. — Nej. Jag vet inte, hur vi skola ställa till med det, sade hon. — Jag får säga, att jag själv bestämt skulle känna mig ganska villrådig, om jag uppfordrades att så där utan betänkande regera världen. — Ja, jag får visst låta det vara, tror jag. Jag vet inte, hur jag skall kunna göra det bättre. — Tack. Vad mig angår har jag den turen att vara förälskad i min kusin. Coralie höjde sin blick upp till mig. — Åh nej, sade hon lugnt och släpande. — Kommer ni ihåg, när ni duellerade med Wetter tillade hon skrattande. — Himmel, ja, sådana galningar vi voro! Inte ett ord om det! Ingen har reda på det. — På den tiden var ni kär i mig. — Madame, jag skall ha den äran att nämna något för er som är ännu märkligare än det. — Vad då, sire? {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> kp52t4pdhzp9kqfph7kwf4miailxvsc 104 225978 658583 2026-09-17T17:36:41Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 658583 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|211}}</noinclude>— Att ni var nästan kär i mig. — Det är ingenting anmärkningsvärt. Ni är för anspråkslös. Visst var jag kär i er; ja, visst var jag det! Och så rädd jag var för er skull! Mon ami, önskar ni inte att ni vore sultan, i stället för kung här? Jag skrattade åt denna tvära och föga ceremoniösa fråga. — Egentligen, sade jag, finns det bara två saker här i livet som äro verkligt tillfredsställande att vara: allt annat är eländig kompromiss. — Vad skulle det vara? — En sultan eller en munk. Och — förlåt mig — låt mig vara den sistnämnde! — Jag kände en gång en munk ganska bra, och — började Coralie i en ton, som om hennes tankar vore långt borta. Men i detsamma gjorde Wetter till min förtret slut på historien genom att fråga, vad vi talade om med huvudena så tätt ihop. — Vi hålla på att korrigera ödet, upplyste jag. — Puh utbrast han. Sorgerna komme ni ändå inte ett slippa, utan ni skulle bara förstöra det roliga. Låt ödet ha sin gång, mina barn! Vi följde hans råd och började i stället prata tok. Så förflöto några minuter, då jag plötsligt märkte att Struboff hade slutat att spela min bröllopssång. Jag såg mig om. Där satt han på pianostolen, med sin breda rygg som en trädstam böjd i en båge och huvudet nedsjunket mellan axlarna, så att en röd utbuktning över hans krage var det enda som fanns kvar av hans hals. Jag reste mig tyst, tecknade åt de andra att icke avbryta sin konversation och smög mig bort till honom. Han rörde sig icke; händerna voro hopknäppta över magen. Jag böjde mig fram och såg honom i ansiktet, dess drag hade ett uttryck av grotesk, djup melankoli. Först tyckte jag synd om honom, men då jag sett på honom närmare, kom något av Coralies känsla för honom över mig, och jag blev ond. Att han säkerligen var olycklig upphörde att ha något inflytande på mig, nej, det förvärrade hans missgärning. Vad hade karlen för rättighet att göra olyckan veder-<noinclude> <references/></noinclude> ci0kz587nuyjq552q2bcbezujcvh8v3 104 225979 658584 2026-09-17T17:38:06Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 658584 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />212</noinclude>värdig? Och det var över min bröllopssång som han sörjt sig till denna löjliga ställning. Men på samma gång var det ett lustigt påhitt av naturen att begåva denna oformliga köttmassa med en känslighet, som skulle ha kunnat giva Coralies skönhet dess största tjusning. Hos honom kunde den icke framkalla kärlek, lika litet som den kunde bringa honom lycka. Troligen kom den honom att spela piano bättre, och om det kan rättfärdiga naturen, må försvaret gälla. För min del fann jag det vara ytterst taktlöst av honom att komma och vara olycklig här nu i Forstadt. Han sköt över målet. — Men, för f-n, min käre Struboff, utropade jag misslynt, tänk då bara på hur litet det betyder, hur litet vi andra bry oss om det, ja, hur litet, om jag får lov att säga det, till och med ni själv borde bry er om det! Ni har fallit ned i gruset nå, än se'n? Sluta att gråta och låt, för himlens skull, bli att jämt och ständigt visa mig skrubbsåret på knät! Vi ha nog allesammans, tänker jag, skrubbsår på våra knän. Gå till mamma och be henne ge er långa strumpor, som dölja det! Sådana har jag haft i många år. Och jag brast ut i skratt. Men han förstod icke vad jag menade, och det var kanske mindre underligt. — Det var musiken som grep mig, mumlade han. — Så kom då och låt champagnen verka på er i ställe! rådde jag honom litet retligt. Inte skall ni väl förstöra en trevlig kväll? Han såg på mig undrande och sorgset förebrående. — En trevlig kväll! stönade han och snöt sig. — Ja, ropade jag högt. En förbannat trevlig kväll, monsieur Struboff! Och tagande honom i armen, drog jag honom upp från stolen och bort till bordet. Där satte jag honom mellan Varvilliers och mig själv; Wetter och Coralie, som voro införlivade i ett viskande samtal, gåvo icke akt på honom. Han började äta och dricka med god aptit. — Där ser ni, Struboff, sade jag övertygande, att<noinclude> <references/></noinclude> 6jc867fzdlx68br7cgg7dok8wezi2se 104 225980 658585 2026-09-17T17:42:36Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 658585 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|213}}</noinclude>så länge vi ha magar — och ingen kan förneka, att ni, min vän, har en — världen äger sina njutningar. Vi båda kunna nog ha fått våra skrubbsår — har ni händelsevis något, Varvilliers? — men var snäll och tänk bara på hur den har det, som inte får någon middag! — Ja, att vara utan middag skulle nog vara svårt, sade Struboff tankfullt och med munnen full. — För resten, sade jag i lätt ton — jag kom i bättre lynne för vart ögonblick — vad betyda väl de trådfina sorger, som vi plåga oss med? Att svälta, törsta och frysa — se, det är de verkliga olyckorna! Har väl någonsin en människa, som ätit sig ordentligt mätt, druckit sig otörstig och är väl skyddad mot köld och oväder, varit riktigt olycklig? Tänk er för innan ni svarar, Struboff! Han tömde ett glas champagne och tänkte sig för (antar jag). — Om han hade sitt piano också … började han. — O himmel! avbröt jag med ett skratt. Coralie vände sig från Wetter och fäste blicken på sin man. Denne märkte det genast; hans aptit tycktes plötsligt avtaga, och då han drack sitt vin skedde det med en viss förlägen långsamhet. Hon fortfor att se på honom, obarmhärtigt leende; hela hans sätt antydde att han önskade sig långt bort. Jag såg Varvilliers undertrycka ett leende. Han var alltid mån om att iakttaga ett passande uppförande. Själv skrattade jag sakta. Plötsligt grep Wetter till min förvåning Coralie om handleden. — Ser ni honom där? frågade han, småleende fixerande henne. — Min man — ja visst ser jag honom! sade hon. — Er man, ja, alldeles riktigt! Skall jag tala om något för er? Ni minns, vad jag har sagt er? — Åhja, det har ni sagt mig mångfaldiga gånger. Tänker ni säga det högt nu? — Nej, vad tjänar det till? Alla här veta det. Jag skall säga er något annat. Han lutade sig fram, alltjämt hållande henne hårt fast om handleden. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 82kbqy1n50cp09d1kyr4y4r9wrs7i3x 104 225981 658586 2026-09-17T17:45:43Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 658586 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />214</noinclude>— Se på Struboff, sade han, se väl på honom! — Jag har det utomordentliga nöjet att se på monsieur Struboff, sade Coralie. — Det är bra! När ni dör — ty ni kommer att åldras och bli ful, och när ni blivit mycket ful, kommer ni att dö. Coralie såg smått förtretad ut; hon var halvt bragt ur fattningen, och det såg ut som om hon ville protestera. Wetter hade berört den enda punkt med anledning av vilken hon besvärat sig att kritisera tingens ordning. — När, som sagt, ni dör, fortfor Wetter, när ni först har blivit förskräckligt ful och sedan dör, kommer ni att skickas till helvetet därför att ni inte har uppskattat min gode vän Struboffs förtjänster och ätergäldat hans hängivenhet för er. Och sire (här vände han sig till mig), när man tar detta i betraktande, förefaller det orimligt att tänka sig att evigheten skall bli i någon mån mindre besynnerlig än vårt närvarande liv. — Allt det där är mycket bra, sade Coralie, men sedan jag blivit ful, tror jag inte att jag kommer att bry mig om någonting annat. Jag klappade händerna. — Jag får be monsieur Struboff om förlåtelse, sade jag, men jag är säker om att madame undslipper den eviga förtappelsen. Ty, ser ni, hon kommer att stiga upp och med sitt förtjusande smålöje helt lugnt säga … — Där bry de sig inte om smålöjen, sire, inföll Varvilliers. — Det är inte för att göra sig älskvärd för dem som hon skall småle, utan därför att hon finner saken lustig, sade jag. Nåväl, hon skall med sitt förtjusande leende säga: Det och det har jag gjort, och det och det har jag inte gjort. Kanske gjorde jag orätt, jag har inte studerat edra förhållningsregler. Men till helvetet kunna ni inte skicka mig. Allesammans hörde uppmärksamt på. — Här tyckas vi ha en god advokat, sade Wetter. Nå, låt höra försvaret. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> hsjmm2auteavuc4y1fq1hgys63xb4tn 104 225982 658587 2026-09-17T17:48:17Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 658587 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|215}}</noinclude>— Ni kunna inte skicka mig till helvetet, ty jag har aldrig hycklat. Jag har varit mig själv, och jag har inte skapat mig själv. Jag kan inte gå till helvetet i sällskap med hycklarna. — Men till himlen med kungarna? frågade Varvilliers. — Med de kungar som inte också varit hycklaro, bifogade jag. — Nom de Dieu, sade hon, jag tror bestämt att jag slipper undan! Så då skiljas våra vägar åt, Wetter. — Nej, nej, protesterade han. Om inte ni finns. där, kan stället inte vara vad det är för mig. — Vi skrattade alla — Struboff ej därför att han uppskattade yttrandet, utan till följd av en nervös önskan att göra sig angenäm — och jag reste mig från min plats. Klockan var tre på morgonen. Struboff gäspade stort, drack ett sista glas och klappade sig på magen. Jag tror att vi alla kände oss belåtnare än då vi satte oss till bords. — Och efter festligheternas slut, varthän då? frågade jag dem. — Jag tillbaka till Frankrike, svarade Varvilliers. — Vi till München, sade Coralie med en axelryckning. — Jag vet, ta mig sjutton, inte vart, skrattade Wetter. Och jag vet, ta mig sjutton, heller inte vart. En skål för vår nästa glada supé? Jag slog i ett glas vin. De andra följde mitt exempel, och vi drucko. — Men vi få aldrig någon mer, sade Wetter. Ett ögonblicks tystnad inträdde. Därpå tog Wetter åter till ordet. Vändande sig till de andra, gjorde han en rörelse med handen åt mig. — Han är en hygglig gosse, vår Augustin! sade han. — Ja, en hygglig gosse, instämde Varvilliers. — En mycket hygglig gosse, mumlade Struboff, som icke var så litet på röken. — En hygglig gosse, sade Coralie; och med dessa ord steg hon fram till mig, lade sina händer på mina<noinclude> <references/></noinclude> bq6yuqrt2idj83idq6247ewvh3y1g6g 104 225983 658588 2026-09-17T17:51:44Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 658588 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />216</noinclude>axlar och kysste mig på båda kinderna. — En hygglig gosse, vår lille Augustin, sade hon. Det var ingenting vidare i detta; några av välvilja härledda, löst framkastade ord, uttalade under feststämningens inflytande, resultatet av en uppriktig, fast kanske icke så synnerligen djup känsla, som med undantag av den lilla detaljen med kyssarna skulle ha varit ett nästan vanligt tillbehör eller avslutning på en glad kväll. Jag var en hygglig gosse — ett betydelselöst, lätt vunnet lovord! Och ändå! Icke ens nu, när jag skriver och blickar tillbaka över de gångna åren, kan jag, när jag beskyller mig för sentimentalitet, känna mig fullt övertygad om rättvisan därav. Frasen får gälla vad den kan, men på mig gjorde den intryck; för ögonblicket bröt den ned alla skrankor omkring mig, utplånade de skiljaktigheter som reste en mur mellan mig och dem; för ett ögonblick hade de glömt att jag var något annat än blott en god kamrat. Jag skulle icke vilja att folk ofta glömde vem jag är, men en eller annan gång är det roligt att icke vara mer än jag är i mig själv. Och dessa två här, Wetter och Varvilliers, voro de mig närmast stående vänner jag någonsin haft. Den ene av dem reste tillbaka till sitt land, den andre visste, för sjutton, icke vart. Jag skulle bli ensam. Ensam återvände jag hem från Wetters hus, ensam och till fots. Jag hade fått den idén att jag skulle gå så genom de dekorerade gatorna, ensam stanna en minut utanför min grevinnas port under erinring av mångt och mycket, ensam säga mig att strumpan måste dölja skrubbsåret och att begäret efter sympati röjde min själs hemlighet för mig, ensam för att vara svag, ensam för att vara stark, ensam för att besluta att göra min plikt med mitt eget liv, ensam för att hoppas, att jag icke måste göra en annans liv alltför olyckligt. Och jag hade gott av denna min promenad. Ty när en människa är ensam och framför allt, tror jag, när hon är ensam i nattens stillhet och vila efter en dags genomkämpad strid, och den kommande morgonens kamp ännu ej börjat, kan hon stanna och stå och tänka. Hon får vara ostörd; då är det som det bästa och sämsta i henne smyger sig fram som möss ur sina bålor (konvenansens katt ligger och sover) och ha sina<noinclude> <references/></noinclude> 3u910he95oa0iniu6eitg60rbh0s8yj 104 225984 658589 2026-09-17T17:55:57Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 658589 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|217}}</noinclude>upptåg och konster mitt för hennes ögon; hon känner dem och sig själv och strävar efter att lära känna världen och sin uppgift i den, sitt eget liv och slutet på det samt det misstag — om hon begått något — som hon gjort sig skyldig till genom att offra så mycket lidande på att leva. Klockan var fyra, när en sömnig nattvakt släppte in mig. Mina tjänare hade order att aldrig vänta längre än till klockan två på mig, och inne i mina rum var allt mörkt och tyst. Men då jag tände ett ljus på den lilla lampan vid dörren, såg jag någon ligga på soffan i toalettrummet — en sovande kvinna. Det måste vara Victoria; någon annan kunde det icke vara. Min gissning visade sig även vara riktig, och då jag, glad över att finna henne där, lyste på hennes ansikte, öppnade hon ögonen med ett sömnigt leende. — Vad i all världen gör du här, Victoria? sade jag, sättande ifrån mig ljuset och stickande händerna i fickorna. Hon satte sig upp, slog till sina kjolar med ena handen och gnuggade ögonen med den andra. — Jag kom för att tala om för dig om Krak; Krak är kommen. Men du var inte här. Så jag lade mig och somnade visst, tror jag. — Ja, jag tror verkligen det. Nå, hurudan är Krak? — Precis densamma som alltid! — Hade hon ett ris med sig, ifall jag skulle visa mig tredskande i det sista? Victoria skrattade. — Du får själv se henne i morgon, sade hon. Hon är sig alldeles lik. Det gläder mig att hon inte veknat med åren. Det skulle ha varit banalt. — Och så vill man inte överdriva tidens makt. Kom du inte för något annat än för att berätta mig om Krak? Victoria steg upp och kom bort och kysste mig. — Nej, inte för någonting annat, svarade hon. Hon teg för ett ögonblick; därpå sade hon tvärt: — Du är inte det ringaste lik William Adolphus. — Inte? sade jag, blixtsnabbt anande hennes tanke<noinclude> <references/></noinclude> h6um6cu0sa0b0nlu1miiz1zr0mt17lu 104 225985 658590 2026-09-17T18:00:33Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 658590 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />218</noinclude>och avsikt. — Men ändå — har du talat med Elsa i kväll? — Ja, sedan kusin Elisabeth och mamma lämnat henne. Augustin du blir ju god mot henne? Jag sade henne att hon var dum, och att jag önskade att det var jag, som skulle gifta mig med dig. — Gjorde du? Men hon vill gifta sig med mig i alla fall? — Det tänker hon naturligtvis göra. — Alldeles riktigt. Kära Victoria, du har väntat länge på mig för att tala om något, som jag redan visste. — Jag tänkte att du kanske skulle tycka om att prata med mig en stund, sade hon med ett litet skratt. Var har du varit? Väl inte hos grevinnan? — Åhnej! Hos Wetter. — Ah! Sångerskan? — Ja, sångerskan, som skall sjunga min bröllopssång, Victoria. Victoria såg på mig på ett halvt förtvivlat sätt. — Att hon sjunger den är fullkomligt passande och i sin ordning, tillade jag. Du kommer att bli förtjust, när du får höra den. För resten, kära syster, skådar Hammerfeldt ned från sin himmel och är nöjd. Victoria satte sig i soffan igen. Jag gick bort till fönstret, öppnade luckorna och drog upp gardinen. En enda stjärna glänste ännu på det gråa fästet. Jag stod och såg på den ett par minuter, därpå tände jag en cigarrett och vände mig om. Victoria satt och grät på ett lugnt, prosaiskt vis, icke lidelsefullt och häftigt, utan på ett mera systematiskt sätt. Hon kastade en hastig blick på mig, men sade ingenting. Icke heller jag yttrade ett ord. Jag lutade mig mot väggen och rökte min cigarrett. Under fem minuter, skulle jag tro, var situationen densamma. Då kastade jag bort cigarretten, Victoria upphörde att gråta, torkade sina ögon joch såg upp. — Jag önskar nästan att vi hade blivit födda i rännstenen, sade hon. God natt, käraste! Hon kysste mig, och jag tog godnatt av henne. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> fs6dtrtnvkmk0rb79nbjsdxbiqpwp7i 104 225986 658591 2026-09-17T18:04:19Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ 658591 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|219}}</noinclude>— Jag får lov att sova litet, annars kommer jag att se så förfärlig ut. Måtte bara inte William Adolphus snarka mycket högt; jag hör honom så tydligt genom väggen, sade hon i det hon gick mot dörren. {{linje|5em}} <section end=kap20 /> <section begin=kap21 /> <h2 align="center" style="border-bottom:none;">X.<br /><b>Såsom Bederhof hade arrangerat det.</b></h2> Från den följande dagen stå tre syner för mig. Jag ser mig tillsammans med Krak och prinsessan Heinrich. Deras ansikten lyste av stolthetens kalla strålglans, och de gratulerade världen till dess skapare och ledare, landet till dess kung, sig själva med anledning av mig samt mig med anledning av sig själva. För Krak var jag frukten av hennes arbete, för min mor hävdandet av det stöd, hon givit Krak, och vederläggningen av mina egna protester och upprorsförsök. Kunde jag annat än påminna mig min kröningsdag? Kunde jag annat än le när prinsessan, efter att ha beklagat att friherrinnan antagligen icke skulle kunna uppfostra mina barn, bad mig inprägla hennes principer hos deras lärare och vårdarinnor. Hon var rädd, sade hon, att lilla Elsa kanske icke skulle bli tillräckligt fast, utan visa benägenhet för eftergivenhet — denna eftergivenhet, som i grunden icke är någon verklig godhet. — Nej, själva motsatsen, madame, tillade Krak. — Det är tids nog för dem att börja göra vad de vilja, när de vuxit upp, sade prinsessan Heinrich. — Vid den tiden hoppas jag, att de skola ha lärt sig vad de {{Spärrad|böra}} göra. — Det hoppas också jag av hela mitt hjärta, sade jag. — Victoria är löjligt svag för sitt barn, beklagade sig prinsessan Heinrich. Krak smålog menande. Hon hade aldrig väntat sig mycket av Victoria; hennes enda strävan och hopp<noinclude> <references/></noinclude> kfjw8luapel553e0iz90x1chnc7z53r 0 225987 658592 2026-09-17T18:06:17Z Thuresson 20 Kap 20 658592 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Kungens spegel 1915.djvu" from=208 to=221 fromsection="kap20" tosection="kap20" kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Kungens spegel|20]] 82w897mk84mgosv1angezghyleq6av7 3 225988 658594 2026-09-18T03:44:56Z Max 17289 Max flyttade sidan [[Användardiskussion:SHB2000]] till [[Användardiskussion:SHB]]: Flyttade automatiskt sidan under namnbyte av användare "[[Special:CentralAuth/SHB2000|SHB2000]]" till "[[Special:CentralAuth/SHB|SHB]]" 658594 wikitext text/x-wiki #OMDIRIGERING [[Användardiskussion:SHB]] tvk3fvl40au4rhcus5cyyu6aylo5fso