Wikisource svwikisource https://sv.wikisource.org/wiki/Wikisource:Huvudsida MediaWiki 1.47.0-wmf.20 first-letter Media Special Diskussion Användare Användardiskussion Wikisource Wikisourcediskussion Fil Fildiskussion MediaWiki MediaWiki-diskussion Mall Malldiskussion Hjälp Hjälpdiskussion Kategori Kategoridiskussion Tråd Tråddiskussion Summering Summeringsdiskussion Sida Siddiskussion Författare Författardiskussion Index Indexdiskussion TimedText TimedText talk Modul Moduldiskussion Event Event talk Ämne 4 3166 658644 645519 2026-09-20T04:20:17Z Thuresson 20 658644 wikitext text/x-wiki '''Detta är ett arkiv för texter som visats i tipsrutan på huvudsidan.''' <!--Glöm inte att lägga till nya bidrag på den här sidan.--> {{Veckans lästips | titel = Huset Buddenbrook | författare = Thomas Mann | bild = Thomas Mann Buddenbrooks 1904.jpg | bildtext = Omslag till en tysk upplaga | introduktion = I [[Författare:Thomas Mann|Thomas Manns]] roman '''[[Huset Buddenbrook]]''' skildras en tysk köpmansfamilj genom fyra generationers öden från 1835 till slutet av 1870-talet. Romanen publicerades 1901 och ledde så småningom till att Mann fick Nobelpriset i litteratur 1929 med motiveringen "förnämligast för hans stora roman ''Buddenbrooks'', vilken under årens lopp vunnit alltmer stadgat erkännande som ett av den samtida litteraturens klassiska verk". När familjen en sommardag är ute på sitt sommarställe får de besök av affärsmannen herr Grünlich, som ska visa sig bli en olycka för familjen: | utdrag = I detsamma kom betjänten Anton gående över gården med ett kort på en bricka, mottagen med förväntansfulla blickar. »Grünlich, agent,» läste konsuln. »Från Hamburg. En angenäm, välrekommenderad person, son till en präst. Jag har affärer med honom … Bed herrn, Anton — du har väl ingenting emot det, Bethsy? — att han är god och kommer hit …» Genom trädgården kom med hatt och käpp i samma hand, tämligen små steg och huvudet framåtsträckt en trettiotvå års man av medellängd i gröngula kläder och grå linnevantar. Ansiktet under det blonda, tunna håret var rödblommigt och leende, men bredvid ena näsvinkeln satt en iögonenfallande vårta. Haka och överläpp voro slätrakade, och de starkt guldgula polisongerna hängde långt ner på engelskt manér. — Redan på långt håll hälsade han djupt med sin stora ljusgrå hatt … Med ett sista, mycket långt steg trädde han fram till bordet, i det han beskrev en halvcirkel med överkroppen och på så sätt bugade sig för alla. »Jag stör, jag träder in i en familjekrets,» sade han med len stämma och taktfull tillbakadragenhet. »Man läser i goda böcker, man pratar … Jag måste be om förlåtelse!» }} {{clear}} {{Veckans lästips | titel = Boken om San Michele | författare = Axel Munthe | bild = CapriAnsicht6.jpg | bildtext = Utsikt på Capri från San Michele | introduktion = [[Författare:Axel Munthe|Axel Munthes]] biografiska '''[[Boken om San Michele]]''' publicerades 1929. Den brukar ofta beskrivas som en självbiografi men vissa händelser har aldrig hänt eller har flyttats i tid och rum. Boken skrevs på engelska men översattes av författaren själv till svenska. Boken lär vara 1900-talets mest spridda svenska bok. Munthe hade varit verksam som läkare i Paris innan han på 1890-talet bosatte sig på Capri där han lät uppföra en italiensk villa, ''San Michele'', på samma plats där den romerske kejsaren Tiberius också haft ett hus. Villan uppförde han själv med hjälp av lokal arbetskraft: | utdrag = När spaghettin i parroco don Antonios kök var färdig ringde kyrkklockorna mezzogiorno, och vi satte oss alla kring ett väldigt fat med insalata di pomidoro, minestrone eller spaghetti för att sedan omedelbart vara i arbete igen till solnedgången. När klockorna nere i Capri ringde Ave Maria gjorde alla korstecknet och gick sin väg med ett “Buon riposo, eccellenza, buona notte, signorino”. Deras önskan hördes av Sant' Antonio, han gjorde ett nytt under, jag sov gott hela natten så som jag inte sovit på åratal. Jag steg upp med solen, sprang ner till fyren för mitt morgonbad och var tillbaka uppe i vignan redan när de andra kom från morgonmässan klockan fem. Ingen av mina arbetskamrater kunde läsa eller skriva, ingen hade någonsin haft att göra med andra byggen än lanthus som alla var sig tämligen lika. Men mastro Nicola, liksom hans förfäder i otaliga led, visste hur man bygger en valvbåge, den konsten hade de lärt från romarna. Att mitt hus skulle bli olika alla hus de hittills sett hade de redan klart för sig och de var alla högeligen intresserade. Ingen visste än så länge hur det skulle komma att ta sig ut, och det visste jag inte själv heller. Det enda vi hade att gå efter var en primitiv skiss som jag egenhändigt tecknat med ett stycke kol på den vita trädgårdsmuren, jag kan inte rita alls och den såg ut som kluddad av en barnunge }} {{clear}} {{Veckans lästips | titel = Skogsliv vid Walden | visadtitel = | författare = Henry David Thoreau | bild = Walden 1854 cover image.png | bildtext = Omslag till första upplagan | introduktion = '''''[[Skogsliv vid Walden]]''''' publicerades första gången 1854 och är en skildring av författaren [[Författare:Henry David Thoreau|Henry David Thoreaus]] drygt tvååriga vistelse i en enkel stockstuga vid en skogssjö. Författaren redogör för sina vardagliga sysslor, som att ordna sitt uppehälle och sina funderingar över det samtida samhället. Här i översättning av [[Författare:Frans G. Bengtsson|Frans G. Bengtsson]]: | utdrag = När en människa säkrat sitt behov av kroppsvärme genom de olika metoder, jag nämnt, vad behöver hon sedan? Säkert inte ytterligare värme av samma slag, ännu rikligare föda, större och praktfullare hus, finare och tjockare kläder, talrikare, stadigvarande och ännu hetare eldar m. m. När man skaffat sig nödvändigheterna, finns det ett annat alternativ än att sen skaffa sig överflödigheter, och det är att verkligen börja leva nu, sedan man blivit permitterad från enklare sysslor. Mullen är lämplig för plantan, ty denna har nu sänt sin rot i jorden och den kan därför börja förtröstansfullt skjuta mot höjden. Varför har människan rotat sig så fast vid jorden om inte för att vara i stånd att med motsvarande kraft spira mot himlen; ty de ädlare växterna värderas för de frukter de framalstra i luften och ljuset, högt ovan marken, och behandlas inte som de enklare grönsaker, vilka även om de äro tvååriga, endast odlas tills de ha färdigbildat sin rot och ofta till och med få toppen avskuren till detta ändamåls främjande, så att man knappt kan veta när deras rätta blomningstid är inne. }} {{clear}} {{Veckans lästips | titel = Oliver Twist (1929) | visadtitel = | författare = Charles Dickens | bild = Harold Copping - Charles Dickens - Oliver Twist - (MeisterDrucke-649910).jpg | bildtext = Oliver ber om mer välling | introduktion = '''''[[Oliver Twist (1929)|Oliver Twist]]''''' är den brittiske författaren [[Författare:Charles Dickens|Charles Dickens]] mest kända roman och handlar om den föräldralöse Olivers öden i 1800-talets London. Här i svensk översättning av [[Författare:Einar Ekstrand|Einar Ekstrand]]: | utdrag = Kvällen kom, gossarna intogo sina platser i matsalen, föreståndaren ställde sig vid pannmuren, klädd i sitt förkläde, och hans biträden togo plats vid hans sida. Havresoppan utdelades, och man bad en rikligt tilltagen bön över den knappt tilltagna kosten. Sedan vällingen försvunnit, började gossarna viska sinsemellan; de blinkade åt Oliver, och de som sutto närmast puffade till honom. Han var blott ett barn, men hunger och förtvivlan gjorde honom hänsynslös. Han reste sig från bordet, gick med skål och sked i handen fram till föreståndaren och sade, helt häpen över sin egen djärvhet: — Var så god och ge oss lite mer välling, sir. Den välfödde, rödblommige föreståndaren bleknade. Han stirrade ett ögonblick som förstenad på den lille upprorsmakaren och grep sedan tag i pannmuren för att icke falla till golvet. De biträdande kvinnorna voro förlamade av bestörtning, gossarna av förskräckelse. — Vafalls? mumlade föreståndaren slutligen med matt röst. — Var så god och giv oss lite mer välling, sir! upprepade Oliver. Föreståndaren hötte åt honom med sleven, grep honom i armen, höll fast honom och ropade på uppsyningsmannen. Styrelsen var fördjupad i ett högtidligt rådslag, då herr Bumble kom inrusande, alldeles utom sig, vände sig till den förnäme herrn i höga länstolen och sade: — Jag ber om ursäkt, herr Limbkins, men Oliver Twist har understått sig att begära mer. Styrelsens medlemmar reste sig under allmän bestörtning. — Begära mera? frågade herr Limbkins. Lugna er, Bumble, och svara ordentligt. Menar ni att han har begärt mera välling, sedan han fått den i reglementet fastställda portionen? — Ja, det har han gjort, sir. — Den pojken kommer att sluta i galgen, förkunnade herrn i vita västen. Sanna mina ord, han kommer att sluta i galgen. }} {{clear}} {{Veckans lästips | titel = Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim | visadtitel = | författare = Erik Axel Karlfeldt | bild = Fridolins lustgård 1901.jpg | bildtext = Illustration av Albert Engström | introduktion = Poeten [[Författare:Erik Axel Karlfeldt|Erik Axel Karlfeldt]] är en av den svenska litteraturens nittiotalister genom sin debut 1895. I sin tredje diktsamling '''''[[Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim]]''''' liknar han sitt Dalarna med antikens Grekland: | utdrag = <p>Min sångmö är icke av Pinden, <br />hon är av Pungmakarbo. <br />Där vandrar hon, kvällsröd om kinden, <br />när dalarna skumma till ro. <br /> <br />Vi kryddas poeter med lager? <br />Har icke all Dalarnes vår <br />en kvist i sin svalare dager <br />till krans för en sångares hår? <br /> <br />En vinghäst av grekiska formen <br />är ädel och stolt, vill jag tro. <br />Men hellre jag rider i stormen <br />ett hingstföl av fjällbygdens sto. <br /> <br />Av järn är den blänkande sporren, <br />och vägen har kråkris och barr, <br />och lyran slår klunken som orren <br />och skorrar sin glöd som en knarr. <br /> <br />Till gudarnes gårdar, de sällas, <br />slår diktens sjufärgade bro <br />sitt fäste bland myrtnar i Hellas, <br />bland rönnar i Pungmakarbo.</p> }} {{clear}} {{Veckans lästips | titel = Ringaren i Notre-Dame | författare = Victor Hugo | bild = The Hunchback of Notre Dame - poster 1923.jpg | bildtext = Filmaffisch från 1923 | introduktion = Den franske författaren [[Författare:Victor Hugo|Victor Hugos]] skräckroman '''''[[Ringaren i Notre-Dame]]''''' handlar om den vanskapte klockringaren Quasimodo och hans olyckliga kärlek till gatudanserskan Esmeralda. | utdrag =Med tiden hade det uppstått ett sällsamt band mellan klockringaren och kyrkan. Skild för alltid från världen genom det dubbla olycksödet av sin okända härkomst och sin medfödda vanskaplighet och alltifrån barndomen fången innanför denna obevekliga mur, hade den stackars uslingen vant sig vid att här på jorden inte se något annat än de heliga murar, som upptagit honom i sin skugga. <p>Säkert är, att det rådde ett slags mystisk harmoni från en föregående tillvaro mellan denna varelse och denna byggnad. När han, ännu helt liten, krälade eller hoppade fram i dessa valvbågars halvmörker, tycktes han med sitt människoansikte och sina om ett djurs påminnande lemmar vara ett kräldjur, som hade sitt naturliga hemvist på detta fuktiga och mörka stengolv, på vilket de romanska kapitälerna framkallade sådana bisarra figurer.</p> <p>Och när han längre fram för första gången mekaniskt klängde sig fast vid klockrepet i tornet och satte klockan i rörelse, förekom det Claude, hans fosterfar, som om han vore ett barn, på vilket tungbandet lossnar, så att det börjar tala.</p> <p>På så sätt utvecklade han så småningom sitt väsen, som ständigt tog form efter katedralen, i vilken han bodde, sov och som han knappast någonsin lämnade, och av vilken han stundligen mottog hemlighetsfulla intryck, så att han till sist började likna den och så att säga uppgick i den såsom en integrerande del. Hans utstående vinklar passade in i byggnadens vrår, och han tycktes vara inte bara dess invånare, utan till och med dess naturliga innehåll. Det var hans hem, hans hål, hans omhölje. Mellan den gamla kyrkan och honom rådde en sympati, som var så djup, ett sådant magnetiskt såväl som materiellt frändskap, att han på sätt och vis hörde ihop med den, liksom sköldpaddan med sitt skal. Katedralen med sina av tiden skrovliga väggar utgjorde hans sköldpaddsskal.</p> }} {{clear}} {{Veckans lästips | titel = Till jordens medelpunkt | författare = Jules Verne | bild = Till jordens medelpunkt 1911.jpg | bildtext = Bokomslag från 1911 | introduktion = '''''[[Till jordens medelpunkt]]''''' från 1864 är en av [[Författare:Jules Verne|Jules Vernes]] mest kända romaner och handlar om professor Lidenbrock, dennes brorson Axel samt guiden Hans som kliver ned i en utslocknad vulkan på Island i syfte att försöka ta sig till jordens medelpunkt. Efter många dagars vandring kommer sällskapet fram till en underjordisk sjö: | utdrag =En vidsträckt vattenyta, början till en sjö eller ocean, utbredde sig så långt ögat kunde se. Stranden var djupt inskuren, vågorna dogo bort i en fin, guldglänsande sand, översållad med små snäckor, bostäder för skapelsens första varelser. Böljorna bröto sig med denna särskilda klang, som är utmärkande för stora och slutna rum. Ett lätt skum flög för en svag bris, och några salta stänk träffade mitt ansikte. På denna lätt sluttande strand, ungefär hundra famnar från vattenbrynet, började de första förelöparna till de väldiga klippor, som längre bort upptornade sig till en ofantlig höjd. Några av dem sönderskuro stranden med sina vassa kammar och bildade kap och uddar, som frättes av vågsvallet. Längre bort kunde ögat följa deras tydligt tecknade profiler mot horisontens töckniga bakgrund. <p>Det var en verklig ocean med de nyckfulla strandformationer man är van att se på jorden, men ödslig och av ett förfärande vilt utseende.</p> <p>Att mina blickar kunde nå ut över detta hav, berodde på att ett särskilt ljus upplyste det. Det var icke solskenet med dess bländande ljusknippen och starka utstrålning, ej heller månens bleka och obestämda ljus, som endast är ett återsken utan värme. Nej, denna belysnings ljusstyrka, dess skälvande sken, dess klara och torra vithet, dess jämförelsevis låga värmegrad, dess i förhållande till månen avsevärt större intensitet angav tydligt ett rent elektriskt ursprung. Det var som ett norrsken, ett konstant kosmiskt fenomen, som fyllde denna grotta, rymlig nog att innesluta en ocean.</p> <p>Det valv, som sträckte sig över mitt huvud — himlen, om man så vill säga — tycktes bestå av stora moln, rörliga och växlande dunster, vilka till följd av förtätning vissa dagar torde upplösa sig i störtregn.</p> }} {{clear}} {{Veckans lästips | titel = Kristin Lavransdotter | författare = Sigrid Undset | bild = Anders Beer Wilse - Sigrid Undset - NF.WA02694 - Norsk Folkemuseum.jpg | bildtext = | introduktion = Romantrilogien '''''[[Kristin Lavransdotter]]''''' var en av anledningarna till att den norska författaren [[Författare:Sigrid Undset|Sigrid Undset]] tilldelades Nobelpriset i litteratur. I böckerna får läsaren följa Kristin Lavransdotters liv under första halvan av 1300-talet, från hennes tidiga barndom tills hon avlider, som änka med många barn. Här i översättning av [[Författare:Teresia Eurén|Teresia Eurén]]: | utdrag =Högt uppe på branten kommo de till ett litet torp. De stannade vid inhägnaden; Lavrans hojtade, och ropet ekade om och omigen mellan fjällen. Två män kommo springande nedåt mellan de små åkerlapparna. Det var de båda sönerna i stugan. De voro duktiga tjärbrännare, och Lavrans skulle tinga dem att bränna åt honom. Deras mor kom efter med en stor skål tätmjölk, ty det hade blivit en varm dag, såsom männen väntat sig. <p>»Jag såg du hade dotter din med dig», sade hon, när hon hälsat, »jag måste väl se på henne, tänkte jag. Du får knyta av henne luvan, de säga hon skall ha ett så fagert hår.»</p> <p>Lavrans gjorde som kvinnan bad, och Kristins hår föll ned över henne ända till sadeln. Det var tjockt och gult som moget vete. Isrid, kvinnan, tog i det och sade:</p> <p>»Ja, nu ser jag att ryktet icke har sagt för stora ord om denna lilla mön din — en liljeros är hon och ser ut som en riddersmans barn. Milda ögon har hon ock — hon brås på dig och icke på Gjeslingarna. Gud unne dig glädje av henne, Lavrans Björgulfson!</p> }} {{clear}} {{Veckans lästips | titel = En försvunnen värld | författare = Arthur Conan Doyle | bild = Page 59 (The Lost World. 1912).jpg | bildtext = Illustration ur ''En försvunnen värld'' | introduktion = '''[[Författare:Arthur Conan Doyle|Arthur Conan Doyles]]''' roman '''''[[En försvunnen värld]]''''' handlar om en expedition till en outforskad bergsplatå i Amazonas djungler, ledd av den ryktbare zoologen professor Challenger, där det sägs ännu finnas dinosaurier. Här i översättning av [[Författare:Hanny Flygare|Hanny Flygare]]. | utdrag = Knappt hade vi brutit upp förrän vi anträffade tecken till att underbara ting väntade oss. Efter att ha genomströvat några hundra alnars tät skog, som innehöll många för mig alldeles obekanta trädslag, i vilka dock Summerlee, sällskapets botanist, igenkände former av barrträd och cykas-artade plantor, som för länge sedan upphört i den kända världen, beträdde vi ett område där bäcken vidgade sig och bildade ett ansenligt kärr. Plötsligt stannade lord Roxton, som gick först, och lyfte upp handen. <p>»Se på detta!» sade han. »Sannerligen tror jag inte, att vi anträffat spåren av alla fåglars fader.»</p> <p>Ofantliga tretåade märken tecknade sig verkligen i den mjuka marken framför oss. Djuret — av vad slag det nu var — hade gått över träsket och försvunnit i skogen. Alla stannade vi för att undersöka det kolossala spåret. Om det verkligen var en fågel — och vilket annat djur hade kunnat lämna dylika märken? — var dess fot så mycket större än strutsens, att dess höjd efter samma skala måste vara oerhörd. Lord Roxton såg sig ivrigt omkring och lade in två patroner i sin elefantbössa.</p> <p>»Jag sätter mitt rykte som jägare i pant på att spåret är alldeles färskt. Djuret har gått fram här för mindre än tio minuter sedan. Se bara hur vattnet ännu bubblar sig i det djupare fotavtrycket. Vid Jupiter — här ha vi märken efter en unge.»</p> }} {{clear}} {{Veckans lästips | titel = Rosen på Tistelön | författare = Emilie Flygare-Carlén | bild = Rosen på Tistelön 1945.jpg | bildtext =George Fant och Eva Henning i en filmatisering från 1945 | introduktion = '''''[[Rosen på Tistelön]]''''' av [[Författare:Emilie Flygare-Carlén|Emilie Flygare-Carlén]] är den till synes omöjliga kärlekshistorien mellan Gabriella Haraldsson, dotter i en ökänd smugglarfamilj i Bohuslän och den tjusige Arve Arnman vid kustbevakningen. I smugglarfamiljen finns en ödesdiger hemlighet, att Gabriellas far för många år sedan mördade Arves far för att inte bli gripen av kustbevakningen. |utdrag = Omkring en halv mil inom de nordväst från Marstrand belägna Paternosterskären, vilka troligen fått sitt namn av de många paternoster, forntida sjöfarare där uppsänt för sitt livs räddning, ligger en liten grupp av ofruktbara öar, bland vilka dock en är bebodd och som vi i vår berättelse vilja kalla Tistelön. Vid tiden för vår berättelse låg på öns östra sida, genom bergen något skyddat för de rasande västliga stormarna, ett litet halvförfallet hus. Det hade en påbyggd gavel, vars blanka timmerstockar och friska mossa visade en skarp motsats till de genom fisktorkning och saltvatten unkna och gröna väggar, som utgjordes av det gamla bjälklaget. Fönstren liknade gluggar med tvenne blyrutor i höjd, och mellan varje glugg voro råa sälskinn utspända från takåsen ända ned till den långa muren. Själva gårdsplanen bestod av en stor flat berghäll, i vars ena hörn några stänger med uppträdda rockor hängde i regelbundna rader. Alla klintar runt omkring voro betäckta med långor och fläkt torsk. Ungefär vid mitten av berghällen var i en trång rämna en mast inkilad, på vars topp en flöjel ängsligt gnisslade för vinden. }} {{clear}} {{Veckans lästips | titel = Fången på slottet Zenda | författare = Anthony Hope | bild = The Prisoner of Zenda (1937) 1.jpg | bildtext = Ronald Colman och Madeleine Carroll i en filmatisering från 1937 | introduktion = '''''[[Fången på slottet Zenda]]''''' av [[Författare:Anthony Hope|Anthony Hope]] är en klassisk äventyrsroman med tjusiga officerare, en vacker prinsessa och en förrädisk hertig. Innan sin kröning blir kung Rudolf av Ruritanien kidnappad men av en händelse råkar en avlägsen släkting från England, Rudolf Rassendyll, vara på besök i landet. De båda råkar vara så gott som identiskt lika och kung Rudolfs trogna officerare låter släktingen ta kungens plats. Bakom kidnappningen står den avundsjuka hertig Michael som själv vill ta makten i Ruritanien. Rudolf Rassendyll är ute på vandring i skogen när han oväntat träffar kungen första gången: | utdrag =Jag betraktade honom länge och noga. Likheten var alldeles säkert förvånande, om jag än såg även olikheterna. Konungens ansikte var helt obetydligt fylligare än mitt, dess ytterlinjes oval litet tydligare, och hans mun saknade, som jag inbillade mig, litet av den fasthet eller envishet om vilken mina hårt tillslutna läppar vittnade. Men oavsett alla obetydliga skillnader visade sig likheten slående, tydligt framspringande, underbar. Sapt tystnade, och kungen stod ännu och rynkade pannan. Men så började det rycka kring hans mungipor, näsan sänkte sig (alldeles som min, då jag skrattar), ögonen plirade, och sannerligen brast han icke ut i det mest ohejdade skratt, så att det rungade i skogen, ett bevis på att han var en munter själ. »Välkommen, kusin!» utropade han, i det han kom fram till mig och klappade mig i ryggen, ännu skrattande. »Ni får förlåta mig, att jag lät förbluffa mig så där. Men man väntar ju icke att få se några dubbelgångare vid den här tiden på dagen, eller hur, Fritz?» »Jag får be ers majestät om ursäkt för min förmätenhet», sade jag. »Jag hoppas därigenom inte ha förverkat ers majestäts ynnest.» »Vid gud, ni kommer alltid att ha kungens utseende», sade han skrattande, »vare sig jag tycker om det eller inte, och det skall bli mig en glädje att kunna stå er till tjänst på något sätt.» }} {{clear}} {{Veckans lästips | titel = Den siste mohikanen | författare = James Fenimore Cooper | bild = Den siste mohikanen - David Ljungdahl 1915.jpg | bildtext = Illustration av David Ljungdahl | introduktion = '''''[[Den siste mohikanen]]''''' av [[Författare:James Fenimore Cooper|James Fenimore]] är en äventyrsroman som utspelas i den brittiska kolonin New York på 1750-talet när brittiska och franska styrkor krigar om kolonin. Den brittiske officeren Heyward ska eskortera två systrar till deras far överste Munro, kommendant på Fort Henry. Med sig på resan har de två indianer från mohikanerna. Även de franska styrkorna har tagit hjälp av indianerna, däribland den hatiske Magua, som har lovat att på något sätt ta hämnd på översten för en gammal oförrätt. | utdrag = »Om min far har begått en orättvisa mot er, så visa honom, hur en indian kan förlåta en oförrätt, och för hans döttrar tillbaka till honom. Ni har hört av major Heyward…» Magua skakade på huvudet för att avvisa ett upprepande av anbud, som han så djupt föraktade. »Vad önskar ni då?» fortfor Cora efter en högst pinsam tystnad, varunder den övertygelsen trängde sig på henne, att den allt för hoppfulla och högsinnade Heyward hade blivit grymt bedragen av vildens list. »Vad en huron älskar: gott för gott, ont för ont.» »Ni vill då hämnas den oförrätt, Munro tillfogat er, på hans hjälplösa döttrar? Vore det inte manligare handlat att öppet gå emot honom och utkräva en krigares vedergällning?» »Blekansiktenas armar äro långa och deras knivar skarpa», genmälde vilden med ett ondskefullt skratt. »Varför skulle Le Renard bege sig in bland gråhuvudets bössbeväpnade krigare, när han har hans ande i sin hand?» »Säg vad ni tänker göra, Magua», sade Cora, som måste lägga band på sig för att kunna tala med lugn. »Tänker ni föra oss som fångar till skogarna, eller har ni någonting ännu värre i sinnet? Finns ingen belöning, intet medel att gottgöra oförrätten och beveka ert hjärta? Släpp åtminstone min kära syster och utgjut all er ondska på mig. Köp rikedom genom hennes frigivande och tillfredsställ er hämnd med ett enda offer. Förlusten av båda hans döttrar skulle kanske lägga den gamla mannen i graven, och var vore då Le Renards tillfredsställelse?» }} {{clear}} {{Veckans lästips | titel = Markens gröda | författare = Knut Hamsun | bild = Knut Hamsun - 3401 "A" - no-nb digifoto 20150114 00096 bldsa HA0168.jpg | bildtext = | introduktion = Den norske författaren [[Författare:Knut Hamsun|Knut Hamsun]] tilldelades nobelpriset i litteratur 1920 uttryckligen för den episka romanen '''''[[Markens gröda]]''''' som handlar om Isak som kommer vandrande till synes från ingenstans utan att äga så mycket mer än sina två händer och bygger upp ett jordbruk. Romanen utspelas i Nordland fylke i norra Norge där Hamsun själv växte upp och kan ses som hans hyllning till livet på landet. | utdrag = Den långa, långa stigen över myrarna och in i skogarna, vem har trampat den? Människan, mannen, den förste som var här. Det fanns ingen stig före honom. Sedan följde ett och annat djur de svaga spåren över mo och myr och gjorde dem tydligare, och ännu senare började en och annan lapp vädra upp stigen och gå den, när han skulle från fjäll till fjäll och se till sin ren. Så kom stigen till över den stora allmänningen, som ingen ägde, över det herrelösa landet. Mannen kommer gående norrut. På ryggen bär han en säck, den första säcken, som innehåller mat och några redskap. Mannen är stark och grov, han har rostrött skägg och små ärr i ansiktet och på händerna — har han fått dessa sårmärken under arbete eller strid? Han kommer kanske från avtjänat straff och vill gömma sig, han är kanske filosof och söker frid, men huru som helst kommer han nu här, en människa mitt i denna ofantliga ensamhet. Han går och går. Intet ljud av fåglar eller fyrfotadjur höres omkring honom. Ibland talar han ett och annat ord med sig själv: Hå hå, ja ja! säger han. När han kommer över myrarna och till vänliga ställen med en glänta i skogen, sätter han ned säcken och börjar vandra omkring och undersöka förhållandena. Om en stund kommer han tillbaka, tar säcken på ryggen och vandrar igen. Så går det hela dagen, han ser på solen hur timmarna skrida, det blir natt, och han kastar sig ned på sin arm i ljungen. }} {{clear}} {{Veckans lästips | titel = David Copperfield | författare = Charles Dickens | bild = David Copperfield (1935) - trailer screenshot.jpg | bildtext = Mr Micawber ger David råd i 1935 års filmatisering | introduktion = '''''[[David Copperfield]]''''' hör till de brittiske författaren [[Författare:Charles Dickens|Charles Dickens]] mest kända verk och handlar om den unge David som efter att ha blivit föräldralös skickas iväg av sin elake styvfar för att bli fabriksarbetare i London. Bland de många karaktärer som David träffar finns den ständigt utfattige mr Micawber och hans familj: | utdrag = »Min kära unga vän», sade mr Micawber, »jag är äldre än ni, en man med en viss erfarenhet av livet och — och med en viss erfarenhet, kort sagt, av förlägenheter, i allmänhet taget. För ögonblicket och till dess någonting låter höra av sig (vilket jag kan säga att jag stundligen väntar) kan jag inte ge någonting annat än råd. Men mitt råd förtjänar att följas såtillvida som — kort sagt, som jag själv aldrig följt det och är den» — här hejdade sig mr Micawber, som ända hittills hade strålat och lett från huvud till fot, rynkade pannan och tillade: »den eländige usling ni nu ser framför er.» »Kära Micawber!» invände hans hustru. »Den eländige usling», fortfor mr Micawber, som plötsligt glömde sig och åter började att le, »den eländige usling, som ni här ser framför er. Mitt råd är: gör aldrig i morgon det ni kan göra i dag. Uppskov är en tjuv, som stjäl tid. Grip honom!» »Mitt nästa råd känner ni, Copperfield», sade mr Micawber. »Årlig inkomst tjugu pund, årlig utgift nitton pund, nitton shilling och sex pence, resultatet: lycka och välstånd. Årlig inkomst tjugu pund, årlig utgift tjugu pund, en shilling och sex pence, resultatet: fattigdom och elände. Blomman vissnar, blodet förtorkar, dagens Gud går ned över en dyster scen och — kort sagt, ni är för alltid slagen till marken — alldeles som jag!» För att giva så mycket mera kraft och eftertryck åt sitt exempel tömde nu mr Micawber ett glas punsch med en min av synnerlig belåtenhet och visslade en livlig dansmelodi. }} {{clear}} {{Veckans lästips | titel = Synnöve Solbacken | författare = Bjørnstjerne Bjørnson | bild = Karin Ekelund i Synnöve Solbakken 1934.jpg | bildtext = Karin Ekelund spelade Synnöve Solbacken i en filmatisering 1934 | introduktion = '''''[[Synnöve Solbacken]]''''' är den norske författaren [[Författare:Bjørnstjerne Bjørnson|Bjørnstjerne Bjørnsons]] debutroman från 1857 och handlar om kärlekshistorien mellan Synnöve och Thorbjörn, uppvuxna på olika gårdar i samma dalgång. | utdrag = I en stor dal kan det finnas ett åt alla håll fritt beläget, högt ställe, som solen lyser på, från det den går upp och tills den sänker sig. Och de, som bo längre in under fjällen och mera sällan få sol, kalla då detta ställe för en solbacke. Hon, om vilken här skall berättas, bodde på en sådan, varav gården hade sitt namn. Där lade sig snön sist på hösten; där töade det också först om våren. Gårdens ägare voro haugianer och kallades läsare, därför att de lade sig mera vinn om att läsa i bibeln än andra människor. Mannen hette Guttorm och hustrun Karen; de fingo en gosse, som dog för dem, och under tre år gingo de aldrig på den östra sidan om kyrkan. När den tiden gått, fingo de en flicka, som de kallade upp efter gossen; han hade hetat Syvert, och hon blev kristnad till Synnöv, eftersom de ej funno något namn, som hade större likhet. Men modern kallade henne Synnöve, därför att hon, så länge barnet var litet, hade för vana att lägga »min» till, och hon tyckte, att det då föll sig lättare. Huru som helst, när flickan blev större, kallade alla henne Synnöve som modern, och de flesta sade, att i mannaminne hade det ej vuxit upp en så fager flicka där i bygden som Synnöve Solbacken. }} {{clear}} {{Veckans lästips | titel = De tre musketörerna | författare = Alexandre Dumas den äldre | bild = The Musketeers.jpg | bildtext = Teateraffisch från 1899 | introduktion = '''''[[De tre musketörerna]]''''' av den franske författaren [[Författare:Alexandre Dumas den äldre|Alexandre Dumas den äldre]] hör till litteraturhistoriens mest kända äventyrsromaner. Berättelsen om den unge d'Artagnan som kommer till Paris med inte mycket mer än drömmen om att få bli en av kungens musketörer har kommit ut i otaliga upplagor och översättningar och har även gjorts både som teater och film. Här i översättning av [[Författare:Tom Wilson|Tom Wilson]] har d'Artagnan under sin första dag i Paris utmanat tre av kungens musketörer på duell: | utdrag = »Vad!» utropade d'Artagnan. »Är herr Porthos er första sekundant?» »Ja, har ni något emot det?» »Nej, inte det minsta.» »Och där kommer den andra.» D'Artagnan såg åt det håll Athos pekade och kände igen Aramis. »Vad!» utbrast han i ännu mera förvånad ton än första gången. »Är er andra sekundant herr Aramis?» »Ja visst. Vet ni inte, att man aldrig ser oss annat än tillsammans och att man i musketörkåren, vid gardet, vid hovet och i staden kallar oss Athos, Porthos och Aramis eller ”de tre oskiljaktiga”? Men eftersom ni kommer från Dax eller Pau…» »Från Tarbes», sade d'Artagnan. »Så är det inte att undra på, om ni inte känner till den detaljen», ifyllde Athos. »På min ära», sade d'Artagnan, »förtjäna ni inte ert namn, mina herrar, och kommer mitt äventyr att göra något väsen av sig, så skall det åtminstone bevisa, att er förening inte grundar sig på några kontraster.» Under tiden hade Porthos hunnit fram och hälsat på Athos med en handrörelse, varpå han vände sig till d'Artagnan, men blev stående helt förvånad. Kanske bör det i förbigående omtalas, att han hade bytt om gehäng och lämnat kappan. »Åh!» sade han, »vad vill det här säga?» »Det är med den här herrn jag skall slåss», sade Athos i det han med handen visade på d'Artagnan och hälsade Porthos med en liknande åtbörd. »Det är med honom som även jag skall slåss!» sade Porthos. »Men inte förrän klockan ett», svarade d'Artagnan. »Och jag med — även jag skall duellera med den herrn!» sade Aramis, som i sin tur uppträdde på platsen. »Men inte förrän klockan två», sade d'Artagnan lika lugn som förut. }} {{clear}} {{Veckans lästips | titel = Robinson Crusoe | författare = Daniel Defoe | bild = Robinson Crusoe Walter Paget 1896 110.jpg | bildtext = Teckning av Walter Paget | introduktion = '''''[[Robinson Crusoe]]''''' är en roman från 1719 av [[Författare:Daniel Defoe|Daniel Defoe]] om en man som bor på en öde ö i 28 år. Efter ett skeppsbrott flyter han iland på ön med så gott som inga tillhörigheter: | utdrag =Alla mina kamrater hade drunknat, ingen var vid liv mer än jag, och det enda spår jag någonsin fann av dem var tre hattar, en mössa och tvenne omaka skor. Mina blickar sökte det strandade fartyget, som jag till följd av de höga sjöarna och bränningarna knappt kunde se, och det låg så långt borta, att jag med häpnad utbrast: »Barmhärtige Gud! Hur var det mig möjligt att uppnå stranden!» Sedan jag vederkvickt mitt sinne med tanken på, vad som kunde lända mig till tröst i min belägenhet, började jag betrakta omgivningen och rådgöra med mig själv, vad jag nu först borde taga mig till. Vid denna lugna eftertanke avsvalnade snart min första glädje, och jag fann mig i själva verket försatt i ett fruktansvärt läge. Jag var genomvåt; hade inga kläder till ombyte; intet att äta eller dricka, och min enda utsikt var att antingen dö av svält eller bliva uppäten av vilda djur. Den enda utväg, som då för tillfället framstod för min tanke, var att klättra upp i ett lummigt träd, som stod i närheten. Det liknade en tall men var fullsatt av taggar. I detta beslöt jag tillbringa natten och avvakta följande dag för att då överväga, vad dödssätt jag borde välja, ty nu såg jag ingen möjlighet vidare att uppehålla livet. }} {{clear}} {{Veckans lästips | titel = Gösta Berlings saga | författare = Selma Lagerlöf | bild = Greta Garbo in Gösta Berlings Saga 1924.jpg | bildtext = Lars Hanson och Greta Garbo i en filminspelning från 1924 | introduktion = '''''[[Gösta Berlings saga]]''''' är [[Författare:Selma Lagerlöf|Selma Lagerlöfs]] debutroman och berättar historien om Ekeby bruk i Värmland, som styrs av majorskan. I brukets kavaljersflygel låter hon 12 män, kavaljererna, bo gratis utan att behöva arbeta. Men på julnatten kommer djävulen själv ned genom skorstenen till flygeln för att berätta sanningen om majorskan för kavaljererna: | utdrag = En sträng och dugande fru är hon, majorskan på Ekeby. Hon lyfter en tunna råg på sina breda skuldror. Hon följer malmforan, hämtad från Bergslagens gruvfält, på den långa vägen till Ekeby. Hon sover som en forbonde på ladans golv med en säck till huvudgärd. Om vintern kan hon vakta en kolmila, om sommaren följa en timmerflotte utför Löven. En myndig fru är hon. Hon svär som en gatpojke och regerar som en kung sina sju bruk och sina grannars gårdar, regerar sin egen socken och grannsocknarna, ja, hela det sköna Värmland. Men för hemlösa kavaljerer har hon varit som en mor, och därför ha de hållit sina öron stängda, då förtalet viskat till dem, att hon står i förbund med djävulen. Alltså fråga de honom med stor förundran vad slags kontrakt hon har ingått med honom. Och han svarar dem, den svarte, att han har skänkt majorskan hennes sju bruk mot löfte, att hon för varje år skulle sända honom en själ. O, vad fasa som då sammantrycker kavaljerernas hjärtan! De visste det ju, men de ha inte förstått det förr. På Ekeby dör varje år en man, en av kavaljersflygelns gäster dör, en dör av de glada, de sorglösa, de evigt unga. Vad är det mer? Kavaljerer få inte bli gamla. Förmå deras darrande fingrar inte lyfta glaset, kunna deras slocknande blickar inte skönja korten, vad är då livet för dem, och vad äro de för livet? Fjärilar skola veta att dö, medan solen skiner. }} {{clear}} {{Veckans lästips | titel = Alices äventyr i underlandet | författare = Lewis Carroll | bild = Alice par John Tenniel 02.svg | bildtext = Kaninen ritad av John Tenniel | introduktion = '''''[[Alices äventyr i underlandet]]''''' av den brittiske författaren [[Författare:Lewis Carroll|Lewis Carroll]] är en av litteraturens mest kända barnböcker. Boken tillkom när Carroll var ute på utflykt med en vän och dennes tre döttrar, Alice, Lorina och Edith. Den muntliga berättelsen blev några år sedan ett manus som publicerades första gången 1865. Boken börjar med att lilla Alice sitter på en sommaräng när hon får se en märklig syn: | utdrag = Hon började just tänka efter (så gott det gick, för dagen var mycket varm, och det gjorde henne ganska sömnig och dåsig), om hon verkligen brydde sig så pass mycket om en maskroskedja att det skulle löna mödan att stiga upp och plocka maskrosor, — då plötsligt en vit kanin med röda ögon sprang förbi henne. Det var ju inte något så förfärligt märkvärdigt med den saken; och inte tyckte Alice heller att det var så rysligt besynnerligt att höra kaninen säga för sig själv: »Aj aj! nu kommer jag för sent!» (när hon efteråt tänkte på saken, märkte hon nog att hon borde ha tyckt att det var underligt; men just då tyckte hon det var helt naturligt); — men när kaninen riktigt tog upp en klocka ur sin västficka och såg på den och sedan skyndade i väg, — ja, då sprang Alice upp, för det föll henne in att hon aldrig förr hade sett en kanin ha en västficka, eller en klocka som han kunde ta upp ur den; och brinnande av nyfikenhet rusade hon bort över ängen efter honom och kom lyckligtvis fram just i rättan tid för att se honom skutta in i ett stort kaninhål vid häcken. }} {{clear}} {{Veckans lästips | titel = Svensk zoologi | författare = Olof Swartz | bild = Svensk zoologi vol II 1806 113.jpg | bildtext = Varg tecknad av Johan Wilhelm Palmstruch | introduktion = '''''[[Svensk zoologi]]''''' utgavs i häften mellan 1808 och 1825 med beskrivningar av däggdjur, fiskar och fåglar i den svenska naturen. Så här berättas om vargen: | utdrag = På slottet Ludvigsburg i Würtemberg finnas ett stort antal skilderier af hästar och hundar, hvilkas skönare former föranledt deras ägare att låta penseln bevara minnet af dem. En svart Varg ses också afmålad på stället. Han lefde i början af 18:de seklet och tillhörde Hertigen. Äfven långt före den tiden var det mycket brukligt att Förstar och förnäme höllo tama villdjur för deras nöje. Man kallade denna Varg ''Melac'', ett namn just då mycket ryktbart, och lånt af en kring nejden af Pfaltz bekant Fransk fribytare. Melac följde sin höga husbonde öfverallt och sof bredvid hans säng, samt bevistade tillika det fälttåg som kallade Hertigen till Rhenströmmen. Men då detta varade inpå sena hösten, fann man Vargen en vacker dag åter på Ludvigsburg, utanför Hertigens kammardörr, utan att man kunde utforska på hvad sätt han kommit öfver floden. År 1711 beledsagade han också sin Herre till Kejsarkröningen i Frankfurt, men som det myckna kanonbullret icke behagade honom, stal han sig bort, och anlände åter lyckligt till sitt vanliga hem, och blef sin ägare trogen så länge han lefde. }} {{clear}} {{Veckans lästips | titel = Farmor och vår Herre | författare = Hjalmar Bergman | bild = Hjalmar Bergman.jpg | bildtext = | introduktion = I [[Författare:Hjalmar Bergman|Hjalmar Bergmans]] '''''[[Farmor och vår Herre]]''''' berättas historien genom Agnes Borck som genom giftermål med affärsmannen Jonathan Borck styr och ställer både med familjeföretaget och hela släkten. Nu ska hon fylla 78 år men frågan är om hennes barn och barnbarn kommer på födelsedagskalaset? | utdrag = Farmor höll räfst med Vår Herre. Själv trodde hon, att hon läste sin aftonbön, men en mångårig förtrolighet hade gjort tonen familjär. Ibland uttryckte hon sig nästan vanvördigt. Hon kunde säga: Om du nu för en gångs skull ville göra som jag vill. Eller: Vad fick du för det, gode Gud? Fikon fick du! Eller ännu värre: Dra nu åt skogen som du bär dig åt! Saker som man kan säga åt man och barn men inte åt Vår Herre. Fast det är sant, att vissa händelser och tilldragelser ha ett märkvärdigt utseende. Och när man som farmor varit med i tre kvarts sekel, kan man ha rätt att uttrycka sin åsikt om ett och annat. I synnerhet om den gode Guden skänkt en ett klart och redigt förstånd. Dessutom — vem ska man resonera med? Ens man dör, ens barn skingras, barnbarnen ser man aldrig röken av, de gamla vännerna försvinna i jorden och på jorden. Vem ska man till sist tala med? Vår Herre är alltid till hands. Om kvällarna, då rummet är tyst och nattlampan brinner, kan det kännas som om han sutte på sängkanten. Då blir aftonbönen en pratstund. Det är det goda med Vår Herre, att han hör på. Han sitter inte och tänker på annat. Och han vet och förstår. Och han minns! Han vet, vad som hände för femtio år sen och sextio och sjuttio. Det är ovärderligt för en gammal människa. Och han har ännu en stor förtjänst: han gör inga invändningar. Farmor tycker inte om invändningar. Vår Herre har sin tysta vilja, och det är ju den, som sker. Men en annan stackare får säga sin mening utan att bli avbruten. }} {{clear}} {{Veckans lästips | titel = Den Nya och Fullständiga Kok-Boken | författare = Anna Maria Rückerschöld | bild = Den_Nya_och_Fullständiga_Kok-Boken-title_page.jpeg | bildtext = Titelsidan från första upplagan från 1796 | introduktion = '''[[Den Nya och Fullständiga Kok-Boken]]''' är en kok- och hushållsbok av [[Författare:Anna Maria Rückerschöld|Anna Maria Rückerschöld]] utgiven 1796. Den innehåller recept och hushållsråd som riktar sig till hushållerskor och kvinnor ur borgerligheten. Förutom praktiska instruktioner och tips inleds boken med ett förmanande förord och beskrivning av tolv "Utländska Matmödrar" där alla utom en är avskräckande exempel, däribland Euphemia: | utdrag =''Euphemia'' är et qwickt Fruntimer, förstår tämligen wäl att ställa til i sit hus, men hennes gränslösa nyfikenhet, at få weta huru det tilgår hos grannarne, är henne et stort hinder i ordningen; ty så snart hennes gråhåriga spioner anlända med awisor från granskapet, glömmer ''Euphemia'' den mäst angelägna syssla, och innesluter sig med dem i sit kabinett, til des de uttömt sit förråd, och som de swartaste teckningar blifwa bäst betalte, underlåta icke desse målare at öfwerstryka den klaraste sanning med lögnens pensel. ''Euphemia'' wisar deremot sin erkänsla med många wigtiga knyten, ehuru hennes fattige anhörige aldrig wåga af henne begära en kaka bröd til sin hungers stillande. Måtte ''Euphemias'' likar wara få ibland Fruntimren, och måtte de mer granska egna fel än andras, så blifwa de goda Hustrur och kloka Hushållerskor! }} {{clear}} {{Veckans lästips | titel = Ett hem | visadtitel = | författare = Carl Larsson | bild = Carl Larsson - Ett hem - 1899 -title.jpg | bildtext = Omslag till första upplagan | introduktion = '''''[[Ett hem]]''''' är en bok från 1899 av målaren [[Författare:Carl Larsson|Carl Larsson]]. Den består av en inledande text där Larsson beskriver sitt familjeliv i stugan Lilla Hyttnäs i byn Sundborn utanför Falun. Sedan följer 24 akvarellmålningar från huset och familjen Larssons tillvaro. Larsson berättar själv om första gången han fick se Lilla Hyttnäs: | utdrag = Det var en liten oansenlig, ful och intetsägande byggnad, liggande på ett slaggvarp. Den hette också Hyttnäs — <i>Lilla</i>, till skillnad från grannens <i>Stora</i> dito. — Den jordsmula de hade sin potatis på var ditkörd annorstädes ifrån, och den nypa dikeslera, som var lagd här och där, tjänade några syrenbuskar att breda Persiens doft och prakt öfver det hela. Men den där stugan låg alldeles intill en krökning af Sundbornsån, just där denna vidgar ut sig en smula; en liten backe bar rakt ut i vattnet, där en åldrig ökstock låg för att antyda, att här var hamn; nio björkar hade alldeles själfmant slagit sig ner i slaggen, och de sågo då sannerligen ej ut att ha det drygt. Och gummorna gick det ingen nöd på heller. De voro ett par ordningsmönster, och hade nätt upp hvad de nödtorftligen behöfde. Allt inomhus var rent och fint, möblerna voro af enklaste slag, men gammaldags och hållbara, arf efter föräldrarna, hvilka bott på en egendom i närheten. Här erfor jag denna outsägligt ljufva känsla af afskildhet från världens buller och larm, som jag endast en gång förr känt (och det var i en <i>fransk</i> bondby). När därför min svärfar föreslog mig att han för min räkning skulle köpa en halfstor egendom i samma by, så svarade jag bestämdt nej, och motiverade afslaget med, att endast något liknande denna lilla idyll skulle passa en konstnär. Ett par år därefter dog den ena systern, den andra ville ej längre bo kvar i ensamheten, och då påminde sig svärfar hvad jag en gång sagt, och gaf mig stugan med allt hvad däri var. }} {{clear}} {{Veckans lästips | titel = Pickwick-klubbens efterlämnade papper | visadtitel = | författare = Charles Dickens | bild = Fred Barnard23a.jpg | bildtext = Samuel Pickwick | introduktion = Romanen '''''[[Pickwick-klubbens efterlämnade papper]]''''' är den brittiska författaren [[Författare:Charles Dickens|Charles Dickens]] första stora framgång och skildrar den brittiska gentlemannen Samuel Pickwick och hans tre vänner som reser runt i England och upplever diverse äventyr. Efter en förstärkt picknick har herr Pickwick somnat i en skottkärra som av den argsinte kapten Boldwig körs iväg till en ladugård: | utdrag = Obeskrivlig var det lilla sällskapets förvåning, då det vid återkomsten fann, att mr Pickwick hade försvunnit och tagit skottkärran med sig. Detta var den mest gåtlika och oförklarliga händelse man någonsin hade hört talas om. Det skulle redan ha varit någonting högst utomordentligt uti att en lam man utan vidare omständigheter rest sig upp och gått sin väg; men att han till på köpet för sitt nöjes skull skjutit en tung skottkärra framför sig, det var då rent av ett underverk. Man genomletade tillsammans och var för sig alla möjliga vinklar och vrår; man ropade, visslade, skrattade och ropade igen — allt med samma påföljd. Mr Pickwick stod ingenstädes att finna, och efter några timmars fruktlöst letande kom man till den obehagliga slutsatsen, att man måste gå hem utan honom. Under tiden hade mr Pickwick blivit rullad in på fähusgården, och ännu, alltjämt sovande i all sköns lugn i skottkärran, blivit instängd därstädes till obeskrivlig glädje och förlustelse, icke blott för alla pojkarna i byn, utan även för de tre fjärdedelar av befolkningen, som hade samlat sig för att åse hans uppvaknande. Om det hade väckt deras stora glädje att se honom rullas in på fähusgården, huru mångdubbelt större blev icke denna glädje, då han efter några otydliga ord på »Sam!» reste sig upp i skottkärran och med obeskrivlig förvåning stirrade på ansiktena framför honom. Ett allmänt gapskratt var naturligtvis signalen till att han hade vaknat, och hans ovillkorliga fråga om vad som stod på framkallade ett om möjligt ännu mera högljutt. }} {{clear}} {{Veckans lästips | titel = Pennskaftet | författare = Elin Wägner | bild = Elin Wägner 1911.jpg | bildtext = Elin Wägner 1911 | introduktion = '''''[[Pennskaftet]]''''' är [[Författare:Elin Wägner|Elin Wägners]] första stora romanframgång och handlar om Barbro Magnus, "Pennskaftet", förkämpe för kvinnlig rösträtt, som är journalist i Stockholm för en morgontidning. En dag ska hon intervjua baron Starck, riksdagsledamot: | utdrag = — Jag kommer från Frisinnade Morgontidningen, sade hon till svar på hans bestörta min. Baronen, som rest sig upp, tog ett par steg baklänges. — Å, herregud, ett fruntimmer! sade han. — Ja, var det inte bra? frågade Pennskaftet och smålog lugnande. Därpå teg hon och väntade stilla, till dess han hunnit hämta sig. Under tiden granskade hon honom med sina eftertänksamma ögon, det var en ståtlig äldre herre, gråsprängd och något fet, icke utan en viss högerhållning, som klädde. Hon beslöt att tycka om honom, och han skulle tycka om henne, ty, tänkte hon, om han vill kan han hjälpa till att ge oss rösträtt. — Men vad vill fröken mig egentligen? frågade slutligen baronen. Han hade nu hämtat sig så pass, att han med en gest bjöd den besökande att sitta ner. — Jag skulle gärna vilja ha ett uttalande av en representativ högerman, förklarade Pennskaftet, om första kammaren och kvinnans rösträtt, nu vid slutet av riksdagsperioden, förstår baronen. — Skall fröken, med en ytterst oartig tonvikt på fröken, göra en politisk intervju? — Jag har övat mig på andra kammaren, som baronen kanske har sett i min tidning de sista dagarna, sade Pennskaftet litet torrt. — Förstår sig fröken på politik då? frågade baronen, som ingen aning hade om Pennskaftets intervjuserie i Frisinnade Morgontidningen. — Nej, gör baron? slapp det ur Pennskaftet. }} {{clear}} {{Veckans lästips | titel = Tom Sawyers äventyr | visadtitel = | författare = Mark Twain | bild = Tom Sawyer Jeff East 1972 No 2.jpg | bildtext = Jeff East i filmatiseringen från 1973 | introduktion = '''''[[Tom Sawyers äventyr]]''''' är en av den amerikanske författaren [[Författare:Mark Twain|Mark Twains]] mest kända romaner. Historien om den föräldralösa pojken Tom Sawyer som växer upp hos tant Polly i en stad vid Mississippi-floden och som har föga intresse av att läsa läxor eller göra sin del av hushållsarbetet har lästs av generationer av ungdomar. När tant Polly tvingar honom att måla ett plank lurar han traktens ungar att göra det åt honom: | utdrag =Tom grep åter verket an och svarade i vårdslös ton: »Kanske är det, och kanske det inte är det. Allt vad jag vet är, att Tom Sawyer tycker om det.» »Äh, hörru, försök inte inbilla mig, att du tycker om'et!» Borsten gick fortfarande av och an. »Tycker om'et? Jag förstår inte varför jag inte skulle tycka om'et. Det är minsann inte var dag en pojke kan få måla ett plank!» Detta ställde saken i ett nytt ljus. Ben upphörde med att gnaga på sitt äpple. Tom förde sin borste siratligt fram och tillbaka — tog ett baksteg för att granska effekten — lade till en plätt här och där — granskade verkningen igen, under det Ben bevakade alla hans rörelser och blev mer och mer intresserad. Efter en stund sade han: »Hörru, Tom, låt mig måla litet!» Tom betänkte sig och stod i begrepp att ge sitt samtycke, men ändrade sig. »Nej, nej, det går inte, Ben. Ser du, tant Polly är förfärligt kinkig om det här planket — alldeles här vid gatan, ska' du begripa — men om det vore planket på bakgården, skulle jag inte säga något om'et; jag tror inte det finns en pojke på tusen, kanske inte en på två tusen, som kan göra det riktigt som det ska' göras.» »Äh, är det så? Men hörru, låt mig försöka — bara en liten smula!» }} {{clear}} {{Veckans lästips | titel = Jorden runt på 80 dagar | författare = Jules Verne | bild = Jorden runt på 80 dagar Edvard Forsström 000.jpg | bildtext = Omslag av Edvard Forsström | introduktion = '''''[[Jorden runt på 80 dagar]]''''' från 1873 är en av [[Författare:Jules Verne|Jules Vernes]] mest kända romaner och handlar om den engelske gentlemannen Phileas Fogg som slår vad om att han kan resa jorden runt på just 80 dagar. Han förföljs dock av detektiven Fix som tror att Fogg är på flykt efter att ha stulit 55 000 pund från Bank of England. Här i översättning av [[Författare:Henrik Wranér|Henrik Wranér]]: | utdrag = Han tog aldrig ett steg i onödan och hade ej bråttom, såg alltid rätt framför sig och var aldrig orolig eller upprörd. Ingen hade sett honom småle, ännu mindre hört honom skratta. Han yttrade sig sällan, och när han gjorde det, skedde det i så korta ordalag som möjligt. Just därför funno hans bekanta honom så hemlighetsfull. Och dock låg hans liv för alla som en öppen bok; allt vad han tog sig för gick punktligt som ett urverk. Sedan många år tillbaka hade Fileas Fogg ej varit utom Londons hank och stör. Ingen hade sett honom, annat än på klubben eller på vägen dit. Han hade aldrig annan sysselsättning än att läsa tidningarna och spela schack. Detta spel, som i hög grad kräver tyst eftertanke, passade särskilt för hans natur, och han ansågs som mycket skicklig däri. Stundom spelade han schack om pengar, men de summor han då vann anslog han alltid till välgörande ändamål. Han hade varken hustru eller barn, inga fränder och inga förtroliga vänner. Han bodde ensam i sitt hus vid Drottninggatan och mottog aldrig besök hemma. En enda kammartjänare ombesörjde hans uppassning. Sin frukost och sin middag åt han på klubben på bestämd tid, vid samma bord och vid samma fönster, alltid ensam. Precis klockan tolv på natten påtog han sin överrock och gick hem. Han sov till klockan åtta, klädde sig sedan och gick på slaget halv tolv till sin klubb. }} {{clear}} {{Veckans lästips | titel = Den allvarsamma leken | författare = Hjalmar Söderberg | bild = Hjalmar Söderberg cirka 1917, GUB, Maj 2012 164.jpg | bildtext = | introduktion = '''''[[Den allvarsamma leken]]''''' av [[Författare:Hjalmar Söderberg|Hjalmar Söderberg]] handlar om journalisten Arvid Stjärnblom, som har för låg lön för att gifta sig med sin älskade Lydia Stille. Hon gifter sig istället med en äldre man men kärleken mellan Arvid och Lydia är ändå lika stark. Trots att de är gifta på varsitt håll träffas de i hemlighet på ett hotell i Stockholm: | utdrag = Det hade så småningom kommit flera middagsgäster, och salen strålade nu i fullt ljus. Han kallade på vaktmästarn och betalade. De sutto ännu kvar. — Det har blivit för tidig höst, mumlade han. Men — men det kommer ju dock till sist an på oss själva om vi vill hålla till godo med hösten eller göra oss en högsommar… Hon såg stort på honom: bryr du dig om mig — är det möjligt att du ännu bryr dig något om mig? Hans blick sög sig fast i hennes. — Jag kan aldrig, aldrig i tid och evighet bry mig om någon annan än dig. Hon hade med ens blivit blek, men en blekhet som <i>strålade</i>: — Är det sant? sade hon. Han var för upprörd att kunna säga något. Han kände gråten stocka sig i halsen, den gamla gråten, som han inte hade känt något av på snart tio år. Men de sutto bägge stela och korrekta som två mannekänger och stirrade rätt ut i rummet. — Det fattades bara, hörde han henne viska — han hörde det som i en dröm — det fattades bara att jag skulle gå genom livet utan att nånsin ha varit din! Och som i en dröm såg han, att hon helt stilla strök smaragdringen av fingret och lade den i sin lilla handväska. — Kom, viskade hon. }} {{clear}} {{Veckans lästips | titel = Unga kvinnor | visadtitel = | författare = Louisa May Alcott | bild = Katharine hepburn little women.jpg | bildtext = Katharine Hepburn spelade Jo (Hanna) i filmatiseringen från 1933 | introduktion = '''''[[Unga kvinnor]]''''' är en ungdomsroman av de amerikanska författaren [[Författare:Louisa May Alcott|Louisa May Alcott]] om de fyra systrarna March: Meg, Jo, Beth och Amy. (Margret, Hanna, Betty och Amy i översättningen) som bor med sin mor i Massachusetts under amerikanska inbördeskriget. Deras far är präst i armén och när han ligger sjuk på armésjukhuset måste familjen snabbt få fram pengar till resan: | utdrag = — Låt mig få bidraga med det här, så att pappa inte behöver sakna något och snart kan komma hem. — Mitt barn, varifrån har du fått dessa pengar? Tjugufyra dollars? Hanna, du har väl inte gjort något obetänksamt? — Nej, det är hederligt förvärvade pengar. Jag har varken tiggt, lånat eller stulit dem. Jag har förtjänt dem, och jag tror inte att mamma skall banna mig, ty jag har bara sålt vad som var mitt eget. Medan Hanna sade dessa ord tog hon av sig hatten, varvid ett utrop hördes från allas läppar, ty hennes rika, vackra hår var borta. — Ditt hår! Ditt vackra hår! Ack, Hanna, hur har du kunnat göra det? Det enda vackra du hade! Mitt söta barn, det hade du inte behövt göra. Jag känner inte mer igen min Hanna, men jag älskar henne ännu högre än förut. Dessa och liknande utrop uppgåvos av familjen, och Betty fattade ömt om det stubbade huvudet, men Hanna antog en likgiltig min, varav likväl ingen lät sig bedragas, och sade, i det hon med handen strök över vad hon hade kvar av sitt hår och försökte se ut som om hon tyckt att ingen skada skett. }} {{clear}} {{Veckans lästips | titel = Kapten Grants barn | visadtitel = | författare = Jules Verne | bild = Kapten Grants barn 1910 David Ljungdahl 148.jpg | bildtext = Illustration av David Ljungdahl | introduktion = '''''[[Kapten Grants barn]]''''' av [[Författare:Jules Verne|Jules Verne]] är en äventyrsroman om en expedition för att hitta den försvunne kapten Grant och det enda man vet på förhand är att han har försvunnit längs den 37 breddgraden på södra halvklotet. Expeditionen leds av den skotske miljonären lord Glenarvan och med på expeditionen är kaptenens barn.| utdrag = Ryttarna omringade den tunga kärran för att vid behov bispringa de däri sittande, och man begav sig beslutsamt ned i floden. Vid en dylik övergång är det brukligt att fästa tunnor kring åkdonet för att få det att hålla balansen, men som inga sådana funnos att tillgå, måste man här hjälpa sig utan. Allting gick också bra, ända tills man kom till mitten av Wimerra. Men då blev vattnet plötsligt djupare och steg över hjulaxlarna. Oxarna höllo på att förlora fotfästet och skulle ha drivits med strömmen, om icke Ayrton hoppat i vattnet och tagit dem vid hornen.<br /><br />Han lyckades också återföra dem till vadstället, men i detsamma hördes ett brak, och hela vagnen lutade på sned, så att vattnet nådde de båda damernas fötter. }} {{clear}} {{Veckans lästips | titel = Världsmarknaden | författare = William Makepeace Thackeray | bild = William Makepeace Thackeray.jpg | bildtext = | introduktion = '''''[[Världsmarknaden]]''''', även känd som '''''Fåfängans marknad''''' är en satirisk roman av den brittiske författaren [[Författare:William Makepeace Thackeray|William Thackeray]]. Enligt författaren finns ingen hjälte i romanen men protagonist är Rebecka "Becky" Sharp, en ung kvinna med enkel bakgrund som kämpar för att komma sig upp i världen. När hon arbetar som guvernant på en herrgård fattar den stormrika miss Crawley tycke för henne, här i översättning av [[Författare:Carl Johan Backman|Carl Johan Backman]]: | utdrag = Sedan miss Crawley så där hade avskedat sir Huddlestone Fuddlestone, befallde hon att Rawdon Crawley varje dag skulle föra henne ned till middagen och att Becky skulle följa efter med hennes kudde — eller också tog hon Rebeckas arm, då det var Rawdons tur att följa efter med kudden. — Vi måste sitta tillsammans, sade hon. Vi äro de tre enda kristna människorna i hela orten, min söta vän! Och ifall att så var, måste det medgivas att religionen stod på bra klena fötter i Hampshires grevskap. Utom att miss Crawley var en så äkta kristen, var hon även, såsom vi redan nämnt, ultraliberal i sina åsikter och begagnade städse tillfället att uttala dem på det mest öppna sätt. — Vad betyder väl börd, min söta vän? plägade hon säga till Rebecka. Se bara på min bror Fox; se på Huddlestones, som levat här sedan Henrik II:s dagar, och se på stackars Bute i prästgården. Kan väl någon av dem jämföras med er i intelligens eller bildning? Ja, inte blott att de ej kunna jämföras med er, de kunna inte ens mäta sig med den stackars kära Briggs, min sällskapsdam, eller med Bowls, min taffeltäckare. Ni, min söta vän, är ett riktigt ideal — en riktig liten juvel! Ni har mera huvud än halva grevskapet, och om förtjänsten finge sin belöning borde ni vara hertiginna — nej, det borde inte finnas några hertiginnor alls — men ni borde inte ha någon överman, och jag anser er, min söta vän, såsom min fullkomliga jämlike i alla avseenden, och — vill ni vara snäll och lägga litet mera kol på elden, min söta vän, och vill ni vara god och sprätta sönder den här klänningen och ändra den, ni som kan göra det så bra? Och på detta sätt lät den gamla människovännen sin fullkomliga like springa hennes ärenden, vara hennes sömmerska och varenda kväll läsa franska romaner för henne, till dess hon somnade. }} {{clear}} {{Veckans lästips | titel = Jerusalem | visadtitel = | författare = Selma Lagerlöf | bild = Ingmarsarvet.jpg | bildtext = Mona Mårtenson och Lars Hanson som Gertrud och Ingmar i filmatiseringen från 1925 | introduktion = '''''[[Jerusalem]]''''' är en av [[Författare:Selma Lagerlöf|Selma Lagerlöfs]] mest kända romaner och utspelas i en socken i Dalarna där en religiös väckelse drar in. Central i handlingen är bondgården Ingmarsgården, som gått i arv från far till son, och där den äldste sonen alltid hetat just Ingmar. Ingmar förälskar sig i skolmästarns dotter Gertrud, men det invanda livet i socknen vänds upp och ned när predikanten Hellgum anländer och får en grupp av sockenbor att lämna allt de har och flytta till Jerusalem. | utdrag = I den socken, där de gamla Ingmarssönerna bodde, skulle ingen människa ännu i början på åttitalet ha kunnat tänka på att omfatta något nytt slags tro eller bevista någon ny sorts gudstjänst. Man hade nog hört talas om hur sekter uppstodo här och där i de andra Dalasocknarna och hur människor gingo ut i åar och sjöar och läto döpa sig med baptisternas nya döpelse, men man skrattade åt alltsammans och sade: — Sådant där kan passa för dem, som bor i Äppelbo och i Gagnef, men det ska aldrig komma till vår socken. Liksom man gärna höll fast vid alla andra gamla bruk, så var man också mycket noga med att fara till kyrkan varje söndag. Var och en kom, som kunde komma, även om vintern i den allra strängaste köld. Och just då var detta nära nog nödvändigt. Man skulle inte ha kunnat härda ut i den oeldade kyrkan, då det var fyrtio graders kyla ute, om den inte hade varit alldeles fullpackad av människor. }} {{clear}} {{Veckans lästips | titel = Sången om den eldröda blomman | visadtitel = | författare = Johannes Linnankoski | bild = Jarl-Kulle-in-a-scene-from-the-film-Sången-om-den-eldröda-blomman-352128996934.jpg | bildtext = Jarl Kulle spelade huvudrollen vid filmatiseringen 1956 | introduktion = '''''[[Sången om den eldröda blomman]]''''' av den finländske författaren [[Författare:Johannes Linnankoski|Johannes Linnankoski]] handlar om bondsonen Olof som efter ett gräl med sin far lämnar gården och börjar arbeta som timmerflottare. Bonddottern Kylliki ger till början inte mycket för den självsäkre flottaren: | utdrag =»Ni har vackra rosor!» ljöd det från vägen.<br />Det var en artighet, men det lät som en utmaning — ynglingen visste det själf mycket väl.<br />»Åja, tämligen!» blef svaret med en röst som betydde ungefär: jag är färdig, jag väntar bara på fortsättningen.<br />»Jag tänkte begära en af dem till minne åt vandraren — en från den där röda nyponbusken. Om det inte anses förmätet?»<br />Flickan rätade ut sig.<br />»Det har inte varit sed i Moisio gård att räcka rosor öfver staketet åt någon — om det också brukas annanstädes!»<br />»Om det också brukas annanstädes?» upprepade ynglingen för sig själf och kände sitt blod sjuda. På röstens klang förstod han hvad hon menade med det, och han visste att deras första sammanträffande måste gestalta sig ungefär så, men ändå häpnade han öfver hänsynslösheten i hennes första hugg.<br />»Jag brukar inte begära blommor bakom hvarje staket», svarade han stolt. »Och jag har inte för sed att begära två gånger — om det också brukas så annanstädes. Farväl!» }} {{clear}} {{Veckans lästips| | titel = Gitarr_och_dragharmonika_(diktsamling) | visadtitel = Gitarr och dragharmonika | författare = Gustaf Fröding | bild = Gustav Fröding.jpg | bildtext = | introduktion = '''''[[Gitarr och dragharmonika (diktsamling)|Gitarr och dragharmonika]]''''' är den värmländske författaren [[Författare:Gustaf Fröding|Gustaf Frödings]] debut från 1891. I diktsamlingen finns exempelvis kända dikter som ''Våran prost'': | utdrag = <p>Våran prost <br />är rund som en ost <br />och lärd som själva den onde, <br />men gemen likväl <br />och en vänlig själ <br />och skäms ej, att far hans var bonde. <br />Han lever som vi <br />och dricker sitt kaffe med halva i <br />som vi <br />och ratar icke buteljen, <br />älskar mat <br />som vi <br />och är lat <br />som vi <br />— men annat är det vid helgen. </p> }} {{clear}} <section begin=v23 /> {{Veckans lästips | titel = Vallfart och vandringsår | visadtitel = | författare = Verner von Heidenstam | bild = Verner von Heidenstan (i.e. Heidenstam) LCCN2014700628.tif | bildtext = | introduktion = '''''[[Vallfart och vandringsår]]''''' är [[Författare:Verner von Heidenstam|Verner von Heidenstams]] debutbok med dikter och berättelser som han skrivit under de föregående åren. Den 26 januari 1888 blev förläggaren Albert Bonnier uppsökt i sitt hem av Heidenstam. Denne berättade att [[Författare:Zacharias Topelius|Topelius]] hade läst några av hans dikter och tyckt om dem och att han också kände [[Författare:August Strindberg|Strindberg]]. När manuset överlämnades lästes det av Karl Otto Bonnier som läste det hemma med makan Lisen: "''Genast från första anslaget och till det sista hade vi klart för oss, att här hade en ny och stor diktare uppenbarat sig. Den aftonen blev en av dessa högtidsstunder, som en förläggare aldrig förgäter men som, ack så sällan, förunnas honom!''". När boken publicerades i april 1888 väckte den en enorm uppmärksamhet. Den innebar ett brott med den dittills förhärskande naturalismen och istället för social misär och enformigt industriarbete skrev Heidenstam om njutningslystnad och romantik. Recensenterna hyllade debutanten: Georg Nordensvan skrev om debuten som "''den mest lyckade, som de senaste åren förekommit.''". Författaren [[Författare:Gustaf af Geijerstam|Geijerstam]] skrev: "''Detta debutarbete är i själfva verket af så märklig art, att det med ens gifver författaren en plats bland Sverges förnämsta författare.''" | utdrag =Väster om Döda Havet fick jag härbärge i ett ökenkloster. När jag tidigt i dagningen såg ut från burspråket över den livlösa öknen, kom jag att tänka på – människan! Icke är hon elak. Hon är snarare en stackare, som rör sig med stora ord, men som ingen kan lita på. Ju mer jag funderade, desto mer upphettad blev jag. Slutligen reste jag mig och utbrast högt: ”Hur är det möjligt att icke förakta människan, hur är det möjligt?” I detsamma närmade sig en ung jude, vars tofflor smällde mot den tomma klostergårdens stenläggning. Han hade enligt bruket en rund filthatt och en svart hårlock vid vardera tinningen. I ena handen höll han Josephus' Judarnas Historia, i den andra en tänd hornlykta. Men lappade voro kaftanens ärmar, tofflorna slitna. Redan på avstånd började han vinka mig, men avböjande skakade jag på huvudet. }} {{clear}} {{Veckans lästips | titel = En herrgårdssägen | visadtitel = | författare = Selma Lagerlöf | bild = Picture of Selma Lagerlöf.jpg | bildtext = | introduktion = '''''[[En herrgårdssägen]]''''' är en roman av [[Författare:Selma Lagerlöf|Selma Lagerlöf]]. Berättelsen beskriver en ung kvinnas, Ingrids, kamp för att rädda studenten Gunnar Hede ur hans sinnessjukdom. Boken börjar med att Gunnar Hede, som ligger vid Uppsala, får besök av en vän som oroar sig över att Hede givit upp studierna och mest ägnar sig åt fiolspel: | utdrag = Det var en skön höstdag mot slutet av trettiotalet. På den tiden fanns i Uppsala ett högt, gult tvåvåningshus, som stod underligt ensamt på en liten äng, långt borta i en utkant av staden. Det var ett rätt ruskigt och otrevligt hus, men det förskönades av den massa vildvin, som växte där, och som på solsidan krälade så högt uppför den gula väggen, att det alldeles omramade de tre fönstren i övervåningen. I ett rum innanför ett av dessa inramade fönster satt en student och drack sitt morgonkaffe. Han var en lång, vacker karl med ett fint utseende. Håret bar han högt uppstruket ur pannan, det krusade sig vackert, och en lugg ville beständigt välta ned mot ögonen. Han var klädd i en bekväm och ledig dräkt, men var rätt elegant. Han hade det fint i sitt rum, där fanns en god soffa och stoppade stolar, stort skrivbord och präktiga bokhyllor, men nästan inga böcker. }} {{clear}} {{Veckans lästips | titel = Raskolnikov (Brott och straff) | visadtitel = Brott och straff | författare = Fjodor Dostojevskij | bild = Cover of the first edition of Crime and Punishment.jpg | bildtext = Omslag till första utgåvan 1867. | introduktion = '''''[[Raskolnikov (Brott och straff)|Brott och straff]]''''' av [[Författare:Fjodor Dostojevskij|Fjodor Dostojevskij]] handlar om det mentala lidandet och de skuldkänslor som huvudpersonen Raskolnikov anfäktas av efter att han planlagt och genomfört ett mord på en hatad pantlånerska. | utdrag = Under det hon gjorde sig besvär med att lossa knutarna, vände hon sig mot fönstret för att se bättre (alla fönster voro stängda oaktat hettan) och kom därigenom att några sekunder stå med ryggen vänd mot honom. Han öppnade överrocken och gjorde yxan i ordning, men tog inte fram den helt och hållet, utan höll den endast med högra handen under rocken. Hans armar voro nästan kraftlösa, han riktigt kände, huru de domnade av allt mer och mer. Han var rädd att släppa yxan... med ens höll han på att svimma. »Men så noga han då har bundit in det!» utropade hon förtretad och stod i begrepp att vända sig om. Det var intet ögonblick att förlora. Han tog fram yxan, lyftade nästan medvetslöst upp den med båda händerna och lät den nästan utan kraft, nästan mekaniskt falla ned med tjockändan på hennes huvud. Han hade som sagt låtit yxan falla utan all kraft, men efter slaget kände han krafterna återkomma. }} {{clear}} {{Veckans lästips | titel = Madame Bovary | visadtitel = | författare = Gustave Flaubert | bild = Madame Bovary (sv) - Porträtt.jpg | bildtext = | introduktion = '''''[[Madame Bovary]]''''' är en roman från 1856 av [[Författare:Gustave Flaubert|Gustave Flaubert]]. Den är dennes första publicerade roman och anses av många kritiker vara ett mästerverk. Handlingen kretsar kring en doktors fru, Emma Bovary, som har sexuella affärer och lever bortom sina tillgångar som ett sätt att fly det banala och innehållsfattiga landsortlivet. Även om handlingen i sig är ganska simpel – till och med arketypisk – ligger romanens storhet i dess detaljer och gömda mönster. Flaubert var en notorisk perfektionist och hävdade alltid att han letade efter le mot juste ("det rätta ordet"). När romanen först publicerades som en följetong i Revue de Paris mellan 1 oktober och 15 december 1856 orsakade den stor skandal, och offentliga åklagare attackerade den för oanständighet. Rättegången, som hölls i januari 1857, gjorde berättelsen ökänd, så efter att Flaubert frikändes den 7 februari 1857 blev Madame Bovary en bästsäljare när den publicerades i sin helhet för första gången i april 1857. Stilen kännetecknas av få dialoger och få långa tal. Det finns ingen uppenbar berättare, utan en röst som till synes kommer från ingenstans. Istället för långa och många dialoger beskrivs små detaljer ytterst utförligt, som det kända exemplet med Charles Bovarys hatt. Boken skulle imitera språket, rytmen, tonen och livsformen av bourgeoisien i det provinsiella Frankrike. Med hjälp av erotik, sentimentalitet och ironi skulle den bli prosaisk och opersonlig, vilket vidare betonades genom det klichéfyllda språket. Dessa kännetecken kom senare att influera många framgångsrika författare, som Émile Zola, James Joyce, Franz Kafka och Jean-Paul Sartre | utdrag = }} {{clear}} {{Veckans lästips | titel = Ivanhoe | visadtitel = | författare = Sir Walter Scott | bild = CC No 02 Ivanhoe 2.jpg | bildtext = Amerikansk serieversion | introduktion = '''''[[Ivanhoe]]''''' är en klassisk historisk äventyrsroman från 1820 av [[Författare:Sir Walter Scott|Sir Walter Scott]]. Handlingen utspelar sig i 1100-talets England när riddaren Ivanhoe återkommer från korståget. På ett övergripande plan handlar det om hur landet tyranniseras av prins John och hans normander, i kung Rikard Lejonhjärtas frånvaro. Ett av offren är den judiske köpmannen Isak av York som har tillfångatagits av den grymme normanden Front-de-Bœuf. | utdrag = »Förbannade hund av en förbannnad ras», sade han, väckande fängelsevalvets dystra ekon med sin dova och hemska röst: »Ser du denna våg?» Den olycklige juden mumlade ett svagt ja. »På denna våg skall du åt mig uppväga», sade den obeveklige baronen, »tusen silvermarker efter Towerns i London vikt och halt.» »Helige Abraham!» sade juden, som i denna ytterliga fara återfick bruket av sin röst. »Har man någonsin hört talas om en sådan fordran? Vem har någonsin ens i bardens sång hört talas om en sådan summa som tusen silvermarker? Vilket mänskligt öga har någonsin blivit välsignat med åsynen av en sådan hopad skatt! Icke inom Yorks murar, om du också genomsöker mitt hus och alla mina stamfränders, skall du finna tiondelen av denna väldiga summa i silver.» »Jag är inte oresonlig», svarade Front-de-Bœuf, »och om det är ont om silver, tar jag gärna guld. Om du ger mig en mark guld för sex marker silver, kan du friköpa din otrogna lekamen från sådan bestraffning som du ännu aldrig drömt om.» }} {{clear}} {{Veckans lästips | titel = Hans nåds testamente | visadtitel = | författare = Hjalmar Bergman | bild = Hjalmar Bergman by Herman Hamnqvist 1908.jpg | bildtext = | introduktion = '''''[[Hans nåds testamente]]''''' är en komisk roman av [[Författare:Hjalmar Bergman|Hjalmar Bergman]]. Baron Roger Bernhusen de Sars tänker offentliggöra sitt testamente på sin 65-årsdag och han avser att testamentera huvuddelen av sin förmögenhet till tjänstefolkets son, dagdrivaren Jacob som brukar umgås med friherrens oäkta dotter, den 15-åriga Blenda, under förutsättning att de gifter sig. Men baronens syster Jullan är på väg till födelsedagen och hon tänker inte utan vidare låta hennes dotter Malla förlora arvet: | utdrag =— Sir du, min söta, testamentet, det blir nog bra, fördöme mig, och lilla Malla, ska vi naturligtvis ha i tankarna, vasa? Sir du, även om hon icke är nämnd i testamentet, kunna vi alltid göra en liten klausul, vasa? Vi kunna förständiga vår universalarvinge att utgiva ett årligt underhåll — — Vad menar du, Roger? Jo, den tonen kände hans nåd igen, och han rodnade ända ut i öronsnibbarna, ända ut i nästippen, som började klia på ett obehagligt och olycksbådande sätt. Den fördömda — trodde hon kanske, att hon kunde styra på Rogershus nu som i salig fars tid? Kujonera honom, tvinga honom som då hon tvang honom till giftermål och mycket annat. Jo, nu kände han igen tonen. — Menar du — menar du verkligen, att mitt barn, din systerdotter, din stackars fars dotterdotter skall tigga sitt bröd av en — av en — av den, du behagar utnämna till universalarvinge? Att du inte blygs! Och så bröt det löst: — Att du inte skäms, att du inte skäms, att du inte — — }} {{clear}} {{Veckans lästips | titel = Fröken Julie | visadtitel = | författare = August Strindberg | bild = Ove Tjernberg-Gerd Hagman.jpg | bildtext = Ove Tjernberg och Gerd Hagman i en uppsättning 1955 | introduktion = '''''[[Fröken Julie]]''''' är en kammarpjäs av [[Författare:August Strindberg|August Strindberg]] om grevedottern Julie och grevens betjänt Jean som tillbringar en midsommarnatt tillsammans och planerar att rymma utomlands till Schweiz: | utdrag = <p>Jean: Där sätter jag opp ett hotell med första klassens varor och första klassens kunder.</p> <p>Fröken Julie: Hotell?</p> <p>Jean: Det är ett liv skall ni tro; oupphörligt nya ansikten, nya språk; inte en minuts ledighet till grubbel eller nerver; intet letande efter sysselsättning, då arbetet ger sig själv; natt och dag klockan som ringer, tåget som blåser, omnibussen som kommer och går; under det guldstyckena rulla på byrån. Det är ett liv!</p> <p>Fröken Julie: Ja, det är att leva! Och jag?</p> <p>Jean: Husets härskarinna; firmans prydnad. Med ert utseende, och ert sätt - åh - det är en given succès! Kolossal! Ni sitter som en drottning på kontoret och sätter slavarne i rörelse med att trycka på en elektrisk knapp; gästerna defilera inför er tron och lägga blyga sin skatt på ert bord - ni kan aldrig tro vad mänskorna darra när de få en räkning i sin hand - jag skall salta notorna och ni skall sockra på dem med ert vackraste leende - ack! låt oss resa härifrån - <i>tar upp en kommunikationstabell ur fickan</i> - genast, med nästa tåg! - vi äro i Malmö klockan sex och trettio; Hamburg åtta och fyrtio i morgon tidigt; Frankfurt - Basel en dag och i Como genom Gotthardbanan om, låt mig se, tre dar! Tre dar! </p> }} {{clear}} {{Veckans lästips | titel = Familjen Elliot | visadtitel = | författare = Jane Austen | bild = Anne lisant.jpg | bildtext = Anne Elliot | introduktion = '''''[[Familjen Elliot]]''''' (originaltitel Persuasion) är [[Författare:Jane Austen|Jane Austens]] sista fullbordade roman och gavs ut postumt 1818. | utdrag = Sir Walter Elliot, ägare till Kellinch-Hall i Sommersetshire, bebodde denna egendom. Hans favoritsysselsättning var att läsa Engelska adelns historia, eller ock förteckningen på — och berättelsen om de betittlade familjerna i riket; han fann deruti ett tidsfördrif under sina lediga stunder, och en tröst då han var bedröfvad. Hela hans själ intogs af beundran och vördnad då han betraktade det ringa antal som återstod af den gamla adeln, och han såg med förakt och med ömkan ned på de, oändeliga, i sista seklet, nyskapade adelskapen, och återtog då med mera nöje sin egen historia och det som angick den ädla familjen Elliot. Det stället i boken låg alltid uppslaget, som innehöll följande: }} {{clear}} {{Veckans lästips | titel = Det går an | visadtitel = | författare = Carl Jonas Love Almqvist | bild = Yngve Frey.JPG | bildtext = Ångbåten Yngve Frey | introduktion = Romanen '''''[[Det går an]]''''' av [[Författare:Carl Jonas Love Almqvist|Carl Jonas Love Almqvist]] väckte stor debatt när den publicerades 1839 med sitt budskap att män och kvinnor kunde sambo i ett förhållande utan att vara gifta. Underofficeren Albert får syn på Sara Videbeck på däcket till en ångbåt och tar reda på hennes namn: | utdrag = Han gick ned till kaptenen, för att hemta upplysning om hennes namn. Efter en stunds ögnande på passagerarelistan, befans hon heta Sara Videbeck, och vara glasmästardotter ifrån Lidköping. En ovanligt omständlig underrättelse på en ångbåtspassagerarelista! Men den kom sig deraf, att hon hade pass med sig, som annars ångbåtsresande sällan medföra, och att hon egt ordningssinne nog, att åt kaptenen under resan aflemna sitt pass, till all möjlig säkerhets vinnande för sin person. Sergeanten satt i många tankar nere i matsalongen — märk matsalongen! — det är den, dit fördäckspassagerare, åtminstone de af tillräckligt mod och hurtigt utseende, få intränga vid matstunderna. Det var nu ungefär frukosttid, eller kunde lätt blifva det, ifall man reqvirerade en portion. Sergeanten tänkte så här: En glasmästardotter ifrån Lidköping — det är en småstad, långt, långt bort ifrån Stockholm. En mamsell? på sätt och vis, ja. En borgardotter, dock af ringaste borgarklassen. Ett intagande och märkvärdigt mellanting! Landtflicka icke, bondflicka alls icke — men icke heller riktigt af bättre klass. Hvad skall en sådan egentligen anses för? hvad kallas? Det är någonting outgrundligt i denna mellansort. Låt se — tag hit en biffstek! }} {{clear}} {{Veckans lästips | titel = En studie i rött (1918) | visadtitel = En studie i rött | författare = Arthur Conan Doyle | bild = En studie i rött 1918-front cover.jpg | bildtext = Framsidan av 1918 års svenska utgåva | introduktion = '''''[[En studie i rött (1918)|En studie i rött]]''''' är [[Författare:Arthur Conan Doyle|Arthur Conan Doyles]] första roman om privatdetektiven Sherlock Holmes där han med doktor Watson undersöker han ett blodigt mord. Den skarpsinnige Holmes kan med ett fåtal observationer dra korrekta slutsatser. Här i översättning av [[Författare:Ellen Ryding|Ellen Ryding]]: | utdrag = »Hur tusan kunde du gissa det?» frågade jag. »Gissa vad?» sade han retligt. »Att karlen var en f. d. underofficer vid flottan.» »Jag har inte tid med struntsaker», svarade han snäsigt. Så tillade han med ett småleende: »Förlåt min ohövlighet; du klippte av tråden i min tankegång, men det var kanske rätt bra. Jaså, du var verkligen inte i stånd att se, att karlen varit underofficer vid flottan?» »Nej, det var jag visst inte.» »Det är lättare att se än att förklara, hur jag kan veta det. Om någon bad dig bevisa, att två gånger två är fyra, skulle du kanske finna det svårt nog, och likväl är du säker på, att saken förhåller sig så. Till och med tvärs över gatan kunde jag se, att karlen hade ett stort, blått ankare tatuerat på ena handen. Det tydde på saltsjö och långa resor. Han hade emellertid även militärisk hållning och de reglementerade polisongerna. Där hade vi flottan. Han uppträdde med en viss självsäkerhet och såg ut, som om han varit van att befalla. Du märkte kanske, hur han höll huvudet och hur kraftigt han svängde sin käpp? Efter anletsdragen att döma, var han en hederlig, duktig, medelålders man — allt fakta, som kommo mig att tro, att han varit underofficer.» »Underbart!» utropade jag. }} {{clear}} {{Veckans lästips | titel = Folkungaträdet/Bjälboarfvet | visadtitel = Bjälboarfvet | författare = Verner von Heidenstam | bild = Frontespizio Folkungaträdet Bjälboarvet.jpg | bildtext = Omslag | introduktion = '''''[[Folkungaträdet/Bjälboarfvet|Bjälboarfvet]]''''' av [[Författare:Verner von Heidenstam|Verner von Heidenstam]] ingår i dennes romansvit ''Folkungaträdet'' och handlar om striderna mellan Birger Jarls söner på 1200-talet. | utdrag = Det var dymmelonsdag och kyrkklockorna hängde stumma med bunden kläpp. Människorna hade ännu icke tvättat askan ur håret efter botgöringen på askonsdagen, och de längtade till påskmorgonens sköna fest, då de under sång åter skulle få beströ kyrkgolfvet med hackadt enris. Barnen, som visste, att de skulle risas i sängen, när de vaknade på långfredagen, gingo modstulna omkring. De mindes sedan gammalt, att det ingalunda var någon lek utan brukade sluta med ett sådant skriande, att det hördes ifrån gård till gård. Ett mörkt och tungt väder med isande blåst hade också rådt under hela fastlagen, och sinnena blefvo hårda. På skogsvägen öster om Bjälbo kom en flock bergsfolk från Stålberget i det aflägsna Järnbärarland. Skaran hade blifvit plundrad under vägen, och af hela foran återstod bara en ensam släde, förspänd med en oxe och en halt häst. Släden hade skapnad af en båt för att kunna flyta, om isen brast på något af de talrika vattendragen. }} {{clear}} {{Veckans lästips | titel = Jorden rundt på åttio dagar | visadtitel = | författare = Jules Verne | bild = Verne Tour du Monde.jpg | bildtext = Omslag till första franska upplagan | introduktion = '''''[[Jorden rundt på åttio dagar]]''''' från 1873 är en av [[Författare:Jules Verne|Jules Vernes]] mest kända romaner och handlar om den engelske gentlemannen Phileas Fogg som slår vad om att han kan resa jorden runt på just 80 dagar. Han förföljs dock av detektiven Fix som tror att Fogg är på flykt efter att ha stulit 55 000 pund från Bank of England. | utdrag = Engelsman var Phileas Fogg nog, men kanske icke Londonare. Man hade aldrig sett honom på Börsen, icke i banken, icke på något enda af kontoren i City. Aldrig hade i Londons hamnbassiner eller i dess »docks» inlöpt något fartyg, som hade Phileas Fogg till redare. Denne gentleman var icke med i någon enda af förvaltningsgrenarna. Hans namn hade aldrig hörts i något advokat-kollegium, aldrig i Temple, aldrig i Lincolns-Inn, icke heller i Grays-Inn. Aldrig uppträdde han vid ''Court of Chancery'' eller vid ''Queens Bench,'' icke inför ''Court of Exchiquier,'' icke heller inför <i>Court of Arches.</i> Han var hvarken industriidkare, eller grosshandlare, eller minuthandlare, eller jordbrukare. Han var ej medlem af'' Royal Institution of Great Britain,'' icke heller af'' Institution of London,'' icke heller af ''Institution of Artisans,'' icke af ''Institution Rusell,'' icke af ''Literary Institution of West,'' icke af <i>Institution of Right,</i> icke heller af denna <i>Institution of Arts and Sciences United,</i> som är stäld under direkt beskydd af ''Her most gracious Majesty.'' Med ett ord, han tillhörde icke något enda af dessa talrika sällskap, som allt mer och mer vinna mark i Englands hufvudstad, från ''Society of Armorica'' ända till ''Society of Entomology,'' grundadt hufvudsakligen i ändamål att förstöra skadliga insekter. Phileas Fogg var medlem af Reform-klubben i London, det var alltsammans. }} {{clear}} {{Veckans lästips | titel = Carl von Linnés resa till Skåne 1749 | visadtitel = | författare = Carl von Linné | bild = Linnes Skånska Resa.jpg | bildtext = Omslag till första upplagan 1751 | introduktion = I '''''[[Carl von Linnés resa till Skåne 1749]]''''' har [[Författare:Carl von Linné|Carl von Linné]] upptecknat sina intryck från sin rundresa i Skåne 1749. I Skåne får han bland annat se storkarna bygga bon: | utdrag = Storkar sågos här i Skåne mest vid byarna, där de byggt sina boen som de största ressel i de högsta trän. Inbyggarena räknade för gott märke, att denna fågel hölt sig vid husen, och därföre att ännu mer bekväma honom att logera hos sig, hava de esomoftast huggit toppen av det högsta träd vid husen och däruppå lagt ett vagnshjul, att fåglarne härpå måtte kunna bygga. Storkarne fara bort var höst. Om de fara till de varma länder, eller om de vila på sjöbotten med svalorna, är ännu ovisst, men de komma igen vart år och bygga på samma bo, som änteligen blir ganska stort av riskvistar. Nu sutto de små ungar i boet, och den ena storken stod på sidan av boet att liksom över ungarna hålla vakt, medan den andra var ute på värv. Storkarna gjorde ingen skada utan snarare gagn, med det de plockade bort alla ormar och grodor där på nejden. Storkarne våga sig sällan högre upp i landet, än där Skånes mildare klimat slutas, vilket är ett stort prov om klimatets differens i Skåne, och att fåglarna ävensom trän och växter hava sina landamären, över vilka de sällan få skrida. Hela tjogen av sparvar hade innästat sig under sidorna av storkens bo, att där bygga och utkläcka sina ungar emillan kvistarna, dem storken ädelmodigt låtsade sig icke se. Emellertid underhöllo de en ständig musik för honom och hans ungar. }} {{clear}} {{Veckans lästips | titel = Borggårdstalet | visadtitel = | författare = | bild = Gustav V speaks in 1914.jpg | bildtext = Gustav V håller tal på borggården | introduktion = '''''[[Borggårdstalet]]''''' var det tal som Gustav V höll inför tusentals människor på Stockholms slotts borggård den 6 februari 1914 i samband med bondetåget. Bakgrunden var att regeringen inte hade velat satsa så mycket pengar på försvaret som vissa hade hoppats på och som den föregående regeringen, regeringen Lindman, och riksdagen hade beslutat. Sven Hedin hade gjort sig känd som en försvarsvän som i föredrag och talarturnéer förespråkade en ökad satsning på försvaret. Han kände till att det från bondehåll planerades en större uppvaktning till kungen, dock utan att vara inblandad i det organisatoriska arbetet. Hedin diskuterade ofta försvarsfrågor med löjtnant Carl Bennedich och började i slutet av januari 1914 diskutera hur kungen med ett tal borde besvara denna uppvaktning. En natt omkring den 22 januari skrev de ned ett förslag. Förmodligen den 25 januari ringde Hedin upp kabinettkammarherren greve Claes Lewenhaupt och bad att få träffa kungen. De träffades samma dag och Hedin bad kungen att ta en titt på utkastet. Kungen läste talet två gånger och förklarade sedan att detta var det tal han skulle hålla. Kungen hade redan bett riksmarskalken greve Douglas att skriva ett tal men denne uppskattade att Hedin nu skrivit ett tal som kungen accepterat. Gustav V höll talet på inre borggården. För de människor som inte fått plats på inre borggården lästes talet upp på nytt av kronprins Gustav prins Carl. | utdrag = }} {{clear}} {{Veckans lästips | titel = En julsång på prosa (Wikisource-översättning) | visadtitel = En julsång på prosa | författare = Charles Dickens | bild = George c scott as scrooge.jpg | bildtext = Ebenezer Scrooge | introduktion = '''''[[En julsång på prosa (Wikisource-översättning)|En julsång på prosa]]''''', även känd som '''''En julsaga''''', är en roman av [[Författare:Charles Dickens|Charles Dickens]] som utspelas i jultid och som handlar om den gamle och vresige Ebenezer Scrooge som är för snål för att fira jul: | utdrag = Dörren till Scrooge skrivkammare stod öppen, så att han kunde hålla ögonen på sin skrivare, som satt i en dyster liten cell, snarare en liten skrubb och kopierade brev. En mycket liten brasa brann i Scrooges eldstad, men i skrivarens eldstad brann en som var så mycket mindre, att det föreföll som om det endast bestod av ett stycke kol. Men han kunde inte fylla på den, eftersom Scrooge förvarade kolhämtaren i sitt eget rum; och så snart skrivaren kom in dit med skoveln, förutspådde hans herre deras oundvikligt snara avsked från varandra. Varvid skrivaren satte på sig sin vita stortröja och försökte värma sig vid sitt ljus; ett försök som, eftersom han inte var en man med utpräglad fantasi, misslyckades. ”God jul, morbror, Gud vare med Dig!” ropade en gladlynt röst. Den tillhörde Scrooges systerson, som stod inför honom så hastigt, att detta var det första tillkännagivandet av hans ankomst. ”Bah!” sade Scrooge. ”Humbug!” Han hade värmt sig i så hög grad genom sin snabba gåsmarsch genom frosten och dimman, denne Scrooges systerson, att han formligen glödde; hans ansikte var rödaktigt och vackert; hans ögon lyste och hans andedräkt ångade. ”Julen en humbug, morbror?” sade Scrooges systerson. ”Det är jag övertygad om att Du inte menar!” ”Det gör jag” sade Scrooge. ”God jul! Vad rätt har Du att glädja dig? Vad anledning har Du att vara glad? Är Du inte tillräckligt fattig ändå?” ”Ge med dig nu, morbror”, svarade systersonen med glädje i rösten. ”Vad rätt har Du att vara så dyster? Vad skäl har Du att vara vresig? Är Du inte tillräckligt rik ändå?” Eftersom Scrooge inte hade något bättre svar till hands vid detta tillfälle, sade han åter ”Bah!” och följde upp det med ordet ”humbug!”. }} {{clear}} {{Veckans lästips | titel = Anne på Grönkulla | visadtitel = | författare = Lucy Maud Montgomery | bild = Anne of Green Gables - pg257a.jpg | bildtext = Anne balanserar på takåsen | introduktion = '''''[[Anne på Grönkulla]]''''' av [[Författare:Lucy Maud Montgomery|Lucy Maud Montgomery]] handlar om den föräldralösa Anne som vid 11 års ålder kommer till ett äldre syskonpar. Här i [[Författare:Karin Jensen|Karin Jensens]] översättning slår hon vad om att hon kan klättra upp på ett tak och promenera på takåsen: | utdrag = Det var väl inte någonting så värst märkvärdigt att kunna gå på ett litet lågt trästaket, sade hon. — I Marysville kände jag en flicka, som kunde gå på själva takåsbjälken på ett tak. — Det tror jag inte, sade Josie ögonblickligen. Jag tror inte, att någon människa kan gå på en takåsbjälke. <i>Du</i> kan det åtminstone inte. — Kan jag inte? ropade Anne. — Visa då, att <i>du</i> törs, sade Josie i utmanande ton. Men jag påstår, att du <i>inte</i> törs klättra upp och gå på takåsbjälken över fru Barrys kök. Anne bleknade, men här var tydligen intet val. Hon gick bort mot huset, där en stege stod rest mot kökstaket. Alla flickorna i femte klassen läto höra ett »o!» — dels av spänning, dels av fruktan. — Gör det inte, Anne! bönföll Diana. — Du faller ned och slår ihjäl dig. Bry dig inte om Josie Pye. Det är inte rätt att mana ut någon att göra någonting så farligt. — Jag måste göra det. Min heder står på spel, sade Anne högtidligt. — Jag ska gå på takbjälken, Diana, eller låta mitt liv på kuppen. Om jag slår ihjäl mig, så får du min pärlring. }} {{clear}} {{Veckans lästips | titel = Fänrik Ståls sägner | visadtitel = | författare = Johan Ludvig Runeberg | bild = Albert Edelfelt - Sven Duva.jpg | bildtext = Sven Dufva | introduktion = '''''[[Fänrik Ståls sägner]]''''' av poeten [[Författare:Johan Ludvig Runeberg|Johan Ludvig Runeberg]] handlar om kriget mellan Sverige och Ryssland 1808—1809. Den första dikten, ''[[Vårt land]]'', har blivit Finlands nationalsång. En av de mest kända dikterna är ''Sven Dufva'', om bondpojken som med klent förstånd men friskt mod går ut i strid när ryssarna anfaller: | utdrag =<p>Nu skulle Dufva få sig pli och läras exercis, <br />det var en lust att se derpå, det gick på eget vis. <br />Korpralen skrek och skrattade och skrattade och skrek, <br />men hans rekryt förblef sig lik vid allvar som vid lek.</p> <p>Han var visst outtröttelig, om nå'nsin någon ann', <br />han stampade, att marken skalf, och gick, så svetten rann; <br />men roptes vändning åt ett håll, då slog han bom på bom, <br />tog höger-om och venster-om, men ständigt rakt tvärt om.</p> <p>Gevär på axel lärde han, gevär för fot också, <br />att skyldra, fälla bajonett, allt tycktes han förstå; <br />men roptes skyldra, fälde han som oftast bajonett, <br />och skreks gevär för fot, flög hans på axeln lika lätt.</p> }} {{clear}} {{Veckans lästips | titel = Skattkammarön | författare = Robert Louis Stevenson | bild = Treasure Island (1920) - 2.jpg | bildtext = Long John Silver och Jim | introduktion = '''''[[Skattkammarön]]''''' av [[Författare:Robert Louis Stevenson|Robert Louis Stevenson]] är en klassisk äventyrsroman om unge Jim som hittar en skattkarta över en nedgrävd skatt och ger sig iväg på en skattexpedition. Romanen börjar med att en gammal sjörövare tar in på värdshuset där Jim bor: | utdrag = Jag minns honom som om det varit igår, då han kom traskande till värdshusets dörr, med sin sjömanskista på släp efter sig på en skottkärra — en lång, stark, tung, nötbrun man, med sin tjärade hästsvans över axlarna på den smutsiga, blå rocken, händerna nariga och ärrade, med svarta sorgkanter under de trasiga naglarna och med sabelhuggsärret över ena kinden i en smutsvit, likblek färgton. Jag minns hur han såg ut över fjärden och visslade för sig själv under tiden, för att därpå börja sjunga den gamla sjömanssången som han så ofta skulle komma att upprepa: <poem>Femton man på en död mans kista – Jo-ho-ho och en flaska med rom!</poem> med den höga, gamla skälvande rösten, som verkade ha stämts och brutits vid ankarspelet. Så knackade han på dörren med ena änden av en käppliknande båtshake som han bar med sig och då min far öppnade, krävde han burdust att få ett glas rom. }} {{clear}} {{Veckans lästips | titel = Kris i befolkningsfrågan folkupplaga | författare = | bild = Kris i befolkningsfrågan folkupplaga.djvu | bildtext = Omslag till folkupplagan | introduktion = Alva och Gunnar Myrdals bok '''''[[Kris i befolkningsfrågan folkupplaga|Kris i befolkningsfrågan]]''''' från 1934 är en av 1900-talets mest omtalade inhemska politiska skrifter: | utdrag = Ett önskemål både från socialpedagogisk och arvsbiologisk synpunkt är därför till en början en så sträng lagtillämpning som möjligt. I de fall där rättskapacitet icke kan förnekas, trots att eljest förutsättningarna för sterilisering äro för handen, böra läkare och sociala myndigheter vara verksamma för att förmå vederbörande att frivilligt underkasta sig sterilisering. Visar sig denna påtryckning i alltför många fall ineffektiv, så bör en skärpning av steriliseringslagen övervägas, innebärande rätt för samhällets organ att också emot deras vilja sterilisera även rättskapabla. Vidare bör steriliseringsförfarandet för ett helt skikt av individer, som man icke anser sig kunna sterilisera, kompletteras genom en effektiv kostnadsfri spridning av preventivmedel och – där likväl havandeskap kommer till stånd – genom abort på eugeniska och sociala indikationer. Även om man så småningom kan komma rätt långt på dessa vägar är det tämligen givet, att förväntningarna om resultat icke få överdrivas. Vad först gäller bortrensningen av de olämpliga barnuppfostrarna genom inskränkning av deras fortplantningsfrihet, kommer denna med all säkerhet icke att bli fullständig i den grad man skulle önska. Samhället kommer även i framtiden att få nöja sig med att i ett flertal fall skilja barnen från olämpliga föräldrar och därmed från skadliga miljöinflytelser. }} {{clear}} {{Veckans lästips | titel = Dag-Bok Öfwer en ifrån Stockholm igenom åtskillige Rikets Landskaper gjord Resa, År 1749 | författare = Carl Hårleman | bild = Carl Hårleman, 1700-1753, friherre (Martin van Meytens d.y.) - Nationalmuseum - 15727.tif | bildtext = | introduktion = [[Författare:Carl Hårleman|Carl Hårleman]] var inte bara verksam som överintendent vid uppbyggnaden av Stockholms slott, han var också ansvarig för uppsynen av kronans byggnadsverk över hela landet. I sin '''''[[Dag-Bok Öfwer en ifrån Stockholm igenom åtskillige Rikets Landskaper gjord Resa, År 1749]]''''' har han skrivit ned sina intryck vid en resa genom södra Sverige sommaren 1749. Humöret stiger när resesällskapet lämnar Smålands skogar och kommer till Skåne: | utdrag = Inemot Broby öpnade sig et härligt land. Glada fält, bärande åkrar, blomstrande ängar, nära wid hwarannan lysande Kyrkor, tätt tilsammans liggande byar, gårdar prydda med löfträn, en ny och inwånarnes större förmögenhet betydande klädedrägt, med et ord, all ting kom oss at förglömma de förre dagars olust, och lemnade oss ej annan önskan öfrig, än at denne orts, förr så förträffelige, ek- och bok-skogar wore något mindre medtagne. Igenom et både sinnen och ögon så frögdande land ankommo wi, sedan wi lemnat Christianstad på wänstra handen, d. 10 om aftonen, til det så besynnerligen wäl belägne Maltesholm uti Gärdt härad, och förblewo der i et ej mindre än sjelfwa orten kärt och angenämt sällskap, til d. 17. }} {{clear}} {{Veckans lästips | titel = Hjelpreda I Hushållningen För Unga Fruentimber | författare = Cajsa Warg | bild = Cajsa Wargs kokbok.jpg | bildtext = Cajsa Wargs kokbok | introduktion = '''''[[Hjelpreda I Hushållningen För Unga Fruentimber]]''''' eller '''''Cajsa Wargs kokbok''''' av [[Författare:Cajsa Warg|Cajsa Warg]] publicerades första gången 1755 och är en bok om hur ett hushåll bör skötas. Dess recept fick stor betydelse fram till mitten av 1800-talet. Här finns bland annat ett recept på crème brûlée: | utdrag = Tag 10 lod såcker, doppa det uti watten och slå 2 skedblad watten dertil, at såckret får wäl smälta, lägg altsammans uti en malm- eller silfwer-panna, hwilken sättes på koleld, och låter det blifwa hel gulbrun; men röres flitigt, at det ej blifwer brändt; då såckret är brunt, slås et halft stop söt miölk deruti och röres wäl om, at det får smälta: men laga så, at miölken straxt kokar up: när såckret är wäl smält och miölken ser brun ut, så slås hon uti en skål at kallna; då tages 10 ägge-gulor, de wispas wäl, miölken slås dertil, samt litet sönderstött canel och röres tilhopa, sedan slås det på et silfwer-fat och sättes i ugnen, när det stannar, är det färdigt, och kan ätas då både warmt och kallt. Den som wil bruka tenn-fat, så kan det sättas på en kokande watten-gryta, så skadas ej brädden. }} {{clear}} {{Veckans lästips | titel = Germania | författare = | bild = Gaius Cornelius Tacitus mirror.jpg | bildtext = Publius Cornelius Tacitus | introduktion = '''''[[Germania]]''''' av den romerske historikern [[Författare:Publius Cornelius Tacitus|Publius Cornelius Tacitus]] har haft stor betydelse som ett av få bevarade historiska verk om länderna i Europa norr om det romerska riket. Tacitus har troligen inte själv besökt området utan byggt på andra historiska verk. Samtliga kopior troddes vara försvunna tills ett manuskript hittades i klostret i Hersfeld 1425. Bland de många germanska folk som omnämns finns bland andra suionerna: | utdrag = Härefter följa suionernas samhällen, belägna ute i själfva oceanen; de äro starka utom genom män och vapen äfven genom flottor. Deras fartygs byggnad är däri skiljaktig från andras, att de hafva stäf i båda ändar och alltså alltid hafva en framstam färdig till landning. De använda inga segel, ej heller fästa de årorna i fasta rader vid spanten. Liksom bruket är på åtskilliga floder, äro deras åror lösa ock flyttbara åt ena eller andra hållet, allt efter behofvet. Hos dem står äfven rikedom i anseende, och därför härskar också en enda kung utan några inskränkningar och med rätt till ovillkorlig lydnad. Äfven äro hos dem vapnen icke, såsom hos öfriga germaner, i fritt bruk, utan instängda och under bevakning och det till på köpet af en slaf — oceanen hindrar nämligen plötsliga infall af fiender, och beväpnade skaror, som gå sysslolösa, förfalla ju lätt till själfsvåld, hvadan det ligger i konungens intresse att sätta hvarken en ädling eller en friboren eller ens en frigifven till vakt öfver vapnen. }} {{clear}} {{Veckans lästips | titel = Den röda nejlikan | författare = Emma Orczy | bild = Baroness Emma Orczy (Bassano).jpg | bildtext = | introduktion = '''''[[Den röda nejlikan]]''''' är en äventyrsroman av författtaren [[Författare:Emma Orczy|Emma Orczy]] om den brittiske gentlemannen Sir Percival Blakeney som utåt uppträder som en fjant men som i hemlighet räddar människor från skräckväldets Frankrike: | utdrag = Vad sir Percy själv beträffar, så ansågs han allmänt vara totalt olämplig för det vanskliga värv han lagt på sina skuldror. Hans huvudbetingelse därför tycktes bestå uti hans blinda dyrkan av gemålen, hans stora rikedomar och den höga gunst, vari han stod vid det engelska hovet. Men londonsocieteten var av den me­ningen, att när man betänkte hans eget inskränkta förstånd, hade det varit klokare av honom att skänka de nyssnämnda, högst av­sevärda materiella förmånerna åt en mindre talangfull, mindre spi­rituell hustru. I sitt vackra hem i Richmond spelade han med orubblig bonhomie andra fiol; på sin bedårande unga fru slösade han juve­ler och lyxartiklar av alla slag, vilka hon tog emot med oefter­härmligt behag. I gengäld utövade hon värdinneskapet på hans ståtliga slott med samma älskvärdhet, varmed hon förut hemma hos sig välkomnat Paris’ intelligensklick. I rent yttre avseende var sir Percy Blakeney obestridligen en vacker karl — frånräknat den loja, uttråkade min, som han alltid bar. Han var städse högst elegant klädd och brukade »lancera» de överdrivna »<i>incroyable</i>»-moder, som nyss börjat tränga från Paris till England, med den säkra och goda smak, som är den engelske gentlemannen medfödd. }} {{clear}} {{Veckans lästips | titel = Djungelboken | författare = Rudyard Kipling | bild = Jungle Book Rudyard Kipling poster.jpeg | bildtext = Annons för boken | introduktion = '''''[[Djungelboken]]''''' av den brittiske författaren [[Författare:Rudyard Kipling|Rudyard Kipling]] är en novellsamling om livet bland djuren i Indiens djungel. En av de återkommande karaktärerna är en liten pojke, Mowgli, som växer upp i Indiens djungel, uppfostrad av vargar. Här i översättning av [[Författare:Tom Wilson|Tom Wilson]]: | utdrag = Det prasslade litet i busksnåret, och Vargfar kröp ihop, färdig att ta språng. Då skulle ni, om ni varit där, ha fått se någonting av det mest besynnerliga i världen — vargen åtrade sig mitt i språnget. Han hade gjort satsen, innan han såg vad han tog språng efter, och därpå ville han hejda sig. Följden blev, att han sköt rakt upp i luften en fyra eller fem fot och så damp ned igen nästan på samma fläck. »En människa!» fräste han. »En människovalp! Titta bara!» Rakt framför honom, hållande sig i en lågt sittande gren, stod en naken brun gosse, som nyss hade lärt att gå — en så söt och knubbig liten pyssling, som någonsin nattetid hade kommit till en vargs håla. Han tittade upp i Vargfars ansikte och skrattade. »Är det där en människovalp?» sade Vargmor. »En tocken har jag aldrig sett förr. Bär hit honom.» }} {{clear}} {{Veckans lästips | titel = Vildmarks- och kärleksvisor | författare = Erik Axel Karlfeldt | bild = Erik Axel Karlfedt, the poet (Carl Larsson) - Nationalmuseum - 36992.tif | bildtext = | introduktion = Poeten [[Författare:Erik Axel Karlfeldt|Erik Axel Karlfeldt]] är en av den svenska litteraturens nittiotalister genom sin debut 1895 med diktsamlingen '''''[[Vildmarks- och kärleksvisor]]'''''. | utdrag = <p>Bliv ej förskräckt och fly ej din kos, <br />då jag nalkas vid landsvägskröken! <br />Jag räcker snårets dammiga ros <br />med min hyllning till godsets fröken.</p> <p>Jag är en fyr av bondestånd, <br />en spelman på väg och vid dike. <br />Jag är en diktens vagabond, <br />försvarslös i andens rike.</p> <p>Jag var skolast, men mitt mod blev knäckt <br />under bördan av formler och glosor. <br />Nu vill jag byta pedantens dräkt <br />mot lantliga blaggarnshosor.</p> <p>Så tag mig upp och giv mig försvar, <br />du drottning av gröna ängar, <br />och gör mig till en slåtterkarl <br />bland dina legodrängar.</p> <p>Min själ är ung och min kropp är stark, <br />och väl kan jag slita en sommar <br />för att se dig ibland, där du går i din mark <br />och friskt i solskenet blommar.</p> }} {{clear}} {{Veckans lästips | titel = Wärend och Wirdarne del 1 | visadtitel = Wärend och Wirdarne | författare = Gunnar Olof Hyltén-Cavallius | bild = Inglinge-hög Hög med blotsten vid Ingelstad (Hyltén-Cavallius Wärend och Wirdarne (1864) s151.jpg | bildtext = Inglinge hög vid Ingelstad | introduktion = '''''[[Wärend och Wirdarne del 1|Wärend och Wirdarne]]''''' av folklivsforskaren [[Författare:Gunnar Olof Hyltén-Cavallius|Gunnar Olof Hyltén-Cavallius]] handlar om folkliv i Värend i södra Småland, närmare bestämt om hur folktron är påverkad av hedendomen och kvarlevande tro på Tor och Oden. Författaren menar också att Småland först befolkades av trollen: | utdrag = Rådfråga vi folkets egna minnen om det eller de urfolk, hvilka i en ytterst aflägsen tid först uppträdt i Wärend och med hvilka landets sednare bebyggare vid sitt inträngande kommo i beröring; så möta oss djupt ur forntiden de dunkla sägnerna om Trollen (Troll-gubbar, Trollkäringar, och i en något förändrad mening: troll-karlar, trollkonor, trollbackor) Till utseendet äro de stygga, och när någon ännu skämtvis kallar en annan »ditt leda troll», »ditt stygga troll», eller säger »du ser ut som ett troll», är det visserligen icke för att beteckna någon slags fagerlek. Trollqvinnan, och serdeles skogsnufvan, har långa, hängande bröst, hvilka hon när hon löper slänger upp på skuldrorna. Trollen gå eljest klädda i grå kläder, med en röd pinnhätta, batt-hätta (toppmössa), på hufvudet, och med håret hängande ned på axlarne. Deras röst är gnällande, hvadan de i norra Skåne jemväl få namn af Peblinge. De bo »i backarne», »i bergen», »under jorden», djupt in i skogarne och långt ifrån menniskobygder. Der har man stundom sett röken från deras kulor stiga upp ur jorden eller ur någon gömd skrefva, hvaraf minnet bibehåller sig i det ännu gängse uttrycket att »det är trollen som kölna (ɔ: elda)», när dimman eller solröken om sommaren stiger upp kring kullarne. Det är blott sällan som de nalkas någon menniskoboning, men när det var sträng vinter och mycket kallt »kommo de fordom in i stugorna, satte sig i grufvan och jemrade och uslade sig» }} {{clear}} {{Veckans lästips | titel = Svea Rikes häfder | författare = Erik Gustaf Geijer | bild = Geijer Erik Gustaf.jpg | bildtext = | introduktion = '''''[[Svea Rikes häfder]]''''' är en fackbok om Nordens historia av professorn i historia [[Författare:Erik Gustaf Geijer|Erik Gustaf Geijer]] från 1825. Utifrån den för tiden förhärskande historiesynen där myter och sagor ansågs kunna användas som historisk källa ger Geijer en genomgång av Nordens förhistoria. Som källa används bland annat myter och sagor ur den nordiska mytologin som ''Ynglingasagan'', ''Den poetiska Eddan'' och ''Den prosaiska Eddan'' samt redogörelser om Norden av historiker och krönikörer som Snorre Sturlason, Adam av Bremen, Saxo Grammaticus med flera. Verket kom till efter att redaktören för ett franskt uppslagsverk kontaktade Karl XVI Johan och bad denne ordna att någon lärd person skulle skriva om Sveriges historia mellan 1770 och 1819. Skeendet därefter är oklart men det står klart att Geijer har missförstått vad som har varit uppdraget och börjat skriva på ett verk om Sveriges historia från forntid till nutid. Verket tog flera år att skriva klart och arbetet ledde till att Geijer blev invald i Vitterhetsakademien 1824. Geijers redogörelse för den svenska historien från 1000-talet och framåt publicerades i tre band med titeln ''Svenska folkets historia''. | utdrag = }} {{clear}} {{Veckans lästips | titel = Oliver Twist | författare = Charles Dickens | bild = Oliver Twist - Samhällsroman - Sida 005.jpg | bildtext = Oliver ber om en extra portion | introduktion = '''''[[Oliver Twist]]''''' är den brittiske författaren [[Författare:Charles Dickens|Charles Dickens]] mest kända roman och handlar om den föräldralöse Olivers öden i 1800-talets London. Här i svensk översättning av [[Författare:Ernst Lundquist|Ernst Lundquist]]: | utdrag = Kvällen kom, gossarne sutto på sina platser, föreståndaren (i sin kokdräkt) ställde sig vid pannmuren, och de biträdande fattighjonen intogo sina platser bredvid honom. Hafresoppan utdelades, och man bad en rikligt tilltagen bön öfver den knappa kosten. Sedan hafresoppan försvunnit, började gossarne tissla och tassla, de blinkade till Oliver, och de närmast sittande puffade till honom. Han var endast ett barn, men hunger och förtviflan gjorde honom hänsynslös. Han reste sig från bordet, steg med skål och sked i handen fram till föreståndaren och sade, helt häpen öfver sin egen dristighet: »Ursäkta, herr föreståndare, får jag litet mera mat?» Den välfödde, rödblommige föreståndaren bleknade. Som förstenad af öfverraskning stirrade han ett ögonblick på den lille upprorsmakaren och grep sedan efter kitteln för att ej falla omkull. De biträdande kvinnorna voro förlamade af bestörtning, gossarne af förskräckelse. »Hvad?» mumlade föreståndaren slutligen med svag röst. »Ursäkta, jag skulle be om litet mera», upprepade Oliver. Föreståndaren slog honom i hufvudet med slefven, grep honom i armen och ropade på uppsyningsmannen. Direktionen var fördjupad i högtidlig rådplägning, då herr Bumble kom instörtande, alldeles utom sig, vände sig till den rödbrusige herrn i den högryggade länstolen och sade: »Ber om ursäkt, herr Limbkins... men Oliver Twist har begärt mera!» Direktionen for upp, slagen af skräck. »Begärt mera?!» frågade herrn i länstolen. »Sansa er, Bumble, och svara ordentligt! Är det meningen, att han har begärt mera, sedan han fått den i reglementet fastställda portionen?» »Ja.» »Den pojken slutar i galgen», förklarade herrn i hvita västen. »Sanna mina ord, han slutar i galgen.» }} {{clear}} {{Veckans lästips | titel = En skandal i Böhmen | författare = Arthur Conan Doyle | bild = A Scandal in Bohemia-04.jpg | bildtext = Illustration av Sidney Paget | introduktion = '''''[[En skandal i Böhmen]]''''' var den första av [[Författare:Arthur Conan Doyle|Arthur Conan Doyles]] noveller om Sherlock Holmes som publicerades i ''Strand Magazine''. En kväll får Holmes och doktor Watson besök av en inledningsvis anonym herre som visar sig vara kungen av Böhmen som har ett problem som måste lösas: | utdrag = »Saken förhåller sig i korthet så: för fem år sedan gjorde jag under en längre tids vistelse i Warschau bekantskap med den kända äventyrerskan Irene Adler. Namnet är er utan tvivel välbekant?» »Var snäll och slå upp det i mitt register, Watson», mumlade Holmes utan att öppna ögonen. Under många år hade han haft för vana att noggrannt och systematiskt anteckna namn och händelser, och man behövde endast nämna en person eller ett faktum, för att han skulle kunna vara i stånd förse en med den önskade upplysningen. I detta fall fann jag den ovannämnda damens biografi inflickad mellan levnadsbeskrivningen över en judisk rabbin och en stabskapten, som skrivit en avhandling om djupvattensfiskar. »Låt mig se!» sade Holmes. »Ja visst, ja! Född i New Jersey 1858. Kontra-alt, ja! La Scala — primadonna vid kejserliga operan i Warschau — jaha, ja! Dragit sig tillbaka från scenen — bor i London — riktigt, ja! Ers Majestät trädde, antar jag, i förbindelse med den unga damen, skrev ett par komprometterande brev till henne och vill nu gärna ha dessa dokument tillbaka?» }} {{clear}} {{Veckans lästips | titel = Berättelser ur svenska historien | författare = Anders Fryxell | bild = Fryxell-Berattelser.jpg | bildtext = Titelblad till andra delen | introduktion = '''''[[Berättelser ur svenska historien]]''''', med undertiteln ''Till ungdomens tjenst utgifven'', är ett historiskt bokverk av [[Författare:Anders Fryxell|Anders Fryxell]] (1795–1881), som utkom i 49 volymer 1828–1893. Arbetet med verket pågick mycket länge. Första volymen utkom redan 1823, när Fryxell var 28 år, och den sista 56 år senare, 1879, där Fryxell kommit fram till Gustaviansk tid. Tre ytterligare volymer, som avhandlade Gustav III:s och Gustav IV Adolfs tid, skrevs av Otto Sjögren och utkom 1891–1893. De första volymerna skrevs helt utan någon forskning. Källorna var äldre historiker, vars berättelser Fryxell broderade ut till spännande berättelser. Från och med beskrivningarna av det sena 1500-talet ansåg sig Fryxell dock behöva förlita sig på arkivforskning, även om han höll fast vid sin målsättning att skriva för ungdomen och de bredare folkliga lagren. Med de fyra volymerna om Kristinas förmyndares och hennes egen regerings historia (1838–42) omlades dock planen fullständigt. Uppgiften blev anspråksfullare, och verket blev nu en på självständiga forskningar stödd historia. Omfånget svällde samtidig oerhört, i 10 volymer hade skildringen förts fram till 1654, i 36 volymer inrymdes de följande 117 åren till Gustaf III:s revolution 1772. Eftersom Fryxell främst utgick från att biografera de historiska personerna, fick skildringar av samhällslivets utveckling en mer undanskymd plats i dessa verk. Fryxell mötte hårt motstånd från samtidens och eftervärldens historiker för sin historieskrivning men hans bokverk om Sveriges historia fick som inget annat stor spridning bland allmänheten. | utdrag = }} {{clear}} {{Veckans lästips | titel = Agneta Horns lefverne | författare = Agneta Horn | bild = Det här är Agneta Horn 2013-11-05 20-11.jpg | bildtext = | introduktion = [[Författare:Agneta Horn|Agneta Horn]] levde mellan 1629 och 1672 och var dotter till fältmarskalken Gustaf Horn. Dagboken '''''[[Agneta Horns lefverne]]''''' ger en god inblick i den svenska högadelns familjeliv under stormaktstiden. Hon inleder med en ''Beskrifning öfver min elända och mycket vedervärtiga vandringes tid samt alla mina mycket stora olyckor och hjärtans hårda sorger och vedervärtighet som mig därunder hopetals har mött alltifrån min första barndom och huru Gud alltid har hulpit mig med ett godt tålamod igenom gå alla mina vedervärtigheter''. Horn jämställer sig med bibelns Job och ser sitt eget liv som en parallell till detta bibliska exempel med Guds hårda prövningskonst. Manuskriptet till ''Agneta Horns leverne'' finns i original på Uppsala universitetsbibliotek där [[Författare:Ellen Fries|Ellen Fries]] upptäckte det 1885. Ett år senare publicerades i tidskriften Dagny de första utdragen i moderniserad form. Som bok utgavs den första gången i sin helhet 1908 av [[Författare:Sigrid Leijonhufvud|Sigrid Leijonhufvud]]. Gösta Holm skapade en vetenskaplig, mycket exakt utgåva 1959 där alla troliga skrivfel och ändringar angavs. Titeln blev ''Beskrivning över min vandringstid'' och boken innehåller även en detaljerad genomgång av Horns språkbruk. Utgåvan skiljer sig dock från originalet genom att Holm tillsatt skiljetecken. År 1961 utkom en bearbetning kallad "Agneta Horns leverne". | utdrag = }} {{clear}} {{Veckans lästips | titel = De fyras tecken (1911) | visadtitel = De fyras tecken | författare = Arthur Conan Doyle | bild = The Sign of Four cover 1892.jpg | bildtext = Bokomslag från 1892 | introduktion = '''''[[De fyras tecken (1911)|De fyras tecken]]''''' är [[Författare:Arthur Conan Doyle|Arthur Conan Doyles]] andra roman om den brittiske privatdetektiven Sherlock Holmes som löser kriminalgåtor med sitt kalla intellekt. Historien börjar med att en ung kvinna söker upp Holmes för att lösa mysteriet med den okände avsändaren som varje år skickar henne en ask med en dyrbar pärla med posten. Här i översättning av [[Författare:Ellen Ryding|Ellen Ryding]]: | utdrag = »Jag har ännu ej berättat er det allra egendomligaste däri. För omkring sex år sedan — för att vara fullt exakt den 4:de maj 1882 — syntes i Times en annons, vari man efterfrågade miss Mary Morstans adress och sade, att det skulle vara till nytta och fördel för nämnda unga dam, om hon ville låta höra av sig. Annonsörens namn eller adress var ej utsatt. Just vid den tiden hade jag antagit befattningen som lärarinna hos mrs Cecil Forrester. I enlighet med hennes råd tillkännagav jag i tidningen min adress. Samma dag den varit införd fick jag med posten en liten ask, innehållande en utomordentligt stor, glänsande äkta pärla. Ej en enda skriven rad medföljde paketet. Sedan dess har jag varje år på samma dag fått en liknande ask, innehållande en likadan pärla; någon aning om, vem avsändaren är, har jag ej. Sakkunniga personer förklara pärlorna vara av sällsynt slag och mycket högt värde. Ni kan ju själv se, hur vackra de äro.» Under det hon talade öppnade hon en liten flat ask och visade oss sex de vackraste pärlor jag någonsin sett. }} {{clear}} {{Veckans lästips | titel = Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr | visadtitel = | författare = Daniel Defoe | bild = Robinson Offterdinger 001.jpg | bildtext = Omslag till tysk upplaga | introduktion = '''''[[Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr]]''''' är en roman från 1719 av [[Författare:Daniel Defoe|Daniel Defoe]] om en man som bor på en öde ö i 28 år. Efter ett skeppsbrott flyter han iland på ön med så gott som inga tillhörigheter: | utdrag =Nu kände jag min inre belåtenhet hastigt aftaga, och att min räddning i sjelfva verket vore en förfärlig nåd, ty jag var genomvåt, kunde icke byta om kläder, och hade ingenting att äta eller dricka. Hvilken annan utsigt återstod mig väl, än att antingen dö af hunger eller sönderslitas af vilda djur. Allramest bedröfvades jag öfver saknaden af ett vapen, hvarmed jag kunnat antingen döda något djur till stillande af min hunger, eller försvara mig mot ett sådant, som törhända hungern tvang att anfalla mig. Korteligen, jag hade ingenting annat än en knif, en tobakspipa och något litet tobak i en dosa. Deraf bestod nu hela min egendom, och jag förföll derigenom i en så dyster sinnesstämning, att jag länge sprang härs och tvärs som en galning. Då dagen led mot slutet, anställde jag med djupt bedröfvadt hjerta betraktelser öfver mitt öde, i händelse jag vore omgifven af vilda djur; ty jag visste alltför väl, att dessa nattetiden lemna sina gömställen, för att gå ut på rof. Den enda utväg, jag trodde mig finna, var att klättra upp i ett högt och lummigt träd, som var i mitt grannskap, och nära liknade en tall, men var fullsatt af långa törnen. Här beslöt jag tillbringa natten, och till morgondagen uppskjuta alla tankar på mitt dödssätt; ty ännu förutsåg jag intet medel att förlänga min tillvaro. }} {{clear}} {{Veckans lästips | titel = Om arternas uppkomst genom naturligt urval eller de bäst utrustade rasernas bestånd i kampen för tillvaron | visadtitel = Om arternas uppkomst | författare = Charles Darwin | bild = Charles Darwin seated crop.jpg | bildtext = | introduktion = Man kan knappast överskatta betydelsen av [[Författare:Charles Darwin|Charles Darwins]] '''''[[Om arternas uppkomst genom naturligt urval eller de bäst utrustade rasernas bestånd i kampen för tillvaron|Om arternas uppkomst]]''''' i vetenskapshistorien. Darwins teori stötte på hårt motstånd från de som ansåg att djur och växter inte befann sig i ständig utveckling utan var oföränderliga alltsedan skapelsen. | utdrag = Det är angenämt att betrakta ett stycke land, beklädt med många växter af många slag, med fåglar sjungande i buskarna, med kringfladdrande insekter, med maskar krälande i den fuktiga jorden, och att tänka sig att dessa så omsorgsfullt utarbetade former, så olika hvarandra och beroende af hvarandra på ett så inveckladt sätt, att de alla äro bildade af lagar som ännu äro verksamma omkring oss. Dessa lagar i vidsträcktaste bemärkelse heta: ''utveckling'' och ''fortplantning; ärftlighet'' som nästan innefattas i fortplantningen; ''föränderlighet'' i följd af lifsvilkorens indirekta och direkta verkan och af hvila och verksamhet, en ''förökning'' i sådan proportion att den leder till en ''kamp för tillvaron'' och såsom en följd deraf till ''naturligt urval'' i förening med ''karaktersdivergens'' och ''förstörande'' af mindre förädlade former. Sålunda följer af naturens krig, af hunger och död det mest upphöjda ämne vi äro i stånd att fatta, bildandet af de högre djuren. Det ligger storhet i denna åsigt, att lifvet med dess olika förmögenheter af Skaparen ursprungligen blifvit inblåst i några få former eller blott en enda; och att, under det denna planet har fortsatt sitt kretslopp enligt gravitationens oföränderliga lag, från en så enkel början utvecklats och alltjemt bildas otaliga de skönaste och mest underbara former. }} {{clear}} {{Veckans lästips | titel = Fredmans epistlar | författare = Carl Michael Bellman | bild = Drick ur ditt glas skillingtryck.png | bildtext = Epistel nummer 30 | introduktion = '''''[[Fredmans epistlar]]''''' är en samling av [[Författare:Carl Michael Bellman|Carl Michael Bellmans]] visor utgiven 1790. Epistel nummer 30, ''Drick ur ditt glas'', handlar om hur döden aldrig är långt bort: | utdrag = <p>Drick ur ditt glas, se Döden på dig väntar, <br />Slipar sitt svärd, och vid din tröskel står. <br />Blif ej förskräckt, han blott på grafdörn gläntar, <br />Slår den igen, kanske än på et år. <br />Movitz, din Lungsot den drar dig i grafven. <br />- - - Knäpp nu Octaven; <br />Stäm dina strängar, sjung om lifvets Vår</p> <p>Guldguler hy, matt blomstrande små kinder, <br />Nedkramadt bröst och platta skulderblad. <br />Lät se din hand, hvar ådra blå och trinder <br />Ligger så sväld och fuktig som i bad; <br />Handen är svettig och ådrorna stela. <br />- - - Knäpp nu och spela; <br />Töm ur din flaska, sjung och drick, var glad.</p> <p>Himmel! du dör, din hosta mig förskräcker; <br />Tomhet och klang, inälfvorna ge ljud; <br />Tungan är hvit, det rädda hjertat kläcker; <br />Mjuk som en svamp är sena märg och hud. <br />Andas. — Fy tusand! hvad dunst ur din aska. <br />- - - Län mig din flaska. <br />Movitz, Gutår! Skål! Sjung om vinets Gud.</p> }} {{clear}} {{Veckans lästips | titel = Frithiofs saga (1831) | visadtitel = Frithiofs saga | författare = Esaias Tegnér | bild = Art and artists of our time (1888) (14763293632).jpg | bildtext = Frithiof och Ingeborg | introduktion = '''''[[Frithiofs saga (1831)|Frithiofs saga]]''''' är ett diktverk av [[Författare:Esaias Tegnér|Esaias Tegnér]] från 1825. Verket är inspirerat av Fritjof den djärves saga och handlar om kärleken mellan Frithiof och Ingeborg. | utdrag =<p>Det fanns ej fågelbo så högt, <br />som han för henne ej besökt. <br />Sjelf örnen, som i molnen gungar, <br />blef plundrad båd' på ägg och ungar.</p> <p>Det fanns ej bäck, hur strid han var, <br />hvaröver han ej Ingborg bar. <br />Det är så skönt, när forsen larmar, <br />att tryckas af små vita armar.</p> <p>Den första blomma våren födt, <br />det första smultron som blef rödt, <br />det första ax, hvars guld blev moget, <br />dem bjöd han henne, glatt och troget.</p> }} {{clear}} [[File:Houn-14 - Hound of Baskervilles, page 76.jpg|frameless|stående=1.0|höger|Sherlock Holmes och Dr Watson]] '''''[[Baskervilles hund (1912)|Baskervilles hund]]''''' var [[Författare:Arthur Conan Doyle|Arthur Conan Doyles]] tredje roman om Sherlock Holmes, den brittiske privatdetektiven som löser kriminalgåtor med sin imponerande iakttagelse- och slutledningsförmåga. Här handlar det om en mytomspunnen vildsint hund som sedan århundraden stryker omkring på den ödsliga Dartmoor-heden, ständigt förföljande släkten Baskerville. Här i en översättning av [[Författare:Hanny Flygare|Hanny Flygare]] från 1912: <div style="margin-left:2em; margin-right:10px; text-align:justify;"> <i>Månens ljus föll klart över sänkans botten, och i dess medelpunkt låg den arma flickan, som dignat till marken och dött av fasa och maktlöshet. Men det var icke åsynen av hennes eller av den icke långt ifrån henne utsträckte Baskervilles kropp, som kom håret att resa sig på de gudsförgätna sällarnas huvud. Vad som åstad­kom detta var någonting ändå hemskare, det var ett skräckingivande föremål, som stod över Hugo och slet i hans hals, ett stort, svart djur, till skapnad likt en hund men mycket större än någon hund som blivit sedd av människoöga.</i></div> <div align="right"><small> [[Baskervilles hund (1912)|Läs hela romanen]]{{h•}} [[:Kategori:Arthur Conan Doyle|Fler verk av Arthur Conan Doyle]]{{h•}} [[Wikisource:Tidigare lästips|Fler lästips]]</small></div> {{clear}} [[Fil:John Hunter Thompson (1808-1890) - Charlotte Brontë (1816–1855) - P25 - Brontë Parsonage Museum.jpg|frameless|stående=1.0|höger|Charlotte Brontë]] [[Författare:Charlotte Brontë|Charlotte Brontë]]s roman '''''[[Jane Eyre]],''''' utgiven 1847 under pseudonymen ''Currer Bell,'' räknas till världslitteraturens klassiker och skildrar en föräldralös prästdotters uppväxt och liv som kvinna. Här i en svensk översättning av [[Författare:Carl Johan Backman|Carl Johan Backman]]. <div style="margin-left:2em; margin-right:270px; text-align:justify;"> <i>Jag var troligen vid ett mycket tjenstaktigt lynne, ty jag gick åter fram till honom. »Om ni har skadat er och behöfver hjelp, så kan jag skaffa er den, antingen från Thornfield Hall eller från Hay.» »Tack skall ni ha, men det behöfs inte; jag har inte brutit något ben, bara vrickat foten något litet.» Och han steg åter upp och försökte att stå på sin fot, men detta försök afpressade honom ett ofrivilligt »aj!» Ännu dröjde en skymt af dagsljuset qvar, och månen skred klar fram på fästet. Jag kunde helt tydligt se honom. Han var insvept i en med pelskrage försedd ryttarkappa, hopfäst med ett stålspänne; jag kunde ej riktigt urskilja alla konturerna, men jag såg att han var af medelstorlek och tycktes vara särdeles starkt bygd. Hans ansigtshy var mörk, dragen voro allvarliga, pannan dyster; de skarpt tecknade ögonbrynen voro rynkade, och i hans blick låg just nu ett uttryck af harm och vrede. Han var ej mera ung, men hade dock icke uppnått medelåldern; han tycktes vara omkring trettiofem år. Jag kände ingen fruktan för honom, endast någon skygghet. Om han hade varit en vacker och ståtlig ung karl, så skulle jag aldrig vågat att så der emot hans vilja stanna och fråga honom och tillbjuda honom en hjelp, som han ej hade begärt. Jag hade knapt någonsin sett en vacker ung karl och aldrig i mitt lif talat med en sådan. Jag hyste den djupaste vördnad för allt hvad som var skönt och behagligt och fint och belefvadt, men om jag hade funnit dessa egenskaper hos en man, skulle min instinkt ha sagt mig, att han hvarken kände eller kunde känna någon sympati med mig, och jag skulle ha skytt honom, liksom man skyr elden, blixten eller hvad helst annat lysande och bländande, men mot vår natur fiendtligt.</i> </div> <div align="right"><small> [[Jane Eyre|Läs vidare]]{{h•}} [[:Kategori:Romaner|Fler romaner]]{{h•}} [[Wikisource:Tidigare lästips|Fler lästips]] </small></div> <br clear=all> ---- [[Fil:Von Hindenburg.jpg|frameless|stående=1.0|Fotografi av Paul von Hindenburg|höger]] '''''[[Ur mitt liv]],''''' (tyska: ''Aus meinem Leben'') är en självbiografi av generalfältmarsalk [[Författare:Paul von Hindenburg|Paul von Hindenburg]] publicerad 1920 som behandlar hans liv med fokus på första världskriget. Här i en översättning av [[Författare:Elis Fredrik Leopold Brusewitz|Elis Fredrik Leopold Brusewitz]] från samma år. <div style="margin-left:2em; margin-right:270px; text-align:justify;"> <i>TILL FRONTEN. Hemorten lyssnade i spänning. Underrättelserna från krigsskådeplatserna motsvarade våra förhoppningar och önskningar. Liège hade fallit, striden vid Mühlhausen segerrikt utkämpats, vår härs högra flygel och center befann sig i framryckning genom Belgien. De första jubelmättade underrättelserna om Lothringerslaget nådde fäderneslandet. Även österifrån klingade segerfanfarer. Ingenstädes några händelser, som läto de bekymrade tankarna synas berättigade. Den 22. augusti kl. 3 e. m. erhöll jag en förfrågan från Hans majestät kejsarens stora högkvarter, om jag vore beredd till omedelbar tjänstgöring. Mitt svar lydde: »Är beredd.» Redan innan detta telegram kunnat inträffa i stora högkvarteret, fick jag ytterligare ett därifrån. Enligt detsamma räknade man tydligen bestämt på, att jag vore beredd att antaga en befattning i fält och meddelade att general Ludendorff skulle inträffa hos mig. Vidare meddelanden från stora högkvarteret klargjorde läget för mig i så mån, att jag såsom arméchef omedelbart skulle komma att avgå till ostfronten. Inemot kl. 3 på natten åkte jag, i brådskan endast ofullständigt utrustad, till bangården och stod där på den måttligt upplysta perrongen full av förväntan. Först då det korta extratåget körde in sleto sig mina tankar fullständigt lösa från den husliga härden, som jag så plötsligt måst lämna. Ur tåget steg med raska steg general Ludendorff och anmälde sig hos mig såsom arméstabschef vid 8. armén.</i> </div> <div align="right"><small> [[Ur mitt liv|Läs mer]]{{h•}} [[:Kategori:Biografier|Andra biografiska verk]]{{h•}} [[Wikisource:Tidigare lästips|Fler lästips]]</small></div> ---- [[Fil:Maxim Gorky authographed portrait.jpg|frameless|stående=1.0|Maksim Gorkij|höger]] '''''[[Varenka Olessof]],''''' (ryska:Варенька Олесова) är en kortroman av [[Författare:Maksim Gorkij|Maksim Gorkij]] publicerad 1898. Här i en översättning av [[Författare:Walborg Hedberg|Walborg Hedberg]] från 1905. <div style="margin-left:2em; margin-right:270px; text-align:justify;"> <i>“God afton!“ ljöd en djup altstämma. Han rusade upp och såg sig om, en smula förvirrad. Framför honom stod en ung flicka af medellängd i grå klädning och med något hvitt och luftigt, som såg ut som en brudslöja, kastadt öfver hufvudet – det var allt, hvad han märkte i första ögonblicket. Hon räckte honom handen, i det hon frågade: “Hippolyt Sergejevitsch, icke sant? Mitt namn är Olessof ... jag visste, att ni skulle komma i dag, och skyndade hit för att se, hurudan ni var. Jag har aldrig förr sett någon lärd ... och jag visste icke, hur de kunde se ut.“ Hans hand tycktes hårdt af en stark och varm liten hand, och en smula bragt ur fattningen af detta oväntade öfverfall, bugade han sig tyst för henne, förargad på sig själf för sin förvirring, och tänkte, att då han blickade henne i ansiktet, skulle han mötas af ett ohöljdt och groft koketteri. Men hans blick mötte ett par stora, mörka ögon, som logo okonstladt och vänligt och upplyste det vackra ansiktet. Hippolyt Sergejevitsch påminde sig, att han på en gammal italiensk tafla sett alldeles samma ansikte med dess stolta prägel af frisk fägring. Samma lilla mun med yppiga läppar, samma utstående och höga panna och under den de stora ögonen. “Ursäkta ... jag skall säga till, att man tar ut ljus ... var god och sitt ner“, bad han henne. “Gör er icke besvär, jag är som hemma här“, sade hon, sättande sig i hans stol.</i> </div> <div align="right"><small> [[Varenka Olessof|Läs mer]]{{h•}} [[:Kategori:1890-talets verk|Andra verk från 1890-talet]]{{h•}} [[Wikisource:Tidigare lästips|Fler lästips]]</small></div> ---- [[Fil:Norske folke- og huldre-eventyr - De tre bukkerne Bruse.jpg|frameless|stående=1.0|En av bockarna Bruse|höger]] ''[[De tre bockarne Bruse, som skulle gå till säters och göra sig feta]]'' är en norsk folksaga upptecknad av [[Författare:Peter Christen Asbjørnsen|Peter Christen Asbjørnsen]] efter Anders Lysgaard från Biri 1842. Här i en översättning av [[Författare:Ernst Lundquist|Ernst Lundquist]] i ''[[Norska folksagor och huldre-sägner]]'' från 1881. <div style="margin-left:2em; margin-right:270px; text-align:justify;"> <i>{{mindre|D|200}}et var en gång tre bockar, som skulle gå till säters och göra sig feta, alla tre hette de bocken Bruse. På vägen var en bro öfver en fors, som de skulle öfver, och under bron bodde ett stort fult troll med ögon som tenntallrikar och näsa så lång som ett räfs-skaft. Först kom den yngste bocken Bruse och skulle öfver bron. Trip, trap, trip, trap, sade det i bron. «Hvem är det, som trippar på min bro?» skrek trollet. «Åh, det är den minsta bocken Bruse; jag ska’ till säters och göra mig fet,» sade bocken; han var så fin i målet. «Nu kommer jag och tar dig!» sade trollet. «Åh nej, ta’ inte mig, för jag är så liten, jag, vänta bara litet, så kommer den mellersta bocken Bruse, han är mycket större.» «Ja väl,» sade trollet.</i> </div> <div align="right"><small> [[De tre bockarne Bruse, som skulle gå till säters och göra sig feta|Läs vidare]]{{h•}} [[:Kategori:Sagor|Fler sagor på Wikisource]]{{h•}} [[Wikisource:Tidigare lästips|Fler lästips]]</small></div> <br clear=all> ---- [[File:Jane Austen (chopped).jpg|Jane Austen|frameless|höger]]''[[Stolthet och fördom]]'' av [[Författare:Jane Austen|Jane Austen]] gavs ut 1813 för exakt 200 år sedan. Romanen är en klassiker och handlar om kärlek och förvecklingar i 1800-talets engelska överklass. Den har filmatiserats ett antal gånger och inspirerat till en rad fristående litterära verk. Här i den första svenska översättningen från 1920 av [[Författare:Carl Axel Ringenson|Carl Axel Ringenson]]. <div style="margin-left:2em; margin-right:270px; text-align:justify;"> <i>Det är en allmänt erkänd sanning, att en ogift man, som är i besittning av en vacker förmögenhet, måste vara i behov av en hustru. Huru föga bekanta en sådan mans känslor eller avsikter än må vara, då han gör sitt första inträde i en krets av grannar, äro de kringboende familjerna så fast övertygade om denna sanning, att han anses som en rättmätig egendom, tillkommande en eller annan av deras döttrar. — Kära du, sade en dag mrs Bennet till sin man, har du hört, att Netherfield Park äntligen blivit uthyrd? Mr Bennet svarade, att han inte hade hört det. — Men så är det, svarade hon; ty mrs Long har just varit här, och hon berättade mig allt om saken. Mr Bennet svarade ingenting.</i> </div> <div align="right"><small> [[Stolthet och fördom|Läs vidare]]{{h•}} [[Wikisource:Tidigare lästips|Fler lästips]] </small></div> <br clear=all> ---- [[Fil:Nils Holgersson band 1-Illustration 1.jpg|Tummetott, illustration av John Bauer ur första kapitlet.|frameless|höger]] ''[[Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige]]'' från 1906–1907 skrev [[Författare:Selma Lagerlöf|Selma Lagerlöf]] ursprungligen som en läsebok i geografi. Den blev dock en omtyckt barnbok även utanför Sverige och har översatts till mer än sextio språk: <div style="margin-left:2em; margin-right:270px; text-align:justify;"> <i>Det var en gång en pojke. Han var så där en fjorton år gammal, lång och ranglig och linhårig. Inte stort dugde han till: han hade mest av allt lust att sova och äta, och därnäst tyckte han om att ställa till odygd. Nu var det en söndagsmorgon, och pojkens föräldrar höllo på att göra sig i ordning för att gå i kyrkan. Pojken själv satt i skjortärmarna på bordskanten och tänkte på hur lyckligt det var, att både far och mor gingo sin väg, så att han skulle få rå sig själv under ett par timmar. »Nu kan jag då ta ner fars bössa och skjuta av ett skott, utan att någon behöver lägga sig i det,» sade han för sig själv.</i> </div> <div align="right"><small> [[Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige|Läs vidare]]{{h•}} [[:Kategori:Selma Lagerlöf|Fler verk av Selma Lagerlöf]]{{h•}} [[Wikisource:Tidigare lästips|Fler lästips]] </small></div> <br clear=all> ---- [[Fil:Alexander Kielland by Emil Hohlenberg.jpg|frameless|höger|Alexander Kielland]] ''[[Skeppar Worse]]'' (norska:''Skipper Worse'') från 1882 anses vara en av författaren [[Författare:Alexander Kielland|Alexander Kielland]]s bästa romaner. Den kretsar kring titelpersonen skeppar Worses liv i 1840-talets Stavanger med handelsmän och de frikyrkliga Haugianerna. Här i en svensk översättning av [[Författare:Ernst Lundquist|Ernst Lundquist]] från 1882. <div style="margin-left:2em; text-align:justify;font-size:90%"> <i>»Lauritz, din satans pojke! Opp och klara vimpeln!» Skeppar Worse stod akterut vid kajutan. Det blåste en frisk nordanvind in öfver fjorden, och den gamla briggen kom makligt glidande för småseglen. Strömmen stod från land och krusade sjön i små vågor utmed udden, der Sandsgaardsbugten vek in. Och då »Familjens Hopp» svängde, tycktes det präktiga fartyget känna sig så säkert och hemmastadt inne i den gamla vanliga hamnen. Men skeppar Worse blinkade till rorgängaren: »Hon känner, fan ta mig, igen sig, så snart vi ä’ om näset.» Ty »Familjens Hopp» var ej som andra fartyg. Det kunde kanske finnas fartyg, som sågo litet lättare och finare ut; ja, det kunde möjligen finnas — fast det hade då Jacob Worse aldrig sett — men omöjligt var det icke, att det bland de nymodiga engelsmännen kunde påträffas en eller annan, som seglade en hårsmån bättre. Men dermed var det också slut med alla medgifvanden. Något starkare, något solidare, något fullkomligare än »Familjens Hopp» flöt icke på sjön, skulle heller aldrig komma att flyta på den. Derför sken solen så festligt utöfver Sandsgaardshusen, öfver hafvet och varfvet, öfver hela den vänliga viken, der de blåa sommarvågorna flocktals ilade mot land för att anmäla att Jacob Worse var i fjorden. Men magasinsdrängen Zacharias hade redan anmält det. »Är han också säker på det?» frågade konsul Garman skarpt. »Vi ha obsalverat henne i kikaren, herr konsul! Det är så visst »Familjens Hopp», som att jag står här, en fattig syndare för Gud. Hon styr rakt in i Sandsgaardsviken.» Morten W. Garman reste sig ur armstolen. Han var en högväxt, groflemmad man, med starkt krusigt hvitt hår och framstående underläpp. Då han tog hatt och käpp, skälfde han litet på händerna, ty »Familjens Hopp» hade varit mycket länge på vägen.</i> </div> <div align="right"><small> [[Skeppar Worse|Läs vidare]] | [[:Kategori:Alexander Kielland|Fler verk av Alexander Kielland]] | [[Wikisource:Tidigare lästips|Fler lästips]] </small></div> <br clear=all> ---- [[Fil:Francis Alexander - Charles Dickens 1842.jpeg|200px|höger|Charles Dickens porträtt]] ''[[Oliver Twist]]'' är en roman [[Författare:Charles Dickens|Charles Dickens]] från 1838 om fattighuspojken Oliver Twists öden i 1800-talets England. Här i en svensk översättning av [[Författare:Ernst Lundquist|Ernst Lundquist]] från 1898. <div style="margin-left:2em;margin-right:3em;text-align:justify;font-size:90%"> <i>Kvällen kom, gossarne sutto på sina platser, föreståndaren (i sin kokdräkt) ställde sig vid pannmuren, och de biträdande fattighjonen intogo sina platser bredvid honom. Hafresoppan utdelades, och man bad en rikligt tilltagen bön öfver den knappa kosten. Sedan hafresoppan försvunnit, började gossarne tissla och tassla, de blinkade till Oliver, och de närmast sittande puffade till honom. Han var endast ett barn, men hunger och förtviflan gjorde honom hänsynslös. Han reste sig från bordet, steg med skål och sked i handen fram till föreståndaren och sade, helt häpen öfver sin egen dristighet: »Ursäkta, herr föreståndare, får jag litet mera mat?» Den välfödde, rödblommige föreståndaren bleknade. Som förstenad af öfverraskning stirrade han ett ögonblick på den lille upprorsmakaren och grep sedan efter kitteln för att ej falla omkull. De biträdande kvinnorna voro förlamade af bestörtning, gossarne af förskräckelse. »Hvad?» mumlade föreståndaren slutligen med svag röst. »Ursäkta, jag skulle be om litet mera», upprepade Oliver. Föreståndaren slog honom i hufvudet med slefven, grep honom i armen och ropade på uppsyningsmannen. Direktionen var fördjupad i högtidlig rådplägning, då herr Bumble kom instörtande, alldeles utom sig, vände sig till den rödbrusige herrn i den högryggade länstolen och sade: »Ber om ursäkt, herr Limbkins... men Oliver Twist har begärt mera!» Direktionen for upp, slagen af skräck. »Begärt mera?!» frågade herrn i länstolen. »Sansa er, Bumble, och svara ordentligt! Är det meningen, att han har begärt mera, sedan han fått den i reglementet fastställda portionen?» »Ja.» »Den pojken slutar i galgen», förklarade herrn i hvita västen. »Sanna mina ord, han slutar i galgen.»</i> </div> <div align="right"><small> [[Oliver Twist|Läs vidare]] | [[:Kategori:Charles Dickens|Fler verk av Charles Dickens]] | [[Wikisource:Tidigare lästips|Fler lästips]] </small></div> <br clear=all> ---- [[Fil:JackLondon02.jpeg|200px|höger|Jack London]] ''[[Skriet från vildmarken]]'', engelska ''Call of the Wild'', från 1903 är [[Författare:Jack London|Jack London]]s mest lästa roman och anses vara en av hans bästa. Boken handlar om familjehunden Buck som förs bort och säljs som slädhund i Alaska under guldrushen. Här i en svensk översättning av [[Författare:Mathilda Drangel|Mathilda Drangel]]. <div style="margin-left:2em;margin-right:3em;text-align:justify;font-size:90%"> <i>Buck läste icke tidningar, ty i så fall skulle han ha vetat att det var fara för handen, icke allenast för honom utan för varenda kustlandshund med starka muskler och varm, långhårig päls som fanns mellan Puget Sound och San Diego. Sedan några män som rotat i det arktiska mörkret där hade funnit en viss gul metall, och sedan ångbåts- och transportbolag hade basunat ut fyndet, rusade tusentals människor uppåt Norden. Och dessa människor behövde hundar, de behövde stora och starka hundar med kraftiga muskler, som kunde ta i, och med tjocka pälsar som kunde skydda dem mot kölden. Buck bodde i ett stort hus i den solkyssta dalen Santa Clara. Stället kallades för domaren Millers gård. Huset låg ett stycke från vägen, till hälften gömt bland träden, mellan vilka man såg en och annan skymt av den stora luftiga verandan som gick rundt omkring det. Fram till stället ledde grusade körvägar, vilka slingrade sig genom vidsträckta gräsmattor och under höga popplar, som blandade sina grenar med varandras. Bakom boningshuset var allting tilltaget i ännu större skala än framför det. Där fanns stora stallbyggnader, där ett dussin drängar och pojkar höllo till; där fanns rader av vinranksöverväxta bostäder för tjänstfolket; där fanns en långsträckt och väl underhållen uthuslänga, långa vinspaljéer gröna betesmarker, fruktträdgårdar och massor av bärträd. Och så fanns där också pumpinrättningen för den artesiska brunnen och den stora cementerade cisternen, där domaren Millers gossar togo sitt morgonbad och hämtade svalka under de heta eftermiddagarna.</i> </div> <div align="right"><small> [[Skriet från vildmarken|Läs vidare]] | [[:Kategori:Jack London|Fler verk av Jack London]] | [[Wikisource:Tidigare lästips|Fler lästips]] </small></div> <br clear=all> ---- [[Fil:Camilla Collett by Nicolai Wergeland.jpg|250px|höger|Camilla Collett målad av fadern Nicolai Wergeland]] ''[[Amtmannens döttrar]]'', norska ''Amtmandens Døtre'', från 1854–55 är den norska författarinnan [[Författare:Camilla Collett|Camilla Collett]]s enda roman och mest kända verk. Den brukar betraktas som en av de första tendensromanerna på norska och behandlar kvinnans situation vad gäller äktenskap och försörjning i 1800-talets Norge. Boken kretsar kring Sophie som är yngst av fyra systrar av vilka de två äldsta blivit bortgifta i konvenansäktenskap. <div style="margin-left:2em;margin-right:3em;text-align:justify;font-size:90%"> ”''Vår'' bestämmelse är att ''giftas'', icke att blifva lyckliga. I den meningen har jag sett begge mina äldre systrar uppfylla sin bestämmelse. De togo sig män med öfverläggning, frivilligt, och likväl skulle de icke under någon omständighet sjelfva hafva valt dem. Huru lefvande stå icke dessa scener för mig ännu; de gjorde ett intryck som aldrig kan utplånas. Af begge mina svågrar, hvilka efterträdde hvarandra såsom lärare här i huset, har jag den obehagligaste hågkomst. Då Marie blef förlofvad med Broch, denne gnatige, stele, odräglige pedant som hon så många gånger sjelf skrattat åt, var jag ännu liten, men jag minns det ändå ganska väl. Då vi voro samlade och det blef eklateradt, sade jag till honom: »hur kan du tro det, hon vill bara narra dig!» Marie, som så tidigt skulle dö, blef först offrad; hon var den äldsta. Hon skall ha varit så vacker, men jag har intet bestämdt intryck deraf; kanhända hade hennes skönhet denna allvarliga själfulla prägel, som ett barn icke förstår, Men Louise var frisk och strålande som en vårdag då hon kom hem efter två års frånvaro i Köpenhamn hos tant. Denna hennes skönhet, den främmande snitten på hennes kläder, hennes otvungna men ändå prydliga väsen, gjorde ett djupt intryck på mig. Det var som om allt hvad hon rörde vid blef förskönadt. Jag såg upp till denna syster med ett slags stum beundran. Med en skarpsinnighet, som blott barn kunna hafva, förstod jag att genomtränga allt hvad som angick henne. Men hon var den fullvuxna damen och jag kunde blott på barnsligt vis lägga detta mitt djupa intresse, min hängifvenhet för dagen. Jag sprang hennes ärenden, gissade hvar och en af hennes små önskningar och försökte på alla sätt att behaga henne.”</div> <div align="right"><small> [[Amtmannens döttrar|Läs mer]] | [[:Kategori:Camilla Collett|Fler verk av Camilla Collett]] | [[Wikisource:Tidigare lästips|Fler lästips]] </small></div> <br clear=all> ---- [[Fil:Fröding av bergh2.jpg|250px|höger|Fröding avbildad av Richard Bergh 1909]] Den 8 februari 1911 avled [[Författare:Gustaf Fröding|Gustaf Fröding]] i Villa Gröndal på Djurgården i Stockholm. Vid jordfästningen den 12 februari i Klara kyrka, som förrättades av Nathan Söderblom, framförde Orphei Drängar Hugo Alfvéns tonsättning av [[Författare:Verner von Heidenstam|Verner von Heidenstam]]s dikt ''[[Gustaf Frödings jordafärd]]''. <i><poem style="margin-left:0in"> Bort gå de, stumma skrida de en efter en till skuggornas värld. Klockorna dåna. Tungt slå de, mullra och kvida de, sjunga sin sång till de dödas färd. Milslångt borta jag sitter. Ändå hör jag klockornas slag. Hela vårt land i vinterns glitter höra de klockor, som ringa i dag. Sommar var du och blommande vår, sävens sus bland sjöarnas stränder. Sov, vår sångare, sov på din bår, lyft på tusendes händer! Vitt blev ditt hår. Långt blev ditt skägg. Solen sken in på bibelns ord, där du satt vid din vägg som Job på sin hög av aska och jord. Förunderligt stort är ett människoöde. Dröm och saga och skummande flöde, vågor och lågor och stormars kör, men hon själv är det sköraste rör. </poem></i> <div align="right"><small> [[Gustaf Frödings jordafärd|Läs hela dikten]] | [[:Kategori:Gustaf Fröding|Gustaf Frödingss verk]]|[[:Kategori:Verner von Heidenstam|Fler verk av Verner von Heidenstam]]|[[Wikisource:Tidigare lästips|Fler lästips]] </small></div> <br clear=all> ---- [[Fil:Alfred Tennyson 2.jpg|200px|höger|Alfred Tennyson]] [[Författare:Alfred Tennyson|Alfred Tennyson]]s dikt ''[[Nyårsklockan]]'' i [[Författare:Edvard Fredin|Edvard Fredin]]s översättning läses traditionsenligt på Skansen vid tolvslaget. <i><poem style="margin-left:0in"> Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten mot rymdens norrskenssky och markens snö; det gamla året lägger sig att dö . . . Ring själaringning öfver land och vatten! Ring in det nya och ring ut det gamla i årets första, skälfvande minut. Ring lögnens makt från världens gränser ut, och ring in sanningens till oss som famla. </poem></i> <div align="right"><small> [[Nyårsklockan|Läs hela dikten]] | [[Wikisource:Tidigare lästips|Fler lästips]] </small></div> <br clear=all> ---- [[Bild:JKJ-and-dog.jpg|200px|höger|Jerome K. Jerome med terriern Jim]] ''[[Tre män i en båt]] (för att inte tala om hunden)'' är [[Författare:Jerome K. Jerome|Jerome K. Jerome]]s mest kända verk. Det är en komisk beskrivning av en båtfärd längs Themsen som berättaren "J" och hans två vänner George och Harris samt foxterriern Montmorency företar sig. <div style="margin-left:0.2in"> Det tog oss en halvtimmes hårt arbete, efteråt, att få upp kapellet och därpå städade vi av däcket och påbörjade vår kvällsvard. Vi satte kitteln på spritköket för att koka upp i båtens för och gick akterut och låtsades inte ta någon som helst notis om den, utan satte igång med övriga måltidsförberedelser. Det är det enda sättet att få en kittel att koka på, på floden. Om den ser att man väntar på den och är otålig så sjunger den aldrig. Man måste gå därifrån och börja måltiden, som om man inte alls vill ha något te. Man får inte ens kika på den i smyg. Om man ignorerar den så kommer man däremot strax höra vattnet börja puttra i den, ivrig att få bli till te. Det är också en god idé, om man har mycket bråttom, att tala med varandra om hur man klarar sig utan te och inte vill ha något. Man går nära kitteln, så att den kan höra vad man säger och så ryter man. ”å, ''jag'' vill då ''inte'' ha något te; vill du det, George?”, vilket George rytande besvarar med ”å nejdå, jag ''tycker inte om'' te; vi dricker ''lemonad'' istället — te är så ''svårsmält''”. Varvid kitteln kokar över och släcker spritköket.</div> <div align="right"><small> [[Tre män i en båt|Läs mer]] |[[:Kategori:Jerome K. Jerome|Fler verk av författaren]]| [[Wikisource:Tidigare lästips|Fler lästips]] </small></div><noinclude> <br clear=all> ---- [[Bild:Danandersson.jpg|200px|höger]] ''[[Svarta ballader]]'' var [[Författare:Dan Andersson|Dan Andersson]]s andra och sista diktsamling som gavs ut hösten 1917 av Bonniers förlag. Han fick dock endast 15 friexemplar i honorar för boken. Diktsamlingen inleds av ''[[Omkring tiggarn från Luossa]]'' och innehåller flera av Dan Anderssons mest kända dikter som ''[[En spelmans jordafärd]]'' och ''[[Till min syster]]''. <i><poem style="margin-left:0in"> Omkring tiggarn från Luossa satt allt folket i en ring, och vid lägerelden hörde de hans sång. Och om bettlare och vägmän och om underbara ting, och om sin längtan sjöng han hela natten lång: ”Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången, det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt. Hören — något går och viskar, går och lockar mig och beder: Kom till oss, ty denna jorden den är icke riket ditt!{{ph|<small>Ur inledningsdikten ''[[Omkring tiggarn från Luossa]]''</small>}} </poem></i> <br clear=all> ---- [[Image:Charles XIV John in his days as a French field marshall.jpg|right|200px|Jean Baptiste Bernadotte]] Efter det att Gustaf IV Adolf avsatts i Sverige 1809 saknades en tronarvinge då Karl XIII inte hade några barn och den tidigare utsedde kronprinsen, Karl August, hade avlidit i ett slaganfall. Löjtnanten [[w:Carl Otto Mörner|Carl Otto Mörner]] hade länge varit missnöjd med den politik som Karl XIII förde. Han hade deltagit i Finska kriget och ansåg att Sverige behövde en kung som var beredd att ta upp striden mot Ryssland. Efter kronprinsens hastiga död reste Mörner till Paris som regeringens kurir. Utan uppdrag från någon erbjöd han den svenska tronen till den franske marsalken [[w:Karl XIV Johan|Jean Baptiste Bernadotte]] som den 21 augusti 1810 valdes till svensk tronföljare vid riksdagen i Örebro. Mörner skrift om sin del i detta, '''[[Några ord om första tanken och ursprunget till Bernadottes kallande till Sveriges kronprins]]''', publicerades 1853 men blev genast indragen av myndigheterna. <br clear=all> ---- [[Image:Esaias Tegnér - Karl XII.jpg|right|200px|Karl XII]] Till [[Författare:Esaias Tegnér|Esaias Tegnérs]] mest kända dikter torde höra '''[[Karl XII]]'''. Tegnér var en stor beundrare av Karl XII och dikten tillkom i samband med 100-årsdagen 1818 av kungens bortgång. Inspiration till diktens korta jamber, "Kung Carl den unge hjelte, han stod i rök och damm, han drog sitt svärd från bälte, och bröt i striden fram" hade Tegnér fått från en fransk dikt. Dikten framfördes första gången vid en fest i Lund och dikten blir uppläst varje år när Karl XII:s minne firas i Lund. <br clear=all> ---- [[Image:Charles XIV John in his days as a French field marshall.jpg|right|200px|Jean Baptiste Bernadotte]] 1810 saknade Karl XIII egna arvingar och kronprins August hade avlidit i ett slaganfall. Löjtnanten Carl Otto Mörner hade länge varit missnöjd med den politik som Karl XIII förde. Han deltog i Finska kriget och ansåg att Sverige behövde en kung som var beredd att ta upp striden mot Ryssland. Efter kronprinsens hastiga död reste Mörner till Paris som regeringens kurir. Utan uppdrag från någon erbjöd han den svenska tronen till den franske generalen Jean Baptiste Bernadotte. Mörner skrift om sin del i detta, '''[[Några ord om första tanken och ursprunget till Bernadottes kallande till Sveriges kronprins]]''', publicerades 1853 men blev genast indragen av myndigheterna. <br clear=all> ---- [[Image:August Strindberg photographic selfportrait 1.jpg|right|200px|August Strindberg]] [[Författare:August Strindberg|August Strindbergs]] '''[[Röda rummet]]''' kan räknas som startskott för den moderna svenska litteraturen. Det nya var att romaner användes för att ta upp fenomen till debatt och här ifrågasätter Strindberg byråkratin. Boken handlar om den unge Arvid Falks strapatser. Det första mottagandet var dock kyligt; i Aftonbladet kallades den för "smuts". Det var en afton i början av maj. Den lilla trädgården på Mosebacke hade ännu icke blivit öppnad för allmänheten och rabatterna voro ej uppgrävda; snödropparne hade arbetat sig upp genom fjolårets lövsamlingar och höllo just på att sluta sin korta verksamhet för att lämna plats åt de ömtåligare saffransblommorna, vilka tagit skydd under ett ofruktsamt päronträd; syrenerna väntade på sydlig vind för att få gå i blom, men lindarne bjödo ännu kärleksfilter i sina obrustna knoppar åt bofinkarne, som börjat bygga sina lavklädda bon mellan stam och gren; ännu hade ingen mänskofot trampat sandgångarne sedan sista vinterns snö gått bort och därför levdes ett obesvärat liv därinne av både djur och blommor. <br clear=all> ---- [[Bild:Carl von Linné.jpg|right|200px|Carl von Linné]] '''[[Carl von Linnés resa till Skåne 1749]]'''. Malmö stapelstad ligger vid västra havskanten av Skåne slätt gent emot Köpenhamn, 4 mil över sundet och är en av de ansenligaste städer i riket; har stora hus, mest av korsverke och tegeltak, utom 40 grundmurade hus, och breda gator. Torget är ett av de största i riket, 200 steg i längden och lika i bredden, på alla sidor planterat med höga trän av lind, hästkastanjer och valnöteträn. På torget är ock byggd en vattukonst gentemot Corps de Guardie. Hit ledes färskt vatten in i staden ifrån Pildammen, ½ kvart söder om staden, medelst rännor under jorden genom själva gravarna och ifrån vattukonsten ledes vattnet vidare igenom pipstockar till de mesta gårdar i staden. <br clear=all> ---- [[Bild:Book cover of Richerts Irland och irländarna 1925.jpg|right|200px|Irland och irländarna]] '''[[Irland och irländarna]]''' av professor Johan Gustaf Richert. Publicerad 1925. En arla morgonstund i juni 1924 inskeppade vi oss från den lilla skotska hamnstaden Stranraer på en lång och smal båt, som villigt anpassade sig efter vågornas rytm, och redan efter en timme kunde vi skönja den gröna öns konturer. Vi närmade oss staden Larne, ryktbar vorden genom Sir Edward Carsons ostentativa vapenimport år 1912. Söder om staden går längs kusten en bananformig halvö, Magee Island, med sina höga strandklippor, the Gobbins, utför vilka papisterna år 1641 fingo anträda färden till en bättre värld. Redan i halvöns namn ligger något kusligt, och enligt trovärdiga sägner har den av ålder varit ett favorittillhåll för trollpackor, spöken och onda andar. Den sista högtidliga häxbränningsceremonien firades år 1611, då dylika folknöjen ännu voro ganska vanliga i Sverige. <br clear=all> ---- '''[[En lättings lättsamma tankar]]''' av [[Författare:Jerome K. Jerome|Jerome K. Jerome]]. Förord. En eller annan av mina vänner som jag visat dessa texter för i MS, har anmärkt att de inte alls är så pjåkiga och vissa av mina bekanta har lovat att de skall köpa denna bok, om den någonsin ges ut från trycket. Därför anser jag mig inte ha rätt att längre förhala dess utgivande. Men enbart på grund av denna, om uttrycket tillåts, allmänna efterfrågan, borde jag kanske ändå inte ha vågat mig på att erbjuda dessa mina endast ”lättsamma tankar” som andlig spis för engelsktalande personer över hela vår jord. Vad läsare av idag söker i en bok är att den bör förbättra, undervisa och upphöja läsarens sinne. Denna bok kan inte ens upphöja en ko. Jag kan inte med gott samvete rekommendera den till något som helst nyttigt ändamål. Allt jag föreslår är, att när ni tröttnar på att läsa ”de bästa hundra böckerna”, så plocka fram denna bok under en halvtimme. Det blir i alla fall en viss omväxling. ---- '''[[Röda rummet]]''' roman från år 1879 av [[Författare:August Strindberg|August Strindberg]]. Det var en afton i början av maj. Den lilla trädgården på Mosebacke hade ännu icke blivit öppnad för allmänheten och rabatterna voro ej uppgrävda; snödropparne hade arbetat sig upp genom fjolårets lövsamlingar och höllo just på att sluta sin korta verksamhet för att lämna plats åt de ömtåligare saffransblommorna, vilka tagit skydd under ett ofruktsamt päronträd; syrenerna väntade på sydlig vind för att få gå i blom, men lindarne bjödo ännu kärleksfilter i sina obrustna knoppar åt bofinkarne, som börjat bygga sina lavklädda bon mellan stam och gren; ännu hade ingen mänskofot trampat sandgångarne sedan sista vinterns snö gått bort och därför levdes ett obesvärat liv därinne av både djur och blommor. ---- [[Kategori:Wikisource:Administration]] kvf394mizbcdvaop2pqhf7pt15e2alu 4 101424 658638 613470 2026-09-19T13:15:59Z Thuresson 20 Byter ut två lästips 658638 wikitext text/x-wiki <noinclude> == Användning == '''{{PAGENAME}}''' används för att presentera Veckans lästips på huvudsidan. Vilken artikel som visas beror på vilken vecka det är, närmare bestämt numret på veckan. Det finns 52 eller 53 veckor per år. Observera att vecka 53 infaller år 2026 och 2032. Lästipsen bör locka till läsning; texterna bör därför vara korrekturlästa och kompletta. Även en bra illustration kan locka till intresse. Texter som har visats på huvudsidan återfinns även på [[Wikisource:Tidigare lästips]]. Det är texten mellan <nowiki>section begin</nowiki> och <nowiki>section end</nowiki> som visas. Använd gärna <nowiki>Mall:Veckans lästips</nowiki>. Då skapas länkar så att texten även kan läsas i epub-, pdf- eller rtf-format. ===Parametrar === {| class="wikitable" |- ||titel||Det exakta namnet på den artikel som ska länkas till |- ||författare || Författare till artikeln. Lämna tom om författaren inte har en egen kategori / författare saknas |- ||bild || Bildfil som ska användas, utan prefix som bild: eller image: |- ||bildtext || Bildtext. Om inget värde anges används namnet på författaren |- ||introduktion || Presentation av texten |- ||utdrag || Ett kortare utdrag av texten |- |} <pre> {{Veckans lästips | titel = | författare = | bild = | bildtext = | introduktion = | utdrag = }} </pre> ==Innevarande veckas artikel== </noinclude> {{#lst:{{FULLPAGENAME}}|v{{CURRENTWEEK}}}} <noinclude> ==Veckans artikel vecka 1 — 53 == </noinclude> <section begin=v1 /> {{Veckans lästips | titel = Farmor och vår Herre | författare = Hjalmar Bergman | bild = Hjalmar Bergman.jpg | bildtext = | introduktion = I [[Författare:Hjalmar Bergman|Hjalmar Bergmans]] '''''[[Farmor och vår Herre]]''''' berättas historien genom Agnes Borck som genom giftermål med affärsmannen Jonathan Borck styr och ställer både med familjeföretaget och hela släkten. Nu ska hon fylla 78 år men frågan är om hennes barn och barnbarn kommer på födelsedagskalaset? | utdrag = Farmor höll räfst med Vår Herre. Själv trodde hon, att hon läste sin aftonbön, men en mångårig förtrolighet hade gjort tonen familjär. Ibland uttryckte hon sig nästan vanvördigt. Hon kunde säga: Om du nu för en gångs skull ville göra som jag vill. Eller: Vad fick du för det, gode Gud? Fikon fick du! Eller ännu värre: Dra nu åt skogen som du bär dig åt! Saker som man kan säga åt man och barn men inte åt Vår Herre. Fast det är sant, att vissa händelser och tilldragelser ha ett märkvärdigt utseende. Och när man som farmor varit med i tre kvarts sekel, kan man ha rätt att uttrycka sin åsikt om ett och annat. I synnerhet om den gode Guden skänkt en ett klart och redigt förstånd. Dessutom — vem ska man resonera med? Ens man dör, ens barn skingras, barnbarnen ser man aldrig röken av, de gamla vännerna försvinna i jorden och på jorden. Vem ska man till sist tala med? Vår Herre är alltid till hands. Om kvällarna, då rummet är tyst och nattlampan brinner, kan det kännas som om han sutte på sängkanten. Då blir aftonbönen en pratstund. Det är det goda med Vår Herre, att han hör på. Han sitter inte och tänker på annat. Och han vet och förstår. Och han minns! Han vet, vad som hände för femtio år sen och sextio och sjuttio. Det är ovärderligt för en gammal människa. Och han har ännu en stor förtjänst: han gör inga invändningar. Farmor tycker inte om invändningar. Vår Herre har sin tysta vilja, och det är ju den, som sker. Men en annan stackare får säga sin mening utan att bli avbruten. }} <section end=v1 /> {{clear}} <section begin=v2 /> {{Veckans lästips | titel = Pickwick-klubbens efterlämnade papper | visadtitel = | författare = Charles Dickens | bild = Fred Barnard23a.jpg | bildtext = Samuel Pickwick | introduktion = Romanen '''''[[Pickwick-klubbens efterlämnade papper]]''''' är den brittiska författaren [[Författare:Charles Dickens|Charles Dickens]] första stora framgång och skildrar den brittiska gentlemannen Samuel Pickwick och hans tre vänner som reser runt i England och upplever diverse äventyr. Efter en förstärkt picknick har herr Pickwick somnat i en skottkärra som av den argsinte kapten Boldwig körs iväg till en ladugård: | utdrag = Obeskrivlig var det lilla sällskapets förvåning, då det vid återkomsten fann, att mr Pickwick hade försvunnit och tagit skottkärran med sig. Detta var den mest gåtlika och oförklarliga händelse man någonsin hade hört talas om. Det skulle redan ha varit någonting högst utomordentligt uti att en lam man utan vidare omständigheter rest sig upp och gått sin väg; men att han till på köpet för sitt nöjes skull skjutit en tung skottkärra framför sig, det var då rent av ett underverk. Man genomletade tillsammans och var för sig alla möjliga vinklar och vrår; man ropade, visslade, skrattade och ropade igen — allt med samma påföljd. Mr Pickwick stod ingenstädes att finna, och efter några timmars fruktlöst letande kom man till den obehagliga slutsatsen, att man måste gå hem utan honom. Under tiden hade mr Pickwick blivit rullad in på fähusgården, och ännu, alltjämt sovande i all sköns lugn i skottkärran, blivit instängd därstädes till obeskrivlig glädje och förlustelse, icke blott för alla pojkarna i byn, utan även för de tre fjärdedelar av befolkningen, som hade samlat sig för att åse hans uppvaknande. Om det hade väckt deras stora glädje att se honom rullas in på fähusgården, huru mångdubbelt större blev icke denna glädje, då han efter några otydliga ord på »Sam!» reste sig upp i skottkärran och med obeskrivlig förvåning stirrade på ansiktena framför honom. Ett allmänt gapskratt var naturligtvis signalen till att han hade vaknat, och hans ovillkorliga fråga om vad som stod på framkallade ett om möjligt ännu mera högljutt. }} <section end=v2 /> {{clear}} <section begin=v3 /> {{Veckans lästips | titel = Pennskaftet | författare = Elin Wägner | bild = Elin Wägner 1911.jpg | bildtext = Elin Wägner 1911 | introduktion = '''''[[Pennskaftet]]''''' är [[Författare:Elin Wägner|Elin Wägners]] första stora romanframgång och handlar om Barbro Magnus, "Pennskaftet", förkämpe för kvinnlig rösträtt, som är journalist i Stockholm för en morgontidning. En dag ska hon intervjua baron Starck, riksdagsledamot: | utdrag = — Jag kommer från Frisinnade Morgontidningen, sade hon till svar på hans bestörta min. Baronen, som rest sig upp, tog ett par steg baklänges. — Å, herregud, ett fruntimmer! sade han. — Ja, var det inte bra? frågade Pennskaftet och smålog lugnande. Därpå teg hon och väntade stilla, till dess han hunnit hämta sig. Under tiden granskade hon honom med sina eftertänksamma ögon, det var en ståtlig äldre herre, gråsprängd och något fet, icke utan en viss högerhållning, som klädde. Hon beslöt att tycka om honom, och han skulle tycka om henne, ty, tänkte hon, om han vill kan han hjälpa till att ge oss rösträtt. — Men vad vill fröken mig egentligen? frågade slutligen baronen. Han hade nu hämtat sig så pass, att han med en gest bjöd den besökande att sitta ner. — Jag skulle gärna vilja ha ett uttalande av en representativ högerman, förklarade Pennskaftet, om första kammaren och kvinnans rösträtt, nu vid slutet av riksdagsperioden, förstår baronen. — Skall fröken, med en ytterst oartig tonvikt på fröken, göra en politisk intervju? — Jag har övat mig på andra kammaren, som baronen kanske har sett i min tidning de sista dagarna, sade Pennskaftet litet torrt. — Förstår sig fröken på politik då? frågade baronen, som ingen aning hade om Pennskaftets intervjuserie i Frisinnade Morgontidningen. — Nej, gör baron? slapp det ur Pennskaftet. }} <section end=v3 /> {{clear}} <section begin=v4 /> {{Veckans lästips | titel = Oliver Twist (1929) | visadtitel = | författare = Charles Dickens | bild = Harold Copping - Charles Dickens - Oliver Twist - (MeisterDrucke-649910).jpg | bildtext = Oliver ber om mer välling | introduktion = '''''[[Oliver Twist (1929)|Oliver Twist]]''''' är den brittiske författaren [[Författare:Charles Dickens|Charles Dickens]] mest kända roman och handlar om den föräldralöse Olivers öden i 1800-talets London. Här i svensk översättning av [[Författare:Einar Ekstrand|Einar Ekstrand]]: | utdrag = Kvällen kom, gossarna intogo sina platser i matsalen, föreståndaren ställde sig vid pannmuren, klädd i sitt förkläde, och hans biträden togo plats vid hans sida. Havresoppan utdelades, och man bad en rikligt tilltagen bön över den knappt tilltagna kosten. Sedan vällingen försvunnit, började gossarna viska sinsemellan; de blinkade åt Oliver, och de som sutto närmast puffade till honom. Han var blott ett barn, men hunger och förtvivlan gjorde honom hänsynslös. Han reste sig från bordet, gick med skål och sked i handen fram till föreståndaren och sade, helt häpen över sin egen djärvhet: — Var så god och ge oss lite mer välling, sir. Den välfödde, rödblommige föreståndaren bleknade. Han stirrade ett ögonblick som förstenad på den lille upprorsmakaren och grep sedan tag i pannmuren för att icke falla till golvet. De biträdande kvinnorna voro förlamade av bestörtning, gossarna av förskräckelse. — Vafalls? mumlade föreståndaren slutligen med matt röst. — Var så god och giv oss lite mer välling, sir! upprepade Oliver. Föreståndaren hötte åt honom med sleven, grep honom i armen, höll fast honom och ropade på uppsyningsmannen. Styrelsen var fördjupad i ett högtidligt rådslag, då herr Bumble kom inrusande, alldeles utom sig, vände sig till den förnäme herrn i höga länstolen och sade: — Jag ber om ursäkt, herr Limbkins, men Oliver Twist har understått sig att begära mer. Styrelsens medlemmar reste sig under allmän bestörtning. — Begära mera? frågade herr Limbkins. Lugna er, Bumble, och svara ordentligt. Menar ni att han har begärt mera välling, sedan han fått den i reglementet fastställda portionen? — Ja, det har han gjort, sir. — Den pojken kommer att sluta i galgen, förkunnade herrn i vita västen. Sanna mina ord, han kommer att sluta i galgen. }} <section end=v4 /> {{clear}} <section begin=v5 /> {{Veckans lästips | titel = Baskervilles hund (1912) | författare = Arthur Conan Doyle | bild = Baskervilles hund.jpg | bildtext = Bokomslag från 1924 | introduktion = '''''[[Baskervilles hund (1912)|Baskervilles hund]]''''' var [[Författare:Arthur Conan Doyle|Arthur Conan Doyles]] tredje roman om Sherlock Holmes, den brittiske privatdetektiven som löser kriminalgåtor med sin imponerande iakttagelse- och slutledningsförmåga. Här handlar det om en mytomspunnen vildsint hund som sedan århundraden stryker omkring på den ödsliga Dartmoor-heden, ständigt förföljande släkten Baskerville. Här i en översättning av [[Författare:Hanny Flygare|Hanny Flygare]] från 1912: | utdrag = Ett fasansfullt anskri — ett långsamt tjut av skräck och ångest bröt hedens tystnad. Blodet isades i mina ådror. — O, min Gud! utbrast jag. Vad är det? Vad betyder det? Holmes hade sprungit upp, och jag såg hans mörka och atletiska gestalt i hyddans dörr. Han stod med skuldrorna böjda och huvudet framsträckt och spejade ut i mörkret. — Tyst! viskade han. Tyst! Skriket hade förefallit högljutt på grund av sin häf­tighet, men det hade utgått från en avlägsen punkt på den vida slätten. Nu träffade det våra öron närmare, gällare, mera genomträngande än förut. — Var är det? viskade Holmes, och jag förstod av röstens darrning, att han, mannen av järn, var ska­kad i sitt innersta. Var är det, Watson? — Där är det visst, sade jag och pekade ut i mörkret. — Nej, där! Åter trängde ångestskriet genom den tysta natten, högre och oss mycket närmare än förut. Och därmed blandade sig ett djupt, dovt dån, musikaliskt och dock hotande, stigande och fallande som havets oavlåtliga brus. — Hunden! skrek Holmes. Kom, Watson! Måtte det ej vara för sent! }} <section end=v5 /> {{clear}} <section begin=v6 /> {{Veckans lästips | titel = Tom Sawyers äventyr | visadtitel = | författare = Mark Twain | bild = Tom Sawyer 8c 1972 issue U.S. stamp.jpg | bildtext = Amerikanskt frimärke från 1972 | introduktion = '''''[[Tom Sawyers äventyr]]''''' är en av den amerikanske författaren [[Författare:Mark Twain|Mark Twains]] mest kända romaner. Historien om den föräldralösa pojken Tom Sawyer som växer upp hos tant Polly i en stad vid Mississippi-floden och som har föga intresse av att läsa läxor eller göra sin del av hushållsarbetet har lästs av generationer av ungdomar. När tant Polly tvingar honom att måla ett plank lurar han traktens ungar att göra det åt honom: | utdrag =Tom grep åter verket an och svarade i vårdslös ton: »Kanske är det, och kanske det inte är det. Allt vad jag vet är, att Tom Sawyer tycker om det.» »Äh, hörru, försök inte inbilla mig, att du tycker om'et!» Borsten gick fortfarande av och an. »Tycker om'et? Jag förstår inte varför jag inte skulle tycka om'et. Det är minsann inte var dag en pojke kan få måla ett plank!» Detta ställde saken i ett nytt ljus. Ben upphörde med att gnaga på sitt äpple. Tom förde sin borste siratligt fram och tillbaka — tog ett baksteg för att granska effekten — lade till en plätt här och där — granskade verkningen igen, under det Ben bevakade alla hans rörelser och blev mer och mer intresserad. Efter en stund sade han: »Hörru, Tom, låt mig måla litet!» Tom betänkte sig och stod i begrepp att ge sitt samtycke, men ändrade sig. »Nej, nej, det går inte, Ben. Ser du, tant Polly är förfärligt kinkig om det här planket — alldeles här vid gatan, ska' du begripa — men om det vore planket på bakgården, skulle jag inte säga något om'et; jag tror inte det finns en pojke på tusen, kanske inte en på två tusen, som kan göra det riktigt som det ska' göras.» »Äh, är det så? Men hörru, låt mig försöka — bara en liten smula!» }} <section end=v6 /> {{clear}} <section begin=v7 /> {{Veckans lästips | titel = Svensk zoologi | författare = Olof Swartz | bild = Svensk zoologi vol II 1806 113.jpg | bildtext = Varg tecknad av Johan Wilhelm Palmstruch | introduktion = '''''[[Svensk zoologi]]''''' utgavs i häften mellan 1808 och 1825 med beskrivningar av däggdjur, fiskar och fåglar i den svenska naturen. Så här berättas om vargen: | utdrag = På slottet Ludvigsburg i Würtemberg finnas ett stort antal skilderier af hästar och hundar, hvilkas skönare former föranledt deras ägare att låta penseln bevara minnet af dem. En svart Varg ses också afmålad på stället. Han lefde i början af 18:de seklet och tillhörde Hertigen. Äfven långt före den tiden var det mycket brukligt att Förstar och förnäme höllo tama villdjur för deras nöje. Man kallade denna Varg ''Melac'', ett namn just då mycket ryktbart, och lånt af en kring nejden af Pfaltz bekant Fransk fribytare. Melac följde sin höga husbonde öfverallt och sof bredvid hans säng, samt bevistade tillika det fälttåg som kallade Hertigen till Rhenströmmen. Men då detta varade inpå sena hösten, fann man Vargen en vacker dag åter på Ludvigsburg, utanför Hertigens kammardörr, utan att man kunde utforska på hvad sätt han kommit öfver floden. År 1711 beledsagade han också sin Herre till Kejsarkröningen i Frankfurt, men som det myckna kanonbullret icke behagade honom, stal han sig bort, och anlände åter lyckligt till sitt vanliga hem, och blef sin ägare trogen så länge han lefde. }} <section end=v7 /> {{clear}} <section begin=v8 /> {{Veckans lästips | titel = Carl von Linnés resa till Skåne 1749 | visadtitel = | författare = Carl von Linné | bild = Linnes Skånska Resa.jpg | bildtext = Omslag till första upplagan 1751 | introduktion = I '''''[[Carl von Linnés resa till Skåne 1749]]''''' har [[Författare:Carl von Linné|Carl von Linné]] upptecknat sina intryck från sin rundresa i Skåne 1749. I Skåne får han bland annat se storkarna bygga bon: | utdrag = Storkar sågos här i Skåne mest vid byarna, där de byggt sina boen som de största ressel i de högsta trän. Inbyggarena räknade för gott märke, att denna fågel hölt sig vid husen, och därföre att ännu mer bekväma honom att logera hos sig, hava de esomoftast huggit toppen av det högsta träd vid husen och däruppå lagt ett vagnshjul, att fåglarne härpå måtte kunna bygga. Storkarne fara bort var höst. Om de fara till de varma länder, eller om de vila på sjöbotten med svalorna, är ännu ovisst, men de komma igen vart år och bygga på samma bo, som änteligen blir ganska stort av riskvistar. Nu sutto de små ungar i boet, och den ena storken stod på sidan av boet att liksom över ungarna hålla vakt, medan den andra var ute på värv. Storkarna gjorde ingen skada utan snarare gagn, med det de plockade bort alla ormar och grodor där på nejden. Storkarne våga sig sällan högre upp i landet, än där Skånes mildare klimat slutas, vilket är ett stort prov om klimatets differens i Skåne, och att fåglarna ävensom trän och växter hava sina landamären, över vilka de sällan få skrida. Hela tjogen av sparvar hade innästat sig under sidorna av storkens bo, att där bygga och utkläcka sina ungar emillan kvistarna, dem storken ädelmodigt låtsade sig icke se. Emellertid underhöllo de en ständig musik för honom och hans ungar. }} <section end=v8 /> {{clear}} <section begin=v9 /> {{Veckans lästips | titel = Till jordens medelpunkt | författare = Jules Verne | bild = Till jordens medelpunkt 1911.jpg | bildtext = Bokomslag från 1911 | introduktion = '''''[[Till jordens medelpunkt]]''''' från 1864 är en av [[Författare:Jules Verne|Jules Vernes]] mest kända romaner och handlar om professor Lidenbrock, dennes brorson Axel samt guiden Hans som kliver ned i en utslocknad vulkan på Island i syfte att försöka ta sig till jordens medelpunkt. Efter många dagars vandring kommer sällskapet fram till en underjordisk sjö: | utdrag =En vidsträckt vattenyta, början till en sjö eller ocean, utbredde sig så långt ögat kunde se. Stranden var djupt inskuren, vågorna dogo bort i en fin, guldglänsande sand, översållad med små snäckor, bostäder för skapelsens första varelser. Böljorna bröto sig med denna särskilda klang, som är utmärkande för stora och slutna rum. Ett lätt skum flög för en svag bris, och några salta stänk träffade mitt ansikte. På denna lätt sluttande strand, ungefär hundra famnar från vattenbrynet, började de första förelöparna till de väldiga klippor, som längre bort upptornade sig till en ofantlig höjd. Några av dem sönderskuro stranden med sina vassa kammar och bildade kap och uddar, som frättes av vågsvallet. Längre bort kunde ögat följa deras tydligt tecknade profiler mot horisontens töckniga bakgrund. <p>Det var en verklig ocean med de nyckfulla strandformationer man är van att se på jorden, men ödslig och av ett förfärande vilt utseende.</p> <p>Att mina blickar kunde nå ut över detta hav, berodde på att ett särskilt ljus upplyste det. Det var icke solskenet med dess bländande ljusknippen och starka utstrålning, ej heller månens bleka och obestämda ljus, som endast är ett återsken utan värme. Nej, denna belysnings ljusstyrka, dess skälvande sken, dess klara och torra vithet, dess jämförelsevis låga värmegrad, dess i förhållande till månen avsevärt större intensitet angav tydligt ett rent elektriskt ursprung. Det var som ett norrsken, ett konstant kosmiskt fenomen, som fyllde denna grotta, rymlig nog att innesluta en ocean.</p> <p>Det valv, som sträckte sig över mitt huvud — himlen, om man så vill säga — tycktes bestå av stora moln, rörliga och växlande dunster, vilka till följd av förtätning vissa dagar torde upplösa sig i störtregn.</p> }} <section end=v9 /> {{clear}} <section begin=v10 /> {{Veckans lästips | titel = Markens gröda | författare = Knut Hamsun | bild = Knut Hamsun - 3401 "A" - no-nb digifoto 20150114 00096 bldsa HA0168.jpg | bildtext = | introduktion = Den norske författaren [[Författare:Knut Hamsun|Knut Hamsun]] tilldelades nobelpriset i litteratur 1920 uttryckligen för den episka romanen '''''[[Markens gröda]]''''' som handlar om Isak som kommer vandrande till synes från ingenstans utan att äga så mycket mer än sina två händer och bygger upp ett jordbruk. Romanen utspelas i Nordland fylke i norra Norge där Hamsun själv växte upp och kan ses som hans hyllning till livet på landet. | utdrag = Den långa, långa stigen över myrarna och in i skogarna, vem har trampat den? Människan, mannen, den förste som var här. Det fanns ingen stig före honom. Sedan följde ett och annat djur de svaga spåren över mo och myr och gjorde dem tydligare, och ännu senare började en och annan lapp vädra upp stigen och gå den, när han skulle från fjäll till fjäll och se till sin ren. Så kom stigen till över den stora allmänningen, som ingen ägde, över det herrelösa landet. Mannen kommer gående norrut. På ryggen bär han en säck, den första säcken, som innehåller mat och några redskap. Mannen är stark och grov, han har rostrött skägg och små ärr i ansiktet och på händerna — har han fått dessa sårmärken under arbete eller strid? Han kommer kanske från avtjänat straff och vill gömma sig, han är kanske filosof och söker frid, men huru som helst kommer han nu här, en människa mitt i denna ofantliga ensamhet. Han går och går. Intet ljud av fåglar eller fyrfotadjur höres omkring honom. Ibland talar han ett och annat ord med sig själv: Hå hå, ja ja! säger han. När han kommer över myrarna och till vänliga ställen med en glänta i skogen, sätter han ned säcken och börjar vandra omkring och undersöka förhållandena. Om en stund kommer han tillbaka, tar säcken på ryggen och vandrar igen. Så går det hela dagen, han ser på solen hur timmarna skrida, det blir natt, och han kastar sig ned på sin arm i ljungen. }} <section end=v10 /> {{clear}} <section begin=v11 /> {{Veckans lästips | titel = Den allvarsamma leken | författare = Hjalmar Söderberg | bild = Hjalmar Söderberg cirka 1917, GUB, Maj 2012 164.jpg | bildtext = | introduktion = '''''[[Den allvarsamma leken]]''''' av [[Författare:Hjalmar Söderberg|Hjalmar Söderberg]] handlar om journalisten Arvid Stjärnblom, som har för låg lön för att gifta sig med sin älskade Lydia Stille. Hon gifter sig istället med en äldre man men kärleken mellan Arvid och Lydia är ändå lika stark. Trots att de är gifta på varsitt håll träffas de i hemlighet på ett hotell i Stockholm: | utdrag = Det hade så småningom kommit flera middagsgäster, och salen strålade nu i fullt ljus. Han kallade på vaktmästarn och betalade. De sutto ännu kvar. — Det har blivit för tidig höst, mumlade han. Men — men det kommer ju dock till sist an på oss själva om vi vill hålla till godo med hösten eller göra oss en högsommar… Hon såg stort på honom: bryr du dig om mig — är det möjligt att du ännu bryr dig något om mig? Hans blick sög sig fast i hennes. — Jag kan aldrig, aldrig i tid och evighet bry mig om någon annan än dig. Hon hade med ens blivit blek, men en blekhet som <i>strålade</i>: — Är det sant? sade hon. Han var för upprörd att kunna säga något. Han kände gråten stocka sig i halsen, den gamla gråten, som han inte hade känt något av på snart tio år. Men de sutto bägge stela och korrekta som två mannekänger och stirrade rätt ut i rummet. — Det fattades bara, hörde han henne viska — han hörde det som i en dröm — det fattades bara att jag skulle gå genom livet utan att nånsin ha varit din! Och som i en dröm såg han, att hon helt stilla strök smaragdringen av fingret och lade den i sin lilla handväska. — Kom, viskade hon. }} <section end=v11 /> {{clear}} <section begin=v12 /> {{Veckans lästips | titel = Det går an | visadtitel = | författare = Carl Jonas Love Almqvist | bild = Mazer-Almqvist.jpg | bildtext = | introduktion = Romanen '''''[[Det går an]]''''' av [[Författare:Carl Jonas Love Almqvist|Carl Jonas Love Almqvist]] väckte stor debatt när den publicerades 1839 med sitt budskap att män och kvinnor kunde sambo i ett förhållande utan att vara gifta. Underofficeren Albert får syn på Sara Videbeck på däcket till en ångbåt och tar reda på hennes namn: | utdrag = Han gick ned till kaptenen, för att hemta upplysning om hennes namn. Efter en stunds ögnande på passagerarelistan, befans hon heta Sara Videbeck, och vara glasmästardotter ifrån Lidköping. En ovanligt omständlig underrättelse på en ångbåtspassagerarelista! Men den kom sig deraf, att hon hade pass med sig, som annars ångbåtsresande sällan medföra, och att hon egt ordningssinne nog, att åt kaptenen under resan aflemna sitt pass, till all möjlig säkerhets vinnande för sin person. Sergeanten satt i många tankar nere i matsalongen — märk matsalongen! — det är den, dit fördäckspassagerare, åtminstone de af tillräckligt mod och hurtigt utseende, få intränga vid matstunderna. Det var nu ungefär frukosttid, eller kunde lätt blifva det, ifall man reqvirerade en portion. Sergeanten tänkte så här: En glasmästardotter ifrån Lidköping — det är en småstad, långt, långt bort ifrån Stockholm. En mamsell? på sätt och vis, ja. En borgardotter, dock af ringaste borgarklassen. Ett intagande och märkvärdigt mellanting! Landtflicka icke, bondflicka alls icke — men icke heller riktigt af bättre klass. Hvad skall en sådan egentligen anses för? hvad kallas? Det är någonting outgrundligt i denna mellansort. Låt se — tag hit en biffstek! }} <section end=v12 /> {{clear}} <section begin=v13 /> {{Veckans lästips | titel = En studie i rött (1918) | visadtitel = En studie i rött | författare = Arthur Conan Doyle | bild = En studie i rött 1918-front cover.jpg | bildtext = Framsidan av 1918 års svenska utgåva | introduktion = '''''[[En studie i rött (1918)|En studie i rött]]''''' är [[Författare:Arthur Conan Doyle|Arthur Conan Doyles]] första roman om privatdetektiven Sherlock Holmes där han med doktor Watson undersöker ett blodigt mord. Här i översättning av [[Författare:Ellen Ryding|Ellen Ryding]] försöker Watson komma fram till vad hans nya kamrat Sherlock egentligen har för sysselsättning: | utdrag = Jag hade på tungan, att fråga honom, vari detta arbete egentligen bestod, men någonting i hans sätt sade mig, att den frågan ej skulle bli väl upptagen. Jag funderade emellertid på vår korta konversation och försökte att dra mina slutsatser av densamma. Han hade sagt, att han ej brydde sig om att förvärva kunskaper, som ej voro nödvändiga eller nyttiga för hans mål här i livet. Följaktligen var allt vad han visste och kunde sådant, som tjänade honom till nytta. I minnet uppräknade jag alla de olika ämnen, i vilka han visat sig mer än vanligt hemmastadd. Jag tog till och med fram en blyertspänna och antecknade dem. När jag slutat dokumentet, kunde jag ej annat än småle. Så här tedde det sig: <ol type="I"> <li>Insikt i litteratur: ingen.</li> <li>Insikt i filosofi: ingen.</li> <li>Insikt i astronomi: ingen.</li> <li>Insikt i politik: svag.</li> <li>Insikt i botanik: ojämn. Har väl reda på belladonna, opium och gifter i allmänhet. Känner ej det minsta till praktisk trädgårdsskötsel.</li> <li>Insikt i geologi: grundlig men begränsad. Kan med ett enda ögonkast känna olika jordarter från varandra. Har efter en promenad visat mig fläckar av gatsmuts på sina byxor och har genom att undersöka lerans färg och beståndsdelar kunnat säga mig, från vilken stadsdel i London fläckarne härrörde.</li> <li>Insikt i kemi: vidsträckt och djupgående.</li> <li>Insikt i anatomi: noggrann, men utan system.</li> <li>Insikt i sensationslitteratur: otroligt stor och vittomfattande. Tycks känna till varenda detalj i vartenda brott, som blivit begånget i vårt århundrade.</li> <li>Spelar bra fiol.</li> <li>Är duktig boxare och fäktar bra på florett och värja.</li> <li>Har god, praktisk kännedom om Englands lagväsen.</li> </ol> }} <section end=v13 /> {{clear}} <section begin=v14 /> {{Veckans lästips | titel = Alices äventyr i underlandet | författare = Lewis Carroll | bild = Alice par John Tenniel 02.svg | bildtext = Kaninen ritad av John Tenniel | introduktion = '''''[[Alices äventyr i underlandet]]''''' av den brittiske författaren [[Författare:Lewis Carroll|Lewis Carroll]] är en av litteraturens mest kända barnböcker. Boken tillkom när Carroll var ute på utflykt med en vän och dennes tre döttrar, Alice, Lorina och Edith. Den muntliga berättelsen blev några år sedan ett manus som publicerades första gången 1865. Boken börjar med att lilla Alice sitter på en sommaräng när hon får se en märklig syn: | utdrag = Hon började just tänka efter (så gott det gick, för dagen var mycket varm, och det gjorde henne ganska sömnig och dåsig), om hon verkligen brydde sig så pass mycket om en maskroskedja att det skulle löna mödan att stiga upp och plocka maskrosor, — då plötsligt en vit kanin med röda ögon sprang förbi henne. Det var ju inte något så förfärligt märkvärdigt med den saken; och inte tyckte Alice heller att det var så rysligt besynnerligt att höra kaninen säga för sig själv: »Aj aj! nu kommer jag för sent!» (när hon efteråt tänkte på saken, märkte hon nog att hon borde ha tyckt att det var underligt; men just då tyckte hon det var helt naturligt); — men när kaninen riktigt tog upp en klocka ur sin västficka och såg på den och sedan skyndade i väg, — ja, då sprang Alice upp, för det föll henne in att hon aldrig förr hade sett en kanin ha en västficka, eller en klocka som han kunde ta upp ur den; och brinnande av nyfikenhet rusade hon bort över ängen efter honom och kom lyckligtvis fram just i rättan tid för att se honom skutta in i ett stort kaninhål vid häcken. }} <section end=v14 /> {{clear}} <section begin=v15 /> {{Veckans lästips | titel = Ringaren i Notre-Dame | författare = Victor Hugo | bild = The Hunchback of Notre Dame - poster 1923.jpg | bildtext = Filmaffisch från 1923 | introduktion = Den franske författaren [[Författare:Victor Hugo|Victor Hugos]] skräckroman '''''[[Ringaren i Notre-Dame]]''''' handlar om den vanskapte klockringaren Quasimodo och hans olyckliga kärlek till gatudanserskan Esmeralda. | utdrag =Med tiden hade det uppstått ett sällsamt band mellan klockringaren och kyrkan. Skild för alltid från världen genom det dubbla olycksödet av sin okända härkomst och sin medfödda vanskaplighet och alltifrån barndomen fången innanför denna obevekliga mur, hade den stackars uslingen vant sig vid att här på jorden inte se något annat än de heliga murar, som upptagit honom i sin skugga. <p>Säkert är, att det rådde ett slags mystisk harmoni från en föregående tillvaro mellan denna varelse och denna byggnad. När han, ännu helt liten, krälade eller hoppade fram i dessa valvbågars halvmörker, tycktes han med sitt människoansikte och sina om ett djurs påminnande lemmar vara ett kräldjur, som hade sitt naturliga hemvist på detta fuktiga och mörka stengolv, på vilket de romanska kapitälerna framkallade sådana bisarra figurer.</p> <p>Och när han längre fram för första gången mekaniskt klängde sig fast vid klockrepet i tornet och satte klockan i rörelse, förekom det Claude, hans fosterfar, som om han vore ett barn, på vilket tungbandet lossnar, så att det börjar tala.</p> <p>På så sätt utvecklade han så småningom sitt väsen, som ständigt tog form efter katedralen, i vilken han bodde, sov och som han knappast någonsin lämnade, och av vilken han stundligen mottog hemlighetsfulla intryck, så att han till sist började likna den och så att säga uppgick i den såsom en integrerande del. Hans utstående vinklar passade in i byggnadens vrår, och han tycktes vara inte bara dess invånare, utan till och med dess naturliga innehåll. Det var hans hem, hans hål, hans omhölje. Mellan den gamla kyrkan och honom rådde en sympati, som var så djup, ett sådant magnetiskt såväl som materiellt frändskap, att han på sätt och vis hörde ihop med den, liksom sköldpaddan med sitt skal. Katedralen med sina av tiden skrovliga väggar utgjorde hans sköldpaddsskal.</p> }} <section end=v15 /> {{clear}} <section begin=v16 /> {{Veckans lästips | titel = Hans nåds testamente | visadtitel = | författare = Hjalmar Bergman | bild = Karl Mantzius och Carl Browallius i Hans nåds testamente 1919.jpg | bildtext = Stillbild från filmen ''Hans nåds testamente'' (1919) | introduktion = '''''[[Hans nåds testamente]]''''' är en komisk roman av [[Författare:Hjalmar Bergman|Hjalmar Bergman]]. Baron Roger Bernhusen de Sars tänker offentliggöra sitt testamente på sin 65-årsdag och han avser att testamentera huvuddelen av sin förmögenhet till tjänstefolkets son, dagdrivaren Jacob som brukar umgås med friherrens oäkta dotter, den 15-åriga Blenda, under förutsättning att de gifter sig. Men baronens syster Jullan är på väg till födelsedagen och hon tänker inte utan vidare låta hennes dotter Malla förlora arvet: | utdrag =— Sir du, min söta, testamentet, det blir nog bra, fördöme mig, och lilla Malla, ska vi naturligtvis ha i tankarna, vasa? Sir du, även om hon icke är nämnd i testamentet, kunna vi alltid göra en liten klausul, vasa? Vi kunna förständiga vår universalarvinge att utgiva ett årligt underhåll — — Vad menar du, Roger? Jo, den tonen kände hans nåd igen, och han rodnade ända ut i öronsnibbarna, ända ut i nästippen, som började klia på ett obehagligt och olycksbådande sätt. Den fördömda — trodde hon kanske, att hon kunde styra på Rogershus nu som i salig fars tid? Kujonera honom, tvinga honom som då hon tvang honom till giftermål och mycket annat. Jo, nu kände han igen tonen. — Menar du — menar du verkligen, att mitt barn, din systerdotter, din stackars fars dotterdotter skall tigga sitt bröd av en — av en — av den, du behagar utnämna till universalarvinge? Att du inte blygs! Och så bröt det löst: — Att du inte skäms, att du inte skäms, att du inte — — }} <section end=v16 /> {{clear}} <section begin=v17 /> {{Veckans lästips | titel = Ivanhoe | visadtitel = | författare = Sir Walter Scott | bild = CC No 02 Ivanhoe 2.jpg | bildtext = Amerikansk serieversion | introduktion = '''''[[Ivanhoe]]''''' är en klassisk historisk äventyrsroman från 1820 av [[Författare:Sir Walter Scott|Sir Walter Scott]]. Handlingen utspelar sig i 1100-talets England när riddaren Ivanhoe återkommer från korståget. På ett övergripande plan handlar det om hur landet tyranniseras av prins John och hans normander, i kung Rikard Lejonhjärtas frånvaro. Ett av offren är den judiske köpmannen Isak av York som har tillfångatagits av den grymme normanden Front-de-Bœuf. | utdrag = »Förbannade hund av en förbannnad ras», sade han, väckande fängelsevalvets dystra ekon med sin dova och hemska röst: »Ser du denna våg?» Den olycklige juden mumlade ett svagt ja. »På denna våg skall du åt mig uppväga», sade den obeveklige baronen, »tusen silvermarker efter Towerns i London vikt och halt.» »Helige Abraham!» sade juden, som i denna ytterliga fara återfick bruket av sin röst. »Har man någonsin hört talas om en sådan fordran? Vem har någonsin ens i bardens sång hört talas om en sådan summa som tusen silvermarker? Vilket mänskligt öga har någonsin blivit välsignat med åsynen av en sådan hopad skatt! Icke inom Yorks murar, om du också genomsöker mitt hus och alla mina stamfränders, skall du finna tiondelen av denna väldiga summa i silver.» »Jag är inte oresonlig», svarade Front-de-Bœuf, »och om det är ont om silver, tar jag gärna guld. Om du ger mig en mark guld för sex marker silver, kan du friköpa din otrogna lekamen från sådan bestraffning som du ännu aldrig drömt om.» }} <section end=v17 /> {{clear}} <section begin=v18 /> {{Veckans lästips | titel = Unga kvinnor | visadtitel = | författare = Louisa May Alcott | bild = Katharine hepburn little women.jpg | bildtext = Katharine Hepburn spelade Jo (Hanna) i filmatiseringen från 1933 | introduktion = '''''[[Unga kvinnor]]''''' är en ungdomsroman av de amerikanska författaren [[Författare:Louisa May Alcott|Louisa May Alcott]] om de fyra systrarna March: Meg, Jo, Beth och Amy. (Margret, Hanna, Betty och Amy i översättningen) som bor med sin mor i Massachusetts under amerikanska inbördeskriget. Deras far är präst i armén och när han ligger sjuk på armésjukhuset måste familjen snabbt få fram pengar till resan: | utdrag = — Låt mig få bidraga med det här, så att pappa inte behöver sakna något och snart kan komma hem. — Mitt barn, varifrån har du fått dessa pengar? Tjugufyra dollars? Hanna, du har väl inte gjort något obetänksamt? — Nej, det är hederligt förvärvade pengar. Jag har varken tiggt, lånat eller stulit dem. Jag har förtjänt dem, och jag tror inte att mamma skall banna mig, ty jag har bara sålt vad som var mitt eget. Medan Hanna sade dessa ord tog hon av sig hatten, varvid ett utrop hördes från allas läppar, ty hennes rika, vackra hår var borta. — Ditt hår! Ditt vackra hår! Ack, Hanna, hur har du kunnat göra det? Det enda vackra du hade! Mitt söta barn, det hade du inte behövt göra. Jag känner inte mer igen min Hanna, men jag älskar henne ännu högre än förut. Dessa och liknande utrop uppgåvos av familjen, och Betty fattade ömt om det stubbade huvudet, men Hanna antog en likgiltig min, varav likväl ingen lät sig bedragas, och sade, i det hon med handen strök över vad hon hade kvar av sitt hår och försökte se ut som om hon tyckt att ingen skada skett. }} <section end=v18 /> {{clear}} <section begin=v19 /> {{Veckans lästips | titel = Den Nya och Fullständiga Kok-Boken | visadtitel = | författare = Anna Maria Rückerschöld | bild = Den_Nya_och_Fullständiga_Kok-Boken-title_page.jpeg | bildtext = Titelsidan från första upplagan från 1796 | introduktion = '''[[Den Nya och Fullständiga Kok-Boken]]''' är en kok- och hushållsbok av [[Författare:Anna Maria Rückerschöld|Anna Maria Rückerschöld]] utgiven 1796. Den innehåller recept och hushållsråd som riktar sig till hushållerskor och kvinnor ur borerligheten. Förutom praktiska instruktioner och tips inleds boken med ett förmanande förord och beskrivning av tolv "Utländska Matmödrar" där alla utom en är avskräckande exempel, däribland Euphemia: | utdrag =''Euphemia'' är et qwickt Fruntimer, förstår tämligen wäl att ställa til i sit hus, men hennes gränslösa nyfikenhet, at få weta huru det tilgår hos grannarne, är henne et stort hinder i ordningen; ty så snart hennes gråhåriga spioner anlända med awisor från granskapet, glömmer ''Euphemia'' den mäst angelägna syssla, och innesluter sig med dem i sit kabinett, til des de uttömt sit förråd, och som de swartaste teckningar blifwa bäst betalte, underlåta icke desse målare at öfwerstryka den klaraste sanning med lögnens pensel. ''Euphemia'' wisar deremot sin erkänsla med många wigtiga knyten, ehuru hennes fattige anhörige aldrig wåga af henne begära en kaka bröd til sin hungers stillande. Måtte ''Euphemias'' likar wara få ibland Fruntimren, och måtte de mer granska egna fel än andras, så blifwa de goda Hustrur och kloka Hushållerskor! }} <section end=v19 /> {{clear}} <section begin=v20 /> {{Veckans lästips | titel = Synnöve Solbacken | författare = Bjørnstjerne Bjørnson | bild = Karin Ekelund i Synnöve Solbakken 1934.jpg | bildtext = Karin Ekelund spelade Synnöve Solbacken i en filmatisering 1934 | introduktion = '''''[[Synnöve Solbacken]]''''' är den norske författaren [[Författare:Bjørnstjerne Bjørnson|Bjørnstjerne Bjørnsons]] debutroman från 1857 och handlar om kärlekshistorien mellan Synnöve och Thorbjörn, uppvuxna på olika gårdar i samma dalgång. | utdrag = I en stor dal kan det finnas ett åt alla håll fritt beläget, högt ställe, som solen lyser på, från det den går upp och tills den sänker sig. Och de, som bo längre in under fjällen och mera sällan få sol, kalla då detta ställe för en solbacke. Hon, om vilken här skall berättas, bodde på en sådan, varav gården hade sitt namn. Där lade sig snön sist på hösten; där töade det också först om våren. Gårdens ägare voro haugianer och kallades läsare, därför att de lade sig mera vinn om att läsa i bibeln än andra människor. Mannen hette Guttorm och hustrun Karen; de fingo en gosse, som dog för dem, och under tre år gingo de aldrig på den östra sidan om kyrkan. När den tiden gått, fingo de en flicka, som de kallade upp efter gossen; han hade hetat Syvert, och hon blev kristnad till Synnöv, eftersom de ej funno något namn, som hade större likhet. Men modern kallade henne Synnöve, därför att hon, så länge barnet var litet, hade för vana att lägga »min» till, och hon tyckte, att det då föll sig lättare. Huru som helst, när flickan blev större, kallade alla henne Synnöve som modern, och de flesta sade, att i mannaminne hade det ej vuxit upp en så fager flicka där i bygden som Synnöve Solbacken. }} <section end=v20 /> {{clear}} <section begin=v21 /> {{Veckans lästips | titel = Den siste mohikanen | författare = James Fenimore Cooper | bild = Den siste mohikanen - David Ljungdahl 1915.jpg | bildtext = Illustration av David Ljungdahl | introduktion = '''''[[Den siste mohikanen]]''''' av [[Författare:James Fenimore Cooper|James Fenimore]] är en äventyrsroman som utspelas i den brittiska kolonin New York på 1750-talet när brittiska och franska styrkor krigar om kolonin. Den brittiske officeren Heyward ska eskortera två systrar till deras far överste Munro, kommendant på Fort Henry. Med sig på resan har de två indianer från mohikanerna. Även de franska styrkorna har tagit hjälp av indianerna, däribland den hatiske Magua, som har lovat att på något sätt ta hämnd på översten för en gammal oförrätt. | utdrag = »Om min far har begått en orättvisa mot er, så visa honom, hur en indian kan förlåta en oförrätt, och för hans döttrar tillbaka till honom. Ni har hört av major Heyward…» Magua skakade på huvudet för att avvisa ett upprepande av anbud, som han så djupt föraktade. »Vad önskar ni då?» fortfor Cora efter en högst pinsam tystnad, varunder den övertygelsen trängde sig på henne, att den allt för hoppfulla och högsinnade Heyward hade blivit grymt bedragen av vildens list. »Vad en huron älskar: gott för gott, ont för ont.» »Ni vill då hämnas den oförrätt, Munro tillfogat er, på hans hjälplösa döttrar? Vore det inte manligare handlat att öppet gå emot honom och utkräva en krigares vedergällning?» »Blekansiktenas armar äro långa och deras knivar skarpa», genmälde vilden med ett ondskefullt skratt. »Varför skulle Le Renard bege sig in bland gråhuvudets bössbeväpnade krigare, när han har hans ande i sin hand?» »Säg vad ni tänker göra, Magua», sade Cora, som måste lägga band på sig för att kunna tala med lugn. »Tänker ni föra oss som fångar till skogarna, eller har ni någonting ännu värre i sinnet? Finns ingen belöning, intet medel att gottgöra oförrätten och beveka ert hjärta? Släpp åtminstone min kära syster och utgjut all er ondska på mig. Köp rikedom genom hennes frigivande och tillfredsställ er hämnd med ett enda offer. Förlusten av båda hans döttrar skulle kanske lägga den gamla mannen i graven, och var vore då Le Renards tillfredsställelse?» }} <section end=v21 /> {{clear}} <section begin=v22 /> {{Veckans lästips | titel = Gösta Berlings saga | författare = Selma Lagerlöf | bild = Greta Garbo in Gösta Berlings Saga 1924.jpg | bildtext = Lars Hanson och Greta Garbo i en filminspelning från 1924 | introduktion = '''''[[Gösta Berlings saga]]''''' är [[Författare:Selma Lagerlöf|Selma Lagerlöfs]] debutroman och berättar historien om Ekeby bruk i Värmland, som styrs av majorskan. I brukets kavaljersflygel låter hon 12 män, kavaljererna, bo gratis utan att behöva arbeta. Men på julnatten kommer djävulen själv ned genom skorstenen till flygeln för att berätta sanningen om majorskan för kavaljererna: | utdrag = En sträng och dugande fru är hon, majorskan på Ekeby. Hon lyfter en tunna råg på sina breda skuldror. Hon följer malmforan, hämtad från Bergslagens gruvfält, på den långa vägen till Ekeby. Hon sover som en forbonde på ladans golv med en säck till huvudgärd. Om vintern kan hon vakta en kolmila, om sommaren följa en timmerflotte utför Löven. En myndig fru är hon. Hon svär som en gatpojke och regerar som en kung sina sju bruk och sina grannars gårdar, regerar sin egen socken och grannsocknarna, ja, hela det sköna Värmland. Men för hemlösa kavaljerer har hon varit som en mor, och därför ha de hållit sina öron stängda, då förtalet viskat till dem, att hon står i förbund med djävulen. Alltså fråga de honom med stor förundran vad slags kontrakt hon har ingått med honom. Och han svarar dem, den svarte, att han har skänkt majorskan hennes sju bruk mot löfte, att hon för varje år skulle sända honom en själ. O, vad fasa som då sammantrycker kavaljerernas hjärtan! De visste det ju, men de ha inte förstått det förr. På Ekeby dör varje år en man, en av kavaljersflygelns gäster dör, en dör av de glada, de sorglösa, de evigt unga. Vad är det mer? Kavaljerer få inte bli gamla. Förmå deras darrande fingrar inte lyfta glaset, kunna deras slocknande blickar inte skönja korten, vad är då livet för dem, och vad äro de för livet? Fjärilar skola veta att dö, medan solen skiner. }} <section end=v22 /> {{clear}} <section begin=v23 /> {{Veckans lästips | titel = Vallfart och vandringsår | visadtitel = | författare = Verner von Heidenstam | bild = Verner von Heidenstan (i.e. Heidenstam) LCCN2014700628.tif | bildtext = | introduktion = '''''[[Vallfart och vandringsår]]''''' är [[Författare:Verner von Heidenstam|Verner von Heidenstams]] debutbok med dikter och berättelser som han skrivit under de föregående åren. Den 26 januari 1888 blev förläggaren Albert Bonnier uppsökt i sitt hem av Heidenstam. Denne berättade att [[Författare:Zacharias Topelius|Topelius]] hade läst några av hans dikter och tyckt om dem och att han också kände [[Författare:August Strindberg|Strindberg]]. När manuset överlämnades lästes det av Karl Otto Bonnier som läste det hemma med makan Lisen: "''Genast från första anslaget och till det sista hade vi klart för oss, att här hade en ny och stor diktare uppenbarat sig. Den aftonen blev en av dessa högtidsstunder, som en förläggare aldrig förgäter men som, ack så sällan, förunnas honom!''". När boken publicerades i april 1888 väckte den en enorm uppmärksamhet. Den innebar ett brott med den dittills förhärskande naturalismen och istället för social misär och enformigt industriarbete skrev Heidenstam om njutningslystnad och romantik. Recensenterna hyllade debutanten: Georg Nordensvan skrev om debuten som "''den mest lyckade, som de senaste åren förekommit.''". Författaren [[Författare:Gustaf af Geijerstam|Geijerstam]] skrev: "''Detta debutarbete är i själfva verket af så märklig art, att det med ens gifver författaren en plats bland Sverges förnämsta författare.''" | utdrag =Väster om Döda Havet fick jag härbärge i ett ökenkloster. När jag tidigt i dagningen såg ut från burspråket över den livlösa öknen, kom jag att tänka på – människan! Icke är hon elak. Hon är snarare en stackare, som rör sig med stora ord, men som ingen kan lita på. Ju mer jag funderade, desto mer upphettad blev jag. Slutligen reste jag mig och utbrast högt: ”Hur är det möjligt att icke förakta människan, hur är det möjligt?” I detsamma närmade sig en ung jude, vars tofflor smällde mot den tomma klostergårdens stenläggning. Han hade enligt bruket en rund filthatt och en svart hårlock vid vardera tinningen. I ena handen höll han Josephus' Judarnas Historia, i den andra en tänd hornlykta. Men lappade voro kaftanens ärmar, tofflorna slitna. Redan på avstånd började han vinka mig, men avböjande skakade jag på huvudet. }} <section end=v23 /> {{clear}} <section begin=v24 /> {{Veckans lästips| | titel = Nya dikter (Fröding) | författare = Gustaf Fröding | bild = Gustav Fröding.jpg | bildtext = | introduktion = '''''[[Nya dikter (Fröding)|Nya dikter]]''''' är den värmländske författaren [[Författare:Gustaf Fröding|Gustaf Frödings]] andra diktsamling från 1894. I diktsamlingen finns exempelvis kända dikter som ''[[Tre trallande jäntor]]'': | utdrag = Där gingo tre jäntor i solen <br />på vägen vid Lindane Le, <br />de svängde, de svepte med kjolen, <br />de trallade, alla de tre. <br /> <br />Och gingo i takt som soldater <br />och sedan så valsade de, <br />och “Udden är så later” <br />de trallade, alla de tre. <br /> <br />Men när som de kommo till kröken <br />av vägen vid Lindane Le, <br />de ropade alla: “Hör göken!” <br />sen skvätte och tystnade de. <br /> <br />Och tego så tyst som de döda <br />och rodnade, alla de tre. <br />Men varföre blevo de röda <br />och varföre tystnade de? <br /> <br />Jo! <br /> <br />Det stod tre studenter vid grinden, <br />och därför så tystnade de <br />och blevo så röda om kinden, <br />de trallande jäntorna tre. <br /> <br />Det stod tre studenter vid kröken <br />och flinade, alla de tre, <br />och härmde och skreko: “Hör göken!” <br />och alla så trallade de. }} <section end=v24 /> {{clear}} <section begin=v25 /> {{Veckans lästips | titel = Kristin Lavransdotter | författare = Sigrid Undset | bild = Anders Beer Wilse - Sigrid Undset - NF.WA02694 - Norsk Folkemuseum.jpg | bildtext = | introduktion = Romantrilogin '''''[[Kristin Lavransdotter]]''''' var en av anledningarna till att den norska författaren [[Författare:Sigrid Undset|Sigrid Undset]] tilldelades Nobelpriset i litteratur. I böckerna får läsaren följa Kristin Lavransdotters liv under första halvan av 1300-talet, från hennes tidiga barndom tills hon avlider, som änka med många barn. Här i översättning av [[Författare:Teresia Eurén|Teresia Eurén]]: | utdrag =På andra sidan bar en ridstig brant upp i höjden, så att männen sutto av hästarna och gingo, men fadern lyfte Kristin längre fram, så att hon kunde hålla i sadelbågen, och så fick hon rida Guldsvein ensam. <p>Nya gråtoppar och blåa åsar med snöstrimmor lyfte sig över fjällsidorna, allteftersom de kommo högre upp, och nu skymtade Kristin mellan träden glimtar av bygden nordanskogs, och Arne pekade och sade vad gårdarna hette, som de kunde urskilja.</p> <p>Högt uppe på branten kommo de till ett litet torp. De stannade vid inhägnaden; Lavrans hojtade, och ropet ekade om och omigen mellan fjällen. Två män kommo springande nedåt mellan de små åkerlapparna. Det var de båda sönerna i stugan. De voro duktiga tjärbrännare, och Lavrans skulle tinga dem att bränna åt honom. Deras mor kom efter med en stor skål tätmjölk, ty det hade blivit en varm dag, såsom männen väntat sig.</p> <p>»Jag såg du hade dotter din med dig», sade hon, när hon hälsat, »jag måste väl se på henne, tänkte jag. Du får knyta av henne luvan, de säga hon skall ha ett så fagert hår.»</p> <p>Lavrans gjorde som kvinnan bad, och Kristins hår föll ned över henne ända till sadeln. Det var tjockt och gult som moget vete. Isrid, kvinnan, tog i det och sade:</p> <p>»Ja, nu ser jag att ryktet icke har sagt för stora ord om denna lilla mön din — en liljeros är hon och ser ut som en riddersmans barn. Milda ögon har hon ock — hon brås på dig och icke på Gjeslingarna. Gud unne dig glädje av henne, Lavrans Björgulfson!</p> }} <section end=v25 /> {{clear}} <section begin=v26 /> {{Veckans lästips | titel = Fredmans epistlar | visadtitel = | författare = Carl Michael Bellman | bild = Drick ur ditt glas skillingtryck.png | bildtext = Epistel nummer 30 | introduktion = '''''[[Fredmans epistlar]]''''' är en samling av [[Författare:Carl Michael Bellman|Carl Michael Bellmans]] visor utgiven 1790. Epistel nummer 30, ''Drick ur ditt glas'', handlar om hur döden aldrig är långt bort: | utdrag = <p>Drick ur ditt glas, se Döden på dig väntar, <br />Slipar sitt svärd, och vid din tröskel står. <br />Blif ej förskräckt, han blott på grafdörn gläntar, <br />Slår den igen, kanske än på et år. <br />Movitz, din Lungsot den drar dig i grafven. <br />- - - Knäpp nu Octaven; <br />Stäm dina strängar, sjung om lifvets Vår</p> <p>Guldguler hy, matt blomstrande små kinder, <br />Nedkramadt bröst och platta skulderblad. <br />Lät se din hand, hvar ådra blå och trinder <br />Ligger så sväld och fuktig som i bad; <br />Handen är svettig och ådrorna stela. <br />- - - Knäpp nu och spela; <br />Töm ur din flaska, sjung och drick, var glad.</p> <p>Himmel! du dör, din hosta mig förskräcker; <br />Tomhet och klang, inälfvorna ge ljud; <br />Tungan är hvit, det rädda hjertat kläcker; <br />Mjuk som en svamp är sena märg och hud. <br />Andas. — Fy tusand! hvad dunst ur din aska. <br />- - - Län mig din flaska. <br />Movitz, Gutår! Skål! Sjung om vinets Gud.</p> }} <section end=v26 /> {{clear}} <section begin=v27 /> {{Veckans lästips | titel = Boken om San Michele | författare = Axel Munthe | bild = CapriAnsicht6.jpg | bildtext = Utsikt på Capri från San Michele | introduktion = [[Författare:Axel Munthe|Axel Munthes]] biografiska '''[[Boken om San Michele]]''' publicerades 1929. Den brukar ofta beskrivas som en självbiografi men vissa händelser har aldrig hänt eller har flyttats i tid och rum. Boken skrevs på engelska men översattes av författaren själv till svenska. Boken lär vara 1900-talets mest spridda svenska bok. Munthe hade varit verksam som läkare i Paris innan han på 1890-talet bosatte sig på Capri där han lät uppföra en italiensk villa, ''San Michele'', på samma plats där den romerske kejsaren Tiberius också haft ett hus. Villan uppförde han själv med hjälp av lokal arbetskraft: | utdrag = När spaghettin i parroco don Antonios kök var färdig ringde kyrkklockorna mezzogiorno, och vi satte oss alla kring ett väldigt fat med insalata di pomidoro, minestrone eller spaghetti för att sedan omedelbart vara i arbete igen till solnedgången. När klockorna nere i Capri ringde Ave Maria gjorde alla korstecknet och gick sin väg med ett “Buon riposo, eccellenza, buona notte, signorino”. Deras önskan hördes av Sant' Antonio, han gjorde ett nytt under, jag sov gott hela natten så som jag inte sovit på åratal. Jag steg upp med solen, sprang ner till fyren för mitt morgonbad och var tillbaka uppe i vignan redan när de andra kom från morgonmässan klockan fem. Ingen av mina arbetskamrater kunde läsa eller skriva, ingen hade någonsin haft att göra med andra byggen än lanthus som alla var sig tämligen lika. Men mastro Nicola, liksom hans förfäder i otaliga led, visste hur man bygger en valvbåge, den konsten hade de lärt från romarna. Att mitt hus skulle bli olika alla hus de hittills sett hade de redan klart för sig och de var alla högeligen intresserade. Ingen visste än så länge hur det skulle komma att ta sig ut, och det visste jag inte själv heller. Det enda vi hade att gå efter var en primitiv skiss som jag egenhändigt tecknat med ett stycke kol på den vita trädgårdsmuren, jag kan inte rita alls och den såg ut som kluddad av en barnunge }} <section end=v27 /> {{clear}} <section begin=v28 /> {{Veckans lästips | titel = Robinson Crusoe | visadtitel = | författare = Daniel Defoe | bild = Robinson Crusoe Walter Paget 1896 110.jpg | bildtext = Teckning av Walter Paget | introduktion = '''''[[Robinson Crusoe]]''''' är en roman från 1719 av [[Författare:Daniel Defoe|Daniel Defoe]] om en man som bor på en öde ö i 28 år. Efter ett skeppsbrott flyter han iland på ön med så gott som inga tillhörigheter: | utdrag =Alla mina kamrater hade drunknat, ingen var vid liv mer än jag, och det enda spår jag någonsin fann av dem var tre hattar, en mössa och tvenne omaka skor. Mina blickar sökte det strandade fartyget, som jag till följd av de höga sjöarna och bränningarna knappt kunde se, och det låg så långt borta, att jag med häpnad utbrast: »Barmhärtige Gud! Hur var det mig möjligt att uppnå stranden!» Sedan jag vederkvickt mitt sinne med tanken på, vad som kunde lända mig till tröst i min belägenhet, började jag betrakta omgivningen och rådgöra med mig själv, vad jag nu först borde taga mig till. Vid denna lugna eftertanke avsvalnade snart min första glädje, och jag fann mig i själva verket försatt i ett fruktansvärt läge. Jag var genomvåt; hade inga kläder till ombyte; intet att äta eller dricka, och min enda utsikt var att antingen dö av svält eller bliva uppäten av vilda djur. Den enda utväg, som då för tillfället framstod för min tanke, var att klättra upp i ett lummigt träd, som stod i närheten. Det liknade en tall men var fullsatt av taggar. I detta beslöt jag tillbringa natten och avvakta följande dag för att då överväga, vad dödssätt jag borde välja, ty nu såg jag ingen möjlighet vidare att uppehålla livet. }} <section end=v28 /> {{clear}} <section begin=v29 /> {{Veckans lästips | titel = En försvunnen värld | författare = Arthur Conan Doyle | bild = Page 59 (The Lost World. 1912).jpg | bildtext = Illustration ur ''En försvunnen värld'' | introduktion = '''[[Författare:Arthur Conan Doyle|Arthur Conan Doyles]]''' roman '''''[[En försvunnen värld]]''''' handlar om en expedition till en outforskad bergsplatå i Amazonas djungler, ledd av den ryktbare zoologen professor Challenger, där det sägs ännu finnas dinosaurier. Här i översättning av [[Författare:Hanny Flygare|Hanny Flygare]]. | utdrag = Knappt hade vi brutit upp förrän vi anträffade tecken till att underbara ting väntade oss. Efter att ha genomströvat några hundra alnars tät skog, som innehöll många för mig alldeles obekanta trädslag, i vilka dock Summerlee, sällskapets botanist, igenkände former av barrträd och cykas-artade plantor, som för länge sedan upphört i den kända världen, beträdde vi ett område där bäcken vidgade sig och bildade ett ansenligt kärr. Plötsligt stannade lord Roxton, som gick först, och lyfte upp handen. <p>»Se på detta!» sade han. »Sannerligen tror jag inte, att vi anträffat spåren av alla fåglars fader.»</p> <p>Ofantliga tretåade märken tecknade sig verkligen i den mjuka marken framför oss. Djuret — av vad slag det nu var — hade gått över träsket och försvunnit i skogen. Alla stannade vi för att undersöka det kolossala spåret. Om det verkligen var en fågel — och vilket annat djur hade kunnat lämna dylika märken? — var dess fot så mycket större än strutsens, att dess höjd efter samma skala måste vara oerhörd. Lord Roxton såg sig ivrigt omkring och lade in två patroner i sin elefantbössa.</p> <p>»Jag sätter mitt rykte som jägare i pant på att spåret är alldeles färskt. Djuret har gått fram här för mindre än tio minuter sedan. Se bara hur vattnet ännu bubblar sig i det djupare fotavtrycket. Vid Jupiter — här ha vi märken efter en unge.»</p> }} <section end=v29 /> {{clear}} <section begin=v30 /> {{Veckans lästips | titel = Agneta Horns lefverne | visadtitel = | författare = Agneta Horn | bild = Det här är Agneta Horn 2013-11-05 20-11.jpg | bildtext = | introduktion = [[Författare:Agneta Horn|Agneta Horn]] levde mellan 1629 och 1672 och var dotter till fältmarskalken Gustaf Horn. Dagboken '''''[[Agneta Horns lefverne]]''''' ger en god inblick i den svenska högadelns familjeliv under stormaktstiden. Hon inleder med en ''Beskrifning öfver min elända och mycket vedervärtiga vandringes tid samt alla mina mycket stora olyckor och hjärtans hårda sorger och vedervärtighet som mig därunder hopetals har mött alltifrån min första barndom och huru Gud alltid har hulpit mig med ett godt tålamod igenom gå alla mina vedervärtigheter''. Horn jämställer sig med bibelns Job och ser sitt eget liv som en parallell till detta bibliska exempel med Guds hårda prövningskonst. Manuskriptet till ''Agneta Horns leverne'' finns i original på Uppsala universitetsbibliotek där [[Författare:Ellen Fries|Ellen Fries]] upptäckte det 1885. Ett år senare publicerades i tidskriften Dagny de första utdragen i moderniserad form. Som bok utgavs den första gången i sin helhet 1908 av [[Författare:Sigrid Leijonhufvud|Sigrid Leijonhufvud]]. Gösta Holm skapade en vetenskaplig, mycket exakt utgåva 1959 där alla troliga skrivfel och ändringar angavs. Titeln blev ''Beskrivning över min vandringstid'' och boken innehåller även en detaljerad genomgång av Horns språkbruk. Utgåvan skiljer sig dock från originalet genom att Holm tillsatt skiljetecken. År 1961 utkom en bearbetning kallad "Agneta Horns leverne". | utdrag = }} <section end=v30 /> {{clear}} <section begin=v31 /> {{Veckans lästips | titel = Berättelser ur svenska historien | visadtitel = | författare = Anders Fryxell | bild = Fryxell-Berattelser.jpg | bildtext = Titelblad till andra delen | introduktion = '''''[[Berättelser ur svenska historien]]''''', med undertiteln ''Till ungdomens tjenst utgifven'', är ett historiskt bokverk av [[Författare:Anders Fryxell|Anders Fryxell]] (1795–1881), som utkom i 49 volymer 1828–1893. Arbetet med verket pågick mycket länge. Första volymen utkom redan 1823, när Fryxell var 28 år, och den sista 56 år senare, 1879, där Fryxell kommit fram till Gustaviansk tid. Tre ytterligare volymer, som avhandlade Gustav III:s och Gustav IV Adolfs tid, skrevs av Otto Sjögren och utkom 1891–1893. De första volymerna skrevs helt utan någon forskning. Källorna var äldre historiker, vars berättelser Fryxell broderade ut till spännande berättelser. Från och med beskrivningarna av det sena 1500-talet ansåg sig Fryxell dock behöva förlita sig på arkivforskning, även om han höll fast vid sin målsättning att skriva för ungdomen och de bredare folkliga lagren. Med de fyra volymerna om Kristinas förmyndares och hennes egen regerings historia (1838–42) omlades dock planen fullständigt. Uppgiften blev anspråksfullare, och verket blev nu en på självständiga forskningar stödd historia. Omfånget svällde samtidig oerhört, i 10 volymer hade skildringen förts fram till 1654, i 36 volymer inrymdes de följande 117 åren till Gustaf III:s revolution 1772. Eftersom Fryxell främst utgick från att biografera de historiska personerna, fick skildringar av samhällslivets utveckling en mer undanskymd plats i dessa verk. Fryxell mötte hårt motstånd från samtidens och eftervärldens historiker för sin historieskrivning men hans bokverk om Sveriges historia fick som inget annat stor spridning bland allmänheten. | utdrag = }} <section end=v31 /> {{clear}} <section begin=v32 /> {{Veckans lästips | titel = En skandal i Böhmen | visadtitel = | författare = Arthur Conan Doyle | bild = A Scandal in Bohemia-04.jpg | bildtext = Illustration av Sidney Paget | introduktion = '''''[[En skandal i Böhmen]]''''' var den första av [[Författare:Arthur Conan Doyle|Arthur Conan Doyles]] noveller om privatdetektiven Sherlock Holmes som publicerades i ''Strand Magazine''. Här publiceras berättelsen i översättning av [[Författare:Ellen Ryding|Ellen Ryding]]. När Holmes vän Dr Watson kommer besök kan den skarpsinnige Holmes genast dra slutsatser om Watsons hemliv: | utdrag = »Hur kan jag veta, att du häromdagen blev genomblöt och att du har en mycket tafatt och vårdslös piga?» »Min käre Holmes», sade jag, »hade du levt för ett par århundraden sedan, skulle du med all säkerhet ha blivit bränd på bål. Det är sant nog, att jag var på landet i torsdags och kom hem förskräckligt tillstyrd, men som jag ej har de kläder, jag då begagnade, på mig, förstår jag inte, hur du kan räkna ut det. Vad Mary-Jane angår, så är hon oefterrättlig, och min hustru har sagt upp henne; men jag begriper heller inte, hur du fått reda på det» Han småskrattade belåtet och gned sina långa, smala händer. »Det är förskräckligt enkelt», sade han; »mina ögon säga mig, att lädret på innersidan av din vänstra sko, just där eldskenet nu faller, ha sex nästan parallella skåror. Dessa ha tydligen orsakats av någon, som vårdslöst skrapat kring kanten av sulan för att från densamma ta bort torkad gatsmuts. Härav drog jag den dubbla slutsatsen, att du varit ute i oväder och att du i ditt hem ägde ett mot dina fotbeklädnader fientligt sinnat exemplar av Londons tjänste-andar. Vad din praktik angår så — ja, när en herre, som kommer in i mitt rum, luktar jodoform, har en stor svart lapisfläck på sitt högra pekfinger och på sin höga hatt en utväxt, som visar, var han har sitt stetoskop — ja, då måste jag vara mer än lovligt enfaldig, om jag ej skall kunna inse, att nämnde herre är en aktiv medlem av det hedervärda läkareyrket.» Jag kunde ej annat än skratta åt den lätthet, med hvilken han förklarade sitt sätt att draga slutsatser. » }} <section end=v32 /> {{clear}} <section begin=v33 /> {{Veckans lästips | titel = David Copperfield | författare = Charles Dickens | bild = David Copperfield (1935) - trailer screenshot.jpg | bildtext = Mr Micawber ger David råd i 1935 års filmatisering | introduktion = '''''[[David Copperfield]]''''' hör till de brittiske författaren [[Författare:Charles Dickens|Charles Dickens]] mest kända verk och handlar om den unge David som efter att ha blivit föräldralös skickas iväg av sin elake styvfar för att bli fabriksarbetare i London. Bland de många karaktärer som David träffar finns den ständigt utfattige mr Micawber och hans familj: | utdrag = »Min kära unga vän», sade mr Micawber, »jag är äldre än ni, en man med en viss erfarenhet av livet och — och med en viss erfarenhet, kort sagt, av förlägenheter, i allmänhet taget. För ögonblicket och till dess någonting låter höra av sig (vilket jag kan säga att jag stundligen väntar) kan jag inte ge någonting annat än råd. Men mitt råd förtjänar att följas såtillvida som — kort sagt, som jag själv aldrig följt det och är den» — här hejdade sig mr Micawber, som ända hittills hade strålat och lett från huvud till fot, rynkade pannan och tillade: »den eländige usling ni nu ser framför er.» »Kära Micawber!» invände hans hustru. »Den eländige usling», fortfor mr Micawber, som plötsligt glömde sig och åter började att le, »den eländige usling, som ni här ser framför er. Mitt råd är: gör aldrig i morgon det ni kan göra i dag. Uppskov är en tjuv, som stjäl tid. Grip honom!» »Mitt nästa råd känner ni, Copperfield», sade mr Micawber. »Årlig inkomst tjugu pund, årlig utgift nitton pund, nitton shilling och sex pence, resultatet: lycka och välstånd. Årlig inkomst tjugu pund, årlig utgift tjugu pund, en shilling och sex pence, resultatet: fattigdom och elände. Blomman vissnar, blodet förtorkar, dagens Gud går ned över en dyster scen och — kort sagt, ni är för alltid slagen till marken — alldeles som jag!» För att giva så mycket mera kraft och eftertryck åt sitt exempel tömde nu mr Micawber ett glas punsch med en min av synnerlig belåtenhet och visslade en livlig dansmelodi. }} <section end=v33 /> {{clear}} <section begin=v34 /> {{Veckans lästips | titel = Fången på slottet Zenda | författare = Anthony Hope | bild = The Prisoner of Zenda (1937) 1.jpg | bildtext = Ronald Colman och Madeleine Carroll i en filmatisering från 1937 | introduktion = '''''[[Fången på slottet Zenda]]''''' av [[Författare:Anthony Hope|Anthony Hope]] är en klassisk äventyrsroman med tjusiga officerare, en vacker prinsessa och en förrädisk hertig. Innan sin kröning blir kung Rudolf av Ruritanien kidnappad men av en händelse råkar en avlägsen släkting från England, Rudolf Rassendyll, vara på besök i landet. De båda råkar vara så gott som identiskt lika och kung Rudolfs trogna officerare låter släktingen ta kungens plats. Bakom kidnappningen står den avundsjuka hertig Michael som själv vill ta makten i Ruritanien. Rudolf Rassendyll är ute på vandring i skogen när han oväntat träffar kungen första gången: | utdrag =Jag betraktade honom länge och noga. Likheten var alldeles säkert förvånande, om jag än såg även olikheterna. Konungens ansikte var helt obetydligt fylligare än mitt, dess ytterlinjes oval litet tydligare, och hans mun saknade, som jag inbillade mig, litet av den fasthet eller envishet om vilken mina hårt tillslutna läppar vittnade. Men oavsett alla obetydliga skillnader visade sig likheten slående, tydligt framspringande, underbar. Sapt tystnade, och kungen stod ännu och rynkade pannan. Men så började det rycka kring hans mungipor, näsan sänkte sig (alldeles som min, då jag skrattar), ögonen plirade, och sannerligen brast han icke ut i det mest ohejdade skratt, så att det rungade i skogen, ett bevis på att han var en munter själ. »Välkommen, kusin!» utropade han, i det han kom fram till mig och klappade mig i ryggen, ännu skrattande. »Ni får förlåta mig, att jag lät förbluffa mig så där. Men man väntar ju icke att få se några dubbelgångare vid den här tiden på dagen, eller hur, Fritz?» »Jag får be ers majestät om ursäkt för min förmätenhet», sade jag. »Jag hoppas därigenom inte ha förverkat ers majestäts ynnest.» »Vid gud, ni kommer alltid att ha kungens utseende», sade han skrattande, »vare sig jag tycker om det eller inte, och det skall bli mig en glädje att kunna stå er till tjänst på något sätt.» }} <section end=v34 /> {{clear}} <section begin=v35 /> {{Veckans lästips | titel = Wärend och Wirdarne del 1 | visadtitel = Wärend och Wirdarne | författare = Gunnar Olof Hyltén-Cavallius | bild = Inglinge-hög Hög med blotsten vid Ingelstad (Hyltén-Cavallius Wärend och Wirdarne (1864) s151.jpg | bildtext = Inglinge hög vid Ingelstad | introduktion = '''''[[Wärend och Wirdarne del 1|Wärend och Wirdarne]]''''' av folklivsforskaren [[Författare:Gunnar Olof Hyltén-Cavallius|Gunnar Olof Hyltén-Cavallius]] handlar om folkliv i Värend i södra Småland, närmare bestämt om hur folktron är påverkad av hedendomen och kvarlevande tro på Tor och Oden. Författaren menar också att Småland först befolkades av trollen: | utdrag = Rådfråga vi folkets egna minnen om det eller de urfolk, hvilka i en ytterst aflägsen tid först uppträdt i Wärend och med hvilka landets sednare bebyggare vid sitt inträngande kommo i beröring; så möta oss djupt ur forntiden de dunkla sägnerna om Trollen (Troll-gubbar, Trollkäringar, och i en något förändrad mening: troll-karlar, trollkonor, trollbackor) Till utseendet äro de stygga, och när någon ännu skämtvis kallar en annan »ditt leda troll», »ditt stygga troll», eller säger »du ser ut som ett troll», är det visserligen icke för att beteckna någon slags fagerlek. Trollqvinnan, och serdeles skogsnufvan, har långa, hängande bröst, hvilka hon när hon löper slänger upp på skuldrorna. Trollen gå eljest klädda i grå kläder, med en röd pinnhätta, batt-hätta (toppmössa), på hufvudet, och med håret hängande ned på axlarne. Deras röst är gnällande, hvadan de i norra Skåne jemväl få namn af Peblinge. De bo »i backarne», »i bergen», »under jorden», djupt in i skogarne och långt ifrån menniskobygder. Der har man stundom sett röken från deras kulor stiga upp ur jorden eller ur någon gömd skrefva, hvaraf minnet bibehåller sig i det ännu gängse uttrycket att »det är trollen som kölna (ɔ: elda)», när dimman eller solröken om sommaren stiger upp kring kullarne. Det är blott sällan som de nalkas någon menniskoboning, men när det var sträng vinter och mycket kallt »kommo de fordom in i stugorna, satte sig i grufvan och jemrade och uslade sig» }} <section end=v35 /> {{clear}} <section begin=v36 /> {{Veckans lästips | titel = Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim | visadtitel = | författare = Erik Axel Karlfeldt | bild = Fridolins lustgård 1901.jpg | bildtext = Illustration av Albert Engström | introduktion = Poeten [[Författare:Erik Axel Karlfeldt|Erik Axel Karlfeldt]] är en av den svenska litteraturens nittiotalister genom sin debut 1895. I sin tredje diktsamling '''''[[Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim]]''''' liknar han sitt Dalarna med antikens Grekland: | utdrag = <p>Min sångmö är icke av Pinden, <br />hon är av Pungmakarbo. <br />Där vandrar hon, kvällsröd om kinden, <br />när dalarna skumma till ro. <br /> <br />Vi kryddas poeter med lager? <br />Har icke all Dalarnes vår <br />en kvist i sin svalare dager <br />till krans för en sångares hår? <br /> <br />En vinghäst av grekiska formen <br />är ädel och stolt, vill jag tro. <br />Men hellre jag rider i stormen <br />ett hingstföl av fjällbygdens sto. <br /> <br />Av järn är den blänkande sporren, <br />och vägen har kråkris och barr, <br />och lyran slår klunken som orren <br />och skorrar sin glöd som en knarr. <br /> <br />Till gudarnes gårdar, de sällas, <br />slår diktens sjufärgade bro <br />sitt fäste bland myrtnar i Hellas, <br />bland rönnar i Pungmakarbo.</p> }} <section end=v36 /> {{clear}} <section begin=v37 /> {{Veckans lästips | titel = Djungelboken | visadtitel = | författare = Rudyard Kipling | bild = Jungle Book Rudyard Kipling poster.jpeg | bildtext = Annons för boken | introduktion = '''''[[Djungelboken]]''''' av den brittiske författaren [[Författare:Rudyard Kipling|Rudyard Kipling]] är en novellsamling om livet bland djuren i Indiens djungel. En av de återkommande karaktärerna är en liten pojke, Mowgli, som växer upp i Indiens djungel, uppfostrad av vargar. Här i översättning av [[Författare:Tom Wilson|Tom Wilson]]: | utdrag = Det prasslade litet i busksnåret, och Vargfar kröp ihop, färdig att ta språng. Då skulle ni, om ni varit där, ha fått se någonting av det mest besynnerliga i världen — vargen åtrade sig mitt i språnget. Han hade gjort satsen, innan han såg vad han tog språng efter, och därpå ville han hejda sig. Följden blev, att han sköt rakt upp i luften en fyra eller fem fot och så damp ned igen nästan på samma fläck. »En människa!» fräste han. »En människovalp! Titta bara!» Rakt framför honom, hållande sig i en lågt sittande gren, stod en naken brun gosse, som nyss hade lärt att gå — en så söt och knubbig liten pyssling, som någonsin nattetid hade kommit till en vargs håla. Han tittade upp i Vargfars ansikte och skrattade. »Är det där en människovalp?» sade Vargmor. »En tocken har jag aldrig sett förr. Bär hit honom.» }} <section end=v37 /> {{clear}} <section begin=v38 /> {{Veckans lästips | titel = Den röda nejlikan | visadtitel = | författare = Emma Orczy | bild = Scarlet-Pimpernel-Howard-Oberon.jpg | bildtext =Leslie Howard och Merle Oberon i en filmatisering från 1934 | introduktion = '''''[[Den röda nejlikan]]''''' är en äventyrsroman av författaren [[Författare:Emma Orczy|Emma Orczy]] om den brittiske gentlemannen Sir Percival Blakeney som utåt uppträder som en fjant men som i hemlighet räddar människor från skräckväldets Frankrike: | utdrag = Vad sir Percy själv beträffar, så ansågs han allmänt vara totalt olämplig för det vanskliga värv han lagt på sina skuldror. Hans huvudbetingelse därför tycktes bestå uti hans blinda dyrkan av gemålen, hans stora rikedomar och den höga gunst, vari han stod vid det engelska hovet. Men londonsocieteten var av den meningen, att när man betänkte hans eget inskränkta förstånd, hade det varit klokare av honom att skänka de nyssnämnda, högst av­sevärda materiella förmånerna åt en mindre talangfull, mindre spi­rituell hustru. I sitt vackra hem i Richmond spelade han med orubblig bonhomie andra fiol; på sin bedårande unga fru slösade han juve­ler och lyxartiklar av alla slag, vilka hon tog emot med oefter­härmligt behag. I gengäld utövade hon värdinneskapet på hans ståtliga slott med samma älskvärdhet, varmed hon förut hemma hos sig välkomnat Paris’ intelligensklick. I rent yttre avseende var sir Percy Blakeney obestridligen en vacker karl — frånräknat den loja, uttråkade min, som han alltid bar. Han var städse högst elegant klädd och brukade »lancera» de överdrivna »<i>incroyable</i>»-moder, som nyss börjat tränga från Paris till England, med den säkra och goda smak, som är den engelske gentlemannen medfödd. }} <section end=v38 /> {{clear}} <section begin=v39 /> {{Veckans lästips | titel = Världsmarknaden | författare = William Makepeace Thackeray | bild = William Makepeace Thackeray.jpg | bildtext = | introduktion = '''''[[Världsmarknaden]]''''', även känd som '''''Fåfängans marknad''''' är en satirisk roman av den brittiske författaren [[Författare:William Makepeace Thackeray|William Thackeray]]. Enligt författaren finns ingen hjälte i romanen men protagonist är Rebecka "Becky" Sharp, en ung kvinna med enkel bakgrund som kämpar för att komma sig upp i världen. När hon arbetar som guvernant på en herrgård fattar den stormrika miss Crawley tycke för henne, här i översättning av [[Författare:Carl Johan Backman|Carl Johan Backman]]: | utdrag = Sedan miss Crawley så där hade avskedat sir Huddlestone Fuddlestone, befallde hon att Rawdon Crawley varje dag skulle föra henne ned till middagen och att Becky skulle följa efter med hennes kudde — eller också tog hon Rebeckas arm, då det var Rawdons tur att följa efter med kudden. — Vi måste sitta tillsammans, sade hon. Vi äro de tre enda kristna människorna i hela orten, min söta vän! Och ifall att så var, måste det medgivas att religionen stod på bra klena fötter i Hampshires grevskap. Utom att miss Crawley var en så äkta kristen, var hon även, såsom vi redan nämnt, ultraliberal i sina åsikter och begagnade städse tillfället att uttala dem på det mest öppna sätt. — Vad betyder väl börd, min söta vän? plägade hon säga till Rebecka. Se bara på min bror Fox; se på Huddlestones, som levat här sedan Henrik II:s dagar, och se på stackars Bute i prästgården. Kan väl någon av dem jämföras med er i intelligens eller bildning? Ja, inte blott att de ej kunna jämföras med er, de kunna inte ens mäta sig med den stackars kära Briggs, min sällskapsdam, eller med Bowls, min taffeltäckare. Ni, min söta vän, är ett riktigt ideal — en riktig liten juvel! Ni har mera huvud än halva grevskapet, och om förtjänsten finge sin belöning borde ni vara hertiginna — nej, det borde inte finnas några hertiginnor alls — men ni borde inte ha någon överman, och jag anser er, min söta vän, såsom min fullkomliga jämlike i alla avseenden, och — vill ni vara snäll och lägga litet mera kol på elden, min söta vän, och vill ni vara god och sprätta sönder den här klänningen och ändra den, ni som kan göra det så bra? Och på detta sätt lät den gamla människovännen sin fullkomliga like springa hennes ärenden, vara hennes sömmerska och varenda kväll läsa franska romaner för henne, till dess hon somnade. }} <section end=v39 /> {{clear}} <section begin=v40 /> {{Veckans lästips | titel = Germania | visadtitel = | författare = | bild = Gaius Cornelius Tacitus mirror.jpg | bildtext = Publius Cornelius Tacitus | introduktion = '''''[[Germania]]''''' av den romerske historikern [[Författare:Publius Cornelius Tacitus|Publius Cornelius Tacitus]] har haft stor betydelse som ett av få bevarade historiska verk om länderna i Europa norr om det romerska riket. Tacitus har troligen inte själv besökt området utan byggt på andra historiska verk. Samtliga kopior troddes vara försvunna tills ett manuskript hittades i klostret i Hersfeld 1425. Bland de många germanska folk som omnämns finns bland andra suionerna: | utdrag = Härefter följa suionernas samhällen, belägna ute i själfva oceanen; de äro starka utom genom män och vapen äfven genom flottor. Deras fartygs byggnad är däri skiljaktig från andras, att de hafva stäf i båda ändar och alltså alltid hafva en framstam färdig till landning. De använda inga segel, ej heller fästa de årorna i fasta rader vid spanten. Liksom bruket är på åtskilliga floder, äro deras åror lösa ock flyttbara åt ena eller andra hållet, allt efter behofvet. Hos dem står äfven rikedom i anseende, och därför härskar också en enda kung utan några inskränkningar och med rätt till ovillkorlig lydnad. Äfven äro hos dem vapnen icke, såsom hos öfriga germaner, i fritt bruk, utan instängda och under bevakning och det till på köpet af en slaf — oceanen hindrar nämligen plötsliga infall af fiender, och beväpnade skaror, som gå sysslolösa, förfalla ju lätt till själfsvåld, hvadan det ligger i konungens intresse att sätta hvarken en ädling eller en friboren eller ens en frigifven till vakt öfver vapnen. }} <section end=v40 /> {{clear}} <section begin=v41 /> {{Veckans lästips | titel = Rosen på Tistelön | författare = Emilie Flygare-Carlén | bild = Rosen på Tistelön 1945.jpg | bildtext =George Fant och Eva Henning i en filmatisering från 1945 | introduktion = '''''[[Rosen på Tistelön]]''''' av [[Författare:Emilie Flygare-Carlén|Emilie Flygare-Carlén]] är den till synes omöjliga kärlekshistorien mellan Gabriella Haraldsson, dotter i en ökänd smugglarfamilj i Bohuslän och den tjusige Arve Arnman vid kustbevakningen. I smugglarfamiljen finns en ödesdiger hemlighet, att Gabriellas far för många år sedan mördade Arves far för att inte bli gripen av kustbevakningen. |utdrag = Omkring en halv mil inom de nordväst från Marstrand belägna Paternosterskären, vilka troligen fått sitt namn av de många paternoster, forntida sjöfarare där uppsänt för sitt livs räddning, ligger en liten grupp av ofruktbara öar, bland vilka dock en är bebodd och som vi i vår berättelse vilja kalla Tistelön. Vid tiden för vår berättelse låg på öns östra sida, genom bergen något skyddat för de rasande västliga stormarna, ett litet halvförfallet hus. Det hade en påbyggd gavel, vars blanka timmerstockar och friska mossa visade en skarp motsats till de genom fisktorkning och saltvatten unkna och gröna väggar, som utgjordes av det gamla bjälklaget. Fönstren liknade gluggar med tvenne blyrutor i höjd, och mellan varje glugg voro råa sälskinn utspända från takåsen ända ned till den långa muren. Själva gårdsplanen bestod av en stor flat berghäll, i vars ena hörn några stänger med uppträdda rockor hängde i regelbundna rader. Alla klintar runt omkring voro betäckta med långor och fläkt torsk. Ungefär vid mitten av berghällen var i en trång rämna en mast inkilad, på vars topp en flöjel ängsligt gnisslade för vinden. }} <section end=v41 /> {{clear}} <section begin=v42 /> {{Veckans lästips | titel = Hjelpreda I Hushållningen För Unga Fruentimber | visadtitel = | författare = Cajsa Warg | bild = Cajsa Wargs kokbok.jpg | bildtext = Cajsa Wargs kokbok | introduktion = '''''[[Hjelpreda I Hushållningen För Unga Fruentimber]]''''' eller '''''Cajsa Wargs kokbok''''' av [[Författare:Cajsa Warg|Cajsa Warg]] publicerades första gången 1755 och är en bok om hur ett hushåll bör skötas. Dess recept fick stor betydelse fram till mitten av 1800-talet. Här finns bland annat ett recept på crème brûlée: | utdrag = Tag 10 lod såcker, doppa det uti watten och slå 2 skedblad watten dertil, at såckret får wäl smälta, lägg altsammans uti en malm- eller silfwer-panna, hwilken sättes på koleld, och låter det blifwa hel gulbrun; men röres flitigt, at det ej blifwer brändt; då såckret är brunt, slås et halft stop söt miölk deruti och röres wäl om, at det får smälta: men laga så, at miölken straxt kokar up: när såckret är wäl smält och miölken ser brun ut, så slås hon uti en skål at kallna; då tages 10 ägge-gulor, de wispas wäl, miölken slås dertil, samt litet sönderstött canel och röres tilhopa, sedan slås det på et silfwer-fat och sättes i ugnen, när det stannar, är det färdigt, och kan ätas då både warmt och kallt. Den som wil bruka tenn-fat, så kan det sättas på en kokande watten-gryta, så skadas ej brädden. }} <section end=v42 /> {{clear}} <section begin=v43 /> {{Veckans lästips | titel = Dag-Bok Öfwer en ifrån Stockholm igenom åtskillige Rikets Landskaper gjord Resa, År 1749 | visadtitel = | författare = Carl Hårleman | bild = Carl Hårleman, 1700-1753, friherre (Martin van Meytens d.y.) - Nationalmuseum - 15727.tif | bildtext = | introduktion = [[Författare:Carl Hårleman|Carl Hårleman]] var inte bara verksam som överintendent vid uppbyggnaden av Stockholms slott, han var också ansvarig för uppsynen av kronans byggnadsverk över hela landet. I sin '''''[[Dag-Bok Öfwer en ifrån Stockholm igenom åtskillige Rikets Landskaper gjord Resa, År 1749]]''''' har han skrivit ned sina intryck vid en resa genom södra Sverige sommaren 1749. Humöret stiger när resesällskapet lämnar Smålands skogar och kommer till Skåne: | utdrag = Inemot Broby öpnade sig et härligt land. Glada fält, bärande åkrar, blomstrande ängar, nära wid hwarannan lysande Kyrkor, tätt tilsammans liggande byar, gårdar prydda med löfträn, en ny och inwånarnes större förmögenhet betydande klädedrägt, med et ord, all ting kom oss at förglömma de förre dagars olust, och lemnade oss ej annan önskan öfrig, än at denne orts, förr så förträffelige, ek- och bok-skogar wore något mindre medtagne. Igenom et både sinnen och ögon så frögdande land ankommo wi, sedan wi lemnat Christianstad på wänstra handen, d. 10 om aftonen, til det så besynnerligen wäl belägne Maltesholm uti Gärdt härad, och förblewo der i et ej mindre än sjelfwa orten kärt och angenämt sällskap, til d. 17. }} <section end=v43 /> {{clear}} <section begin=v44 /> {{Veckans lästips | titel = De tre musketörerna | författare = Alexandre Dumas den äldre | bild = The Musketeers.jpg | bildtext = Teateraffisch från 1899 | introduktion = '''''[[De tre musketörerna]]''''' av den franske författaren [[Författare:Alexandre Dumas den äldre|Alexandre Dumas den äldre]] hör till litteraturhistoriens mest kända äventyrsromaner. Berättelsen om den unge d'Artagnan som kommer till Paris med inte mycket mer än drömmen om att få bli en av kungens musketörer har kommit ut i otaliga upplagor och översättningar och har även gjorts både som teater och film. Här i översättning av [[Författare:Tom Wilson|Tom Wilson]] har d'Artagnan under sin första dag i Paris utmanat tre av kungens musketörer på duell: | utdrag = »Vad!» utropade d'Artagnan. »Är herr Porthos er första sekundant?» »Ja, har ni något emot det?» »Nej, inte det minsta.» »Och där kommer den andra.» D'Artagnan såg åt det håll Athos pekade och kände igen Aramis. »Vad!» utbrast han i ännu mera förvånad ton än första gången. »Är er andra sekundant herr Aramis?» »Ja visst. Vet ni inte, att man aldrig ser oss annat än tillsammans och att man i musketörkåren, vid gardet, vid hovet och i staden kallar oss Athos, Porthos och Aramis eller ”de tre oskiljaktiga”? Men eftersom ni kommer från Dax eller Pau…» »Från Tarbes», sade d'Artagnan. »Så är det inte att undra på, om ni inte känner till den detaljen», ifyllde Athos. »På min ära», sade d'Artagnan, »förtjäna ni inte ert namn, mina herrar, och kommer mitt äventyr att göra något väsen av sig, så skall det åtminstone bevisa, att er förening inte grundar sig på några kontraster.» Under tiden hade Porthos hunnit fram och hälsat på Athos med en handrörelse, varpå han vände sig till d'Artagnan, men blev stående helt förvånad. Kanske bör det i förbigående omtalas, att han hade bytt om gehäng och lämnat kappan. »Åh!» sade han, »vad vill det här säga?» »Det är med den här herrn jag skall slåss», sade Athos i det han med handen visade på d'Artagnan och hälsade Porthos med en liknande åtbörd. »Det är med honom som även jag skall slåss!» sade Porthos. »Men inte förrän klockan ett», svarade d'Artagnan. »Och jag med — även jag skall duellera med den herrn!» sade Aramis, som i sin tur uppträdde på platsen. »Men inte förrän klockan två», sade d'Artagnan lika lugn som förut. }} <section end=v44 /> {{clear}} <section begin=v45 /> {{Veckans lästips | titel = Huset Buddenbrook | författare = Thomas Mann | bild = Thomas Mann Buddenbrooks 1904.jpg | bildtext = Omslag till en tysk upplaga | introduktion = I [[Författare:Thomas Mann|Thomas Manns]] roman '''[[Huset Buddenbrook]]''' skildras en tysk köpmansfamilj genom fyra generationers öden från 1835 till slutet av 1870-talet. Romanen publicerades 1901 och ledde så småningom till att Mann fick Nobelpriset i litteratur 1929 med motiveringen "förnämligast för hans stora roman ''Buddenbrooks'', vilken under årens lopp vunnit alltmer stadgat erkännande som ett av den samtida litteraturens klassiska verk". När familjen en sommardag är ute på sitt sommarställe får de besök av affärsmannen herr Grünlich, som ska visa sig bli en olycka för familjen: | utdrag = I detsamma kom betjänten Anton gående över gården med ett kort på en bricka, mottagen med förväntansfulla blickar. »Grünlich, agent,» läste konsuln. »Från Hamburg. En angenäm, välrekommenderad person, son till en präst. Jag har affärer med honom … Bed herrn, Anton — du har väl ingenting emot det, Bethsy? — att han är god och kommer hit …» Genom trädgården kom med hatt och käpp i samma hand, tämligen små steg och huvudet framåtsträckt en trettiotvå års man av medellängd i gröngula kläder och grå linnevantar. Ansiktet under det blonda, tunna håret var rödblommigt och leende, men bredvid ena näsvinkeln satt en iögonenfallande vårta. Haka och överläpp voro slätrakade, och de starkt guldgula polisongerna hängde långt ner på engelskt manér. — Redan på långt håll hälsade han djupt med sin stora ljusgrå hatt … Med ett sista, mycket långt steg trädde han fram till bordet, i det han beskrev en halvcirkel med överkroppen och på så sätt bugade sig för alla. »Jag stör, jag träder in i en familjekrets,» sade han med len stämma och taktfull tillbakadragenhet. »Man läser i goda böcker, man pratar … Jag måste be om förlåtelse!» }} <section end=v45 /> {{clear}} <section begin=v46 /> {{Veckans lästips | titel = Skattkammarön | visadtitel = | författare = Robert Louis Stevenson | bild = Treasure Island (1920) - 2.jpg | bildtext = Long John Silver och Jim | introduktion = '''''[[Skattkammarön]]''''' av [[Författare:Robert Louis Stevenson|Robert Louis Stevenson]] är en klassisk äventyrsroman om unge Jim som hittar en skattkarta över en nedgrävd skatt och ger sig iväg på en skattexpedition. Romanen börjar med att en gammal sjörövare tar in på värdshuset där Jim bor: | utdrag = Jag minns honom som om det varit igår, då han kom traskande till värdshusets dörr, med sin sjömanskista på släp efter sig på en skottkärra — en lång, stark, tung, nötbrun man, med sin tjärade hästsvans över axlarna på den smutsiga, blå rocken, händerna nariga och ärrade, med svarta sorgkanter under de trasiga naglarna och med sabelhuggsärret över ena kinden i en smutsvit, likblek färgton. Jag minns hur han såg ut över fjärden och visslade för sig själv under tiden, för att därpå börja sjunga den gamla sjömanssången som han så ofta skulle komma att upprepa: <poem>Femton man på en död mans kista – Jo-ho-ho och en flaska med rom!</poem> med den höga, gamla skälvande rösten, som verkade ha stämts och brutits vid ankarspelet. Så knackade han på dörren med ena änden av en käppliknande båtshake som han bar med sig och då min far öppnade, krävde han burdust att få ett glas rom. }} <section end=v46 /> {{clear}} <section begin=v47 /> {{Veckans lästips | titel = Jerusalem | visadtitel = | författare = Selma Lagerlöf | bild = Ingmarsarvet.jpg | bildtext = Mona Mårtenson och Lars Hanson som Gertrud och Ingmar i filmatiseringen från 1925 | introduktion = '''''[[Jerusalem]]''''' är en av [[Författare:Selma Lagerlöf|Selma Lagerlöfs]] mest kända romaner och utspelas i en socken i Dalarna där en religiös väckelse drar in. Central i handlingen är bondgården Ingmarsgården, som gått i arv från far till son, och där den äldste sonen alltid hetat just Ingmar. Ingmar förälskar sig i skolmästarns dotter Gertrud, men det invanda livet i socknen vänds upp och ned när predikanten Hellgum anländer och får en grupp av sockenbor att lämna allt de har och flytta till Jerusalem. | utdrag = I den socken, där de gamla Ingmarssönerna bodde, skulle ingen människa ännu i början på åttitalet ha kunnat tänka på att omfatta något nytt slags tro eller bevista någon ny sorts gudstjänst. Man hade nog hört talas om hur sekter uppstodo här och där i de andra Dalasocknarna och hur människor gingo ut i åar och sjöar och läto döpa sig med baptisternas nya döpelse, men man skrattade åt alltsammans och sade: — Sådant där kan passa för dem, som bor i Äppelbo och i Gagnef, men det ska aldrig komma till vår socken. Liksom man gärna höll fast vid alla andra gamla bruk, så var man också mycket noga med att fara till kyrkan varje söndag. Var och en kom, som kunde komma, även om vintern i den allra strängaste köld. Och just då var detta nära nog nödvändigt. Man skulle inte ha kunnat härda ut i den oeldade kyrkan, då det var fyrtio graders kyla ute, om den inte hade varit alldeles fullpackad av människor. }} <section end=v47 /> {{clear}} <section begin=v48 /> {{Veckans lästips | titel = Skogsliv vid Walden | visadtitel = | författare = Henry David Thoreau | bild = Walden 1854 cover image.png | bildtext = Omslag till första upplagan | introduktion = '''''[[Skogsliv vid Walden]]''''' publicerades första gången 1854 och är en skildring av författaren [[Författare:Henry David Thoreau|Henry David Thoreaus]] drygt tvååriga vistelse i en enkel stockstuga vid en skogssjö. Författaren redogör för sina vardagliga sysslor, som att ordna sitt uppehälle och sina funderingar över det samtida samhället. Här i översättning av [[Författare:Frans G. Bengtsson|Frans G. Bengtsson]]: | utdrag = När en människa säkrat sitt behov av kroppsvärme genom de olika metoder, jag nämnt, vad behöver hon sedan? Säkert inte ytterligare värme av samma slag, ännu rikligare föda, större och praktfullare hus, finare och tjockare kläder, talrikare, stadigvarande och ännu hetare eldar m. m. När man skaffat sig nödvändigheterna, finns det ett annat alternativ än att sen skaffa sig överflödigheter, och det är att verkligen börja leva nu, sedan man blivit permitterad från enklare sysslor. Mullen är lämplig för plantan, ty denna har nu sänt sin rot i jorden och den kan därför börja förtröstansfullt skjuta mot höjden. Varför har människan rotat sig så fast vid jorden om inte för att vara i stånd att med motsvarande kraft spira mot himlen; ty de ädlare växterna värderas för de frukter de framalstra i luften och ljuset, högt ovan marken, och behandlas inte som de enklare grönsaker, vilka även om de äro tvååriga, endast odlas tills de ha färdigbildat sin rot och ofta till och med få toppen avskuren till detta ändamåls främjande, så att man knappt kan veta när deras rätta blomningstid är inne. }} <section end=v48 /> {{clear}} <section begin=v49 /> {{Veckans lästips | titel = Fänrik Ståls sägner | författare = Johan Ludvig Runeberg | bild = Albert Edelfelt - Sven Duva.jpg | bildtext = Sven Dufva | introduktion = '''''[[Fänrik Ståls sägner]]''''' av poeten [[Författare:Johan Ludvig Runeberg|Johan Ludvig Runeberg]] handlar om kriget mellan Sverige och Ryssland 1808–1809. Den första dikten, ''[[Vårt land]]'', har blivit Finlands nationalsång. En av de mest kända dikterna är ''[[Sven Dufva]]'', om bondpojken som med klent förstånd men friskt mod går ut i kriget när ryssarna anfaller: | utdrag =<poem>Sven Duvas fader var sergeant, avdankad, arm och grå, Var med år åttiåtta ren och var ren gammal då; Nu bodde på sin torva han och fick sitt bröd av den Och hade kring sig nio barn, och yngst bland dem var Sven. Om gubben haft förstånd, han själv, att dela med sig av Tillräckligt åt en sådan svärm, det vet man ej utav; Dock visst lär han de äldre gett långt mer än billigt var, Ty för den son, som sist blev född, fanns knappt en smula kvar. Sven Duva växte opp likväl, blev axelbred och stark, Slet ont på åkern som en träl och bröt opp skog och mark, Var from och glad och villig städs, långt mer än mången klok, Och kunde fås att göra allt, men gjorde allt på tok. "I Herrans namn, du arma son, vad skall av dig väl bli?" Så talte gubben mången gång allt i sitt bryderi. Då denna visa aldrig slöts, brast sonens tålamod, Och Sven tog till att tänka själv, så gott han det förstod. När därför sergeant Duva kom en vacker dag igen Och kuttrade sin gamla ton: "Vad skall du bli, o Sven?" Sågs gubben, ovan förr vid svar, bli helt förskräckt och flat, När Sven lät upp sin breda näbb och svarte: "Jo, soldat!"</poem> }} <section end=v49 /> {{clear}} <section begin=v50 /> {{Veckans lästips | titel = Anne på Grönkulla | visadtitel = | författare = Lucy Maud Montgomery | bild = Anne of Green Gables - pg257a.jpg | bildtext = Anne balanserar på takåsen | introduktion = '''''[[Anne på Grönkulla]]''''' av [[Författare:Lucy Maud Montgomery|Lucy Maud Montgomery]] handlar om den föräldralösa Anne som vid 11 års ålder kommer till ett äldre syskonpar. Här i [[Författare:Karin Jensen|Karin Jensens]] översättning slår hon vad om att hon kan klättra upp på ett tak och promenera på takåsen: | utdrag = Det var väl inte någonting så värst märkvärdigt att kunna gå på ett litet lågt trästaket, sade hon. — I Marysville kände jag en flicka, som kunde gå på själva takåsbjälken på ett tak. — Det tror jag inte, sade Josie ögonblickligen. Jag tror inte, att någon människa kan gå på en takåsbjälke. <i>Du</i> kan det åtminstone inte. — Kan jag inte? ropade Anne. — Visa då, att <i>du</i> törs, sade Josie i utmanande ton. Men jag påstår, att du <i>inte</i> törs klättra upp och gå på takåsbjälken över fru Barrys kök. Anne bleknade, men här var tydligen intet val. Hon gick bort mot huset, där en stege stod rest mot kökstaket. Alla flickorna i femte klassen läto höra ett »o!» — dels av spänning, dels av fruktan. — Gör det inte, Anne! bönföll Diana. — Du faller ned och slår ihjäl dig. Bry dig inte om Josie Pye. Det är inte rätt att mana ut någon att göra någonting så farligt. — Jag måste göra det. Min heder står på spel, sade Anne högtidligt. — Jag ska gå på takbjälken, Diana, eller låta mitt liv på kuppen. Om jag slår ihjäl mig, så får du min pärlring. }} <section end=v50 /> {{clear}} <section begin=v51 /> {{Veckans lästips | titel = En julsång på prosa (Wikisource-översättning) | visadtitel = En julsång på prosa | författare = Charles Dickens | bild = George c scott as scrooge.jpg | bildtext = Ebenezer Scrooge | introduktion = '''''[[En julsång på prosa (Wikisource-översättning)|En julsång på prosa]]''''', även känd som '''''En julsaga''''', är en roman av [[Författare:Charles Dickens|Charles Dickens]] som utspelas i jultid och som handlar om den gamle och vresige Ebenezer Scrooge som är för snål för att fira jul: | utdrag = Dörren till Scrooge skrivkammare stod öppen, så att han kunde hålla ögonen på sin skrivare, som satt i en dyster liten cell, snarare en liten skrubb och kopierade brev. En mycket liten brasa brann i Scrooges eldstad, men i skrivarens eldstad brann en som var så mycket mindre, att det föreföll som om det endast bestod av ett stycke kol. Men han kunde inte fylla på den, eftersom Scrooge förvarade kolhämtaren i sitt eget rum; och så snart skrivaren kom in dit med skoveln, förutspådde hans herre deras oundvikligt snara avsked från varandra. Varvid skrivaren satte på sig sin vita stortröja och försökte värma sig vid sitt ljus; ett försök som, eftersom han inte var en man med utpräglad fantasi, misslyckades. ”God jul, morbror, Gud vare med Dig!” ropade en gladlynt röst. Den tillhörde Scrooges systerson, som stod inför honom så hastigt, att detta var det första tillkännagivandet av hans ankomst. ”Bah!” sade Scrooge. ”Humbug!” Han hade värmt sig i så hög grad genom sin snabba gåsmarsch genom frosten och dimman, denne Scrooges systerson, att han formligen glödde; hans ansikte var rödaktigt och vackert; hans ögon lyste och hans andedräkt ångade. ”Julen en humbug, morbror?” sade Scrooges systerson. ”Det är jag övertygad om att Du inte menar!” ”Det gör jag” sade Scrooge. ”God jul! Vad rätt har Du att glädja dig? Vad anledning har Du att vara glad? Är Du inte tillräckligt fattig ändå?” ”Ge med dig nu, morbror”, svarade systersonen med glädje i rösten. ”Vad rätt har Du att vara så dyster? Vad skäl har Du att vara vresig? Är Du inte tillräckligt rik ändå?” Eftersom Scrooge inte hade något bättre svar till hands vid detta tillfälle, sade han åter ”Bah!” och följde upp det med ordet ”humbug!”. }} <section end=v51 /> {{clear}} <section begin=v52 /> {{Veckans lästips | titel = Nyårsklockan | visadtitel = | författare = Alfred Tennyson | bild = Jan Malmsjö läser Tennyson 31 dec 2013.jpg | bildtext = Jan Malmsjö läser dikten 2013 | introduktion = [[Författare:Alfred Tennyson|Alfred Tennyson]]s dikt '''''[[Nyårsklockan]]''''' i [[Författare:Edvard Fredin|Edvard Fredin]]s översättning läses traditionsenligt på Skansen vid tolvslaget. | utdrag = <p>Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten <br />mot rymdens norrskenssky och markens snö; <br />det gamla året lägger sig att dö . . . <br />Ring själaringning öfver land och vatten!</p> <p>Ring in det nya och ring ut det gamla <br />i årets första, skälfvande minut. <br />Ring lögnens makt från världens gränser ut, <br />och ring in sanningens till oss som famla.</p> }} <section end=v52 /> {{clear}} <section begin=v53 /> {{Veckans lästips | titel = Ett hem | visadtitel = | författare = Carl Larsson | bild = Carl Larsson - Ett hem - 1899 -title.jpg | bildtext = Omslag till första upplagan | introduktion = '''''[[Ett hem]]''''' är en bok från 1899 av målaren [[Författare:Carl Larsson|Carl Larsson]]. Den består av en inledande text där Larsson beskriver sitt familjeliv i stugan Lilla Hyttnäs i byn Sundborn utanför Falun. Sedan följer 24 akvarellmålningar från huset och familjen Larssons tillvaro. Larsson berättar själv om första gången han fick se Lilla Hyttnäs: | utdrag = Det var en liten oansenlig, ful och intetsägande byggnad, liggande på ett slaggvarp. Den hette också Hyttnäs — <i>Lilla</i>, till skillnad från grannens <i>Stora</i> dito. — Den jordsmula de hade sin potatis på var ditkörd annorstädes ifrån, och den nypa dikeslera, som var lagd här och där, tjänade några syrenbuskar att breda Persiens doft och prakt öfver det hela. Men den där stugan låg alldeles intill en krökning af Sundbornsån, just där denna vidgar ut sig en smula; en liten backe bar rakt ut i vattnet, där en åldrig ökstock låg för att antyda, att här var hamn; nio björkar hade alldeles själfmant slagit sig ner i slaggen, och de sågo då sannerligen ej ut att ha det drygt. Och gummorna gick det ingen nöd på heller. De voro ett par ordningsmönster, och hade nätt upp hvad de nödtorftligen behöfde. Allt inomhus var rent och fint, möblerna voro af enklaste slag, men gammaldags och hållbara, arf efter föräldrarna, hvilka bott på en egendom i närheten. Här erfor jag denna outsägligt ljufva känsla af afskildhet från världens buller och larm, som jag endast en gång förr känt (och det var i en <i>fransk</i> bondby). När därför min svärfar föreslog mig att han för min räkning skulle köpa en halfstor egendom i samma by, så svarade jag bestämdt nej, och motiverade afslaget med, att endast något liknande denna lilla idyll skulle passa en konstnär. Ett par år därefter dog den ena systern, den andra ville ej längre bo kvar i ensamheten, och då påminde sig svärfar hvad jag en gång sagt, och gaf mig stugan med allt hvad däri var. }} <section end=v53 /> [[Kategori:Wikisource:Administration]] fcv15f2rv23g46nno2e6xxermo4k66z 104 145551 658639 574899 2026-09-19T13:21:53Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 658639 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||FÖRLUSTELSESTÄLLEN|99}}</noinclude>palatsets förvandlande till kungl. skådespelshus, varit förvarade på Fredrikshof.<ref>I Kungsträdgårdens »orangeribyggnad», såsom Vauxhallen åter kallades, stannade fanorna till 1817, då de flyttades till Riddarholmskyrkan och sedan åter några gånger släpades från det ena förvaringsstället till det andra, till dess de i vår tid å nyo hamnade i nämda kyrka.</ref> På 1790-talet hade de mindre ingångarne på östra och vestra sidorna igenmurats, och trädgården vardt då tillgänglig från endast de norra och södra; men 1799 öppnades åter portarne på de först nämda sidorna (fig. 41). Mot slutet af Gustaf den fjerde Adolfs regering nedrefs södra muren, midt emot f. d. De la Gardieska palatset, och den der utanför liggande delen af Arsenalsgatan jemnades med trädgården. [[Fil:Gamla Stockholm 1882 s99 Fig41.jpg|miniatyr|centrerad|stående=1.5|Fig. 41. Efter gravyr af Heland.]] Redan under Karl den trettondes tid började trädgården småningom förstöras, men det var dock först under Karl Johans dagar som platsen miste allt utseende af lustpark. De frodiga gräsmattorna undanröjdes, blomstersängarna borttogos, en stor del af de gamla, majestätiska träden nedhöggs. Trädgården jemnades,<noinclude> <references/></noinclude> rz3wtzklecebqmqo1f0ndblctybabky 104 145552 658640 574900 2026-09-19T13:26:50Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 658640 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud|100|FÖRLUSTELSESTÄLLEN|}}</noinclude>grusades och förvandlades till ett sandhaf, endast på östra och vestra sidorna omslutet af några trädrader. Der lät Karl Johan resa en ståndbild af den konung, åt hvilken svenska ''folket'' aldrig skulle hafva rest någon minnesvård. Stoden aftäcktes den 5 November 1821, och den 26 Mars 1822 påbjöd ett kungligt bref, att Kungsträdgården skulle kallas Karl den trettondes torg. Dermed var det slut på lustgården; men i saknad af verkliga stadsparker lustvandrade stockholmarne på det sandfylda torget som dock efter en enda regnskur kunde förvandlas till träsk. På sommarmorgnarne drack man brunn i den till brunnsinrättning<ref>Anlades 1823 af med. doktor Johan Hedenborg, den sedermera genom mångåriga resor i österlanden bekante svensk-norske konsuln på Rhodus. Berzelius hade åtagit sig öfverinseendet öfver brunnsinrättningen. År 1825 öfvertogs inrättningen af professor Mosander, som sedan i många år egde den. Genom kungl. brefvet af den 17 Juli 1851 dömdes huset att nedrifvas. Det köptes af J. & C. G. Bolinder, hvarefter platsen jemnades, och der har sedan norra allén längs Hamngatan växt upp.</ref> förvandlade växthus-vauxhall-arsenalen, och på aftnarne under samma årstid gick man för att höra på »fältmusiken», hvilken stundom äfven uppfördes i »lilla trädgården utanför spisningssalongen», d. v. s. det lilla värdshuset i nordvestra hörnet, det forna trädgårdsmästarbostället eller »lilla orangeriet». »Fältmusiken» var en föregångare till de »stora militära konserterna» som i vår tid gifvas på samma ställe, utanför Blanchs kafé. {{tre stjärnor}} Om några af de gamla förlustelseställena bibehållit sig, fastän kanske i förändrad form, har det också funnits sådana som spårlöst försvunnit. Ett par dylika låg på Ladugårdslandet. På 1600-talet fans der t. ex. ''Jungfruträdgården,'' af hvilken väl Jungfrugatan ännu har sitt namn, så vida det ej var gatan som gaf namn åt trädgården, och der man skall hafva lustvandrat med mycket nöje, men om hvilken inga tillförlitliga underrättelser nu mer äro att tillgå. Ett annat sådant ställe var ''Lustdal'' vid Fredrikshof, på den grund som ansågs vara den gamla Kungsladugårdens, en tid Kalfvehagen kalladt och år 1652 upplåtit till Jean De la Vallée, den bekante arkitekten som i unga år kom med sin fader från Frankrike, här vann stort anseende och slutligen befordrades till borgmästare i Stockholm. År 1653 fick han kungl. tillåtelse att på sin tomt bygga värdshus samt der ställa till allehanda lustspel och tidsfördrif till »loflig recreation», såsom bollhus, klot och trycktaffel med flera förlustande saker, såsom han sett på främmande orter eller sjelf<noinclude> <references/></noinclude> 3sm819pqebfk120r3vl6ibnmrt62p0n 104 145553 658641 574901 2026-09-19T13:29:00Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 658641 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||FÖRLUSTELSESTÄLLEN|101}}</noinclude>inventerat, samt dessutom upprätta bageri, gårkök, bryggeri, vinbränning och destillering. Företaget tyckes dock icke hafva haft framgång. ''Humlegården'' hade större lycka med sig och har, fastän efter många vexlande öden, fortlefvat för att i vår tid framstå i förskönadt skick. Såsom namnet ännu utvisar, var der först en verklig humlegård, hvilken anlades på Gustaf den andre Adolfs befallning och sköttes af en humlegårdsmästare som tillika var bildsnidare. Denne mästare skulle lära humlegårdsdrängarne bildhuggeri eller snideri, naturligtvis för att platsen måtte prydas med åtskilliga beläten. Drottning Kristina förvandlade humlegården till en lustpark. Då var der, liksom i Kungsträdgården, en plats blott för det förnäma förlustelselifvet. Den trädgård som sedan företrädesvis vardt folkets älsklingsställe utgjorde då endast en tillflyktsort för det kungliga husets medlemmar. Dit kom Ulrika Eleonora d. ä., Karl den elftes gemål, för att förströ sig från hoflifvets tvång och hon förde sina barn med sig, och der var således fältet för Karl den tolftes tidigare lekar. Men drottningen var sjuklig och tyckte sig behöfva tak öfver hufvudet, hvarför hon lät upprätta ett lusthus (fig. 42), hvilket skall hafva varit ursprunget till den »rotunda» som ända till vår tid, fastän i mycket förfallet skick, tronade i parkens medelpunkt och der alléerna från fyra sidor sammanstötte. [[Fil:Gamla Stockholm 1882 s101 Fig42.jpg|miniatyr|centrerad|stående=1.5|Fig. 42. Rotundan i Humlegården. Ur Magazin för konst, nyheter och moder.]] En annan kunglig person som på samma tid visade stort<noinclude> <references/></noinclude> i78lvingl5de0l2xearrphz4jmescga 104 145554 658642 574902 2026-09-19T13:49:32Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 658642 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud|102|FÖRLUSTELSESTÄLLEN|}}</noinclude>deltagande för Humlegården var nyss nämda drottnings svärmoder, Hedvig Eleonora, Karl den tiondes enka, och hennes långa lifstid räckte till för att se parken fullständigt tillväxa. Men efter hennes död tyckes Humlegården hafva vanvårdats. Nära femtio år efter hennes frånfälle skulle parken öfvertagas af Adolf Fredrik sjelf, men stäldes snart under öfverståthållarens förvaltning. Det var under den tiden som Stockholms allmänhet fick utan inskränkning begagna sig af parken som förlustelseort, och der uppstod snart ett ganska muntert lif. Då erhöll också Petter Stenborg,<ref>Född 1719, död 1781.</ref> en för den svenska sceniska konsten verksam man, rättighet att uppföra svenska komedier och 1773 öppnade han just i det gamla kungliga lusthuset, i Humlegårdens »rotunda», en folkteater som i början föga uppmuntrades af »bättre folk», men småningom tillkämpade sig anseende samt slutligen ansågs som en farlig medtäflare till de kungliga teatrarne. Skådebanan var liten och obeqväm, och åskådareplatserna ingalunda bättre, men mycket folk strömmade dit, slutligen äfven af de förnämare, och det säges, att Gustaf den tredje sjelf skall någon gång hafva besökt Humlegårdsteatern. En plats i »premieloge» kostade 6 daler kopparmynt; en i »sekund» 3 daler. Der uppfördes nästan alla Hallmans just för denna teater skrifna parodier och lustspel, några ett stort antal gånger, såsom »Finkel» eller »det underjordiska bränvinsbränneriet» 46 gånger, »Skeppar Rolf» 34 gånger, o. s. v. Stenborg gaf också Holbergs flesta stycken. »Jeppe Nilsson på berget» eller »Den förvandlade bonden» gick der 16 gånger, sedan stycket förut gifvits af Stenborg på alla de ställen han förut haft sin teater, vid Kindstugatan, i gardeslägret på Ladugårdsgärdet, i Bergstrahlska huset och vid Jerntorget, hvarom man för öfrigt erhåller närmare upplysningar i F. A. Dahlgrens »Anteckningar om Stockholms teatrar». Bland skådespelarne har teaterkrönikan förvarat minnet af Petter Stenborg sjelf samt hans två söner Nils Gustaf och Carl, den förre föga framstående, men den senare<ref>Född 1752, död 1813.</ref> så mycket mer utmärkt både som sångare och skådespelare och äfven teaterledare. Han var i 33 år anstäld vid kungl. teatern, fastän han under många af dessa år tillhörde äfven den enskilda scenen. Såsom Humlegårdens arleqvin omtalas först en Löfblad och efter hans död en Neuman, hvilken visade »åtskilliga konster och positurer i equilibrien», något som intygar, att äfven den gren af »konsten» icke var helt och hållet bannlyst från denna teater. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> qsj0zcs2hesjcodou47ay3wq2g7u5t0 104 145579 658645 574903 2026-09-20T08:02:51Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 658645 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||FÖRLUSTELSESTÄLLEN|103}}</noinclude>Efter att i åtta somrar hafva spelat i Humlegården, flyttades teatern, då öfvertagen af Carl Stenborg, till det närbelägna Eriksberg vid Träsket; men ännu några somrar gåfvos föreställningar på det gamla stället, till dess såväl Eriksbergs-scenen som Humlegårds-spektaklerna förlades till bryggarenkan Nymans hus vid Nedra Munkbron (sedermera kalladt Kirsteinska arfvingarnes) och <i>Nya Svenska Teatern</i> der öppnades. Någon egentlig teater såg man icke åter i Humlegården förr än det lilla skådespelshuset i parkens vestra del uppstod, der Edvard Stjernström 1851 började gifva föreställningar och der bland andra Oskar Anderssons sällskap höll sig i tio somrar. Få år efter Stenborgska teaterns bortflyttande fick polismästaren, sedermera underståthållaren Liljensparre upplåtelse på tio år af norra delen af Humlegården, och några veckor efter Gustaf den tredjes död förlängdes denna upplåtelse till tretio år derefter; men detta tyckes icke hafva hindrat allmänheten att nyttja södra delen till förlustelseplats. Liljensparre förband sig att anlägga en engelsk trädgård i parkens norra del samt för öfrigt underhålla planteringarne och stängslen; men då hans arfvingar 1817 sålde de återstående årens nyttjanderätt till en enkefru Svensson, förskonades denna af »gunst och nåd» från att uppfylla de vilkor som skulle utgöra grunden för besittningsrätten. År 1822 öfverlemnades Humlegården till chefen för artilleriet, som skulle för sina hästar nyttja höafkastningen. Parken kom då under generalfälttygmästarembetets vård och inseende, men vården var långt ifrån omsorgsfull och inseendet alldeles icke insigtsfullt. Emellertid fortfor allmänheten att infinna sig i den gamla lustparken. Det hade också genom ett kungl. bref af 1820 stadgats, att trädgården borde för allmänheten hållas tillgänglig hela dagen utan afgift från den 1 Maj till den 1 November hvarje år. Det stadigare folket vandrade stillsamt i de raka alléerna eller satt beskedligt på de lika raka bänkarne, och den manliga afdelningen gick då och då in i rotundan för att vederqvicka sig. Det mindre stadiga folket, såsom gardister, artillerister, lärgossar, åtskilliga tjenstflickor och barnpigor med eller utan barn tumlade om på de illa eller alldeles icke skötta gräsmattorna. Fint såg det icke ut, men folket älskade Humlegården i dennes ej alltid så städade skick. Der kände det sig icke besväradt. Positiv saknades icke. Förevisare af »schene Rariteten» infunno sig. Hornmusik skallade från rotundan. Karruseller förekommo då och då, i synnerhet en stor karrusell (fig. 43) i vestra delen af parken, och öfvade sin dragningskraft. De mindre stadiga åkte och<noinclude> <references/></noinclude> i3i6gfzn9e4jhm6fld670ob6opkh7og 104 145580 658646 574904 2026-09-20T08:08:11Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 658646 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud|104|FÖRLUSTELSESTÄLLEN|}}</noinclude>redo på karrusellen; de stadiga samt kanske den underafdelning af de förra hvilken inga slantar hade stodo nedanför och sågo på, och karrusellen surrade och snurrade hvar enda afton, men den mindre fina folkqvickheten tvekade ej att kalla honom »svinmatsqvarnen». Det var en qvickhet i gammal stockholmsstil. [[Fil:Gamla Stockholm 1882 s104 Fig43.jpg|miniatyr|centrerad|stående=1.5|Fig. 43. Karrusellen i Humlegården. Efter litografi af C. C. Dahlberg.]] Då och då sväfvade en lindansare öfver den beundrande, rysande och hurrande mängdens hufvuden. En och annan ballong gick också upp från den stora nordvestra gräsplanen. Fyrverkerier afbrändes ganska ofta under höstqvällarne, till och med vintertiden. Ett sådant sprakade så sent på året som den 28 December (1830), tillstäldt af kapten Rothlieb och styckjunkaren Norck. Vid sådana tillfällen släptes ingen in i parken som ej köpt biljett till 16 sk. eller till och med 32 sk. banko, och biljetterna såldes på Operakällaren samt källarne Dufvan, Äplet, Södermalm och Gyllene Solen och på Dagbladskontoret. Men de som icke ville betala någon inträdesafgift togo »plankbiljett», i synnerhet från Norra Humlegårdsgatan, der bevakningen var mindre talrik. Stundom stupade plankbiljettegarne på hufvudet i den grönskande dammen som låg i yttersta norden af parken, så vida dammen ej redan var tillfrusen. Det var i ''gamla'' »Humlegåln». Sådant händer aldrig mer i den fina park som Stockholms stad, efter att hafva fått nyttjanderätten på sig öfverlåten, låtit skapa omkring det nya bibliotekshuset. {{tre stjärnor}} {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> ie48rgne20xxee1i28ubrtz3w9rfzo2 104 145585 658647 574905 2026-09-20T08:36:17Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 658647 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||FÖRLUSTELSESTÄLLEN|105}}</noinclude>På den södra malmen voro förlustelseställena ej synnerligt många. Der voro också otillgängligare och långt ödsligare trakter än utanför Norreport. Sjelfva Brunkebergsåsen var, oaktadt sin höjd, icke så svår att besöka som backklintarne söder ut. Visserligen stötte man här och der på en fri plats, t. ex. strax ofvanför stadsgrafven och Söderport, det nu varande Södermalmstorg, men der var dock föga annat än »fri fägång», såsom det heter i Kristofers bref 1442 och 1444. Menniskor syntes just icke till. Hela »Åsöna» såg ungefär likadan ut ända till dess Gustaf den förste, 1529, gaf den trakten åt Stockholms stad. Södermalm skulle höra under staden, men Norrmalm särskildt under slottet, till hvilket Norrmalmsborna skulle göra dagsverken, och ännu långt derefter voro de skyldiga att skura rummen i kungl. slottet och i rikets kollegier. Trögt gick det med Södermalms bebyggande ända till på sextonhundratalet, då förnämt folk började draga sig åt det hållet. Vi behöfva endast erinra om Jakob De la Gardie och hans hustru Ebba Brahe, som bebodde det hus, hvilket nu kallas det Schönborgska (så benämdt efter fabrikör Schönborg som köpte det 1762). De gamla kålgårdarne utvidgades och förskönades, men några offentliga trädgårdar finner man icke. Om Stadsträdgården ner åt Hammarby sjö känner man ej mycket. År 1619 köpte Gustaf den andre Adolf af borgaren Eric Larsson en trädgård vid Fatburssjön, men sannolikt blott för att der inrätta någon fabrik. Under sjuttonhundratalet nämnas många trädgårdar på Södermalm, såsom Rosenlund eller Lindroths trädgård i granskapet af Tantogatan och pestgrafvarne; Jungens vid Gamla Prestgårdsgatan; Holländare-trädgården vid Grinds Hage, nära Timmermansgatan; doktor Heræi mellan Tullports- och Södermanlandsgatorna; Gyllenborgs trädgård och Totties malmgård vid Stora Bondegatan; Wirvachs i Hornskroken; den grefliga Horneska, sedan af presidenten Vult von Steyern, fabrikören Hoving m. fl. efter hvarandra innehafda trädgården i slutet af Wolmar-Yxkullsgatan. Den sist nämda var kanske den enda offentliga eller åtminstone dit tillträdet icke alldeles förnekades, ty det sades då, att egaren »icke missunnar beskedeligt folk att der promenera». Den sannolikt efter en Franz Zink, som hade egendomar äfven på Kungsholmen, uppkallade Zinkensdam tyckes icke hafva varit offentlig, ehuru staden förfogade öfver den platsen i senare hälften af sextonhundratalet. En del af den trädgården offrades i vår tid åt södra stambanan, men den öfriga har bibehållit sig och åtminstone för tre eller fyra årtionden sedan fick man mot en måttlig afgift — 2 sk. banko — infinna sig der och under bärtiden förpläga sig af<noinclude> <references/></noinclude> dyzdc5xohj06evzkik9ip4tt3nqv5q7 104 145588 658648 574906 2026-09-20T08:40:27Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ 658648 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud|106|FÖRLUSTELSESTÄLLEN|}}</noinclude>buskfrukter så mycket man förmådde, dock endast till »spisning på stället». Det första egentliga förlustelseställe af någon betydenhet på Södermalm var ''Mosebacke.'' Hvem som gifvit platsen dess namn vet man icke, men man känner, att der 1646 stått en väderqvarn, som kallades »Mosis qvarn». Detta finnes antecknadt i en af stadens äldre tomteböcker. Backen nämnes äfven »Mose-Berg», och der fans åtminstone i förra hälften af 1700-talet ett salutbatteri. År 1762 nämnes qvarnen »Hökan», men om denne är den samme som Moses qvarn, vet man icke. »Hökens gränd» torde stå i något sammanmanhang med qvarnen Hökan. Trakten var för öfrigt föga bebygd, men sattes genom långa trappor i förbindelse med Stadsgården (fig. 44). [[Fil:Gamla Stockholm 1882 s106 Fig44.jpg|miniatyr|centrerad|stående=1.5|Fig. 44. Södra bergen åt Saltsjösidan. Efter Elias Martin.]] År 1773 nämnes kapten Grund som egare af tomten och huset å Mosebacke, som han inköpt af skoflickaren Johan Berg. Ett par år derefter vardt då varande assessorn i Collegium medicum, professorn, sedermera kungl. arkiatern och ordföranden i Sundhetskollegium David von Schulzenheim genom köp egare af stället och förbättrade det betydligt, i synnerhet genom vackra trädgårdsanläggningar. Af en tomtkarta från 1787 finner man, huru helt olika trakten då såg ut mot i vår tid. Kartan är upprättad af stadsingeniören Hieron. von der Burg, som afmätt källarmästaren Peter Fogelmarcks två tomter vid den s. k. »Mosis Backe», mellan Fiskaregränden och Lilla Glasbruksgatan, hvilka tomter Fogelmarck 1784 tillhandlat sig af fackelmakaren Johan Frantz för 1,333 rdr 16 sk. Specie. På södra, d. v. s. öfra delen af Fogelmarcks stora trädgårdstomt hade staden tänkt uppföra ett ''vårdtorn,'' och stadsingeniören förklarar i sin kartan åtföljande afmätningshandling, att det förbehåll är<noinclude> <references/></noinclude> rnhzt0okzs2t2emkq0w8o2nq5pv5cwa 104 226007 658643 2026-09-19T21:00:41Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ 658643 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud|160|Om klostren|}}{{linje}}</noinclude>Biskopssätet blef af Biskop <b>Ödgrim</b> wid år 1150 flytt ifrå <b>Husaby</b> til <b>Skara</b>, at här blefwit anlagdt något kloster, eller ock at Munkarna ifrå Husaby flytts hit; men, som man thet ingenstädes funnit berettadt; så wil man blifwa wid thet, som man kan hafwa någon grund til, nemligen at i Skara-stad hafwer warit {{ant|I.}} {{ant|<i>DOMINICAN</i>,}} <b>SWARTBRÖDRA</b>- eller <b>Predikemunkars Kloster</b>, belägit Sudwäst ifrå torgit icke longt ifrå {{ant|<i>S. Laurentii</i>}} Kyrkio. Efter hwilken dock nu alsinga {{ant|rudera}} eller lemningar på mong år warit til finnandes. Thet finnes fuller icke anteknadt, på hwad tid eller af hwem thetta kloster är här först anlagdt, dock är icke otroligit, at thet skedt wid år 1240 vnder K. <b>ERIK Eriksson</b> hin Läspe, efter Archebiskopens <b>Jerleri</b> instyrkande, som war en {{ant|Dominican}}-broder, och genom Biskopens <b>Laurentii</b> pådrift. Thetta kloster hwilket är {{ant|St.}} <b>Olufs kloster</b> nemndt, såsom liggande mitt i staden, hafwer fuller tagit del i the olyckor och olägenheter, som staden timat och öfwergådt; Men dock hafwer thet, såsom ganska rikeliga begåfwadt genom {{ant|testamenten}} och andra maner och medel, altid kommit sig före igen, samt haft sina myndiga {{ant|Priorer}}. Sådan war {{ant|Frater <i>Alanus</i>}} redan år 1262. och {{ant|Fr. <i>Olavus</i>}} år 1292. Förvthan andra medel, hwarigenom thetta kloster kommit til förmögenhet, är thet ock af rika män blefwit vti theras {{ant|testamenten}} ihogkommit. Såsom 1293 af Herr<noinclude> {{huvud|||Magno}} <references/></noinclude> hypc9nq0sr3xk8dmxz6921ljrtwk4tu 104 226008 658649 2026-09-20T09:22:02Z PWidergren 11678 /* Korrekturläst */ 658649 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="PWidergren" /></noinclude>{{Dikt|start=follow|end=close|Bleff aff Lars Erson affslaghen Ähr nu til Vpsala draghen. Lars Olson.<<<{{em|1}}Fort i Lars Erson thet sägen {{em|1}}At han möter migh på wäghen. {{em|1}}Från Rynningen til Vpsal fritt, {{em|1}}Jagh mz mitt folck, och han medh sitt {{em|1}}Dragom, wij kunnō förraska {{em|1}}Benct Biugg när han mäst må braska. }} <section end=A2S4 /> <section begin=A2S4 /> {{c|{{sp|{{ant|{{större|''ACT: II. SC: IV.''}}}}|0.5}}}} {{c|Benct biugg. Tuå hans Knechter, Lars Olson}} {{Dikt|start=open|end=follow|{{m|Benct biugg|80}}<<<{{em|1}}J dagh wil iagh lustigh wara {{em|1}}Bär för fienden ey fara. {{em|1}}Späyare vthskickadh ähra {{em|1}}Hwilka som nogh kunskap bära. {{em|1}}Här i Trägården lustigh ort {{em|1}}Här ähr hwarken balck eller port. {{em|1}}Wij kunnom qwäda och dantza {{em|1}}Ey nu moot fienden skantza. {{em|1}}Knechter dricker i, påike qwädh du {{em|1}}alt för ett medhan wij dricka. {{m|{{ant|Miles}}}}<<<Gåthår gåthår stalbroor try paß, Jdagh wille wij tagha laß Hwar dagh wij ey gestebudh nå Agom thet spel medhan wij få. {{m|{{ant|Miles}}}}<<<{{em|1}}Tack bror som en welligh håffman, {{em|1}}Jagh giör beskedh tappert försan.}}<noinclude> <references/> {{huvud|||Gåår:}}</noinclude> 7bwgthyw4ltogr1gt7qwnbnrt53nc1w